Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.
1
ST:o ÄO.
Atik. till Rika. kansli den 14 maj 1907 kl. 10 f. in.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beskattnings- eller andra åtgärder i syfte
att ägare af kalmark eller annan ödelagd skogsbördig
mark må föranledas till åtgärder, hvarigenom marken
kan småningom komma i växtligt skick.
Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 169, har herr C. A.
Lindhagen föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag
till åtgärder i syfte att i skäliga fall ägare af kalmark eller annan öde¬
lagd skogsbördig mark och särskildt sådan mark, som ödelagts före det
1903 års lag om enskildas skogar trädt i kraft, må föranledas till åtgöran¬
den, hvarigenom marken kan småningom komma i växtligt skick.
Sedan Andra Kammaren på framställning af sitt fjärde tillfälliga ut¬
skott, till hvilket motionen blifvit hänskjuten, för sin del beslutat, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, i hvad mån åtgärder, utöfver hvad som från statens
sida redan för ändamålet åtgjorts, må kunna vidtagas i syfte att i skäliga
fall jämväl ägaren af kalmark eller annan ödelagd skogsbördig mark och
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 20 Höft. (N;o 20} 1
Herr G. A.
Lindhagens
motion.
Andra
Kammarens
beslut.
Andra Kam¬
marens tillfäl¬
liga utskotts
utlåtande.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.
särskildt sådan mark, som ödelagts före det 1903 års lag om enskildas
skogar trädt i kraft, må föranledas till åtgörande, hvarigenom marken små¬
ningom kan komma i växtligt skick, har detta beslut delgifvits Första
Kammaren, hvilken hänvisat ärendet till behandling af sitt första tillfälliga
utskott.
Det utlåtande, Andra Kammarens tillfälliga utskott i ärendet afgifvit,
är i nedan intagna delar af följande lydelse:
»Motiven till motionen återfinnas i samma motionärs motion n:o 163
sid. 23, där motionären beträffande skogens återväxt på enskilda skogar
anför följande:
'Härom synas följande frågor vara mest aktuella för närvarande.
1) Gällande lag af år 1903 om vård af enskildas skogar föreskrifver
i § 1 såsom den grundläggande regeln, att å skogsmark utverkning ej må
så bedrifvas eller efter afverkningen med marken så förfaras, att skogens
återväxt uppenbarligen äfventyras. Det ligger i sakens natur och framgår
också af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, att i en mängd fall det icke blott
är svårt att utöfva kontroll utan äfven uppstår stor tvekan, om lagen får
tillämpas endast när äfventyret påtagligen skall bli verklighet, och således
ej då blott olika grada tioner af sannolikhet föreligga.
Ordet »uppenbarligen» insköts af Riksdagen. Man kan visserligen
förstå, att detta då ansågs vara i sin ordning för att skatta något åt den
tvekan, som många hyste inför de nya grundsatserna. Men gå vi nu till
verkligheten, visar den sig så brutal, att en dylik känslig aktsamhet är
mycket litet på sin plats och ej borde få på något sätt stå hindrande i
vägen för ett ingripande, som i alla fall ej kan drabba annat än de svårare
försyndelserna. Mig synes därför till en början, att ordet »uppenbarligen»
nu bör utgå, och detta icke såsom en lagändring utan mera såsom en af
de verkliga förhållandenas natur.’: påkallad lagförklaring.
2) Ett särdeles öfverklagadt förhållande är vidare det rothygge af växt¬
lig ungskog til pitprops, egyptiska sparrar, pappersved och dylikt, som bör¬
jar blifva en verklig landsfara. Kusterna äro genom sina vattenkommuni¬
kationer hårdt utsatta därför. Järnvägarna sprida det onda hvar de draga
fram och lägga mångenstädes landet öde på skog rundt ikring sig, såsom
ock flera skogsvårdsstyrelser vitsorda.
Den förväntade inlandsbanan kommer nog att verka på samma sätt,
och trämassefabrikationen synes också fästa stora förväntningar på den i
detta afseende. Industriidkarna lära väl icke här, lika litet som i andra
trakter, afhålla sig från att inköpa äfven de växtliga ungskogarna, om de
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N.o 20. 3
äro till salu. Man får vid granskningen af de uppgjorda beräkningarna
för banans trafikinkomster i dess sträckning inom Värmland också det in¬
trycket, att det räknats mera med pågående öfverafverkning än med uthål¬
ligt skogsbruk. Det säges nämligen, att man beräknat exempelvis mängden
trämasseved, som kommer att forslas på banan, efter den förbrukning, som
erfordras för de nuvarande trämassefabrikerna samt de af dem veterligen
tillämnade utvidgningar af fabrikationen. Och i banans sträckning längre
norrut genom Jämtland säger man sig räkna med att trämassefabriker skola
»följa banan i spåren». Detta är godt och väl, så länge denna fabrikation
använder sådant virke, som ur skogsvårdssynpunkt bör uttagas. Men där¬
vid stannar det ej, utan den växtliga ungskogen stryker också med, om
ej något göres däremot.
Det kan väl icke vara förnuftigt att vid anläggande af statsbanor och
meddelande af koncession åt enskilda järnvägar blunda för dessa missför¬
hållanden. Man måste ju snarare taga itu med dem äfven där de redan
uppkommit.
Ett ingripande mot denna skogssköfling har att välja på flera utvägar.
Skogsägarna kunna förbjudas att afverka eller upplåta till af verkning ung¬
skog, som bör stå på tillväxt. Industrien kan förbjudas att använda och
spekulativa skogsköpare att tillhandla sig sådan ungskog, och slutligen
kunna järnvägar och fartyg förbjudas att frakta dylik ungskog.
På den första vägen vinnes fullt tillfredsställande resultat i fråga om
större skogar, ifall de, såsom ofvan ifrågasatts, ställas under uthallighets-
bruk. De små skogsägarna kan man dock af förut anförda skäl ej ännu
åtminstone ställa under stränga tvångslagar på detta område. Man måste
gå i ordning med frågorna och söka vinna något indirekt genom att i
första hand drabba dem, som äro värst skyldiga och minst öinkansvärda,
nämligen industrien, skogsspekulanterna och transportmedlen.
Härmed kommer man dock lätt in på den omtvistade frågan om
dimension slagar. Och detta kan väl ej undvikas alldeles. Men det bör
till en början kunna utfinnas former, hvarigenom de ej bli så tvingande
för den stora massan små jordägare och föranleda en alltför stor admini¬
strativ apparat. En lag, som förbjöde industrien, särskilt pappersmasse-
fabrikationen, att använda växtlig ungskog, som bör få fortväxa, samt in¬
skränkte sig till straff och eventuellt beslag för hvarje fall det kunde ledas
i bevis att så skett, vore redan ett stort steg framåt. Principen blefve
fastslagen, och redan detta i förening med äfventyret måste verka till ett
omslag. Naturligtvis måste lagen ta viss hänsyn till oförvållade öfver-
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20.
trädelser. Men nog vore det billigt, att industrien äfven nödgades se sig
något före vid sina inköp.
Spekulativa skogsköpare kunna förbjudas att tillhandla sig och afverka
skog af ofvannämnda slag. Afverkningskontrakt, som ej innehöll klausul
om undantag för sådan skog, skulle kunna bli ogiltiga och följaktligen ej
heller få intecknas. Och hvarje olaglig afvikning, som leddes i bevis,
skulle drabbas af straff och eventuellt beslag, jordägaren dock obetaget att
utfå köpeskillingen af spekulanten.
Järnvägar och fartyg skulle till sist också i princip ej få frakta skog
af ifrågavarande beskaffenhet, vid äfventyr af ansvar för privatbanor samt
för rederier eller befälhafvare. Naturligtvis måste här gifvas en del före¬
skrifter, som medgifva lättnader i ansvaret, så att detta blefve rimligt.
Staten kunde redan genom trafikbestämmelser för sina järnvägar förekomma,
att statsbanorna tjänade skogshandteringen på det sättet, att de endast
blefve medel för skogens ödeläggande.
Detta är nu endast lösa projekt. Visst är emellertid, att frågan ound¬
gängligen måste närmare undersökas.
8) En synnerligen beklaglig sak, som framföres både af skogsvårds-
styrelser och från andra håll, är, att man med den nya skogslagen står
maktlös gentemot de före skogslagens trädande i kraft uppkomna skogs-
sköflingar, hvilka ledt till att ingenting nämnvärdt vidare växer på markerna.
Genom den ofvan föreslagna expropriationsrätten skulle något vinnas
just för detta fall. Men till en början kan det ej bli så synnerligen
mycket. Man kan därför med skäl fråga sig, om den enskilde jordägaren
har rättighet att här lägga armarna alldeles i kors, under det staten skyd¬
dar honom i eu äganderätt, som han så litet förmår eller vill utnyttja till
gagn för sig själf och det allmänna.
Det är dock af förut angifna skäl nog äfven här ännu uteslutet att
ingripa med tvångsmedel mot de små skogsägarne. Upplysningsarbetet i
förening med statshjälp får här söka göra allt hvad det kan. Däremot
synes det rimligt, att personer, som äga större arealer förvildad skogsmark
och bredare ryggar, åläggas att göra något för markens förbättring, helst
de för öfrigt själfva skulle ha gagn däraf. Eu riktig konsekvens vore, att
alla större skogsägare, som enligt hvad ofvan föreslagits åläggas att sköta
sina skogar efter uthållighetsbruk, äfven tillhållas att återställa skogsbörden
på dem tillhörig skogsbördig mark, som blifvit ödelagd.
De tvångsmedel, som här kunna ifrågakomma, äro lagstiftning eller
beskattning. Genom lag kan markägaren påläggas förenämnda skyldighet.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 7) Utlåtande N:o 20. 5
Afventyret för tredska kan bli böter eller skogsodlingens verkställande af
staten på ägarens bekostnad eller bägge delarne. Denna utväg är alltid
tungrodd, men har mera häfd för sig.
Den andra utvägen är beskattning, hvarigenom målet skulle ur statens
synpunkt nås enklare eller på ett mera automatiskt sätt. För några dagar
sedan lästes i Karlstadstidningen ett förslag af en värmländsk jordbrukare
att belägga dylika marker med en skatt, till dess de blefve försatta i pro¬
duktivt skick. Detta vore utan tvifvel ett mycket verksamt medel. Det
är ju också i själfva verket dylika åtgärder, som förordas af anhängare af
jordvärdebeskattning, sådan den börjat föreslås och delvis redan tillämpas i
anglosachsiska länder.
Här vore det onekligen af intresse att försöka med beskattningsvägen.
Men denna utväg såsom ny och opröfvad kräfver dock ännu mer än lag¬
stiftningsvägen en undersökning, vid hvilken bägge metoderna böra vägas
mot hvarandra.’
Motionen i fråga sammanhänger nära med samma motionärs motioner
n:is 167 och 168. Äfven motionärens förslag i motionen n:o 166 angå¬
ende lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda personer, som äga skogar
af mera betydande omfattning, må åläggas att å dem införa uthållighets-
bruk, är påtagligen till sitt allmänna syfte ganska närstående den här före¬
liggande motionen.
Utskottet erinrar därom, att omförmälda motioner n:is 166, 167 och
168, hvilka varit remitterade till lagutskottet och behandlats i dess utlå¬
tande n:o 35, redan varit föremål för Riksdagens behandling. Ingen af
dessa motioner har lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall. Motionen n:o
166, hvilken i hufvudsak tillstyrkts af utskottet, bifölls i enlighet med
utskottets hemställan af Andra Kammaren, men afslogs af den Första.
Motionerna n:is 167 och 168 afstyrktes af utskottet och blef utskottets
hemställan af båda kamrarna bifallen. De skäl, som utskottet anförde för
sitt afstyrkande af sistberörda motioner, inbegrepos hufvudsakligen i det
uttalande, att då lagen om vård af enskildas skogar för att blifva fullt
effektiv i åtskilliga delar tarfvade ganska ingripande förändringar, något
hvarpå ock vissa skogsvårdsstyrelser, enligt hvad utskottet erfarit, lära hafva
sin uppmärksamhet riktad samt således frågan om ett mera omfattande
öfverseende af berörda lag snart torde blifva föremål för statsmakternas
omsorg, syntes det utskottet, som skäl saknades för Riksdagen att antaga
föreslagna lagändringar.
Första Kam¬
marens tillfäl■
, liga utskotts
utlåtande.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 7) Utlåtande N:o 20.
Det af lagutskottet anförda skäl till afstyrkande af motionärens om¬
nämnda förslag synes väl utskottet kunna utgöra tillräcklig orsak jämväl
för afstyrkande af nu förevarande skr ifvélseförslag. Ock såvidt med denna
skrifvelse i öfrigt skulle afses att genom beskattnings- eller eljest några som
helst tvångsåtgärder förmå enskilde jordägare till skogsodling å äldre kal¬
marker, synes sådant ej kunna ifrågakomma, helst dylika åtgärder i många
fall säkerligen skulle möta hinder af jordägarens ekonomiska oförmåga att
vidkännas de med skogsodlingen förenade utgifter.
Såvidt åter med motionen afses att sätta skogs vårdsstyrelserna i till¬
fälle att i större omfattning än nu må vara fallet, genom öfverenskom¬
melse med och understöd åt enskilde jordägare eller jordbrukare, bidraga
till skogsplantering och skogsvård å kalmark eller eljest ödelagd skogsmark,
äfven sådan som ödelagts före det 1903 års lag om enskildas skogar trädt
i kraft, samt därmed bidraga därtill, att jämväl ägare till sådan mark må
föranledas till större själfverksamhet för skogens återväxt, anser utskottet
motionens syfte synnerligen afsevärdt och viktigt, hvadan utskottet, som
ej vill ingå på hvilka åtgärder, som för ändamålet lämpligast kunna och
böra vidtagas, utan anser frågan härom böra hänskjutas till Kungl. Maj:ts
afgörande, finner sig i anledning af motionen böra göra framställning
därom, etc.»
Med anledning af härofvan citerade allmänna motivering, som motio¬
nären förutskickar sina yrkanden och som åsyftar flere betydelsefulla för¬
ändringar och tillägg i skogslagstiftningen, finner sig utskottet föranlåtet att
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten utaf att tid lämnas den nu gäl¬
lande skogslagen att till sina verkningar bedömas, innan åtgärder för för¬
ändringar vidtagas i vare sig ena eller andra riktningen. Ett riktigt be¬
dömande här är också förenadt med ej ringa svårigheter. Det är nämligen
för närvarande ej nog med de meningsskiljaktigheter, som finnas mellan
verkliga forstmän om skogens rätta behandling, utan härtill kommer också
de skilda uppfattningarna hos det stora antal skogsvårdsstyrelser, som ny¬
bildats och sammansatts af personer, hvilka i olika grad och riktningar äro
förtrogna med skogsförhållandena, och nu i skilda delar af landet skola öf¬
vervara den så vidsträckt och under olika förhållanden gällande skogslagen.
Häraf måste som naturlig följd framgå den splittring i meningar och åsik¬
ter och den olikhet i bedömandet af de åtgärder, hvilka vidare böra vidtagas,
som spåras i skogsvårdsstyrelsernas första årsberättelser och synes mana
till varsamhet.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 20. 7
Hvad särskilt den föreliggande motionen beträffar, så delar utskottet
Andra Kammarens och dess utskotts mening om att lagstiftningen ej med
några »beskattnings- eller eljest några som hälst tvångsåtgärder bör förmå
enskilde jordägare till skogsodling å äldre kalmarker» och detta äfven af
den orsaken, att icke ens de mest sakkunniga i hvarje särskildt fall kunna
bedöma, om arbetet för åstadkommande af skogsbestånd lämnar ekonomiskt
tillfredsställande resultat.
Det synes utskottet därför kunna ligga fara i förhastade lagstiftnings¬
åtgärder och att kulturarbeten på föråldrade kalmarker måste bedrifvas med
försiktighet. När markerna äro af sådan beskaffenhet, att de lämna ersätt¬
ning i skogsbörd för därpå nedlagda kostnader, och där de skapa skydd
eller trefnad kring hemmet genom sin befintlighet, där lärer väl ej den
enskilde, påverkad af en vaken och intresserad skogsvårdsstyrelse, uraktlåta
att se sina egna ekonomiska intressen och öfriga fördelar till godo tvångs-
lagstiftning förutan.
På grund häraf anser sig utskottet böra hemställa,
att Första Kammaren ej måtte biträda Andra Kam¬
marens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 13 maj 1907.
På utskottets vägnar:
CH. E. von OELREICH.