Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
1
N:o 66.
Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1907, kl. 1,3 0 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och
märgel.
(I. A.)
I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 51) kar Kungl. Maj:t,
under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jord-
bruksärenden den 12 sistlidne januari, föreslagit Riksdagen att, för
restitution af viss del af fraktkostnaderna vid transport å järnväg af
kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behof, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder, på
extra stat för år 1908 anvisa, såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.
I detta ärende har chefen för jordbruksdepartementet, efter ge¬
mensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen,
till förenämnda statsrådsprotokoll anfört följande:
Den af Kungl. Maj:t den 9 september 1887 tillsatta kommittén
för revision af statens järnvägstaxa hade uti sitt den 1 oktober 1888
afgifna underdåniga betänkande föreslagit, bland annat, att frakten för
»kalk, kalksten och märgel» skulle vid lastning af minst 8,000 kilogram
å hvarje vagn utgå efter tariff 12 i förslaget (se bil. I b). Detta förslag
blef af Kungl. Maj:t godkändt och upptogs i den af Kungl. Maj:t den 29
november 1889 fastställda taxa för transporter å statens järnvägar.
Emellertid hade svenska mosskulturföreningen i underdånig skrif¬
velse den 20 i sistnämnda månad hos Knngl. Maj:t gjort framställning
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. • 1 Afd. 44 Höft. (N:o 66.) 1
1887 ar8 t axe-
kommitté.
Framställning
från svenska
mostkulturföre•
ningen.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
tram ställ¬
ningar från
hushållnings¬
sällskap m. j
om nedsättning i frakten för, bland annat, kalk och märgel å statens
järnvägar med 50 procent under tariff 12 (se bil. I c). Föreningen
både därvid anfört, hurusom föreningen, vid sina bemödanden att åt
odlingen vinna de störa och dittills ofruktbara mossvidderna i vårt
land, vunnit en ytterligare noggrann kännedom om, att ett hufvud-
sakligt villkor för ernående af goda skördar, icke blott på den gamla
åkerjorden utan i synnerhet å mossodlingar, läge i tillgången på billiga
och tjänliga jordförbättrings- och gödselmedel, särdeles af de slag, som
behöfdes i stora kvantiteter och kraftigast bidroge till höjandet af
jordens alstringsförmåga, såsom kalk, märgel, kalisalter och fosfater.
Mosskulturföreningen hade också låtit anställa jämförande försök med
kalkning å mossjord, genom hvilka det blifvit ådagalagdt, att större
delen af mossjorden utan riklig tillförsel af kalk icke kunde gifva eu
afkastning, som ens tillnärmelsevis ersatte odlingskostnaden. Sålunda
hade det visat sig, att den för jordbrukaren viktigaste produkten, gräs,
ej kunde åstadkommas på högmossar utan kalk, att större delen af
vissa mossar ej utan kalk alstrade säd och att den gamla odaljorden
till stor del lede brist på kalk. För att kunna i större mängder komma
till användning måste emellertid kalken vara prisbillig. Då kalk inom
vårt land förekomme endast på enstaka, långt från hvarandra belägna
platser, vore det därför för jordbruket möjligt att i större mängd an¬
vända kalk blott under förutsättning af billiga frakter. Enligt taxe-
kommitténs förberörda förslag utgjorde frakten för 100 kg. kalk pr
100 km. 28 öre, pr 200 km. 44 öre och pr 300 km. 57 öre eller —
på sistnämnda afstånd — ungefär halfannan gång varans värde på
brytningsorten, hvilket då syntes höra beräknas till 40 öre pr 100 kg.
En stor del af landets jordbrukare vore hänvisade att taga sitt behof
af kalk från Skaraborgs län, där den träffades tillsammans med alun¬
skiffer, som användes vid bränningen af kalken, hvarför den ock där
kunde hållas prisbilligast. Då afståndet från Skaraborgs län till exem¬
pelvis södra Småland utgjorde 300 km. eller därutöfver, syntes följa,
att, om Småland skulle vinna fördelen att i större utsträckning kunna
begagna kalk, järn vägsfrakten för denna vara borde nedsättas med 50
procent under tariff 12.
I sammanhang med denna af svenska mosskulturföreningen gjorda
framställning hade äfven 19 af landets hushållningssällskap samt Krono¬
bergs läns landtmannaförening uti särskilda underdåniga skrivelser hos
Kungl. Maj:t anhållit om fraktnedsättning å kalk och märgel, därvid
flertalet biträdt mosskulturföreningens framställning. Västmanlands läns
hushållningssällskap hade hemställt om dylik nedsättning till minsta
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
3
möjliga belopp, som från järnvägens synpunkt kunde medgifvas. Hal¬
lands, Skaraborgs och Kopparbergs läns hushållningssällskap hade an¬
hållit om så stor fraktnedsättning, som Kungl. Maj:t i jordbrukets
intresse funne skäligen kunna äga rum.
Öfver samtliga dessa framställningar afgaf järnvägsstyrelsen den
0 december 1890 underdånigt utlåtande. Dessförinnan hade styrelsen
1 ärendet hört förvaltningarna för de enskilda järnvägar, hvilka voro i
samtrafik med statsbanorna. Några få förvaltningar hade därvid mot¬
satt sig hvarje nedsättning i fraktsatserna, andra hade förklarat sig
villiga att biträda de bestämmelser i ämnet, som komme att blifva
gällande för statsbanorna, andra åter ansågo sig kunna för kalk och
märgel i vagnslaster om minst 8,000 kg. medgifva viss, närmare an-
gifven fraktnedsättning, hvilken emellertid ej obetydligt understeg den
af svenska mosskulturföreningen begärda.
Uti sitt förberörda utlåtande anförde järnvägsstyrelsen till en
början, att en så betydlig nedsättning i frakten för kalk och märgel,
som den af svenska mosskulturföreningen och öfriga med denna för¬
ening instämmande petitionärer ifrågasatta, eller till hälften af de då
gällande afgifterna, syntes, äfven om Kungl. Maj:t i jordbrukets intresse
skulle finna för godt anbefalla tillämpning å statsbanorna af sådan
nedsättning, icke skäligen kunna åläggas de enskilda järnvägarna,
enär vid en dylik nedsättning den trafikinkomst, som erhölles vid
transport å 200 km. väglängd och däröfver, till och med komme att ej
obetydligt understiga den direkta kostnaden för transportens verkställande
på sätt framginge af nedanstående tabell, för hvilken lagts till grund
en af omförmälda kommitté verkställd beräkning öfver direkta transport¬
kostnaden å statsbanorna.
Antal kilometer.
|
200
|
300
|
350
|
400
|
500
|
600
|
700
|
800
|
900
|
1,000
|
1,500
|
Direkt transportkostnad: öre pr
100 kg...........................
|
26
|
39
|
45,5
|
52
|
65
|
78
|
91
|
104
|
117
|
O
CO
T—1
|
195
|
Frnktafgifter för kalk och märgel
i vagnslaster om minst 8,000
kg. pr vagn vid nedsättning
med 50% under tariff 12: öre
pr 100 kg........................
|
22
|
28,5
|
32
|
35
|
41,o
|
48
|
54,o
|
61
|
67,o
|
74
|
107
|
Järnvägs-
styrelsens ut
lutande den
6/i* 1890.
Vidare anförde järnvägsstyrelsen, att styrelsen, ehuru till fullo
uppskattande betydelsen för det svenska jordbruket af låga järnvägs-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
Landtbruks-
»tyrelsens ut¬
låtande den
S1/i2 1890.
Framställ^
ningar från
målsmän för
järnhandte-
ringen m. f,.
frakter för kalk och märgel, dock af nyss angifna skäl icke ansåge
sig kunna ens beträffande statsbanorna förorda en så betydande frakt-
nedsättning för dessa varuslag som den föreslagna; samt att det däre¬
mot syntes styrelsen af vikt, att för afstånden 200—600 km., öfver
hvilka de mest betydande transporterna antagligen komme att framgå,
afgifterna ställde sig ungefärligen lika med de undantagsfrakter, som
å statsbanorna gällt före tillämpandet af 1889 års taxa (se bil. I a).
På grund af det anförda hemställde järnvägsstyrelsen, att de gjorda
framställningarna måtte på det sätt bifallas, att föreskrift utfärdades
därom, att fraktafgifterna för kalk och märgel för jordbrukets behof
skulle vid sändningar i partier om minst 8,000 kg. pr vagn från och med
1891 års ingång och tills vidare å statsbanorna utgå med vissa närmare
angifna belopp, nämligen vid en väglängd af intill 60 km. enligt tariff
12, från och med 60 till och med 100 km. med belopp, som understege
nämnda tariff med 1 öre för 60 km. och med ytterligare 1 öre för
hvarje följande tiotal km., från och med 100 till 120 km. med 5 öre,
från och med 120 till 140 km. med 6 öre, från och med 140 till 180
km. med 7 öre samt från och med 180 km. med 8 öre under tariff 12,
allt pr 100 kg., äfvensom att dessa fraktsatser, med tillämpning i
öfrigt af samtrafiktaxans bestämmelser, skulle gälla till efterrättelse jäm¬
väl för samtliga enskilda järnvägar i samtrafik dels med statens järnvägar
och dels med andra enskilda järnvägar transito statsbanorna.
Landtbruksstyrelsen afgaf den 31 december 1890 utlåtande i ärendet
och hemställde därvid, att frakten för kalk och märgel för jordbrukets
behof måtte vid transporter å statens järnvägar och med desamma i sam¬
trafik stående enskilda järnvägar nedsättas med 50 procent under hvad
den för stats]ärnvägarna då gällande taxa i sådant afseende bestämde.
Uti underdåniga skrifvelser hade vidare under hösten 1893 åt¬
skilliga målsmän för den svenska järnhandteringen, under åberopande
af det tryckta läge, hvari denna handtering sedan länge befunnit sig,
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte befrämja, att då gällande frakter för
forsling å statens och enskilda järnvägar af vissa för järntillverkningen
erforderliga råämnen, bland annat kalk, måtte nedsättas med 50 procent,
hvarjämte ej mindre hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i
november 1893 samt åtskilliga hushållningssällskap hvart för sig anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke, bland annat,
järnvägsfrakterna för landtmannaprodukter och artiklar, som för jord¬
bruket — Örebro läns hushållningssällskap jämväl för bergsbruket —
användes, kunde i väsentlig mån nedsättas, än äfven svenska moss-
Statsutskottets Utlåtande N:o 66. 5
kulturföreningen i underdånig skrifvelse den 25 november 1893 förnyat
sin förut gjorda framställning om nedsättning i frakten å kalk och
märgel och därvid anhållit, att. sådan nedsättning måtte tillämpas äfven
å i samtrafik med statsbanorna varande enskilda järnvägar.
Efter verkställda undersökningar och sedan styrelserna för om-
förmälda enskilda järnvägar blifvit ånyo hörda, afgaf järnvägsstyrelsen
uti underdånig skrifvelse den 15 juni 1895 förslag till ändringar
i då gällande godsindelning in. in., därvid järnvägsstyrelsen föreslog,
bland annat, att frakten å kalk, kalksten och märgel skulle vid
sändning af minst 8,000 kg. utgå efter tariff 12, dock att vid last¬
ning af minst 10,000 kg. å hvarje vagn frakten skulle utgå med
20 procent under sagda tariff (se bil. I e). Detta förslag blef af
Kungl. Maj:t den 29 maj 1896 godkändt och fastställdt att lända till
efterrättelse vid transporter å statens järnvägar från och med den 1
juli 1896, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:t ej mindre förklarade,
att hvad sålunda bestämts skulle tillämpas äfven å enskilda järnvägar
i samtrafik med statens järnvägar och med andra enskilda järnvägar
öfver statsbanorna, än äfven, beträffande transporter å statens järn¬
vägar af kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om minst
8,000 kg., tillsvidare utöfver den sålunda fastställda nedsättningen
i afgifterna försöksvis från och med sistnämnda dag medgaf den ytter¬
ligare lindring i fraktkostnaden, då godset vore afsedt för jordbrukets
eller bergsbrukets behof, att mottagare af dylik vagnslast skulle af
frakten äga restitutionsvis återbekomma en krona för hvarje begynnande
femtiotal kilometer, som vagtien med fulla lasten tillryggalagt. å stats¬
banorna (se bil. I d). Tillika uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att utfärda
de kontrollföreskrifter, som i anledning af sistberörda bestämmelse blefve
erforderliga.
Jag kan i detta sammanhang nämna, att järnvägsstyrelsen uti sin
nyssnämnda underdåniga skrifvelse den 15 juni 1895 särskildt fram¬
hållit, att dess då afgifna förslag syntes, åtminstone för det dåvarande,
angifva den gräns, öfver hvilken man ej kunde komma med nedsätt-
ningar uti eu i samtrafik inom landet allmänt gällande frakttaxa.
Vid 1899 års Riksdag väcktes åtskilliga motioner (Första Kammaren
n:o 13, Andra Kammaren n:is 8, 20, 67, 91 och 171) i syfte att vinna
lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af kalk. I en af
motionerna (Andra Kammaren n:o 8) yrkades nedsättning med 30 procent,
i en annan (Andra Kammaren n:o 20) med 50 procent i den i gällande
frakttaxa för statens järnvägar bestämda fraktsats för artikeln kalk.
Järnvägs¬
styrelsens ut¬
låtande den
«/• 1895.
Kungl. Maj:ts
beslut den S9/s
1896.
Motioner vid
1899 års
Riksdag.
6 Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
Uti två af motionerna (Första Kammaren n:o 13 och Andra Kam¬
maren n:o 91) föreslogs, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga utredning, om och i
hvad mån nedsättning uti järn vägsfrakterna för kalk till bergs- och
jordbrukets behof kunde äga rum, eller, om så ej kunde ske eller
ansåges lämpligt, framkomma med förslag om att på annat sätt gorå
fraktkostnaderna afsevärdt billigare för kalk, som för nämnda ändamål
transporterades å statens järnvägar. Liknande förslag framställdes ock
i den inom Andra Kammaren väckta motionen n:o 171 med undantag
däraf, att den ifrågasätta lindringen hemställdes skola gälla vid frakt ej
allenast å statens utan äfven å enskilda järnvägar samt att tillika före-
slogs, att, därest frakta ed sättning ej befunnes lämplig, lindringen borde
ske efter hufvudsakligen samma grunder som i Danmark vore bestämda
för transporter af kalk. Slutligen hemställdes uti den inom Andra
Kammaren väckta motionen n:o 67, att Riksdagen måtte besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till ett
reservationsanslag att användas för lindring i järn vägsfrakter för kalk
som° vore afsedd för jordbrukets upphjälpande, på det sätt och till det
omfång, Kungl. Maj:t och Riksdagen kunde finna lämpligt.
Beträffande förhållandena i Danmark meddelades i motionen n:o
171, bland annat, att för bevisligen transporterade märgel- och kalk¬
mängder till kulturändamål utbetalades från af danska riksdagen be¬
viljade medel genom Hedeselskabet Va af fraktbeloppet till rekvirenterna,
då dessa sålunda komme att betala endast Vj af den ordinarie frakten,
därvid dock den minimiafgift, som mottagaren själf skulle erlägga, blifvit
fastställd till 3 kronor för vagnslast märgel å 10,000 kg. och till 6
kronor för vagnslast kalk å 10,000 kg.
Den ordinarie frakten vore för 10,000 kg.:
för afstånd i kilometer ............... 60—120—180—240.
kronor ............................................ 17— 26— 34— 40.
Järnvägi-
ityrelieni
yttrande den
1899.
Med anledning af därom från vederbörande utskott framställd
anhållan anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att, hvad anginge
statens järnvägar, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i ämnet
samt att jämväl infordra _ och till Kungl. Maj:t öfversända yttranden
tran vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvägarna i riket.
Sådant yttrande afgafs af styrelsen den 20 mars 1899 och öfver-
lämnades till vederbörande utskott. På anförda skäl förklarade sig
styrelsen anse de i motionerna uttalade önskemålen i fråga om frakt-
nedsättning å kalk kunna på det sätt tillmötesgås, att frakten för denna
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
7
artikel skulle, då minst 10,000 kg. lastades på en vagn, utgå med
30 i stället för med 20 procent under tariff 12. Styrelsen framhöll
dock därvid särskildt, hurusom med tillämpning af en dylik frakt¬
bestämmelse visserligen någon behållning skulle vid transport å kortare
sträckor för järnvägen uppkomma, men att vid transport å längre
afstånd eller i samtrafik med enskild järnväg fraktinkomsten knappt
skulle betacka transportkostnaden, där den ej rent af understege den¬
samma. Vidare påvisade järnvägsstyrelsen, att de då utgående frakt-
afgifterna för kalk vore lägre i Sverige än i våra grannländer Danmark,
Finland och Preussen.
Med skrifvelse den 19 april 1899 inkom järnvägsstyrelsen till
Kungl. Maj:t med infordrade yttranden från de i den inrikes sam trafiken
då deltagande förvaltningarna af enskilda järnvägar; och öfverlämnades
jämväl dessa handlingar till vederbörande utskott för att tagas i öfver¬
vägande vid behandlingen af motionerna.
I skrifvelse den 13 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, om och i hvad mån nedsättning af
järn vägsfrakterna å statens järnvägar för vissa landtmannaprodukter
kunde äga rum samt huruvida för kalk, som för jordbrukets eller
bergsbrukets behof fraktades å såväl statens som enskilda järnvägar,
fraktkostnaderna kunde lindras dels genom nedsättning af fraktafgifterna
och dels genom restitution af en del af fraktkostnaderna.
Till stöd härför framhöll Riksdagen, hvad angår fraktkostna¬
derna för kalk, hurusom af de väckta motionerna i ämnet framginge,
hvilken vikt frågan om en lättnad i afseende å dessa kostnader tillmättes
inom landets olika delar. Därom vittnade äfven de af hushållnings¬
sällskap, landtmannaföreningar och enskilda gjorda framställningar om
nedsättning i järnvägsfraktafgifterna för kalk.
Det syntes Riksdagen vara af alla erkändt, att det för ett land
med Sveriges naturförhållanden vore af den allra största betydelse, att
kraftiga åtgärder vidtoges för att lägga så stora områden som möjligt
under kultur och främja brukningen af den redan odlade jorden.
Genom att i alla hänseenden och således äfven i fråga om de odlings¬
bara moss-, torf- och dymarkerna tillgodogöra sig landets naturliga till¬
gångar och understödja de ansträngningar, som af enskilda och korpora¬
tioner gjordes i detta syfte, kunde svenska folket motse en ekonomisk
utveckling, fördelaktigt återverkande på alla samfundslifvets områden.
Det syntes alltså Riksdagen böra vara eu nationell angelägenhet
Riksdagens
skrifvelse den
13/5 1899.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
för oss att icke försumma vidtagande af åtgärder i nu nämnda hänseende,
hvilka vore ägnade att öka möjligheten för en talrikare befolkning att
existera och på samma gång gifva utsikter till en bättre lön för den
å jordens odling nedlagda möda och kostnad. I afseende därå kunde
det numera ej af någon bestridas, att tillgång på kalk och dess an¬
vändande vore af den allra största betydelse, till och med en nödvändig
förutsättning, då det gällde att lägga nya jordområden under kultur
eller att bevara den redan odlade jordens bördighet.
Ur denna synpunkt ansåge Riksdagen, att frågan om fraktkost¬
naderna vid kalktransport vore en för landet i dess helhet betydelsefull
angelägenhet. Visserligen vore särskild! några af rikets län företrädes¬
vis kalkfattiga och i behof af kalk. Men just dessa län — Blekinge,
Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Ålfsborgs, Värmlands och Västernorr-
lands — innehölle så stora mossar, mader och kärrmarker, att de för
dessas uppbringande i kultur behöfde bistånd från öfriga delar af landet.
Enligt de i en af motionerna förekommande uppgifter skulle
endast för ett rationellt bruk af åkerjorden — alltså utan att taga i
beräkning all den kalk, som behöfdes för uppodling af mossar m. in.
— årligen erfordras omkring 600,000 ton kalk, under det att samman¬
lagda vikten af all den kalk, kalksten och cement, som under år 1897
fraktades å statsbanorna, uppgått allenast till något öfver 115,000 ton.
I sistnämnda tal vore visserligen ej myckenheten af den kalk medräknad,
som fraktades å fartyg och å enskilda järnvägar, men äfven med afseende
fäst därå syntes nyssnämnda förhållanden icke kunna undgå att väcka
den önskan, att genom lättade förbindelser och lindring i fraktafgifterna
ökade tillfällen måtte beredas landets jordbruksidkande befolkning att
erhålla ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning.
För ett så betydelsefullt måls vinnande ansåge Riksdagen landet
i dess helhet böra medverka. Rättmätigheten af en dylik medverkan
hade länge erkänts af statsmakterna, då det gällt att afdika sänka marker,
att minska frostländigheten, att främja skogsodlingen m. m. Med lika
rätt begärdes nu statsmakternas bistånd för att genom underlättande
af kalkens tillgodogörande öka och förbättra den odlade jorden. Därtill
komme, att, såsom flera af motionärerna framhållit, de utgifter, som
statsverket möjligen skulle komma att vidkännas i nu ifrågavarande
hänseende, äfven ur andra synpunkter kunde anses väl använda.
Det vore otvifvelaktigt, att genom det ökade egendomsvärdet ökade stats¬
inkomster kunde väntas uppkomma, att med det förbättrade jordbruket
större produktion likasom äfven större konsumtion skulle föranleda ökade
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
9
fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar och att ökade tillfällen
till arbete och förtjänst skulle yppa sig för olika klasser af befolk¬
ningen.
Det kunde icke förnekas, att de kalkbehöfvande provinsernas önsk¬
ningar om billiga järnvägsfrakter å kalk under de senare åren i viss
mån rönt tillmötesgående. Det af järnvägsstyrelsen på grund af § 46
riksdagsordningen afgifna yttrande, som till Riksdagens vederbörande
utskott öfverlämnats, angåfve, att möjlighet till ytterligare nedsättning
icke vore utesluten, i det att styrelsen ställt i utsikt, att för kalk, lastad
i minst 10 ton å en vagn, skulle kunna tillämpas en fraktsats, som
med 30 procent understege tariffen 12 i gällande frakttaxa.
Därutöfver syntes krafvet på fraktnedsättningen icke kunna sträckas.
Men om man härvid erinrade sig, att omförmälda vara på grund af sin
tyngd och beskaffenhet i öfrigt måste betinga en i förhållande till varans
värde allt för hög fraktkostnad, så att denna vid längre järnvägs¬
transport uppginge till, om ej rent af öfversköte, varuvärdet, vore det
tydligt, att man måste anlita särskilda utvägar för att verksamt under¬
lätta kalkens ökade användning. Detta blefve ännu mera uppenbart,
om man besinnade, att eu afsevärd myckenhet kalk måste fraktas å
enskilda järnvägar, hvilka, såsom framginge af jämväl utaf järnvägs¬
styrelsen meddelade upplysningar i ämnet, icke allmänt kunde erbjuda
en så betydande nedsättning i frakterna som statsbanorna.
En utväg att undanröja de hinder för kalkförbrukningen, som
de långa afstånden medförde, vore redan anvisad genom utfärdande af den
nu gällande bestämmelsen, att mottagaren af en vagnslast kalk m. m.
under vissa förhållanden ägde restitutionsvis återbekomma en krona
för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som vagnen tillrvggalagt å
statsbanorna. Denna tanke hade, enligt hvad Riksdagen inhämtat, äfven
vunnit tillämpning i Danmark och därstädes utvecklats därhän, att
förbrukare af kalk för kulturändamål under vissa förhållanden erhölle
i restitution 2/s af fraktafgiften. Till bestridande af de för en dylik
restitution nödiga medel anvisade representationen anslag.
Ifrågavarande anordning syntes Riksdagen vara i hög grad förtjänt
af uppmärksamhet äfven i Sverige. Därvid ville emellertid Riksdagen
framhålla, att restitution ej syntes böra lämnas åt andra rekvirenter än
dem, som använde kalken för jordbrukets eller bergsbrukets behof, en
inskränkning, som redan vore stadgad för den hos oss medgifna, förut¬
nämnda restitutionen. Då verkan af den nu ifrågasatta restitutionen
skulle blifva alltför otillräcklig, därest densamma skulle afse allenast
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
Järnvägs¬
styrelsens ut¬
låtande den
30/io 1901.
fraktafgifter å statens järnvägar, borde restitutionen gälla äfven för
transport å de enskilda järnvägarna.
Rörande beloppet af den ifrågasatta restitutionen liksom angående
sättet för dess verkställande fann Riksdagen det vara för tidigt att uttala
sig, innan en behöflig utredning kommit till stånd. Dock ansåge Riksdagen
den i Danmark medgifna restitutionen vara väl afvägd; och beträffande
sättet för medlens utbetalning föreställde sig Riksdagen möjligheten af
en återbetalning utaf fraktkostnaden eller ock af den anordning, att mot¬
tagaren af en järnvägslast kalk skulle erlägga blott en del af frakt¬
beloppet, hvaremot återstoden skulle debiteras statskassan samt utbe¬
talas af viss bestämd myndighet, exempelvis Ivungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande. Skulle ifrågavarande af Riksdagen sålunda antydda åtgärd
komma till stånd, syntes förutnämnda, nu af trafikmedel utgående resti¬
tution böra indragas.
Riksdagen anmärkte slutligen i detta sammanhang, att under
uttrycket kalk borde i förevarande hänseende alla slag af kaustik och
kolsyrad kalk inbegripas.
Den 19 maj 1899 anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att
i ärendet afgifva underdånigt: utlåtande och afgaf järnvägsstyrelsen
sådant den 30 oktober 1901. I fråga om artikeln kalk anförde därvid
järnvägsstyrelsen, bland annat, följande.
Af till järnvägsstyrelsen inkomna svar från de enskilda järn¬
vägarna å styrelsens förfrågan, huruvida de vore villiga medgifva en
nedsättning med 30 procent under tariff 12, jämväl i samtrafik, hade
de af nämnda järnvägar, för b vilka transport af kalk spelade en af-
sevärdare roll, lämnat afböjande svar.
En dylik nedsättning för försändelser af kalk i samtrafik mellan
stationer vid berörda järnvägar och stationer vid statens järnvägar eller
vid enskilda järnvägar öfver statens järnvägar syntes styrelsen således
ej kunna åvägabringas med mindre Kungl. Maj:t gjorde bruk af den
rätt Kungl. Maj:t vid fastställandet af taxor för transporter å dessa
såväl som öfriga enskilda järnvägar förbehållit sig att fastställa sär¬
skilda afgifter för gods, som öfverginge mellan berörda järnvägar och
statsbanan eller enskild järnväg, med hvilken samfärdseln förmedlades
genom statsbanan.
Därest dock Kungl. Maj:t skulle finna skäl biträda Riksdagens
åsikt om lämpligheten af att emottagare af kalk för jord- eller bergs¬
brukets behof skulle erhålla restitution af två tredjedelar af vederbörande
fraktbelopp, ansåge järnvägsstyrelsen det kunna ifrågasättas, om Kungl.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
11
Maj:t borde göra bruk af denna rätt, då de banförvaltningar, som af en
eventuell bestämmelse om än lägre fraktafgifter för kalk än de redan
utgående skulle lida minskning i inkomster, förklarat sig ej kunna
ingå på den af järnvägsstyrelsen föreslagna nedsättningen med 30
procent under tariff 12.
Beträffande den af Riksdagen ifrågasatta anordning, hvarigenom
förbrukare af kalk för jordbrukets eller bergsbrukets behof skulle erhålla
i restitution viss del af fraktafgiften, för hvilket ändamål nödiga medel
skulle af Riksdagen anslås, hölle styrelsen före, att, därest Riksdagens
uttalande, att den i Danmark medgifna restitutionen till förbrukare af
kalk för kulturändamål — två tredjedelar af frakten — syntes vara väl
afvägd, af de af Riksdagen föreslagna tvenne sätten för medlens ut¬
betalning, det senare eller att mottagaren af en järnvägsvagnslast
kalk skulle erlägga blott en del af fraktbeioppet, hvaremot återstoden
skulle debiteras statskassan samt utbetalas af vissa bestämda myndig¬
heter, exempelvis Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, skulle
vara fördelaktigast såväl för trafikanterna som för järnvägsförvaltningen.
I fråga om sändningar af kalk, som äfven berörde enskilda järnvägar,
skulle i så fall den del af frakten, som icke af trafikanten direkt
erlades, genom styrelsens försorg tillgodoföras vederbörande enskilda
järnvägars kassa af de medel, som Riksdagen för ändamålet kunde
komma att anslå. Beträffande storleken af det belopp, som därför
behöfde anvisas, uppskattade styrelsen detsamma, därest restitutions-
beloppet fixerades till två tredjedelar af frakten, till i rundt tal
250,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen hemställde sålunda, att, därest Kungl. Maj:t
skulle finna skäl till Riksdagen aflåta nådig proposition om anvisande af
erforderliga medel i syfte att förbrukare af kolsyrad samt släckt eller
osläckt kalk äfvensom märgel, som försändes för jord- och bergsbrukets
behof, skulle under iakttagande af de kontrollföreskrifter, styrelsen
kunde finna skäl bestämma, erhålla restitution med två tredjedelar af
fraktbeloppet, och en dylik proposition af Riksdagen bifölles, den lindring
i fraktkostnaden för kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om
minst 8,000 kilogram, då nämnda gods vore afsedt för jordbrukets eller
bergsbrukets behof, som genom Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 29 maj
1896 medgifvits tills vidare försöksvis från och med den 1 juli samma
år, måtte förklaras skola upphöra att gälla, samt att sättet för först¬
nämnda fraktlindrings åtnjutande skulle bestämmas i enlighet med det af
styrelsen förordade förslaget, därvid dock den på statskassan belöpande
Landtbruk!-
styrelsens
yttrande den
le/i 1906.
12 Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
andel i respektive fraktafgifter syntes böra tillhandahållas styrelsen af
allenast en af Kungl. Maj:t därtill lämplig befunnen myndighet, exempel¬
vis statskontoret.
Sedan Kungl. Maj:t den 5 december 1901 meddelat beslut i anled¬
ning. af Riksdagens förberörda framställning utom i den del, som afsåg
lindring i fraktkostnaderna vid transport af kalk, har Kungl. Maj:t den
12 september 1902 i sistnämnda fråga infordrat yttrande af landt-
bruksstyrelsen, som till följd däraf den 19 januari i905 afgifvit under¬
dånigt yttrande, därvid styrelsen erinrat, bland annat, om de fram¬
ställningar i ämnet, som, enligt hvad i det föregående omförmälts, inkommit
från svenska mosskulturföreningen, 19 hushållningssällskap och Krono¬
bergs läns landtmannaförening, samt vidare anfört, hurusom det intresse,
som sålunda från jordbrukets sida af dess representanter visats för
frågan om beredande af lindrigare fraktkostnader å järnvägarna för
kalk, måste anses tydligt ådagalägga, att här förelåge ett behof, som
icke kunde i längden afvisas.
Det svenska jordbrukets afkastning hade, enligt hvad erfarenheten
lågt i dagen, under de senare årtiondena icke stått i rätt förhållande
till de kostnader, som måst nedläggas å jorden för frambringandet af
skördarna. Detta missförhållande hade allt skarpare framträdt i samma
mån, som det för landtbrukets bedrifvande erforderliga arbetet kommit
att betinga allt större kostnader. För att det kapital, som i vårt land
nedlades på jordbruket, skulle kunna lämna skälig afkastning, vore nöd¬
vändigt att öka jordens produktionsförmåga.
Till höjandet af denna syntes ett af de säkraste medlen vara att
tillföra jorden erforderliga mängder af kalk. Särskild! kunde detta anses
vara nödvändigt beträffande mossjorden, hvilken svårligen kunde med
fördel odlas utan att kalk tillfördes densamma. Som emellertid stora
delar af vårt land saknade kalkbrott, såge sig jordbrukaren ofta nödsakad
att från mer eller mindre aflägsna trakter hämta sitt behof af kalk och,
då frakterna för kalken på grund af varans tyngd måste ställa sig höga,
medförde, kalkningen ofta allt för stora kostnader, för att den skulle kunna
komma till användning.
För att bedöma hvilket behof förefunnes af kalk och huru stor
tillgången på denna vara vore inom vårt land samt hvar kalk förekomme
inom landet, syntes landtbruksstyrelsen en redogörelse härutinnan vara
på sin plats.
Kalk förekomme inom vårt land dels såsom kristallinisk kalk
eller så kallad urkalk, dels såsom sedimentär kalk i silur-, krit- samt,
om ock i obetydlig grad, äfven keuperformationen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
13
Urkalken påträffades ganska ymnigt i östra delen af mellersta
Sverige från östra Värmland och österut, men vore däremot sällsynt
inom andra delar af urbergsområdet.
Siluriska aflagringar funnes i Skåne, på Gottland och Oland, i
Östergötland och Västergötland, i Närke, något, om ock högst obetydligt
i Gästrikland, omkring Siljan i Dalarna samt på flera ställen vid Stor¬
sjön i Jämtland.
Krit- och keuperkalken påträffades endast i Skåne.
Såsom råmaterial för tillverkning af kalk för jordbrukets behof i
form af bränd kalk eller malen rå kalksten användes för närvarande
urkalk, silurisk kalk och kritkalk. Kalkbrotten vore belägna omkring
de största förekomstorterna.
Enligt Sveriges handelskalender för år 1904 funnes nedan upp¬
tagna antal kalkbrott inom följande län:
Jämtlands län ................................................................................................ 4
Gäfleborgs » 1
Kopparbergs » 10
Uppsala » 1
Stockholms » 5
Södermanlands » 6
Västmanlands » 2
Örebro » 18
Östergötlands » 7
Skaraborgs » 25
Ålfsborgs » 4
Kalmar » (Öland) ................................................................................ 3
Malmöhus » 10
Kristianstads » 11
Gottlands » 19
De öfriga länen, nämligen Norrbottens, Västerbottens, Västernorr-
lands, Värmlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Hal¬
lands och Blekinge län, saknade nästan alldeles kalkbrott.
Vidkommande de särskilda länen syntes det böra nämnas, att i
Norrbottens och Västerbottens län på flera ställen förekomme kalk i fjäll¬
skiffrarnas region, ehuru kalken till följd af den aflägsna belägenheten
af de orter, där den förekomme, icke åtminstone för närvarande kunde
komma till någon användning. Omkring Kalix, Luleå och Skellefteå
funnes äfven dolomitiska kalkstenar, som mycket väl skulle lämpa sig
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
till jordbrukskalk, men då bränningen säkert skulle ställa sig ganska
syntes enda sättet att tillgodogöra sig denna kalk vara att medelst
vattenkraft mala stenen till mjöl.
Västernorrlands län vore mycket fattigt på kalk och den enda afse-
värda kalkfyndigheten funnes vid Alnön utanför Sundsvall.
Helt olika förhölle det sig däremot med Jämtland, där hela trakten
omkring Storsjön utgjordes af siluriska aflagringar, de största i vårt land,
särskild! ortocerkalk. Vidare förekomme därstädes alunskiffer, ehuru i
mindre mängd och mäktighet med låg halt af bitumen, hvarför skiffern
ej fått någon användning vid kalkbränning. För närvarande brändes
ganska litet kalk med ved såsom bränsle. Tillverkning af kalkstensmjöl
borde lätt kunna anordnas med den rikedom på lämplig vattenkraft, som
funnes inom Jämtland.
I Gäfleborgs län förekomme urkalk inom Torsåkers socken, där
äfven tunnes en mindre kalkugn, äfvensom på några andra spridda ställen.
På Limon utanför Gäfle förekomme äfven silurisk kalk, dock i obetydlig
mängd. Den kalk, som funnes inom detta län, vore emellertid icke till¬
räcklig för länet.
Kopparbergs läns västra del vore i saknad af kalk, men i östra och
södra delarna förekomme urkalk på enstaka ställen, likasom kring
Siljan funnes siluriska aflagringar. Där brändes också kalk i stor ut¬
sträckning.
Inom Värmlands län funnes endast på ytterst få ställen urkalk,
och borde länet räknas bland de kalkfattigaste inom vårt land.
Däremot funnes inom Örebro län såväl urkalk som siluriska aflag¬
ringar, och vore en mängd kalkbrott i verksamhet i Kumlatrakten.
I Västmanlands län funnes urkalk, särskilt vid Sala, där kalk
brändes af aktiebolaget Salberget.
Inom Uppsala län förekomme urkalk i den största mängden vid
Dannemora.
Likaså funnes inom Stockholms län något urkalk, som brändes vid
Enholm, Herräng, Iljortsberga, Rusta, Långbro med flera ställen.
Talrika urkalksfyndigheter funnes inom Södermanlands län och
stora brännerier vore anlagda vid Mörkö, Oaxen med flera ställen.
I Östergötlands län förekomme både urkalk och silurisk kalk,
den senare mellan Omberg och Roxen, och kalk brändes på ganska
många platser, hvarjämte kalkstensmjöl tillverkades vid Bero-, Odensfors
och Gistad.
Inom Skaraborgs län förekomme siluriska berg vid Falköping,
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
15
Billingen, Kinnekulle samt Halle- och Hunneberg och brändes därstädes
ofantligt mycket kalk med skiffer såsom bränsle. Dessa kalkbrott försedde
en stor del af kringliggande län med deras kalkbehof.
Ålfsborgs samt Göteborgs och Bohus län vore mycket fattiga
på kalk. Detsamma gällde äfven Småland och Hallands län.
Däremot funnes rikligare kalkfyndigheter inom Skåne samt på
Gottland och Öland. Blekinge län hämtade sin kalk från Skåne.
Af det sagda framginge, att följande delar af landet vore för sitt
kalkbehofs fyllande hänvisade till andra landsdelar, nämligen Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Gäfleborgs, Värmlands, Ålfsborgs, Göte¬
borgs och Bohus, Hallands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län
med undantag af Öland samt Blekinge län.
Vidkommande frågan, hvarifrån dessa län skulle kunna från andra
delar af vårt land erhålla erforderlig mängd kalk, så syntes detta enligt
landtbruksstyrelsens mening kunna ske, beträffande de tre nordligaste
länen, sjöledes från Gottland eller Öland, Gäfleborgs län från Dalarnas
kalkbrott, Värmlands län från Örebro län, Ålfsborgs samt Göteborgs
och Bohus län från Skaraborgs län, Hallands och Blekinge län från
Skåne samt Småland från Västergötland eller Skåne.
Med hänvisande till en landtbruksstyrelsens utlåtande bifogad,
utaf ledaren af verksamheten vid svenska mosskulturföreningen lämnad
utredning r), meddelade landtbruksstyrelsen vidare några närmare upp¬
lysningar rörande kostnaden för kalkens användande.
För hektar uppginge kostnaden för grundkalkning af lerjord till
42 kronor 75 öre, om bränd kalk användes, och till 68 kronor vid
kalkning med kalkstensmjöl, samt för grundkalkning af mossjord i förra
fallet till 36 kronor 75 öre och i senare fallet till 59 kronor 50 öre,
allt under förutsättning att förbrukningsplatsen befunne sig omedelbart
invid kalkbrottet och således ingen som helst transportkostnad före-
komme.
Enligt samma utredning skulle underhållskalkningen för år räknadt
kosta i medeltal för lerjord 3 kronor 32 öre och för mossjord 5 kronor
67 öre.
Vid beräkning huru mycket dessa kostnader ökades genom kortare
eller längre transport å järnvägarna, hade landtbruksstyrelsen funnit
kostnaden för kalkning per hektar uppgå till vid
>) Se bil. II.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
grundkalkning
|
o
a
|
lerjord
|
å
|
mossjord
|
med jämvägsfrakt för
|
brand kalk
|
kalkstensmjöl
|
bränd kalk
|
kalkstensmjöl
|
kilometer
|
kronor
|
kronor
|
kronor
|
kronor
|
100
|
54,38
|
84,32
|
46,99
|
73,78
|
200
|
60,5 3
|
92,9 6
|
52,04
|
81,34
93,10
104,86
|
400
|
70,08
|
106,4 0
|
60,27
|
600
|
79,6 9
|
119,64
|
68,50
|
underhållskalkning
med 1,500 kilogram calciumoxid i Cirkulation
|
å lerjord
|
å mossjord
|
med jämvägsfrakt för
|
brand kalk
|
kalkstensmjöl
|
kilometer
|
kronor
|
kronor
|
100
|
20,03
|
31,6 2
|
200
|
22,3 0
|
34,8 6
|
400
|
25,83
|
39,9 0
|
600
|
29,36
|
42,94
|
omedelbart vid kalkbrottet
|
15,75
|
25,5 0
|
Vid enskilda banor, som stode i samtrafik med statsbanorna, erlades
utom trakten ett frakttillägg af o öre för hvarje 100 kilogram för
hvarje enskild bana, öfver hvilken kalken transporterades. Vid vissa dylika
banor belöpte sig emellertid sagda frakttillägg till 7—8 öre. Det Vore
tydligt, hvilken kännbar utgift sådant frakttillägg komme att tillskynda
konsumenten, helst ofta hände, att kalken måste fraktas öfver flera
enskilda banor. Genom sådana frakttillägg kunde till och med, då våg¬
längden ej mer än obetydligt öfverstege 100 kilometer, frakten uppgå
till hälften af varans värde.
Landtbruksstyrelsen ansåge det icke vara möjligt att beräkna, huru
hög fraktkostnad kalken i allmänhet kunde draga, då detta berodde på
dess värde på förbrukningsplatsen, hvilket växlade snart sagdt i obe¬
gränsad mån. På sätt åt den bifogade utredningen framginge, vore
kalkens verkan så mångfaldig och så olika, beroende på beskaffenheten
af jordarten och den växt, som skulle odlas, på ändamålet med kalk-
ningen m. in., att man i allmänhet endast syntes kunna säga, att kalk-
ningen vore af så stor betydelse och behöfde så allmänt användas, att
det vore ett viktigt önskemål att från statens sida gjordes hvad på den
kunde ankomma, för att kalken skulle blifva så allmänt använd för jord-
bniksändamål, som omständigheterna påkallade. Vidsträckta arealer af i
öfrigt odlingsbara mossmarker erfordrade endast kalk för att sedan kunna
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
17
med ekonomisk fördel odlas. Mången fastmarksåker förmådde ej bära
ens en medelmåttig klöfverskörd och lämnade således endast låg afkast¬
ning, därför att kalkbrist vore för handen och jordinnehafvaren ansåge
det med nuvarande frakter för dyrt att anskaffa den behöfliga kalken.
Om också en fullt exakt beräkning härutinnan icke läte sig verk¬
ställa, ansåge landtbruksstyrelsen det likväl vara en själfklar sak, att,
för den händelse det eljest skulle finnas lämpligt, att restitution till
belopp, motsvarande två tredjedelar af frakten, på sätt järnvägsstyrelsen
föreslagit, skulle komma till stånd, det af järnvägsstyrelsen i sådant
afseende beräknade statsanslaget af 250,000 kronor, för år räknadt, vida
skulle uppvägas och ersättas genom de fördelar, som en större använd¬
ning af kalk för jordbrukets behof skulle medföra.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen,
som icke ansett sig hafva anledning att ingå i bedömande af frågan
från statsfinansiell eller samfärdselsynpunkt, i underdånighet hemställt,
att, försåvidt Kungl. Maj:t skulle vid pröfning af ärendet i hela dess
vidd finna hinder däremot icke möta, Kungl. Maj:t måtte i jordbrukets
intresse bereda tillgång till de medel, som enligt järnvägsstyrelsens be¬
räkning skulle erfordras för restitution, på sätt samma styrelse antydt,
af två tredjedelar af fraktbeloppet för kalk, som å statens eller enskilda
järnvägar forslades och vore afsedd för jordbrukets behof.
Den 15 september 1906 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
ej mindre att anmoda vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvä¬
garna inom riket att inkomma med yttrande, huruvida de vore villiga
medgifva, att i samtrafik frakten för artikeln kalk finge, då minst 10,000
kg. lastades på en vagn, utgå med 30 procent under tariffen 12, än
äfven till Kungl. Maj:t inkomma med de sålunda infordrade yttrandena
äfvensom förnyadt eget underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende
i dess helhet, innefattande jämväl utredning angående de under senare
år inträffade förhållanden, som ansåges böra öfva inverkan på frågans
bedömande. Järnvägsstyrelsen afgaf sitt utlåtande den 29 november
1906 och öfverlämnade därvid inkomna yttranden från förvaltningarna
för de enskilda järnvägarna. Af dessa yttranden hade järnvägsstyrelsen
funnit, att det alldeles öfvervägande antalet järnvägar bestämdt motsatte
sig den ifrågasatta nedsättningeu till 30 procent under tariffen 12, hvilken
nedsättning förmenats komma att medföra förlust för järnvägarna, sär¬
skilt med. hänsyn till förväntade ökade aflöningskostnader. En del
järnvägar hade till och med uttalat, att den för närvarande gällande
frakten numera icke ansåges betäcka järnvägarnas omkostnader.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft.
Järnvägs-
styrelsens ut¬
låtande dm
*9/u 190$.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 66-
Järnvägsstyrelsen har vidare anfört, att bifall till den ifrågasatta
nedsättningen endast lämnats af Gäfle—Dala, Karlskrona—Växjö, Kinne-
knlle—Lidköpings, Södra Dalarnas, Siljans, Sala—Gysinge—Gäfle, Udde¬
valla—Vänersborg—Herrljunga, Uddevalla—Lelångens och Varberg—
Borås järnvägar samt några smärre banor, af hvilka en del enligt uppgift
icke kunde påräkna några afsevärda transporter af kalk.
Under sådana omständigheter och då det med hänsyn till de af
vederbörande styrelser anförda skälen för afslag icke i detta fall syntes
böra ifrågakomma, att Kungl. Maj:t begagnade sig af den rätt att
fastställa särskilda afgifter för gods i samtrafik, som Kungl. Maj:t
vid fastställandet af taxor för transporter å enskilda järnvägar förbe¬
hållit sig, syntes det få anses omöjligt att i samtrafik genomföra någon
nedsättning af gällande frakter för kalk, utan att vederbörande järn¬
vägar på lämpligt sätt erhölle ersättning, motsvarande fulla beloppet af
den lidna inkomstminskningen.
Hvad därefter beträffade transporter af kalk i statens järnvägars egen
trafik, har järnvägsstyrelsen framhållit, att den inkomst, statens järnvägar
erhölle enligt nuvarande bestämmelse, att frakten skulle utgå med 20
procent under tariff 12 med afdrag af 1 krona per vagn för hvarje på¬
börjad t femtiotal km. (se bil. I d), på det allra närmaste motsvarade
frakten enligt den ifrågasatta tariffen, 30 procent under tariff 12. Detta
framginge af följande tabell, uti hvilken i den förra kolumnen upptagits
nuvarande frakten för 100 kg. — under förutsättning att, såsom nästan
alltid vore fallet, vagn lastades med 10 ton — och i den senare den
ifrågasatta nya frakten:
10
|
km.
|
5
|
öre
|
6
|
öre.
|
20
|
»
|
7
|
»
|
7
|
»
|
30
|
»
|
9
|
y>
|
9
|
»
|
40
|
|
11
|
d
|
11
|
»
|
50
|
»
|
13
|
))
|
13
|
|
100
|
|
20
|
»
|
20
|
»
|
150
|
»
|
27
|
|
26
|
|
200
|
»
|
31
|
»
|
31
|
y>
|
300
|
»
|
40
|
|
40
|
»
|
400
|
»
|
48
|
»
|
49
|
»
|
500
|
|
56
|
»
|
58
|
|
600
|
T)
|
65
|
J>
|
67
|
|
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
19
Af denna sammanställning framginge, att de ändringar af frakterna,
än förhöjningar, än nedsättningar, som skulle uppstå genom ersättande
å statens järnvägar af den nuvarande tariffen genom den ifrågasatta
nva, vore synnerligen oväsentliga. Då därtill komme, att det nuvarande
beräkningssättet vore lättare att tillämpa, för den händelse att någon
nedsättning af frakterna på enskilda järnvägar icke företoges, hade järn¬
vägsstyrelsen ansett sig böra afstyrka den ifrågasatta fraktberäkningen
för kalk enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent.
Då emellertid Kungl. Maj:t ålagt järnvägsstyrelsen att afgifva
förnyadt underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende i dess hel¬
het, hade järnvägsstyrelsen, som af landtbruksstyrelsens underdåniga
utlåtande i ärendet fått den uppfattningen, att en nedsättning af
gällande frakter för kalk för jordbrukets behof vore i hög grad önsk¬
värd, ansett sig böra företaga en undersökning, huruvida styrelsen
möjligen för statens järnvägars del skulle kunna tillstyrka ett större
afdrag å frakten än det nuvarande af 1 krona per vagn för 50 km.,
utan att därigenom uraktlåta att taga skyldig hänsyn till nämnda järn¬
vägars finansiella resultat.
Under år 1904 transporterades å statens järnvägar 92,960 ton
kalk för jordbrukets behof, hvaraf 23,479 ton i egen trafik och 69,481
ton i samtrafik. Antalet tonkilometer hade beräknats till 8,350,000 och
fraktinkomsten å statens järnvägar till omkring 170,000 kronor eller,
med afdrag af restitutionen, till omkring 148,000 kronor. Beträffande
utgifterna bestode de i första rummet af kostnaderna för vagnarnas fram¬
dragande och underhåll samt för erforderlig tågpersonal, hvilka beräk¬
nats till 4,7 öre per vagnkilometer. Då emellertid kalkvagnarna alltid
måste återgå tomma, uppstode samma utgift för återfärden, tillsam¬
mans alltså 9,4 öre per vagnkilometer eller, då regelbundet 10 ton
lastats på hvarje vagn, äfven på dem, hvilkas bärighet vore större, 0,9 4
öre per tonkilometer. Hela kostnaden för vagnarnas framdragande och
underhåll samt för erforderlig tågpersonal hade alltså år 1904 uppgått
till omkring 78,000 kronor.
Förutom detta belopp måste emellertid på kalktransporterna läggas
större delen af ett belopp, motsvarande ränta och amortering å anskaff¬
ningskostnaden för de begagnade vagnarna. Förhållandet vore nämligen,
att kalk på grund af nödvändigheten att fullkomligt utestänga väta
måste transporteras i vagnar af en alldeles särskild konstruktion, som
icke lämpade sig för några andra transporter. Detta framginge, bland
annat, af att kalkvagnarna endast från början af mars till början af maj
och från midten af juni till midten af augusti användes i den utsträck¬
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
ning, som för vanliga vagnar kunde betraktas såsom normal, under det
att under den ofri ga delen af våren, sommaren och hösten 15 å 40
procent och under vintern 50 å 85 procent af kalkvagnarna stode utan
användning. Antoges det belopp, som behöfdes till betäckande af ränta
och amortering å anskaffningskostnaden, 1,067,000 kronor för de år 1904
befintliga 350 kalkvagnarna, till 7 procent däraf eller i rundt tal 75,000
kronor, kunde enligt järnvägsstyrelsens åsikt högst en tredjedel af denna
summa läggas på kalkfrakten för bergsbrukets behof eller för bygg-
nadsändamål, och måste således transporterna för jordbrukets behof år 1904
belastas med minst 50,000 kronor.
Lade man detta belopp till berörda 78,000 kronor, så vore det
tydligt, att nämnda fraktinkomst för kalk för jordbrukets behof,
148,000 kronor år 1904, i det allra närmaste åtgått till bestridande af
direkta utgifter och lämnat ett ytterst obetydligt belopp öfver såsom bidrag
till järnvägarnas mångahanda öfriga kostnader, för banunderhåll, banbevak-
ning, allmän förvaltning, expedition, vagnväxling m. m., och naturligtvis
intet bidrag till ränta å anläggningskapitalet. Det vore till och med fara
värdt, att framdeles, då aflöningarna och möjligen äfven kolprisen komme
att stiga, fraktinkomsterna skulle visa sig otillräckliga att betäcka de
direkta kostnaderna för kalktransporterna och således förorsaka statens
järnvägar ren förlust.
Under sådana förhållanden syntes den enda utvägen att tillgodose
jordbrukets behof att erhålla kalk till billigare pris, än hittills varit
möjligt, vara den af Riksdagen ifrågasatta, att bevilja viss restitution,
att utgå af statsmedel. Huru en dylik restitution borde beräknas berodde
i så fall uteslutande af jordbrukets behof, och därvid behöfde icke järn¬
vägarnas driftkostnader och de i samband därmed stående ordinarie
fraktbeloppen vara ensamt afgörande.
Den kostnad för staten, som en dylik restitution skulle föranleda,
berodde naturligen på det sätt, hvarpå restitutionen afpassades, och därvid¬
lag måste äfven tagas i betraktande, att en större restitution kunde antagas
medföra större trafikökning än en mindre. Fraktinkomsten enligt gäl¬
lande tariff för kalk för jordbrukets behof å statens järnvägar upp ginge
såsom nämndt till omkring 170,000 kronor; lades därtill frakterna å
enskilda järnvägar samt för kalk för bergsbrukets behof, syntes sam¬
manlagda nuvarande fraktinkomsten för kalk för jord- och bergsbrukets
behof kunna uppskattas till approximativt 350,000 kronor per år.
Skulle en restitution af statsmedel komma att beviljas, syntes det
järnvägsstyrelsen icke vara någon anledning att bibehålla den nuvarande
restitutionen från statens järnvägars sida, hvilken i så fall, förutom
21
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
att den ensidigt gynnade trafikanter, som kunde begagna statsbanorna,
endast skulle innebära en dubbel bokföring, och hvilken för öfrigt,
såsom ofvan framhållits, framdeles sannolikt komme att förorsaka
statens järnvägar direkt förlust. I hvarje fall vore den nuvarande bestäm¬
melsen, enligt hvilken restitutionen skulle utgå med visst belopp per vagn,
lastad med minst 10 ton, oafsedt om större kvantitet inlastats, olämplig
och ägnad att föranleda missbruk. Den ledde nämligen till att en person,
som försände t. ex. 30 ton kalk 75 km., erhölle 6 kronor i restitution,
om han begagnade tre vagnar, men endast 4 kronor, om han lastade in
kalken på två vagnar. Detta stode ju i direkt strid med järnvägarnas
intresse att få vagnarna lastade så väl som möjligt, och det hade fak¬
tiskt visat sig, att i de befintliga kalkvagnar, som kunde bära 16 ton,
regelbundet endast 10 ten inlastades.
En eventuell restitution borde naturligen utbetalas genom veder¬
börande stationer, vare sig de läge vid statens eller enskilda j ärnvägar.
Det förefunnes sedermera ingen svårighet att, under förutsättning att
järnvägsstyrelsen bemyndigades utfärda erforderliga kontrollföreskriftei,
ordna all redovisning och kontroll samt erforderlig afräkning med
enskilda järnvägar genom järnvägsstyrelsens kontrollkontor, h\areftei
det sammanlagda restituerade beloppet syntes lämpligen månadsvis kunna
godtgöras statens järnvägar af en enda myndighet, t. ex. statskontoret.
Med stöd af livad järnvägsstyrelsen sålunda anfört har styrelsen
hemställt, att, för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäl vidtaga
åtgärder för att emottagare af kalk, kalksten och märgel för jord- ellei
bergsbrukets behof måtte af särskildt utanordnade medel erhålla resti¬
tution å järnvägsfrakten i större omfattning än nu vore stadgadt, Kungl.
Maj:t måtte därvid dels upphäfva föreskriften i nådiga brefvet den 29
maj 1896 om restitution af frakt för kalk o. d. för jord- eller bergsbru¬
kets behof, dels föreskrifva, att restitutionen skulle äga rum genom
vederbörande järnvägsstation och under iakttagande af de kontrollföre¬
skrifter, järnvägsstyrelsen skulle äga utfärda.
Till åskådliggörande af belägenheten af förekommande kalktill¬
gångar har jag låtit genom Sveriges geologiska undersökning utarbeta
en karta, som torde få bifogas detta protokoll.
Af den redogörelse, jag här lämnat, för de sträfvanden, soni
under en följd af år varit riktade på att genom nedbringandet af
järnvägs frakterna å kalk sätta landets jordbrukare i tillfälle att i större
utsträckning än hittills i allmänhet varit fallet tillgodogöra sig de
många fördelar, livilka en kalkning af jorden erbjuder, framgår tydligt
den stora betydelse, man med rätta fäster vid en tillfredsställande lös-
Karta.
Departements¬
chefens
yttrande.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
ning af denna fråga. Eu rik erfarenhet liar visat, att häri ligger en
af de viktigaste förutsättningarna för att det nu med lifligt intresse
omfattade arbetet på att bringa vårt lands stora, hittills så godt som
värdelösa mossar under lönande kultur, skall krönas med framgång,
i det att den ny brutna, mer eller mindre oförmultnade mossjorden
endast genom riklig kalktillförsel kan sättas i det fysikaliska skick,
att den genom tillfredsställande skördar betalar odlingskostnaderna
och lämnar odlaren skälig ersättning för påförda gödselmedel m. m.
Äfven i den gamla åkerjorden måste tillgången på kalk vara riklig,
för att de stora mängder näringsämnen, hvilka i naturlig och konst¬
gjord gödsel vid det nutida rationellt bedrifna jordbruket tillföras
densamma, skola kunna af växterna fullt tillgodogöras. Då kalkningen
vidare genom åstadkommande äfven af andra betydelsefulla kemiska
omsättningar och förändringar i jorden gör densamma luckrare och
mera lättbrukad, varmare och mera drifvande, ökar dess absorbtions-
förmåga, påskyndar den under inflytande af olika mikroorganismer
pågående viktiga salpeterbildflingen, oskadliggör särskild! i mossjord
ofta förekommande skadliga föreningar, hvilka i många fall kunna
förtaga verkan af den rikligaste gödsling, och sålunda i flera afse-
enden utöfvar ett lifgifvande inflytande på all odlad jord, är det
uppenbart, att man uti kalken har ett det allra viktigaste jordför-
bättringsmedel och att en underlättad tillgång därtill skulle väsent¬
ligt höja den svenska jordens afkastningsförmåga och sålunda be¬
fordra ett viktigt statsintresse. Det förhållandet att stora delar af
vårt land sakna kalkförekomster, under det andra hafva riklig tillgång
därpå och att just de områden, hvilka inrymma de största ännu oupp¬
odlade mossarna, i regel äro de kalkfattigaste utgör enligt mitt för¬
menande kraftigt talande skäl för vidtagande af särskilda åtgärder från
statens sida för att åt dessa kalkfattiga trakter bereda möjlighet att i
nödig utsträckning begagna sig af ifrågavarande jordförbättringsmedel.
Att de långa afstånden och däraf följande dryga fraktkostnader i för¬
hållande till varans värde skola verka i hög grad hämmande i detta
afseende, är uppenbart.
Beträffande det sätt, hvarpå ifrågavarande önskemål lämpligen
skulle kunna förverkligas, har Riksdagen i sin förberörda skrifvelse an¬
visat två olika vägar för ernående af målet, den ena fraktnedsättning
och den andra restitution medelst för ändamålet anslagna statsmedel.
I fråga om den förstnämnda eller fraktnedsättning har dock Riksdagen
som sin mening uttalat, att densamma icke syntes kunna sträckas utöfver
den gräns, som järnvägsstyrelsen angifvit i sin underdåniga skrifvelse
den 20 mars 1899, nämligen en fraktsats, som med 30 procent under¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
23
stege tariffen 12 i gällande frakttaxa. Järnvägsstyrelsen har också i
nyss berörda skrifvelse framhållit, att man med tillämpning af denna
fraktbestämmelse uppnått den gräns, där vid transport å långa afstånd
eller i samtrafik med enskilda järnvägar fraktinkomsten knappast kunde
täcka transportkostnaden utan rent af understege densamma.
Under de år, som förflutit, sedan detta uttalande gjordes, hafva
emellertid — såsom ock framgår, bland annat, af styrelsernas för de
enskilda järnvägarna i ämnet senast afgifna yttranden — järnvägarnas
driftkostnader af olika skäl icke oväsentligt ökats. Grundad anled¬
ning finnes också att antaga, att så fortfarande kommer att blifva
fallet. En följd häraf har blifvit, att de enskilda järnvägarnas förvalt¬
ningar nu ställa sig ännu mera motvilliga mot ytterligare fraktned-
sättning, än fallet var år 1899. Vid dessa förhållanden torde det, såsom
äfven järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 29 november 1906 framhållit,
numera få anses omöjligt att i samtrafik eller öfverhufvud såvidt angår
de enskilda järnvägarna genomföra någon nedsättning af gällande frakter
för kalk. Att detta oaktadt vid transport å statsbanorna tillämpa den
ifrågasatta fraktberäkningen enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent,
synes mig på de af järnvägsstyrelsen anförda skäl icke böra ifrågakomma,
och i denna min uppfattning har jag ytterligare styrkts vid mina öfver-
läggningar i ämnet med statsrådet och chefen för civildepartementet.
Fullgoda skäl hafva ock af järnvägsstyrelsen anförts mot, att erforderlig
ytterligare lindring i här ifrågavarande transportkostnader beredes genom
att höja beloppet af den restitution, som vid transport å statsbanorna
nu utgår af trafikmedel, ett sätt för beredande af fraktlindring, som
dessutom redan af den anledningen, att det ensidigt gynnar endast
trafikanter af statens järnvägar, icke kan få den räckvidd, som här afses.
Under dessa förhållanden och då det mål, man här vill nå, en
allmän höjning af den svenska jordens afkastning, är af betydelse icke
endast för den enskilde jordbrukaren utan för landet i dess helhet, tvekar
jag icke att tillråda anlitandet af den andra af Riksdagen anvisade
utvägen till målets vinnande eller att viss del af fraktafgiften må utgå
från särskildt för ändamålet anvisadt statsanslag.
Såsom stöd för denna min uppfattning tillåter jag mig att äfven
åberopa, hurusom Riksdagen, under framhållande af kalkens stora värde
såväl vid läggandet af nya jordområden under kultur som vid bevarandet
af den redan odlade jordens bördighet, uppställt beredandet af ökade
tillfällen för landets jordbruksidkande befolkning att tillgodogöra sig
ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning såsom
ett betydelsefullt mål, för hvars vinnande landet i dess helhet bör med¬
verka. Hvad Riksdagen i sammanhang härmed anfört om de ökade
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
statsinkomster, som en höjning af jordens afkastning bör kunna medföra,
om de ökade fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar, som en
med det förbättrade jordbruket större såväl produktion som konsumtion
skulle föranleda, samt om de ökade tillfällen till arbete och förtjänst,
som skulle yppa sig för olika klasser af befolkningen, torde innefatta
ytterligare bevis för lämpligheten af att i detta fall anlita den direkta
anslagsvägen.
Om vid bedömandet af föreliggande fråga nu angifna synpunkter
få göra sig gällande, synes det mig äfven vara en oafvislig fordran,
att trafikanter af enskilda järnvägar i här ifrågavarande hänseende
blifva likställda med dem, som anlita statsbanorna. Det skulle näm¬
ligen onekligen ligga en kännbar orättvisa i att bereda endast dessa
senare en fördel af sådan beskaffenhet som den här ifrågasatta, medan
åter de många, hvilka begagna sig af enskilda järnvägar, skulle komma
i en ofördelaktig undantagsställning. De bestämmelser, som i före¬
varande hänseende komma att träffas, böra sålunda tillämpas icke blott
å statsbanorna utan äfven å enskilda järnvägar och beträffande dessa
senare icke endast i samtrafik med statens järnvägar eller med andra
enskilda järnvägar öfver statsbanorna utan äfven vid transporter, som
icke beröra dessa sistnämnda, därvid dock, i de fall då frakten icke utgår
efter meranämnda undantagstariff (se bil. I e), hvilket för närvarande
är händelsen vid vissa enskilda järnvägar, statsbidraget torde böra
beräknas såsom om denna tariff tillämpats. Några betänkligheter mot
att åt här ifrågasatta förmån gifva nu angifna räckvidd på grund
af svårighet att utöfva kontroll öfver sändningar, som transporteras lokalt
å enskilda järnvägar eller i sådan samtrafik, som icke granskas af statens
järnvägars kontrollkontor, torde, enligt hvad jag hos järnvägsstyrelsen
inhämtat, icke behöfva uppstå.
Samma uppfattning angående utsträckningen af omförmälda för¬
mån har ock uttalats i Riksdagens skrifvelse i ämnet, däruti framhållits,
att verkan af den ifrågasatta restitutionen skulle blifva allt för otill¬
räcklig, därest densamma skulle afse allenast fraktafgifter å statens
järnvägar.
Hvad angår storleken af det bidrag, hvarmed staten synes böra
deltaga i fraktkostnadernas täckande, tillåter jag mig till en början på¬
peka, att det onekligen vore önskvärd! att vid dess bestämmande kunna
utgå från det maximipris för kilogram ren kalk, vid hvilket kalkning,
där sådan befunnes behöflig, under alla förhållanden med fördel kunde
verkställas. Statsbidraget borde då bestämmas så, att kalkpriset å de
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
25
olika orterna därigenom kunde nedbringas till öfverensstämmelse med detta
maximipris. Att finna ett sådant pris låter sig emellertid, såsom äfven
af den i ärendet förebragta utredningen framgår, icke göra, enär ej endast
kalkhalten i skilda slag af kalk är synnerligen växlande, utan äfven olika
jordarter och olika växtslag fordra påförande af mycket olika mängder kalk.
Frågan måste således bedömas utan en sådan utgångspunkt. Svenska
mosskulturföreningen och det öfvervägande flertalet af landets hushåll¬
ningssällskap hafva nu hemställt om en nedsättning med 50 procent
under tariff 12 i gällande frakttaxa (se bil. I c), hvilken nedsättning
motsvarar en fraktafgift, som med omkring 37,5 procent understiger
den för närvarande vid större sändningar tillämpade, med 20 procent
under tariff 12 utgående fraktsatsen. A andra sidan har Riksdagen
i sin förenämnda skrifvelse, med framhållande att, innan någon utred¬
ning förelåge, det vore för tidigt att uttala sig om storleken af det
belopp, som borde restitueras, dock påpekat, att det syntes Riksdagen,
som om den i Danmark medgifna restitutionen af i regel */s eller
66,6 procent af gällande fraktafgift vore väl afvägd. Tillämpad på
nuvarande svenska förhållanden skulle en sålunda beräknad fraktlindring
motsvara en nedsättning i fraktsatserna med omkring 73 procent under
tariff 12 (se bil. I f). För min del anser jag mig i anledning af hvad
Riksdagen sålunda ifrågasatt böra framhålla, att, hvad Danmark beträffar,
rätten till restitution där dels endast afser vissa mindre gynnsamt lottade
delar af landet, dels ock är kringgärdad med åtskilliga på specifikt danska
förhållanden grundade bestämmelser, som icke oväsentligt begränsa
statens utgifter för ändamålet, men som icke rätt väl låta sig öfver-
flyttas på våra förhållanden. Den i anledning af Riksdagens skrifvelse
förebragta utredningen har ej heller gifvit anledning antaga, att en så
långt gående fraktlindring som den i Danmark medgifna, ehuru natur¬
ligtvis synnerligen gynnsam för jordbruket, äfven från de andra syn¬
punkter, från hvilka frågan jämväl måste skärskådas, skulle vara lämplig
i Sverige. Vid sådant förhållande synes mig så mycket större betydelse
böra tillmätas den omständigheten, att mosskulturföreningen och hushåll¬
ningssällskapen, som väl få antagas besitta en på praktisk erfarenhet
grundad, så vidt det låter sig göra, tillförlitlig kännedom om i hvad
mån ett nedbringande af de med jordens kalkning förbundna kostnaderna
under här i landet allmänt gängse förhållanden kan anses af behofvet
påkalladt, funnit sig böra föreslå en icke obetydligt mindre fraktlind¬
ring. På grund häraf och då det, enligt hvad jag ofvan anfört,
icke låter sig göra att, såsom Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasatt,
åstadkomma någon fördelning af fraktlindringen på dels nedsättning
Bih. till lliksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
i gällande fraktafgifter och dels restitution af en del af dem, utan
endast sistnämnda, för statsverket mera betungande åtgärd här torde
kunna ifrågakomma, har det synts mig lämpligast och riktigast att
stanna vid den fraktlindring, som mosskulturföreningen och landets
hushållningssällskap ansett tillfyllestgörande. Därvid har jag dock
funnit mig böra föreslå, att den del af fraktbeloppet, som staten skulle
komma att erlägga, måtte afrundas uppåt till jämnt 40 procent af
nu tillämpade, med 20 procent under tariff 12 utgående fraktsats, i
hvilket fall mottagarens fraktkostnad skulle komma att belöpa sig till
60 procent af sistnämnda fraktsats (se bil. I g). Med en sådan anord¬
ning skulle vid transport å så lång vägsträcka som t. ex. 300 kilometer
frakten för mottagaren icke uppgå till högre belopp än 2 kronor 80 öre
per ton, hvilken förhöjning i priset på sjkifva varan ej torde behöfva
afhålla någon jordbrukare från att kalka sin jord i den utsträckning,
förhållandena kräfva.
På korta afstånd anser jag denna lindring i fraktkostnaderna
icke vara af behofvet påkallad, utan torde böra bestämmas, att bidrag
af statsmedel till täckande af viss del af ifrågavarande fraktkostnader
lämnas, först då frakten enligt nu tillämpade tariff 12 med afdrag af 20
procent öfverstiger en krona per ton, hvilket inträffar vid transport å
minst 40 kilometer, samt att bidraget därefter begränsas så, att mot¬
tagarens fraktkostnader oaktadt restitutionen aldrig komma att under¬
stiga nämnda belopp. Under dessa förhållanden skulle den föreslagna
fraktlindringen först vid järnvägstransport å omkring 70 kilometer komma
att fullt tillgodonjutas.
Enligt Kungl. Maj:ts i det föregående omförmälda beslut den 29
maj 1896 medgifves fraktnedsättning med 20 procent under tariff 12
endast vid sändning af minst 10 ton å hvarje vagn. Samma bestämmelse
angående den transporterade varans kvantitet synes mig böra uppställas
såsom villkor för erhållande äfven af här föreslagna lindring i frakt¬
kostnaderna. Någon fara för att landets mindre jordbrukare, hvilka
kanske vid inköp af ifrågavarande jordförbättringsmedel icke äro i
behof af så stor kvantitet som den ofvannämnda, härigenom skulle
komma i en ofördelaktig undantagsställning, synes mig icke förefinnas, då
två eller flera personer lätt kunna förena sig om gemensamt inköp.
Skulle det för öfrigt vid transport af mindre kvantiteter än 10,000 kilo¬
gram, till följd af gällande undan tagstariff och eventuellt statsbidrag,
ställa sig förmånligare för befraktaren att erlägga frakt för fullt 10,000
kilogram, torde hinder därför ej möta — ett dylikt tillvägagångssätt lär
redan nu användas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66-
27
Såsom af det föregående framgår, äger för närvarande mottagare
af kalk i fulla vagnslaster å minst 8,000 kilogram restitutionsvis åter¬
bekomma en krona för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som
vagnen tillryggalagt å statens järnvägar. I öfverensstämmelse med hvad
järnvägsstyrelsen hemställt och äfven Riksdagen framhållit som lämpligt,
anser jag denna förmån, som uteslutande kommer trafikanter af stats¬
banorna till godo, böra upphöra, om mitt här framställda förslag vinner
Kung]. Maj:ts och Riksdagens bifall.
Landtbruksstyrelsen har i sitt ofvan omförmälda, senast afgifna
utlåtande riktat uppmärksamheten på det kännbara frakttillägg, som i
form af så kallade banafgifter måste erläggas, då transporten berör en
eller flera i samtrafik med statsbanorna stående enskilda järnvägar.
Beträffande dessa banafgifter tillåter jag mig i detta sammanhang
erinra, hurusom de i regel utgå i samtrafik för hvarje af sändningen
berörd enskild järnväg såsom ett tillägg till frakten med 5 öre för
hvarje 100 kilogram af sändningens vikt. Dock finnas härifrån vissa
undantag, i det att en del enskilda järnvägar erhållit rätt att uppbära
mer än en banafgift. Detta har berott därpå, att dessa banor hafva lokala
taxor, som äro högre än statens. Då nu i samtrafik på hela transport¬
sträckan tillämpas statsbanornas tariffer med deras med transportens längd
fallande skala, blir däraf följden, att ifrågavarande enskilda järnvägars
andel af samtrafiksfrakten blir icke oväsentligt lägre än om frakten på
dessa järnvägar beräknas efter deras lokala taxor. Såsom ersättning för
den förlust, som vållas dem genom tillämpning af samtrafikstaxan, hafva
de därför vid sitt inträde i samtrafiken fordrat att utom den vanliga, på
järnvägen i fråga fallande banafgiften erhålla extra dylik afgift. Enligt
hvad jag inhämtat, godkännes dock dylik fordran af järnvägsstyrelsen
endast för så vidt den på järnvägen för en viss sträcka fallande andelen
af samtrafiksfrakten, ökad'med de ifrågasatta banafgifterna, icke öfver-
stiger den enligt järnvägens lokala taxa beräknade afgiften för samma
sträcka.
I de fall, där, enligt hvad jag i det föregående föreslagit, en del
af fraktkostnaden skulle komma att betalas af statsmedel, synes mig
så böra äga rum äfven med dessa banafgifter, där de förekomma.
Mottagarens fraktkostnader skulle i motsatt fall till och med på jäm¬
förelsevis korta vägsträckor mången gång kunna springa upp till så
betydliga belopp, att den förut föreslagna fraktrestitutionen komme att
förlora en stor del af sin betydelse. Emellertid torde icke under några
förhållanden större statsbidrag böra utbetalas än att mottagarens frakt¬
kostnad, banafgift däri inberäknad, uppgår till minst eu krona per ton.
2° Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
Uppenbart synes mig vara, att alla slag för jordbruksändamål
afsedd kaustik kalk (släckt eller osläckt), kalkstensmjöl och märgel
bör.a ~ 1 öfverensstämmelse med hvad som äfven Riksdagen i sin
skrifvelse framhållit — inbegripas i här föreslagna förmåner, därvid
dock mottagaren för att komma i åtnjutande af dem synes mio- höra
styrka, att den transporterade varan skall användas till kalkning: af
hans jord. &
^ s*n. fö™* åberopade skrifvelse har Riksdagen framhållit, att de
lindringar i fraktkostnaderna för kalk, som möjligen kunde åvägabringas
borde, liksom den af Kungl. Maj:t år 1896 medgifna fraktlin drinken’
komma icke endast jordbruket utan äfven bergsbruket till godo. Efter
samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet har jag
emellertid ansett mig icke höra upptaga denna tanke. Såsom af det
föiut sagda framgår, har nämligen den för jordbruket önskliga stor¬
leken af den ifrågasatta fraktlindringen visat sig icke kunna ernås på
j^ni,..nySSn/''mn<^a aro an^tade vägen af direkt fraktnedsättning utan har
därför måst föreslås utvägen att äska särskild t anslag. Sistnämnda
utväg lämpar sig emellertid uppenbarligen endast under förutsättning,
att det ändamål, för hvilket anslaget skall användas, innebär ett mera
allmänt intresse. Ett sådant allmänt intresse föreligger ju också otve¬
tydigt så länge det gäller att för odlingen vinna nya områden eller
att öka redan odlade områdens förmåga att bära skördar. I fråga om
bei gsbruket spelar emellertid kalken ej samma roll, så nödig den än
är för detsamma. Något allmängiltigt behof att låta den nu ifrågasatta
frakthndrmgen omfatta äfven kalk, som är afsedd för bergsbruket, torde
således icke föreligga, utan böra beträffande detta de nuvarande bestäm¬
melserna fortfarande kvarstå oförändrade.
Beträffande. det tillvägagångssätt, genom hvilket den af mig före¬
slagna. fraktlindringen skulle bringas till genomförande, har jag intet
att erinra mot hvad järnvägsstyrelsen föreslagit; och har jag förvissat
mig om, att den afräkning med statskontoret, detta tillvägagångssätt
förutsätter, utan olägenhet kan ske på sätt styrelsen angifvit, äfven i
de fall då fråga är om fraktbelopp för kalk, som fraktats å enskilda
järnvägar.
Vid beräkning af storleken af det belopp, som, under af mig i
det föregående angifna förutsättningar, för här ifrågavarande ändamål
skulle befinnas erforderligt, har jag utgått från uppgifter, som af
järnvägsstyrelsen lämnats mig angående kalkfrakterna för år 1905.
Bruttoinkomsten af dem uppgick nämnda år å samtliga statens och
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
29
enskilda järnvägar till sammanlagdt omkring 450,000 kronor, i hvilket
belopp förut onaförmälda banafgifter ingå med omkring 75,000 kronor.
Om af återstoden, 375,000 kronor, 40 procent eller 150,000 kronor
skulle erläggas af statsmedel och därtill ytterligare lades ofvannämnda
banafgifter, 75,000 kronor, skulle sammanlagda statsbidraget uppgå
till 225,000 kronor. Då emellertid i nämnda 450,000 kronor äro in¬
beräknade dels inkomsterna af frakt och banafgifter för kalk, som icke
varit afsedd för jordbruksändamål, dels frakt och banafgifter för trans¬
porterade mängder under 10,000 kilogram, dels slutligen alla transporter
å mindre än omkring 40 kilometer, har det synts mig, att det för nu
ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet, äfven då hänsyn tages
till den ökning i de transporterade kalkmängderna, som torde blifva
en följd af de nedsatta fraktkostnaderna, icke bör behöfva för år 1908
beräknas högre än till 200,000 kronor. Enär det dock icke på förhand
med visshet kan afgöras, huruvida nämnda summa kommer att visa sig
fullt tillräcklig, och då därtill kommer, att medel för ändamålet alltid
måste finnas tillgängliga, finner jag det vara nödvändigt, att beloppet
anvisas såsom förslagsanslag.»
Ehuruväl utskottet anser betänkligt att för en viss näring bereda
så stor nedsättning i kostnaden för transport å järnväg af vara, som
för denna näring är behöflig, att staten måste träda emellan, har utskottet
dock, med hänsyn till den stora betydelse för landet i dess helhet,
som måste anses ligga däri, att genom beredande af ökadt tillfälle att
genom kalkning förbättra jorden må vinnas nya områden för odlingar
och tillföras redan odlad jord ökad afkastningsförmåga, ansett sig böra
biträda hvad Kungl. Maj:t i föreliggande proposition föreslagit, helst
Kungl. Maj:ts framställning i hufvudsak ansluter sig till hvad Riksdagen
i ofvan åberopade skrifvelse den 13 maj 1899 i ämnet uttalat.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, må, för restitution af viss del
af fraktkostnaderna vid transport å järnväg af kalk,
kalksten smjöl och märgel för jordbrukets behof, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsråds¬
Utskottets
yttrande.
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
protokollet för jordbruksärenden den 12 januari 1907
angifna grunder, på extra stat för år 1908 anvisa,
såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.
Stockholm den 19 mars 1907.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Det skulle här antecknas att herrar H. Andersson, J. O. Nyländer,
T). Persson och J. T. Larsson icke deltagit i förestående ärendes behand¬
ling inom utskottet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
31
Bil. I.
Fraktsatser för 100 kg. kalk vid transport i vagnslast på 10 ton.
Kilo¬
meter
|
a
|
b
|
C
|
d
|
e 1
|
f
|
|
g
|
|
Närmast
före 1889
års taxa
|
Tariff 12
|
Tariff 12
-50%
|
Nu ut¬
gående
frakt å
stats¬
banorna
|
1
Tariff 12
-20%
|
1899 års Riksdag
|
Föreliggande proposition
|
Mottaga¬
rens frakt¬
kostnad : ■
1Js af e I
|
Stats¬
bidrag:
Va af e
|
M°fra?t-en" Stats-
kostnad: ^ofafe’**)
60% af e*) W/éate >
|
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
öre
|
10
|
7
|
8
|
4
|
5
|
6
|
2
|
4
|
6
|
_ 1
|
20
|
10
|
10
|
5
|
7
|
8
|
3
|
5
|
8
|
—
|
30
|
13
|
13
|
7
|
9
|
10
|
3
|
7
|
10
|
—
|
40
|
15
|
15
|
8
|
11
|
12
|
4
|
8
|
10
|
2
|
50
|
18
|
18
|
9
|
13
|
14
|
5
|
9
|
10
|
4
|
60
|
21
|
20
|
10
|
14
|
16
|
5
|
11
|
10
|
6
|
70
|
23
|
22
|
11
|
16
|
18
|
6
|
12
|
11
|
7
|
80
|
26
|
24
|
12
|
17
|
19
|
6
|
13
|
11
|
8
|
90
|
28
|
26
|
13
|
19
|
21
|
7
|
14
|
13
|
8
|
100
|
28
|
28
|
14
|
20
|
22
|
7
|
15
|
13
|
9
|
no
|
30 I
|
30
|
15
|
21
|
24
|
8
|
16
|
14
|
10
|
120
|
31
|
32
|
16
|
23
|
26
|
9
|
17
|
16
|
10
|
130
|
33
|
33
|
17
|
23
|
26
|
9
|
17
|
16
|
10
|
140
|
34
|
35
|
18
|
25
|
28
|
9
|
19
|
17
|
11
|
150
|
36
|
37
|
19
|
26
|
30
|
10
|
20
|
18
|
12
|
160
|
38
|
38
|
19
|
26
|
30
|
10
|
20
|
18
|
12
|
170
|
38
|
40
|
20
|
28
|
32
|
11
|
21
|
19
|
13
|
180
|
40
|
41
|
21
|
29
|
33
|
11
|
22
|
20
|
13
|
190
|
41
|
43
|
22
|
30
|
34
|
11
|
23
|
20
|
14
|
200
|
42
|
44
|
22
|
31
|
35
|
12
|
23
|
21
|
14
|
210
|
43
|
45
|
23
|
31
|
36
|
12
|
24
|
22
|
14
|
220
|
45
|
47
|
24
|
33
|
38
|
13
|
25
|
23
|
15
|
230
|
46
|
48
|
24
|
33
|
38
|
13
|
25
|
23
|
15
|
240
|
47
|
50
|
25
|
35
|
40
|
13
|
27
|
24
|
16
|
250
|
48
|
51
|
26
|
36
|
41
|
14
|
27
|
25
|
16
|
260
|
49
|
52
|
26
|
36
|
42
|
14
|
28
|
25
|
17
|
270
|
50
|
53
|
27
|
36
|
42
|
14
|
28
|
25
|
17
|
280
|
51
|
55
|
28
|
38
|
44
|
15
|
29
|
26
|
18
|
290
|
53
|
56
|
28
|
39
|
45
|
15
|
30
|
27
|
18
|
300
|
54
|
57
|
29
|
39
|
46
|
15
|
31
|
28
|
18
|
310
|
54
|
58
|
29
|
39
|
46
|
15
|
31
|
28
|
18
|
320
|
56
|
60
|
30
|
41
|
48
|
16
|
32
|
29
|
19
|
330
|
57
|
61
|
31
|
42
|
49
|
16
|
33
|
29
|
20
|
340
|
58
|
63
|
32
|
43
|
50
|
17
|
33
|
30
|
20
|
350
|
59
|
64
|
32
|
44
|
51
|
17
|
34
|
31
|
20
|
360
|
60
|
65
|
33
|
44
|
52
|
17
|
35
|
31
|
21
|
370
|
61
|
66
|
33
|
45
|
53
|
18
|
35
|
32
|
21
|
380
|
62
|
68
|
34
|
46
|
54
|
18
|
36
|
32
|
22
|
390
|
63
|
69
|
35
|
47
|
55
|
18
|
37
|
33
|
22
|
400
|
64
|
70
|
35
|
1 48
|
56
|
19
|
37
|
34
|
22
|
450
|
70
|
77
|
39
|
53
|
62
|
21
|
41
|
37
|
25
|
500
|
74
|
83
|
42
|
56
|
66
|
22
|
44
|
40
|
26
|
600
|
85
|
96
|
48
|
65
|
77
|
26
|
51
|
46
|
1 ^
|
700
|
95
|
109
|
55
|
73
|
87
|
29
|
58
|
52
|
35
|
800
|
106
|
122
|
61
|
82
|
98
|
33
|
65
|
59
|
39
|
900
|
116
|
135
|
68
|
90
|
108
|
36
|
72
|
65
|
43
|
1,000
|
126
|
148
|
74
|
98
|
118
|
39
|
79
|
71
|
47
|
*) Dock ej då frakten för 100 kilogram icke öfverstiger 10 öre. **) Statsbidrag utgår först da
frakten för 100 kilogram öfverstiger 10 öre.