Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
i
M:o 13.
Ank. till Rikad. kansli den 21 maj 1907, kl. 8 é. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af väckta motioner dels om ändring i vissa delar af
lagen angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungi. Maj:t
angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete
skadad arbetare.
Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft tre
särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen en (n:o 117)
af herr A. J. Christiernson m. fl., däri föreslagits,
att Riksdagen måtte besluta att i lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete göra följande ändringar:
a) att den i § 4 bestämda karenstiden af sextio dagar måtte nedsättas
till tre dagar;
b) att den i § 4 stadgade sjukhjälpen af en krona per dag måtte
höjas till en krona och femtio öre;
c) att den i § 4 bestämda lifräntan af trehundra kronor måtte höjas
till fyrahundrafemtio kronor samt öfriga ersättningsbelopp i proportion
därmed ökas, begrafningshjälp från sextio till nittio kronor, änkas lifränta
från etthundratjugu till etthundraåttio kronor samt minderårigt barns lif¬
ränta från sextio till nittio kronor;
samt två (n:ris 29 och 30) af herr K. J. Larsson i Göteborg, som
hemställt,
Bill. till Likså. Prof.. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 12 Höft. (N:o 13.)
1
Herr Cliri-
stiernsons in.
fl. motion.
2 Sammansatta Stats- (och Lag)uts1cottets Utlåtande N:o 13.
i motionen 29,
att Riksdagen vilie besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t behagade öfverväga och till nästkommande Riksdag framlägga förslag
om, huru medellösa, genom olycksfall i arbete skadade arbetare lämpligast
skola beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträden, antingen genom riks-
försäkringsanstaltens tjänstemän eller genom andra särskild! utsedda per¬
soner; samt
i motionen n:o 30,
att Riksdagen för sin del ville antaga ett tillägg till ifrågavarande
lag af följande innebörd:
Genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk, enligt
lagen den 5 juli 1901, må icke med hänvisning därpå att den skadade
själf genom grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet i fråga, under¬
kännas, därest yrkesidkaren försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder
till olycksfallets förebyggande.
Till stöd för de i motionen n:o 117 gjorda framställningarne har af
motionärerna anförts följande:
»Gällande lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete torde väl icke under några förhållanden få anses som annat än ett
af de första stegen till skapande af en effektiv arbetareskyddslagstiftning i
vårt land. För att denna olycksfallsförsäkringslag skall kunna motsvara
sitt ändamål, måste därför stora och vidtgående ändringar och utvidgningar
af densamma företagas. Då emellertid en dylik vidtgående revidering,
som af olika skäl snart torde vara att emotse, icke bör förhindra en för¬
bättring af lagen i dess mest otidsenliga bestämmelser, ha vi redan nu
velat taga initiativ till en dylik partiell förändring, afsedd att i någon mån
bereda det tunga arbetets offer en ekonomisk lättnad under olyckans dagar
och deras efterlämnade familjer ett något drygare underhåll än det altför
knappa understöd, som hittills varit dem förunnadt.
Bestämmelserna i § 4 i lagen, med stagandena dels om karenstidens
längd, dels om ersättningsbeloppens storlek, äro de delar af lagen, som
tarfva en mycket snar förändring, om ej olägenheterna skola bli alltför
stora. Redan vid lagens tillkomst var kritiken mot den långa utsträck¬
ningen af karenstiden till sextio dagar mycket stark, utan att några egent¬
liga skäl för en så lång väntetid kunde framvisas. Erfarenheten sedan
dess har till fullo bestyrkt detta, och numer är meningen om en betydligt
förkortad karenstid allmänt utbredd äfven bland arbetsgivare, hvilka
3
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.
inom många industrier och yrken genom de kollektiva arbetsaftalen till¬
erkänt sina arbetare motsvarande olycksfallsersättning äfven under karens¬
tiden. En förkortning af denna tid bar därför icke längre samma ny¬
betens förskräckelse som vid tiden för lagens stiftande, sedan arbetsgifvarna
nödgats genom fri öfverenskommelse med arbetarna tillförsäkra dem hvad
lagen icke gifvit och sålunda kompletterat lagens brister. Då erfarenheten
icke blott bestyrkt allt hvad som blifvit sagdt om det oriktiga och olämp¬
liga i en så lång karenstid som sextio dagar, utan äfven utvecklingen på
detta område går i riktning af betydligt förkortad karenstid, torde tiden
vara inne för lagstiftningen att bekräfta detta faktum genom att stadga
en kortare och mera lämpligt afvägd karenstid. För vår del anse vi, att
karenstiden borde helt slopas, så att ersättningen beräknades från dagen
för olycksfallet, men då detta torde stöta på för stort motstånd, vilja vi
gå med på bibehållande af någon karenstid och finna då densamma lämp¬
ligast böra fastställas till tre dagar, en väl afvägd och tillräckligt lång tid
för att fylla den uppgift arbetsgifvareintresset velat finna i stadgandet om
karenstid.
Den andra förändring, som bör göras i denna lag, rör sig om ersätt¬
ningsbeloppets storlek, nu utgående med eu krona per dag vid öfvergående
skada och vid full invaliditet med trehundra kronor per år och vid min¬
skad arbetsförmåga i proportion därtill. Dessa två belopp, en krona och
trehundra kronor, voro redan för fem år tillbaka sorgligt låga för att kunna
anses motsvara hvad lagen afsåg med skadestånd. Sedan dess ba lcfnads-
omkostnaderna stigit med rask fart, hvarom icke minst Riksdagen påmints
genom de hvarje år i ökadt antal inkomna ansökningarna från statens olika
funktionärer om löneförbättringar på grund af de ökade lefnadsomkostna-
derna. När vi nu göra framställning om understödsbeloppens böjande, så
är det hufvudsakligast för att hålla understödet vid samma nivå som vid
lagens stiftande och uppväga den ständiga minskning, som genom pen¬
ningvärdets sjunkande ägt rum och äfven framdeles kommer att äga rum.
Det är helt enkelt nödvändigt, såvida icke lagens skydd skall försämras,
att ofördröjligen öka ersättningsbeloppens storlek. Med hänsyn dels till
de för låga belopp, som 1901 blefvo fastställda, och dels till den allmänna
prisfördyringen, torde ersättningsbeloppen icke kunna sättas lägre än till
en krona och femtio öre per dag vid öfvergående skada och till fyra¬
hundrafemtio kronor per år vid hel invaliditet samt i proportion därmed
etthundraåttio kronor till änka, nittio kronor till minderårigt barn, samt
eu begrafningsbjälp af nittio kronor. Dessa belopp anse vi dock ingalunda
4
Sammansatta Stats- (och Lag)ufsJcottets Utlåtande N:o 13.
på något sätt tillräckliga för de ersättningsbcrättigades nödvändiga lefnads-
behof, men ha af lämplighetshänsyn, för att vinna något, stannat vid
nämnda belopp.»
Herr Lars¬
sons motioner,
motionen
n:o 29.
I afseende å motionen n:o 29 har motionären till stöd för densamma
anfört följande:
»Lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
har nu i fyra år ägt tillämpning. Under denna tid har det visat sig, att
ändamålet med denna lag under vissa förhållanden icke vinnes.
Yisserligen är det tydligt, att för välvilliga och omtänksamma yrltes-
idkare erfordras icke någon lag, vare sig om ersättning för skada till följd
af olycksfall eller om olycksfalls förebyggande. Dessa yrkesidkare vid¬
taga ändock erforderliga försiktighetsåtgärder och tillgodose de närmaste
behofven för sådana arbetare, hvilka icke förty i arbetet råka ut för kropps¬
skador. Men för arbetare, som råkat få anställning hos yrkesidkare, hvilka
själfva icke äga full inblick i fabriksarbetets detaljer och icke lyckats
erhålla för ifrågavarande hänseende lämpliga arbetsföreståndare, för sådana
arbetare voro tydligen här omnämda lagar af behofvet påkallade.
Emellertid har den nu vunna erfarenheten gifvit vid handen, att
kompletteringar af dessa båda lagar varit önskvärda. Och i fråga om lagen
angående skydd mot yrkesfara har, på Riksdagens framställning, Kungl.
Maj:t redan vidtagit förberedande åtgärder för en revision. På det att
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet skall mot¬
svara det afsedda ändamålet just i de fall, där den bäst behöfves, fordras
också här en komplettering. Det har nämligen inträffat, att arbetare, som
råkat ut för olycksfall i arbetet, likväl icke kunnat erhålla sådan ersätt¬
ning, som lagen utlofvar. Pabriksägarne eller dessas fabriksföreståndare
förmena exempelvis, att olycksfallet framkallats af arbetarens egen grofva
vårdslöshet, och anse sig på grund häraf icke skyldiga att utgifva någon
ersättning till den skadade arbetaren.
I enstaka fall kan väl en dylik uppfattning vara i viss mån moti¬
verad, men i en del motsatta fall har man exempelvis som orsak till
olycksfall uppgifvit arbetarens egen grofva vårdslöshet, samtidigt som man
förbisett, att yrkesidkaren eller hans ställföreträdare försummat sin plikt
»att vidtaga sådana anordningar, som i afseende på arbetslokaler, maskiner
och redskap varit nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares lif
och hälsa». Och af denna anledning har också den skadade arbetaren icke
på underhandlingens väg kunnat utfå någon ersättning.
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 5
Många äro därför de fall, då skadade arbetare anhållit om yrkes-
inspektörs medverkan för erhållande af skadeståndsersättning, under upp¬
gift, att de icke ha råd att anlita juridisk hjälp till ersättningsanspråkens
fullföljande inför domstol. Emellertid ligger det icke inom området för
yrkesinspektörens uppgift att lämna sådan hjälp, åtminstone icke annor¬
ledes än att på begäran lämna tekniskt utlåtande såsom sakkunnig. Att
inför domstol bevaka den ena eller andra partens intresse tillkommer advokat-
ståndets medlemmar.
Men en juridiskt utbildad advokat kan synbarligen icke af en medel¬
lös arbetare erhålla önskad ersättning för sitt arbete. Och ofta hafva de
enskilda advokaterna, liksom läkare och ingeniörer, bundit sig vid en viss
klientel, eller en viss specialitet, och åtaga sig ogärna att uppträda mot
ordinarie klienters ekonomiska intressen eller i ärenden af ny specialnatur.
Nu förekommer visserligen i vissa samhällen, att fattigadvokater äro
tillsatta, men i flertalet samhällen, där sådana saknas, där hafva skadade
fabriksarbetare icke någon hjälp af denna institution.
Endast i ett enda fall är det mig bekant, att domare, med stöd af
rättegångsbalken 15 kapitel 9 paragraf, direkt pålagt ett i annat ärende
vid domstolen närvarande rättegångsbiträde att utan betalning förhjälpa
en medellös, skadad arbetare inför rätta.
Det synes sålunda endast återstå ett sätt, hvarigenom medellös, skadad
arbetare under alla förhållanden tillförsäkras erforderligt rättegångsbiträde
för utbekommande af den ersättning lagen utlofvar, och det torde vara
genom officiellt utsedda rättegångsbiträden, hvilka dels äga skyldighet att
bevaka skadade arbetares ersättningsanspråk och dels äga befogenhet att
själfva i förekommande fall taga initiativ till utredningar och uppgörelser.
I samband härmed böra äfven yrkesinspektörerna åläggas att på anfordran
lämna erforderliga tekniskt sakkunniga upplysningar.»
Beträffande det i motionen n:o 30 framställda förslaget har motionären
anfört följande:
»Af olika domstolsutslag har jag blifvit uppmärksamgjord därpå, att
paragraf 1 i lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 erhållit en lydelse, hvilken vid tillämpningen
dikterar domslut, som icke torde hafva varit med lagen afsedda. Enligt
ifrågavarande lagrum går nämligen en skadad arbetare förlustig den
ersättning lagen generellt utlofvar, därest den skadade genom grof vårds¬
löshet själf ådragit sig sin skada, och detta helt och hållet oberoende af
om samtidigt yrkesidkaren gjort sig skyldig till någon större eller mindre
Motionen
n:o SO.
6 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.
grad af försumlighet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärder till före¬
kommande af olycksfall.
Med hänsyn härtill torde ordalagen i nämnda paragraf icke hafva
blifvit lämpligt afvägda.
Har exempelvis en yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare visat
försumlighet i allmänhet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärders vidtagande,
kanske till och med gentemot yrkesinspektörs skriftliga anvisningar, då
synes denne yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare icke helt kunna
fritagas från ansvaret att på sätt och vis hafva auktoriserat försumlighets-
eller vårdslöshetstillståndet inom fabriken.
Vid tillämpningen af detta lagrum möter äfven svårigheten att
bestämma hvilken grad af vårdslöshet som ägt rum, om den skadade
arbetarens vårdslöshet varit »grof», vanlig eller ringa. Enär lagen angående
skydd mot yrkesfara talar om »vanlig» försiktighet, till skillnad tydligen
från någon annan grad af försiktighet, och i nu omhandlade lag uttrycket
»grof vårdslöshet» måste tolkas som en högre grad af vårdslöshet än
vanlig eller ringa, synes det vara berättigadt att uppdela vårdslöshets-
begreppet i grof, vanlig eller ringa. Nu skall enligt lagen en skadad
arbetare frånkännas ersättning endast för det fall, att vårdslösheten varit
grof, men icke, om en lägre grad af vårdslöshet förelegat. Bedömandet
af vårdslöshetsgraden är sålunda af lika stor vikt, som det är svårt.
Bedan för en ojäfvig, med arbetsförhållanden, metoder och fabriksvanor
annars i allmänhet förtrogen tekniker är det ofta ganska svårt att
bestämma hvilken grad af vårdslöshet en arbetare gjort sig skyldig till,
då ett olycksfall inträffat. Än vanskligare måste detta tydligen vara för
den arbetsledare, hvars order för arbetets försiktiga utförande kanske
uteblifvit, varit ofullständig eller kanske kunnat missförstås. Saknar sedan
domaren personlig erfarenhet om maskinella anordningars användning,
arbetsmetoder och fabriksvanor och därtill har att stödja sig endast på de
fackliga utredningar, som framläggas just af arbetsledaren i fråga, så torde
det vara tydligt, att domaren står inför en ganska vansklig uppgift. Har
vederbörande arbetsledare verkligen varit omtänksam och uppmanat till
försiktighet före ett arbetes utförande, då kan man äfven förutse, att han
också efter ett inträffadt olycksfall bedömer arbetarens vårdslöshetsgrad
omtänksamt. Men har till äfventyra arbetsledaren själf varit försumlig, då
kan dennes sakkunniga utläggningar knappast blifva fullt objektiva.
Het torde särskildt böra betonas, att i denna motion afses icke någon
rubbning i bestämmelsen, att ersättningsanspråken skola underkännas i
Sammansatta Stats- (och Lay)utskottets Utlåtande N:o i3. 7
sådana fall, då den skadade arbetaren genom uppsåtlig grof vårdslöshet
helt och hållet själf varit vållande till olycksfallet.
Men har den ersättningsskyldige, eller hans förtroendeman, samtidigt
åsidosatt sin plikt enligt lag angående skydd mot yrkesfara i fråga om
nödiga försiktighetsåtgärder och sålunda icke står fullt oansvarig till
olycksfallet, då synes denna försumlighet från yrkesidkarens eller arbets-
ledarens sida i så måtto böra motväga en vårdslöshetsgrad hos den skadade,
att dennes grofva vårdslöshet då endast räknas såsom hade den varit vanlig.
Så,' som paragrafen nu lyder och tillämpas, blifva i många verkligt
ömmande fall bestämmelserna om ersättning knappast något annat än
dekorativa löften, utan praktisk betydelse för i industrien förolyckade
eller deras efterlefvande änkor och barn.
Till jämförelse erinras härmed, huru i förevarande hänseende är ord-
nadt i andra länder. I paragraf 10 af norska lagen den 11 juli 1894
sägs: Har den skadade själf med uppsåt (Försåt) framkallat olyckan,
kan intet som helst ersättningskraf efter denna lag göras gällande.
Här talas sålunda icke om någon vårdslöshet alls, utan endast om
uppsåt.
Artikel 21 i belgiska lagen af den 18 april 1898 föreskrifver: De
i denna lag bestämda skadeersättningarna bortfalla, när olycksfallet upp¬
såtlig! föranledts af den skadade.
Ej heller här talas om någon vårdslöshet, utan endast om uppsåt.
I 282 artikeln af den schweiziska lagen den 5 oktober 1899 sägs:
Har den försäkrade ådragit sig skada eller död genom grof vårdslöshet
oeh var han därvid tillräknelig (zurechnungsfähig), så kan såväl sjuk¬
hjälpen som ock räntan äfvenså de efterlefvandes ränta afkortas, likväl
högst till halfva beloppet. Här talas sålunda visserligen om grof vårds¬
löshet, men i samband med tillräknelighet, och likväl underkännas icke
anspråken under alla sådana förhållanden eller ovillkorligt. Därest de
underkännas, blir det endast till halfva beloppet.
I 23 paragrafen af den för tyska riket gällande lagen af den 30
juni 1900 stipuleras: Har den skadade åsidosatt vissa föreskrifna för¬
siktighetsåtgärder utan laglig eller annars vägande anledning, så kan
skadeersättning på viss tid helt eller delvis vägras, såframt han blifvit
hänvisad på följderna däraf och det ådagalägges, att förvända möjligheterna
ogynnsamt påverkats genom hans eget förhållande.
Sålunda är ej heller här arbetarens vårdslöshet tillräcklig anledning
för ett underkännande af hans ersättningsanspråk, utan först sedan det
Utskottets ytt¬
rande.
8 Sammansätta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
ådagalagts, att lian åsidosatt åtgärder, om hvars följder för honom själf
han erinrats.
1 28 paragrafen af nederländska lagen den 2 januari 1901 sägs:
Försäkrad, hvilken uppsåtlig! förorsakat ett olycksfall äfvenså hans efter¬
lefvande anhöriga ha inga anspråk på något skadestånd.
Om olycksfallet kan tillskrifvas, att den försäkrade varit drucken, så
blifva utbetalningar och räntor till hälften nedsatta. Liksom i föregående
exempel är ej heller här en vårdslöshet ett ovillkorligt skäl för att från¬
känna en genom olycksfall skadad arbetare all ersättning.»
Utskottet vill till en början meddela, att enligt hvad utskottet in¬
hämtat, inom riksförsäkringsanstalten för närvarande pågår utredning
angåeende de ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunna anses vara
af beliofvet påkallade. Denna utredning är föranledd af eu af statsrådet
och chefen för civildepartementet till riksförsäkringsanstalten aflåten skrif¬
velse af den 22 sistlidne januari, däri departementschefen omförmält, att
han af förekommen anledning funnit det böra närmare utredas, huruvida,
med hänsyn till numera vunnen erfarenhet rörande omförmälda lags till-
lämpning och verkningarne däraf, bestämmelserna i densamma kunde anses
vara i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behofvet, därvid det
särskild! hade synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej den så
kallade karenstiden lämpligen borde förkortas, om nu gällande bestäm¬
melser i afseende å lifräntas utgörande vore-tillräckligt betryggande, samt
huruvida icke arbetsgivare och arbetare borde tillerkännas rätt att hos
anstalten teckna försäkring, som med afseende å beloppet öfverstege det
lagstadgade; och har departementschefen med anledning häraf anmodat
riksförsäkringsanstalten att till civildepartementet inkomma med yttrande
och förslag beträffande de ändringar i förevarande lag, som i här ofvan
angifva hänseenden eller eljest kunde finnas vara af behofvet påkallade.
Hvad härefter beträffar herr Christiernsons m. fl. motion, anser ut¬
skottet, vidkommande först den ifrågasatta inskränkningen af den s. k.
karenstiden, i likhet med motionärerna, att den i § 4 af ifrågavarande
lag bestämda tid af 60 dagar, innan sjukhjälp eller lifränta skall utgå,
måste betraktas såsom alltför lång för ett behörigt tillgodoseende af den
skadades berättigade intresse af understöd under sjukdom eller invaliditet.
Ett stöd för denna uppfattning har utskottet funnit i den omständigheten
att, sedan genom lag den 3 juni 1904 stadgats sådan förändring i § 23
att’ därigenom möjlighet beredts att genom försäkring i riks försäkrings
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13. 9
anstalten betinga skadad arbetare ersättning jämväl under karenstiden,
enligt hvad utskottet inhämtat, en högst betydande del af de i anstalten
beviljade försäkringar afeett äfven karenstiden vare sig i sin helhet eller,
hvilket varit det vanligaste, från och med den fjärde dagen efter olycks¬
fallet. Under första kvartalet af innevarande år hafva sålunda af samtliga
beviljade försäkringar icke mindre än 70,9 procent afsett sistnämnda tid¬
rymd och 8,3 procent hela karenstiden. Af för utskottet tillgängliga upp¬
gifter angående i förevarande afseende förefintliga bestämmelser i en
mängd arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetarefackföreningar framgår
jämväl, att i flertalet aftal arbetarne äro tillförsäkrade sjukhjälp under
hela eller längre eller kortare del af karenstiden. Af dessa sålunda på¬
pekade omständigheter torde det med all tydlighet framgå, att behof före¬
ligger af den nu gällande karenstidens inskränkning, och utskottet vill
icke bestrida, att en sådan begränsning möjligen bör sättas till den af
motionärerna föreslagna eller tre dagar. Utskottet anser sig emellertid
icke kunna tillstyrka, att, under det att, såsom ofvan omförmälts, frågan
är föremål för utredning inom riksförsäkringsanstalten, Eiksdagen, på sätt
motionärerna föreslagit, redan nu beslutar en sådan inskränkning. Ett
bifall till motionärernas hemställan skulle dessutom medföra den, enligt
utskottets förmenande, i ögonen fallande oegentligketen, att den ofvan om-
förmälda rättigheten att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring, afseende
jämväl karenstiden, skulle komma att gälla en tid af allenast tre dagar,
en anordning, som näppeligen torde kunna anses vare sig behöflig eller
lämplig.
Beträffande härefter frågan om höjning af ersättningsbeloppen, håller
utskottet, i likhet med motionärerna före, att de enligt gällande lag ut¬
gående ersättningarne med afseende å vissa grupper af försäkrade och
särskild! personer, som äro bosatta å dyrare orter, måste anses alltför
knappt tillmätta. Af ofvan omförmälda uppgifter angående arbetsaftal
mellan arbetsgivare och arbetarefackföreningar framgår ock, att i ett stort
antal fall arbetarne äro tillförsäkrade förmånligare ersättningsvillkor än
de dem lagligen tillkommande. Att emellertid, på sätt motionärerna före¬
slagit, meddela en generell bestämmelse om viss förhöjning af samtliga
enligt ifrågavarande lag utgående ersättningar, anser sig utskottet icke
utan föregående utredning kunna förorda, då en sådan bestämmelse säker¬
ligen skulle komma att alltför tungt drabba vissa arbetsgivare och med
afseende å företag af mindre omfattning och en ringa ekonomisk bärkraft
verka i hög grad betungande. Den möjligheten lärer väl ej heller vara
Bill. till Biksd. Prot. 1907. 4 Sami. 2 Afd. 12 Käft. 2
10
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.
utesluten att, på sätt flerstädes i utlandet är förhållandet, ställa ersätt¬
ningsbeloppen i visst förhållande till aflöningens storlek. Emellertid torde
man, utan att nu rubba de gällande principerna i lagen, på de partiella
reformernas väg kunna sträfva att i viss mån tillmötesgå motionärernas
önskningar.
Enligt hvad utskottet inhämtat, söker man sålunda redan nu i många
fall att bereda högre ersättningar än de lagstadgade, därigenom att i riks
försäkringsanstalten tagas försäkringar af såväl arbetsgifvaren som arbe-
tarne, hvarvid premierna för båda försäkringarne erläggas af arbetsgifva¬
ren; och då, enligt hvad utskottet likaledes inhämtat, riksförsäkrings-
anstalten har för afsikt att föreslå sådan ändring i hithörande bestämmel¬
ser, att såväl arbetsgivare som ock arbetare, i de fall, då försäkring icke
tecknats af arbetsgivare, skall äga rätt att taga försäkring i anstalten in¬
till två gånger ersättningens belopp, torde, i händelse en dylik bestäm¬
melse kommer till stånd, en afsevärd möjlighet till förbättring i arbetar-
nes ersättningsvillkor vara öppnad. Vid sådant förhållande och innan
resultatet af den pågående utredningen föreligger, har utskottet ej heller
ansett sig kunna förorda motionen i denna del.
Beträffande härefter herr Larssons ofvanberörda motion angående
rättegångsbiträde åt arbetare i tvister om ersättning enligt nu ifrågavarande
lag, har utskottet trott sig finna, att de flesta ersättningstvister af ifråga¬
varande art röra dels frågan, huruvida det arbete, hvarigenom skadan skett,
varit under olycksfallslagen hänförligt och dels graden af den genom skadan
orsakade invaliditeten. Rättegång torde sålunda i många fall kunna undvikas,
därest för riksförsäkringsanstalten stadgades skyldighet att i hvarje fall,
då ersättningsanspråk enligt olycksfallslagen framställes, på begäran af
endera eller båda parterna afgifva yttrande i nämnda hänseenden. De
för närvarande i sådant afseende gällande bestämmelser återfinnas i § 15,
däri stadgas, att, om den skadade icke af arbetsgifvaren är försäkrad på
sätt i 10 § afses, såväl parterna, när de därom öfverenskomma, som ock,
sedan tvist om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skilj e-
aftals tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen må från
riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den
skadade var stadd, är sådant, som i lagen afses, eller i hvad mån kropps¬
skadan må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan; och
skall sådant utlåtande af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt meddelas.
Enligt utskottets förmenande borde den sålunda stadgade rättigheten
för parterna att i vissa fall påkalla riksförsäkringsanstaltens utlåtande ut-
Sammansatta Stats- (och Lagjutskottets Utlåtande N:o 13. 11
sträckas därhän, att i hvarje fråga om ersättning enligt lagen den 5 juli
1901 enhvar af de i frågan intresserade skulle äga att påkalla yttrande
i ofvan angifna hänseenden från riksförsäkringsanstalten, som efter hörande
af motparten skulle afgifva sådant utlåtande. För genomförande af en
sådan anordning skulle det emellertid sannolikt erfordras, att den nu i §
8 af kungl. kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete den 17
november 1905 stadgade skyldighet för polismyndighet att, därest den
skadade är försäkrad i riksförsäkringsanstalten, ofördröjligen lämna anstalten
underrättelse beträffande skedd anmälan om olycksfallet, utsträckes till
sådan skyldighet i afseende å alla de olycksfall, som kunna medföra
ersättning enligt olycksfallslagen. Skulle bestämmelser i antydda riktningen
komma att meddelas, anser utskottet, att behofvet för skadad arbetare att
erhålla rättegångsbiträde skulle blifva väsentligt mindre, hvadan det ej torde
vara erforderligt att för dessa speciella slag af tvister meddela särskild
bestämmelse om rättegångsbiträde.
Utskottet, som sålunda ej kunnat helt förorda bifall till motionen,
håller alltså före, att Eiksdagen bör i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga denna fråga under öfvervägande.
Vidkommande slutligen herr Larssons motion n:o 30 angående be¬
stämmelse därom att ersättningsanspråk icke må, med hänvisning därpå, att
den skadade själf genom grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet
i fråga, underkännas, därest yrkesidkaren försummat vidtaga nödiga för¬
siktighetsåtgärder till olycksfallets förebyggande, har utskottet funnit, att
en sådan bestämmelse skulle i sin tillämpning medföra stora praktiska
svårigheter med hänsyn till tänjbarheten i uttrycket »nödiga försiktighets¬
åtgärder» och att, då det icke torde kunna uppletas någon industriell
anläggning eller något arbetsföretag af nu ifrågavarande art, där icke
möjlighet till en dylik invändning från den ersättningskräfvande partens
sida föreligger, de flesta tvistemål angående ersättning för skada genom
olycksfall i arbete skulle blifva mer än nödigt invecklade och långvariga.
Då därtill kommer, att det är den skadade obetaget att anhängiggöra sär¬
skild skadeståndstalan enligt kapitel 6 strafflagen i de fall, där han på
grund af arbetsgifvarens underlåtenhet att vidtaga nödiga försiktighets¬
åtgärder kan anse sådan talan befogad, torde något verkligt behof af den
föreslagna lagändringen icke förefinnas.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:
a) att herr Christiernsons m. fl. motion icke må
till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;
12
Sammansatta Stats- (och Lag)utskotlets Utlåtande N:o 13.
b) att Riksdagen i anledning af herr Larssons
motion n:o 29 må i skrifvelse till Ivungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t, i sammanhang med
omarbetning af lagen den 5 juli 1901 angående ersätt¬
ning för skada till följd af olycksfall i arbete, taga
under öfvervägande, huruvida icke riksförsäkrings-
anstaltens skyldighet att vid inträffade olycksfall i
arbete afgifva utlåtande, på sätt ofvan antydts, skulle
kunna utsträckas; samt
c) att herr Larssons motion n:o 30 icke må af
Eiksdagen bifallas.
Stockholm den 21 maj 1907.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservation:
af herr D. Persson i Tallberg, som med instämmande af herr Ersson
yttrat:
»Det är visserligen sant att, såsom utskottet anger, inom riksförsäk-
ringsanstalten utredning pågår om, bland annat, begränsning af den s. k.
karenstiden och att på grund däraf förslag till ändring af lagen den 5
juli 1901, på sätt motionärerna föreslagit, inom den närmaste tiden kan
vara att förvänta. Men då dels några af de frågor, som redan äro före¬
mål för utredning torde vara af mera svårlöst beskaffenhet samt det, på
grund af hvad utskottet under b) föreslår, kan befaras att utredningen
kräfver så lång tid, att förslag till åsyftade ändringar i berörda lag icke
med säkerhet kunna förväntas blifva förelagda nästkommande Riksdag, dels
ock det knappast kan råda mer än en mening om rättmätigheten och
behofvet af den begränsning i karenstiden, som motionärerna föreslagit,
har jag inom utskottet yrkat bifall till hvad motionärerna i det afseendet
föreslagit.
Beträffande hvad herr Larsson uti sin motion n:o 29 hemställt rörande
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.
13
utredning och förslag därom, att medellösa, genom olycksfall i arbete
skadade arbetare må beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträde, föreslår
utskottet visserligen en skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet, men förordar
därvid ett helt annat sätt för frågans lösning än hvad motionären föreslagit.
Då jag funnit den fråga, som motionären berört vara mycket behjär-
tansvärd och dess lösning af behofvet högeligen påkallad samt ingalunda
kan finna, att den på ett tillfredsställande sätt skulle blifva löst på den väg
utskottet förordat, har jag ansett mig böra yrka bifall till motionärens
förslag.
Hvad slutligen angår herr Larssons motion n:o 30, kunde det visser¬
ligen icke utan fog ifrågasättas, huruvida icke orden 'grof vårdslöshet’
borde ur lagen uteslutas, men därom har motionären icke direkt framställt
yrkande. Jag har icke häller helt kunnat ansluta mig till motionärens
förslag, ty jag delar nämligen utskottets uppfattning därutinnan, att ut¬
trycket 'nödiga försiktighetsåtgärder’ är allt för tänjbart och skulle medföra
onödiga tvister och tidsutdrägt. Däremot anser jag, att en ändring i före¬
varande hänseende lämpligen bör begränsas till de fall, då arbetsgifvaren
försummat att vidtaga de försiktighetsåtgärder, som af vederbörande yrkes-
inspektör föreskrifvits. Äfven denna fråga anser jag emellertid böra blifva
föremål för utredning i samband med andra samma lag berörande frågor,
innan ändring i lagen verkställes.
Om jag sålunda icke i allo kan dela motionärens uppfattning, kan
jag ännu mindre ansluta mig till utskottets uttalande, att något verkligt
behof af den föreslagna lagändringen icke skulle förefinnas, på den grund,
att det är den skadade obetaget att anhängiggöra särskild skadestånds¬
talan enligt kapitlet 6 strafflagen. Ty dels är, såsom enhvar, hvilken har
någon erfarenhet i sådana fall, väl vet, en sådan rättegång mycket vansk¬
lig och dels finnas i strafflagen inga normer angifna, efter hvilka skade-
ståndsersättningar skola utgå.
På grund af hvad sålunda anförts, har jag ansett, att utskottet bort
hemställa:
a) att Piksdagen för sin del måtte besluta, att
4 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete måtte få följande
förtindrade lydelse:
4 I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:
1 :o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af
Bih. till Bilsd. Vrål. 1907. 4 Sand. 2 Ajd. 12 Iläft.
<y
• t
14
Sammansätta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 13.
den skadades arbetsförmåga under mera än tre dagar
efter olycksfallet: -— — — (§ i öfrigt oförändrad).
b) att Riksdagen med bifall till berr Larssons
motion n:o 29 mål skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t, i sammanhang med omarbet¬
ning af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete, taga i öfver¬
vägande, huru medellösa, genom olycksfall i arbete
skadade arbetare lämpligast skola beredas tillfälle att
erhålla rättegångsbiträden, antingen genom riksförsäk-
ringsanstaltens tjänstemän eller genom andra särskild!
utsedda personer; samt
c) att [Riksdagen i anledning af herr Larssons
motion n:o 30 må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huru¬
vida icke sådan ändring i lagen den 5 juli 1901 bör
vidtagas, att genom olycksfall i arbete skadad arbetares
ersättningsanspråk enligt samma lag icke må med hän¬
visning därpå att den skadade själf genom grof vårds¬
löshet varit vållande till olycksfallet i fråga underkännas,
därest yrkesidkaren försummat vidtaga de försiktighets¬
åtgärder till olycksfallets förebyggande, som af veder¬
börande yrkesinspektör anvisats.»
Det skulle här anteoknas, att herrar E. Hammarlund och K. Starbäck
icke deltagit i förestående ärendens 'behandling inom utskottet.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1907.