Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande A:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1907 kl. 8 e. m.
Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande (n:o 1), i anledning af Kungl.
Majtts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§
31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, 11,
13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
sä ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen jämte
inom Riksdagen i ämnet väckta motioner.
Till handläggning af särskilda utskottet n:o 1 hafva båda kamrarna ^Kungl^
hänvisat Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 28 jämte åt- portion?
skilliga i anledning af densamma inom kamrarna afgifna yttranden. Uti
nämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grund¬
lagsenlig ordning framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, II,
13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångs¬
stadgande i riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer, då
Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och
magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Håft. CN:o 3).
1
2
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åliggan¬
den, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter Riks¬
dagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas på sätt riks¬
dagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad
lag stadga. Kamrarna — — — — sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — —— — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande förändringar
i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 § förinäles, att yttranden
däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i statsrådet förda
protokoll; ett statsutskott, att utreda — — — — — kyrkolagarnas
förbättring.
o O
A urtima riksdag skola — — — — förekommande ärenden.
Riksdagsordningen.
Kamrarnas bildande.
a) Första kammaren.
§ 6.
1. Första kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundra¬
femtio utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga. Valet gäller för en tid af sex år, räknade från och
med januari månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
2. Hvarje landstingsområde — — — folkmängd.
3. För valkrets — — — riksdagsman.
4. Därest det antal — — — riksdagsman.
5. Det antal — — — riksdagsmannakallet.
6. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt att
utse riksdagsman då, enligt 7 § 2 eller 3 mom., nytt val skall ske
inom den valkrets, staden förut tillhört. Är ej, då stadens rätt att välja
inträder, riksdagsmännens antal för staden af Konungen bestämdt, skall
en af valkretsens platser tillkomma staden.
7. Äro icke — — — riksgäldskontoret.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 7.
1. Valkretsarna indelas i sex grupper. Denna indelning fastställes
i vallagen. Ar stad, som i G § 6 mom. sägs, berättigad att utse riksdags¬
man, skall staden tillhöra samma grupp som det landstingsområde, hvari
staden förut ingått.
2. Hvarje år skall inom en af de i 1 mom. nämnda grupper
förrättas val för nästföljande sexårsperiod. Hvilken ordning härvid skall
mellan grupperna iakttagas, därom stadgas i vallagen. Val verkställes af
landsting vid lagtima möte och af stadsfullmäktige vid sammanträde under
september månad.
3. Har Konungen förordnat om nya val i hela riket, förrättas så¬
dant val i hvarje valkrets för tiden intill utgången af den sexårsperiod,
för hvilken val senast hållits inom den grupp, valkretsen tillhör.
4. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens slut,
och är ej annan valkrets, till följd af ny bestämmelse om riksdagsmännens
antal för de särskilda valkretsarna, berättigad till den lediga platsen, fylles
ledigheten på sätt i vallagen sågs. Skall ledigheten fjdlas genom nytt val,
verkställes sådant för den återstående tiden.
5. Skall plats, när sexårsperioden för en valkrets tilländalupit, öfvergå
från denna till valkrets inom annan grupp, varde nytt val dessförinnan
anställdt för de år, som återstå af löpande sexårsperiod för sistnämnda
valkrets.
6. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens slut,
och är annan valkrets berättigad till den lediga platsen, varde i sistnämnda
valkrets nytt val anställdt för tid, som i 3 mom. afses; dock att, där
platsen jämlikt 2 eller 5 mom. redan är tillsatt för tid efter löpande
året, det val, som för ledighetens fyllande hålles, skall gälla allenast till
årets slut.
7. Landsting sammanträder för riksdagsmannaval, där så erfordras,
till urtima möte.
§ 8.
Valen till första kammaren äro proportionella, där ej allenast en
riksdagsman skall utses.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
4
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
§ 10.
För en hvar, som blifvit till ledamot i första kammaren utsedd, skall,
på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra in¬
sändes till justitiedepartementet.
§ 11.
Är någon missnöjd med val till riksdagsman i första kammaren, må
han däröfver hos Konungen anföra underdåniga besvär. Han äger för så¬
dant ändamål hos vederbörande protokollsförare äska behörigt protokolls¬
utdrag, hvilket genast eller inom högst två dagar därefter bör till klagan¬
den utlämnas; och skall han — — — afgöras.
b) Andra kammaren.
§ 13.
Andra kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 14.
1. Hvart och ett af rikets län så ock Stockholms stad utgör en
eller flera valkretsar.
2. Stad, som utgör del af län, skall, där stadens folkmängd vid
början af andra året inom en treårsperiod uppgår till eller öfverstiger tre
tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd, utgöra en valkrets i fråga om
val, som afser tid efter periodens utgång; dock må stad, hvars folkmängd
utgör minst sex tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd, kunna delas i
valkretsar.
Inträffar vid början af andra året inom en treårsperiod, att i stad,,
som utgör en valkrets, folkmängden ej längre uppgår till en nittiondel af
rikets folkmängd, skall staden icke vidare bilda egen valkrets.
3. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
5
§ 15.
1. I hvarje valkrets väljes, etter folkmängden vid början af andra
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman för
hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets folkmängd.
2. För valkrets, hvars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundra¬
trettiondelar af rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän.
3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stad-
gandena i 1 och 2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundratrettio, skola,
för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfver-
skjuter de tal, som enligt 1 mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens storlek
vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Aro öfverskottstalen
lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet
genom lottning på sätt i 6 § 7 mom. är stadgadt.
4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes för hvarje treårsperiod af Konungen.
§ 16.
Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist-
förflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kom¬
mun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i val¬
lagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena vid
tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.
§ 17.
1. Val till riksdagsmän i andra kammaren verkställas under sep¬
tember månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen gälla.
6 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
2. Förordnar Konungen om nya val, förrättas dessa ofördröj¬
ligen för den tid, som återstår af treårsperioden.
3. Afgår riksdagsman innan den tid, för hvilken han blifvit vald,
tilländalupit, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs. Skall ledigheten
fyllas genom nytt val, verkställes sådant ofördröjligen för den återstå¬
ende tiden.
§ 18.
Valen till andra kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkom¬
mer hvarje röstande lika röst. Valsättet är proportionellt, där ej allenast
en riksdagsman skall utses.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 19.
Till ledamot i andra kammaren kan endast utses man, som äger
valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående af flera val¬
kretsar, inom någon af dessa.
§ 20.
För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i andra kammaren, skall,
på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den välde och det andra in¬
sändes till justitiedepartementet.
§ 21.
Riksdagsman, som för andra kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för af¬
sägelse. Såsom sådana anses:
1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2. ålder öfver 60 år;
3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
7
§ 22.
Ar någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren,
eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse
af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, må han däröfver hos Konun¬
gen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre
dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af
talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse
skett senare än vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallnings-
hafvandes beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallnings-
hafvanden, som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tillända-
lupit, har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet
rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med
målet vidare så förhålles, som i 11 § sägs.
§ 25.
Riksdagsmannaval förrättas med slutna sedlar. Äro valsedlar till
större antal än hälften ogilla, varde nytt val anställdt.
§ 28.
1. Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de
ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att riksdagsmän utses i de afgångnes ställe.
2. Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne tillhört andra kammaren, att så förfara, som i 1 mom. är sagdt;
och, då den afgångne varit ledamot af första kammaren, att om ledig¬
heten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om ledighetens fyllande.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallagen samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem
8 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så
ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet — — — stadgadt.
3. Utskottet — — — proposition.
Öfvergångsstadgande.
1. Riksdagsman i första kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning fortfara
till utgången af det nionde kalenderåret efter det, under hvilket valet skett.
Där tjänstgöringstidens slut ej sammanfaller med början af sexårs-
period för den valkrets, som är berättigad till platsen, skall val, som för
platsens besättande hålles, gälla för tiden intill början af närmaste sexårs-
period för valkretsen. Samma lag vare, där platsen varder ledig före
tjänstgöringstidens utgång.
2. För den grupp af valkretsar, hvilken är den första enligt den i val¬
lagen mellan grupperna stadgade ordning, utgöres första sexårsperioden af
åren 1910—1915.
Förordnar Konuugen om nya val till första kammaren, innan val bör,
jämlikt nyssnämnda ordning, i sjätte gruppen förrättas första gången för
sexårsperiod, skola de nya valen gälla för grupp, som haft att välja för
sexårsperiod, till periodens utgång och för annan grupp till början af dess
första sexårsperiod.
3. Intill dess nya val i hela riket till andra kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i fråga om
val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende gällande
stadganden.
9
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
I samband med ofvannämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riks- Förslag till
dagens granskning öfverlämnat ett så lydande
Förslag
till
Lag
om val till Riksdagen.
Härigenom förordnas som följer:
Om val till första kammaren.
i §•
Valkretsarna indelas i följande grupper:
första gruppen: Stockholms stad, Jönköpings län, Gottlands län,
Västmanlands län, Västerbottens län;
andra gruppen: Stockholms län, Blekinge län, Malmö stad, Skara¬
borgs län, Gäfleborgs län utom Gäfle stad;
tredje gruppen: Uppsala län, Kalmar södra landstingsområde, Malmö¬
hus län utom Malmö stad, Göteborgs stad, Jämtlands län;
fjärde gruppen: Södermanlands län, Kalmar norra landstingsområde,
Hallands län, Örebro län, Västernorrlands län;
femte gruppen: Östergötlands län utom Norrköpings stad, Krono¬
bergs län, Göteborgs och Bohus län utom Göteborgs stad, Gäfle stad,
Värmlands län;
sjätte gruppen: Norrköpings stad, Kristianstads län, Alfsborgs län,
Kopparbergs län, Norrbottens län.
För valen iakttages den ordning mellan grupperna, i hvilken de här
upptagits.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Raft.
2
10
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
2 §•
Landsting eller stadsfullmäktige utse inom sig erforderligt antal
personer att vid valförrättningen biträda ordföranden.
3 §•
Val sker efter upprop. Valsedlarna skola vara af hvitt papper utan
kännetecken.
A valsedel må före namnen utsättas partibeteckning (partinamn
eller annan beteckning i ord för viss grupp af valmän eller för viss me-
ningsriktning).
Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det
andra, och må utgöra högst två utöfver det antal riksdagsmän valet afser.
Af namnen anses så många, från början räknadt, som motsvara antalet
riksdagsmän, afse själfva riksdagsmannavalet och de öfriga allenast val af
efterträdare åt afgången riksdagsman. Har å valsedeln medelst en linje
afskilts ett mindre antal namn, från början räknadt, anses dock allenast
de sålunda afskilda främsta namnen afse själfva riksdagsmannavalet.
4 §•
Omedelbart efter slutad omröstning verkställes pröfning af val¬
sedlarnas giltighet samt anteckning och sammanräknande af de afgifna
rösterna.
5 §.
Ogill är valsedel:
till hvilken användts annat än hvitt papper;
å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med af-
sikt där anbragt;
hvilken upptager partibeteckning å annat ställe än ofvanför namnen.
6 §•
Upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, eller framgår i
afseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, hvem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt.
Finnas å valsedel flera namn än som enligt 3 § är medgifvet, anses
de sista öfvertaliga namnen såsom obefintliga.
Valsedel, som lyder å färre namn än det antal riksdagsmän valet
afser, vare ändock giltig.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
11
7 §•
För rösternas sammanräknande skola valsedlarna ordnas i grupper.
Valsedlar med samma partibeteckning bilda en grupp (partigrupp).
Valsedlar utan partibeteckning utgöra tillsammans en grupp (den fria
gruppen).
Inom hvarje grupp skall, till den utsträckning som för utseendet af
stadgadt antal riksdagsmän är nödig, genom särskilda sammanräkningar
bestämmas ordning mellan dem, hvilkas namn finnas upptagna å gruppens
valsedlar och, enligt hvad i 3 § sägs, afse själfva riksdagsmannavalet.
Härvid iakttages:
l:o) Vid första sammanräkningen gäller hvarje valsedel såsom hel
röst. Den, som fått högsta rösttalet, blifver den förste i ordningen.
2:o) Vid hvarje följande sammanräkning gäller valsedel, hvars röst¬
värde icke tillgodoräknats någon, som erhållit rum i ordningen, såsom
hel röst. Annan valsedel gäller såsom half röst, där en af dem, hvilka
röstvärdet tillgodoräknats, erhållit rum i ordningen; såsom tredjedels
röst, där två af dem uppförts i ordningen; såsom fjärdedels röst, där
tre af dem uppförts i ordningen; och så vidare efter samma grund.
För hvarje gång kommer den närmast i ordningen, som erhållit högsta
rösttalet.
Vid hvarje sammanräkning skola föras anteckningar, utvisande röst¬
värdet för de olika valsedlarna samt det rösttal, som för hvarje namn ut¬
räknats.
8 §.
De platser, som äro att besätta, fördelas mellan de olika valsedelgrup¬
perna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp, hvilken för
hvarje gång uppvisar det största af nedan angifna jämförelsetal. Plats,
som blifvit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första plats
tillerkännes den förste i ordningen inom gruppen, gruppens andra plats
den andre i ordningen, gruppens tredje plats den tredje i ordningen, och
så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen,
redan fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra grupper.
För partigrupp är jämförelsetalet lika med de till gruppen hörande
valsedlarnas hela antal (gruppens rösttal), så länge gruppen ännu icke fått
sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för hvarje gång
så, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet af de
gruppen tilldelade platser, ökadt med 1. Har samma person erhållit plåt-
12
Riksdagens Särskilda Utskotts {N:o 1) Utlåtande N:o 3.
ser från två grupper (partigrupper eller den fria gruppen), skall dock, vid
beräkning af det antal platser som utdelats, hvardera platsen anses blott
såsom en half plats; har någon erhållit platser från tre grupper, anses
hvarje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma
grund.
För den fria gruppen är jämförelsetalet det högsta rösttalet vid
den enligt 7 § företagna första sammanräkningen inom gruppen, så länge
gruppen ännu icke fått sig någon plats tilldelad; därefter högsta rösttalet
vid andra sammanräkningen, så länge gruppen erhållit allenast en plats;
och så vidare i fortsatt följd.
Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger,
som motsvarar antalet af dem, hvilkas namn finnas upptagna å gruppens
valsedlar och, enligt hvad i 3 § sägs, afse själfva riksdagsmannavalet,
varde den från vidare jämförelse utesluten.
9 §•
Där någon, som blifvit vald till riksdagsman, vid valtillfället af-
säger sig uppdraget, skall valförrättaren genast företaga ny röstsam¬
manräkning inom den valsedelgrupp, för hvilken den afgångne blifvit vald.
Blef den afgångne vald för flera grupper, skall sammanräkningen ske inom
den grupp, från hvilken plats först tilldelats honom.
Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,
hvilkas röstvärden tillgodoräknats den afgångne. Hvarje valsedel gäller
såsom hel röst, och röstvärdet skall tillgodoräknas alla förut ej valda,
hvilkas namn förekomma å sedeln.
Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald i den afgångnes ställe.
10 §.
Mellan lika rösttal eller jämförelsetal, skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.
11 §•
Hafva vid valet riksdagsmän icke blifvit till föreskrifvet antal ut¬
sedda, anställes genast nytt val för besättande af den eller de återstående
platserna.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
13
12 §.
Vid valet skall föras protokoll, i hvilket antecknas utom annat, som
vid förrättningen förekommit, huru många giltiga och ogiltiga valsedlar
afgifvits, de olika grupper, i hvilka valsedlarna blifvit ordnade, antalet
giltiga valsedlar i hvarje grupp, den ordning mellan namnen å valsedlarna,
hvilken inom hvarje grupp blifvit bestämd, partigruppernas rösttal, de
öfriga jämförelsetal, som varit bestämmande vid fördelningen af platserna
mellan grupperna, det antal platser, som tilldelats hvarje grupp, samt
slutligen de valda riksdagsmännens namn.
De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas, de god¬
kända och de underkända hvar för sig, under försegling samt, jämte de
enligt 7 § gjorda anteckningar, förvaras intill utgången af den tid, för
hvilken valet gäller.
I fall, hvarom i 14 § sägs, skola valsedlarna jämte nyssnämnda an¬
teckningar och afskrift af valprotokollet tillhandahållas Konungens befall¬
ningshafvande.
13 §.
Fullmakt för vald riksdagsman underskrifves, när valet verkställts
af landsting, af dess ordförande med kontrasignation af landstingets se¬
kreterare och, då valet skett af stad, af stadsfullmäktiges ordförande jämte
två af dessa fullmäktige. Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:
»I kraft af det riksdagsmannaval, som af» N. N. »landsting» (»stads¬
fullmäktige i» N. N. »stad») »blifvit den--— (dag, månad, år)---
förrättadt, varder» N. N. »härigenom befullmäktigad att för en tid af sex
år, räknade från och med den 1 januari nästkommande år» (eller där
valet skett enligt § 7 mom. 3—6 riksdagsordningen: »för tiden till den 1
januari år ........») »vara ledamot af Riksdagens första kammare.» Ort och tid.
14 §.
Har riksdagsman annorledes än i 9 § sägs afgått före utgången af
den tid, för hvilken han blifvit vald, och skall platsen besättas från den
valkrets, som utsett den afgångne, då skall Konungens befallningshafvande
vid offentlig förrättning, som hålles så snart ske kan och hvarom under¬
14
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
rättelse minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck
så som med Konungens befallningshafvandes kungörelser vanligen förfares,
verkställa ny röstsammanräkning enligt de i 9 § angifna grunder. Den,
som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot i den afgångnes ställe.
Mellan lika rösttal skilje lotten.
Efter sammanräkningens afslutande skola valsedlarna åter inläggas
under försegling.
15 §.
Vid förrättning, som i nästföregående § afses, skall Konungens be¬
fallningshafvande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna
samt hvilken på grund däraf skall inträda i den afgångnes ställe. Sedan
detta protokoll vid förrättningen upplästs, utfärde Konungens befallnings¬
hafvande omedelbart fullmakt för den sålunda utsedde.
Sådan fullmakt skall vara af följande lydelse:
»Sedan» N. N. »blifvit af» N. N. »landsting» (»stadsfullmäktige» i N. N.
»stad») »utsedd till ledamot af Riksdagens första kammare för en tid af
sex år, räknade från och med den 1 januari år ........» (eller där den af-
gångne blifvit utsedd jämlikt § 7 mom. 3—6 riksdagsordningen: »för tiden
till den 1 januari år ........») »men denna plats blifvit ledig, har vid för¬
rättning enligt 14 § af lagen om val till Riksdagen» N. N. »blifvit ut¬
sedd att inträda såsom ledamot af nämnda kammare för tiden till den 1
januari år ........; hvarom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.
16 §.
Finnes i fall, som i 14 § afses, å där omförmälta valsedlar icke
namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den afgångnes ställe, då
skall nytt val anställas för besättande af den lediga platsen.
17 §.
Om besvär öfver val till första kammaren är stadgadt i riksdags¬
ordningen.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
15
Om val till andra kammaren.
Valkretsar.
18 §.
För valen till andra kammaren indelas riket i femtiosex valkretsar,
nämligen:
1. Stockholms stads första valkrets, innefattande Nikolai, Klara,
Kungsholms, Maria och Katarina territoriella församlingar;
2. Stockholms stads andra valkrets, innefattande Jakobs och Jo¬
hannes, Adolf Fredriks, Gustaf Wasa, Mattei, Engelbrekts, Hedvig Eleonora
och Oskars territoriella församlingar;
3. Stockholms läns södra valkrets, innefattande Sptholms, Svartlösa,
öknebo, Färentuna och Sollentuna härad, Danderyds, Åkers och Värmdö
skeppslag samt städerna Södertälje och Vaxholm;
4. Stockholms läns norra valkrets, innefattande Långhundra, Årling-
hundra, Seminghundra, Vallentuna, Lyhundra och Sjuhundra härad, Bro
och Vätö, Frötuna och Länna samt Väddö och Häfverö skeppslag, Frös¬
åkers och Närdinghundra härad samt städerna Norrtälje, Östhammar, öre-
grund och Sigtuna;
5. Uppsala län;
6. Södermanlands läns norra valkrets, innefattande Väster-Rekarne,
Öster-Rekarne, Åkers och Selebo härad samt städerna Eskilstuna, Tors-
hälla, Strängnäs och Mariefred;
7. Södermanlands läns södra valkrets, innefattande Oppunda, Vill-
åttinge, Jönåkers, Rönö, Hölebo och Daga härad samt städerna Nyköping
och Trosa;
8. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Aska, Finspånga
läns, Björkekinds, östkinds och Lösings härad, Bråbo härad utom östra
Eneby kommun, Memmings härad utom Borgs kommun, Hammarkinds och
Skärkinds härad samt städerna Motala och Söderköping;
9. Norrköpings och Linköpings valkrets, innefattande Norrköpings
stad med östra Eneby och Borgs kommuner samt Linköpings stad;
16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
10. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande Dals, Bobergs,
Lysings, Göstrings, Vifolka, Valkebo, Gullbergs, Åkerbo, Bankekinds,
Hanekinds, Ivinda och Ydre härad samt städerna Vadstena och Skeninge;
11. Jönköpings läns östra valkrets, innefattande Norra Vedbo, Södra
Vedbo, östra och Västra härad samt Eksjö stad;
12. Jönköpings läns västra valkrets, innefattande Tveta, Vista, Mo,
östbo och Västbo härad samt städerna Jönköping och Grenna;
13. Kronobergs läns östra valkrets, innefattande Konga, Uppvidinge,
Norrvidinge och Ivinnevalds härad samt Växjö stad;
14. Kronobergs läns västra valkrets, innefattande Allbo och Sunnerbo
härad;
15. Kalmar läns norra valkrets, innefattande länets norra lands¬
tingsområde ;
16. Kalmar läns södra valkrets, innefattande länets södra lands¬
tingsområde ;
17. Gottlands län;
18. Blekinge län; 0
19. Kristianstads läns nordvästra valkrets, innefattande Södra Äsbo,
Bjäre, Norra Äsbo, Västra Göinge och östra Göinge härad samt Ängel-
holms stad;
20. Kristianstads läns sydöstra valkrets, innefattande Villands,
Gärds, Albo, Ingelstads och Järrestads härad samt städerna Kristianstad
och Simrishamn;
21. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönne-
bergs och Onsjö härad;
22. Malmöhus läns mellersta valkrets, innefattande Harjagers, Frosta,
Färs, Torna och Bara härad;
23. Malmöhus läns södra valki’ets, innefattande Oxie, Skytts, Vem-
menhögs, Ljunits och Herrestads härad samt städerna Ystad, Trellebm‘g
och Skanör med Falsterbo;
24. Städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund;
25. Malmö stad;
26. Hallands län;
27. Göteborgs och Bohus läns södra valkrets, innefattande Askims,
Västra Hisings, östra Hisings, Säfvedals, Inlands Södre, Inlands Nordre,
Inlands Fräkne, Inlands Torpe, Tjörns, Orusts östra och Orusts västra härad
samt städerna Marstrand och Kungälf;
28. Göteborgs och Bohus läns norra valkrets, innefattande Lane,
Tunge, Stångenäs, Sörbygdens, Sotenäs, Kville, Tanums, Bullarens och Vette
härad samt städerna Uddevalla, Lysekil och Strömstad;
Riksdagens Särskilda Utskotts (Ä:o 1) Utlåtande N:o 3.
17
29. Göteborgs stad;
30. Alfsborgs lans norra valkbets, innefattande Nordals, Sundals,
Valbo, Tössbo och Vedbo härad samt Äraåls stad;
31. Alfsborgs läns mellersta valkrets, innefattande Flundre, Väne,
Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene härad samt städerna Vänersborg
och Alingsås; „
32. Alfsborgs läns södra valkrets, innefattande As, Kinds, Red¬
vägs, Marks, Vedens och Bollebygds härad samt städerna Borås och
Ulricehamn;
33. Skaraborgs läns norra valkrets, innefattande Vadsbo, Kåkinds,
Valle, Kinne och Kinnefjärdings härad samt städerna Mariestad, Sköfde,
Hjo och Lidköping; 0
34. Skaraborgs läns södra valkrets, innefattande Äse, Viste, Barne,
Laske, Kållands, Skånings, Vilske, Gudhems, Vartofta och Frökinds härad
samt städerna Skara och Falköping;
35. Värmlands läns norra valkrets, innefattande Älfdals och Fryks-
dals härad;
36. Värmlands läns östra valkrets, innefattande Fernebo, Ölme,
Visnums, Väse, Nyeds, Kils och Karlstads härad samt städerna Karlstad,
Kristinehamn och Filipstad;
37. Värmlands läns västra valkrets, innefattande Grums, Gillbergs,
Näs, Nordmarks och Jösse härad;
38. Örebro läns norra valkrets, innefattande Nora och Hjulsjö,
Grythytte och Hällefors, Nya Kopparbergs samt Lindes och Ramsbergs
bergslag, Fellingsbro, Glanshammars och Örebro härad äfvensom städerna
Örebro, Nora och Lindesberg;
39. Örebro läns södra valkrets, innefattande Karlskoga bergslag,
Kumla, Grimstens, Bardemo, Edsbergs, Sundbo, Askers och Sköllersta härad
samt Askersunds stad;
40. Västmanlands läns östra valkrets, innefattande Torstuna, Sim-
tuna, Öfver-Tjurbo, Våla, Ytter-Tjurbo, Siende, Tuhundra och Norrbo
härad samt städerna Västerås och Sala; 0
41. Västmanlands läns västra valkrets, innefattande Åkerbo härad,
Skinnskattebergs och Gamla Norbergs bergslag, Vagnsbro och Snefringe
härad samt städerna Arboga och Köping;
42. Kopparbergs läns östra valkrets, innefattande Folkare härad,
Hedemora tingslag och Falu domsagas norra tingslag äfvensom städerna Fa-
o O o o o
lun, Hedemora och Säter;
43. Kopparbergs läns västra valkrets, innefattande Falu domsagas
södra, Västerbergslags samt Nås och Malungs tingslag;
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. I Afd. 3 Höft.
o
18
Riksdagens Särskilda Utskotts (Åko 1) Utlåtande N:o 3.
44. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande Gagnefs, Leksands,
Rättviks, Mora, Orsa, Alfdals samt Särna och Idre tingslag;
45. Gästriklands valkrets, innefattande Gästriklands östra och Gästrik¬
lands västra tingslag samt Gäfle stad;
46. Hälsinglands södra valkrets, innefattande Bollnäs och Ala tings¬
lag samt Söderhamns stad;
47. Hälsinglands norra valkrets, innefattande Ljusdals, Arbrå och
Järfsö, Enångers, Forsa, Bergsjö och Delsbo tingslag samt Hudiksvalls stad;
48. Medelpads valkrets, innefattande Selångers, Tuna, Torps, Njur-
unda, Skön§, Indals och Ljustorps tingslag samt Sundsvalls stad;
49. Ångermanlands södra valkrets, innefattande Säbrå, Stigsjö,
Viksjö, Häggdångers, Gudmundrå, Högsjö och Hemsö kommuner, Boteå,
Sollefteå, ReÄsele och Ramsele tingslag samt Härnösands stad;
50. Ångermanlands norra valkrets, innefattande Nora, Bjärtrå och
Skogs kommuner, Nätra, Nordingrå samt Själevads och Arnäs tingslag
äfvensom Örnsköldsviks stad;
51. Jämtlands läns södra valkrets, innefattande Svegs, Hede, Bergs,
Ragunda samt Refsunds, Brunflo och Näs tingslag äfvensom Öster¬
sunds stad;
' t
52. Jämtlands läns norra valkrets, innefattande Sunne, O vikens,
Hallens, Undersåkers, Offerdals, Rödöns, Lits och Hammerdals tingslag;
53. Västerbottens läns södra valkrets, innefattande Nordmalings
och Bjurholms, Umeå, Degerfors, Lycksele lappmarks och Åsele lapp¬
marks tingslag samt Umeå stad;
54. Västerbottens läns norra valkrets, innefattande Nysätra, Bur¬
träsks, Skellefteå samt Norsjö och Malå tingslag äfvensom Skellefteå stad;
55. Norrbottens läns södra valkrets, innefattande Piteå, Älfsby,
Arvidsjaurs lappmarks, Arjeplogs lappmarks, Neder-Luleå, Öfver-Luleå
samt Jockmocks lappmarks tingslag äfvensom Piteå och Luleå städer;
56. Norrbottens läns norra valkrets, innefattande Råneå, Neder-
Kalix, Öfver-Kalix, Gällivare lappmarks, Juckasjärvi lappmarks, Enontekis
lappmarks, Paj ala, Korpilombolo, Öfver-Torneå samt Neder-Torneå och
Karl Gustafs tingslag jämte Haparanda stad.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande AT:o 3.
19
Om valdistrikt och om valnämnd.
19 §.
I valkrets, som innefattar flera kommuner, förrättas val kommunvis,
därvid hvarje kommun bildar ett valdistrikt; dock att kommun, som till
följd af folkmängdens storlek, samfärdsförhåliandena eller andra orsaker
finnes icke lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt, må delas i två eller
flera. Höra på landet delar af samma kommun till olika valkretsar, bildar
hvarje del ett valdistrikt.
Valkrets, som består af en stad eller del af stad, bildar ett val¬
distrikt; dock må, där så finnes lämpligt, sådan valkrets delas i två eller
flera valdistrikt.
20 §.
1. Vill någon i kommunen eller, beträffande stad, som är delad i
valkretsar, i valkretsen boende och till deltagande i riksdagsmannaval be¬
rättigad väcka förslag om sådan delning af valdistrikt, som i 19 § sägs,
eller om upphäfvande af eller ändring i redan skedd delning, göre fram¬
ställning till Konungens befallningshafvande. Ej må framställningen bifallas
med mindre yttrande inhämtats från kommunalstämma eller i stad magistrat
och stadsfullmäktige. Skall kommun på landet delas, må delar af samma
by eller hemman ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valdistrikt.
I beslut om delning af valdistriktet skall jämväl angifvas tiden för beslu¬
tets ikraftträdande, och varde beslutet af Konungens befallningshafvande
kungjordt.
2. Öfver beslut som i 1 mom. afses, må besvär anföras i den ord¬
ning, som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes
utslag i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.
21 §.
För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem inom
distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte suppleant
för honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen före februari
20
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
månads utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter väljas å första
ordinarie kommunalstämma hvarje år i den ordning, som om nämndemans-
val är stadgad. Det åligger kommunalstämmans ordförande att oför¬
dröjligen utan lösen låta tillställa en hvar af de valda ledamöterna och
suppleanterna i valnämnden ett utdrag af stämmoprotokollet, i hvad dem
rörer. Om de personers namn och bostad, som blifvit till ordförande och
suppleant för honom utsedda, låter Konungens befallningshafvande i läns-
kungörelserna meddela underrättelse.
22 §.
I valnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden vara
närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken de
flesta röstande sig förena, eller, vid lika rösttal, den mening ordföranden
biträder.
Vid valnämndens sammanträden föres protokoll af ordföranden.
23 §.
Af kommunalstämma lämnadt uppdrag att vara ledamot eller sup¬
pleant i valnämnd må ej annan afsåga sig, än ämbets- eller tjänsteman,
som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som upp¬
nått sextio års ålder; samt den, hvilken eljest uppgifver hinder, som af
stämman godkännes.
24 §.
Menar någon, att val af ledamot eller suppleant i valnämnd icke
skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord
afsägelse af uppdrag, som i 23 § afses, icke godkänts, äge han att hos
Konungens befallningshafvande anföra besvär före klockan 12 å femtonde
dagen, i förra fallet från den dag, då valet hölls, och i senare fallet från
den dag, då det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må öfver
Konungens befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
21
Om röstlängd.
25 §.
För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas, på landet och i
stad, där magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer debi¬
tering af utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten eller,
där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade, af dessa
under magistratens inseende.
26 §.
Röstlängd upprättas före den 25 juni hvarje år och skall efter man-
talslängden för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet,
hvilkas ålder vid årets början ej understiger tjugufyra år. Enhvar sådan
person, om hvilken upplysning ej vinnes, att han den 10 juni brister i något
af hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom
röstberättigad; dock att den, som icke varit i kommunen mantalsskrifven
å sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret skolat därstädes er¬
lägga utskylder, ej må upptagas såsom röstberättigad, med mindre af till¬
gängliga handlingar framgår eller eljest styrkes, att honom i han& man-
talsskrifningsort påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder
blifvit erlagda eller att lian icke detta år haft att erlägga några sådana
utskylder.
Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock
om skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga upp¬
gifter till införande i längden meddelas af Konungen.
27 §.
Senast den 25 juni skall röstlängd vara afsänd eller aflämnad för
landet till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där
denna ej själf verkställt upprättandet.
• 28 §.
Från och med den 3 till och med den 9 juli skall röstlängden vara
å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för
22
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att ej
mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt i 29 § sägs, tid och ställe
för framläggandet än äfven ofördröjligen till enhvar i röstlängden upp¬
tagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad, härom med
allmänna posten sända underrättelse med angifvande af den eller de om¬
ständigheter, på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits. Till dem,
hvilka åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hemvist, vare dock ej
nödigt att sända underrättelse.
I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles, skall
jämväl angifvas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att
upptagas till pröfning bör, jämlikt 30 § här nedan, vara till valnämndens
ordförande eller magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning
enligt 33 § af sålunda gjorda anmärkningar.
29 §.
Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 28 § förmäles, skola af-
fattas enligt formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda
underrättelse tillhandahållas vederbörande af Konungens befallningshafvande.
Kungörelsen skall uppläsas i kyrkan och, där så kan ske, i ortstid¬
ningar införas.
30 §.
Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig
påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen
såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen affattade
och åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens ord¬
förande eller magistraten sist den 15 juli före klockan tolf på dagen.
31 §•
Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i röst¬
längden upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne af val¬
nämndens ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten
sändas underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens pröfning.
Blanketter till sådan underrättelse, affattade i öfverenss!ämmelse med for-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o d.
23
mulär 3 vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande hållas
vederbörande till handa.
32 §.
Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer den
ej under pröfning.
33 §.
Den 25 juli eller, om söndag då infaller, nästa dag sammanträder
på landet för hvarje valdistrikt valnämnden för pröfning af de mot röst¬
längden framställda anmärkningar. Samma lag vare i stad för magistra¬
ten, dock att sammanträde, som skulle hållas å måndag, i stället äger rum
nästa dag. Sammanträdet skall börja klockan 10 förmiddagen, och vare
förhandlingarna offentliga.
Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande af gjorda
anmärkningar med rätt för den, mot hvilkens rösträtt anmärkning blifvit
enligt 30 § framställd, att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat
efter den 15 juli, skall valnämnden eller magistraten öfver hvarje i be¬
hörig tid framställd anmärkning omedelbart eller senast dagen efter slutad
förhandling afkunna beslut, som, med angifvande i korthet af skälen där¬
för, tecknas å den pröfvade anmärkningsskriften.
1 röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.
Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller ma¬
gistraten. Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid fram¬
ställts, varde intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten
tecknadt å längden.
34 §.
1. Vill någon klaga öfver beslut, som i 33 § sägs, göre härom
anmälan hos valnämndens ordförande eller magistraten genast eller sist å
tredje dagen från den dag, då beslutet afkunnades, och ingifve sina besvär
till Konungens befallningshafvande sist före klockan 12 å tionde dagen
från sistnämnda dag.
Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då an¬
mälan om besvär sker, därom göra anteckning vid beslutet å anmärknings¬
skriften samt att, sedan den för anmälan bestämda tid utlupit, ofördröj¬
ligen insända till Konungens befallningshafvande utdrag af röstlängden i
24
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
de delar, som angå besvär, hvarom anmälan skett, äfvensom handlingarna
rörande dessa besvär.
2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två exem¬
plar; och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter uttaga det
ena exemplaret af de ingifna besvärshandlingarna och låta det tillställas
den, som besvären afse, samt inom den tid af minst två, högst tio dagar,
som Konungens befallningshafvande efter omständigheterna i hvarje sär-
skildt fall bestämmer, till Konungens befallningshafvande inkomma med
bevis om dagen för delgifningen.
35 §.
Göres ej anmälan, som i 34 § 1 mom. sägs, eller ingifvas ej be¬
svären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som i 34 § 2 mom.
sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej upptagna till pröfning.
36 §.
Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis be¬
stämda tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas den, som be¬
svären afse, äge denne tillfälle att inom den tid af minst två, högst tio
dagar, som Konungens befallningshafvande utsätter, räknad från dagen för
handlingarnas delgifning, till Konungens befallningshafvande inkomma med
förklaring.
37 §.
Hvad i afseende å besvärshandlingars delgifning och ingifvande
af bevis därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden
för försummelse att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis skall tecknas
på besvärsskriften.
38 §.
Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teckne Ko¬
nungens befallningshafvande å besvärshandlingarna sitt beslut och åter¬
sände handlingarna till valnämndens ordförande eller magistraten. De
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
25
rättelser, som af Konungens befallningshafvandes beslut föranledas, skola
af ordföranden eller magistraten i röstlängden införas.
Ej må besvärshandlingar till part återställas.
39 §.
öfver Konungens befallningshafvandes beslut må särskild klagan ej
föras. Anföras besvär öfver valförrättning, vid hvilken beslutet tjänat
till efterrättelse, må i sammanhang därmed talan mot beslutet fullföljas.
40 §.
Har emot röstlängd, som blifvit i föreskrifven ordning framlagd
anmärkning ej förekommit, eller har i anledning af framställd anmärkning
beslut gifvits och rättelse, där sådan ifrågakommer, i längden gjorts, lände
den röstlängd vid riksdagsmannaval, som därefter, intill dess ny röstlängd
på enahanda sätt kommit till stånd, hålles, till ovillkorlig efterrättelse, där
ej, på sätt nedan stadgas, rättelse skall i längden verkställas.
Har på klagan, som i samband med besvär öfver valförrättning
blifvit förd, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall, ehvad fel¬
aktigheten ländt till förrättningens upphäfvande eller ej, Konungens be¬
fallningshafvande i längden införa de af beslutet föranledda rättelser.
41 §.
Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot röst¬
längd andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten
varit i laga ordning företedda.
Om valets kungörande och förrättande.
42 §.
Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som utgör ett val¬
distrikt, magistraten; och i annan stad magistratens deputerade, hvarom i
71 § här nedan sägs.
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
4
26
Riksdagens Säi'skilda Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 3.
43 §.
När val till andra kammaren skall äga rum, läte Konungens befall¬
ningshafvande därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i
kyrkorna och införes i ortstidningar. I kungörelsen upptages antalet af
dem, som skola väljas inom valkretsen, och utsättes, utom dag och tid för
valet, valstället inom hvarje valdistrikt samt tid och ställe för rösternas sam¬
manräknande. Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den skyldighet,
som jämlikt 55 § åligger valförrättare, att ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande insända valkuvert, valprotokoll och röstlängd.
44 §.j
Då nya val i hela riket till andra kammaren böra äga rum, skola i
stad, som bildar mer än en valkrets, val förrättas samtidigt i alla val¬
kretsar.
45 §.
Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas, eller
tryckta eller skrifna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.
Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de före¬
skrifter, som valförrättaren för ordningens upprätthållande och valförrätt¬
ningens behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som
ej kan afstyras, äge valförrättaren att afbryta förrättningen.
I vallokal skall exemplar af denna lag finnas anslaget.
46 §.
Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan 2
eftermiddagen samt därefter fortsättas å landet från klockan 6 till klockan
8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen.
Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för Konungens befallnings¬
hafvande att för valdistrikt, där så finnes nödigt, utsträcka valtiden.
I hvarje fall skall dock, där allmän gudstjänst å valdagen hålles
inom valdistriktet, uppehåll göras för den tid gudstjänsten pågår.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3. 27
47 §.
Vid valet skola begagnas valsedlar af hvitt papper utan känne¬
tecken.
Å valsedel må före namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller
annan beteckning i ord för viss grupp af valmän eller för viss menings-
riktning).
Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det
andra, och må utgöra högst två utöfver det antal riksdagsmän valet afser.
Af namnen anses så många, från början räknadt, som motsvara antalet
riksdagsmän, afse själfva riksdagsmannavalet och de öfriga allenast val af
efterträdare åt afgången riksdagsman. Har å valsedeln medelst en linje
afskilts ett mindre antal namn, från början räknadt, anses dock allenast
de sålunda afskilda främsta namnen afse själfva riksdagsmannavalet.
Valsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddes
namn, titel eller yrke och hemvist så ock den beteckning i öfrigt, som
kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, hvem eller hvilka åsyftas.
48 §.
Valsedlarna aflämnas i kuvert af ogenomskinligt papper, lika till
storlek och beskaffenhet, hvilka vid förrättningen tillhandahållas. Innan
valkuvert utlämnas, skall valförrättaren därå intrycka en stämpel, utvisande
det valdistrikt, där förrättningen äger rum.
7 o O
Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de när¬
varande, att valurnan är torn.
49 §.
En hvar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet ett val¬
kuvert. A
I vallokalen skola till lämpligt antal finnas afskilda platser, afsedda
att möjliggöra för en hvar att med valhemlighetens bevarande kunna in¬
lägga sin valsedel i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser
vara inrättade med skärmar eller annat dylikt, dock så anordnadt att för
såväl valförrättaren som allmänheten är synligt, när en plats är upptagen;
och åligger det valförrättaren att vaka öfver att valmans förehafvande
där ej må af någon kunna iakttagas.
28
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
Efter det valmannen vid någon af omförmälta särskilda platser in¬
lagt sin valsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, öfverlämnar han utan
dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan denne förvissat sig
om, att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,
och tillsett, att kuvertet är behörigen stämpladt men eljest på utsidan
omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sammanhang hvar¬
med i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten
utöfvats.
50 §.
Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att i före-
skrifven ordning afgifva sin röst, äge att till biträde vid röstningen an¬
lita den, han själf därtill utser.
51 §.
Ej må någon i annan ordning, än nu år sagd, sin rösträtt utöfva.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt
med annat kännetecken, varde ej mottaget.
52 §.
♦
Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt för¬
seglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert för¬
var; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om att sigillen äro obrutna.
53 §.
De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres eller
valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas,
å anvisad plats därintill, men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att af-
lämna sina valsedlar.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
20
54 §.
När alla, som vid det för valets slut fastställda klockslag äga till¬
träde till valet, aflämnat sina valsedlar, förklare ordföranden röstningen
afslutad.
Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid denna
lag fogade formulär 4 med därå gjorda anvisningar skall föras vid förrätt¬
ningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i proto¬
kollet antalet af de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden del¬
tagit i valet.
Valkuverten inläggas härefter i hållfast omslag, som omsorgs¬
fullt förseglas under minst två närvarandes sigill. De sålunda åsätta sigillen
skola jämväl i protokollet aftryck as.
55 §.
Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ord¬
föranden och två af de närvarande, afslutas valförrättningen med tillkänna¬
gifvande af tid och ställe, som blifvit utsatt för rösternas sammanräknande.
Valförrättaren insände därefter ofördröjligen till Konungens befall¬
ningshafvande valkuverten, valprotokollet och röstlängden.
Om rösternas sammanräknande och valets afslutande.
56 §.
Det åligger Konungens befallningshafvande att i god tid före röst-
sammanräknandet tillse, att valkuvert, valprotokoll och röstlängd inkommit
från alla valdistrikt, samt, där så ej skett, från försumlig valförrättare in¬
fordra hvad som felas.
57 §.
Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
inför öppna dörrar sammanräknandet af de vid valet afgifna röster.
30
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Protokollen öfver röstningen granskas hvar för sig, och sigillen å
omslaget till de vid hvarje protokoll fogade valsedlar jämföras med de
sigill, som äro å protokollet aftryckta. Förekommer därvid ej skälig an¬
ledning, att omslaget efter tillslutningen blifvit öppnadt, brytes förseg¬
lingen. I annat fall lämnas omslaget orubbadt, och de däri inneslutna
valsedlar inverka ej på valet.
58 §.
Efter det protokollen från de särskilda valdistrikten upplästs samt
valsedlarna uttagits ur valkuverten och granskats, pröfve Konungens be¬
fallningshafvande valsedlarnas giltighet och meddele de beslut, hvartill val¬
sedlarna och protokollen må gifva anledning.
59 §.
Ogill är valsedel:
till hvilken användts annat än hvitt papper;
å hvilken tinnes något kännetecken, som kan antagas vara med af-
sikt där anbragt;
hvilken upptager partibeteckning å annat ställe än ofvanför namnen.
Finnas i ett valkuvert två eller flera valsedlar, vare de alla ogilla.
60 §.
Upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, eller framgår i
afseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, hvem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt.
Finnas å valsedel flera namn än som enligt 47 § är medgifvet, an¬
ses de sista öfvertaliga namnen såsom obefintliga.
Valsedel, som lyder å färre namn än det antal riksdagsmän valet
afser, vare ändock giltig.
61 §.
Rösterna sammanräknas och valets utgång bestämmes enligt de i
7, 8 och 10 §§ angifna grunder.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
.11
62 §.
Hafva vid valet riksdagsmän icke blifvit till föreskrifvet antal ut¬
sedda, anställcs genast nytt val för besättande af den eller de återstående
platserna.
63 §.
Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra protokoll,
i hvilket antecknas utom annat, som vid förrättningen förekommit, huru
många giltiga och ogiltiga valsedlar afgifvits i hvarje valdistrikt, de olika
grupper, i hvilka valsedlarna blifvit ordnade, antalet giltiga valsedlar i
hvarje grupp, den ordning mellan namnen å valsedlarna, hvilken inom hvarje
grupp blifvit bestämd, partigruppernas rösttal, de öfriga jämförelsetal, som
varit bestämmande vid fördelningen af platserna mellan grupperna, det
antal platser, som tilldelats hvarje grupp, samt slutligen de valda riksdags¬
männens namn.
Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända hvar
för sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses med minst
två närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet. De sålunda
inlagda valsedlarna skola jämte de anteckningar, hvilka, på sätt i 7 §
sägs, blifvit vid valet förda, förvaras intill utgången af den tid, för hvil¬
ken valet gäller.
64 §.
Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder
eljest nödigt att densamma uppskjuta eller afbryta, skola alla valsedlar
inläggas i omslag, hvilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa
omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i
säkert förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas, innan de närvarande
förvissat sig om att de åsätta sigillen äro obrutna.
65 §.
Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valproto¬
kollet. Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.
32
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
66 §.
Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas af Konungens befallnings¬
hafvande. Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:
»Vid riksdagsmannaval, som den ............ (dag, månad, år) ............
hållits i .................... (valkretsens namn) har» N. N. »blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens andra kammare för en tid af tre år, räknade från
och med den 1 januari nästkommande år» (eller om valet hållits efter
treårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år........»); »hvarom
detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.
67 §.
Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagt sig uppdraget,
och pröfvas afsägelsen giltig, då skall Konungens befallningshafvande oför¬
dröjligen vid offentlig förrättning så kungjord, som i 14 § sägs, verk¬
ställa ny röstsammanräkning enligt de i 9 § angifna grunder. Den,
som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot i den afgångnes ställe.
Mellan lika rösttal skilje lotten.
Samma lag vare, då riksdagsman eljest afgått före utgången af den
tid, för hvilken han blifvit vald.
Efter sammanräkningens afslutande skola valsedlarna åter inläggas
under försegling.
68 §.
Vid förrättning, som i nästföregående § afses, skall Konungens be¬
fallningshafvande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna
samt hvilken på grund däraf skall inträda i den afgångnes ställe. Sedan
detta protokoll vid förrättningen upplästs, utfärde Konungens befallnings¬
hafvande omedelbart fullmakt för den sålunda utsedde.
Sådan fullmakt skall vara af följande lydelse:
»Sedan» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens andra kam¬
mare för .................... (valkretsens namn) för en tid af tre år, räknade
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 38
från och med den 1 januari år ........» (eller om den afgångne utsetts först
efter treårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år .......»), »men
denna plats blifvit ledig, har vid förrättning enligt 67 § af lagen om val
till Riksdagen» N. N. »blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af nämnda
kammare för tiden till den 1 januari år ........» (eller om förrättningen
hållits före treårsperiodens början: »för sagda tid»); »hvarom detta länder
till bevis och fullmakt.» Ort och tid.
69 §•
Finnes i fall, som i 67 § afses, å där ornförmälta valsedlar icke
namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den afgångnes ställe, då
skall nytt val anställas för besättande af den lediga platsen.
Samma lag vare, där fel, som på besvär öfver den omedelbara ut¬
gången af valet förklarats hafva förelupit, är sådant, att det ej kan afgöras,
hvem som bör inträda i den afgångnes ställe.
Allmänna bestämmelser.
70 §.
Hvad ofvan är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad, där
magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse.
71 §•
Äro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för hvarje valdistrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valförrättare i distriktet. Af dessa
förer den främste ordet. Protokollet öfver valförrättningen föres af den,
magistraten därtill utsett.
Till deputerad må i fall af behof utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.
72 §.
Om besvär öfver val till andra kammaren är stadgadt i riksdags¬
ordningen.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft.
5
34
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
73 §.
I de ärenden rörande val till andra kammaren, hvarom i denna
lag förmäles, må det vara enhvar tillåtet att, under iakttagande af be¬
hörig tid och ordning, på eget äfventyr till myndighet insända hand¬
lingar i betaldt bref med allmänna posten; dock att hvad sålunda är
stadgadt ej äger tillämpning i fråga om besvär.
74 §.
Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning
mot röstlängd, som i 30 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för
talans fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må anmärkningen
framställas eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.
75 §.
Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja att de anordningar,
som i 49 § afses, ordentligen verkställas.
Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för valkuvert och stämplar äfvensom kungörande, som åligger
valnämndens ordförande eller magistrat, skola gäldas af kommunerna, hvilka
jämväl hafva att tillhandahålla lämpliga vallokaler.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
35
Formulär 1.
Formulär till kungörelse om framläggande af röstlängd.
Kungörelse.
Härmed tillkännagifves, att röstlängd till efterrättelse vid val till
Riksdagens andra kammare i N. N. valdistrikt finnes under tiden från och
med den 3 till och med den 9 juli framlagd i —--*) för att där
vara för granskning tillgänglig; och erinras tillika, att den, hvilken röst¬
rätt enligt denna längd ej tillkommer, men som för sig vill påstå sådan
rätt, eller den, som anser, att annan icke må vara i längden upptagen
såsom röstberättigad, äger att sina anmärkningar, skriftligen affattade och
åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till--—2) sist å . . .3)
dagen den —3) juli före klockan 12 på dagen, äfvensom att pröfning af
de mot röstlängden framställda anmärkningar äger rum i---4) . . .5)
dagen den —--5)
Ort och tid.
Underskrift.
Anvisningar:
x) Här angifves den lokal, i hvilken röstlängden kommer att framläggas. Vid be¬
stämmande af lokal iakttages, att behörig tillsyn öfver längden må kunna å det angifna stället
utöfvas till förekommande af att eljest anteckning i längden skulle af någon kunna verkställas.
2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.
3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärk¬
ningarna sist skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller, näst på¬
följande söckendag.
4) Sockenstuga, rådhus eller annan lämplig lokal.
5) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröf¬
ning bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
36
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
Formulär 2.
Formulär till underrättelse enligt 29 §.
Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. val¬
distrikt tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens andra kammare,
varder Eder härigenom meddeladt, att Ni på grund af att — — —
:--.--,-------------9
icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad.
Därest Ni vill för Eder påstå rätt till deltagande i riksdagsmanna¬
val, vid hvilket nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra an¬
märkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis, Ni vill åberopa,
ingifva till---2) sist å . . . 3) dagen den--3) juli före klockan
12 på dagen, och kommer pröfning af sådana anmärkningar att äga rum
i — — —4) . . . °) dagen den —5) juli med början klockan 10 för¬
middagen.
Poststämpelns datum.
Underskrift.
Anvisningar:
*) Här införas den eller de omständigheter, på grund hvaraf vederbörande från röst¬
rätt uteslutits.
2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.
3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken an¬
märkningarna sist skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller, näst
påföljande söckendag.
4) Vederbörande lokal.
5) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröf¬
ning bestämda tid. som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
Riksdagenii Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
37
Formulär 3.
Formulär till underrättelse enligt 31 §.
Härigenom varder Eder till kännedom meddeladt: att i rätt tid an¬
märkning . .. framställts däremot, att i den röstlängd, som detta år upp¬
rättats för att i N. N. valdistrikt tjäna till efterrättelse vid val till Riks¬
dagens andra kammare, Ni upptagits såsom röstberättigad; samt att anmärk¬
ning .... afse. .att,'— — — — — — — — — — — — — — — —
Pröfning af anmärkning .... äger rum i---:) . . .2) dagen
den —2) juli med början kl. 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att
bemöta anmärkning . . .
Poststämpelns datum.
Underskrift.
Anvisningar:
J) Vederbörande lokal.
2) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröf¬
ning bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
38
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Formulär 4.
Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval.
Protokoll i N. N. valdistrikt vid val af leda¬
mot i Riksdagens andra kammare ä — — — (val¬
lokalen) i — — — (orten) den — — — (dag, månad
och år).
Till förrättande af det riksdagsmannaval, som blifvit utsatt att hållas
härstädes denna dag, sammanträdde klockan--förmiddagen den för
sådant ändamål utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör ett valdistrikt:
»stadens magistrat»; eller i stad, som består af flera valdistrikt: »magi¬
stratens deputerade»).
_______________---- -1)
Valet fortgick till klockan —— eftermiddagen med uppehåll--2)
Vid valet afgåfvo----3) röstande i vederbörlig ordning val¬
kuvert. — — — — — — — —.4)
Samtliga valkuvert inlades efter verkställd räkning i ett omslag,
hvilket förseglades med de — —5) sigill, som här nedan finnas aftryckta.
---^--------------»)
Vid protokollet
N. N.
Aftryck
af
sigill.
Aftryck
af
sigill.
Att detta protokoll vid valförrättningen upplästs och befunnits rik¬
tigt bekräftas.
N. N.
N. N.
Ordförande vid valet.
N. N.
Riksdagens Särskilda Utskotts (Ar:o 1) Utlåtande N:o 3.
39
Anvisningar:
x) Har valet till följd af gudstjänst ej kunnat börja å bestämd tid, varde det här
anmärkt.
2) Här angifves tiden, hvarunder uppehåll i förrättningen, äfven på grund af guds¬
tjänst, ägt rum.
3) Antalet.
4) Har någon förvägrats att utöfva rösträtt, varde det, med tydligt angifvande af
personens namn och orsaken till denna vägran, här anmärkt.
5) Antalet, som skall vara minst två.
6) Här upptages hvad i öfrigt förekommit af beskaffenhet att böra i protokollet an¬
tecknas.
Vid förenämnda förslag till vallag finnes såsom bilaga fogad följande:
40
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Tabell, utvisande folkmängden i valkretsarna för val till andra kammaren
och antalet riksdagsmän för hvarje valkrets.
Valkretsar.
(Län och antal riksdagsmän efter länsfolkmängden *).
|
Folkmängd
d. Sl/l2
1905.
|
Antal riks¬
dagsmän efter
valkvoten
+ öfverskotts-
tal.
|
Hela
antalet
riksdags¬
män.
|
Stockholms stad (14 riksdagsmän, 14 + 2,191).
1. Stockholms stads första.................
|
158,477
|
6 + 20,350
|
7
|
2. Stockholms stads andra.................
|
166,011
|
7 + 4,862
|
7
|
Stockholms län (8 riksdagsmän, 8 + 8,158).
3. Stockholms läns södra.................
|
112,749
|
4 + 20,664
|
5
|
4. Stockholms läns norra.................
|
79,579
|
3 + 10,515
|
3
|
Uppsala län (5 riksdagsmän, 5 + 10,504).
5. Uppsala län......................
|
125,610
|
5 + 10,504
|
5
|
Södermanlands län (7 riksdagsmän, 7 + 8,427).
6. Södermanlands läns norra................
|
68,248
|
2 + 22,206
|
3
|
7. Södermanlands läns södra................
|
101,328
|
4 + 9,243
|
4
|
Östergötlands län (12 riksdagsmän, 12 + 11,166).
8. Östergötlands läns norra................
|
97,648
|
4 + 5,563
|
4
|
9. Norrköping och Linköping................
|
71,596
|
3 + 2,532
|
3
|
10. Östergötlands läns södra................
|
118,177
|
5 + 3,071
|
5
|
Jönköpings län (9 riksdagsmän, 8 + 22,007).
11. Jönköpings läns östra..................
|
87,791
|
3 + 18,727
|
4
|
12. Jönköpings läns västra.................
|
118,386
|
5 + 3,280
|
5
|
') Jämlikt förslaget har Gottlands län tillagts 3 och Jämtlands län 6 riksdagsmän, ehuru deras
folkmängd ej berättigar till sä stort antal. — Efter uppgiften om antalet riksdagsmän angifves det an¬
tal gånger, valkvoten (fördelningstalet) går jämnt upp i länets folkmängd, + öfverskottstalet. Yalkvoten,
j is-0 af folkmängden, är 23,021'24.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
41
V al kretsar.
(Län ock antal riksdagsmän efter länsfolkmängden).
|
Folkmängd
d. »»/«
1905.
|
Antal riks¬
dagsmän efter
valkvoten
+ öfverskotts-
tal.
|
Hela
antalet
riksdags¬
män.
|
Kronobergs län (7 riksdagsmän, 6 + 19,428).
13. Kronobergs läns östra..................
|
89,755
|
3 + 20,691
|
4
|
14. Kronobergs läns västra.................
|
67,800
|
2 + 21,758
|
3
|
Kalmar län (10 riksdagsmän, 9 + 19,685).
15. Kalmar läns norra...................
|
90,914
|
3 + 21,850
|
4
|
16. Kalmar läns södra...................
|
135,962
|
5 + 20,856
|
6
|
Gottlands län (3 riksdagsmän, 2 + 7,357).
17. Gottlands län.....................
|
53,399
|
2 + 7,357
|
3
|
Blekinge län (6 riksdagsmän, 6 + 10,628).
18. Blekinge län......................
|
148,755
|
6 + 10,628
|
6
|
Kristianstads län (10 riksdagsmän, 9 + 12,913).
19. Kristianstads läns nordvästra..............
|
115,515
|
5 + 409
|
5
|
20. Kristianstads läns sydöstra...............
|
104,589
|
4 + 12,504
|
5
|
Malmöhus läns landstingsområde (16 riksdagsmän,
15 + 13,177).
21. Malmöbos läns norra..................
|
82,459
|
3 + 13,395
|
4
|
22. Malmöhns läns mellersta................
|
110,639
|
4 + 18,554
|
5
|
23. Malmöhus läns södra..................
|
100,914
|
4 + 8,829
|
4
|
24. Städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund.......
|
64,484
|
2 + 18,442
|
3
|
Malmö stad (3 riksdagsmän, 3 + 3,395).
25. Malmö stad......................
|
72,459
|
3+ 3,395
|
3
|
Kallands län (6 riksdagsmän, 6 + 5,321).
26. Hallands län......................
|
143,448
|
6 + 5,321
|
6
|
Göteborgs och Bohus läns landstingsområde (9 riksdagsmän,
8+19,947).
27. Göteborgs och Bobus läns södra..........., .
|
110,299
|
4 + 18,214
|
5
|
28. Göteborgs och Bohus läns norra.............
|
93,818
|
4 + 1,733
|
4
|
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 6
42
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Valkretsar.
(Län och antal riksdagsmän efter länsfolkmängden).
|
Folkmängd
d. sl/i2
1905.
|
Antal riks¬
dagsmän efter
valkvoten
+ öfverskotts-
tal.
|
Hela
antalet
riksdags¬
män.
|
Göteborgs stad (7 riksdagsmän, 6 + 14,876).
|
|
|
|
29. Göteborgs stad.....................
|
153,003
|
6 + 14,876
|
7
|
Älfsborgs län (12 riksdagsmän, 12 + 4,105).
|
|
|
|
30. Alfsborgs läns-norra..................
|
70,486
|
3 + 1,422
|
3
|
31. Alfsborgs läns mellersta...............
|
91,029
|
3 + 21,965
|
4
|
32. Alfsborgs läns södra..................
|
118,845
|
5 + 3,739
|
5
|
Skaraborgs län (10 riksdagsmän, 10 + 9,108).
|
|
|
|
33. Skaraborgs läns norra.................
|
115,403
|
5 + 297
|
5
|
34. Skaraborgs läns södra.................
|
123,917
|
5 + 8,811
|
5
|
Värmlands län (11 riksdagsmän, 11 + 1,908).
|
|
|
|
35. Värmlands läns norra..................
|
65,841
|
2 + 19,799
|
3
|
36. Värmlands läns östra..................
|
97,452
|
4 + 5,367
|
4
|
37. Värmlands läns västra.................
|
91,849
|
3 + 22,785
|
4
|
Örebro län (9 riksdagsmän, 8 + 15,917).
|
|
|
|
38. Örebro läns norra....................
|
107,360
|
4 + 15,275
|
5
|
39. Örebro läns södra...................
|
92,727
|
4 + 642
|
4
|
Västmanlands län (6 riksdagsmän, 6 + 10,923).
|
|
|
|
40. Västmanlands läns östra................
|
74,743
|
3 + 5,679
|
3
|
41. Västmanlands läns västra................
|
74,307
|
3 + 5,243
|
3
|
Kopparbergs län (10 riksdagsmän, 9 + 16,702).
|
|
|
|
42. Kopparbergs läns östra.................
|
70,756
|
3 + 1,692
|
3
|
43. Kopparbergs läns västra................
|
82,106
|
3 + 13,042
|
4
|
44. Kopparbergs läns norra.................
|
71,031
|
3 + 1,967
|
3
|
Gäfleborgs län (11 riksdagsmän, 10 + 15,941).
|
|
|
|
45. Gästriklands......................
|
98,095
|
4 + 6,010
|
4
|
46. Hälsinglands södra...................
|
65,062
|
2 + 19,020
|
3
|
47. Hälsinglands norra...................
|
82,996
|
3 + 13,932
|
4
|
Riksdagens Särskilda Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 3.
43
Valkretsar.
(Län och antal riksdagsmän efter länsfolkmängden).
|
Folkmängd
d. 31/is
1905.
|
Antal riks¬
dagsmän efter
valkvoten
+ öfverskotts-
tal.
|
Hela
antalet j
riksdags-j
män.
|
Västernorrlands län (10 riksdagsmän, 10 + 10,661).
|
|
|
|
48. Medelpads.......................
|
95,971
|
4 + 3,886
|
4
|
I 49. Ångermanlands södra..................
|
80,376
|
3 + 11,312
|
3
|
60. Ångermanlands norra..................
|
64,526
|
2 + 18.484
|
3
|
Jämtlands län (6 riksdagsmän, 4 + 21,144).
|
|
|
|
51. Jämtlands läns södra..................
|
57,444
|
2 + 11,402
|
3
|
52. Jämtlands läns norra..................
|
55,785
|
2 + 9,743
|
3
|
Västerbottens län (7 riksdagsmän, 6 + 14,619).
|
|
|
|
|
J 53. Västerbottens läns södra................
|
85,981
|
3 + 16,917
|
4
|
54. Västerbottens läns norra................
|
66,765
|
2 + 20,723
|
3
|
1
Norrbottens län (6 riksdagsmän, 6 + 12,093).
|
|
|
|
55. Norrbottens läns södra.................
|
77,142
|
3 + 8,078
|
3
|
56. Norrbottens läns norra.................
|
73,078
|
3 + 4,014
|
3
|
44
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Departe¬
mentschefens
yttrande.
Allmänna
synpunkter.
Motiven till
Maj:ts proposition.
Vid den kungl. propositionen finnes fogadt utdrag af det i stats¬
rådet den 30 januari 1907 hållna protokoll öfver justitiedepartementsären-
den, utvisande att föredragande departementschefen vid underdånig anmä¬
lan af frågan om utvidgning af den politiska rösträtten anfört följande:
»I den sedan många år på dagordningen stående frågan om utvidg¬
ning af den politiska rösträtten har jag att underställa Kungl. Maj:ts
pröfning nytt förslag.
Vid 1906 års riksdag stannade kamrarna i olika beslut rörande denna
fråga, men af hvad då förekom synes likväl 'kunna hämtas en ganska säker
anvisning om den riktning, i hvilken frågans lösning företrädesvis bör sökas.
Väl tillvann sig Kungl. Maj:ts då afgifna proposition, som förband allmän
rösträtt med majoritetsval i enmansvalkretsar, stor pluralitet i andra kam¬
maren. Men det torde kunna antagas, att flera bland dem, hvilka
röstade för propositionen, gjorde det mindre af öfvertygelsen om majori¬
tetsvalens förträfflighet i och för sig, än emedan det förslag till pro¬
portionella val, som då antogs af första kammaren och för sig vann en
aktningsvärd röststyrka äfven inom andra kammaren, ännu var ganska obe¬
stämdt med hänsyn icke blott till förslagets egen innebörd utan äfven till de
förutsättningar, som därvid borde anknytas. Och det är äfven att an¬
taga, att mången, som då ställde sig tveksam mot förslaget på grund af de
anmärkningar, hvilka framkommo mot själfva valmetoden, icke skall se
något hinder för antagande af ett nytt proportionalvalförslag, om det
lyckats att däri undanröja de anmärkta bristerna.
Tanken att kunna lösa den brännande rösträttsfrågan genom in¬
förande, i majoritetsvalens ställe, af proportionella val till andra kammaren
kan därför icke sägas hafva förlorat det fäste, den länge ägt i vida
kretsar inom representationen. Men däremot har den allt klarare vid¬
gats äfven mot ett annat mål, det nämligen att låta proportion ali teten
få komma i tillämpning äfven vid valen till första kammaren och däri-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 45
genom söka utjämna den intressemotsats, som genom rösträttens utvidg¬
ning i fråga om valen till andra kammaren otvifvelaktigt skall uppstå
mellan de båda kamrarna. För dem, som i en blifvande reform icke
vilja ernå ett medel att kullstörta den bestående ordningen, har det
icke saknats anledning att se den fara, som i antydda hänseende kan
följa af den hittills föreslagna rösträttsutvidgningen. Har redan nu i
kamrarna framträdt en viss stämning; till hinder för ett godt samarbete
dem emellan, är det fara för att efter rösträttsutvidgningen denna stäm¬
ning skall leda till en hotande konflikt. I allt fall, när man genom röst¬
rättsutvidgningen afser en förändring af andra kammarens sammansättning
därhän att, såsom rätt och billigt är, äfven de djupa leden inom folket
skola få deltaga i det politiska lifvet, skall det vara klokt och för
samhällets fortsatta utveckling nyttigt, om åtgärder samtidigt vidtagas
till sådan ändring af grunderna för första kammarens sammansättning,
som kan mera än hittills förläna äfven denna kammare karaktären att
stå på folklig botten. Och de betydande svårigheter, som härvid möta och
som uppenbarligen bidragit till att frågan om en reform i afseende
å första kammarens bildande förut ställts i bakgrunden, böra i rösträtts¬
frågans nuvarande läge ej längre få tillbakahålla förverkligandet af en
sådan reform.
Inom Riksdagen har, såsom rösträttsfrågans utgång såväl år 1906
som äfven vid de närmast föregående riksmötena otvetydigt visar, en stark
misstro yppats mot att förbinda den allmänna rösträtten med majoritets¬
val; och det är ju endast i denna punkt, som någon egentlig menings¬
skiljaktighet i rösträttsfrågan de senare åren framträdt. Så länge utveck¬
lingen i ett land är jämförelsevis ringa och de politiska intressena i landets
olika delar ännu äro tämligen likartade, har användningen af majoritets¬
valet sitt största berättigande. Men i samma mån en stigande utveckling
framkallar inom landet och i dess särskilda delar skarpt åtskilda intressen
af olika slag, i samma mån framträda ock olägenheterna af detta valsätt.
Det är naturligt, att i den strid mellan olika intressen och uppfattningar,
som är de moderna samhällenas lif, känslan af majoritetsvalets ofullkom¬
lighet skall helt föga göra sig gällande hos dem, som vid en viss tidpunkt
äro de härskande. Så mycket starkare är den hos det eller de partier,
som i striden äro de underlägsna och som till följd af majoritetsvalets
säregna utslag ofta se sig helt och hållet uteslutna från allt inflytande.
Men i det moderna samhället är intet stillastående. Nya krafter stiga
fram och taga makten; en härskande majoritet ser sig förr eller senare
försatt i minoritet.
Tillämpningen häraf på vårt land torde ej vara fördold för någon,
som vill se och erkänna hvad han ser. Häri ligger dock ej någon egent¬
46 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
lig fara för samhällsutvecklingen, så länge majoriteten känner sig vara
kontrollerad af minoriteten. Men upphör denna kontroll, då är otvifvel¬
aktigt fara för att i den strid, som inom samhället består mellan olika,
hvar för sig berättigade, intressen, det för tillfället härskande partiet ej
skall taga nödig hänsyn till det motsatta intresset. Huru stor eftergift på
det egna intressets fulla genomdrifvande, som af det härskande paifliet må
göras, beror nog icke blott af de skäl, motpartiet kan bjuda, utan äfven,
och till icke ringa del, af den röststyrka, hvaröfver det förfogar.
Ar detta riktigt, då bör det ock för samhället vara angeläget tillse,
att minoriteterna inom samhället må komma till sin rätt inom repre¬
sentationen. Huru föga detta sker med tillämpning af majoritetsvalet, är
så många gånger framhållet, att jag anser öfverflödigt att därom vidare
orda. Det är utan tvifvel medvetandet härom, som åstadkommit att, oak¬
tadt alla partier inom Riksdagen uttalat sig för införandet af allmän röst¬
rätt vid val till andra kammaren, frågan därom dock ännu är olöst. Utan
inverkan på vårt betraktelsesätt kunna resultaten af majoritetsvalen i andra
länder ej heller vara.
Huru siffermaterialet Rån t. ex. England, Tyskland och Danmark
än må bedömas, icke lärer det kunna åberopas till stöd för att majoritets¬
valen verka rättvist. Däremot har det anmärkts, att en majoritet under
alla förhållanden måste finnas i riksförsamlingen och att en riksförsamling,
som är splittrad i en mängd olika partier, är oduglig att utöfva sin nor¬
merande och reglerande uppgift. Det ofta hörda talet, att tillämpningen
af proportionella val kan och ofta skall medföra, att en verklig ma¬
joritet icke kommer att finnas i kammaren, är dock alltför ohållbart. Den
meningsriktning, som omfattas af valmännens majoritet, sådan den fram¬
träder i de särskilda valkretsarna, skall ovillkorligen genom proportionella
val erhålla majoritet i kammaren. Men icke blott detta, utan det pro¬
portionella valsättet kommer alltid att tillförsäkra makten åt det parti, till
hvilket majoriteten af rikets valmän ansluta sig, och öfverlämnar icke,
såsom vid majoritetsvalet så ofta är fallet, åt slumpen att afgöra, huru¬
vida majoriteten i kammaren i det hela taget har bakom sig en majo¬
ritet af de vid valen röstande. Påståendet att proportionella val i vårt
land skulle väsentligen öka antalet olika partier inom andra kammaren
saknar hvarje som helst stöd i de omständigheter, hvilka nu bilda under¬
lag för valresultatet.
Att i Belgien det proportionella valsättet visat sig uppfylla sitt än¬
damål att åstadkomma en rättvis fördelning af platserna i representant¬
kammaren mellan olika politiska partier är, enligt de upplysningar jag
från detta land erhållit, där så allmänt erkändt, att frågan därom knap¬
past göres till föremål för diskussion. Äfven i Belgien hade, dock egent¬
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
47
ligen endast från det härskande s. k. katolska partiets sida, uttalats farhågor
för att det proportionella valsättet med dess stora valkretsar skulle kalla
till lif så många småpartier, att det blefve vanskligt att bilda en fast regerings¬
majoritet. Men, såvidt jag kunnat erfara, hafva dessa farhågor åtminstone
hittills icke besannats, ty härtill kan ej räknas den omständigheten, att det
katolska partiet varit stadt i en stadigt fortgående minskning. I öfrigt synas i
Belgien alla partier, äfven de längst till vänster stående, anse det där gällande
valsättet fördelaktigt. Under det att före år 1899, då det proportionella val¬
sättet antogs i Belgien, representantkammaren bestod så godt som uteslutande
af en yttersta höger och en yttersta vänster, har efter de proportionella
valens införande detta onaturliga förhållande helt och hållet upphört, och
det liberala partiet, som, oaktadt sin ej ringa styrka, förut varit undertryckt,
har nu erhållit ett inflytande, ungefärligen svarande mot partiets styrka. För
riksdagsarbetet har detta medfört en synnerligen god verkan. Den iakttagelsen
synes dessutom allmänt bekräftas, att, efter införandet af proportionella val
till bägge kamrarna, dessa, såsom naturligt är, visat sig väl samarbeta.
Den ofullkomlighet, som både teoretiskt och praktiskt vidlåder ma¬
joritetsvalet, har i så godt som alla kulturländer ledt tanken in på att
genom införande af proportionella val åstadkomma ett bättre resultat. Hos
oss har alltsedan den tid, då den allmänna rösträtten på allvar upptagits
å programmet för rösträttsfrågans lösning, allmän rösträtt ställts i samband
med införande af proportionella val. De skäl, som tala för bevarandet af
detta samband, äro så allmänt kända, att jag anser mig icke böra här
upprepa dem. En omständighet synes mig dock förtjänt af att särskildt
framhållas. Den under senare årtiondena fortgående utvecklingen har i
många landsdelar, hvilka förut väsentligen varit jordbruksdistrikt, skapat
fabriker och andra industriella anläggningar, köpingar och municipalsam-
hällen, hvilkas folkmängdstal täfla med eller öfverstiga den omgifvande
rena landsbygdens. Och denna utveckling synes vara i stadigt stigande.
I åtskilliga sådana trakter äro redan nu — och icke minst i följd af den
stora lätthet, hvarmed befolkningen i tätt bebyggda samhällen kan sam¬
mankomma till val — idkarna af vår modernäring undanträngda från allt
inflytande på de politiska valen. Med allmän rösträtt och val i enmans¬
valkretsar skall säkerligen den tidpunkt ej vara aflägsen, då jordbrukarna
här och hvar i landet icke vidare få sina intressen företrädda i repre¬
sentationen. Att till stöd för en motsatt uppfattning åberopa siffror från
andra länder, t. ex. Danmark och Norge, gagnar alls intet, ty förhållan¬
dena inom de tre länderna äro så vidt skilda, att någon jämförelse på
detta område ej är möjlig. Med tillämpning åter af proportionellt valsätt
och däraf föranledda större valkretsar är faran för en omkastning i nu
antydd riktning högst väsentligt minskad. Landets modernäring skall,
48
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
äfven där dess idkare ej längre äro i majoritet, dock hafva möjlighet att
erhålla sin behöriga andel i representationen.
Mot det förslag till proportionellt valsätt till andra kammaren, hvilket
åren 1904 och 1905 af Kungl. Maj:t förelädes Riksdagen, riktades hufvud¬
sakligen två anmärkningar, den ena att storleken af de föreslagna val¬
kretsarna — i regel omfattande hela län — skulle göra det svårt
för de valberättigad^ inom valkretsen att sammanträffa för vidtagande af
nödiga förberedelser till valet; och den andra att dessa förberedelser, i sig
själfva alltför invecklade, förutsatte bildandet af partiledningar, som för svensk
åskådning ansågs vara främmande. Att här ingå på en pröfning af dessa
anmärkningars vikt och befogenhet torde så mycket mindre vara lämpligt,
som de omfattande undersökningar rörande möjligheten att åstadkomma en
annan tillfredsställande proportionell valmetod, hvilka inom justitiedeparte¬
mentet med biträde af tillkallade sakkunniga verkställts, just gått ut på att
söka aflägsna anledningarna till de gjorda anmärkningarna. Vid dessa
undersökningar hafva flera olika metoder blifvit granskade, och en af dem har
därvid synts mig böra i främsta rummet komma till användning. Rörande
principerna för denna metod och det närmare förfarandet vid tillämpningen
däraf skall jag längre fram utförligt redogöra. Här torde tills vidare
böra anmärkas allenast, att valkretsarna i allmänhet ej äro större, än att
tre till fem riksdagsmän i en hvar af dem utses, samt att de officiella val¬
förberedelser, som upptogos i föregående förslag, blifvit helt och hållet
utelämnade. Fullständig frihet för valmännen att rösta så, som de själfva
finna för godt, är en af förslagets grundtankar. Anledningarna till de
anmärkningar, som riktades mot tidigare af Kungl. Maj:t framlagda förslag
till proportionellt valsätt, torde således i det nu antydda förslaget vara
undanröjda.
Mot proportionella val i valkretsar af den omfattning, som nu satts
i fråga, har med anledning af de vid 1906 års riksdag i enahanda rikt¬
ning väckta förslag gjorts den erinringen, att val i dylika mindre val¬
kretsar icke kunna äga den verkan, som med sådana val afses, nämligen
att rättvist fördela platserna mellan de olika partierna efter deras styrka.
Och till stöd för denna erinran har åberopats proportionalvalkommitténs
uttalande därom, att ju större valkretsarna äro, desto bättre är det från
proportionalitetens synpunkt. Erinringen är riktig däri, att full rättvisa
icke alltid kan vinnas vid platsernas fördelning, särskildt uti 3-mansval-
kretsar. Då proportionaliteten däremot skulle bättre komma till sin rätt
uti större valkretsar, har ju erinringen otvifvelaktigt sin betydelse för
dem, som i största möjliga utsträckning söka förverkliga rättvisans
idé. Men från majoritetsvalets anhängare kan erinringen knappast anses
befogad. Vilja de påstå att, hvad dock numera icke synes äga många
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 49
förespråkare, val inom enmansvalkretsar i (let hela verka tämligen pro¬
portionellt till följd af den olika partiställningen inom särskilda valkretsar
och den utjämning mellan olika intressen, som härigenom i det stora hela
äger rum, så bör ju till en början en utjämning i sådan riktning kunna
antagas jämväl beträffande tredje platsen uti 3-mansvalkretsar. I allt
fall kommer dock härvid i betraktande att, medan vid tillämpning af ma¬
joritetsval ett underlägset parti med stor sannolikhet icke skulle hafva
erhållit någon plats, samma parti vid proportionellt val skall, därest det
ej är alltför fåtaligt, tillförsäkras någon andel i representationen. Och
om i rösträttsfrågans nuvarande läge mera icke kan vinnas, icke lärer det
af majoritetsvalets anhängare kunna läggas den nu föreslagna valordningen
till last. fen
I öfrigt bör härvid ej förbises, att de nuvarande enmansvalkretsar¬
nas uppgående i större kretsar högst väsentligt undanröjer den ofullkom¬
lighet, som vidlåder majoritetsvalen därutinnan, att folkmängden i de sär¬
skilda valkretsarna är så ytterst olika. När till belysande af majoritets¬
valens egendomliga utslag åberopats resultaten af de senaste valen till engelska
underhuset, har såsom en bidragande orsak därtill icke sällan från majo¬
ritetsvalets försvarare framhållits den stora olikhet mellan de särskilda val¬
kretsarnas folkmängd, som där består och som ju måste i hög grad och
alldeles oberäkneligt förrycka valresultatet i dess helhet.
Riktigheten af denna erinran vill jag obetingadt erkänna. För att
ställa den i dess rätta belysning har jag verkställt en sammanfattning af
förhållandet mellan invånarantalet i Englands (med Wales) 446 lokala en¬
mansvalkretsar och det invånarantal enligt folkräkningen den 1 april 1901,
som belöper på hvarje parlamentsledamot (= valkvoten.) Härvid har jag
för bestämmande af valkvotens storlek medräknat representanterna äfven
i de öfriga 22 lokala valkretsarna, hvilka, såsom bekant, hafva att hvar
för sig utse två representanter. Resultatet af undersökningen har blifvit,
att i endast 119 af de 446 enmansvalkretsarna invånarantalet kan sägas
vara normalt, d. v. s. ungefärligen motsvarar valkvoten, som är 66,383.
I vissa fall äro de befintliga afvikelse rna högst betydande. Sålunda upp¬
går invånarantalet i icke mindre än 12 valkretsar till omkring 2—3 gånger
denna valkvot och i 22 valkretsar utgör det allenast omkring V3 däraf.
Den frågan uppställer sig helt naturligt, huru förhållandena i detta
afseende skulle gestalta sig i vårt land med tillämpning af det förslag
till majoritetsval, som Kungl. Maj:t framlade till 1906 års riksdag. Då val¬
kretsindelningen för de 4 största städerna enligt detta förslag ej var be¬
stämd, måste jag härvid bortse från valkretsarna i dessa städer. Bestäm¬
mandet af invånarantalet för öfriga 200 valkretsar erbjuder inga svårigheter,
i det att beträffande de 15 domsagor, som, utöfver de nu tvådelade dom-
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Håft. 7
50 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sagorna, ytterligare skulle komma att delas, valkretsindelningen icke synes
rätteligen kunna göras på mer än ett sätt och i fråga om städerna
torde kunna användas det utkast till valkretsindelning, som med till-
lämpning af de i 1906 års proposition angifna grunder uppgjordes och
i Riksdagen utdelades. Rörande resultatet af den för vårt land verkställda
undersökningen torde det tillåtas mig att hänvisa till följande tablå, ut¬
visande förhållandet mellan invånarantalet i de särskilda valkretsarna och
det invånarantal, som belöper på hvarje riksdagsman (— valkvoten) och
som för Sverige bestämts med ledning af 1905 års folkmängdsuppgifter:
|
|
|
Valkretsar, i hvilka invånarantalet utgör
|
|
|
|
|
3
ggr
valkv.
|
2
ggr
valkv.
|
1 2/s
ggr
valkv.
|
1 Vs
ggr
valkv.
|
1 v»
ggr
valkv.
|
1 V*
ggr
valkv.
|
1
= hel
valkv.
|
3A
valkv.
|
Va
valkv.
|
Va
valkv.
|
Vs
valkv.
|
val¬
kretsar.
|
England
antal
|
5
|
7
|
16
|
29
|
27
|
65
|
119
|
101
|
40
|
15
|
22
|
446
|
i procent af hela an¬
talet ......
|
1,12*
|
1,57 %
|
3,59 %
|
6,50 ^
|
6,05 %
|
14,58 *
|
26,68 %
|
22,65 %
|
8,97 *
|
3,36 %
|
4,93 *
|
100 %
|
Sverige
antal
|
|
|
1
|
15
|
24
|
36
|
61
|
37
|
13
|
10
|
3
|
200
|
i procent af hela an¬
talet ......
|
—
|
—
|
0,5 *
|
7,5 ^
|
12 *
|
18 *
|
30,5 *
|
18,5*
|
6,5*
|
5*
|
1,5 *
|
100 *
|
Jämförelsen med England visar således att, om än afvikelserna från
det normala icke i Sverige skulle antaga lika stora proportioner, som de
göra det i England, förhållandena i Sverige, såvidt angår förevarande 200
valkretsar enligt 1906 års proposition, dock kunna anses tämligen jäm¬
förliga med dem i England. Väl måste jag erkänna, att missförhållandena
skulle i Sverige blifva något utjämnade genom medräknandet af de 30 val¬
kretsarna i rikets största städer, men de omförmälda afvikelserna synas mig
i allt fall så betydande, att de rikta sig mot själfva den princip, hvilken
icke blott tillåter ett valresultat, sådant som det i England år 1906, utan
till och med mycket väl kan medföra, att de valmän, som företrädas af
representationens majoritet, icke utgöra flertalet af rikets urväljare.
De ojämnheter i representationsrättens fördelning, som således vid¬
låda majoritetsvalen, där man vid valkretsindelningen utgår från en judi-
ciell, administrativ eller annan dylik indelning, blifva däremot så godt som
fullständigt utjämnade vid tillämpning af ett valsätt, som vid indelningen
i valkretsar mera uteslutande tager hänsyn till folkmängden* Ehuru verk¬
ningarna häraf naturligtvis bäst framträda, ju större valkretsarna äro, är det
dock lätt att förstå, huru afgjordt öfverlägsen en indelning efter folkmäng¬
den äfven i 3- eller 4-mansvalkretsar är framför den nuvarande eller den
i 1906 års proposition föreslagna valkretsindelningen. Af de 56 valkret¬
51
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sar, i hvilka enligt det nu uppgjorda förslaget riket är afsedt att indelas,
skulle ej mindre än 51 valkretsar förete normal folkmängd, d. v. s. invånar¬
antalet i en hvar af dem skulle komma att i det närmaste motsvara valkvoten,
multiplicerad med antalet riksdagsmän för valkretsen. Endast i 5 tre-
mansvalkretsar skulle en afvikelse därifrån inträda, nämligen i Stockholms
läns norra och Ångermanlands södra valkretsar, där folkmängden är högre,
samt iGottlands läns valkrets och Jämtlands läns två valkretsar, där folkmäng¬
den är lägre än den normala. Afvikelserna i dessa fall äro dock mycket
små; de utgöra icke vare sig öfver eller under valkvoten fullt XU af den¬
samma. Tages härvid jämväl i betraktande, att antalet riksdagsmän för
de olika valkretsarna är afsedt att efter folkmängden regleras hvart tredje år
och således alltid kommer att rätta sig efter inträdda förändrade för¬
hållanden, torde de nu ifrågasatta valens företräden härutinnan framför
de hittills hos oss tillämpade eller föreslagna majoritetsvalen vara obe¬
stridliga.
Den fördel skola vidare proportionella val i valkretsar af den mindre
omfattning, hvarom nu är fråga, hafva gemensam med majoritetsvalen, att
de anordningar, som från valmännens sida af ena eller andra partiet böra
träffas till åstadkommande af samverkan vid valet, icke blifva särdeles be¬
svärliga. Påståendet, att de proportionella valen skola till skada för det
politiska lifvet öka antalet partier i representationen, synes dessutom, när
fråga blir om valkretsar af nyssnämnda mindre omfattning, icke kunna på
allvar vidhållas.
En tabell, som utvisar folkmängd och antal riksdagsmän för en
hvar af de föreslagna 56 valkretsarna, har blifvit upprättad. Den torde
få såsom bilaga åtfölja protokollet i detta ärende.
På den metod, som nu utarbetats, har emellertid ställts jämväl det
anspråk att den, såvidt möjligt, skall vara direkt tillämplig äfven vid val
till första kammaren. Fordrar rättvisan och klokheten, att valen till andra
kammaren verkställas med tillämpning af proportionell valmetod, böra
äfven, har det sagts, valen till första kammaren ske på liknande sätt. Till
denna inom Riksdagen kraftigt framburna och äfven af första kamma¬
ren omfattade åsikt kan jag så mycket hellre ansluta mig, som en reform
i denna riktning i hög grad skall underlätta genomförandet af det önske¬
mål, jag förut beträffande första kammaren uppställt, nämligen att den ej
må förlora känningen af den nya andra kammaren. Ar det för statslifvet
nyttigt, att inom andra kammaren en minoritet må kunna med eftertryck
föra sin talan, så är det i ej mindre grad nyttigt, att åskådningar, som
företrädesvis inom andra kammaren framträda, må äga tillfälle att göra sig
gällande äfven i den första. För åstadkommande af ett fruktbärande re¬
sultat af verksamheten i en riksförsamling, bestående af två kamrar med
52
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
lika befogenhet, är förutsättningen ovillkorligen den, att möjlighet finnes
till samverkan mellan dessa kamrar.
Med detta mål för ögonen har jag likväl ej förbisett vikten
af att första kammaren icke förlorar sin konstitutionella karaktär,
nämligen att vara uttryck för en mera bestående politisk åskådning
och därigenom ägnad att hindra förhastade beslut samt förekomma
sådana alltför häftiga omkastningar, hvilka kunna menligt inverka på
samhällets lugna framåtskridande. Enligt min uppfattning bör föz*sta
kammaren fortfarande utses af slutna valkorporationer och medbor¬
garnas inflytande på dessa korporationers bildande i viss mån bero af
deras större eller mindre skattskyldighet till det allmänna. Annat har i dessa
delar ej heller, mig veterligen, blifvit af någon allmännare mening ifråga¬
satt. Då det vidare lärer ligga i samhällets intresse, liksom det äfven
varit af grundlagsstiftarne afsedt, att valen till första kammaren för¬
siggå såvidt möjligt oberoende af dagens växlande politiska vindkast,
anser jag, i öfverensstämmelse med de kommitterade, hvilka inom justitiede¬
partementet biträdt vid rösträttsfrågans utredande, att förstakammarvalen
fortfarande böra anförtros åt landstingen och stadsfullmäktige i de städer,
hvilka ej i landsting deltaga. Dessa kommunala institutioner, som väljas
för jämförelsevis kort tid och hafva allmänna angelägenheter af stor vikt
sig anförtrodda, torde aldrig blifva främmande för den politiska utveck¬
lingen. Det kan ej antagas, att de skola ställa sig oförstående emot
det lugna framåtskridandets kraf, men å andra sidan blifva de icke bero¬
ende af allmänna opinionens häftiga omkastningar i den grad, som alltid
måste vara fallet med för tillfället utsedda valkorporationer.
Om sålunda landsting och stadsfullmäktige fortfarande skola vara val¬
korporationer för förstakammarvalen, varder det emellertid af nöden att i fråga
om bildandet af dessa korporationer vidtaga genomgripande förändringar.
En af dessa är tillämpningen af principen om proportionella val, och den nya
metod, jag förut omnämnt, skall härvid visa sig direkt användbar. Genom¬
förandet af denna princip kan emellertid, hvad lan dstingen angår, ej lämp¬
ligen ske med mindre en genomgripande omläggning af grunderna för
landstingens bildande vidtages.
Det förslag, som därom uppgjorts, afser att, för möjliggörande af pro¬
portionella val till landstingen, länen skola indelas i särskilda valkretsar, där¬
vid för landsbygden den judiciella indelningen i regel tagits till utgångspunkt.
Af de städer, som deltaga i landsting, skola de större bilda egna valkretsar
och de mindre förenas två eller flera till en valkrets. I de sålunda bildade
valkretsarna, utses landstingsmannen direkt till ett antal i regel af 3 till
6 från hvarje. Endast undantagsvis inträffar, att valen ske i två- eller en¬
mansvalkretsar eller att större antal än 6 väljes. Valen förrättas på landet
53
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
kommunvis vid kommunalstämma enligt i hufvudsak samma regler, som
gälla för de kommunala valen, och för rösternas sammanräkning insändas
alla valsedlarna till domhafvanden, som verkställer sammanräkningen. I
städerna förrättas valen inför magistraten. Af valsedlarna framgår val¬
resultatet med tillämpning af den proportionella valmetod, hvarom jag förut
talat, och jämväl suppleanter uttagas härvid till lika antal som landstingsmän-
nen. Uppenbart är, att genom dessa val representanter för olika meningsrikt-
ningar bland de kommunalt röstberättigade böra blifva utsedda från hvarje
valkrets. Och således skall det nu blifva möjligt att med tillämpning af
proportionella val äfven i landstingen få samma olika meningsriktningar
företrädda jämväl inom första kammaren; likasom äfven de riksdagsmän, som
utses af stadsfullmäktige i de uti landsting ej deltagande större städerna,
på enahanda sätt komma att företräda olika meningsgrupper bland de
kommunalt röstberättigade i dessa städer.
Då de röstskalor, som nu tillämpas vid de kommunala valen, otvif¬
velaktigt skola förhindra, att vid val till landstingen och till stadsfullmäk¬
tige de olika grupperna af valmän kunna göra sig i förhållande till sin
numerär så gällande, soin med införande af proportionella val till första
kammaren måste förutsättas, har spörsmålet om en begränsning af de
kommunala röstskalorna upptagits såsom ett viktigt led i de reformer,
som skola bereda väg för en annan ordning i afseende å första kammarens
bildande. Det förslag till ändring af förordningen om kommunalstyrelse
på landet, som denna dag kommer att för Kungl. Maj:t framläggas,' afser
att tillägga kommunens medlemmar rösträtt i en skala, som, för vinnande
af större åskådlighet vid jämförelsen med nu gällande skala, kan uttryckas så,
att erlagd bevillning till och med en krona gifver en röst och bevillning därut-
öfver till och med 10 kronor en röst för hvarje hel bevillningskrona,
med ökning därefter, intill 40 röster, med en röst för hvarje fullt tal af fem
kronors bevillning. Och motsvarande ändringsförslag för städerna går
ut på en skala, som, på enahanda sätt uttryckt, för bevillning till och med
en krona gifver en röst och för bevillning därutöfver till och med 20 kro¬
nor en röst för hvarje hel bevillningskrona, med enahanda ökning, som
nyss nämndes. Det ligger i öppen dag, att en sådan omläggning af
den kommunala rösträtten skall tillförsäkra de mindre bemedlade ett af-
sevärdt ökadt inflytande i kommunalt hänseende.
Detta bekräftas ock af det resultat, hvartill den statistiska utred¬
ningen kommit. Denna angifver bland annat den gräns, vid hvilken de
lägre beskattade, å ena, och de högre beskattade, å andra sidan, stå fullt
jämstarka i fråga om inflytande å de kommunala angelägenheterna. Denna
jämviktsgräns utmärkes nu i medeltal för hela rikets landsbygd af
fyrktalet 139, så att alla kommunalt röstberättigade, som hafva intill detta
Statistisk
utredning
rörande
landsbyg¬
den.
54
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
fyrktal, äro jiimstarka mod dem, hvilkas fyrktal öfverstiger 139. Efter
den föreslagna röstbegränsningen skulle motsvarande fyrktal blifva 72.
Tillser man, huru järn viktsgränsen ställer sig å landsbygden i de
olika länen, tinnes det, att för halfva antalet län gränsen nu utmärkes af
fyrktalet 101—150, nämligen Uppsala, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gäfleborgs, Jämtlands och Norrbottens län; att i 5 län jämviktstalet är
mindre, nämligen 81—100 fyrkar uti Jönköpings, Kronobergs, Gottlands,
Hallands och Västerbottens län, men att, däremot i öfriga 7 län jämvikts¬
talet öfverstiger 150 fyrkar, nämligen i Östergötlands, Malmöhus, Örebro,
Västmanlands och Västernorrlands län, där järn viktsgränsen utmärkes af
fyrktalet 151—200, samt i Stockholms och Södermanlands län med ett
fyrktal såsom gräns af 201—249. Vill man ytterligare för sig åskådliggöra,
hvilka jordbruksfastighets- och inkomstvården jämviktsgränsen inom ett
eller annat, län representerar, tinnes det, att t. ex. för Stockholms län,
med en jämviktsgräns af 249 fyrkar, detta tal utmärker jordbruksfastig¬
het med ett taxeringsvärde af omkring 41,500 kronor eller ett in¬
komstbelopp af omkring 2,490 kronor. Motsvarande siftror äro t. ex.
för Södermanlands län 37,500 och 2,250, för Malmöhus län 30,600 och
1,840, för Värmlands län 22,000 och 1,620 samt för Kronobergs län
16,600 och 1,300.
Efter den föreslagna begränsningen åter skulle i ej mindre än 16
län jämviktsgränsen för landsbygden mer eller mindre understiga 69
fyrkar, eller närmare bestämdt utgöra 45 fyrkar i 1 län (Västerbottens), 50
—60 fyrkar i 6 län, nämligen Kronobergs, Gottlands, Göteborgs och Bohus,
Älfsborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, samt 61—68 fyrkar i 9 län,
nämligen Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Hallands, Skaraborgs, V ärmlands,
Gäfleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Beträffande de öfriga länen
skulle gränsen utmärkas i 2 län, nämligen Kristianstads och Örebro
län, af fyrktalet 71—80, i 2 andra län, nämligen Uppsala och Västmanlands,
af fyrktalet 81—90 och i 4 län, nämligen Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands och Malmöhus lån, af talet 91 —100. Hvad t. ex. Stockholms
län särskildt beträffar, skulle fyrktalet 100 där utmärka jämviktsgränsen.
Detta angifver ett taxeringsvärde å jordbruksfastighet af omkring 16,600
kronor och ett inkomstbelopp af omkring 1,300 kronor. Motsvarande siffror
skulle för Södermanlands län blifva alldeles desamma, för Malmöhus län
16,000 och 1,260, för Värmlands län 10,500 och 1,080 samt för Krono¬
bergs län 9,300 och 1,010.
Den statistiska utredningen har äfven ådagalagt, att de af samtliga
kommunalt röstberättigade på landet, som innehafva till och med 50
fyrkar, motsvarande ett taxeringsvärde å jordbruksfastighet af 8,300
55
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
kronor och därunder samt en uppskattad inkomst af V)50 kronor och
därunder, nu å kommunalstämma förfoga öfver ett antal röster, som i
medeltal för hela riket motsvarar ‘25,0 % af sammanlagda rösttalet för
alla kommunalt röstberättigade å landet. Utsträckes jämförelsen att
afse äfven dem, som innehafva till och med 100 fyrkar, motsvarande
ett taxeringsvärde å jordbruksfastighet af 16,600 kronor och där¬
under samt en uppskattad inkomst af 1,300 kronor och därunder, blir
procenttalet 42,3. Tydligt är, att dessa procenttal direkt angifva storleken
af det inflytande, som de ifrågavarande röstberättigade borde äga vid valen
till landstingen. I följd af "de bestämmelser, som för närvarande gälla,
kan likväl detta inflytande fullständigt förintas, och i verkligheten torde de
af dessa röstberättigade, som ej tillhöra den härskande majoriteten, ej heller
hafva möjlighet att inverka på valens utgång. Men med tillämpning af
proportionella val böra samma röstberättigade, om de kunna ena sig,
omedelbart erhålla ett inflytande, motsvarande det, som utvisas af de an-
gifna procenttalen.
Redan detta innebär ju en betydande fördel för nämnda röstberätti¬
gade. Men genom den ifrågasatta röstbegränsningen stegras detta inflytande så,
att de kommunalt röstberättigade, hvilka påförts till och med 50 fyrkar,
komma till ett rösttal, som i medeltal för rikets landsbygd utgör 37,3 Z
af samtliga röstberättigades antal röster. För de röstberättigade, som
innehafva till och med 100 fyrkar, blir motsvarande tal 61,3 Z.
Närmare bestämdt för de olika länen blir procenttalet för de röst¬
berättigade, som äga till och med 50 fyrkar, i ej mindre än 11 län 40 till
något öfver 45 Z, nämligen i Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län, och i Västerbottens län ända till
54 Z. För öfriga län blifva procenttalen 35—40 ^ i Kalmar, Kristian¬
stads, Skaraborgs, Gäfleborgs och Norrbottens län, 30—35 Z i Uppsala
och Örebro län samt 25—30 Z i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Malmöhus och Västmanlands län.
För de röstberättigade, som äga till och med 100 fyrkar, blir procentta¬
let, utvisande dessa röstberättigades inflytande på landstingsmannavalen, i 10
län 65—70 Z, nämligen i Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Kopparbergs, Gäfleborgs och
Västernorrlands län, och i Västerbottens län till och med öfver 70 Z.
För de öfriga länen blifva procenttalen 60—65 Z i 7 län, nämligen Kal¬
mar, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Norr¬
bottens län, samt 50—60 “4 i 6 län, nämligen Stockholms, Uppsala, Söder¬
manlands, Östergötlands, Malmöhus och Västmanlands län.
Statistisk
utredning
rörande
städerna.
56 Riksdagens Särskilda Utskotts (JV:o 1) Utlåtande N:o 3.
Af stort intresse skulle naturligtvis varit att få statistiskt utredt,
hvilket inflytande skall efter den föreslagna begränsningen tillkomma ägare
af jordbruksfastighet i en grupp, ägare af annan fastighet i en grupp och
de enbart eller hufvudsakligen för inkomst skattskyldiga i en grupp.
På grund af den knappa tid, som för utredningen varit anslagen,
och de högst betydliga svårigheter, som, därest resultatet skall blifva till¬
förlitligt, vid en sådan utredning möta, har det ej varit möjligt att vinna
upplysning härutinnan. Men af de nu angifna siffrorna lärer med till¬
räcklig tydlighet framgå, att genom proportionella val i förening med den
föreslagna begränsningen af den kommunala röstskalan de mindre bemed¬
lades inflytande på valen till landstingen och första kammaren kommer
att ökas i en grad, som torde utesluta allt tal om fåinansvälde. Särskildt
för de röstägande till ett antal af mer än 200,000, hvilka påförts blott 1—9
fyrkar, blir ökningen i inflytande icke obetydligt. Ty genom fyrktals-
beräkningens utbytande mot den i förslaget afsedda röstberäkning komma
alla dessa röstägande att hvar för sig erhålla en röst, motsvarande ett
röstvärde af 10 fyrkar.
Beträffande städerna visar den statistiska utredningen, att järnviktsgrän-
sen för ej mindre än 65 af de 93 städerna för närvarande ligger mellan röst¬
talen 25 och 41; att den är högre för 11 städer och däribland högst för
Stockholm 50, Kristianstad 49, Göteborg och Skellefteå 48, samt lägre
i 17 städer, hufvudsakligen bland rikets minsta. I några af dessa senare
sjunker jämviktsgränsen ända ned till rösttalen 11—13.
Efter den föreslagna begränsningen åter skulle i blott 9 städer (däri¬
bland Stockholm, Göteborg och Uppsala) jämviktsgränsen ligga öfver
25 och i ingen stad öfver 30 röster (bevillningskronor); i 72 städer skulle
den vara 16—25 röster och i återstående 12 städer 11—15 röster.
Maktfördelningen vid valen till stadsfullmäktige eller vid allmän råd¬
stuga åskådliggöres äfven däraf, att med nu gällande kommunala röst¬
skala de röstberättigade, som äro skyldiga att erlägga bevillning intill 15
kronor — således alla inkomsttagare, på obetydande undantag när, som
äro uppskattade till lägre inkomst än 1,800 kronor — i 64 städer inne¬
hafva från 25 % till och med 40 % af det nuvarande rösttalet, medan
deras procenttal i 8 städer är högre, och i 21, däribland Stockholm och
Göteborg, är lägre.
Enligt den nu föreslagna röstskalan skulle antalet städer, där röst¬
ägare med lägre bevillning än 15 kronor innehafva högst 25 % af hela
rösttalet, minskas till 1, medan antalet städer med procenttal öfver 40 %
skulle ökas till 54, hvaraf i 10 dessa röstägare skulle innehafva mer
Riksdagens Särskilda Utskotts (JV:o 1) Utlåtande AT:o 3.
57
än halfva antalet röster. Till mellangruppen skulle då höra endast 38
städer, i stället för nu 64.
Det ligger i sakens natur, att städer af olika storlek skola förete bety¬
dande skiljaktigheter i fråga om den kommunala rösträtten. På grund häraf
hafva vissa medeltalsberäkningar blifvit utförda för olika grupper af städer,
hvilka därvid uppdelats efter det oreducerade rösttalet, så att till en grupp
sammanförts städer med rösttal af 100,000 eller däröfver, till en annan
städer med rösttal af 40,000 intill 100,000 o. s. v. Till den högsta rösttals-
gruppen höra samtliga städer med 30,000 invånare eller däröfver, d. v. s.
jämte de fem städer, som ej deltaga i landsting, äfven Hälsingborg; till
den näst högsta gruppen höra städerna med 10,000 intill 30,000 invånare,
med undantag endast för Söderhamn och Uddevalla, men med tillägg af
Luleå. Gruppen med 15,000 till 40,000 röster sammanfaller i allmänhet
med städerna om 5,000 till 10,000 invånare, gruppen med 10,000 till
15.000 röster med städerna om 3,000 till 5,000 invånare, gruppen med
5.000 till 10,000 röster närmast med städerna om 2,000 till 3,000 in¬
vånare och den lägsta gruppen med mindre än 5,000 röster med de städer,
hvilkas folkmängd understiger 2,000. De gjorda medeltalsberäkningarna
äro sammanförda i följande tabell:
Grupper af städer
efter deras oreducerade
rösttal.
|
Antal
städer
inom
gruppen.
|
Jämviktsgränsen.
|
Af hela rösttalet innehafva röst¬
ägare med bevillning
|
För när¬
varande.
(bev.-kr.)
|
Enligt
förslaget.
(bev.-kr.)
|
intill 15 kronor.
|
intill 30 kronor.
|
För när¬
varande
°/o.
|
Enligt för¬
slaget
%■
|
För när¬
varande
%•
|
Enligt för¬
slaget
%.
|
100,000 röster o. däröfver
|
6
|
41-0
|
232
|
24-9
|
371
|
405
|
58-2
|
40,000 till 100,000 röster
|
18
|
370
|
22-2
|
274
|
39-3
|
430
|
60-3
|
15,000 ' > 40,000 »
|
21
|
345
|
20-9
|
28 6
|
408
|
44-9
|
61-9
|
10,000 » 15,000 >
|
12
|
33-5
|
21-0
|
28-9
|
41-1
|
45-2
|
620
|
5,000 > 10,000 >
|
18
|
328
|
207
|
29-2
|
41-2
|
46-4
|
630
|
Intill 5,000 röster ....
|
18
|
22-6
|
165
|
400
|
48-2
|
60 6
|
71-1
|
Af tabellen framgår, att de lägre rösttalens inflytande regelbundet ökas,
i samma mån städernas storlek minskas, samt att den föreslagna röstbegräns¬
ningen, med undantag för de minsta städerna, absolut taget ökar detta infly¬
tande såväl i de större som i de mindre städerna med nästan samma procent¬
tal (omkring 12 och 17), men särskildt relativt taget är något kraftigare i
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 8
58
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
de större städerna än i de mindre. Beträffande järn viktsgränsen, som
för närvarande är högst i de största städerna och oupphörligt sänker sig,
i samma mån städerna blifva mindre, drabbar däremot den föreslagna be¬
gränsningen i vida högre grad de större städerna, så att enligt den nya
skalan denna gräns ej längre visar större skiljaktigheter.
Öfriga Imf- Ett oeftergifligt villkor för införande af proportionella val till första
VUförUvaieri kammaren är, att det nuvarande systemet för kammarens förnyelse ersättes
till första af en ordning, som låter hvarje valkrets å vissa regelbundet återkommande
kammaren. ^jf]er u^se a]]a sjna representanter och således icke tillstädjer, att dess¬
emellan uppkommen ledighet fylles för annan tid än som instämmer med
de stadgade valperioderna. Då vidare med ett proportionellt valsätt nytt
val icke med fördel kan ifrågakomma för besättande af plats, som under
löpande valperiod blifvit ledig, lärer det vara lämpligt, att den nuvarande
nioåriga mandattiden något förkortas. Och då af statistiken framgår, att
den verkliga mandattiden utgör i medeltal endast omkring sex år, torde,
såsom äfven tidigare varit inom Riksdagen föreslaget, den tid, för hvil¬
ken riksdagsmännen i första kammaren skola väljas, böra bestämmas till
sex år.
På det att principen om första kammarens successiva förnyelse icke
må öfvergifvas i vidare mån än nödigt är, torde val till kammaren böra
äga rum hvarje år. För sådant ändamål kunna valkretsarna lämpligen in¬
delas i sex grupper. Alla valkretsar, som tillhöra samma grupp, komma
att välja under samma år, och hvarje år förrättas val i en af grupperna
för nästföljande sexårsperiod.
I öfrigt har jag ej funnit anledning att föreslå någon ändring i de
hufvudgrunder, som gälla i afseende å första kammarens bildande.
Valrätten Såsom af mig redan anmärkts, är frågan om själfva valrätten till
kammaren an(^ra kammaren knappast längre föremål för någon egentlig menings-
' skiljaktighet mellan kamrarna. De af Kungl. Maj:t vid riksdagarna
1904, 1905 och 1906 framlagda förslagen utgå alla från principen om
allmän rösträtt för män af viss ålder, hvilka fullgjort sin skattskyldighet
till stat och kommun äfvensom sina värnpliktsöfningar. Någon anledning
finnes ej heller, enligt min mening, att nu afvika från denna princip. I
fråga särskildt om åldersstrecket torde på de skäl, som år 1906 af då¬
varande chefen för justitiedepartementet i denna del anfördes, valrätts-
åldern böra bestämmas till 24 år.
Ang. politisk Yrkandet på politisk rösträtt jämväl för kvinnor har under de senare
rösträtt för åren framträdt med alltjämt växande styrka.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Kungl. Maj:ts
proposition till 1906 års riksdag angående utsträckt rösträtt vid val till
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
59
andra kammaren, uttalades af dåvarande departementschefen, att den kvinn¬
liga rösträtten väl torde i sinom tid komma att uppföras på dagordningen
äfven hos oss. Det var emellertid hans bestämda öfvertygelse, att det
skulle vara i hög grad oklokt att då upptaga detta spörsmål och förbinda
det med frågan om utsträckt rösträtt åt män; den sistnämnda frågan hade
visat sig så svårlöst, att en inblandning i densamma af den i sig sjalt
svåra och i hvarje fall till omedelbar lösning ej mogna frågan om rösträtt
åt kvinnor för visso skulle undanskjuta hela reformens lösning på obestämd
tid. Och Riksdagen, som ansåg frågan om beredande af politisk rösträtt
åt kvinnor vara af den omfattning och betydelse att böra lösas utan sam¬
band med den om utsträckt rösträtt åt män, beslöt aflåtandet af en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t med anhållan om föranstaltande af en allsidig ut¬
redning af förstnämnda fråga.
För mig är det tydligt, att den nu pågående rörelsen för att kvin¬
nan, den gifta såväl som ogifta, må kunna själf bevaka sina egna in¬
tressen och äga att lika med mannen deltaga i det offentliga lifvet är en
yttring af själfva tidsandan och en omedelbar följd af den större själf-
ständighet, kvinnan allt mera i sin verksamhet kommit att intaga. Det
berättigade i denna rörelse är jag också villig att erkänna. Och jag är
för min del öfvertygad, att det mål, politisk rösträtt för Sveriges kvinnor,
som nu äger så många varmhjärtade förespråkare, i en nära liggande fram¬
tid kommer att blifva verklighet. Men att redan nu i sammanhang med frågan
om utvidgning af rösträtten för män, hvilken fråga, oaktadt allt därpå
under åratal nedlagda arbete, ännu är olöst, upptaga äfven den om politisk
rösträtt för kvinnor kan jag ej anse annat än synnerligen oklokt, och jag
åberopar härvid de skäl, som nyligen med så mycken styrka framhållits
såväl inför Kungl. Maj:t som af Riksdagen. För öfrigt kan såsom ett
ytterligare skäl mot en åtgärd att nu bringa frågan om kvinnans rösträtt
under behandling anföras, att den utredning af denna fråga, som hittills
kunnat medhinnas, icke är af den omfattande beskaffenhet, som med Riks¬
dagens skrifvelse afses.
Likasom frågan om politisk rösträtt åt kvinnor först då torde här i
landet blifva aktuell, när frågan om männens rösträtt omsider vunnit sin
lösning, torde utgången häraf äfven böra afbidas, innan åtgärder vidtagas i det
högst beaktansvärda syftet att de, som af sitt yrke eller sin tjänst äro hind¬
rade att personligen deltaga i riksdagsmannavalen, skola äga möjlighet att
till valförrättaren insända sina röstsedlar. Detta spörsmål är i sig själf
ganska inveckladt, och den åsyftade anordningen synes icke böra genom¬
föras med mindre det kan antagas, att anordningen ej kommer att men¬
ligt inverka på valens säkerhet. Först sedan reglerna för det allmänna
Valsedlars
insändande.
Öfrig a huf-
vudgrunder
för valen
till andra
kammaren.
Den propor¬
tionella val¬
metoden.
60 Riksdagens Särskilda Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 3.
valförfarandet blifvit bestämda, kan det därför blifva möjligt att med till¬
räcklig noggrannhet undersöka och pröfva, om och i hvad mån den ifråga¬
varande särskilda anordningen kan bringas till utförande.
Hvad i öfrigt angår valen till andra kammaren, är det nu uppgjorda
förslaget byggdt på grundvalen af de utaf Kungl. Maj:t åren 1904 och
1905 framlagda förslag till grundlagsändringar och till vallag. I hufvud¬
sak hafva endast sådana ändringar däri vidtagits, som föranledas af den
nya proportionella metoden.
Några af hufvudgrunderna för denna metod, som är utarbetad af
öfverdirektören Phragmén, har jag förut i korthet antydt. Jag anhåller nu att
få närmare redogöra för metoden och förfarandet vid tillämpningen däraf.
De proportionella valmetoder, som icke begagna sig af någon annan
princip för valsedlarnas sammanförande i grupper, än den öfverenstämmelse
i fråga om namnen å valsedlarna, som framträder vid rösternas hopräk¬
nande, medföra, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, i stort sedt alltid den
verkan, att en sträng sammanhållning om samma namn stärker, men större
eller mindre frihet i valet af * namnen försvagar ett parti gent emot de
öfriga. Denna egenskap hos dylika fria metoder har till följd att, för så vidt
icke rösterna skola bortspillas, partistyrelserna måste tillerkännas ett starkt
inflytande på valen. Då nämligen en afvikelse från den af partistyrelsen
förordade kandidatlistan lätt kan leda till, att partiet går miste om någon
plats, som det med stark sammanhållning kunnat vinna, är det uppenbart,
att valmannens åtgörande ofta kommer att inskränka sig till ett val mellan
de af partistyrelserna uppgjorda listorna. I detta hänseende har en dylik
valmetod samma ofördelaktiga verkan som majoritetsvalet.
A andra sidan kan en så beskaffad metod äfven för ett väl discipli-
neradt parti föranleda en ganska kännbar olägenhet. Till följd af den
stränga sammanhållningen framträda nämligen partiets olika kandidater
såsom i det närmaste fullkomligt likvärdiga. Då partiet för att icke gå
miste om en plats, som det har utsikt att erhålla, måste låta sig an¬
geläget vara att framföra ett ej för ringa antal kandidater, kommer det
allt som oftast att inträffa, att antalet af dess kandidater är större än det
antal platser, som genom valet tillfaller partiet. Om så sker, kan det lätt
komma att bero af en tillfällighet, hvilka af kandidaterna det är, som
blifva valda. Och hvad mera är, möjlighet öppnas till den valmanöver,
som är känd under namnet dekapitering, och som består däri, att en liten
grupp från ett motparti röstar på dem af partiets kandidater, som detta
motparti anser minst farliga, och såmedels kanske utesluter den eller dem,
som partiet själf allra helst skulle se valda. För att undvika denna olä¬
genhet hafva många olika utvägar föreslagits. I åtskilliga fall har man
Riksdagens Särskilda Utskotts (A:o 1) Utlåtande Ar:o J (il
måst uppgifva dem, emedan de möjliggöra andra valmanövrer, i andra fall
har den anordning, som afhjälpt den nu nämnda olägenheten för de väl
disciplinerade partierna, i stället medfört svårigheter och faror för de mindre
väl disciplinerade partierna.
Den ofullkomlighet, som vidlåder fria metoder af nu angifna slag,
har föranledt vissa anordningar, afsedda att utmärka partisamhörigheten
mellan valmännen och tillika befoi'dra valmännens frihet vid röstandet. I
sådant hänseende hafva kommit till användning dels officiella, före valet
inlämnade förslagslistor och dels valsedlar, som äro försedda med parti¬
beteckningar. Det förra af dessa hjälpmedel har af skål, som förut an¬
förts, nu icke bort komma till användning. Däremot har till grund för
den föreslagna metoden lagts systemet med partibetecknade valsedlar.
Fördelarna af denna metod äro ganska ögonskenlig^. För åstad¬
kommandet af en sammanslutning mellan dem, som omfatta i det hela
samma mening, antingen denna är af mera djupgående politisk karaktär
eller den vid ett val är mera tillfälligt framträdande, kan uppenbarligen
något enklare och mera åskådligt sätt ej vinnas. Metoden kan med ungefär
samma lätthet användas af ett parti, inom hvilket organisationen är mindre
strängt genomförd, som af de allra bäst disciplinerade partier. Den med¬
för dessutom den stora fördelen, att själfva grundorsaken till ett öfver¬
drifvet och tryckande partitvång bortfaller. Då nämligen större eller
mindre afvikelser mellan de valsedlar, som äro försedda med samma parti¬
beteckning, icke på något sätt förminska partiets utsikter att genom valet
erhålla så många representanter, som motsvara dess styrka, föreligger ingen
anledning för valmännen att afstå från den dem tillkommande rätten att
rösta på just de personer, som de anse bäst lämpade för representantkallet.
Bestämmandet af valresultatet blir genom anordningen med parti¬
beteckning enkelt och lätt öfverskådligt. Sedan valsedlarna ordnats i
grupper så, att sedlar med samma partibeteckning hopförts till hvar sin
grupp, har man blott att fördela platserna mellan de olika grupperna efter
deras styrka och att för hvarje grupp afgöra, hvilka personer böra intaga
dess platser. Vid rösternas sammanräknande kommer dock detta sistnämnda
afgörande att ske redan före platsfördelningen mellan grupperna. Den
första åtgärden, efter det valsedlarna sammanförts i grupper, blifver näm¬
ligen att inom en hvar af dessa bestämma den ordning, i hvilken gruppens
kandidater böra komma i betraktande vid tillsättandet af den eller de
platser, som kunna blifva gruppen tillerkända. Denna företrädesordning bör
naturligen rätta sig efter storleken af de rösttal, som från gruppens val¬
sedlar tillfallit kandidaterna. Och metoden innebär, att jämväl uträknandet
af dessa rösttal skall ske enligt grunderna för proportionellt valsätt.
62 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Att i metoden sålunda icke tillämpats en platsfördelning inom grup¬
pen efter majoritetsprincipen, hvilket ju vore den enklaste lösningen, beror
till en början därpå, att sammanhållningen inom ett parti lätteligen kunde
genom användningen af denna princip äfventyras. Om partiets majoritet
har i sin hand att enväldigt bestämma om tillsättandet af partiets alla
platser, ligger nämligen, på sätt af proportionalvalkommittén anmärkts, den
faran nära, att hvarje riktning inom partiet till skada för detsamma
br37ter sig ut och bildar ett själfständigt helt. Men vidare skulle en
dylik platsfördelning medföra frestelsen för ett parti att använda ett mindre
partis beteckning för att sålunda åt sina egna kandidater vinna jämväl alla
de platser, hvartill det mindre partiet eljest på grund af sin styrka varit
berättigadt. Ett sådant tillvägagående, hvilket ej kan undgå upptäckt, vore
väl af beskaffenhet, att hvarje parti, som däraf begagnat sig, blefve i
den offentliga meningen brännmärkt; och faran för missbruk af parti¬
beteckning på dylikt sätt kan alltså synas vara ytterligt ringa. Men möj¬
ligheten att sålunda kunna fullständigt tillintetgöra ett parti kan dock
tänkas i vissa fall innebära en öfvermäktig frestelse. Och från denna svag¬
het kan en metod ej lämpligen befrias annorledes än genom en regel, hvil¬
ken låter ett parti, om det på antydda sätt kommit att mot sin vilja uppgå
i ett större, därinom behålla väsentligen samma rätt, som om det fått för¬
blifva själfständigt — således en regel om proportionell fördelning af plats-
serna inom ett parti.
Den metod, efter hvilken ordningen mellan kandidaterna inom en
grupp skall enligt förslaget bestämmas, är den Thieleska metoden, som vid
1906 års riksmöte bragtes på tal af motionärer i andra kammaren. Me¬
todens innebörd är allmänt känd: valsedels röstvärde minskas i den mån
sedelns kandidater blifvit valda — hår uppförda i företrädesordningen —,
så att röstvärdet nedgår till hälften, när en blifvit vald, till tredjedelen,
när två blifvit valda, o. s. v. Metoden är alltså synnerligen lättfattlig.
Mot den Thieleska metoden kan naturligtvis anföras, att den utmärkes af
samma egenskaper, som förut angifvits vara karakteristiska för fria me¬
toder utan partibeteckning, och att dessa egenskaper göra sig gällande,
äfven vid m odens tillämpning allenast vid platsfördelningen inom ett
parti. Fraktioner med god sammanhållning hafva ett visst företräde
framför mindre väl organiserade, men en strängt disciplinerad fraktion,
hvars män gå till valurnan med likalydande sedlar, löper å andra sidan
risken att dekapiteras. Härvid må till en början erinras, att en fraktion,
som så betydligt skiljer sig från öfriga ineningsriktningar inom partiet,
att det kan blifva tal om fraktionens dekapitering, lämpligen bör upp¬
träda såsom ett själfständigt parti och antagligen äfven kommer att så
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 63
göra. Hvad åter angår anmärkningen om den mera gynnade ställning,
som gifves fraktioner med god sammanhållning, är onekligt, att denna
anmärkning hänvisar på en viss svaghet hos metoden, besläktad med
den, hvilken förut sagts vidlåda tillämpningen af majoritetsprincipen
vid platsfördelning inom ett parti. Det är sålunda tänkbart, att ett parti
med stark valledning begagnar sig af den partibeteckning, som tillhör
ett mindre strängt disciplineradt parti, och på detta sätt illojalt förskaffar
sig den fördelaktigare ställning, hvilken, enligt det nyss sagda, inom ett
parti tillkommer den bäst disciplinerade fraktionen. Men om det redan
kunnat sägas, att en dylik manöver vid tillämpning af majoritetsprincipen
knappast har mer än teoretisk möjlighet, lärer det ock kunna tryggt
påstås, att manövern vid en metod, sådan som den nu förordade, icke
kommer att försökas. Den möjliga, men alltid ganska osäkra vinsten
af ett sådant försök vore, utom i ytterligt sällsynta undantagsfall, blott
en plats. Och om ej partiets samtliga medlemmar kunna öfvertalas att
utsätta sig för den stränga dom, som deltagandet i en dylik manöver
städse komme att draga öfver sig, kan manövern leda till direkt förlust
för partiet.
Fördelningen af platserna mellan de olika valsedelgrupperna skall,
enligt den nu föreslagna metoden, verkställas efter den D’Hondtska regeln.
Genom 1904 och 1905 års förslag till vallag har denna regel blifvit hos
oss väl känd. Den hvilar på den grundsats, att samma röstmängd, som
för en grupp medför rätt till en plats, skall gifva lika rätt åt hvarje annan
grupp. Den kan därför uttryckas så, att platserna en efter annan till¬
delas den af de olika grupperna, som för hvarje gång uppvisar det största
jämförelsetalet, därvid med en grupps jämförelsetal förstås dess hela röst¬
summa eller hälften, tredjedelen o. s. v. af röstsumman, allteftersom grup¬
pen ännu icke fått sig någon plats tilldelad eller den fått en plats, två
platser o. s. v. Den minskning, röstsumman undergår i den mån gruppen
erhåller platser, kan, såsom man finner, genom en allmän formel angifvas
så, att gruppens jämförelsetal för hvarje gång erhålles genom att dela
röstsumman med ett tal, som motsvarar antalet af de gruppen tilldelade
platser, ökadt med 1.
Så snart en grupp fått sig en plats tilldelad, skall platsen intagas af
den utaf gruppens kandidater, hvilken enligt den bestämda företrädesord¬
ningen är för hvarje gång därtill närmast. Då olika grupper kunna hafva
gemensamma kandidater, kan således inträffa, att samma person erhåller
plats från flera grupper; och det kunde då invändas att, ehuru platser
utdelats så många gånger som bort ifrågakomma, det stadgade antalet re¬
presentanter ändock icke blifvit valdt. Denna svårighet löses i den före-
64 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
slagna metoden på ett sätt, hvilket synes mig vara både rättvist och enkelt.
Det föreskrifves nämligen, att om samma person erhållit plats från två
grupper, hvardera platsen räknas blott såsom en half plats; har någon
erhållit plats från tre grupper, räknas hvarje sådan plats såsom en tredje¬
dels plats o. s. v. Denna föreskrift kommer naturligtvis att inverka jäm¬
väl å bestämmandet af jämförelsetalen för de grupper, som hafva den
gemensamma kandidaten. Vid beräkning af det tal, hvarmed en sådan
grupps röstsumma bör jämlikt förut angifna formel delas, blifver näm¬
ligen den af gruppens platser, som tillerkänts den gemensamma kandida¬
ten, att upptaga blott såsom V2, V3 o. s. v.
Vid den hittills lämnade redogörelsen för metoden har antagits, att
alla valsedlar äro försedda med partibeteckning. Ett stadgande, som gör
användandet af sådan beteckning ovillkorligt, torde dock med skäl kunna
uppfattas såsom ett obehörigt ingrepp i valmannens rätt att fritt förfoga
öfver sin röst. Det har därför ansetts böra stå valmannen öppet att
hålla sig utanför den sammanslutning, som partibeteckningen är afsedd
att medföra. Vid valet kunna alltså förefinnas ett antal röstsedlar,
hvilka icke låta inordna sig i någon partigrupp. För kandidaterna å dessa
sedlar uträknas rösttal enligt den Thieleska metoden, och hvarje sådan kan¬
didat kan anses bilda en egen grupp, hvars jämförelsetal är lika med hans
rösttal vid den sammanräkning, då han erhöll högre rösttal än någon
annan. För vinnande af större enhetlighet i metoden torde dock i lag¬
texten alla sedlar utan partibeteckning lämpligen böra behandlas såsom
utgörande tillsammans en enda grupp (den fria gruppen), inom hvilken
kandidaterna ordnas efter rösttalens storlek. Gruppens jämförelsetal blir
lika med rösttalet för den af gruppens ännu ej valda kandidater, som för
hvarje gång står främst i ordningen.
Det kan tänkas, att vid ett val partimotsättningar saknas inom
valmanskåren och att följaktligen partibeteckning ej alls kommer till an¬
vändning. Valet är då att i allo afgöra efter den Thieleska metoden. Men
denna metod verkar också i ett sådant fall fullt tillfredsställande. Ty
de mindre goda resultat, hvartill den kan leda, uppstå ej i andra fall än
då skilda partier sinsemellan täfla.
Att samtidigt med val af ledamot välja suppleant för honom eller
att vid ledamots afgång utse hans efterträdare låter sig enligt den före¬
slagna valmetoden utan svårighet verkställas så, att partisamhörighet äger
rum mellan ledamoten och ersättaren. En särskild röstsammanräkning
företages inom den grupp, från hvilken ledamoten fått sig plats tillerkänd,
och därvid medräknas blott de valsedlar, som skänkt ledamoten hans rösttal.
Den bland förut ej valde, som erhåller högsta rösttalet, är utsedd till ersättare.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 65
För att kandidater till erforderligt antal skola finnas att tillgå jämväl
för val af ersättare, tillåter metoden, att å valsedeln upptagas flera namn än
det antal ledamöter valet afser. Om så skett, tages likväl vid röstsam¬
manräkningarna fö£ ledamotsvalet ej hänsyn till andra eller flera namn
än de å sedeln först upptagna till det antal ledamöter, som skall väljas.
Valmannen har alltså att å sedeln främst utsätta namnen å dem, hvilka
han önskar valda till ledamöter. Den skillnad mellan kandidater å samma
sedel, som valmyndigheten sålunda iakttager utan valmannens direkta an¬
visning, tillgodoser dock icke tillräckligt valmannens berättigade intressen.
Vid tillämpningen af ett proportionellt valsystem synes det ovillkorligen
höra tillerkännas valmannen rätt att till ledamotskap uppställa färre
kandidater än det antal ledamöter valet afser, och detta utan att be¬
höfva afstå från rätten att å valsedeln medtaga särskilda kandidater
för ersättningsval. Med hänsyn härtill är det medgifvet att genom en
linje afskilja, från början räknadt, ett antal namn, som är lägre än det
antal ledamöter valet afser. Verkan häraf blifver, att allenast de sålunda
afskilda främsta namnen komma i betraktande vid ledamotsvalet. Vid val
af ersättare åter tages hänsyn till alla namnen. Det förtjänar fram¬
hållas, att de afskilda främsta namnen äga sinsemellan lika rätt, och att
öfriffa namn icke under några förhållanden blifva beaktade vid ledamots-
valet. Rätten att anbringa skillnadslinjen är således på intet sätt att jäm¬
ställa med den befogenhet att understryka ett eller flera namn, hvilken
var förknippad med den vid riksdagen 1906 framlagda Thieleska metoden
och afsåg att möjliggöra en rangordning inom kretsen af de till ledamöter
afsedda kandidaterna. Den nu föreslagna metoden går fri från det klan¬
der, som icke utan skäl riktades mot det sålunda gjorda tillägget till den
Thieleska metoden.
Af hvad jag nu anfört om den föreslagna metoden lärer framgå,
att den å valmannen icke ställer större anspråk än det nuvarande systemet
med majoritetsval och att valmyndighetens uppgift ej heller kan sägas
blifva betungande. I detta hänseende synes mig metoden äga stora för¬
tjänster, hvilka torde uppväga den fördel af en för vissa fall matematiskt
rättvisare platsfördelning, som tilläfventyrs kan vinnas genom ett mera
kompliceradt valsätt.
I detta sammanhang må erinras, att metoden mycket väl låter sig
tillämpa jämväl vid val af blott en person. Användningen af partibeteck¬
ning vid sådant val skall medföra, att ett parti, som utgör majoriteten af
valmännen, icke, såsom vid majoritetsval ej sällan inträffar, går miste om
platsen därför, att för partiet uppställts flera kandidater, hvilka hafva
hvar sina anhängare bland partimedlemmarna.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft.
9
66
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Exempel.
Valsedlarna
ordnas i
grupper.
Namnen ord¬
nas inom
hvarje
grupp
1) M-grup¬
pen.
Det torde tillåtas mig att med ett exempel åskådliggöra den före¬
slagna metodens tillämpning.
Valet tankes afse 5 representanter. Vid valet hafva afgifvits 1,470
röstsedlar med partibeteckningen »de moderata» (M-gruppen), 2,100 sedlar
med partibeteckningen »de liberala» (L-gruppen) och 1,500 sedlar utan
partibeteckning (den fria gruppen).
XiH en början skola namnen ordnas inom hvarje grupp.
A M-gruppens valsedlar har med en linje utmärkts, hvilka namn
afse allenast ersättningsval. Enligt förslaget skola namnen uppföras i följd
under hvarann å valsedeln, men för vinnande af större öfverskådlighet
kunna vid exemplets framställande namnen lämpligen uppskrifvas efter
hvarandra i samma horisontala rad. M-gruppens valsedlar äro:
900 . .
|
..KDS
|
FN
|
|
300 . .
|
. . K D M
|
NO
|
*
|
210 . .
|
. . D S M
|
FO
|
|
60 . .
|
. . KS
|
RO
|
|
Vid första sammanräkningen finnes, att gruppens för representant¬
valet uppställda kandidater erhållit följande rösttal:
D 1,410, K 1,260, S 1,170, M 510.
D, med högsta rösttalet, erhåller första rummet i den företrädes¬
ordning, som skall mellan gruppens kandidater inbördes bestämmas.
Vid andra sammanräkningen gälla de valsedlar, som upptaga D:s
namn, med blott hälften af sitt röstvärde. Valsedlarna kunna för samman¬
räkningen uppskrifvas sålunda:
450 . . ,
|
. . .KS
|
150 .. ,
|
. . .KM
|
105 . .
|
. . . SM
|
60 . .
|
. . .KS
|
Rösttalen blifva: K 660, S 615, M 255.
K erhåller således andra rummet i ordningen.
Vid tredje sammanräkningen gälla de valsedlar, som upptaga både
D och K, med en tredjedel af sitt ursprungliga röstvärde, och de, som
upptaga ettdera af namnen, med hälften af röstvärdet. Man får alltså:
300 .....S
100.....M
105.....SM
30.....S
67
Riksdagens Särskilda Utskotts (A7:o 1) Utlåtande N:o 3.
S har erhållit 435 röster, M blott 205.
Tredje rummet tillfaller således S, och Ijärde rummet M.
Företrädesordningen mellan M-gruppens kandidater för representant¬
valet är följaktligen D, K, S, M.
L-gruppens valsedlar äro, med utelämnande af kandidaterna för er-
sättningsval:
1,200 .....A B C D
450 .....A B D H
300 .....A C D H
150.....A B C H
Sammanräkningarna inom gruppen gifva till resultat följande före¬
trädesordning mellan kandidaterna: A D B C H.
Till den fria gruppen höra sedlarna:
800 . .
|
. . .PQ
|
100 . .
|
. . . PX
|
50 . .
|
... Q
|
400 . .
|
. . . XY
|
150 . .
|
. . . XZ
|
Inom den fria gruppen blifva P och X de främsta i ordningen, med
rösttalen 900 och 600. Att utsträcka ordnandet till flera namn är uppen¬
barligen öfverflödigt. Då blott 5 platser äro att fördela mellan grupperna,
synes vid en blick på de båda partigruppernas röstsummor, att ett jäm¬
förelsetal, lägre än 600, icke kan berättiga till någon plats.
Innan platsfördelningen mellan grupperna vidtager,, är det lämpligt
att i tabellform upptaga företrädesordningen mellan hvarje grupps kandi¬
dater, med angifvande tillika af hvarje partigrupps röstsumma och af röst-
talen för den fria gruppens kandidater.
Tabellen får detta utseende:
M-gruppen.
(1,470.)
|
Ii-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
D
|
A
|
P 900
|
K
|
D
|
X 600
|
S
|
B
|
0. s. v.
|
M
|
C
|
|
|
H
|
|
Af denna tabell framgå omedelbart jämförelsetalen vid utdelandet af
första platsen — 1,470, 2,100, 900 —, och det skall visa sig, att med
2) L-grup-
pen.
3) den fria
gruppen.
Fördelning
af platserna
mellan
grupperna.
68 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
tabellens tillhjälp lätt bestämmas också de jämförelsetal, som skola ligga
till grund för den följande platsfördelningen.
L-gruppen har största jämförelsetalet, 2,100, och får första platsen.
Den tilldelas A, hvilken således är vald till riksdagsman. I tabellen ut-
märkes detta genom att A:s namn understrykes:
M-gruppen.
(1,470.)
|
L-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
D
|
A
|
P 900
|
K
|
D
|
X 600
|
S
|
B
|
O. S. V.
|
M
|
C
|
|
|
H
|
|
Vid bortgifvandet af andra platsen är L-gruppens jämförelsetal blott
1,050 eller hälften af dess röstsumma. Denna skall nämligen delas med
ett tal, motsvarande det antal platser gruppen erhållit — detta utvisas
af understrykningarna i tabellen —, ökadt med 1, således med 1 + 1.
M-gruppens jämförelsetal är fortfarande 1,470, den fria gruppens 900.
M-gruppen erhåller andra platsen, hvilken besättes med D. Hans
namn understrykes i kolumnen för M-gruppen.
M-gruppen.
(1,470.)
|
L-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
_D
|
A
|
P 900
|
K
|
D
|
X 600
|
S
|
B
|
O. S. V.
|
M
|
C
|
|
|
H
|
|
Nästa gång blifva tydligen gruppernas jämförelsetal 735, 1,050, 900.
L-gruppens jämförelsetal, 1,050, är störst, och denna grupp får den plats,
som är att utdela. Platsen besättes med D. I tabellen understrykes hans
namn. Då han redan är vald för M-gruppen, bör understrykningen ske
med två streck, och detta i kolumnen för hvardera af de grupper, från
hvilka han fått sig plats tilldelad.
Tabellen får alltså följande utseende:
M-grnppen.
(1,470.)
|
L-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
_D
|
_A
|
P 900
|
K
|
D
|
X 600
|
S
|
IT
|
O. S. V.
|
M
|
c
|
|
|
H
|
|
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 69
Härefter ändras jämförelsetalet icke allenast för L-grupperi utan
också för M-gruppen. Den plats, som tilldelats M-gruppen och intagits
af D, skall nämligen numera, sedan I) blifvit vald jämväl för L-gruppen,
anses blott såsom Va plats — något som i tabellen antydes genom dubbla
understrykningen. M-gruppens röstsumma bör således, för bestämmande af
gruppens jämförelsetal, delas icke med 1 + 1, såsom förut skett, utan med 1
+ V2, hvadan gruppens jämförelsetal höjes från förut antecknade 735 till 980.
L-gruppens röstsumma skall delas med 2 x/a; jämförelsetalet för
gruppen utgör alltså 840. Den fria gruppen har fortfarande till jämförelse¬
tal P:s rösttal 900.
M-gruppens jämförelsetal är störst. Den plats, som följaktligen till¬
faller denna grupp, intages af K. Hans namn understrykes i tabellen.
M-gruppen.
(1,470.)
|
L-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
D
|
A
|
P 900
|
¥
|
D
|
X 600
|
s
|
¥
|
0. s. v.
|
M
|
C
|
|
|
H
|
|
Vid utdelningen af nästa plats är det endast M-gruppen, som har
nytt jämförelsetal. Detta erhålles genom att dela gruppens röstsumma
1,470 med 2 V2 och blir alltså 588. Af de tre jämförelsetalen, 588, 840,
900, är nu det sista störst, och P är vald. Då detta utmärkes i tabellen,
understrykes jämväl rösttalet för P, hvarmed tydliggöres att nästa kandidats
rösttal blifver den fria gruppens jämförelsetal.
Tabellen har nu detta utseende:
M-gruppen.
(1,470.)
|
L-gruppen.
(2,100.)
|
Fria gruppen.
|
D
|
A
|
P 900
|
¥
|
D
|
X 600
|
S
|
¥
|
0. s. v.
|
M
|
C
|
|
|
H
|
|
Partigrupperna hafva, då sista platsen skall utdelas, samma jämfö¬
relsetal, som sist för dem antecknats, eller 588 och 840. Den fria gruppens
70
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
jämförelsetal är 600. L-gruppen erhåller platsen, och den tillerkännes B,
hvilkens namn understrykes i tabellen.
Härmed är representantvalet afslutadt.
Ersättnings- Tarfvas ersättningsval för t. ex. K, skall en ny röstsammanräkning
företagas inom den grupp, för hvilken han blifvit vald, således M-gruppen.
Endast de valsedlar medräknas, hvilka upptaga Iv:s namn, men hänsyn
tages nu till alla förut ej valda kandidater å dessa sedlar.
Med utlämnande af namnen å de redan valda, kan man för samman¬
räkningen uppskrifva valsedlarna sålunda:
900 ......SFN
300 ......M N O
60......SRO
Sammanräkningen utvisar följande rösttal: S 960, M 300, N 1,200,
O 360, R 60.
N, som fått högsta rösttalet, inträder i representationen i stället för K.
Speciell Beträffande det sätt, hvarpå den af mig nu till sina hufvuddrag
mtiu’la'n9 a»Sifna nya ordningen för riksdagsmannaval skulle i grundlag och vallag
bestämmel- närmare utföras, anhåller jag att få nämna följande.
serna. Fastställandet af regelbundet återkommande perioder för val till
första kammaren innebär naturligen att, då ledamot afgått före utgången
af den tid, för hvilken han blifvit vald, hans plats skall, såvidt den ej
öfvergår till annan valkrets, besättas allenast för den återstående tiden.
Enär det vid ett proportionellt valsätt måste anses önskligt, att uppkommen
ledighet fvlles från samma meningsgrupp, som utsett den afgångne, bör
ock, såvidt möjligt, nytt val undvikas.
Konstitutionsutskottet föreslog i sådant hänseende vid nästlidet års
riksdag, att inom hvarje valkrets skulle, samtidigt med val af riksdags¬
män, utses suppleanter för samma tid och till lika antal. Det torde dock
ur flera synpunkter finnas lämpligare, att vid själfva valet allenast riksdags¬
män väljas och att, på sätt utskottet lärer afsett i fråga om andra kam¬
maren, efterträdare åt afgången ledamot tillsättes vid en för hvarje sär-
skildt fall verkställd förrättning, innefattande en fortsättning af det val¬
förfarande, hvarigenom den afgångne blef utsedd. Ett suppleantval.
sådant som utskottet ifrågasatt, komme ej att bereda tillbörlig trygghet för
att afgången ledamot efterträdes af meningsfrände. Skola nämligen supp¬
leanter utses till samma antal som riksdagsmän, lärer för hvarje riksdags¬
man kunna med någon säkerhet påräknas blott en med honom likatänkande
suppleant. Om då jämväl denne afgått, stode man alltså inför nödvändig¬
heten att låta suppleant från annan meningsgrupp intaga den lediga plåt-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
71
sen eller att skrida till nytt val. Nilr åter bestämmandet af, hvem som
vid ledamots afgång bör i hans ställe inträda, i sin helhet får anstå till
dess ledighet verkligen uppstått, skall den afgångne i de allra flesta fall
kunna blifva ersatt af en representant för samma parti, äfven om plat¬
sen icke kan intagas af den, som varit närmast att efterträda ho¬
nom. En ej oviktig omständighet är jämväl, att utseendet af suppleanter
och fastställandet af ordningen dem emellan alltid komme att i någon
mån tynga valförfarandet, en omständighet så mycket afsevärdare, som i
många fall suppleantvalet torde visa sig hafva varit öfverflödigt. Äf¬
ven lärer förtjäna anmärkas, att införandet af suppleantval, på sätt ut¬
skottet ifrågasatt, skulle gifva anledning till ej så få ändringar och tillägg
i skilda paragrafer af riksdagsordningen. Slutligen kan anföras, att i de
representativa församlingar, kyrkomöte och landsting, till hvilka för när¬
varande suppleanter utses, dessa hafva att inträda ej blott då ledamot af-
gått, utan jämväl då han är tillfälligtvis förhindrad att intaga sin plats.
Utskottets förslag åter afser, att suppleant skulle inträda i kammaren en¬
dast i det fall, att ledamot afgått, och innebär således i visst, ej oviktigt
hänseende en afvikelse från den karaktär, som hittills varit utmärkande
för suppleantinstitutet i vår offentliga rätt.
Vid öfvervägande af dessa omständigheter har jag därför stannat vid
att uppkommen ledighet bör, såväl för första som för andra kammaren,
fyllas vid en för hvarje särskildt fall företagen fortsättning af den tidigare
valförrättningen; och jag har ansett att, i likhet med hvad åren 1904
och 1905 föreslogs, stadgandena härom böra förläggas till vallagen. Emellertid
kan det ej, med hänsyn till de grunder, hvilka vid dylikt fortsatt valförfa¬
rande skola jämlikt den föreslagna valmetoden tillämpas, med samma visshet
som enligt den Riksdagen tidigare af Kungl. Maj:t förelagda valmetod förut¬
sättas, att ny ledamot finnes att utan nytt val tillgå. Under det att på
grund af den äldre metoden ansetts kunna föreskrifvas, att plats, som vid
förrättning hvarom nu är fråga ej kunnat fyllas, skall stå obesatt till
nästa val, torde således numera för dylikt fall nytt val böra anställas. Den
yttre formen för det fortsatta valförfarandet har jag ansett i allmänhet
böra vara den, som i tidigare regeringsförslag varit påtänkt. I regeln
skall alltså Konungens befallningshafvande äga att vid offentlig förrättning
föranstalta om ledighetens fyllande. Men om den, som blifvit vald till
riksdagsman i första kammaren, vid valtillfället afsäger sig befattningen,
torde dock ny ledamot böra enligt nyss nämnda grunder ofördröjligen
utses af valförrättaren. Eljest kunde ju, i fall där enligt det förut
sagda nytt val bör ske, landsting nödgas sammankomma till urtima
möte. Den sålunda af valförrättaren inför landsting eller stadsfullmäktige
72
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
utförda valhandlingen bör, liksom afsägelsen, tagas till det protokoll,
som i öfrigt vid valtillfället föres, och besvärstiden blifver densamma
för de olika delarna af valet. Att äfven sådan förrättning för ledighets
fyllande, som af Konungens befallningshafvande hålles, utgör en del af
riksdagsmannavalet, torde vara uppenbart, och den med förrättningen miss¬
nöjde äger således att däröfver anföra besvär i den ordning, som är
stadgad för Överklagande af val till vederbörande kammare. Besvärstiden
är att räkna från det förrättningen blifvit genom protokollets uppläsande
afslutad. Någon tvekan synes icke kunna råda därom att, om den, hvil¬
ken vid sådan förrättning varder utsedd till riksdagsman, före förrättningens
afslutande afsäger sig befattningen, afsägelsen skett vid valtillfälle.
Den väsentliga olikheten mellan den proportionella valmetod, som
förut varit ifrågasatt, och den af mig nu förordade medför, att förrättning
för ledighets fyllande icke blir i så hög grad beroende af det ursprungliga
valförfarandets resultat som efter de tidigare förslagen varit fallet. Dessa
förslag inneburo nämligen, att vid den för själfva riksdagsmannavalet verk¬
ställda röstsammanräkningen rösttal bestämdes för samtliga kandidater,
hvilka rösttal sedermera blefvo afgörande för frågan, hvilken vid inträffad
ledighet skulle intaga afgången riksdagsmans plats. Om vid ett val röster
obehörigen fått afgifvas eller valmän obehörigen förvägrats rösta, kunde
således på besvär öfver själfva valet bedömas, huru sådant fel inverkade icke
blott på den omedelbara utgången af valet utan äfven på nyssberörda fråga.
På grund häraf kunde ock befaras att, så snart de vid ett val förelupna
felaktigheter kunde inverka på företrädet mellan hvilka som helst af kandi¬
daterna, den dömande myndigheten skulle, om därom icke något innehölles i
lagen, finna sig nödsakad att upphäfva valet. Det ansågs därför nödigt stadga,
att sådana omständigheter, som, utan att öfva inflytande på den omedel¬
bara utgången af valet, kunde äga inverkan allenast på frågan, hvilka
vid sedermera inträffade ledigheter kunde varda till riksdagsmän utsedda,
ej finge verka till valets upphäfvande. Med de regler för röstsam man-
räknandet, som enligt den nu föreslagna metoden gifvas, synes åter be-
hofvet af ett dylikt stadgande bortfalla. De sammanräkningar, som för
själfva riksdagsmannavalet företagas, komma nämligen ej att tjäna till
omedelbar ledning vid blifvande förrättning för ledighets fyllande, utan
vid sådan förrättning skall ny röstsammanräkning äga rum. Och då resul¬
tatet af en blifvande förrättning icke med någon säkerhet kan förutsägas
med stöd af de för själfva riksdagsmannavalet gjorda sammanräkningar,
måste antagas att, vid besvär öfver valet, den dömande myndigheten
skall, äfven utan särskild!, stadgande därom, begränsa sin pröfning till den
omedelbara utgången af valet. Däremot synes det mig naturligt, att den
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 73
pröfning, som sålunda äger ruin, måste landa till efterrättelse vid följande
sammanräkningar för fyllande af ledig plats. Härvid kan då inträffa, att
fel, som icke inverkat på den omedelbara utgången af valet, är sådant, att
det ej kan afgöras, hvem som skall intaga den lediga platsen. I sådant
fall måste platsen besättas genom nytt val.
Jag har redan angifvit fall, då nytt val till första kammaren kan
komma att afse annan tid än den vanliga sexårsperioden. Ett annat sådant
fall föreligger, då Konungen förordnar om nya val i hela riket. I händelse
så skulle ske efter det val hållits för sexårsperiod, men före dennas bör¬
jan, kan den frågan uppställas, huruvida de nyvalda riksdagsmännens man¬
dat skola på grund af upplösningsbeslutet anses förfallna eller om sagda
beslut skall gälla allenast de till sexårsperiodens början fungerande riksdags¬
männen. Denna fråga kan lätt blifva aktuel, enär efter den föreslagna
ordningen nyval skall hvarje år förrättas i en af de grupper, i hvilka val¬
kretsarna äro indelade. För mig synes det naturliga vara, att de val, som
hållas på grund af upplösningsbeslutet, skola äga företräde jämväl framför
de val, som afse tid allenast efter löpande året. Det skulle nämligen vara
föga rimligt att, sedan nya val i hela riket förrättats efter september må¬
nad och urtima riksdag sammanträdt före årets utgång, nyvald riksdags¬
man nödgades vid årsskiftet afstå sin plats åt annan, som i september ut¬
setts i den grupp, hvilken då haft att välja för sexårsperiod. Det torde
därför böra stadgas att val, som till första kammaren förrättas på grund
af Konungens förordnande om nya val i hela riket, skall gälla för tiden
intill utgången af den sexårsperiod, för hvilken val senast hållits inom
den grupp, valkretsen tillhör. Med en sådan formulering äger stadgandet ome¬
delbart giltighet äfven för ny valkrets, som förut icke haft att utse riksdagsman.
Val för annan tid än sexårsperiod kan äfven blifva nödigt, då, till
följd af ny bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda val¬
kretsarna, ledig plats i första kammaren öfvergår från en valkrets till
annan. Detta kan inträffa såväl vid slutet af sexårsperiod för den valkrets,
som senast förrättat val för platsens besättande, som ock då ledigheten
uppkommit därigenom, att riksdagsman afgått före utgången af den tid,
för hvilken han blifvit vald. I förra fallet kan på förhand afgöras, när
annan valkrets skall komma i åtnjutande af platsen, och val bör då
inom denna valkrets verkställas redan innan ledigheten uppstår. Tillhöra
valkretsarna olika grupper, bör valet afse återstående år af den löpande
sexårsperioden för den valkrets, som äger rätt till platsen. Om åter val¬
kretsarna höra till samma grupp, blir valperioden den normala, och nödig
föreskrift är då gifven genom den allmänna regeln, att val inom en grupp
förrättas i september månad för nästföljande sex år. Därest en valkrets
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 10
74 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
är berättigad till plats, som i annan valkrets blifvit ledig genom riksdags¬
mans afgång före sexårsperiodens slut, bör den tid, för hvilken det nya
valet skall gälla, i allmänhet beräknas på samma sätt, som om valet före¬
tagits på grund af Konungens förordnande om nya val i hela riket. Om
nämligen en valkrets, sedan val däri ägt rum för sexårsperiod men före
dennas början, skall besätta plats, hvilken tillhört annan valkrets, vore det
onödig omgång att verkställa särskilda val för den återstående tiden af
valåret och för påföljande sex år. Emellertid låter det tänka sig, att
efter det, på sätt förut är antydt, val ägt rum redan innan ledighet uppstått
och således för tid efter valårets slut, den riksdagsman, som skulle er¬
sättas, afgår under året. I regeln lärer väl platsen då kunna stå obesatt
till årets utgång, men tarfvas nytt val, bör sådant naturligtvis gälla alle¬
nast för tiden därintill.
För att vinna större enkelhet och precision i uttrycken, af vikt sär-
skildt för bestämmelserna i vallagen, torde det vara lämpligt, att riksdags-
mannaskapets upphörande på grund däraf att Konungen förordnat om nya
val i hela riket icke betraktas såsom ett särskildt fall af ledamots afgång
före valperiodens slut. Uti § 7 riksdagsordningen behandlas redan nu det
fall, då ledighet i första kammaren uppstår, såsom något annat än det att
Konungen förordnat om nya val. Till ernående af öfverensstämmelse här¬
med torde motsvarande föreskrifter för andra kammaren böra undergå
någon jämkning.
Ehuru, såsom nyss är nämndt, den normala perioden för val till
första kammaren kommer att i vissa fall förkortas, i andra åter för¬
längas, torde ett allmänt uttalande om valperiodens längd böra, utan an¬
gifvande af undantagen, inrymmas i § 6 mom. 1. Ett dylikt inledande
stadgande innehålles nu för andra kammaren i § 13 mom. 1, fastän ju
afvikelser från regeln äga rum. I öfrigt lärer § 6 kunna lämnas oför¬
ändrad, utom såvidt angår mom. 6. Enligt detta lagrums nuvarande ly¬
delse äger stad, som upphört att deltaga i landsting, rätt att välja riks¬
dagsman, så snart ledighet uppstår i den valkrets, staden förut tillhört. Och
har plats i kammaren blifvit ledig efter det Konungen bestämt antalet
riksdagsmän för staden, är, med iakttagande af reglerna i mom. 7, staden
berättigad att fylla ledigheten, oafsedt hvilken valkrets förut ägt besätta
platsen. Med den föreslagna nya ordningen för valen till första kammaren
torde det dock finnas bäst öfverensstämma, att staden utöfvar sin rätt till
själfständig representation först då samtliga den äldre valkretsens riksdags¬
män skola af andra ersättas, således vid val för sexårsperiod eller efter
det Konungen förordnat om nya val i hela riket. Och denna regel bör äga
tillämpning, såväl för det fall, att den vid stadens utträde ur landstinget
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
75
gällande bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda valkret-
sårna fortfarande länder till efterrättelse, som därest ny sådan bestämmelse
blifvit meddelad. Att sålunda tidpunkten för utöfvandet första gången af
stadens själfständiga representationsrätt kan blifva något framflyttad, torde
desto mindre väcka betänklighet, som ledighet, hvilken uppstått under lö¬
pande valperiod, kommer att så godt som utan undantag fyllas genom en
fortsättning af det valförfarande, hvarigenom den afgångne blef utsedd.
Enligt konstitutionsutskottets förut omnämnda, vid riksdagen 1906
framlagda förslag skulle sådan stad, hvarom nyss talats, icke i något fall äga
välja själfständigt, förrän Konungen fastställt antalet riksdagsmän för staden.
Härigenom skulle dock staden kunna blifva oskäligt länge uppehållen i sin
rätt. Om t. ex. stad upphör att deltaga i landsting år 1915, således året
efter det Konungen bestämt antalet riksdagsmän för de särskilda val¬
kretsarna, och den valkrets, staden förut tillhört, har att välja för
sexårsperioderna 1918—1923 och 1924—1929, skulle staden få vänta
på själfständig representation ända till år 1930 eller således i femton
år. Det torde emellertid böra uttryckligen stadgas, att om staden och
den äldre valkretsen, landstingsområdet, skola välja hvar för sig, men
visst antal riksdagsmän ännu ej blifvit för staden bestämdt, landstings¬
området har att afstå en plats till staden.
Den af mig nu förordade ändring i mom. 6 hvilar på den förut¬
sättning, att staden såsom egen valkrets skall tillhöra samma grupp
som det landstingsområde, hvaraf staden förut utgjorde en del. Stad¬
gande härom torde böra införas i § 7 riksdagsordningen. Däremot
lärer det vara öfverflödigt att i riksdagsordningen gifva regler för
sådana särskilda förhållanden, som kunna uppkomma genom ändrin¬
gar i gruppindelningen. En under tidernas lopp skeende rubbning
i den jämna fördelning af riksdagsmännens antal mellan grupperna, som
den af mig föreslagna gruppindelning kommer att uppvisa enligt nu gäl¬
lande bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda valkretsarna,
torde icke äga den betydelse, att det ursprungliga förhållandet skulle be¬
höfva återställas genom förflyttning af valkrets från grupp till annan. Och
de tänkbara fall, att valkrets delas eller att valkretsar från skilda grupper
eller delar af sådana valkretsar komme att, genom ändrad länsindelning,
sammanföras till en ny valkrets, torde icke böra föranleda särskilda stad-
ganden i riksdagsordningen.
I § 11 torde böra vidtagas någon ändring af uttrycken i syfte att
göra paragrafen omedelbart tillämplig jämväl på Överklagande af sådan
förrättning, som af Konungens befallningshafvande hålles för fyllande af
ledig plats.
76
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Förut är nämndt, att jag i fråga om de särskilda villkoren för val¬
rätt till andra kammaren funnit förslaget i 1906 års proposition böra
fortfarande vidhållas. Enligt denna proposition borde till valrättsbestäm¬
melserna i riksdagsordningen fogas det stadgande, att valrätten skulle grun¬
das på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att föränd¬
ring före valet inträffade. Konstitutionsutskottet har anmärkt, att ett dy¬
likt grundlagsstadgande skulle leda till sådana betänkliga konsekvenser,
som att en uti den justerade röstlängden upptagen valman, hvilken före
valets förrättande brister i sådana valrättsvillkor som fräjd, nationalitet
och rätten att råda öfver sig och sin egendom, detta oaktadt skulle vara
berättigad att utöfva rösträtt. Häremot tillåter jag mig erinra, att stad¬
gandet icke innehåller annat än som enligt motsvarande bestämmelse i
1904 och 1905 års propositioner var afsedt att gälla. Vida bättre än den
äldre bestämmelsen uttrycker dock det nyare stadgandet de modifikationer
i och afvikelser från de uppställda valrättsvillkoren, som i tillämpningen
uppkomma däraf, att man ansett sig böra af praktiska skäl göra rätten
för den enskilde att afgifva sin röst beroende af, huruvida han blifvit i
röstlängden upptagen såsom röstberättigad. Till följd häraf är det möjligt,
icke blott att sådana oegentligheter inträffa, som de hvilka utskottet på¬
visat, utan äfven, hvad onekligen har större betydelse, att en person kan,
oaktadt han vid valtillfället äger de kvalifikationer, grundlagen uppställt
såsom villkor för utöfvandet af politisk rösträtt, afvisas såsom icke kvalificerad.
Båda dessa slag af ofullkomligheter hafva sin förklaring i den sträfvan, som
helt naturligt gjort sig gällande, att få tillämpningen af valrättsbestäm¬
melserna så enkel och klar som möjligt och därigenom undanröja anled¬
ningar till missförstånd och s. k. valprocesser. Att i de af utskottet upp¬
räknade exempel rösträtt verkligen kommer att utöfvas torde, åtminstone
såvidt angår bristande fräjd och förändrad nationalitet, så sällan inträffa,
att erinringen därom i stort sedt knappast äger mer än teoretisk betydelse.
På grund häraf och då lagbudets mening bör ligga öppen och klar, kan
jag ej annat än tillstyrka, att den i 1906 års proposition föreslagna af-
fattningen bibehålies.
Hvad i öfrigt angår bestämmelserna i riksdagsordningen om andra
kammarens bildande, anser jag mig kunna i hufvudsak förorda det änd¬
ringsförslag, som innefattades i 1905 års proposition. Då det i § 15 af
nämnda förslag införda stadgande, att stad skall, under angifven
förutsättning, »från och med» viss treårsperiod utgöra en valkrets, möjligen
skulle kunna tolkas därhän, att staden icke borde såsom egen valkrets del¬
taga i de val, hvilka verkställas under september månad näst före periodens
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 77
början, torde till förebyggande af sådant missförstånd en jemkning i redak¬
tionen böra äga ruin.
Enligt 1905 års proposition uppställdes såsom villkor för valbarhet
till andra kammaren, att vederbörande vid valtillfället äger valrätt inom
valkretsen. Orden »vid valtillfället», hvilka saknas i 1904 års proposition,
hade tillkommit efter anmärkning af konstitutionsutskottet, som med ut¬
trycket ville undanröja all tvekan, huruvida ersättares valbarhet borde
bedömas med hänsyn till förhållandena vid själfva valet eller vid den tid,
då ersättare i afgången riksdagsmans ställe utses. Då emellertid, på sätt
jag förut framhållit, jämväl särskild förrättning för besättande af ledig plats
måste anses såsom valtillfälle, synes den omförmälta redaktionsändringen
icke fylla sitt uppgifna ändamål. För min del anser jag 1904 års
formulering icke gifva skälig anledning till tvekan. Enligt min uppfatt¬
ning torde det med bibehållande af § 9 riksdagsordningen i dess nuvarande
lydelse vara klart, att Konungens befallningshafvande icke kan vid sär¬
skild förrättning utse till ledamot i första kammaren annan än den, som
då har sådan förmögenhetsställning, hvarom i första punkten af para¬
grafen förmäles. Men lika tydligt synes mig vara att, då för andra kam¬
maren icke gifves någon motsvarighet till senare punkten af § 9, frågan
om en persons valbarhet till denna kammare bör, såvidt den beror af hans
valrätt, för hvarje fall bedömas enligt den röstlängd, som lände till efter¬
rättelse, när röster å honom afgåfvos. Den paragraf, som behandlar val¬
barhet till andra kammaren, torde alltså kunna affattas i enlighet med 1906
års regeringsförslag, ehuru detta icke kände annat sätt för ledighets
fyllande än nytt val.
Med de af mig föreslagna reglerna i afseende å valsedels giltig¬
het lärer det blifva långt sällsyntare än hittills, att valsedlar till större
antal än hälften finnas vara ogilla. Skulle så inträffa, blifver det å andra
sidan, på grund af den nya valmetodens beskaffenhet, icke så lätt som nu
att afgöra, huruvida felet inverkat på valets utgång eller ej. Med hän¬
syn härtill och då ifrågavarande fel synes mig vara af särdeles betänk¬
lig art, har jag ansett § 25 riksdagsordningen böra ändras därhän, att
felet under alla förhållanden kommer att föranleda nytt val.
I likhet med konstitutionsutskottet anser jag särskilda bestämmelser
böra gifvas för reglerandet af öfvergången från den gamla till den nya
ordningen för riksdagsmannavalen. Dessa bestämmelser synas lämpligen
kunna sammanföras i ett enda öfvergångsstadgande. Detta stadgande, ej
vallagen, torde böra angifva, när den första sexårsperioden för den första
gruppen infaller. I öfrigt lärer stadgandet böra i hufvudsak upptaga de
bestämmelser, utskottet föreslagit. Reglerna om valperiodernas längd för det
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Håft. 11
78
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
fall, att Konungen under öfvergångstiden förordnar om nya val till första
kammaren, torde dock kunna affattas något annorlunda, så att de på en
gång blifva enkla och låta perioderna nära ansluta sig till de normala.
På sätt i de två senaste årens propositioner föreslagits, torde val¬
lagens legislativa natur böra angifvas genom stadganden i §§ 49 och 53
regeringsformen. I § 31 regeringsformen föreslås af mig samma ändring,
som förut i samband med den politiska rösträttens utsträckning varit
påtänkt.»
Vidare inhämtas af berörda utdrag af statsrådsprotokoll för den 30
januari 1907 att, sedan departementschefen därefter uppläst förslag dels till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, 11,
13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångs-
stadgande i riksdagsordningen, dels ock till lag om val till Riksdagen,
departementschefen hemställde, att förstnämnda förslag måtte föreläggas
Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning och att förslaget till vallag
måtte få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet för att underställas Riks¬
dagens granskning.
Enligt hvad ofvan omförmälda protokollsutdrag vidare utvisar för-
] enade sig hans excellens herr ministern för utrikes ärendena och stats¬
rådet Tingsten om följande yttrande:
»Ehuru vi icke funnit anledning att frångå de åsikter rörande val¬
sättet, åt hvilka vi gifvit uttryck genom vår anslutning till 1906 års
rösträttsproposition, hafva vi dock icke ansett oss böra afråda framläggandet
af det föreliggande förslaget, enär — ur synpunkten af rösträttsfrågans
allsidiga bedömande och pröfning — skäl synas förefinnas, att ett af rege¬
ringen utarbetadt förslag angående proportionella val till båda kamrarna
underställes Riksdagen.»
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föredraganden anfört
och hemställt.
Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
79
Inom Riksdagen väckta motioner.
I sammanhang med den kungi. propositionen har utskottet till be¬
handling förehaft följande till utskottet hänvisade motioner, nämligen:
dels motionerna inom Första Kammaren:
n:o 41 af herr Alb. Bergström, i hvilken motions syfte herr
Gottfr. Olsén, instämt;
n:o 45 af herr Alb. Bergström;
n:o 68 af herr Sigfrid Wieselgren;
n:o 70 af herr Hugo Blomberg; samt
n:o 78 af herr G. F. Östberg;
dels ock, motionerna inom Andra Kammaren:
n:o 197 af Chr. Olsson i Viken;
n:o 203 af herrar Karl Staaff, Fridtjuv Berg, David Bergström,
friherre Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, Jacob T. Lars¬
son, Johan Ericsson, Th. af Callerholm, Aug. Henricson,
S. H. Kvarnzelius, Victor Moll, G. Jansson, J. Bromée,
Lars Eriksson, Ernst Beckman, Magnus Höjer, (7. Kronlund,
Elof Biesért, AT. Joh. Larsson, £Ve» Palme, Karl Otto,
Julius Centerwall, Karl Starbäck, Joh. Ström, A. Hansson,
Robert Johansson, Cr. Lindgren i Islingby, (7. Wallentin,
JoA. AV. Nordin, «7. Andersson i Baggböle, Adolf Janson i
Bråten, F. Hugo Wickström, Halvar Eriksson, Af. Sund¬
ström, J. M. Juhlin, J. G. Forsberg, Ok Olsson i See, J. H
Ericsson, O. Af. Sandin, Smeds L. Olsson, Af. Matsson, Erik
Röing, J. Byström, Hjalmar Wijk, E. L. Camitz, Axe/ Rune,
Emil Hammarlund, Alfr. Lundgren, Karl M. Lindh, Linus
Imndström, A. Sundin, Johan E. Ekman, O. J. A. Ljunggren,
Sixten Neiglick, O. J. Hammarström, A. J. Hagström,
W. Johansson i Öija, Dan. Broström, Axel Ekman, Nils Lars¬
son, Per N:son Bosson, O. G. Erikson, Carl Jansson i Eds-
J5jå. till Riksd. Prat. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. (N;o 3.) 12
Herr Blom¬
bergs motion.
80 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
bäcken, B. P. Er sson, P. Hörnsten, Rob. Karlsson, Oskär
Berg, M. F. Nyström, E. Boven, R. A. Wawrinsky, Erik
Martin, Oscar Forssling och Gottfrid Thavenius, i hvilken
motions syfte instämt herrar Chr. Olsson, E. A. Nilsson
och Albin Ahlstrand:
n:o 205 af herrar Hjalmar Branting, Nils Persson, F. W. Thors¬
son, Viktor Larsson, Ernst Blomberg, Herm. Lindqvist, E. A.
Leksell, N. Edv. Lindberg, E. C. Kropp, A. J. Christiernsson,
L. J. Carlsson, Aug. Nilsson, Charles Bindley, Värner Rydén
och Bernh. Eriksson:
n:o 208 af herrar Carl Lindhagen, Fr. Berglund, Curt Wallis,
Edvard Wavrinsky, A. Thylander, Jakob Pettersson, Knut
Kjellberg och L. Gust. Broomé, uti hvilken motion herr
Frithiof Söderbergh instämt med undantag för vissa uti
densamma framställda yrkanden;
n:o 210 af herr Karl Warburg•
n:o 212 af herr P. Hörnsten, uti hvilken motion instämt herr
W. Johansson i Öija och i dess syfte herr S. J. Enander.
n:o 215 af herr Albin Ahlstrand;
n:is 21G och 253 af herr friherre Theodor Adelswärd;
n:o 252 af herrar D. Persson i Tällberg, A. A. Eriksson, Joll.
Johansson, Jöns Åkesson och Karl Karlsson;
n:o 258 af herrar J. P. Jesperson, P. Nilsson i Bonarp, M.
Svalting son, Oscar N. Olsson, Ivan Svensson och C. T. Lind;
samt
n:o 262 af herr J. Bengtsson.
Motionärernas förslag.
Af förenämnda motioner ansluta sig de af herrar Blomberg, Wiesel-
gren, Östberg; Chr. Olsson, D. Persson m. fl., Jesperson m. fl. samt J.
Bengtsson väckta, äfvensom herr Alb. Bergströms motion n:o 45 samt¬
liga till Kungl. Maj:ts ofvanberörda proposition och åsyfta mer eller
mindre väsentliga ändringar i eller tillägg till densamma.
Den af herr Blomberg väckta motionen afser viss ändring uti
det af Kungl. Maj:t föreslagna öfvergångsstadgandet i riksdagsordningen.
Motionären hemställer,
att Riksdagen matte för sin del till livilande i grundlagsenlig
ordning antaga i stället lör det af Kungl. Maj:t föreslagna följande:
81
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
öfvergångsstadgande.
1. Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tillämp¬
ning af de före år 1909 gällande stadganden, äger ej med sin befatt¬
ning fortfara längre än till början af första sexårsperioden för den
valkrets, som utsett honom. Har lian vid ingången af året näst före
sagda period sin befattning icke nio år innehaft, må han därmed fort¬
fara till årets slut, ändå att under tiden nio år från valet förflyta.
Där tjänstgöringstidens slut ej sammanfaller med början af sexårs-
period för den valkrets, som är berättigad till platsen, skall val, som
för platsens besättande hålles, gälla för tiden intill början af närmaste
sexårsperiod för valkretsen. Samma lag vare, där platsen varder ledig
före tjänstgöringstidens utgång.
2. För den grupp af valkretsar, hvilken är den första enligt den
i vallagen mellan grupperna stadgade ordning, utgöres första sexårs¬
perioden af åren 1910—1915.
Förordnar Konungen om nya val till Första Kammaren, innan val
i sjätte gruppen förrättats för sexårsperiod, skola de nya valen gälla
för grupp, som valt för sexårsperiod, till periodens utgång och för annan
grupp till början af dess första sexårsperiod.
3. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i fråga
om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende
gällande stadganden.
De af herrar Chr. Olsson och 1). Persson m. fl. väckta motionerna
åsyfta båda en sänkning af den för valbarhet till Första Kammaren
stadgade census samt införandet af arfvode för denna kammares ledamöter.
Herr Chr. Olsson hemställer uti sin motion,
att Riksdagen måtte i sammanhang med den kungl. propositionen
n:o 28, utöfver de grundlagsändringar, som där föreslås, antaga såsom
hvilande följande förändrade lydelse af §§ 9 och 12 riksdagsordningen:
§ 9.
Till ledamöter — — — — ej understigande fyrtiotusen riksdaler
eller ock — — — — för minst tvåtusen riksdaler — —- — frånträder
han sin befattning.
§ 12.
Riksdagsman i Första Kammaren äger att för denna befattning
uppbära arfvode och ersättning för resekostnad till och från Riksdagen
Herr Clir.
Olssons
motion.
Herr D. Pers
sons m. fl.
motion
82 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande R:o 3.
i likhet med hvad i § 23 är stadgadt angående ledamot i Andra Kam¬
maren.
Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen sig
inställer, skall för hvarje dag, lian uteblifver, vara förlustig tio riks¬
daler af arfvodet.
Därjämte har. motionären anhållit, att utskottet måtte, om det
gillade syftet i motionen, göra de ändringar i den af motionären före¬
slagna lydelsen af §§ 9 och 12, som befunnes lämpliga, samt andra
ändringar i grundlagen, som eventuellt omedelbart följde af motionärens
förslag.
Herr D. Persson m. fl. föreslå i sin motion,
att Riksdagen måtte i sammanhang med Kungl. Maj:ts proposition
n:o 28, jämte de grundlagsändringar, som i densamma föreslås, antaga så¬
som hvilande följande förändrade lydelse af §§ 9 och 12 riksdagsordningen:
§ 9‘
dill ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder samt äga och minst tre år näst före valet
ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyratiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för minst två tusen riksdaler årlig inkomst. Kommer riksdagsman, —
— — — — —--frånträder han sin befattning;.
Ö
§ 12-
Hvarje ledamot af Första Kammaren åtnjuter af statsmedel er¬
sättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af ett
tusen tvåhundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att--
(== § 23) — — — — — — — — — — — riksdaler.
Den ledamot —-----------arfvodet.
Därjämte hafva motionärerna öfverlämnat åt utskottet dels att
verkställa nödiga redaktionsförändringar i de af motionärerna formulerade
paragrafer till ändring i riksdagsordningen och dels att i öfrigt utarbeta
erforderliga bestämmelser uti det samma proposition bifogade • förslag
till lag om val till Riksdagen för vinnande af de ändringar däri, som
i motiveringen angifvits.
Herrar Wieselgrens och Jespersons m. fl. motioner åsyfta båda in¬
förande af arfvode för ledamöterna i Första Kammaren.
83
Riksdagens Särskilda Utskutts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Horr Wieselgren har uti sin motion föreslagit sådan ändring af
§ 12 riksdagsordningen,
att däri innefattade bestämmelser varda affattade i öfverens¬
stämmelse med dem, som i 23 § därsammastädes finnas stadgade för
Andra Kammarens ledamöter.
Herr Jesperson m. fl. hemställa, under förutsättning att Riksdagen
beslutar, att ledamöterna i Första Kammaren skola erhålla arfvode,
att Riksdagen måtte i sammanhang med Kungl. Maj:ts propo¬
sition n:o 28 jämte de grundlagsändringar, som i densamma föreslås,
antaga såsom hvilande följande förändrade lydelse af paragraferna 12
och 23 riksdagsordningen:
§ 12-
Ledamot af Första Kammaren, som icke är bosatt i stad där
Riksdag hålles, åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad till
och från riksdagen samt arfvode af ettusentvåhundra riksdaler för
hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen upplöser
riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot af
kammaren eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit, eller riksdagen sammanträder i
följd däraf att Konungen, med upplösande af riksdag, förordnat om nya
val, så ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår, jämte
resekostnadsersättning, i dagtraktamente 10 riksdaler, livilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler. Ledamot af
Första Kammaren, som är bosatt i stad, där riksdag hålles, åtnjuter af
statsmedel i arfvode eller i dagtraktamente, där sådant äger rum, hälften
af hvad ofvan är sagdt.
Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen sig
inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig af arfvodet
ett belopp, som motsvarar det honom enligt nästföregående moment
tillkomm ande dagtraktamente.
§ 23.
Ledamot af Andra Kammaren, som icke är bosatt i stad, där
riksdag hålles, åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt arfvode af ett tusen två hundra riksdaler för hvarje
lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen upplöser riksdag,
innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot af kammaren
Herr Wiesol-
grensmotion.
Herr Jesper-
sons m. fl.
motion.
Herr J.
Bengtssons
motion.
Herr Öst¬
bergs motion.
Herr Alb.
Bergs trörns
motion
n:o 45.
84 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan så lång tid af
dess sammanträde förflutit, eller riksdagen sammanträder i följd däraf
att Konungen, med upplösande af riksdag, förordnat om nya val, så
ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår, jämte resekost-
nadsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler, livilket dock ej må öfver¬
stiga sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler. Ledamot af Andra
Kammaren, som är bosatt i stad, där riksdag hålles, åtnjuter af stats¬
medel i arfvode eller dagtraktamente, där sådant äger rum, hälften af
hvad ofvan är sagdt.
Den ledamot af Kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen. sig
inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig af arfvodet
ett belopp, som motsvarar det honom enligt nästföregående moment
tillkommande dagtraktamente.
Därjämte hafva motionärerna öfverlämnat åt utskottet att verk¬
ställa nödiga redaktionsförändringar i ofvanskrifna paragrafer samt att
i öfrigt utarbeta de bestämmelser, hvilka af förslaget kunna föranledas.
Herr J. Bengtsson har uti sin motion föreslagit »den ändring i för¬
slaget till ny Riksdagsordning, som förefinnes i Kungl. Maj:ts propo¬
sition n:o 28, att samma bestämmelse, som föreslås i § 19 af nämnda
förslag i afseende å valbarhet till Andra Kammaren äfven måtte stadgas
för valbarhet till Första Kammaren.»
Herr Östberg hemställer,
att Riksdagen, under den förutsättning att ändring af rikets
grundlagar i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition n:o 28
till innevarande års riksmöte varder af Riksdagen i grundlagsenlig
ordning beslutad, måtte för sin del såsom lag antaga det vid nämnda
proposition såsom bilaga fogade, Riksdagens granskning underställda
»Förslag till Lag om val till Riksdagen» med det tillägg, att denna
lag skall träda i kraft, så snart de ifrågavarande grundlagsändringarna
kommit till stånd.
Herr Alb. Bergström har uti sin motion n:o 45 hemställt,
att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag om
val till Riksdagens Andra Kammare, ville uttala sig därför, att, om en
kommun har från förut bestämd vallokal mera än en mil aflägsen folk-
skolelokal, särskildt valdistrikt för sådan skall afsöndras, därest anmälan
härom göres före den 25 juni af minst 25 inom sådant skolområde
röstberättigade.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande N:o 3. 85
Dg af friherre Adelswärd afgifna motionerna innebära jämväl
ett förslag till rösträttsfrågans lösning på grundvalen af proportionella
val till båda kamrarna. Motionären hemställer
uti motionen n:o 216,
att Riksdagen behagade antaga såsom hvilande för vidare grund¬
lagsenlig behandling följande:
Förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regeringsformen samt SS
6, 1, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25,
27, 28, 38 och 6o riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i
riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens all¬
männa angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige per¬
soner, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädan-
efter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas
på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna-------
sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — — —■ — — sammanhang:.
o
§ 53.
Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa ut¬
skott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att granska de i
Friherre
Adelswflrds
motioner.
86
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda ----— —
kyrkolagarnas förbättring.
Å urtima riksdag skola — — — — — förekommande ärenden.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, om kamrarnes stridiga
beslut afse meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet eller
lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet eller ock fråga
om bevillnings utgörande efter progressiv skala eller med olika skatte¬
satser för olika slag af inkomst eller förmögenhet, fastställande eller
ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet mellan skatte¬
satser för inkomst eller förmögenhet af olika slag samt den procent af
inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, för att
beslut skall såsom Riksdagens anses, gäller hvad därutinnan i riksdags¬
ordningen § 65 mom. 2 säges.
Riksdagsordningen.
Kamrarnes bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola utses till ett antal af 150
och ske valen med de undantag, om hvilka i § 7 här nedan särskildt
stadgas, för en tid af 6 år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det under hvilket valet skett.
2. Hvart och ett af rikets län utgör en valkrets, hvarjämte stad,
hvars folkmängd, vid början af andra året före en sexårsperiod inom
den valkrets till hvilken staden hörer, uppgår till eller öfverstiger Viso
af rikets folkmängd, skall från och med denna sexårsperiod utgöra en
särskild valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en
sexårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till Veo af
rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.
Samtliga valkretsar sammanföras i sex valdistrikt på sådant sätt,
att i möjligaste mån samma antal riksdagsmän utses inom hvarje
distrikt.
87
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 3.
Rikets indelning i valdistrikt innehålles i vallagen.
3. För hvarje valkrets väljes efter folkmängden inom dess om¬
råde en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundra-
femtiondedel af rikets folkmängd.
4. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 3 sägs,
väljes dock en riksdagsman.
5. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stad-
gandena i mom. 3 och 4 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 3 äro bestämmande för riks¬
dagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.
6. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tolfte år af Konungen. Hvad så¬
lunda bestämmes må dock icke lända till inskränkning i vald riksdags¬
mans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet, i följd
hvaraf nya valkretsar, som, då dylik bestämmelse skall tillämpas, ännu
ej utsett riksdagsman, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af an¬
talet riksdagsmän bör äga rum, icke må komma i åtnjutande af dem
sålunda tillkommande rättighet annat än i den mån ledigheter uppstå i
valkretsar, för hvilka antalet riksdagsmän bör minskas; och skall i af¬
seende å ordningen för sagda rättighets utöfning de särskilda valkret¬
sarne emellan gälla till efterrättelse: att nya valkretsar äga företräde
framför äldre; att valkretsar, för hvilka tillökningen i riksdagsmännens
antal är grundad på stadgandena i mom. 3, äga företräde framför val¬
kretsar, för hvilka sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna i
mom. 5; att bland sådana valkretsar, hvilka på grund af stadgandena
i mom. 3 äga välja ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet, för
hvilken detta antal är störst, eller, om antalet är lika för två eller
flera valkretsar, den bland dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter de
tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne; att bland sådana valkretsar, hvilka jämlikt
mom. 5 äga utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den,
för hvilken det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverskott är
störst; samt att i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom lika stort
för två eller flera valkretsar, ej kan tjäna till grund för bestämmande
af företrädet dem emellan, detta skall afgöras genom lottning inför
chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland fullmäktige i
rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
13
88
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§
1. Under det år, då efter det dessa bestämmelser trädt i kraft
nja val till Andra Kammaren första gången äga rum, skola nya val
i hela riket till Första Kammaren förrättas att gälla för en tid, räknad
från och med januari månads början nästpåföljande år,
af inom ett valdistrikt ett år
» inom ett valdistrikt två år
» inom ett valdistrikt tre år
» inom ett valdistrikt fyra år
» inom ett valdistrikt fem år och
» inom ett valdistrikt sex år.
Ordningsföljden mellan valdistrikten bestämmes genom lottning
inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland fullmäktige
i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.
2. Sedermera skall inom hvarje valdistrikt förrättas val under
sista året af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom di¬
striktet gäller.
3. Skall i anledning af uppkommen ledighet i valkrets, för hvilken
antalet riksdagsmän, enligt af Konungen jämlikt § 6 mom. 6 meddelad
bestämmelse, bör minskas, riksdagsman för annan valkrets utses, skall,
där ej på grund af mom. 2 härofvan val samma år verkställas inom
det valdistrikt, sistnämnda valkrets tillhör, sådant utseende afse endast
återstoden af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom
distriktet gäller.
4. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
inom hvarje valdistrikt för återstoden af den tid, för hvilken senast
anställda val inom distriktet gäller.
§
Val till riksdagsmän i Första Kammaren verkställas genom sär-
skildt utsedde elektorer.
Såväl vid val af elektorer som vid elektorernas val af riksdags¬
män äger hvarje röstande en röst och äro valen proportionella.
Närmare bestämmelser om valen och valsättet meddelas i vallagen.
§ 9-
Vid elektorsval äger enhvar välfräjdad svensk medborgare såväl
man som kvinna valrätt från och med kalenderåret näst efter det,
hvarunder han eller hon uppnått tjugunio års ålder, dock ej
89
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist-
förtiutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn, dock att tillfälligt understöd, som lämnats
på grund af sjukdom, icke medför valrättens förlust.
Till elektorer kunna endast väljas inom valkretsen bosatte, vid
elektorsval röstberättigade män.
§ io.
Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått 35 års ålder och till staten skatta samt under minst tre år
näst före valet skattat för minst fyratusen kronors årlig inkomst.
Kommer riksdagsman efter det han blifvit vald i den ställning, att han
ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.
§ 11.
1. För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det
andra insändes till justitiedepartementet.
2. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Första Kam¬
maren, må han däröfver hos Konungen anföra underdåniga besvär.
Han äger för sådant ändamål hos vederbörande protokollsförare äska
behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom högst två dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han — — — af göras.
b) Andra Kammaren.
§ 13-
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.
90
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 14.
Hvart och ett af rikets län utgör en valkrets, dock att, där ett
län till följd af särskilda omständigheter, såsom folkmängdens storlek
eller samfärdsförhållandena, finnes lämpligen böra delas, dylikt län må
utgöra flera än en valkrets.
Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårs¬
period inom den valkrets, till hvilken staden hörer, uppgår till eller
öfverstiger V230 af rikets folkmängd, skall från och med denna treårs¬
period utgöra en särskild valkrets. Inträffar sedermera vid början af
andra året före en treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre
uppgår till V90 af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.
§ 15-
Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
§ 16-
1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdags¬
man för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro
öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 6 är stadgadt.
2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 17-
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare såväl
man som kvinna från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han eller hon uppnått 24 års ålder, dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
91
lliksdagens Särskilda Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.
b) den, som häftar för understöd, hvillcet under löpande eller sist¬
förfluten kalenderåret af fattigvårdssamliälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn, dock att tillfälligt understöd, som lämnats
på grund af sjukdom, icke medför valrättens förlust.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
§ 18-
1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för livilka valen
gälla.
2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.
§ 19.
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara samt proportionella,
därest ej på grund af bestämmelserna i § 14 om delning af valkrets
eller eljest allenast en riksdagsman skall inom valkretsen utses.
Hvarje röstande äge en röst.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 20.
Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.
§ 21.
För en hvar, som blifvit. utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af livilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet, och skola dessa fullmakter hafva
den lydelse, som i vallagen angifves.
§ 22.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:
92
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
1) de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2) ålder öfver 60 år;
3) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lag¬
tima riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid val¬
tillfälle eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallnings¬
hafvande.
§ 23.
Är någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedel¬
bart samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra besvär. För sådant
ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande äska be¬
hörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom tio
dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än
vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvanden,
som, på sätt i § 11 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig för¬
klara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande¬
handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med målet
vidare så förhålles, som i § 11 sägs.
§ 24.
Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23) —--
af arfvodet.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 25.
Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
93
§ 27.
Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera val¬
kretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdags¬
man vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande
i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom
göra skyndsam anmälan.
§ 28.
Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledig¬
heter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.
Om mellan riksd agar ledighet i någondera kammaren genom leda¬
mots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar om ny ledamots utseende, och,
då den afgångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om utseende
af annan person i den afgångnes ställe.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallagen samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem
utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa,
så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet
hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet---stadgadt.
3. Utskottet — — — proposition.
§ 65.
1. När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undan¬
tag, hvarom i § 71 regeringsformen förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvars¬
frihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
94 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola
bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln oupp¬
bruten genast förstöras.
2. Har i annan fråga än de i § G 4 eller mom. 1 härofvan afsedda
ett allenast af den ena kammaren antaget beslut, som vid slutlig om¬
röstning inom medkammaren omfattats af minst en fjärdedel af hela
antalet ledamöter i sistnämnda kammare, å första riksdag, som efter
förrättade nya val till Andra Kammaren därefter sammanträder, i oför¬
ändrad form såväl antagits af den ena kammaren, som ock i med¬
kammaren omfattats af nyssnämnda minoritet, och hafva kamrarnes
stridande beslut efter förslag af vederbörligt utskott icke heller då
kunnat sammanjämkas, skola bägge kamrarne hvar för sig, som i mom. 1
sägs, rösta om de olika beslut, hvari de stannat, och gälle därefter
såsom Riksdagens beslut den mening, som erhållit de flesta ledamöters
af båda kamrarna sammanräknade röster.
Öfvergång sstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende gällande
stadganden,
uti motionen 253,
att Riksdagen ville besluta, att den metod, som lägges till grund
för vallag för proportionella val till Riksdagens båda kamrar, skall
innefatta,
att endast officiellt fastställda vallistor enligt förslag af visst antal
valmän skola vid valen användas,
att samma kandidats namn icke får förekomma på mer än en lista,
att kandidaterna själfva skola förklara, hvilken lista de önska till¬
höra, och
att vid platsernas fördelning enstaka kandidater skola vara lik¬
ställda med vallistorna.
95
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 3.
Den af herr Staaff m. fl. afgifna motionen innebär ett återupp¬
tagande af den till 1906 års Riksdag i ämnet aflåtna kungl. proposi¬
tionen och åsyftar således rösträttsfrågans lösning på grundval af
principen: majoritetsval i enmanskretsar vid val till Riksdagens Andra
Kammare.
I motionen hemställes,
att Riksdagen måtte såsom hvilande för vidare behandling i grund¬
lagsenlig ordning antaga följande förslag till ändrad lydelse af
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens all¬
männa angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åliggan¬
den, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och Andra
Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och,
beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna---- —
— — — — sammankalla.
Hos urtima Riksdag — — — — — — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att granska de i
statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda------
kyrkolagarnas förbättring.
Å urtima Riksdag skola------förekommande ärenden.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft, 14
Herr Staaffs
in. fl. motion.
96
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Riksdagsordningen.
§ 10.
Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre,
än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tve¬
tydighet i anseende till den eiler de valdes namn, skall samma sedel
anses ogill.
Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.
För den, som
Ort och tid.
År någon missnöjd
afgöras.
§ n.
(lika med nuvarande § 10)---.
§ 12-
- — (lika med nuvarande § 11)----
§ 13-
Riksdagsman---(lika med nuvarande § 12) ---- — befall¬
ningshafvande.
b) Andra Kammaren.
§ 14.
1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under livilket valet skett.
2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.
3. Å landet, hvartill i fråga om rikdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 97
antal ettliundrasextiofem, skola, för ernående af dot bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan Ihiradsvis, indelas
i två valkretsar. Ofverstiger domsagornas antal etthundrasextiofem,
skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvar¬
andra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas två och två,
till en valkrets.
4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.
5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller sextio¬
femtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid denna indel¬
ning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må med
mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles
vid delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden;
att området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en samman¬
hängande gränslinje, så framt ej i särskildt fall sådant hindras däraf,
att under staden lydande mark är skild från dess öfriga område; att
delning af byggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt
att förening af territoriell församling eller del däraf med annan sådan
församling eller del däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämp¬
ningen af de förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.
6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen sko kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.
7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundra-
trettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan före¬
skrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant fall äga motsvarande
tillämpning.
8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall för¬
slag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej till-
lämpning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 16 §
1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade förändringar länder
den sedermera till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny indelning, - på
sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.
98
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 15.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;,
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist¬
förfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de fre sistförfluten kalender¬
åren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
§ 16-
1. Val till riksdagsmän — — — (lika med nuvarande § 15'
mom. 1) — — — — valen gälla.
2. Förordnar Konungen — — — — (lika med nuvarande § 15»
mom. 2) — — — — återstående tiden.
§ i7-
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val till¬
kommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända röster
till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han till riksdags¬
man utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt, skall inom tre¬
veckor från valets slutliga handläggning omval äga rum. Den, som
därvid erhållit flera godkända röster än någon annan, vare lagligen
vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika rösttal. Äro vid
omvalet valsedlar till större antal än hälften ogilla, och finnes det in¬
verka på valets utgång, varde nytt omval anställdt.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o I) Utlåtande N:o 3.
99
§ 18-
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som äger
valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående af flera,
valkretsar, inom någon af dessa.
§ 19.
För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren, skall
på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i
två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra,
insändes till justitiedepartementet.
§ 20.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:
1) de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2) ålder öfver 60 år;
3) att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand
vid valet. Sker afsägelse efteråt, mellan riksdagar, pröfvas den af
Konungens befallningshafvande.
§ 21.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 22.
1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kam¬
maren, må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
i den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand vid
valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden hos nämnda
myndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom
100 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han,
vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den slutliga handlägg¬
ningen ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande, som, på
sätt i 12 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara samt
sist innan nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval
utsatt, såsom i 17 § sägs, må öfver det första valet ej föras klagan
annorledes än i sammanhang med besvär öfver omvalet.
2. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen, hvar¬
efter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.
3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i af¬
seende därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfälle, enligt 1 mom. i
denna § och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallnings¬
hafvande, enligt 2 mom.
§ 25.
Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grund¬
lagar och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
•utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags-
•och vallagsfrågor.
2. Utskottet — — — — stadgadt.
3. Utskottet —--— proposition.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
101
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola i fråga om
val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande stadganden.
Valkretsindelning, som i § 14 mom. 8 sägs, skall emellertid ofördröj¬
ligen verkställas och vinna tillämpning i afseende å förstnämnda val.
Ny valkretsindelning skall därefter företagas året innan allmänna val
jämlikt § 16 mom. 1 för fjärde gången efter den första valkretsindel¬
ningen äga rum.
Det af motionärerna åberopade vallagsförslaget är af följande lydelse::
Förslag
till '
Lag
om val till Riksdagens Andra Kammare.
I KAP.
Om valdistrikt och om valnämnd.
1 §•
Inom valkrets på landet så ock inom stadsvalkrets, som består af
flera städer, förrättas val kommunvis, därvid hvarje kommun bildar
ett valdistrikt; dock att kommun, som till följd af folkmängdens storlek,
samlärdsförhållandena eller andra orsaker linnes icke lämpligen böra ut¬
göra ett enda valdistrikt, må delas i två eller flera. Höra på landet-
102 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
delar af samma kommun till olika valkretsar, bildar hvarje del minst
ett valdistrikt.
Stadsvalkrets, som består af en kommun eller del af kommun,
bildar ett valdistrikt; dock må, där så finnes lämpligt, sådan valkrets
delas i två eller flera valdistrikt.
2 §•
Vill någon i kommunen eller, beträffande stad, som har att sända
mer än en riksdagsman, i valkretsen boende och till deltagande i riks¬
dagsmannaval berättigad väcka förslag om sådan delning af valdistrikt,
som i 1 § sägs, eller om upphäfvande af eller ändring i redan skedd
delning, göre framställning till Konungens befallningshafvande. Ej må
framställningen bifallas med mindre yttrande inhämtats från kommunal¬
stämma eller i stad magistrat och stadsfullmäktige. Skall kommun på
Jandet delas, må delar af samma by eller hemman ej utan synnerliga
skäl förläggas till olika valdistrikt. I beslut om delning af valdistriktet
skall jämväl angifvas tiden för beslutets ikraftträdande, och varde
beslutet af Konungens befallningshafvande kungjordt.
3 §.
För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem
inom distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte
suppleant för honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen
före februari månads utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter
väljas å första ordinarie kommunalstämma hvarje år i den ordning, som
om nämndemansval är stadgad. Det åligger kommunalstämmans ord¬
förande att ofördröjligen utan lösen låta tillställa enhvar af de valda
ledamöterna och suppleanterna i valnämnden ett utdrag af stämmo-
protokollet, i hvad dem rörer. Om de personers namn och bostad, som
blifvit till ordförande och suppleant för honom utsedda, låter Konungens
^befallningshafvande i länskungörelserna meddela underrättelse.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
103
II KAP.
Om röstlängd.
4 §•
För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas, på landet och i
stad, dar magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer debi-
termg af utskylderna. till kronan, samt i annan stad af magistraten
eller, där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade,
al dessa under magistratens inseende.
5 §•
Röstlängd upprättas före den 1 juli hvarje år och skall efter man-
taislangden för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet,
hvilkas ålder vid årets början ej understiger tjugufyra år. En hvar sådan
person om hvilken upplysning ej vinnes, att han den 15 juni brister i något
åt hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom
i ost berättigad; dock att den, som icke varit i kommunen mantalsskrifven å
sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret skolat därstädes erlägga
utskylder, ej må upptagas såsom röstberättigad, med mindre af tillgängliga
andhngar framgår eller eljest styrkes, att honom i hans mantalsskrifnings-
ort paförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder blifvit er-
lagda eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana utskylder.
Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock
om skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga
uppgifter till införande i längden meddelas af Konungen.
6 §•
jast ,^en * l'uli skall röstlängd vara öfverlämnad för landet till
ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där denna ei siälf
verkställt upprättandet. J
7 §•
Från och med den 3 till och med den 9 juli skall röstlängden
vara a lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlao-d
Bih. till Riksd. Prot. 1907• 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
104 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
för granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten
att ej mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt i 8 § sägs, tid
och ställe för framläggandet än äfven ofördröjligen till en hvar i röst¬
längden upptagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad,
härom med allmänna posten sända underrättelse med angifvande af
den eller de omständigheter, på grund hvaraf han från rösträtt ute¬
slutits. Till dem, hvilka åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hem¬
vist, vare dock ej nödigt att sända underrättelse.
I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles, skall
jämväl angifvas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att upp¬
tagas till pröfning bör, jämlikt 9 §, vara till valnämndens ordförande eller
magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning enligt 12 § af
sålunda gjorda anmärkningar.
8 §■
Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 7 § förmäles, skola affattas
enligt formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda under¬
rättelse tillhandahållas vederbörande af Konungens befallningshafvande.
Kungörelsen skall uppläsas i kyrkan och, där så kan ske, i orts¬
tidningar införas.
9 §.
Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig
påstå sådan rätt eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen
såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen affattade
och åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens ord¬
förande eller magistraten sist den 15 juli före klockan 12 på dagen.
10 §.
Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i röst¬
längden upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne af val¬
nämndens ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten
sändas underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens pröf¬
ning. Blanketter till sådan underrättelse, affattade i öfverensstämmelse
med formulär 3 vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande
hållas vederbörande till handa.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
105
11 §■
Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer
den ej under pröfning.
12 §.
Den 25 juli eller, om söndag då infaller, nästa dag sammanträder
på landet för hvarje valdistrikt valnämnden för pröfning af de mot röst¬
längden framställda anmärkningar. Samma lag vare i stad för magistraten,
dock att sammanträde, som skulle hållas på måndag, i stället äger rum
nästa dag. Sammanträdet skall börja klockan 10 förmiddagen, och vare
förhandlingarna offentliga.
Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande af gjorda
anmärkningar med rätt för dem, mot hvilkas rösträtt anmärkning blifvit
enligt 9 § framställd, att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat
efter den 15 juli, skall valnämnden eller magistraten öfver alla i behörig
tid framställda anmärkningar omedelbart eller senast dagen efter slutad
förhandling afkunna beslut, som, med angifvande i korthet af skälen
därför, tecknas å de pröfvade anmärkningsskrifterna.
I röstlängen införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.
Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller ma¬
gistraten. Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid fram¬
ställts, varde intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten
tecknadt å längden.
13 §.
1. V ill någon klaga öfver beslut, som i 12 § sägs, göre härom
anmälan hos valnämndens ordförande eller magistraten genast eller sist
å tredje dagen från den dag, då beslutet afkunnades, och ingifve sina
besvär till Konungens befallningshafvande sist före klockan 12 å tionde
dagen från sistnämnda dag.
Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då an¬
mälan om besvär sker, därom göra anteckning vid beslutet å anmärk-
ningsskriften samt att, sedan den för anmälan bestämda tid utlupit, oför¬
dröjligen insända till Konungens befallningshafvande utdrag af röst¬
längden i de delar, som angå besvär, hvarom anmälan skett, äfvensom
handlingarna rörande dessa besvär.
106 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två
exemplar; och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter
uttaga det ena exemplaret af de ingifna besvärshandlingarna och låta
det tillställas den, som besvären afse, samt inom den tid af minst två,
högst tio dagar, som Konungens befallningshafvande efter omständig¬
heterna i hvarje särskildt fall bestämmer, till Konungens befallnings¬
hafvande inkomma med bevis om dagen för delgifningen.
14 §.
Göres ej anmälan, som i 13 § 1 mom. sägs, eller ingifvas ej be¬
svären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som i 13 § 2 mom.
sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej upptagna till pröfning.
15 §.
Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis be¬
stämda tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas den, som besvären
afse, äge denne tillfälle att inom den tid af minst två, högst tio dagar,,
som Konungens befallningshafvande utsätter, räknad från dagen för hand¬
lingarnas delgifning, till Konungens befallningshafvande inkomma med
förklaring.
16 §.
Hvad i afseende å besvärshandlingars delgifning och ingifvande
af bevis därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden
af försummelse att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis skall tecknas
på besvärsskriften.
17 §•
Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teckne
Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarna sitt beslut och åter¬
sände handlingarna till valnämndens ordförande eller magistraten. De
rättelsei-, som af Konungens befallningshafvandes beslut föranledas, skola
af ordföranden eller magistraten i röstlängden införas.
Ej må besvärshandlingar till part återställas.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
107
18 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må särskild klagan
ej föras. Anföras besvär öfver val, vid hvilket beslutet tjänat till efter¬
rättelse, må i sammanhang därmed talan mot beslutet fullföljas.
19 §.
Har emot röstlängd, som blifvit i föreslcrifven ordning framlagd,
anmärkning ej förekommit, eller har i anledning af framställd anmärk¬
ning beslut gifvits och rättelse, där sådan ifrågakommer, i längden
gjorts, lände den röstlängd vid riksdagsmannaval, som därefter, intill
dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd, hålles, till ovillkor¬
lig efterrättelse, där ej, på sätt nedan stadgas, rättelse skall i längden
verkställas.
Har på klagan, som Hsamband med besvär öfver riksdagsmanna¬
val blifvit förd, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall, ehvad
felaktigheten ländt till valets upphäfvande eller ej, beslutet delgifvas
valnämndens ordförande eller magistraten; och har ordföranden eller
magistraten att i längden införa de af beslutet föranledda rättelser.
20 §.
Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot röst¬
längd andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten
varit i laga ordning företedda.
III KAP.
Om valets kungörande och förrättande; så ock om rösternas samman
räkning och valets afslutande.
21 §■
Valmyndighet vare i valkrets, som består af en stad eller del af
stad, magistraten; i valkrets, som består af flera städer, magistraten i
108 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
den, som äger största folkmängden; i valkrets på landet, som består
af en domsaga, eller del af domsaga, domhafvanden; och i valkrets på
landet, som består af två domsagor, domhafvanden i den, som äger
största folkmängden.
Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som innehåller
mer än ett valdistrikt, magistratens deputerade; och i annan stad
magistraten.
På landet, så ock i andra stadsvalkretsar, än de i 39 § omför-
mälda, skola själfva valet och den slutliga röstsammanräkningen utgöra
särskilda valhandlingar. Hvad sålunda är stadgadt gälle äfven i det
fall, att valförrättaren tillika är valmyndighet.
22 §.
När val till Andra Kammaren skall äga rum, låte valmyndigheten
därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och
införes i ortstidningar.
Kungörelse om riksdagsmannaval skall upptaga dag och tid för
valet samt valstället inom hvarje valdistrikt. Där ej jämlikt 39 §
rösternas slutliga sammanräknande skall äga rum i omedelbart samband
med valet, varde jämväl tid och ställe för sammanräkningen utsatt. Ej
må slutliga sammanräkningen sättas till senare tid än omständigheterna
påkalla. Kungörelse för landet och för valkrets, som består af flera
städer, skall tillika innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt
34 § åligger valförrättare att ofördröjligen till valmyndigheten insända
röstsedlarna, valprotokollet och röstlängden.
Kungörelse skall affattas enligt det vid denna lag fogade formulär
4 eller 5 med därå gjorda anvisningar.
23 §.
Då nya val i hela riket till Andra Kammaren böra äga rum, skola i
stad, som bildar mer än en valkrets, val förrättas samtidigt i alla valkretsar.
Tarfvas i sådan stad omval för mer än en valkrets, varde ock dessa
val samtidigt företagna.
24 §.
Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller
tryckta eller skrifna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 109
Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de före¬
skrifter, som valförrättaren för ordningens upprätthållande och valför¬
rättningens behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning,
som ej kan afstyras, äge valförrättaren att afbryta förrättningen.
I vallokal skall exemplar af denna lag finnas anslaget.
25 §.
Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan
2 eftermiddagen samt därefter fortsättas å landet från klockan 6 till
klockan 8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen.
Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för valmyndigheten att för
valdistrikt, där så finnes nödigt, utsträcka valtiden.
I hvarje fall skall dock, där allmän gudstjänst å valdagen hålles
inom valdistriktet, uppehåll göras för den tid gudstjänsten pågår.
26 §.
Vid valet skola begagnas röstsedlar af hvitt papper utan känne¬
tecken. De aflämnas i kuvert af ogenomskinligt papper, lika till stor¬
lek och beskaffenhet, hvilka vid förrättningen tillhandahållas.
Innan valkuvert utlämnas, skall valförrättaren därå intrycka en
stämpel, utvisande det valdistrikt, där förrättningen äger rum.
Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de
närvarande, att valurnan är tom.
27 §.
Enhvar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet ett val¬
kuvert.
I vallokalen skola till lämpligt antal finnas afskilda platser, afsedda
att möjliggöra för enhvar att med valhemlighetens bevarande kunna
inlägga sin röstsedel i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser
vara inrättade med skärmar eller annat dylikt, dock så anordnadt att
för såväl valförrättaren som allmänheten är synligt, när en plats är
upptagen; och åligger det valförrättaren att vaka öfver att valmans
förehafvande där ej må af någon kunna iakttagas.
Efter det valmannen vid någon af omförmälda särskilda platser
inlagt sin röstsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, öfverlämnar han
110 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 3.
utan dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan denne för¬
vissat sig om att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad och tillsett, att kuvertet är behörigen stämpladt men
eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan i
sammanhang hvarmed i röstlängden vid den röstandes namn göres an¬
teckning, att rösträtten utöfvats.
28 §.
Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att i före¬
skrift en ordning afgifva sin röst, äge att till biträde vid röstningen
anlita den, han själf därtill utser.
29 §.
Ej må någon i annan ordning, än nu är sagd, sin rösträtt utöfva.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan^märkt
med annat kännetecken, varde ej mottaget.
30 §.
Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande bort¬
tages, valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen
äro obrutna.
31 §.
De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres
eller valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där
saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga
rätt att aflämna sina röstsedlar.
32 §.
När alla, som vid det för valförrättningens slut fastställda klock¬
slag äga tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, förklare ordföranden
röstningen afslutad.
111
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Omedelbart därefter skola inför öppna dörrar de aflämnade röst¬
sedlarna öppnas och uppläsas samt rösterna antecknas och räknas.
Ej därvid i annat fall, än i 39 § sägs, pröfning af röstsedels
giltighet äga rum.
33 §.
Omedelbart efter det röstsedlarnas uppläsande och rösternas an¬
tecknande afslutats, skall öfver hvad vid förrättningen förekommit upp¬
rättas protokoll i öfverensstämmelse med det vid denna lag fogade
formulär 6 med därå gjorda anvisningar.
_ Samtliga röstsedlar inläggas i särskildt omslag, hvilket, innan för¬
rättningen alslutas, förseglas under minst två närvarandes sigill, hvilka
jämväl skola i protokollet aftryckas.
34 §.
Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ord¬
föranden och två af de närvarande, afslutas valförrättningen med till¬
kännagifvande af tid och ställe, som blifvit utsatt för den slutliga
röstsammanräkningen.
Valförrättare, som ej tillika är valmyndighet, insände därefter
ofördröjligen till valmyndigheten röstsedlarna, valprotokollet och röst¬
längden.
35 §.
Det åligger valmyndigheten att i god tid före slutliga röstsam¬
manräkningen tillse, att röstsedlar, valprotokoll och röstlängd inkommit
Irån alla valdistrikt, samt, där så ej skett, från försumlig valförrättare
infordra hvad som felas.
36 §.
A utsatt tid och ställe verkställes af valmyndigheten inför öppna
dörrar den slutliga sammanräkningen af de vid valet afgifna röster.
Efter det protokollen från de särskilda valdistrikten upplästs och
de i 33 § nämnda omslag brutits samt röstsedlarna granskats, pröfve
valmyndigheten röstsedlarnas giltighet och meddele de beslut, hvartill
röstsedlarna och protokollen må gifva anledning.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
16
112
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3-
Ogiltig är röstsedel:
till hvilken användts annat än hvitt papper;
å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med
afsikt där anbragt;
af hvilken ej fullt otvetydigt framgår, hvem som därmed afses;
hvilken upptager mer än ett namn;
hvilken upptager namn å någon, som ej är valbar.
Finnas i ett valkuvert två eller flera röstsedlar vare de alla ogilla.
38 §.
1. Af valmyndigheten skall öfver hvad vid förrättningen före¬
kommit föras protokoll i öfverensstämmelse med det vid denna lag
fogade formulär 7 med därå gjorda anvisningar.
2. Samtliga röstsedlar inläggas, de godkända och de underkända
hvar för sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förseglas
under minst två närvarandes sigill, hvilka jämväl skola i protokollet
aftryckas. De sålunda inlagda röstsedlarna skola förvaras till dess valet
vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, dessa blifvit afgjorda.
3. Valets utgång varde omedelbart af valmyndigheten kungjord
för de närvarande.
Skall omval äga rum, varde dagen för detta strax utsatt och
tillkännagifven.
4. Valmyndigheten åligger att ofördröjligen till valnämnd eller
magistrat, som insändt röstlängd, återsända densamma.
39 §.
När i valkrets, som består af en stad och ej är delad i val¬
distrikt, röstsedlarna öppnats och upplästs, såsom i 32 § sägs, sker
omedelbart härefter pröfning af röstsedlarnas giltighet samt anteckning
och slutlig sammanräkning af de afgifna rösterna. Öfver hvad härvid
förekommer upprättas protokoll i öfverensstämmelse med det vid denna
lag fogade formulär 8 med därå gjorda anvisningar, och skola i af¬
seende å det vidare förfaringssättet föreskrifterna i 38 § 2 och 3 mom.
äga tillämpning.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
113
40 §.
Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas af valmyndigheten. Sådan
fullmakt skall hafva följande lydelse:
»Vid riksdagsmannaval, som den . . . (dag, månad, år) . . . hållits i. . .
(valkretsens namn), har» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
andra kammare för en tid af tre år, räknade från och med den 1 januari
nästkommande år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens början:
»för tiden till den 1 januari år . . .»); »hvarom detta länder till bevis
och fullmakt». Ort och tid.
IV. KAP.
Allmänna bestämmelser.
41 §.
I valnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden vara
närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken
de flesta röstande sig förena, eller, vid lika rösttal, den mening ord¬
föranden biträder.
Vid valnämndens sammanträden föi^s protokoll af ordföranden.
42 §.
Hvad i denna lag är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskildt till¬
satta styrelse.
43 §.
Åro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för hvarje valdistrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valförrättare i distriktet. Af
dessa förer den främste ordet. Protokollet öfver valförrättningen föres
af den, magistraten därtill utsett.
Till deputerad må i fall af behof utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.
114
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
44 §.
Af kommunalstämma lämnadt uppdrag att vara ledamot eller
suppleant i valnämnd må ej annan afsäga sig än ämbets- eller tjänste¬
man, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som
uppnått sextio års ålder; samt den, hvilken eljest uppgifver hinder,
som af stämman godkännes.
45 §.
Menar någon, att val af ledamot eller suppleant i valnämnd icke
skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord
afsägelse af uppdrag, som i 44 § afses, icke godkänts, äge han att hos
Konungens befallningshafvande anföra besvär före klockan 12 å fem¬
tonde dagen, i förra fallet från den dag, då valet hölls, och i senare
fallet från den dag, då det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må
öfver Konungens befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.
46 §.
Öfver beslut, som i 2 § afses, må besvär anföras i den ordning,
som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes
utslag i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.
%
47 §.
Om besvär öfver riksdagsmannaval är stadgadt i riksdagsordningen.
48 §.
I ärenden, som denna lag omförmäler, må det vara en hvar tillåtet
att, under iakttagande af behörig tid och ordning, på eget äfventyr till
myndighet insända handlingar i betaldt bref med allmänna posten; dock
att hvad sålunda är stadgadt ej äger tillämpning i fråga om besvär.
49 §.
Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning
mot röstlängd sist bör framställas eller då åtgärd för talans fullföljande
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 115
eller bevarande sist bör företagas, må anmärkningen framställas eller
åtgärden vidtagas å nästa söckendag.
50 §.
Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar,
som i 27 § afses, ordentligen verkställas.
Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för valkuvert och stämplar äfvensom kungörande, som åligger
valnämndens ordförande eller magistrat, skola gäldas af kommunerna,
hvilka jämväl hafva att tillhandahålla lämpliga vallokaler.
Kostnaden för kungörande af riksdagsmannaval å landet skall
gäldas af allmänna medel.
O
116
Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Formulär 1.
Formulär till kungörelse om framläggande af röstlängd.
Kungörelse.
Härmed tillkännagifves, att röstlängd till ledning vid val till
Riksdagens andra kammare i N. N. valdistrikt finnes under tiden från
och med den 3 till och med den 9 juli framlagd i — — —för att
där vara för granskning tillgänglig; och erinras tillika, att den, hvilken
rösträtt enligt denna längd ej tillkommer, men som för sig vill påstå
sådan rätt, eller den, som anser, att annan icke må vara i längden
upptagen såsom röstberättigad, äger att sina anmärkningar, skriftligen
affattade och åtföljda af de bevis, han vill åberopa, ingifva till---»)
sist å . . .*) dagen den —■*) juli före klockan 12 på dagen, äfvensom
att pröfning af de mot röstlängden framställda anmärkningar äger
rum i---4) . . .6) dagen den —--»)
Ort och tid.
Underskrift.
Anvisningar:
*) Här angifves den lokal, i hvilken röstlängden kommer att framläggas. Vid be¬
stämmande af lokal iakttages, att behörig tillsyn öfver längden må kunna å det angifna stället
utöfvas till förekommande af att eljest anteckning i längden skulle af någon kunna verkställas.
2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.
3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärk¬
ningarna sist skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller, näst
påföljande söckendag.
4) Sockenstuga, rådhus eller annan lämplig lokal.
5) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmäkningars pröf¬
ning bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 3.
117
formulär 2.
Formulär till underrättelse enligt 8 §.
•Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. val¬
distrikt tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens andra kammare,
varder Eder härigenom meddeladt, att Ni på grund af att----
;------------------;-------')
icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad.
Därest Ni vill för Eder påstå rätt till deltagande i riksdagsmanna¬
val, vid livilket nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra
anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis, Ni vill åberopa,
ingifva till---s) sist å . . .s) dagen den--3) juli före klockan
12 på dagen, och kommer pröfning af sådana anmärkningar att äga rum
i--—4) . . .5) dagen den--5) juli med början klockan 10 för¬
middagen.
Poststämpelns datum.
Underskrift.
Anvisningar:
*) Här införas den eller de omständigheter, på grund hvaraf vederbörande från rösträtt
uteslutits.
2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.
3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken
anmärkningarna sist skola vara ingifna; det är den 15 juli eller, om söndag då infaller,
näst påföljande söckendag.
4) Vederbörande lokal.
5) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning
bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
118
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Formulär 3.
Formulär till underrättelse enligt 10 §.
Att i rätt tid anmärkning .. framställts däremot, att i den röstlängd,
som detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt tjäna till efterrättelse
vid val till Riksdagens andra kammare, Ni upptagits såsom röstberättigad,
varder Eder till kännedom härigenom meddeladt, med underrättelse
tillika att pröfning af anmärkning .... äger rum i---x) . . .*)
dagen den —2) juli med början kl. 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas
Eder att bemöta anmärkning .. .
Poststämpelns datum. *
Underskrift.
Anvisningar:
0 Vederbörande lokal.
8) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröf¬
ning bestämda tid, som är den 25 juli eller, om söndag då infaller, näst påföljande söckendag.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
119
Formulär 4.
Formulär till kungörelse om riksdagsmannaval
(alt användas utom i det fall, för hvilket formulär 5 är afsedt).
Kungörelse.
Jämlikt — — — — —---*) tillkännagifves härmed, att val
(omval) till Riksdagens andra kammare för N. N. valkrets äger rum . . .
dagen den — —---(dag, månad, år)
i N. N. valdistrikt å — — — — — (lokalen)
i N. N. » å — — — — — ( » )
O. S. V.
Valet börjar klockan 9 förmiddagen och fortgår till klockan--
eftermiddagen samt fortsättes därefter från klockan--till klockan —
eftermiddagen i samtliga valdistrikt.2)
Slutlig sammanräkning af de vid valet afgifna rösterna äger rum å
— — — — (lokalen) i — —--(orten) . . . dagen den-----
(dag, månad, år); och varda samtliga valförrättare inom valkretsen erinrade
därom, att de efter valet hafva att ofördröjligen till — — — — —3)
— — — insända röstsedlarna, valprotokollet och röstlängden.1)
Ort och tid.
Valmyndighetens underskrift.
Anvisningar:
b Här angifves anledningen till valet, nämligen antingen: »föreskriften i § 16 mom.
1 riksdagsordningen»; eller: »Kungl. Maj:ts öppna bref och påbud den — — — — —
angående nya val i hela riket för Riksdagens andra kammare»; eller: »Kungl. Maj:ts befall-
ningshafvandes skrifvelse den ------»; eller: »beslut vid slutlig röstsammanräkning
i valkretsen den — — — — —».
2) Har för visst valdistrikt valiideu utsträckts utöfver hvad 25 § vallagen stadgar,
varde för detta valdistrikt den sålunda utsträckta valtiden här angifven.
3) Domhafvanden i N. N. domsaga eller magistraten i N. N. stad.
4) Sistnämnda erinran upptages ej i annan kungörelse än för landet och för valkrets,
som består af flera städer.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
17
120
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Formulär 5.
Formulär till kungörelse om riksdagsmannaval
(i valkrets, som består af en stad och ej är delad i valdistrikt).
Kungörelse.
Jämlikt — — — — — — — —x) tillkännagifves härmed, att
val (omval) till Riksdagens andra kammare för N. N. stad äger rum å —
—--(lokalen). . . dagen den — — — — — (dag, månad, år).
Valet börjar klockan 9 förmiddagen och fortgår till klockan--
eftermiddagen samt fortsättes därefter från klockan — — till klockan 9
eftermiddagen.
Ort och tid.
Magistratens underskrift.
Anvisning:
!) Här angifves anledningen till valet, nämligen antingen: »föreskriften i § 16 mom. 1
riksdagsordningen»; eller: »Kungl. Maj:ts öppna bref och påbud den — — — — — —
angående nya val i hela riket för Riksdagens andra kammare»; eller: »Kungl. Maj:ts befall-
ningshafvandes skrifvelse den------»; eller: »beslut vid slutlig röstsammanräkning
i valkretsen den--— — —».
121
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o J) Utlåtande N:o 3.
Formulär G.
Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval
(att användas utom i det fall, för hvilket formulär 8 är afsedt).
Protokoll i N. N. valdistrikt vid val af ledamot i
Riksdagens andra kammare å —— — (vallokalen) i
— — — (orten) den — — — (dag, månad och år).
Till förrättande af det riksdagsmannaval, som blifvit utsatt att hållas
härstädes denna dag, sammanträdde klockan--förmiddagen den för
sådant ändamål utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör ett valdistrikt:
»stadens magistrat»; eller i stad, som består af flera valdistrikt: »magi¬
stratens deputerade»).
---—_ ---------•_---------■)
Valet fortgick till klockan--eftermiddagen med uppehåll--2)
Vid valet afgåfvo — — — — 3) röstande i vederbörlig ordning
valkuvert — — — — — — — — — —.4)
Omedelbart efter afslutad röstning öppnades och upplästes de af-
lämnade röstsedlarna.
Röstsedlarna, som befunnos till antalet utgöra----, utvisa:
för N. N. 5) — — röster
» N. N. ---»
» N. N. ...................................................................»
o. s. v. Summa — — röster.
Samtliga röstsedlar inlades i särskildt omslag, hvilket förseglades
under de — —6) sigill, som här nedan finnas aftryckta.
----------------------,)
Vid protokollet
N. N.
Aftryck
sigill.
Att detta protokoll vid valförrättningen upplästs och befunnits
riktigt bekräftas.
Aftryck
af
sigill.
N. N.
N. N.
Ordförande vid valet.
N. N.
122
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
Anvisningar:
J) Har valet till följd af gudstjänst ej kunnat börja å bestämd tid, varde det här
anmärkt.
2) Här angifves tiden, hyarunder uppehåll i förrättningen, äfven på grund af guds¬
tjänst, ägt rum.
3) Antalet.
4) Har någon förvägrats att utöfva rösträtt, varde det, med tydligt angifvande af
personens namn och orsaken till denna vägran, här anmärkt.
5) Här antecknas ordagrant de å röstsedlarna upptagna namn med angifvande af
titel eller yrke och hemvist.
6) Antalet, som skall vara minst två.
7) Här antecknas hvad i öfrigt förekommit af betydelse, såsom t. ex. att valkuvert
innehållit merjän'en röstsedel.
I sistnämnda fall skola de i kuvertet inneslutna röstsedlarna åter inläggas i kuvertet
och bifogas öfriga röstsedlar.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
123
Formulär 7.
Formulär till protokoll vid slutlig röstsammanräkning.
Protokoll vid slutlig röstsammanräkning i---
valkrets å — — — (lokalen) i---(orten) den —
— — (dag, månad, år).
Enligt utfärdad kungörelse företogs nu slutlig sammanräkning af
de vid riksdagsmannaval den---(dag, månad, år) afgifna röster.
Röstsedlar, valprotokoll och röstlängder hade inkommit från samt¬
liga valdistrikt inom valkretsen----l).
_ De inkomna valprotokollen upplästes och omslagen till de vid
hvarje protokoll fogade röstsedlar öppnades.
Röstsedlarna granskades. Därvid anmärktes i afseende å---
röstsedlar, lydande å N. N., att---; i afseende å — — röstsedlar,
lydande å N. N., att----etc. 3); hvarjämte antecknades, att i ett
hvart af--valkuvert funnits mer än en röstsedel.
På grund af hvad sålunda förekommit, förklarades samtliga dessa
röstsedlar ogiltiga.
Af godkända röster hafva tillfallit:
N. N. — — röster,
o. s. v.
Summa--
Härtill komma--ogiltiga röster;
hvarjämte--röstande aflämnat valkuvert, i hvilka funnits mer
än en röstsedel.
Summa--afgifna röster.
124
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
Då således N. N. erhållit högsta antalet godkända röster och mer
än hälften af de vid valet afgifna rösterna (eller vid omval: »erhållit
högsta antalet godkända röster»), var N. N. vald till riksdagsman; och
skulle fullmakt för honom denna dag utfärdas. 3)
(eller, därest vid första valet icke någon erhåller föreskrifven röst-
öfvervikt: »Högsta antalet godkända röster har således tillfallit N. N.,
men då detta antal icke öfverstiger hälften af de vid valet afgifna röster,
skulle omval företagas.»)
Samtliga röstsedlar inlades, de godkända och de underkända hvar
för sig, i omslag, hvilka förseglades under de sigill, som här nedan äro
aftryckta.
Aftryck
af
sigill.
Aftryck
af
sigill.
Sålunda förrättadt. 4)
Valmyndighetens underskrift.
Anvisningar:
x) Hafva från något valdistrikt röstsedlar, valprotokoll eller röstlängd ej inkommit,
varde det här anmärkt.
2) Här antecknas de anmärkningar, hvartill särskilda röstsedlar må enligt 37 §
vallagen gifva anledning. Förekommer ej anledning till anmärkning, varde det angifvet.
3) Där vid omval sådant fall inträffar, som i sista punkten af § 17 riksdagsordningen
sägs, varde i stället tillkännagifvet, att nytt omval skall äga rum, hvarjämte dag för detta
utsättes.
4) Har i öfrigt något af betydelse förekommit, varde det på lämpligt ställe i proto¬
kollet anmärkt.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
12r>
Formulär 8.
Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval
(i valkrets, som består af en stad och ej är delad i valdistrikt).
Protokoll vid val af en ledamot i Riksdagens andra
kammare å — — (vallokalen) i — — — stad den
— — — (dag, månad och år).
Till förrättande af det riksdagsmannaval, som blifvit utsatt att
liållas härstädes denna dag, sammanträdde klockan — — förmiddagen
stadens magistrat.
------ —--------------i)
Valet fortgick till klockan--eftermiddagen med uppehåll —--2)
Vid valet afgåfvo---3) röstande i vederbörlig ordning val¬
kuvert — — — — — — — — a).
Omedelbart efter afslutad röstning öppnades och upplästes de af-
lämnade röstsedlarna.
Vid granskning af röstsedlarna anmärktes i afseende å — — röst¬
sedlar, lydande å N. N., att — — —; i afseende å — — röstsedlar,
lydande å N. N., att — — — etc. 5); hvarjämte antecknades, att i ett
hvart af — — valkuvert funnits mer än en röstsedel.
På grund af hvad sålunda förekommit, förklarades samtliga dessa
röstsedlar ogiltiga.
Af godkända röster hafva tillfallit:.
N. N.--röster,
N. N.--
N. N.--
ii
VI
O. S. V.
Summa —
Härtill komma —
hvarjämte —
— ogiltiga röster;
— röstande aflämnat valkuvert,
än en röstsedel.
i hvilka funnits mer
Summa
afgifna röster.
126
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Då således N. N. erhållit högsta antalet godkända röster och mer
än hälften af de vid valet afgifna rösterna (eller vid omval: »erhållit
högsta antalet godkända röster»), var N. N. vald till riksdagsman; och
skulle fullmakt för honom denna dag utfärdas. «)
(eller, därest vid första valet icke någon erhåller föreskrifven röst-
öfvervikt: »Högsta antalet godkända röster har således tillfallit N. N.,
men då detta antal icke öfverstiger hälften af de vid valet afgifna röster,
skulle omval företagas.»)
Samtliga röstsedlar inlades, de godkända och de underkända hvar
för sig, i omslag, hvilka förseglades under de sigill, som här nedan äro
aftryckta.
Aftryck Aftryck
af af
sigill. sigill.
Sålunda förrättadt. 7)
Valmyndighetens underskrift.
Anvisningar:
*) Har valet till följd af gudstjänst ej kunnat börja å bestämd tid, varde det här
anmärkt.
2) Här angifves tiden, hvarunder uppehåll i förrättningen, äfven på grund af guds¬
tjänst, ägt rum.
3) Antalet.
4) Har någon förvägrats att utöfva rösträtt, varde det, med tydligt angifvande af
personens namn och orsaken till denna vägran, här anmärkt,
5) Här antecknas de anmärkningar, hvartill särskilda röstsedlar må enligt 37 §
vallagen gifva anledning. Förekommer ej anledning till anmärkning, varde det angifvet.
6) Där vid omval sådant fall inträffar, som i sista punkten af § 17 riksdagsordningen
sägs, varde i stället tillkännagifvet, att nytt omval skall äga rum, hvarjämte dag för detta
utsättes.
7) Har i öfrigt något af betydelse förekommit, varde det på lämpligt ställe i proto¬
kollet anmärkt.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
127
De af herrar Warburg och Ählstrand väckta motionerna utgå båda
från herr Staaffs m. fl. ofvanberörda motion och åsyfta vissa tillägg till
densamma.
I dessa motioner hemställes
af herr Warburg,
att Riksdagen måtte för sin del antaga till hvilande den af herrar
Staaff m. fl. väckta motionen om ändringar i regeringsform och riksdags¬
ordning, likvisst med följande ändringar:
l:o) Riksdagsordningen.
§ 15.
Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val ägt rum, upp¬
nått tjugufyra års ålder, dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man är i
konkurstillstånd;
c) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist-
förflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats understödstagaren
själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;
d) gift kvinna för det fall, att hennes man häftar för understöd,
som under ofvan sagda tid af fattigvårdssamhälle tilldelats henne eller
makarnes minderåriga barn;
e) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
f) gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man häftar för
utskylder, som ofvan är sagdt;
g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sista kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd, och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Åfd. 3 Haft.
18
128
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3-
Herr Ahl-
strands
motion.
2:o) Riksdagsordningen.
§ 18.
Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom någon af rikets kommuner.
eller, om detta ej kan bifallas:
Till ledamot af Ändra Kammaren kan endast utses — där fråga
är om valkrets å landet — man, som äger valrätt inom någon af rikets
landtkommuner, och — där fråga är om stadsvalkrets — man, som
äger valrätt inom någon af rikets städer. Dock vare den, som utöfvat
riksdagsmannaskap i Andra Kammaren under minst en valperiod och
fortfarande äger valrätt inom någon af rikets kommuner, valbar öfver
hela riket.
eller om detta ej kan bifallas:
Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom det län, till hvilket valkretsen eller någon del af
detsamma hörer, skolande härvid Stockholms stad anses såsom ett län.
Dock vare den, som utöfvat riksdagsmannaskap i Andra Kammaren
under minst en valperiod och fortfarande äger valrätt inom någon af
rikets kommuner, valbar öfver hela riket.
af herr Alilstrand,
att Riksdagen må såsom livilande till vidare grundlagsenlig be¬
handling antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53
och 71 regeringsformen samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25,
38 och 65 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdags¬
ordningen :
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästare tjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga personer,
då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o J) Utlåtande N:o 3.
129
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åliggan¬
den, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och Andra
Kammaren, livilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och,
beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna — — — —
sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att granska de i
statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda---— —
kyrkolagarnas förbättring.
Å urtima riksdag skola-----förekommande ärenden.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
bevillningens fördelning till utgörande;
dock att bägge kamrarnas sammanstämmande beslut erfordras ej
mindre för meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet eller
lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet, än äfven, när
fråga är om bevillnings utgörande efter progressiv skala (eller med
olika skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet), för fast¬
ställande eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet
mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika slag samt den
procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst ma uppgå.
Riksdagsordningen.
§ io.
Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än
130
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
som vid . valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tve¬
tydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma sedel
anses ogill.
Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.
§ 11-
För den, som — — — (lika med nuvarande 8 10x---Ort
och tid.
§ 12.
Är någon missnöjd---(lika med nuvarande § 11)---
afgöras.
§ 13-
Riksdagsman — — — (lika med nuvarande § 12) — — — be¬
fallningshafvande.
b) Andra Kammaren.
§ 14-
1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.
2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.
3. Å landet, hvartill i fråga om riksd agsm ann aval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, in¬
delas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal etthundrasextio¬
fem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill
hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas två
och två, till en valkrets.
4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 181
5. Stad, hvars folkmängd är större, än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid denna
indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må
med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles
vid delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden;
att området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en samman¬
hängande gränslinje, såframt ej i särskildt fall sådant hindras däraf,
att under staden lydande mark är skild från dess öfriga område; att
delning af bvggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt
att förening af territoriell församling eller del däraf med annan sådan
församling eller del däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämp¬
ningen af de förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.
6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för
städerna.
7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundra-
trettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan före¬
skrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant fall äga motsvarande
tillämpning.
8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall för¬
slag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej tillämp¬
ning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 16 §
1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade förändringar länder
den sedermera till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny indelning, på
sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.
§ 15.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad| svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
132 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats lionom själf,
hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
§ 16-
1. Val till riksdagsmän — — — (lika med nuvarande § 15
mom. 1) — — — valen gälla.
2. Förordnar Konungen — — — (lika med nuvarande § 15
mom. 2)--— återstående tiden.
§ 17-
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val till¬
kommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända röster
till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han till riksdags¬
man utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt, skall inom tre
veckor från valets slutliga handläggning omval äga rum. Den, som
därvid erhållit flera godkända röster än någon annan, vare lagligen
vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika rösttal. Åro vid
omvalet valsedlar till större antal än hälften ogilla, och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt omval anställdt.
§ 18-
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående af
flera valkretsar, inom någon af dessa.
§ 19-
För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen ut¬
133
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
lärdas i två exemplar, af livilka det ena öfverlämnas åt den valde och
det andra insändes till justitiedepartementet.
§ 20.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre lian företer giltiga skal för
afsägelse. Såsom sådana anses:
1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2. ålder öfver 60 år;
3. att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand
vid valet. Sker afsägelse efteråt, mellan riksdagar, pröfvas den af
Konungens befallningshafvande.
§ 21.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 22.
1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kam¬
maren, må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallnings¬
hafvande i den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig
hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden hos
nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller
inom högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall
han, vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den slutliga hand¬
läggningen ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande, som,
på sätt i 12 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara
samt sist innan nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval
utsatt, såsom i 17 § sägs, må öfver det första valet ej föras klagan
annorledes än i sammanhang med besvär öfver omvalet.
2. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen, hvar¬
efter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.
134
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i af¬
seende därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfälle, enligt 1 mom. i
denna § och, om afsägelsen efteråt skett, hos Konungens befallnings¬
hafvande, enligt 2 mom.
§ 25.
Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att hos
Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver
de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet — — — stadgadt.
3. Utskottet — — — proposition.
§ 65.
När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om an¬
svarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en
sedel, hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika,
öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
135
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola i fråga om
val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande stadganden.
Valkretsindelning, som i § 14 mom. 8 sägs, skall emellertid ofördröj¬
ligen verkställas och vinna tillämpning i afseende å förstnämnda val.
Ny valkretsindelning skall därefter företagas året innan allmänna val
jämlikt § 16 mom. 1 för fjärde gången efter den första valkretsindel¬
ningen äga rum.
De af herr Lindhagen m. fl. samt herr Branting m. fl. afgifna
motionerna, hvilka båda bygga på principen majoritetsval i enmans-
kretsar vid val till Andra Kammaren, öfverensstämma med hvarandra
jämväl därutinnan, att de med en betydligt längre gående utsträckning
af valrätten till Andra Kammaren, än hvad Kungl. Maj:t föreslagit, båda
förbinda vissa inskränkningar i Första Kammarens befogenheter.
I dessa motioner hemställes
af herr Lindhagen och medmotionärer,
att Riksdagen, med afslag å proposition n:o 28 vid innevarande
års riksdag, ville i grundlagsenlig ordning antaga det i propositionen
n:o 55 vid 1906 års riksmöte framlagda förslag till ändringar i rege¬
ringsformen och riksdagsordningen med de förändringar eller tillägg:
l:o) beträffande valrätten till Andra Kammaren m. m.
att 15 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:
Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum, upp¬
nått tjuguett års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap eller
fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till — — — — — — — — — — inträffa.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
Herr Lind¬
hagens m. fl.
motion.
19
136
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
samt att 31 § regeringsformen erhåller följande lydelse:
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens all¬
männa angelägenheter röstberättigade män och kvinnor att föreslå tre
behöriga personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt
förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresvsslorna i Stockholm.
2:o) beträffande valbarhet till Ändra Kammaren
att 18 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått tjugufem års ålder samt äger valrätt inom riket.
3:o) beträffande ledamotskap i Första Kammaren
att valperioden bestämmes till sex år och följaktligen i 6', 8 och
10 §§ riksdagsordningen orden »nio år» utbytas mot »sex år».
att 9 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:
Till ledamot i Första Kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått trettio¬
fem års ålder.
att 13 §:s första punkt samt 23 § riksdagsordningen utgå samt i
stället dels i andra punkten af 12 § begynnelseorden »Vill han» utbytes
mot »Vill riksdagsman i Första Kammaren» och dels under »Gemensamma
bestämmelser» 24—29 §§ erhålla ordningsföljden 23—28 §§ och såsom
29 § ingår en bestämmelse så lydande:
Hvarje ledamot af Riksdagen åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af ett tusen två
hundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag, dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,
eller ledamot af Riksdagen eljest afgår från sin befattning under riks¬
dagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen
sammanträder i följd däraf att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under urtima riksdag, ledamot undfår,
jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock
ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler.
Den ledamot af Riksdagen, som icke i rätt tid vid riksdagen sig
inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio riksdaler
af arfvodet.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande A :o 3. 137
4:o) beträffande suspensivt veto för Första Kammaren
att 1 § riksdagsordningen erhåller följande förändrade lydelse:
Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två kamrar,
den första och den andra, hvilka hvar för sig pröfva och afgöra till
Riksdagen hänskjuten fråga.
Hvad kamrarne sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut, så ock hvad Andra Kammaren beslutar i grundlagsfrågor tre
gånger och i andra ärenden två gånger i följd, efter det för hvarje
upprepad gång ett nyval till hela kammaren mellankomma it; dock att
i de uti 65 § omförmälda frågor olika beslut skola pa sätt där stadgas
afgöras medelst gemensam omröstning samt att hvad därom äfvensom
i denna paragraf löreskritves ej må ändras annorledes än genom beslut
af båda kamrarne.
Riksdagsmännen kunna i utöfningen af sin befattning icke bindas
af andra föreskrifter än rikets grundlagar.
samt att sista momentet af 63 § riksdagsordningen utgår och i 49 §
regeringsformen meningarne: »Den fördelas i två kamrar, hvilkas leda¬
möter väljas på sätt riksdagsordningen stadgar. Kamrarne äga i alla
frågor lika behörighet och myndighet», utbytas mot:
Den fördelas i två kamrar. Om kamrarnes inbördes befogenhet
och val af ledamöter till kamrarne stadgas i riksdagsordningen.
Skulle ofvannämnda yrkanden böra föranleda ytterligare ändringar
eller tillägg i grundlagarne, så hafva motionärerna velat äfven därom
hafva framställt yrkande.
af herr Branting och medmotionärer,
att Riksdagen för sin del måtte antaga som livilande till grundlags¬
enlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedanstående
paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästartjänst i stad äge i stadens allmänna angelägen¬
heter röstberättigade invånare att föreslå tre behörige personer, då
Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreterarsysslorna i Stockholm.
Herr Bran-
tings m. fl.
motion.
138
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter---
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och
Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och,
beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla
frågor lika behörighet och myndighet, där ej annorlunda i denna rege¬
ringsform eller i riksdagsordningen föreskrifves. Riksdagen skall i kraft
af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15
januari, — — — — — — — — — sammankalla.
A urtima Riksdag — -— — -— — — — — sammanhang.
§ 53.
Lika med Kungl. Maj:ts proposition n:o 28.
§ 81.
Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna icke
ändras eller upphäfvas utan genom Konungens och Riksdagens samman¬
stämmande beslut, fattade på sätt här nedan och i 64 § 1 mom. riks¬
dagsordningen närmare stadgas.
Riksdagens beslut--—--—---ej godkännas.
§ 87.
l:o. Riksdagen äger — — — — — — riksdagsordningen sägs.
2:o. Riksdagen äge — — — — — — — förslagets antagande.
3:o. Har Andra Kammaren vid två lagtima riksdagar, på sätt 64
§ 2 mom. Riksdagsordningen stadgar, fattat lika lydande beslut i fråga,
hvarom i l:o och 2:o af denna § förmäles, eller rörande stiftande,
ändring eller upphäfvande af konimunallag eller vallag, hvarom i 49 §
förmäles, blifver det Riksdagens beslut, ändock att Första Kammaren
detsamma ej biträ dt.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
139
Riksdagsordningen.
Allmänna grunder.
§ 1.
Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två kamrar,
den Första och den Andra, hvilka i alla frågor, där ej annorlunda stadgas,
hafva lika behörighet och myndighet.
Riksdagsmännen kunna-----än rikets grundlagar.
Kamrarnas bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
l:o. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundra¬
femtio och för en tid af sex år, utses af landstingen och stadsfullmäktige
i de städer, som ej i landsting deltaga.
2:o. Hvarje landstingsområde — — — — af rikets folkmängd.
3:o. För valkrets, —---riksdagsman.
4:o. Därest det antal--— — riksdagsman.
5:o. Det antal — — — — riksdagsmannakallet.
6:o. Upphör stad — — — — tillhört.
7:o. Åro icke, då — — — — riksgäldskontor.
§ B.
Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin
befattning icke i sex år innehaft, må därmed till riksdagens slut fortfara,
ändå att under tiden sex år från valet förflyta.
§ 9.
Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått
trettio års ålder.
140
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ io.
Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes val¬
sedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än som
vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet
i anseende till den eller de valdas namn, skall samma sedel anses ogill.
Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
De afgifna. valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.
§ 11. — nuvarande § 10.
§ 12.
År någon missnöjd----(lika med nuvarande § 11) —
— — — afgöres.
b) Andra Kammaren.
§ 13-
l:o. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under livilket valet skett.
2:o. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.
3:o. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, in¬
delas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal etthundrasextio¬
fem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill
hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två.
och två, till en valkrets.
4:o. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.
5:o. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid denna
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 141
indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må
med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles
vid delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden;
att området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en samman¬
hängande gränslinje, så framt ej i särskild t fall sådant hindras däraf,
att under staden lydande mark är skild från dess öfriga område; att
delning af byggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt
att förening af territoriell församling eller del däraf med annan sådan
församling eller del däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämp¬
ningen af de förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.
6:o. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.
7:o. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundra-
trettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan före¬
skrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, o och 6 mom. skola i sådant fall äga motsvarande
tillämpning.
8:o. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall för¬
slag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej tillämp¬
ning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 15 § 1 mom.
skola äga rum. Utan afseende å inträffade förändringar länder den
sedermera till ovillkorlig efterrättelse intill dess ny indelning, på sätt
nu är stadgadt, träder i tillämpning.
§ 14.
Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjugoett års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
142
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
§ 15.
l:o. Val till ledamöter i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen
gälla.
2:o. Förordnar Konungen om nya val eller afgår eljest ledamot
af Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit vald, till-
ändalupit, verkställes ofördröjligen inom den valkrets, som utsett den
afgångne, nytt val för återstående tiden.
§ 16.
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val till¬
kommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända röster
till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han till riksdags¬
man utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt, skall inom tre
veckor från valets slutliga handläggning omval äga rum. Den, som
därvid erhållit flera godkända röster än någon annan, vare lagligen
vald, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika rösttal. Äro vid
omvalet valsedlar till större antal än hälften ogilla, och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt omval anställdt.
§ 17.
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast väljas den, som upp¬
nått 25 års ålder samt vid valtillfället äger valrätt inom någon kommun
i riket.
§ 18-
För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det
andra insändes till justitiedepartementet.
§ 19-
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
Riksdagens Särslcilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
143
§ 20.
l:o. År någon missnöjd med val till ledamot af Andra Kammaren,
må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande i
den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand vid
valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden hos nämnda
valmyndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom
högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han,
vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den slutliga handlägg¬
ningen, ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande, som,
på sätt i 12 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara
samt sist inom nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval
utsatt, såsom i 16 § sägs, må öfver det första valet ej föras klagan
annorledes än i sammanhang med besvär öfver omvalet.
2:o. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen, hvar¬
efter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 21.
Den, som till ledamot af någondera kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl
för afsägelse. Såsom sådana anses:
l:o. de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2:o. ålder öfver 60 år;
3:o. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lag¬
tima riksdagar.
Kvinna äger rätt att afsåga sig riksdagsmannauppdrag, ändock
att dessa skäl icke äro för handen.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som lägger slutlig hand vid valet. Sker
afsägelse efteråt mellan riksdagar, pröfvas den af Konungens befallnings¬
hafvande.
Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord af¬
sägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 20
144 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfället, enligt 20 § 1 mom., och,
om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande enligt
2 mom. i samma §.
§ 22,
Rösträtt må---— (lika med nuvarande § 24)----
sig inställer.
§ 23.
Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.
§ 24.
Lika med nuvarande § 26.
§ 25.
Hvad i denna riksdagsordning är stadgadt om valrätt, valbarhet
och utöfvande af riksdagsmannauppdrag, gälle ock kvinna, äfven där
detta ej särskildt sägs.
§ 26.
Lika med nuvarande § 27.
§ 27.
Lika med nuvarande § 28.
§ 28.
Lika med nuvarande § 29.
§ 29.
Riksdagens ledamöter i båda kamrarna åtnjuta af statsmedel ersätt¬
ning för resekostnad till och från Riksdagen samt arfvode af ett tusen
tvåhundra kronor för hvarje lagtima Riksdag; dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 145
eller ledamot af kammaren eljest afgår från sin befattning under Riks¬
dagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen
sammanträder i följd däraf att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under urtima Riksdag, kamrarnas leda¬
möter undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riks¬
daler, hvilket dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
kronor.
Den ledamot af Riksdagens kamrar, som icke i rätt tid vid Riks¬
dagen sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.
§ 38.
l:o. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grund¬
lagar och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela ut¬
låtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och
vallagsfrågor.
2:o. Utskottet--—--stadgadt.
3:o. Utskottet — — — — — proposition.
§ 63.
När fråga, — —--— återförvisa.
Stanna kamrarna — — — — — kamrarna inkomma.
Om frågan — — — — — förnyad ompröfning.
Hvad kamrarna samstämmande besluta, det vare Riksdagens beslut.
Blifva kamrarna ej, efter den behandling ofvan är nämnd, om ett beslut
ense, skall frågan, utom i sådana fall som 64 och 65 §§ upptaga, anses
hafva för den riksdagen förfallit.
§ 64.
l:o. Förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af grundlag kan endast vid lagtima riksdag väckas. Om sådant för¬
slag af båda kamrarna eller af Andra Kammaren afslås, är det af Riks¬
dagen förkastadt. Antages eller bifalles det af båda kamrarna, är det
dock icke Riksdagens beslut i vidsträcktare mån än såsom ett förslag,
hvilket till den lagtima Riksdag, som, efter förrättade nya val i hela
riket till Andra Kammaren, först sammanträder, skall hvila för att då
ånyo pröfvas. Varder förslaget därvid af bägge kamrarna antaget,
146 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
blifver det Riksdagens beslut; ägande kamrarna ej rätt att uti hvilande
förslag ändring göra. Varder förslag, hvarom nu är fråga, vid den
riksdag det väckes af Första Kammaren förkastadt, men af Andra
Kammaren bifallet, skall förslaget, om Andra Kammaren därom sär¬
skilt beslutar, hvila till första lagtima riksdag efter nya val i hela
riket till Andra Kammaren för att då ånyo pröfvas. Bifalles förslaget
därvid oförändradt, vare sig af båda kamrarna eller enbart af Andra
Kammaren, skall det, utan särskildt beslut, ånyo hvila till första lag¬
tima riksdag efter förrättade allmänna val till Andra Kammaren, då
det företages till slutlig pröfning. Varder förslaget därvid af båda
kamrarna eller enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget, blifver
det Riksdagens beslut.
2:o. Förslag till stiftande, ändring eller upphäfvande af civil-,
kriminal-, kommunal- och kyrkolag äfvensom vallag, hvarom i 49 §
regeringsformen fprmäles, kan å den riksdag det väckes antagas eller
förkastas, om båda kamrarna äro därom ense. Blifver förslaget af
Första Kammaren förkastadt men af Andra Kammaren bifallet, skall
förslaget, om Andra Kammaren därom särskildt beslutar, hvila till
andra lagtima riksdagen efter nya val i hela riket till Andra Kam¬
maren för att då ånjm pröfvas. Varder förslaget därvid af båda kam¬
rarna eller enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget, blifver det
Riksdagens beslut.
3:o. Beslut att förslag på sätt i denna § sägs skall hvila, ändock
detsamma blifvit af Första Kammaren förkastadt, må af Andra Kam¬
maren fattas på framställning af det utskott, som frågan behandlat,
eller af enskild ledamot af kammaren. Sådan framställning skall göras
inom tio dagar efter det förslaget blifvit af kammaren antaget och må
kammaren, därest framställningen göres af enskild ledamot, utan utskotts
hörande, däröfver besluta. Har icke inom tid, som nu är sagd, fram¬
ställning blifvit gjord att förslag skall hvila, vare detsamma förfallet.
4:o. Ej må beslut öfver hvilande förslag till annan riksdag,
än nu är nämndt, uppskjutas, utan att Konungen och Andra Kammaren
därom äro ense.
öfvergångsstadgande.
l:o. Ledamot af Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning fort¬
fara till dess sex år förflutit af den tid, för hvilken han blifvit vald.
Val, som förrättas, sedan dessa stadganden trädt i kraft, gälla för sex år.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 147
2:o. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande
stadganden. Valkretsindelning, som i § 13 mom. 8 sägs, skall emeller¬
tid ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i afseende å först¬
nämnda val. Ny valkretsindelning skall därefter företagas året innan
allmänna val jämlikt § 15 mom. 1 för fjärde gången efter den första
valkretsindelningen äga rum.
Därjämte hafva motionärerna hemställt, att utskottet måtte vidtaga
de formella ändringar, som kunde finnas påkallade.
i
Herr Alb. Bergströms motion n:o 41 samt herr Hörnsténs motion
intaga en från öfriga förslag mera fristående ställning.
I dessa motioner hemställes
af herr Alb. Bergström, Herr Alb.
att Riksdagen behagade besluta, att svensk kvinna erhåller samma nf0et-'^ö™4s1
politiska rösträtt till Andra Kammaren som man.
af herr Hörnsten, •
att Riksdagen behagade besluta, att svensk kvinna erhåller samma
politiska rösträtt och valbarhet till Riksdagens båda kamrar som man.
Herr Höm-
sténs motion.
Motionärernas motiveringar.
De skäl, motionärerna anfört till stöd för de åt dem framlagda
särskilda förslagen, har utskottet ansett sig böra här nedan återgifva.
Det af herr Chr. Olsson uti motionen n:o 197 framställda förslaget Hen Chr.
beledsagas af en så lydande motivering. motivering.
»Man har på vissa håll sökt bagatellisera den reform af den kommu¬
nala rösträtten, som Kungl. Maj:t i propositionen n:o 29 bjuder på. Enligt
min åsikt kan intet vara oriktigare. För den, som samvetsgrant och utan
förutfattade meningar granskar det vidlyftiga siffermaterial, som Kungl.
Maj:t åvägabragt för att belysa reformens verkningar, bör det stå klart,
att, om förslaget antages, en bresch därmed är skjuten i penningväldets
fasta borg inom det kommunala lifvet. Då jag gör detta erkännande,
148 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
måste jag naturligtvis äfven medgifva, att den grundval, hvarpå första-
kamm arvalen hvila, har undergått en väsentlig omläggning, enär enligt
förslaget dessa val fortfarande som hittills skulle få de kommunala valen
till basis. Utan tvifvel bör äfven ganska stor betydelse tillmätas den
omständigheten, att valmännen till Första Kammaren, d. v. s. landstings-
männen, skulle på landet väljas direkt på kommunalstämmorna med
undanröjande af det nuvarande mellantrappsteget, där intriger och
bearbetningar så att säga i skymundan kunna drifva sitt spel. Icke
heller vill jag förneka, att det proportionella valsätt, som föreslås att
tillämpas både vid de primära och sekundära valen, i allmänhet torde
komma att i hvad på detta valsätt beror fylla sin uppgift att förhjälpa
minoriteterna till sin rätt. Vare det långt ifrån mig att förringa de
beaktansvärda fördelar, som det proportionella valsättet för med sig,
fastän jag icke kunnat blunda för dess brister och olägenheter, särskildt
vid val till Andra Kammaren. Alla skäl finnas alltså till tacksamhet
mot regeringen för dess — som det synes — ärliga uppsåt att demokra¬
tisera Första Kammaren. Justitieministern säger också å sidan 10 i
den nådiga propositionen n:o 28, att det bör vara 'klokt och för sam¬
hällets fortsatta utveckling nyttigt, om åtgärder samtidigt vidtagas
till sådan ändring af grunderna för Första Kammarens sammansättning,
som kan mera än hittills förläna äfven denna kammare karaktären
att stå på folklig kotten.’* Så långt jag kän förstå och uppskatta
herr justitieministerns tankegång. Men då han å sidan 18 i samma
nådiga proposition yttrar: 'Uppenbart är, att genom dessa val represen¬
tanter för olika meningsriktningar bland de kommunalt röstberätti¬
gade böra blifva utsedda från hvarje valkrets. Och således skall
det nu blifva möjligt att med tillämpning af proportionella val äfven i
landstingen få samma olika meningsriktningar företrädda jämväl inom
Första Kammaren.’ Den första satsens riktighet har jag redan med-
gifvit, men den sista får man nog vid närmare eftersinnande reducera
till en s. k. from önskning, så länge, till följd af bestämmelser i grund¬
lagen, i hvilka Kungl. Maj:t icke föreslagit någon ändring, Första
Kammaren faktiskt endast kan rekryteras af rika personer. Det synes
mig, som om regeringen gått till väga ungefär som en husvärd, den
där till tjänst för de talrika invånarna i källarvåningen anbringar en
spiraltrappa upp till ett läsrum i våningen ofvanpå, men låter trappan
sluta med en väl tillbommad dörr. Man invänder, att äfven bland
* Kurs. af motionären.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 149
likt folk kan finnas äkta demokrater, som kunna förfäkta de lägre
folklagrens intressen. Jag hoppas, att så lcan vara fallet, men regeln
är väl, att rikedomen predestinerar till en viss aristokratisk åskådning,
och regeringens mening är väl, att demokratien i Första Kammaren
icke blott skall representeras af en enstaka sparf i tranedansen, utan
att åt densamma skall tillmätas ett afsevärdt utrymme. Jag tror nu
visserligen, att tillgång nog skulle yppa sig på kandidater, som, då de
behöfde massans axlar för att klifva upp till samhällets höjder, knappast
skulle draga i betänkande att insvepa sig i demokratiens mantel, fastän
de i själ och hjärta långt ifrån voro folkligt sinnade. Men hvad hjälpte
det de demokratiska valmännen, att deras kandidaters ’röst var Jakobs
röst’, om 'deras händer voro Esaus händer’. Och äfven om — mot
förmodan — brist icke skulle yppa sig på förmögna män, som ända
ut i fingerspetsarna vore genomträngda af folkliga idéer på samma
gång de vore kvalificerade för representantkallet, så är det väl ändå
mindre lämpligt att pålägga valmännen det tvånget att utse sina re¬
presentanter ur en helt annan samhällsklass än deras egen. Det ligger
ju mycken sanning i ordstäfvet: Men vet bäst, hvar skon klämmer,
som bär den’, hvilket här tillämpadt skulle betyda: representanter ur
småfolkets egna led känna bäst till småfolkets önskningar och behof
och äro åtminstone ur den synpunkten de lämpligaste att företräda dem.
Och nog bör en Första Kammare, hvilken icke enbart rikt folk äger
monopol på att tillhöra, kunna 'vara uttryck för en mera bestående
politisk åskådning’,* lika väl som den Första Kammare, som regeringen
vill skapa, hvilken äfven den i lika grad som den förra är — för¬
medelst de proportionella valen — ämnad att vara en afspegling af
valkorporationernas politiska tänkesätt. Ty ingen kan väl på allvar
påstå, att rikedomen i och för sig, oberoende af det politiska tänke¬
sättet hos dess innehafvare, representerar en mera bestående politisk
åskådning.
För att upphäfva detta förmögenhetens monopol på besättandet
af platserna i Första Kammaren, hvars mot det kungl. förslagets anda
och mening stridande konsekvenser jag tillåtit mig påpeka, ligger det
ju närmast till hands att nedsätta den grundlagstadgade valbarhets-
census för val till Första Kammaren. Och då den gräns, vid hvilken
de lägre beskattade å ena och de högre beskattade å andra sidan stå
fullt jämnstarka i fråga om inflytande å de kommunala valen, den s. k.
* Justitieministerns uttryck.
150 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
jämviktsgränsen, i medeltal för hela rikets landsbygd i det kungl. för¬
slaget nedflyttas från fyrktalet 139 till fyrktalet 72, d. v. s. till ungefär
hälften af det nuvarande jämviktstalet, så tager jag mig däraf an¬
ledning föreslå, att en motsvarande nedsättning göres i valbarhets-
census för valen till Första Kammaren. Men för att en dylik grund-
lagsändringfmå varda effektiv, d. v. s. för att personer, hvars förmö¬
genhet svillkor tangera valbarhetscensus, också verkligen må komma att
sitta i Första Kammaren, nödgas jag föreslå, att Första Kammarens
ledamöter erhålla arfvode i likhet med Andra Kammarens, ty man lär
icke kunna förvänta, att personer med så pass blygsamma förmögen-
hetsvillkor som de ofvannämnda skola gratis kunna eller vilja under¬
kasta sig de ekonomiska uppoffringar, som en riksdagssejour medför.
Sträng sparsamhetsvän som jag är, bjuder denna åtgärd mig emot, men
jag kan icke utfinna något annat sätt, hvarpå den förra grundlags¬
ändringen skulle blifva effektiv, för så vidt icke den mera obemedlade
representanten erhölle ekonomiskt understöd af sina valmän eller andra,
som intresserat sig för hans val, men att utvecklingen skulle gå därhän
i vårt land kan man ju hvarken förmoda eller önska.
Utom de båda grundlagsändringar, som, såsom jag nu antydt,
enligt min åsikt böra göras i sammanhang med antagandet af den
kungl. propositionen, kunde man sätta i fråga att såsom ett korollarium
till mitt förslag inflika en ny paragraf mellan § 10 och § 11 riksdagsord¬
ningen, motsvarande den på Andra Kammaren syftande § 21 och inne¬
hållande förbud för vald förstakammarledamot att utan vissa giltiga
skäl undandraga sig befattningen, men då § 21 sällan torde tillämpas
och det förefaller mig föga af behofvet påkalladt att föreslå en lik¬
nande bestämmelse beträffande förstakammarledamöter. så har jag afstått
därifrån.»
Herr D. Pers¬
sons m. fl.
motivering.
Herr T). Persson och medmotionärer hafva till stöd för sitt uti
motionen n:o 252 framställda förslag andragit följande:
»Äfven om det påståendet, att rösträttsfrågan bör lösas snart, har
blifvit både hånadt och förtolkadt, innebär det dock en sådan sanning,
att det bör kännas som en bjudande plikt för hvarje sann fosterlands¬
vän att söka bidraga till den frågans snara lösning. Men därvid fram¬
träder också lika starkt krafvet på att frågan blir löst på ett tillfreds¬
ställande sätt, så att alla rättmätiga kraf blifva tillgodosedda och att
alla samhällsklasser kunna förstå och erfara, att det är en verklig reform.
De konservativa hafva ända in på senaste tiden ständigt motsatt
sig hvarje än så blygsam reform på detta område. De ha varit mera
151
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 3.
begåfvade med ett fosterländskt sinnelag än politisk klokhet och blick
lör tidens kraf. De fosterländska fraserna ha fått träda i beslutsam¬
hetens och handlingens ställe. Först på det yttersta i dessa dagar synas
de, genom omständigheternas tvingande makt, kommit till insikt om
frågans allvarliga vikt och innebörd.
Såväl härigenom, som genom det myckna talet om och sökandet
efter garantier från den ena sidan, som ock från andra sidan genom
för högt ställda kraf på reformens utsträckning har rösträttsfrågan förts
ut på misstroendets dimmiga farvatten, där de olika partierna kryssa
omkring frågan och, under ständiga kollideringar med hvarandra, nästan
glömma sin egentliga uppgift: att söka föra frågan lyckligt i hamn.
Ursprungsbeteckning och partiintressen hafva också i hög grad
skymt mångens eljest klara blick.
Frågan är dock af sådan vikt och djupt ingripande betydelse, att
den bör föras ut ur partisynpunkternas och de egna småintressenas trånga
sfär och lösningen sökas i förtroendets och tillmötesgåendets tecken.
Detfnu af regeringen framlagda rösträttsförslaget torde, beträffande
valrätt till Andra Kammaren, vara så långt gående som man för när¬
varande rimligen kan begära, då detsamma är grundadt på den all¬
männa rösträttens princip.
Förslaget upptager dock den proportionella valmetoden, för hvilken
det stora flertalet af vårt folk ej hyser några vidare sympatier.
Ehuru vi ingalunda tro, att en proportionell valmetod i och för
sig mera kan skydda de konservativa än frisinnade intressena eller
tvärtom, så skulle vi dock helst önskat att få behålla majoritetsprincipen
såsom hvilande på historisk grund. Därjämte har denna princip med
alla sina svagheter dock den förtjänsten att vara enkel och lättfattlig.
Det måste sålunda först och främst pröfvas, om den reformering
af den kommunala rösträtten och i följd däraf af Första Kammaren,
som bjudes, kan gifva folket tillräcklig ersättning för det proportionella
valsättets olägenheter.
Visserligen föreligga nu sådana förslag till begränsning af den
kommunala rösträtten, att vägen till Första Kammarens dörr kan blifva
så banad, att personer med något lägre förmögenhetsvillkor kunna
föras fram till densamma, men om inträdesvillkoren blifva lika stränga
som nu, kunna de svårligen komma öfver senatens höga tröskel.
Det måste därför från vår sida framställas såsom ett oeftergifligt
villkor för ett bifall till den föreslagna reformen, att valbarhetscensus
till Första Kammaren sänkes. Men det är icke nog därmed. Ty den
Bih. till Riksd, Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 21
152 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
reform vore af föga. värde, som blott möjliggjorde inträde i Första
Kammaren för personer med lägre förmögenhetsvillkor, om man icke
på samma gång också tillsage, att dessa finge någon ersättning, sa att
de kunde stanna där och odeladt ägna sin tid och sina krafter åt det
dem anförtrodda värfvet.
Beträffande den af regeringen föreslagna valmetoden erkänna vi
villigt, att densamma är betydligt enklare, i hvad på valmannens åt¬
gärder ankommer, än de proportionella valmetoder, som förut förelagts
Riksdagen. Men den nu föreliggande metoden lider dock af ett så
betänkligt tekniskt fel beträffande de s. k. gemensamma kandidaterna,
att vi anse det som en bjudande nödvändighet för det särskilda ut¬
skott, som har den förberedande behandlingen sig anförtrodd, att söka
afhjälpa detta. Vidare har det icke utan fog anmärkts rörande parti¬
beteckning å valsedlarna, att, därest åt denna icke gifves någon offi¬
ciell karaktär, oreda och villrådighet samt i följd däraf i viss mån
oriktigt valresultat skulle kunna uppstå. Man kan nämligen antaga,
att personer från skilda delar af en valkrets, hvilka i hufvudsak hafva
samma politiska uppfattning, t. ex. frisinnad, skulle kunna beteckna
sina valsedlar med dels liberal’, dels 'frisinnad’ och dels med 'radikal’.
Samma olägenhet skulle gifvetvis äfven komma att förefinnas för de
konservativa, i det de skulle kunna råka ut för att beteckna sina val¬
sedlar med dels 'konservativ’, dels 'höger’ och dels 'moderat’ o. s. v.
Anförda förhållande öppnar jämväl möjligheter till Valknep’.
Utan att tilltro oss att afgifva något formuleradt förslag till af-
hjälpande af sistberörda olägenhet, hafva vi dock tänkt oss som en
utväg, att, då valsedlar med partibeteckning användas, dessa rörande
sådan beteckning skulle vara officiellt fastställda. Den valsedel, som
användes med annan än den officiellt fastställda beteckningen, skulle hän¬
föras till den fria gruppens.
Den reformering af Första Kammaren, vi föreslå, kan nog före¬
falla vissa mera betänksamma personer såsom alltför långt gående
och att kammarens karaktär i alltför hög grad därigenom skulle för¬
ändras. Vi tro dock, att man bör gå så långt, om reformen skall
kunna uppbäras och vinna stöd af folkmeningen i landet, hvarförutan
reformen ej kan blifva af bestående värde.
Det synes oss också endast vara en naturlig konsekvens till
förverkligandet af följande föredragande departementschefens om en
rätt syn på verkliga förhållandet vittnande uttalande till statsrådsproto¬
kollet: 'Har redan nu i kamrarne framträdt en viss stämning till
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 153
hinder för ett godt samarbete dem emellan, är det fara för, att efter
rösträttsutvidgningen denna stämning skall leda till en hotande kon¬
flikt. I allt fall, när man genom rösträttsutvidgningen afser en för¬
ändring af Andra Kammarens sammansättning därhän, att, såsom rätt
och billigt är, äfven de djupa leden inom folket skola få deltaga i det
politiska lifvet, skall det vara klokt och för samhällets fortsatta utveck¬
ling nyttigt, om åtgärder samtidigt vidtagas till sådan ändring af grun¬
derna för Första Kammarens sammansättning, som kan mera än hittills
förläna äfven denna kammare karaktären att stå på folklig botten.
Och de betydande svårigheter, som härvid möta och som uppenbarligen
bidragit till att frågan om en reform i afseende å Första Kammarens
bildande förut ställts i bakgrunden, böra i rösträttsfrågans nuvarande
läge ej längre få tillbakahålla förverkligandet af en sådan reform.’»
Herr Wieselgren har på följande sätt motiverat sitt uti motionen HerrWiesei-
n:o 68 framlagda förslag: grena moti-
»Såväl regeringspropositionen i frågan om vår förestående röst-
rättsreform som flere i samma fråga väckta motioner åsyfta en 'demo¬
kratisering’ af Riksdagens Första Kammare. Skälet härtill är tydligt.
Den förändring i samma riktning, Andra Kammaren i följd af före¬
liggande förslag måste komma att undergå, nödvändiggör en i någon
mån motsvarande sänkning af medkammarens nivå. De skulle annars
komma för långt ifrån hvarandra och riksdagsarbetet skulle tvifvelsutan
därpå komma att lida.
Allt för ofta har redan under nuvarande förhållanden denna
olägenhet iakttagits. Andra Kammaren har upprepade gånger fattat
beslut i synnerhet beträffande sedligt-sociala angelägenheter, hvilka
Första Kammaren åter och omigen afslagit. Den har tydligen icke för¬
stått folkets önskemål, icke förstått att rätt uppskatta dem, enär dessa
för de högre samhällslagren icke ägt något större intresse; blott så
lär man kunna förklara Första Kammarens upprepade afslag å Andra
Kammarens beslut i fråga om t. ex. alkoholistasyler, hälsolärans upp¬
förande å skolprogrammet, nämndens något vidgade betydelse i härads¬
rätterna, ökadt djurskydd m. fl. dylika angelägenheter, hvilka när de
slutligen vinna Första Kammarens bifall, blott förstärka medkammarens
benägenhet att såsom grund för de föregående afslagen ställa godtycke
och öfvermod — då ju i en mängd af dessa fall Första Kammarens
s. k. 'bromsningsplikt’ omöjligen låter sig såsom förklaringsgrund an¬
vända. Följden häraf har visat sig i en allt allmännare uppfattning
af Första Kammaren såsom hufvudsakligen ett hinder för framgången
154 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
af de ofta små, men dock för dem det gäller betydelsefulla önskemål,
de många i samhället kunna hysa, och en skyddsvakt, en pådrifvande
kraft blott för sådana intressen, som beröra de få, mera lyckligt lottade
samhällslagren. Att Första Kammaren dock med uthållighet och varm
nitälskan stridt för vissa stora samhällsintressen, som omfatta på en
gång både stora och små, glömmer man vanligen. De små stygnen
minnes man lättare; och därför att dessa träffat så många, står Första
Kammaren nu i själfva verket utan bundsförvanter i den allmänna
meningen.
Denna dess lott har länge varit att förutse. I den mån kretsen
af de intressen, den omhuldat, blifvit snäfvare, har dess brist på en
mera vidsynt och alltomfattande blick för utvecklingens gång och upp¬
stående behof allt starkare framträdt, och man har öppet frågat, huru¬
vida det verkligen skall vara nödigt att behålla en kammare som genom
sina nej mot medkammarens ja blott är i vägen för samhällets snabbare
framåtskridande. Att många af de svar, som å denna fråga gifvas,
peka mot enkammarsystem, är otvetydigt. Men för dem, som anse en
sådan reform i hög grad olycksdiger, måste ock vara på högsta tid
att förebygga den genom mindre betänkliga åtgärder, afseende att
med bibehållande af tvåkammarsystemet förmildra dess hos oss nu så
starkt öfverklagade olägenheter.
Regeringspropositionen i rösträttsfrågan gör i detta syfte ett
kraftigt inlägg. Godkännes det, måste det tvifvelsutan komma att i
hufvudsak verka på afsedt sätt.
Men för somliga har det ändock befunnits icke nog verksamt.
Förslag hafva framkommit att öka dess effektivitet genom att ändra
bestämmelserna i §§ 9 och 12 riksdagsordningen såmedelst, att census
för valbarhet till Första Kammaren nedsättes och därjämte dess leda¬
möter förses med arfvoden under riksdagstiderna.
Dessa båda förslag äro af sinsemellan mycket olika valör.
Skulle det första rörande nedsättning af census godkännas, är
därmed i själfva verket vår författning ombildad från grunden. Den är
ej längre liktydig med ett tvåkammarsystem; den är ett enkammar¬
system med ledamöterna fördelade på två afdelningar. I verkligheten
torde någon kvalitativ åtskillnad mellan dessa icke komma att före¬
finnas; man skall snart finna den ena af dem öfverflödig och aflägsna
den skyddande förklädnad, som afsåge att dölja systemskiftet.
Särskildt måste ju beaktas den sänkning af census, som, utan
hvarje ändring af grundlagsbestämmelsen under de år, som gått sedan
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 155
den fastställdes, i följd af det sjunkande penningvärdet och den ökade
nationalförmögenheten ägt rum. Om ock hädanefter Andra Kammaren
må bli eröfrad af våra arbetare och Första Kammaren af våra bönder,
behöfver dock icke detta medföra någon fara för samhället, då de
senares under sekler förvärfvade erfarenhet i handhafvandet af allmänna
angelägenheter, deras fosterlandskärlek och deras lugna betänksamhet
ej mindre än deras alltjämt ökade mognad tvifvelsutan skola sätta dem
i stånd att motsvara icke få af de kraf, omständigheterna i vårt land
medgifva oss att ställa på en Första Kammare. Men allt beror dock
på, att det blir det representativa lagret af vår landtbefolkning, som
kommer att i densamma ingå. Med en sänkning af census skulle detta
äfventyras. Och därmed skulle de båda kamrarne stå på lika botten
och ett vidhållande af tvåkammarsystemet i realiteten vara tillintetgjordt.
Förslaget att för Första Kammarens ledamöter införa arfvoden
behöfver däremot blott medföra den fördelen, att valmännen blifva
mindre bundna vid rikemansklassen, då de gå att välja sina represen¬
tanter. Och rikedomen ger i och för sig ingen säkerhet för större
vidsynthet, varmare fosterlandskärlek, djupare insikt och mera om¬
fattande intresse än en ekonomiskt mera anspråkslös ställning ger.
Utan arfvoden torde dock det ofvannämnda representativa lagret af vår
landtbefolkning bli mer eller mindre fullständigt utestängdt från möjlig¬
heten att mottaga ifrågavarande val. Jag anser därför, att de före¬
slagna arfvodena utgöra ett oundvikligt korollarium till regeringsproposi¬
tionen i hvad den rör Första Kammarens demokratisering.»
Herr Jesperson m. fl. hafva till stöd för sin motion n:o 258
anfört följande:
»I motionerna n:is 197 och 252 hafva förslag framkommit därom,
att ledamöterna i Riksdagens Första Kammare skulle i likhet med leda¬
möterna i Andra Kammaren åtnjuta arfvode.
Då man kan antaga, att många af Första Kammarens ledamöter
komma att utgöras af personer bosatta i Stockholm, hvilka således icke
kunna anses hafva samma omkostnader för sitt vistande vid riksdagen
som i landsorten boende ledamöter, enär de icke behöfva hyra särskild
bostad, och då äfven öfriga lefnadsomkostnader böra för dem ställa
sig billigare än för ledamöter, som endast under riksdagen vistas här,
anse vi rättvisan kräfva, att det äfven bör vara skillnad i arfvode.
De bestämmelser, som gälla angående arfvode åt ledamöter i af
Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer, gifva äfven stöd åt denna vår upp¬
fattning. Samma synpunkter gälla naturligtvis äfven beträffande leda¬
möterna i Andra Kammaren.»
Herr Jesper-
sons m. fl.
motivering.
Herr
J. Bengts¬
sons moti¬
vering.
Herr Alb.
Bergströms
motivering
till motionen
n:o 45.
156 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Det af herr J. Bengtsson uti motionen n:o 262 framlagda förslaget
åtföljes af en så lydande motivering:
»Enligt min mening ha alltför många af Första Kammarens
ledamöter icke varit bosatta inom den ort de representerat. Rättvis¬
ligen måste dock erkännas, att detta missförhållande på senare tiden
alltmer förändrats till det bättre, ty för närvarande äro — om man
frånräknar de ledamöter, som flyttat till hufvudstaden efter deras
väljande — endast några och tjugu af Första Kammarens ledamöter
bosatta utom sin valkrets. Att påkalla någon förändring i bostads-
bandet för Första Kammarens ledamöter under nu gällande riksdags¬
ordnings tillämpning skulle jag således icke anse vara nödigt. Men
med de förslag till förändring af riksdagsordningen, som nu föreligga,
synes mig som, vid bifall till något af dessa förslag, bostadsbandets in¬
förande äfven för Första Kammarens ledamöter vara i hög grad nöd¬
vändigt.
Med full säkerhet kan man påstå, att de skäl, som i Kungl. Maj:ts
proposition till Rikets ständer af den 5 januari 1863 åberopats för att
lämna valfrihet inom hela riket för Första Kammarens ledamöter, nu¬
mera icke förefinnas; ty om bostadsbandet äfven för dessa införes, »lärer
någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter inom de
fastställda gränserna icke kunna uppstå».
Herr Alb. Bergström har på följande sätt motiverat sitt uti motionen
n:o 45 framlagda förslag:
»Då valkvoten för landsbygden är så afsevärdt större än för städerna,
är det utan tvifvel en synnerligen välbetänkt åtgärd, som af Kungl.
Maj:t föreslås i § 19 af vallagen, att kommun får delas i flere val¬
distrikt, emedan därigenom möjligheten för landtbor att kunna deltaga
i valen i väsentlig mån utjämnas i förhållande till möjligheten för
städernas valmän. Denna indelning är emellertid under inga förhållanden
enligt förslaget obligatorisk; om indelningen skall ske genom kommunal¬
beslut, blir den i viss mån beroende af census till Första Kammaren;
och om Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall bestämma däröfver,
kommer detta uppdrag helt visst i många fall att bli af mindre angenäm
art. Jag vågar därför taga mig friheten hemställa, att, då folkskole-
lokaler torde få förutsättas vara med stor omsorg valda med afseende
på läge för befolkningens bekvämlighet, Riksdagen, i anledning af Kungl.
Maj:ts förslag till lag om val till Riksdagens Andra Kammare, ville
uttala sig därför, att, om en kommun har från förut bestämd vallokal
mera än en mil aflägsen folkskolelokal, särskildt valdistrikt för sådan
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 157
skall afsöndras, därest anmälan härom göres före den 25 juni af minst
25 inom sådant skolområde röstberättigade.»
Friherre Adelswärd har till stöd för sitt förslag anfört:
uti motionen n:o 216:
»Hvar och en som i likhet med mig hyser den bestämda öfver-
tygelsen, att införandet af allmän rösträtt för val till Andra Kammaren
bör ske i förening med införandet af ett proportionellt valsätt och att
samtidigt sådana ändringar böra vidtagas af representationsskicket i sin
helhet, som af en så genomgripande förändring af den ena kammaren
betingas, måste hälsa med tillfredsställelse, att af Kungl. Maj:t ett för¬
slag blifvit framlagdt, som grundats på dessa förutsättningar.
Icke desto mindre kunna tankarna vara delade om huruvida genom
Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag en fullt tillfredsställande lösning
af frågan kan vinnas.
Med full rätt har i alla under senare år framlagda rösträttsförslag
såsom ett hufvudskål för dessas antagande anförts nödvändigheten af
en snar lösning. Men måhända har icke tillräckligt beaktats, att utan
tvifvel lika viktigt som att lösningen blir snar är att den blir bestående,
så att icke en knappt genomförd rösträttsreform omedelbart kommer att
efterföljas af nya strider om ytterligare ändringskraf, till hvilka, ehuru
redan ifrågasatta, hänsyn icke blifvit tagen.
Väl inseende, att den enskilde måste för hufvud frågans framgång
underordna sina egna åsikter och tycken beträffande detaljfrågor, har
jag länge tvekat, huruvida jag borde tillåta mig att på det enda sätt,
som står mig till buds, eller genom en motion framföra min mening.
Då jag nu beslutat mig därför, har det skett, emedan det synes mig
uppenbart, att, om också Kungl. Maj:ts proposition kan hafva utsikt att
vinna den nuvarande Riksdagens bifall, det måste betraktas såsom tvifvel¬
aktigt, om den förmår samla majoritet i en nyvald Andra Kammare,
och såsom mycket sannolikt att reformen icke skall anses tillfreds¬
ställande af flertalet nytillkommande valmän eller deras representanter
i den nya Andra Kammaren, som efter grundlagsändringen kommer
att bildas.
Jag kan tänka mig, att en grundlagsändring i de flesta fall kan
få bestående värde, äfven om den genomföres med stöd af blott en obe¬
tydlig majoritet i en nyvald Andra Kammare och fastän den omfattas
med ringa sympatier hos folket. Men jag har svårt att inse, huru detta
skall blifva möjligt, då grundlagsändringen såsom i förevarande fall afser
en utsträckning af rösträtten till stora, hittills orepresenterade grupper
Friherre
Adelswärda
motivering.
158 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
af medborgare, och dessa nytillkomna väljare själfva från början äro
otillfredsställda med grunderna för den nyförvärfvade rösträtten.
En nödvändig förutsättning för en lugn samhällsutveckling måste
vara, att representationsskicket under jämförelsevis långa tidsperioder
förblir i hufvudsak oförändradt och att icke det politiska arbetet störes
af oupphörliga strider om förändring af detsamma. Det måste därför
vara af största betydelse, att då en representationsförändring företages,
denna grundligt genomföres, så att icke på dagordningen stående frågor,
som kunna inverka på densamma, lämnas olösta, och framför allt så, att
den nya representationens medlemmar själfva och det af dem represen¬
terade folkets flertal från början känna sig tillfredsställda med den
gjorda reformen.
Vid en representationsförändring synes därför steget icke böra
tagas för kort utan fullt ut, för att därefter må kunna i detta afseende
påräknas någon tids lugn i samhällslifvet.
Men äfven af andra skäl har jag kommit till den öfvertygelsen,
att en sådan framställning, som jag härmed har för afsikt att göra, omöj¬
ligen kan skada, utan tvärtom bidraga till att befordra en för framtiden
lycklig lösning af den stora frågan.
Motiveringen i Kungl. Maj:ts proposition inledes med det uttalandet,
att föregående riksdagsbeslut synes kunna lämna ’en ganska säker an¬
visning om den riktning, i hvilken frågans lösning bör sökas’. 1 det
framställda förslaget till representationsförändring synes i anslutning
härtill sträfvandet hufvudsakligen hafva utgått på att finna bestämmelser
så afvägda, att de kunna tänkas föranleda, att röster till erforderligt
antal ur olika läger inom Riksdagen, fast af vidt skilda orsaker, skulle
ansluta sig till förslaget, under det att mindre starkt framhållits nöd¬
vändigheten af att reformen framför allt måste medföra en god och lifs-
kraftig representation.
I den mån opportunitetsskäl äro berättigade, torde dessa emeller¬
tid i förevarande fall böra hämtas icke allenast inom Riksdagens murar
utan fastmer från de nytillämnade väljarnas led.
Vidare föranleder det särskilda utskottets sammansättning till det
antagandet, att utskottet i alla händelser icke kommer att föreslå Riks¬
dagen att utan ändring antaga Kungl. Maj:ts förslag.
Då slutligen flera motioner till rösträttsfrågans lösning med bibe¬
hållande af majoritetsvalsättet framburits, synes det vara af största vikt,
för att icke möjligheten må gå förlorad, att få det proportionella val¬
sättet antaget, att ett förslag, i likhet med Kungl. Maj:ts grundadt på
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 159
detta valsätt, men i vissa andra afseenden från detsamma afvikande,
äfven må komma under Riksdagens pröfning.
För att förebygga ofvan antydda fara af en ofullständigt genom¬
förd reform, som icke vore af beskaffenhet att förekomma omedelbart
uppstående nya författningsstrider, kräfvas enligt mitt förmenande för¬
ändringar i det nu föreliggande kungl. förslaget. Det synes mig, som
om sådana förändringar, grundade på rättvisa och billighet och i och
för sig fullt befogade och ändamålsenliga, borde göras såväl beträffande
rösträtten till Andra Kammaren och bildandet af Första Kammaren som
ock med hänsyn till förhållandet mellan kamrarne.
Rösträtten till Andra Kammaren.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag bibehålies i hufvudsak samma villkor
för rösträtt till Andra Kammaren som i de senast föregående rosträtts-
förslagen, bland annat det så kallade skattestrecket, hvilket förefaller Skattestrecket.
mig minst berättigad t.
Man har med denna 'garanti’ velat försäkra sig om att från väl-
jarne utgallra de oordentliga, de som sakna ansvarskänsla gentemot
staten och det allmänna. Om verkligen detta villkor kunde tänkas fylla
nämnda uppgift, skulle jag tveka att föreslå dess borttagande, men det
synes mig uppenbart, att detta icke är förhållandet. Först och främst
finnes bland de nya röstberättigade ett stort antal, hvilka icke åligga
någon skatteplikt vare sig till stat eller kommun. Dessa förlora alltså
icke sin rösträtt, huru oordentliga de i öfrigt än må vara, och någon
kontroll af att de, hvilka skatteplikt åligga och hvilka fullgjort den¬
samma, i öfrigt äro ordentliga och plikttrogna medborgare, medför be¬
stämmelsen icke. Ur denna synpunkt sedt torde villkoret således få
betraktas såsom praktiskt värdelöst.
Genom inbetalning af ett visst skattebelopp skulle en rösträtt
förvärfvas, som vederbörande eljest ginge förlustig, och det kan icke
bestridas, att detta villkor härigenom får karaktären af röstköp. Ån
mera i ögonen fallande blir detta, om den skattskyldige icke själf be¬
talar sin skatt, utan denna betalas af andra, af föreningar eller val¬
organisationer, för att i visst valsyfte anskaffa flera valmän. Man kan
icke blunda för att detta otvifvelaktigt, sannolikt i ganska stor utsträck-
ning, kommer att ske, så mycket mer som detta förhatliga valmissbruk
redan nu icke torde vara främmande för vårt politiska lif.
Lika förkastligt som att bestämmelsen på ofvannämnda sätt komme
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 22
Kvinnans
rösträtt.
160 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
att användas att i partisyfte i vissa fall anskaffa valmän synes mig
vara, att den i andra skulle tjäna till att utestänga sådana.
Det lärer icke kunna undvikas, att den stundom komme att drabba
valmän, som rent tillfälligt ocb oförskyldt blifvit urståndsätta att i rätt
tid fullgöra sin skatteinbetalning, och således föranledde en uppenbar
orättvisa, föga förenlig med den allmänna rösträttens grundsatser.
Beklagligen synes icke de skattdragande bland industriarbetarnes
klass i likhet med hvad som kännetecknat den svenska allmogen såsom
en hederssak betrakta fullgörandet af lagligen ålagd skatteplikt, men
säkerligen vinnes ingen förbättring härutinnan genom rösträttsbestäm¬
melser. Otvifvelaktigt står det staten andra och bättre medel till buds
för att utkräfva skatten af dem, som af liknöjdhet och brist på med¬
borgerlig pliktkänsla utan nödtvång söka undandraga sig densammas
fullgörande. Detsamma gäller om fullgörandet af värnplikten. Må¬
hända erfordras skärpta lagstiftningsåtgärder för att skatte- och värn¬
plikten skola blifva nöjaktigt uppfyllda, men sådana åtgärder lära väl
höra till andra områden än till den politiska rösträttslagstiftningen.
Troligen vore de ej få, som föreställde sig, att i samband med
förslaget om proportionella val Kungl. Maj:t skulle finna skäligt att
föreslå rösträttens utsträckning äfven till kvinnor.
I såväl 1906 som innevarande års kungl. rösträttspropositioner beröres
frågan om den kvinnliga rösträtten, utan att mot densammas berätti¬
gande skäl anföres. Såväl den nuvarande som den föregående regerin¬
gens chefer hafva offentligen uttalat sina sympatier för och sitt erkän¬
nande af det rättvisa i det allt starkare och allmännare framställda
krafvet på denna utvidgning af den därförutan ofullständiga allmänna
rösträtten. Jag kan knappast erinra mig något offentligt uttalande,
som gått emot detsamma — alla, till hvilket parti de än höra, äro i
sak för den kvinnliga rösträtten, men de flesta vilja likväl icke nu
bringa frågan på tal, emedan, såsom de säga, den icke skulle vara
'opportun eller 'aktuell’. Och likväl kräfves det, för att den skall
blifva både 'opportun' och 'aktuell', endast att alla, som i sak intet
hafva att invända, också verkligen arbeta för densamma. Såsom alltid
så äfven härvidlag slår man sig till ro i väntan på utredning. Det är
svårt att göra sig reda för hvad egentligen denna utredning skulle
afse. Man kan icke åsyfta att med en sådan utröna, hvilken inverkan
en sådan utsträckt rösträtt skulle hafva på storleken af olika politiska
partier inom Riksdagen. Att genom en utredning komma till ett säkert
resultat härvidlag torde vara omöjligt och äfven öfverflödigt, ty är den
kvinnliga rösträtten i sig själf rättvis, måste väl äfven resultaten af
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 161
densamma i afseende på representationens sammansättning få anses
rättvisa. Man vet, att inom de samhällslager, som hittills saknat, men
nu skulle få rösträtt, är kvinnan i kunskaper och uppfostran minst lik¬
ställd med mannen och i sedligt afseende, särskildt med tanke på sprit-
drycksmissbruket, honom gifvet öfverlägsen. — Man vet, hvilken be¬
tydande roll kvinnan spelar inom samhället som uppfostrarinna af det
kommande släktet och att det är hustrun mer än mannen, som ger
prägeln åt arbetarehemmet. Ingen bestrider, att i såväl det allmänna
som enskilda lifvet kvinnan inom alla de verksamhetsfält, som för
henne öppnats, visat sig kunna med heder bestå täflan med mannen.
Påståendet att frågan icke är aktuell, att den icke hör till den
praktiska politiken, vågar jag påstå är falskt, sedan under senaste tider
inom några länder på allvar t. o. m. börjat diskuteras frågan om kvin¬
nans valbarhet, och inom de flesta kulturländer frågan om kvinnans
rösträtt står på dagordningen äfven där för öfrigt icke någon reform
af rösträtten eller representationen förestår. Kan det under sådana
förhållanden vara klokt af oss, som i alla händelser stå inför en afgö¬
rande förändring af vår folkrepresentation, att icke taga steget fullt ut
och låta rösträttsutvidgningen omfatta äfven kvinnornas rösträtt?
Ingen lär väl tro, att, om detta icke nu göres, kvinnorna skulle
låta det energiska arbete hvila, som de påbörjat för att göra sitt rätt¬
visa kraf gällande! Deras sträfvanden komma endast att blifva än mer
ihärdiga, och ingen riksdag torde komma att förgå, utan att motioner
blifva väckta för denna sak.
Detsamma blir tvifvelsutan förhållandet med det s. k. skattestrec-
ket, om det nu skulle bibehållas — det komme städse att blifva en
förargelseklippa, ett agitationsmedel utan motsvarande praktiskt värde.
Såsom villkor för rösträtten borde icke få kvarstå andra bestäm¬
melser än sådana, för hvilka fullt klara skäl för deras rättvisa kunna
anföras, eller sådana, som icke på grund af deras natur måste komma
att verka olika inom olika samhällsklasser.
En sådan fullt berättigad bestämmelse anser jag den höjda ålders¬
gränsen vara. Intet talar för att den politiska myndighetsåldern skall
vara lika med den ekonomiska, och det politiska omdömet torde sällan
redan vid 21 års ålder hafva uppnått erforderlig stadga och mogenhet.
De, som icke i likhet med mig känna sig af nu anförda sakliga
skäl öfvertygade om ifrågavarande förändringars önskvärdhet, borde,
synes mig, likväl finna tillräcklig anledning att ingå på desamma af de
opportunitetsskäl, som här påpekats.
Villkor för
rösträtt.
162
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Nuvarande
valkorpora¬
tioner.
Slutna val¬
korporationer.
Bildandet af Första Kammaren.
Kungl. Maj:t har såsom utgångspunkt för förslaget till Första
Kammarens ombildande tagit bibehållandet af de nuvarande valkorpo¬
rationerna — landsting och stadsfullmäktige. På samma grund byggde
de motioner till förra årets Riksdag, som afsågo proportionella val till
båda kamrarne.
Förhållandena hafva emellertid sedan dess väsentligen ändrats.
Då hade ännu icke den principen vunnit anslutning, att allmän röst¬
rätt till Andra Kammaren såsom en följd borde medföra vissa i samman¬
hang därmed stående ändringar i representationsskicket äfven berörande
Första Kammaren. Nu har genom Första Kammarens beslut förra
året denna förutsättning blifvit godkänd af denna kammare. Andra
Kammarens beslut gaf åter vid handen, att denna kammares majoritet
på goda skäl icke kunde anse de proportionella valens idé och ändamål
till fyllest tillgodosedda, om detta valsätt skulle tillämpas endast på de
nuvarande valkorporationerna oförändrade. Motionärerna till förra
årets Riksdag stannade inför svårigheten att på ett praktiskt och icke
alltför kompliceradt sätt utsträcka det proportionella valsättet äfven
till utseendet af dessa valkorporationer, hvilka då ansågos fortfarande
böra bibehållas.
Kungl. Maj:t anför såsom skäl för deras bibehållande, att Första
Kammaren bör »fortfarande utses af slutna valkorporationer» samt
söker lösa svårigheterna vid den utsträckta och konsekventa tillämp¬
ningen af det proportionella valsättet med att från grunden ändra
sättet för dessa korporationers bildande.
Betydelsen af att 'slutna valkorpationer’ fortfarande böra utse
Första Kammaren synes mig tvifvelaktig, sedan endast hvart sjätte år
val skall äga rum och icke såsom nu mycket oftare, stundom årligen
och alltid efter obestämda tidsmellanrum. Jag vågar emellertid ifråga¬
sätta, huruvida landstingen och stadsfullmäktige såsom de skulle utses
verkligen fortfarande kunna anses blifva några 'slutna valkorporationer’.
Mig synes det helt naturligt, att till det år, då val till Första Kam¬
maren förestår, komma dessa korporationer att utses med hänsyn fästad
uteslutande på politiska synpunkter, och deras karaktär af 'slutna val¬
korporationer’ torde väl härigenom helt och håUet bortfalla.
Om det sålunda måste betraktas såsom minst sagdt tvifvelaktigt,
om man med bibehållande af landsting och stadsfullmäktige såsom val-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 163
korporationer vinner hvad som därmed åsyftas, kan man däremot
betrakta såsom säkert, att denna deras dubbla uppgift, tillfälligtvis
politisk och i regel och i hufvudsak ekonomisk, kommer att högst
ofördelaktigt inverka på deras sammansättning och kontinuitet med
tanke endast på den sistnämnda uppgiften.
Då denna, som bör vara hufvudsak, sålunda kommer att lida på
att den politiska uppgiften bibehålies, och då enligt mitt förmenande
intet i realiteten är därmed att vinna i afseende å Första Kammarens
sammansättning, synes det mig klokare, att valen till denna kammare
icke vidare åläggas landstingen och stadsfullmäktige, hvarigenom dessa
korporationer komma att utses uteslutande med afseende fästadt på
deras egentliga, ekonomiska och kommunala uppgift.
Den sammanblandning af kommunala och rent politiska intressen
och synpunkter, som blifvit en nödvändig följd af att enligt Kungl.
Maj:ts förslag fortfarande till dessa kommunala institutioner förlägga
första-kammar-valen, kommer enligt mitt förmenande att på ett oför¬
delaktigt sätt inverka på lösningen af såväl den politiska som kom¬
munala rösträttsfrågan och föranleda, att de politiska striderna indragas
i det kommunala lifvet. De kommunala institutionerna skulle komma att
bildas genom proportionella val, grundade på politiska partigrupperingar.
Min afsikt med föreliggande motion är att föreslå en lösning
af den politiska rösträttsfrågan äfven beträffande Första Kammaren
oberoende af den kommunala, så att hvar sak får gälla för sig, hvari¬
genom frågan i sin helhet blir enklare och klarare.
Under denna förutsättning ligger det i sakens natur, att jag icke
har någon anledning att i detta sammanhang beröra det kommunala
lagstiftningsspörsmålet eller regeringens förslag till ändringar af nu
gällande kommunala rösträtt.
Hvilka åsikter man än må hysa om detta förslag, torde dock
alla kunna vara eniga därom, att det,, oaktadt det storartade och ut¬
märkta arbete, som därpå blifvit nedlagdt, icke berör frågan i hela
dess vidd och icke ens omfattar de kommunala valen i allmänhet, utan
blott behandlar den del af desamma, som fortfarande skulle få politisk
betydelse. Det är häraf själffallet, att den kommunala lagstiftningen
fortfarande kommer att bli en öppen fråga af största vikt för det blif¬
vande lagstiftningsarbetet, och det kan knappast vara tvifvel under-
kastadt att de, som uti den nu föreliggande kompromissen mellan de
Den politiska
rösträttsfrå¬
gan oberoende
af den kom¬
munala.
Den kommu¬
nala röst¬
rätten.
Åldersgräns
för rösträtt
till Första
Kammaren
och Andra
Kammaren.
164 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
två i grunden skilda frågorna — den politiska ock den kommunala —
vilja finna en säkerhet för att de sålunda hopkopplade skola för¬
hindra vidare förändringar inom den kommunala lagstiftningen, grund¬
ligt misstaga sig.
Det naturligaste synes mig vara att med förtroende öfverlämna
till den nya representation, som skall framgå efter den nu förestående
politiska reformens genomförande, att besluta de förändringar i den
kommunala lagstiftningen, hvilka stått på dagordningen alltsedan det
nuvarande representationsskickets införande.
Det behöfver knappast påpekas, att, om likvisst den ifrågasatta
kompromissen anses böra äga rum, intet hinder föreligger däremot,
ehuru representationsförändringen enligt mitt förslag icke står i direkt
beroende af den kommunala lagstiftningen.
Vid en jämförelse mellan de valmanskårer till Första Kammaren
och till Andra Kammaren, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle upp¬
stå, framträder ett egendomligt förhållande, som förtjänar att påpekas.
För rösträtt till Andra Kammaren är föreslagen en åldersbegränsning
af 24 år. Till Första Kammaren skulle åldersgränsen för urväljarne
bibehållas såsom hittills till 21 år. Hittills har åldersgränsen varit af
underordnad betydelse för första-kammar-valen, då individens inflytande
vid valet varit ringa, jämfördt med fyrktalets enligt gällande röstskala.
Men i samma mån röstgraderingen inskränkes och individens inflytande
blir större, måste åldersbegränsningen få en helt annan betydelse. Då
härtill kommer, att inom många samhällen den vanliga inkomsten med
få undantag är så hög, att den i allmänhet öfverstiger inkomstcensus
för kommunal rösträtt, kan rösträtten inom sådana kommuner be¬
traktas såsom allmän, och då kommunal rösträtt tillkommer äfven
kvinnor, uppstår det egendomliga förhållandet, att enligt regerings-
förslaget väljarekåren till Första Kammaren upptager element, som icke
medgifvas rösträtt till Andra Kammaren, nämligen några åldersklasser
yngre medborgare och kvinnor!
Må vara att den graderade skalan neutraliserar verkningarne af
en sådan inkonsekvens, som att en yngre man eller en kvinna endast
på grund af viss inkomst skall hafva kompetens att välja ledamot till
Första Kammaren men icke till Andra Kammaren — det kan dock
icke förnekas, att det förefaller föga lämpligt att, då reformer företagas
i grunderna för kamrarnas sammansättning, rösträttsbestämmelserna
bibehållas så föga i öfverensstämmelse med respektive kammares karaktär.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 165
Sammankopplingen mellan politisk och kommunal rösträtt tvingar Oraderad
till användandet af en graderad skala, livilkens begränsning måste bli röstska‘a
godtycklig, äfven för det politiska valet, och till en kombination af^ P val.
röstningen efter graderad skala och det proportionella valsättet. Jag
har svårt att kunna förlika mig med en sådan kombination, som synes
mig vara oförenlig med de proportionella valens idé.
Det proportionella valsättet komme tvifvelsutan att äfven i förening
med den graderade röstskalan verka till skyddandet af minoritetens rätt,
men minoritet och majoritet komme i regeln att omkastas, så att mino¬
riteten blefve den, som med lika individuell rösträtt i stället skulle
hafva utgjort majoriteten.
Grundtanken för de proportionella valen måste vara att i repre- Proportionella
sentationen fa fram de olika sociala och politiska uppfattningar, som val ersättnin9
omfattas bland väljarne, att åstadkomma i representationen en trogen i°r klassval'
bild af hela folket, d. v. s. alldeles detsamma som man förut sökt göra
medelst olika slag af klassval. Det är sålunda endast ett modernt
medel för åstadkommande af samma sak. Det proportionella valsättet
är en ersättning för det forna klassvalet, som blifvit oanvändbart i
samma stund några skarpa gränser samhällsklasserna emellan icke
längre finnas.
Rösträttens gradering efter förmögenhetens storlek är intet annat
än en. beräkningsgrund för ett slags klassval. En tillämpning af
proportionellt valsätt på en graderad röstskala blir sålunda liktydigt
med att samtidigt använda proportionella val och klassval, d. v. s. två
olika medel för samma sak, som skola ersätta hvarandra, men, om de
samtidigt användas, icke kunna undgå att förrycka det resultat man
har till uppgift att åstadkomma.
Jag anser därföre, att en konsekvent tillämpning af proportionellt P*XZl°iika
valsätt till Första Kammaren fordrar lika rösträtt hos väljarne och Rösträtt un
öfvergifvandet af den graderade röstskalan. Första
Kammaren.
För att emellertid redan genom en viss olikhet hos väljarne åstad- Högre ålders-
komma den önskade olikheten i kamrarnas sammansättning föreslår jag rösträtt°tni
såsom enda olikhet i villkoren för rösträtt en höjning af åldersgränsen Forsta
till 30 år för rösträtt till Första Kammaren samt att valet i stället för Kammaren-
af nuvarande valkorporationer förrättas af till hvarje valtillfälle utsedda
elektorer.
166 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3-
Det synes mig ligga en fullt logisk grund för en sådan inskränk¬
ning, som drabbar alla lika och som ur väljarekåren utsofrar de ele¬
ment, som i lefnadsvanor och åskådningssätt ännu äro minst stadgade
och vederhäftiga och sålunda minst äro ägnade att utse ledamöter i
Första Kammaren. Jag utgår härvid från den förutsättningen, att denna
kammares uppgift är att inom representationen utgöra det återhållande
elementet samt att trygga mot tvära omkastningar och tillfälliga opi¬
nioners alltför stora inflytande.
Då val till Första Kammaren inom hvarje valkrets endast skulle
komma att äga rum hvart sjätte år, blefve medelåldern vid första val¬
tillfället 32Y2 år. Röstberättigade till Första Kammaren skulle komma
att utgöra 83 % af röstberättigade till Andra Kammaren, och af de
röstande komme omkring 85 % att utgöras af gifta eller med andra
ord af sådana, som bildat familj samt i regeln äro bofasta och ofta
besutte ett 'eget hem’ och af dessa orsaker måste antagas hafva de
riktiga förutsättningar ne för att välia medlemmar i Första Kammaren.
Valbarhet nu Det andra medlet för inverkan på Första Kammarens samman-
k ammar en. sättning är valbarhetsbestämmelserna.
Jag finner ingen anledning att föreslå någon ändring i de nu
gällande, annat än ett förtydligande af bestämmelsen om förmögenhets-
census. För valbarhet skulle, anser jag, fordras kronor 4,000 i årlig
inkomst vare sig af kapital, arbete eller fastighet, hvilket också måste
vara den nu gällande bestämmelsens mening, ehuru det särskildt talas
om besittning af fastighet för kronor 80,000 taxeringsvärde. Då detta
lagrum affattades, torde det varit sällsynt, att den, som var taxerad för
fastighet till detta värde, icke också ägde en motsvarande förmögenhet
eller inkomst. Nu är det åter ytterst vanligt, att ägare af fastighet
har denna så högt belånad, att hans verkliga förmögenhet eller inkomst
icke på långt när motsvarar taxeringsvärdet å fastigheten. Om icke
bestämmelsen skall blifva rent illusorisk och föranleda till kringgående,
synes därföre nu föreslagna förtydligande nödvändigt och rättvist.
Mot de nu föreslagna grunderna för Första Kammarens bildande
hafva från motsatta politiska sidor anmärkningar blifvit gjorda.
Första Från högerhåll har sålunda anmärkts, att en så bildad Första
Kammarens Kammare skulle i stort sedt blifva identisk med den Andra Kammaren.
sammansätt■ Utan att kunna på förhand bevisa, huru stor inverkan den ofvannämnda
ning och begränsningen i rösträtten kan komma att få på kamrarnes samman-
karaktär. sättning, synes mig dock med stöd af ofvan uppgifna statistiska data
167
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
obestridligt, att denna inverkan måste blifva afsevärd. Men än krafti¬
gare kommer härtill att bidraga de bibehållna valbarhetsvillkoren, livilka
bland annat medföra, att ett betydligt mindre antal medborgare — enligt
senast tillgänglig statistik omkring 13,000 — bli valbara till Första
Kammaren mot omkring 1,250,000 till Andra Kammaren, eller mot¬
svarande blott omkring 1 % af dessa. Då det emellertid gäller att
allenast utse 150 ledamöter, synes dock antalet valbare fullt tillräckligt,
isynnerhet som intet bostadsband verkar inskränkande på valet. Att
kammarens sammansättning blir en annan än den nuvarande är otvifvel¬
aktigt, och det är ju också afsikten, men den från konservativt håll
uttalade farhågan för att Första Kammarens sammansättning skulle bli
identisk med Andra Kammarens, eller sådan att kammarens karaktär
inom representationen skulle försvinna, synes mig vara högst öfver¬
drifven och sakna all verklig: grund.
o O
Att, såsom påyrkats, utvidga valbarheten genom sänkning af
förmögenhetscensus och införande af arfvoden kan jag däremot icke
finna berättigadt. — Genom det fallande penningevärdet har förmögen¬
hetscensus till 4,000 kronors inkomst redan faktiskt sänkts till inemot
hälften af hvad den var, då den fastställdes. Denna inkomst är icke
större än att den i oändligt många fall genom duglighet och arbet¬
samhet uppnås vid en ganska tidig ålder äfven af personer, som börjat
med två tomma händer, och denna fordran på en viss ärfd eller för-
värfd förmögenhet hos medlemmar i Första Kammaren innebär dock
en viss garanti för att dessa skola vara i besittning af den bildning
och uppfostran, den omdömesförmåga särskildt i ekonomiska frågor
samt framför allt af den själfständighet och det oberoende, som bör
fordras hos medlemmarne i ett öfverhus. Frånvaron af arfvode är
också ett medel, som i sin mån betryggar befintligheten af de två
sistnämnda egenskaperna, hvarförutom den vackra och betydelsefulla
grundsatsen, att medborgerliga plikter skola utan ersättning och äfven
med personliga uppoffringar fullgöras, bör inom de områden, där detta
är möjligt, vidmakthållas.
Utom valbarhet och valrätt inverka emellertid äfven andra om¬
ständigheter på bibehållandet af en önskvärd olikhet mellan kamrarne.
Jag vill bland dessa särskildt påpeka, att valet för Första Kammaren
kommer att blifva medelbart, att denna kammares förnyelse skulle ske
med en sjättedel årligen, hvarigenom nödig kontinuitet bibehålies samt
att mandattiden blir dubbelt så lång.
Från vänsterhåll framställes en diametralt motsatt uppfattning,
nämligen att begränsningen i valbarheten skulle utestänga allt för
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Åfd. 3 Höft. 23
Tvåkammar-
system.
168 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
många liberala representanter från Första Kammaren. Denna åsikt
uttalades bland annat redan vid debatten om remissen af Kungl. Maj:ts
proposition af de radikala och socialdemokratiska partiernas främste
män, men då dessa själfva, så vidt jag vet, äro valbara till Första
Kammaren, synes detta utgöra det mest slående beviset på öfverdriften
i en sådan uppfattning.
Långt ifrån att nu ifrågasatta grund för bildandet af Första
Kammaren skulle i realiteten innebära en öfvergång till enkammar-
system, vågar jag hålla före, att det fastmer skall bidraga till två-
kammarsystemets befästande. — Första Kammaren, sålunda bildad, blir
en lika 'folkvald’ kammare som den Andra Kammaren och får där¬
igenom ock större auktoritet. Större enhetlighet uppnås inom Riks¬
dagen i sin helhet, partibildningarna kunna, såsom med vårt representa-
tionsskick bäst förenligt, blifva för kamrarne gemensamma, och kam¬
mare behöfver icke stå mot kammare, representerande hvar sitt ytter-
lighetsparti.
Bibehålies Första Kammaren i hufvudsak vid sin nuvarande sam¬
mansättning samtidigt med en långt gående demokratisering af Andra
Kammaren, måste följden häraf snarare blifva i realiteten ett enkammar-
system, om ock till formen tvåkammarsystemet bibehålies. Första
Kammaren nödgas nedstiga till en sekundär roll liksom de icke folk¬
valda öfverhusen. Man kan härvid jämföra förhållandena i det engelska
parlamentet, som väl kan sägas utgöra urtypen för alla tvåkammar-
system. Öfverhuset har där ursprungligen enligt konstitutionen samma
makt i alla afseenden som underhuset, men tradition och praxis har
utvecklat sig därhän, att det i budgetsfrågor i verkligheten har intet
att säga och i lagfrågor faktiskt blott ett suspensivt veto. Man skulle
sålunda kunna säga, att i England, i tvåkammarsystemets stamort, i
realiteten enkammarsystem är rådande, hvilket på grund af under¬
husets beskaffenhet och andra för England egendomliga konstitutionella
förhållanden, som icke hafva motsvarighet hos oss, kan utan skada
äga rum.
Förhållandet mellan kamrarne.
Mig synes olikheten mellan kamrarne alltjämt blifva så stor, att
då dessa enligt grundlagen fortfarande skola tillerkännas 'lika behörig¬
het och myndighet’, ett grundlagsenligt medel bör stå till buds, som
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 169
inom viss tid möjliggör eller nödgar till att frågor, om livilka kamrarne
stanna i olika beslut, blifva afgjorda. Jag tvekar därför icke att här¬
med återkomma med samma förslag, som jag förra året framställde i
den af nuvarande statsrådet Hammarskjöld och mig framlagda motionen
n:o 149, och åberopar den däri anförda motiveringen.
Det synes uppenbart att en bestämmelse, som tillerkänner två till
sina hufvudåskådningssätt motsatta delar i en reprensentation samma
beslutanderätt, måste medföra de mest orimliga konsekvenser och ett
fullkomligt afstannande af en fruktbärande verksamhet, om man icke
förutsatte, antingen att endera representationsdelen slutligen med eller
mot sin egen öfvertygelse och vilja gåfve efter eller ock att genom
mer eller mindre onaturliga kompromisser en lösning framtvingades,
hvarmed i de flesta fall ingendera delen kunde antagas blifva fullt
tillfredsställd.
Den ena eller andra af dessa utvägar har företrädesvis kommit
till användning hos olika tvåkammarrepresentationer, allt efter deras
olika typ och sammansättning.
I engelska parlamentet har, såsom redan förut påpekats, utveck¬
lingen sedan sekler tillbaka gått i den riktning, att öfverhuset alltid
ger efter. I detta land utgör sålunda utan all fråga underhuset,
representerande folkviljan, den slutligen afgörande suveräna makten
inom konstitutionen. Öfverhuset äger alltså enligt praxis icke rätt att
göra någon ändring i en af underhuset antagen lag om budgeten, och
alla årets budget berörande frågor upptagas i en »bill», som öfver¬
huset visserligen äger formell rätt att i sin helhet afslå, men dock
aldrig någonsin afslår, då det ligger i sakens natur, att detta skulle
vara detsamma som statsmaskineriets afstannande. Öfriga af under¬
huset antagna lagar äger öfverhuset ändra och återsända till ny pröf¬
ning af underhuset och äfven att afslå, hvilken rätt också användes.
Men om därefter underhuset upplöses och efter nya val åter antager
samma lag, beviljas den af öfverhuset. Något exempel på motsatsen
är sedan ett par århundraden tillbaka icke kändt.
Oaktadt således inom engelska parlamentet praxis lika bra som
en lagbestämmelse gifver möjlighet till lösning af hvarje fråga, om
hvilken de båda husen stannat i olika beslut, står det icke desto mindre
på dagordningen att införa ett lagligt medel till sådana frågors af¬
görande utan en så besvärlig procedur, som underhusets upplösande.
Emellertid är det i Englands parlament nu beskrifna tillväga¬
gångssättet knappast tänkbart annat än inom sådana representationer,
där öfverhuset icke är folkvaldt.
Gemensamma
voteringar.
170 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Med vårt representationsskick och med våra konstitutionella
traditioner synes införandet af ett sådant suspensivt veto för den Första
Kammaren icke förenligt. Under det nuvarande representationsskickets
snart halfsekellånga tillvaro torde det icke heller kunna anföras många
exempel på att beslut framtvingats mot den ena kammarens vilja.
Däremot har i så mycket större utsträckning det här ofvan angifna
andra medlet blifvit tillämpadt. Kompromissen torde kunna sägas
alldeles särskildt karaktärisera det parlamentariska arbetet i Sverige
under de sistförflutna decennierna. Knappast torde exempel kunna
anföras på lösningen af en politisk fråga af någon betydelse annat
än såsom en kompromiss mellan kamrarne, och ofta har kompromissen
icke inskränkts till naturliga gränser, till en fråga eller med hvar¬
andra i strängt sammanhang stående frågor, utan bytesmedlen hafva
hämtats från olika frågor utan inbördes gemenskap. Och likvisst
hafva dessa kompromisser visat sig så svåra att genomföra, att detta
icke kunnat ske förr än efter decennier af slitningar, sedan intresset
för frågan hunnit slappas, sålunda i trötthetens tecken och helt naturligt
medförande en lösning icke fullt tillfredsställande från någon synpunkt
och kanske icke heller slutgiltig. Det är öfverflödigt att här anföra
exempel, till hvilka vår riksdagshistoria lämnar ett rikt material —
förhållandet är kändt och erkändt.
Ingen lärer heller vilja påstå, att ett sådant sakernas tillstånd
är lyckligt, att icke det politiska lifvet och samhällsutvecklingen däraf
blir lidande och att det icke vore väl värdt att söka finna ett medel,
som kunde åstadkomma en förändring. Ett sådant nära till hands
liggande medel, egenartadt för vårt representationsskick, finnes redan
uti de gemensamma voteringarna. Det synes mig utgöra en fullt
naturlig utveckling att bygga på den befintliga grunden och under
vissa betingelser utvidga användningen af de gemensamma voteringarna
äfven till lagfrågor — dock icke till grundlagsfrågor, hvilka jag tänkt
mig fortfarande böra behandlas enligt nu gällande föreskrifter.
Redan skaparen af vårt nuvarande representationsskick insåg
nödvändigheten af att beskattnings- och anslagsfrågor, för att icke
riskera afbrott eller afstannande i statsförvaltningen, genom omedelbara
gemensamma voteringar tillförsäkrades ett slutligt afgörande vid hvarje
års riksdag. Jag vill icke påstå, att det icke då var riktigt att här¬
till inskränka begagnandet af de gemensamma voteringarna, men jag
håller före, att erfarenheten sedan dess gifvit vid handen och förhållandena
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 171
utvecklat sig därhän, att dessa numera böra gifvas en utsträcktare
användning.
Jag tillåter mig därför föreslå sådan förändring i riksdagsord¬
ningen, att gemensam votering skall icke blott såsom hittills vid be-
villningsfrågor, utan äfven vid andra frågors afgörande — med undan¬
tag för grundlagsfrågors — äga rum på följande sätt.
Då en fråga i endast ena kammaren antagits och i medkammaren
afslagits, men minoriteten för förslaget i denna uppgått till minst en
fjärdedel af kammarens hela ledamotsantal och då efter ordinarie nyval
till Andra Kammaren samma fråga ånyo upptagen af ena kammaren
oförändrad antages och i den andra ånyo uppnår minst samma minoritet
för bifall, gemensam votering skall äga rum för frågans slutliga af¬
görande.
Till frågor, som på närnndt "sätt skola behandlas, räknas äfven
sådana om progressiv inkomstskatt och om bevillningsfria afdrag å
inkomst, om hvilka sålunda icke omedelbar gemensam votering skulle
få företagas.
Valsättet.
Det torde få anses öfverflödigt att mer än hvad som ofvan redan
skett här behandla frågan om de proportionella valens nytta och be¬
rättigande eller att till bemötande upptaga de invändningar, som mot
desamma gjorts och alltjämt göras.
Jag vill dock framhålla, att, så vidt jag förstår, kunna de ford¬
ringar, som detta valsätts motståndare uppställa såsom oeftergifliga
villkor för sin anslutning till detsamma, sammanfattas i två hufvud-
punkter, nämligen:
dels en konsekvent och till grunden gående tillämpning
af det proportionella valsättet för. hela representationen, alltså
för båda kamrarnes bildande,
dels en enkel valmetod, som i möjligaste mån förebygger
missbruk och felaktiga resultat vid tillämpningen.
Uppfyllas dessa betingelser och sker införandet af det nya val¬
sättet i samband med en verklig demokratisering af representationen,
så skola säkerligen icke ens proportionalismens principiella motståndare
låta de formella betänkligheterna stå hindrande i vägen för deras an¬
slutning.
Att en folkrepresentation bör afspegla folket i dess helhet och
sålunda i möjligaste mån inrymma plats för alla inom folket rådande
172 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
olika politiska ocli sociala åskådningssätt bestrider ingen. Att genom
majoritetsvalen åt slumpen öfverlämnas, i hvilken proportion olika
meningar blifva företrädda, men att proportionsvalet utgör det moderna
medlet för ett rättvist åstadkommande häraf och ersätter de äldre
medel — såsom klassval eller dylikt — hvilka för samma ändamål
användts, kan icke heller blifva föremål för meningsutbyte. Det synes
mig sålunda vara mot sättet för användandet och icke mot själfva den
proportionella idén, som någon verklig opposition finnes, och jag styrkes
i denna uppfattning däraf, att tanken förts fram just från de frisinnade
meningsgrupper, hvarifrån nu oppositionen förspörjes, och detta ehuru
deras ledande män alltjämt vidhålla sina äldre uttalanden om denna
tankes ’stora och oemotståndliga rättvisa’.
Mot konsekvensen och grundligheten af den af mig nu före¬
slagna tillämpningen af det proportionella valsättet för vår representation
tror jag icke med fog någon invändning kan göras.
Beträffande valmetoden är jag alltjämt af den öfvertygelsen, att
man öfverskattat betydelsen af den matematiska noggrannheten. Det
kan icke vara af praktisk betydelse, om fel i en eller annan valkrets,
för ett fåtal representanter af hela kammarens representantantal, skulle
uppkomma.
Ur strängt proportionalistisk synpunkt fordras dock, att representant-
antalet för hvarje valkrets är relativt stort — ju större det är, ju rätt¬
visare verkar det proportionella valsättet. Ur denna synpunkt sedt
torde det stora antalet valkretsar enligt Kungl. Maj:ts förslag endast
kunna försvaras såsom en öfvergångsform. Man måste antaga, att när
det proportionella valsättets innebörd och verkningssätt väl en gång
ingått i den allmänna uppfattningen, man ock skall finna, att valkret¬
sarna böra förstoras.
För att undanrödja svårigheterna i de allra folkfattigaste delarne
i landet föreslår jag emellertid, att uppdelningen i valkretsar må ut¬
sträckas därhän, att några valkretsar kunna blifva enmansvalkretsar, i
hvilka majoritetsval får användas i likhet med en motsvarande anord¬
ning i den nya finska vallagen. Den inkonsekvens mot proportions¬
valens tillämpning, som ligger häruti, torde icke kunna tillmätas någon
praktisk betydelse, då endast valet af ett mycket ringa fåtal represen¬
tanter häraf beröres.
Likvisst är det obestridligt, att valmetoden icke i matematiskt
hänseende får innesluta sådana ofullkomligheter, som rent af locka till
missbruk eller föranleda alltför många felresultat. Om de i den af
Kungl. Maj:t föreslagna valmetoden anmärkta felen äro af allvarsam
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 173
beskaffenhet, torde det kunna förutsättas, att de under utredningen i
utskottet blifva rättade. Det förefaller mig önskligt, om bestämmelsen
om den ’fria gruppen’ finge helt och hållet utgå, emedan den kompli¬
cerar valmetoden utan att kunna tänkas medföra någon praktisk nytta.
Ingen ifrågasätter, att vid majoritetsvalet stänkröster skola kunna göra
sig gällande, än mindre kan detta fordras af proportionsvalet, där flera
möjligheter stå valmännen till buds att få sin rösträtt effektiv. Parti¬
grupperingar måste i alla händelser i det moderna politiska lifvet finnas,
och sannolikt skulle snart nog knappast någon vilja riskera sin röst
genom att låta den uppgå i den ’fria gruppens’ listor.
Då de formella ändringar i vallagen, som de af mig föreslagna
ändringar i bildandet af Första Kammaren skulle föranleda, äro jäm¬
förelsevis obetydliga, framställer jag icke för närvarande något förslag
till vallag. Jag vill blott framhålla, att jag tänkt mig, att elektorerna
till första-kammar-valet skola i tillämpliga delar utses på samma sätt och
till samma antal som landstingsmän respektive stadsfullmäktige enligt
Kungl. Maj:ts förslag.
Vill man verkligen genomföra allmän rösträtt och vill man i
samband därmed införa proportionella val, måste man ock, synes mig,
utan räddhåga draga fullt ut konsekvenserna af dessa reformer och icke
samtidigt söka medel eller 'garantier’, som i större eller mindre grad
neutralisera deras verkningar. Under arbetet att söka för mig utreda
rösträttsproblemet, särskildt med tanke på detsammas betydelse och
inverkan på författningen i stort sedt och på representationsskicket i
sin helhet, har jag mer och mer kommit till den bestämda öfvertygel-
sen, att detta icke kan ske och att en varaktig och fullt tillfredsställande
lösning icke kan vinnas annat än genom en demokratisering af hela
representationen i förening med åstadkommandet af större enhetlighet
inom densamma och ett bättre befästande af sambandet mellan dess
olika delar. Endast därigenom torde en fullt tillfredsställande samverkan
mellan Konung och Riksdag för framtiden kunna betryggas och ett
praktiskt, ej alltför långsamt gående reformerande lagstiftningsarbete
kunna äga rum till nytta för en lugn, men framåtgående samhälls¬
utveckling.
Jag tror, att en så beskaffad folkrepresentation kan erhållas genom
en organisation efter ofvan angifna grundlinjer. Inom en sådan repre¬
sentation skulle sannolikt tvänne ungefär jämnstarka hufvudpartier
komma att finnas, det ena till sin hufvudriktning framstegs- och reform¬
vänligt, det andra konservativt, hvilka partier omväxlande, beroende på
tidsströmningarne, innehade majoriteten inom Riksdagen.»
Slutord»
Om propor¬
tionell
valmo t od.
174 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
uti motionen n:o 253:
»Såsom en af de tyngst vägande invändningarne mot proportionella
val har angifvits, att hittills föreslagna valmetoder icke vore tillräckligt
enkla och tillförlitliga. Mot den nu af Kungl. Maj:t föreslagna val¬
metoden åberopas med styrka samma invändning och detta icke all¬
deles utan skäl.
Orsaken till de brister i valmetoden, som i dessa hänseenden
kunnat påvisas, ligger icke i direkta fel i densamma utan är att söka i det
förhållandet, att man uppställt sådana kraf på metoden, särskildt med
afseende pa valmännens frihet och oberoende af hvarandra, som icke
kunna uppfyllas annat än på bekostnad antingen af enkelheten eller af
tillförlitligheten — med andra ord, man har uppställt ett matematiskt
sedt olösligt problem.
Det förefinnes emellertid ett säkert sätt att erhålla en i alla af-
seenden fullgod valmetod, om man vill medgifva användandet af offentliga
listor med bestämda kandidater, hvilkas namn ej få förekomma på mer
än en lista. På de flesta ställen, där proportionellt valsätt kommit till
användning för politiska val, har detta sätt blifvit användt till exempel
i Finland och Belgien. Metoden byggd på sådan grund har kommit
till sin fulländning i det af den franska kommissionen för proportio¬
nella val utarbetade förslaget.
Man har inom vårt land mot en dylik metod anmärkt, att val¬
männen skulle blifva utsatta för ett obehörigt tvång, att partiledningarne
skulle få för stor makt och att de bäst organiserade väljaregrupperna
skulle få ett otillbörligt inflytande på valet, till förfång för de mindre
väl organiserade valmännen och för dem, soro icke ville inordna sig
under något visst parti.
Det torde dock vara obestridligt, att vare sig majoritets- eller
proportionellt valsätt tillämpas och i senare fallet, hvilken metod än
användes, måste dock valförberedelser med sammanslutningar mellan
liktänkande äga rum; med andra ord, partibildningar förekomma, val¬
metoden må förutsätta och fordra det eller icke. Redan nu sker detta,
och om i någon enstaka valkrets den politiska lifaktigheten är så ringa
och meningsskiljaktigheterna så obetydliga, att valet kan äga rum utan
föregående offentliga valförberedelser, partibildningar och överens¬
kommelser om vissa kandidater olika valmansgrupper emellan, är detta
fullkomligt otänkbart, sedan rösträtten blifvit allmän. Det synes också
vara orimligt begärdt, att valfriheten skall kunna utsträckas så långt,
att hvar och en eller ett ringa fåtal valmän skulle kunna få just den
kandidat hvar och en allra helst önskade vald. Sker därför icke före
175
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
•själfva valet genom möten, genom uttalanden i pressen, genom profval
och så vidare öfverenskommelser, utan hvar och en utan förberedelser
nedlägger sin röst på valdagen, så blir valets utgång öfverlämnadt mer
eller mindre åt slumpen. Man kan under sådana förhållanden med skäl
saga, att om man väljer på A och B, bli X och Y valda eller — vid
majoritetsval — om man väljer på A, blir X vald, livilket för öfrigt
vid majoritetsval äfven vid de bästa valförberedelser alltid måste blifva
händelsen, för dem nämligen som tillhöra minoriteten!
Redan genom de proportionella valen beredes valmannen betydligt
större frihet än vid majoritetsval, då han vid det förstnämnda alltid
har flere möjligheter att göra sin röst gällande, äfven om han nödgas
ansluta sig till en viss partilista. Då det blott erfordras, att ett jäm¬
förelsevis litet antal valmän ena sig om kandidaterna på en lista för
att denna skall få upptagas som en officiell lista, och intet hindrar att
ott flertal sådana listor finnas, borde därmed den önskade friheten för
valmannen vara fullt tillgodosedd.
Ju färre listorna äro, ju lättare blir det för valmannen att beräkna
resultatet af den röst han afger, men äfven om han har flera listor att
välja på, torde man knappast med fog kunna påstå, att valet blir svårare
att utföra eller att mer lämnas åt slumpen än vid majoritetsvalet. Det
synes mig därför egendomligt, att man i samband med införandet af
ett proportionellt valsätt fäst så stort afseende vid den förmenta olägen¬
heten af partitvång vid valet, ett tvång som redan nu år lika stort och
äfven vid majoritetsvalen icke kan undvikas.
Utgående således ifrån det enligt mitt förmenande obestridliga
faktum, att valförberedelser med partigrupperingar och öfverenskommelser
mellan liktänkande valmän redan existera och vid allmän rösträtt äro
alldeles oundvikliga samt vid de nuvarande majoritetsvalen verka än
mer inskränkande på valmannens frihet än vid proportionella val, kan
jag icke finna någon rimlig anledning till att, för att bereda en frihet
lör valmannen, som han i verkligheten ändock icke kan begagna sig
af, välja en valmetod, hvilken för att fylla detta kraf måste blifva
svårbegripligare och osäkrare med afseende på resultaten än den eljest
behöfde vara. I all synnerhet som detta väsentligt bidrager till för¬
svårandet af de proportionella valens antagande.
Jag anser att alla grundade skäl till anmärkningar mot valsättet
böra om möjligt undanröjas. Det förefaller mig därföre orätt, om icke,
«huru sent, ett förslag framställdes om en valmetod, mot hvilken någon
verklig anmärkning af majoritetsvalens anhängare, vare sig politici eller
Bih till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami 1 Åfd. 3 Höft. . 24
Tillägg till
motiveringen i
motion n:o
216.
176 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
matematici, icke med skäl kan göras, så att icke detta kan blifva orsaken
till proportionalismens nederlag. De som verkligen ärligt eftersträfva
införandet af proportionalismens rättvisa princip i vårt statslif borde,
synes mig, icke tveka att uppoffra nu berörda kraf på valmetoden,
hvilket, jag vågar påstå det, knappast kan betraktas annat än såsom
härledande sig från en fördom eller ett missförstånd.
Såsom en förebild torde kunna väljas den valmetod, som blifvit
utarbetad af den förut åberopade kommissionen i Frankrike och hvilken
grundar sig på och utgör en förbättring af den belgiska metoden,
hvilken redan visat sig vara i tillämpningen fullt tillfredsställande.
Metoden behöfver emellertid icke lägga hinder i vägen för de valmän,
som icke vilja rösta med partilistor, utan hvilka önska afgifva sina
röster på en personlig kandidat, hvilkens namn då icke får förekomma
på någon partilista, att kunna göra detta. Denna 'personliga’ valsedel
är vid platsernas fördelning likställd med en partilista. Naturligtvis är det
en nödvändig förutsättning för att en sålunda vid sidan af partigrupperna
uppställd kandidat skall hafva någon utsikt att blifva vald, att äfven i
detta fall ett visst antal valmän sammanslutit sig ocli enat sig om en
viss kandidat. Sannolikt kommer denna utväg därför sällan af valmännen
att begagnas, men det kan tänkas, att inom enstaka valkretsar ett större
antal valmän icke vilja ansluta sig till något visst parti, men däremot
äro angelägna att till Riksdagen förvärfva en på grund af viss sakkun¬
skap, sjelfständighet eller andra egenskaper framstående person, som icke
vill låta uppställa sig på någon partilista — och för dessa fall bör
denna möjlighet finnas.
Jag tillåter mig att i detta sammanhang begagna tillfället tillägga
några ord till motiveringen i min föregående motion n:o 216 beträffande
det i densamma framställda förslaget om Första Kammarens bildande.
Jag vågar göra detta med anledning af i tal och skrift gjorda
anmärkningar, hvilka föranledt mig till den förmodan, att jag icke till¬
räckligt tydligt utvecklat min tankegång. Dessa anmärkningar gå ut på,
att en Första Kammare, utsedd af de valmän och på det sätt jag före¬
slår, skulle få för liten olikhet med Andra Kammaren, och skidle detta
kammarens bildningssätt jämte den jämväl föreslagna utsträckta använd¬
ningen af gemensamma voteringar innebära en förändring af vårt repre-
sentationsskick från tvåkammar- till enkammar system.
I stället för att åldersgränsen för urvälj ame till Första Kammaren
nu — liksom ock enligt Kungl. Maj:ts förslag — är 21 år, har jag-
föreslagit den till 30 år. Från samma håll, där det fästes stor vikt vid
177
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.
att åldersgränsen för val till Andra Kammaren höjes från 21 till 24 år,
förmenas höjandet af åldersgränsen till 30 år för val till Första Kam¬
maren såsom i det närmaste utan betydelse. Likvisst torde ingen för¬
neka, att förhållandena i hvilka en människa lefver, hennes uppfattning,
hennes erfarenhet, hennes intressen i regel hafva undergått en vida
större förändring från 24 till 30 år än från 21 till 24 år. Det linnes
således en logisk grund för en sådan åldersbegränsning, och om det
också är omöjligt att på förhand beräkna, huru stor skillnaden i kamrarnes
sammansättning genom den olika åldersbegränsningen komme att blifva
— att den dock måste blifva stor, finnas icke grundade skäl till att
förneka.
Antag emellertid, huru orimligt detta än vore, att så icke blefve
förhållandet och att icke heller de indirekta valen finge någon inverkan,
utan att kamrarne till sin partisammansättning blefve lika. Skulle icke
likväl de olika valbarhetsbestämmelserna, högre förmögenhetscensus och
högre åldersgräns, liksom ock frånvaron af arfvoden, de längre mandaten
och den successiva förnyelsen medföra en väsentlig olikhet i kamrarnes
karaktär.
Man talar om nödvändigheten af en olikhet mellan kamrarne för
att tvåkammarsystemet icke blott skall blifva ett namn — ja detta be-
strides af ingen, men huru stor denna olikhet bör vara och i hvilket
afseende den bör förefinnas för att representationen skall blifva lifskraftig,
arbetsduglig och god, detta har af förespråkarne för den stora olikheten
ännu icke angifvits.
Jag har kommit till den öfvertygelsen, att, om olikheten i kam¬
rarnes sammansättning är för stor, vårt representationsskicks skaplynne
med nödvändighet måste föranleda ett skadligt fördröjande af lagstift¬
ningsarbetet och en dålig, på onaturliga kompromisser byggd lösning af
ett flertal viktiga frågor, när dessa ändtligen lösas, ett förhållande som
jag tror att erfarenheten redan har visat. Att fordra bibehållandet af
en stor olikhet, åstadkommen därigenom att ena kammaren skulle repre¬
sentera vissa ' samhällsklasser, den andra vissa andra, uppdelade på
grundvalen af olika förmögenhet eller på annat sätt, förefaller mig än
onaturligare och än omöjligare att försvara, då det sker i förening med
tillämpningen af proportionella val, hvilka just hafva till hufvuduppgift
att bereda rum i rättvis utsträckning för alla samhällsklasser i båda
kamrarne.
De, som ifrigast häfda uppfattningen om en stor olikhet i kam¬
rarnes sammansättning såsom ett oundgängligt villkor för tvåkammar-
178 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
systemet, bruka jämföra vår Första Kammare med utlandets öfverhus
och senater.
Jag vågar hålla före, att en sådan jämförelse, måhända på ett
enda undantag när, icke är berättigad och grundar sig på en missupp¬
fattning af dessa öfverhus’ karaktär och ställning inom de olika för¬
fattningarna.
Redan grunderna för bildandet af de flesta utlandets öfverhus
förete en väsentlig olikhet med vår Första Kammare, i synnerhet med
hänsyn till det sätt, på hvilken den skulle komma att bildas enligt nu
föreliggande olika ändringsförslag. Öfverhus, sammansatta af med¬
lemmar med ärftliga rättigheter eller af regeringen nämnda, kunna
icke, såsom vår Första Kammare, sägas utgöra en del af folkrepresen¬
tationen och kunna redan af denna anledning icke besitta den auktoritet
och den makt som denna. De hafva icke heller den dika behörighet
och myndighet’, som grundlagen tillerkänner vår Första Kammare,
och de hafva i regel icke att taga befattning med budgeten. Mest i
ögonen fallande framträder dock olikheten uti arbetssättet Underhusen
behandla först lagförslag, och i den form de af dem beslutats, remit¬
teras de till öfverhusen för förnyad behandling. Hos oss händer det
lika ofta, att en fråga afgöres först i Första Kammaren, b vilket nog
alltför ofta på ett mindre lämpligt sätt inverkar på beslutet i den
Andra Kammaren. Gemensamma voteringar och gemensamma utskott
äro för vår representation säregna institutioner, som äro främmande
för tvåkammarsystem i vanlig mening.
Med det nu sagda har jag blott velat söka visa, att det är ett
misstag att vid bedömandet af vår representation och förändringar i
densamma göra jämförelser med och draga slutsatser af förhållandena
inom andra tvåkammarrepresentationer.
I själfva verket äro de flesta öfverhus af jämförelsevis ringa be¬
tydelse och torde kunna anses hafva sitt fortbestånd betryggadt endast
f samma mån, som de med måtta och urskiljning utöfva den makt,
som de formellt besitta. Det torde likaledes kunna betraktas såsom
regel, att ju större olikheten mellan de båda kamrarne är, ju mindre
är öfverhusets betydelse och inflytande. Dessa representationer, inom
hvilka öfverhusens stora olikhet med underhusen nu åberopas som
exempel för oss, stå sålunda i verkligheten i flera afseenden enkammar-
representationen mycket nära.
Ingen lärer väl vilja önska vår Första kammare en ställning-
jämförlig med dessa öfverhus, och vid förändringen af densamma torde
vi vara hänvisade att bygga på egen grund med egna erfarenheter.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 3. 179
Redan nu fungerar vår riksdag i vissa fall såsom enkammare,
nämligen genom de gemensamma utskotten och de gemensamma vote¬
ringarna. Kan det anses innebära någon som helst fara, att en utvidg¬
ning sker af den sistnämnda af dessa för vår representation egenartade
institutioner? Mig synes en sådan utvidgning utgöra en naturlig ut¬
veckling, betingad af nuvarande förhållanden, grundad på vunnen erfa¬
renhet, fullt förenlig med våra konstitutionella traditioner samt otvifvel¬
aktigt underlättande lagstiftningsarbetet utan att på ett skadligt sätt
inskränka på Första Kammarens berättigade inflytande.
Skarpast torde olämpligheten af en för stark olikhet mellan kam-
rarne framträda i de gemensamma utskotten, där det vid vissa frågors
behandling alltför ofta inträffar, att kammarhalfva står mot kammar-
halfva, exempelvis vid behandling af tullfrågor inom bevillningsutskottet
och ett stort antal lagfrågor inom lagutskottet, hvarigenom uti-edningen
och utskottsarbetet öfverhufvud måste försvåras. Med det ofantligt
störa inflytande utskotten i vår riksdag hafva på ärendenas slutliga
afgörande, måste det betraktas såsom högst skadligt, att den förseglade
sedeln inom utskottet så ofta dikterar betänkandet, och såsom högst
nödigt och nyttigt, att denna olägenhet undanröjes genom ett utjäm¬
nande i större utsträckning än som af Kungl. Maj:t föreslagits af olik¬
heten kamrarne emellan.
Om ock genom en sådan utjämning vår Första kammare blefve —
såsom en konservativ politiker nyligen uttryckt sig — ett 'konstitu¬
tionellt kuriosum’, behöfver detta ingalunda innebära, att vår represen¬
tation med dess säregna organisation därigenom blefve dålig. Enligt
min uppfattning blefve den tvärtom lifskraftig och god, och inom den¬
samma komme Första Kammaren att blifva starkare än något annat
öfverhus och mäktig att häfda sin ställning och fylla sin uppgift inom
representationen, hvarigenom dennas utveckling till ett enkammar-
system förekommes.
Men att, såsom nu arbetas på, åstadkomma den ofvan berörda
större utjämningen genom införandet af arfvoden och nedsättandet af
valbarhetscensus till Första Kammaren förefaller mig vara att inslå på
en synnerligen olycklig och oriktig väg. I min förut åberopade motion
har jag redan angifvit de skäl, som synas mig afgörande för att
arfvodeslösheten och valbarhetscensus måste bibehållas för Första
Kammaren.
Det är för alla klart, att en sådan förändring tillämpad på en
Första kammare, tillsatt enligt Kungl. Maj:ts förslag, måste få till ovill¬
korlig följd, att bondeklassens representanter finge en öfverväldigande
Valmetoden.
Herr Staaffs
m. fl. moti¬
vering.
180 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
majoritet inom Första Kammaren, som icke stode i rimlig proportion
till denna klass’ storlek eller betydelse inom folket, och att på bekostnad
däraf samhällselement, som böra hafva sin plats i Första Kammaren,
blefve förhållandevis mycket för svagt representerade. Huru nödvändigt
och önskligt det än är, att bondeklassen bibehåller sin häfdvunna be¬
tydelse inom Sveriges politiska lif, hvilket ock med rätta anförts såsom
ett af hufvudskälen för proportionella val till Andra Kammaren, innebär
det dock en uppenbar orättvisa, att den skulle beredas en öfverrepre-
sentation i den ena kammaren så oförenlig med proportionalismens
grundsatser, att det synes mig omöjligt för hvarje proportionalist att
medverka därtill.
Knappast kan åskådningssättet i de flesta såväl politiska som
sociala spörsmål vara skarpare motsatt än hos den svenska bonden och
socialdemokraten. Ett representationsskick, som förlänade den först¬
nämnde en afgjord majoritet i Första Kammaren och den senare i före¬
ning med arbetarepartiet en dominerande ställning i den Andra, skulle
icke kunna undgå att föranleda en kamp mellan kamrarne, som blefve
ett föga uppbyggligt skådespel för öfriga medborgare, hvilka företrädes¬
vis blefve hänvisade till åskådarens roll, emedan de icke finge en deras
antal och betydelse inom samhället tillkommande proportion af platserna
inom representationen, och hvilken kamp säkerligen icke kunde bringa
lycka för land och folk.
Det förslag till proportionell valmetod, som jag, med stöd af hvad
jag här ofvan anfört, med denna motion afser att föreslå, affattar jag af
flera skäl icke i form af en lagtext, utan inskränker mig till att föreslå
antagandet af vissa principiella grundsatser för metoden. Vallagen torde
i hufvudsak kunna grundas på Kungl. Maj:ts förslag af 1905 med för¬
enklingar i öfverensstämmelse med senare framställda förslag, särskildt
med det förut omnämnda franska lagförslaget af 1905 och 1906.»
Herr Staaff och medmotionärer hafva i sin ofvan omförmälda
motion n:o 203 anfört följande:
»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 28 rörande ändring
af vissa §§ i regeidngsformen och riksdagsordningen tillåta vi oss väcka
följande motion.
Kungl. Maj:ts proposition afser dels utsträckning af den politiska
rösträtten vid val till Andra Kammaren jämte införande af proportionellt
181
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
valsätt vid samma val, dels jämväl införande af proportionellt valsätt
vid val till Första Kammaren. I samband med sistnämnda förändring
föreslås i siirskild proposition jämväl vissa förändringar i bestämmel¬
serna rörande val till landsting äfvensom i bestämmelserna rörande
rösträtt i kommunen.
Motiven till förslaget att åvägabringa en förändring jämväl i
Första Kammarens sammansättning angifvas i den kungl. propositionen
på följande sätt:
'Tanken att kunna lösa den brännande rösträttsfrågan genom
införande, i majoritetsvalens ställe, af proportionella val till Andra
Kammaren kan icke sägas hafva förlorat det fäste, den länge ägt i
vida kretsar inom representationen. Men däremot har den allt klarare
vidgats äfven mot ett annat mål, det nämligen att låta proportionali-
teten få komma i tillämpning äfven vid valen till Första Kammaren
och därigenom söka utjämna den intressemotsats, som genom röst¬
rättens utvidgning i fråga om valen till Andra Kammaren otvifvelaktigt
skall uppstå mellan de båda kamrarna. För dem, som i en blifvande
reform icke vilja ernå ett medel att kullstörta den bestående ordningen,
har det icke saknats anledning att se den fara, som i antydda hänseende
kan följa af den hittills föreslagna rösträttsutvidgningen. Har redan
nu i kamrarna framträdt en viss stämning till hinder för ett godt sam¬
arbete dem emellan, är det fara för, att efter rösträttsutvidgningen denna
stämning skall leda till en hotande konflikt. I allt fall, när man genom
rösträttsutvidgningen afser en förändring af Andra Kammarens samman¬
sättning därhän, att, såsom rätt och billigt är, äfven de djupa leden
inom folket skola få deltaga i det politiska lifvet, skall det vara klokt
och för samhällets fortsatta utveckling nyttigt, om åtgärder samtidigt
vidtagas till sådan ändring af grunderna för Första Kammarens samman¬
sättning, som kan mera än hittills förläna äfven denna kammare karak¬
tären att stå på folklig botten. Och de betydande svårigheter, som
härvid möta och som uppenbarligen bidragit till att frågan om en reform
i afseende å Första Kammarens bildande förut ställts i bakgrunden, böra
i rösträttsfrågans nuvarande läge ej längre få tillbakakålla förverkligan¬
det af en sådan reform.’
Syftet med införande af proportionella val icke blott till Andra,
utan ock till Första Kammaren skulle alltså vara, att man därigenom
skulle vinna en utjämning af den 'intressemotsats’, som förväntas komma
att uppstå genom rösträttens utvidgande i fråga om valen till Andra
Kammaren.
182 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Det torde emellertid icke vara gifvet, att en sådan utjämning kan
åstadkommas på det sätt i propositionen förordas.
Vi skola se till, huru långt en reform af Första Kammaren måste
sträcka sig, i händelse man därigenom skall kunna åstadkomma en
utjämning kamrarne emellan. Och vi skola därefter pröfva, huruvida
den reform, som i propositionen föreslås, håller måttet i nu berörda
afseende.
Därest en folkrepresentation skall motsvara sitt namn, kräfves
tydligen, att grunden för dess sammansättning är sådan, att den i
koncentrerad form återgifver den politiska åskådning, som är härskande
bland folket i det hela. Om en representations beslut ske i strid med
folkets önskningar, gör den icke skäl för namnet. För att icke blifva
missförstådda vilja vi dock här genast betona, att denna sats icke bör
så uppfattas, som menade vi, att representationen i dess helhet för att
fylla sitt ändamål måste ofördröjligen och utan hvarje uppskof i hvart
särskildt fall fatta sina beslut i öfverensstämmelse med folkmeningen.
Alla tiders erfarenhet visar, att en folkmening kan vara oviss och
växlande. Fördenskull låter det sig väl försvara att inrätta en folk¬
representation på det sätt, att dess ena afdelning tjänstgör såsom ett
mera omedelbart och hastigt verkande uttryck för foikmeningen, medan
den andra mera medelbart och småningom, allteftersom folkmeningen
visat sig äga stadga och varaktighet, anpassar sig efter densamma.
Det låter sig sålunda väl försvara att i enlighet med vårt nu
gällande riksdagsskick ordna representationen i två kamrar, af hvilka
den ena regelmässigt nyväljes hel och hållen med vissa perioders
mellanrum och den andra efter hand omdanas genom partiella nyval.
Genom ett sådant tillvägagående vinnes den fördelen, att, därest den
ena kammaren skulle i något fall genom sina afgöranden gifva uttryck
åt en mera tillfällig, måhända hastigt öfvergående folkstämning, så
skulle medkammaren, hvilken allenast successivt omdanas, kunna för¬
hindra förhastade beslut. Äfven vissa andra anordningar än den succes¬
siva omdaningen kunna tjäna samma ändamål. Men det måste, om
vår utgångspunkt är riktig, finnas en bestämd gräns för motsättningen
mellan kamrarna. Öfverhuset må organiseras huru som helst, det får
icke organiseras så, att dess sammansättning kan utgöra ett permanent
hinder för folkmeningen att komma till sin rätt i representationens af¬
göranden. Dess uppgift är att förekomma tillfälliga folkstämningars
upphöjande till för riket betydelsefulla beslut. Dess uppgift är däremot
icke att sätta oöfverstigliga hinder för en stadgad folkopinions rätt¬
mätiga kraf på beaktande.
183
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o ii.
Af hvad vi mi sagt torde framgå, att efter vår mening en folk¬
representation först då motsvarar sin uppgift, när den livilar på sådana
grunder, att dess majoritet till sin allmänna riktning och åskådning
under en viss tidsperiod kommer att motsvara majoritetens i landet
allmänna riktning och åskådning. År en representation som hos oss
fotad på tvåkammarsystemet, synes oss alldeles detsamma gälla, blott
med den skillnaden, att öfver husmajoriteten icke behöfver förutsättas
annat än efter hand anpassa sig efter folkmajoritetens åskådning.
Från vissa håll torde man nu mot denna vår uppfattning invända,
att den skulle i sina konsekvenser föra till att den svenska representa¬
tionen såsom helhet betraktad alltid måste till sitt flertal vara liberal,
radikal och kanske socialistisk. Man föreställer sig nämligen å antydda
håll, att den stora folkmajoriteten utan vidare alltid är och förblir så
beskaffad.
Häremot må emellertid erinras, att intet land, som är representativt
styrdt, framvisar en sådan erfarenhet. Majoritetens politiska åskådning
bestämmes af och anpassar sig efter tiderna och omständigheterna.
Och en af de viktigaste orsakerna till dess växling består i det sätt,
hvarpå den vid en viss tid härskande majoriteten motsvarar sin upp¬
gift: att styra land och folk väl. Om någon vill påstå, att ett parti
kan hålla sig vid makten genom att blott bereda fördelar åt sig själft,
är detta återigen ett misstag. Samhället är en organism, hvars olika
delar stå i ett sådant samband inbördes och med det hela, att det
helas väl förvisso icke i längden kan vårdslösas eller uppsåtligen åsido¬
sättas utan att alla delarne däraf lida.
Vill man nu söka utreda, huru det kan komma sig, att de kon¬
servativa i vårt land hysa nyss angifna, förvisso högeligen missvisande
uppfattning, torde svaret vara lätt att finna. Det är i själfva verket
en uppfattning, hvarom Sveriges konservativa ej äro ensamma. Den
har funnits hos de härskande samhällslagren i snart sagdt alla länder,
under skeden, då en betydande maktförskjutning varit på allvar ifråga¬
satt. Och den beror icke uteslutande på en ren tankeförvillelse. Snarare
beror den åtminstone delvis därpå, att under sådana skeden den stora
massan af folket verkligen befinner sig i skarp motsats till den då
härskande högeråskådningen. Det är nämligen naturligt, att då man
period efter period undanskjuter en rättvis reform — och detta har äfven
i andra länders rösträttsangelägenheter ofta skett —, framstår för de
alltjämt utestängde trycket från de härskande klasserna såsom så mot¬
bjudande och så förhatligt, att dessa utestängdes yttringar af motvilja
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 25
184 Riksdagens Särskilda Utskotts (JS':o 1) Utlåtande N:o 3.
däremot synnei-ligen ofta och intensivt framträda. Kommer därtill, att
längtan efter reformer på andra områden alltmer stegras, bringar äfven
detta motsättningen mellan härskande och utestängde att framstå såsom
skärande. Och det är genom att förallmänliga denna vid vissa kritiska
brytningstillfällen särskildt skarpt framträdande motsättning, som de
konservativa kommit till den uppfattningen, att en Andra Kammare, vald
efter allmän rösträtt, ständigt och jämt skulle komma att förete eu
ytterligt radikal majoritet. Man förväxlar stämningen under en på¬
gående strid med den, som kan utvecklas under det fredliga arbetet
för positiva uppgifter. Och man tror sig i den samhörighet mellan
de undanskjutna folkelementen, som är så naturlig, medan de äro undan¬
skjutna, se ett bevis, att samma förhållande beständigt skall fortfara
äfven i en framtid, hvars kraf och spörsmål ej i ringaste mån kunna
förutsägas.
Efter den utveckling, vi nu gjort, torde det vara lätt att finna,
hvari efter vår mening en sådan utjämning, om hvilken i chefens för
justitiedepartementet motivering till statsrådsprotokollet talas, måste
resultera för att blifva effektiv. Om det skulle vara en verklig utjäm¬
ning, måste den leda till att Första Kammaren skall under tider af ett
mera frisinnadt åskådningssätt hos folkets flertal uppvisa en frisinnad
majoritet. Då vi nämligen, såsom sagdt, utgå från att Andra Kammaren
kan blifva ömsom mera konservativ, ömsom mera framstegsvänlig till
sin majoritet, kunna vi ju icke se rättvisa i ett valskick, som skulle
göra Första Kammarens majoritet oföränderligt konservativ.
Pröfva vi nu dén kungl. propositionen efter denna måttstock,
kunna vi ej finna den tillfredsställande.
Genom den föreslagna förändringen i den kommunala röstskalan
tillika med proportionellt valsätt vid val till landsting och stadsfullmäk¬
tige äfvensom vid dessa korporationers val af riksdagsmän förmenas
grunden för kammarens sammansättning vara reformerad.
Hvad då först angår den kommunala röstskalan, har visserligen
en rätt afsevärd förändring i densamma föreslagits. Men i siffror ut¬
tryckt, skulle dock denna förändring icke medföra större verkan, än att
— då hittills å landet 6,3 procent af samtliga röstägande motvägt alla
de öfriga — enligt regeringens förslag det härtill skulle behöfvas 14,5
procent, medan för städerna motsvarande siffror blefve resp. 8,5 och
14,8 och för köpingarne resp. 9,3 och 18,8.
Och härvid är att märka, att vid dessa siffror ju icke kunnat
tagas någon hänsyn till det förhållande, att de mera burgna i stort
185
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sedt hafva ojämförligt mycket lättare att offra tid för utöfvande af sina
medborgerliga rättigheter. Likaså bör ihågkommas, att vid statistiken
intet afdrag är gjordt för dem, hvilka, såsom häftande för oguldna ut-
skylder, icke få rösta. Beaktar man dessa omständigheter, torde man
lätteligen Unna, att verkligheten nog kommer att förete helt andra
förhållanden än hvad de nakna siffrorna angifva.
Så mycket lär med all säkerhet kunna påstås, att, medan siffer¬
mässigt taget omkring 15 procent af de kommunalt skattskyldige
skulle kunna tillsätta hälften af Första Kammaren och omkring 85
procent den andra hälften, i verkligheten nog åtskilligt mindre än 15
procent skulle kunna tillsätta majoriteten i nämnda kammare.
Men härtill komma äfven andra omständigheter, som förtjäna
särskildt beaktande, då stadsfullmäktige och landsting fortfarande skola
utgöra valkorporationer till Första Kammaren eller — hvilket är det¬
samma — den enskilde stadsfullmäktige och landstingsmannen blifva
elektorer till sådant val. Dels är icke sagdt, att den, som valmännen
kunde önska ur den speciella synpunkten att i honom få en med deras
uppfattning öfverensstämmande elektor till Första Kammaren, har tid
och tillfälle att åtaga sig ett landstingsmanna- eller stadsfullmäktig-
uppdrag. Dels kan ock hända, att valmännen själfva väl anse honom
lämplig för elektorsvärfvet, men mindre lämplig för det andra uppdraget.
Och det säger sig själft, att de, hvilka i synnerhet skola se sina val¬
möjligheter begränsade genom denna förening af två alldeles skilda
värf, äro de smärre röstägande.
Slutligen tillkommer, att enligt nu gällande regler om valbarheten
till Första Kammaren — hvari ändring icke är föreslagen — denna
valbarhet är begränsad till ett jämförelsevis litet antal personer. Visser¬
ligen förefinnes intet s. k. bostadsband, utan hvar och en, som upp¬
fyller stadgade eensusvillkor, är öfver hela riket valbar, hvarhelst han
är bosatt. Men då valmännen icke gärna kunna tänkas välja och ej
heller böra välja andra personer till riksdagsmän än sådana, som de
väl känna, synes det gifvet, att de i många fall skola finna sitt val
begränsad! till det egna länet. Och att där finna personer, som äro
på en gång dugliga och villiga samt tillika uppfylla de stadgade census-
villkoren, torde ej alltid vara lärt. Särskildt svårt kan det ofta nog
blifva för de smärre röstägandes representanter i landstinget — om
några sådana där inkommit — att finna kandidater, hvilka på en gång
uppfylla de grundiagsenliga villkoren och tillika stå dem nära i åsikter.
Och skulle sådant likväl låta sig göra, kommer ofta nog för kandidaten
186 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
själf ett bestämdt hinder att möta däruti, att lian — om lian ock
liinner upp till stadgad census — likväl icke äger tillräcklig förmögenhet
eller tillräckliga inkomster för att kunna och vilja utan ersättning
uppehålla sig i hufvudstad en lyra månader af året.
Af hvad vi sålunda erinrat torde framgå, att den ordning för
valen till Första Kammaren, som den kungl. propositionen innehåller,
med all sannolikhet icke skall visa sig fylla det villkor, som måste
fyllas, för att en reform af grunden för kammarens sammansättning
skall kunna sägas vara effektiv.
Det är visserligen möjligt, kanske sannolikt, att den mera mode¬
rata minoriteten i Första Kammaren skulle i någon mån till antalet
ökas. Det är ock möjligt, kanske sannolikt, att kammarens minoritet
delvis komme att inrymma andra element, än nu är fallet. Men det är
nästan visst, att kammarens majoritet alltid komme att förblifva strängt
konservativ till sitt skaplynne. Kammaren komme att bibehålla sin
karaktär af förmögenlietsrepresentation. Den kungl. propositionen har
icke lyckats uppnå det, som, ifall man vill slå in på denna väg, borde
uppnås. I händelse den blefve antagen, skulle i stället säkerligen för
långa tider fastslås en, såsom vi uppvisat, mot folkrepresentationens
sanna väsen och uppgift stridande ordning.
Om således det kungl. förslaget icke innebär en lösning, som
tillfredsställer oss beträffande Första Kammaren, är detta lika litet fallet
hvad angår Andra Kammaren.
Mot införandet af proportionella val till Andra Kammaren har
från den politiska ståndpunkt, vi intaga, förut gjorts gällande, bland
annat, att valkretsarnes orimliga ytvidd kommer att lägga stora, under¬
stundom oöfverstigliga hinder i vägen för valmännen själfva att i samfäldt
arbete förbereda valen; att partiledningar med nödvändighet komma,
att uppstå, hvilka med en dominerande kraft, som ej står i öfverens¬
stämmelse med det svenska folkets vanor och uppfattning, måste taga
valarbetet i sina händer; att valkostnaderna komma att ökas långt ut¬
öfver hvad som är nödigt och skäligt; att öfverlåtelsen åt kandidaterna
själfva att öfva afgörande inverkan på vallistornas sammansättning
innebär ej ringa fara för valens frihet; att valens utgång ofta kan
komma att bero på förhållanden, som ej kunna uppfattas af valmännen;
att fältet på mångahanda sätt är öppnadt för valknep och intriger;
samt slutligen att det är ett alltför vådligt äfventyr att med ens vid
rikets viktigaste val införa en valprincip, som i vårt land är alldeles
opröfvad och ända till de senaste åren varit så godt som okänd för
den stora massan af befolkningen.
187
Bil'sdagens Särskilda Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 3.
Af dessa anmärkningar, som i nu återgifven form framfördes i
motion vid 1905 års lagtima riksdag, finna vi, att den, som afser
öfverlåtelsen åt kandidaterna själfva att öfva afgörande inverkan på
vallistornas sammansättning, numera, såsom speciellt syftande på en
bestämmelse i den då föreslagna valmetoden, saknar tillämpning. Vi
skola nu tillse, om och’” i hvilken mån den nva valmetodens olikhet med
den förra kan föranleda oss att frångå eller modifiera öfriga invändningar.
Beträffande frågan om valkretsarnes ytvidd är då först att märka,
att det nu förevarande förslaget synes — såvidt man kan tillerkänna
betydelse åt den till påseende, men ej till antagande framlagda vallagen
— utgå från smärre valkretsar än 1904 och 1905 års förslag. Medan
sålunda dessa sistnämnda förslag upptaga 33 valkretsar, upptager inne¬
varande års kungl. proposition 56 valkretsar. Till jämförelse må erinras,
att 1906 års kungl. proposition var byggd på enmansvalkretsar och
följaktligen upptog 230 valkretsar.
Det är sålunda visserligen tydligt, att förevarande kungl. proposi¬
tion härutinnan äger företräde framför 1904 och 1905 års förslag.
Men för att bedöma, huruvida den ur vår synpunkt är antaglig, fordras
en jämförelse mellan storleken af de valkretsar, som däri innehållas,
och dem, som i förra årets kungl. proposition föreslogos. Enligt 1906
års kungl. proposition utgjorde valkretsarnas folkmängd i medeltal
23,021 personer. Enligt innevarande års kungl. proposition skulle den
utgöra 94,551 personer, således mer än fyrdubbla antalet. Enligt 1906
års kungl. proposition skulle visserligen valkretsarne kunna komma att
förete rätt olika folkmängdssiffror sinsemellan, men endast i undantags¬
fall torde enligt däri gifna regler folkmängden i någon valkrets behöft
öfverskrida 35,000 personer. Enligt innevarande års proposition skall
den folkrikaste stadsvalkretsen hafva en folkmängd af 166,011 personer
och den folkrikaste landtvalkretsen 148,755.
Hvad ytvidden angår, är ju för hvar och en lätt att jämföra de
nuvarande landtvalkretsarne — hvilka i 1906 års förslag bibeliöllos —
med de ofantliga områden, som enligt innevarande års kungl. proposi¬
tion skola bilda valkretsarne.
Det nu anförda torde vara nog för att ådagalägga, att den kungl.
propositionen för dem, hvilka i valkretsarnes rimliga storlek se ett
nödvändigt villkor för att valmännen utan alltför stora svårigheter
skola kunna utföra nödiga valförberedelser, icke kan anses tillfreds¬
ställande. Det må visserligen vara, att den i nu ifrågavarande af¬
seende erbjuder fördelar framför hvad i 1904 och 1905 års rösträtts-
188 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
propositioner ifrågasatts. Men steget ifrån det nuvarande till hvad
sålunda bjudes är dock mycket stort — helt visst så stort, att särskild!,
landtmännen med sina traditioner och vanor alltför ofta skola se sig
försatta i det läget att antingen nödgas uppgifva sina politiska intressen
eller åt andra öfverlåta att taga dessa intressen om händer med hardt
när oinskränkt fullmakt.
Den andra anmärkningen — att partiledningar med nödvändighet
komma att uppstå, hvilka med en dominerande kraft, som ej står i
öfverensstämmelse med det svenska folkets vanor och uppfattning,
måste taga valarbetet i sina händer — står således i närmaste samman¬
hang med föregående anmärkning och bibehåller följaktligen sitt
berättigande, då den förra anmärkningen fortfarande äger sådant.
Möjligen skulle man kunna ifrågasätta, att själfva den nu föreslagna
valmetoden kräfver något mindre än den förut föreslagna af parti¬
ledningarnas initiativ och arbete. Detta skulle då ligga däruti, att med
den nu ifrågavarande valmetoden icke erfordras det förarbete, som be-
höfves för åstadkommande af officiella vallistor, hvilka skola på förhand
ingifvas till myndighet. Men detta torde dock vara af försvinnande
betydelse i jämförelse med den uppgift, som ligger i att sammanhålla
öfver ett vidsträckt område boende meningsfränder, att åvägabringa
deras sammanförande till möten och konferenser, anordnande af kandi¬
daternas valresor, insamlande af betydande penningbidrag från enskilda
och så vidare.
Och härmed äro vi inne på den tredje invändningen: att val-
kostnaderna komma att ökas långt utöfver hvad som är nödigt och
skäligt. Det har i själfva verket knappast från något vederhäftigt håll
bestridts, att denna invändning äger riktighet, om man ock efter olika
ståndpunkter varit benägen att tillmäta den större eller mindre be¬
tydelse. \ i för vår del se i det onaturliga uppdrifvande! af de för
politiska val nödiga penninguppoffringarna en stor olägenhet. Det
blifver förvisso icke små summor, som det nya valsättet i denna form
skulle afkräfva det svenska folket, ingen odryg beskattning, som skulle
åläggas menige man i stad och på land. Men äfven de, som anse
denna synpunkt i och för sig underordnad, borde dock ej vara blinda
för det faktum, att i stora valkostnader äfven ligger en verklig våda.
Man kan icke säga, att det valresultat utgör ett korrekt och troget
utslag af landets vilja, hvilket är i afsevärd mån beroende af den ena
sidans större och den andra sidans mindre ekonomiska resurser. Och
det behöfver knappast påpekas, att de, som häraf förnämligast komma
189
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 3.
att lida, nog gifvetvis äro de smärre jordbrukarne, livilka individuellt
taget icke lia mycket att offra och som skulle hafva ytterligt svårt att
i likhet med städernas arbetare sammansluta sig till organisationer, som
medelst små bidrag från sina medlemmar åstadkomma kollektiva belopp
af betydande storlek.
Anmärkningen, att valens utgång kan komma att bero på för¬
hållanden, som ej kunna uppfattas af valmännen, äger äfven med den
nu föreslagna metoden orubbad giltighet. Denna metod är likasom den
förra så invecklad och nödvändiggör så krångliga räkningar, att det
icke skall blifva möjligt för den stora, ja, öfverväldigande mängden af
valmän att sätta sig in i densamma. Här möta vi en af de mest be¬
tydelsefulla, ehuru, efter hvad det vill synas, ej till sin betydelse fullt
uppfattade skiljaktigheterna mellan majoritetsvalen och de proportionella
valen. Vid majoritetsvalen råder en fullkomlig enkelhet. Hvarje med
normalt förstånd utrustad person, som lärt skrifva och räkna, kan själf
följa med och kontrollera rösträkningen. Allmänheten är således själf
sakkunnig kontrollant öfver att allt går riktigt till. Annorlunda vid
de proportionella valen. De svårbegripliga regler, efter hvilka samman¬
räkningen skall ske, göra det omöjligt för den mindre skolade val¬
mannen att med förståelse följa denna procedur. Och äfven den skolade
valmannen skall i de allra flesta fall afstå därifrån af det skäl, att
sammanräkningen, som vid majoritetsvalen drager en och annan timme,
vid de proportionella valen torde komma att taga i anspråk dagar
och veckor.
Skall en kontroll från allmänhetens sida af någon effektivitet äga
rum, lärer det nog fordras, att vissa till dess utöfning särskild! skickade
personer själfva åtaga sig eller erhålla andras uppdrag att öfvervara
förrättningen från början till slut. Således en ytterligare uppoffring af
tid och arbete, men en uppoffring, som likväl aldrig kan gifva samma
trygghet i fråga om resultatet som den af hvar och en lätt verkställda
kontrolleringen af majoritetsvalförrättningen.
Vi veta väl, att de finnas, som anse denna synpunkt helt och
hållet underordnad, och mena, att allmänheten hvarken behöfver begripa
eller kontrollera räkningen, då densamma sker under vanligt ämbets-
ansvar. Gentemot dem tillåta vi oss spörja, huruvida de i motsats till
den allmänna meningen anse det i allmänhet vara af underordnad vikt,
att medborgarne uppfatta de statsförrättningar, som på det innerligaste
beröra deras egna intressen. Det anses ju t. ex. i allmänhet som en
stor brist, om lag och rätt i ett land är sådan, att menige man icke
190 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.
kan begripa den utan särskild skolning. Det anses vara en stor
brist, om den vanliga rättegångsordningen rör sig i former, som göra
den svårbegriplig för menige man. Ja, man anser ju till och med i
liög grad lyckligt, om den kan anordnas så, att lekmän själfva kunna
medverka vid rättsskipningen. Kan man då med något fog påstå, att
begripandet af den procedur, som utgör kärnan i själfva det konstitu¬
tionella statsskicket, nämligen folkets val af sina egna representanter,
är en sak af underordnad vikt? Och när man med rätta klagar öfver
den dunkla och invecklade kurialstil, hvari domstolarna ofta affatta sina
domslut, kan man då verkligen nöja sig med att se det konstitutionella
statsskickets grundbestämmelser, bestämmelserna om val af folkrepresenta¬
tionen, _ framte svårigheter, som till sin natur äro sådana, att de trotsa
den skickligaste penna att göras begripliga för en större allmänhet?
Att proportionalismen på mångahanda sätt lämnar fältet öppet
för valknep och intriger är ett påstående, som äger obetingadt be¬
rättigande äfven rörande den nu föreslagna valmetoden. Kritiken öfver
densamma har redan till fullo ådagalagt detta, hvadan vi här inskränka
oss till att i största korthet framhålla: att partibeteckningen uppen¬
barligen kan svårt missbrukas genom att valmansgrupper, hvilka icke
tillhöra ett visst parti, likväl åsätta sina sedlar detta partis vedertagna
benämning; att detta särskildt kan leda till dekapitering, d. v. s. undan¬
skjutande af ett partis främsta och mest uppburna kandidater; att för¬
söket att lösa frågan om de gemensamma kandidaterna synes allt utom
lyckadt och väl svårligen kan lyckas, så länge det ej är tillåtet att
sammanräkna de röster en kandidat erhållit från skilda partilistor;
samt att valmetoden genom den ena och andra bestämmelsen lätteligen
skall åvägabringa resultat, som stå i afgjord strid med valmännens
önskningar.
Slutligen anfördes i 1905 års omförmälda motion, att det vore ett
alltför vådligt äfventyr att med ens vid rikets viktigaste val införa en
valprincip, som i vårit land vore alldeles opröfvad och ända till senaste
tid varit så godt som okänd för den stora massan af befolkningen.
Vi måste vidhålla detta slutomdöme likafullt nu som då. Den omständig¬
heten, att proportionsprincipen nu föreslås till införande icke blott vid
riksdagsvalen, utan äfven vid stadsfullmäktig- och landstingsvalen, kan
påtagligen icke göra den mera tilltalande. Opröfvade i vårt land äro
fortfarande proportionsvalen. Och ännu i denna dag torde de, trots allt
det arbete, som nedlagts på deras populariserande, vara föga kända och
ännu mindre förstådda af befolkningens massa.
191
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Då vi således hvarken finna den i fråga om Första Kammaren
föreslagna förändringen tillfredsställande, ej heller kunna anse svårig¬
heterna och olägenheterna af det proportionella valsättet till Andra
Kammaren undanröjda, kunna vi icke ansluta oss till det sätt för röst¬
rättsfrågans lösning, som Kungl. Maj:ts proposition innefattar.
Vi tillåta oss att i dess ställe föreslå den lösning, som innebäres
i 1906 års kungl. proposition i samma ämne, hvilken, såsom bekant, af
Andra Kammaren bifölls med 134 röster mot 94. Väl kunde mången
af oss önska en i vissa afseenden längre gående utsträckning af röst¬
rätten vid val till Andra Kammaren, än denna proposition innehöll.
Men i frågans nuvarande läge, som erfordrar en enig sammanslutning
åt alla dem, hvilka vilja en lösning på majoritetsprincipens grundval,
hafva vi alla funnit 1906 års proposition erbjuda den enda möjliga
samlingspunkten.
Rörande förslagets bestämmelser tillåta vi oss ur dåvarande chefens
för justitiedepartementet motivering anföra följande:
’I fråga om själfva valrätten hafva med ett undantag bibehållits
samma bestämmelser, som upptogos i propositionen till 1905 års Riksdag.
Undantaget afser valrättsåldern, hvilken i nämnda proposition var
så bestämd, att valrätt skulle tillkomma den, som i öfrigt uppfyllde
stadgade villkor, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
lian uppnått tjugufem års ålder. I nu förevarande förslag är siffran
tjugufem ändrad till tjugu lyra. Detta af följande skäl. Man har på
de flesta håll blifvit ense om att valrättsåldern vid en betydande ut¬
sträckning af rösträtten lämpligen bör höjas från 21 år, som den nu
är, till 25 år. Rent tekniska svårigheter möta emellertid att hänföra
åldersstrecket till tidpunkten för själfva valet eller för röstlängdens
upprättande. Man måste i stället hänföra det till nästföregående kalen¬
derår. Vid sådant förhållande är det tydligt, att man genom att bibe¬
hålla siffran tjugufem i själfva verket ökar den faktiska valrättsåldern.
Rå nämligen de allmänna valen äga rum i september månad, skulle ju
den lägsta valrättsåldern blifva 252/3 år. Man synes då komma vida
närmare det resultat man egentligen ville uppnå genom att sätta siffran
till 24 år och sålunda låta den lägsta valrättsåldern blifva 242/3 år.
Det öfvervägande flertalet af dem, som under nästföregående kalenderår
uppnått 24 år, kommer i allt fall att vid valtillfället vara 25 år och
därutöfver.
I öfrigt äro, såsom redan är nämndt, i förslaget valrättsbestäm-
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 26
192 Biksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
melserna alldeles öfverensstämmande med motsvarande stadganden i
1905 års proposition.
Mot formuleringen af den inskränkning i valrätten, som träffar
understödstagare, hafva vissa anmärkningar gjorts, och jag kan icke
bestrida, att vissa betänkligheter vidlåda denna formulering. Emellertid
håller jag före, att någon förbättring härutinnan näppeligen kan åstad¬
kommas. Hvilken form man än gifver åt ifrågavarande bestämmelser,
kvarstå alltid vanskligheter, som äro oupplösligt förknippade med upp¬
giften att i ett grundlagsstadgande sammanfatta de mångskiftande för¬
hållanden, som af fattigvårdslagstiftningen beröras.
Beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt de
honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre nästförflutna kalenderåren, hafva invändningar
gjorts, hvilka åtminstone delvis icke kunna afvisas såsom obefogade.
Det står fast, att denna bestämmelse är i hög grad ojämnt verkande
på olika orter. Det står likaledes fast, att den träffar den oförvållade
medellösheten likaväl som den oursäktliga pliktförsummelsen. Emellertid
hafva förhållandena på senare tid visat, att ett välordnadt uppbörd s-
väsende kan uträtta åtskilligt för afhjälpande af den klagan, som för¬
sports i fråga om denna bestämmelse. Och alldeles oafsedt detta, håller
jag för visst, att den allmänna meningen i Riksdagen likasom i landet
ingalunda kan tänkas benägen att eftergifva detta valrättsvillkor. Utan
dess upptagande kan därför den betydande utvidgning i rösträtten,
hvarom fråga är, icke nu genomföras. Detta är för mig det afgörande
skälet att i förslaget upptaga detsamma.
Allt ifrån den tid, då frågan om en mera omfattande rösträtts-
reform begynte blifva föremål för öfverläggningar inom representationen,
har med tanken på denna frågas lösning förbundits tanken på en
utjämning af representationsrätten mellan land och stad. I de förslag till
utsträckning af valrätten till Andra Kammaren, som under senaste tre¬
årsperiod framlagts såväl af Eders Kungl. Maj:t som af enskilda motio¬
närer, har också hänsyn tagits till detta kraf, om än de föreslagna
formerna för utjämningens genomförande växlat med de olika metoder,
som föreslagits i afseende å valsätt och valkretsindelning.
Principiellt sedt, skulle det vara riktigast, om man med ens kunde
upphäfva all åtskillnad mellan land och stad, när det gällde utkörandet
af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare. Erfarenheten har emellertid
gifvit vid hand, att en så långtgående omgestaltning af den nuvarande
valkretsanordningen hvarken å landsbygden eller i städerna, framför allt
193
Riksdagens Särskilda Vtskotls (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
de smärre, betraktas såsom eftersträfvansvärd. Man torde sålunda vara
hänvisad till att fortfarande bygga på den gamla grunden med skilda
valkretsar för land och stad. Men då framträda också vid införande af
lika representationsrätt betydande svårigheter att, beträffande de val¬
kretsar, som skola bestå af flera städer, åvägabringa en något så när
tillfredsställande valkretsindelning. Redan under nu rådande förhållanden
gifvas exempel på stadsvalkretsar, i hvilka antingen genom de däri
ingående stadssamhällenas stora mängd eller genom deras betydliga
afstånd från hvarandra icke ringa olägenheter beredas valmännen vid
de nödiga förberedelserna till ett riksdagsmannaval. Att genom en
omedelbar minskning af stadsrepresentanternas antal med en tredjedel
— hvartill ett fullständigt genomförande af likställigheten mellan land
och stad skulle leda — dessa olägenheter komme att i hög grad förökas,
är en själfklar sak. I tidigare reformförslag har man fördenskull sökt
mildra öfvergången till den fulla likställigheten genom en bestämmelse,
enligt hvilken städerna under en kortare tidrymd skulle äga utse ett
mindre, efter hand aftagande antal representanter utöfver det, hvartill
de eljest skulle vara berättigade.
Önskvärdheten af att den rösträttsreform, som nu är i fråga,
genomföres på sådant sätt, att icke tillskapandet af alltför oformliga
stadsvalkretsar varder en följd af de nya grundlagsbestämmelserna,
torde äfven i allmänhet erkännas. Genom att tills vidare fastställa an¬
talet ledamöter i Andra Kammaren till sextiofem för städerna och ett¬
hundrasextiofem för landsbygden vinnes detta mål, utan att den tid,
som kommer att åtgå, innan städerna hunnit helt och hållet växa i
detta representantantal, behöfver blifva synnerligen lång. Folkmängds-
tillväxten försiggår ju betydligt hastigare i städerna än på landsbygden.
Under antagande, att antalet ledamöter i Andra Kammaren redan vid
det nuvarande riksdagsskickets början blifvit bestämdt till 230 med
lika representationsrätt för land och stad, skulle städerna vid den första
valkretsindelning, som verkställdes, år 1866, hafva erhållit allenast 28
af dessa 230 representanter, år 1876 skulle siffran stigit till 32, år
1886 till 40, år 1896 till 46, och vid den i år förestående valkrets¬
indelningen skulle, under nämnda antagande och såvidt af 1904 års
folkmängdssiffror kan slutas, städerna erhålla 53 riksdagsmän i Andra
Kammaren. Om sålunda antalet stadsrepresentanter i denna kammare
nedsättes från den nuvarande siffran 80 till 65, lärer man kunna för¬
vänta, å ena sidan att redan vid det första allmänna val, då den nya
ordningen skulle tillämpas, skillnaden mellan sistnämnda siffra och den
representantsiffra, hvartill städernas folkmängd då verkligen berättigade,
194 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
komme att snarare understiga än öfverstiga talet 10, och å andra sidan
att, utöfver den första valkretsindelningen efter de nya bestämmelsernas
trädande i kraft, allenast en ytterligare skulle inträffa, innan städernas
folkmängd till fullo motsvarade det representantantal, som nu är i fråga.
Under rösträttsfrågans tidigare skeden har vid olika tillfällen
varit under behandling spörsmålet om ordningen för valen i de städer,
som hafva att sända mer än en riksdagsman.
Det hittills tillämpade systemet — majoritetsval i flermansval-
kretsar — har blifvit angripet redan på en tidpunkt, då ändring ännu
icke blifvit ifrågasatt beträffande ordningen för valen i öfriga delar af
riket. Det har ansetts, att genom detta system minoriteternas utsikter
att blifva representerade blefve obehörigen minskade. Denna upp¬
fattning gaf, som bekant, år 1896 anledning till det första försöket att
här i riket införa en form af proportionellt valsätt. Samma uppfattning
angående olämpligheten att vid majoritetsval inrätta flermansvalkretsar
framträdde likaledes på olika håll vid rösträttsfrågans behandling under
sistförfluten riksdagsperiod.
Det torde få erkännas, att nyss antydda anmärkning mot det
rådande systemet ej alldeles saknar berättigande, eftersom indelningen
i enmansvalkretsar otvifvelaktigt i viss mån tjänar till att fördela repre¬
sentantplatserna mellan olika partier. Frågan om öfvergång till en
annan ordning måste emellertid göras beroende af möjligheten att finna
sådana regler för indelningen, att säkerhet vinnes emot att godtyckliga
eller obehöriga syften därvid få öfva inverkan. Detta ändamål skulle
vara vunnet, om man till grund för valkretsindelningen kunde lägga
någon redan förefintlig administrativ indelning, i motsvarighet till hvad
som äger rum med afseende å landsbygden. Med tanke härpå har
jag låtit företaga en utredning beträffande de fyra största städernas
indelning i territoriella församlingar, antalet invånare i hvarje för¬
samling m. m., och har denna utredning gifvit vid handen följande:
I Stockholms åtta territorriella församlingar utgjorde invånarantalet
vid slutet af år 1904:
i Storkyrkoförsamlingen ..................................... 11,835
i Klara församling .............................................. 16,661
i Kungsholms församling...................................... 38,415
i Adolf Fredriks församling................................. 58,790
i Jakobs och Johannes församling..................... 35,830
i Ladugårdslands församling................................. 67,247
i Katarina församling ....................................... 48,090
i Maria församling................................................. 41,078.
195
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
I Göteborgs sex församlingar utgjorde vid samma tidpunkt
invånarantalet:
i Domkyrkoförsamlingen ..................................... 39,017
i Kristine församling ............................................. 11,481
i Gamlestads församling ...................................... 11,002
i Haga församling.............................................. 17,209
i Masthuggsförsamlingen ..................................... 38,993
i Carl Johans församling....................................... 19,182,
hvarförutom i den numera med Göteborg införlifvade Lundby för¬
samling antalet utgjorde 11,720.
I Malmö tre församlingar utgjorde invånarantalet:
i S:t Petri församling............................................ 17,855
i Caroli församling................................................... 15,222
i S:t Pauli församling............................................ 39,005.
I Norrköpings tre församlingar utgjorde invånarantalet:
i Hedvigs församling ............................. 7,333
i Norra församlingen ............................................. 12,772
i S:t Olai församling ............................................. 24,875.
Förutsättningen, för att församlingsindelningen skulle kunna direkt
läggas till grund för en valkretsindelning, skulle gifvetvis vara, att
man genom åtgärder, innefattande antingen delning af särskilda för¬
samlingar eller förening af sådana, kunde erhålla valkretsar af lämplig
storlek och till erforderligt antal. Den förebragta utredningen visar,
att sådant ej skulle låta sig göra, utan att växlingen i invånarantal
mellan de särskilda valkretsarna blefve ganska betydlig. Efter mitt
förmenande skulle ojämnheten i detta hänseende redan under nuvarande
förhållanden blifva alltför stor, och den skulle därjämte snart nog
blifva ytterligare ökad, då naturligtvis de församlingar, som hafva sitt
läge i en stads centrum, hafva långt mindre tillväxtmöjligheter än de,
som ligga vid stadens utkanter.
Den omständigheten, att församlingsindelningen icke kan direkt
läggas till grund för en valkretsindelning, synes dock ej utgöra anledning
att helt och hållet förkasta församlingsindelningen såsom reglerande
norm. En föreskrift, som går ut på att så mycket som möjligt taga
församlingsindelningen till utgångspunkt, nämligen i den mån sådant
kan förenas med erforderliga föreskrifter i afseende å valkretsarnas
folkmängdstal, skall utan tvifvel vara i hög grad ägnad att förebygga
godtycklig valkretsreglering. Och jag tror, att, om med föreskrifter af
196 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
nu antydd art förenas bestämmelser, att hvarje valkrets skall utgöra*
ett geografiskt sammanhängande helt, samt att byggnadskvarter ej utan
synnerliga skäl få uppdelas på skilda valkretsar, faran, att en regering
skulle kunna genom s. k. valkretsgeometri öfva inverkan på Riksdagens
sammansättning, praktiskt taget kan anses undanröjd.
I det nu föreliggande förslaget hafva därför upptagits bestäm¬
melser, åsyftande att införa enmalsvalkretsar äfven i de städer, som
hafva att sända mer än en riksdagsman, och i dessa bestämmelser
hafva de grundsatser, för hvilka jag nu redogjort, funnit uttryck. För
att än ytterligare stärka garantien mot att obehöriga syften göra sig
gällande vid valkretsindelningen, har jag ansett lämpligt, att förslag
till valkretsindelning för sådan stad skall uppgöras af magistraten, samt
att öfver detta förslag stadsfullmäktiges yttrande skall inhämtas, innan
afgörandet sker.
Enligt nu gällande bestämmelser skall omreglering af valkretsarna
äga rum hvart tionde år. I förslaget har den period, under hvilken
en verkställd valkretsindelning skulle gälla, satts till nio år. Regleringen
skulle tillämpas året efter det den blifvit verkställd. Det har nämligen
synts önskvärdt, att, sedan de nya bestämmelserna trädt i kraft,
regleringen icke måtte inträffa — såsom nu vid hvar tredje reglering
är fallet — samma år som allmänna val skola äga rum. Äfven denna
förändring, som är önskvärd redan ur synpunkten af att indelningen,
hvilken tager sin tid, icke gärna bör verkställas omedelbart, innan den
vid upprättande af röstlängd skall tillämpas, torde verka till förekommande
af att biafsikter öfva inflytande på regleringen. Sådant kan nämligen
vida lättare tänkas, om regleringen skulle ske samma år, som valen
skola äga rum. Åt förslaget till öfvergångsstadgande har af nu angifvet
skäl gifvits sådan affattning, att valkretsindelningen kommer att före¬
tagas under det mellersta året i en valperiod.
Ett spörsmål, som i viss mån står i samband med den politiska
rösträttens utvidgande, är det angående omvals anställande i sådana
fall, där vid första valet ej någon af kandidaterna erhållit absolut
majoritet. I de allra flesta stater med allmän eller långt utsträckt
rösträtt hafva sådana omval ansetts vara af nöden för erhållande af ett
tillfredsställande valresultat. Af främmande europeiska stater, hvilkas
förhållanden kunna för oss erbjuda något intresse, är det endast Dan¬
mark och England, som i fråga om val i enmanskretsar låta utgången
bestämmas af relativ majoritet i ett första val. Eljest är, där majoritetsval
äga rum, omvalsprincipen i allmänhet genomförd. Härvid förekomma
två olika hufvudsystem. Det ena af dessa, som jag i det följande vill
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 197
för korthetens skull benämna det tyska, tillämpas — utom vid valen
till tyska riksdagen — i Österrike, Ungern, Italien och Nederländerna
och innebär, att omvalet gäller allenast de två kandidater, som i första
valet uppnått högsta rösttalet. Det andra systemet åter, hvilket råder
i Frankrike, Schweiz samt Norge och här må benämnas det franska,
lämnar vid omvalet de röstande samma frihet som vid första valet. Alla
vid detta uppställda kandidater kunna alltså komma under omröstning,
och äfven nya kandidater kunna uppställas; men i motsats till hvad
som gäller vid första valet är vid omvalet relativ majoritet till fyllest.
Inom svenska Riksdagen hafva vid flera tillfällen förslag fram¬
ställts om införande af sådana omval som här afses, och därvid har
såväl det tyska som det franska systemet haft förespråkare. Samtliga
dessa förslag hafva emellertid blifvit afstyrkta af konstitutionsutskottet
och af kamrarna afslagits. Mot de på det tyska systemet grundade
förslagen har anmärkts, att det vore obeliöfligt och olämpligt att tvinga
valmännen att rösta på andra, än de själfva ville utse till riksdagsmän.
Det franska systemet åter har ansetts ej medföra trygghet för att ens
det senare valet komme att gifva ett säkert uttryck för majoritetens
mening. För öfrigt har emot omval öfver hufvud framhållits, att det
endast beträffande ett fåtal fall kunde förväntas, att det nya valet
skulle gifva ett annat och med valkretsens åsikt bättre öfverensstäm¬
mande resultat än det första, samt att den fördel, som af anordningen
vunnes, ej komme att uppväga den olägenhet, som däraf skulle uppstå
för valmännen.
Huruvida med nu rådande begränsning af valrätten till Andra
Kammaren anordnandet af omval påkallas af något verkligt behof, må
lämnas därhän. De fall, då ett val kommer till stånd med relativ
majoritet, äro för närvarande ej särdeles talrika — vid 1902 och 1905
års allmänna val uppgick deras antal till resp. 22 och 20 — och det
lärer kunna antagas, att i en stor del, kanske flertalet, af dessa fall
ett omval endast skulle ledt till ett återupprepande af det första valets
resultat.
Af större betydelse blir emellertid omvalsspörsmålet, då fråga är
om genomförande af en vidtgående rösträttsreform. Ett utvidgande af
rösträtten till samhällsklasser, som nu äro helt och hållet eller till
största delen utestängda från det politiska lifvet, måste föranleda, att
vid valen flera meningsgrupper än för närvarande komma att göra sig
gällande, hvarigenom sannolikheten af röstsplittring mellan ett flertal
kandidater ökas. Detta förhållande bekräftas af erfarenheten från andra
länder. Till belysning häraf må allenast framhållas, att i Tyskland,
198 Riksdagens Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 3.
där antalet riksdagsmän utgör 397, omvalen för de två senaste val¬
perioderna uppgått till resp. 187 och 180, samt att vid 1902 års all¬
männa val till franska deputeradekammaren omval förekommo i 165
fall af 591. Dylika siffror medgifva naturligtvis ej några säkra slut¬
satser i det afseende, hvarom här är fråga, Gifvet är nämligen, att
omvalsprincipen kan verka röstsplittring vid det första valet i fall, där
valmännen eljest, med tanke på detta vals orubblighet, skulle nödgats
bortse från relativt underordnade meningsskiljaktigheter och samman¬
sluta sig i större grupper. Men äfven med den reduktion, som häraf
föranledes, torde siffrorna vara ägnade att ådagalägga omvalsprincipens
betydelse efter genomförande af en rösträttsreform, sådan som den nu
ifrågasatta.
Härmed synes mig ock berättigandet af denna princip vara upp-
visadt. Det kan ej vara önskvärdt eller lämpligt, att ett afsevärdt
antal representanter kan erhålla sitt mandat af en valmansgrupp, som
visserligen i och för sig är större än någon annan inom valkretsen
men kanske i de mest väsentliga punkterna skiljer sig från valmännens
flertal. Särskildt framträder betänkligheten häraf, om någon mera
talrik fraktion skulle af någon anledning lyckas att med hänsyn till
valen uppnå en organisation och sammanhållning, som ej kan påi'äknas
hos någon annan meningsgrupp.
Äfven därutinnan synes mig omvalsgrundsatsen innebära en
beaktansvärd fördel, att den lämnar ett visst utrymme för de olika
meningsgrupperna att utan alltför stor risk pröfva sin styrka vid det
första valet och därigenom uppnå behörigt inflytande i afseende å det
slutliga valresultatet. Principen om det första valets orubblighet måste
ofta nog leda därhän, att i saknad af noggrann kännedom om de sär¬
skilda partiernas styrka sammanslutningar komma till stånd, hvilka ej
betingas af de verkliga förhållandena och följaktligen leda till ett
mindre tillfredsställande resultat.
Af mindre vikt är frågan, hvilketdera af de båda nämnda systemen
för omval, det tyska eller det franska, bör anses äga företräde. De
två systemen torde nämligen i stort sedt leda till samma resultat. Det
tyska, hvilket rent af framtvingar sammanslutning äfven mellan skarpt
åtskilda meningsgrupper, måste naturligtvis så till vida anses mera
effektivt än det franska, som detta senare lämnar möjlighet för röst¬
splittring äfven vid omvalet. Denna möjlighet torde emellertid icke äga
större praktisk betydelse, då, äfven utan det yttre tvång som det tyska
systemet innebär, omständigheternas makt tvifvelsutan i de flesta fall
kommer att leda till sammanslutning. Till stöd härför kan åberopas
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 199
•erfarenheten från de franska valen. En undersökning af röstsiffrorna
vid 1902 års omval i Frankrike utvisar, att af de 165 omvalen endast
10 faktiskt ägde rum mellan flera än två kandidater samt att i 6 af
dessa sistnämnda fall absolut majoritet förefanns för en af kandidaterna.
Endast i 4 fall af 591 kom alltså utgången att bestämmas af en relativ
majoritet.
Om således skillnaden i effektivitet mellan de båda systemen får
anses obetydlig, torde ett bestämdt företräde bos det franska systemet
ligga i dess frånvaro af tvång. I ett land som vårt, där omvalsprin-
cipen är på det politiska området alldeles okänd och äfven i öfrigt
haft ringa tillämpning, skulle dess genomförande i den tyska formen
till äfventyrs verka stötande och, åtminstone till en början, kunna för¬
anleda, att en del valmän afhölle sig från omval, ett resultat, som natur¬
ligtvis vore föga önskvärdt. Af de skäl, som nu anförts, har jag-
ansett omvalsprincipen i dess franska form böra vinna tillämpning vid
valen. Att omvalen skulle vara alltför betungande för valmännen torde
desto mindre böra befaras, som erfarenheten från vårt land visar, att
i de fall, där val måst äga rum i anledning af ett tidigare vals upp¬
häfvande, valmännen ofta deltagit vida mera mangrant i det nya valet
än i det första.
I händelse ett val ej leder till absolut majoritet för någon af
kandidaterna utan omval måste företagas, skulle det uppenbarligen kunna
leda till ett betänkligt dröjsmål med det slutliga afgörandet, om det
Första valet finge göras till föremål för särskild klagan. Någon afse-
värd olägenhet synes däremot ej uppstå af att låta rätten till klagan
helt och hållet hvila, till dess omvalet försiggått, och alltså föreskrifva,
att besvär öfver det första valet endast må anföras i sammanhang med
klagan öfver omvalet.
Den bestämmelse, § 25 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse
innehåller om anställande af nytt val, i händelse valsedlar till mer än
halfva antalet ansetts ogilla, varder efter genomförande af nu angifna
föreskrift angående omval tydligen öfverflödig i fråga om det första
valet. I afseende å omval samt val till Första Kammaren torde be¬
stämmelsen emellertid böra bibehållas.’
I fråga om vallag hänvisa vi till det utkast, som 1906 års kungl.
proposition innehåller.
Beträffande förhållandet mellan innevarande års kungl. proposition
•och det af oss sålunda till antagande förordade 1906 års regerings-
förslag tillåta vi oss i hvad rör ställningen mellan kamrarna slutligen
anföra följande. Man skulle kanske vilja mena, att innevarande års
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 27
Herr War-
burgs moti¬
vering.
200 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
knngl. proposition innebär ett framsteg utöfver vårt förslag däruti, att
den förra genom den föreslagna förändringen af Första Kammaren
skulle förebygga strider och slitningar mellan kamrarne. I motsats
däremot — skulle man kanske vilja säga — komme vårt förslag att
öka sådana strider och slitningar genom att skärpa motsatsen mellan
kamrarna. Efter vår mening hvilar ett sådant resonnemang på ett full¬
ständigt misstag. Därest nämligen en förändring af grunden för
Första Kammarens sammansättning, sådan som lvungl. Maj:t i år före¬
slagit, efter hvad vi ofvan sökt utveckla, ingalunda skulle förekomma,
att kammarens majoritet under alla förhållanden fortfarande blefve
strängt konservativ, lära slitningar mellan kamrarna alldeles icke
vara förebyggda. Snarare torde man kunna säga, att de sannolikt
kunde antaga en ganska svårartad karaktär. Då genom de föreslagna
bestämmelserna Första Kammarens minoritet kunde något tillväxa och
erhålla en något annan sammansättning, skulle nämligen detta lätteligen
uppfattas såsom en förstärkning af kammarens betydelse i statslifvet.
Å andra sidan skulle Andra Kammarens sönderfallande i en mångfald
grupper, något som lätt kunde blifva en följd af det proportionella
valsättet, försvaga denna kammares ställning. Och majoriteten i Första
Kammaren skulle då kunna anse sig alls intet behöfva akta på hvad
Andra Kammarens majoritet tänker och vill. Därest vårt förslag god¬
kännes, torde förhållandet blifva ett annat. Den omläggning af Andra
Kammaren på en vida bredare grund, som då — utan att förknippas
med andra förändringar i fråga om någondera kammaren — komme till
stånd, skulle otvetydigt gifva vid handen, att det äEAndra Kammaren,
som utgör det närmaste och egentligaste uttrycket för folkmeningen..
Och Första Kammaren lärer då kunna förväntas häri se en uppfordran
att taga nödig och lämplig hänsyn till Andra Kammarens mening.
Med ett ord: i förra fallet är det fara värdt, att Första Kammarens
majoritet skall se sin uppgift i att söka balansera Andra Kammaren.
I senare fallet torde utsikt finnas, att den skall se sin uppgift i att
vid behof moderera den. Och detta betyder ju i själfva verket det¬
samma som att det är fara för stillastående eller samhällsskakande
strider i förra fallet, utsikt till lugn och jämn utveckling i det senare.»
Herr Warburg har till stöd för sitt uti motionen n:o 210 fram¬
lagda förslag andragit följande:
»Vid rösträttsfrågans behandling under förra årets Riksdag tillät
jag mig, i anslutning till det då framlagda kungliga förslaget, dels
väcka motion om. lossande af det s. k. bostadsbandet, dels jämte några
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 201
andra ledamöter af kammaren föreslå valrätt för kvinnor, och jag anser
mig äfven nu böra intaga samma principiella ståndpunkt, då båda
dessa reformer otvifvelaktigt sammanhänga med en rösträttsutvidgning,
som skall företagas i rättvisans tecken.
Rörande bostadsbandets afskaffande eller lindrande anförde jag i
min motion förra året följande:
‘Man har bland motståndare till en rösträttsreform i den riktning
regeringen nu föreslagit ofta hört den åsikten uttalas, att de nya val-
mansmassorna på många ställen skulle helt och hållet undanskjuta den
hittillsvarande valmanskåren och uttränga dess representanter. Äfven
om man icke delar denna uppfattning, är det dock uppenbart, att
väsentliga förändringar och förskjutningar komma att inträda, och det
kan väntas, att framstående representanter ej längre skola finna flertal
i sin hittillsvarande valkrets, liksom ock mångenstädes utmärkta för¬
mågor på förhand kunna anses uteslutna från Andra Kammaren på
grund af bristande öfverensstämmelse med valmansmajoriteten inom
sin valkrets.
Ett af de förnämsta argumenten för införande af ett proportio¬
nellt valsätt är ju ock, att de olika partigrupperna inom hvarje större
valkretsområde skulle representeras genom sina bäste män, och att
detta skulle bidraga att lyfta representationens nivå och motverka
nedhuggandet af framstående representanter, hvilka till äfventyrs be¬
finna sig i mindretal inom sitt hittillsvarande trängre valkretsområde.
Men en liknande garanti mot att viktiga samhällsintressen och
olika partier komma att sakna sina främste målsmän skulle kunna ernås
utan proportionella val, därest nämligen bostadsstrecket bortfölle; och
denna garanti skulle komma alla partiskiftningar till godo.
Exempel från utland och inland bekräfta detta både positivt och
negativt. Då helt nyligen Englands förre premiärminister föll igenom
i sin gamla valkrets, trädde en af representanterna för Londons City
tillbaka till hans förmån och skaffade Balfour tillfälle att återinträda i
underhuset såsom sin fraktions ledare. Likartade exempel skulle kunna
anföras från andra land. När för tolf år sedan kammarens nyss aflidne
ålderspresident tillika med sina kamrater å Östermalm stannade i mindre¬
tal vid valet, möjliggjorde de säregna valkretsförhållandena i hufvud-
staden hans inväljande för tredje kretsen, tack vare en kamrats till-
bakaträdande.
Ett par slående exempel kunna ock anföras på att kammaren
mistat ledande män, som, därest bostadsstrecket icke funnits, lätt nog
202 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
kunnat återbördas; år 1890 blef den dåvarande representanten för-
Leksandskretsen slagen och år 1897 riksdagsmannen för Västra Hälsing¬
land; likaså var det rätt nära, att kammaren under 1887 års valstrider
gått förlustig den svenska bondeklassens främste målsman under 1800-
talets senare hälft, dåvarande riksdagsmannen för Höks härad. Det låg
i sakens natur, att motståndarne till deras åsikter inom deras respektive
valkretsar icke voro benägna återvälja dem, men det måste för hvarje
oförvilladt omdöme synas obilligt och föga gagneligt, att intet tillfälle gafs
deras meningsfränder inom några andra valkretsar att återbörda deras-
krafter åt kammaren. Likaså måste det vara skadligt, att en valkrets,
som till sin fulla belåtenhet varit representerad af en riksdagsman, skall
vara förhindrad bibehålla honom efter hans afflyttning till annan krets..
Då år 1887 upphäfvande af bostadsbandet ifrågasattes, afstyrktes
detta af konstitutionsutskottet, bland annat, med den motivering, att,
såvidt utskottet hade sig bekant, icke inom någon valkrets försports
klagan, att kretsen saknade tillgång till lämplig representant.
Äfven om detta kan medgifvas, måste det dock vara af största
vikt för Riksdagens arbete, att en valkrets representeras ej blott af en
i och för sig lämplig målsman, utan af en, som valmännens flertal anser
värdigast och bäst representera deras åskådningssätt och föra deras talan,
oafsedt om han är bosatt inom kretsen eller icke. Denna reform skulle
vara till gagn för alla meningsskiftningar; den skulle innebära en
V*ygghet mot att än det ena, än det andra partiets yppersta personlig¬
heter uteslötes från att i kammaren arbeta till fosterlandets gagn hvar
och en efter sin uppfattning.
Man behöfde säkerligen icke frukta, att valmännen allt för ofta
skulle begagna sig af friheten att söka sin representant utom valkretsen;
lokala hänsyn skulle alltid tynga i motsatt riktning.’
Då dessa synpunkter icke blifvit vederlagda, vidhåller jag mitt
yrkande, desto hellre som den allmänna rösträttens genomförande
synes mig här, liksom i andra europeiska land, såsom en nödvändig
följd påkalla upplösandet af bostadsstrecket. Såsom öfvergångsform
skulle man emellertid kunna inskränka sig antingen till att begränsa
valbarheten inom stadskretsar till stadsbor och inom landtkretsar till
landtbor, eftersom principen i 1906 års kungliga förslag så strängt
skiljer mellan stad och land; eller ock, såsom i en annan motion år
1906 föreslogs, begränsa valbarheten till länet eller de län, hvilka
208
Riksdagens Särskilda Utskotts (R:o 1) Utlåtande N;o 3.
någon del af valkretsen tillhör. Dock synes mig i de båda senare
fallen valbarheten äfven böra utsträckas till förutvarande riksdagsmän
i Andra Kammaren, hälst därigenom det möjliggöres för en valkrets
att behålla sin riksdagsman, äfven då denne — exempelvis såsom in¬
kallad i regeringen — frånflyttat orten.
Frågan om kvinnans rösträtt har under senare tiden varit föremål
för en så omfattande debatt, att det synes mig onödigt att här ut¬
förligare upprepa skälen för denna reform.
Dock må det tillåtas mig att i all korthet anföra följande hufvud-
punkter:
Den allmänna rösträttens idé är grundad på personlighetsprincipen.
Denna måste med nödvändighet förr eller senare tillämpas utan af¬
seende på Äöw, och det är en kvarlefva af förgångna tiders uppfattning
af kvinnan såsom en mannens egendom, då äfven mycket frisinnade
män vilja vägra henne den rösträtt, som de på grund af personlighets¬
principen anse böra tillkomma hvarje man, som uppfyller vissa villkor.
Ha vi nu hunnit därhän, att vi erkänna, att den allmänna rösträtten
för män är en nödvändighet, som måste genomföras, därför att vi däri
se en akt af rättvisa mot dem, af hvilka samhället kräfver delaktighet
i bördor, så äro vi skyldiga att utöfva samma akt af rättvisa äfven
mot de kvinnliga medborgarna.
Men oafsedt denna mera ideella, mera rent teoretiska synpunkt
bör äfven en mera praktisk beaktas. Kvinnans ändrade sociala ställning
påkallar rätt för henne att med sin röst — tills vidare åtminstone
indirekt — få deltaga i afgörandet af samhällsangelägenheter. Kvinnorna
äga, allteftersom utvecklingen fört dem in på skilda banor af samhälls¬
arbete, verkliga intressen att där bevaka.
I en af de många petitioner, som vi förra året mottogo från de
kvinnliga rösträttsföreningarna — den ifrån Falun — påvisades i enkla
och slående ord, hvilken omkastning i kvinnans arbetsområden det förra
seklet genomfört, hurusom fabriker och andelsföretag öfvertagit många
förut i hemmen utförda sysslor, under det att kvinnorna i sin ordning
inträdt på många af männens arbetsfält. Det är en genomgripande
förändring, som i detta afseende inträdt sedan vår nu gällande riksdags¬
ordning antogs. Då var det ett undantagsfall att finna kvinnor anställda
å kontor eller i liknande företag, och likaledes voro de högre studie-
områdena och därmed sammanhängande förvärfsgrenar så godt som
stängda för kvinnorna. Nu äro förhållandena annorlunda. Kvinnans
Herr Ahl-
strands moti
vering.
204 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
kraft tages i anspråk af samhället och enskilde på de mest skilda om¬
råden. Hon äger då gifvetvis stort intresse af att få medverka vid
■bestämmandet af det samhällsskick, de lagar, de skattepålagor, hon lika
väl som mannen är underkastad, hon bör få göra sin röst gällande i
frågor, som röra hennes eget väl och ve, hennes arbete och hennes
ställning i samhället.
På det kommunala området erkännes redan hennes medbestämmande¬
rätt. Det förefaller som om det vore en inkonsekvens att då vägra
den i statsangelägenheter, låt vara att hon i förra fallet röstar ej som
person utan som skatteobjekt, alldeles som fallet är med bolag.
Härtill kommer ännu ett tredje skäl, att det — såsom jag vid
fjolårets debatt i Andra Kammaren tillät mig yttra — måste vara till
gagn för staten att göra sig till godo det intresse, den energi, den
oegennytta, hvarmed kvinnorna — där så för dem är tillfälle — ägna
sig åt allmännyttiga värf, detta desto hellre som kvinnan genom sin
ofta mera ideella läggning skulle tillföra vårt samhällsarbete ett till¬
skott af idealitet, sedlig kraft, upphöjd tro på lifvets goda makter, som
skulle verka såsom ett hälsosamt salt i den manliga klokskapens ofta
kalla beräkningar och åskådningssätt. Men äfven på det praktiska
området ha kvinnor ådagalagt mycken duglighet och det ligger ju
onekligen en motsägelse i att man vägrar rösträtt åt en kvinna, som
med klokhet och framsynthet sköter ett stort affärsföretag, men är
beredd att lämna den åt hennes ringaste manlige underordnade.»
Den af herr Ahlstrand i motionen n:o 215 gjorda hemställan åt¬
följes af en så lydande motivering:
»Det förslag till bestämmelser rörande bildandet af Riksdagens
kamrar, hvilket af Kungl. Maj:t förelagts denna Riksdag, innebär ett
försök att efter såväl enkelproportionalismens som det s. k. Påboda-
förslagets strandande lösa rösträttsfrågan på grundvalen af proportionella
val till bägge kamrarna, hvarvid, för att bereda förslaget utsikt till
framgång, beträffande de fortfarande medelbara valen till Första Kam¬
maren den proportionalistiska principen måste tillämpas äfven vid bil¬
dandet af valkorporationerna och för att gifva metoden verklig effektivitet
en begränsning af den kommunala röstskalan befunnits nödvändig. För¬
slagen till ändring af bestämmelserna om den kommunala rösträtten
samt om stadsfullmäktige- och landstingsmannaval äro gjorda under
uttryckligt förbehåll af Riksdagens bifall till de föreslagna grundlags¬
ändringarna; och reformen af den kommunala rösträtten, sålunda be-
205
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
tingad af den proportionella valmetodens antagande, får i viss man
karaktären af en anhängarne af majoritetsval bjuden kompensation för
uppgifvandet af deras motstånd mot förstnämnda valmetod.
Denna sammankoppling af en för alla frisinnade tacknämlig re¬
form af den kommunala rösträtten med den proportionella metoden
vid riksdagsmannaval är väl ägnad att framkalla en allvarlig pröfning
af den frågan, huruvida den erbjudna kommunala reformen bör köpas
genom ett godkännande af det proportionella valsättet. Ar detta ej
fallet, så måste man tydligen, då man ej är anhängare af detta valsätt,
för närvarande lämna brågon om den kommunala rösträtten å sido och
söka få den politiska rösträttsfrågan löst för sig. Dels är den senares
snara lösning af ojämförligt större vikt, dels har man ju ingalunda genom
att för tillfället lämna den förra å sido aifört den från dagordningen.
Den kommer utan tvifvel att i en snar framtid finna en lösning, som
kanske bättre än regeringens förslag tillfredsställer befogade reformkraf.
De tungt vägande skäl, som tala mot det proportionella valsättets
införande i vårt land, torde, så grundligt dryftad som saken blifvit,
icke behöfva här utvecklas. Äfven om man erkänner principens teo¬
retiska riktighet, kan man ej vara blind för de praktiska svårigheterna
vid tillämpningen lika litet som för det faktum, att folkets stora, massa
står främmande för detta valsätt. Hvad särskildt. beträffar landets
nordligare delar, utdömer detta valsätt sig själft, enär inom dessa vid¬
sträckta, folkfattiga och i kommunikationshänseende vanlottade lands¬
ändar den nödiga organisationen och samverkan mellan väljarne är
omöjlig att åstadkomma. Men äfven i och för sig och tillämpadt under
gynnsammare förhållanden vidlådes det proportionella valsättet af
brister, som icke genom någon mig bekant metod — förvisso icke
genom den af regeringen nu föreslagna — kunna aflägsnas. De an¬
märkningar, som med fog framställts mot den föreslagna valmetoden,
afse dels den s. k. dekapitering, som under vissa förhållanden kan äga
rum, samt de gemensamma kandidaternas svaga ställning, dels åtskilliga
andra brister: den fria partibeteckningen, som förrycker valresultaten
genom det ena partiets intrång på det andra; försöket att undgå hvad
som måste vara alla proportionalistiska valmetoders förutsättning, näm¬
ligen en fast partibildning; anordningen beträffande suppleanterna,
hvilken utesluter all möjlighet att taga hänsyn till under valperioden
inträffade omständigheter o. s. v.
Kan man inför alla de olägenheter, som sålunda vidlåda det pro¬
portionella valsättet, icke acceptera regeringens nu framlagda förslag
till rösträttsreform, så synes den enda utvägen vara att, med bortseende
206 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
från den reformering af Första Kammaren, hvilken såsom en konse¬
kvens af det proportionella valsättet ingår i regeringens förslag, söka
genomföra en reform af rösträtten till Andra Kammaren med bibehållande
af majoritetsvalen, men därjämte med enmansvalkretsar såväl i de större
städerna som i riket i öfrigt.
I enlighet med här uttalade uppfattning liar jag tillkännagifvit
mitt instämmande i syftet med den vid innevarande riksdag af medlemmar
af liberala samlingspartiet framlagda motion angående valen till Andra
Kammaren, hvilken motion öfverensstämmer med det af Kungl. Maj:t till
fjolårets Riksdag aflåtna förslag i ämnet — ett förslag, som ovedersäg¬
ligen tillvunnit sig större anslutning inom nationen, än fallet varit med
något annat af Kungl. Maj:t framlagd t förslag till rösträttsfrågans lösning.
För egen del skulle jag väl helst sett, att villkoren för valrätt
gjorts liberalare genom sänkning af valraftsåldern och borttagande af
utskyldsstrecket, men, då ett fasthållande vid dessa önskemål endast
måste vara ägnadt att försvåra eller, rättare sagdt, omöjliggöra röst-
rättsreformens snara förverkligande, har jag funnit mig böra låta dem falla.
Det har emellertid, just med hänsyn till möjligheten att få det
viktiga samhällsspörsmålet löst utan dröjsmål och bittra strider, synts
mig maktpåliggande, att äfven andra i den politiska situationen liggande
hinder för denna lösning blifva undanröjda. Det finnes åtminstone ett
sådant hinder, och det är Första Kammarens eller dess majoritets be¬
stämda obenägenhet att utan vidare acceptera ett förslag sådant som det
ofvannämnda. Inför nödvändigheten af Första Kammarens medverkan
för reformens genomförande böra väl partihänsynen få vika och i stället
allt rimligt tillmötesgående visas. Ehuruväl mot det å konservativt håll
befarade radikalismens allenavälde i Andra Kammaren den bästa garantien
ligger i vårt folks skaplynne och det väl icke lärer af någon på allvar
befaras, att den allmänna rösträttens genomförande, äfven utan de före¬
slagna specialgarantierna, skulle innebära de konservativa elementens
uteslutande ur Andra Kammaren, finnes dock hos Första Kammarens
män en särskild farhåga, till hvilken man lärer vara nödsakad att taga
hänsyn, om man vill vinna det afsedda målet: en verklig reform af röst¬
rätten till Andra Kammaren. Denna farhåga, att nämligen Andra Kam¬
maren efter den allmänna rösträttens genomförande kunde komma att
bruka sin numeriska öfvermakt vid de gemensamma voteringarna till
att genomdrifva sådana beskattningsåtgärder, att de större förmögen¬
heterna oskäligt betungades till men för utvecklingen af landets närings¬
liv har fått sitt uttryck i framlagda förslag om undandragande från de
gemensamma voteringarna af beslut om nya bestämmelser rörande skatte-
lliksdayens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 207
frihet eller skattelindringar samt progressiv beskattning; för sådana
bestämmelsers genomdrifvande skulle alltså fordras sammanstämmande
beslut af bägge kamrarna. Jag tillåter mig hänvisa till en af herr Chr.
Lundeberg m. il. vid 1006 års riksdag väckt motion, hvars motivering
är hämtad från en motion af samme motionär m. fl. från året förut.
Här finner man ock en redogörelse för de i vissa andra länder gällande
stadganden angående beskattningsfrågors behandling, af hvilken redo¬
görelse framgår, att representationens bägge hälfter i åtskilliga länder
i dylika frågor till hvarandra intaga en ställning, som mer eller mindre
motsvarar den af motionärerna föreslagna.
Då enligt min förut uttalade uppfattning Första Kammarens bifall
till en rösträttsreform, sådan jag tänkt mig den, icke lärer kunna vinnas
med mindre nämnda kammares här antydda önskningsmål beträffande
kamrarnas ställning till hvarandra i fråga om grunderna för beskattningen
blifver tillgodosedt, har jag, öfvertvgad som jag är, att det af Kung!.
Maj:t framlagda förslaget icke liar någon som helst utsikt att varda
upphöjdt till grundlag, inför den kända nödvändigheten af rosträtts-
reformens snara genomförande icke bäfvat tillbaka för en anslutning till
förslaget om kamrarnas likställighet i här berörda afseende. Denna lik¬
ställighet synes mig så mycket mindre betänklig, som vid bestämmandet
af statsutgifterna Andra Kammaren fortfarande kommer att bibehålla det
större inflytande, som på grund af dess numerär tillkommer densamma
vid de gemensamma voteringarna.
Genom en kombination sådan som den här antydda borde röst¬
rättsfrågan kunna på ett tillfredsställande sätt lösas. Vänsterns kraf på
en till så många som möjligt utsträckt valrätt blefve tillgodosedt och
på samma gång den hufvudsakliga farhågan hos högern för följderna
af denna rösträttsutsträckning förebyggd, utan att därigenom någon
hämsko lagts på de sträfvanden, som alltid måste stå främst på vänsterns
program.»
Herr Lindhagen och medmotionärer hafva såsom skäl för sin Herr Lind¬
motion n:o 208 anfört följande: iiagensm.fi.
s »Återigen hvilar den politiska rösträttsfrågan på Riksdagens bord motiverin-
och ånyo föreligger den i en ny gestalt och bemängd med nya spörsmål.
Ånyo höres också af förslagets framställare den enträgna maningen
att nu måste frågan lösas just på det föreslagna sättet, det går ej an
för landets välfärd, att man bidar längre. Och återigen höres från dem,
som tidigare förde samma tal för egna nu fallna förslag, häremot in-
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 28
208 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
vändas, att det visst ej går an att brådska annat än för vinnandet af
just den lösningen, man själf en gång förordat.
Det är således fortfarande samma melodier, men till ständigt
växlande texter. Hvarpå beror då denna blandning af stillastående
och nydaning, hvilka lärdomar kunna vi hämta därur för en rätt upp¬
fattning af de många vanskligheter, som ständigt yppa sig?
Tydligen uppkomma alla dessa svårigheter däraf, att frågan fort¬
farande ligger allt för uteslutande i parti- eller intressepolitikens tecken.
Alla dessa beräkningar för att hindra maktförskjutningar, alla dessa
stillatigande uträkningar af medeltalet af olika gruppers oupplysta före¬
ställningssätt, alla dessa godtköpsdogmer för bedömande af medmän¬
niskors medborgarvärde, allt detta kan ej annat än lägga sig som
en tyngd öfver det hela, verka som ett väldigt hinder för sakeus verk¬
liga framåtskridande.
Det borde dock omsider börja blifva klart, att det ej kommer
någon besökelsens tid öfver landet, förrän de rostiga vapnen läggas
bort samt vi af fri vilja eller nödtvång vakna upp i någon högre
grad till en medveten föresats att i det helas intresse offra egna för¬
delar. Med ett ord, det blir ingen lösning af eller på sin höjd en
lösning, som i sig innebär fröet till fortsatta uppslitande strider, så
länge vi företrädesvis sträfva att komma bort från nödvändigheten att
gå till grunden med saken.
Spörjer man sig då, hvari alla dessa författningsstrider bottna,
så är svaret icke svårt att finna. Det är i den ständiga kampen mellan
förmögenhets- och personlighetsprinciperna man har att söka själfva
roten och upphofvet till den nuvarande villervallan. Detta är ju icke
heller något nytt. Så länge världen bestått, ha de stora intresse¬
konflikterna haft sin yttersta orsak i motsatserna mellan rika och
fattiga, mätta och hungriga, härskare och underkufvade. Skådespelet är
alltid det samma: de förtrycktas resning mot förtryckarne eller rättare sagdt
mot de förhållanden, som tillskapat olikheterna. För att gifva ett sken af
befogenhet åt maktens priviligier har man uppfunnit och i politiken till-
lämpat den så kallade förmögenhetsprincipen. Besittningen af gods och
guld förlänar, mena författningarne, klokhet, besinningsfullhet, insikter och
kärlek till samhället. På samma gång det alltid och allestädes officiellt
med läpparne förkunnas hängifvenhet för de kristliga grundsatserna,
bygger man upp författningen på en ohöljd dyrkan af de skatter, som
rost och mal förtära. Hela denna äflan att söka framhålla förmögen¬
heten som en ljusbringare, är ju ej något annat än ett vandrande på
de breda vägarne, ett skenfagert tal, hvarmed man döljer sanningen
209
Biksdagem Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
för sig själf och andra. Det förtjänar att här ännu en gång äfven i
en rösträttsmotion återkalla i minnet den bekanta liknelsen om kamelen
och nålsögat, det hårda, talet om den rike mannens utvecklingsmöjlig¬
heter till goda. I denna liknelse har framhållits en oförgänglig san¬
ning, som äger sin tillämpning på alla tider och alla förhållanden,
och anpassad på rösträttsfrågan säger den oss, att en förmögenhets-
representation i allmänhet saknar de andliga förutsättningarne att leda
ett folk till vägs mot något jordiskt lyckorike.
Naturligtvis inställer sig ingalunda något tusenårigt rike därmed
att personlighetsprincipen blir allenarådande i konstitutionen. Därtill
är människomaterialet ännu alldeles för ofullkomligt. Men det är den
enda farbara vägen framåt mot det första stora malet: fattigdomens
och nödens afskaffande. Hufvudvikten ligger då på erkännandet af
den sanningen, att sällan betydelsefulla uppgifter lösas utan medverkan
af deras naturliga målsmän. Genom att personlighetsprincipen kommer
till sin fulla rätt tillföres det politiska lifvet betydelsefulla erfarenhets¬
kunskaper, som förut ej finnas där, samt vilja att omsätta dessa kun¬
skaper i samhällsnyttiga reformer. Alltid har det också förhållit sig
så, att det till sist varit de undertryckta och de lidande, som uppburit
de mänskliga idealen och fört dem till seger.
Mången söker nu häremot göra gällande, att de härskande förmögen-
hetsprinciperna icke afse att gynna förmögenheten utan endast tillgodose
de olika klassernas berättigade intressen. Detta är uppenbarligen endast
ett bemantlande af verkliga förhållandet. Man tänker härvid på olika
klasser, grundade på olikhet i förmögenheter. Men dessa förmögenhets-
klasser skola allt mer förgå. Det är endast yrkesklasserna, som skola
äga bestånd. Och dessa senare klasser komma enligt en naturlig ord¬
ning att i socialt afseende allt mer sammansmälta till en enda stor
medelklass.
Dessa nu framhållna synpunkter äro icke nya utan sagda tusentals
gånger. Men de behöfva ständigt upprepas och särsldldt nu i detta
sammanhang. Ty hela vår författning är i stort sedt okristligt uppbyggd
på denna falska dyrkan af penningen. Först hafva vi den oefterliknade
kommunala röstskalan, vidare förmögenhetsstrecket för valrätt till Andra
Kammaren och slutligen hela vår Första Kammare, hvilken i sin nu¬
varande form är den mäktigaste och orubbligaste penningeorganisation,
som finnes och öfver hufvud taget kan uppfinnas.
Man må söka modifiera dessa missförhållanden hur mycket som
helst, någon lösning och någon ro i de konstitutionella striderna har
210 Riksdagens Särskilda Utskotts (N.o 1) Utlåtande N.o 3.
man icke att motse, förrän det oundvikliga målet vunnits: personlighets¬
principens fullständiga seger.
Det synes kanske mången, att det ej är hvad man kallar opportunt
att tala så tydligt om dessa saker. Men vi tro, att på alla områden
och således äfven inom politiken uppriktighet varar längst och verkar
bäst, och särskildt så tillspetsad som situationen nu blifvit, synes oss
de enda utvägarne att komma något loss ur densamma vara att fram¬
hålla de förlösande synpunkterna. Det vore också ett obegripligt fattig¬
domsbevis efter allt som nyligen händt och efter alla stora ord, om vi
ej skulle kunna tillåta oss ens att våga framhålla såsom önskemål, hvad
som redan är verklighet i våra östra och västra grannland. Af det
nyssnämnda programmet saknas ännu genomfördt i Finland endast den
allmänna och lika kommunala rösträtten och i Norge endast politisk
rösträtt för kvinnor.
Ur de synpunkter, som ofvan framställts, öfvergå vi nu till en
granskning af de särskilda spörsmål, som de nu framlagda regerings-
förslagen önskat föra fram på dagordningen till slutgiltig lösning.
Af det sagda framgår då först — såsom flera af oss redan vid sistlidet
års riksdag framhöllo — att en verklig demokratisk samling utan tvifvel
kräfver enkammar system, hvilket är det konsekventa uttrycket för person¬
lighetsprincipens tillämpning. Vid genomförandet af den nya finska
konstitutionen förkastades också allmänt tanken på ett öfverhus, och äfven
den norska konstitutionen har från början varit byggd på enkammar-
system.
Men denna fråga föreligger tyvärr icke hos oss ännu så aktuell,
att det lönar sig att taga upp den. Däremot har man all anledning att
allvarligt lägga sig ombord med de tankar regeringsförslaget själft gjort
aktuella, nämligen omdaningen af den politiska och kommunala röst¬
rätten samt omläggning af Första Kammarens maktställning. Med den
politiska och kommunala valrätten äga äfven valbarhetsbestämmelserna
ett nära och oupplösligt sammanhang, och därföre måste man äfven
komma in därpå, oafsedt att regeringen alldeles förbigått denna sida
af saken.
När man således är nödsakad att inlåta sig på spörsmålet om
organiserandet af en Första Kammare, men på samma gång naturligtvis
vidhåller föresatsen att i konstitutionens hela byggnad häfda personlig¬
hetsprincipen, så gäller det först att klargöra den allmänna riktningen
af de vägar, som man då har att gå. Det gifves två sådana utvägar,
som löpa parallellt. Och man kan beträda dem hvar för sig eller båda
på en gång.
211
Riksdagens Särskilda XJlskctts (N:o 1) Dtlåfande N.o 3.
Den ena vägen är att, fullt bibehålla Första Kammarens lika
behörighet oeh myndighet med den Andra, men bygga den helt på
personlighetsprineipen. Detta sker genom att äfven denna kammare
väljes med allmän och lika rösträtt samt att ledamöterna erhålla arfvode.
Dess särskilda uppgift blir då icke att i vått och torrt upprätthålla
förmögenhetens privilegier och åskådningssätt. Äfven öfverhuset blir
ett uttryck för folkmeningen och kan därför i regeln samverka med
underhuset. Hvad man med öfverhuset vill vinna är ett mera lugnt
öfvervägande i frågor, hvilkas afgörande hotar att förryckas af någon till¬
fällig, uppbrusande oupplyst folkstämning. Denna betänksamhet söker
man icke i penningeintressen och egoism utan i de garantier, som ligga
i medelbara val, en något längre valperiod och en högre valbarhetsålder.
Detta är ett lojalt och värdigt system för bildandet af ett öfverhus.
Franska senaten är organiserad på detta sätt, och intet öfverhus har haft
så godt anseende i folkmeningen och förstått att så motsvara sin verkliga
uppgift. Mången ryggar tillbaka för en sådan ordning, därför att
skillnaden mellan de båda kamrarne ej synas vara »tillräckligt stor».
Men är detta verkligen ett önskemål, att, ett svalg skall vara befästad!
mellan dem? En författning, där så är förhållandet, är tvärtom en
olycka för ett land.
En annan väg är att icke bekymra sig om hur öfverhuset är
sammansatt, ja, till och med önska, att det må bibehålla sig så otids¬
enligt som möjligt för att det må själf arbeta på sitt fall. I sådan
händelse tränger sig dock oafvisligt, fram krafvet på ett suspensiv! veto
för detsamma. Så synes situationen börja blifva i England och den
kan lätt arta sig så äfven hos oss.
Riktigast och tidsenligast synes emellertid vara, att öfverhuset
både fullständigt demokratiseras och tillika erhåller i hufvudsak endast
suspensivt veto. Detta är en naturlig ståndpunkt för alla, som hålla före,
att öfverhusinstitutionen har sin rot allenast i det förflutna och nu ound¬
gängligen är ställd på afskrifning. Men äfven de, som gärna vilja behålla
Första Kammaren i förhoppning att den i vissa fall skall kunna förhindra
förhastade beslut, böra ej kunna besjälas af någon önskan, att en dylik
institution samtidigt i kanske vida större utsträckning förhindrar genom¬
förandet af åtgärder, som af folkmeningen upprepade gånger med kall
öfverläggning fordras. Det franska systemet är redan på visst sätt
förbundet äfven med suspensivt veto nämligen i budgetsfrågor, i det
budgeten skall lämnas först till deputeradekammaren, hvars beslut enligt
konstitutionell praxis af senaten såsom regel respekteras.
212 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Efter dessa allmänna betraktelser öfvergå Ad till detaljerna. De
ändringar, som äro att föreslå i kommunallagarne, torde böra framföras
i särskilda motioner. Här skola därför behandlas endast ändringarna
i grundlagarne.
Valrätten till Andra Kammaren.
1 detta afseende vidhålla vi de yrkanden, som förra riksdagen
framställdes inom Andra Kammaren i motionen n:o 143, nämligen att
\Talrätt skall tillkomma en hvar välfrejdad svensk medborgare såväl man
som kvinna, som uppnått tjuguett års ålder; dock ej den, som står
under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
På skäl, som i nämnda motion anfördes och af oss nu ånyo åbe¬
ropas såsom vore de här framställda, måste vi sålunda underkänna all
befogenhet för nedannämnda i såväl föregående som detta års kungl.
propositioner bibehållna så kallade rösträttsstreck, nämligen:
1) Könsstrecket, som utesluter alla kvinnor.
2) Fattigstrecket, som utesluter de flesta medborgare, livilka häfta
för något understöd af fattigvården, och således äfven i de händelser,
att fattigunderstödet ej är af den omfattning, att understöd stagaren
skall enligt lag stå under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
3) Utskyldsstrecket, hvilket utesluter alla, som häfta för oguldna
stats- och kommunalutskylder under tre år.
4) Konkursstrecket, som enligt ett gammalt formulär beröfvar eu
konkursgäldenär rättighet att i en för hans konkurs så främmande
angelägenhet som riksdagsval göra äfven sin uppfattning gällande.
5) Yärnpliktsstrecket, hvilket kvarstår såsom den enda åminnel¬
sen af sambandet mellan värnplikten och de löften om en rösträtts-
reform, som gåfvos vid \Tärnpliktens genomförande.
6) Åldersstrecket, hvilket i de ålderstignas intresse, till skillnad
från gällande lag, utesluter från rösträtt de yngsta åldersklasserna af
landets myndiga medborgare.
Enligt vårt förslag kvarstår således endast förmynderskapsstrecket
och wanfrejdsstrecket.
Hvad särskildt angår könsstrecket, så bör till den åberopade moti-
Areringen för kvinnans rösträtt läggas den erinran, att nämnda fråga
ryckt ytterligare fram i aktualitet sedan sista riksdag.
Saken är nämligen nu genomförd i vårt östra grannland. De
svenska kvinnorna ha också kunnat oaktadt sina begränsade hjälp¬
medel på en jämförelsevis kort tid åstadkomma en för Riksdagen fram-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 213
lagd petition om rösträtt, undertecknad af mer än 142,000 kvinnor
från olika delar af vårt land.
En ytterligare viktig omständighet är, att Riksdagen förra året
begärde utredning och förslag i ämnet. Nu säges visserligen i den kungl.
propositionen, att den utredning, som hitintills kimnat medhinnas, icke
är af den omfattande beskaffenhet, som afses med Riksdagens skrifvelse.
Detta är ett mycket märkvärdigt påstående. Riksdagen har försiktigt¬
vis ej närmare uttalat sig om hvad som skulle utredas. Alla, som skola
syssla med denna sak, säga sig ock ej begripa, hvari utredningen skall
bestå, samt vidgå, att rättsfrågan ej kan beröras af några som helst
utredningar. Hvad man behof ver veta, vet man redan, nämligen att
det finnes kvinnor, att de fördela sig i gifta och ogifta samt att de
flesta ha det mycket bekymmersamt här i världen, hvilket just är det
förnämsta skälet, hvarför de böra ha rösträtt. Man medgifver därföre,
att utredningen mera är en förevändning och att hufvudvikten ligger
på uppskofvet. Men då nu Riksdagen i alla fall begärt ett förslag om
rösträtt för kvinnor samt männens rösträttsfråga ej kunde afgöras förra
Riksdagen, så är det väl rimligt, att bägge frågorna nu företagas till
gemensamt afgörande. Den utredning, som uppgifves redan vara verk¬
ställd, är med all säkerhet mer än tillräcklig, och torde helt visst till¬
handahållas särskilda utskottet, därest framställning därom sker.
Man hör äfven fortfarande förmodanden framkomma därom, att
mannens målsmanskap för hustrun utgör hinder för att gifva gift kvinna
rösträtt. Ingenting är mera ogrundadt än detta. Målsmansskapet är
ju ett civilrättsligt institut, som företrädesvis hänför sig till äkta makars
egendomsförhållanden. Hvar och en bör kunna förstå, att härur ej
kan härledas något förnuftigt hinder för en gift kvinna att förfoga sig
till en vallokal och där efter sitt tycke nedlägga en röstsedel i valurnan.
I Finland har också något hinder ej ansetts möta att bevilja hustru
rösträtt, oaktadt äfven där fortfarande gäller den gamla svenska civil-
lagsbestämmelsen om mannens målsmansskap och detta i mera om¬
fattande grad än numera är fallet i Sverige. Men hur ofta man än
framhåller denna själfklara sak, så är det ändå som om ingenting
blifvit sagdt. Personer, som leta efter förhinder för den kvinnliga
rösträtten, komma envist igen och åter igen med sina förutnämnda för¬
modanden utan att någonsin låtsa om vederläggningarne.
Hufvudskälet, hvarför regeringen icke heller nu medtagit kvinnorna,
angifves också uttryckligen vara af saklig natur. Det åberopas att
den liberala regeringschefen förra året uttalade, hurusom det skulle vara
»i hög grad oklokt» att nu medtaga kvinnorna, enär därigenom för-
214 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 3.
visso' skulle undanskjutas den redan i och för sig tillräckligt svårlösta
trågan om rösträtt för män. Den nuvarande regeringen finner det af
samma skäl »synnerligen oklokt» att inlåta sig på detta ämne. Detta
är dock ägnadt att väcka åtskillig förvåning. Ty det var ej längesedan
åtskilliga tecken tydde på, att man inom regeringen uppriktigt öfvervägde,
om det ej vore synnerligen klokt just att redan nu medtaga kvinnorna.
Månne det icke kan sägas, att just undanskjutandet af kvin¬
nornas kraf är så att säga en black om foten på männens rösträtts¬
fråga, att vidhållandet af ensidiga maskulina anspråk alltid kommer
att ligga männens rösträttsfråga i fatet. Äfven på detta område gäller
utan tvifvel den satsen, att det icke är godt för mannen att vara allena.
Först genom att man samtidigt och med öfvertygelse upptager kvinnornas
sak, kan det komma något medryckande äfven i männens rösträttsfråga.
All denna framhäfda klokskap är nog, uppriktigt sagd t, i själfva
verket en skylt för ett konservativt tänkesätt i denna fråga. Alla parter
stå ungefär på samma fot till desamma. Gränsen mellan höger och
vänster följer ej de gamla märkena utan går midt igenom alla partier.
Det gäller nämligen här icke olika ekonomiska intressen, kvinnor finnes
det inom alla samhällsklasser, och är man konservativ i frågan, så
beror det på fördom eller därför att man ej kan räkna ut, i hvad
mån det parti man tillhör skall förlora eller vinna på reformen och
därför för säkerhets skull föredrar att frukta det värsta.
Vid sidan af frågan om Första Kammarens omskapning är rösträtt
för kvinnor emellertid det viktigaste af de konstitutionella spörsmål, som
nu stå på dagordningen. Det betyder, att kvinnorna i stort sedt bli en makt,
få ett ansvar, bli tagna på allvar samt skola uppvakua ur den intresse¬
löshet för samhällets angelägenheter, som man så gärna lägger dem
till last, men lika ogärna synes vilja frånta dem. Ett framsteg således,
som innebär något verkligt nytt och nya vägar vid sidan af de gamla
hjulspåren, i hvilka partierna så gärna vilja hålla sig.
Nu borde därför allt vara klart till handling. Riksdagen har som sagdt
begärt förslag i ämnet, inom allt vidare folklager kräfver man sakens
omedelbara upptagande på det politiska handlingsprogrammet, de kvinn¬
liga rösträttsföreningarna ha genom sin energiska verksamhet alldeles
nedslagit de gärna uppsökta förevändningarna, att ej tillräckligt många
kvinnor kräft sin rätt, och slutligen mana och varna oss händelserna
rundt omkring att ej bli efter. Hvarför skola vi ej då, för en gångs
skull, slå ett stort slag för fäderneslandet?
Det måste härvid anmärkas, såsom i förra årets motion utför¬
ligen utvecklades, att borttagandet af de många strecken underlättar
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 215
formuleringen af stadgandet om rösträtt för kvinna. Det möter nämligen
vissa svårigheter, visserligen icke alls oöfvervinnoliga, men dock afse-
värda i mången granskares ögon, att införa gift kvinna i rösträtts¬
systemet med bibehållandet af fattigstrecket, utskyld sstrecket och kon¬
kursstrecket. Det är ganska vanligt, att mången, som numera förmäler sig
vara principiell anhängare till kvinnans rösträtt, ja, kanske säger sig önska
dess genomförande tämligen snart, gör invändningar mot sakens omedel¬
bara lösning med hänvisning till dessa förmenta svårigheter. Men det är
föga bevändt med sympatierna, när man sålunda nu fordrar en lösning
af männens rösträttsfråga på ett sådant sätt, att man däri anser hinder
möta för att framdeles inpassa äfven kvinnorna i det antagna systemet.
Enligt 31 § regeringsformen äga städernas till deltagande i riks¬
dagsmannaval berättigade innevånare att till borgmästaretjänster föreslå
tre behöriga män. På lika sätt förhålles med rådmäns- och magistrats-
sekreteraresysslorna i Stockholm. I de tre senaste rösträttspropositionerna
har med anledning af förslaget om införande af allmän rösträtt vid
riksdagsmannaval den ändring ifrågasatts i nämnda stadgande, att för¬
slagsrätten hädanefter skall tillkomma de i staden bosatta och i dess
allmänna angelägenheter röstberättigade män. Detta är en mycket
egendomlig reform såtillvida, som kvinnor uteslutits, ehuru äfven de
ha kommunal rösträtt. Ännu egendomligare blir ett dylikt förbiseende,
om kvinna tilldelas äfven politisk rösträtt. Här tarfvas således en
rättelse.
Valbarhet till Andra Kammaren.
I allmänhet kan det vara obehöfligt, för att icke säga obehörigt, att
uppställa vissa villkor för befogenhet att kunna väljas till riksdagsman.
Det bör vara valmännens ensak att fritt få utse hvem de behaga. Har
man tillagt vissa medborgare valrätt, så är det också opåkalladt af för¬
fattningen att ta tillbaka med andra handen och utöfva förmynderskap
öfver dem i afseende å hvilka personer det kan tillåtas dem att
välja. _ Konstitutionsutskottet vid 1840 års Riksdag framhöll också, att
garantien för goda val skall sökas i valmanskårens sammansättning.
Men sedan den är gifven, vore det en oklokhet och en förnärmelse
säger utskottet, att 'beröfva de väljande möjligheten att göra det bästa,
val, som omständigheterna medge.’
Emellertid föreställa sig lagstiftare merendels, att stor vishet
ligger i uppfinnandet af små skrankor och hinder här och där för den
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 29
216 Bilsdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
sak en lag är afsedd att främja. En sådan fintlighet innebär gällande
bestämmelse att endast valberättigad, som tillika uppnått tjugufem års
ålder, får väljas till Andra Kammaren. Detta är dock å andra sidan ett
tämligen oskadligt stadgande, och man kan ju då saklöst i den punkten
skatta åt det allmänna föreställningssättet. Icke heller är det angeläget
att rubba något af de hinder, som 26 § riksdagsordning uppställer för
valbarhet till båda kamrarna.
Här framställer sig däremot den nyheten, att då kvinna till-
erkännes rösträtt, valbarhet äfven bör tilläggas röstberättigade kvinnor,
som fyllt tjugufem år. I den förenämnda motionen förra året fram¬
hölls också, att inrymmandet af politisk rösträtt åt kvinna förr eller
senare måste leda till, att hon äfven förklaras valbar till ledamot
af representationen. Eu har denna sak genomförts i Finland och
äfven påyrkats hos oss af de kvinnliga rösträttsorganisationerna. Det
saknas således alla förevändningar att ytterligare framskjuta detta
oeftergifliga krafs upptagande på dagordningen. Uttrycket »riksdags¬
man», som förekommer öfverallt i grundlagarne, synes därvid kunna
utan olägenhet bibehållas likaväl, som det vid genomförandet af kvinnas
valbarhet till den finska landtdagen ansågs obehöfligt att utbyta ordet
»landtdagsman» mot något annat.
Till frågan om valbarhet hör äfven spörsmålet om bostadsbandet.
Utom med rösträttsstreck snärjer författningen valfriheten med bostads-
band för dem, som kunna väljas. Olägenhet kan ju någon gång upp¬
stå genom detta bands borttagande likaväl som genom dess bibe¬
hållande. För valbarhet till Första Kammaren finnes emellertid intet
bostadsband, och detta förhållande begagnas med fördel till uppsökandet
af synnerligen konservativa kandidater. För valbarhet till Andra Kam¬
maren vill man däremot nödvändigtvis hafva kvar bostadsbandet mer¬
endels i den öppet uttalade biafsikten att uppställa hinder för valmännen
att få ett större urval af kandidater. Detta kan väl ej vara rättvist.
Man skulle utan tvifvel kunna börja med att endast delvis upp¬
häfva bostadsbandet. Närmast till hands är då att upptaga 1905
års regeringsförslag, som band valbarhet vid bosättning inom länet,
och hvilket äfven såsom en öfvergång förordades år 1906 i ofvan-
nämnda motion. Men redan därmed är gärdet uppgifvet för bibe¬
hållandet af den nuvarande ordningen, hvilken rubbas äfven i det nu
föreliggande regeringsförslaget. Någon hållbar grund för att ej helt
afskaffa bostadsbandet för Andra likaväl som för Första Kammaren kan
ej uppfinnas. Det måste därför ändå gå därhän äfven hos oss, såsom
redan skett bland annat i Finland, Danmark och Norge. Afgörandet
217
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
beror ju alltid ytterst på valmännen, livilka böra kunna betros att välja
den de önska till sin representant oberoende af dennes boningsort. Man
kan också vara ganska viss om, att don naturliga och häfdvunna önskan
bos de svenska valmännen att välja ortsrepresentanter fortfarande skall i
de flesta fäll göra sig gällande.
Det kan ifrågasättas, om ej de nu äfvensom här nedan ifrågasatta
nya bestämmelserna för valbarhet till Andra och Första Kammaren
borde föranleda någon förändring i stadgandena i 12 och 21 §§ riks¬
dagsordningen, enligt livilka riksdagsman i Första Kammaren äger afsåga,
sig uppdraget, under det ledamot i Andra Kammaren äger göra det,
endast om han företer giltiga skäl därför. Praktiskt taget har dock
något hinder icke heller mött för ledamot i Andra Kammaren att afsåga
sig uppdraget och äfven för kvinna räcker utan tvifvel förbehållet att
få åberopa giltiga skäl. Några särskilda skäl för en förändring i
gällande föreskrifter synes oss icke föreligga.
Ledamotskap i Första Kammaren.
Grunderna för valrätten till Första Kammaren hvilar väsentligen
på den kommunala lagstiftningen, hvilken som sagdt i denna del skall
behandlas i särskilda motioner.
Däremot upptaga grundlagarna ensamt bestämmelserna om val¬
barhet till Första Kammaren och därmed sammanhängande frågor.
Hvad som då här först kännetecknar ledamotskapet i Första Kam¬
maran är frånvaron af arfvode och reseersättning. Man kan lätt förstå —
något som dock allt för mycket förbisetts — huru mäktigt^blott denna
omständighet verkar i syfte att af Första Kammaren skapa en kon¬
servativ penningerepresentation. Belysande är, hurusom ett förslag för
några år sedan att bereda kammarens ledamöter allenast reseersättning
af konstitutionsutskottet befanns förkastligt såsom bidragande till ’en
ingalunda önskvärd rubbning af de grundvalar, på hvilka vårt repre-
sentationsskick hvilar’. Äfven med den nuvarande kommunala röst¬
rättsordningen, så plägar från landsting, som undantagsvis ännu ha något
kvar af folklig läggning, klagas öfver omöjligheten att kunna utse en
representant efter tingets sinne.
I öfverensstämmelse med de grundsatser för valbarhet, som ofvan
framhållits, skulle rätteligen för valbarhet till Första Kammaren på sin
höjd ej finnas andra inskränkande bestämmelser, än att ledamot skall äga
218 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande AT;o 3.
samma kvalifikationer, som gälla för dem, hvilka förrätta valet, det vill
säga för landstingsmän och stadsfullmäktige. Föreskrifven ålder af minst
trettiofem år skulle då nedsättas till den för landstingsman och stads¬
fullmäktige bestämda åldern af minst tjugufem år. Under förutsättning
emellertid, att ett öfverhus bibehålies, men att i dess organisation
öfvergifves förmögenhetsprincipen, så finnas ju giltiga skäl att bibehålla
alla sådana föreskrifter, i hvilka man plägar söka garantier för att
öfverhuset skall fylla sin särskilda uppgift. Bland dem är en högre
valbarhetsålder. För valbarhet till franska senaten fordras sålunda upp¬
nådda 40 år. Någon förändring på denna punkt föreslås därför icke.
Gällande föreskrift, att en ledamot måste äga en fastighet värd
minst 80,000 kronor eller skatta för minst 4,000 kronors årlig inkomst,
har hitintills knappast haft någon praktisk betydelse. Så länge arf-
voden saknas, kan nämligen, med undantag möjligen för hufvudstadsbor,
svårligen tänkas, att personer med mindre förmögenhet ha råd att
åtaga sig oaflönadt ledamotskap i kammaren. Införas åter arfvoden,
blir det en naturlig sak, att dessa förmögenhetsstreck böra bortfalla
såsom obehöriga hinder för valmännen och obehöriga erkännanden åt
penningen.
Erhåller kvinna valbarhet till Andra Kammaren, så kräfver följd¬
riktigheten liksom äfven sakens natur, att vallarhet tillägges kvinna
äfven till den Första Kammaren.
Den i årets regeringsproposition föreslagna nedsättningen från nio
till sex år af den tid, för hvilken ledamot i kammaren utses, är ju ett
gammalt önskemål, som således nu synes kunna förverkligas.
Det bör här särskildt betonas, att i den kungl. proposisitionen
lagats så, att en minoritet af fyrkar och bevillningskronor, mot¬
svarande det öfvervägande antalet valmän, skall kunna få tillfälle
att så vidt på deras röster ankommer få en minoritetsrepresentation
äfven i Första Kammaren, i den mån de ej massvis falla, i städerna på
det kommunala utskyldsstrecket och uti landsbygden på hvad man
skulle kunna kalla afståndsstrecket. På samma gång är det emellertid
så väl beställdt, att de i stort sedt äro beröfvade möjligheten att kunna
välja personer efter sitt sinne. I propositionen bibehålies nämligen
oförändrade samtliga gällande bestämmelser om ledamotskap i Första
Kammaren. Det är ej mycket bevändt med valrätten, när man ej får
tillfälle att välja på meningsfränder. Om propositionen verkligen
velat gifva något, så måste den äfven genomfört ofvan förordade
reformer af nämnda ledamotskap.
It iksdtujens Särskilda Utskotts (N:o t) Utlåtande N:o 3.
2iy
Suspensiv t veto för Första Kammaren.
Ofvan har framhållits, att om eu Första Kammare skall finnas med
uppgift att säga nej till själfva folkrepresentationens beslut, så bör
denna vetorätt ej rimligen kunna begagnas hur länge som helst. Detta
är också en tämligen ostridig sats bland de flesta vänstergrupper.
Mången föreställer sig emellertid, att detta mål lämpligen kan
vinnas genom att den folkvalda representationen, stärkt i inflytande
genom den allmänna rösträtten, skall vinna ett sådant öfvertag och
anseende, att Första Kammaren af fruktan och maktlöshet frivilligt böjer
sig för medkammaren. Denna utväg är dock oviss och långsam samt
för öfrigt föga smickrande för öfverhuset såsom en konstitutionell in¬
stitution. Våra liberala politici blicka allt för ofta och okritiskt hän
till de engelska föredömena. Särdeles olämpligt är att söka följa dessa
föredömen just nu, då de på ort och ställe börja öfvergifvas och kraf allt
starkare höjas på införandet af suspensivt veto för öfverhuset.
Den kungl. propositionen säger sig vilja utjämna intressemot¬
satserna mellan kamrarna och förläna den Första Kammaren karaktären
att stå på folklig botten. Men den säger sig också vilja se till, att
Första Kammaren icke förlorar sin konstitutionella karaktär, och ingalunda
vilja förorda en reform, som kan kullstörta den bestående ordningen. Det
är svårt att förstå, huru två så stridiga föresatser skola kunna förenas.
Propositionen har också, ställd inför denna olösliga konflikt, nödgats
väsentligen uppgifva den förstnämnda uppgiften för att med så mycket
större ingående omtanke ägna sig åt den senare. De kungl. förslagen
hafva sin förtjänst däruti, att de uppenbarligen innefatta det längst
möjligt uppdrifna konststycket att synas gifva det mesta möjliga, men
på samma gång bibehålla de bestående maktförhållandena. Gent emot
detta måste det fortfarande sägas ifrån, att konstitutionen icke är någon
lekstuga för svenska folket, där hvar och en får en liten sak att roa sig
med utan sakligt inflytande. Striden har alltid gällt och kommer all¬
tid att gälla just väsentliga ändringar i den bestående ordningen samt
omflyttningen af maktställningarne och i detta afseende i all synnerhet
en väsentlig rubbning i Första Kammarens lika behörighet och myndig¬
het med den folkvalda kammaren.
Ett klart och följdriktigt uttryck för denna uppfattning är fram¬
ställandet af krafvet på suspensivt veto för Första Kammaren.
220
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Beträffande en dylik begränsad vetorätts omfattning, så synes den
såsom regel böra hänföra sig till hvarje riksdagsbeslut. För att ej för¬
hala brådskande frågor, bör dock bibehållas möjligheten att få omedel¬
bart sammanjämka olika beslut af kamrarna, när sådant kan ske. Såsom
undantag torde ock böra bibehållas det nu föreskrifna afgörandet af
skiljaktiga beslut i vissa frågor genom gemensamma omröstningar.
Man kan emellertid ifrågasätta, om Första Kammaren bör ha endast
suspensivt veto äfven i fråga om ändring i den paragraf af grund¬
lagen, som gäller dess existens, och i fråga om stadgandet, att olika
meningar om statsutgifter skola föranleda till gemensamma vote¬
ringar. För den, som helt önskar sig ett enkammarsy stena, är en sådan
anordning gifvetvis mest tilltalande, men det kan ju synas ligga en
orimlighet däri, då man icke fullföljer nämnda tanke utan är med om
bibehållandet af en första kammare. Därföre bibehålies i detta fall
det absoluta vetot.
I fråga slutligen om den tidslängd, under hvilken Första Kam"
maren bör få begagna sig af vetorätt, så synes det enligt sakens natur
och grunderna för vår författning i öfrigt riktigast, att när Andra
Kammaren fattat ett beslut samt vidhåller detta, efter det nya val till
kammaren ägt rum, så bör Andra Kammarens mening äfven blifva
gällande. Grundlagsfrågor skola dock redan enligt gällande lag hvila
längre än andra frågor och synas därföre med angifna undantag böra
afgöras enligt Andra Kammarens mening först efter det två nyval mellan¬
komma. Vidare torde Andra Kammarens beslut böra fattas under
valperioder i följd och ej sammanräknas alldeles oafsedt tidpunkten,
när de tillkomma. Andra kombinationer kunna ock tänkas såsom kvali¬
ficerad majoritet med mera. Men dylika invecklade bestämmelser pläga
vanligtvis antingen bli verkningslösa eller ock verka till skada, men
sällan gagna hufvudändamålet.
Valsättet.
Man hör ofta sägas från mycket olika håll, att alla äro vi nu eniga
om valrätten och att meningsbrytningarna endast röra sig om val¬
sättet: majoritetsval i emnanskretsar eller proportionella val.
Rätta förhållandet är, att striden gäller makten och särskildt rike-
domsväldet. I denna strid kämpas det fortfarande om både valrätten
och valsättet, mest i själfva verket om den förra. Men det ligger en
221
Riksdagen* Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
viss sanning i förenämda påstående så till vida, att i mycket striden
om valsättet så urartat, att den börjat alldeles bortskymma hufvud-
saken, som är utsträckning af valrätten och omläggning af makten.
Från högerpartiernas sida innefattar den proportionella valmetoden
ett allt uppslukande intresse, hvilket ju ej är så mycket att undra
öfver, då ju denna valmetod framförts såsom ett hjälpmedel för att
neutralisera verkningarna af en rösträttsutvidgning och den maktför¬
flyttning, som befarats skola blifva en följd däraf. Valmetoden själf
är mau nog föga förtjust i. Och på områden, där makten ännu ej är
hotad, märkes ej heller något synnerligt intresse för dess tillämpning.
Så är exempelvis fallet vid Första Kammarens besättande af utskotts¬
platserna i Riksdagen, hvilket gör, att då från andra kammarsidan ett
någorlunda proportionellt valsätt tillämpas, högern alltid i brännande
frågor har majoritet inom utskotten. Har någon gång af obekantskap
med personen någon ledamot i Första Kammaren med mera frisinnad
läggning råkat erhålla en suppleantplats och därvid kommit i tillfälle
att inom utskottet uttala rebelliska åsikter, så är det af intresse för
Andra-kammarledamöterna att ständigt göra den iakttagelsen, huru¬
som personen i fråga nästa år icke vidare kommer till synes i utskottet.
Men äfven å den liberala sidan har valsättet eller majoritetsval
för många alltför mycket blifvit upphöjdt till ledande idé, hvarigenom
de verkliga hufvudfrågorna bortskymmas.
Det bör häremot uttalas, att valsättet är ett spörsmål, som verkligen
får träda tillbaka i andra rummet. Hvad som i mycket försvårar en röst-
rättsreform är i detta ögonblick, att det proportionella valsättet trots
svårigheten att finna en lämplig metod och att vid politiska val genom¬
föra den i vårt glest befolkade land och trots det stora flertalets af be¬
folkningen ännu påtagliga obenägenhet för detsamma, dock framföres
såsom en sak, hvilken måste gå före allt annat.
Gärna bör å andra sidan medgifvas, att proportionella val äro prin¬
cipiellt och måhända äfven i tillämpningen en viktig sak. Och man
finner ju också, att tanken därpå börjar i utlandet upptagas. Det
hade därför varit verkligt tillfredsställande, om man nu kunnat i alla
afseenden vara beredd att med full insikt om hvad man gör antaga en
skaplig, af den allmänna meningen uppburen proportionell valmetod i före¬
ning med en verkligt genomgripande förändring i själfva författningen.
Men det måste härvid som sagdt bestämdt uttalas för det
första, att proportionellt valsätt hör hemma endast med allmän och
lika rösträtt i ett enkammarsystem eller därmed likartad konstitution.
Och vidare måste som sagdt metoden vara lättfattlig och verka rättvist.
Herr Bran-
tings m. fl.
motivering.
Från allmän
rösträtt till
författnings¬
revision.
222 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
I annat fall kan det lätt inträffa, att den verkar sämre än majoritetsvalen.
Ty jämväl dessa lämna äfven med allmän rösträtt olika partier tillfälle
att blifva representerade såsom erfarenheten nogsamt visar nu senast
från Tyskland.
Man lockades att antaga den nya värnpliktslagen med löften
allenast om en snar och effektiv rösträttsreform. Ännu mycket större
fog förefinnes att nu omsider först inlåta sig på infriandet af detta
löfte och låta den omtvistade och mera underordnade frågan om ett
alldeles nytt och opröfvadt valsätt anstå, till dess den hunnit mogna
något i både det ena och andra afseendet. Man kan därmed ock hinna
vinna någon erfarenhet af det finska experimentet.»
Till stöd för sitt förslag hafva herr Branting och medmotionärer
uti motionen n:o 205 yttrat:
»Våren 1906 betecknar en märkespunkt i den svenska demokratiens
u t ve cklingshistoria.
Anda dittills hade alla sträfvanden att anpassa vår föråldrade
statsförfattning efter en ny tids vidsträcktare kraf på folklig själfsty-
relse väsentligen samlats i en enda hufvudfordran: allmän och lika röst¬
rätt för alla myndiga och välfrejdade svenska män vid valen till Andra
Kammaren. Genom 1902 års riksdagsskrivelse hade detta reformkraf
blifvit sent omsider i princip godkändt. Meningarna voro dock fort¬
farande delade både i fråga om hvad som skulle förstås med allmän
rösträtt och beträffande de former, under hvilka den mera utsträckta
rösträtten borde komma till utöfning.
Valen 1905 syntes dock i fråga om valsättet ha gifvit en så pass
bestämd anvisning, att den sistnämnda stridsfrågan bort kunna tills
vidare afföras från dagordningen, så mycket hellre som intet hinder
finnes att alldeles oberoende af valrättens utsträckning införa längre
fram sådana reformer i själfva valmetoden, hvilka en allmännare folk¬
mening kan erkänna vara verkliga förbättringar. Också bildades i
november 1905 en ny regering på programmet att söka genomföra den
så att säga parlamentariskt färdiga delen af rösträttsreform en: valrättens
utsträckning till de ganska snäfva gränser, som under en rad af kom¬
promisser uppdragits af det liberala partiet, under tillämpning af majori¬
tetsval i enmanskretsar med omval.
Mot detta program, som utfördes i 1906 års regeringsförslag,
ställdes från socialdemokratiens representanter deras gamla fordran på
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 223
ett följdriktigt genomförande af den allmänna rösträttens princip. Vi
bragte dock det betydande offer åt situationen ocb åt möjligheten till
ett snart positivt framsteg, att vi dels fortfarande lämnade å sido krafvet
på rösträtt för kvinnor, dels i voteringen för eller mot regeringens
förslag gåfvo äfven detta våra röster. Detta antogs, som man erinrar
sig, med 134 röster mot 94; den socialdemokratiska motionen föll med
158 röster mot 67.
Men medan sålunda i den mera folkvalda kammaren under då
föreliggande situation en stark majoritet samlades för den liberala rege¬
ringens förslag, blef utgången alldeles motsatt i Första Kammaren.
Med 126 röster mot 18 blef detta där afslaget och kammaren slöt upp
på den till etiketten 'dubbelproportionalistiska' linje, som då beteck¬
nades af den s. k. Påbodamotionen.
Det folkpsykologiska ögonblicket hade gått obegagnadt förbi. Den
gamla rösträttsfrågan var fallen för tredje gången sedan 1902, fallen,
oaktadt den nu förts fram af en regering, som i den punkten hade
stöd af den folkvalda kammarens flertal.
Konflikten var allvarlig och ministären begärde att få lösa den
genom en vädjan till valmännens utslag. Men konungamaktens repre¬
sentanter vägrade detta och tillkallade i stället en ny regering, som
skulle söka drifva fram en lösning efter Första Kammarens program
mot den Andras.
Klarare kunde icke för nationen demonstreras, hur vanmäktig
densamma under nuvarande ordning faktiskt står mot styrelseprincipen
'kungamakt med herremakt’. Andra Kammarens med stort flertal ut¬
tryckta vilja i rösträttsfrågan sköts undan som luft. Första Kammaren
trädde fram i kompakt pondus och tog, formellt och reellt, ledningen
af landets öden.
Men därmed hade också med logisk nödvändighet stridsfrågan
mellan demokrati och fåvälde förts ut på ett vidare plan än att kunna
längre gälla enbart valrätten till Andra Kammaren och dess anordning.
Problemet måste tagas upp sådant det ställts från dem, hvilka gjorde
kuppen mot Andra Kammarens rösträttsbeslut. Redan i den social¬
demokratiska rösträttsmotionen af 1906 hade uttalats, att 'tankar på en
mera genomgripande författningsrevision vinna ökad anslutning, ju längre
en verklig rösträttsreform fördröjes’. Nu stod man icke blott inför ett
nytt uppskof, utan inför ett systemskifte, där den nya parlamentariska
satsen uppställdes, att icke ett flertal i Andra Kammaren, utan ett flertal
i Riksdagen, betraktad som ett helt, var det enda fullgiltiga uttrycket
för svensk folkvilja.
Bih. till Riksd. Prot. 3907. 8 Sami 1 Afd. 3 Höft.
30
224
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Från en sådan utgångspunkt, för hvilken åberopades en af vår
gällande statsförfattnings grundprinciper, de båda kamrarnas lika be¬
hörighet och myndighet’, kunde Andra Kammarens demokratisering icke
längre bli den afgörande och banbrytande reform, ägnad att påtrycka
hela vårt samhällslif en mera tidsenlig prägel, som framstegsvännerna
af alla skiftningar dittills velat hoppas, att den skulle innebära. Mot
majoriteten i en mera folkvald Andra Kammare skulle, lika väl efter
reformen som före densamma, de af gammalt ledande kretsarna kunna
vädja till flertalet i Riksdagen, hvarvid den homogena Första Kammaren
i själfva verket blefve den utslaggifvande. Rösträttsreformen, frukten
af tjugu års ansträngningar från den svenska demokratiens sida, skulle
på så sätt mynna ut i ett förevigadt första-kammar-välde!
Så visst som rösträttsreformens innebörd och djupaste mening*
alltid varit att på det politiska området afskaffa fåväldet och göra svenska
folket till herre i eget hus, måste densamma inför dylika anspråk från
fåväldets representanter vidgas till att omfatta en så genomgripande
förändring af hela Riksdagens sammansättning och af kamrarnes inbör¬
des befogenhet, att själfva hufvudsyftet med reformen ej förfelades eller
undansköts till en oviss framtid. Yalrättsreformen måste vidgas till
författningsrevision.
Själfva det sätt, hvarpå högern från sina förutsättningar tvungits
att söka lösningen på det rösträttsproblem, den icke längre kan undgå,
har i hög grad varit ägnadt att underlätta och påskynda denna väsent¬
liga utvidgning af det gamla folkkrafvet. Man har i det lägret hypno¬
tiserats af en vissserligen skuldmedveten, men lika fullt beklagligt klent
grundad farhåga, att alla hittills från valrätt utestängda skulle i kompakt
massa sluta sig till den s. k. 'samhällsupplösande’ riktningen. Följden
häraf har blifvit en fullkomligt oresonlig skräck för att tillämpa de af
ålder välbekanta enkla majoritetsvalen, ens i deras förbättrade form
med omval, på den vidsträcktare nya valmanskåren. Misströstande om
sina idéers växande kraft bland massorna ha högerns ledande män sökt
sin tillflykt och räddning i ett proportionellt valsystem, som skulle
automatiskt betrygga äfven en stillastående konservatism dess fulla
representation i Andra Kammaren.
Då emellertid denna kammare 1904 och 1905 tillbakavisat en
sådan proportionalism och 1905 års val på ett afgörande sätt under¬
strukit denna dom, återstod för högern endast ett af de två: antingen
att uppgifva proportionalismen och ställa sig på jämlik fot med andra
partier i striderna om majoriteten i valkretsarna, eller att utvidga
proportionalismen till att omfatta icke blott Andra, utan äfven Första
225
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Kammaren samt därmed också införa det nya systemet i do kommunala
valen och på samma gång mer eller mindre revidera den ur alla syn¬
punkter ohållbara kommunala röstskalan. Den förra vägen stängde partiet
själft genom att afslå 1900 års moderata rösträttsreform. Återstod
sålunda endast den senare — men den är just enligt sakens natur
författningsrevisionens.
Från alldeles olika utgångspunkter mötas alltså efter händelserna
i maj 1906 den konsekventa demokratien och den till s. k. »dubbel-
proportionalism» af förhållandena framdrifna högern i gemensamt
yrkande på icke blott en rösträttsreform, utan en hel författnings¬
revision. Men visserligen är likheten långt mera formell än reell.
Den rör reformens omfång; om dess innebörd stå meningarna emot
hvarandra skarpt och afgörande.
Vi gå nu att i hufvuddragen angifva hvad en demokratisk för¬
fattningsrevision för närvarande i Sverige måste efter vår mening afse.
Det demokratiska styrelsesättets enklaste och i viss mening följd¬
riktigaste representation är enlcammarsystemet. I ett samhälle med
någorlunda likartad och icke alltför invecklad social struktur mot¬
svarar helt visst denna representationsform, som då bör ytterligare
utbildas med s. k. folkinitiativ och referendum, allra bäst de naturliga
krafven på folklig själfstyrelse. Vi se också, att två af våra grannländer,
Korge och Finland, då deras folk haft fritt val att själfva bestämma sin
representations byggnad, stannat vid enkammarsystem som det för deras
förhållanden bäst passande och för de demokratiska känslorna mest
tilltalande.
Det är också efter vår mening mycket antagligt, att, om svenska
folket nu stode inför den historiska uppgiften att på helt ny och fri
grund resa sin framtids statsbyggnad, såsom fallet var för våra grannfolk,
då Norge 1814 gjorde sig själfständigt och då Finland 1905 bröt den
ryske satrapens ok, skulle enkammarsystem påfordras af en stark,
måhända afgörande stark folkmening. Men vårt folk har åtminstone
icke ännu sträckt sina kraf därhän, att det vill vare sig göra om 1809
års grundlagsstiftares verk att söka 'med bibehållande af konungamaktens
helgd och verkningsförmåga förena svenska folkets lagbundna frihet’
eller utdöma själfva grundtankarna i 1866 års representationsreform.
Hvad den svenska demokratien nu behöfver och därför kräfver är icke
nödvändigt en helt nv författning efter norsk eller finsk förebild, utan
En- och tva-
hammaraytiem.
226 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sådana visserligen genomgripande ändringar i vårt gamla invanda två-
kammarsystem, att en klar och bestämd folkvilja må kunna genom
detsamma göra sig gällande och icke, som nu är fallet, oupphörligt
hejdas af en rikemanskammare med dika behörighet och myndighet’
med den mera folkvalda. Ett så begränsadt kraf tar nödig hänsyn till
historisk kontinuitet i vårt statslifs utveckling. Det utrensar det föråldrade
och med den nya tidens jämlikhetsanda oförenliga, men rubbar icke
onödigtvis former, livilka kunna bli positivt gagnande, om de fyllas
med nytt innehåll. Och vi ha så mycket hellre kunnat stanna vid att
föreslå vår författningsrevision anknuten till det historiskt bestående
som en närmare granskning af de norska och finska enkammarsystemen
visar, att äfven de, fastän på omvägar, som icke genast falla i ögonen,
sörjt för ganska starka garantier mot en tillfällig majoritets eventuella
öfvergrepp. Det kan t. o. m. sättas i fråga, om icke ett tvåkammar-
system på fullt demokratisk grund, sådant som vi här nedan föreslå,
ger under vissa förhållanden folkviljan snabbare och säkrare hvad den
har rätt att kräfva, än de anordningar med */s majoritet och dylikt, som
förekomma i de bägge nämnda enkammarsystemen.
Men det är å andra sidan gifvet, att, när vi ställa frågan om
enkammarsystem på framtiden såsom icke för närvarande i Sverige
aktuell, så kan detta från vår principiella ståndpunkt endast ske under
förutsättning, att det nya tvåkammarsystemet blir i motsats till det när¬
varande verkligt demokratiskt. Det måste vara sådant, att det fyller
det mått, som vi ofvan angifvit som den ursprungligen afsedda röst-
rättsreformens innebörd: att afskaffa det politiska fåväldet och göra
svenska folket till herre i eget hus.
Därtill kräfvas två grundförutsättningar: den folkvalda Andra Kam¬
maren måste utgå från hela nationen; och denna kammare måste äga
det afgörande inflytandet.
Beträffande det förra af dessa kraf har nu — lyckligtvis, kunna
vi väl säga — det skäl bortfallit, som tvang oss att, ehuru med tvekan,
för att ej ge rum för någon uppskofsförevändning mot männens rösträtt
lämna ännu i 1906 års motion för tillfället kvinnans rösträtt å sido.
Intet regeringsförslag föreligger nu, som skulle innebära ett positivt fram¬
steg utan att binda framtiden. Tvärtom är det kanske allra tyngst
vägande skälet emot den nuvarande regeringens förslag, att detsamma
genom själfva sin konstruktion syftar till en fastlåsning af hvarje vidare
rösträttsreform för lång tid framåt. Yi ha sålunda icke längre den
minsta anledning att af opportunitetsskäl hålla tillbaka vår principiella
Riksdagens Särskilda Utskotts (N.o 1) Utlåtande N:o 3. 227
fordran på allmän och lika rösträtt till Andra Kammaren för alla myndiga
och välfrejdade män och kvinnor. Och när vi nu å arbetarpartiets vägnar
frambära detta kraf, kunna vi göra detta med så mycket mera tillfreds¬
ställelse då det senast förflutna året visat ett uppsving som aldrig tillförene
i kvinnornas egen insats för sin politiska emancipation. Antalet kvinnliga
rösträttsföreningar inom landsförbundet har ökats till 74, och den stora
petitionen, undertecknad efter blott 10 månader med öfver 142,000
namn på rösträttskräfvande kvinnor, är ett talande vittnesbörd om hur
hastigt denna sak mognar i sinnena. Att den också inom riksdagen »fallit
framåt» framgår af fjolårets opinionsyttring från båda kamrarna för en
utredning, hvilken emellertid enligt sakens natur icke alls bör behöfva
göras så vidlyftig, att frågans lösning därigenom uppehälles.
På samma gång vi sålunda vidga vårt förslag till att omfatta
rösträtt äfven för kvinnorna, ha vi ansett oss böra taga under ompröf¬
ning om någon jämkning lämpligen borde ske i fråga om hvad som
suspenderar valrätten. Yi ha därvid funnit att konkursstrecket, mot
hvilket vi redan i förra årets motion uttalat oss, ehuru utan yrkande,
blir ytterligare olämpligt, då det kan obehörigt inverka på gift kvinnas
rösträtt. En konkursgäldenär är, som vi då skrefvo, ofta nog en heder¬
lig och duglig person, hvilken genom vidriga omständigheter eller
hjälpsamhet mot andra kommit i sitt svåra ekonomiska läge. Det är ej
lätt att inse hvarför icke en sådan person skulle få fortfarande rösta
vid riksdagsval. Den nya finska lagen utesluter den, som gör konkurs,
endast 'intill dess lian sin stat beedigat’. Äfven beträffande fattiglijcllp-
strecket framträda, då kvinnornas rösträtt medtages, ytterligare skäl
att söka den formulering, som gör minsta möjliga inskränkning i med¬
borgerlig rätt. Vi ansluta oss därför på denna punkt till den af herr
Lindhagen i fjol framförda tanken att begränsa fattighjälpstrecket till
allenast dem, hvilka såsom åtnjutande full försörjning af icke blott till¬
fällig art stå under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt, d. v. s. faktiskt
äro i likartad ställning med omyndiga. S. k. husbonderätt, som fattig-
vårdsstyrelse i vissa fall äger öfver understödstagare, skulle sålunda icke
utestänga från valrätten, och själfklart skulle än mindre en sådan följd
inträda, om någon mottagit tillfälligt understöd på grund af sjukdom eller
oförvållad arbetslöshet.Hvad som i fråga om detta streck sedan kan återstå
att i likställighetens intresse rätta, torde lämpligast kunna och böra jämkas
vid en välbehöflig revision af hela fattigvårdsväsendet.
Beträffande öfriga af Kungl. Maj:t föreslagna grunder för att be¬
röfva medborgare deras rösträtt hänvisa vi till vår kritik i föregående
motioner. Höjningen af ålder sstrecket anse vi alltjämt som ’ett steg
Kvinnornas
valbarhet.
228 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
baklänges, hvartill intet skäl föreligger och som icke bör tagas, därest
rösträttsutvidgningen skall kunna blifva tillfredsställande.’ Denna åtgärd
skulle utan giltig anledning hålla från valrätten afskinna hundratusen¬
tals civilt fullmyndiga medborgare. Utskyldsstreclcen, först och främst det
kommunala, ojämnt tryckande på olika orter, decimerande särskild! de
samhällsgrupper, hvilka just lyckats höja sig till en börjande dräglig
bärgning, äro vid direkta val till en folkvald kammare intet mindre än
ett farligt afsteg från den allmänna rösträttens själfva grundidé. Okända
i andra den allmänna rösträttens länder — t. ex. nu senast i Österrike —
skulle dessa streck i verkligheten stänga ute, ytterst för fattigdoms
skull, kanske hundratusentals svenska medborgare. Hvad slutligen angår
värnepliktsstrecket är det endast ett öfverflödigt trasselstreck, dubbelt
orimligt för öfrigt, när man inför rösträtt äfven för den kvinnliga hälften
af nationen.
Vårt valrättskraf blir sålunda för den blifvande Andra Kammaren
ytterst enkelt: valrätt för enhvar välfräjdad svensk medborgare, man
som kvinna, hvilken före valåret fyllt 21 år och ej står under för¬
mynderskap eller fattigvårdsstvrelses målsmansrätt.
Men när valrätten sålunda tilldelas hela den myndiga delen af
nationen, så bör därur efter vår mening också följa, att valbarheten icke
bindes af vare sig köns- eller bostadsstreck. Visserligen yrkades i fjol
i motionen om allmän rösträtt äfven för kvinnor icke ännu på deras
valbarhet. Med den hastiga framryckning man kan konstatera i kvin¬
nornas jämlikhetssträfvan torde dock detta redan vara en för dem
själfva öfvervunnen ståndpunkt, och vi finna för vår del ingen som
helst orsak att icke från början äfven taga det steget fullt ut. Samhället
behöfver icke blott kvinnornas röster hvart tredje år som medbestäm¬
mande om dess allmänna kurs, fullt lika mycket behöfver det dugliga
kvinnliga krafter på olika poster i samhällsarbetet, äfven det lagstiftande,
där allt hitintills en mängd orättvisor torde få stå kvar nästan enbart där¬
för att kvinnor sakna möjlighet att på verksamt sätt i riksförsamlingen
komma dem till lifs. Vi äro äfven vissa om, att de första kvinnor, som
göra sitt inträde i Sveriges riksdag, skola där veta att föra sitt köns
talan på sådant sätt, att ännu vidt utbredda fördomar mot kvinnornas
deltagande i det offentliga lifvet hastigt nog skola i grund utrotas,
åtminstone hos alla, med hvilkas omdöme är att räkna och som
bidraga att prägla en nära framtids allmänna mening. Vi erinra
också om, att Finland gaf sina döttrar valbarhet samtidigt med
valrätt och att, när detta skrifves, det redan är klart att icke så
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 229
få kvinnliga flandtdagsmän’ komma att erhålla plats i den första nya
tinska riksförsamlingen.
Beträffande bostadsbandet för valbarhet vidhålla vi vår gamla
ståndpunkt att det är 'både principiellt rättvist och praktiskt, mången
gång af stor betydelse med hänsyn till kandidat-urvalet, att valmännen
ha rätt att, därest de själfva skulle vilja, söka sina kandidater äfven
utom sin egen allra närmaste ort. Man kan vara mycket viss om att
rätten att gå utom valkretsen endast i undantagsfall, då särskildt starka
skäl förelåge, skulle komma att verkligen tagas i anspråk, men för
sådana fall bör den heller icke förvägras’.
Däremot ha vi icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå
ändring i riksdagsordningens § 26 (som uppräknar hindren för riksdags-
mannaskaps godkännande), och ej heller ha vi ändrat på stadgandet
om 25 års ålder för valbarhet, då detta knappast torde vara af nämn¬
värd praktisk betydelse. Till giltiga afsägelsegrunder har, som efter¬
gift åt ett allmänt föreställningssätt och i öfverensstämmelse med hvad
som redan gäller på flera andra områden, fogats föreskrift att kvinna
äger vidsträcktare afsägelserätt af riksdagsmannauppdrag.
Att en kammare med sådana valrätts- och valbarhetsbestämmelser
— vi återkomma senare till frågan om valsättet — bör vara ägnad att
bli ett verkligt uttryck för nationalviljan torde icke bestridas. Men då
vi af redan anförda skäl icke nu ämna förorda ett enkammarsystem,
måste vi i stället undersöka hvilka ändringar i vår författning som äro
af nöden för att trygga det afgörande inflytandet åt den ur direkta
val utgångna folkkammaren. Ty en anordning som den nuvarande,
där Första Kammaren, stödd på grundlagsbudet om sin flika behörighet
och myndighet i alla frågor’, faktiskt genom årtionden försenat af
medkammaren begärda reformer eller, ännu oftare, blott släppt dem
till sist fram i ytterst reduceradt skick, vill efter vår bestämda öfver¬
tygelse svenska folket icke längre godkänna.
Man kan tänka sig en kringskärning af Första Kammarens makt
på flera olika vägar och mer eller mindre genomgripande. Uppenbart
är att i den mån Första Kammaren själf demokratiseras kan man nöja
sig med mindre förändringar i dess maktställning än om dess nuvarande
karaktär af speciell rikedomsrepresentation kvarstår orubbad. En sådan
demokratisering är emellertid i och för sig i högsta grad önskvärd, icke
blott därför att en särskild de förmögnes kammare är ett oting i en
Första-
Kammar-refor¬
men — lika
kommunal
rösträtt.
230 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
stat, som officiellt erkänner sina medborgares politiska jämlikhet, utan
framför allt ur synpunkten, att därmed den vackra grundsatsen om
kommunal själfstyrelse skulle sent omsider föras från papperet ut i
verkligheten.
Första Kammaren är nämligen ju byggd hos oss på kommunen
som grund, och den stödjer sitt existensberättigande på att vara ett ut¬
tryck för de former af nationens lif, som framträda i kommunerna med
deras öfvervägande ekonomiska intressesfer. En Första Kammare bör
äfven efter vår uppfattning vara, som man i Frankrike säger om se¬
naten, ett ’kommunernas stora råd’. Men hos oss har hittills den
kommunala makten, på grund af den absurda och för personlighets¬
principen kränkande kommunala fyrkskalan, vanligen legat i händerna
på ett egendomsbesittande fåtal eller t. o. m. på ett opersonligt bolags-
välde, livilket med lika stor sanning som någonsin en envåldskung
kunnat taga till sitt valspråk: 'kommunen, det är jag’. Att göra slut
på detta förnedrande tillstånd och återinsätta genom fyrkskalans slo¬
pande människovärdet i sin rätt i de kommunala angelägenheterna måste
då te sig som en hufvudpunkt i en effektiv svensk författningsrevision
och därjämte som en reform, hvilken i betydelse för befolkningens
trefnad och själfuppfostran knappast står tillbaka för själfva den stora
politiska rösträttsreformen.
Vi ledas sålunda till att som utgångspunkt för första-kammar-
revisionen uppställa fyrkskalans fullständiga slopande, lika kommunal
rösträtt. Så visst som grundsatsen om jämlikhet i medborgerliga
rättigheter allt mera tvingar sig fram till erkännande i det moderna
samhället, har densamma också ensam framtiden för sig i det samhälle
i smått som en kommun utgör. Med det moderna samhällslifvets
utveckling växer kommunen, som börjar så enkelt, ut till ett ytterst
sammansatt socialt organ, med uppgifter af omfattande och mångskiftande
art till främjande af alla sina medlemmars gemensamma bästa. Det
säger sig själft, att verksamhetsfältets vidgning kommer den fullständiga
ohållbarheten i de bolagssynpunkter, som nu behärska våra kommunal¬
lagar, att framträda i ännu skarpare dager. Kommunen är — som en
af oss undertecknade skref i en motion om lika kommunal rösträtt
1899 — ’alls icke något bolag, i livilket hvar och en har sin frihet
att gå med eller icke, och hvarur en liten aktieägare när han vill kan
draga sig tillbaka, om han icke är nöjd med det sätt, hvarpå de stora
begagna sin öfvermakt. Kommunen är en tvångsassociation, hvars
anpassning efter ett litet fåtals eller det stora flertalets intressen kan
ytterst väsentligt inverka på dess medlemmars välbefinnande, och i
231
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
hvilken alla fullmyndiga sådana därför också böra ha talan som med¬
lemmar. Att denna talan skulle ställas i proportion till de större eller
mindre afgifter de erlägga innebär däremot en verklig orättvisa, ty
dessa beräknas ju alltid till lika kvot af deras inkomster.---Det
är sålunda fullkomligt vilseledande att tala om de rika såsom nu belastade
med de »tyngsta» kommunala bördorna i jämförelse med andra till
kommunen skattebetalande, och därmed förfaller också hvarje skäl, hvar¬
för de rättvisligen skulle ha ett högre slags rösträtt än andra, som
också bära efter sin förmåga lika tunga eller t. o. m. tyngre bördor.’
Äfven regeringen har ju omsider erkänt den fullständiga ohåll¬
barheten i 1907 års Sverige af våra resp. 5,000- och 100-gradiga
kommunala fyrkskalor och föreslagit deras nedsättning till en 40-gradig
skala, efter vissa ganska godtyckligt valda normer. Till hälsosam jäm¬
förelse tillåta vi oss erinra något om de kommunala rösträttsförhållandena
i andra europeiska civiliserade länder. Norge har allmän och lika kom¬
munal rösträtt, äfven för ett flertal kvinnor, som själfva (eller genom
sina män) erlagt åtminstone ett slags kommunal mantalspenning. I
Danmark äro regering och folketing ense om en kommunal rösträtts-
reform, som helt slopar de högstbeskattades hittills gällande rätt att
tillsätta omkring hälften af kommunalrepresentationen och inför lika
valrätt för alla, män och kvinnor, som betalat senaste års kommunal¬
skatt; hustru får valrätt genom mannens skattebetalning. I England
är den kommunala rösträtten i allmänhet lika och omfattar både män
och kvinnor, hvilka erlagt fattigskatt; i undantagsfall förekommer en
röstskala, upp till högst 6 röster. I Holland gäller lika rösträtt för
alla män, som äro politiskt röstberättigade och erlagt skatt till kommunen.
I Belgien är den kommunala rösträtten allmän för män, som fyllt 30 år
och bott 3 år i en kommun, men gifta samt högre skattebetalande
m. fl. erhålla tilläggsröster, dock icke flera än att en person kan afgifva
sammanlagdt 4 röster. Redan denna olikställighet är dock där föremål
för de skarpaste angrepp från vänstergruppernas sida. I Preussen gäller
i allmänhet ännu det äfven vid de politiska valen tillämpade, af Bismarck
som »det eländigaste af alla valsystem» utdömda tre-klass-systemet,;
till l:sta klassen föras alla de högst beskattade, hvilka tillsammans
erlägga Vs af sammanlagda skattebeloppet; till 2:dra klassen de därnäst
högst beskattade, som erlägga den andra tredjedelen; och till 3:dje
klassen alla de öfriga, de lägst beskattade. Hvarje klass väljer med
lika rösträtt lika många medlemmar af kommunalrepresentationen. I
Bayern har i allmänhet hvarje till kommunen skattebetalande (öfver ett
ringa belopp) en röst. Vid vissa beslut om utgifter gäller en röstskala,
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 31
232 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
som ger en tilläggsröst för hvarje 10 gulden i skattebelopp. I Wiirtem-
berg gäller lika rösträtt för alla till kommunen skattebetalande. I
Frankrike slutligen är den kommunala rösträtten allmän ocb lika, ehuru
den kommunala själfstyrelsen där är starkt kringskuren. Den lika ocb
mer eller mindre allmänna rösträtten gäller också för det kommunala
lifvet i Schweiz ocb Italien.
Denna öfversikt bar blott kunnat blifva summarisk, ocb det är ju
själfklart, att förhållandena på detta område mycket växla efter olika
folks skiljaktiga institutioner ocb utvecklingsgång. Men som total¬
intryck lärer dock svårligen kunna jäfvas, att i ett flertal länder den
lika kommunala rösträtten, utsträckt åtminstone till dem, som erlägga
direkt skatt till kommunen, dels redan blifvit den segrande grundsatsen,
dels är på väg att blifva det; se t. ex. nu särskildt Danmark. Och
visst är, att ingenstädes eljest i världen man fallit på den tanken att i
en 40-gradig kommunal röstskala finna den formel, efter hvilken, som
herr civilministern uttryckt det, 'olika intressen kunna vederbörligen
tillgodoses’. Den 40-gradiga skalan skulle — alldeles som nu den
5,000-gradiga och 100-gradiga — förbli en specifikt svensk egendomlighet
— vi och många med oss skola oftare säga vidunderlighet.
Att t. o. m. en sådan skala i jämförelse med hvad som nu gäller
betecknar en utjämning, är ju matematiskt obestridligt. Men mot
jämlikhetskrafvet är den lika väl som sina föregångare en permanent
kränkning, därtill på det mest godtyckliga sätt anordnad. 'Efter pröf¬
ning af åtskilliga andra röstskalor’ har herr civilministern 'trött sig
finna’ att den nu af honom förordade bäst motsvarade hans föreställning
om rättvisa i det kommunala lifvet. Uttryckt i hans egna siffror kan
denna rättvisa närmare angifvas så, att på landsbygden 523,864 röst¬
ägande intill 50 fyrk, 77,6 procent af hela antalet, lämpligen böra
åtnöjas med att (på papperet) förfoga öfver 37,3 procent af hela röst¬
talet, medan 65,757 röstägande öfver 100 fyrk, 9,8 procent af hela
antalet, ensamma disponera mera, 38,7 procent af rösttalet. För städernas
del äro motsvarande tal: 168,174 röstägande, intill 5 kronor bevillning,
56 procent af hela antalet, böra vara tillfreds med att (på papperet)
erhålla 13,3 procent af rösttalet (mot 8,8 procent under den 100-gradigas
regemente!), medan 20,728 röstägande, 6,9 procent, som skatta för 50
bevillningskronor och häröfver, fä 27,7 procent af röstvärdet! De 20,000
skulle alltså kommunalt väga mer än dubbelt mot de 168,000, hvar och
en af dem erhåller i medeltal samma röststyrka som vid pass 17 af de
andra — och detta är en reform, som på sina håll i höga toner prisas
för sin långt gående 'demokratiska' karaktär!
233
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Gentemot regeringens godtyckliga lappningsförsök på den gamla
fyrkskalegrunden sätta vi alltså den lika kommunala rösträtten för de
personer, hvilka genom sina skattebidrag, hvar och en i mån af sin
förmåga, alla hjälpa hvarandra att fylla kommunens behof. Detta är
ännu icke den allmänna kommunala rösträtt, hvarom vårt program
talar. Men redan fyrkskalans slopande är en så genomgripande och
till sina konsekvenser djupgående reform, att, när den genomföres,
man har rätt att därifrån datera ett helt nytt, folkligt skede i Sveriges
kommunala lif. Det kan heller icke vara ett ögonblicks tvifvel därom,
att för nationens allmänna medvetande krafvet nu gäller just fyrk-
väldets fall och införande af likställighet inom den ganska vida kretsen
af för närvarande kommunalt röstberättigade, medan däremot frågan
om hur denna krets må lämpligast kunna göras fullt allmän ännu
ganska litet framträdt vare sig för det allmänna medvetandet eller i
den offentliga diskussionen.
Med hänsyn till detta sakernas läge ha vi ansett oss icke nu böra
upptaga den kommunala rösträttsfrågan i hela dess vidd. Vi begränsa
fastmer vårt positiva reformyrkande på denna punkt till det närmast
brännande krafvet: lika kommunal rösträtt för de inemot en million
män och kvinnor, hvilka nu angifvas som kommunalt röstberättigade
och bland hvilka befinner sig det öfvervägande flertalet af myndiga män.
För alla dessa ha vi blott gjort den af billighetsskäl påkallade jämk¬
ning, att häftande för obetald skatt icke må så orimligt länge som nu,
ända till 10 år framåt, suspendera den kommunala valrätten. Skatten bör
själfklart betalas; men det bör tillkomma uppbördsväsendet, icke rösträtts-
lagstiftningen att tillse att så sker. Vi ha ansett det nog att — som i den
norska lagen och i det danska regeringsförslaget — kräfva skatten betald
för senast förflutna skatteår. Personlighetsprincipens genomförande i det
kommunala lifvet medför däremot andra konsekvenser, som vi också
beaktat: dels att ingen må kunna utöfva kommunal rösträtt inom mer än
en kommun, nämligen där han är mantalsskrifven, och dels att rösträtten
för opersonliga skatteobjekt, främst för lolagen, bortfaller. Denna sist¬
nämnda både principiellt och praktiskt betydelsefulla reform förverkligar
ett på många håll närdt önskemål, som t. ex. vid 1899 års behandling
i Andra Kammaren af den kommunala rösträttsfrågan omfattades med
bestämda sympatier äfven af mycket moderata eller t. o. m. utprägladt
konservativa ledamöter. Vi hoppas att bolagsväldet icke skall stå
högre i kurs nu än då.
Det blir sedan en uppgift för den demokrati, som genom en
författningsrevision sådan vi föreslå den skall få det afgörande inflytandet
Allmän
kommunal
rösträtt.
234 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
i vårt land, att närmare öfverväga och fastställa de former och förut
sättningar, under hvilka den lika kommunala rösträtten äfven må göras
fullt allmän. Det är möjligt, att detta befinnes lämpligen böra ske i
samband med att alltför små kommuner sammanföras till större och
mera bärkraftiga, hvarvid — liksom fallet är i Norge och Danmark —
ledningen af kommunens angelägenheter oftare komme att förläggas
till valda kommunalfullmäktige. Det förberedande arbetet på att närmare
införlifva de ännu icke kommunalt röstberättigade med kommunen och
snarast möjligt upptaga alla deras värdefulla elementer i de fullmyndigas
krets bör emellertid icke undanskjutas till en oviss framtid, utan
omedelbart taga sin början. Vi föreslå därför en skrifvelse i detta
syfte, fullt förvissade om att den utvidgning af den kommunala grunden
för äfven Första Kammaren, som vi sålunda motse, endast kan vara
ägnad att ytterligare befästa dennas ställning, men icke att på något
olämpligt sätt förskjuta densamma.
I fråga om den kommunala rösträttens vidare utsträckning fram¬
träder kvinnornas rösträttskraf med särskild styrka. Principen att icke
personligheten, utan egendomen skänker talan bär af gammalt hos oss
gifvit de egendoms- eller inkomstbesittande själfständiga kvinnorna
kommunal rösträtt, hvadan det allmänna föreställningssättet på denna
punkt mycket lätt förlikt sig med de kvinnliga rättskrafven. Dessutom
torde allmänt erkännas, att just på det kommunala fältet kvinnorna, i den
mån de kunnat få tillfälle att verka, redan visat sig alldeles särskildt
lämpliga för åtskilliga uppdrag, som kräfva förening af både förståndets
och hjärtats egenskaper för att väl utföras. Det ligger då nära till
bands, att samtidigt med att rösträtten göres lika föreslå en omedelbar
utsträckning af den kvinnliga rösträtten i kommunen till gifta kvinnor
på så sätt, att dessa skulle betraktas som jämte sina män skattebetalande
och därmed röstberättigade. Vi ha också varit för vår del starkt
betänkta att förorda denna väg. Den är emellertid förenad med den
allvarliga olägenheten, att den skulle gifva gifta kvinnor en förmånsrätt
framför deras ogifta medsystrar, hvilka genom det kvinnliga arbetets ofta
bedröfligt dåliga betalning icke nå upp till den inkomstgräns, där kom¬
munal skatteplikt vidtager. Det är oss icke tilltalande att föreslå rösträtt
för alla gifta kvinnor af öfverklass och medelklass, samtidigt med att vi
måste för tillfället lämna utanför denna rätt det stora flertalets af prole¬
tariatets arbetande, själfför sörj ande kvinnor, hvilka stanna under hvad
kommunen fastställer som existensminimum. Låt vara att en mycket
stor del af arbetarklassens gifta kvinnor också skulle få sin rösträtt
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 235
genom ett sådant stadgande, ställningen skulle dock mycket påminna
om förslagen till rösträtt för kvinnor på det gamla 800 kronor-streckets
grund: man gåfve de bäst situerade deras obestridliga rätt, men lämnade
de sämst ställda oliulpna. En sådan sönderdelning af ett stort rätts-
kraf synes oss äfven taktiskt försvagande, hvadan vi till sist stannat
vid att för vår del förorda, att frågan om gift kvinnas kommunala
rösträtt upptages till lösning först samtidigt med öfriga frågor om den
kommunala rösträttens allmänliggörande.
Liksom vi i fråga om själfva författningen anknyta vid det be¬
stående tvåkammarsystemet, begränsa vi sålunda på det kommunala
området ögonblickets kraf väsentligen till det nu aktuella: fyrkskalans
slopande och lika rösträtt. Den författningsrevision vi förorda afser
icke att i ett slag förverkliga en demokratisk idealkonstruktion. Den
vill icke omstörta våra bestående institutioner, men demokratisera dem
i öfverensstämmelse med tidens kraf. Först så kan vårt folks stora
flertal känna sig höra hemma i sin egen samhällsbyggnad och uppfatta
denna som ett hjälpmedel och icke som ett hinder på sin väg fram
mot verklig frihet och välstånd för alla.
Den demokratisering af valmanskåren till Första Kammaren, som
den lika kommunala rösträtten innebär, har sitt naturliga och nödvändiga
komplement i en motsvarande demokratisering af valbarhetsvillkoren.
Det kommunala lifvet skall för framtiden taga i anspråk och fostra
dugliga krafter från alla samhällslager; det vore då lika orimligt som
hänsynslöst att genom ett förmögenhetsstreck stänga alla dessa krafter
från de undre lagren helt ute från den första kammare, som just skulle
vara ett uttryck för folkviljan sådan den utvecklas och modifieras i den
kommunala erfarenhetens skola. Att man i Kungl. Maj:ts rösträtts¬
förslag med lätt hjärta helt förbigått denna absolut oundgängliga kon¬
sekvens är en af de på en gång mest påtagliga och mest afgörande
bristerna i detsamma ur politisk synpunkt. Det verkar nästan som ett,
helt visst dock icke afsedt gyckel att bjuda t. ex. de organiserade
arbetarne att söka skaffa sig en liten grupp talemän i ett landsting,
för att sedan kanske nå fram till en eller annan enstaka första-kammar-
plats, när samtidigt kan konstateras att ingen enda arbetare, icke ens
på de allra främsta förtroendeposter, når upp till nu gällande valbarhets-
census af 4,000 kronor. För vår del finna vi icke något som helst
verkligt skäl mot att utvidga valbarheten till hela den primära valmans¬
kåren : alla kommunalt röstberättigade män och kvinnor. Det är samma
grundsats, som vi följt för valbarheten till Andra Kammaren. Själfklart
bör äfven för en första-kammar-ledamot gälla de allmänna hinder för
Valbarhet till
Törsta
Kammaren.
Den nya Forsta
Kammaren.
236 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
riksdagsmannaskap, som uppräknas i riksdagsordningens § 26. Och då
vi ej vilja förneka, att det kan vara rimligt att grundlagen antyder en
något högre medelålder för en första kammare, men å andra sidan den
nu angifna 10-års-skillnaden, hvilken också i praktiken nära vidhållits,
synes oss vara olämpligt stor, ha vi stannat vid att förorda en ned-
flyttning af minimiåldern för valbarhet i detta fall från nu 35 till 30 år.
I närmaste samband med valbarheten står frågan om arfvoden till
Riksdagens medlemmar. Att sådana måste finnas för Andra Kammaren,
bestrider ingen i vårt land. Men vill man lämna de breda lagren någon
plats i Första Kammaren icke blott på papperet utan i verkligheten,
så gälla samma påtagliga skäl äfven för dess medlemmar. Att en stor
del af året ägna sig åt riksdagsarbete utan någon som helst godtgörelse
för arbetet kan endast en ekonomiskt välsituerad person tänka på.
Arfvodeslösheten inskränker t. o. m. redan nu i väsentlig mån det trånga
området för valbarhet. I hvarje genomtänkt och ärligt menad demo¬
kratisk ordning af en representation måste ingå ett måttligt arfvode
åt representanterna.
I fråga om formen för valrättens utöfning till Första Kammaren
synes oss Kungl. Maj:ts förslag innebära ett stort framsteg och böra
af oss accepteras. Kungl. Maj:t slopar det för landstingsvalen nu gäl¬
lande indirekta valförfarandet, hvilket varit i hög grad ägnadt att ytter¬
ligare göra dessa val till en de besittandes eller förmögnes kotteriaffär,
och bygger landstingen liksom städernas stadsfullmäktige på direkta
val af de kommunalt röstberättigade. Införes nu blott den lika röst¬
rätten i denna ordning, ha vi däremot intet annat att erinra, än att
bostadsbandet väl lämpligen bör så pass lossas, att valbarheten omfattar
hela landstingsområdet. Med Kungl. Maj:ts förslag till stora valkretsar
som en följd af de proportionella valen blir denna detalj underordnad;
med de mindre kretsar vi föreslå får den däremot en viss vikt och
synes böra ordnas med ens på det principiellt riktigaste sättet.
Med tillämpning af de grundsatser, vi här utvecklat, men också
först genom att de alla beaktas — den lika valrätten, afskaffande af val-
barhetscensus, införande af arfvoden, direkta val af första-kammar-
elektorerna — skall efter vår mening framgå en Första Kammare, som
har verklig rot hos det svenska folket och icke som nu uttrycker, allt
för ofta i skarp motsats till folkmenmgen, intressen och synpunkter hos
blott det lilla fåtal, i hvars händer en lejonpart af förmögenheten i landet
är samlad. Justitieministern har själf ur andra synpunkter framhållit
inför Kungl. Maj:t önskvärdheten af ’en sådan ändring af grunderna
för Första Kammarens sammansättning, som kan mera än hittills för-
237
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o S.
läna äfven denna kammare karaktären att stå på folklif/ kottenDot
ligger häri ett erkännande, på hvilket vi taga fasta, på samma gång
vi betona, att de af Kungl. Maj:t nu föreslagna ändringarna vid närmare
granskning befinnas fullständigt otillräckliga för att föx-verkliga detta
riktiga program.
Skulle åter mot den af oss föreslagna demokratiseringen invändas,
att den blefve så vidtgående, att hvarje nämnvärd olikhet mellan kam-
rarne försvunne och Första Kammaren blott blefve en värdelös kopia
af den andra, så hemställa vi till alla eftertänksamt profvande, om det
ligger någon som helst verklighet bakom dylika omdömen. Vi fästa
oss mindre vid den olika omfattningen hos valmanskåren till de båda
kamrarna, då vi själfva anse, att denna till en början mycket genom¬
gripande skillnad skall i sinom tid minskas och måhända helt upphöra.
Men det kvarstår andra anledningar, icke till ett för landet skadligt mot¬
satsförhållande, men till en viss temperamentsolikhet mellan kamrarna,
som bör utesluta allt tal om 'kopia’ och dylikt. Valtiden är för Första
Kammaren sex år mot tre år för den andra, och stadgandet om något
högre minimiålder svarar helt visst mot en allmän uppfattning, som
sträcker sig längre än till blott minimiåldern och sammanhänger med
grundföreställningen om en Första Kammare som ett värn mot otillräckligt
öfvervägda riksdagsbeslut. Men framför allt: valen äro medelbara, och
elektorer äro män och kvinnor, livilka valts icke blott eller ens hufvud¬
sakligen för detta uppdrag, utan främst med tanke på att i det kommu¬
nala lifvets mångskiftande, praktiska värf tillgodose det helas bästa och
allas gagn och trefnad. För sådana uppdrag, hvilkas vanskötande måste
så direkt och så kännbart återverka på valmännens egna personliga för¬
hållanden, sker inom hvarje menings- eller intressegrupp ett kvalitets-urval,
som ej bör förbises. Och detta i sin tur är en borgen för att de val, som
landsting och stadsfullmäktige i egenskap af elektorer förrätta, komma
att äga rum under största beaktande af den personliga dugligheten och
gedigenheten som grundförutsättning för hvarje offentligt förtroende¬
uppdrag. Med ett ord: en så vald Första Kammare blir just hvad den
efter vår mening bör vara: ’ett resultat af den kommunala erfaren¬
heten’, för att tala med en framstående svensk historiker, medan Andra
Kammaren samlar och direkt uttrycker den allmänna rösträttens kraf
och önskemål på styrelse, lagstiftning och statshushållning.
Icke heller talar erfarenheten från andra länder på minsta sätt för
sådana farhågor som dem vi här bemött. Frankrikes senat är vald till
och med på både allmän och lika rösträtt hos urväljarna, alltså på vid¬
sträcktare basis än vi för ögonblicket här föreslå, men i öfrigt på lik-
238 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
artadt sätt, medelbart genom kommunernas förtroendemän. Ingen liar
dock fallit på den idén att förklara densamma, blott därför att den också
ytterst hvilar på demokratiens allmänna rösträtt, för blott en värdelös
kopia af deputeradekammaren. Tvärtom visar Frankrikes senare historia,
att senaten vid kritiska tillfällen med heder fyllt sin uppgift att hindra
tillfälliga vindkast i en folkopinion att slunga hela statsskeppet ur dess
säkra framstegskurs. De anmärkningar, som på allvar gjorts mot
franska senaten, ha gällt dess alltför stora konservatism, således raka
motsatsen till hvad man hos oss säger sig befara af en verkligt demo¬
kratiserad första kammare. Liksom Frankrike har äfven Schweiz ett
slags första kammare, det s. k. ständerrådet, bestående af ombud från
de skilda kantonerna, vanligen valda medelbart på allmän rösträtts
grund. Icke heller där har likheten blifvit så stor, att oss veterligen
man satt i fråga ständerrådets afskaffande som obehöflig kopia af
nationalrådet. De olika meningsriktningarna äro företrädda i båda rå¬
den, men det kvarstår genom det indirekta valsättet en nyansskillnad,
som man funnit vara till gagn i det helas intresse.
:«c V
Det återstår oss nu att söka bestämma hvilka ändringar som måste
vidtagas i en så demokratiserad Första Kammares befogenhet för att den
icke, trots demokratiseringen, må kunna bli en oskäligt hindersam spärr¬
hake mot hvad en bestämd folkmening kräfver och sålunda hufvudsyftet
med hela författningsrevisonen: svenska folket herre i eget hus, ändå
till sist förfelas.
Med den demokratisering som vi i vårt förslag kräfva, synes
oss icke nödvändigt att rubba på nu bestående allmänna likställighet
mellan kamrarna: propositionernas framläggande inför båda kamrarna,
ärendenas beredning genom utskott, där båda äro lika företrädda, samt
deras samtidiga behandling och afgörande. Vi lämna alltså äfven orubbad
Första Kammarens rätt att lika med den Andra i detalj pröfva budgeten
och lägga vid stridiga beslut sin tyngd i de gemensamma voteringarnas
viktskål. Detta sista är ensamt för sig en så betydelsefull rätt, att det
legat nära till hands att där tänka på en för den direkt folkvalda kam¬
marens synpunkter mera betryggande ordning, så mycket hellre som i
allmänhet i Europa underhusens maktställning och afgörande försteg
framför öfverhusen just knutits till att de ensamma eller företrädesvis
bestämma i allt som angår statens pung. Vi ha dock trott oss kunna
afstå från hvarje ändring härutinnan, då goda skäl synts oss tala för att
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 239
behålla den kommunala erfarenhetens förtroendemän vid handläggning af
just sadana frågor, hvilka ligga närmast deras kommunala kompetensom¬
råde. Det är vår förhoppning att hvad som nu vid detta slags frågors be¬
handling ofta väcker stark ovilja mot Första Kammaren skall väsent¬
ligen försvinna som följd af den demokratisering vi föreslå.
således äro villiga att på alla dessa vik tigi i punkter lata Suspensivt veto.
den formella och oftast äfven reella likställigheten bestå, så måste vi
däremot göra ett undantag beträffande grundlags- och lagändringar. En
mycket allmän folkmening torde med rätta finna det nuvarande tillståndet
i dessa afseenden fullkomligt ohållbart. Vi blott konstatera, att ett
ytterst, moderat reformkraf, sådant som den kommunala röstskalans be¬
gränsning, om hvilket praktiskt taget hela landet var ense och som oaf¬
brutet hade för sig ett stort flertal i Andra Kammaren, blifvit af den
Första, afvisadt och undanskjutet i mer än tre årtionden, tills år 1900
en löjligt obetydlig jämkning i nåder medgafs. Hvad grundlagsändringar
angår kunde det vara nog att erinra om den politiska rösträttsreformens
långa pinohistoria, hur 1880-talets och 1890-talets upprepade beslut i
Andra Kammaren om 'streckets’ sänkning möttes från den Första blott
med ett högdraget nej, ända tills opinionen år 1902 samlade sig med sådan
kraft, att löftet om allmän rösträtt gafs, fastän vi nu, fem år därefter, ännu
tvista om »garantierna». Om hur frågor som arbetarskyddslagstiftningen,
den stora skolreformen, och så många, många andra kommit på liknande
sätt för årtionden i baklås genom att Första Kammaren användt sin
likställighets vetorätt, är det nog att blott antydningsvis påminna.
\i tro, att nationen bestämdt kräfver, att sådant ej må kunna upp¬
repas. Det är förvisso sant att en demokratiserad första kammare
nog . skall veta att på ett helt annat sätt än den, som nu hvilar på pluto-
kratisk grund, bevara känning med nationens fordringar i större och
mindre reformfrågor. Men det synes oss icke desto mindre vara ett
billigt och rättvist anspråk, att i själfva grundlagen tydligt uttryckes,
att Första Kammarens uppgift är att vara en regulator på folkviljan,
men ingalunda en förmyndare öfver densamma. Det är fullt försvarligt,
att nationen i viktigare fall beredes tillfälle att på nytt pröfva och öfver¬
väga skälen för och mot en af den folkvalda kammarens flertal godkänd
lagändring. Men det är icke förenligt med en folklig själfstyrelses
grundidé att, sedan nödigt rådrum beredts för sådant öfvervägande,
den folkvalda kammarens förnyade beslut skall förblifva kraftlöst en
obestämd tid framåt, ända till dess att de medelbara valen från kretsen
af kommunala förtroendemän också på denna punkt hunnit komma i
öfverensstämmelse med folkmeningen.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
32
240 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Vi drista oss alltså föreslå införande af ett blott suspensivt veto
för Första Kammaren i grundlags- och lagfrågor genom stadgande af
möjlighet till en ny procedur för sådana ärendens behandling. Om
förslag till stiftande, ändring eller upphäfvande af allmän lag blir af
Andra Kammaren bifallet, men af den Första förkastadt, må det ankomma
på Andra Kammaren om den vill, genom därom inom 10 dagar särskildt
fattadt nytt beslut, förklara förslaget hvilande till ny pröfning vid en
lagtima riksdag efter nya allmänna val. Blir detsamma då af Andra
Kammaren på nytt oförändradt bifallet, varder det Riksdagens beslut
med eller utan Första Kammarens bifall. För enkelhetens skull och
för att trygga, att alltid skäligt rådrum gifves till fortgående belysning
af frågan, föreslå vi att det stadgas att den andra lagtima Riksdagen
i hvarje period upptager samtliga på sådant sätt hvilande lagfrågor
till afgörande. I allmänhet blir det lagutskottet, som det tillkommer
att om sådana hvilande förslag göra anmälan.
En lagändring skulle alltså kunna, oafsedt Första Kammarens
ställning, på denna väg genomföras på minst 2, högst 4 år, under
förutsättning att dels den direkt folkvalda kammarens flertal genom
särskildt beslut visat sig önska gå denna väg i stället för den i första
hand gifna, att söka uppnå samstämmighet mellan båda kamrarna, dels
den efter nya val till sin andra riksdag sammanträdda Andra Kammaren
visar sig stå oförändradt fast vid föregående beslut. När själfva be¬
trädandet af denna väg kräfver särskild åtgärd, är därigenom sörjdt
för att icke ett mera slumpvis hopkommet flertal kanske mot den verkliga
majoritetens vilja förklarar ett lagförslag på detta sätt hvilande. Man
torde också ganska tryggt kunna utgå ifrån att detta förfaringssätt
näppeligen blir anlitadt, med mindre än att nationens flertal känner
sig ha kommit på någon punkt i ett ganska bestämdt motsatsför¬
hållande till den nya Första Kammaren. Vi ha redan uttryckt vår för¬
hoppning, att så icke skall ske. Men om det ändå sker, så synes det
oss endast rätt och billigt, att Första Kammaren icke får förhindra en
så positivt framträdande folkmening att, sedan folket på nytt talat i
allmänna val, göra sig gällande.
Ett motsvarande förfaringssätt föreslå vi äfven för grundlags-
ändringar. Dock införa vi den skillnad, att vi här skärpa krafvet där¬
hän, att ändringen måste vara oförändradt godkänd förutom af den
Andra Kammare, som genom särskildt beslut först förklarat den hvilande,
äfven dels af den, som första lagtima riksdag efter nya allmänna val sam¬
manträder och då på nytt förklarar den hvilande, och dels af den, hvilken
efter ännu en gång förrättade nya allmänna val sammanträder till sitt
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 241
första lagtima möte och då har makt att göra grundlagsändringen i
fråga, genom Andra Kammarens alltså för tredje gången gifna god¬
kännande, till Riksdagens beslut. Dessa hvilande förslag upptagas,
liksom nu, på anmälan af konstitutionsutskottet och sammanföras liksom
nu för enkelhetens skull till de första lagtima riksdagarna i hvarje period.
Ett beslut efter denna procedur skulle, under förutsättning att
icke riksdagsupplösning påskyndar densamma, kräfva en tid af minst
4, högst 6 år. Nationen har under denna tid två gånger tillfälle att
i de allmänna valen uttala sig om detsamma, och kedjan af tre gånger
upprepade beslut får ingenstädes brytas. Man torde under dessa för¬
hållanden icke kunna med fog påstå, att grundlagen genom denna nya
ordning gjorts alltför lätt ändrad, då det alltså fordras en bestämd och
genom tre valperioder kontinuerligt verkande folkvilja för att mot Första
Kammaren genomföra en förändring.
Mot den demokratiserade, men medelbart valda Första Kammaren,
hvars likställighet med den direkt folkvalda lämnas på det viktiga
ekonomiska fältet orubbad, begära vi alltså för nationalviljans direkta
uttryck, den af hela folket valda Andra Kammaren, garantin af ett
blott suspensivt veto i lag- och grundlagsfrågor. Länge nog har det
förts ideligt tal om ’garantier’ mot de från politiska rättigheter helt
eller delvis utestängda folklagren. Det synes oss att den gångna
tidens historia ger dessa större skäl att nu i sin tur kräfva viss garanti
för att författningsrevisionen verkligen låter nationens tydligt och
konstant uttryckta vilja utan allt för långvarig omgång slutligt bestämma
hur här i landet skall styras och lagstiftas.
Härmed torde vi ha angifvit och för närvarande tillräckligt moti¬
verat hnfvuddragen af den författningsrevision vi anse det vara vår
plikt att föreslå. Vi taga detta steg ej blott med hänsyn till våra
valmäns och de organiserade arbetarnes allmänt uttryckta önskningar,
utan också i djup öfvertygelse om att ett genomförande af detta program
skulle tjäna hela vårt folk till stort och varaktigt gagn samt i ojäm¬
förligt högre grad än allt annat, som kan påfinnas, skulle främja den
från alla håll med läpparna bekända, men blott på en konsekvent
genomförd demokratis grundval möjliga och önskvärda 'nationella sam¬
lingen’.
Af skäl, som vi redan i inledningen till denna motion anfört, har
äfven den svenska högern konsekvent nödgats vidga reformen af val-
Kritik af
Kungl. Maf.ts
furalag.
242 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3-
rätten till Andra Kammaren till att omfatta en samtidig ändring i de
kommunala rösträttsförhållandena m. m. samt i ordningen för lands¬
tingsvalen. Men det reformförslag Kungl. Maj:t nu framlagt, stannar på
ytan och synes, trots alla ändringar och nyheter det inför, vara inrättadt
med hufvudsaklig tanke på att i möjligaste mån neutralisera verk¬
ningarna af den demokratisering man ej kunnat komma förbi. Dess
utgångspunkt är den öppet uttalade hnisstron’ mot hvad justitieministern
kallar Majoritetsvalets säregna utslag’. Han ser ’en fara för samhälls¬
utvecklingen’ i att ej minoritetens synpunkter och intressen beredas
ett mera positivt skydd än livad de dock hafva i alla meningars lika
rätt att genom sin egen sanning och rättvisa kämpa sig fram till
erkännande af en majoritet i ett betydande antal valkretsar. Hans
första-kammar-reform är likaledes, enligt hans eget uttryckliga erkän¬
nande, i första hand framkallad af fruktan för den ’fara’, som röst-
rättsutvidgning blott till Andra Kammaren skulle medföra, då därmed
kunde följa ’en hotande konflikt’ mellan de från hvarandra än mera
aflägsnade kamrarna. Denna Tara af den hittills föreslagna rösträtts-
utvidgningen’ förmenar han vara tydlig nog 'för dem, som i en blifvande
reform icke vilja ernå ett medel att kullstörta den bestående ordningen’.
Det torde knappt kunna bestridas, att hela detta betraktelsesätt
står i misstrons tecken, och att häri den djupaste anledningen är att
söka till att regeringens reformförslag, trots en eller annan erkännans-
värd detalj, som helhet alldeles förfelat sitt syfte, åtminstone i den mån
detta varit att vinna anslutning från de nya samhällslager, som genom
reformen skulle upptagas i vårt politiska lif. Äfven många, som vore
benägna att nöja sig för närvarande med mindre än den klara och
konsekventa demokratiska författningsrevision, hvars grundlinjer vi här
ofvan utvecklat, måste känna sig absolut otillfredsställda med en ord¬
ning, som visserligen synes något vidga de mera folkliga elementens
inflytande inom kommunerna och vid landstingsvalen, men sedan genom
behållen valbarhetscensus och arfvodeslöshet till Första Kammaren
väsentligen beröfvar dessa elementer möjlighet att politiskt utnyttja den
starkare ställning de tilläfventyrs kunnat vinna. Man har jämfört rege¬
ringens förfarande i detta fall med byggandet upp till en öfre våning
af en ny spiraltrappa, som slutar i en låst dörr; bilden sjmes oss lika
träffande som tydlig. Klart är också att ju mera Första Kammaren
genom grundslagsstadganden bevaras åt plutokratin, desto bestämdare
måste krafvet höjas på upphäfvandet af dess likställighet; det måste
i så fall efter vår mening utsträckas åtskilligt längre än blott till in¬
förande af ett suspensivt veto i lag- och grundlagsfrågor.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 243
Ser man åter på den af regeringen föreslagna kommunalreformen
springer den nya skalans godtyckliga karaktär genast i ögonen. Äfven
sädana reformvänner som måhända ännu rygga tillbaka för den lika
rösträtten — hvilken dock en man som Adolf Hedin kallat för 7den
enda tillfredsställande lösningen — måste med skäl fråga sig om icke
ett bättre och rättvisare resultat kunnat från regeringens egna utgångs¬
punkter vinnas genom annorlunda lagda begränsningar. De måste
också med ledsnad konstatera att, om regeringens förslag antages,
hvarje effektiv höjning af det bevillningsfria afdraget, syftande till en
erkändt rättvisare fördelning af skattebördorna, skulle direkt öfversättas
i ett betydligt minskadt inflytande för de fattigare skattebetalande.
Andra skola förvåna sig öfver att en så enkel och inför det allmänna
föreställningssättet så mognad reform som upphäfvande af lolagens
kommunala rösträtt icke genomförts. Och — för att återvända till det
politiska fältet — många skola fråga sig om icke någon eller några af
de behållna 'garantierna’ till andra-kammar-valen hellre nu bort utgå,
och en ännu större skara, rekryterad från skilda partigrupper, skall
finna det ofattligt att man icke alls berört kvinnornas rösträttsfråga,
hvilken ju dock uppenbart är i det läge, att dess lösning ej gärna
kan vara annat än en kort tidsfråga. Följden häraf måste åter bli att
hela den stora reformen med nödvändighet får en provisorisk karaktär,
något som dess förslagsställare eljest ju sökt genom alla frågors intima
sammankoppling förebygga.
När sådana anmärkningar måste tränga sig fram mot Kung!.
Maj:ts nu föreliggande förslag äfven från mycket moderata reformvänner,
blir det efter vår mening Andra Kammarens oafvisliga plikt mot hela
det svenska folk, som har rätt att kräfva sin rösträttsfråga ändtligen
löst icke i misstro, utan i klart visad tillit till att
’det folket är godt i sin innersta rot
och går man det till mötes, så kommer det emot'
— det blir, säga vi, Andra Kammarens plikt att afstå detta förslag
och kräfva bestämdt gehör för den verkliga folkmeningen. Och den
plikten är så mycket mera absolut bjudande, alldenstund den lösning
Kungl. Maj:t föreslår i den viktiga frågan om valsättet står i rak strid
mot den otvetydiga allmänna opinion, som i den punkten tog sig
uttryck vid 1905 års allmänna val.
JProportic-
nalismen.
244 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
För Kungl. Maj:t är proportionalismen det enda säkra värnet för
minoriteternas rätt. Vi göra säkert icke Kungl. Maj:t orätt om vi
närmare definiera de minoriteter, kvilka ligga Kungl. Maj:t särskildt
om hjärtat, till att vara de besittande och nu i regel bestämmande
klasserna och grupperna i samhället.
Det är nu vår bestämda öfvertygelse, stödd både på det nuvarande
samhällets själfva byggnad och på all befintlig erfarenhet från den all¬
männa rösträttens länder, att just de mindretalsgrupper, hvilka Kungl.
Maj:t afser att skydda, äga i sin privilegierade ställning, genom sin
rikedom, sin uppfostran och sina ledande platser på samhällslifvets alla
områden, ett sådant försteg och så starka möjligheter att direkt och
indirekt påverka den allmänna meningen äfven inom dem fjärran
stående kretsar, att för deras skull några som helst extra garantier
sannerligen icke behöfvas. Ingenstädes i världen har den reaktionära
skräckbild besannats, som alltid målats upp vid rösträttsutvidgningar:
att de breda lagren skulle ensamma sätta sig i besittning af all makt,
kastande undan de besittande och mera bildade klasserna till betydelse¬
löshet. Det har öfverallt visat sig att tvärtom dessa klassers sociala
inflytande varit så starkt, att de nya samhällslagren endast sakta och
under stora svårigheter kunnat kämpa sig fram till en börjande med¬
verkan i samhällets ledning. Det förtjänar i detta sammanhang anföras
att en tänkare som Viktor Rydberg kunnat skrifva följande ord (ur
Vapensmeden’):
'Om någon del af folket skulle från riksdagsrätten uteslutas,
vore det den mäktigaste och rikaste, emedan rikedomen är stark nog
att ensam för sig ge dess ägare ett mer än tillbörligt inflytande i sam¬
hället, och emedan de rike och mäktiga, riksdagsrätten förutan, kunna
göra sig hörda och sina intressen bevakade, — hvaremot de fattigaste
och mest betungade klasserna sakna kraft att skydda sig själfva,
såvida de icke förena sig till uppror, — och skulle utan riksdagsrätt
vara till regeln ur stånd att göra sina behof kända och sina klagomål
behjärtade.’
Klart är emellertid att en ändring i valsättet kan ha skäl för
sig, äfven om den icke alls är oundgänglig för att rädda samhälls¬
grupper, hvilka förträffligt reda sig ändå. Frågan kan och bör då
pröfvas helt enkelt ur synpunkten huruvida ändringen innebär en af¬
gjord förbättring eller icke.
Den mångsidiga utredning om proportionalismen, som de senaste
åren ägt rum här i Sverige, har emellertid efter vår mening visat att
det principiellt mycket tilltalande systemet icke kan så lätt, som många
245
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
— äfven bland oss — från början föreställt sig, med verklig fördel
bringas till praktisk tillämpning.
En första erinran, som vi måste göra, är att den politiska pro-
portionalismens egentliga fält är enkammar system. Endast i den mån en
författning närmar sig denna typ kan det med något fog göras gällande
att ett proportionellt valsätt har vissa företräden framför den enkla an¬
ordning med majoritetsval i enmanskretsar (samt omval), som visat sig
— där ej valresultatet snodvrides genom valkretsarnas orimligt stora
ojämnhet eller dylikt — i regel så pass utjämna tillfälligheterna i ett
politiskt val, att folkmeningen kommer till ett bestämdt uttryck, på
samma gång den hälsosamma täflan mellan partierna att hvar för sig
göra sitt bästa att vinna nya anhängare från de indifferenta behålles
i full kraft.
Om vi hade föreslagit öfvergång till enkammarsystem, skulle vi
därför måhända nödgats tänka på att också förorda ett proportionellt
valsätt, liksom man gjorde i Finland, när detta stora steg togs. Men
det ligger i sakens natur, att när en första kammare behålles såsom
regulator på tillfälliga kastningar hos den folkvalda kammaren, det alls
icke förefinnes samma behof att i minoriteternas möjligast exakta repre¬
sentation efter deras styrka skapa den motvikt mot förhastanden, som
konstitutionen då ger i själfva tvåkammarsystemet.
Vi ha redan ur denna synpunkt icke funnit tillräckliga skäl före¬
ligga att i vårt förslag till författningsrevision söka införa något pro¬
portionellt valsystem. Och än mindre bör det kunna komma i fråga
att, som Kungl. Maj:t föreslår, låta Första Kammaren väsentligen kvar¬
stå som förbehållen de plutokratiska elementen och med en sådan Första
Kammare förbinda proportionella val till den Andra. Det är ej svårt
att beräkna att ett så kombineradt system af folk- och förmögenhets-
representation skulle leda till det resultat, att först vid pass 2/3-majoritet
inom folket kunde börja att få utsikt att verkligen göra sin vilja gällande
i de gemensamma voteringarna. En så anordnad proportionalism måste
alltså falla under väsentligen samma dom, som redan inför landet aflifvat
den s. k. enkelproportionalismen: den fastlåser, under ett sken af rätt¬
visa, den besittande minoritetens öfvervikt. Sanningen är, som det
redan i fjol uttrycktes af en talare i Första Kammaren: 'Skall pro-
portionalismen in, så måste fyrkskalan ut.’
Att åter införa proportionalismen enbart i de kommunala valen
kunde obestridligen ur vissa synpunkter ha större skäl för sig. Flera
bland oss ha också förut hänvisat till ett proportionellt valsystem som
rimlig ersättning för fyrkskalan vid stadsfullmäktigevalen. Däremot ha
Nödvändiga
förutsättningar
246 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
vi alltid bestämdt motsatt oss proportionalism med bibehållen fyrkskala,
såsom regeringen nu föreslår — på samma gång densamma, betecknande
nog, icke finner lämpligt att införa sitt eget genomgående system att
tillämpas vid do kommunala valen på landsbygden.
När vi dock icke heller för de kommunala valen nu föreslå pro¬
portionalism, utan i stället förorda den rakt motsatta vägen, de stora
valkretsarnas klyfning till mindre enheter, så sker detta ingalunda därför
att vi ändrat vår principiella uppfattning. Det är fortfarande vår öfver-
tygelse att det proportionella valsättet nog kommer att få en viktig
uppgift att fylla i en utvecklad demokratisk samhällsorganisation. Sådan
är också den internationella socialdemokratiens allmänna ståndpunkt.
Men ett proportionellt valsätt är å andra sidan efter vår mening
alldeles icke något som kan godtyckligt improviseras i ett land. Vissa
förutsättningar måste vara fyllda, om icke syftet med det hela skall i
grund förfelas.
En af de första bland dessa är nog att partibildningen redan måste
ha nått en ganska hög grad af utveckling. Det är lätt att fatta exemplen
om ett starkt minoritetsparti, som helt undertryckes i följd af brist¬
fällig valmetod, fastän rättvisan kräfde för detsamma ett visst antal
platser. Men där sådana klara partigrupperingar icke ännu existera,
utan tvärtom den allmänna meningen sträfvar efter gemensamma kandi¬
dater, upplöses proportionalismens enkla teori i motsägelser och absur¬
diteter — såsom också nogsamt framgått beträffande just de gemen¬
samma kandidaternas ställning enligt Kungl. Maj:ts förslag. Detta är
ett mycket starkt skäl att beträffande våra kommunala val, som ur andra
synpunkter kunde synas särskildt tjänliga för proportionalistiska experi-
menter, lika gärna se tiden något an.
Men därtill måste af en proportionell valmetod nödvändigt kräfvas
en hög grad af enkelhet, därest densamma skall kunna tillvinna sig all¬
männare förtroende. Det går icke an att skänka folket rösträtt efter
ett system, hvars tillämpning det själf icke förstår. Det är — som
några bland oss redan framhållit gent emot 1904 års förslag — alls
icke nog att själfva proceduren för den enskilda valmannen är enkel.
Han måste kunna beräkna effekten af sin röstgifning, inse verkan af
de variationer han kan vara hågad att göra från sin partilista åt ena
eller andra riktningen. Han måste med ett ord fullt känna det instru¬
ment man satt i hans hand för att uttrycka hans politiska eller kom¬
munala vilja.
Kungl. Maj:t har nu begärt ett nytt sådant instrument, då vissa
vägande anmärkningar gjorts mot det förra, och äfven fått sin begäran
247
Riksdagens Särskilda Uttkotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
•effektuerad. Men icke eris den skickligaste instrumentmakare kan lösa
olösliga uppgifter. Ocli vi våga påstå, att det är en olöslig uppgift
att utfinna en proportionell valmetod, som utan att kräfva bestämda
och från varande helt skilda partilistor fyller den stora allmänhetens
fullt befogade anspråk på enkelhet. Det är ju heller ingen hemlighet,
att Kungl. Maj:ts metod ännu i denna stund är föremål för bättrings-
försök på grund af anmärkningar, som varit så allvarliga, att de ej
kunnat afvisas.
När man icke velat taga proportionalismens förutsättning, valmans-
kårens uppdelning i skarpt afgränsade partier — och vi medgifva gärna,
att åtminstone för de kommunala valen man haft goda skäl för denna
betänksamhet — och då följaktligen man icke heller lyckats, trots de
mest aktningsvärda ansträngningar, att åstadkomma en valmetod, som
på en gång är tillräckligt enkel och håller måttet inför den sakkunniga
kritiken, synes det oss uppenbart, att frågan om proportionalismens in¬
förande icke bör förbindas med den författningsrevision, som det svenska
folket nu med stigande otålighet begär. Det är orimligt att fordra, att
den stora reformen skall uppskjutas till den mycket ovissa framtid, då
en verkligt praktisk och tillfredsställande proportionell valmetod möj-
•ligen kan vara färdigkonstruerad, allra helst som efter vår vissa öfver¬
tygelse de minoriteter, till hvilkas skydd hela det nya systemet begäres,
nog skola veta att fullt ut göra sig gällande äfven under de förbättrade
majoritetsval, som hela vänstern är enig att förorda. Och så mycket
mera orimlig ter sig fordran på reformens sammankoppling med en
proportionell valmetod, då det är ett obestridligt faktum, att högern
fijäif genom sin föregående politik i frågan gjort allt för att utså misstro
mot hvarje proportionalistisk anordning. Det hämnar sig att söka för
partipolitiska syften snedvrida ett system, som just skulle afse att be-
trygga åt alla deras rättvisa andel. Då vi anse det uppenbart, att man
under inga förhållanden bör påtvinga ett folk ett valsystem, som det
ej vill veta af, ligger redan häri ett praktiskt mycket tungt vägande
skäl mot att nu föreslå några större ändringar i det af ålder välbekanta
och invanda valsättet.
Grunderna för den valkretsindelning, som med detta valsätts till-
lämpning bör äga rum, återfinnas i vårt förslag till ändring i riksdags¬
ordningen. De äro alldeles desamma som framlades af den fö tv gående
regeringen. Och likaså kunna vi med endast helt obetydliga jämkningar
godkänna det förslag till vallag, som framlades af Kungl. Maj:t för
1906 års riksdag. Vi förbehålla oss att, om så hefinnes lämpligt, foga
vårt förslag till vallag som bilaga till förevarande motion.»
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
33
Herr Alb.
Bergströms
motivering
till motionen
n:o 41.
Jtösträtts-
frdgans
utveckling.
248 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Som skäl för sin i motionen n:o 41 gjorda hemställan har herr Alb.
Bergström anfört följande:
»Då jag nu härmed framlägger en motion i rösträttsfrågan, så
anser jag mig först och främst böra afgifva den bestämda förklaringen,
att denna icke afser att på något sätt lägga hinder i vägen för rege¬
ringens eller annat rösträttsförslag, som kan hafva utsikt att vinna
Riksdagens bifall, och därigenom bringa denna fråga — för en tid
framåt i vårt land — ur världen. Under sådana förhållanden kan man
med fog fråga, hvad motionen har för mening, och anse, att det först
då vore något ändamål med en sådan, när det visade sig, att de fram¬
lagda förslagen icke hade utsikter att genom riksdagsbeslut gifva
frågan lösning.
Därtill vill jag genmäla, att det dels finnes förnuftiga konse¬
kvenser af redan fastslagna meningar i rösträttsfrågan, utan hvilkas
fullständiga beaktande ingen ens för kort tid varaktig lösning kan åstad¬
kommas; dels finnas andra synpunkter, än som hittills framhållits för
frågans bedömande, synpunkter, som det ej kan skada att före dess
lösning ägna någon uppmärksamhet, äfven om de ej nu kunna inverka
på resultatet, och jag tvekar så mycket mindre att framlägga dem, som
de enligt min öfvertygelse böra verka till samling i stället för splittring.
Det är under lång tid, som kraf hos oss framställts på förändringar
med afseende å gällande rösträtt, och krafven ha faktiskt vuxit i styrka
och anslutning. Detta skulle ej ha inträffat, om ej brister uppstått i
samhället, hvarutaf ett allt större antal medlemmar känt sig berörda
och som den allmänna meningen icke funnit något bättre medel att
få af hjälpta än genom att utsträcka den politiska rösträtten. Man
kunde ej enas om att göra detta genom sänkande af det förut befint¬
liga så kallade penningestrecket, man ville ej längre erkänna den bärgade,
ej ens den erfarnare och kunskapsrikare individens större lämplighet att
bära ansvaret för statsåtgärder, den ena oförvitliga individen ansågs
härför lika lämplig som den andra, och personlighetsprincipen vann
sådan anslutning, att Riksdagens båda kamrar beslöto införande af så
kallad allmän rösträtt.
Men huru kom man till detta resultat? Jo, på grund af de upp¬
repade krafven på utsträckt rösträtt anhöll Riksdagen hos Kungl. Maj:t
om en ’allsidig och fullständig utredningemedan den ansåg denna
fråga vara för hela vårt konstitutionella lif af alltför genomgripande
betvdelse för att kunna lösas utan en sådan. Riksdagen yttrar bland
annat i samband härmed, att det för en mogen pröfning af denna fråga
249
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
måste vara eu oeftergiflig förutsättning, att Riksdagen blefve satt i till¬
fälle, att öfverskåda olika spörsmål, som med densamma ägde samband
och vore att beakta, då en sådan omdaning af den politiska valrätten
ifrågasattes, att denna valrätt skulle ställas på väsentligt bredare grund
än hittills. Denna Riksdagens begäran besvarades emellertid på så sätt,
att Kungl. Maj:t lät utarbeta en befolkningsstatistik, en från olika
synpunkter gjord folkräkning, och därmed ansåg sig regeringen tyd¬
ligen hafva fullgjort det erhållna omfattande uppdraget.
Det fanns brister i samhället, som dess enskilda medlemmar från
sin mera begränsade synpunkt sågo bästa medlet att bota med att låta
erfarenheten om desamma fä möjligast kraftiga inflytande på stats¬
ärendenas behandling, brister, hvilka dock Riksdagen, med sin helt
naturligt mera vidgade blick på frågans innebörd, ansåg böra allsidigt
utredas och deras sammanhang med rösträttsfrågan öfvervägas, och på
sin begäran om denna utredning erhöll Riksdagen en folkräkning till
svar. Dock hade man väl ej behöft forska så synnerligen djupt för
att finna anledningar till rådande samhällsondt och därpå grundadt
missnöje.
Ser man t. ex. på statsregleringen, som minst af allt borde vara
främmande för en regering, skall man af densamma finna, att sådana
statsinkomster, som, då ej vidare utredning föreligger, kunna anses utgå
till lika stort belopp från hvar och en af samhällets individer — såsom
tullar, brännvins- och sockerskatt — uppgå till 94 millioner eller cirka
18 kronor per individ. Nog skall det för en reflekterande familje¬
fader med 6 å 8 barn och en inkomst af kanske 6- å 800 kronor
kännas orättvist och tryckande, att han skall få bidraga till statsut¬
gifterna med belopp uppgående till en femtedel af hans hela inkomst,
detta så mycket mera, som en annan i öfrigt likställd, men med större
inkomster, ej betalar mera än han, och t. ex. eu ungkarl med samma
inkomster blott en tiondedel så mycket. Det måste för en sådan familje¬
fader — af hvilken man i allmänhet icke kan begära, det han skall
kunna göra sig reda för att förnödenhetsvarorna endast lämna i tull¬
inkomster cirka 25 millioner kronor eller omkring en fjärdedel af ofvan-
stående — framstå såsom rent af ett straff, som han ådrager sig där¬
för att han fullständigare än t. ex. den senare låtit binda sig af med¬
borgerliga och mänskliga plikter, och han ser sig därför tvingad att
söka lagliga utvägar för åstadkommande af förbättringar. Och utsatt
för ett dylikt tryck, hvem kan begära, att han skall se t. ex. tullar
med blida ögon och sätta sig in uti, att dessa äro nutidens stridsmedel
nationerna emellan, genom hvilka de lika effektivt och hänsynslöst,
Vtlmctoder.
250 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
som förut med vapen, förtrycka och förslafva den ena den andra, samt
att han är fullt lika beroende af ett väl afvägdt tullsystem som af väl
afvägda skatter, ja, att ett sådant kan vara villkoret för hans hela
utkomst. Det är ej hans sak, upptagen som han är att skaffa förvärf
för sig och de sina, att sammanfatta verkningarna af statsmakternas
särskilda åtgärder. Han kan ej gärna se dem annat än från sin egen
erfarenhets synpunkt. Det måste under sådana förhållanden rentaf
vara statsmakternas plikt att anordna så, att samhällsindividernas enskilda
ekonomiska intressen i möjligaste mån sammanfalla med de nationalekono-
miska, ty först därigenom ges staten dess fulla kraft i enade meningar
och därmed också enad handling utåt som inåt. Att sådant i här
anförda exempel låter sig göra och på mera än ett sätt är otvifvel¬
aktigt, och en utredning i den riktningen synes mig skola ha utgjort
ett mera direkt svar på Riksdagens hemställan än den, som nu erhållits.
Många andra missförhållanden råda, som utvecklingens hastiga
lopp, med dess ökade kraf från såväl den enskildes som det allmännas
sida, mer eller mindre skenbart framkallat, hvilka äga samband med
och bort beaktas i sammanhang med rösträttsfrågan, och således i enlig¬
het med Riksdagens ’ oeftergiflig a' fordran äfven bort utredas. Ännu
står dock Riksdagen i saknad af denna utredning och det oaktadt vi,
efter den tid då fordran framställdes, haft regeringar af skilda partier,
som sysslat med densamma. Det enda svar, Riksdagen erhållit, är folk¬
räkningen, och den naturliga följden häraf har blifvit: antagande i princip
af s. k. allmän rösträtt. Så långt ha tills nu meningarna enats.
Hvad som för närvarande mest sysselsätter den allmänna meningen,
emedan klarhet ännu ej vunnits däri, är sättet för denna rösträtts
utöfvande. Utan att i sammanhang därmed vilja framställa något yrkande,
anser jag mig dock böra framlägga min uppfattning härom till öfver¬
vägande i samband med föreliggande förslag, då intet af dessa ännu
kunnat samla någon afgörande majoritet omkring sig.
Då beslut är fattadt. om allmän rösträtt och jag ej kan förstå,
huru ens de tre fjärdedelar af landets hela befolkning, som man nu
synes vilja utesluta från rösträtten, i sammanhang med allmän rösträtt
kunna uteslutas, så är det också för mig oförståeligt, huru man, genom
yrkande på majoritetsval, vill söka utesluta bortemot hälften äfven af
den knappa fjärdedel som återstår.
Beträffande de så kallade proportionella valmetoderna, som före¬
slagits, så måste jag betrakta dessa såsom blott majoritetsvalen sig mer
eller mindre närmande försök att åstadkomma proportionalism. Under
251
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
normala förhållanden kunna vid majoritetsvalen 49 procent af de väljande
bli orepresenterade, vid så kallade proportionella val i tremansvalkretsar
24 procent, i fyrmanskretsar 19 procent o. s. v., så att det i själfva
verket blott är procenttalet af de orepresenterade, som i ena eller andra
fallet blir mer eller mindre stort. Någon annan och principiell skillnad
tinnes ju icke, och rättvisan i Kungl. Maj:ts förslag är så mycket mera
att vara betänksam emot, som samma län kan vara indeladt i både tre-,
fyra- och fem-mansvalkretsar, och då naturligtvis de orepresenterade bli
flera, ju färre som inom en valkrets skola väljas, kommer en uppenbar
olikhet att gälla till och med mellan valkretsarna i samma län.
Ett onekligt företräde, som majoritetsvalen ha, är, att hvarje val¬
krets får representant från orten, en enligt mitt förmenande ytterst
viktig sak, ty eljest skulle vi ju för enkelhetens skull kunna taga alla
rikets representanter blott från Stockholm, men det synes mig, som om
detta mål, att få hvarje valkrets representerad af en inom densamma
boende person, äfven borde kunna vinnas genom en fullt proportionell
valmetod på följande sätt.
Man använder, som hittills, enmansvalkretsar, helst fördelade med
möjligast lika folkmängd. Röstningen verkställes som vid majoritetsval.
Alla, som erhållit röster, skola inom viss tid efter valet till valför-
rättaren lämna officiell uppgift om för hvilket parti de uppträdt som
kandidater, eller om de icke uppträdt för något parti. Valresultatet
jämte dessa uppgifter insändes sedermera från landets samtliga val¬
distrikt till förslagsvis statistiska centralbyrån, där de under regeringens
kontroll och ansvar bearbetas, så att hvarje parti eller icke parti får så
många representanter, som motsvara afgifna röster. För detta ändamål
kan exempelvis hela valet uppställas å en tabell, som i första kolumnen
upptager valdistrikten, i nästföljande kolumner rösterna, som tillfallit de
olika partierna och kandidaterna inom hvarje parti eller icke parti, samt i
sista kolumnen summan af inom hvarje valdistrikt afgifna röster.
Summeras sedan tabellen, får man såväl summan af de röster, som
hvarje parti eller icke parti afgifvit, som summan af samtliga afgifna
röster. Multipliceras nu hvarje partis röstetal med hela antalet represen¬
tanter och divideras med sista kolumnens röstsumma, erhålles det antal
representanter, som hvarje parti bör få på grund af från alla landets
delar afgifvet votum, och detta så nära riktigt som på halfva valkvoten.
Röstfördelningen synes sedermera lämpligast böra försiggå på så sätt,
att först det största partiet erhåller sina kandidater i ordning efter som
dessa erhållit mest röster sins emellan, det näst största partiet därefter
på samma sätt i de valkretsar, som ej blifvit besatta af största partiets
Kvinnans
rösträtt.
252 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
representanter, och så undan för undan. Men naturligtvis kunna äfven
andra sätt användas för fördelningen.
Härvid måste gifvetvis komma att inträffa, att personer, som i en
valkrets erhållit majoritet, likväl ej bli representanter, men sådant in¬
träffar i regel vid alla proportionella valsätt, om man hänför valresul¬
taten till så små kretsar, att de, som här, motsvara blott en representant.
Häri är sålunda ingen skillnad mellan det ena eller andra proportionella
valsystemet, men i det afseendet är det här föreslagna att föredraga,
att hvarje valman vet, att hans röst gagnar det parti han tillhör, samt
att hvarje valdistrikt får en inom detsamma boende representant, som
sålunda känner valkretsens förhållanden och behof så nära som möjligt.
Valfusk torde ock komma att väsentligt försvåras och bli föga tacksamt.
Otvifvelaktigt ha samtliga de föreslagna proportionella valmetoderna
stora teoretiska förtjänster och äro synnerligen vackra vetenskapliga
deduktioner, men i praktiken äro de förbundna med olägenheter, som
äro svåra att på förhand till sin fulla innebörd bedöma, och valmännen
i stort skulle nog se det enklast, om de ej hade att följa andra regler
än att som hittills välja på den, de helst önska som representant.
Het torde erkännas, att rösträttsfrågans utveckling hos oss är en
följd af de så kallade liberala partiernas arbete, och detta skulle otvifvel¬
aktigt lända dessa partier till ovansklig förtjänst, om icke det sätt, på
hvilket de ville tillämpa sina framgångar, stode i så uppenbar mot¬
sats till de motiv, som framkallat dem. Teorin är ju, som nämnts,
att hvarje i vissa afseenden oförvitlig medborgare skall hafva politisk
rösträtt till Andra Kammaren och därigenom inflytande på statsange¬
lägenheterna oberoende af kunskaper, erfarenhet och den förmåga han
har att gagna allmänt och enskildt väl. Men i tillämpningen uteslutas
likväl utan vidare mer än tre fjärdedelar af befolkningen, och häri¬
genom kan det ej undgå att åtminstone få sken utaf, som om de
liberala ej ville ge rösträtt åt flere, än som de enligt verkställda folk¬
räkningar anse för sig fördelaktigast för att säkert själfva komma till
och längst möjligt bibehålla makten. Individens rätt och betj-delse
som sådan försvinner alldeles vid tillämpningen, och partimaktens in¬
tressen härska despotiskt. Hvar skall man eljest söka skälet till att
kvinnan uteslutits från allmän rösträtt — ja, att icke till och med sådan
kräfts för föräldrarna åt deras barn, en fråga, som jag här nu ej vill
ingå på, men som har större och mera djupgående betydelse för ett
folk som vårt, med bland mycket annat dess abnormt låga giftermåis-
frekvens, än man vid första påseende kan föreställa sig.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 253
Konsekvensen af allmän rösträtt är absolut och oafvisligt åtmin¬
stone äfven rösträtt för kvinnan. Utan denna är allt tal om allmän
rösträtt meningslöst. 1’åståendet, att det saknas utredning härför, och
att saken skulle fördröja männens rösträtt, synes mig sakna hvarje
grund. Den verkställda folkräkningen gäller i allmänhet befolkningen
och ej blott männen, och skulle något ytterligare arbete med att räkna
och klassificera kvinnorna kunna göras, kan sådant göras när som helst
efter beslutet om kvinnans rösträtt, och med samma resultat, ty på
rätten, om sådan eljest finnes för henne att få sina intressen bevakade
och angelägenheter behandlade, kan en dylik räkning ej öfva det ringaste
inflytande.
Icke kan man heller komma med den invändningen, att frågan
ej är aktuell, emedan kraf på denna rösträtt ej framställts. Tvärtom
är krafvet på rösträtt fråh kvinnohåll synnerligen lifligt, ja så lifligt och
har så goda skäl för sig, att, om man något lärt och något minnes, man
har alla skäl att tillmötesgå detta kraf, innan det tager ännu mera om¬
fattande och därigenom ödesdigra proportioner. Det saknas visst icke
reella och allvarliga anledningar till en dylik vändning.
Det är ej längre sedan än förra riksdagen, som det enligt min
mening orättfärdiga beslutet fattades, att en lärarinna i folkskolan,
oaktadt sin erkändt och i det enskilda lifvet tillgodogjorda större lämp¬
lighet och naturliga begåfning för barnuppfostran, dock ej lämnades
samma ersättning för sådant arbete i statens tjänst som mannen, och
detta blott af det enda skälet, att hon var kvinna, då ju ingen annan
kvalifikation fordras af mannen för den högre lönen, än att han är
man. Jag hemställer, om det är sannolikt, att sådant beslut kunnat
fattas, om kvinnan haft rösträtt, och hon kan åtminstone ej undgå att
se saken så. Men här är ej skillnaden så i ögonen fallande, och saken
har åtminstone bragts under offentlig diskussion. Det finnes många andra
områden, där mannens egennytta och brist på omtanke för och hänsyn
mot kvinnan framträder än tydligare, ja, visar sig rent af upprörande.
Helt visst i likhet med många andra industriidkare emottog jag
från kommerskollegium i somras ett frågoformulär för besvarande, med
de mest minutiösa frågor angående arbetstid med mera i verkstäderna,
tydligen framkommet i den goda afsikten att förhindra öfveransträng¬
ning af personalen i verk, där nästan uteslutande män äro sysselsatta.
Om man ser något längre än till sin egen fördel och bekvämlighet som
man, så ligger den frågan nära, om samma omtänksamhet sträckt sig
äfven till det hufvudsakligen kvinnliga arbetsområdet. Till exempel
254 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
till städernas sömmerskor, livilkas verksamhet så nära tangerar männens
och ligger så nära till hands att uppmärksamma. Men ett område, dit
jag med ATisshet vet att denna omtänksamhet icke sträckt sig, är till
det stora antal kvinnor på landet och delvis också i städerna, som
bära husmoderns tunga kall. Låt oss dock för en gång tänka efter, huru
t. ex. en torpare- eller dagkarlshustru, ja, en mindre hemmansägares
eller en 'egna hems’-hustru kan ha det.
Tiden är nu sådan, att för dem finnas i regel ej tjänare att få.
Innan mannen går i sitt arbete på morgonen, skall husmodern således
hafva hans morgonmat och kanske matsäck för dagen lagad. Sedan
han gått, har hon kreaturen att ordna med och sörja för och att taga
vara på hvad som blir ur ladugården. Vidare har hon barnen att väcka,
hyfsa och ge mat, ofta att läsa läxor med och 'nista’ till skolan, om
de äro i den åldern. Hemmet skall så städaå och rengöras, mat lagas åt
de hemmavarande, smör kärnas, ost beredas och kärl diskas. Dess¬
emellan tillsyn af hemmavarande barn, arbete på åker, i trädgårdstäppa
eller potatisland, byk, bak och sömnad åt hela familjen. Sedan mannen
kommit hem om kvällarna, och han och barnen fått mat och lagt sig,
då har hon att taga vara på deras hvardagskläder, lappa, stoppa och
kanske torka, och detta allt under det hon har små att tillse, ja, kanske
i plågor väntar flera. Hvem räknar hennes arbetstimmar och trötta
fjät, hvem tänker på hennes behof af hvila, hvar skall hon ens kunna
få en söndag ifrån utan möda och arbete? För henne finnas inga ut¬
märkelser och äreställen, och tiden tillåter henne ej att söka nöjen och
förströelser. Hennes plikter finnes knappast någon möjlighet att fylla
så, att hon ens vinner erkänsla och tacksamhet från sin omgifning.
När det likväl icke torde kunna förnekas, att det är hufvudsakligen på
henne kommande generationers hälsa till själ och kropp hvilar, då läge
det åtminstone närmare till hands och vore angelägnare att tillse, hvad
som kan göras för henne med de många arbetstimmarna, än för männen
med de få och med regelbunden hvila, och när ingenting göres härför,
när från manlig sida i sammanhang med den massa sociala arbeten,
som offras så mycket tid och medel på, ej ens en tanke finnes däråt,
då synes sannerligen tiden vara inne för kvinnan att taga sin egen
sak om hand, och faran af att neka henne få sin röst hörd i allmänna
angelägenheter, att förhindra henne ifrån att få sina intressen framförda
och bevakade, den faran är både mångsidig och stor. Vi få icke med
afseende härpå, som med afseende på så många andra stora frågor,
komma för sent!'»
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 255
Det af herr Hörnsten i motionen n:o 212 framlagda förslaget åt¬
följes af en så lydande motivering:
»Sedan sistlidne års Riksdag aflat skrifvelse till Kung]. Maj:t an¬
gående utredning i fråga om politisk rösträtt äfven för kvinnor, liar
denna fråga af kvinnnorna själfva förts fram till sådan aktualitet, att
det icke längre kan bli fråga om rösträtten blott, utan äfven om valbar¬
heten. Då emellertid Kungl. Maj:t i årets proposition om utsträckt
politisk rösträtt icke ansett frågan om den kvinnliga rösträtten till¬
räckligt utredd, torde måhända krafvet på kvinnans valbarhet mötas af
samma skäl för afvisande. En af årets motionärer i Första Kammaren,
herr Alb. Bergström, har dock i sin motion (n:o 41) sökt påvisa, att
ifrågavarande utredning, hvad den för kvinnornas vidkommande be¬
träffar, kunde ’göras när som helst efter beslutet om kvinnans rösträtt,
och med samma resultat’. Och i de motioner, som af herr Branting
m. fl. och Lindhagen m. fl. framburits i Andra Kammaren, har åt de
olika sidorna af frågan gifvits en så pass allsidig belysning, att hvad
därutöfver möjligen skulle erfordras, lätt kan medhinnas under tiden som
ett antaget rösträttsförslag grundiagsenligt hvilar, och frågan om kvinnans
särställning, därest sådant i något fall skulle anses behöfligt, vara klar
när den allmänna rösträtten skall börja tillämpas. När de olika politiska
partierna synas i princip vara eniga om att rösträtten bör blifva så
allmän som möjligt, så är det helt naturligt, att något så kalladt ’köns-
streck’ icke längre bör få utestänga öfver hälften af landets vuxna
befolkning från medborgarrättens utöfvande. Och om kvinnan sålunda
icke längre kan utestängas från rösträtt, så bör konsekvensen bli, att
hon också tillerkännes valbarhet efter samma gränder, som äro eller blifva
gällande för man såväl vid val till Första som Andra Kammaren. Dock
torde kvinna böra för vissa fall tillerkännas större frihet till afsägelse
af mandat, än hvad för man nu är stadgadt. För rösträttsfrågans lug¬
naste lösning är det utan tvifvel gagneligast, att på en gång alla de
tagas med, som principiellt erkännas berättigade till fulla medborger¬
liga rättigheter.»
Horr Hörn
sténs moti
vering.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft.
34
256
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 3.
Sammanfatt¬
ning af för¬
slagens
innehåll.
Förslag,
byggda på
principen om
proportionellt
valsätt.
Utskottets yttrande.
Af den ofvan gjorda sammanställningen utaf de vid innevarande
års riksdag framställda förslag att lösa rösträttsfrågan framgår, att
meningarna inom representationen angående det bästa och. lämpligaste
sättet härför alltjämt äro mycket delade. Bortser man emellertid
från vissa punkter, hvilka betraktade i och för sig kunna vara
af stor betydelse, men i jämförelse med själfva hufvudfrågan måste
anses vara af mera underordnad vikt, finner man, att åtskilliga
af de framlagda förslagen äro uttryck för samma åskådning i ämnet
och för den skull förete stora likheter sinsemellan med afseende å de
grundläggande principerna. För att åstadkomma en i möjligaste mån
klar öfverblick öfver de särskilda förslagens innebörd och ställning till
hvarandra har utskottet ansett sig böra inleda sitt yttrande med en
efter vissa hufvudgrunder gjord sammanfattande redogörelse för de
olika förslagens väsentligaste innehåll.
Med hänsyn till den dominerande roll frågan angående valsättet
kommit att spela under det senare skedet af rösträttsfrågans historia,
torde det falla sig helt naturligt att i första hand taga valsättet till
indelningsgrund för nyssnämnda redogörelse. Man finner då, att förslagen
kunna indelas i två stora hufvudgrupper: sådana, som med en utsträck¬
ning af valrätten till Andra Kammaren förbinda införandet af propor¬
tionellt valsätt till Riksdagens båda kamrar, och sådana, som åsyfta
reformens genomförande på grundvalen af det hittills tillämpade majori¬
tetsvalsystemet.
Till den förstnämnda gruppen äro att hänföra Kungl. Maj:ts pro¬
position samt de af herrar Blomberg, Wieselgren, Ostberg, Chr. Olsson,
D. Persson m. fl., Jesperson m. fl. och J. Bengtsson afgifna motionerna
äfvensom herr Älb. Bergströms motion n:o 45, samtliga innefattande
vissa ändringar i eller tillägg till den kungl. propositionen, samt slut¬
ligen friherre Adelswärds båda motioner.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 257
Hvad först Kungl. Maj:ts proposition beträffar torde hufvudpunk-
terna i densamma kunna angifvas sålunda. Enhvar välfrejdad svensk
man erhåller valrätt till Andra Kammaren från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder. Från val¬
rätt är dock utesluten: den, som står under förmynderskap eller är i
konkurstillstånd; den, som häftar för understöd, hvilket under löpande
eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn; den, som icke erlagt de
honom påförda utskylder till stat eller kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre sistförflutna kalenderåren; samt värnpliktig,
som icke fullgjort de honom till och med utgången af sistförflutna
kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar. För valens förrättande skall
riket indelas i valkretsar sålunda, att hvarje län så ock Stockholms
stad skall bilda en eller flera valkretsar. Stad, som utgör del af län
och hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger 3/23o-delar af rikets
folkmängd, skall bilda egen valkrets, men kan, om dess folkmängd
utgör minst ö/Mo- delar af rikets, delas i valkretsar. Rikets indelning
i valkretsar bestämmes genom vallagen. Enligt det vid den kungl.
propositionen fogade, till Riksdagens granskning öfverlämnade vallags-
förslaget skall antalet valkretsar blifva 56. Stockholms stad skall
utgöra 2 valkretsar, Göteborg och Malmö hvardera en, Norrköping
jämte förstäder och Linköping tillsammans en samt städerna Hälsing¬
borg, Landskrona och Lund en valkrets. I öfrigt äro 6 län delade
hvart och ett i 3 valkretsar och 14 län hvart och ett i 2 kretsar.
Med undantag för nyssnämnda städer har den nuvarande uppdelningen
i särskilda landt- och stadsvalkretsar således öfvergifvits och i samband
därmed har den nu bestående olikheten i representationsrätt mellan
land och stad fullständigt bortfallit. Hvarje valkrets skall äga utse
det antal riksdagsmän, hvartill dess folkmängd berättigar densamma,
dock med iakttagande däraf, att för hvarje krets väljas minst 3 riks¬
dagsmän. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets äger utse, fastställes
af Konungen för hvarje treårsperiod. Valen skola vara omedelbara
och ske med tillämpning af proportionellt valsätt. Den metod, som
därvid skall komma till användning, utgör en s. k. fri metod med
partibeteckning och förutsätter således icke offentliga vallistor och
offentlig kandidatur såsom den af Kungl. Maj:t uti propositionerna till
1904 och 1905 årens riksdagar framlagda metoden. Reglerna för till-
lämpningen af den nu föreslagna valmetoden finnas angifna i det vid propo¬
sitionen fogade förslaget till vallag, hvilket jämväl upptager de närmare
bestämmelserna om valen och hvad därmed äger sammanhang. I stället
a) Kungl.
Maj:ts förslag.
258 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
för det nu tillämpade systemet med fyllnadsval vid uppkommen ledighet
inom kammaren föreslås ett system, enligt hvilket ledig plats besattes
utan nytt val. Afgår riksdagsman innan mandattiden utlupit, skall
nämligen ersättare för honom utses genom ny sammanräkning af de
vid allmänna valet afgifna röstsedlarna pa sätt i vallagen närmare
angifves.
Första Kammarens ledamöter skola såsom hittills utses af lands¬
tingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i lands¬
ting. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
skall alltså fortfarande utgöra en valkrets. Valen skola ske för en tid
af sex år, räknade från och med januari månads början året näst efter
det, hvarunder valet skett. För att kammaren äfven hädanefter må
komma att undergå en successiv förnyelse, skola valkretsarna indelas i
sex grupper och hvarje år inom en af dessa val förrättas för näst¬
följande sexårsperiod. Ordningen mellan grupperna skall fastställas i
vallagen. Valen skola vara proportionella och ske med tillämpning af
samma valmetod, som föreslagits beträffande Andra Kammaren. Aigår
riksdagsman, innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit,
skall ersättare för honom utses på enahanda sätt, som föreslagits i
fråga om fyllandet af under valperiod uppkommen ledighet i Andra
Kammaren. De närmare bestämmelserna om valen och hvad därmed
sammanhänger skola intagas i vallagen.
För reglerandet af öfvergången från den gamla till den nya ord¬
ningen för riksdagsmannavalen har Kungl. Maj:t föreslagit särskilda
bestämmelser, kvilka sammanförts i ett öfvergångsstadgande i riksdags¬
ordningen. Enligt dessa bestämmelser skola ledamöter i Första Kam¬
maren, som äro valda med tillämpning af de före år 1909 gällande
stadganden, äga att med sin befattning fortfara till utgången af det
nionde kalenderåret efter det, under hvilket valet skett. Val till denna
kammare efter den nya ordningen kommer att förrättas första gången
år 1909 och då för den första gruppen af valkretsar. För Andra
Kammaren skall den nya ordningen tillämpas första gången vid de
allmänna val, som förrättas efter utgången af augusti månad 1910.
För att olika meningsriktningar bland de kommunalt röstbe¬
rättigade må kunna blifva företrädda inom de korporationer, som
hafva att utse ledamöterna i Första Kammaren, och i syfte att tillför¬
säkra de mindre bemedlade samhällsklasserna ett ökadt inflytande i
kommunalt hänseende och därigenom jämväl i fråga om Första Kam¬
marens sammansättning, har Kungl. Maj:t, i sammanhang med förslaget
till grundlagsändringar, uti särskilda propositioner (n:ris 29, 30 och 70)
259
Riksdagens Särskilda Utskotts (A:o 1) Utlåtande N:o 3.
framlagt förslag till vissa ändringar i kommunalförfattningarna. Dessa
ändringsförslag åsyfta hufvudsakligen införandet af proportionellt val¬
sätt vid val af landstingsmän och stadsfullmäktige samt en begräns¬
ning af den kommunala rösträtten. Ehuru utskottet denna dag af-
gifver särskildt utlåtande öfver såväl ifrågavarande som öfriga till
utskottet hänvisade förslag till ändringar i kommunalförfattningarna
och uti detta särskilda utlåtande närmare redogör för innehållet uti
de kungl. propositioner, som afse ändringar i kommunalförfattningarna,
anser sig dock utskottet, vid det förhållande att de uti dessa proposi¬
tioner framställda förslagen blifvit förelagda Riksdagen till antagande,
under förutsättning att ändring af rikets grundlagar i öfverensstäm¬
melse med den kungl. propositionen varder af Riksdagen i grundlags¬
enlig ordning beslutad, och således utgöra en integrerande del af den
politiska reformen, böra i detta sammanhang lämna en kortfattad redo¬
görelse för innehållet i Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.
Enligt det uti kungl. propositionen n:o 30 framlagda förslag till
ändringar i landstingsförordningen skola landsting smännen väljas omedel¬
bart och med tillämpning af 'proportionellt valsätt i särskildt för lands¬
bygden och särskildt för städerna anordnade valkretsar. Domsaga
med en folkmängd af 30,000 och därutöfver skall indelas i valkretsar,
i regeln efter härad och tingslag, och med iakttagande däraf, att för
hvarje valkrets i allmänhet komma att utses minst tre, högst sex lands¬
tingsmän. Stad, hvars folkmängd utgör minst 6,000, skall bilda egen
valkrets. Stad med mindre folkmängd skall förenas med annan eller
andra sådana städer till en valkrets med minst 6,000, högst 12,000
invånare. Undantag härifrån äro dock tillåtna. För hvarje valkrets
utses, oafsedt dess folkmängd, en landstingsman och därutöfver efter
folkmängden en landstingsman, på landet för hvarje fullt tal af 5,000
och i stad för hvarje fullt tal af 3,000 invånare. I sammanhang med val¬
kretsindelningen skola för bestämmande af den ordning, i hvilken
landstingsmännen böra afgå — valen gälla såsom nu för två år, men
landstinget förnyas till hälften hvarje år — valkretsarna fördelas i två
grupper, med iakttagande däraf att hela antalet landstingsmän varder,
i den mån ske kan, mellan grupperna lika fördeladt. \ alen förrättas
på landet kommunvis vid första ordinarie kommunalstämma under
året enligt i hufvudsak samma regler, som gälla för de kommunala
valen. Alla valsedlarna insändas därefter till domhafvanden, som verk¬
ställer sammanräkningen. I städerna förrättas valen under senare hälften
af maj månad inför magistraten. Valmetoden är densamma, som före-
260 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
slagits skola användas vid val af riksdagsmän. Vid sammanräkningen
uttagas suppleanter till lika antal som landstingsmän.
Såsom ofvan nämnts, skall enligt Kungl. Maj:ts förslag det pro¬
portionella valsättet användas jämväl vid val af stadsfullmäktige. Bestäm¬
melserna härom innefattas uti propositionerna n:ris 29 och 70, med för¬
slag till ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i
stad och förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm. Det före¬
slås ett ovillkorligt stadgande därom, att stad med mer än 10,000
invånare skall indelas i valkretsar, som hafva att hvar för sig utse
minst 10 (i Stockholm 15), högst 25 stadsfullmäktige. Bestäm¬
mandet af valkretsindelningen jämte antalet fullmäktige för hvarje
valkrets är inom ganska rymliga gränser öfverlämnadt åt stadsfull¬
mäktige. Valen skola ske med tillämpning af samma valmetod, som
föreslagits vid val af riksdagsmän och landstingsmän. Afgår stadsfull¬
mäktig under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, skall hans
plats besättas enligt samma regler, som gälla för utseende af ersättare
åt riksdagsman, som afgått under valperiod.
Såsom ett synnerligen viktigt led i den ifrågasatta politiska re¬
formen föreslår Kungl. Maj:t, såsom redan ofvan nämnts, en begräns¬
ning af de nuvarande kommunala röstskalorna. Enligt de uti proposi¬
tionerna n:ris 29 och 70 föreliggande förslagen skall sambandet mellan
den kommunala beskattningen och bevillningen till staten upphöra
och röstskalorna grunda sig på den kommunalt beskattningsbara in¬
komsten. Inom landskommunerna skall följande röstskala tillämpas.
För inkomst till och med 100 kronor erhålles en röst; för inkomst, som
är högre än 100 kronor, men ej öfverstiger 1,000 kronor, erhålles en
röst för hvarje fullt belopp af 100 kronor; för inkomst, som är högre
än 1,000 kronor, erhålles 10 röster och därutöfver en röst för hvarje
fullt belopp af 500 kronor, hvarmed inkomsten öfverstiger 1,000 kronor.
Ingen må dock utöfva rösträtt för mer än 40 röster eller i något fall
för större antal röster, än som svarar mot Vio af kommunens hela
rösttal efter röstlängden. Hvad stadskommunerna beträffar, skall där¬
städes tillämpas en röstskala, som blott därutinnan afviker från den
nyss angifna, att den gräns, där inkomstbeloppet för en röst höjes
från 100 kronor till 500 kronor, är satt vid 2,000 kronor, och att ett
relativt röstmasimum icke finnes stadgadt. Olikheten i skalornas byggnad
har betingats af det förhållandet, att ekonomisk själfständighet eller
ett visst välstånd i allmänhet anses förefinnas vid ett lägre inkomst¬
belopp å landsbygden än i städerna. Det absoluta röstmaximum
inträder vid ett inkomstbelopp, på landet af 16,000 kronor och i stad
af 12,000 kronor.
Riksdagens Särskilda Utskotts (N o 1) Utlåtande N:o 3. 261
Efter att sålunda hafva redogjort för hufvudinnehållet i den kungl.
rösträttspropositionen och därmed sammanhängande propositioner öfver-
går utskottet till att lämna en redogörelse för de motioner, som tillhöra
samma hufvudgrupp som det kungl. förslaget.
Af do motioner, som direkt ansluta sig till Kungl. Maj:ts propo¬
sition, märkas först de af herrar Chr. Olsson och D. Persson m. fl. afgifna. Uti
dessa motioner föreslås, att den för Första Kammaren stadgade valbarhets-
census nedsättes till hälften och att i sammanhang därmed arfvode och
resekostnadsersättning åt kammarens ledamöter införes i likhet med
hvad som nu gäller i fråga om ledamöterna i Andra Kammaren. Herr
D. Persson och medmotionärer hafva därjämte hemställt om vissa ändringar
uti den af Kungl. Maj:t föreslagna valmetoden. Frågan om arfvode för
Första Kammarens ledamöter är jämväl föremål för de af herrar Wiesel-
gren och Jesperson m. fl. väckta motionerna. Härvid är dock att märka,
att herr Jesperson m. fl. föreslå, att ledamot af såväl Första som
Andra Kammaren, som är bosatt i stad, där riksdag hålles, endast skall
erhålla hälften af det arfvode, som tillkommer kammarens öfriga ledamöter.
Den af herr Blomberg väckta motionen afser ändring uti det af
Kungl. Maj:t föreslagna öfvergångsstadgandet i riksdagsordningen. I
syfte att få den nya ordningen med afseende å valen till Första Kam¬
maren tidigare genomförd föreslår motionären, att riksdagsman i denna
kammare, som är vald med tillämpning af de före 1909 gällande stad-
ganden, icke skall äga med sin befattning fortfara längre än till början
af första sexårsperioden för den valkrets, som utsett honom.
Herr J. Bengtssons motion åsyftar införande af bostadsband för val¬
barhet till Första Kammaren. Motionären föreslår nämligen, att till
ledamot af denna kammare endast skola kunna väljas personer, som
äga valrätt inom den valkrets, för hvilken valet sker.
Det vid Kungl. Maj:ts proposition fogade förslag till vallag är af
Kungl. Maj:t öfverlämnadt till Riksdagen allenast för granskning. Herr Öst¬
berg hemställer emellertid, att Riksdagen måtte för sin del antaga förslaget.
Hvad slutligen beträffar den af herr Alb. Bergström afgifna motionen
n:o 45, hänför sig denna till den uti § 19 af Kungl. Maj:ts förslag till vallag
upptagna bestämmelsen, att kommun, som till följd af folkmängdens
storlek, samfärdsförhållanden eller andra orsaker finnes icke lämpligen
böra utgöra ett enda valdistrikt, må delas i två eller flera, och åsyftar
att, om inom en kommun finnes en från förut bestämd vallokal mera
än en mil aflägsen folkskolelokal, särskildt valdistrikt för denna skall
afsöndras, därest anmälan därom göres före den 25 juni af minst 25
inom sådant skolområde valberättigade.
b) Förtlag,
åsyftande
ändring i
Kungl. Maj.ts
proposition.
c) Fri¬
herre Adel-
swärds
förslag.
262 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Det af friherre Adelswärd uti motionen n:o 216 framlagda för¬
slaget åsyftar jämväl en lösning af rösträttsfrågan på grundval af
proportionella val till båda kamrarna, men innefattar betydande afvikelser
från den kungl. propositionen, särskildt beträffande villkoren för valrätt till
Andra Kammaren och grunderna för Första Kammarens bildande. Hvad
Andra Kammaren angår, föreslår motionären, att enhvar välfrejdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, hvilken uppnått 24 års ålder samt
råder öfver sig och sitt gods, skall äga valrätt. Den af Kungl. Maj:t
föreslagna bestämmelsen, att häftandet för af fattigvårdssamhälle till-
deladt understöd skall medföra valrättens förlust, har af motionären
bibehållits, dock med den inskränkningen, att tillfälligt understöd,
som lämnats på grund af sjukdom, icke skall hafva sådan påföljd. Fordran
på fullgjord skatteplikt till det allmänna samt på fullgjord värnplikt
har däremot af motionären icke upptagits. Hvart och ett af rikets
län skall utgöra en valkrets, så framt ej särskilda omständigheter, så¬
som folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena, påkalla dess
delning i flera valkretsar. Enligt hvad den motionen åtföljande moti¬
veringen utvisar, har motionären tänkt sig, att de mest folkfattiga länen
skulle uppdelas i enmanskretsar. Städer, hvilkas folkmängd uppgår till
eller öfverstiger 3/23o-delar af rikets folkmängd, skola bilda egna valkretsar.
Valen skola vara omedelbara och proportionella, så framt icke på grund
af bestämmelserna om delning af valkrets eller eljest allenast en riks¬
dagsman skall inom valkretsen utses. Valbara äro endast män, som
inom valkretsen äga valrätt. — Ledamöterna i Första Kammaren
skola väljas för en tid af sex år, men icke såsom nu af landsting
och stadsfullmäktige, utan af särskildt utsedda elektorer. Hvart och ett
af rikets län skall utgöra en valkrets. Stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger Ar,o-delar af rikets folkmängd, skall bilda egen valkrets.
Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets äger att utse, bestämmes hvart
tolfte år af Konungen. Valkretsarna skola sammanföras i sex valdistrikt
på sådant sätt, att i möjligaste mån samma antal riksdagsmän utses
inom hvarje distrikt. De elektorer, som hafva att utse kammarens
ledamöter, väljas af de till Andra Kammaren röstberättigade, som upp¬
nått 29 års ålder. Till elektorer kunna endast utses män. Vid såväl
elektorsval som val af riksdagsmän äger hvarje röstande en röst och
valen skola ske med tillämpning af proportionell valmetod. Valbara
till Första Kammaren äro endast män, som uppnått 35 års ålder och
till staten skatta för minst 4,000 kronors årlig inkomst. De närmare
bestämmelserna angående valen och hvad därmed sammanhänger skola
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 263
införas i en särskild vallag. Något förslag till dylik lag har motionären
ej framlagt.
Uti sin motion n:o 253 har friherre Adelswärd upptagit tillbehand¬
ling frågan om valmetoden. Motionären föreslår därvid, att den af Kungl.
Maj:t framlagda metoden måtte ändras till närmare öfverensstämmelse med
den valmetod, som vid 1905 års Riksdag af Kungl. Maj:t förordades.
I samband med rösträttsreformen föreslår friherre Adelswärd
vissa ändringar uti kamrarnas ömsesidiga befogenhet, åsyftande att före¬
bygga konflikter dem emellan. Sålunda anser motionären, att sådana änd¬
ringar böra vidtagas i § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen,
att å ena sidan användningen af gemensam votering under vissa villkor
utsträckes och å andra sidan den nu medgifna rätten till omedelbar
dylik votering i vissa fall inskränkes. Enligt motionärens hemställan
skola nämligen, med undantag af sådana frågor, som äro af grundlags
natur, alla lagförslag, som i blott en kammare antagits, afgöras genom
gemensam votering, om i medkammaren för förslaget afgifvits ett antal
röster, motsvarande minst en fjärdedel af kammarens hela ledamotsantal
och om efter ordinarie nyval till Andra Kammaren samma förslag, ånyo
upptaget, fortfarande i ena kammaren oförändradt antages och i den
andra uppnår minst samma minoritet för bifall som förut. Hvad be-
villningsfrågor beträffar, skall, när kamrarna fatta stridiga beslut om
progressiv inkomstskatt och om bevillningsfria afdrag å inkomst, för¬
faras på samma sätt, som föreslagits rörande vanliga lagförslag, och följ¬
aktligen icke såsom nu gemensam votering omedelbarligen äga rum.
Till den hufvudgrupp af motioner, hvari påyrkas rösträttsreformens Förslag, _
genomförande på grundvalen af det hittills tillämpade majoritetsval- majoritetsvals-
systemet, äro att hänföra de förslag, som framlagts af herrar Staaff m. fl., principen.
Warhurg, Ählstrand, Lindhagen m. fl. samt Branting m. fl. Af dessa för¬
slag afse de tre förstnämnda endast en reform af Andra Kammaren,
under det att de af herrar Lindhagen m. fl. och Branting m. fl. afgifna
jämväl åsyfta vissa mer eller mindre långt gående förändringar i Första
Kammarens sammansättning och befogenhet.
Hvad först angår den af herr Staaff m. fl. afgifna motionen, inne- a)HerrStaaffs
bär densamma ett återupptagande af det rösträttsförslag, som af Kungl. m' fl' fdrslag-
Maj:t framlades för 1906 års riksdag. Villkoren för valrätt till Andra
Kammaren äro således desamma, som jämväl upptagits uti innevarande
års kungl. proposition. Den för närvarande bestående åtskillnaden mellan
land och stad vid val af riksdagsmän är bibehållen; men det föreslås en
minskning i städernas representationsrätt därhän, att antalet riksdagsmän
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 35
b) Motioner,
åsyftande
ändringar i
herr Staaffs
m. fl. förslag,
c) Herrar
Lindhagens
m. fl. och
Branting8 m.
fl. förslag.
264 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
fastställes till 165 för landet och 65 för städerna. Valen skola ske efter
principen majoritetsval i enmansvalkretsar. De städer, hvilkas folkmängd
berättigar dem att utse mer än en representant, skola i öfverensstämmelse
med denna princip uppdelas i valkretsar, som hafva att välja hvar en
riksdagsman. Valkretsindelning verkställes hvart nionde år af Konungen.
Valen skola vara omedelbara och för att blifva vald erfordras absolut
majoritet. Erhåller icke någon af kandidaterna sådan röstöfvervikt,
skall omval anställas. Vid detta omval hafva de röstande samma frihet
med afseende å kandidater som vid första valet, och är därvid relativ
majoritet tillfyllest. De detalj föreskrifter, som erfordras för att reglera
valproceduren, skola intagas i en särskild, af Konung och Riksdag gemen¬
samt stiftad vallag. — Det torde här böra anmärkas, att motionärerna
jämväl framlagt förslag till vissa ändringar i kommunalförfattningarna,
hufvudsakligen åsyftande en begränsning af den kommunala rösträtten
i nära anslutning till Kungl. Maj:ts förslag. Den ifrågasatta kommunal¬
reformen har emellertid icke af motionärerna ställts uti något omedel¬
bart samband med den politiska.
De af herrar Warburg och Ahlstrand väckta motionerna ansluta
sig båda till herr Staaffs m. fl. förenämnda motion och åsyfta endast
vissa tillägg till densamma. Sålunda föreslår herr Warburg, att kvinna
måtte erhålla politisk rösträtt under samma betingelser som man, dock
med iakttagande däraf, att gift kvinnas befogenhet att utöfva sin
rösträtt i vissa fall göres beroende af huruvida mannen är behörig att
i valen deltaga. Vidare påyrkar herr Warburg upphäfvande af det
s. k. bostadsbandet eller, om detta ej anses kunna bifallas, bostads-
bandets lossande på sådant sätt, att valbarheten antingen begränsas
inom landtvalkretsar till å landet boende och inom stadsvalkretsar
till dem, som äro bosatta i städerna, eller ock endast bindes vid
bofasthet inom länet. I de båda senare fallen skall dock den, som
utöfvat riksdagsmannauppdrag i Andra Kammaren under minst en
valperiod, vara valbar öfver hela riket. Herr Ahlstrand föreslår i sin
motion en kombination af det utaf herr Staaff m. fl. framlagda rösträtts¬
förslaget och det under de senare åren uti motioner inom Första
Kammaren vid upprepade tillfällen framställda förslaget till sådan
ändring uti § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen, att
beslut rörande skattefrihet eller lindring i skatt för viss inkomst
eller förmögenhet samt beträffande åtskilliga frågor angående progressiv
beskattning undantagas från gemensam votering.
De af herrar Lindhagen m. fl. samt Branting m. fl. afgifna motionerna
åsyfta, såsom redan förut nämnts, icke blott en reform af Andra Kam-
Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 265
maren utan jämväl betydande förändringar i Första Kammarens sam¬
mansättning och befogenhet. Hvad Andra Kammaren beträffar, hafva
motionärerna till utgångspunkt för sina förslag tagit den till 1906
års riksdag aflåtna kungl. propositionen. Betydande afvikelser hafva
dock blifvit gjorda ifråga om villkoren för valrätt och valbarhet.
Sålunda föreslå motionärerna, att valrätt skall tillkomma en hvar
välfrejdad svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det
kalenderår, hvarunder val äger rum, uppnått 21 års ålder och icke
står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt. Vidare
påyrkas, att bostadsbandet skall upphäfvas och kvinna erhålla rätt
att väljas till ledamot af kammaren. Enligt herr Brantings m. fl.
förslag skall hon dock hafva obegränsad rätt till afsägelse af riks-
dagsmannauppdraget. — Hvad åter Första Kammaren angår, föreslås
uti båda motionerna, att dess ledamöter skola väljas för en tid af sex
år och af samma valkorporationer som hittills. Till ledamöter skola
kunna väljas såväl män som kvinnor och för valbarhet endast fordras
att vara kommunalt röstberättigad samt hafva uppnått enligt herr
Lindhagens m. fl. motion 35 år och enligt herr Brantings m. fl. förslag 30.
Uti båda motionerna föreslås införande af arfvode och resekostnads-
ersättning i enlighet med hvad som är stadgadt för ledamöterna i
Andra Kammaren. — Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att
motionärerna uti särskilda motioner framlagt förslag om införande af
lika kommunal rösträtt samt att herr Branting m. fl. anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag, att landstingsmannavalen skola verkställas omedel¬
bart. Ifrågavarande förslag till ändringar i kommunalförfattningarna
hafva dock icke ställts i något omedelbart samband med de föreslagna
grundlagsändringarna.
Den inskränkning i Första Kammarens befogenhet, som uti dessa
motioner föreslagits, går ut på införandet af suspensivt veto för denna
kammare. Enligt herr Lindhagens m. fl. motion skall nämligen hvad
Andra Kammaren tre gånger i följd beslutat i grundlagsfrågor och i andra
ärenden två gånger i följd, efter det för hvarje gång nyval till hela
kammaren mellankommit, blifva Riksdagens beslut. De uti § 65 riks¬
dagsordningen omförmälda frågor skola dock såsom hittills afgöras
genom gemensam votering. I fråga om ändring af dessa bestämmelser
skall dock Första Kammaren fortfarande äga absolut veto, liksom
ock i fråga om sin egen existens. Det af herr Branting m. fl. fram¬
lagda förslaget går hufvudsakligen i enahanda riktning. Har ett för¬
slag till stiftande, ändring eller upphäfvande af civil-, kriminal-,
kommunal- och kyrkolag äfvensom vallag blifvit af Andra Kammaren
266 Riksdagens Särskilda Utskotts (Ako 1) Utlåtande Ako 3.
bifallet, men af Första Kammaren förkastadt, må det ankomma på
Andra Kammaren att genom särskildt beslut förklara förslaget bvilande
till ny pröfning vid andra lagtima riksdag efter nya allmänna val.
Blir detsamma då af Andra Kammaren på nytt oförändradt bifallet,
varder det Riksdagens beslut, oafsedt huruvida Första Kammaren då
bifaller eller afslår detsamma. Ett motsvarande förfaringssätt före¬
slås för grundlagsfrågor, dock med den skillnad, att förslaget måste
vara af Andra Kammaren oförändradt antaget tre gånger i följd, efter det
för hvarje gång allmänna val till kammaren ägt rum, och att för-
nyadt beslut fattas vid första, ej andra året.
Fristående Hvad slutligen beträffar den af herr Alb. Bergström afgifna motionen
motioner. n;0 41 samt herr Hörnstens motion, intaga dessa en från öfriga för¬
slag fristående ställning, i det de icke ansluta sig till något särskildt
rösträttsförslag. Båda motionerna afse att bereda kvinna samma
politiska rösträtt som man. Men under det herr Bergström inskränker sitt
yrkande till att afse endast Andra Kammaren, hemställer herr Hörnstén
om valrätt för kvinnor till båda kamrarna äfvensom om valbarhet
för dem.
Rösträtts- Med anledning af 1902 års riksdagsskrivelse med begäran om
frågan under en från alla synpunkter fullständig utredning af frågan om utsträckt
föregående valrätt till Riksdagens Andra Kammare framlade Kungl. Maj:t vid 1904
årens riks- års riksdag ett förslag till utvidgning af valrätten till nämnda kammare,
daflar byggdt på principen allmän rösträtt i förening med proportionella val.
Förslaget blef till sina hufvudsakliga delar tillstyrkt af konstitutions¬
utskottet. I vissa hänseenden fann sig dock utskottet föranlåtet hem¬
ställa om förändringar i förslaget. Dessa bestodo väsentligen i upp¬
ställandet af fordran på direkt skatteplikt till staten såsom villkor
för åtnjutande af valrätt, valkretsindelningens anordnande med åtskillnad
mellan land och stad samt intagande i riksdagsordningen af åtskilliga
stadganden af principiell natur rörande det af Kungl. Maj:t föreslagna
proportionella valsystemet. Utskottets förslag vann emellertid ej någon¬
dera kammarens bifall. Första Kammaren antog för sin del med 93
röster mot 50 ett inom kammaren framställdt förslag, som anslöt sig
till den kungl. propositionen, men från utskottets förslag upptog för¬
utom vissa mindre väsentliga ändringar den af utskottet uppställda
fordran på direkt skattskyldighet till staten såsom villkor för valrätt.
267
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Andra Kammaren åter biföll med 116 röster mot 109 en inom kammaren
väckt motion, hvilken, förutom andra skiljaktigheter af mindre betyden¬
het från det af Första Kammaren godkända förslaget, innefattade
majoritetsval i delvis blandade lan dt- och stadsvalkretsar samt icke
upptog krafvet på direkt skatteplikt till staten såsom betingelse för
rösträtt. Då kamrarnas beslut i ämnet gingo i väsentligen olika rikt¬
ningar, så att sammanjämkning icke kunde äga rum, föll frågan vid
denna riksdag.
Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag angående
ändrade bestämmelser om val till Riksdagens Andra Kammare, i alla
väsentliga delar anslutande sig till den kungl. propositionen vid 1904
års riksdag. Konstitutionsutskottet ansåg sig icke heller denna gång
kunna tillstyrka det kungl. förslaget i oförändradt skick, utan vidhöll
den af 1904 års konstitutionsutskott uttalade mening, att fordran på
direkt skatteplikt till staten borde uppställas såsom villkor för rösträtts
åtnjutande, äfvensom att i riksdagsordningen borde införas sådana i
Kungl. Maj:ts förslag till vallag intagna bestämmelser rörande val¬
systemet, hvilka vore af principiell natur. Utskottets förslag blef af
Första Kammaren antaget med 99 röster mot 42, men af Andra Kam¬
maren förkastadt med 114 röster mot 109. Då icke heller något af
de öfriga föreliggande förslagen tillvann sig denna kammares bifall, hade
frågan således fallit jämväl vid denna riksdag.
Den af Kungl. Maj:t för 1906 års riksdag i ämnet framlagda
propositionen innebar ett försök till rösträttsfrågans lösning på grund¬
valen af principen majoritetsval i enmansvalkretsar vid val till Andra
Kammaren. Valrättsvillkoren voro desamma som i de båda nästföregående
årens kungl. propositioner, dock med den skillnad, att valrättsåldern
satts till 24 i stället för 25 år. Det kungl. förslaget vann icke kon¬
stitutionsutskottets understöd. Utskottet anslöt sig i stället i hufvud-
sakliga delar till en inom Andra Kammaren afgifven motion, uti hvilken
påyrkades införandet af proportionellt valsätt till Riksdagens båda
kamrar. Det af utskottet på grundvalen af ifrågavarande motion
utarbetade förslaget upptog samma valrättsvillkor till Andra Kammaren
som 1904 och 1905 års kungl. propositioner i ämnet, dock med tillägg
af villkoret om direkt skattskyldighet till staten. Därjämte förordade
utskottet betydligt mindre valkretsar och en enklare valmetod, än hvad i
dessa propositioner föreslagits. Beträffande valen till Första Kammaren
föreslog utskottet, att dessa inom landstingen och stadsfullmäktige skulle
ske efter proportionell valmetod, då flera än en riksdagsman skulle
utses. Utskottets förslag vann icke oförändradt någondera kammarens
Allmän
motivering.
268 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
bifall. Första Kammaren antog för sin del med 118 röster mot 26
en vid betänkandet fogad reservation, hvari påyrkades bifall till ut¬
skottets förslag med den ändring, att valperioden för Första Kam¬
maren bestämdes till 6 år. Andra Kammaren åter biföll med 134
röster mot 94 den kungl. propositionen, medan förenämnda reservation
förkastades med 130 röster mot 98. Då de af kamrarna fattade be¬
sluten gingo i helt olika riktningar, kunde sammanjämkning icke äga
rum och frågan hade således återigen fallit.
Att rösträttsfrågan, trots allt på densamma under de senare åren
nedlagdt arbete, ännu icke erhållit sin lösning, har, såsom ofvan
lämnade redogörelse för dess behandling vid de senaste årens riksdagar
gifver vid handen, i främsta rummet berott därpå, att enighet mellan
kamrarna icke kunnat uppnås rörande det valsätt, som vid en ut¬
sträckning af valrätten till Andra Kammaren bör komma till använd¬
ning. Under det att de olika meningarna angående valrättsvillkoren,
kärnpunkten i reformen, allt mer och mer närmat sig hvarandra, har
däremot frågan rörande valsättet alltjämt varit föremål för bestämdt skilj¬
aktiga uppfattningar. Då rösträttsfrågan förra året förelåg till Riksdagens
behandling uttalade sig, såsom ofvan nämnts, en mycket stor majoritet
inom Första Kammaren och en högst afsevärd minoritet inom den
Andra för det proportionella valsättet, medan Andra Kammarens
pluralitet anslöt sig till majoritetsvalsystemet. Af de många i ämnet
väckta motioner, som blifvit till utskottet öfverlämnade, framgår, att
denna skiljaktighet i meningar fortfarande kvarstår. Det är under
sådana förhållanden helt naturligt, att frågan angående villkoren för
rösträtt till Andra Kammaren trädt i bakgrunden och att valsättet
och hvad därmed sammanhänger blifvit det spörsmål, kring hvilket i
rösträttsfrågans nuvarande läge det hufvudsakliga intresset samlar sig.
Då det proportionella valsättet första gången framfördes uti ett
aktuellt politiskt program, skedde detta i samband med ett förslag till
reform af valrättsbestämmelserna för Riksdagens Andra Kammare. De
i denna riktning vid 1904 och 1905 årens riksdagar framlagda för¬
slagen lyckades emellertid icke tillvinna sig representationens bifall.
Bortsedt från anmärkningarna mot den då föreslagna valmetoden och
valkretsindelningen framhölls särskildt af motståndarna till dessa för¬
slag, att en första och ovillkorlig förutsättning för införandet af pro-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 269
portionelit valsätt till Andra Kammaren vore, att det infördes jämväl
vid val till Första Kammaren. Äfven många af detta valsätts prin¬
cipiella anhängare utgingo från denna synpunkt och anförde såsom
skäl för denna sin uppfattning, att det hvarken vore rättvist eller lämp¬
ligt att för representationens ena hälft bibehålla en valmetod, som för
den andra hälften blifvit utdömd såsom ledande till ett med rättvisans
fordringar föga öfverensstämmande resultat. Vid rösträttsfrågans be¬
handling inom konstitutionsutskottet vid 1906 års riksdag blefvo äfven
dessa synpunkter af utskottet beaktade. Utskottet, som fann en
tillfredsställande lösning af rösträttsfrågan icke kunna uppnås, med
mindre man byggde reformen på ett proportionellt valsystem, ansåg
sig nämligen böra tillmötesgå de uttalade önskningarna om detta val¬
systems införande jämväl till Första Kammaren. Enligt utskottets upp¬
fattning vore det obestridligt, att kammaren genom det proportionella
valsättet skulle vinna en mera mångsidig representation för de intressen,
den företrädde. För utskottet hade äfven den synpunkten varit be¬
stämmande att, därest båda kamrarna komme att utses efter detta
valsätt, skillnaden i deras allmänna karaktär skulle blifva mindre skarpt
framträdande och samarbetet dem emellan därigenom underlättas. Det
af utskottet utarbetade förslaget, som, hvad Första Kammaren beträffar,
upptog proportionella val inom landstingen och stadsfullmäktige vid
utseende af ledamöterna i nämnda kammare, vann, såsom ofvan erinrats,
Första Kammarens bifall och en betydande anslutning inom Andra
Kammaren. Från att till en början endast hafva afsett denna kam¬
mare utvidgades således vid 1906 års riksdag det proportionalistiska
programmet till att omfatta jämväl Första Kammaren. På grund af
hvad vid nämnda riksdag sålunda förefallit, måste frågan om tillämpan¬
det af det proportionella valsättet på enbart Andra Kammaren anses
vara afförd från dagordningen. Då utskottet nu haft att träffa sitt
val mellan de olika grunder, på hvilka den politiska reformen kan
byggas, har utskottet funnit själffallet, att, om rösträttsfrågans lösning
skall ske på de proportionella valens grund, dessa måste komma till
användning vid båda kamrarnas bildande.
Den första fråga, till hvilken utskottet under sitt arbete haft att
taga ståndpunkt, har således varit, huruvida en utsträckning af val¬
rätten till Andra Kammaren bör förbindas med införande af pro¬
portionellt valsätt till Riksdagens båda kamrar eller huruvida denna
reform bör byggas på grundvalen af det hittills tillämpade majoritets¬
valsystemet. Uppenbart är, att man för att rätt kunna träffa sitt val
mellan dessa båda utvägar för rösträttsfrågans lösning icke uteslutande
Proportions-
val eller
majoritetsval.
270 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
får fästa sig vid de fördelar och olägenheter, hvilka majoritetsval och
proportionsval, principiellt sedt, hvar å sin sida förete, utan äfven
måste taga hänsyn till, hvilkendera utvägen kan sägas vara bäst öfverens¬
stämmande med det hos oss tillämpade tvåkammarsystemets konstitu¬
tionella karaktär.
Hvad först angår frågan om de båda olika valsättens principiella
fördelar och olägenheter, har denna under de senare åren såväl inom
Riksdagen som under den allmänna diskussionen ute i landet blifvit
så allsidigt och uttömmande belyst, att utskottet icke anser sig be¬
höfva här ingå på någon närmare utveckling af denna del af ämnet.
Den hufvudanmärkning, som riktats mot majoritetsvalen, nämligen att
vid dessa val mycket betydande meningsgrupper bland valmännen uteslutas
från andel i representationen, synes emellertid utskottet vara så tungt
vägande att, äfven om icke andra skäl mot detta valsystems bibehål¬
lande vid en utsträckning af rösträtten kunde andragas, ett gifvet
företräde måste tillerkännas det proportionella valsättet, hvars ut¬
märkande egenskap just är att skydda minoriteternas rätt genom att
tillförsäkra hvarje mera betydande grupp af valmän den andel i repre¬
sentationen, hvartill den i förhållande till sin storlek kan, anses vara
befogad. Hyser man den otvifvelaktigt riktiga uppfattningen, att en
representations styrka och lifskraft ytterst beror därpå, att alla berät¬
tigade intressen i samhället, såvidt ske kan, blifva inom densamma
företrädda, så att representationen är ett troget uttryck för de olika
meningar, som göra sig gällande bland valmännen, är det uppenbarligen
af allra största vikt att anlita ett valsätt, som är ägnadt att befordra
detta syfte, och icke bibehålla en valordning, som till sin natur är
däremot stridande och hvars brister framträda allt mera i samma mån
de intressen äro mångskiftande, som skola vid valen bevakas. Detta
måste vara så mycket mera af behofvet påkalladt, då man nu går
att vidtaga en för hela vårt politiska lif så genomgripande reform,
som den politiska rösträttens omgestaltning i enlighet med den all¬
männa rösträttens idé. Genom en utsträckning af valrätten till Riks¬
dagens Andra Kammare i den omfattning, som uti den kungl. pro¬
positionen föreslagits, komma de nya valmännen att utgöra majoritet
bland rikets samtliga röstberättigade. Då, såsom 1906 års konstitu¬
tionsutskott uti sitt i ämnet afgifna utlåtande framhöll, dessa nya val¬
män i stort sedt tillhöra en klass af medborgare, som hitintills är i
det politiska lifvet så godt som opröfvad, och då till dem helt visst
komma att ansluta sig skaror af förutvarande väljare, kan det icke
vara tillrådligt eller välbetänkt att bibehålla en valordning, som skulle
271
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
möjliggöra, att de samhällsklasser, hvilka hittills utöfvat det bestäm¬
mande inflytandet på vårt politiska lif och därunder förskaffat sig er¬
farenhet och insikt i allmänna värf, helt och hållet vid riksdagsmanna-
valen undanträngas af de nytillkomna valmännen. För att förebygga
den omkastning i våra politiska förhållanden, som häraf skulle blifva
följden, måste det därför framstå såsom en bjudande nödvändighet, att
i samband med den allmänna rösträttens införande sådana bestämmelser
intagas i våra grundlagar, att, såvidt möjligt, alla samhällsklasser och
således jämväl de hittills valberättigade få sina befogade intressen till¬
godosedda. Vid öfvervägande af de olika anordningar, som därvid
kunna komma i betraktande, erbjuder sig själfmant det proportionella
valsättet såsom den mest tillfredsställande lösningen.
Står det således redan på grund af hvad ofvan anförts klart för
utskottet, att rösträttsfrågans lösning bör sökas på grundvalen af det
proportionella valsättet och icke på basis af det hittills tillämpade
majoritetssvalsystemet, blifver detta så mycket mera fallet, då man tager
i öfvervägande, hvilken inverkan en lösning af rösträttsfrågan på ma¬
joritetsvalens eller de proportionella valens grund skulle utöfva på för¬
hållandet mellan representationens båda afdelningar. Utskottet kommer
härvid helt naturligt in på frågan angående det hos oss tillämpade
tvåkammarsystemets konstitutionella karaktär. Då förslaget om detta
systems införande framställdes, motiverades det därmed, att en lag¬
stiftande församling, liksom hvarje annan mänsklig makt, behöfver vid
sin sida en jämlike för att icke förr eller senare urarta till envälde.
Representationen borde därför fördelas i två kamrar på ett sätt, som
på samma gång skulle förekomma förhastade beslut och trygga det bestå-
endes rätt. För att, såsom Louis De Geer uti sitt till statsrådsprotokollet
afgifna yttrande framhöll, dessa kamrar måtte erhålla sinsemellan lika
inre styrka, hvilket vore ett väsentligt villkor för vinnandet af det
med tvåkammarsystemet afsedda ändamål, och för att undvika, det
kamrarna redan till följd af sitt ursprung komme till hvarandra i en
fientlig ställning, som kunde blifva vådlig för samhällsordningen, borde
båda kamrarna utgå från hela folket, under det en nödig karaktärs-
skillnad dem emellan vunnes genom stadgande af olika förfarings¬
sätt för hvardera kammarens bildande. I öfverensstämmelse härmed
organiserades Andra Kammaren på ett sådant sätt, att den växlande
opinionen bland valmännen kunde i denna kammare finna ett mera
känsligt och omedelbart uttryck, medan åt Första Kammaren gafs en
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Åfd. 3 Höft. 36
272 Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:o 1} Utlåtande N.o 3.
sådan sammansättning, att den komme att utgöra ett uttryck för en
mera bestående politisk åskådning. För att kamrarna skulle kunna
gent emot hvarandra intaga en fullt själfständig ställning och hvar
för sig fritt och otvunget från sina olika synpunkter bedömma före¬
liggande frågor, stadgades, att de båda skulle i alla frågor äga lika
behörighet och myndighet. Bestämmelserna om representationens för¬
delning på tvenne karaktärsskilda och med lika befogenhet i alla frågor
utrustade kamrar utgöra följaktligen de grundvalar, på hvilka vårt
tvåkammarsystem hvilar och som därför icke kunna rubbas utan att
hela detta system förvanskas.
Att frågan om införandet af allmän rösträtt vid val till Andra
Kammaren på det närmaste sammanhänger med spörsmålet om kam¬
rarnas lika behörighet och myndighet, torde ligga i öppen dag. Förut¬
sättningen för att denna grundsats skall kunna upprätthallas maste
uppenbarligen vara, att skillnaden i kamrarnas allmänna karaktär icke
drifves alltför långt. Såsom utskottet redan ofvan framhållit, skulle
reformens genomförande på majoritetsvalens grund med största sanno¬
likhet leda därhän, att Andra Kammaren till öfvervägande del komme
att bestå af representanter för de medborgare, hvilka hittills varit från
politisk rösträtt uteslutna. Dess allmänna karaktär skulle följaktligen
komma att undergå en genomgripande förändring. Uppenbart är,
att karaktärsskillnaden mellan de båda afdelningarna af representationen
blefve ytterst skarpt framträdande. Den intressemotsats mellan kam¬
rarna, som häraf skulle blifva följden, komme utan tvifvel att i hög
grad försvåra samarbetet dem emellan och måhända leda till vidtgående
och svårlösta författningskonflikter. Att detta skulle högst menligt
inverka på samhällslifvets lugna utveckling, måste för en hvar stå i
öppen dag. För åstadkommande af ett fruktbärande resultat al verk¬
samheten i en riksförsamling, bestående af två kamrar med lika be¬
hörighet och myndighet, måste, såsom statsrådet och chefen för justitie¬
departementet uti sitt till statsrådsprotokollet afgifna yttrande fram¬
hållit, förutsättningen ovillkorligen vara den, att möjlighet till sam¬
verkan finnes mellan dessa kamrar. Det måste därför helt naturligt
i ramstå såsom en angelägenhet af största vikt, att man söker förebygga
den intressemotsats mellan kamrarna, som genom den allmänna röst¬
rättens införande till Andra Kammaren och majoritetsvalens bibehållande
otvifvelaktigt komme att uppstå. Enligt utskottets uppfattning torde
detta lämpligast kunna ske därigenom, att åt de båda kamrarna gifves
en sådan sammansättning, .att de olika åskådningar, som förefinnas
273
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
bland valmännen, blifva inom båda kamrarna företrädda, eller med
andra ord, att det proportionella valsättet kommer till användning vid
bägge kamrarnas bildande. Att genom en dylik anordning motsätt¬
ningen mellan kamrarna skulle i afsevärd mån minskas och samarbetet
dem emellan i hög grad underlättas, finner utskottet uppenbart.
Utskottet har sålunda kommit till det resultat, att rösträttsfrågans
lösning bör sökas på grundvalen af proportionellt valsätt till Riks¬
dagens båda kamrar.
Det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget, som grundar sig på en
noggrann och allsidig utredning af alla de spörsmål, som för frågans
bedömande måste tagas i beaktande, har utskottet funnit motsvara de
fordringar, som måste uppställas för att få rösträttsfrågan löst på ett
tillfredsställande och beståndande sätt. En förtjänst hos förslaget
är, att det så mycket som möjligt ansluter sig till redan gifna förhållanden
och icke afser att i vår författning införa några nya bestämmelser ut¬
öfver dem, som betingas af valrättens utsträckning och det propor¬
tionella valsättets tillämpning. Det torde ej heller kunna bestridas,
att den bredare demokratiska grund, hvarpå Första Kammaren blifvit
ställd, i hög grad skall bidraga till att förbindelsen och samarbetet
mellan kamrarna möjliggöres och underlättas.
Det sätt, hvarpå det kungl. förslaget söker lösa frågan om de
proportionella valens tillämpning å Första Kammaren, synes utskottet
icke lämna rum för några befogade invändningar af principiell inne¬
börd. Då denna fråga vid nästlidet års riksdag förelåg, anmärktes mot
det af konstitutionsutskottet framställda förslaget, enligt livilket den
proportionella valmetoden endast skulle komma till användning inom
landstingen och stadsfullmäktige, att, därest detta valsätt skulle till
denna kammare införas, konsekvensen ovillkorligen fordrade, att den
proportionella principen genomfördes ända ned till urväljarna, äfvensom
att sådana ändringar vidtoges i fråga om den kommunala rösträtten,
att de mindre röstägarna blefve i stånd att göra sig gällande vid valen
till landstingen och stadsfullmäktige och därigenom jämväl vid utseende
af ledamöter i Första Kammaren. Endast under dessa förutsättningar
skulle nämligen det proportionella valsättet kunna få någon betydelse
för denna kammare. Dessa invändningar hafva vid det kungl. förslagets
utarbetande blifvit beaktade. Genom upptagande af proportionella val
jämväl till landsting och stadsfullmäktige har den proportionella prin¬
cipen blifvit fullt konsekvent genomförd och genom begränsningen af
Grunderna
för Forsta
Kammarens
bildande
enligt Kungl.
Maj :ts för slag.
274 Riksdagens Särskilda Utskotts (A':o 1) Utlåtande A’.-o 3.
de kommunala röstskalorna kar beredts tillfälle för olika meningsrikt-
ningar bland de kommunalt röstberättigade att vid valen till lands¬
tingen ock stadsfullmäktige göra sig i förkållande till sin numerär så
gällande som med införande af proportionella val till Första kammaren
måste förutsättas.
Då de af Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna i kommunalförfatt¬
ningarna således utgöra ett ingående led i den politiska reformen, kar
utskottet redan i detta sammankang ansett sig böra angifva sin prin¬
cipiella ställning till denna del af ämnet. Hvad då först angår förslaget
om införande af proportionellt valsätt vid val af landstingsmän ock
stadsfullmäktige kar utskottet icke någon invändning af principiell
natur att däremot framställa, då detta måste betraktas såsom en gifven
förutsättning för samma valsätts tillämpning vid valen af ledamöter i
Första Kammaren. Genom afskaffande af de medelbara valen vid lands¬
tingens bildande samt valkretsindelningens omläggande i enlighet med
det proportionella valsättets fordringar synas nödiga garantier kafva
erhållits för ett i möjligaste mån tillfredsställande resultat. Hvad val¬
metoden beträffar, hvilken är densamma som skall tillämpas vid valen
af riksdagsmän, vill utskottet därom längre fram yttra sig.
Uppenbart är, att den af Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen
af de kommunala röstskalorna utgör det viktigaste ledet i de refor¬
mer, som skola bereda väg för en annan ordning med afseende å Första
Kammarens bildande. Som ofvan nämnts, går det kungl. förslaget ut
på att i stället för de nu gällande röstskalorna, med ett maximum å
landsbygden af 5,000 fyrkar ock i stad af 100 röster, införa en på den
kommunalt beskattningsbara inkomsten grundad 40-gradig röstskala.
Utskottet finner ock välbetänkt, att, då nu en förändring i den politiska
rösträtten vidtages, man tillmötesgår sedan långt tillbaka framställda
anspråk på begränsning af den kommunala rösträtten. I hvilken om¬
fattning en begränsning af röstskalorna bör ske, måste uppenbarligen
alltid blifva ett synnerligen vanskligt spörsmål, som helt naturligt kan
blifva föremål för vidt skilda meningar. Å ena sidan måste nämligen
tillses, att begränsningen göres så effektiv, att den leder till det därmed
åsyftade målet, medan å andra sidan uppmärksamhet måste ägnas däråt,
att begränsningen icke går så långt, att de större skattebetalarnas infly¬
tande i kommunernas angelägenheter helt ock hållet omintetgöres ock
den afgörande beslutanderätten lägges i händerna på dem, som själfva
endast i mycket ringa mån bidraga till täckande af de utgifter, som
genom deras åtgöranden blifvit kommunerna åsamkade. Yid prof-
275
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JS':o 3.
ningen af de utaf Kungl. Maj:t föreslagna röstskalorna och den till
grund för dessa liggande statistiska utredningen, har utskottet icke
kunnat undgå att finna att, därest dessa röstskalor blifva fastställda,
en synnerligen långt gående maktförskjutning inom det kommunala
lifvet blifver följden, särskildt inom de kommuner, där industriell
verksamhet i någon större omfattning bedrifves. Men då det å
andra sidan icke torde vara möjligt att utfinna en röstskala, så
beskaffad, att den i hvarje särskildt fall skipar full rättvisa åt de
båda synpunkter, som vid sakens bedömande måste fasthållas, har
utskottet, särskildt med hänsyn till nödvändigheten af att röst-
skalorna bestämmas på ett sådant sätt, att de olika intressena inom
kommunerna kunna verksamt göra sig gällande inom de korporationer,
som hafva att utse ledamöter i Riksdagens Första Kammare, funnit sig
böra i princip ansluta sig till det af Kungl. Maj:t i förevarande ämne
framlagda förslaget. Att genom detta förslags antagande ett betydligt
ökadt inflytande i såväl kommunalt som politiskt hänseende kommer
att tillförsäkras de mindre bemedlade inom kommunen, bekräftas till
fullo af den statistiska utredning, hvarpå förslaget är grundadt.
Utskottet anser sig böra i detta sammanhang yttra sig angående
det af friherre Adelswärd framlagda förslaget, hvilket jämväl åsyftar
en lösning af rösträttsfrågan på grundval af proportionella val till
båda kamrarna. Detta förslag har utskottet icke kunnat tillstyrka.
Frånsedt den omständigheten, att friherre Adelswärd förordar en
betydligt längre gående utsträckning af valrätten, än hvad Kungl.
Maj:t föreslagit och kamrarnas förut i ämnet fattade beslut angifva
såsom möjligt att genomföra, äro de af honom föreslagna grunderna
för Första Kammarens bildande sådana, att därest desamma antoges,
kammaren helt och hållet skulle förlora sin konstitutionella karaktär. Det
torde nämligen vara alldeles uppenbart att, om rätten att välja ledamöter
i denna kammare, såsom motionären föreslagit, fråntages de nuvarande
valkorporationerna, landstingen och stadsfullmäktige, och i stället upp¬
drages åt särskilda valnämnder, utsedda genom allmän och lika rösträtt,
kammaren skulle komma att förete en sammansättning, som föga skilde
sig från medkammarens. De garantier motionären velat uppställa för
att Första Kammaren må erhålla en annan karaktär än Andra Kammaren
synas utskottet nämligen ingalunda vara. af beskaffenhet att tillförsäkra
Första Kammaren den ställning, som bör tillkomma ett öfverhus, därest
det skall på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin uppgift.
Friherre
Adelswärds
förslag.
Speciell
motivering.
Andra
Kammaren.
Valrättsvill-
koren.
276 Biksdagens Särskilda Utskotlt (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Den framställning utskottet ofvan lämnat gifver således vid han¬
den, att utskottet för att få till stånd en tillfredsställande och med våra
konstitutionella förhållanden öfverensstämmande lösning af rösträtts¬
frågan funnit sig böra principiellt ansluta sig till den kungl. propo¬
sitionen och de förutsättningar, på hvilka densamma hvilar, samt att
utskottet följaktligen anser sig böra afstyrka såväl det af friherre
Adelswärd framlagda förslaget, som alla öfriga motioner, uti hvilka
påyrkas rösträttsfrågans lösning på grundvalen af det hittills tillämpade
maj oritetsvalsystemet.
Efter att sålunda hafva angifvit sin principiella ställning till frågan
öfvergår utskottet till att yttra sig angående det kungl. förslagets olika
delar. Utskottet får härvid jämväl tillfälle att uttala sig med anled¬
ning af de särskilda yrkanden, som med hänsyn till skilda punkter
gjorts i de framlagda motionerna.
De af Kungl. Maj:t föreslagna grundlagsändringar, som afse val
till Andra Kammaren, äro uppgjorda på grundvalen af de utaf Kungl.
Maj:t för 1904 och 1905 årens riksdagar framlagda och af konstitu¬
tionsutskottet bearbetade förslag till grundlagsändringar och vallag.
I hufvudsak hafva endast sådana ändringar vidtagits, som föranledts
af den nya proportionella valmetoden.
Hvad först beträffar villkoren för valrätt till Andra Kammaren
öfverensstämmer den kungl. propositionen, som ofvan nämnts, härut¬
innan med det förslag, som af Kungl. Maj:t afläts till nästlidet års
riksdag och då vann Andra Kammarens bifall. Enligt det af Första
Kammaren vid samma riksdag biträdda förslaget voro valrättsvillkoren
desamma med undantag däraf, att valrättsåldern var satt till 25 år i
stället för 24 och att såsom villkor för valrätt jämväl uppställts fordran
på direkt skattskyldighet till staten. Ehuru utskottet skulle ansett
önskvärdt, att sistnämnda valrättsvillkor blifvit bibehållet, särskildt för
vinnandet af nödig öfverensstämmelse med det såsom villkor för röst¬
rättens utöfvande uppställda krafvet på fullgjord utskyldsbetalning till
stat och kommun, har utskottet dock icke funnit sig böra härom fram¬
ställa något yrkande. Det torde nämligen icke kunna med fog be¬
stridas, att fordran på en sådan skattskyldighet i viss mån kan sägas
innebära en afvikelse från den allmänna rösträttens princip. Vid så-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 277
dant förhållande och då de an gift) a skilj aktigheterna mellan kamrarnas
förut intagna ståndpunkter i detta ämne icke böra få stå hindrande
emellan för den stora frågans lösning, har utskottet ansett sig böra
ansluta sig till Kungl. Maj:ts härutinnan framställda förslag. De yrkan¬
den om ytterligare utsträckning af valrätten, som herrar friherre Adel-
swärd, Lindhagen m. fl. och Branting m. fl. uti sina motioner fram¬
ställt, har utskottet, med fäst afseende å den stora vikten däraf, att
de nya element, som genom den ifrågasatta rösträttsutvidgningen skulle
komma att tillföras valmanskåren, kunna påräknas vara i besittning af
för valrätts åtnjutande erforderlig mognad och själfständighet, icke
kunnat biträda.
Uti åtskilliga af de till utskottet hänvisade motionerna hafva
framställningar gjorts därom, att jämväl kvinnor, gifta såväl som ogifta,
måtte tillerkännas politisk rösträtt. De sträfvanden att bereda kvinnan
likställighet med mannen i socialt och politiskt afseende, som under
de senare åren med ökad styrka gjort sig gällande, finner utskottet
vara värda allt beaktande. Riksdagen har också, hvad på den an¬
kommer, så långt hittills varit möjligt tillmötesgått kvinnornas röst-
rättskraf genom att hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande af
en fullständig och allsidig utredning af frågan samt om framläggande
af förslag i ämnet. Att nu föregripa resultatet af denna utredning
och föreslå införandet af politisk rösträtt för kvinnor, utan att
närmare kunna bedöma alla de synnerligen invecklade spörsmål, som
stå i sammanhang med denna nya princips upptagande i vår offent¬
liga rätt, finner utskottet hvarken tillrådligt eller välbetänkt. Frågan
om utvidgning af rösträtten för män har dessutom visat sig vara så
svårlöst, att den icke bör fördröjas genom att kombineras med spörs¬
målet om politisk rösträtt för kvinnor.
Beträffande villkoren för valbarhet till Andra Kammaren har, såsom
af ofvan lämnade sammanfattning framgår, uti åtskilliga motioner yr¬
kanden framställts, dels att kvinnor måtte blifva valbara och dels att
det för valbarhet stadgade bostadsbandet måtte lossas eller helt och
hållet upphäfvas.
Hvad frågan om kvinnans valbarhet angår, sammanhänger denna
naturligen på det närmaste med spörsmålet om hennes valrätt, i det
denna senare ovillkorligen måste vara en förutsättning för den förra.
Då emellertid utskottet af skäl, som ofvan nämnts, icke kunnat för
närvarande förorda införandet af politisk valrätt för kvinnor, följer
däraf, att utskottet ej heller kunnat tillstyrka valbarhet för dem.
Valbarhets-
villkoren.
Den propor¬
tionella val¬
metoden.
Den s. k.
Thieleska
metoden.
278 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Vidkommande härefter de gjorda framställningarna om bostads-
bandets lossande eller upphäfvande vill utskottet visserligen icke be¬
strida, att en dylik förändring skulle någon gång kunna verka för¬
delaktigt. Men utskottet har dock icke kunnat tillmäta detta en så
stor betydelse, att en afvikelse bör ske från den nu gällande grund¬
satsen, att valbarheten skall vara bunden vid valrätt inom den val¬
krets, för hvilken valet sker. Utskottet kan desto mindre finna de
föreslagna ändringarna vara från de särskilda orternas synpunkt afbehofvet
påkallade, som valkretsarna enligt det af utskottet förordade förslaget blifva
så stora, att de till och med kunna omfatta hela län. Och ser man saken
från det allmännas synpunkt, måste det uppenbarligen betraktas såsom
en stor fördel, att alla de mångskiftande intressen, som förefinnas i
de olika orterna af vårt vidsträckta land, varda inom representationen
företrädda af personer, som äga ingående kännedom om dessa orters
särskilda önskemål och behof.
Utskottet öfvergår härefter till en granskning af den utaf Kungl.
Maj:t föreslagna proportionella valmetoden. Såsom utskottet uti sin
allmänna motivering framhållit, är det uppenbart, att vid bedömandet
af frågan om valsättet det ej är nog att för sig klargöra de fördelar
och olägenheter, hvilka majoritetsval och proportionsval, principiellt
sedt, hvar å sin sida förete. Af proportionsval finnas flera skilda slag.
Och under rösträttsfrågans utveckling hos oss har det helt naturligt gifvits
ett framskjutet rum åt spörsmålet, hvilken af flera tänkbara propor¬
tionella metoder må kunna anses för våra förhållanden bäst lämpad.
Utskottet finner sig därför böra något utförligare redogöra för metod¬
frågan, sådan den nu föreligger.
Den af Kungl. Maj:t föreslagna proportionella valmetoden är
väsentligen samma s. k. Thieleska metod, hvilken vid nästlidet års
riksdag förordades af konstitutionsutskottet.
Nämnda Thieleska metod innebär, såsom bekant, att de afgifna
rösterna sammanräknas lika många gånger som det antal platser, valet
afser att besätta; att platserna, en efter annan, tilldelas den kandidat,
som för hvarje gång har högsta rösttalet; och att en valsedel förlorar i
röstvärde i den mån sedelns kandidater blifvit valda, så att röstvärdet
nedgår till hälften, tredjedelen, fjärdedelen o. s. v., allteftersom sedeln
bidragit till valet af en, två, tre o. s. v. representanter. Metoden,
till sina grunder klar och enkel, ger tydligen ett godt propor¬
tionellt resultat, så snart alla valmän af samma parti rösta med lika
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 279
lydande sedlar. Under sådan förutsättning kan hvarje parti anses
hafva röstat med blott en valsedel, hvars röstvärde dock är lika med
summan af alla från partiet afgifna sedlars röstvärden, och det inses
lätt, att den successiva nedsättningen af valsedlarnas röstvärden måste
medföra en rättvis platsfördelning mellan partierna. Men där nämnda
förutsättning sviker, kan valets utgång blifva mindre tillfredsställande,
i det att ett parti, hvars medlemmar icke kunnat ena sig om kandi¬
daternas namn, kommer att behandlas mindre gynnsamt än ett annat
med bättre sammanhållning. Metoden förutsätter alltså och måste
verka därhän, att valledningen erhåller en betydande makt, att den
enskilde valmannen blir underkastad ett starkt partitvång. Härtill
kommer, att metoden, i dess rena gestaltning, icke bereder valmannen
möjlighet att särskildt utmärka, hvilken eller hvilka af flera kandidater
han helst önskar valda, och således kan i tillämpningen medföra, att
ett partis främsta kandidater falla igenom vid valet eller, såsom det
heter, att partiet dekapiteras.
I syfte att undanröja nu anmärkta olägenheter hos den rena
Thieleska metoden, har det kungliga förslaget gifvit densamma en i
visst hänseende ny utformning. Förslaget medger sålunda — men före-
skrifver icke — att valsedel förses med partibeteckning. Om vid ett
val partibetecknade sedlar ej förekomma, afgöres valet i allo genom
en enkel tillämpning af den Thieleska metoden. Men eljest blir
förfarandet något vidlyftigare. Till en början ordnas valsedlarna
i grupper. Alla valsedlar med samma partibeteckning blifva, oafsedt
huruvida de upptaga samma eller olika kandidatnamn, räknade till
samma grupp (partigrupp), likasom alla valsedlar utan partibeteckning
hopföras till en enda grupp (den fria gruppen). Inom hvarje grupp
uträknas rösttal för dess kandidater genom särskilda sammanräkningar
enligt den Thieleska regeln om successiv nedsättning af valsedels röst¬
värde — regeln tillämpad så, att nedsättning drabbar valsedel allt¬
eftersom den vid en eller flera sammanräkningar bidragit till det
högsta rösttalet. Storleken af kandidaternas rösttal inom hvarje grupp
angifver, i hvilken ordning kandidaterna äga företräde till de platser,
som kunna varda gruppen tilldelade.
I fråga om partigrupp uträknas ock ett rösttal för själfva gruppen,
hvilket blir lika med summan af alla till gruppen hörande valsedlars
ursprungliga röstvärden.
Platserna fördelas mellan grupperna successivt, så att platserna,
en efter annan, tillerkännas den grupp, som för hvarje gång har största
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 37
Den af Kungi,
Maj:t före¬
slagna val¬
metoden.
280 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o .9.
jämförelsetalet. Den fria gruppens jämförelsetal är för hvarje gång lika
med rösttalet för den främste af gruppens ännu ej valda kandidater. För
partigrupp är jämförelsetalet gruppens rösttal, om gruppen icke fått
någon plats, hälften af rösttalet, om gruppen fått en plats, tredjedelen
af rösttalet, om den fått två platser o. s. v. Partigrupps jämförelsetal
bestämmes alltså enligt den D’Hondtska regeln: jämförelsetalet erhålles
genom att dela gruppens rösttal med antalet af gruppen tilldelade
platser, ökadt med 1. Huru denna regel för visst fall modifieras, skall
längre fram angifvas.
Granskning af Vid den ingående pröfning, som af utskottet ägnats den föreslagna.,
förslag.MaJ tS valmetoden, har utskottet funnit densamma äga betydande företräden
aj fördelame framför de proportionella metoder, hvilka Eiksdagen tidigare haft till-
paningteC,‘ fälle att granska. Metoden bygger ej på några som helst offentliga
valförberedelser och är således fri från de tyngande anordningar här¬
utinnan, hvilka föreskrefvos i Kungl. Maj:ts förslag till vallag åren
1904 och 1905. Men genom användande af partibetecknade valsedlar
vinnas väsentligen samma fördelar som genom dylika valförberedelser
åsyftas, nämligen för valmannen frihet att kunna, utan skada för sitt
parti, rösta på just de kandidater, hvilka han finner vara de bästa,
och för valmyndigheten en afsevärd förenkling vid uträknandet af val¬
resultatet. Å andra sidan utmärker sig metoden framför tidigare för¬
slag om partibetecknade valsedlar därutinnan, att den låter platsför¬
delningen jämväl inom en grupp, m. a. o. uträknandet af rösttal
för gruppens kandidater, verkställas enligt proportionella grunder.
Skilda fraktioner af samma parti liksom flera närstående partier kunna
således gå till valet under gemensam partibeteckning, utan att den
fraktion eller det parti, som förfogar öfver den mindre röststyrkan,
därigenom förlorar i möjlighet att genomdrifva valet af sin särskilde
kandidat. Och faran, att en valmansgrupp nyttjar annan grupps parti¬
beteckning i syfte att därigenom åt sig bereda ökadt antal platser
måste på samma gång anses fullständigt undanröjd.
Särskildt för sådana grupper af väljare, som ej vunnit någon
fastare organisation, erbjuder partibeteckningen ett det bästa hjälp¬
medel för sammanslutning. Klart är, att den sammanhållning mellan
medlemmarna inom ett parti, som vid hvarje valsätt är ett nödvändigt
villkor för att partiet skall blifva vederbörligen representeradt, vida
lättare kan åstadkommas, där den icke b ehöfver sträcka sig till
kandidaternas namn. Att finna en partibeteckning, som är antaglig
för alla, hvilka i stort sedt tillhöra samma meningsriktning, och att
281
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3-
göra denna beteckning för dem känd, skall icke bereda svårigheter.
Omsorgen härom synes med allt skäl kunna helt och hållet öfver-
lämnas åt valmännen själfva. Att, på sätt finnes antydt i den af herr
D. Tersson m. fi. afgifna motion, partibeteckning icke skulle få samman¬
hålla en särskild grupp med mindre beteckningen vore hos offentlig
myndighet anmäld och af denna gillad, kan * utskottet ej tillråda. Den
publicitet, som är nödig för att ett parti icke må äfventyra röst¬
splittring, skall för visso kunna utan offentlig myndighets medverkan
ernås lika väl i fråga om partibeteckning som hittills beträffande
kandidaternas namn. Den af motionärerna ifrågasatta anordningen
skulle innebära en återgång till det, af kända skäl, utaf Ivungl. Maj:t
öfvergifna systemet med officiella valförberedelser, men dock ej medföra
några af detta systems särskilda fördelar; ty dessa visa sig först, om
äfven listan å partiets kandidater blifver offentligen fastställd.
Utan tvifvel kan det ock sägas, att anordningen med parti¬
beteckning utgör en förbättring af den rena Thieleska metoden därut-
innan, att den bereder ökad trygghet mot dekapitering. Fara för
dekapitering förekommer hufvudsakligen i det fall, att de flesta val¬
männen inom partiet gifva sina kandidater lika rösttal, m. a. o. rösta
med likalydande sedlar, men en mindre grupp utesluter den eller de
kandidater, hvilka partiets liufvudstyrka önskar helst valda, höstning
med likalydande sedlar kan ju antagas blifva mindre ofta förekom¬
mande med den frihet i fråga om namnen å valsedlarna, som den nu
föreslagna metoden tillförsäkrar valmännen.
Emellertid synes det utskottet icke kunna förnekas, att den nu
åsyftade svagheten hos den Thieleska metoden ännu i ej oväsentlig mån
kvarstår i Kungl. Maj:ts förslag. Så snart ett parti uppträder alldeles
eller nära nog enhetligt, är fara för dekapitering å färde. Och ju
större enighet, desto större fara. Väl kan det sägas, att en vaken
och stark valledning alltid bör kunna hos valmännen inskärpa nöd¬
vändigheten af att särskildt stödja partiets märkesmän. Men då sådant
särskildt understöd icke kan lämnas annorledes än genom splittring
med afseende å öfriga kandidater, kunna valledningens sträfvanden
härutinnan lätt blifva utan verkan i de fall, där partiets samtliga
kandidater åtnjuta allmänt och stort förtroende inom partiet. Antydda
utväg till betryggande af valet utaf partiets främste män måste ock
förefalla motbjudande, då eljest sammanhållning är det naturliga vill¬
koret för seger vid valet.
Det har därför framstått för utskottet såsom en angelägenhet af
vikt att söka afhjälpa det fel, som enligt utskottets uppfattning så-
dekapite-
ring.
282 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
lunda vidlåder den föresla'gna metoden. Och då felet beror af att
alla namn å valsedeln hafva samma värde, bör botemedlet blifva en
rangordning mellan namnen.
En sådan rangordning kan genomföras på flera sätt. Man kan,
såsom vid 1906 års riksdag var ifrågasatt, medgifva valmannen rätt
att understryka ett eller flera namn och sålunda utmärka, att dessa
böra äga företräde vid valet. Man kan ock, på sätt i den finska val¬
lagen skett, tillmäta namnens ordningsföljd å valsedeln den betydelse,
att första namnet anses hafva erhållit en röst, andra namnet en half
röst o. s. v. Båda dessa regler möjliggöra dock, att en grupp
inom ett parti genom att på visst sätt ordna sin röstgifning
tillvällar sig ett större antal platser än som rätteligen bör tillkomma
den. Utskottet har därför trott sig böra stanna vid en annan
lösning af frågan, en lösning som bygger på namnens ordningsföljd å
valsedlarna, men tillmäter densamma betydelse endast försåvidt den är
lika å ett öfvervägande flertal valsedlar. Utskottet vill föreslå det tillägg
till metodens regler om ordnandet af namnen inom en partigrupp, att
därest sedlar, hvilkas sammanlagda röstvärde utgör mer än hälften af
gruppens rösttal, upptaga samma första namn, detta också skall blifva
det första inom gruppen; att därest sedlar, som hafva samma första
namn och hvilkas sammanlagda röstvärde utgör mer än två tredjedelar
af gruppens rösttal, jämväl upptaga samma andra namn, detta skall
blifva gruppens andra namn o. s. v. Den ökning i röstvärde, hvilken
sålunda tarfvas för besättandet af ett ökadt antal ordningsmål, kommer
att, liksom nedsättningen i röstvärde vid sammanräkning enligt den
Thieleska metoden, medföra en proportionell platsfördelning inom gruppen,
när förutsättningarna härför eljest äro för handen. Att regeln är för
sitt ändamål tillfyllestgörande, synes utskottet vara uppenbart. Den
kan ej missbrukas. Och tillämpningen af densamma skall blifva synner¬
ligen lätt: om och i hvad mån den kan gifva ett resultat, kommer
omedelbart att framgå vid det sammanförande af lika lydande valsedlar,
hvilket enligt den föreslagna metoden naturligen blir den första åtgärden
vid röstsammanräkning inom en grupp.
Anmärkas må äfven, hurusom den af utskottet ifrågasatta nya
regeln är fri från ett fel, som med rätta sagts vidlåda vissa andra
liknande bestämmelser (t. ex. motsvarande regel i den belgiska val¬
lagen), nämligen att gifva partiledningen makt att, äfven mot parti¬
medlemmarnas önskan, genomdrifva en bestämd rangordning mellan
kandidaterna. Ty den af utskottet förordade regeln blir effektiv, endast
Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 3. 283
i den mån en viss föreslagen rangordning vinner genklang hos partiets
valmän.
Det kan gifvetvis icke vara tal om dekapitering, där all parti¬
sammanhållning saknas. Den nya regeln för ordnandet af namnen å
valsedlarna lärer därför, på sätt redan är antydt, böra gälla blott parti¬
grupp, ej den fria gruppen.
Utskottet har hittills lämnat å sido det sätt, hvarpå den före- c) gemen-
slagna metoden behandlar de s. k. gemensamma namnen eller gemen- samma nam
samma kandidaterna. Att vid en proportionell valmetod rättvist och
dock utan invecklade regler ordna deras ställning, måste alltid blifva
en svår uppgift. I vissa metoder, som begagna sig af offentliga
vallistor, har man därför tillgripit den utväg att förbjuda upptagandet
af samma namn å flera listor — så i den metod, hvilken åren 1904
och 1905 af Kungl. Maj:t förelädes Riksdagen till granskning. Den nu
föreslagna metoden öfverensstämmer härmed så till vida, att den icke
tillåter, det röster från skilda grupper sammanräknas. Vid uträknandet
af de rösttal, som för hvarje grupp bestämma kandidaternas inbördes
företräde till representantplatserna, må alltså hänsyn ej tagas till röster
hvilka från annan grupp tillfallit någon af kandidaterna. Den om¬
ständighet, att en kandidat är gemensam för flera grupper, kan således
icke i och för sig bereda någon som helst trygghet för hans val. Men
om han inom hvar och en af flera grupper erhållit så högt rösttal, att
han blir berättigad till någon af gruppens platser, kommer detta hvarje
sådan grupp till godo, försåvidt beräkningen af gruppens jämförelsetal
är beroende af det antal platser gruppen erhållit, d. v. s. därest gruppen
är partigrupp. Platser, som tillfallit samma person, räknas nämligen
såsom en plats tillhopa och hvar för sig blott såsom del af plats —
half plats, om de äro två, tredjedels plats, om de äro tre, o. s. v.
Metodens bestämmelser om de gemensamma kandidaterna hafva
icke undgått kritik. Särskildt har denna riktat sig däremot, att röster
från skilda grupper icke må sammanräknas; och det lärer kunna
förmodas, att herr D. Persson och medmotionärer just häri se den
brist i metoden beträffande de gemensamma kandidaterna, hvilken en¬
ligt deras förmenande bör afhjälpas. Man har framhållit såsom en
orimlighet, att den, som vid sammanräkning af röster från skilda grupper
skulle erhållit ett rösttal vida större än någon annans, till följd af
metodens byggnad icke blifver vald. Och man har uppgjort ett i
pressen lifligt diskuteradt exempel, som visar hur allmänt uppburna
män, hvilkas namn inom hvarje grupp läsas å så godt som alla val-
284 . Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
sedlar och som uppenbarligen af valmanskåren i dess helhet funnits
framför andra böra ifrågakomma till representantkallet, ändock vid valet
falla igenom; ty inom hvarje grupp hafva dess speciella kandidater ett
par rösters öfvervikt och sammanräkning af röster från skilda grupper
må ej ske.
Utskottet vill icke bestrida, att metodens regler om de gemen¬
samma namnen kunna medföra valresultat, som för det invanda före¬
ställningssättet måste synas främmande. Utskottet kan dock icke till¬
mäta de mot metoden härutinnan uttalade betänkligheter någon egentlig
betydelse. Till en början vill utskottet erinra, att anbringande af
partibeteckning å valsedel ingalunda är obligatoriskt. Där verkliga
partimotsättningar saknas, bör röstningen ske — och kommer säker¬
ligen äfven att ske — med valsedlar utan partibeteckning, i hvilket
fall ju hvarje kandidat får tillgodoräkna sig alla å honom afgifna röster.
Och likaså kunna grupper, hvilka icke egentligen bilda ett homogent
parti, men dock vilja samverka emot andra partier, mången gång
finna lämpligt att ena sig om samma partibeteckning, under hvars
skydd de kunna rösta dels å gemensamma, dels å skilda kandidater.
Det skall för öfrigt icke förnekas, att det nyss omtalade exemplet,
ehuru ytterligt konstrueradt, hänvisar på en verklig svaghet hos
metoden sådan den blifvit i den kungl. propositionen formulerad: de
bästa männen, hvilkas kandidatur omfattas med största sympati, kunna få
vika för personer, som uppenbarligen enligt valmännens åsikt äro mindre
skickade att taga plats i representationen. Denna svaghet orsakas dock
icke af förbudet mot sammanräkning af röster från skilda grupper, utan af
frånvaron af möjlighet för valmannen att å sin röstsedel angifva, hvilken
eller hvilka kandidater han helst vill understödja. Med det af utskottet
förordade tillägget till valmetoden är denna brist afhjälpt. Att jämna
vägen till representationen för annan gemensam kandidat än den, hvars
kandidatur vunnit allmännare anslutning inom skilda läger just på
grund af hans verkliga öfverlägsenhet, därtill finnes ingen anledning.
Men en sådan kandidat bör, enligt utskottets förslag, sättas främst å
valsedlarne, och därmed kan hans val anses tryggadt. Härvid skall natur¬
ligen ock bestämmelsen om den lindrigare reduktion af partigrupps
rösttal, som valet af en gemensam kandidat medför, bidraga till att
hans namn, efter aftal mellan valledningarna, frambäres af partier,
hvilka eljest icke hafva något gemensamt. Att tillåta sammanräkning
af röster från skilda grupper är således icke nödigt för att säkerställa
valet af verkligt betydande kandidater, men kan lätt medföra att per¬
soner, hvilka ej något parti velat gifva ett godt rum å valsedeln och
285
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
som dock erhållit röster från skilda grupper, undanskjuta de främsta
männen. Att sammanräkna röster från skilda grupper är att möjliggöra
dekapitering.
Under hänvisning till det nu anförda vill utskottet såsom sin
mening uttala, att den af Kungl. Maj:t föreslagna valmetoden, med den
förbättring, som af utskottet angifvits, väl motsvarar alla berättigade
anspråk på effektivitet, enkelhet och förmåga af anpassning efter olika
förhållanden. Någon anledning att, på sätt friherre Adelswärd ifråga¬
satt, föredraga en valmetod enligt systemet med offentliga vallistor,
synes utskottet ingalunda vara till finnandes.
Gifvet är, att frågan om valsättet nära sammanhänger med spörs¬
målet om valkretsindelningens ordnande. Då principen för det propor¬
tionella valsystemet innebär, att ett flertal representantplatser skall
fördelas mellan de olika partierna i förhållande till deras styrka, är det
naturligen af vikt, att hvarje valkrets kommer att räkna en så stor
folkmängd, att denna princip kan på nöjaktigt sätt genomföras.
Utgående från denna synpunkt föreslog Kungl. Maj:t uti de till
1904 och 1905 årens riksdagar i ämnet aflåtna propositionerna, att hvart
och ett af rikets län i regeln skulle utgöra en valkrets. Enligt de vid
nämnda propositioner fogade vallagsförslag skulle valkretsarnas antal
blifva 33. De kungl. förslagen blefvo emellertid i denna del utsatta
för en ganska stark kritik inom Riksdagen. Sålunda anmärktes, att
de stora valkretsarna måste, i synnerhet i de vidsträcktare mera glest
befolkade delarna af landet, medföra åtskilliga olägenheter, särskild!
därutinnan, att valmännen icke kunde komma i sådan personlig beröring
med hvarandra och kandidaterna, som vore önskvärd, att hela val¬
proceduren därigenom blefve invecklad och tung, och att valen allt för
mycket komme att läggas i händerna på valledningen. Då dessa an¬
märkningar, enligt 1906 års konstitutionsutskotts uppfattning, icke saknade
fog, fann sig utskottet böra förorda eu valkretsindelning med mindre
omfångsrika valkretsar än i nämnda propositioner ifrågasatts.
De invändningar, som mot de tidigare förslagen framställdes,
hafva vid det nu föreliggande förslagets utarbetande vunnit beaktande.
Såsom utskottet redan ofvan framhållit skall valkretsarnas antal blifva
56, nämligen 6 stadsvalkretsar och 50 blandade stads- och landtvalkretsar,
hvilka i allmänhet ej äro större än att tre till fem riksdagsmän i en
hvar af dem utses. Vid den granskning utskottet underkastat denna
del af det kungl. förslaget har utskottet icke funnit detsamma gifva
anledning till någon särskild anmärkning. Väl är det sannt, att ju
Valkretsindel¬
ningen.
Första
Kammaren.
Valperioden.
Gruppindel¬
ningen.
286 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
större valkretsarna äro, desto bättre kan proportionaliteten komma till
sin rätt. Men å andra sidan torde det icke med fog kunna påstås, att
icke en rättvis fördelning af representantplatserna mellan de olika
partierna efter deras styrka kan på ett tillfredsställande sätt ske äfven
med den nu föreslagna valkretsindelningen. Att denna erbjuder stora
fördelar framför de äldre förslagen med hänsyn till de anordningar,
som från valmännens sida af ena eller andra partiet träffas till åstad¬
kommande af samverkan vid valen, finner utskottet uppenbart.
Hvad härefter angår de delar af den kungl. propositionen, som
afse Första Kammarens bildande, äro dessa i hufvudsak grundade på
det förslag, som vid nästlidet års riksdag inom konstitutionsutskottet
utarbetades och af Första Kammaren bifölls med den ändring, att val¬
perioden bestämdes till 6 år i stället för 9. Det kungl. förslaget upp¬
tager följaktligen inga andra ändringar uti nu gällande föreskrifter än
sådana, som betingas däraf, att valen skola ske med tillämpning af
proportionell valmetod.
Den af Kungl. Maj:t föreslagna nedsättningen af valperiodens längd
till 6 år anser sig utskottet böra förorda. Utskottet underskattar
visserligen icke nioårsperiodens stora betydelse för kontinuiteten med
hänsyn till kammarens sammansättning. Men då denna kontinuitet
torde kunna vederbörligen upprätthållas äfven genom valens företagande
med en sjättedel hvarje år och en kortare valperiod måste erbjuda för¬
delen af mindre talrika ersättningsval, har utskottet icke ansett sig
böra motsätta sig det af Kungl. Maj:t framställda förslaget. Ett ytter¬
ligare skäl härför har varit, att medellängden af ett mandats varaktig¬
het till följd af inträifade afsägelser och dödsfall icke på långt när
uppnår den nu fastställda tiden af nio år. Enligt hvad den sist ut¬
komna valstatistiken utvisar, hade, i medeltal, hvar och en af de 745
personer, hvilka under åren 1866—1897 blifvit invalda i Första
Kammaren, fungerat 6,G år.
För att kammaren jämväl efter den nya valordningens genom¬
förande må komma att undergå en successiv förnyelse och kontinuiteten
i dess sammansättning därigenom bibehållas, har Kungl. Maj:t före¬
slagit, att rikets samtliga valkretsar skola indelas i sex grupper, samt
att inom hvar och en af dessa grupper och efter den ordning, som i
vallagen är mellan dem bestämd, val skall förrättas hvart sjätte år
för nästföljande sexårsperiod. Då en dylik anordning påkallas af det
proportionella valsättet, hvilket fordrar, att valkretsens samtliga riks-
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 7) Utlåtande N:o 3. 287
dagsmän på en gång utses, har utskottet icke haft något att erinra
mot denna del af det kungl. förslaget lika litet som mot innebörden af
de närmare bestämmelser, livilka med föranledande häraf gifvits uti
§ 7 riksdagsordningen.
Uti åtskilliga af de till utskottet hänvisade motionerna hafva för¬
slag framställts, dels att den för valbarhet till Första Kammaren stad¬
gade census måtte nedsättas eller helt borttagas, dels ock att denna
kammares ledamöter måtte komma i åtnjutande af enahanda arfvode
som ledamöterna af Andra Kammaren. Dessa förslag har utskottet
icke kunnat understödja. Då tvåkammarsystemet hos oss infördes, fram¬
stod det, såsom utskottet redan ofvan framhållit, för lagstiftaren som
en angelägenhet af största vikt att, därest de med detta system för¬
enade fördelarna skulle vinnas, sådana bestämmelser gåfvos angående
kamrarnas sammansättning, att nödig karaktärsskillnad dem emellan
komme att företinnas. I detta syfte stadgades, bland annat, att för
valbarhet till Första Kammaren skulle erfordras att äga fastighet till
taxeringsvärde, ej understigande 80,000 riksdaler, eller ock att till
staten skatta för minst 4,000 riksdalers årlig inkomst af kapital eller
arbete, äfvensom att kammarens ledamöter icke skulle vara berättigade
att för riksdagsmannauppdraget uppbära något arfvode. Dessa be¬
stämmelser, hvilka förutsätta ett visst ekonomiskt oberoende samt
villighet att för representantkallets utöfvande ikläda sig personliga upp¬
offringar, beteckna den fordran lagstiftaren velat ställa på Första Kam¬
marens ledamöter till åtskillnad från ledamöterna i Andra Kammaren
och utgöra följaktligen ett af grunddragen i det hos oss tillämpade
tvåkammarsystemet. Att på sätt uti motionerna föreslagits inskränka
eller borttaga dessa bestämmelser skulle otvifvelaktigt leda därhän, att
den olika karaktär, grundlagsstiftaren velat gifva Riksdagens båda af-
delningar, komme att till stor del försvinna och i följd häraf tvåkam-
marsystemets fördelar i högst väsentlig mån minskas. Hvad särskildt
den påyrkade nedsättningen i valbarhetscensus beträffar, finner utskottet
en sådan nedsättning så mycket mindre påkallad, som denna census
genom penningvärdets fall och ändrade ekonomiska förhållanden i
öfrigt redan upphört att vara kännetecken på någon starkare ekono¬
misk ställning.
Om än utskottet således icke kunnat tillstyrka något af de före¬
liggande förslagen om nedsättning eller borttagande af den för val¬
barhet till Första Kammaren stadgade census och om införande af arfvode
Bih. till Riksd. Prot. 1907. S Sami. 1 Afd. 3 Höft. 38
Valbarhets-
census och
arfvode.
Rostadsband.
288 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
för dess ledamöter, har utskottet dock funnit sig böra vidtaga en icke
oväsentlig jämkning uti gällande valbarhetsbestämmelser. Af den nu¬
varande lydelsen af § 9 riksdagsordningen har ansetts följa, att för
valbarhet till Första Kammaren fordras att i dess helhet uppfylla ett¬
dera af de i nämnda paragraf uppställda villkoren, d. v. s. att antingen
äga fastighet till 80,000 kronors taxeringsvärde eller skatta till staten
för minst 4,000 kronor årlig inkomst af kapital eller arbete. En
person, som dels ägt fastighet med mindre taxeringsvärde än 80,000
kronor och därjämte skattat för inkomst, som icke uppgått till 4,000
kronor, har sålunda icke erkänts såsom valbar, om än taxeringsvärdet
kommit mycket nära 80,000 kronor och inkomsten uppgått till inemot
4,000 kronor. Utskottet har emellertid ansett skäligt att förorda sådan
ändrad affattning af ifrågavarande grundlagsstadgande, att valbarhet
tillerkännes icke blott ägare af fastighet med 80,000 kronors taxerings¬
värde, utan äfven hvar och en, som skattar till staten för en samman¬
lagd årlig inkomst af 4,000 kronor, vare sig att denna beskattade in¬
komst härflyter af kapital eller arbete enligt äldre bestämmelser eller
den utgör den skattskyldiges sammanlagda inkomst, däri inbegripen
jämväl inkomst af fastighet och aktier, enligt den nya inkomstskatte¬
förordningen. Genom denna förändring skulle i själfva verket inkomst-
census för valbarhet till Första Kammaren ganska betydligt nedsättas
och därmed antalet af de personer, hvilka kunna i denna kammare
inväljas, i afsevärd mån ökas, utan att kammarens allmänna karaktär
behöfde så genomgripande förändras, som blefve följden af en nedsätt¬
ning utaf census på sätt i de väckta motionerna förordats. Utskottet
anser, att den åsyftade förändringen skulle kunna åstadkommas genom
att i § 9 riksdagsordningen ersätta orden »4,000 riksdaler årlig inkomst
af kapital eller arbete» med orden »4,000 riksdaler årlig inkomst.»
Vidkommande den af herr Bengtsson gjorda framställningen, att
för valbarhet till Första Kammaren skulle fordras bofasthet inom den
valkrets, för hvilket valet sker, har utskottet icke funnit de af motio¬
nären härför anförda skäl vara af beskaffenhet att föranleda en ändring
i nu gällande bestämmelser.
Hvad affattningen af de utaf Kungl. Maj:t föreslagna grundlags-
stadgandena beträffar, har utskottet funnit några smärre ändringar och
förtydliganden önskvärda.
289
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o ii.
Sålunda torde i § 7 mom. 5 riksdagsordningen böra uttryckligen
angifvas, att där omförmälda nya val skall ske i den valkrets, till hvilken
platsen skall öfvergå. Tiden för valets verkställande lärer ock böra
bestämmas närmare än i Kungl. Maj:ts förslag skett. Då den tid, som
återstår af löpande sexårsperiod för den krets, där valet skall äga rum,
kan tänkas utgöra blott ett kalenderår, synes äfven af sådan anledning
en jämkning i redaktionen böra vidtagas.
I fråga om bestämmelserna rörande valsättet, intagna i §§ 8 och 18
riksdagsordningen, vill det synas utskottet som om eu affattning, mera
öfverensstämmande med konstitutionsutskottets motsvarande förslag vid
1906 års riksdag, voro att föredraga framför den af Kungl. Maj:t före¬
slagna lydelsen.
Då ändring nu af annan anledning vidtages i § 11 riksdags¬
ordningen, torde i sammanhang härmed föreskriften, att protokollsutdrag
skall genast till klaganden utlämnas, lämpligen kunna ur paragrafen
uteslutas.
Enligt det af Kungl. Maj:t föreslagna öfvergångsstadgande i riks- öfvergångs-
dagsordningen skall riksdagsman i Första Kammaren, som blifvit vald stad9andef-
med tillämpning af de före år 1909 gällande stadganden äga att med
sin befattning fortfara till utgången af nionde kalenderåret efter det,
under hvilket valet skett. Då häraf skulle blifva en följd, att en afse-
värdt lång tid komme att förflyta, innan den nya ordningen för kam¬
marens bildande blefve fullständigt genomförd, har utskottet funnit sig
böra föreslå en ändring uti denna del af öfvergångsstadgandet i enlighet
med det af herr Blomberg uti motionen n:o 70 framställda yrkandet,
nämligen att ledamöter, som blifvit valda före år 1909 skola vara skyldiga
att från sina befattningar afgå en hvar vid början af första sexårsperioden
för den valkrets, för hvilken han blifvit vald. Visserligen kommer häri¬
genom en afsevärd förkortning af mandattiden att inträda för åtskilliga
af kammarens ledamöter. Men då den enskilde riksdagsmannen icke får
anses äga en så obetingad rätt att under alla förhållanden få utöfva
riksdagsmannakallet under hela den tid, för hvilken han blifvit vald,
att ej en inskränkning i denna hans rätt skulle kunna ske genom en
grundlagsändring, har utskottet icke ansett denna omständighet böra ut¬
göra ett hinder för den af utskottet förordade anordningens genomförande.
Sedan utskottet sålunda angifvit sin ställning till de frågor, som
i främsta rummet påkallat utskottets uppmärksamhet vid förevarande
Herrar
Lindhagens
m. fl. och
Brantings
m. fl. motioner.
290 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
ärendes behandling, vill utskottet i korthet uttala sig angående sådana
af enskilda motionärer gjorda framställningar rörande ändringar i våra
grundlagar, som sträcka sig utöfver den i Kungl. Maj:ts proposition
angifna ramen för rösträttsreformen.
Längst i detta hänseende gå herrar Lindhagen m. fl. och Branting
m. 11., då de uti sina motioner föreslå införande af suspensivt veto för
Första Kammaren. De skäl, motionärerna anfört till stöd för denna
sin framställning, har utskottet icke kunnat tillmäta någon som helst
giltighet med hänsyn till det i vårt land bestående representations-
skicket. Den större behörighet med afseende å bestämmanderätten i vissa
frågor, som i åtskilliga främmande länder med tvåkammarsystem till¬
kommer den afdelning af representationen, hvilken i svenska riksdagen
motsvaras af Andra Kammaren, har i de flesta fall föranledts däraf, att
folket saknat verksamt inflytande på den öfre kammarens bildande.
Denna anledning till ett stadgande i den af motionärerna föreslagna
riktning förefinnes icke hos oss, där båda kamrarna väljas af folket.
Såsom utskottet i sin allmänna motivering äfven framhållit, utgör be¬
stämmelsen om kamrarnas lika behörighet och myndighet i alla frågor
en af grundvalarna för det hos oss tillämpade tvåkammarsystemet.
Denna bestämmelse har också af grundlagsstiftaren ansetts vara af sådan
betydelse för det nya representationsskicket, att densamma icke blott
intagits uti regeringsformen, utan jämväl i riksdagsordningens första
paragraf. Det enda undantag, som blifvit gjordt från denna grundsats,
afser frågor, som angå statsreglering och bevillning samt riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning, hvilka ansetts vara af den natur,
att de icke borde eller ens kunde genom den ena kammarens beslut
få förfalla. För åstadkommande af beslut i dessa ämnen hafva grund¬
lagarna anvisat de gemensamma voteringarna, vid hvilka Andra Kam¬
maren på grund af sitt större antal ledamöter är i stånd att utöfva
ett afgörande inflytande.
Att såsom motionärerna föreslagit i vidare mån inskränka Första
Kammarens befogenhet genom att medgifva densamma allenast suspensivt
veto mot Andra Kammarens beslut skulle innebära ett uppgifvande af
den viktiga grundsatsen om kamrarnas lika behörighet och myndighet
samt medföra en fullständig omhvälfning af maktfördelningen dem-
emellan. Ett tvåkammarsystem, sådant som motionärerna förorda, skulle
i realiteten endast blifva ett maskeradt enkammarsystem med alla de
olägenheter och faror för samhällslifvets lugna utveckling, som äro
förbundna med ett dylikt system. Såvidt utskottet har sig bekant,
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 291
linnes icke heller någon författning med tvåkammarsystem, som till¬
lägger den ena hälften af representationen ett sådant företräde i fråga
om lagstiftningen som det motionärerna velat inrymma åt Andra Kam¬
maren, ett företräde, som skulle blifva så mycket mera afgörande, som
Första Kammaren skulle förlora sin likställighet med afseende å be¬
slutanderätten till och med i fråga om de lagar, af livilka kammarens
sammansättning är beroende.
Såsom ofvan nämnts har herr Alilstrand uti sin motion före- AJ*f™ndt
slagit, att Riksdagen måtte, i samband med de af herr Staaff in. fl. motion. *
föreslagna grundlagsändringar rörande utsträckning af valrätten till
Andra Kammaren, såsom hvilande antaga viss ändrad lydelse af § 71
regeringsformen och § G 5 riksdagsordningen, i syfte att från gemen¬
sam votering undandraga beslut rörande skattefrihet eller lindring i
skatt för viss inkomst eller förmögenhet samt beträffande åtskilliga
frågor angående progressiv beskattning. Yid flera tillfällen under de
senare årens riksdagar hafva förslag i hufvudsakligen enahanda rikt¬
ning framställts såväl i samband med rösträttsfrågan som uti från den¬
samma fristående motioner. Dessa förslag hafva emellertid hittills
icke lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall. Ehuru utskottet anser det
synnerligen önskvärdt, att Riksdagens beslut i sådana principiella och
i samhällslifvet djupt ingripande beskattningsärenden, hvarom här är
fråga, fattas under mera betryggande former än hvad för närvarande
är fallet, har dock utskottet icke ansett sig böra i detta sammanhang
tillstyrka bifall till en grundlagsändring i den riktning motionären
föreslagit.
Såsom ofvan nämnts har friherre Adelswärd uti den af honom Friherre Adel.
väckta motionen föreslagit, bland annat, dels att sådana bevill- SXLartisonmo
ningsfrågor, som omnämnas i herr Ahlstrands motion, icke skola
göras till föremål för omedelbar gemensam votering, när kamrarna
rörande dem stannat i olika beslut, dels ock att samtliga lagstiftnings¬
frågor, som ej äro af grundlags natur, skola under vissa villkor kunna
afgöras genom gemensam votering. Beträffande sättet för afgörandet
af berörda bevillningsfrågor finner sig utskottet endast böra hänvisa
till sitt yttrande här ofvan rörande herr Ahlstrands motion. Hvad
åter angår de gemensamma voteringarnas utsträckande jämväl till
lagfrågor, innebär motionärens förslag en afvikelse från den i grund¬
lagarna fastslagna grundsatsen om kamrarnas lika behörighet och
myndighet, hvarför utskottet ej heller kan tillstyrka motionärens för-
Vallagen.
292 Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 3.
slag i denna del. Visserligen äro, såsom nästlidet års konstitutions¬
utskott framhöll, de af motionären föreslagna formerna för de samfälda
omröstningarna mera betryggande än de nu gällande, men uppenbart
är, att de T dock lämna möjlighet öppen för den ena kammaren och
särskildt för den till numerären talrikare att ensidigt göra sin vilja
gällande gent emot den andra. Vidare kan mot den af motionären före¬
slagna anordningen anmärkas, att den kounne att förtynga riksdagsarbetet,
enär minoriteten i de flesta fall skulle påkalla anställande af votering
för utrönande af det antal röster, hvaröfver den förfogade. Då härtill
kommer, ej blott att man vid det förberedande arbetet för frågornas
behandling skulle känna sig mindre manad att åstadkomma förslag,
livilka kunna tillvinna sig båda kamrarnas bifall, än äfven, att de af
grundlagarna anvisade utvägar för sammanjämkning af kamrarnas olika
meningar skulle mindre utnyttjas, finnes det ingalunda anledning att
antaga, att samarbetet mellan kamrarna skall genom den af motionären
föreslagna anordning befordras. Dessa skäl har synts utskottet inne¬
bära fullgiltig anledning att icke understödja förslaget.
De förändrade grunderna för kamrarnas bildande förutsätta helt
naturligt, att åtskilliga bestämmelser gifvas rörande valkretsindelning,
röstlängd, valmetod och en del öfriga i sammanhang med valen stående
spörsmål. Då dessa bestämmelser i flera afseenden äro så omfattande
och af så speciell natur, att de icke lämpligen kunna i riksdagsord¬
ningen intagas, har Kungl. Maj:t funnit sig böra sammanföra dem uti
ett särskildt förslag till lag om val till Riksdagen, hvilken lag skall
vara af natur att stiftas af Konung och Riksdag gemensamt samt på
grund af sitt nära samband med riksdagsordningen vara föremål för
konstitutionsutskottets beredning. För att lämna Riksdagen tillfälle
att mot vallagsförslaget göra de erinringar, hvartill skäl kunna före¬
finnas, har detsamma nu framlagts till Riksdagens granskning. Det
definitiva antagandet skulle däremot ske först vid den riksdag, som
hade att till slutligt afgörande företaga de uti den kungl. propositionen
föreslagna grundlagsändringarna.
Såsom framgår af de ifrågasatta nya stadgandena i riksdagsord¬
ningen angående kamrarnas bildande, har där endast utsagts, att
valen skola vara proportionella, under det att samtliga bestämmelser
rörande själfva valmetoden och hvad därmed sammanhänger hän¬
visats till vallagen. Häraf skulle således blifva en följd att, därest
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3. 293
de föreslagna grundlagsändringarna förklaras livilande, frågan angående
valmetoden komme att sta öppen till nästa riksdag efter allmänna val
till Andra Kammaren. Då emellertid valmetoden och hvad därmed står
i samband är af den största betydelse för ett rätt bedömande af det
kung], förslagets innebörd och räckvidd, har det synts utskottet vara
riktigt och lämpligt, att Riksdagen redan nu fattar beslut angående
den föreslagna metoden.
Vid öfvervägande af de olika sätt, som härvid kunna komma
i fråga, har utskottets val stått emellan att antingen uti riksdags¬
ordningen inarbeta sadana bestämmelser, som i afseende å valen och
deras förrättande äro af konstitutiv beskaffenhet, eller ock, på
sätt herr Östberg ifrågasatt, föreslå Riksdagen att redan nu för sin
del antaga vallagen på samma sätt som de af Kungl. Maj:t fram¬
lagda förslagen om ändringar i kommunalförfattningarna: d. v. s.
under förutsättning att de ifrågasatta ändringarna i regeringsformen
och riksdagsordningen varda i grundlagsenlig ordning slutligen an¬
tagna. Då den förstnämnda utvägen emellertid synes utskottet
mindre lämplig, särskildt med hänsyn till svårigheten att på ett så
kortfattadt och koncist sätt, som uti grundlagen bör vara fallet,
angifva de vidlyftiga bestämmelserna rörande valmetoden samt den
långa tid en eller annan tilläfventyrs önskvärd förändring i metoden
därigenom skulle kräfva för sitt genomförande, har utskottet funnit
sig böra i stället föreslå Riksdagen att redan nu för sin del fatta
definitivt beslut rörande vallagen.
Vid den ingående granskning utskottet ägnat det af Kungl. Maj:t
framlagda vallagsförslaget, har utskottet, utöfver de ändringar, som för¬
anledas af de utaf utskottet vidtagna modifikationerna i själfva val¬
metoden, endast funnit sig böra föreslå vissa mindre väsentliga jämk¬
ningar uti dess bestämmelser.
För undanröjande af möjlig tvekan, huruvida den omständig¬
heten, att ett namn blifvit å valsedel öfverstruket, skall anses inne¬
bära, att sedeln är märkt och således skall förklaras ogiltig, har ut¬
skottet ansett, att i 6 och 60 §§ bör uttryckligen utsägas, att dylikt
namn skall anses såsom obefintligt.
De uti 7 § föreslagna ändringarna hafva betingats af de
modifikationer i valmetoden, för hvilka utskottet ofvan redogjort.
Förutom de redaktionsändringar i 8 §, som däraf föranledas, har ut¬
skottet ansett sig böra i denna paragraf införa en uttrycklig bestäm¬
melse rörande det fall, att blott en plats är att besätta.
294 Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Enligt 46 § af Kungl. Maj:ts förslag skola valen till Andra Kam¬
maren börja klockan 9 förmiddagen ocb fortgå till klockan 2 eftei
middagen samt därefter fortsättas å landet från klockan 6 till klockan
8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen. För val¬
distrikt, där så finnes nödigt, skall dock Konungens befallningshafvande
äga rätt att utsträcka den sålunda föreskrifna valtiden. Ifrågavarande
bestämmelser har utskottet icke funnit sig kunna förorda i oförändradt
skick. Dels kan det nämligen inträffa, att å någon ort andra tidei
för valets förrättande finnas mera lämpliga, dels finnas otvifvelaktigt
åtskilliga valdistrikt (mindre städer och landskommuner), där en så
utsträckt valtid ej är betingad af vare sig distriktets storlek eller
valmännens antal. Utskottet har därför ansett lämpligt, att Konungens
befallningshafvande erhåller rättighet att i förekommande fall på
framställning af vederbörande valförrättare fastställa andi a tidei föi
valets förrättande äfvensom inskränka valtiden, därvid dock bör iakt¬
tagas, att tillträde till valet skall finnas minst två timmar före klockan
3 eftermiddagen och minst en timme efter klockan 6 eftermiddagen.
Uti 55 § har utskottet ansett sig böra införa en föreskrift därom,
att, därest insändandet af valkuvert, valprotokoll och röstlängd till
Konungens befallningshafvande sker med allmänna posten, försändelsen
skall assureras. Detta tillägg har föranledts däraf, att valföri ättaren
må erhålla bevis, att han i behörig ordning fullgjort detta sitt
åliggande.
De uti 48 och 62 §§ företagna ändringarna torde ej tarfva någon
närmare förklaring. .
Öfriga i vallagen gifna bestämmelser hafva icke gilvit utskottet
anledning till någon särskild anmärkning.
Hvad beträffar den af herr Alb. Bergström uti motionen n:o 45
gjorda framställningen om särskildt valdistrikts afsöndrande i visst fall,
har utskottet ansett den af motionären föreslagna bestämmelsen icke
vara erforderlig, då de i 19 § af Kungl. Maj:ts förslag gifna före¬
skrifterna om valdistrikts delning synas utskottet tillräckligt betryggande
för att en dylik delning skall kunna ske, då behof däraf förefinnes.
På grund af hvad utskottet ofvan anfört far utskottet hemställa.
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kan oförändrad
bifallas, ville antaga att hvila till vidare grundlags¬
enlig behandling följande
295
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 9,
10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta ocb i stadens all¬
männa angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och ålig¬
ganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädan¬
efter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas
på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika be¬
hörighet och myndighet; skolande Riksdagen i kraft af denna grund¬
lag sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15 januari, eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock obetaget att,
emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.
Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma
framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sam¬
manhang.
§ 53.
Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa ut¬
skott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 39
296 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande lS:o 3.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
förändringar i grundlagarne, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i
Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda och för Riksdagen
uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och
behof; ett Bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor; ett Banko¬
utskott, att öfverse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om
bankoförvaltningen gifva; samt ett Lagutskott, att utarbeta de från
Kamrarna remitterade förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrko¬
lagarnas förbättring.
Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af därvid förekommande ärenden.
Riksdagsordningen.
Kamrarnas bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundra¬
femtio utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga. Valet gäller för en tid af sex år, räknade från
och med januari månads början året näst efter det, under hvilket
valet skett.
2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundra-
femtiondedel af rikets folkmängd.
3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.
4. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stad-
gandena i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för riks¬
dagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.
5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; dock må
hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdags¬
mans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.
297
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
6. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt att
utse riksdagsman då, enligt 7 § 2 eller 3 mom., nytt val skall ske
inom den valkrets, staden förut tillhört. År ej, dä stadens rätt att
välja inträder, riksdagsmännens antal för staden af Konungen bestämdt,
skall en af valkretsens platser tillkomma staden.
7. Åro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom Kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst förestående mom. ännu ej utsett riks¬
dagsmän, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet riksdags¬
män bör äga rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande af rättigheten
att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i afseende å ordningen för
sagda rättighets utöfning dessa valkretsar emellan, gälla till efterrättelse:
att nya valkretsar äga företräde framför äldre; att bland två eller flera
nya valkretsar företrädet tillkommer den, som tidigast utträdt ur lands¬
ting; att valkretsar, för hvilka tillökningen i riksdagsmännens antal
är grundad på stadgandena i mom. 2, äga företräde framför valkretsar,
för hvilka sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna i mom. 4;
att bland sådana valkretsar, hvilka på grund af stadgandena i mom. 2
äga välja ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet, för hvilken
detta antal är störst, eller, om antalet är lika för två eller flera val¬
kretsar, den bland dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter de tal, som
enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom
valkretsarne; att bland sådana valkretsar, hvilka jämlikt mom. 4 äga
utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den, för hvilken
det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverskott är störst; samt att
i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom lika stort för två eller flera
valkretsar, ej kan tjäna till grund för bestämmande af företrädet dem
emellan, detta skall afgöras genom lottning inför chefen för justitie¬
departementet i närvaro af tre bland fullmäktige i rikets bank och tre
bland fullmäktige i riksgäldskontor.
§ r
1. Valkretsarna indelas i sex grupper. Denna indelning fastställes
i vallagen. År stad, som i 6 § 6 mom. sägs, berättigad att utse riks¬
dagsman, skall staden tillhöra samma grupp som det landstingsområde,
hvari staden förut ingått.
2. Hvarje år skall inom en af de i 1 mom. nämnda grupper
förrättas val för nästföljande sexårsperiod. Hvilken ordning härvid
skall mellan grupperna iakttagas, därom stadgas i vallagen. Val verk-
298
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag.-)
ställes af landsting vid lagtima möte och af stadsfullmäktige vid
sammanträde under september månad.
3. Har Konungen förordnat om nya val i hela riket, förrättas
sådant val i hvarje valkrets för tiden intill utgången af den sexårs-
period, för hvilken val senast hållits inom den grupp, valkretsen tillhör.
4. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens slut,
och är ej annan valkrets, till följd af ny bestämmelse om riksdags¬
männens antal för de särskilda valkretsarna, berättigad till den lediga
platsen, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs. Skall ledigheten fyllas
genom nytt val, verkställes sådant för den återstående tiden.
5. Skall plats, när sexårsperio- 5. Skall plats, när sexårsperio-
den för en valkrets tilländalupit, den för en valkrets tilländalupit,
öfvergå från denna till valkrets,
inom annan grupp, varde nytt val
dessförinnan anställdt för de år, som
återstå af löpande sexårsperiod för
sistnämnda valkrets.
öfvergå från denna till valkrets
inom annan grupp, varde under sjätte
året af sagda period, å tid som i
2 mom. sägs, inom sistnämnda val¬
krets nytt val anställdt för det eller
de år, som återstå af löpande sexårs¬
period för samma valkrets.
6. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens
slut, och är annan valkrets berättigad till den lediga platsen, varde i
sistnämnda valkrets nytt val anställdt för tid, som i 3 mom. afses;
dock att, där platsen jämlikt 2 eller 5 mom. redan är tillsatt för tid
efter löpande året, det val, som för ledighetens fyllande hålles, skall
gälla allenast till årets slut.
7. Landsting sammanträder för riksdagsmannaval, där så erfordras,
till urtima möte.
§ 8.
Valen till Första Kammaren äro
proportionella, där ej allenast en
riksdagsman skall utses.
Närmare bestämmelser om valen
meddelas i vallagen.
§ 8.
Valen till Första Kammaren äro
proportionella, där två eller flera
riksdagsmän skola utses.
Närmare bestämmelser om valen
meddelas i vallagen.
§ 9.
Till ledamöter i Första Kam¬
maren kunna endast väljas män,
som uppnått trettiofem års ålder
299
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
samt äga och minst tre år näst
före valet ägt fastighet till taxe¬
ringsvärde, ej understigande åtta¬
tiotusen riksdaler, eller ock till staten
skatta samt under tid, som nyss är
sagd, skattat för minst fyratusen
riksdaler årlig inkomst. Kommer
riksdagsman, efter det han vald
blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot
i kammaren, frånträder han sin
befattning.
§ io.
För en hvar, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det
andra insändes till justitiedepartementet.
§ Il-
År någon missnöjd med val till
riksdagsman i Första Kammaren,
må han däröfver hos Konungen
anföra underdåniga besvär. Han
äger för sådant ändamål hos veder¬
börande protokollsförare äska behö¬
rigt protokollsutdrag, hvithet genast
eller inom högst två dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sina
till Konungen ställda besvär, sist
inom en månad efter valförrätt¬
ningens slut, ingifva till Konungens
befallningshafvande, som genom
kungörelse, hvilken i allmänna tid¬
ningarna införes, utsätter viss kort
tid, inom hvilken underdånig för-
§ Il-
Är någon missnöjd med val till
riksdagsman i Första Kammaren,
må han däröfver hos Konungen
anföra underdåniga besvär. Han
äger för sådant ändamål hos veder¬
börande protokolls förare äska be¬
hörigt protokollsutdrag, hvithet in¬
om högst två dagar därefter bör
till klaganden utlämnas; och skall
han, vid förlust af talan, sina till
Konungen ställda besvär, sist inom
en månad efter valförrättningens
slut, ingifva till Konungens befall¬
ningshafvande, som genom kun¬
görelse, hvilken i allmänna tid¬
ningarna införes, utsätter viss kort
tid, inom hvilken underdånig för-
300
Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
klaring må öfver besvären, till
Konungens befallningshafvande af-
lämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de
förklaringar, som må hafva inkom¬
mit, ofördröjligen till Konungen in¬
sända, för att i Dess Högsta dom¬
stol skyndsamt föredragas och af-
göras.
(Utskottets förslag:)
klaring må öfver besvären till
Konungens befallningshafvande af-
lämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de
förklaringar, som må hafva inkom¬
mit, ofördröjligen till Konungen in¬
sända, för att i Dess Högsta dom¬
stol skyndsamt föredragas och af-
göras.
b) Andra Kammaren.
§ 13-
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 14.
1. Hvart och ett af rikets län så ock Stockholms stad utgör en
eller flera valkretsar.
2. Stad, som utgör del af län, skall, där stadens folkmängd vid
början af andra året inom en treårsperiod uppgår till eller öfverstiger
tre tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd, utgöra en valkrets i
fråga om val, som afser tid efter periodens utgång; dock må stad, hvars
folkmängd utgör minst sex tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd,
kunna delas i valkretsar.
Inträffar vid början af andra året inom en treårsperiod, att i stad,
som utgör en valkrets, folkmängden ej längre uppgår till en nittiondel
af rikets folkmängd, skall staden icke vidare bilda egen valkrets.
3. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
§ 15-
1. I hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af andra
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdags-