Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
A«k. till Riksd. kansli den 16 april 1907, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om förekommande i
erforderliga fall af bolags jordförvärf och förebyggande
af de skadliga verkningarna där af m. m.
(Motionerna n:is 146, 147 och 196 inom Andra Kammaren.)
Vid innevarande års riksdag har herr Lindhagen inom Andra
Kammaren iramlagt en motion, n:o 146, angående vissa statsåtgärder
att i erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol,
och hafva i syftet med denna motion sjutton ledamöter af kammaren
instämt.
På grund af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen har
motionären af samtliga de i denna motion framställda yrkanden
formaliter i densamma endast upptagit det första, hvithet afser, att
Riksdagen måtte, beträffande bolagens jordförvärf,
a) hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande bolags jordför¬
värf i de mellersta och södra delarna af riket samt om förslag till lag¬
stiftning häremot på sätt, som redan skett för de norra delarna genom
lagen den 4 maj 1906,
b) för sin del antaga ändringar i sistnämnda lag i syfte, dels
att lagen må vinna tillämpning i hela Gäfleborgs län och dels att
från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej medgifves och särskildt
ej för Lappmarkerna äfvensom för socknar, där vid afvittringen en
afsevärd del af skogsanslaget afsatts till allmänningar, eller ock stadgas,
Bill. till Riksd. Prat. 1907. 7 Sami. 35 Höft. (N:o 39.) 1
Herr Lind¬
hagens fram¬
ställning.
Allmän
motivering.
2 Lagutskottets Utlåtande Ko 39.
att förvärf, som jämlikt § 3 kommit till stånd, skall hembjudas stat
och kommun till inlösen, och
c) för sin del eventuellt redan nu utsträcka nämnda lag att
gälla trakter inom mellersta och södra delarne af riket, där fara för
bolagsförvärf kan befinnas särskildt öfverhängande.
De under punkt 2:o) i motionen n:o 146 framställda yrkanden
hafva af motionären, med anledning af ofvanberörda stadgande i riks¬
dagsordningen, upprepats som en särskild motion, n:o 147, däri hem¬
ställts, att Riksdagen måtte, beträffande jordbruket på bolags och skogs-
spekulanters redan förvärfvade hemman,
a) hos Kungl. Maj:t begära, att, i anslutning till norrlandskom-
mitténs undersökning för de nordligare delarne af riket, en motsvarande
utredning rörande jordbrukets tillstånd, odlingens fortgång och arrenda-
torernas ställning på bolag och enskilde skogsspekulanter tillhöriga
hemman måtte äga rum jämväl i mellersta och södra delarne af riket
samt de förslag till lagstiftning eller andra åtgärder framläggas, som
kunna vara ägnade att vidmakthålla och befrämja jordbruket på dylika
hemman,
b) för sin del dels redan nu eventuellt besluta en utsträckning tills
vidare af lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
den 16 juni 1905 i rikets norra landsdelar till de trakter i mellersta och
södra delarne af riket, som kunna anses särskildt hotade af olämpliga
ägostyckningar, dels ock för samtliga orter, där nämnda lag redan är eller
sålunda ytterligare varder gällande, i hufvudsak antaga den af norr-
landskommittén till förekommande af lagens delvisa kringgående genom
jordafsöndring föreslagna ändringen i stadgandena om jordafsöndring.
Till behandling i ett sammanhang har utskottet förekaft de
ämnen, som sålunda framställts i dessa båda till utskottet hänvisade
motioner, hvarjämte utskottet i samband därmed tagit under öfver¬
vägande en i anledning af desamma inom Andra Kammaren af herrar G. M.
Sandin och G. Jansson i Krakerud väckt, jämväl till utskottet öfver-
lämnad motion, n:o 196.
I motionen n:o 146 lämnar herr Lindhagen till en början följande
allmänna framställning till stöd för hela det i motionen upptagna ämne:
»Grundvalen för all mänsklig tillvaro kan med allt skäl själfva
jorden med dess tillhörigheter sägas vara. Ur land och vatten skall
människan hämta sitt oundgängliga lifsuppehälle. Från jorden komma
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
grundämnena till alla hennes rikedomar. Af besittningen af jorden
beror ock ytterst hennes frihet och hemtrefnad i alla afseenden.
Man kan då förstå, hvilken afgörande betydelse det äger för ett
lands invånare, huru landets jord är fördelad. Förutsättningen för ett
lyckligt samhällslif måste blifva väsentligen olika, om jorden äges af
några få enskilda eller om den i största möjliga omfattning tillhör
samtliga medborgare. Historiens erfarenheter bestyrka ock oföränderligen
denna sanning. Under samhällsskick, där landets jord genom utskiftning
eller såsom samegendom varit praktiskt taget medborgarnes tillhörighet,
hafva individernas andliga kraft, det politiska intresset och den all¬
männa välmågan merendels varit störst. I samma mån åter, som jorden
mer och mer öfvergått i ett fåtals händer, har allt detta undergräfts
och ofta nog hela samhället gått under.
Mot en ekonomisk utveckling, §om främjar jordens monopolisering,
förmå emellertid de enskilde föga. I alla tider har det visat sig, att
en sådan utveckling kunnat hejdas och ledas tillbaka endast genom
statsmaktens ingripande. Alla förutseende statstyrelser hafva också
ägnat särskild omsorg åt denna angelägenhet.
En första uppgift är således att tillse, att folket må besitta jorden.
Men sedan denna uppgift blifvit tillgodosedd, beror det först och sist
på de enskildes egen omtanke och energi, hur de skola draga den
största möjliga afkomst af den jord, i hvars besittning staten tryggat
dem. Det allmänna kan och bör visserligen mellankomma äfven här
men endast indirekt såsom hjälpare i oundgängliga fall.
Ledande utgångspunkt i all jordpolitik måste således vara, att
jorden i själfva verket är samhällets eller allas tillhörighet. Den en¬
skilde må bruka jorden för sin egen nytta, såvidt intet allmänt intresse
åsidosättes därigenom. Kränker åter hans besittning ett dylikt intresse,
viker rättsgrunden väsentligen för densamma. Detta är sanningar, till
hvilka man i jordfrågorna alltid och allestädes kommit tillbaka.
Med denna uppfattning gäller det då i jordfrågan att med an¬
knytning till den utveckling frågan haft hos oss och till de faktiska
förhållanden, som äro för handen, arbeta sig fram något stycke mot
detta drömda land, där intressenas harmoni skall råda.
Staten har i detta afseende företrädesvis sysslat med den mera
hjälplösa landsbygden, under det städerna fått hjälpa sig själfva. På
sista tiderna har staten mest sökt vinna något för landsbygden genom
jordutdelningar från statsdomäner samt underhjälpande af de enskildes
själfverksamhet i syfte att genom den allmänna omsättningen och fri¬
villiga aftal komma till rätta med den privata jordbesittningen. Detta
var uppgifterna för jordbrukslägenhetskommittén samt egnahemskom-
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
mittén. Men de faror och oöfverstigliga hinder, som öfverallt möta i en¬
skildes jordmonopol, ha ej heller kunnat undgå uppmärksamhet. Den
sista skogskommittén och i all synnerhet norrlandskommittén ha kommit
in på detta senare ämne.
Af det ofvan sagda framgår att de statsåtgärder, som mer eller
mindre beröra spörsmålet om enskildes jordmonopol, kunna ur de nu¬
varande aktualiteternas synpunkt grupperas i tre hufvudlinjer. Den ena
med syfte att förekomma och undanröja dylikt monopol i den mån det
är skadligt för statsintressena samt medborgarnes frihet och välstånd,
den andra att såsom en motvikt bevara och utveckla samt ekonomiskt
utnyttja statens och kommuners jordbesittningar och den tredje att
medelbart understödja de enskilda medborgarnes själfverksamhet i ända¬
mål att kunna bibehålla den jord, i hvars besittning staten tryggat
dem, och skapa största möjliga nytta af densamma. I sistnämnda af¬
seende måste dock göras en viss skillnad mellan odlingspolitik och
skogspolitik. Det är uti den förra, som allt hvilar mer på den enskildes
själfverksamhet. Den enskilde skogsägarens skogsvård kommer däremot
så långt framåt man kan se att ohjälpligt lämna åtskilligt öfrigt att
önska. Därföre anknyter sig till ofvan uppräknade såsom en fjärde
statsåtgärd ett ingripande i den enskilda skogshushållningen.
Till jordfrågan hör äfven spörsmålen om tillgodogörandet af
vattnet och malmerna samt om rätten till oförtjänt jordvärde eller
jordvärdestegring, som nu vanligen utan vidare följer med såsom ett
tillägg till besittningsrätt till jord.
I ofvannämnda fyra hänseenden skall jag tillåta mig i särskilda
motioner framställa några yrkanden. De äro långt ifrån uttömmande
utan anknyta sig som sagdt endast till vissa jordfrågor, som för när¬
varande äga en viss aktualitet i vårt land. I många fall ha samma
frågor i sina detaljer förut varit framförda i riksdagen och särskildt
återkommer jag naturligtvis till egna tidigare projekt, som ej tillvunnit
sig bifall.
Hvad då först angår ämnet statsåtgärder mot enskildes jord¬
monopol och spekulationer i jordvärde, så förtjänar enligt min upp¬
fattning nedannämnda spörsmål uppmärksamhet.»
Därefter behandlar herr Lindhagen frågan om bolagens jordför-
värf och anför därutinnan i motionen n:o 146:
Speciell moti- »Det har, då man stått i begrepp att ingripa mot enskildes fastig-
1 'enng till de i hetsmonopol, i skilda länder och tider alltid framställt sig såsom en
146 framställ- första angelägenhet att vända sig mot de juridiska personernas jord-
da yrkanden.
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
besittningar. Dylika ägare förfoga lättare öfver samlade kapital, de
kunna under vissa förhållanden vinna jord i mängd gen efta donationer,
och deras besittningar hota med att i långliga tider blifva en stat i
staten, då de ej sönderbrytas af arfslagarne och obetydligt beröras af den
allmänna omsättningen.
Yår gamla lagberedning, som ej var främmande för att låta ledande,
af historiens erfarenheter skapade ideer få en afspegling i sina förslag,
upptog därför i sitt civillagsförslag af år 1847 i 1 kap. 8 § jordabalken
följande bestämmelse, afsedd att gälla för hela riket: »Ej må ägande¬
rätt till fast egendom öfverlåtas till from stiftelse eller annan allmän
eller enskild inrättning eller till aktiebolag utan att Konungen därtill
lof gifvit.» Detta motiverades af beredningen på följande sätt: »Det är
en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer gjort
sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som möj¬
ligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt inför-
lifvas med korporationsintressen eller andra därmed jämförliga syftemål
d. v. s. falla i hvad man kallar död hand (in manum mortuam). Denna
grundsats genomgår också lagförslaget i det hela, men beredningen har
ansett den böra i förevarande kapitel bestämdt uttalas.»
Man måste emellertid säga, att landet ej bör onödigtvis betungas
med formaliteter. Någon fara för att kyrkor, kloster, fromma stiftelser
eller andra inrättningar skola slå under sig fastigheter i en oroväckande
omfattning eller för olämpliga ändamål förefinnes helt visst icke. Det
blir då en onödig omgång och kostnad både för statsverket och de
enskilde att i dylika fall föreskrifva Konungens tillstånd såsom vilkor
för förvärfvet. Däremot gifva våra erfarenheter anledning till att tänka
på ett:
a) Förbud för bolag i hela riket att utan Konungens koncession för¬
värfva fastighet.
Ett absolut förbud har redan länge varit stadgadt för enskilda
banker, bankaktiebolag och sparbanker. Dylik inrättning må ej äga
annan fastighet än som är afsedd för dess inrymmande. Dock må in¬
rättningen till skyddande af egen rätt inropa fastighet å auktion med
skyldighet att åter afyttra den, när så pröfvas lämpligt och i hvarje
fall när det kan ske utan förlust. Detta förbud har nog tillkommit
närmast för dessa inrättningars egen skull.
Den stora samhällsfaran är däremot industriens förvärf af jord¬
bruksfastigheter på landsbygden. I all synnerhet har detta ägt rum
i de norra delarne af riket.
År 1892 frambära därför i Andra Kammaren af dalarepresentanten
herr Wahlin en motion, däri begärdes en statistisk utredning öfver
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
bolags jordförvärf i de provinser, där skogsavverkning i mer betydande
utsträckning förekomme, samt förslag till bestämmelser afsedda att be¬
gränsa möjligbeten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet i
hvilken utsträckning som helst. Motionen bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första.
År 1894 återkom herr Wahlin med sin framställning, nu mode-
fierad i sista delen därhän att det, för så vidt inhämtade upplysningar
sådant föranledde, begärdes förslag till de åtgärder, som för bibe¬
hållande af en jordbruksbefolkning i förenämnda trakter kunde anses
af förhållandena påkallad. Denna framställning, som ansågs förbinda
mindre än den förra, bifölls nu af båda kamrarne. Kungl. Maj:t lät
i anledning däraf utarbeta en statistik öfver bolags jordförvärf i Norr¬
land och Dalarne. Denna statistik publicerades år 1898, men något
vidare åtgjordes ej af regeringen i saken.
Detta dröjsmål föranledde ledamoten i Andra Kammaren herr
Åkerlund att åren 1898, 1899 och 1900 väcka motioner om, att Kungl.
Magt ville taga under ompröfning, huruvida icke inskränkning i aktie¬
bolags rätt till förvärf af fast egendom på vår landsbygd funnes er¬
forderlig samt i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom.
Dessa framställningar gällde således landsbygden i hela riket. De bi-
föllos alla gångerna af Andra Kammaren, men afslogos lika regelbundet
af den Första.
År 1901 upptogs i Andra Kammaren frågan om förvärfsförbud i
sammanhang med norrlandsfrågan i hela dess vidd. Man begränsade
sig då tillsvidare till Norrland och Dalarne för att lättare komma någon
hvart. Den öfverhängande faran för dessa landsdelar och deras skogars
tragiska historia kunde anföras såsom särdeles talande skäl. Vidare
vann saken otvifvelaktigt i aktualitet genom att sättas endast såsom
ett led i ett system af olika åtgöranden i hela norrlandsfrågan och
genom försöket att komma från ord till handling medelst framläggande
af ett formuleradt lagförslag. Ett sådant förslag antogs också omedel¬
bart redan samma år af Andra Kammaren, men afslogs af den Första,
hvaremot båda kamrarne enade sig om en skrifvelse rörande hela den
då föreliggande frågan.
Ett förvärfsförbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksam¬
het med vissa undantag har därefter också kommit till stånd för Norr¬
land och Dalarne med undantag för södra Dalarne och större delen af
Gäfleborgs län. Lag härom utgafs den 4 maj 1906. Många och långa strider
ligga bakom detta första resultat. De enskilda intressena, som äro
knutna vid bolagsväldet, hafva kämpat emot i det längsta samt lagt i
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 7
vågskålen sin representation i Första Kammaren ock sitt stora inflytande
på andra håll. Men ett kanske lika mäktigt och farligt motstånd har
mött i den ekonomiska liberalismens traditioner från början af förra
århundradet, hvilka i sin gamla gestalt ännu mycket fortlefva i åskåd¬
ningssätten och särskildt ha sin fasta borg i de härskande juridiska läro¬
satserna trots den gamla lagberedningens framsynta varningar just på
denna punkt.
Genom statsmakternas beslut ha de nya grundsatserna dock offi¬
ciellt beseglats. Efter detta genombrott af gamla murar gäller det att
med samlad god vilja eller under fortsatt svärdslag söka genom öpp-
ningarne tränga fram vidare.
Bland den mångfald uppgifter, som härvid komma till synes, är
äfven den att utsträcka förvärfsförbudet för bolag till hela riket om än
naturligtvis med lämpor. Yi stå ock här redan nu på fast mark. Det är
nämligen oemotsägligt att i den mån, det visar sig att inom andra
delar af riket en liknande utveckling äger rum som inom de nordligare
provinserna, så är ett förvärfsbud äfven där lika fullt på sin plats.
Därmed beträda vi också en väg, som lagberedningen redan år 1847
pekade på, och hvilken Andra Kammaren åren 1898, 1899 och 1900
visade sig villig att inslå.
Främst riktas då uppmärksamheten på Värmlands skogsbygder.
Lolagsförvärfven där uppgifvas allmänt vara nästan lika omfattande
som i Norrland och Dalarne. Anledningarna till att Värmlands skogs¬
bygder ej togos med redan i 1901 års framställningar voro flera. In¬
dustriens jordförvärf voro här ingen ny företeelse utan hade anor lika
gamla som den värmländska bruksrörelsen. Denna rörelse afsåg föräd-
lingsdrift i bästa bemärkelse, och den var därför ej såsom rofdriften lik¬
giltig för annan kultur utan framträdde oftast såsom ett stöd jämväl
för jordbruket. Denna form för bolagsvälde med sin patriarkaliskt an¬
strykning hade därför ingått i befolkningens vanor och tänkesätt. Någon
så utbredd och medveten ovilja öfver sakernas tillstånd som i de nord¬
ligare landsändarne syntes därför ej förefinnas, åtminstone att döma af
flen tillbakadragenhet, som de dåvarande värmländska representanterna
i Andra Kammaren till skillnad från norrlands- och dalarepresenterna
adagalade inför norrlandsfrågans olika spörsmål. Vidare hade man ej
tillfälle att ifråga om Värmland åberopa det särskilda stöd för ett stats-
ingripande, som låg i den statshandling, kallad afvittringarne, som öfver-
gått Norrland och Dalarne, samt i den statistiska utredningen af år
1898, hvilken omfattade endast sistnämnda landsdelar.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 39-
Emellertid hota bolagsförvärfven att fortgå åtminstone i vissa
trakter. Och det kan ej vara nyttigt att sålunda nya komplexer af
bondgårdar alltjämt läggas till brukens gamla hemman. Dessutom
försvinner med naturnödvändighet alltmer den hänsynsfullhet, som förr
kunde gorå sig gällande i bolagens förvaltning, och i stället tråda
fram de brutala yttringarne af världskonkurrensens eller af det nutida
så kallade jobberiets hänsynslösa vinningslystnad. I västra Värmland
lärer sålunda bruksrörelsen snart vara en helt förgången närings¬
gren. I stället ersättes den af trämassefabrikation, en vida lägre art
af industri, som lätt öfverträder gränserna till ödeläggande rofdrift.
Men äfven på många andra håll inom södra och mellersta delarne
af riket falla skogshemmanen mer och mer för den träförbrukande in¬
dustriens jordbegär, såsom i Dalsland, där förhållandena äro jämförliga
med västra Värmlands, samt i vissa trakter af Bohuslän, Uppland, Väst¬
manland, Småland och äfven annorstädes. Därtill komma sockerbruks-
bolagens sedan länge öfverklagade inköp inom Skåne af en mängd
jordbrukshemman för betodling, en företeelse, som uppgifves utbreda
sig äfven till andra provinser, såsom Blekinge, Östergötland och Gottland.
Befallningshafvandes femårsberättelser lämna om inhemska aktie¬
bolags jordförvärf på landsbygden nedannämnda år följande siffror.
Fastigheter å landsbygden tillhöriga inhemska aktiebolag (oberäknadt
järnvägsaktiebolag).
|
1
|
|
Antal ut-
|
|
°/o af taxeringsvärdet j
|
|
|
Antal
|
jordar o. d.
|
°/o af man-
|
i länet
|
|
|
mantal
|
ej i man-
|
talet i länet
|
å jordbruks-
|
å annan
|
|
|
|
tal satt jord
|
|
fastighet
|
fastighet
|
Stockholms lön ..............
|
1885
|
133.S81
|
41
|
3.3
|
3.3
|
ll.t
|
|
1895
|
200.017
|
73
|
4.9
|
5.«
|
14.3
|
|
1900 i
|
291.19 2
|
139
|
7.2
|
7.«
|
19.2
|
Upsala län .....................
|
1885
|
192.1 76
|
57
|
5.4
|
5.6
|
20.7
|
1895
|
241.13 5
|
91
|
6.8
|
(5.0
|
|
|
1900
|
254.2 23
|
SO
|
7.i
|
7.5
|
20.i
|
Södermanlands län .........
|
1885
|
13.188
|
7
|
0.4
|
0.7
|
11.2
|
|
1895
|
19.237
|
ii
|
0.6
|
0.8
|
10. i
|
|
1900
|
30. »oo
|
10
|
0.9
|
1.2
|
10.»
|
Östergötlands län ............
|
1885 j
|
119.954
|
37
|
2.2
|
3.3
|
17.9
|
1895 :
|
153.2 85
|
135
|
2.8
|
3.o
|
|
|
1900
|
198.159
|
173
|
3.6
|
4.o
|
22.4
|
Jönköpings län ..............
|
1885.
1895
|
14.5 62
6.263
|
15
11
|
0.4
0.2
|
0.7
0.2
|
8.8
10.6
|
|
1900
|
20.3 7 3
|
19
|
0.5
|
2.0
|
17.9
|
Kronobergs län ..............
|
1885 :
|
22.4SS
|
3
|
0.8
|
l.i
|
5.o
|
|
1895 |
|
24.4 9 3
|
2
|
0.9
|
l.i
|
9.0
|
|
1900
|
67.182
|
10
|
2.4
|
3.2
|
, 25.3
|
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 9
'
|
|
Antal
mantal
|
Antal ut-
jordar o. d.
ej i man¬
tal satt jord
|
o/o af man¬
talet i länet
|
°/o af faxe
i lä
å jordbruks¬
fastighet
|
ringsvärdet
net
ä annan
fastighet
|
Kalmar län....................
|
1885
|
49.918
|
3
|
1.5
|
2.4
|
ll.i
|
|
1895
|
57.999
|
7
|
1.7
|
2.7
|
15.4
|
|
1900
|
77.545
|
15
|
2.3
|
3.2
|
15.1
|
Gottlands län..................
|
1885
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
1895
|
6.982
|
7
|
0.6
|
1.5
|
6.2
|
|
1900
|
17.590
|
29
|
1.6
|
3.1
|
13.7
|
Blekinge län .................
|
1885
|
1.511
|
3
|
0.1
|
0.2
|
14.6
|
1895
|
4.098
|
5
|
0.4
|
0.7
|
18.2
|
|
1900
|
5.690
|
10
|
0.6
|
1.1
|
12.9
|
Kristianstads län ...........
|
1885
|
2.8 8 5
|
—
|
0.1
|
0.1
|
1.9
|
|
1895
|
6.518
|
4
|
0.2
|
0.3
|
10.o
|
|
1900
|
22.243
|
15
|
0.8
|
1.0
|
16.8
|
Malmöhus län ...............
|
1885
|
20.628
|
15
|
0.5
|
0.6
|
9.8
|
|
1895
|
38.755
|
77
|
0.»
|
1.2
|
24.1
|
|
1900
|
77.190
|
128
|
1.9
|
2.4
|
31.7
|
Hallands län ..................
|
1885
|
0.8 07
|
1
|
0.8
|
0.1
|
4.5
|
|
1895
|
3.219
|
8
|
0.1
|
0.3
|
15.5
|
|
1900
|
5.038
|
3
|
0.2
|
0.4
|
19.9
|
Göteb. och Bohus län......
|
1885
|
19.372
|
25
|
0.7
|
1.2
|
27.6
|
|
1895
|
26.959
|
33
|
0.9
|
1.4
|
25.8
|
Älfsborgs län.................
|
1900
|
36.7 7 3
|
59
|
1.3
|
2.4
|
33.9
|
1885
|
44.311
|
9
|
1.1
|
1.2
|
22.9
|
1895
|
41.688
|
11
|
1.0
|
1.3
|
24.4
|
|
1900
|
82.04 6
|
18
|
2.0
|
2.8
|
28.2
|
Skaraborgs län ...............
|
1885
|
55.9 84
|
28
|
1.2
|
1.4
|
3.5
|
1895
|
73.7 9 2
|
43
|
1.6
|
2.2
|
7.9
|
|
1900
|
81.833
|
53
|
1.7
|
2.4
|
10.5
|
Värmlands län ...............
|
1885
|
159.894
|
166
|
9.0
|
14.9
|
35.9
|
|
1895
|
188.604
|
198
|
10.6
|
16.9
|
40.1
|
Örebro län .....................
|
1900
|
182.5 71
|
208
|
10.2
|
17.8
|
44.0
|
1885
|
211.821
|
28
|
7.4
|
11.1
|
27.4
|
|
1895
|
332.876
|
87
|
11.5
|
17.7
|
36.3
|
|
1900
|
352.415
|
152
|
12.1
|
19.3
|
42.1
|
Västmanlands län............
|
1885
|
194.275
|
27
|
6.8
|
12.5
|
12.9
|
|
1895
|
209.9 49
|
54
|
7.4
|
13.2
|
28.6
|
|
1900
|
201.959
|
117
|
7.1
|
13.6
|
31.4
|
Inom ofvannämnda län, omfattande södra ocli mellersta delarne
af riket, innehade således de inhemska aktiebolagen:
År
|
1885
|
1,257.665
|
mantal
|
|
1895
|
1,635.4 12
|
5J
|
>7
|
1900
|
2,004.017
|
J?
|
Häraf framgår således, att under de fem senaste åren af perioden
1885—1900 lika mycken jord öfvergått till aktiebolag som under de
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 35 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
•
tio närmast föregående. Till alldeles samma resultat kom norrlands-
kommittén, hvars undersökning för de sex nordligaste länen äfven
afsåg åren 1885, 1895 och 1900. Med all sannolikhet ha förvärfven
äfven efter nämnda tid fortgått oförminskadt, såsom ock varit fallet
norrut. Därpå häntyder ock femårsberättelsen för 1901—1905 från
Kronobergs län, den enda, som hitintills inkommit, samt enskilda upp¬
lysningar erhållna från länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands län.
Dessa upplysningar visa i jämförelse med ställningen år 1900 följande
siffror:-
i Kronobergs
|
län
|
år
|
1900
|
67
|
mantal
|
10
|
utj ordar
|
|
|
77
|
1905
|
94
|
77
|
25
|
57
|
i Uppsala
|
7?
|
77
|
1900
|
254
|
7?
|
90
|
77
|
|
|
7?
|
1905
|
812
|
7?
|
106
|
7?
|
i Värmlands
|
7?
|
77
|
1900
|
182
|
7?
|
208
|
7?
|
|
|
?7
|
1905
|
185
|
7?
|
226
|
,, ')
|
Till ofvannämnda siffror komma nu äfven fastigheter tillhörande
handelsbolag och utländska, särskildt norska bolag. Siffrorna äro kanske
icke alltid fullt pålitliga. Norrlandskommitténs mera noggranna under¬
sökning visade för år 1900 i allmänhet högre siffror än femårsberättel¬
serna. I siffrorna för 1905 ingå kanske ock någon enstaka järnvägs¬
aktiebolag tillhörig egendom. Särskildt undrande står man gent emot
stillaståendet i Värmland under sista två femårsperioder, enär meddelan¬
den därifrån gått ut på att bolagsförvärfven fortgått. Särskildt år 1906
lär det emellertid i vissa trakter varit mycket stort.
För öfrigt är att märka, hurusom procenttalen i jämförelse med
länet i sin helhet icke är afgörande. En undersökning måste ske sockenvis,
hvarigenom upplysning vinnes om hvilka trakter af länet äro särskildt
hotade. På många ställen torde bolag rå om hela socknar. Och äfven
där förvärfven ej äro afskräckande stora, kan det vara bättre att i tid
hämma dem, innan de hinna ta öfverhand. En jämförelse mellan
mantal och taxeringsvärde för olika län blir också haltande. Ett
mantal omfattar särskildt i olika delar af riket och jämväl inom
samma län jord, mycket olika i areal och värde. En antydan härom
lämna medeltalen af ett mantal jords taxeringsvärde i de olika länen.
*) Sedan ofvanstående motion tryckts, hafva följande ytterligare uppgifter erhållits
i Stockholms län år 1905
|
257
|
mantal
|
153 utj ordar
|
i Malmöhus „ „ „
|
98
|
tf
|
193 ' „
|
i Hallands „ B „
|
10
|
r
|
128
|
i Skaraborgs. „ ■ „ „
|
103
|
Y)
|
108 „
|
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 11
Lägst står Uppsala län med ett medeltal för år 1900 af 20,265 kronor
och högst Malmöhus län med ett medeltal för samma år af 74,228
kronor. Inom de gamla jordbruksbygderna i mellersta bältet af landet
är mantalet minst på marken; i skogsbygderna däremot vida större.
Norrlandskommittén, som lät göra en jämförelse efter arealen utrönte
därvid, att de skogsförbrukande bolagen proportionsvis mot andra
fastighetsägare hade vida större areal än mantal och taxeringsvärde.
Man kan nu fråga sig, om ej jämväl inom städerna förefinnes något
behof att förekomma ett öfverhandtagande bolagsförvärf af fastigheter.
År 1900 omfattade således exempelvis i Stockholm aktiebolags taxerings¬
värde 14,8 procent af alla fastigheters taxeringsvärde. I allmänhet beror
så pass höga siffror för städer på att industri och handel där ha
säte i stor utsträckning och behöfva äga tomter för sina byggnader.
Anledning till någon farhåga gifver endast den företeelse, som på
senare tiden visat sig åtminstone i hufvudstaden, nämligen att aktie¬
bolag bildats, som ha till ändamål, icke att skapa nya bostads¬
lägenheter, utan att genom inköp af bebyggda fastigheter skaffa
aktieägarne en god utdelning genom hyresinkomsterna. Ett sådant
bolag kalladt Drott ägde vid slutet af förra året 40 sådana fastig¬
heter. I allmänhet lära dylika bolag underhålla sina egendomar väl
utan det knussel, som oftast utmärker enskilda husvärdar, och icke
heller öfverraska de hyresgästerna med allt för nyckfulla uppsägningar
och hyresförhöjningar. Men skulle det en gång gälla att hålla de
nuvarande onaturligt höga hyrorna uppe och att hellre än att sänka
dem låta lägenheter stå outhyrda, så kan man naturligtvis vänta större
uthållighet af sådana sammanslutningar. Någon verklig fara för att
dylika fastighetsbolag skola så utvidga sig, att de i afsevärd mån
dominera hyresmarknaden, torde dock knappast föreligga, såvidt nu
kan skönjas. Undersökningen synes således böra fortfarande begränsas
till landsbygden.
Tankar ha framkastats att vinna en begränsning i bolags jord-
förvärf på beskattningens väg. Sålunda föreslog för ändamålet herr Styr-
lander i Andra Kammaren åren 1899 och 1900 att i afvaktan på andra
åtgärder jordbruksfastighet, som ägdes af bolag, måtte åsättas en sär¬
skild bevillning till beloppet lika med den vanliga bevillningen af
dylik fastighet. Och sistnämnda år framhölls i en reservation till lag¬
utskottets utlåtande om herr Åkerlunds motion såsom en möjlig utväg,
att bolagen efter skäliga grunder pålades en särskild skogsskatt, som i
mån af ägoinnehafvet ökades progressivt, så att det vid en viss punkt
ej vidare lönade sig för bolagen att förvärfva ytterligare skogsmark.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
Herr Styrlanders förslag förkastades bägge gångerna af båda kamrarne.
Och projektet om en progressiv beskattning föranledde i Första Kam¬
maren till den anmärkningen, att då något sådant kunde föreslås, så
kunde man vänta hvad som helst.
En målmedveten sträfvan att på beskattningens väg nå ena¬
handa mål innefattas i det på senaste tiderna äfven hos oss framförda
yrkandet på en rationell jordvärdeskatt, hvarom längre fram kommer
att ordas något.
Det ena goda förskjuter ej det andra. Kunde verkligen genom
beskattning sättas en naturlig damm för det privata jordmonopolet,
så är detta förträffligt, helst man då drabbar äfven enskilda personers
alltför stora landvinningar. Men denna utväg står mera främmande
för den allmänna meningen och är outredd och opröfvad i praktiken.
Man får därför ej underlåta att begagna de utvägar, som ligga närmast
till hands och i tid kunna leda till någonting, blott för att vänta på
eu dylik tankes ovissa framtidsöden.
Någon gång hör man framkastas, att bolagen gärna kunna få
lägga under sig all jorden. Sedan går det nämligen lättare för staten,
menar man, att återbörda till sig alltsammans. En dylik lösning bygger
dock på ekonomiska ödeläggelse!' och mänskliga lidanden under genera¬
tioner. Det lefvande lifvet sätter gränser, synes det mig, äfven för
framsyntheten.
Med det ofvan sagda har jag således velat komma till att en
utredning bör ske om bolags jordförvärv på landsbygden äfven i de
mellersta och södra delarne af riket. Denna utredning skall med
visshet för flera trakter ådagalägga ett öfverhängande behof af en lag
om förvärfsförbud lika väl som i de nordligare delarne af landet. Men
fråga kan vara, om ej för aktiebolag, som vill förvärfva jord för skogs¬
bruk eller jordbruksdrift, bör i allmänhet och således äfven på andra
ställen sökas Konungens koncession såsom lagberedningen föreslog. En
lagstiftning i detta ämne torde dessutom, såsom skett i norrlandslagen,
för säkerhets skull böra omfatta jämväl handelsbolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet.
I detta sammanhang måste också framhållas önskvärdheten af
b) Utvidga^ förbud för bolag att förvärfva fastighet på landet i
Norrland och Dalarne. Mången tycker måhända, att förenämnda lag
af den 4 maj 1906 är för ny för att man redan skall börja tumma
på den. Men förhållandet var, att de yrkanden om ett vidsträcktare
förbud, som vid förra riksdagen framburos, i själfva verket hvarken
inom lagutskottet eller i kamrarne förunnades någon realitetsbehandling
13
*
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
på grund af ovissheten om det öde, Första Kammaren tillämnade saken
i sin helhet. Hvarje uppskof betyder dessutom på detta område, att
man kommer för sent. Det är därför befogadt att återkomma till den
af bland annat 33 representanter för Norrland och Dalarne år 1906
väckta motionen.
Enligt lagens 3 § är medgifvet för bolag och förening att fortfarande
förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord med impedimenter, som ej
är att, på sätt i paragrafen närmare bestämmes, hänföra till stödskog och
odlingsområde. Lagen verkar i alla fall såsom totalförbud i en del orter
särskildt i kustbygderna och storsjobygden. Men i öfriga trakter
komma från V? och ända till 6 8 af de återstående bondehemmanens
skogsmarker att få fortfarande öfvergå till sågverksindustrien.
Tidigare hade dock önskningarne samlat sig kring ett totalförbud.
Andra Kammaren antog åren 1901 och 1903 en provisorisk lag i detta
syfte. Norrlandskommitténs särskilda hemställan af år 1901 gick i
samma riktning. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner
och petitioner, som år 1901 och äfven sedermera i orterna kommit
till stånd, förordade, ofta i de kraftigaste ordalag, ett totalförbud. Och
samma hemställan framfördes till regeringen år 1905 af den störa
daladeputationen, bestående af ombud, som för ändamålet utsetts af
kommunalstämmorna i tolf socknar inom öfre Dalarne.
Lagens bestämmelse grundar sig på ett af majoriteten inom norr-
landskommittén framfördt medlingsförslag. Kommittén sade sig däri¬
genom ha gifvit de tidigare förslagen »en väsentligen reducerad form»
och framhöll, att med dess förslag »i skogsbygderna ännu ansenliga skogs¬
områden komme att stå trävarurörelsen till buds». Häremot reserverade
sig uttryckligen två ledamöter i kommittén, hvilka förordat totalför¬
bud eller eventuellt hembudsskyldighet till stat och kommun af med-
gifna bolagsförvärf. Äfven två andra ledamöter i kommittén ha i förra
årets motion angifvit, att de varit och äro af den meningen, att för-
budslagstiftningen bort gifvas eu vidsträcktare omfattning. I sitt ytt¬
rande öfver kommittéförslaget hemställde jämväl länsstyrelsen i Jämt¬
lands län om totalförbud. Den fann, att den ifrågasatta inskränkningen
skulle »i hög grad försvaga förbudets verkan», i det att om det tillätes
bolag och föreningar att fortfarande förvärfva all den afrösningsjord,
som ej bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde, den jord¬
brukande befolkningens ställning skulle komma att alltmer försvagas
genom försäljning till trävarubolagen af den öfriga jorden.
Bolagens jordförvärf i Norrland och Dalarne måste ju också redan
nu anses mer än tillräckligt stora, och genom att få förvärfva ytteidigare
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
fastigheter, skulle deras ekonomiska, sociala och politiska öfvermakt
ytterligare stärkas på bekostnad af bondeståndet och den öfriga befolk¬
ningen. Egendomligt är ju äfven, att sedan staten medelst afvittringarne
velat gynna bondeståndet genom stora skogsanslag och nybyggesupp-
låtelser »för landets uppodling och bebyggande», så har staten nu stiftat
en lag, som vill befrämja, att ytterligare stora delar af dessa skogs¬
marker, utöfver de för sitt ändamål redan förlorade, må »stå trävaru¬
rörelsen till buds». I själfva verket är detta endast ett upprepande,
ehuru i mindre omfattning, af samma statsklokhet, som i sin tid an¬
fördes för nu gällande ägostyckningslags uppgift att i de norrländska
bygderna skilja inägorna från skogsmarken och därigenom bereda hem¬
mansägaren tillfälle att, såsom det hette, »efter skogens försäljning»
kunna kvarsitta med äganderätt å gården.
Lagens bestämmelse att i Dalarne prisgifva just de s. k. utskogarne
är ock särskildt betänklig. Därigenom uppmuntrar och underlättar
staten till att afhända befolkningen dessa vid skiftena redan afrösade
skogar, som på många ställen utgöra den värdefullaste egendomen och
därför äro för befolkningens utkomst väl behöfliga. När skogsmarkerna
i Dalarnes skogssocknar storskiftades, hette det gemenligen från alla
håll, att socknemännen hade »af jordmån, klimat, beskattnings- och
försörj ningsbehof» eller liknande anledningar påkallade anspråk att
komma i besittning af hela skogsområdet. Detta medgafs därför af
kronan. Men nu handlar staten i bestämd strid med sin då uttalade
öfvertygelse. Då byarne dessutom efter mycket godtyckliga grunder
tilldelades skog under de olika benämningarne hemskog, fäbodeskog
och utskog, kommer lagen att för skilda byar verka särdeles ojämnt.
Opinionen bland befolkningen är äfven den, att förbudet bör omfatta
utskogarne.
Det gifves emellertid ett skäl för att möjligen ej taga helt af¬
stånd från tanken på en tudelning af skogsanslaget. Man är ju tämligen
ense om att det icke varit gagneligt för bönderna, att de fått så stora
skogsanslag till fri disposition, utan att en väsentlig del bort afsättas
till allmänningar. Här skulle nu ett icke oviktigt steg kunna tagas
för att godtgöra denna försummelse. Äfven kommittén framhöll, att
det vore lyckligast, om den öfverloppsmark, som kommittén undantagit
från förvärfsförbudet, kunde komma att fylla sin naturliga bestämmelse
genom att ombildas till allmänningar. Därför hemställdes af två dess
ledamöter, att viss efter undersökning bestämd skogsmark skulle få
undantagas från förbudet, dock under villkor, att staten eller kom¬
munen berättigades inlösa marken för den betingade köpeskillingen
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 15
Kommunen skulle kafva företrädesrätt att öfvertaga köpet, och detta
helst underlättas genom låneunderstöd af statsmedel. Ville kommunen
eller staten icke förvärfva marken, så öfverginge den definitivt till
köparen. En dylik föreskrift kan därför lämpligen gifvas för den mark
som enligt lagen får förvärfvas.
en. s^an anordning skulle det öfverensstämma att stadga
totalförbud för socknar, där vid afvittringen en afsevärd del af hem¬
manens skogsanslag redan afsatts till skogsallmänning. Dessa socknar
äro inom Norrbottens län de sex lappmarkssocknarne jämte Pajala,
Muonionalusta och Tärendö socknar samt inom Kopparbergs län Svärd-
sjö, Envikens, Lima, Transtrands, Orsa och Älfdalens socknar samt
Sårna socken med Idre kapellag. De ofvanför den så kallade odlings-
gränsen inom Västerbottens lappmark belägna delarne af Dorotea, Vil¬
helmina, Stensele och Sorsele socknar komma alldeles ur räkningen,
ty där skall enligt Riksdagens nyligen fattade beslut all skogen, utom
husbehofsskog, afsättas till gemensamhetsskogar.
Reträffände lappmarkerna tala viktiga skäl för att under hvarje
förhållande ett totalförbud bör utfärdas för dessa trakter, äfven om
några allmänningar ej afsatts, såsom är fallet inom de Västerbottens
lappmarkssocknar, där afvittringen redan fastställts. Lappmarksskogarnas
afvittring är en sorglig historia. Landshöfding Widmark den äldre
framhöll i en underdånig berättelse af år 1860, »att det vore af stor
och djup betydelse för orten och det allmänna, det skogen inom lapp¬
markernas vidsträckta skogsland framgent blefve kronans egendom».
Men statsmakterna skulle gå en medelväg och bestämde år 1873 i
sammanhang med beslut om lappmarksskogarnas afvittring, att den skog
som utskiftades utöfver husbehofvet, endast fick tillgodonjuta efter ut-
stämpling. Därigenom trodde man sig hafva vunnit å ena sidan, »att
fonden skulle af skogsbruket hafva en nödig -befunnen biförtjänst, då
hans jordbruk slog fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle
sköttas och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare». Det gick
dock icke så, utan tvärtom. Genom att kronan afhände sig sin ägande-
rätt, blefvo egendomarna prisgifna åt skogsköpare, som af bönderna
iörvärfvade utstämplingsrätterna och äfven hemmanen. På detta sätt
aro i de flesta lappmarkssocknarna, utom större delen af utstämplings-
rättigheterna, redan inemot hälften eller därutöfver af själfva hem¬
manen i trävarubolagens ägo. Och hvad angår det förmenta skyddet
mot skogens sköfling, som skulle vinnas genom utstämplingstvånget,
sä har den stora politiken efter afvittringarnas afsilande i lappmarks-
16 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
socknarna kännetecknats af skogsköparnes ständiga anlopp för att er¬
hålla den största möjliga ^stämpling, oafsedt hvad skogarna tålde i
afverkning.
Lappland är ock ett land för sig, det märkes snart, när man rest
där något med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt, ännu
icke exploateradt land, där äfven de bästa bosättningsmöjligheterna
icke hunnit tagas i anspråk. I)äraf förklaras befolkningens synnerliga
ifver för nya bosättningar, deras framträdande fiendskap mot bolagens
jordförvärf och deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans
lösning. Folkökningen är ock mycket stark i Lappland i följd af det
synnerligen stora antal barn, som födas i familjerna. Detta folks enda
framtidsförhoppningar grusas genom bolagsförvärfven. Härtill kommer,
att i lappmarkerna såsom den nordligaste och mest aflägsna landsändan
folket otvifvelaktigt mer än annorstädes behöfver ett stöd af skogen
i tider af felslagna skördar och att bland annat för detta ändamål där
införts ett särskildt skogskuskållningssätt, nämligen utstämplingstvång.
Det var bolagens arrendatorer och de bönder, som afhändt sig sina
utstämplingar, hvilka behöfde bistås i följd af 1902 års missväxt. Man
bör ock komma ihåg, att, såsom utredningen ofvan visar, lappmarks-
skogarne ostridigt varit i sin helhet kronans egendom, och att det
öfvervägande antalet hemman därstädes bevisligen uppkommit af ny¬
byggen, som kronan upplåtit under en jämförelsevis sen tidsperiod.
Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra lappmarksskogarne, och
detta i den bestämdt uttalade afsikten att stärka bondeståndet och
hindra, att bönderna folie offer för skogsköpare. Det är under alla
dessa omständigheter, och med hänsyn till att bolagen redan med
äganderätt förvärfvat inemot hälften af hemmanen, mer än underligt,
att staten nu skall genom sin lagstiftning uttryckligen förklara, att
en stor del äfven af de återstående bondeskogarne böra få stå trävaru¬
industrien till buds.
I afseende på sin omfattning gör lagen, i öfverensstämmelse med
norrlandskommitténs förslag, äfven den inskränkningen, att Gäfleborgs
län ej inbegripes under förbudet med undantag dock för Ofvanåkers,
Voxna, Los’, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag.
Detta motiverades af kommittén därmed, att dessa socknar skulle »förete
den typiska norrländska karaktären» och att förhållandena inom länet
i öfrigt skulle vara så pass stadgade, att någon egentlig fara för bonde¬
ståndets framtid icke kunde anses föreligga.
Häremot måste dock erinras, att bolagsförvärfven ha inom detta
län gått lika långt som inom de öfriga länen. Och icke heller kan ur
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 17
kommitténs statistik hämtas något fog för dess åtskillnad. Den visar
nämligen, att förvärfven stadigt fortgå äfven i många socknar, som ej
skulle inbegripas under lagen. Inom t. ex. Ljusdals socken hade trä¬
varuindustriens, till hufvudsaklig del aktiebolags, jordförvärv under
tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till 41,1 procent af hela mantalet.
Detta kan knappast kallas för stadgade förhållanden. Inom länet är
också skogsmarken särdeles växtlig, hvilket ju måste särskildt locka
till köp.
De äldre förslagen omfattade hela länet, helst detta likaväl
som de öfriga norrländska länen undergått afvittring. Tre reservanter
inom kommittén vidhöllo denna ståndpunkt jämväl i det slutliga be¬
tänkandet. I sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet bär länssty¬
relsen förklarat sig icke kunna instämma i åsikten, att endast i de upp¬
räknade socknarna bolagens jordförvärf skulle behöfva motarbetas, ity
att detta förvisso vore önskligt äfven inom andra delar af länet, såsom
den af kommittén framlagda utredningen nogsamt ådagalade.
I 1906 års motion påyrkades därföre förbudets utsträckande
till hela länet, därvid dock på hemställan af vissa representanter för
detsamma alternativt hemställdes, att åtminstone vissa särskildt hotade
socknar, såsom Ljusdal och Bjuråker, måtte ytterligare medtagas under
förbudet. Uppenbarligen är lagen icke heller i detta afseende tillfreds¬
ställande.
Förbudet bör således enligt min mening utsträckas på sätt 1906 års
motionärer yrkade och lagen således ändras i öfverensstämmelse därmed.»
Herr Lindhagen öfvergår härefter till det i motionen n:o 147
berörda ämne, jordbruket på bolags och skog sspekulanters redan förvurfvade
hemman, och anför därom i motionen n:o 146:
- När bolag förvärfvat bondehemman företrädesvis för att tillgodo¬
göra sig skogsuf kastningen, uppstår oftast ett jordmonopol, som miss¬
brukar sin besittning till skada för de ändamål jorden bör tjäna. Jord¬
bruket försummas på den redan brutna inägojorden, möjligheter till
ny odling blifva ej tillvaratagna och den landbo eller arrendator, som
sättes på gården, blir lätt en underdånig man, hvilken förlorar sin fri-
borenhet och intresse för sina egna och samhällets lifsangelägenheter.
Antingen inställa sig alla tre följderna eller ock någon af dem. Och
då inträder, såsom Limafolket i Dalarne år 1875 uttryckte sig, nöd¬
vändigheten att tillse, »hvilka medel böra tillgripas för att folket i en
framtid kan undgå att blifva torpare under bolagen».
Eib. till Riksd. Prat. 1997. 7 Samt. 35 Höft.
Speciell
motivering
till motionen
n:o 147.
3
18 Lagutskottets Utlåtande K:o 39.
Målet måste då blifva att återföra jorden i dess naturliga brukares
besittning. Ocli då fastighetsägare, som icke ha jordbruk till yrke, i
stor utsträckning förvärfvat bondehemman och fortfarande vilja behålla
dem, så böra de äfven få undei-kasta sig, att kontroll öfvas, hur de för¬
valta det nationalkapital, som ligger i odlad och odlingsbar jord, och
hur de behandla folket, som skall bruka den. Bolag äro dessutom
tillkomna endast genom statens bolagslagstiftning och de få därföre finna
sig i de förändringar i denna lagstiftning, som påkallas däraf, att de
gå utöfver sina uppgifter.
Norrlandskommittén föreslog för sådant ändamål:
a) Nya föreskrifter om ägostyckning, föranledda af erfarenheten
att bolagsförvärfven gifva anledning till ägostyckningar, som ej ta någon
hänsyn till jordbruket. Förslaget förbjöd därför att vid ägostyckning
hemmans inägojord fick läggas till olika lotter på sådant sätt, att
jordbruket därigenom led väsentlig skada, Vidare skulle tillses att
hvarje lott, som erhöll inägojord, därutöfver tillädes husbehofsskog,
tjänlig odlingsmark och erforderligt bete.
Till förekommande, att ägostyckningar enligt gällande lag på¬
skyndas, innan de nya bestämmelserna hinna antagas, har år 1905
antagits en lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
inom Norrland. Och för att ej de ifrågasatta bestämmelserna skulle
vid köp kunna kringgås genom anlitandet af jordafsöndring, föreslog
kommittén vissa ändringar i stadgandena om jordafsöndring. Ett dylikt
förslag har framlagts för 1907 års riksdag.
b) En särskild arrendelag, afsedd att bereda arrendatorerna på
småbondehemman i bolagsägo en tryggare och mera oberoende ställning
samt att tillika i sin mån förhindra, att bolagen af obenägenhet för
de nya ägostyckningsbestämmelserna underlåta försälja hemmanets jord¬
bruk och behålla arrendesystemet,
c) En vanhäfdslag till förekommande såväl att skogsindustriens
jordbruk vanhäfdas som att denna industris målsmän eller vissa bland
dem. af ovilja mot både ägostyckningslagen och arrendelagen, i stället
för att sälja eller åtminstone utarrendera jordbruket enligt de nya
föreskrifterna, låta det torftigt skötas af någon rättare eller ock ligga
obruka dt och alldeles förfalla .
d) En expropriationslag. De förenämnda tre lagförslagen bygga
på, att de redan befintliga jordbrulcslägenheterna å bolagshemman åter¬
bördas åt bondeståndet på frivillighetens väg. För att det skall blifva
något allvar af dylika åtgärder måste dock bakom dem stå en ex¬
propriationslag såsom ett yttersta medel. Ännu oundgängligai'e är en
dylik lag, om man. såsom vederbör, vill förvärfva åt odlare jämväl de
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
odlingslägenheter, som ligga obegagnade å bolagskemman. Kommitténs
majoritet föreslog expropriationslagstiftning endast för det sista ända¬
målet. Reservanter förordade sådan för båda ändamålen äfvensom för
kompletteringar af äldre ägostyckningar, som skett på ett otillfreds¬
ställande sätt.
I den mån nu inom mellersta och södra delarne af landet finnas
trakter, där det är angeläget att förekomma och hejda bolagsförvärf,
är det klart, att undersökning äfven här bör ske, huruvida ej åtgärder
af ofvan angifven art äro påkallade i afseende å bolagens redan för-
värfvade fastigheter. Ett dylikt ingripande är dessutom särskildt Ru¬
sig af betydelse för orter, där man möjligen förmenar, att något förvärfs-
förbud ej behöfver genomföras, därför att bolagen redan åtkommit så
godt som all fastighet, som de kunna antagas ha intresse af att förvärfva.
Många sådana trakter finnas. Ehuru norrlandskommitténs förslag om
förvärfsförbud undantog södra Dalarne och större delen af Gäfleborgs
län, omfatta däremot af angifven anledning förslagen till arrende-,
vanhäfds- och expropriationslag äfven dessa trakter. Det är också
en känd sak, att inom flera bolagsorter i mellersta och södra delarne
af riket förekomma dylika missförhållanden. Äfven för jordbruket öde¬
läggande egostyckningar inrapporteras, såsom från Värmland.
Säkerligen skall det häremot erinras, att i åtskilliga- trakter, så¬
som på vissa gamla bruksområden i Värmland, bolagsarrendatorerna
kunna sägas hafva det lika bra eller till och med afsevärdt bättre
ställdt än de själfägande bönderna på samma orter. Detta lärer bero
på att de förre innehafva större ägor och ej kunnat belasta dem med
intecknad gäld samt äfven sedan gammalt ha billiga arrenden och
tillåtas öfverta arrendet son efter far, under det bondehemmanen skiftats
till allt för små besutenheter och dessutom besväras af inteckningar.
Ingen vet emellertid, hur länge det på dy lika; bolagshemman får fortgå
såsom nu. Eu närmare undersökning skall kanske också visa, att jord,
som kunnat bereda många lifsuppehälle, får ligga obrukad samt att
jordarbetarne lefva i ett tryckande beroende, som försämrar befolkningens
karakter och arbetsenergi. Men är på vissa orter allt godt och väl,
så kan det för eu dylik ort ej bli någon börda att ingå under en lag¬
stiftning, som närmast syftar att lyfta äfven andra orter till eu lika
tillfredsställande ståndpunkt.
En utredning måste således ske om dessa saker jämväl i de
mellersta och södra delarne af riket samt därefter vidtagas de åtgärder,
hvartill utredningen kan föranleda. Härvid böra, såsom norrlands-
kommittén föreslagit för Norrland, medtagas jämväl sådana hemman,
som förvärfvats af enskilda personer uppenbarligen endast i syfte att
Herrar
Sandins och
Janssons
motion.
20 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
tillgodogöra sig skogsafkastningen. En ägare af ett skogshemman, hvilken
ej är mantalsskrifven på detsamma, är vanligtvis att hänföra till den
sistnämnda kategorien.»
Herrar Sandins och Janssons förevarande motion är af följande
lydelse:
»Näst rösträtts- och inlandsbanefrågorna torde ingen politisk fråga
i vårt land hafva större och viktigare betydelse än den så kallade
norrlandsfrågan eller frågan om huru den själfägande hemmansägare-
klassen i Norrland och Dalarne skall kunna bevaras. På denna fråga
ha statsmakterna länge haft sin uppmärksamhet med bekymmer riktad
och genom en särskildt tillsatt kommitté, norrlandskommittén, låtit all¬
sidigt och grundligt utreda, »huru den själfägande jordbrukande befolk¬
ningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas».
Denna utredning, hvars resultat innefattas i berörda kommittés utlåtande
af den 27 oktober 1904, gaf tydligt vid handen, att skyndsamma och
kraftiga åtgärder måste vidtagas till förhindrande af hemmansägarnes
undergång i förenämnda landsdelar. För 1906 års Riksdag framlade
ock Kungl. Maj:t lagförslag, afseende att hindra oegentligheterna och
främja det med kommitténs utredning afsedda syftet. Hos underteck¬
nade har stadgat sig en på erfarenhet grundad åsikt, att äfven Värm¬
lands län, i hvars olika delar de norrländska missförhållandena med
hvarje år allt bestämdare framträda och utveckla sig, i nära nog samma
grad som norra Sverige är i behof af en dylik skyddslagstiftning.
Under de senare decennierna har träindustrien med påfallande energi
inom nämnda län förvärfvat ett stort antal skogsegendomar, större och
mindre, och detta i ett omfång, som framkallat grundad farhåga, att
den själfägande jordbrukareklassen därstädes skall förminskas, så att
olyckliga följder för stat och samhälle däraf uppstå. En af orsakerna
till detta ödesdigra jordförvärf ligger däri, att, sedan träindustrien, som
omfattar sågverk och trämassefabriker, hufvudsakligen förlagda i länets
södra område, för sitt behof hunnit tillgodogöra sig de skogar af jäm¬
förelsevis mindre omfång, som därstädes funnits, den blifvit mer och
mer beroende af skogarne i länets öfriga områden. Enskilda personer
och bolag, idkare af denna industri, rikta därför ökad uppmärksamhet
på de skogrika bygderna, hvarest de redan förvärfvat sig mer eller
mindre betydande skogsarealer. Den något reflekterande iakttagaren
har med smärta sett, hurusom det ena hemmanet efter det andra för-
21
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
vandlats till träindustriens egendom. Af säljarne hafva somliga i syd¬
ligare trakter köpt sig fastigheter, bättre passande för jordbruk, andra
emigrerat och andra återigen, kanske större antalet, kvarstannat å sina
förra hemman såsom arrendatorer.
Orsakerna till dessa egendomsförsäljningar äro flera, hvaraf några
här må nämnas. Från köparnes sida har det kraftigaste motivet otvifvel¬
aktigt varit att förskaffa och tillförsäkra sin industri ett billigt och
betryggande skogskapital, hvilket synts dem så mycket angelägnare,
som tillgången på skog med den stegrade förbrukningen förminskats
och priset därå genom lifligare konkurrens efter hand betydligt stigit
och kunnat antagas uppnå en höjd, som afsevärdt skulle komma att
reducera den förut i vanliga fall rätt stora vinstprocenten å trävaru¬
rörelsen. Hvad säljarne åter angår, hafva de, okunniga om skogens
verkliga värde, dels ansett sig fått bra för att ej säga för mycket
betaldt för sina fastigheter och dels påverkats af utsikten att bli ägare
till ett för deras förhållande betydande penningbelopp, hvilket gjort,
att de, utan att rätt kunna bedöma hvad som för dem i framtiden vore
bäst, afhändt sig desamma. Mest bekymmersam ter sig framtiden för
dem, som blifvit de nya ägarnes arrendatofer. Låt vara, att arrende-
afgälden i många fall är låg, oftast bestående endast i skyldighet att
utgöra på arrendefastigheten fallande skatter och onera eller andra
mindre af upplåtaren bestämda afgäld er, så måste det vid försäljningen
uppkomna kapitalet icke sällan förr eller senare tillgripas, ty räntan
därpå tillsammans med hvad jordbruket af kastar, särskildt i trakter
med ringa åkerareal, räcker i längden knappast till att bestrida de nöd¬
vändiga utgifterna. Följden häraf blir, att många forna själfägare
ekonomiskt råka in på det sluttande planet med den dystra utsikten
att till sist falla det allmänna till last, hvilket också i enstaka fall
redan lär hafva inträffat.
De försålda skogsegendomarne komma delvis att förvandlas till
ödehemman. Detta inträffar, då husens underhåll och byggande kräfva
större utgifter, än som kunna erhållas genom de små inflytande arrende-
afgifterna. Äfven om man i verkligheten icke hade bevis därpå, är
själfklart, att det kommer att gå så, tv bolag och enskilda träindustriidkare,
som hafva egendomarna i sin hand, betrakta och sköta dem endast ur
affärssynpunkt med det mål för ögonen att erhålla största möjliga förtjänst.
Ågostyckningslagens tillkomst betecknar emellertid ett nytt skede
i träindustriens egendomsfÖrvärk Densamma gör det nämligen möjligt
och billigt att skilja skogsmarken från öfriga ägoslag, och man har ock
begagnat sig dåra!’ i en utsträckning, som otvifvelaktigt strider mot
22
Lagutskottets Utlutande N:o 3it.
landets sunda utveckling och sanna intressen. Jordbruket särskild! i
länets norra delar behöfver, det våga vi bestämdt påstå, liksom i Norr¬
land stöd och. hjälp af skogen. Skog och jordbruk höra i dessa trakter
tillsammans, så att ett upphäfvande af denna förening rubbar och under-
gräfver den jordbrukande befolkningens sociala och ekonomiska ställ¬
ning. Ett sjelfständigt jordbruk utan ekonomiskt underlag af skog är
därstädes nästan otänkbart. Detta förhållande framträder mindre skarpt,
ju längre söder ut man kommer, dock så, att det förblir lyckligast, om
sambandet mellan jord- och skogsbruk fortfar.
Angående omfånget af träindustriens egendomsförvärf är svårt, om
ej omöjligt, för enskilda personer att därom utarbeta och framlägga till¬
förlitliga uppgifter, i synnerhet då statistiska utredningar på detta om¬
råde saknas. Det är emellertid säkert, att dessa förvärf hafva en be¬
tydande utsträckning. Känd! är, att sågverksbolag på kortare tid än
tvenne decennier hunnit lägga under sig skogsarealer af 25 till 30 tusen
hektar, till väsentlig del inköpta från hemmansägare. Och det kommer
visst icke att stanna med de redan afslutade köpen, ty det ligger i
sakens natur, att träindustriens idkare skola genom ytterligare inköp
söka åstadkomma sammanhängande skogskomplex af de skogsskiften,
som nu ligga spridda här och där, hvarförutom af andra omständigheter
jämväl kan antagas, att ifrågavarande skogsförvärf skola komma att
fortsättas, så länge skogshemman stå att erhålla.
Det är ett allmänt kändt förhållande, att folkmängden i länets
norra del samt i gränstrakterna mot Norge så förminskats, att det
väckt allmän uppmärksamhet. Det finns församlingar, hvars folkmängd
under de senaste decennierna sjunkit med 1 till 2 tusen personer, under
det att den tillvuxit i landets öfriga delar. Ehuru det bör medgifvas,
att denna folkförminskning delvis förorsakats af andra än här åberopade
förhållanden, såsom bristen af tidsenliga kommunikationer, kan det lik¬
visst icke förnekas, att träindustriens omfattande inköp af jordfastig¬
heter därtill i hög grad medverkat. Plikten mot folk och fädernesland
bjuder att gripa in, där ett hotande missförhållande börjar växa fram.
Motionärerna hafva bestämdt trott sig finna, att en fara hotar hemmans¬
ägareklassen inom Värmlands län af samma slag som den, hvilken för¬
ödande gått fram öfver Norrland. Ett bevis härpå bland många lämnar
följande undertecknad Sandin nyligen tillställda
»Utdrag af protokoll vid Karlstads hushållsgilles sammanträde i
Kil den 31 januari 1907.
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
23
§ 2-
Upprättades berättelse öfver skörd och jordbruksförhållanden inom
gillet år 1906, se bil. A.
Bil. A.
— — — Bland ekonomiska förhållanden i öfrigt må här fästas
uppmärksamheten på att de stora bolagen, särskildt i gillesområdets norra
del, alltmer lägga under sig större skogsegendomar, och synes meningen
vara att sedermera afskilja själfva jordbruken och bibehålla skogs¬
markerna. Om detta för det värmländska jordbruket, livilket otvifvel¬
aktigt behöfver ett ryggstöd i skogsmarken, kan vara så lämpligt, må
vara osagdt. — — —
§ 3.
Med anledning af ofvannämnda årsberättelse beslöt gillet ingå till
hushållningssällskapet med anhållan, att sällskapet ville taga frågan om
bolagens förvärf af jord samt om ägostyckning under pröfning och för
Värmland, liksom för Norrland (och Dalarne?) nu är i lag stadgadt,
söka utverka skydd för den själfägande jordbrukareklassen gentemot
de störa bolagens förvärf af skogsegendomar, livilka sedan styckas med
afskiljande af själfva jordbruken och bibehållande af skogsmarken i
bolagens ägo.
§ 4.
Beslöts, att utdrag af protokollet skulle tillställas Mellansysslets
riksdagsman herr Gr. M. Sandin.»
Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt, få vi i anledning af
de af herr Lindhagen väckta motionerna n:o 146 och 147 hemställa,
att Riksdagen måtte särskildt såvidt Värmlands län angår besluta i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i nämnda motioner under
punkterna l:o och 2:o framställda yrkandena.»
I denna motions syfte hafva herrar C. J. Berggren, K. J. E.
HultkrantZy O. Anderson i Hasselbol, K. Otto samt M. Matsson instämt.
Utskottets
yttrande.
24 Lagutskottets Utlåtande Ako 39.
Genom här förevarande motioner har Riksdagens uppmärksamhet
ånyo påkallats för frågan om bolagens fortgående jordförvärf i vårt
land. Såsom bekant hafva åtskilliga förslag i detta ämne förut fram¬
kommit inom Riksdagen och särskildt inom Andra Kammaren till¬
vunnit sig bifall. Frågan om bolagens jordförvärf i Norrland och
Dalarne blef ock särskildt föremål för behandling i den på Riksdagens
initiativ af den så kallade norrlandskommittén verkställda utredning, på
grundvalen hvaraf den af nästlidet års Riksdag antagna lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fäst egendom
i väsentliga delar hvilar. Man har alltså för de nordliga delar af vårt
land, som i denna lag afses, kommit till det resultatet, att i bolagens
fortgående jordförvärf ligger en fara, som genom lagstiftningen måste
afvärjas. Att man sålunda i första hand riktade blicken på dessa
landsdelar, berodde i synnerhet på bolagens dominerande inflytande
därstädes i förening med den själfägande befolkningens däraf för¬
orsakade tryckta ställning.
Att emellertid jämväl i andra delar af landet bolagens jordför¬
värf nått ganska afsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt
fortgå, synes framgå af den statistiska utredning, herr Lindhagen därom
lämnar. De missförhållanden, som i olika afseenden åtfölja ett sådant
fortgående bolagsförvärf, torde numera vara så allmänt kända, att
utskottet icke däröfver behöfver yttra sig.
Fn snar utredning synes därför till en början erfordras angående
bolagens jordförvärf i de södra och mellersta delarna af landet på sätt
i motionen n:o 146 punkt a) påyrkas. Det statistiska material, som för
närvarande därom kan föreligga, lärer icke erbjuda den fullständighet,
som för ett noggrant bedömande af detta viktiga ämne är af nöden.
Denna utredning torde då ock gifva vid handen, hvilka åtgärder kunna
erfordras till undanröjande af de skadliga verkningarna af bolagens
jordförvärf. Herr Lindhagen har härutinnan hänvisat till den för Norr¬
land och Dalarne antagna förbudslagstiftningen. Huruvida emellertid
denna eller någon liknande är i förevarande afseende lämplig, vill
utskottet icke bestämdt uttala sig om. Det skulle måhända, för att
erhålla säker grund till bedömandet af hvad som bör åtgöras för andra
delar af landet än de norra, vara af betydelse att erhålla någon kun¬
skap äfven om verkningarna af den norrländska förbudslagstiftningen.
Däremot anser sig utskottet icke kunna biträda det af herr Lind¬
hagen tmder punkten c) i motionen n:o 146 framställda yrkande, att
Riksdagen för sin del eventuellt redan nu skulle utsträcka berörda
25
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
förbudslag att gälla trakter inom mellersta och södra delarna af riket,
där fara för bolagsförvärf kan befinnas särskildt öfverhängande. Någon
utredning om de trakter, som därmed skulle afses, har herr Lindhagen
icke lämnat, och utskottet har gifvetvis för sin del icke varit i tillfälle
att utföra en sådan.
I samband med nu behandlade åtgärder beträffande bolagens jord-
förvärf har herr Lindhagen under punkt b) i motionen n:o 146 yrkat,
att Riksdagen måtte för sin del antaga ändringar i lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom i syfte, dels att lagen må vinna tillämpning i hela Gäfle-
borgs län och dels att från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej
medgifves och särskildt ej för lappmarkerna äfvensom för socknar,
där vid afvittringen en afsevärd del af skogsanslaget afsatts till all-
männingar, eller ock stadga, att förvärf, som jämlikt § 3 kommit till
stånd, skall hembjudas stat och kommun till inlösen.
Såsom herr Lindhagen framhållit, afser det lagstadgade förbudet
beträffande Gäfleborgs län endast Ofvanåkers, Voxna, Los’, Färila, Ram¬
sjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag. Någon anledning af
afgörande betydelse att stanna vid dessa socknar torde dock, såsom
i motionen närmare utvecklas (sid. 16 här ofvan), knappast föreligga.
Enligt norrlandskommitténs utredningar ägde där år 1900 sågverks-
aktiebolag, sågverksägare och bruksägare 24,2 procent i mantal af
den enskilde tillhöriga jorden, utgörande 42,9 procent af arealen å
samma jord, under det att motsvarande siffror inom de öfriga af för¬
budslagen omfattade länen samtliga äro lägre, delvis högst väsentligt.
Vid sådant förhållande och då i de af lagen för närvarande oberörda
delar af länet bolagsförvärfven, såsom ock framgår af norrlandskommit¬
téns statistiska utredning, lära mångenstädes fortgå i betydande om¬
fattning, synes man skäligen böra till hela länet utsträcka förbudslagen.
Om utskottet sålunda i nyssnämnda del kunnat biträda herr Lind¬
hagens yrkande under punkten b), har utskottet däremot icke ansett
sig kunna tillstyrka detsamma i öfriga delar af samma punkt och mo¬
ment. Afsikten med hela den för den så kallade norrlandsfrågans lös¬
ning planerade lagstiftningen har ju varit den att vidmakthålla och
stärka den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.
För sådant ändamål har ock den i fjol antagna förbudslagen från möj¬
lighet af bolagsförvärf uteslutit all inägojorden med vissa obetydligare
undantag samt den del af ett hemmans afrösningsjord, som bör be-
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 35 Höft. ' 4
26
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
traktas såsom stödskog eller odlingsområde. Härigenom ock särskild!
genom lagens rymliga utmätande af stödskogen har man velat vinna
på denna väg det åsyftade målet. En lagstiftning, afseende totalförbud,
skulle enligt utskottets mening icke motsvara, utan skjuta öfver detta
mål och sannolikt blifva till betydande skada för trävaruindustrien utan
motsvarande nytta för landet eller den klass, man särskildt därmed
velat gynna. Den skulle ock tillskapa ett monopol för sådana företag,
hvilka redan vore i besittning af erforderlig skogsmark för sin drift,
men hämma den vidare utvecklingen af andra företag och därigenom på
detta för vårt land så viktiga område kväfva företagsamhetslusten. Här¬
till kommer, att man, såsom redan nämndt, ännu saknar erfarenhet om
lagens verkningar och därför bör stanna tveksam inför förslag att gå
vidare på en väg, som i allt fall betecknats allenast såsom en försöks-
väg. Med hänsyn härtill kan utskottet icke tillstyrka det föreslagna
införandet af ett totalförbud.
Hei*r Lindhagen har emellertid uppställt äfven ett annat alternativ,
afseende att förvärf af ifrågavarande art skulle hembjudas stat och
kommun till inlösen. Väl må det vara sant, att de ändamål, man
därmed afser att vinna, äro synnerligen goda, och att ett tillskapande
af allmänna skogar i största möjliga omfattning är att förorda, men
utskottet föreställer sig, att andra och lämpligare vägar härför erbjuda
sig än den föreslagna. Det torde ju dessutom i allt fall stå stat och
kommun fritt att vid ifrågavarande fastighetsöfverlåtelser uppträda som
spekulanter, och om statens upphandlingsväsende för närvarande är så
ordnad t, att svårigheter härvid erbjuda sig, torde betydande förenklin¬
gar i sådant afseende kunna och böra införas.
Utskottet öfvergår härefter till de af herr Lindhagen i motionen
n:o 147 framställda yrkanden. Hvad då till en början angår det under
punkt a) därvid upptagna, finner utskottet skäl ej föreligga till för¬
ordande af en så beskaffad utredning, som i sagda moment åsyftas.
Förhållandena på bolagsegendomarna i södra och mellersta delarne af
landet äro för Riksdagen tämligen väl kända, och hvad jordbrukets
tillstånd, odlingens fortgång samt arrendatorernas ställning angår,
torde man väl i allmänhet kunna antaga, att förhållandena å bolags-
hemmanen inom dessa landsdelar i stort sedt kunna jämställas med
förhållandena å de hemman, som äro i enskild ägo. Och de skäl, ut¬
skottet för tillstyrkande af en utredning beträffande bolagens jordför-
värf och af eventuellt vidtagande af åtgärder i anledning däraf anfört,
synas icke heller gifva stöd för företagande af den synnerligen om¬
fattande utredning, som här afses.
27
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
Beträffande härefter det första yrkande, som under punkt b) i före¬
varande motion n:o 147 af herr Lindhagen framställts, så kan ej heller detta
af utskottet tillstyrkas. Dels saknar man nämligen enligt utskottets
mening erfarenhet om verkningarna af den hittills antagna lagstift¬
ningen för Norrland och Dalarne, dels torde ock förhållandena i öfriga
delar af landet icke medgifva jämförelse med de norrländska. Och
från rikets södra och mellersta delar har i stort sedt ej, såvidt utskottet
har sig bekant, missnöje yppats med lagens bestämmelser rörande ägo-
stvckning.
Hvad slutligen beträffar det under samma mom. i dess senare del
framställda yrkandet, vill utskottet erinra därom, att ett förslag, i hufvud¬
sak byggdt på de af norrlandskommittén angifna grunder och således
för Norrland och Dalarne motsvarande det af herr Lindhagen här fram¬
ställda yrkande genom proposition af Kungl. Maj:t blifvit innevarande
Riksdag till antagande förelagdt. I blifvande utlåtande häröfver kommer
utskottet i tillfälle att i frågan uttala sig och finner därför herr Lind¬
hagens framställning så till vida ej nu böra föranleda särskildt yttrande.
I hvad yrkandet går härutöfver eller beträffande ifrågavarande förslags
eventuella utsträckning till andra delar af riket än de norra lärer af
utskottets ofvan angifna ståndpunkt följa, att utskottet ej kunnat bi¬
träda detsamma.
Genom hvad utskottet sålunda anfört, torde jämväl herrar Sandins
och Janssons motion få anses besvarad.
Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr
Lindhagens motion n:o 146 punkt a), i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så snart
ske kan låta verkställa fullständig utredning rörande
omfattningen af bolags jordförvärf i de mellersta och
södra delarna af riket samt vidtaga de åtgärder, som
med anledning af denna utredning kunna föranledas;
2:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr
Lindhagens motion n:o 146 punkt b) förra delen, för
sin del antaga följande
28
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
Lag
om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall
för lolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas för¬
värfva fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs
län eller inom Gäfleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län.
A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej
tillämpning.
3 §•
Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrös¬
ningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas
ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan
sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring.
Till stödskog skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig
och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet
belöper efter en areal för helt mantal af:
1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells
och Lillherdals socknar i Jämtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt
29
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Gäflehorgs län;
skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;
b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid
verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.
Till odlingscmråde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och
jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
3:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 146
punkt b) senare delen framställda yrkande ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
4:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 146
punkt c) framställda yrkande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;
o:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 147
under punkt a) framställda yrkande icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;
6:o) att det i herr Lindhagens motion n:o 147
under punkt b) framställda yrkande ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt
7:o) att herrar Sandins och Janssons motion
måtte genom bifall till hvad utskottet under punkterna
1, 3, 4, 5 och 6 hemställt anses besvarad.
Stockholm den 16 april 1907.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
30
Lagutskottets Utlåtande N:o 39-
Reservationer
beträffande utskottets hemställan under punkt 1:
af herrar Sjöcrona, Hedenstierna och Cederberg;
beträffande utskottets hemställan under punkt 2:
af herrar Sjöcrona, Hedenstierna, Cederberg och TJppström;
beträffande utskottets hemställan under punkt 3:
af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand, C. P. Jansson
i Edsbäcken och Nordin instämt:
»I denna punkt anser jag under hänvisning till motionens moti¬
vering (se ofvan sid. 12—16) böra inskränka mig till följande yrkanden
nämligen,
att Riksdagen måtte
a) för egen del antaga följande förändrade ly¬
delse af 3 § i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag: och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906:
»Bolag eller förening må, med undantag för hemman inom Norr¬
bottens och Västerbottens låns lappmarker, förvärfva den del af ett hemmans
afrösningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar
pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt
hvad nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet af¬
skild as genom jordafsöndring.
Till stödskog skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig
och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet
belöper efter en areal för helt mantal af:
1,500 hektar inom Frostvikens, tiotagens, Offerdals, Kalls, Are,
Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och
till hord als socknar i Jämtlands län;
1,200 hektar inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilom-
bolo socknar i Norrbottens län; samt
31
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens län, som ej
tillhöra lappmarken, inom de delar af Västerbottens län, som ej tillhöra
lappmarken, inom öfriga delar af Jämtlands län äfvensom inom Väster-
norrlands och Gäfleborgs län;
skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;
b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid
verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.
Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och
jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.»
b) hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och till nästa Riksdag framlägga
förslag till sådant tillägg till förenämnda lag, att då
aftal om förvärf enligt § 3 ägt rum, staten eller den
kommun, där den förvärfvade jorden är belägen, berät¬
tigas på vissa villkor inlösa densamma.
samt beträffande utskottets hemställan under punkt 5:
af herr Lindhagen, med hvilken herr C. P. Jansson i Edsbäcken
instämt:
»Enligt min uppfattning borde det vara eu själfskrifven sak att
en utredning om bolagens jordförvärf i södra och mellersta delarne af riket
bör, såsom på Riksdagens begäran skedde vid utredningen af norrlands¬
frågan, förenas med en undersökning i stora drag af jordbrukets till¬
stånd, odlingens fortgång och arrendatorernas ställning på de af bolag
och enskilda spekulanter redan förvärfvade hemman (se äfven sid.
17 20). Att såsom utskottet påstår dessa förhållanden skulle för
alla orter och i alla afseenden vara för Riksdagen väl kända, är icke
riktigt. Och lika litet befogad!, synes det vara af utskottet att utan
vidare antaga, att i berörda delar af riket arrendatorerna på bolagshemman
ha det lika bra som enskilda hemmansägare, och att jordbruket på
bolagshemman i allmänhet är jämställdt med jordbruket på bonde¬
hemman. I herrar Sandins och Janssons motion uppgifves förhållandet
vara det motsatta i åtskilliga delar af Värmland, och själf har jag hört
liknande omdömen äfven från andra trakter. Bland annat här också
32 Lagutskottets Utlåtande N-o 39.
försports, att ägostyckningar, som omöjliggöra ett verkligt jordbruk,
ofta ske på hemman, som inköpts af bolag.
På grund häraf hemställer jag,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med den be¬
gärda utredningen om bolagens jordförvärf i södra
och mellersta delarne af riket jämväl i den mån lämp¬
ligen kan ske låta verkställa undersökning om jord¬
brukets tillstånd, odlingens fortgång och arrendatorer-
nas ställning på hemman, hvilka redan förvärfvats af
bolag och enskilda spekulanter, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, som äfven af denna under¬
sökning påkallas.»
Herrar Andersson, Nyström och Widén hafva begärt få anteck-
nadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,
herr Nyström på grund af tjänstgöring i Riksdagens särskilda ut¬
skott n:o 2.
Herr LilliesJcöld har begärt anteckning därom, att han icke del¬
tagit i behandlingen af de under punkterna 1—5 i utskottets hemställan
berörda ämnen.
STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.