Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
1
N:o 54.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1907, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
förordningen angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 122, hafva herrar K. V. Rydén, N. Persson i Malmö,
V. Larsson i Västerås, C. G. Bindley, A. J. C. Christiernson, L. J. Carlsson
i Malmberget, F. TF. Thorsson, E. A. Leksell, E. K. Kropp, J. B. Eriksson
i Grängesberg, N. E. Lindberg, N. A. Nilsson i Malmö, E. F. TF. Blom¬
berg, H. Lindqvist och K. H. Brallting anfört:
»Vår tid torde mera än någon föregående vara en brytningarnas
tid. Det jäser och sjuder i världen. Krafterna brottas med hvarandra.
Hela samtiden ter sig för mången som en allas strid mot alla. Men
den, som vill och förmår aflyssna tidsföreteelserna deras röst, skall
genom stridslarmet höra en stämma, som med stigande styrka samlar
klasser och folk omkring en bärande tanke i tiden: solidaritetens tanke.
Hela den stora sociala frågan är ytterst en fråga om solidaritet, om
samverkan af alla, genom alla och för alla.
Detta solidaritetens bud bjuder fåväldet falla. Alla måste göras
delaktiga af sin andel i makt, rätt och plikt. I denna belysning böra
sträfvandena för politisk och kommunal rösträttvisa ses. I denna be¬
lysning får ock det stora arbetet på höjande af samhällets mest till¬
bakasätta klasser sin nödiga bakgrund.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 49 Höft. (N:o 54).
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
Intet parti i Sverige ställer sig, åtminstone teoretiskt, afvisande
gentemot de fattiga klassernas kraf på medborgarerätt. Ingen borde
heller ställa sig likgiltig inför det kraftiga arbete för utvecklande af
ansvars- och pliktkänsla inför de nya och höga uppgifterna, som till
största delen bäras upp af de arbetande klasserna själfva. Samhället
lämnar visserligen folkbildning åt alla sina barn. Men en mängd
vidriga förhållanden göra denna på många håll synnerligen bristfällig.
Skall något bestående resultat af folkbildningsarbetet bland barnen
vinnas, så bör detta följas af ett bildningsarbete bland de vuxna. Och
detta bildningsarbete måste framför allt bäras upp af ett lefvande
intresse bland dem, som i första rummet skola göras delaktiga af
detsamma.
Ingen torde heller med rätta bestrida, att ett sådant intresse
i hög grad förefinnes bland dem, som nu kämpa för politisk rättfärdig¬
het. Hvar kan i hela historien ett motstycke uppvisas till våra dagars
arbetare- eller nykterhetsrörelse? Med hvilken begärlighet och vet¬
girighet samlas icke i våra dagar arbetareskarorna kring föreläsarnes
talarestolar! Till och med gamla män skynda efter en tröttande dags-
gärning mången gång direkt till skolbänken, där de på aftonens ledig¬
het söka utfylla bristerna i ett kunskapsförråd, som samhället i barna¬
åren tillmätte alltför snäft. Arbetarebiblioteken växa i arbetareorganisa¬
tionernas spår. Och det är betecknande, att landets största folkbibliotek
skapats af arbetareorganisationerna. Hvilken politisk ståndpunkt man
än i öfrigt intager, skall man ha svårt att utan en tanke af erkännande
och glädje se detta stora arbete med små medel passera revy.
Och huru har icke nykterhetsrörelsen gjort sina jättelika land¬
vinningar bland vårt folk? Dess väg har gått ständigt framåt. Den
möttes först af oförståelsen. Den segrade öfver denna. Så kom hånet,
detta kampmedel, som tager vid, där argumenten tryta. Och nu, då
nykterhetsarmén trots allt snart räknar sin halfva miljon, nu är snart
äfven hånet tyst. Nu börja äfven de samhällsklasser, om hvilka man
till stor del måste säga, att nykterhetsrörelsen snarare bröt bygd i
trots af än genom deras bemödanden, att omfatta denna rörelse med
intresse.
Den dag skall ock tvifvelsutan komma, då äfven arbetarerörelsens
belackare skola finna, att de fäktat mot utvecklingen själf. Bonde¬
klassen har likaväl som arbetareklassen varit och är delvis ännu en
orättvist tillbakasatt folkklass. Men sitt politiska genombrott har
bondeklassen uppleft. När för en mansålder sedan denna klass genom¬
förde sin politiska emancipation, hördes från de privilegierade klassernas
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
sida alla de varnande röster, som nu höjas mot arbetarnes befrielse¬
kamp. De onda spådomarna voro då som nu både många och hög¬
ljudda. Dock kom intet Ragnarök för vårt land. Bondeklassen hade
framför allt genom sitt deltagande i socknarnas själfstyrelse skapat sig
en fond af praktisk förfarenhet i allmänna värf, som snart förskaffade
den en ledande ställning i landets angelägenheter. På samma sätt har
arbetareklassen sin grundläggande skola för det offentliga lifvet i arbetet
inom fackföreningarna. När en gång arbetarne fått sin rättmätiga del
i landets styrelse, skola för visso alla onda spådomar komma på skam,
och arbetarerörelsens uppfostrande karaktär skall då komma att till¬
erkännas sin behöriga andel i detta för land och folk lyckliga resultat.
Yi fastslå sålunda, att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas
höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings- och
nykterhetsverksamhet, äro allmännyttiga sträfvanden, som böra erhålla
statsm akternas understöd.
Att detta motarbetas af vissa rent antisociala makter, som sätta
fåtalets öfverflöd och godtyckliga framfart öfver de mångas och landets
välfärd, är en erfarenhet, som det dagliga lifvet så ofta bestyrkt, att
därför knappast bevis behöfva anföras. Visserligen har såväl folk¬
bildnings- som nykterhetsverksamheten trots allt motstånd tillkämpat
sig statsmakternas understöd, äfven om härutinnan mycket återstår,
innan samhället kan stå inför känslan af hel pliktuppfyllelse. Arbetare¬
rörelsen däremot synes ännu ha åtskilliga positioner att eröfra, innan
den kan glädja sig öfver samma förståelse från samhällets sida.
Vi fasthålla emellertid, att dessa sträfvanden äro af allmännyttig
art. Däraf följer, att samhället åtminstone bör tygga de första be¬
tingelserna för dessa rörelsers utveckling och växt. Detta sker i första
rummet genom att undanröja de främsta hindren för att dessa rörelser
kunna skaffa sig fast mark å en plats.
Som ett exempel på de hart när oöfvervinneliga hinder, som
kunna resas mot dessa rörelser, må bland de många tillgängliga anföras
följande, som torde ha tilldragit sig en allmännare uppmärksamhet,
och som därjämte har förtjänsten att ännu vara i friskt minne.
Dagarna före den senast gångna julen innehöll eu af hufvud-
stadens ledande tidningar några skildringar af förhållandena vid Ljusne
sågverk, hvars ägare är förre ledamoten af Första Kammaren grefve
von Hallwyl. Däruppe hade bildats eu diskussionsklubb med social¬
demokratisk färg, hvilken omfattades med stort intresse bland ortens
arbetarebefolkning. Under sommaren 1905 uppgifves den ha ägt när¬
mare 300 medlemmar. Den hade från början betraktats med ovilja
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
från sågverkspatronernas sida. och onda aningar liade gripit klubbens
medlemmar.
Härskaren öfver Ljusne brukade ej låta leka med sig. Ljusne
arbetare fingo icke resonera. Vedergällningen kom.
»Det berättas nu vid Ljusne nästan som en saga från flydda
tider», skrifver tidningen, hvars framställning vi i fortsättningen följa,
»huru arbetarne där, företrädda af musik, tågade två mil till en kommunal¬
stämma i Söderala och med sina röster afgjorde utgången samt efter
väl förrättadt värf återvände på samma sätt de två milen till hemmet.
De ifrigaste bland dem tågade dagen därpå den lika långa vägen till
Söderhamn för att delta i en 1 maj-demonstration. Och de gingo till
sitt arbete med samma entusiasm och samma ifver.
Det är ju klart, att händelserna 1905 skulle rycka äfven dessa
arbetare med sig, och unionsfrågan dryftades gång efter annan. Det
var dock endast indirekt denna, som gaf anledning till den ifrågasatta
razzian.
Klubben hade beslutat att söndagen den 16 juli anordna en års-
och faninvigningsfest med tillträde för allmänheten. Disponenten E.
Lindström uppvaktades genom en kommitté, och den förfrågan fram¬
ställdes, om icke klubben, som var i saknad af samlingslokal, kunde
till denna fest få använda någon lämplig kolbotten i skogen, förslags¬
vis en af de platser, hvilka förut varit upplåtna åt religiösa och
nykterhetsföreningar. Svaret på denna anhållan blef ett bleklagdt
nej. Men disponenten nöjde sig icke härmed. Han uttalade hotelser
om att klubben skulle upprifvas. Den hade gått för långt, och det
skulle nu tas itu med densamma. Kommittén fick i uppdrag att fram¬
föra denna disponentens hälsning och klargöra för klubbmedlemmarna
hvad de hade att vänta samt den risk de löpte genom att tillhöra
klubben. En fest nu skulle för öfrigt betraktas som trots, om inte
rent af som hot.
Kommitterade återvände med detta besked. Klubben beslöt då
enhälligt, att festen på förut bestämd dag skulle gå af stapeln, och
landsvägen vid »Fejan» bestämdes som plats. Man beräknar att om¬
kring 2,000 personer bevistade denna fest. Det var en fullkomlig vall¬
färd dit. Sinnena voro i starkt uppror, och de tal som höllos präglades
just icke af någon moderation.
När stämningen var som lifligast, riktades mängdens uppmärk¬
samhet på det fredsarbete, som Konungen utfört, och förslag väcktes
att afsända en hyllning. Det var fattiga, olärda arbetare som för¬
fattade det telegrammet, och tanken därpå väcktes fullkomligt spontant.
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
Det var helt en stundens ingifvelse, som ögonblickligen omsattes i
handling. Man bör icke glömma detta, bör icke förbise, att dessa
arbetare hade liten möjlighet att bedöma verkningarna häraf. Det för
arbetarna så ödesdigra telegrammet lydde:
Till Konungen,
Ers majestät!
Stockholm.
Femtonhundra fattiga arbetare vid Ljusne och Ala, i brist på
annan plats samlade till fest på landsvägen, sända Eders Majestät och
regering en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet
och fredskärlek.
Minnet af densamma skall sent gå ur folkets minne.
C. J. Lindahl. Aug. Gillherg.»
Tidningen lämnar härefter en framställning af det personliga
bryderi, som detta telegram skulle ha vållat ägaren till Ljusne. Då
emellertid framställningen i denna del icke gör anspråk på att vara
fullt autentisk, förbigå vi densamma och relatera i stället följderna af
denna undersåtliga hyllning för deltagarna i densamma. Härom skrifves:
»Telegrammet väckte på Ljusne stor oro. Man kände där alltför
väl grefve von Hallwyls sinnelag för att tvifla på att repressalier skulle
komma att tas. och man fruktade att hämnden skulle <?å ut öfver alla.
En storm väcktes mot klubben, och man yrkade att denna skulle
upplösas. Klubben sade dock nej och var besluten att ta alla konse¬
kvenserna.
Det dröjde inte länge innan bestraffningarna kommo. Början
gjordes med träarbetarna, hvilka man ansåg såsom särskildt farliga,
4 stycken, bland dem den ena undertecknaren af telegrammet, Aug.
Gillberg, afskedades måndagen den 24 juli, och ett handelsbiträde i
föreningsaffären, hvilken slutit sig till klubben, fick inom kort göra
dem sällskap.»
Samtidigt begynte ledningen tala om sågverkets nedläggande i
förargelsen öfver det passerade. Den citei’ade tidningen, som gifver
en längre redogörelse för sammanhanget med telegrammet till Konungen
och det begynnande talet om sågverkets nedläggande, sammanfattar sitt
slutomdöme sålunda:
»Härmed må nu förhålla sig hur som helst. Något tal om såg¬
verkets nedläggande förspordes icke vid Ljusne före kungatelegrammets
6 Lagutskottets Utlåtande N:o I>4.
afsändande och de första afskedandena af arbetarna- Man måste sätta
dessa saker i samband med hvarandra, och vederbörande ha också vid
så många olika tillfällen låtit, förstå, att om endast klubben nedlades
och oppositionen afstannade, skulle arbete icke saknas vid Ljusne.
Hvad som närmast följde styrker ock den uppfattningen, att det ena
här hänger intimt samman med det andra.»
Det passerade var emellertid blott början till hvad som skulle
komma. - , .
»Det var relativt lugnt i Ljusne efter det första afskedandet till i
midten af augusti», fortsätter tidningen. »Ett rykte spred sig då att
o-refve von Hallwyl från och med 1906 ämnade nedlägga all sågverks¬
rörelse å Ljusne och som skäl uppgafs kungatelegrammet. Husbonden
ville visa arbetarna hvem som var den starkaste.
Detta rykte vann i tillförlitlighet genom ett cirkulär till olika såg-
verksbolag, hvari utbjödos till salu på rot stående 250,000 träd, stämplade
för afverka ing 1906. En ukas utfärdades strax därpå till arbetarna af
innehåll, att eu större inskränkning skulle göras vid sågen och bräd¬
gårdarna. Den skulle drabba eu 400 personer. Ett annat meddelande
utskickades också, att grefve von Hallwyl skulle afsätta störa summor
till de äldre, som hade svårt att få annan sysselsättning, och att han
skulle sörja för dem. Man lät emellertid arbetarna under hand första,
att rörelsen nog skulle kunna få fortgå som hittills, om oppositionen
nedlades och socialdemokratiska klubben sprängdes.
Som förut framhållits, var ett åt skälen till inskränkningen, att
sågverksrörelsen visade sig mindre lönande. Men af grefve von Hallwyl
närstående meddelades dock, att arbetarnas förhållande och uppträdande
var det tyngst vägande skälet. Ledande personer inom förvaltningen
sade rent ut, att om icke klubben sprängdes, komme all rörelse å Ljusne
att nedläggas för några år. Hur som helst, arbetarna lingo klart for
sig att de voro öfverflödiga vid Ljusne.
Första verkan af dessa ukaser var att möten anordnades, a hvilka
riktades en uppmaning till klubbmedlemmarna att upplösa sin förening
och låta all föreningsverksamhet afstanna. När grefve von Hallwyl
anlände till Ljusne uppvaktades han af en del af personalen och man
besvor honom att icke lägga ned driften. Svaret blef orakelmässigt
och villkorligt, men arbetarna fingo det intrycket, att om klubben upp¬
löstes, skulle han ta i öfvervägande, om inte något kunde göras för
att vidmakthålla allt vid det gamla.
En formlig hetsjakt igångsattes mot klubbmedlemmarna från deras
anhörigas sida, och man var ett tag allvarligt betänkt att nedlägga a
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
föreningsverksamhet. Frågan debatterades å flera möten, men man
stannade slutligen vid det beslutet att klubben skulle upprätthållas, då
den icke på något sätt sysslat med förhållandena i Ljusne och aldrig
framkommit med några kraf.
Saken var därmed klar. De ledande männen inom klubben hade
underskrifvit sin dom, och afskedande följde på afskedande. Den ena
efter den andra styrde färden till Amerika. De kvarvarande kamraterna
skaffade dem i många fall reskassa och hjälpte så långt deras tillgångar
sträckte sig.
Den ene undertecknaren af kungatelegrammet, Aug. Grillberg, till¬
hörde de först afskedade. Den andre, C. J. Lindahl, fick vara kvar
ännu ett par månader. Han tillhörde järnarbetareorganisationen, och
det antogs att man fruktade eu strid just då verkstadslockouten fort¬
gick. Ljusne verkstad var ej indragen i denna, men däremot Söder¬
hamns m. fl. Man var öfverhopad af arbete och en strejk just då
skulle komma olägligt. Man anade att skällan skulle få ett annat ljud,
när verkstadslockouten var slut. De som räknat på detta sätt fingo
rätt. Lindahl afskedades så fort konflikten- var bilagd.
Han hade dock innan dess upprepade gånger blifvit uppmanad
att öfverge oppositionen och förhålla sig lugn. Ingenjörerna på verk¬
staden skattade honom mycket högt, och man önskade gärna behålla
honom. Men hans inflytande öfver kamraterna var mycket stort och
han var dessutom ordförande i klubben samt hade dragit uppmärksam¬
heten i hög grad på sig. Han måste offras och han blef offrad. Man
är skyldig göra förvaltningen den rättvisan, att den icke stack under
stol med verkliga anledningen. Det gafs rent besked. Han var för
öfrigt en alltför skicklig arbetare och hade fått alltför många förtroende¬
uppdrag af sina närmaste chefer för att- det skulle vara lönt att komma
med svepskäl. Det hade för öfrigt aldrig varit tal om att inställa eller
minska arbetet på Ljusne mekaniska verkstad, där Lindahl var anställd.
Hvarje man behöfdes där, och man har i de afskedades ställe fått
anställa nya.
De oppositionella plockades nu bort, den ena efter den andra, och
färden ställdes till Amerika. Omkring 30 stycken reste redan hösten
1905. Efter hvad vi inhämtat af kyrkoböckerna ha 120 sedan den 1
januari 1906 lämnat landet och tagit samma väg som kamraterna.
Detta är siffror som tala och som tyda på att rensningsarbetet bedrifves
med kraft.
Men klubben lefver och frodas. Nya medlemmar inträda i de
bortgångnas ställe och den håller sig trots den stora åderlåtningen vid
8 Lagutskottets Utlåtande N:o 54..
ett mycket stort medlemsantal. Arbetarna förklara med en mun, att
den icke kommer att nedläggas och att arbetet i densamma allt fort¬
farande skall bedrifva^ på samma sätt som förut.
Vi resa förr till Amerika än vi gå ur den, är den allmänna tanken
bland dess medlemmar.
En formlig Amerikafeber bar för ö frlgt gripit hela befolkningen.
Icke blott ungdomen vill bort, äfven män i sina bästa år samt till och
med gubbar tala om att ge sig öfver. Det finns väl knappt en familj,
som icke på detta sätt redan nu mist någon eller några af sina med¬
lemmar. Många ha alla sina barn därborta eller på väg dit. pcb den
hemmavarande ungdomen rustar sig allt förfarande. Åderlåtningen
kommer nu att fortgå oafbrutet, och några åtgärder att hämma den¬
samma torde knappast kunna vidtas. Folket har förlorat förtroendet
för allt som har med bolaget att skaffa. Man skulle ej längre tro på
några löften och försäkringar.
Man bör för öfrigt icke glömma, att Manna, Långrör och Ljusne-
Voxna bolag beslutit att gemensamt anlägga en storartad trämasse-
fabrik å Ljusnenäset. Det sägs, att den skall bli en af de största i
landet och den kommer att sysselsätta flera hundra man. Arbete kom¬
mer > således inte att tryta, äfven om hela sågverksrörelsen nedlägges.
Men icke ens denna utsikt kan hålla arbetarna kvai.
Förhållandena där bli nog desamma som här, blir svaret, när man
för talet in på den nya fabriken och de ljusnande utsikterna där.. .
Det gör på främlingen ett ohyggligt intryck att komma i beröring
med en hel befolkning, som uppgifvit allt hopp och endast vill lämna
landet. Alla tankar koncentrera sig på Amerikaförhållandena och pa
hur man skall få medel till resan. Allt tal rör sig om de bortfarna
och hur de nu ha det, om man inte snart får bref från dem och om
de icke skola sända biljett. Och hvarje bref som kommer betraktas
nästan som en gemensam egendom. Slitningarna mellan arbetarna
själfva ha i det närmaste upphört. De ha sett att det icke endast vant
klubbmedlemmarna, utan äfven andra af deras märkesmän, som fått ge
sig i väg. Olyckan har närmat dem till hvarandra och jämnat ut
misshälligheterna. ,
Men stämningen är dyster och tryckt, entusiasmen och arbets¬
glädjen borta. Man samlas gång efter annan å Ljusnekajen i hundratal
för 'att vifta ett sista farväl till någon grupp kamrater, som ger sig i
väg. De fara vanligen en 10 å 15 tillsammans, och när skaran skilts
åt för att återvända till sitt arbete, ligger den frågan på alla läppar:
hvilka af oss blir det härnäst som fara?
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
Mall tror allmänt att sågen kommer att nedläggas till våren. In¬
skränkning i driften har ju redan skett och skeppningen i sommar torde
endast ha uppgått till högst 15,000 standard. Förvaltningen själf vill
eller kan inte lämna några upplysningar i det fallet. Det är grefve
W. von Hallwyl, som ensam vet hvad som skall ske. Men hvilka åt¬
gärder han än må vidta, den bästa, kraftigaste, ordentligaste ungdomen
får han icke tillbaka. Hvad som ännu återstår af den vid Ljusne
kommer med säkerhet att ge sig i väg. Det är en åderlåtning, som
känns hårdt för denna ort särskildt, men den har med det omfång den
redan tagit och hotar ta ett mera allmänt intresse. En hel ortbefolk¬
ning på väg till Amerika hellre än att den böjer sig för ett grefligt
maktspråk. Och socialisterna! Ja, de frodas å Ljusne kanske bättre
nu än någonsin förr. Deras föreningar och klubbar ha nu blifvit dem
alltför kära. Alltför många ha blifvit martyrer i kamraternas ögon för
sin tro, för att någon tanke skulle ens våga framkastas att upplösa
klubben eller att inställa arbetet i densamma. Detta har nu blifvit så
godt som en religion.»
»Det finns», heter det i fortsättningen, »vid en så stor anläggning
som Ljusne icke en lokal, där folket kan samlas för att fritt dryfta
olika frågor. Särskild lokal finns icke ens till föreläsningar. Kyrkan
är så godt som det enda i den vägen. Men den lämpar sig icke till
allt. Förvaltningen har lofvat år efter år att ställa en kasern till
disposition, men fast åtskilliga stå lediga, har det stannat vid tomma
lofven. Om arbetarna och speciellt den hatade klubben således icke
fått någon samlingsplats, är detta mindre underligt. Man har icke
velat upplåta lokal till något annat än sådant, som fått förvaltningens
direkta hallstämpel och står under dess speciella kontroll.
Det kan ha sitt kulturhistoriska intresse att se klubbens samlings¬
lokal under senast förflutna vinter. Det är en gammal fallfärdig och
öfvergifven ladugård långt in i skogen. Att den begagnades utan för¬
valtningens hörande behöfva vi väl knappt påpeka. Men vederbörande
fingo slutligen reda på saken och huset refs i somras, så att nu får
klubben se sig om efter annan sal för sina möten.
Mycket belysande för den anda, som råder vid detta bruk, är
berättelsen om hur en af de bästa arbetarna, O. V. Berglund, i höst
kom att lämna Ljusne och fara till Amerika, ehuru han betydligt
öfverskridit 40-talet.
Disponenten Erik Lindström har sedan någon tid haft ett projekt
att bilda egna hem åt arbetarna i Ellne och Lynäs i Söderala samt i
Jtih. till llilcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 49 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
Skog. Arbetarna ha ställt sig mycket tveksamma häremot. De äro ju
fullkomligt oerfarna i allt som rör jordbruk. De flesta af dem ha
vuxit upp på bruket och äro ej vana vid annat än arbetet där. Och
så fordras kapital. En 8 å 10,000 kronor kräfvas till hvarje s. k. eget
hem. En af verkmästarna, som också blifvit erbjuden ett sådant, yttrade
betecknande nog:
»Om jag lyckats skrapa ihop den erforderliga summan och får
en något så när dräglig lägenhet, kan jag ändå inte tänka på att föda
mig på den i min lifstid. Det är då större uträkning att sätta in
pengarna i en bank och skaffa mig ett arbete, som ger mig mitt bröd».
Och de resonera alla på samma sätt. Följden har blifvit, att ännu
ingen har anmält sig som spekulant på de egna hemmen. Läget är
också bra aflägset och jorden icke den bästa.
Disponenten utskickade hösten 1905 G. V. Berglund till södra och
mellersta Sverige för att studera egnahemsfrågan. Han fullgjorde upp¬
draget till disponentens belåtenhet, och allt var godt och väl. Inga
arbetare anmälde sig emellertid till de egna hemmen, och disponenten
ville ovillkorligen ha någon lägenhet brukad, så att man hade något
att peka på. Han kom därför till Berglund och sökte öfvertala honom
att ta en. Berglund svarade, att han vore för gammal och att han
icke ville riskera det lilla kapital han samlat på ett så osäkert företag
som detta. Disponenten var envis, men Berglund lät inte öfvertala sig.
Innan de skildes åt, sade då disponenten, att han nog skulle ha
Berglund i minne. v
— Det vill säga, sade denne, att jag får se mig om efter annat
arbete?
— Berglund vill ju inte göra, som jag önskar, blef svaret.
Denne arbetare var fullkomligt öfvertygad om, att det efter detta
samtal var slut för honom i Ljusne. Han hade sett många kamrater
under senaste året få afsked på grund af en misstanke, att de hade
någon beröring med klubben eller därför att de kommit på spänd fot
med någon förman eller dylikt. Det behöfs inte mycket i dessa dagar
för att få sitt respass vid Ljusne.
Berglund själf tyckte det vara tungt att lämna en plats, där han
tillbragt hela sitt lif och där han skaffat sig en för en arbetare mycket
god ställning. Han åtnjöt stort förtroende och var känd långt utom
Ljusne gränser.
Men hvad skall jag göra, svarade han dem som sökte öfvertala
honom att stanna, här är det slut för mig. Hvilken dag som helst
Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 11
får jag mitt afsked, och det kan vara fördelaktigare för mig att själf
välja tidpunkten.
Det förtjänar kanske påpekas, att denne man icke var social¬
demokrat, han var en ifrig och inflytelserik godtemplare, men hade alltid
ställt sig afvisande mot klubben och fackföreningarna. Han fick lämna
landet, emedan han inte ansåg sig ha råd att mottaga ett af Ljusne-
Voxna bolags egna hem för arbetare.
Innan vi lämnade Ljusne, uppsökte vi kapellpredikanten, pastor
Pihl, för att höra hans uppfattning om händelserna och ställningen i
öfrigt. Han förklarade rent ut, att förhållandena nu voro olidliga icke
blott för arbetarna, utan för alla som vistades å bruket. Yederbörandes
politik mot socialdemokraterna voro afvita och kunde inte leda till
något godt. Pastorn var ingen vän af klubben, och han yttrade sig
ganska skarpt om dess taktik, som han fann vara alltför bröstgänges
och i många fall hänsynslös och oklok. Men han skonade visst icke
förvaltningen heller. Hans åsikt var, att felen till det nuvarande till¬
ståndet icke läge enbart på ena sidan. Båda de krigförande makterna
hade sin del däri.
Han fann det orimligt, att på en så stor plats som Ljusne ingen
samlingslokal fanns, där folk kunde mötas för att fritt dryfta olika
frågor. Han hade för sin del i tio år framhållit nödvändigheten häraf,
men kyrkan vore ännu den enda lokal som fanns. Och den lämpade sig
ju inte till allt. Han hade för sin del tröttnat och sökte sig därifrån.
Det är omöjligt att arbeta under dessa förhållanden och uträtta
något, tilläde han med ett vemodigt leende.
Om det är sant, att grefvinnan von Hallvyl stämplat mig som
den värsta socialisten på Ljusne för en predikan jag höll i somras om
penningen och de förpliktelser den medför? fortfor han. Visst är det
så. Men inte låter jag inverka på mig af slikt, och inte rättar jag
mina predikningar efter folks tycken.
Han gaf Ljusnearbetarne det vitsordet, att de äro ett präktigt
folk, och hvad särskild! klubbisterna angick, nödgades han ge dem
det betyget, att de tillhörde de bästa af ungdomen. Han ogillade deras
offentliga uppträdande och åsikter, men han gaf dem som enskilda
personer sitt erkännande. Det är också det bästa folket som rest till
Amerika. De flesta som fara äro i åldern 18—25 år.
Det är hyggliga, vakna, nyktra och ordentliga arbetare, sade han.
Många af dem känner jag personligen såsom riktigt präktiga karlar.
Han trodde för sin del, att inskränkningen i sågverksdriften icke
helt förorsakats af kungatelegrammet och ungdomens uppträdande.
12
Lagutskottets Utlåtande N;o 54.
Grefve von Hallwyl hade i ett par års tid haft tankar på att lägga
ned denna, emedan administrationen ställde sig så dyr, och lian ansåg
sig kunna förtjäna lika mycket på att sälja skogen. Pastor Pihl hade
dock haft det intrycket, att förändringen icke skulle komma att ske
så snart. Men kungatelegrammet hade med all säkerhet påskyndat
beslutet.
Han bestyrkte för öfrigt den uppfattningen, att en formlig Amerika-
feber rasade samt att folket förlorat allt förtroende för ledningen. Och
misstämningen var utbredd icke blott bland arbetarna, utan ock bland
förmännen. Han kände sig ock fullt öfvertygad om att allt det bästa
folket frivilligt eller tvunget komme att lämna Ljusne och landet. Det
gjorde för öfrigt ett djupt intryck, när han vid vårt afsked tilläde:
»Jag är den enda personen i Ljusne, som är fri.»
Så långt tidningen, som med undantag på en för denna fram¬
ställning oväsentlig punkt, där dess återgifvande af pastor Pihls ytt¬
rande i en obetydlighet korrigerats, i sak icke i den offentliga diskus¬
sionen oss veterligt blifvit vederlagd.
Denna gripande skildring af eu fattig arbetarebefolknings för-
tviflade kamp för de mest elementära af alla mänskliga rättigheter
inom ett fritt samhälle förtjänar i och för sig att räddas undan
glömskan. Den utgör i all sin nakna ohygglighet ett så karakteristiskt
bidrag till den förnedringstid i svenska folkets historia, då penningen
gällt mera än frihet och rätt, då penningstarka män af vinningslystnad
eller af en nyck ägt makt att ödelägga hela landsändar, och detta till
och med om såsom här ödegöraren varit en inflyttad utlänning, då
skaror af de bästa bland Sveriges unga män och kvinnor drifvits att
fly från ett land, som ej ens förmådde trygga dem en liten fläck jord,
där de kunde som fria människor oantastade samlas och säga sin mening
i eu landsangelägenhet, inför hvilken ingen svensk kunde stå känslolös.
Händelser sådana som dessa förtjäna skärskådas på många håll.
Emigrationsspörsmålet, som äfven sysselsätter Första Kammaren, bör
framför allt af Ljusnepatronen kunna lämnas en på sakkunskap grundad
belysning.
Dessa händelser såväl som erfarenheten på åtskilliga andra platser,
där en och samma ägare förfogar öfver stora jordområden omkring en
13
Lagutskottets Utlåtande Ako 54.
tätt befolkad ort, bevisa oemotståndligt nödvändigheten af att hindra
en joi’dägare från att omintetgöra allt kulturellt arbete på en plats,
därigenom, att han helt enkelt vägrar att upplåta jord för uppförande
af samlingslokaler. Denna kamp mot de obesuttnas förenings- och
yttranderätt tager sig ej alltid så sensationellt hänsynslösa former soin
i Ljusne. Den kan söka omvägar. Såväl den frireligiösa som nykterhets¬
rörelsen ha under sin genombrottstid haft att kämpa med störa svårig¬
heter i detta hänseende, äfven om de i afsevärd grad med den stigande
förståelsen öfvervunnit dem. Ännu lär emellertid bland annat i någon
sydlig Smålandssocken förekomma, att äfven dessa rörelser vägras till¬
träde, emedan man hindrar anskaffandet af lokaler. Och föreläsnings-
verksamheten har äfven stundom på samma sätt förhindrats.
Men största svårigheterna resas upp mot arbetarnes fackliga
organisationsarbete. Medlen härför äro många, En mängd bolag, som
t, ex. upplåtit ofri tomt åt byggnad för nykterhetsverksamhet, bruka
tillfoga bestämmelsen, att lokalerna ej få användas vid arbetaresamman¬
komster. Brytes häremot, blir uppsägning följden. Å andra ställen,
där t. ex. eu liten jordägare bor i ett bolags närhet, brukar denne
ofta vara så beroende af sin mäktige granne, att han icke vågar göra
mot dennes vilja, och här strandar t. ex. anskaffandet af en samlings¬
lokal på denna omständighet. Sätten äro som sagdt många, och den
mänskliga uppfinningsförmågan är rik.
När såsom här ett allmänt intresse kolliderar med ett enskildt,
har samhället emellertid att häfda flertalets intressen. Detta har i fall,
som äro likartade med de nu afhandlade, skett genom lagstiftningen.
Hela vår s. k. expropriationslag är ett sådant djupt grepp i det enskilda
jordmonopolet, som fått träda tillbaka för de allmänna behofven. Vägen
att skapa de primära betingelserna för ett kulturellt arbetes bestånd,
särskildt å landsbygden, behöfver blott uttagas ett par steg för att
leda till detta mål.
Huru detta kan ske, tillåta vi oss i korthet antyda.
Expropriationslagen —- kungl. förordningen angående jord eller
lägenhets afstående för allmänt behof af den 14 april 18CG — uppräknar
bland sådana allmänna behof bland annat »allmän byggnad». Med god
vilja skulle väl äfven t. ex. nykterhets- eller föreläsningsbyggnader eller
s. k. folkets hus kunna inrangeras under den bestämmelse i expropria¬
tionslagen, som talar om »dylikt allmänt behof». Men lagstiftningen
har icke på detta område hunnit följa med utvecklingen. Den här
omliandlade störa kulturrörelsen har väsentligen och i vissa delar helt
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
och hållet växt upp efter 1866, och lagstiftningen är därför ej anpassad
efter de nya behofven. Det bör emellertid vara tydligt, att lagstiftningen
här måste bringas att motsvara den nuvarande generationens behof.
Lagen bör medgifva expropriationsrätt för omskrifna ändamål.
I första hand göres då frågan, å hvilka platser en sådan expropria¬
tionsrätt är af behofvet påkallad. Som en regel torde kunna gälla,
att det endast förefinnes å landet och där å orter med sammanträngd
befolkning, såsom stationssamhällen, sågverks-, bruks- eller andra fabriks¬
anläggningar, grufvor, fiskelägen, lastageplatser o. s. a*. A sådana platser
kan ofta svårigheten att på frivillighetens väg anskaffa en byggnadstomt
för ifrågaArarande ändamål vara oöfvervinnelig. Men än tydligare fram¬
träder behofvet af expropriationsrätt å orter, där jorden omkring ett
befolkningscentrum äges af ett bolag eller en enskild godsägare. Där
kan, såsom exemplen från Ljusne och från många andra platser ådaga¬
lägga, hvarje tillstymmelse till ordnadt föreningslif och till offentligt
bildnings- och tankeutbyte förhindras på grund af bristen på samlings¬
lokaler. När man till och med hindrar folket att samlas på en kol¬
botten inne i skogen, när man rifver ett gammalt obebodt husruckel,
där några människor i all tysthet brukat samlas för tankeutbyte, när
man slutligen gör äfATen den frid, som hvilar öf\'er kronans landsväg,
illusorisk, då är det en trängande plikt, att samhället skyndar sina
medlemmar till hjälp. 1 bolagens och de stora jorddrottarnas landa-
mären måste lagstiftningen i främsta rummet rycka fram till undsättning.
Lagstiftningen behöfver här blott uppställa en garanti, som gör, att
expropriationsrätten träffar endast de stora jordegendomarna. Och en
sådan garanti har i det ändringsförslag, hvari denna motions kläm
utmynnar, ansetts lämpligen böra sättas Arid eu minimigräns af oOO
hektar.
I andra rummet kommer frågan, åt hvem denna expropriations¬
rätt bör tillerkännas. Med nu gällande lagstiftning torde denna icke
kunna tillkomma annan än inregistrerad förening för ekonomisk verk¬
samhet. Och som garanti för att ett allmännare intresse är förbundet
med expropriationskrafvet torde böra uppställas, att denna skall äga
minst 25 i orten boende medlemmar. Å plats, där samlingslokaler för
allmänt behof saknas, bör skapandet af en sådan förening vara en
jämförelsevis lätt öfver vunnen svårighet.
Därnäst bör preciseras, hvilka ändamål som kunna anses af så
allmän art, att de böra tillförsäkras lagstiftningens stöd. Dit höra i
främsta rummet de förut omskrifna allmänna kultursträfvanden, som
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
bäras uppe af arbetare-, folkbildnings- och nykterhetsrörelserna. Till
dessa böra läggas ett par andra. De religiösa rörelserna ha visserligen
till stor del öfvervunnit de största svårigheterna i nu omhandlade af¬
seende, men de böra det oaktadt ej bortglömmas i en lagstiftning i
frågan. Därjämte är uppenbarligen intresset för samhällets angelägen¬
heter i stark växt hos vårt folk. De politiska strömningarna lämna
snart ingen medborgare oberörd, och med det väckta intresset följer
snart beliofvet af meningsutbyte, offentliga diskussioner och därmed
samlingslokaler.
Slutligen torde frågan vara, om icke lagstiftningen nu borde till¬
godose ännu en annan angelägenhet af stort allmänt intresse. Det är
en känd sak, att å vissa platser, där t. ex. en jordägare besitter stora
landvidder, en mängd svårigheter uppstå för ortens befolkning att
anskaffa sig lifsförnödenheter till rimliga priser. I en motion, som inom
Andra Kammaren väcktes år 1896 af Adolf Hedin angående trucksystemet,
drogs en af dessa metoder att uppskörta den fattiga befolkningen i
dagen. Denna motions behandling visar, huru bolagsväldet har makt
att göra sig hördt. Åtskilliga ledamöter inom båda kamrarna vittnade,
att intet sådant uppskörtningssystem florerade. Det var då, som inom
Andra Kammaren åtskilliga representanter från Norrland — däribland
två ännu inom denna kammare verksamma, aktade ledamöter — genom
exempel af egen erfarenhet framlade så otvetydiga bevis för det ut-
plundringssystem, som vissa bolagstjänstemän upprättat, att kammaren
mot lagutskottets afstyrkande med 108 röster mot 93 biföll motionen.
Å andra ställen praktiseras ett annat system. Där ett bolag äger
jord många kilometer utanför befolkningscentrum å detsamma, händer
det, att bolaget själft uppsätter handelsrörelse samtidigt som det hindrar
all konkurrens å platsen. Det kan bestämma nära nog hvilka priser
som helst å förnödenheterna — befolkningen är praktiskt taget på
nåd och onåd i dess våld.
Åtskilliga andra omständigheter tala äfven för ett utsträckande af
expropriationsrätten äfven till sådana ekonomiska föreningar, som måste
anskaffa sig lokaler för bedrifvande af s. k. kooperativ handelsrörelse.
En lagstiftning i den riktning, vi här föreslå, skadar intet annat
än själfviskt intresse och sådant som framför allt vill se fria medborgare
prisgifna åt allsköns beroende och godtycke. Men den är ägnad att
lämna en värdefull handräckning åt alla de goda krafter inom nationen,
som sträfva att höja hela vårt folk till frihet, kunskap och oberoende.
Och såsom ett bidrag till det störa kulturarbetet i vårt land förtjänar
denna fråga Riksdagens stöd.
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
På grund af livad vi ofvan anfört, hemställa vi, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande förändrade lydelse af 1 § i kungl. för¬
ordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
den 14 april 1866.
1 §. Där Konungen pröfvar ................................. ersättning därför.
Lag samma vare, där i stationssamhälle, vid sågverks-, bruks-
eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge eller lastageplats eller
annan ort å landet, där sammanträngd befolkning bor, eller å bolag
eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägo¬
areal uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening för ekonomisk
verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar behöfver jord
eller lägenhet, som ofvan sägs, för uppförande af samlingslokaler för
socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykter-
hetsverksamhet eller lokaler för bedrifvande af sådan handelsrörelse,
som omförmäles i 1 § af Lagen om registrerade föreningar för eko¬
nomisk verksamhet.
Har ägare af flygsandsfålt etc. (nuvarande lydelsen).»
När lagstiftningen för tillgodoseende af vissa behof medgifvit
expropriation, har lagstiftaren gifvetvis ansett sig böra noga begränsa
och bestämma de fall, där sådan får förekomma. Genomgående karak¬
teristiskt för all modern lagstiftning är därvid, att ett allmänt ändamål
behöfver genom expropriationen tillgodoses, och hvad särskildt angår
vår gällande rätt i ämnet, kan densamma sägas fordra, att detta ända¬
mål skall i eminent mening vara af allmän natur. Endast för ända¬
mål, som synnerligen nära, direkt eller indirekt, sammanhänga med
statens lif och utveckling, medgifver svensk lag expropriation.
Från denna vår lagstiftnings, som det vill synas, fullt riktiga
ståndpunkt, företer det förslag, som genom förevarande motion under¬
ställts Riksdagens pröfning, ett väsentligt afsteg. Det torde nämligen
icke kunna förnekas, att de behof, man här på expropriationens väg
vill gå till mötes, icke kunna betecknas vara af den genomgående
allmännyttiga natur, som enligt utskottets mening ensam rättfärdigar
det med expropriationen förbundna ingrepp i äganderätten.
Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 17
att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1907.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.
Reservationer:
af herr Zetterstrand mot utskottets motivering;
af herr G. P. Jansson i Edsbäcken;
af herr Lindhagen, med hvilken herrar Nordin och N Persson i
Malmö instämt:
>1. frä£a om expropriationsrättens omfattning äro olika länders
lagstiftnmgar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåt¬
lig för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig
däremot åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna
intressen kunna anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt
expropnadionsåtgärder. Afgörandet blir här icke en principfråga, utan
en lämplighetsfråga. I allmänhet torde kunna sägas, att expropriations-
rätten utsträckes, i den mån nya behof af densamma uppstå eller redan
förefintliga behof uppenbaras för folkmedvetandet.
I vår tid börjar allt mer ingå i det allmänna medvetandet, att
ett allmänt intresse af den allra största vikt är att bereda befolk¬
ningen jord för dess uppehälle, bosättning och andra liknande ound¬
gängliga behof. Däraf följer också, att, när dylika ändamål ej kunna
tillgodoses på annat sätt, fråga måste uppstå att i vissa fall tillita
expropriation. Detta åskådningssätt är icke heller främmande för vårt
land, där behof af ett ingripande på den angifna vägen mångenstädes
1 hög grad gör sig gällande.
Beträffande stad, sa har i nämnda hänseende gällande expropria-
tionsförfattning hitintills endast medgifvit expropriation af gata och torg
Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami. 49 Höft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
i stad. Den nyss af denna Riksdag antagna lagen om stadsplan inne¬
håller åter, bland annat, medgifvande att genom expropriation förvärfva
i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens
utveckling oundgängligen erforderligt.
Vidkommande landet, så har i fråga om de nordligare delarne af
riket norrlandskommittén för beredandet af jordbrukslägenheter före¬
slagit expropriation af jord från bolags och enskilda skogsspekulanters
hemman. Nyligen har förevarande Riksdag ock begärt förslag till
åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål att vid
fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sam¬
manträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsstäl¬
lande sätt än hitintills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.
På landet kan äfven annorstädes, än där en sammanträngd be¬
folkning bor, stort behof af icke blott jordbrukslägenheter utan äfven
tomtmark förefinnas, utan att detta behof kan på frivillighetens våg
tillgodoses. Särskildt är detta ofta fallet i trakter, där jorden är mo¬
nopoliserad i stora jordägares händer.
För att utröna detta missförhållande såvidt angår Norrland och
Dalarne, hade norrlandskommittén bland sina framställda frågor till
sakkunnige inom de olika socknarne och till åtskilliga tjänstemän äfven
upptagit följande spörsmål: »Pläga bolagen vara obenägna eller i mindre
grad än öfriga jordägare villiga att, med tillmötesgående af lokal efter¬
frågan efter mindre jordlägenheter och tomtplatser, från sina hemman
afyttra därför erforderlig mark». Svaren på denna fråga gaf en öfver¬
väldigande visshet om bolagens synnerliga obenägenhet i detta af¬
seende i de allra flesta fall, hvarom kommittén ock vann bekräftelse
under sina resor. Det enda som ifragakom var afyttrande understun¬
dom af den gamla odlade inägojorden men i regeln utan någon skog.
Kommittén, som ansåg sig af sitt uppdrag begränsad till att syssla
med jordbruket, föreslog som sagdt, på grund af denna utredning och
i öfverensstämmelse med gjorda framställningar, lagstadgad rätt till
expropriation genom statens försorg af jordbrukslägenheter på trävaru¬
industriens hemman. I en reservation framhölls i motivering, att expro¬
priation äfven af tomtplatser, hvarom ock framställningar ägt rum, vore
en angelägenhet, som framdeles nog måste komma under öfvervägande.
Motionärerna ha nu påyrkat, att på landet skulle, där annan utväg
saknades, få exproprieras tomtplatser för uppförande af samlingslokaler
för socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings eller nykter-
hetsverksamhet eller lokaler för bedrifvande af kooperativ handels-
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
rörelse. Detta förslag kan ej sägas vara annat än synnerligen på¬
kallan af de i motionen åberopade faktiska förhållandena, hvilka ock,
såvidt Norrland och Dalarne angår, erhålla en bjärt belysning af norr-
landskommitténs ofvannämnda utredning.
Det måste ock betecknas såsom mycket moderat, när krafvet,
såsom i motionen skett, begränsas till att skaffa samlingslokaler för de
ur allmän synpunkt så betydelsefulla folkliga sträfvandena att genom
själfhjälp höja vårt folks djupa leder ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Måste man alltmer förlika sig med tanken att i vissa fall nödgas tillita
expropriation för anskaffandet åt landets befolkning af boplatser, så
bör ännu mindre tvekan kunna råda om att på detta sätt anskaffa
hemort för denna befolknings ofvannämnda samfällda sträfvanden. Mo¬
tionärerna kunna i detta afseende dessutom, såsom de äfven gjort,
åberopa sig på, att redan gällande lagstiftning medgifver expropriation
för »allmän byggnad», hvilket begrepp, sakligt bedömdt och tidsenligt
utveckladt, bör helt naturligt kunna få omfatta äfven hvad motionärerna
föreslagit.
Det är, såvidt jag förstår, föga bevändt med att tala om höjandet
af folkets fosterlandskärlek och att orda så mycket om emigrationens
olyckor, därest man icke vill bereda folket de allra primäraste och
närmast till hands liggande möjligheter att känna sig fritt och arbeta
för eget väl inom det egna landets gränser.
Beträffande detaljerna i förslaget, så synas vissa betänkligheter
kunna anföras mot att omedelbart tillägga de uppgifna föreningarna
expropriationsrätt. I denna Riksdags nyligen aflåtna skrifvelse om
expropriation af tomtmark för tillgodoseende af bostäder inom områden
på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, fram¬
hölls på angifna skäl, att expropriationsrätten borde läggas i det all¬
männas hand och att således denna rätt kunde påkallas af det särskilda
samhället, kommunen eller staten, hvarefter den exproprierande institu¬
tionen sedan hade att af den exproprierade marken på lämpligt sätt
upplåta tomter till enskilda. Visserligen kan det sägas, att med nu
gällande kommunala rösträttsgrunder skulle i många fall kommunens
expropriationsrätt blifva betydelselös. Men detta missförhållande blir
väl en gång rättadt, och under tiden har i hvarje fall staten tillfälle att
ingripa i skäliga fall.
Det kan vidare ifrågasättas, om expropriationen bör inskränkas
att af det allmänna utöfvas till förmån endast för förening för ekonomisk
verksamhet. Äfven icke ekonomiska föreningar, som hafva en ordentlig
organisation och i sådant fall enligt rättspraxis få uppträda såsom rätts¬
20
Lagutskottets Utlåtande N:o 54.
subjekt, synas böra få möjlighet att påräkna den ifrågasatta förmånen.
Särskilt torde det mången gång kunna vara lämpligare att en icke
ekonomisk förening omedelbart får åtnjuta nämnda förmån i stället för
en förening för ekonomisk verksamhet, som bildats endast för uppförande
af ett hus åt den förra föreningen.
Förslaget att söka en begränsning i expropriationsrätten på det
sätt att den skulle få göras gällande å fastighet med en areal af mer
än 500 hektar, synes också erfordra eu noggrannare undersökning,
huruvida detta är en lämplig affattning, eller om den ej tilläfventyrs
bör utbytas mot någon annan formulering af den tanke, som ligger
bakom detta förslag.
Ett närmare öfvervägande af ärendet synes därför vara erforderligt,
hvadan sakens ompröfning torde böra öfverlämnas till Kungl. Maj:t.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställes
att Riksdagen med anledning af förevarande
motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande i hvad mån
och under hvilka villkor expropriation genom det all¬
männas försorg må kunna medgifvas i syfte att på
landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande
af byggnader, afsedda att tillgodose de i motionen
afsedda allmännyttiga kulturella och ekonomiska ända¬
målen samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»
Herr B. P. Ersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.