Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Auk. till Riksd. kansli den 18 april 1907, kl. 12 raidd.
Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående stadsplan och tomtindelning samt
lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj
1899 angående förändring af tomts område, dels ock tio
med föranledande af nämnda proposition väckta motioner.
I en till Riksdagen aflåten, till behandling af särskilda utskottet
n:o 2 hänvisad proposition, n:o 26, af den 1 februari 1907 har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan in¬
förda förslag till
l:o) lag angående stadsplan och tomtindelning; samt
2:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 an¬
gående förändring af tomts område.
I sammanhang med nämnda proposition har utskottet till behand¬
ling förehaft tio särskilda i anledning af propositionen väckta motioner,
nämligen:
l:o) af herr Clason (motion i Första Kammaren n:o 44);
2:o) af herr Hedenlund m. fl. (motion i Första Kammaren n:o 47);
3:o) af desamme (motion i Första Kammaren n:o 48);
4:o) af herr Sjöcrona (motion i Första Kammaren n:o 49);
5:o) af herr Kinander (motion i Första Kammaren n:o 53);
6:o) af herr von Stapelmohr (motion i Första Kammaren n:o 59);
7:o) af herr Vennersten m. fl. (motion i Andra Kammaren n:o 194);
8:o) af desamme (motion i Andra Kammaren n:o 195);
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. (iV:o 1.) 1
Historik.
2 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
9:o) af herr Palme (motion i Andra Kammaren n:o 198); och
10:o) af friherre Adelswärd (motion i Andra Kammaren n:o 214).
Samtliga dessa motioner, af hvilka herr Hedenlands med fleres motion
n:o 47 och herr Vennerstens med fleres motion n:o 195 samt herr Heden-
1 Unds med fleres motion n:o 48 och herr Vennerstens med fleres motion
n:o 194 äro lika lydande, afse ändringar i eller tillägg till vissa detalj-
bestämmelser i förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning.
För bättre öfverskådlighets skull har utskottet funnit lämpligast att först
vid hvarje paragraf af förslaget, som beröres af någon af motionerna, lämna
redogörelse för dess innehåll.
Första uppslaget till ifrågavarande lagstiftning gafs vid 1884 års
riksdag genom en motion i Andra Kammaren. Lagutskottet hemställde i
anledning af motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilda i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i
stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden i
likhet med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas.
Utskottets hemställan bifölls utan debatt i båda kamrarna.
Fn kommitté tillsattes att utarbeta de författningsförslag, hvilka
kunde föranledas af Riksdagens skrifvelse i ämnet. Denna kommitté afgaf
den 24 augusti 1885 sitt betänkande, innefattande förslag till lag angående
stadsplan och tomtindelning m. m.
Detta förslag kom emellertid aldrig att framläggas för Riksdagen.
Om anledningen därtill upplyste vid 1891 års riksdag dåvarande
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att han vid pröfningen
af de. grunder, på hvilka förslaget var byggdt, funnit, att en lämplig lag¬
stiftning i ämnet icke kunde på desamma grundas.
Frågan fick därefter hvila till 1897 års riksdag, då i motion inom
Andra Kammaren föreslogs ett återupprepande af 1884 års riksdagsskri¬
velse. Motionen afstyrktes af lagutskottet och afslogs af Första Kam¬
maren med 33 röster mot 17. Inom Andra Kammaren erhöll däremot
motionen 94 röster mot 67.
Vid 1899 års riksdag återupprepades motionen. Den tillstyrktes nu
af utskottet och bifölls utan votering af båda kamrarna, dock efter en in¬
gående debatt inom Första Kammaren.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
3
Sedermera tillkallades hösten 1903 särskilda personer för att in¬
om justitiedepartementet utarbeta erforderliga författningsförslag. Deras
betänkande, innefattande, förutom andra författningsförslag, förslag till lag
angående stadsplan och tomtindelning afl&mnades den 19 mars 1904.
Sedan infordrade yttranden öfver betänkandet inkommit, undergick
detsamma bearbetning inom justitiedepartementet. Därvid togs hänsyn
jämväl till Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904 med begäran om lag¬
stiftningsåtgärder i syfte, att områden, hvarå lifligare byggnadsverksamhet
vore att emotse, kunde på lämpligt sätt regleras, redan innan desamma
erhållit större sammanträngd befolkning. Bearbetningen resulterade i ett
till formen alldeles nytt men i sak ej särdeles skiljaktigt förslag till lag
angående stadsplan och tomtindelning äfvensom i sammanhang därmed till
lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående för¬
ändring af tomts område. Dessa förslag remitterades den 29 september
1905 till högsta domstolen, som den 23 oktober 1906 afgaf silf utlåtande.
Med anledning af högsta domstolens utlåtande hafva sedermera vid pro¬
positionens affattande åtskilliga ändringar vidtagits i det remitterade för¬
slaget till lag angående stadsplan och tomtindelning.
Den föreslagna lagstiftningen afser att för städer och stadsliknande Den fdre-
samhällen fylla två olika behof, dels att genom bestämmelser af civillags Itiftningens
natur ordna de i följd af stadsplans fastställande och genomförande upp- uppgifter.
kommande rättsförhållanden mellan kommunerna och de enskilda och dels
att till underlättande af stadsplans genomförande fastslå skyldighet för
vederbörande tomtägare, som af genomförandet förmenas hafva särskild
fördel, att bidraga till kostnaderna därför. I förra hänseendet finnas nu
i byggnadsstadgan för rikets städer beträffande stadsplan och tomtindel¬
ning vissa bestämmelser, hvilka dock på grund af denna stadgas admi¬
nistrativa natur visat sig icke äga giltighet emot den enskildes äganderätt.
I senare hänseendet gäller det införandet af en viktig och för svensk lag¬
stiftning ny grundsats.
Det har uttalats, att ganska mycket skulle kunna vinnas allenast genom
att i expropriationsförordningen införa vissa särskilda bestämmelser i fråga
om expropriationer för stadsplans genomförande. Enligt utskottets upp¬
fattning tala emellertid afgörande skäl för att i en särskild författning
samla alla de civilrättsliga bestämmelser, som angå stadsplan och tomt-
indelning. Lagutskottet vid 1884 års riksdag, som delade denna uppfatt¬
ning, yttrade härutinnan följande:
4
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
»De vid gaturegleringars genomförande uppkommande rättsförhållan¬
den mellan kommun och jordägare äro enligt utskottets åsikt till sin
natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer i allmänhet.
Nya gators anläggande öfver stora obebyggda tomter är minst lika nöd¬
vändigt för ett ändamålsenligt användande af tomterna som för rörelsens
behof, och den omständighet, att gatorna skola läggas efter en på förhand
uppgjord plan, kan icke betaga dem egenskapen att vara utfartsvägar för
vidliggande tomter och bilda byggnadslinjer för dessa.»
Vidare kan ifrågasättas huruvida icke i en sådan författning borde
inrymmas samtliga de bestämmelser, som angå bebyggandet af städer och
med dem jämförliga orter, således äfven tekniska och administrativa de¬
taljföreskrifter. Ett sådant förfarande skulle emellertid stå i strid med
hvad hos oss gäller om Konungens makt öfver den ekonomiska lagstift¬
ningen och lärer dessutom af praktiska skäl vara synnerligen olämpligt.
Asikterna på hithörande områden växla nämligen så snabbt, att svårig¬
heter skulle uppstå för en civilrättslig lagstiftning att i alla detaljer följa
med tidsströmningarna.
Det föreliggande lagförslaget, som endast upptager de föreskrifter,
hvilka ansetts vara af den vikt, att de böra erhålla civillags kraft, men i
öfrigt hänvisar till den administrativa lagstiftningen, innefattar således
enligt utskottets förmenande en lämplig lösning af nu omhandlade frågor.
Förslaget Förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning år i hvad
hl8tJd?pl™9 för9laget angår stad byggdt på i hufvudsak följande grunder.
och tomtin- Stadsplan antages af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af
Hufvud allmän rådstuga samt fastställes af Konungen, under det att frågor om kvar-
grunder. ters indelande i byggnadstomter i allmänhet företagas af byggnadsnämn¬
den och fastställas af Konungens befallningshafvande.
Härutinnan öfverensstämmer förslaget med motsvarande nu gällande
bestämmelser i byggnadsstadgan för rikets städer. En nyhet i förslaget är där¬
emot, att jordägarne, hvilkas intressen i hög grad beröras af det sätt, hvarpå
stadsplan utlägges öfver deras mark och tomtindelning företages därå,
uttryckligen tillförsäkras rätt att höras i dessa frågor. Enligt lagförslaget
äger vidare Konungen, i motsats till hvad nu gäller, icke att vid fast¬
ställande af stadsplan afvika från den af staden antagna planen. Fast¬
ställandet af stadsplan kan nämligen enligt förslaget för staden medföra
en ganska betungande skyldighet att lösa mark; och det lär då ej låta
Riksdagen» Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande JV:o /. S
.sig försvara att med fastställandet ålägga staden en lösningsplikt, som den
ej kunnat förutse vid planens antagande.
Nybyggnad må enligt förslaget ej ske å mark, som enligt gällande stads¬
plan ingår i gata, torg eller annan allmän plats. Inom byggnadskvarter
får nybyggnad ej äga rum, förrän tomtindelning, där sådan skall ske,
blifvit fastställd. Sedan tomtindelning blifvit fastställd, må nybyggnad ej
företagas utöfver tomtgräns och ej heller å område, som enligt tomt¬
indelningen utgör en tomt, men hvaraf särskilda delar äro i olika ägares
hand. Bygger någon i strid med dessa bestämmelser, är han underkastad
den påföljd att öfverexekutor äger meddela handräckning till byggnadens
borttagande. För afgörandet af frågan, om hvilka ändringar af befintlig
byggnad äro att till nybyggnad hänföra, hänvisar förslaget till Konungens
ekonomiska lagstiftning.
Fastställandet af stadsplan öfver ett område medför enligt lagförslaget
för markens ägare betydande inskränkning i hans rätt att förfoga öfver
marken. Fastställelsen visar, att marken lämpligast användes för bebyg¬
gande, men härvid är ägaren underkastad den ifrågasatta lagens bestäm¬
melser; han får ej bygga på gatumarken, och har han ej på något ställe
inom det planlagda området hel byggnadstomt kvar, får han ej bygga alls.
Det torde då vara klart, att staden, på hvars initiativ och i hvars hufvud-
sakliga intresse planen tillkommit, bör vara pliktig att hålla jordägaren
skadeslös. A andra sidan drager ägaren af ett för bebyggande tillräckligt
område af planens fastställande och genomförande stor fördel. Man bör i
sådant fall icke pålägga staden den uppoffringen att inlösa gatumark, innan
behof däraf föreligger. Lagförslaget försöker skipa rättvisa mellan staden
och markens ägare genom bestämmelse att, om tomtindelning ägt rum och
däraf finnes att, efter frånskiljande af gatumarken, ägaren ej därinvid har
kvar hel byggnadstomt, staden skall vara pliktig att lösa gatumarken. Den
åter, som har kvar hel byggnadstomt, har möjlighet att bebygga denna
och därigenom tvinga staden att i stadgad ordning utlägga gatan utanför
tomten. Till dess detta sker, får han begagna gatumarken som förut.
I anledning af förbudet mot att bebygga tomt, hvaraf särskilda delar
äro i olika ägares hand, innehöll det till högsta domstolen remitterade
förslaget bestämmelser, afsedda att bereda möjlighet att i sådana fall i en
persons hand samla äganderätten till hela tomten. Härutinnan stadgades
en serie lösningsrätter delägarne emellan. I sista hand föreskrefs skyldig¬
het för staden att inlösa tomtdel, som ej blifvit inlöst af annan delägare,
dock ej tomtdel, som vore större än halfva tomten, för den händelse åter¬
stoden af tomten ^vore obebyggd. I sådant fall ansågs nämligen uppoff¬
ringen för tomtägaren att skaffa sig hel byggnadstomt så pass obetydlig,
6
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
att staden ej rättvisligen kunde åläggas inlösningsskyldighet. Med anled¬
ning af anmärkningar inom högsta domstolen har i propositionen före¬
skriften om enskildas lösningsrätt uteslutits, och i följd däraf rätten och
plikten att lösa tomtdelar öfverflyttats direkt på staden, dock fortfarande
med iakttagande af nyssnämnda undantag.
Den lösningsplikt, som sålunda ålagts staden, kan någon gång blifva
betungande nog. För att i erforderliga fall lindra stadens omedelbara
lösningsplikt har därför i förslaget inrymts rätt för staden att söka och
vinna anstånd med stadsplans och tomtindelnings genomförande. Beviljadt
anstånd medför enligt förslaget den påföljd, att stadsplan och tomtindelning
under anståndstiden äro utan verkan, å ena sidan i fråga om jordägarens
rätt att verkställa nybyggnad samt å den andra i fråga om stadens rätt
eller plikt att lösa mark, dock att stadens rätt att lösa gatumark fort¬
farande skall vara gällande. Med andra ord man skulle återgå till det nu
rådande rättstillståndet, dä den, som vill bygga på gatumark, är oför¬
hindrad därtill, om staden ej löser gatumarken, och man vid byggnads¬
företag inom kvarter är bunden icke af tomtgränser utan endast af ägo¬
gränser. Det låter nu visserligen säga sig, att vid anståndstidens slut
stadens lösningsplikt kan ha mångdubbelt ökats genom nya byggnadsföre¬
tag, och att för öfrigt en stadsplan, som icke kan omedelbart träda i verket,
i allmänhet ej bör vinna fastställelse. För vissa fall torde emellertid rätten
att erhålla anstånd icke kunna undvaras. Detta är särskildt fallet, då det
gäller öppnande af nya trafikleder genom bebyggdt område och utvidgande
af äldre sådana eller reglerande af trångt eller eljest olämpligen bebyggdt
område. I sådana fall är det uppenbarligen af stor vikt, att en plan finnes
uppgjord, som bringas till utförande i den mån omständigheterna sådant
medgifva.
Vid uppgörande af stadsplan och tomtindelning har man ej sällan
underlåtit att taga behörig hänsyn till bestående äganderättsförhållanden
och endast haft byggnadsstadgans strängaste fordringar för ögonen. En
sådan stadsplan eller tomtindelning kan naturligen knappast någonsin
genomföras. Med nu gällande lagstiftning har staden ej heller varit pliktig
att underkasta sig några uppoffringar för genomförandet. Enligt lag¬
förslaget åter blifver stadens ställning härutinnan helt annan. För ett dylikt
fall är naturligtvis det enda riktiga, att staden för att undvika dryg lös¬
ningsplikt söker få stadsplan och tomtindelning ändrade till mera öfverens¬
stämmelse med gränsförhållandena å marken. Den tid, som kan komma
att förflyta mellan lagens promulgerande och dess trädande i kraft, är
emellertid alltför kort, för att man därunder skall kunna medhinna att
få eventuella ändringsförslag fastställda. Lagförslaget innehåller därför en
7
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
särskild öfvergangs bestämmelse, att, där fråga om ändring i stadsplan eller
tomtindelning blifvit väckt fn re lagens ikraftträdande men då ej hunnit
slutligen pröfva», föreskrifterna om plikt att lösa gatumark eller tomtdel
ej skola vinna tillämpning med afseende å område, som af ändringen be-
röres, förrän frågan blifvit slutligen pröfvad.
Föreskrifterna om skyldighet för jordägare att afstå mark, som er¬
fordras till de i fastställd stadsplan upptagna gator, torg och allmänna
platser, återfinnas nu i den allmänna expropriationsförordningen. De hafva
emellertid sin naturliga plats i förevarande lag och hafva därför hit öfver-
flyttats med en väsentlig utvidgning. Expropriationsförordningen stadgar
skyldighet endast för enskild man, menighet eller inrättning att afstå mark.
Enligt lagförslaget åligger en dylik skyldighet jämväl kronan.
1 fråga om fastställandet och utgifvandet af ersättning för mark, som
skall afstås till staden eller ock af staden lösas, hänvisar förslaget till
expropriationsförordningen med vissa af de särskilda förhållandena be¬
tingade ändringar och tillägg. Expropriationsförordningen handlar emellertid
endast om skada, som står i samband med afträdande af jord. Vid genom¬
förande af stadsplaner kan dessutom förekomma ett annat slags skada utan
dylikt samband, t. ex. då en gata helt eller delvis igenlägges. För sådana
fall erfordras särskilda bestämmelser. I förslaget hafva dessa upptagits
efter högsta domstolens anvisningar. Därvid hafva till en början noga an-
gifvits de fall, i hvilka skada skall ersättas, samt, med hänsyn till
svårigheten vid dylika frågors afgörande, vidare stadgats, att domstol skall
konstatera, huruvida skada verkligen föreligger, under det att expropria-
tionsnämnd endast har att i förekommande fåll värdera skadans belopp.
Förslaget inrymmer äfven rätt för staden till s. k. zonexpropriation
d. v. s. rätt att, där sådant af Konungen prof vas nödigt för reglering af
trångt eller eljest olämpligen bebyggd! område, expropriera hela området,
ej blott gatumarken. Samma rätt har tillagts staden, där i fastställd stads¬
plan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling ound-
gängligen erforderligt, icke annorledes kan på skäliga villkor förvärfvas
för bebyggande.
Då ett områdes öppnande för bebyggande väl är att förvänta, men
icke omedelbart förestående, kan det ofta finnas lämpligt, att innan stads¬
plan för området behöfver uppgöras, låta upprätta plan för de hufvudgator,
som äro afsedda att framdragas öfver området, och förvärfva den till dem
erforderliga mark. Områdets ordnande för bebyggande kan sedan ske efter
hand och enligt de åsikter och behof, som därvid föreligga. Lagförslaget
inrymmer ock rätt för staden att enligt Konungens bepröfvande förvärfva
mark för hufvudgator, som framdeles kunna blifva erforderliga.
8
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Tomtägarnes skyldighet att bidraga till kostnaden för stadsplans
genomförande utgår enligt lagförslaget under form af plikt för dem att i
viss mån ersätta staden kostnaden för ga,tumarkens förvärfvande. Bestäm¬
melserna härutinnan äro af hufvudsakligen följande innehåll. Ägare af tomt
vid gata, som efter lagens ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande,
åligger att ersätta staden värdet af gatumarken intill gatans midt, dock ej
till större bredd än nio meter. Ersättningen skall utgifvas, då tomten
blifvit bebyggd och gatan upplåtits för allmänt begagnande. Marken skall
i brist af öfverenskommelse uppskattas af expropriationsnämnd efter dess
värde vid tiden för ersättningens utgifvande utan hänsyn till kostnad, som
staden må hafva utgifvit för markens planerande och ordnande. Då redan
befintlig gata skall utvidgas, skall tomtägaren utgifva ersättning för gatu-
mark endast för det fall, att gatuutvidgningen medför rätt att vid gatan
uppföra högre byggnad än förut tillåtits. Ersättningsskyldigheten är vidare
inskränkt till hälften emot hvad förhållandet är i fråga om ny gata. Gatu-
utvidgning sker nämligen närmast i samhällets intresse.
Till stöd för de föreslagna bestämmelserna anföres af de särskilda
kommitterade i deras betänkande hufvudsakligen följande:
»Vid afgörandet af denna fråga synes man böra i likhet med 1885
års kommitté utgå från gatornas egenskap att jämväl vara utfartsvägar
för vidliggande tomter och utgöra byggnadslinjer för dessa. Såsom nämnda
kommitté erinrade, finnes vid ett områdes första bebyggande i allmänhet
icke någon plan därför på förhand uppgjord i annat fall, än då enskild
ägare af jord låter upprätta sådan plan för att sedan kunna afyttra
byggnadstomter. Första åtgärden därvid måste vara att genom området
draga lämpliga gator, och priset för byggnadstomterna bestämmes uppen¬
barligen så, att köparna få betala jämväl värdet af den till gata afsätta
marken. Tomtägarna komma således i själfva verket att tillhandahålla
den för deras gemensamma behof erforderliga gatumark. Där åter plan
för bebyggandet icke på förhand upprättas, måste de byggande själfva
ordna sin byggnadsverksamhet så, att nödigt utrymme finnes för erfor¬
derliga utfartsvägar och samfärdsel mellan tomterna. Om än dessa intressen
någon gång i början förbises, göra de förr eller senare sig gällande med
sådan styrka, att de måste genom gemensamma ansträngningar och upp¬
offringar tillgodoses.
Om således under de första skedena af en stads eller därmed jäm¬
förlig orts uppkomst de byggande äro nödsakade att hvar för sig eller
Gemensamt sörja för anordnande af behöfliga gator, kan den omständig¬
heten, att den å sådan plats bosatta befolkningen omsider hunnit blifva
ett samhälls för sig, icke gärna medföra, att detta samhälle därefter skall
Riksdagens Särskilda Utskotts (1Y:0 2) Utlåtande N:o 1. 9
i afseende å det fortsatta bebyggandet ikläda sig skyldigheter, som förut
ålegat de enskilda. Ingen anledning finnes, att de, som förut byggt ocli
själfva skaffat sig gator, skola med dem, som därefter vilja bygga, deltaga
i kostnaden för anskaffande af de för deras byggnader erforderliga utfarts-
vägar. Icke heller undergår sakförhållandet någon väsentlig förändring
därigenom, att det ansetts nödigt ålägga samhället skyldigheten att upp¬
rätta förslag till stadsplan och efter dess fastställande vaka öfver planens
vidmakthållande. Föreskrifterna härom äro uppenbarligen meddelade, på
det att gator och allmänna platser må till fördel för de enskilda tomt¬
ägarna likaväl som för det allmänna blifva utlagda på det ändamålsenli¬
gaste sätt. Om än samhället således vid behandling af frågor om stads¬
plan måste söka att tillgodose den allmänna rörelsens kraf, bör dock noga
beaktas, att samhället härvid i främsta rummet är att anse såsom målsman
för tomtägarna, hvilka icke kunna tillåtas att hvar för sig besluta, huru
byggnadsverksamheten inom deras område bör ordnas.»
Föreskrifterna om tomtägares skyldighet att bidraga till kostnaden
för gatuanläggning böra helt naturligt, såsom ock antydes af lagutskottet
vid 1884 års riksdag, motsvaras af stadganden om tiden, då gata skall upp¬
låtas. För närvarande finnas inga civil rättsligen gällande föreskrifter i
detta hänseende. Bestämmelser i sådan riktning finnas däremot upptagna
i en eller annan byggnadsordning. Lagförslaget söker härutinnan taga
hänsyn å ena sidan till tomtägarnes berättigade intressen att snarast möj¬
ligt efter det tomt blifvit bebyggd få gata anordnad utmed tomten, och å
den andra till omöjligheten för staden att iordningsställa små gatubitar
utan inbördes samband. Hufvudföreskriften är, att ny gata skall i behörigt
skick upplåtas för allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter
efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att
hvarje särskild gatudel skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd
utmed gatudelen af minst en tredjedel af de vid gatudelen befintliga tomt¬
linjer blifvit bebyggda. Då redan befintlig gata skall utvidgas, skall ny
gatudel upplåtas för allmänt begagnande, i den mån tomt invid den nya
gatudelen blifvit bebyggd.
I de särskilda städerna finnas för närvarande vidt skillda bestäm¬
melser om hvem skyldighet att anordna gata åligger. Det är ej förslagets
mening att göra någon ändring i de sålunda gällande bestämmelserna. Man
kan däremot ej rimligen ålägga en tomtägare, som år berättigad påfordra
gatas upplåtande, att, där gatans anordnande åligger flera jordägare, vända
sig särskildt mot en hvar af dem. Med hänsyn härtill har i förslaget
upptagits föreskrift, att staden är ansvarig för gatas upplåtande å före¬
gå. till Rilcsd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 llåft. 2
10
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
skrifveri tid, med skyldighet för vederbörande att i förekommande fall
återgälda staden kostnaden härför.
Med afseende å landet skiljer lagförslaget mellan å ena sidan kö¬
pingar, municipalsamhällen och andra orter med större sammanträngd
befolkning, för hvilka förslagets bestämmelser om stad åro afsedda att
vinna motsvarande tillämpning, samt å andra sidan områden, å hvilka
större byggnadsverksamhet är att förvänta.
Beträffande dylikt område äger enligt förslaget Konungen förordna,
att stadsplan för området skall upprättas. Efter det sådant förordnande
meddelats, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad inom
området äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt
fall därtill gifver lof. Fastställandet af stadsplan medför enligt förslaget
allenast den rättsverkan, att nybyggnad ej må ske å mark, som enligt
planen skall utgöra gata, torg eller annan allmän plats. Byggandet inom
de särskilda kvarteren såväl som gatornas upplåtande och iordningställande
har ansetts böra vara en sak mellan jordägaren och vederbörande köpare.
Det finnes ju ingen möjlighet att åstadkomma någon kontrollerande myn¬
dighet, motsvarande byggnadsnämnden, ej heller finnes något samhälle,
till hvilket gatumarken skulle kunna öfverlåtas. Framställning om för¬
ordnande, som här afses, och om fastställande af stadsplan får göras af ägaren,
när han det åstundar. Dylik rätt är emellertid jämväl tillagd Konungens
befallningshafvande, som således kan ingripa äfven mot ägarens vilja.
Riksdagens Då sistnämnda bestämmelser upptagits i förslaget med föranledande
dJT?Vaprii af Riksdagens förut anmärkta skrifvelse den 7 april 1904, anser sig ut-
1904. skottet här böra redogöra för innehållet i nämnda skrifvelse. Sedan
Riksdagen erinrat, att en planlös byggnadsverksamhet i många fall kan
medföra och jämväl haft till följd vådor och olägenheter i flera hänseen¬
den, samt påpekat, att någon befogad erinran icke kan göras mot lag¬
stiftningsåtgärder, som gifva säljare och köpare af för bebyggande afsedt
område möjlighet att i enlighet med bådaderas önskan bringa till stånd
en . regleringsplan, som uppfyller de i byggnadsstadgan för rikets städer
i tillämpliga delar uppställda fordringar på sådant sätt, att densamma
jämväl för framtiden skulle lända till efterrättelse, heter det i fortsätt¬
ningen af skrifvelsen:
»För afhjälpandet af de missförhållanden, den i ärendet väckta
motionen närmast berör, måste emellertid lagstiftningen gå ännu ett steg
längre. \ isserligen kan man icke skäligen fordra, att i hvarje fall då af
mark utom stad viss del upplåtes till bebyggande, en regleringsplan skall
på förhand upprättas med hänsyn allenast till möjligheten, att å berörda
11
Riksdagen» Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
mark i framtiden liflig byggnadsverksamhet kan uppstå. Men i vissa tall,
såsom t. ex. då mark i stadernas omedelbara närhet upplåtes till bebyg¬
gande, är det merendels i hög grad sannolikt, att å densamma skall upp¬
stå ett tätare bebyggdt samhälle. Likaledes äro vid järnvägsstationer, i
närheten af industriella anläggningar eller eljest förhållandena stundom
sådana, att man ganska säkert kan förutse uppkomsten af ett dylikt sam¬
hälle. I sådana fall bör i Riksdagens tanke hänsynen till den enskilde
jordägaren få vika för det allmänna intresset, att byggnadsverksamheten
A sådana områden från början regleras till förekommande af de olägen¬
heter, hvilkas framtida uppkomst man eljest med ganska stor säkerhet
kan befara. Riksdagen håller före, att det för dylika fall ej bör vara
■öfverlåtet åt de enskildes fria vilja att låta upprätta och vederbörligen
fastställa en regleringsplan, utan att en ovillkorlig föreskrift härom är
berättigad och af behofvet påkallad. Det intrång i äganderätten, som
lagbestämmelser i sålunda ifrågasatt riktning skulle medföra, lärer icke
Tara af vidare afsevärd beskaffenhet. I nu förevarande fall inträder
nämligen i allmänhet utan jordägarens åtgörande en stegring af hans
■egendoms värde, och äfven om jordägaren i det allmännas intresse
alägges att, för den händelse han vill genom försäljning af tomter
njuta denna värdestegring till godo, låta på sin bekostnad upprätta och
fastställa en regleringsplan, lärer detta icke vara att träda hans rätt
eller intresse alltför nära.
Riksdagen förbiser ingalunda, att det är förenadt med en viss
svårighet att uppdraga en gräns mellan de fall, då med hänsyn till hvad
ofvan anförts en regleringsplan kan anses behöflig, och dem, i hvilka det
allenast är och kan blifva fråga om markupplåtelser till mera begränsadt
antal. Det torde dock icke vara omöjligt att, såsom skett i utländsk lag¬
stiftning af förevarande art, fastställa vissa synpunkter, som härutinnan
böra vara afgörande, och för öfrigt är det enligt Riksdagens mening icke
förenadt med någon större våda att gifva den myndighet, som finge i
uppdrag att handhafva hithörande ärenden, en tämligen fri pröfningsrätt i
förevarande afseende.»
5 i lagen den 26 maj 1899 angående
samband med de i förslaget till lag ändrad ly-
' delse af 2 §
Den föreslagna ändringen af 2
förändring af tomts område står i
angående stadsplan och tomtindelning upptagna bestämmelser angående ang.
tomtindelning. I nämnda lagrum enligt dess nu gällande lydelse före- förändring
skrifves bland annat, att den som söker rättens medgifvande till samman-
Utskottets
yttrande.
Allmän mo
tivering.
12 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
hvarom i lagen är fråga, skall visa att, genom laga kraft ägande
beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor om jämkning i gäl¬
lande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning, hvarom fråga är.
Visas ej detta eller göres ansökningen senare än sex månader efter det
laga kraft åkommit beslutet, skall ansökningen afslås. Af detta stadgande,
jämfördt med bestämmelsen i byggnadsstadgan för rikets städer att beslut
om sådan jämkning i tomtindelning, som afses i lagen angående förändring
af tomts område, ej får gå i verkställighet, förrän rätten lämnat medgif¬
vande till denna åtgärd, följer, att, där ansökning om sammanläggning
göres senare än sex månader efter det beslutet om jämkningen vunnit laga
kraft, beslutet förfallit. Då emellertid bestämmelser om tomtindelning
och dess företagande upptagits i förslaget till lag angående stadsplan och
tomtindelning, enligt hvilket fastställd tomtindelning ej får rubbas i andra
än vissa i lagförslaget angifna fall, har ofvan omförmälda tidsbestämmelse
ur lagrummet uteslutits.
De rättsförhållanden, som behandlas i det föreliggande förslaget till
lag angående stadsplan och tomtindelning, äro af den art, att det är för-
enadt med stora svårigheter att taga behörig hänsyn till de olika intressen^
som här måste göra sig gällande. Dessa svårigheter äro emellertid enligt
utskottets förmenande i förslaget på ett i stort sedt tillfredsställande sätt
losta, och utskottet har icke någon erinran af vikt att framställa mot
förslagets hufvudgrunder. Utskottets ändringsförslag gå, frånsedt vissa
förändringar af redaktionell art, i hufvudsak ut på att något lindra de
bördor, lagförslaget pålägger samhällena i och för genomförande af stads¬
plan och tomtindelning, äfvensom att möjliggöra en utsträckt användning
af det nya tomträttsinstitutet, hvarjämte utskottet funnit sig böra föreslå
vissa inskränkningar i den uti lagförslaget upptagna skyldigheten för
kronan att afstå mark.
Det har visserligen, beträffande de föreslagna bestämmelserna om
tomtägarnes skyldighet att gifva ersättning för gatumark, under den för¬
beredande behandlingen af ifrågavarande lagförslag anmärkts, att nämnda
bestämmelser vore onödigt invecklade, i det att det ofta kunde inträffa,
att samme jordägare, som mot ersättning afstått gatumark, sedermera
blefve skyldig att till samhället återgälda ersättningen. Såsom närmare
utvecklas i chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsproto¬
kollet den 29 september 1905, torde emellertid någon enklare form för
tomtägarnes bidrag knappast vara att finna. Det är dessutom att förvänta,
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 13
att dessa frågor i de flesta fall varda lösta utan anlitande af de föreslagna
lagbestämmelserna genom öfverenskommelse mellan samhället och tomt-
ägaren. Båda parterna hafva ju gemensamt intresse af att gata utmed
tomten upplåtes för allmänt begagnande, och då härtill kommer, att tomt¬
ägarens ersättningsskyldighet i allt fall förr eller senare skall inträda, bör
en uppgörelse jämförelsevis lätt kunna bringas till stånd.
Utskottet anser sig vidare böra i detta sammanhang betona nödvän¬
digheten af att för köpingar, municipalsamhällen och andra områden å
landet, i fråga om stadsplans och tomtindelnings uppgörande samt
byggnadsverksamhetens ordnande, varda fastställda särskilda bestämmelser
af lindrigare art än som för städerna kan finnas lämpligt.
Utskottet får härefter öfvergå till en närmare redogörelse för de af Speciell mo
utskottet föreslagna ändringar i propositionen och för de i ämnet väckta
motioner, i sammanhang hvarmed utskottet skall tillåta sig att framställa
erinringar vid vissa paragrafer, i hvilka ändring ansetts icke böra ifråga¬
komma.
Förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning.
Ingressen till detta lagförslag har enligt propositionen följande
lydelse:
»Med ändring af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas
som följer:»
Särskildt med hänsyn därtill att genom förslagets upphöjande till
lag viktiga delar af byggnadsstadgan för rikets städer skulle försättas ur
gällande kraft, anser utskottet det böra uttryckligen utsägas, att jämväl
författningar, i hvad de strida mot bestämmelserna i den föreslagna lagen,
skola med dess ikraftträdande upphöra att gälla. Utskottet har därför
åt ingressen gifvit följande affattning:
»Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot stri¬
dande förordnas som följer:»
14
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
1 §•
Motion aj I den af herr Clason väckta motionen föreslås bland annat, att åt
herr Clason. (j(,nna paragraf måtte gifvas följande lydelse:
»För stads ordnande och bebyggande skall finnas
plan, omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator,
torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen
(gatuprofiler). Vid stadsplans uppgörande skola fria
platser och offentliga planteringar utstakas till storlek,
läge och antal, så att de motsvara såväl samfärdselns
som samhällshygienens kraf, äfvensom i tillräckligt an¬
tal sörjas för platser för kyrkor och skolor likasom för
offentliga lek- och rekreationsplatser.»
Till stöd härför anföres i motionen följande:
»De senare årtiondena hafva som bekant utmärkt sig för en vida
starkare utveckling af våra städer än någonsin tillförne. Från 303,683
personer år 1840 eller något mer än 9 % af rikets dåvarande befolkning
(3,138,887) har stadsbefolkningen sålunda till år 1905 stigit till 1,215,959,
d. v. s. mer än fyradubblats, och utgjorde då mer än 23 % af riksbefolk-
ningen, som blott vuxit till 5,294,885, d. v. s. icke på långt när för¬
dubblats. Denna förskjutning i folkmängden ifrån land till stad, som för
öfrigt är ett gemensamt drag i de västeuropeiska staternas befolknings-
rörelse, visar som bekant inga tecken att afstanna, och en lagstiftning för
städernas säregna förhållanden måste i följd häraf i våra dagar påkalla
starkare uppmärksamhet, än som tidigare varit af nöden.
Städernas hastiga utveckling har emellertid fört med sig en del
sociala, ekonomiska och hygieniska missförhållanden, hvilkas bekämpande
alltmer börjat framträda såsom en samhällsangelägenhet af vikt. Den
kungliga propositionen med förslag till stadsplanelag ger anledning att
beakta sådana af dessa missförhållanden, som stå i samband med bristande
förtänksamhet vid planläggningen af städer eller andra sammanträngda
samhällen eller med bristande omsorg vid dessa planers utförande. Dessa
spörsmål i hela deras omfattning skola dock här ej bringas å bane, utan
blott ett af dem, hvilket sammanhänger med den öfvergång från ett mera
öppet till ett mera slutet byggnadssätt, som under senare tid alltmer gjort
sig gällande i våra städer. Det är den ofta framträdande bristen på till-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o /. 15
räckligt antal öppna platser, en brist, som också kan uttryckas såsom en
brist på ljus och luft. Vi behöfva större »lungor» flerstädes i våra städer.
Detta allmänna behof inom de sammanträngda samhällena fram¬
träder i alldeles särskild grad med hänsyn till en viss del af deras befolk¬
ning, nämligen ungdomen. Redan numeriskt är denna en högst betydande
del af befolkningen, i det att ensamt åldersgrupperna under 15 år i riket
i dess helhet utgöra, öfver 32 %, d. v. s. inemot 7s af hela befolkningen,
och i städerna öfver 28 % af folkmängden, således mellan XU och Vs.1-)
Men äfven ur andra hänseenden än de numeriska är vikten af vår ung¬
doms sunda utveckling till kropp och själ allmänt erkänd.
För sin sunda utveckling behöfver emellertid ungdomen mer än
andra åldrar tillfällen till frisk luft och till rörelse i det fria. Huru van¬
lottad dock i detta hänseende en betydande del af våra storstäders ungdom
är, därom kan hvarje ledamot af Riksdagen själf öfvertyga sig, som en
förmiddag är i tillfälle att taga sig en promenad utåt de delar af vår
hufvudstad, där affärskvarteren upphöra och de mindre bemedlades bostads¬
kvarter vidtaga. Det säger sig själft, att just för dessas ungdom behofvet
af rörelse i det fria skall i särskild grad framträda, eftersom med dessa
klassers trångboddhet utrymmet inomhus mindre än någonsin kan erbjuda
en ersättning. Utomhus är den emellertid på många håll hänvisad till
vare sig de trånga, osunda stenbrunnar, som kallas gårdar, eller till den
lika ohygieniska stengatan med allt dess damm, smuts och ofta föga upp-
byggliga gatulif. Den hufvudsakliga lekplanen blir platsen mellan hus¬
väggen och körbanan, och rännstenen, som i flera hänseenden kan erbjuda
en viss omväxling, blir lekplatsens centrum. De hygieniska missförhållan¬
den, som vidlåda ett sådant tillstånd, behöfva icke närmare utvecklas; till
de öfriga kommer sommartiden, då lifvet i det fria skulle bäst florera,
äfven den kvalmiga och tryckande hetta, som återstrålar från husväggar
och gatstenar. Men det behöfver ej framhållas, att dessa missförhållanden
icke äro enbart af hygienisk natur; den gamla satsen om sammanhanget
mellan en sund kropp och en sund själ har äfven i vår tid ej förlorat
något af sin giltighet, allra minst då det gäller ungdomen. Denna behöfver
fortfarande, för att kunna utveckla både kroppens och själens spänstighet,
så rika tillfällen som möjligt till fri rörelse i det fria.
x) De absoluta siffrorna voro år 1900 på en totalbefolkning af 5,136,441 personer
1,666,310 inom åldern 0—15 år, däraf på en stadsbefolkning af 1,103,951 personer 309,972.
Räknar man till ungdomen äfven åldersklasserna 15—17 år, ökas siffran för riket till
1,967,509 och för städerna till 370,233. Befolkningen under 20 år var samtidigt i riket
2,151,520, d. v. s. inemot 42 % af riksbefolkningen, däraf ensamt i städerna 414,253. Dess¬
utom vistas årligen åtskilliga tusenden af landsbygdens mantalsskrifna ungdom vid undervis¬
ningsanstalter i städerna.
16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Antydda missförhållanden göra sig naturligtvis företrädesvis gällande
i storstäderna. De hota emellertid årligen att framträda jämväl i mindre
städer på grund af den äfven där oupphörligt fortgående förändringen
från öppet till slutet byggnadssätt. Ty hvarje gång, som en ny stenkasern
reser sig vare sig på en förut obyggd tomt eller i stället för förut befint¬
liga mindre byggnader, beröfvas ungdomen en del af de omväxlande lek¬
platser, som de förutvarande öppna gårdarna erbjödo, och beröfvas tillika
en god del af den sol och luft, af hvilka den förut kom i åtnjutande, till
dess omsider den sista öppna gården i kvarteret försvunnit och hela kvar¬
teret står färdigt såsom en stenklump, där icke någonstädes ett spår af
naturlig mark står att upptäcka. Denna förändring i byggnadssättet med¬
för sålunda, att i våra dagar stadssamhällenas behof af nya öppna platser
alltjämt i hög grad växer.
Vid de kraftiga ansatser till förbättrande af städernas hygieniska
och sociala förhållanden, som under de senare åren framträdt flerstädes i
utlandet, har denna fråga vid olika tillfällen vunnit mycket beaktande. 1
Tyskland hafva dithörande spörsmål sålunda ofta varit å bane vid de
kongresser, som den tyska föreningen för offentlig hygien (»Deutscher Ver-
ein fur öffentliche Gesundheitspflege») årligen anordnar. Den nya bygg¬
nadslagen för konungariket Sachsen af den 1 juli 1900, som enligt de
särskilde kommitterade, hvilkas förslag till lag angående stadsplan och
tomtindelning ligger till grund för föreliggande kungliga proposition, träder
n främsta rummet* af den i Tyska rikets stater numera gällande lagstift¬
ning på området, innehåller i en af sina paragrafer den bestämmelsen, att
vid uppgörande af stadsplaner »skall särskildt beaktas», bland annat, att
»fria platser och offentliga planteringar anläggas till storlek, läge och antal
så, att de motsvara såväl samfärdselns som samhällshygiens kraf» (»sowohl den
Verkehrs- als auch den wohlfahrtspolizeilichen Bedtirfnissen»), äfvensom att »man i
tillräckligt antal sörjer för platser för kyrkor och skolor, likasom ock för offent¬
liga lek- och rekreationsplatser» (»öffentliche Spiel- und E rhol ungsp lätze»).
I motiveringen för detta stadgande heter det:
»Vikten af fria platser, om möjligt med trädgårdsanläggningar (offentliga
planteringar), för hälsan särskildt hos en storstadsbefolkning behöfver ej fram¬
hållas. Detsamma gäller om offentliga lek- och rekreationsplatser, hvilka i kvar¬
teren med hyreskaserner utgöra ett oumbärligt behof och för den uppväxande ung¬
domen en välgärning, som ej kan skattas nog högt. Men äfven på de nödiga
platserna för kyrkor och skolor hör man tänka vid utarbetande af stadsplanerna.»
På detta sätt betraktas sålunda saken i den tyska mönsterlagstiftningen.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
17
I Nederländerna föreskrifter, enligt kommitterade, bostadslagen af
den 22 juni 1901, att i kommuner med mer än 10,000 invånare eller där
under de senaste fem åren invånarantalet tilltagit med mer än en femte¬
del, en utvidgningsplan skall uppgöras, däri de områden angifvas, som i
den närmaste framtiden äro bestämda för anläggning af gator, kanaler och
allmänna platser, äfvensom att en dylik plan skall revideras en gång hvart
tionde år. Expropriation får där ske för genomförande af byggnads- eller
utvidgningsplaner likasom äfven för fullgörande af de fordringar, lagen i
den allmänna hälsovårdens intresse uppställer på bostäders giltighet.
I England finnas särskilda lagar af åren 1877, 1881 och 1887 an¬
gående anordnande af öppna platser i städerna. Den i kommitterades be¬
tänkande omnämnda viktiga arbetarbostadslagen af år 1890 (Hhe Housing
of the Working Classes Act»), som infört bestämmelser angående s. k. zon-
expropriation för att förbättra osunda stadsdelar, har äfven användts för
att midt i forna trångbyggda arbetarstadsdelar skapa parker — så t. ex.
har man för några år sedan vid omreglering af en förut mycket osund
arbetarstadsdel i Kast End nyskapat en park af mer än 5,000 kvadrat¬
meter. Grefskapsrådet i London, som 1889 under sin ledning hade 40
parker med en årlig budget af 52,751 pund, hade redan 1895 ökat antalet
till 79 parker och öppna platser med en årlig budget af 105,365 pund,
d. v. s. fördubblade kostnader. Grefskapsrådets parker äro i stor utsträck¬
ning försedda med lek- och idrottsplatser. Dessutom funnos (1897) i Lon¬
don 14 kungliga parker — bland dem den bekanta Hyde Park — och 9
parker under Citystyrelsens ledning, så att London med närmare 9,000
hektars parkyta i parkyta pr 1,000 invånare står mycket högt bland de
europeiska storstäderna.
Den i vårt land gällande byggnadsstadgan för rikets städer af den
8 maj 1874 har ej förbisett de nu berörda krafven, utan som bekant
exempelvis i § 12 infört åtskilliga därhän syftande föreskrifter, sådana
som att
»stadsplan hör så uppgöras, att han på en gång motsvarar rörelsens
behof, af utrymme och bekvämlightet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft,
önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor samt
skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet»,"
för hvilket ändamål bör tillses, bland annat,
»att breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och gator på
sidorna, eller andra dylika anläggningar dragas genom staden, helst på flera
ställen och i flera riktningar;
att äfven andra allmänna planteringar i staden, större och mindre, beredas
så ymnigt som möjligt;
Bih. till Rikad. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
3
18
Riksdagens Särskilda Utskotts (AT:o 2) Utlåtande N:o 1.
att å ena sidan byggnadskvarteren icke tilltagas för stora eller med för
stort antal tomter, så att nödig luftväxling hindras eller dämpande af uppkom¬
men eldsvåda försvåras, men å andra sidan de inom kvarteren befintliga byggnads¬
tomterna göras så stora, att de lämna tillräckligt utrymme ej blott för bygg¬
nader utan ock för fria och luftiga gårdsplaner;
att, där så lämpligt finnes, trädgårdsplaner läggas längs genom byggnads¬
kvarteren, så att tomternas till bebyggande afsedda delar komma att ligga på
ömse sidor om dessa planer; samt
att, där det finnes önskligt och lämpligt, planterade förgårdar längs ga¬
torna läggas mellan dem och husraderna.»
Jämföras dessa föreskrifter t. ex. om de »breda esplanaderna» med
planteringar i midten, som skulle »dragas genom staden, helst på flera
ställen och i flera riktningar», eller om de större ocli mindre planterin¬
garna, som skulle beredas »så ymnigt som möjligt», eller om de »fria och
luftiga gårdsplanerna» eller om »trädgårdsplanerna genom byggnadskvarte¬
ren» med förhållandena på åtskilliga håll, så torde få medgifvas, att före¬
skrifterna knappast blifvit efterlefda »så ymnigt som möjligt». Hvad sär-
skildt gårdsplanerna angår, hafva nog byggnadsstadgans detalj bestämmelser
i detta hänseende ofta blifvit så tolkade, att man gått så nära det före-
skrifna rmmnuutrymmet som möjligt, något som naturligtvis faktiskt ökar
behofvet af verkligt öppna platser.
Då nu en ny stadsplanelag är å bane, som bland annat skall under¬
lätta för stadsmyndigheterna att bekämpa befintliga missförhållanden, synes
det mig vara af vikt, att i densamma redan i dess begynnelse insättas
några bestämmelser, som direkt framhäfva äfven de skyldigheter, som i
nu berörda hänseenden böra åligga kommuner med sammanträngd befolk¬
ning. Genom att placeras i själfva lagen skall en sådan bestämmelse
säkerligen verka med större auktoritet än de hittillsvarande föreskrifterna
i den på administrativ väg utfärdade byggnadsstadgan. Därvid bör ock
enligt min tanke särskildt framhållas behofvet af planteringar och andra
öppna platser för stadsinvånarnes vederkvickelse; gator och torg komma
nog i alla fall till stånd, men erfarenheten har visat, att man vida lättare
förgäter behofvet af andra allmänna platser. Hänsyn synes likaledes böra
tagas till önskvärdheten att i tid reservera platser för byggnader för vissa
kommunala behof. Bestämmelsernas närmare formulering kan naturligtvis
ske på olika sätt: i följande förslag ansluter jag mig närmast till mot¬
svarande föreskrifter i den sachsiska byggnadslagen, men med anhållan att
vederbörande utskott benäget ville verkställa den omformulering, som det
möjligen kan finna vara behöflig för ett bättre tillgodoseende af det åsyf¬
tade ändamålet.
19
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Till sist önskar jag betona, att ifrågavarande förslag ingalunda enligt
min tanke — lika litet som byggnadsstadgans motsvarande föreskrifter
— kan betraktas såsom innebärande för stadskommunerna någon ny sär¬
skild tunga. Det är tvärtom min öfvertygelse, att man just genom att
pa förhand söka skapa så goda förhållanden som möjligt för invånarnes
och särskildt ungdomens sunda utveckling skall spara framtida kostnader,
och att den kommun, som genom att med klokt förutseende i stadsplanen
anvisa därför tillräckliga utrymmen sörjer för sina borgares vederkvickelse
och i all synnerhet för tillmötesgående af ungdomens behof af rörelse i
det fria, rikligen skall få igen de därtill offrade medlen genom minskade
kostnader för sjukvård, fattigvård och fångvård. Äfven ungdomen är ett
kapital, som det gäller att på bästa sätt förkofra. Däremot blifva de eko¬
nomiska kostnaderna naturligtvis mycket drygare, om man, såsom numera
måst ske i utlandet, omsider nödgas nedrifva förut fullbyggda kvarter för
att inom desamma skaffa nödiga parkutrymmen, eller om man framdeles vid
stegrade markkostnader nödgas inköpa platser för dylika allmänna behof.»
Utskottet inser väl vikten af att de i motionen framhållna synpunk-
ter varda i den mån, sådant lämpligen låter sig göra, iakttagna vid upp¬
görandet af stadsplaner. Men då de i detta hänseende föreslagna bestäm¬
melserna närmast äro att betrakta såsom en instruktion vid uppgörandet
af stadsplaner, böra de enligt utskottets förmenande icke upptagas uti den
ifrågasatta lagen, hvilkens ändamål är att reglera de rättsförhållanden, som
uppstå i följd af stadsplans fastställande och genomförande, utan inrymmas
i den af Konungen utfärdade byggnadsstadgan. Ihågkommas må ock, att
föreskrifterna om stadsplans omfattning äro afsedda att vinna tillämpning
jämväl för vissa områden å landet, där såsom utskottet förut framhållit,
mindre stränga fordringar måste uppställas, och att af sådan grund det
icke torde vara skål att i lagen lämna alltför detaljerade bestämmelser uti
ifrågavarande hänseende. Utskottet anser sig vidare böra erinra, att den
saxiska lagstiftningen, hvilken tjänat motionären till förebild, är uppställd
efter helt andra principer, än som för vårt land nu ifrågasatts, i det att
den åberopade byggnadslagen inrymmer samtliga bestämmelser angående
städernas bebyggande.
På grund af hvad utskottet anfört har utskottet ansett, att motionen
icke bör föranleda ändring i förevarande paragraf.
I motionen yttras vidare följande:
»Det kan ifrågasättas, om icke för säkrare vinnande af det'åsyftade
ändamålet äfven borde i stadsplanelagen enligt föredöme från den neder-
Herr Cla-
sons motion.
Utskottets
•yttrande.
Motion af
herr Sjö-
crona.
20 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
ländska bostadslagen införas bestämmelse om periodiska regleringar af stads¬
planen i städer med starkare folkmängdstillväxt. Utan att vilja framställa
något bestämdt yrkande i detta hänsende anhåller jag dock, att utskottet
ville taga äfven denna fråga under ompröfning och däröfver eventuellt in¬
komma^ med det förslag, hvartill omständigheterna kunna föranleda.»
En föreskrift om obligatorisk revision af stadsplanen för vissa
städer skulle emellertid enligt utskottets förmenande medföra en för stä¬
dernas utveckling menlig osäkerhet i äganderättsförhållandena. Och då
härtill kommer, att i dessa städer det kommunala intresset torde vara till¬
räckligt lifligt att i erforderliga fall framdrifva revision af stadsplanen, har
utskottet icke funnit anledning framlägga något förslag i antydd riktning.
Inom utskottet har uttalats någon tvekan huruvida icke bestäm¬
melsen, att stadsplan skall omfatta jämväl höjdlägena (gatuprofilerna)
vore alltför betungande, särskildt i fråga om köpingar, municipalsam-
hällen och . sådana områden å landet, som afses i 36 § af propositionen.
Men då enligt utskottets uppfattning ifrågavarande bestämmelse icke inne¬
fattar skyldighet att låta uppgöra fullständiga profiler för hvarje gata.
torg och annan allmän plats, utan därmed afses allenast att lämna före¬
skrift att å plankartan skall vid gatukorsningar och eljest å lämpliga
ställen angifvas höjdläget i förhållande till någon antagen jämförelsepunkt,
samt en sådan föreskrift icke torde verka afsevärd ökning af utgifterna
för stadsplans uppgörande, har utskottet funnit sig icke böra föreslå änd¬
ring uti bestämmelsen i fråga.
2 §•
Denna paragraf innehåller bland annat föreskrifter om sättet för
stadsplans antagande och fastställande samt om ändring i stadsplan och
dess utsträckande. Dessa föreskrifter äro liksom motsvarande bestämmelser
i byggnadsstadgan för rikets städer affattade under den förutsättningen,
att för hvarje stad skall finnas endast en sammanhängande plan, hvilken
ändras och utsträckes i mån af behof.
I den af herr Sjöcrona afgifna motionen ifrågasattes nu bland annat
ändring härutinnan, så att särskild plan må kunna uppgöras för viss del
af stadens område. Motionen är af följande lydelse:
»Till Riksdagen har Kungl. Maj:t aflåtit proposition (n:o 26) med
förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. Nämnda
lagförslags 35 § innehåller, att hvad i den föreslagna lagen stadgas för
stad skall äga motsvarande tillämpning för köping, så ock för annan ort,
21
Riksdagen* Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
för hvilken pä, grund af hittills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för
fikets städer förklarats skola gälla, samt att Konungen må förordna, att
lagen skall äga motsvarande tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan
ort med större sammanträngd befolkning.
Därefter stadgas i förslagets 36 § följande. Ar större byggnads¬
verksamhet att förvänta inom område å landet, å hvilket 35 § icke äger
tillämpning, äge Konungen, på hemställan af Konungens befallningshafvande
eller områdets ägare, förordna, att stadsplan för området skall upprättas,
samt fastställa sådan plan. Sedan dylik plan blifvit fastställd, må ny-
byggnad ej ske å mark, som enligt planen skall ingå i gata, torg eller
annan allmän plats.
Såsom synes, afser berörda 36 § allenast område å landet. Vidare
framgår af §:en, att lagens bestämmelser angående tomtindelning icke äro
afsedda att vinna tillämpning å sådant område. Det vill emellertid synas,
som om goda skäl tala för att lagförslaget borde undergå sådan ändring,
att bestämmelser motsvarande de i 36 § upptagna må komma att med¬
delas äfven i fråga om område, som hur till stad, samt att såväl sådant
område som ock de i 36 § afsedda områden må kunna blifva föremål för
tomtindelning i vanlig ordning. Särskild t må framhållas, att genom en
så 0beskaffad ändring skulle vinnas, att det i Kungl. Maj:ts proposition
(n:o 9) med förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom m. m.
upptagna nya rättsinstitutet tomträtt kunde komma till användning i vä¬
sentligt större utsträckning, än eljest är möjligt.
På grund häraf tillåter jag mig hemställa, att nu ifrågavarande lag¬
förslag angående stadsplan och tomtindelning må undergå ändring i ofvan
omförmälda syfte, hvilken ändring torde formuleras af vederbörande utskott.»
Utskottet delar motionärens uppfattning om lämpligheten af att i
lagförslaget inrymmas bestämmelser, som möjliggöra fastställandet af stads¬
plan för sådant till stad hörande område, som lämpligen kan för sig be¬
byggas utan samband med stadens i öfrigt planlagda del. Att såsom i
lagförslagets 36 § för där afsedt fall föreskrifves, öfverlämna initiativet
beträffande områdets planläggande åt Konungens befallningshafvande eller
områdets ägare, synes däremot icke tillrådligt, utan torde bestämmande¬
rätten härvidlag, liksom då det gäller stadsplan i allmänhet, böra öfver-
lämnas åt stadens myndigheter. De särskilda kommitterades betänkande
upptog rätt för enskild jordägare att erhålla fastställelse af stadsplan
öfver honom tillhörigt område, men i flera af de öfver betänkandet afgifna
utlåtandena uttalades betänkligheter emot att låta denna bestämmelse gälla
jämväl i fråga om ägare af jord inom stads område. Därigenom skulle
Utskottets
yttrande.
22
Riksdagens Särskilda Utskotts (A7:o 2) Utlåtande N:o 1.
stadens myndigheter beröfvas möjligheten att utöfva kontroll öfver bygg¬
nadsverksamhetens utsträckning äfvensom opåräknade utgifter för belys¬
ning, polisbevakning och dylikt vållas staden. Med anledning häraf ute¬
slöts bestämmelsen ur det till högsta domstolen remitterade lagförslaget.
I den af herr Hedenlund m. fl. i Första Kammaren väckta motionen n:o
47 samt herr Vennerstens med fleres motion n:o 195 i Andra Kammaren,
för hvilka motioners innehåll redogörelse lämnas här nedan under 5 §,
erinras ock om olämpligheten af att på stadens mark uppstå från den
egentliga staden skillda samhällen.
På grund af hvad utskottet nu anfört, har utskottet föreslagit ett
sådant tillägg till 2 mom. af ifrågavarande paragraf, att jämväl i fråga
om särskild plan för viss del af stadens område i öfrigt skall gälla hvad
förut är sagdt om antagande och fastställande af stadsplan. Om en dylik
bestämmelse vinner bifall, lärer däraf följa, att lagförslagets föreskrifter
om tomtindelning utan vidare varda tillämpliga inom området.
Af redaktionella skäl har utskottet uti nyssnämnda moment utbytt
ordet »må» mot »skall».
Äfven enligt nu gällande bestämmelser i byggnadsstadgan äger
Konungens befallningshafvande att godkänna beslut om jämkning af ringa
betydenhet i byggnadskvarters gränser eller dylikt. Det kan således in¬
träffa, att viss del af stadsplan blifvit fastställd ej af Konungen utan af
Konungens befallningshafvande. Med hänsyn härtill har utskottet^ur 3
mom. uteslutit orden »af Konungen».
o joas a
Denna paragraf lyder enligt propositionen på följande sätt:
»Är stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindel¬
ning, som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelning
jämte stadsplanen underställas Konungens pröfning.
T andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga
frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens beslut
ej gällande, innan det blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt.
Innan nämnden fattar beslut, skall ägare af mark, som af tomtindelningen
beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må beslut, som angår
kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att Konungen därtill gifvit lof.»
Motion af I den af herr Palme afgifna motionen hemställes om ändrad lydelse
herr Palme.af förevarande paragraf. Motionen är af detta innehåll:
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande J\’:o t. 23
»I 3 § af Kungl. Maj:ts förslag till lag angående stadsplan m. in.
innehållas bestämmelser angående verkställande af tomtindelning.
För att i detta sammanhang stadsplans helgd må kunna beredas för
sådana sträfvanden angående förgårdar, fristående byggnader m. m., som
prägla modern planläggning af städer, tillåter jag mig hemställa, att Riks¬
dagen för sin del ville besluta att åt sagda § gifva följande förändrade
lydelse:
Frågor om kvarters indelande i byggnadstomter handläggas för
hvarje stad af dess byggnadsnämnd; dock vare etc. — 2 mom. enligt dess
lydelse i propositionen.
Väckes förslag, att för visst område skola tillämpas särskilda be¬
stämmelser med afseende å sättet för byggnadstomternas användande, skall
om beslut öfver sådant förslag samt beslutets fastställande gälla hvad i
2 § är sagdt om antagande och fastställande af stadsplan.»
Föreskrifterna om sättet för byggnadstomternas användande finnas
för närvarande upptagna i byggnadsstadgan för rikets städer och städernas
på grund däraf utfärdade byggnadsordningar. Motionären ifrågasätter nu
ändring härutinnan, i det fall, att för visst område särskilda bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende äro afsedda att vinna tillämpning. Utskottet
delar motionärens uppfattning, att frågor om utfärdande af bestämmelser
af den art, motionären afser, böra behandlas under de för stadsplans an¬
tagande och fastställande stadgade former. Förutom den af motionären
påpekade fördelen, att sålunda fastställda bestämmelser erhålla stadsplans
helgd, vinnes därigenom ock, att vederbörande tomtägare, i hvilkas för¬
foganderätt bestämmelserna kunna göra högst väsentliga inskränkningar,
varda i ärendet hörda och således kunna göra sina synpunkter gällande
till ernående af en fullt allsidig och opartisk pröfning. Utskottet anser
det emellertid böra uttryckligen utsägas, hvad väl är motionärens mening,
att i här afsedda fall, där så nödigt finnes, jämväl tomtindelningens an¬
tagande och fastställande skall ske, på sätt om antagande och fastställande
af stadsplan är stadgadt. Tomtindelningen står nämligen oftast i sådant
samband med de föreslagna särskilda bestämmelserna, att båda frågorna
böra på en gång afgöras.
Motionären synes ifrågasätta uteslutandet af 1 mom. i paragrafen. En
med det till uteslutande föreslagna lagrummet nära nog lika lydande före¬
skrift finnes nu upptagen i byggnadsstadgan. Ehuru denna föreskrift,
enligt hvad för utskottet är bekant, endast i ytterst få fall kommit till
användning, synes dock anledning till dess borttagande icke förefinnas.
Utskottets
yttrande.
24
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
På grund af hvad utskottet nu anfört, har utskottet åt paragrafen
gifvit följande lydelse:
»Ar stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindel¬
ning, som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelnins'
jämte stadsplanen underställas Konungens pröfning.
VäcJces förslag, att för visst område skola tillämpas särskilda be¬
stämmelser med afseende å sättet för byggnadstomternas användande, skall
om beslut öfver sådant förslag samt beslutets fastställande så ock, där så
nödigt pröfvas, om antagande och fastställande af tomtindelning för om¬
rådet gälla hvad i 2 § är sagdt om antagande och fastställande af
stadsplan.
I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga
frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens beslut
ej gällande, innan det blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt.
Innan nämnden fattar beslut, skall ägare af mark, som af tomtindelningen
beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må beslut, som angå}-
kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att Konungen därtill gifvit lof.»
4 §•
För vinnande af större öfverskådlighet har 2 mom. i denna para¬
graf af utskottet uppdelats i två särskilda moment, i sammanhang hvar¬
med utskottet ansett det till undvikande af missförstånd böra uttryck¬
ligen utsägas, att äfven om tomtägarne äro ense om ändring i befintlig
tomtindelning, ändringen ej må fastställas, med mindre den finnes för
ett ändamålsenligt bebyggande lämplig.
5 §■
Motioner af I de lika lydande motionerna n:o 47 i Första Kammaren af herr
Hedenlund m. fl. och n:o 195 i Andra Kammaren af herr Vennersten m.
fl. hemställes, att på lämpligt ställe i lagförslaget införes dels bestäm¬
melse, att, där större byggnadsverksamhet är att förvänta å område i
stad, hvilket gränsar till redan planlagdt område, Konungens befallnings¬
hafvande må äga rätt meddela förbud mot nybyggnad inom förstnämnda
område, till dess beslut blifvit fattadt om stadsplanens utsträckande öfver
25
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
detsamma, dels ock stadgande, att Konungen må aga att på framställning
af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga meddela förbud mot nybyggnad
å sådant område, som ur hälsosynpunkt finnes otjänligt till bebyggande.
Till stöd härför anföres i motionerna följande:
»Motsvarande föreskrifter hafva ej meddelats för stad af den anled¬
ning, att man ansett det kommunala intresset i stad innebära nog säker¬
het för att förslag om stadsplanens utsträckning i rätt tid skall framkomma.
Emellertid torde mångenstädes erfarenheten ha gifvit vid handen, att äfven
den mest vakna kommunalmyndighet härvid förekommes af den enskilda
spekulationslustan, så att, innan beslut hinner fattas om stadsplanens ut¬
sträckande, byggnader blifvit uppförda till stort hinder för planens genom¬
förande. Enda botemedlet häremot torde vara, att Konungens befallnings¬
hafvande, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad i 5 § är föreskrifvet
i fråga om afbrändt område, tillägges rätt att för viss tid meddela förbud
mot nybyggnad inom område, där större byggnadsverksamhet är att för¬
vänta. Härvidlag torde icke uppstå svårigheter beträffande sådana områ¬
den, för hvilka planen lämpligen kan anslutas till den redan befintliga
stadsplanen. Är åter området i fråga beläget på några kilometers afstånd
från förut planlagdt område -— hvilket med den nu rådande tendensen
att utsträcka städernas jurisdiktion lätt kan komma att inträffa —, blifva
förhållandena mera invecklade. Den kungl. propositionen såväl som bygg¬
nadsstadgan för rikets städer hvila på den förutsättningen, att för hvarje
stad skall finnas endast en plan, hvilken utsträckes i mån af behof. I nu
senast förutsatta fall torde man knappast kunna tala om »utsträckning» af
stadsplanen förbi ett icke planlagdt område. Från städernas synpunkt
torde det med nu gällande lagstiftning icke vara lämpligt, att dylika från
den egentliga staden skilda samhällen uppstå här och där på stadens
mark. Från dessa samhällen komme naturligtvis snart att framställas an¬
språk på enahanda fördelar i fråga om vatten- och belysningsanordningar,
polisbevakning och dylikt, som åtnjutas af invånarne i den egentliga sta¬
den. Uppfyllandet af dessa anspråk skulle oftast ställa alltför stora kraf
på stadens kassa. Ä andra sidan kan det ej gärna ifrågasättas, att för
dessa områden tillåta det planlösa bebyggande, som saknaden af stadsplan
skulle möjliggöra. Man skulle då här bli sämre ställd än på landsbygden.
Lämpligaste lösningen skulle måhända vara att öppna möjlighet för en
viss ekonomisk själfständighet i fråga om dessa områden, ungefärligen
motsvarande den, som nu besittes af municipalsamhällena å landet. Den
nu uppkastade frågan torde emellertid vara af den viktiga och svårlösta
beskaffenhet, att den bör göras till föremål för särskilda lagstiftnings¬
åtgärder, hvadan man för närvarande synes böra inskränka det föreslagna
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 4
26
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Utskottets
yttrande.
byggnadsförbudct till att omfatta sådant område, för hvilket planen lämpligen
kan anslutas till den förut gällande stadsplanen.
I detta sammanhang tillåta vi oss fästa uppmärksamheten på ett
annat ej sällan förekommande missförhållande. Då mark upplåtes till
sådant planlöst bebyggande, hvarom här ofvan erinrats, händer ofta, att
såväl köpare som säljare äro ense om att uppsöka den för bebyggande
minst lämpliga men därför också billigaste marken. Enligt hvad erfaren¬
heten visat, förläggas byggnadsplatserna ej sällan till områden, som ur
hälsovårdssynpunkt äro fullkomligt otjänliga för bebyggande. Häraf kunna
uppstå stora sanitära vådor för angränsande trakt. Emot detta missför¬
hållande hjälpa ej bestämmelserna om byggnadsförbud till dess plan upp¬
rättas, utan borde härvidlag ett absolut byggnadsförbud vara på sin plats.
Att tillägga den jordägare, som drabbas af ett sådant förbud, rätt till
skadestånd torde ej erfordras. Hans mark har ju aldrig varit lämplig för
bebyggande, och han synes ej rättvisligen kunna göra anspråk på ersätt¬
ning för det han förbjudes att begagna sin mark på olämpligt sätt. Med
hänsyn till det ifrågasatta förbudets ingripande betydelse och vikten af
att erhålla enhetlighet vid dess tillämpning synes det böra meddelas af
Konungen.»
Hvad först beträffar det föreslagna förbudet mot nybyggnad å
område, som ur hälsosynpunkt finnes otjäidigt till bebyggande, måste ut¬
skottet vitsorda, att allvarliga olägenheter kunna uppkomma i följd af den
nu rådande bristen på lagstiftning uti ifrågavarande hänseende. En be¬
stämmelse i antydd riktning, hvilken ju skulle gå ut på att förhindra be-
byggandet af vissa områden, synes emellertid utskottet knappast hafva
sin plats i förevarande lag, som inrymmer föreskrifter med afseende å ett
områdes ordnande för bebyggande. Lämpligast torde bestämmelsen böra
upptagas i hälsovårdsstadgan. Måhända kunna ock i byggnadsstadgan in¬
föras vissa föreskrifter i ändamål att för här afsedda fall främja samar¬
bete mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Med anledning häraf
har utskottet ansett motionerna i denna del icke böra föranleda någon
åtgärd.
Utskottet delar däremot motionärernas uppfattning, att, där större
byggnadsverksamhet är att förvänta å område i stad, hvilket gränsar till
redan planlagdt område, Konungens befallningshafvande bör äga rätt med¬
dela förbud mot nybyggnad inom förstnämnda område, till dess beslut
blifvit fattadt om stadsplanens utsträckande öfver detsamma; och då en
föreskrift härom lämpligast torde böra upptagas i denna paragraf, har
utskottet i sådant S3Tfte omarbetat sista momentet af paragrafen.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
27
Då i följd hilraf förbud mot nybyggnad kan komma att afse jämväl
annat ån planlagdt område, bar åt rubriken till ifrågavarande 5 — 7 §§
gifvits en något ändrad affattning.
6 §•
Den ändrade hänvisningen i denna paragraf är en följd däraf, att
4 § 2 mom. uppdelats i två särskilda moment.
8 § samt 10—12 §§.
Såsom redan omförmälts, är enligt propositionen den i dessa para¬
grafer omhandlade skyldigheten att afstå mark afsedd att gälla jämväl i
fråga om kronan tillhörigt område. Inom utskottet hafva yppats tvifvels¬
mål, huruvida icke bestämmelser af sådant innehåll skulle stå i strid med
föreskriften i § 77 regeringsformen, att Konungen icke må utan Riksdagens
samtycke afhända kronan dess fasta egendomar. Enligt utskottets uppfatt¬
ning är emellertid nämnda föreskrift i regeringsformen behörigen iakt¬
tagen, därigenom att Riksdagen för sin del antager ifrågavarande lagför¬
slag, i hvars 8 § skyldigheten för kronan att afstå mark uttryckligen ut¬
sagts. Efter lagens antagande komme ju markens afstående att äga rum
icke på grund af Konungens förordnande vid fastställandet af stadsplan
utan i följd af bestämmelserna i en af Riksdagen och Konungen gemen¬
samt stiftad civillag. Emot denna utskottets uppfattning har af flertalet
af de justitieråd, som deltagit i lagförslagets granskning, icke framställts
någon erinran. I de fall, som afses i 8 och 12 §§, synes det vara så
mycket mera förenligt med rättvisa och billighet, att kronan i fråga om
marks afträdande likställes med andra fastighetsägare, som i dessa fall
skyldigheten att afstå mark motsvaras af rättigheten att under uppgifna
omständigheter påkalla markens inlösande. Dessutom måste kronan anses
äga samma fördel som öfriga fastighetsägare af ett områdes ändamåls¬
enliga ordnande för bebyggande. Öfvei’vägande praktiska skäl tala ock
för att icke i hvarje fall, då det gäller gatas framdragande öfver krono¬
mark eller tomtreglering å kronan tillhörigt område, frågan behöfver dra¬
gas under Riksdagens pröfning med däraf följande tidsutdräkt och ökade
kostnader.
Den i 10 och 11 §§ omförmälda skyldigheten att afträda mark är
däremot af annan art. I dessa paragrafer är det fråga uteslutande om
förmåner för städerna utan motsvarande skyldigheter. Stadgandet i 10 §
2 mom. medgifver dessutom enligt sin ordalydelse rätt åt Konungen att
28
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
äfven i strid mot ett uttryckligen af Riksdagen fattadt beslut förordna, att
kronan tillhörigt område skall till stad afstås. Härtill kommer, att dessa para¬
grafer äro afsedda att tillämpas endast i undantagsfall, där särskild skyndsam¬
het icke är af nöden, och att med hänsyn härtill någon olägenhet icke torde
vara att befara, om i hvarje fall, då afträdande af kronomark ifrågakom-
rner, saken hänskjutes till Riksdagens pröfning.
På grund af hvad utskottet här anfört, har utskottet funnit sig böra
lämna bestämmelserna i 8 § orubbade. I 10 och 11 §§ har däremot in¬
förts uttrycklig föreskrift, att hvad i dessa paragrafer stadgas skall gälla
endast enskild man, menighet eller inrättning tillhörig mark, i samman¬
hang hvarmed till undvikande af missförstånd vid 12 § tillagts, att hvad
där är stadgadt skall gälla jämväl kronan tillhörigt område.
I 11 § har utskottet dessutom vidtagit någon jämkning af ordalagen
i ändamål att tydligen utmärka, att den stad enligt denna paragraf med-
gifna rätt skall gälla endast beträffande område, som lyder under stadens
jurisdiktion.
Vid affattandet af bestämmelserna i 12 § torde knappast hafva tagits
tillräcklig hänsyn till de fall, då tomtindelning fastställts före lagens
ikraftträdande. Om t. ex. tomtindelning fastställts mera än ett år där-
förut, skulle enligt den affattning, paragrafen erhållit i propositionen,
stadens rätt och plikt att lösa tomtdelar inträda omedelbart vid ikraft¬
trädandet. På det att tomtdelägarna äfven i dessa fall må erhålla tillräck¬
lig tid att sinsemellan söka ordna frågorna om lösen af de särskilda tomt-
delarna, har utskottet omarbetat denna paragraf, så att, där tomtindelning
försiggått före lagens ikraftträdande, den i paragrafen afsedda tid af ett
år skall räknas från ikraftträdandet.
13 §.
Bestämmelserna i denna paragraf afse att förhindra, det ägare af
mark inom planlagdt område genom styckningsåtgäi’der obehörigen öka den
stad enligt 8 och 12 §§ åliggande lösningsplikt. Enligt 2 mom. skola
emellertid bestämmelserna icke vinna tillämpning, där förändringen i
äganderätt skett före lagens ikraftträdande. Sistnämnda föreskrift synes
utskottet knappast innebära tillräckligt skydd för städerna. Det låter lätt
tänka sig, att en om medlen mindre nogräknad fastighetsägare under tiden
mellan lagens promulgerande och dess ikraftträdande styckar sin fastighet
i smådelar, försäljer dessa och därigenom framtvingar fastighetens inlösande.
29
Riksdagens Särskilda Utskotta (N:o 2) Utlåtande N:o 1•
För att förebygga en sådan möjlighet har utskottet i 2 mom. utbytt ordet
»ikraftträdande» mot »utfärdande».
Rubriken till 8—13 §§ lyder enligt propositionen på följande sätt:
»Om lösen af mark.»
För att tydligen utmärka, att ifrågavarande paragrafer handla ej blott
om stads skyldighet att lösa mark utan äfven om ägarens skyldighet att
till stad afstå mark, har utskottet åt rubriken gifvit följande lydelse:
»Om marks afstående och inlösande.»
17 §.
I denna paragraf har intagits hänvisning jämväl till af utskottet
föreslagna nya 28 §.
25 §.
Det låter tänka sig, att skada af beskaffenhet att böra af stad er¬
sättas vållas jämväl, då torg eller arman dylik allmän plats igenlägges
eller till sitt höjdläge ändras. Bestämmelser för sådant fall hafva där¬
för ock af utskottet införts i denna paragraf.
26 §.
Då det synes med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att
godtgörelse till den särskilda nämnden och annan kostnad gäldas af sta¬
den, endast för det fall att skadestånd af nämnden sättes till högre be¬
lopp, än staden medgifvit, men eljest af vederbörande ersättningstagande,
har utskottet i sådan riktning omarbetat bestämmelserna i sista punkten
af paragrafen.
27 §.
Denna paragrafs 3 mom. innehåller bestämmelserna om de rätts¬
verkningar, som varda en följd af beviljadt anstånd med stadsplans eller
tomtindelnings genomförande. Bland dessa bestämmelser finnes upptagen
en föreskrift, att jämväl stadsplan eller tomtindelning, som förut må
hafva varit gällande för det område, anståndet afser, under anstånds-
tiden i angifna hänseenden skall vara utan verkan. Det synes emellertid
utskottet ej behöfva utsägas, att stadsplan eller tomtindelning, som blifvit
30
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Motion af
herr Kinan
der.
Utskottets
yttrande.
ändrad genom senare fastställd stadsplan eller tomtindelning, icke vidare
äger någon giltighet, och då härtill kommer, att ett bibehållande af före¬
skriften skulle kunna medföra det missförstånd, att den ändrade stads¬
planen eller tomtindelningen skulle äga gällande kraft i andra fall, än
som här afses, har föreskriften af utskottet uteslutits.
I den af herr Kinander afgifna motionen hemställes, att Riksdagen
ville för sin del besluta, att näst efter 27 § i förslaget till lag angående
stadsplan och tomtindelning intaga en så lydande paragraf:
»Med afseende å område, för hvilket anstånd, som i 27 § sägs, ej
gäller, äger Konungen på framställning af stad förordna, att med stadens
skyldighet att enligt 8 § lösa gatumark, som år bebyggd, och enligt 12
§ lösa bebyggd tomtdel skall under viss tid anstå.»
Till stöd härför anföres i motionen följande:
»Kungl. Maj:ts förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
innehåller bland annat bestämmelser om skyldighet för stad, enligt 8 §,
att lösa gatumark och, enligt 12 §, att lösa tomtdelar, förpliktelser, hvilka
under de i lagförslaget angifna förutsättningar äro för staden ovillkorliga.
Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen ifrågasattes, särskildt
beträffande stadens nyssberörda åligganden enligt § 8, huruvida skyldig¬
heten att lösa gatumark skulle i hvarje fall inträda omedelbart efter fast¬
ställande af tomtindelning, och uttalades, att åtminstone i de fall, då gatu-
marken vore bebyggd, lösningsplikten icke syntes behöfva inträda, så
länge byggnaden kvarstode. Under frågans behandling hos det särskilda
utskottet har äfven starkt betonats, att omförmälda förpliktelser kunde,
i synnerhet för de mindre städerna, under vissa förhållanden blifva mycket
betungande och rentaf ställa sig hindrande i vägen för behöfliga regle¬
ringar i redan bebyggda stadsdelar; hvarför det vore önskvärdt att bereda
lättnad härutinnan. Att härvid gå så långt som att rentaf suspendera
lösningsplikten, så länge gatumark eller tomtdel är bebyggd, skulle må¬
hända kunna anses för ett alltför stort ingrepp i tomtägarens berättigade
intresse; däremot torde någon befogad anmärkning ur sådan synpunkt
icke kunna göras, om Konungen berättigades att på framställning af stad
medgifva anstånd under viss tid med stadens nu afhandlade förpliktelser;
hvarom stadgande lämpligast torde införas efter § 27 i det kungliga
förslaget.»
Utskottet, som delar motionärens uppfattning, har, på sätt motio¬
nären hemställt, i lagförslaget upptagit de af honom föreslagna bestäm¬
melser under en särskild paragraf med ordningsnummer 28.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 31
Inom utskottet har ifrågasatts huruvida icke i 27 § samt den nya
28 § borde inrymmas särskild föreskrift, att, innan anstånd finge beviljas,
vederbörande tomtägare skulle lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.
Enligt utskottets förmenande är det emellertid uppenbart, att vederbörande
myndigheter, äfven om uttrycklig lagbestämmelse icke finnes, före af-
görandet af sådant ärende alltid komma att infordra tomtägarens yttrande;
och har utskottet därför icke ansett nödigt upptaga någon föreskrift af
antydd art.
28 (29) §.
Herr von Stapelmohrs motion, som berör denna paragraf, är af föl¬
jande lydelse:
»Det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som Kungl.
Maj:t framlagt för Riksdagen, innehåller i § 28, att ny gata skall i be¬
hörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den mån bebyggandet
kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata med iakt¬
tagande att hvarje särskild gatudel skall upplåtas, då tomter med en
sammanlagd längd utmed gatudelen af minst en tredjedel af de vid gatu-
delen befintliga tomtlinjer blifvit bebyggda, och att hvad nu är sagdt
skall med afseende å torg och annan dylik allmän plats tillämpas så att,
marken till en bredd af aderton meter från tomtlinjerna betraktas så¬
som gata.
Af dessa bestämmelser synes följa att, om vid planläggningen en
gata blifvit uppdragen så, att en byggnad kommit att ligga utom gatu-
linjen eller skjuta något öfver densamma, byggnaden skall undanrödjas
eller indragas inom gatulinjen, så snart tomter till ett angifvet antal
blifvit bebyggda Denna förpliktelse för staden skall i så fall fullgöras
utan afseende å om byggnadens kvarstående medför men för trafiken eller
närboende eller icke. Att detta skall för städerna, särdeles för de
mindre och svagare, blifva hårdt och mången gång onödigt betungande
ligger i öppen dag och har äfven vid lagförslagets granskning inom Högsta
domstolen påpekats. En lättnad häruti är därför önskvärd och af be-
hofvet påkallad. Att därvid gå så långt som att öfverlämna åt staden
själf att bestämma, om och när byggnaden skall borttagas, är emellertid
icke att förorda. Däremot tyckes den åsyftade lättnaden kunna utan
väsentlig olägenhet beredas på så sätt, att en offentlig myndighet berät¬
tigas att på framställning af staden medgifva anstånd under viss tid med
byggnadens undanrödjande.
Motion af
herr von Sta-
pelmohr.
32
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Utskottets
yttrande.
Pröfning af sådana frågor kan lämpligen anförtros åt Konungens
Befallningshafvande, hvilken myndighet har godt tillfälle att genom in¬
fordrandet af upplysningar eller annorledes skaffa sig en ingående känne¬
dom om alla de omständigheter, som kunna hafva inverkan på eller böra
komma i betraktande vid frågornas afgörande. För den, som med Konungens
Befallningshafvandes beslut icke åtnöjes, står det ju öppet att söka änd¬
ring hos Kungl. Maj:t.
På grund häraf tillåter jag mig hemställa, att i förenämnda lag¬
förslag göres den ändring, att på framställning af stad, Konungens Be¬
fallningshafvande, där synnerliga skäl därtill äro, äger förordna om lind¬
ring i skyldigheten för stad att enligt 28 § för ordnande af gata, torg
och annan dylik allmän plats borttaga byggnad».
Utskottet, som delar motionärens åsikt om önskvärdheten af in¬
förandet i lagförslaget af bestämmelser i det af motionären angifna syfte,
och som anser att dessa lämpligast böra fogas till 1 mom. i denna para¬
graf, föreslår fördenskull följande tillägg till samma moment:
»Konungens befallningshafvande må, när synnerliga skäl därtill äro,
på framställning af stad för viss tid medgifva uppskof med upplåtande af
sådan del af gata, därå byggnad finnes uppförd.»
Härjämte har utskottet i paragrafen vidtagit en ändring af redak¬
tionell art.
29 (30) och 30 (31) §§.
Utskottets ändringar uti dessa paragrafer äro af uteslutande redak¬
tionell art; och har vid hänvisningen i 29 (30) § iakttagits den ändrade
paragrafföljden.
31 (32) §.
Den ändrade paragrafföljden har vid hänvisningen i denna paragraf
blifvit iakttagen.
32 (33) §.
I det till högsta domstolen remitterade förslaget hade första punk¬
ten af ifrågavarande paragraf följande lydelse:
»Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då efter stads¬
plans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan ga¬
tan upplåtits för allmänt begagnande.»
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
33
Häremot erinrades af högsta domstolens ledamöter, att då redan i
30 (31) § såsom förutsättning för inträdande af tomtägares skyldighet att
ersätta staden värdet af gatumark stadgats, att gatan skulle vara upplåten
för allmänt begagnande, det syntes onödigt, att detta villkor upprepades
i denna paragraf. Med anledning häraf hafva i propositionen uteslutits
orden »dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande».
Enligt utskottets uppfattning är det emellertid af viss vikt för rätta
förståendet af lagförslaget härutinnan, att samtliga bestämmelser, som an¬
gifva tidpunkten, då tomtägarnes ersättningsskyldighet inträder, återfinnas
på ett ställe. Med anledning häraf har utskottet åter infört de ofvan
citerade uteslutna orden.
33 (34) §.
Enligt nu gällande föreskrifter torde, då gata skall vidgas vid ena
sidan, tomtägare vid andra sidan af gatan, äfven innan vidgningen blifvit
genomförd, äga rätt att uppföra byggnad till den af den fastställda ökade
gatubredden betingade höjd. Då nu enligt bestämmelserna i denna para¬
graf ersättning för mark, som åtgår till gatas vidgande, skall utgifvas,
då den högre byggnaden blifvit uppförd, kan det inträffa att tomtägaren
får utgifva ersättningsbeloppet flera tiotal år, innan! gatuutvidgningen af
staden genomföres. Det synes utskottet knappast förenligt med rättvisa
och billighet, att staden sålunda finge uppbära ersättningsbeloppet i för¬
skott. Det skulle säkerligen ock blifva förenadt med stora svårigheter
att fullt rättvist uppskatta ersättningsbeloppets storlek. Utskottet har på
grund af hvad nu anförts vidtagit sådan ändring i paragrafens affattning,
att för det i denna paragraf afsedda fall enahanda bestämmelser i fråga
om tiden för ersättningsbeloppets utgifvande komma att gälla, som i 32
(33) § äro stadgade beträffande ersättning för mark till ny gata. Visser¬
ligen kunna svårigheter i fråga om ersättningsbeloppets utbekommande
uppstå för det fall, att någon längre tid komtne att förflyta mellan här
afsedd byggnads uppförande och tidpunkten för ersättningsbeloppets ut¬
gifvande, men då det torde ligga såväl i stadens som tomtägarens
intresse, att ersättningsfrågan regleras redan i sammanhang med bygg¬
nadens uppförande, lär saken i de flesta fall ordnas på öfverenskommel-
sens väg.
Den ändrade paragrafföljden har vid hänvisningen i denna paragraf
iakttagits.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Raft.
5
34
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
35 (36) §.
Med afseende å de viktiga rättsverkningar, som följa af förordnande
enligt 2 mom., har utskottet ansett det böra uttryckligen utsägas, att
anmälan om förordnande skall ske först efter kommunalstämmas och orts-
invänarnas hörande.
^friherre Den af friherre Adelsvärd afgifna motionen är af följande lydelse:
Adelswärd. »35 § uti det genom Kungl. Maj:ts proposition (n:o 26) till Riks¬
dagen öfverlämnade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
är af följande lydelse:
Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall äga motsvarande till-
lämpning för köping så ock för annan ort, för hvilken på grund af hit¬
tills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats
skola gälla.
Konungen må ock förordna, att derna lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större samman¬
trängd befolkning; och inedföre sådant förordnande enahanda verkan, som
enligt hittills gällande lag följt utaf förordnande om tillämpning af bygg¬
nadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshafvande åligger att,
när omständigheterna sådant förordnande påkallar, med anmälan därom
till Konungen inkomma.
Inom område, för hvilket efter ty nu är sagdt denna lag skall äga
tillämpning, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad äga
rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall därtill
gifver lof.
Af omförmälda stadgande skulle blifva följden, att, innan byggnads¬
verksamheten inom de i 35 § afsedda orter finge påbörjas, stadsplan skulle
antagas och fastställas för ortens hela område.
Dessa samhällen skulle således blifva sämre ställda än städerna,
hvilka för en del af sitt område hafva af ålder bestående stadsplan, som
icke behöfver ändras i vidare mån, än vederbörande stad själf beslutar.
Det är så mycket angelägnare, att denna olägenhet varder undan¬
röjd, som de samhällen, hvarom här är fråga, i allmänhet äro ekonomiskt
sämre situerade.
Med anledning häraf tillåter jag mig hemställa, att mom. 3 i ofvan-
nämnda 35 § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. <55
Dä förordnande, hvarom nu är sagdt, meddelas för någon ort, äger
Konungen förklara, att med afseende ä viss bebyggd del af område skall
gälla hvad i 2 § sägs angående stadsplan, som af ålder består. Inom
området i öfrigt må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad
äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall
därtill gifver lof. År plan icke fastställd för ort, som i 1 mom. sägs,
vare i fråga om sådant förklarande och om förbud mot nybyggnad lag samma.*
På grund af hvad motionären anfört, har utskottet åt momentet i
fråga gifvit den af honom föreslagna lydelse, därvid utskottet emellertid
vill erinra om följande yttrande af ett af de i lagförslagets granskning
inom högsta domstolen deltagande justitieråden:
»Med nu gällande föreskrifter angående byggnadsstadgans tillämpning
på landet har ansetts förenligt, att det område, beträffande hvilket för¬
ordnas om byggnadsstadgans tillämpning, tilltages tämligen vidsträckt, så
att det sträcker sig äfven till närmast omkring en bebyggd ort gränsande
ägor, äfvensom att stadsplan till en början fastställes för allenast en del
af det område, angående hvilket förordnats, att byggnadsstadgan skall
tillämpas. Att möjlighet till liknande anordning fortfarande må före¬
finnas, synes önskligt; och förevarande förslag synes icke heller utesluta
en dylik tillämpning.»
36 (37) §.
Den ändrade paragrafföljden har iakttagits vid hänvisningarna i
denna paragraf. _ _ .
I den af herr Sjöcrona afgifna motionen, för hvars innehåll
redogjorts här ofvan under 2 §, hemställes, bland annat, att lag¬
förslaget må vinna ändring, i syfte att de i denna paragraf afsedda
områden må kunna blifva föremål för tomtindelning i vanlig ord¬
ning. Utskottet, som delar motionärens uppfattning om lämpligheten
af den föreslagna ändringen, har upptagit de i sådant afseende en¬
ligt utskottets förmenande nödiga bestämmelser i en särskild paragraf
med ordningsnummer 38. Då byggnadsnämnd ej kan finnas tillsatt för
område, hvarom här är fråga, synes markens ägare böra direkt vända
sig till Konungens befallningshafvande med begäran om fastställelse.
Att fastställelse bör vägras å tomtindelning, enligt hvilken särskilda delar
af tomt skulle förblifva, i olika ägares hand, torde ligga i öppen dag.
Utskottets
yttrande
36
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
De föreslagna föreskrifterna om rättsverkningarna af fastställd tomtin¬
delning öfverensstämma i hufvudsak med motsvarande bestämmelser i
lagförslagets 4 och 7 §§ med vissa af de särskilda förhållandena betin¬
gade ändringar.
[37 (39) §.
I denna paragraf bar intagits hänvisning jämväl till den föreslagna
nya 38 §, hvarjämte den ändrade paragrafföljden iakttagits.
Ändringen i 2 mom. är af uteslutande redaktionell natur.
39 (41) §.
Motioner af I de lika lydande motionerna n:o 48 i Första Kammaren af herr
Hedenlund m. fl. samt n:o 194 i Andra Kammaren af herr Vennersten
m. fl. hemställes, att förevarande paragraf måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
»De närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om
stadsplans och tomtindelnings uppgörande så ock om bebyggande af
stad, köping och annat område, som i denna lag afses, äfvensom af
närmaste området däromkring, meddelar Konungen.»
Till stöd härför anföres i motionerna följande:
»Enligt 39 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag angående stadsplan och
tomtindelning (kungl. prop. n:o 26) äger Konungen meddela de närmare
föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om bebyggandet af stad,
köping och annat område, som i den föreslagna lagen afses. Dessa före¬
skrifter skulle således, i likhet med hvad nu torde vara fallet med bygg¬
nadsstadgan för rikets städer, komma att gälla endast beträffande sådant
område, för hvilket fastställd stadsplan finnes. Enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, kunna emellertid betydande olägenheter uppkomma
däraf, att vederbörande myndigheters befogenhet att ingripa i fråga om
byggnadsverksamhetens ordnande sålunda är inskränkt allenast till plan-
lagdt område. I omedelbar närhet af detta vidtager ofta ett planlöst be-
byggande, som ur hälsovårds- och brandsynpunkt medför stor fara för
samhället. Nu är det visserligen sant, att samhället kan föranstalta om
stadsplanens utsträckande, men dels dröjer det någon tid, innan stads¬
planen hinner upprättas och antagas, och dels blir följden häraf endast
den, att den okontrollerade byggnadsverksamheten flyttas utanför det nya
planlagda området. För öfrigt kan man ej i det oändliga utsträcka stads-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
7
planen, utan att något verkligt behof däraf föreligger, allenast för att
förekomma ett olämpligt bebyggande af vissa områden.
Den lämpligaste utvägen att undvika de påpekade olägenheterna
synes oss vara, att Konungens ingripande för byggnadsverksamhetens reg¬
lerande utsträckes att omfatta jämväl en viss rayon utanför det planlagda
området, inom hvilken vissa för ett ordnadt bebyggande oundgängligen
nödiga grundläggande bestämmelser skulle vinna tillämpning. Då denna
rayon torde böra fastställas särskildt för hvarje samhälle efter dess behof,
lär omfattningen däraf icke kunna i lagen närmare angifvas.»
Lika med motionärerna anser utskottet, att möjlighet bör beredas
att förekomma okontrollerad byggnadsverksamhet i omedelbar närhet af
ett samhälles planlagda område med däraf följande i motionerna fram¬
hållna olägenheter. Lämpligaste utvägen torde därvid vara den af
motionärerna anvisade, att Konungens ingripande för byggnadsverksam¬
hetens reglerande utsträckes att omfatta ett visst bälte utanför det plan¬
lagda området. Bestämmelser uti ifrågavarande hänseende torde emel¬
lertid böra uppgöras särskildt för hvarje samhälle efter dess behof, på
grund af framställning från samhället. För att därjämte utmärka, att
bestämmelserna böra vara af lindrigare art än som anses erforderliga för
ett samhälles planlagda område, har utskottet upptagit föreskriften i fråga
såsom ett särskildt andra moment af förevarande paragraf.
Med hänsyn till de synnerligen viktiga funktioner, som enligt lag¬
förslaget uppdragits åt byggnadsnämnden, har utskottet ansett det böra
i lagen uttryckligen utsägas, att byggnadsnämnd skall finnas, samt
fördenskull i denna paragraf intagit hänvisning, att Konungen med¬
delar de närmare föreskrifter, som må anses erforderliga om byggnads¬
nämnds sammansättning och åligganden.
Öfvergångsbestäxmnelserna.
Den här vidtagna ändringen sammanhänger med den ändrade ly¬
delsen af rubriken till 5—7 §§.
Utskottets
yttrande.
38
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899
angående förändring af tomts område.
Mot detta lagförslag har utskottet icke någon erinran att framställa
Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet
alltså hemställa,
att Riksdagen, under förklarande, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oför-
ändradt skick antagas, ville — med afslag å herr Clasons
motion n:o 44 samt herr Hedenlunds med jleres motion
n:o 47 och herr Vennerstens med Jleres motion n:o 195,
i hvad sistnämnda två motioner afse meddelande af
förbud mot nybyggnad å område, som ur hälsosyn¬
punkt finnes otjänligt till bebyggande — i anledning
af berörda proposition, de i omförmälda motionerna n:o
47 och 195 i öfrigt framställda förslag samt herr
Hedenlunds med jleres motion n:o 48, herr Sjöcronas
motion n:o 49, herr Kinanders motion n:o 53, herr von
Stapelmohrs motion n:o 59, herr Vennerstens med jleres
motion n:o 194, herr Palmes motion n:o 198 och fri¬
herre Adelswärds motion n:o 214, för sin del antaga
följande förslag till
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
l:o) LAG
angående stadsplan och tomtindelning.
Kungl. Ma:jts förslag:
Utskottets förslag:
Med ändring af hvad lag inne¬
håller häremot stridande förordnas
som följer:
Med ändring af hvad lag eller
författning innehåller häremot stri¬
dande förordnas som följer:
Om stadsplan.
1 §•
För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan, omfattande
såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser
samt dessas höj dlägen (gatuprofiler).
2 §•
Stadsplan antages af stadsfull¬
mäktige eller, där sådana ej finnas,
af allmän rådstuga men vare ej gäl¬
lande, innan därom fattadt beslut
blifvit af Konungen fastställdt. Innan
stadsplan antages, skall ägare af mark
inom det område, hvars planläggning
är i fråga, lämnas tillfälle att yttra
sig öfver uppgjordt förslag till plan.
I fråga om ändring i stadsplan
eller om dess utsträckande gälle hvad
nyss är sagdt; dock att stadsfullmäk¬
tiges eller allmän rådstugas beslut
om jämkning af ringa betydenhet i
2 §•
Stadsplan antages af stadsfull¬
mäktige eller, där sådana ej finnas,
af allmän rådstuga men vare ej gäl¬
lande, innan därom fattadt beslut
blifvit af Konungen fastställdt. Innan
stadsplan antages, skall ägare af mark
inom det område, hvars planläggning
är i fråga, lämnas tillfälle att yttra
sig öfver uppgjordt förslag till plan.
I fråga om ändring i stadsplan
eller om dess utsträckande så ock
om särskild plan för viss del af sta¬
dens område i öfrig t gälle hvad nyss
är sagdt; dock att stadsfullmäktiges
40
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
byggnadskrarters gränser, gatuprofi-
ler eller dylikt må, där ej kronans
rätt beröres, vara gällande, om be¬
slutet af Konungens befallningshaf¬
vande fastställes.
Stadsplan, som af ålder består
eller före denna lags ikraftträdande
blifvit af Konungen fastställd, skall
fortfarande lända till efterrättelse,
till dess ändring däri göres i den
ordning nu är stadgad.
Utskottets förslag:
eller allmän rådstugas beslut om
jämkning af ringa betydenhet i bygg-
nadskvarters gränser, gatuprofiler
eller dylikt skall, där ej kronans rätt
beröres, vara gällande, om beslutet
af Konungens befallningshafvande
fastställes.
Stadsplan, som af ålder består
eller före denna lags ikraftträdande
blifvit fastställd, skall fortfarande
lända till efterrättelse, till dess änd¬
ring däri göres i den ordning nu
är stadgad.
Om tomtindelning.]
3 §•
Ar stadsplan till större eller
mindre del grundad på viss tomtin¬
delning, som därmed står i omedel¬
bart samband, skall den tomtindel¬
ning jämte stadsplanen underställas
Konungens pröfning.
I andra fall tillkommer det sta¬
dens byggnadsnämnd att handlägga
3 §•
Är stadsplan till större eller
mindre del grundad på viss tomtin¬
delning, som därmed står i omedel¬
bart samband, skall den tomtindel¬
ning jämte stadsplanen underställas
Konungens pröfning.
Väckes förslag, att för visst om¬
råde skola tillämpas särskilda be¬
stämmelser med afseende d sättet
för byggnadstomternas användande,
skall om beslut öfver sådant förslag
samt beslutets fastställande så ock,
där sä nödigt pröfvas, om antagande
och fastställande af tomtindelning för
området gälla hvad i 2 § är sagdt
om antagande och fastställande af
stadsplan.
I andra fall tillkommer det sta¬
dens byggnadsnämnd att handlägga
41
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
frågor om kvarters indelande i bygg¬
nadstomter; dock vare nämndens be¬
slut ej gällande, innan det blifvit
af Konungens befallningshafvande
fastställdt. Innan nämnden fattar
beslut, skall ägare af mark, som af
tomtindelningen beröres, lämnas till¬
fälle att yttra sig i ärendet, och må
beslut, som angår kronan tillhörigt
område, ej fastställas, utan att Ko¬
nungen därtill gifvit lof.
frågor om kvarters indelande i bygg¬
nadstomter; dock vare nämndens be¬
slut ej gällande, innan det blifvit
af Konungens befallningshafvande
fastställdt. Innan nämnden fattar
beslut, skall ägare af mark, som af
tomtindelningen beröres, lämnas till¬
fälle att yttra sig i ärendet, och må
beslut, som angår kronan tillhörigt
område, ej fastställas, utan att Ko¬
nungen därtill gifvit lof.
4 §•
4 §•
Skall enligt fastställd stadsplan
mark läggas till byggnadskvarter
eller därifrån afskiljas eller har
byggnadskvarter utlagts å mark,
som förut ej varit planlagd, skall,
såvidt ej tomtindelning fastställts i
sammanhang med stadsplanen, kvar¬
ters indelande i tomter äga rum,
när ägare af mark inom kvarteret
det begär; dock att ändring af be¬
fintlig tomtindelning må ske endast
i den mån sådant finnes för kvar¬
terets ändamålsenliga bebyggande
nödigt.
Ej må i annat fall än nyss är
sagdt befintlig tomtindelning ändras,
med mindre ägarne till de tomter,
som af ändringen beröras, därom äro
ense, utan så är, att tomtindel¬
ningen ej öfverensstämmer med be¬
stående äganderättsförhållanden eller
ock kvarter helt och hållet eller till
större delen afbrunnit, samt ägare
Skall enligt fastställd stadsplan
mark läggas till byggnadskvarter
eller därifrån afskiljas eller har
byggnadskvarter utlagts å mark,
som förut ej varit planlagd, skall,
såvidt ej tomtindelning fastställts i
sammanhang med stadsplanen, kvar¬
ters indelande i tomter äga rum,
när ägare af mark inom kvarteret
det begär; dock att ändring af be¬
fintlig tomtindelning må ske endast
i den mån sådant finnes för kvar¬
terets ändamålsenliga bebyggande
nödigt.
Är befintlig tomtindelning ej
öfverensstämmande med bestående
äganderättsförhållanden eller har
kvarter helt och hållet eller till
större delen afbrunnit, skall fråga
om ny tomtindelning företagas, när
ägare af mark inom kvarteret det
begär eller byggnadsnämnden så
nödigt finner.
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft.
6
42
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
af mark inom kvarteret begär ny
tomtindelning eller byggnadsnämn¬
den finner sådan nödig.
Om nybyggnad inom planlagdt
område.
5 §•
o
A mark, som enligt gällande
stadsplan ingår i gata, torg eller
annan allmän plats, må ej nybygg¬
nad företagas.
Är beslut fattadt om antagande
af stadsplan för förut ej planlagdt
område eller om ändring i gällande
stadsplan, må, innan frågan om be¬
slutets fastställande blifvit pröfvad,
nybyggnad ej företagas inom om¬
råde, som beslutet afser; dock äge
Konungens befallningshafvande i sär-
skildt fall till sådant byggnadsföre¬
tag gifva tillstånd.
Har stad eller stadsdel helt och
hållet eller till större delen afbrun-
nit, må Konungens befallningshaf¬
vande, där fråga väckes om ändring
i den för det afbrända området gäl¬
lande stadsplan, meddela förbud mot
nybyggnad inom detsamma, till dess
beslut i frågan blifvit fattadt, dock
i intet fall för längre tid än sex
månader.
Utskottets förslag:
Ej må i andra fall än nu är
sagdt befintlig tomtindelning ändras,
med mindre ägarne till de tomter,
som af ändringen beröras, därom äro
ense, och ändringen finnes för ett
ändamålsenligt bebyggande lämplig.
Om förbud mot nybyggnad i vissa
fall.
5 §•
o
A mark, som enligt gällande
stadsplan ingår i gata, torg eller
annan allmän plats, må ej nybygg¬
nad företagas.
Är beslut fattadt om antagande
af stadsplan för förut ej planlagdt
område eller om ändring i gällande
stadsplan, må, innan frågan om be¬
slutets fastställande blifvit pröfvad,
nybyggnad ej företagas inom om¬
råde, som beslutet afser; dock äge
Konungens befallningshafvande i sär-
skildt fall till sådant byggnadsföre¬
tag gifva tillstånd.
Har stad eller stadsdel helt och
hållet eller till större delen afbrun-
nit och väckes fråga om ändring i
den för det afbrända området gäl¬
lande stadsplan, eller väckes fråga
om stadsplans utsträckande öfver
visst område, må Konungens befall¬
ningshafvande på framställning af
staden meddela förbud mot nybygg¬
nad inom område, som af frågan
43
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
6 §•
I fall, som i 4 § 1 mom. sägs,
vare nybyggnad inom kvarteret ej
tillåten, innan tomtindelning blifvit
fastställd. Ej heller må, där på grund
af 4 § 2 mom. fråga om ny tomt¬
indelning för större eller mindre om¬
råde blifvit väckt, nybyggnad inom
området företagas, innan frågan
slutligen pröfvats. Konungens be¬
fallningshafvande äge dock i sär-
skildt fall gifva tillstånd till bygg¬
nadsföretag, hvarom nu är sagdt.
beröres, till dess beslut i frågan
blifvit fattadt, dock i intet fall för
längre tid än sex månader.
6 §•
I fall, som i 4 § 1 mom. sägs,
vare nybyggnad inom kvarteret ej
tillåten, innan tomtindelning blifvit
fastställd. Ej heller må, där på grund
af 4 § 2 och 3 mom. fråga om ny
tomtindelning för större eller mindre
område blifvit väckt, nybyggnad in¬
om området företagas, innan frågan
slutligen pröfvats. Konungens be¬
fallningshafvande äge dock i sär-
skildt fall gifva tillstånd till bygg¬
nadsföretag, hvarom nu är sagdt.
7 §•
Nybyggnad inom kvarter må ej ske utöfver gällande tomtgräns.
A område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men hvaraf
särskilda delar äro i olika ägares hand, vare nybyggnad ej tillåten. Har
tomt bildats genom åtgärd, till hvilken enligt lagen angående förändring
af tomts område rättens medgifvande skall sökas, vare nybyggnad å tomten
i intet fall tillåten, innan sådant medgifvande lämnats.
Om lösen af mark. Qmmarlis afstående och inlösande.
8 §•
Mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator,
torg och andra allmänna platser, skall, ehvad marken tillhör kronan eller
enskild man, menighet eller inrättning, afstås till staden.
44
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Har tomtindelning ägt rum, och finnes, att efter frånskiljande af
gatumark, hvarom nyss är sagdt, ägaren ej har kvar hel byggnadstomt
invid gatumarken, vare staden pliktig lösa gatumarken.
9 §•
Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, till¬
fälle staden utan ersättning.
10 §.
Varder stadsplan fastställd öfver
trångt eller eljest olämpligt be-
byggdt område, äger Konungen för¬
ordna, att jämväl mark, som ingår
i byggnadskvarter, skall till staden
afstås.
Lag samma vare, där i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som
finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt, icke an¬
norledes kan på skäliga villkor för-
värfvas för bebyggande.
11 §•
Vill stad inom område, som ej
ingår i stadsplan, förvärfva mark
för hufvudgator, som framdeles
kunna blifva erforderliga, må staden
hos Konungen söka förordnande, att
marken skall till staden afstås.
10 §.
Varder stadsplan fastställd öfver
trångt eller eljest olämpligt be-
byggdt område, äger Konungen för¬
ordna, att jämväl mark, som ingår
i byggnadskvarter skall, där marken
tillhör enskild man, menighet eller
inrättning, till staden afstås.
Lag samma vare, där i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som
finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt, icke an¬
norledes kan på skäliga villkor för-
värfvas för bebyggande.
11 §•
Vill stad inom den del af dess
område, som ej ingår i stadsplan,
för hufvudgator, som framdeles kunna
blifva erforderliga, förvärfva mark,
tillhörig enskild man, menighet eller
inrättning, må staden hos Konungen
söka förordnande, att marken skall
till staden afstås.
45
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
12 §.
Äro, sedan ett år förflutit, från
det tomtindelning blifvit fastställd,
särskilda delar af område, som en¬
ligt tomtindelningen utgör en tomt,
uti olika ägares hand, må staden till
sig lösa de särskilda tomtdelarna;
den vare ock, då det äskas, därtill
pliktig, dock ej i det fall att tomt¬
del utgör mer än halfva tomten och
återstoden af tomten är obebyggd.
Utan hinder af hvad nu är sagdt
må staden, där på grund af 8 § 2
mom. yrkande väckes om stadens
förpliktande att lösa gatumark, ge¬
nast lösa tomtdel, som för gatu-
markens ägare invid gatumarken kan
återstå.
13 §.
Hafva särskilda delar af fastighet
kommit i olika ägares hand, efter
det stadsplan blifvit fastställd eller
af stad antagen, må däraf ej föran-
12 §.
Äro, sedan ett år förflutit från
denna lags ikraftträdande, särskilda
delar af område, som enligt där-
förut fastställd tomtindelning utgör
en tomt, uti olika ägares hand, må
staden till sig lösa de särskilda tomt¬
delarna; den vare ock, då det äskas,
därtill pliktig, dock ej i det fall, att
tomtdel utgör mer än halfva tomten
och återstoden af tomten är obebyggd.
Fastställes tomtindelning, efter det
denna lag trädt i kraft, och äro,
sedan ett år förflutit från faststäl¬
landet, särskilda delar af område,
som enligt tomtindelningen utgör en
tomt, uti olika ägares hand, vare lag
samma.
Utan hinder af hvad nu är sagdt
må staden, där på grund af 8 §
2 mom. yrkande väckes om stadens
förpliktande att lösa gatumark, ge¬
nast lösa tomtdel, som för gatu-
markens ägare invid gatumarken kan
återstå.
Hvad i denna § är stadgadt om
stads rätt och plikt att lösa tomtdel
skall gälla jämväl om kronan till¬
hörigt område.
13 §.
Hafva särskilda delar af fastig¬
het kommit i olika ägares hand, efter
det stadsplan blifvit fastställd eller
af stad antagen, må däraf ej för¬
46 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
ledas skyldighet för staden att lösa
mark enligt 8 eller 12 §.
Hvad nu är sagdt skall icke
äga tillämpning, där förändringen i
äganderätt skett före denna lags
ikraftträdande.
anledas skyldighet för staden att lösa
mark enligt 8 eller 12 §.
Hvad nu är sagdt skall icke äga
tillämpning, där förändringen i
äganderätt skett före denna lags
utfärdande.
Om ersättning för mark och annat skadestånd så ock om dess bestämmande
och gäldande.
14 §.
Skall enligt denna lag mark till staden afstås eller af staden lösas,
njute den, som af markens afträdande skada lider, ersättning därför af staden.
I fall, som nu afses, skola de i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof meddelade före¬
skrifter äga tillämpning, med iakttagande af hvad nedan i 15—24 §§ fin¬
nes stadgadt.
15 §.
Ansökan om tillsättande af särskild nämnd må, där staden enligt 8
eller 12 § är skyldig lösa mark, göras såväl af staden som af markens
ägare.
16 §.
Skall mark afstås enligt 10 eller 11 §, må stämning ej af rätten
utfärdas, innan staden visat, att tiden för afträdandet blifvit genom Ko¬
nungens förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd.
I fall, hvarom förmäles i 8 och 12 §§, skall, där ej parterna annor¬
lunda åsämjas, mark afträdas å den fardag för afträdande af förhyrd lä¬
genhet, som infaller näst tre månader, efter det stämning af rätten ut¬
färdats.
17 §.
Nekar stad att lösa mark, då
ägaren, på grund af hvad i denna
lag är stadgadt, det yrkar, eller var-
17 §.
Nekar stad att lösa mark, då
ägaren, på grund af hvad i denna
lag är stadgadt, det yrkar, eller var¬
47
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
der stads rätt att lösa mark af äga¬
ren bestridd, meddele rätten beslut
i frågan, innan nämnd må sättas, och
skall klagan öfver rättens beslut föras
genom besvär.
Har stad sökt anstånd enligt 27
§ i denna lag, varde frågan om
nämnds tillsättande hvilande, till
dess sig visat, om anstånd varder be-
viljadt.
der stads rätt att lösa mark af äga¬
ren bestridd, meddele rätten beslut
i frågan, innan nämnd må sättas, och
skall klagan öfver rättens beslut föras
genom besvär.
Har stad sökt anstånd enligt 27
eller 28 § i denna lag, varde frågan
om nämnds tillsättande hvilande, till
dess sig visat, om anstånd varder
beviljadt.
18 §.
Hvad i 14 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är stadgadt skall icke medföra skyldighet att lösa jord
eller lägenhet, som ligger inom det område, stadsplanen omfattar.
19 §.
Finnes å mark, som afses i 8 eller 11 §, byggnad, stängsel, plan¬
tering eller annat, som till marken hör och lösas skall, bör särskildt värde
sättas å själfva marken, och skola, där ej all mark, som uppskattas, pröfvas
hafva lika värde, de särskilda värdena utsättas.
20 §.
Har ägare af mark, som afses i 8 eller 11 §, enligt särskildt aftal
upplåtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skall
vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.
21 §.
Vid bestämmande af ersättning, som skall utgå enligt 8 eller 10 §,
må hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som allenast i följd af
stadsplanens fastställande eller genomförande uppstår för den mark, hvar¬
om fråga är.
48
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
22 §.
Varder ersättningsbelopp, som stad förpliktats att utgifva, ej erlagdt
eller nedsatt inom den i 24 § af förordningen angående jords eller lägen¬
hets afstående för allmänt behof stadgade tid, skall, i händelse någon till
ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens afträdande, såvidt på
hans rätt inverkar, vara förfallen.
23 §.
All undersöknings- och rättegångskostnad skall gäldas af staden,
dock att, där på grund af 15 § ansökan om nämnds tillsättande gjorts
af markens ägare och nämnd ej varder tillsatt, kostnaden skall gäldas
efter ty i 21 kap. rättegångsbalken är stadgadt.
24 §.
Hvad i 29 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstå¬
ende för allmänt behof är stadgadt om rätt att återlösa afträdd jord eller
lägenhet skall icke äga tillämpning i fråga om mark, som i denna lag
afses.
25 §.
Varder vid genomförandet af fast¬
ställd stadsplan gata eller allmän
väg helt eller delvis igenlagd, eller
varder gata till sitt höjdläge ändrad,
och uppstår därigenom skada för
ägare af mark invid gatan eller för
den, som har nyttjanderätt till mar¬
ken eller byggnad därå, eller för
innehafvare af servitut, som å mar¬
ken hvilar, den skada vare staden
pliktig att ersätta.
25 §.
Varder vid genomförandet af fast¬
ställd stadsplan allmän väg, gata,
torg eller annan allmän plats helt
eller delvis igenlagd, eller varder
gata, torg eller annan allmän
plats till sitt höjdläge ändrad, och
uppstår därigenom skada för ägare
af invid liggande mark eller för den,
som har nyttjanderätt till marken
eller byggnad därå, eller för inne¬
hafvare af servitut, som å marken
hvilar, den skada vare staden plik¬
tig att ersätta.
49
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
26 §.
Tvist huruvida skadestånd, hvar¬
om i 25 § sägs, utgå bör, pröfvas
af rätten.
Är genom laga kraft ägande dom
eller parternas åsämjande afgjordt,
att skadestånd skall utgå, och kunna
parterna ej enas om skadeståndets
belopp, skall frågan härom afgöras
af särskild nämnd, tillsatt i den ord¬
ning, förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt
behof föreskrifter. Ansökan om
nämnds tillsättande i sådant fall må
göras såväl af ersättningstaganden
som af staden. Nämnden uppskatte
skadan till högsta skäliga belopp,
dock att beloppet ej må sättas lägre
än staden medgifvit eller höjas ut¬
öfver hvad ersättningstaganden yrkat.
Skadestånd skall utgifvas inom tre
månader efter det beloppet blifvit
bestämdt. Godtgörelse till nämnden
och annan kostnad gäldas af staden.
Utskottets förslag:
26 §.
Tvist huruvida skadestånd, hvar¬
om i 25 § sägs, utgå bör, pröfvas
af rätten.
Är genom laga kraft ägande dom
eller parternas åsämjande afgjordt,
att skadestånd skall utgå, och kunna
parterna ej enas om skadeståndets
belopp, skall frågan härom afgöras
af särskild nämnd, tillsatt i den ord¬
ning, förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt
behof föreskrifver. Ansökan om
nämnds tillsättande i sådant fall må
göras såväl af ersättningstaganden
som af staden. Nämnden uppskatte
skadan till högsta skäliga belopp,
dock att beloppet ej må sättas lägre
än staden medgifvit eller höjas ut¬
öfver hvad ersättningstaganden yrkat.
Skadestånd skall utgifvas inom tre
månader efter det beloppet blifvit
bestämdt. Godtgörelse till nämnden
och annan kostnad gäldas af staden,
då skadeståndet varder satt till högre
belopp än staden medgifvit, men
eljest af ersättningstaganden.
Om anstånd med genomförande af stadsplan och tomtindelning.
27 §.
Kan det befaras, att omedel¬
bart genomförande af stadsplan i
dess helhet skulle för stad medföra
27 §.
Kan det befaras, att omedel¬
bart genomförande af stadsplan i
dess helhet skulle för stad medföra
7
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft.
50
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Majt:s förslag: Utskottets förslag:
alltför betungande utgifter, må sta¬
den med afseende å visst område
hos Konungen söka anstånd med
planens genomförande.
Konungens befallningshafvande
må, när skäl därtill äro, på fram¬
ställning af stad medgifva anstånd
med genomförande af tomtindelning
inom visst kvarter eller del däraf.
Ar anstånd med stadsplans eller
tomtindelnings genomförande bevil-
jadt, vare den stadsplan eller tomt¬
indelning äfvensom stadsplan eller
tomtindelning, som förut må hafva
varit gällande för det område, an¬
ståndet afser, i fråga om rätt att
verkställa nybyggnad samt rätt eller
plikt att lösa mark, utan verkan
under den tid, för hvilken anståndet
beviljats; dock att mark, som enligt
stadsplan ingår i gata, torg eller an¬
nan allmän plats, skall, enligt 8 §
1 mom., till staden afstås, när sta¬
den det begär.
alltför betungande utgifter, må sta¬
den med afseende å visst område
hos Konungen söka anstånd med
planens genomförande.
Konungens befallningshafvande
må, när skäl därtill äro, på fram¬
ställning af stad medgifva anstånd
med genomförande af tomtindelning
inom visst kvarter eller del däraf.
Är anstånd med stadsplans eller
tomtindelnings genomförande bevil-
jadt, skall stadsplanen eller tomt¬
indelningen, i fråga om rätt att verk¬
ställa nybyggnad samt rätt eller
plikt att lösa mark, vara utan verkan
under den tid, för hvilken anstån¬
det beviljats; dock att mark, som
enligt stadsplan ingår i gata, torg
eller annan allmän plats, skall, en¬
ligt 8 § 1 mom., till staden afstås,
när staden det begär.
§.
Med afseende å område, för hvil-
ket anstånd, som i 27 § sägs, ej
gäller, äger Konungen, på framställ¬
ning af stad, förordna, att med sta¬
dens skyldighet att enligt 8 § lösa
gatumark, som är bebyggd, och en¬
ligt 12 § lösa bebyggd tomtdel skall
under viss tid anstå.
51
Riksdagens Särskilda Utskotts {N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
\
Om gatas upplåtande och underhåll.
28 §.
Ny gata skall i behörigt skick
upplåtas för allmänt begagnande i
den mån bebyggandet kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upp¬
låten gata med iakttagande att hvarje
särskild gatudel skall upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd
utmed gatudelen af minst en tredje¬
del af de vid gatudelen befintliga
tomtlinjer blifvit bebyggda.
Hvad nu är sagdt skall med
afseende å torg och annan dylik all¬
män plats tillämpas så, att marken
till en bredd af aderton meter från
tomtlinjerna betraktas såsom gata.
Platsen skall i sin helhet upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd
af minst två tredjedelar af de där¬
vid befintliga tomtlinjer blifvit be¬
byggda.
Då redan befintlig gata skall
utvidgas, skall ny gatudel upplåtas
för allmänt begagnande i den mån
tomt invid den nya gatudelen blif¬
vit bebyggd.
29 §.
Ny gata skall i behörigt skick
upplåtas för allmänt begagnande i
den mån bebyggandet kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upp¬
låten gata med iakttagande att hvarje
särskild gatudel skall upplåtas, då
tomter med en sammanlagd längd
utmed gatudelen af minst en tredje¬
del af de vid gatudelen befintliga
tomtlinjer blifvit bebyggda. Konun¬
gens befallningshafvande må, när
synnerliga skäl därtill äro, på fram¬
ställning af stad för viss tid med¬
gifva uppskof med upplåtande af
sådan del af gata, därå byggnad
finnes uppförd.
Hvad nu är sagdt skall med af¬
seende å torg och annan dylik all¬
män plats tillämpas så, att marken
till en bredd af aderton meter från
tomtlinjerna betraktas såsom gata.
Platsen skall i sin helhet upplåtas,
då tomter med en sammanlagd längd
utmed densamma af minst två tredje¬
delar af de därvid befintliga tomt¬
linjer blifvit bebyggda.
Då redan befintlig gata skall
utvidgas, skall ny gatudel upplåtas
för allmänt begagnande i den mån
tomt invid den nya gatudelen blif¬
vit bebyggd.
52
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
29 §•
För gatas upplåtande till all¬
mänt begagnande å tid, som i 28 §
sägs, vare staden ansvarig. Genom
detta stadgande göres ej rubbning i
hvad för stad må vara gällande i
afseende å tomtägares skyldighet att
bekosta gatas anläggande; och skall,
där på grund af hvad nu föreskrif-
vits stad utfört gatuanläggning, som
eljest ålegat tomtägare att ombe¬
sörja, tomtägare till staden återgälda
kostnaden för anläggningen.
Angående sättet för ordnande
och anläggning af gata äfvensom skyl¬
digheten att ombesörja och bekosta
gatas underhåll gälle hvad för hvarje
stad är föreskrifvet. Har allmän
väg ingått i gata, åligger staden
eller, där på grund af särskilda be¬
stämmelser annan är underhållsskyl-
dig, denne att öfvertaga underhållet
i den mån, som för gatas upplåtande
för allmänt begagnande är stadgadt.
Hvad nu är sagdt skall ock äga
tillämpning beträffande torg eller
annan dylik allmän plats.
30 §.
För gatas upplåtande till all¬
mänt begagnande å tid, som i 29 §
sägs, vare staden ansvarig. Genom
detta stadgande göres ej rubbning i
hvad för stad må vara gällande i
afseende å tomtägares skyldighet att
bekosta gatas anläggande; och skall,
där på grund af hvad nu föreskrif-
vits stad utfört gatuanläggning, som
eljest ålegat tomtägare att ombe¬
sörja, tomtägare till staden återgälda
kostnaden för anläggningen.
Angående sättet för ordnande
och anläggning af gata äfvensom
skyldigheten att ombesörja och be¬
kosta gatas underhåll gälie hvad för
hvarje stad är föreskrifvet. Under¬
hållet af allmän väg, som ingått i
gatumark, skall i den mån, soniför
gatas upplåtande för allmänt begag¬
nande är stadgadt, öfvertagas af den,
som, enligt hvad föreskrifvet är, har
att underhålla gatan.
Hvad nu är sagdt skall ock äga
tillämpning beträffande torg eller
annan dylik allmän plats.
Om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark.
30 §.
Ägare af tomt vid gata, som
efter denna lags ikraftträdande upp-
låtes för allmänt begagnande, vare
skyldig ersätta staden värdet af gatu-
31 §.
Ägare af tomt vid gata, som efter
denna lags ikraftträdande upplåtes
för allmänt begagnande, vare skyl¬
dig ersätta staden värdet af gatu-
53
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
marken utmed tomten intill gatans
midt dock ej till större bredd än nio
meter. Har tomtägare utan lösen
öfverlåtit gatumark till staden, vare
hans ersättningsskyldighet i mån
däraf jämkad. Ingår allmän väg i
gatumarken, skall tomtägare utgifva
godtgörelse för hälften af den för
gatans utläggning i öfrigt erforder¬
liga mark till en bredd af högst nio
meter.
Ar tomt belägen vid gatukors,
omfattar ersättningsskyldigheten till¬
lika den del af gatukorset, som
inneslutes af den nyss angifna gatu-
markens utdragna gränslinjer.
Hvad i denna § är sagdt skall
med afseende å torg eller annan dy¬
lik allmän plats tillämpas så, att
marken till en bredd af aderton
meter från tomtlinjen betraktas så¬
som gata.
31 §.
Ersättning, som tomtägare enligt
30 § har att utgifva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp,
bestämmas af särskild nämnd, som
på enderas ansökan tillsättes i den
ordning, förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt
behof föreskrifver. Nämnden har att
efter de för uppskattning af gatu¬
mark, som till staden afstås, stad¬
gade grunder uppskatta värdet af
själfva marken vid tiden för ersätt¬
ningens utgifvande utan hänsyn till
Utskottets förslag:
marken utmed tomten intill gatans
midt dock ej till större bredd än
nio meter. Har tomtägare utan lösen
öfverlåtit gatumark till staden, vare
lian från skyldighet att ersätta den
mark fri. Ingår allmän väg i gatu¬
marken, skall tomtägare utgifva godt¬
görelse för hälften af den för gatans
utläggning där utöfver erforderliga
mark till en bredd af högst nio meter.
Är tomt belägen vid gatukors,
omfattar ersättningsskyldigheten till¬
lika den del af gatukorset, som
inneslutes af den nyss angifna gatu-
markens utdragna gränslinjer.'
Hvad i denna § är sagdt, skall
med afseende å torg eller annan
dylik allmän plats tillämpas så, att
marken till en bredd af aderton
meter från tomtlinjen betraktas så¬
som gata.
32 §.
Ersättning, som tomtägare enligt
31 § har att utgifva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp,
bestämmas af särskild nämnd, som
på enderas ansökan tillsättes i den
ordning, förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt
behof föreskrifver. Nämnden har att
efter de för uppskattning af gatu¬
mark, som till staden afstås, stadgade
grunder uppskatta värdet af själfva
marken vid tiden för ersättningens
utgifvande utan hänsyn till kostnad,
54
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-.o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
kostnad, som staden må hafva vid¬
känts för markens planerande och ord¬
nande. Uppstår tvist om vidden af
den gatumark, tomtägaren har att
ersätta, skall särskildt värde sättas
å den mark, tvisten gäller. Godt-
görelse till nämnden och annan kost¬
nad gäldas utaf staden, då ersätt¬
ningen varder satt till lägre belopp,
än staden fordrat, men eljest af tomt¬
ägaren.
32 §.
Ersättning för gatumark skall af
tomtägare utgifvas, då efter stads¬
plans fastställande nybyggnad blifvit
å tomten uppförd.
Har tomt utfartsväg åt en för
allmänt begagnande upplåten gata,
vare tomtägaren ej skyldig utgifva
ersättning för mark till annan gata,
som utmed tomten upplåtes, förrän
nybyggnad å tomten varder verk¬
ställd invid den nya gatan.
Nybyggnad, som i denna § af-
ses, må ej företagas, innan tomt¬
ägaren hos byggnadsnämnden för er¬
sättningens utgifvande ställt säker¬
het, som af nämnden godkännes.
Från ställande af säkerhet, hvarom
nu är sagdt, vare kronan fri.
33 §.
Skall gata vidgas, och medför
vidgningen, efter ty därom är af
Konungen stadgadt, rätt att vid ga-
Utskottets förslag:
som staden må hafva vidkänts för
markens planerande och ordnande.
Uppstår tvist om vidden af den
gatumark, tomtägaren har att er¬
sätta, skall särskildt värde sättas å
den mark, tvisten gäller. Godtgörelse
till nämnden och annan kostnad
gäldas utaf staden, då ersättningen
varder satt till lägre belopp, än staden
fordrat, men eljest af tomtägaren.
33 §.
Ersättning för gatumark skall af
tomtägare utgifvas, då efter stads¬
plans fastställande nybyggnad blif¬
vit å tomten uppförd, dock ej innan
gatan upplåtits för allmänt begag¬
nande.
Har tomt utfartsväg åt en för
allmänt begagnande upplåten gata,
vare tomtägaren ej skyldig utgifva
ersättning för mark till annan gata,
som utmed tomten upplåtes, förrän
nybyggnad å tomten varder verk¬
ställd invid den nya gatan.
Nybyggnad, som i denna § af-
ses, må ej företagas, innan tomt¬
ägaren hos byggnadsnämnden för er¬
sättningens utgifvande ställt säker¬
het, som af nämnden godkännes.
Från ställande af säkerhet, hvarom
nu är sagdt, vare kronan fri.
34 §.
Skall gata vidgas, och medför
vidgningen, efter ty därom är af
Konungen stadgadt, rätt att vid ga¬
55
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
tan uppföra högre byggnad än förut
tillåtits, vare den, som äger tomt
vid någondera sidan af gatan, skyl¬
dig ersätta staden en fjärdedel af
värdet å den mark, som fordras för
gatans vidgning intill aderton meter
framför hans tomt.
I fråga om ersättningsbeloppets
fastställande skola de i 30 och 31 §§
meddelade bestämmelser äga mot¬
svarande tillämpning. Beloppet skall
utgifvas, då byggnad, som här är
sagd, blifvit uppförd; och må sådan
byggnad ej uppföras, innan tomt¬
ägaren hos byggnadsnämnden ställt
säkerhet, som af nämnden godkännes.
Kronan vare från ställande af säker¬
het fri.
tan uppföra högre byggnad än förut
tillåtits, vare den, som äger tomt
vid någondera sidan af gatan, skyl¬
dig ersätta staden en fjärdedel af
värdet å den mark, som fordras för
gatans vidgning intill aderton meter
framför hans tomt.
I fråga om ersättningbeloppets
fastställande skola de i 31 och 32
§§ meddelade bestämmelser äga mot¬
svarande tillämpning. Beloppet skall
utgifvas, då, efter det beslut om
vidgningen fastställts, byggnad, som
här är sagd, blifvit uppförd, dock
ej innan gatan framför tomten blifvit
vidgad; och må sådan byggnad ej
uppföras, innan tomtägaren hos bygg¬
nadsnämnden ställt säkerhet, som af
nämnden godkännes. Kronan vare
från ställande af säkerhet fri.
Om vissa ofria tomter.
34 §. 35 §.
Hvad här förut är sagdt om ägare af mark eller tomt skall ock
gälla om den, som till ofri tomt i stad har sådan rätt, hvarom förmäles i
lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra.
Föreskrifter angående vissa områden å landet.
35 §.
Hvad i denna lag är stadgadt
för stad skall äga motsvarande till-
lämpning för köping så ock för an¬
nan ort, för hvilken på grund af
36 §.
Hvad i denna lag är stadgadt
för stad skall äga motsvarande till-
lämpning för köping så ock för
annan ort, för hvilken på grund af
56
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
hittills gällande föreskrifter bygg¬
nadsstadgan för rikets städer för¬
klarats skola gälla.
Konungen må ock förordna, att
denna lag skall äga motsvarande till-
lämpning för hamnplats, fiskläge eller
annan ort med större sammanträngd
befolkning; och medföre sådant för¬
ordnande enahanda verkan, som en¬
ligt hittills gällande lag följt utaf
förordnande om tillämpning af bygg¬
nadsstadgan för rikets städer. Ko¬
nungens befallningshafvande åligger
att, när omständigheterna sådant för¬
ordnande påkalla, med anmälan där¬
om till Konungen inkomma.
Inom område, för hvilket efter
ty nu är sagdt denna lag skall äga
tillämpning, må icke, förrän stads¬
plan blifvit fastställd, nybyggnad
äga rum, med mindre Konungens
befallningshafvande för särskildt fall
därtill gifver lof.
36 §.
Ar större byggnadsverksamhet
att förvänta inom område å landet,
Utskottets förslag:
hittills gällande föreskrifter bygg¬
nadsstadgan för rikets städer för¬
klarats skola gälla.
Konungen må ock förordna, att
denna lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge
eller annan ort med större samman¬
trängd befolkning; och medföre
sådant förordnande enahanda verkan^
som enligt hittills gällande lag följt
utaf förordnande om tillämpning af
byggnadsstadgan för rikets städer.
Konungens befallningshafvande ålig¬
ger att, när omständigheterna sådant
förordnande påkalla, efter kommunal¬
stämmas och ortsinvånarnas hö¬
rande, med anmälan därom till Ko¬
nungen inkomma.
Dä förordnande, hvarom nu är
sagdt, meddelas för någon ort, äger
Konungen förklara, att med afseende å,
viss bebyggd del af dess område skall
gälla hvad i 2 § sägs angående stads¬
plan, som af ålder består. Inom om¬
rådet i öfrigt må icke, förrän stads¬
plan blifvit fastställd, nybyggnad
äga rum, med mindre Konungens
befallningshafvande för särskildt fall
därtill gifver löf. Ar stadsplan icke
fastställd för ort, som i 1 mom.
sägs, vare i fråga om sådant för¬
klarande och om förbud mot ny¬
byggnad lag samma.
37 §.
Är större byggnadsverksamhet
att förvänta inom område å landet,
57
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
å hvilket 35 § icke äger tillämpning,
äger Konungen förordna, att stads¬
plan för området skall upprättas;
och må efter sådant förordnandes
meddelande nybyggnad icke, förrän
stadsplan blifvit fastställd, inom om¬
rådet äga rum, med mindre Konun¬
gens befallningshafvande för särskildt
fall därtill gifver lof.
Framställning om sådant förord¬
nande som nyss är nämndt så ock
om fastställande af stadsplan må
göras af Konungens befallningshaf¬
vande eller af områdets ägare. Ej
må stadsplan fastställas utan att om¬
rådets ägare däröfver blifvit hörd.
Sedan stadsplan blifvit fastställd,
må nybyggnad ej ske å mark, som
enligt planen skall ingå i gata, torg
eller annan allmän plats.
Varder sedermera förordnande,
som i 35 § sägs, för området med-
deladt, skall stadsplanen jämväl i
öfrigt vinna omedelbar tillämpning
inom området.
å hvilket 36 § icke äger tillämp¬
ning, äger Konungen förordna, att
stadsplan för området skall upp¬
rättas; och må efter sådant förord¬
nandes meddelande nybyggnad icke,
förrän stadsplan blifvit fastställd,
inom området äga rum, med mindre
Konungens befallningshafvande för
särskildt fall därtill gifver lof.
Framställning om sådant förord¬
nande som nyss är nämndt så ock
om fastställande af stadsplan må
göras af Konungens befallningshaf¬
vande eller af områdets ägare. Ej
må stadsplan fastställas utan att om¬
rådets ägare däröfver blifvit hörd.
Sedan stadsplan blifvit fastställd,
må nybyggnad ej ske å mark, som
enligt planen skall ingå i gata, torg
eller annan allmän plats.
Vårder sedermera förordnande,
som i 36 § sägs, för området med-
deladt, skall stadsplanen jämväl i
öfrigt vinna omedelbar tillämpning
inom området.
38 §.
Ar stadsplan fastställd för område,
som i 37 § afses, äger Konungens
befallningshafvande på framställning
af områdets ägare fastställa tomt¬
indelning för området eller viss del
däraf. Tomtindelning, enligt hvil¬
ken särskilda delar af tomt skulle
förblifva i olika ägares hand, må
ej fastställas.
Fastställd tomtindelning må ej
ändras i andra fall, än då enligt
8
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft.
58
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
fastställd ändring i stadsplanen mark
skall läggas till byggnadskvarter
eller därifrån afskiljas eller ock
ägare till de tomter, som af ändrin¬
gen beröras, därom äro ense. Sedan
tomtindelning blifvit fastställd, må
ej nybyggnad ske utöfver gällande
tomtgräns.
Allmänna bestämmelser.
37 §.
Företages nybyggnad i strid mot
hvad i 5, 6, 7, 35 eller 36 § är
stadgadt, äge öfverexekutor till rät¬
telse i hvad olagligen skett meddela
handräckning; och gälle därom ena¬
handa bestämmelser, som för det i
157 § utsökningslagen afsedda fall
äro stadgade. Genom denna före¬
skrift göres ej ändring i lagen den
26 maj 1899 om hvad i vissa fall
bör iakttagas, då byggnad uppförts
utöfver tomtgräns.
Ansökan om handräckning, hvar¬
om nu är sagdt, må göras af allmän
åklagare och byggnadsnämnd, där
sådan finnes. Ar ansökan gjord af
allmän åklagare, och äskar utmät¬
ningsmannen, att kostnad för för¬
rättningen skall förskjutas, må det
ske af allmänna medel.
39 §.
Företages nybyggnad i strid mot
hvad i 5, 6, 7, 36, 37 eller 38 § är
stadgadt, äge öfverexekutor till rät¬
telse i hvad olagligen skett meddela
handräckning; och gälle därom ena¬
handa bestämmelser, som för det i
157 § utsökningslagen afsedda fall
äro stadgade. Genom denna före¬
skrift göres ej ändring i lagen den
26 maj 1899 om hvad i vissa fall
bör iakttagas, då byggnad uppförts
utöfver tomtgräns.
Ansökan om handräckning, hvar¬
om nu är sagdt, må göras af allmän
åklagare eller byggnadsnämnd, där
sådan finnes. Är ansökan gjord af
allmän åklagare, och äskar utmät¬
ningsmannen, att kostnad för för¬
rättningen skall förskjutas, må det
ske af allmänna medel.
38 §. 40 §.
Hvad i denna lag är sagdt om nybyggnad skall ock gälla om sådan
förändring af befintlig byggnad, hvilken, efter ty därom är af Konungen
stadgadt, är att till nybyggnad hänföra.
59
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
39 §.
De närmare föreskrifter, som må
anses erforderliga i fråga om stads¬
plans och tomtindelnings uppgörande
så ock om bebyggande af stad, köping
och annat område, som i denna lag
afses, meddelar Konungen.
41 §.
De närmare föreskrifter, som må
anses erforderliga i fråga om stads¬
plans och tomtindelnings uppgöran¬
de, om byggnadsnämnds sammansätt¬
ning och åligganden samt om be-
byggande af stad, köping och annat
område, som i denna lag afses, med¬
delar Konungen.
På, framställning af stad, köping
och annat samhälle, som i denna lag
afses, md Konungen förordna, att
särskilda föreskrifter skola tillämpas
med afseende å byggnadsverksamhe¬
tens ordnande inom sådan del af
samhällets område, som ej finnes upp¬
tagen i gällande stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1908, dock att hvad däri är
stadgadt om antagande och faststäl¬
lande af stadsplan, om ändring i
stadsplan eller dess utsträckande,
om tomtindelning samt om nybygg¬
nad inom planlagdt område skall
lända till efterrättelse genast efter
lagens utfärdande.
Är vid lagens ikraftträdande
fråga om ändring i fastställd stads¬
plan eller tomtindelning på pröfning
beroende, skola föreskrifterna om
plikt att lösa gatumark eller tomt¬
del ej vinna tillämpning med af¬
seende å område, som af ändringen
beröres, förr än frågan blifvit slut¬
ligen pröfvad.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1908, dock att hvad däri är
stadgadt, om antagande och faststäl¬
lande af stadsplan, om ändring i
stadsplan eller dess utsträckande,
om tomtindelning samt om förbud
mot nybyggnad i vissa fall, skall
lända till efterrättelse genast efter
lagens utfärdande.
År vid lagens ikraftträdande
fråga om ändring i fastställd stads¬
plan eller tomtindelning på pröfning
beroende, skola föreskrifterna om
plikt att lösa gatumark eller tomt¬
del ej vinna tillämpning med af¬
seende å område, som af ändringen
beröres, förr än frågan blifvit slut¬
ligen pröfvad.
60
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
2:o) LAG
om ändrad lydelse af 2 § i iagen den 26 maj 1899 angående
förändring af tomts område.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående
förändring af tomts område skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att ge¬
nom laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frå¬
gor om jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämk¬
ning, hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.
Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknadt att
klander blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten
därtill eljest finnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut
ineddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egen¬
dom är stadgad.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Stockholm den 18 april 1907.
På utskottets vägnar:
GUST. LAGERBRING.
Herr Litliander, grefve Hamilton och herr Nilsson i Skärhus hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets slutliga behandling
inom utskottet.
Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.