Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1907, kl. "1 e. m.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n.o 2,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående anordnandet af apoteksväsendet efter ut¬
gången af år 1920.
Uti en vid innevarande års riksdag väckt och till Andra Kammarens Motionen.
tillfälliga utskott n:o 2 hänvisad motion n:o 53 har herr K. E. O. Kjell¬
berg hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilket system i afseende å apoteks¬
väsendet, som med utgången af år 1920 bör tillämpas, särskildt med hänsyn
till frågan, huruvida staten borde för egen räkning öfvertaga apoteksrörelsen,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
Till stöd för motionen har herr Kjellberg anfört följande: »Behofvet Motionärens
af reformer inom vårt lands apoteksväsende har under senare år gifvit motiverin9-
sig allt flera uttryck. Olika och stridiga intressen ha därvid gjort sig
gällande icke blott mellan allmänheten å ena sidan och apotekareyrkets
utöfvare å den andra, utan äfven mellan olika grupper af ifrågavarande
fackmän. Helt naturligt ter sig frågan om apoteksväsendets ordnande
olika, allt efter som man betraktar densamma från allmänhetens, framför
allt från de sjukas sida, eller man ser den från de privilegierade apote-
karnes synpunkt. Visserligen är handeln med läkemedel en affärsrörelse,
som kräfver sin alldeles särskilda, vetenskapliga fackutbildning, men apoteks¬
väsendet hör framför allt betraktas såsom en samhällsinstitution.
1819 års apotekarereglemente är — med några smärre ändringar —
alltjämt gällande. Genom Riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts proposition
JBih. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. (N:o 7). 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
vid 1873 års riksdag bestämdes, att den dittills florerande handeln enskilda
emellan med säljbara apoteksprivilegier skulle upphöra med utgången af år
1920. Samma år funnos i riket 120 säljbara apotek, tre år senare endast 26.
Vid ingången af år 1906 funnos 284 personligt privilegierade och 12 sälj¬
bara, själfständiga apotek samt 9 filialapotek och 46 medikamentsförråd.
De önskemål, som framträda i fråga om reformer i apoteksväsendet,
äro grundade dels på allmänhetens behof af lätt tillgängliga och prisbilliga
läkemedel, dels på yrkesutöfvarnes kraf på en inkomst, som motsvarar så¬
väl deras förvärfvade yrkesskicklighet som deras ansvarsfulla verksamhet.
I afseende på läkemedelspriser torde erinras om den medicinaltaxa, som
med nya grunder för prisberäkningar tillämpats från ingången af år 1902.
Hvad beträffar de obefordrade apotekarnes utsikter till framtida själf-
ständig verksamhet, så har medelåldern för dem, som under åren 1903—
1906 första gången erhållit apoteksprivilegier, varit respektive 45,5, 45,3.
46,8, 45,4 år och tjänsteåren respektive 22,0, 22,3, 22,2, 21,5.
Här nedan lämnas en kort öfversikt öfver hvad som under senare
år angående apoteksväsendet förekommtt dels inom Riksdagen, dels inom
farmaceuternas fackorganisation, hvarjemte några exempel på stridiga in¬
tressen vid frågan om inrättandet af nya apotek meddelas.
Vid 1903 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion
(n:o 134) af herr H. Hedlund om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förändrande af rikets samtliga medikamentsförråd och filialapotek till själf¬
ständiga apoteksinrättningar m. m. Motionen hänvisades till andra till¬
fälliga utskottet, som tillstyrkte skrifvelseförslaget i hvad det afsåge frigörande
och ledigförklarande af samtliga medikamentsförråd och, där så ske kunde,
äfven filialapotek. Denna hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt
bifallen. Första Kammarens andra tillfälliga utskott hemställde, att kamma¬
ren måtte biträda Andra Kammarens beslut, men denna hemställan afslogs.
Vid samma riksdag framlade herr H. Hedlund ett annat skrifvelse-
förslag (motion n:o 135) med hemställan till Kungl. Maj:t om ny instruk¬
tion i afseende å medicinalstyrelsens förfarande vid afgifvande af förord
till erhållande af apoteksprivilegium. Motionen afstyrktes af andra till¬
fälliga utskottet och afslogs af kammaren.
Af herr A. A. N. Reuterskiöld väcktes samma år en motion (n:o 188)
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående nedsättning af priset å apoteks¬
varor. Andra Kammarens andra tillfälliga utskott afstyrkte motionen, men
kammaren biföll densamma. I Första Kammaren afslogs motionen i enlig¬
het med vederbörande utskotts utlåtande.
Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 3
Under förra året motionerade herr It. A. Wawrinsky å Saltsjöbaden
om skrifvelse angående nytt apotekarereglemente. Motionen bifölls af Andra
Kammaren och andra tillfälliga utskottet inom Första Kammaren tillstyrkte
äfvenledes bifall, men kammaren afslog densamma med 39 röster mot 27.
Oaktadt sålunda ingen af ofvannämnda fyra motioner, hvaraf trenne
vunno Andra Kammarens bifall, ledde till något positivt beslut från Riks¬
dagens sida, visa såväl dessa som tillhörande utskottsbetänkanden och ut¬
talanden, att åtskilliga reformer inom apoteksväsendet äro af behofvet
påkallade.
Till medicinalstyrelsen remitterades i september 1903 en underdånig
ansökan från Sveriges farmaceutförbund om förändring af rikets samtliga
medikamentsförråd och iilialapotek till själfständiga apoteksinrättningar.
Sedan medicinalstyrelsen i april 1904 afgifvit underdånigt utlåtande,
anbefalldes styrelsen genom nådigt bref den 7 oktober 1904 »dels att be¬
träffande sådana medikamentsförråd, hvilka icke blifvit för viss tid upplåtna,
verkställa undersökning, huruvida dessa medikamentsförråd, med fästadt
afseende å omsättningen såväl vid medikamentsförrådet som vid stam¬
apoteket, kunde förändras till själfständiga apotek, samt därefter till Kungl.
Maj:t inkomma med det utlåtande, hvartill denna undersökning kunde för¬
anleda, dels ock att rörande filialapoteken vid Finspong och Åtvidaberg
inkomma med utredning om deras förändring till själfständiga apotek».
I utlåtande af den 5 juli 1905 framhöll medicinalstyrelsen såsom sin
åsikt, att fem namngifna medikamentsförråd samt filialapoteken i Åtvida¬
berg och Finspång utan hänsyn till vederbörande stamapotek omedelbart
kunde förändras till själfständiga apotek.
Regeringens beslut i ärendet af den 16 sistlidne november innebär,
att farmaceutförbundets anhållan icke för närvarande föranleder någon åt¬
gärd i afseende å medikamentsförråden, men att filialapoteken i Åtvida¬
berg och Finspång, när vederbörande stamapotek blifva lediga, skola för¬
ändras till själfständiga apotek.
I december 1906 ingick öfvannämnda centralstyrelse till Kungl. Maj:t
med underdånig hemställan, »att Kungl. Maj:t för utarbetande af förslag
till nytt apotekarereglemente, äfvensom för afgifvande af förslag till åt¬
gärder i de afseenden, som i fråga om apoteksväsendets ordnande däraf
kunna beröras, täcktes i nåder förordna om tillsättande af en kommitté
och att, därest Eders Kungl. Maj:t finner skäligt därtill gifva nådigt bifall,
täcktes medgifva, att i en sådan kommitté äfven måtte insättas ett visst
antal obefordrade farmaceuter».
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Slutligen föreligger för närvarande till behandling inom farmaceutför¬
bundet ett detalj eradt förslag till reglering af obefordrade apotekares löne¬
förmåner med bestämd begynnelselön och bestämda ålderstillägg, afsedd att
gälla vid samtliga apoteksinrättningar i riket. Då apotekens bärkraft är
högst växlande och står i ett visst förhållande till rörelsens storlek, så
innebär förslaget, att de summor, som erfordras för denna lönereglering,
uttaxeras på rikets alla apotek proportionellt efter deras storlek (beräknad
efter omsättningssumman) genom en progressiv beskattning af alla själf-
ständiga apotek, hvilkas privilegievärde ej understiger 15,000 kronor.
Ur den förslaget åtföljande skrifvelsen må anföras: »Att aflöningsför-
hållandena för vissa kategorier af vårt yrkes utöfvare icke varit goda,
synes äfven apotekaresocieteten hafva varit medveten om, alldenstund den
i en skrifvelse till medicinalstyrelsen af den 12 juli 1901 anhållit om
höjning af medicinaltaxan, härvid framhållande bland andra motiv, att de
äldre obefordrade farmaceuternas ställning icke kunde sägas vara fullt
tillfredsställande, samt betonat, att det är af vikt för det allmänna, att
apotekarebanan erbjuder minst lika goda villkor som andra jämförliga
banor, för att icke apotekarekårens nöjaktiga rekrytering måtte komma att
äfventyras.---» Medicinalstyrelsen behjärtade äfven denna apotekare-
societetens anhållan och biföll, som bekant, den äskade taxeförhöjningen.
Det framlagda löneregleringsförslaget blef dock af apotekaresocieteten vid
dess sammankomst i september 1902 afslaget. De ljusa förhoppningar
om en bättre framtid, som väckts med detta förslag, blefvo alltså denna
gång gäckade och efterträddes inom vida kretsar af hopplöshet och missmod.
Emellertid upptogs frågan ånyo af farmaceutiska föreningen, hvilket
resulterade i en kommittés tillsättande i november 1902. Kommittén be¬
stod af tvenne apoteksinnehafvare och tvenne obefordrade apotekare, hvar-
jämte medicinalrådet Wawrinsky välvilligt åtog sig ordförandeskapet. Efter
3 års arbete framlade denna kommitté sitt betänkande jämte statistiska
utredningar. Af dessa framgick »att de äldre obefordrade apotekarnas
löner fortfarande i många fall icke blott voro långt ifrån tillfredsställande,
utan t. o. m. lägre än vida yngre kamraters.» — — — Vidare fram-
hålles »den väsentliga skillnaden mellan den obefordrade farmaceutens
osäkra och tjänstemannens trygga ställning».
Såsom exempel på intressemotsatser mellan å ena sidan allmänheten
med dess kraf på inrättandet af nya apotek och å andra sidan innehaf¬
vare af redan befintliga må anföras följande.
Enligt beslut af den 1 oktober 1904 hemställde Stockholms stadsfull-
Andra Kammarens rTfjällig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5
mäktige hos Kungl. Muj:t om inrättande af fem nya apotek i hufvudstaden
(hälsovårdsnämnden både uttalat sig för sex). Apotekaresocietetens direktion,
hvars samtliga medlemmar äro apoteksinnehafvaro i Stockholm, tillstyrkte
två nyanläggningar och medicinalstyrelsen tre. I kungl. bref af den 16 sist-
lidne juni medgafs inrättandet af endast två af de begärda fem apoteken.
Samma månad medgaf Ivungl. Maj:t efter tillstyrkan af medicinal¬
styrelsen inrättandet af ett nytt apotek i Göteborg, hvarom stadsfullmäk¬
tig® &j01'f hemställan. Vid frågans utredning afgåfvo samtliga apoteks-
innehafvare i nämnda stad ett gemensamt utlåtande, hvarur må anföras:
»att framställningen om det nya apoteket, utan någon som helst protest,
rönt bifall hos Göteborgs stadsfullmäktige, bör icke förundra, enär vår
kår numera icke äger någon medlem inom nämnda korporation och apoteks-
frågan tyvärr är af alltför säregen och invecklad innebörd, att af andra
än fackmän förstås och vederbörligen uppfattas. Ungefär detsamma gäller
nog om de andra myndigheter, som hittills haft tillfälle yttra sig i ämnet.
Såsom en sammanfattning af hvad vi här anfört, bedja vi vörd¬
samt få uttala den förhoppning, att kungl. medicinalstyrelsen tager frågan
om det nya Göteborgsapoteket i samma välvilliga och omsorgsfulla pröf-
ning, som kommit till synes i dess utlåtande om vissa af föreslagna nya
Stockholm sapoteken. — — — —» Samtidigt hade tvenne obefordrade
apotekare (i egenskap af tillförordnade föreståndare vid tvenne, då lediga
Göteborgsapotek) tillfälle att yttra sig i denna fråga; båda dessa tillstyrkte
den ifrågasatta apoteksanläggningen.
*
De sträfvanden från skilda håll och i olika riktningar, som här ofvan
i korthet omnämnts, torde visa behofvet af åtskilliga reformer inom apo¬
teksväsendet. Detta behof framträder så mycket kraftigare, ju närmare
vi komma den tidpunkt, utgången af 1920, då staten, utan några som
helst kostnader från dess sida, kommer i oinskränkt besittning af privi¬
legierna till samtliga apoteksinrättningar i riket, och redan nu bör upp¬
märksamhet ägnas frågan om hvilket system som efter denna tidpunkt
skall tillämpas i afseende på apoteksväsendet i dess helhet.
Allmänhetens behof af tillräckligt antal apoteksinrättningar och af
prisbilliga läkemedel får icke försummas af hänsyn till redan privilegierade
apoteksinnehafvare, och å andra sidan är det orimligt, att i trakter, där
ett välbehöfligt apoteks bärighet är tvifvelaktig, befolkningens kraf i detta
afseende icke kunna tillgodoses, med mindre än att en enskild apotekare
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 2) Utlåtande N:o 7.
ådrager sig den med företaget förbundna ekonomiska risken. En fortsatt
stegring af taxan — vare sig genom ändring af grunderna för taxeringen
eller genom höjning af själfya drogernas priser — hjälper icke i längden
för de apoteksinrättningar, som äga den minsta omsättningen.
Den tanken synes då ligga nära till hands, att staten för egen räk¬
ning öfvertoge tillverkningen och försäljningen af läkemedel, hvarigenom
åtskilliga fördelar skulle vinnas och framför allt såväl allmänhetens som
yrkesutöfvarnas berättigade kraf på en gång skulle bäst tillgodoses. Själfva
tillvägagångssättet vid öfvergången till ett sådant system kunde tänkas
bestå däri, att staten för egen räkning efter hand öfvertoge driften af
apoteksinrättningarna i den ordning de blefvo lediga. Klart är emellertid,
att denna fråga behöfver en genomgående utredning och att en sådan ut¬
redning bör igångsättas så snart som möjligt.
Utskottets
yttrande.
Historik.
Innan utskottet öfvergår till en närmare behandling af motionärens
ofvan berörda förslag, anser sig utskottet böra i korthet redogöra för det
sätt, hvarpå apoteksväsendet utvecklats i vårt land.
Hos oss såväl som annorstädes har denna utveckling i stort sedt gått
hand i hand med läkekonstens framsteg. Ännu under 16:de och i början
af 17:de århundradet funnos icke några vetenskapligt utbildade läkare
i vårt land, om man bortser från en och annan vid hofvet tidvis an¬
ställd utlänning; i stället utöfvades läkekonsten af s. k. bardskärare, hvilka
visserligen ägde någon ringa insikt i fråga om inre sjukdomar, men som
likväl hufvudsakligen sysselsatte sig med behandling af sårskador och
andra yttre åkommor m. m. Småningom tillkommo dock verklige läkare,
hvilka genom särskildt bedrifna studier höjde läkekonsten öfver den s. k.
folkmedicinens nivå. I samma mån som antalet af dessa läkare ökades,
i samma mån gjorde sig också behofvet af ordning och enhetlighet inom
medicinens område gällande, och detta ledde slutligen 1663 till en sam¬
manslutning af hufvudstadens läkare för befordrande af gemensamma in¬
tressen och till höjande och befästande af läkekonstens anseende. Denna
förening af läkare blef sedermera under namn af collegium medieum den
myndighet, som under lång tid utöfvade inseendet öfver såväl apotekare¬
yrkets som läkekonstens utöfning i landet.
Första början till ett ordnadt apoteksväsende i Sverige utgjordes af
det kungliga hofapoteket, som vanligen förestods af en från Tyskland in¬
kallad och vid hofvet anställd apotekare. För undvikande af att medi-
7
Andra Kammarens Tilljättika Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
cinalierna skulle blifva förlegade eller på annat sått fördärfvade berättigades
denne hofapotekare 1575 att i Stockholms stad öppna ett apotek till all¬
mänhetens betjänande. Ända till år 1623 var detta apotek det enda i
Sverige, men nämnda år inrättades ett nytt apotek i Stockholm, som snart
efterföljdes åt flere andra. Samtidigt började äfven utländska apotekare
bosätta sig i de större städerna i landsorten och där inrätta apotek, å
Indika de sedermera sökte och erhöllo privilegium eller stadfästelse.
Genom kungliga resolutionen den 22 juni 1625 förunnades hofvets
apotekare trihet från »all tull, vechsel och besvär» för de medikamenter
som från främmande land införskrefvos, och efter denna tid utfärdades
sedan alltid vid förlänandet af apoteksrättigheter särskilda privilegiebref,
uti hvilka uppräknades såväl de förmåner, som tillkommo apotekarne, som
de skyldigheter de vid yrkets utöfvande hade att iakttaga. I de flesta af
dessa bref beviljades frihet från all borgerlig tunga samt tullfrihet för ut¬
ifrån införskrifna medicinalier, vissa kvantiteter vin, brännvin m. m., hvar-
jämte skydd mot konkurrens af andra apotekare utlofvades.
Utom från apoteken försåldes medicin vid denna tid äfven af krydd-
krämare, kringvandrande handlande m. fl. samt af läkame och bardskä-
rarne, kvilka oftast själfva beredde de läkemedel, som de ordinerat åt sina
sjuke. Detta missbruk afskatfades af collegium medicum, som för att före¬
komma utprånglandet af overksamma medikamenter bland allmänheten för¬
anledde utfärdandet af en del författningar i hvad som angick läkare- och
apotekarekonstens utöfvande. Sålunda utfärdades den 10 april 1675 ett pri¬
vilegium för samtliga apotekare i Stockholm, hvarigenom hvar och en »ma¬
terialist, oculist, bruchschneider, badare, sockerbagare eller kryddkrämare»
förbjöds att försälja vissa i författningen uppräknade preparat och medici¬
nalier, hvilka vid denna tid mest voro i bruk, hvarförutom tillädes, att
icke heller någon »medicus practicus, chirurgus, laborant, destillator eller
någon annan eho det ock vore» skulle hafva rättighet att hålla något bi-
apotek eller att själf preparera några medikamenter till apotekarnes för¬
fång. Ofvanstående kungliga bref utsträcktes sedermera genom »Kungl.
Maj:ts förnyade privilegium för apotekaresocieteten i Sverige och dess
underliggande provinser emot de af kvacksalfvare och andre slike inrotade
missbruk» af den 28 juni 1683 till rikets alla apotekare, hvilka nu ytter¬
ligare tillförsäkrades skydd mot allt ingrepp i deras näring.
Ehuru apoteksväsendet i Sverige egentligen räknar sin första uppkomst
från tiden för utfärdandet af dessa privilegier, så blef detsamma dock icke
fullt ordnadt förr än genom 1688 års medicinalordning, som ställde apo-
teksyrket i närmaste beroende af collegium medicum och sålunda införlif-
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
vade detta yrke med medicinalväsendet, hvari det alltsedan dess ingått
såsom en väsentlig del. Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för collegium
medicum af den 30 oktober 1688 och Kungl. Maj:ts nådiga resolution
och förklaring af den 1 augusti 1698, »angående några mål beträffande
collegium medicum, apotekaresocieteten och barberareämbetet», bilda också
grundvalen för hela det svenska medicinalväsendet. Hvad särskilt
apoteksväsendet beträffar, så hafva alla sedermera tillkomna bestämmelser
endast gått ut på att komplettera föreskrifterna i nyssnämnda nådiga bref,
hvilka i sina grunddrag ännu alltjämt äro i gällande kraft. Sålunda
fordrades af apotekarne, redan då apoteksväsendet införlifvades med medi¬
cinalväsendet, enahanda skyldigheter, som nuförtiden äro dem allt fort¬
farande ålagda och hvilka i korthet kunna sammanfattas i fordran på för¬
värfvande af viss kompetens för rättighet att utöfva yrket samt skyldig¬
heten att ställa sig den lagstadgade farmakopéns föreskrifter till efterrät¬
telse äfvensom att i fråga om varuprisen följa en bestämd taxa och att
beträffande apotekens skötsel underkasta sig offentlig inspektion. Denna
första apotekslagstiftning har också genom att i detalj fastslå apotekarnes
åligganden gentemot det allmänna gifvit hela apoteksinstitutionen den säregna
prägel, som ännu i dag är utmärkande för densamma och som bäst karak¬
teriseras af det förhållandet, att apoteken öfverallt hos oss anses såsom mer
eller mindre offentliga inrättningar och att yrkets utöfvare på grund däraf
snarare betraktas såsom tjänstemän än som vanliga näringsidkare.
De första åt apotekare utfärdade privilegierna innehöllo i regel stad-
ganden därom, att desamma icke blott kunde öfvergå till änka och barn,
utan äfven finge försäljas åt andra. Däremot föreskref ofvannämnde pri-
vilegiebref för samtlige apotekare i Stockholm af den 10 april 1675 ut¬
tryckligen, att när apoteksinnehafvarne framdeles med döden afgingo, »så
skall änkan eller dess barn blifva vid apoteket och njuta alla privilegier
och friheter till godo, så länge de det i behörigt stånd och esse hålla,
likväl skall den provisor, som därtill antages och apoteket på sådant fall
förestå vill, undergå collegii medicorum och samtlige apotekares examen och
aflägga den vanliga eden.» Ehuru befogenheten att idka apoteksrörelse alltså
rättsligen endast gällde apotekaren under hans lifstid och därefter hans änka
och barn, uppkom ändock redan tidigt en handel med privilegierna på det
sätt, att vid inträffande apoteksledighet Kungl. Maj:t alltid tilldelade äfven
privilegiet åt den, som inköpt apotekets droger och inventarier. Härigenom
blef det snart nog en häfdvunnen sed att betrakta privilegiet såsom en
med apoteket under äganderätt oskiljaktigt förenad och alltså säljbar för¬
mån. Bristen på tydliga och klara bestämmelser i detta afseende, den
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 9
oafbrutna handeln med apotcksprivilegier och, icke minst, privilegiebref-
vens i allmänhet otydliga affattning verkade sålunda därhän, att apoteks-
privilegierna från att vara personella rättigheter småningom förvandlades
till realrättigheter, h vilka icke kunde fråntagas vare sig den enskilde apo¬
tekaren eller dennes rättsinnehafvare. Till sist blef handeln med apoteks-
privilegierna till och med i viss mån lagligen erkänd såsom berättigad,
därigenom att Ivungl. Maj:t i 1819 års apotekarereglemente § 10 föreskref,
att sundhetskollegium skulle, så snart en behörig person blifvit laglig
ägare af ett apotek, anmäla honom till undfående af privilegium å det¬
samma, hvartill bifall så godt som aldrig af Kungl. Maj:t vägrades.
Med de säljbara privilegierna följde emellertid hos oss såsom i andra
länder, där dylika privilegier existera, en hel del olägenheter. En af de
svåraste bland dessa var privilegievärdets oupphörliga stigande, hvaraf
orsakades, att den erlagda köpesumman blef allt svårare att förränta, att
den obemedlade apoteksinnehafvaren måste dragas med skulder under en
stor del af sitt lif, att kraf på högre pris å apoteksvarorna därför oupp¬
hörligt förnummos och att dessa kraf af ekonomiska skäl ej alltid kunde
tillbakavisas, hvarförutom äfven då och då svindel i viss mån bedrefs med
apoteksaffärerna. I början af 1830-talet började man fördenskull inslå på
den vägen att icke längre vid nyanläggning af apotek bevilja den apote¬
kare, som fått sig privilegiet förunnadt, rättigheten att i sin tur afyttra
eller sälja detta privilegium; i privilegiebrefvet föreskrefs sålunda uttryck¬
ligen, att privilegiet utdelades med förbehåll, att detsamma ej fick å annan
person öfverlåtas, med andra ord, privilegiet blef helt och hållet person¬
ligt. Blef ett apotek med dylikt privilegium ledigt, så tillsattes den nye
apotekaren af Kungl. Maj:t efter ansökan, som stod öppen för alla kom¬
petenta personer. Detta system med personella apoteksprivilegier blef
sedan efter 1834 det allena tillämpade vid nyanläggning af apotek.
Emellertid kvarstod ännu den frågan olöst, huru förfaras skulle med
de gamla s. k. reala apoteksprivilegierna, och många förslag blefvo i detta
afseende tid efter annan framställda, hvilka förslag i allmänhet gingo ut
på dels privilegiernas aflösning genom en amorteringsfond, dels handelns
legaliserande för en viss tid och privilegievärdenas småningom skeende
minskning eller successiva afskrifning. Som apotekarnes försäljningsrätt
grundade sig endast på häfd och icke »de jure» var erkänd, måste också
apotekarne själfva sträfva till en rimlig lösning af frågan för att icke
mista allt. Detta oaktadt dröjde det dock flera decennier, innan man
kom till något resultat. Först genom Kungl. Maj:ts kungörelse af den 9
september 1873 blef frågan slutgiltigt löst. Enligt denna kungörelse skall
Bill. till RiJcsd. Prof. 1907. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 2
10 Andra Kammarms Tillfälliga UtsTcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
all handel med eller öfverlåtelse enskilde emellan af apoteksprivilegier
med utgången af år 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft.
Innehafvarne af det öfvervägande flertalet reala apoteksprivilegier bildade
tillsammans en kreditförening, som utställde obligationer mot säkerhet i
apoteken. Stadgar fastställdes för en »amorteringsfond för apoteksprivile¬
gier», genom hvilken fond delägarne fingo sina privilegier efter värdering
inlösta, hvarefter apoteket tillförbands att halfårsvis inbetala till fonden
en viss ränta å inlösningssumman ända till amorteringens slut, då af öfver-
skottet (reservfonden) skall bildas en pensionsfond. Genom denna anord¬
ning blefvo i ett slag 94 af de då befintliga 120 apoteken med reala
privilegier förvandlade till apotek med personella privilegier. Af de åter¬
stående 26 säljbara apoteken hafva sedermera 14 med Kungl. Maj:ts
tillstånd år 1892 bildat en ny amorteringsfond med samma ändamål som
den gamla fonden, så att för närvarande endast 12 apotek med reala pri¬
vilegier återstå, hvilka emellertid äfven de, såsom ofvan nämnts, efter
1920 års utgång blifva likställda med de öfriga apoteken.
I och med ingången af år 1921 äro alltså alla apoteksprivilegier i
riket personella, hvilket betyder, att staten oinskränkt disponerar öfver
desamma (ej öfver lager och inventarier, hvilka äro apoteksinnehafvarens
lagliga tillhörighet) och alltså kan ordna apoteksväsendet och reglera apoteks-
rörelsen på sätt bäst synes. Fråga uppstår då, huruvida det svenska
apoteksväsendet bör vid den tiden underkastas någon mera omfattande
reform, huruvida något annat system än det, som nu i hufvudsak tilläm¬
pas i vårt land, bör komma till användning, och det är just denna fråga
motionären genom sitt förslag velat väcka på tal, hvarvid han särskild!
önskar få utredt, huruvida icke staten bör öfvertaga apoteksrörelsen och
för egen räkning bedrifva densamma. Det skulle ju kunna tyckas, som
om motionären väl tidigt framkommit med sin hemställan om utredning i
detta afseende, då ännu 13 ä 14 år återstå, innan någon reform skall
kunna åstadkommas, men om man tager i betraktande den väckta frågans
synnerligen invecklade och svårlösta beskaffenhet, om man betänker att
40 år åtgingo för utredning och beslut huru de säljbara apoteksprivilegi-
erna hos oss skulle kunna afskaffas, att exempelvis Finland alltsedan 1828
haft frågan om apoteksväsendets reformering stående på dagordningen och
för ärendets utredning satt ett flertal kommittéer i arbete utan att ändock
lyckas komma till något beslut, att Preussen sedan början af 1840-talet
oupphörligt, ehuru alltid förgäfves, haft samma fråga på tal inom regerin¬
gen och representationen, samt att äfven Norge och Danmark sedan 1880-
och 1890-talen äro sysselsatta med denna sak, så synes det uppenbarligen
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
11
vara rätt att äfven hos oss vara i god tid betänkt på en utredning angå¬
ende apoteksväsendets ordnande, därest vi öfver hufvud taget önska få
någon reformering af detsamma till stånd vid den ofvan omförmälda tid¬
punkten.
På detta ställe torde vara lilmpligt att äfven nämna några ord om
de olika system för apoteksdrift, som för närvarande tillämpas i de europe¬
iska staterna. Desamma äro i hufvudsak af tre slag, nämligen:
fritt apoteksväsende,
apotek med reala apoteksprivilegier och
apotek med personella apoteksprivilegier.
Ett fjärde system, utom det flerstädes praktiserade med både reala
och personella privilegier, skulle det förslag kunna kallas, som utmynnar
i att apoteksdriften göres till statsmonopol, att staten inlöser och drifver
alla apoteken för egen räkning. Frågan om ett sådant statsmonopol har
dock aldrig lyckats vinna något gehör. I Finland framlades redan 1836
ett af en särskild kommitté utarbetadt förslag i nämnda syfte, men efter
det collegium medicum utförligt kritiserat detta betänkande, blef förslaget
år 1837 och sedermera för andra gången 1839 förkastadt och har seder¬
mera varit fullständigt affördt från dagordningen i detta land. I Tyskland
har saken under 1890-talet äfvenledes varit på tal, framfördt i riksdagen
från socialdemokratiskt håll, men efter en genomgående kritik af statsmini¬
stern v. Boetticher blef förslaget med alla röster mot förslagsställarnes af-
slaget. I Österrike har för en tid sedan till och med ifrågasatts, att man
borde taga steget fullt ut och utlämna all medicin kostnadsfritt till de
sjuke, emedan det vore staten ovärdigt att draga vinst af medborgares
sjukdomar. Slutligen torde böra nämnas, att saken äfven kommit på tal
i vårt grannland Norge dels genom en skrifvelse till stortinget 1885, dels
genom en inlaga till justitiedepartementet 1891, men att förslaget bägge
gångerna efter sorgfällig utredning och undersökning förklarats icke vara
lämpligt för de inom landet rådande förhållandena.
De skäl, som anförts för statsmonopol, äro i hufvudsak: att privile-
gieväsendet vore en kvarlefva från gamla dagar och privilegier en orätt¬
visa, som strede mot fria institutioner och medborgarnes rättsuppfatt¬
ning; att, om apoteksprivilegierna öfver hufvud taget skulle bibehållas,
det vore statens uppgift att sörja för, att fördelama af dem ej komme
enskilda personer utan hela samhället till godo; att om staten öfvertoge
apoteksdriften, skulle en ändamålsenligare fördelning af försäljningsställena
kunna äga rum, större trygghet vinnas beträffande medicinens kvalitet och
Olika system
för apoteks¬
drift.
12
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o SJ Utlåtande N:o 7.
bättre förhållanden inträda med hänsyn till varornas pris; att staten, därest
den hade monopol på all läkemedelshandel, också skulle kunna bestämma
vinstens användande vare sig till subvention af andra apotek eller till
sänkning af medicinal taxan; samt att de tjänstgörande farmaceuternas
arbetstid och löneförmåner skulle bättre än nu kunna regleras. Mot
systemet invändes å andra sidan, att en förvandling af apotekarne till
statstjänare vore att sammanföra tvenne de mest heterogena element,
alldenstund en aflönad statens tjänsteman aldrig bör beräkna sina hand¬
lingar med hänsyftning på enskild fördel, hvaremot apotekaren alltid skulle
bli näringsidkare, antingen han komme att aflönas af staten eller att skatta
till densamma; det beräknade öfverskottet på apoteksdriften skulle helt
säkert slukas af kostnaderna för den ökning i personalen, som apotekens
drifvande såsom statsmonopol ovillkorligen skulle draga med sig, samt den
dyrbara administrationen och kontrollen; någon nedsättning af taxan skulle
därför ej kunna äga rum utan direkt understöd af staten, och såväl varu-
som penningekontrollen, som vid statens ägande af apoteken alltid måste
blifva synnerligen omfattande, skulle sannolikt på grund af apoteksyrkets
säregna beskaffenhet icke till något pris kunna blifva effektiv; för farma¬
ceutkåren skulle den sporre till arbete, som nu ligger i utsikten att komma
till själfständig verksamhet, bortfalla, och utan tvifvel skulle statsdriften i
många fall gifva anledning till att man gentemot allmänheten icke visade
nödigt tillmötesgående och erforderlig raskhet vid expeditionen af läke¬
medlen.
Tager man därefter de ofvan omnämnda system i betraktande, hvilka
för närvarande tillämpas inom olika stater i Europa, så finner man, att
fritt] apoteksväsende, där ett diplom på aflagd apotekareexamen är till¬
räckligt för att hvar och när som helst kunna uppsätta ett apotek, är
mycket allmänt i bruk och existerar såväl i Frankrike, Belgien, Holland,
Spanien och Portugal som i England och delvis äfven i Schweiz och Italien.
Trots detta anse dock många, att erfarenheten icke talar till förmån för
ett sådant system. Betänker man, hvilka fordringar staten måste uppställa
för ernående af sitt mål i afseende å handeln med läkemedel, så torde
ock detta blifva lätt förklarligt. Nämnda fordringar äro: insikt och skick¬
lighet hos yrkets utöfvare, fullständigt och tillräckligt förråd af droger m. m.,
fullt verksamma preparat, billiga pris å läkemedlen, lämpligt placerade och
till erforderligt antal inrättade försäljningsställen samt snabb och ofelbar
expedition af medicin hvarje tid på dygnet. Det fria apoteksväsendet
kan, förklara systemets vedersakare, hvarken teoretiskt eller praktiskt
bringas i öfverensstämmelse med dessa fordringar, De framhålla att i de
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 13
länder, där systemet användes, allmänheten aldrig kan lita på att läke¬
medlen beredas så samvetsgrant och väl samt af så goda och felfria in¬
gredienser som i länder med privilegiesystem, samt att öfverallt, där fritt
apoteksväsende råder, läkemedlen, på grund af den hejdlösa konkurrensen
och den däraf följande obetydliga omsättningen på hvarje apotek, äro
väsentligt dyrare än i länder, där apoteken äro privilegierade. Dessutom
andraga de mot systemet, att i länder med fritt apoteksväsende farmaceu¬
terna helst slå sig ned och uppsätta sina apotek i städerna eller andra
tätt befolkade orter, där de kunna påräkna större förtjänst än på landet,
hvilket gör, att landsbygden blir mer eller mindre blottad på apotek. Af
systemets beundrare framhålles däremot, dels att apoteksväsendet genom
omdaning till fri näring skulle erhålla eu mera demokratisk läggning, att
allmänheten i följd af apoteksinrättningarnas stora antal Ange lättare åt¬
gång till medicinen, som äfven på grund af den större konkurrensen måste
blifva billigare i pris, samt att farmaceuterna skulle komma att arbeta
under ljusare och fördelaktigare villkor, då all anciennitetsstrid skulle bort¬
falla och hvarje examinerad apotekare kunde efter uppdrifvande af ett
visst minimikapital blifva en själfständig yrkesutöfvare.
Af de båda återstående systemen torde apotek med reala d. v. s.
säljbara apoteksprivilegier icke vidare vara att tänka på, sedan vi nu en
gång på grund af långvarig erfarenhet funnit nödvändigt att helt och
hållet afveckla detta hos oss ursprungligen tillämpade system. De svag¬
heter, som vidlåda realprivilegiesystemet och som redan här ofvan fram¬
hållits, torde äfven vara så iögonenfallande, att ingen lärer påyrka ett
återgående till de forna förhållandena. I de flesta länder, där detta system,
ensamt eller i förening med personalprivilegiesystemet, är gällande och
bland hvilka Tyskland, Österrike, Eyssland, Finland, Danmark och Norge
äro de viktigaste, pågår också sedan flere år en strid mellan apotekare¬
yrkets målsmän för att få de säljbara privilegiebördorna aflyftade från
apoteken, på sätt i Sverige redan skett, och ersatta med något annat,
lämpligare system.
Följer så i ordningen personalprivilegiesystemet, som karakteriseras af
att apoteksprivilegiet endast gäller under innehafvarens lifstid och icke
får öfverlåtas på annan person, ej heller efter innehafvarens död får öfvergå
till änka eller barn. Till apotekare utser medicinalförvaltningen efter an¬
sökan den skickligaste och mest förtjänte bland de sökande. Vanligtvis
är ny tillträdare till apoteket skyldig att till fulla värdet tillösa sig före¬
trädarens lager och inventarier. Genom sistnämnda bestämmelse före-
kommes eller åtminstone minskas väsentligt den mot systemet ofta fram¬
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
hållna betänkligheten, att apotekaren af brist på ekonomiskt intresse för
affären icke skall upprätthålla apoteket i det skick, som önskvärdt är, då
garanti ju alltid på detta sätt lämnas för att materialiernas verkliga värde
blir ersatt. Motståndarne till systemet framhålla såsom eu af dess olägen¬
heter, att apoteksrörelsen vid innehafvarens frånfälle antingen måste till
allmänhetens förfång stängas eller också för en tid fortsättas af apotekarens
arfvingar, hvilket senare återigen innebure ett betänkligt afsteg från själfva
principen i systemet samt medförde stora svårigheter att rätta felaktig¬
heter i apotekshushållningen, då de tillfälliga apoteksinnehafvarne icke
lydde under apotekarereglementet samt hade föga eller intet att förlora,
därest de skulle bryta mot detsamma. Dessutom måste taxan på apoteks¬
varor hållas jämförelsevis hög samt apotekens antal starkt begränsas, därest
man skulle vara viss om att erhålla skickliga och fullt kompetenta sökande
till apoteken. Personalprivilegiesystemet anses jämväl vara oförmånligt för
det enskildta intresset, för farmaceuterna själfva, dels därför att det icke
tillåter apotekarne att fritt disponera öfver den till deras yrke hörande
egendomen såsom öfver sitt öfriga gods, dels också emedan befordringarna
till själfständig verksamhet först skedde sedan farmaceuten uppnått en
långt framskriden ålder, af det skäl att vakanser jämförelsevis sällan upp-
stode. Till systemets fördelar anses höra, att detsamma vore ägnadt att
befordra farmaceuternas vetenskapliga studier, eftersom möjligheten att
erhålla apotek i ej ringa mån vore beroende af de sökandes kunskaper
och yrkesskicklighet. Därigenom att farmaceuterna först vid en mognare
ålder kunde få tillträda eget apotek, komme de äfven till detsamma väl
förberedda i praktiskt afseende. Någon orättvisa, hvarigenom endast den
förmögne utan hänsyn till skicklighet och förtjänst kunde framför den
obemedlade förvärfva sig apotek, förefinnes icke här. Och staten hade,
hvilket vore det viktigaste af allt, den fördelen att kunna för apoteks-
rörelsens drift engagera de bästa farmaceuterna och sålunda fullt garantera
allmänheten de förmåner, som med apoteksväsendet åsyftas.
Utskottet har ansett sig böra lämna ofvanstående korta redogörelse
för de olika system, enligt hvilka apoteksrörelsen för närvarande bedrifves
inom olika länder, emedan däraf med all tydlighet framgår, att mycket
finnes att säga såväl för som mot dem alla samt att det måste bero
på särskilda förhållanden, huruvida man inom ett visst statssamfund
bör föredraga det ena eller det andra. Motionären har framhållit de kraf,
15
Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
allmänheten måste hafva rätt att ställa på landets apoteksväsende, men å
andra sidan äfven riktat uppmärksamheten på att dessa kraf ej få till¬
godoses på sådant sått, att den enskilde apotekaren därigenom pålägges
ekonomisk risk. lian antyder för sin del, att de stridiga intressen, som
därvidlag onekligen förefinnas, bäst skulle kunna sammanjämkas, därest
staten för egen räkning öfvertoge apotelcsdriften, det vill med andra ord
säga, därest läkemedelshandeln gjordes till ett statsmonopol. Utskottet har
icke funnit det möjligt att afgöra, om ett sådant statsmonopol verkligen
skulle komma att medföra de fördelar för det allmänna, som motionären
antager, eller i hvad mån de invändningar, som anföras mot detta ord¬
nande af apoteksväsendet, äga berättigande, då all erfarenhet saknas, huru
ett statsmonopol i förevarande afseende torde komma att verka. En grund¬
lig undersökning af skälen för och emot ett statsmonopol och en utred¬
ning rörande möjligheterna för detta systems genomförande i vårt land
synas dock i alla händelser vara att förorda, innan man skjuter åt sidan
tanken på ett sådant ordnande af apoteksväsendet.
Såsom motionären äfvenledes föreslagit, bör dock denna utredning
icke blifva så ensidig, att den omfattar endast och allenast frågan om
statsdriftens möjligheter och fördelar. Äfven andra system finnas, såsom
ofvan blifvit visadt, hvilka kunna vara värda att pröfvas och jämföras,
och bland dessa icke minst det system, som för närvarande är så godt
som allenarådande i vårt land, eller personalprivilegiesystemet, hvilket
dock, så som det hos oss tillämpas, af yrkesmän utomlands anses stå
främst och ofta anföres såsom ett mönster, när det gäller förslag att
reformera apoteksväsendet i ett land. Dessa omdömen må vara rättvisa
eller ej, nekas kan dock icke, att äfven detta system har sina olägenheter
och behöfver reformeras, något som väl också tydligen torde framgå af de
upprepade anmärkningar, som från skilda håll och af olika anledningar
framställts och snart sagdt dagligen framställas mot vårt apoteksväsende.
Då lämpligaste tillfället till genomförandet af reformer i det sätt,
hvarpå apoteksrörelsen för närvarande bedrifves hos oss, onekligen samman¬
faller med den tidpunkt, då amorteringen af apoteksprivilegierna slutförts,
d. v. s. vid ingången af år 1921, emedan den förändring, som då äger
lum med flertalet af våra apotek, äfven kommer att i väsentlig mån in¬
verka på deras ställning i ifrigt till staten, och då utredningen af sådana
frågor,, som här afses, alltid visat sig draga lång tid, innan man kunnat
ena sig om ett slutgiltigt beslut, anser sig utskottet hafva fullt skäl att
tillstyrka motionärens förslag och får alltså, under hänvisning till hvad
utskottet sålunda anfört, hemställa,
16
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilket system i af¬
seende å apoteksväsendet som med utgången af år 1920
bör tillämpas i vårt land, särskild! med hänsyn till
frågan, huruvida staten då bör för egen räkning öfver¬
taga apoteksrörelsen, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 12 mars 1907.
Å utskottets vägnar:
RICH. WAWRINSKY.
Stockholm 1907. O. L. Syatibäcks Boktryckeri.