Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
1
N:o 34.
Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1907, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken rn. m.
Lagutskottet har fått till sig hänvisad en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:r 103, hvari herr C. Olsson i Viken föreslagit Riksdagen
att för dess del antaga följande här nedan intagna förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående han-
delsböcker och handelsräkningar;
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.
Härvid anför motionären följande:
»Att de s. k. legala bevisregler, som innehållas i vår gamla vörd¬
nadsvärda rättegångsordning, icke motsvara sitt ändamål, har länge varit
kändt och erkändt icke blott af jurister utan äfven af den tänkande all¬
mänheten. Alla försök att bland en skiftande mångfald af bevisningsdata
på förhand utstaka den väg domarens omdömesförmåga måste följa, att —
för att använda en bild — i rättegångens labyrint lägga den ariadnetråd
vid hans fötter, som ofelbart leder till målet: sanningens uppdagande; alla
dylika försök äro på förhand dömda att misslyckas. Ej så sällan inträffar
det, att det abstrakta juridiska förnuft, som fixerats i den legala bevis-
Bih. till Riksd. Prof. 1307. 7 Sami. 30 Höft. (N:o 34). 1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
ningsteorien, råkar i konflikt med domarens lekmannaförstånd vid bedö¬
mandet af hvad som bör hålias för sant. Vid sådana tillfällen nödgas
domaren, om han strängt följer lagens föreskrifter, på sitt sätt häfda den
gamla spefulla satsen: 'flat justitia, pereat mundus’.
Under sådana förhållanden bör det icke väcka förvåning, att sträf-
vanden i den nyaste lagstiftningen riktat sig på att få utbyta de legala
bevisningsreglerna, som räkna sina anor ända ned till de gamla romarne,
mot mera rationella bestämmelser, de där lämna mera spelrum åt doma¬
rens omdömesförmåga att anpassa sig efter de konkreta förhållandena eller
— kortare uttryckt — att man sökt få den s. k. fria bevispröfningen
lagfäst. Att dessa sträfvanden beträffande vår svenska rätt ännu icke krönts
med framgång, beror därpå, att man icke lyckats komma ötverens om,
hvilken befogenhet häradsnämnden vid våra landtdomstolar bör erhålla
efter reformens genomförande. Trots det att vår gamla rättegångsordning
äfven i andra afseenden är bristfällig och företer luckor, hvilka brister
man sökt afhjälpa i samband med moderniseringen af bestämmelserna om
bevispröfning, så har reformen städse strandat på den gamla stridsfrågan
mellan kamrarna: nämndens befogenhet. Första Kammaren tycktes vilja
frånkänna de enskilda nämndemännen förmågan att från det sunda lek-
mannaförståndets och den praktiska erfarenhetens synpunkt riktigt bedöma
ett rättsfall, men däremot tillerkänna åt nämnden såsom helhet ett högre
ljus, se i den ett slags mystisk personlighet, som skall vara en 'kontrol¬
lerande motvikt i händelse af skefhet i åsikter eller förgätande af plikt
hos domaren’. Andra Kammaren saknar förmågan att så där se saken ur
en högre filosofisk synpunkt, den resonerar så här, att nämnden icke är
något annat än en samling af 7—12 i lifvets skola fostrade män, som i
allmänhet hvar för sig lika väl som domaren äro individer med utpräglad
rättskänsla och själfständig uppfattning, och som därför, äfven om de bland
sig skulle räkna någon, som ställde sig på en mindre erfaren eller mindre
plikttrogen domares sida, böra kunna skaffa gehör åt den mening, som det
stora flertalet af dem enat sig om. Enligt Andra Kammarens mening är
det en trängande nödvändighet, då en friare bevispröfning lägges i en ung,
stundom knappast mer än teoretiskt skolad domares händer, att genom
utsträckning af nämndens befogenhet minska risken för en orättvis dom.
Jag tillåter mig att med några data ur frågans senaste utvecklings¬
skede belysa ofvanstående.
Vid 1902 års riksdag framlade Ivungl. Maj:t förslag till ändringar i
och tillägg till rättegångsbalken i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad jag nedan ämnar föreslå, dock att i 23 kap. 2 § (om nämndens
befogenhet) icke ifrågasattes någon ändring. Lagutskottet hemställde om
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
3
bifall till den kungl. propositionen med några mindre modifikationer, men
tillstyrkte, äfven på initiativ af en enskild motionär, en ändring af 23
kap. 2 § R. B., utmynnande däri, att om minst 3U af nämndens ledamö¬
ter enat sig om en mening, så skulle denna blifva gällande gentemot
domarens. Vid första läsningen antogs i hufvudsak (några paragrafer
återremitterades) lagförslaget af båda kamrarna, men det af motionären
påyrkade, af utskottet tillstyrkta tillägget afslogs i Första men antogs i
Andra Kammaren. Motionärens förslag ansågs därigenom vara förfallet,
och var detta anledningen till att, då lagförslaget efter sammanjämkning i
utskottet återkom till kamrarna, det hela afslogs i Andra Kammaren.
Nästa riksdag frambars förslaget af tvenne motionärer, af den ene
i den form lagutskottet 1902 i samman]ämkningssyfte gifvit åt detsamma,
med tillägget om nämndens ökade befogenhet. Den senare motionen till¬
styrktes utan reservation af lagutskottet och antogs utan votering af Andra
Kammaren, men då denna kammare gjort ändringen i 23 kap. 2 § R. B.
solidarisk med lagen, så afslogs det hela af Första Kammaren med 88
röster mot 22 (voteringen gällde närmast 23 kap. 2 §) efter en längre
diskussion, hvarunder af erfarna domare (exempelvis häradshöfding Hassel¬
rot) uttalades varma sympatier för Andra Kammarens mening.
För att vinna åtminstone något företog sig en motionär vid 1905
års riksdag att ur lagförslaget utbryta de bestämmelser, som åsyftade att
utfylla luckor i rättegångslagstiftningen (om skadestånd, sakkunniga, edi-
tionsplikt) och framlägga dessa till Riksdagens pröfning. Tillstyrkta i
form af separatlagar i en reservation, fogad till lagutskottets utlåtande,
bifölls reservationen i hufvudsak af Första Kammaren, men afslogs af den
Andra, som utan tvifvel påverkats af farhågor, att den fria bevispröfnin-
gen på detta sätt utan den fordrade garantien skulle så att s'äga genom
en bakdörr kunna slippa in i lagstiftningen.
Sedan dess har frågan icke varit föremål för Riksdagens behandling.
De, som önska taga någon kännedom om frågans tidigare utveck¬
lingshistoria, hänvisas till lagutskottets utlåtande n:o 34 vid 1903 års
riksdag.
Det vore att beklaga, om allt det arbete, som detta lagförslag kostat,
och alla de förhoppningar, som knutits vid detsamma, skulle få spårlöst
förrinna i sanden. År verkligen den lilla garanti mot missbruk af doma¬
rens större frihet vid bevispröfningen, som Andra Kammaren knutit vid
reformen, något så revolutionärt, att Första Kammaren, som ej mindre
lifligt än den Andra önskar lagen i öfrigt, skall rygga tillbaka därför som
för ett språng ut i det okända? Borde det icke öfverensstämma med
Första Kammarens traditioner att åt åldern och erfarenheten inrymma
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
skäligt inflytande äfven vid rättsskipningen? Har Sveriges allmoge på andra
områden gjort sig känd för bristande mognad i omdömet eller samvets¬
grannhet vid utöfningen af de allmänna värf, som anförtrotts åt densam¬
ma? Eller skulle en ung, tillförordnad domare, bara därför att han några
år vid en högskola pluggat in en del abstrakt juridiskt vetande, vara mera
kompetent att vid det praktiska lifvets konflikter mellan människor bedö¬
ma, på hvilken sida rätten ligger, än en samling af sex å nio i praktiska
värf skolade, å sina respektive hemorter högt betrodde män, som efter
erhållen upplysning om hvad lagen i hvarje fall säger enat sig om en
mening motsatt den unge teoretikerns? Man må icke invända, att doma¬
rens ungdom och oerfarenhet höra till undantagen. I en motion vid förra
årets riksdag upplystes, att exempelvis år 1903 af de ordinarie 522 tingen
inom Svea hofrätt^ domsagor 225 förrättats af ordinarie samt 297 —
utom en mängd extra sammanträden — af tillförordnade, hvilkas medel¬
ålder utgjorde 28 år och hvilka, efter att i medeltal 14 månader hafva
varit inskrifna som notarier i hofrätten, ansågos kompetenta för det viktiga
domarekallet.
Jag antydde, att Första Kammaren synes rygga tillbaka för att öka
nämndens befogenhet som för ett språng ut i det okända. Men det är
ju i själfva verket icke något okändt, detta; en liknande ordning, som den
vi ifrågasätta, har ju sedan långa tider tillbaka varit införd i våra mindre
städer, där man vid rådstufvurätterna räknat de illiterata rådmännens
röster lika väl som borgmästarens, utan att den ringaste olägenhet för¬
sports däraf, och fastän nämndemännen äro 'bara bönder’, behöfva de där¬
för icke vara underlägsna de illiterata herrarne.
Det bör icke anses förmätet att hoppas, det Första Kammaren, som
för att få en ännu större rösträttsfråga löst efter sitt sinne vid denna
riksdag, behöfver göra anspråk på verklig själföfvervinnelse från Andra
Kammarens sida, skall böja sig för den vidt utbredda och djupt rotade
folkmening, som Andra Kammaren i detta fall representerar.»
Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta
hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens
pröfning.
Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande
författningar, aflat Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.
Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af den-
Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5
samma med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första
Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som samtliga 1 propositionen innefattade lagförslag.
.. det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid
nästföljande _ ars riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstift¬
ningen af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagför¬
slag angående bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed
framlades förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämn¬
dens befogenhet. I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen
pa lagutskottets tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, &att
förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för
+-n i ^ ^ •grund ^af uppgjordes inom justitiedepartementet nytt försko-
t-11 ä+miJe+t’ 1 T18'?, a/seenden skiljaktigt från det af 1893 års lag-
utskott tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag
detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda
Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall
till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kam-
SrkastadTn bMV° ^ 1 ämnet framstäJ1da förslag utaf Andra Kammaren
m •+ ^efter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1898, att Kungl.
Maj:t tacktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta
ansvarsbestämrnelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen fram-
oll därvid tillika, att 1 samband med dylik skärpning borde, till före¬
byggande af alltför störa olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vid-
vfttaesbevisnings “fÄnngSf"8" * be8,äm'“elsOT “«*“*
A Jid anr?älari i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde
vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen
lirågssatt stode 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stad-
anden^ år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,
att alltså vissa af de frågor, som 1 propositionen berördes, åter bragts
+® glfva anlednmg att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin
nelnet kunde tagas under förnyad handläggning.
v + Eutej djGt förs]aget ser,iast förevar till behandling, hade emellertid,
en igt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar
af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invänd¬
ningar 1 rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål
för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre
form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångs¬
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
balken i stället för de äldre stadgande!!, som af dem ersatts. Med hänsyn
härtill syntes det önskvärdt, att jämväl den nya lagstiftningen angående
bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen erhålla
formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med
sao-da balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.
Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstad-
aanden om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål som åt domstol åt¬
gjorts. Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå
att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma
till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rattegangsbalkens
31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande
af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade
och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts
i detta sammanhang böra företagas, därvid de åt lagkommitten och aldre
lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetän¬
kande afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.
Genom proposition till 1902 års Riksdag framlades därefter för
Riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring
i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 185o
angående handelsbod^ och handelsräkningar, till lag om andrad lydelse
af 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse åt 4 och b gg
lao-en den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.
° I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren en
motion om utsträckande af befogenheten för häradsnämnd vid lallande
eif clom
° Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, hem¬
ställde därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i huvud¬
sak till propositionen, måtte antaga lagar af viss angifven lydelse och dels
under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad
lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas af det har nedan
införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af namnda balk, i hvad
det afser berörda lagrum. ...... . , t A , nf Vnm
Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak åt kam
rama, hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar
af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra
delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkte
b) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs åt törsta Kam
maren.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 7
,..1U Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hem¬
ställde utskottet sedermera i afgifvet memorial, dels i anledning af åter-
remisserna, dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte an-
taga lagar af viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §
rattegimgsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut
Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra
Kammaren åter afsteg detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den
mom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren
ansag friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband med
sådan ändring 1 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sio- till¬
erkänd ökad befogenhet vid fällande af dom.
Redan vid 1903 års riksdag blefvo ånyo i två särskilda motioner
framburna förslag 1 ämnet, det ena af dessa i samma form, hvari det
nästföregående år efter verkställd sammanjämkning förelagts Riksdagen,
med iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa dela? af
rättegångsbalk eu intagits ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af
23 kap 2 § nämnda balk. Denna motion blef af lagutskottet enhälligt
tillstyrkt. Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, dock under ut¬
tryckligt tillkännagifvande såsom villkor för godkännandet af öfriga delar
af förslaget, att Första Kammaren biträdde Andra Kammarens beslut be¬
träffande den ifrågasätta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då
förfillitedde’ hade fö JakthgCn laSförslaget i sin helhet jämväl för den gången
o ^ ytterliSare. försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning
angående bevisning inför rätta och minska däraf föranledda olägenheter
gjordes af eu motionär vid 1905 års riksdag, hvilken föreslog Riksdagen
antaga vissa utbrutna delar af förut framlagda förslag i ämnet, innehål-
lande bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte nårnm
utvidgad frihet med afseende å bevispröfningen och sålunda borde kunna
antagas, utan att Andra Kammaren behöfde uppgifva den fordrade garanti
mot missbruk af en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den före¬
slagna utsträckningen af häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta för¬
slaget fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en afgörande
omständighet för utskottets afstyrkande af detsamma framhölls därvid, att
de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda er-
bjode samma fördelar som de skulle hafva såsom del af ett samman¬
hängande helt. Fn vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskil¬
liga af de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form af separatlagar,
vann emellertid Första Kammarens bifall, men föll jämväl detta reservations¬
vis framkomna förslag i Andra Kammaren.
8 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
Genom förevarande motion har nu herr Olsson i Viken åter dragit
det af 1903 års lagutskott tillstyrkta förslag under Riksdagens profning.
Utskottet intager i föreliggande fråga samma principiella ståndpunkt
som tidigare års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens^ prin¬
cip på hvilken förevarande lagförslag i detta ämne, om också med åtskil¬
liga modifikationer, väsentligen hvilar, vara riktig och utgöra en förbätt¬
ring af nu gällande bevisregler. Såsom förut blifvit af utskottet vid olika
tillfällen omförmäldt, har denna grundsats, till riktigheten erkänd åt lag-
kommittén och äldre lagberedningen, såväl i det af nya lagberedningen
utarbetade s. k. principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen
förordats. I praxis har densamma oaktadt bestämmelserna i 17 kap.
rättegångsbalken gjort sig alltmer gällande, och lämpligheten åt en lag¬
förändring i den riktning, nämnda grundsats anvisar, äger därför äfven
erfarenhetens vitsord. .
Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att er¬
inra om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.
»Man kan», så yttrar nya lagberedningen, »i korthet såga, att, da
domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller icke
tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt som
inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan fram-
läffffas för domaren, också kan tjäna såsom bevismedel. Att fullständigt
uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning kan så¬
som bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen icke
mÖJ °Domarens öfvertygelse såsom jurist och ämbetsman måste samman¬
falla med hans öfvertygelse såsom människa; eljest är den icke någon
öfvertygelse. Ju mindre därför den juridiska sannmgspröfningens regler
aflägsna sig från den vanliga allmänt mänskligas ju mindre skramässig
den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet till
dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvande! att af¬
lägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och savidt möjligt utesluta
bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk
^ Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af
det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde
i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan bety¬
delse än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för
sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertyge se
lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller
åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
9
tjäna. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens god¬
tycke och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits
otillräckliga därtill, om andra verksamma korrektiv saknats.
Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna
angifva objektiva grunder eller sådana, som äro ägnade att utöfva ena¬
handa verkan på andra tänkande människor; och de regler på detta om¬
råde, hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin
giltighet därför, att domaren icke längre är pliktig eller berättigad att
mekaniskt följa dem. Skall icke rättsskipningens säkerhet allvarsamt rub¬
bas, måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»
För att gifva ett bestämdt uttryck däråt, att bevispröfningen fort¬
farande skall hvila på objektiva grunder, har emellertid i nu föreliggande
förslag en bland de viktigaste af hittills gällande legala bevisregler,'näm¬
ligen den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande berättelser,
blifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken torde öfverens¬
stämma med den tillämpning, föreskriften i ämnet under senare tider er¬
hållit i rättsskipningen. Hvad sålunda föreslagits synes utskottet vara
förtjänt af Riksdagens godkännande. Visserligen torde kunna antagas, att
äfven utan särskildt stadgande någon tvekan i allmänhet icke bort i rätts¬
tillämpningen uppstå om att, därest icke omständigheterna annat föran¬
ledde, sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra en tillräcklig
bevisning, men med hänsyn till den betydelse, denna grundsats äger för
fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång, lärer det i
allt fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt angifven.
Särskildt stor betydelse äger ifrågavarande lagförslag emellertid däri,
att det meddelar sedan länge efterlängtade bestämmelser till fyllande af
luckor i lagstiftningen, i hvilket hänseende må exempelvis erinras om dess
föreskrifter om sakkunnige, om utgifvande af handlingar samt om rätt för
domstol att bestämma skadestånd efter skälig pröfning, när part ej kan
styrka ett bestämdt belopp.
Beträffande frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd, får
utskottet hufvudsakligen åberopa hvad tidigare års lagutskott i detta ämne
anfört.
Utskottet är sålunda till en början af den mening, att särskild an¬
ledning till sådan åtgärd ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn
till bevispröfningen, som föreliggande förslag i någon mån afse att bereda
domaren. Visserligen torde någon fara för missbruk af den friare bevis¬
pröfningen ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna om bärads-
nämnds befogenhet bibehölles oförändrade. Härom göra sig likväl olika
meningar gällande, och det måste då från lämplighetssynpunkt vara för-
Bih. till Riksd. Prof. 1307. 7 Sami. 30 Iläft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
delaktigt att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Därigenom
betryggas nämligen den ostörda fortvaron af förtroende till häradsrätternas
domslut, då det eljest kunde befaras, att hos allmänheten misstanke om
godtycke vid bevispröfningen uppstode, hvilken uppfattning också tagit
sig uttryck i Andra Kammarens upprepade afslag å förslagen till bevis¬
ningslag.
Hvad åter angår frågan, huruvida utsträckt befogenhet för nämnden
i och för sig är tillrådlig, hyser utskottet den bestämda uppfattningen,
att ingen som helst våda eller olägenhet är att befara af en så måttlig
utvidgning af häradsnämnds domsrätt, som ligger i den bestämmelsen, att
rättens utslag skulle affattas i enlighet med nämndens mening, när minst
tre fjärdedelar af nämnden vore om beslutet eniga. Häradsnämnden är
en gammal, för Sverige alldeles egendomlig institution. Frågan om möj¬
ligheten och lämpligheten att något öka dess befogenhet bör sålunda i
främsta rummet bedömas efter den måttstock, som angifves af denna in¬
stitutions egna traditioner och insatser i vår rättsskipning. Ställes spörs¬
målet, såsom sig bör, på detta sätt, måste det för hvar och en med för¬
hållandena förtrogen vara uppenbart, att den lugna sans, som alltid ut¬
gjort ett utmärkande drag för nämndens verksamhet, med all visshet icke
skall lida något på den ifrågasatta, mycket moderata utvidgningen af dess
domsrätt. Häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom hitintills
i regeln den afgörande, och särskild! måste hos nämnden, hvilken i olik¬
het med jury handlar under domareansvar, äfven framgent med lika styrka
göra sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga detta ansvar,
hvilket hvilar ensamt på häradshöfdingen, när utslaget affattas i enlighet
med hans uppfattning. Men om ifrågavarande lagändring sålunda ej kan
antagas vara förenad med några olägenheter, så skall den å andra sidan
kunna vara till gagn, utom i ofvan angifna afseende, äfven därutinnan,
att den bör komma att i någon män hos nämnden öka intresset och an¬
svarskänslan, hvartill de nuvarande bestämmelserna genom sin fordran på
nämndens enhällighet äro mindre ägnade.
Under åberopande af hvad sålunda anförts och då utskottet beträf¬
fande ifrågavarande lagförslag icke funnit ändring i den form, hvaruti de
af 1903 års lagutskott blifvit tillstyrkta, påkallas annat än med afseende
å tiden för lagarnas hädande i kraft, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
må för sin del antaga följande
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
11
l:o) Lag
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedan-
nämnda delar af 16, 23, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla
följande lydelse:
16 KAP.
3 §.
Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut där-
öfver.
Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyll¬
nadsed dömes, då äge, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild
klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig. ^
4 §•
Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gals. Sker det ej, skall,
utan hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fort¬
sättas, där ej, i tvistemål, andra parlen yrkar, att målet skall hvila i af¬
bidan på utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner
sådant lämpligt. Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver
invändningen gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed
eller fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd
klagan i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej
fullföljts.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
9 §•
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.
17 KAP.
Om bevisning inför rätta.
1 §•
Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
däraf hvad i målet bör hållas för sant.
2 §•
Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berät¬
tigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;
äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å
upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.
3 §•
Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare
bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af
beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.
Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missupp¬
fattning, eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall er¬
kännandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och
öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.
Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
13
4 §•
I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis
må tilläggas parts erkännande.
5 §•
Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet
hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till
rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å veder¬
part och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare
äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,
eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.
I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfven¬
som tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad ill kap.
8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning
i fråga om stämning å vittne.
År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.
6 §.
Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och visas
ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett hundra
daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.
Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej
vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål, däri den tilltalade
hålles häktad, må rätten genast låta hämta vittne, som utan styrkt laga
förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran
om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må
ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att ut¬
gifva vite.
Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock
i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å rese¬
kostnad, ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till
vittnet erlagts eller erbjudits.
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
7 §•
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller sak¬
nar förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omstän¬
digheterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
8 §•
Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam-
fällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.
Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han
ändå ej höras såsom vittne. Ämbets- eller tjänsteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,
vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som blifvit
emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller upp¬
draget, afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan och
annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot
två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af
dem må vittna om det, som händt den andre.
Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej
höras såsom vittne angående brottet.
9 §•
Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jämlikt 8 § är jäfvig däri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller upp¬
stigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i
svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
vare_ i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det,
som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan, som
jämlikt 8 § ar jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständig¬
heterna i hvarje särskildt fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhål¬
lande här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egen¬
skap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller för¬
ening förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig-
nytta eller skada.
10 §.
o
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt med¬
gifvande förpliktas att aflägga vittnesmål.
11 §•
Innoan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; före-
lägge rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras,
innan sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka: pröfve
rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet
må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och
förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäf¬
vet, att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid
äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.
16
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
12 §.
Rättens ordförande tillfråga vittnet om dess ålder, yrke och hem¬
vist; hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedö¬
mande af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
13 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
-vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom allmän lag
eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund
af ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om
sådant höras såsom vittre, med mindre han blifvit i laga ordning löst
från sin förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra
parts talan i rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgif¬
vande höras såsom vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått
sig meddeladt. Har eljest part i förtroende meddelat annan något
angående saken, därom må ej utan partens medgifvande denne såsom
vittne höras.
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i
denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger
eller förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed
höras, där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed
böra afläggas. Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess för¬
pliktelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
15 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har
sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande
till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i pi'otokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.
16 §.
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten för¬
ordna, att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
17 §•
Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under för¬
hör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vitt¬
nena till förhör emot hvarandra.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge
rätten förordna om vittnets inkallande.
18 §■
Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut
aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.
19 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag där-
Bili. till Riksd. Pro t. 1907. 7 Sami. 30 Ilåft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
öfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf
låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må
af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till
högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte
under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i
häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å
landet inom fyra veckor; erfordras fördenskull urtima ting, galle därom
hvad ojn urtima ting för rannsakning med häktad finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hö¬
rande, eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut,
hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i
häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifva.
20 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit
kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre
afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den
part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjuts¬
penningar för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåts-
lägenhet kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste
plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, för¬
ordnat om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröf¬
vas, bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å rese¬
kostnad, där sådant bör utgå, skall gäldas.
Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.
Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.
21 §.
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast tinnes, hvar vittnet skall höras.
Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat
vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och fram¬
ställd jäfsanmärkning pröfvas.
22 §.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af
häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
23 §.
Nu kommer part å tid, da målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vitt¬
nesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut
afvaktas, äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.
24 §.
Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordfö¬
rande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att
om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan
vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde
förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i
sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;
åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den
tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.
25 §.
Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet
åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak
än jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd
fråga, och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger
20
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
skal för sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att vid
den rätt, där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets vägran.
26 §.
Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konun¬
gens bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där
giltiga skäl visas.
Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
C
hvad därom är särskild! stadgadt.
27 §.
Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner
han det, värde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.
28 §.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,
huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,
och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller
skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten
särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt
kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom
sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.
Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
domvärjo han har sitt hemvist.
29 §.
Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, där ej
omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.
30 §.
I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt las;
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
21
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag an¬
svar kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hämtas.
I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysnings¬
vis höres, enahanda rätt som vittne.
31 §•
Finnes för profning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande
åt sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas
någon, . som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Ej må någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten
hålla honom därtill medelst vite.
32 §.
Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.
Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som
honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående
ed af vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den un¬
derrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
' O O “
22
Lagutskottets Utlålande N:o 34.
33 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad
särskild! stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.
Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.
34 §.
Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i
fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig.
35 §.
Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad an¬
gående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
36 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle därom hvad om vittne är stadgadt.
37 §.
Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så
ock hvad vitsord den i målet äger.
Är för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
23
38 §.
Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal
eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller
skärskådande, vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rö¬
rande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke,
pliktig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare be¬
träffande handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är
upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten
rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas
rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,
som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.
39 §.
Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock före¬
lägga den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där
fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § om-
förmäler, till skada eller synnerlig olägenhet.
40 §.
Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite
före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.
Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.
41 §.
Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stad¬
gadt skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar hand¬
ling, hvilken till bevis i målet åberopas.
24
Lagutskottets Utlåtande A :o 34.
42 §.
Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifva deri
i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till¬
fyllest. Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingif\ a utdrag
af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.
43 §.
Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten
prof var skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Be¬
slut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.
44 §.
Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
■utredning eller pröfning taga under skärskådande.
45 §.
Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utledning
eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där bi¬
träde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jäm¬
likt 34 § tillkommer rätten.
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge
ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hoträtten ingilvet,
och döme hofrätten sedan i målet.
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
25
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
46 §.
År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.
47 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederpart^ att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af
medborgerligt förtroende.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.
48 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af
egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller
att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,
om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,
däri talan om ansvar föres.
49 §.
Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sand. 30 Höft. 4
26
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller
bekräftandet till en del af det eden angår.
SO §.
Ed skall af part afl äggas vid den underrätt, där målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. År i mål, som
blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, för¬
orda hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till
följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle
hvad angående vittne år för dylikt fall i 22 § stadgadt.
51 §.
År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År
viss dag för edgången i beslutet utsatt och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg¬
ning till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förkla¬
rats hyllande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,
sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,
ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
däråt brustit.
52 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud hjälpe till lif och själ.»
Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt
och betydelse.
Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rät¬
ten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
27
53 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,
där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.
54 §.
År till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,
förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under
pröfning.
Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt för¬
troende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
55 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,
där målet blifvit anhängiggjordt.
År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller be¬
stridande i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den
omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller be¬
stridande.
56 §.
Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, full¬
följd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet
ej fråga om annat bufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afse¬
ende, döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.
57 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och
28
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej an¬
nars mätas kan.
58 §.
Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, där ena parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den om¬
ständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened för¬
lustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan syn¬
nerlig våda kunna honom anförtros.
59 §.
Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska
språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.
Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.
Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främ¬
mande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.
23 KAP.
2 §•
När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden
om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Åro
af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en
mening ense; galle den mening, och svare de, som därom sig förenat, för
dom sin. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
29
25 KAP.
5 §•
Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värje¬
målsed eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt
lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången
gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga
utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskildt
öfverklagas» skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, full¬
följa talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rätte¬
gången meddeladt.
7 §•
År part missnöjd med något under rättegången af underrätt med¬
deladt beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed
talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att
pa fragan om edgången inverka, så oek, där särskilda besvär anföras öfver
beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläogan-
det komma under bedömande.
Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att
till bemötande af vederpart^ ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.
8 §•
Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värje¬
målsed eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
30
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken
hofrätt ändring bör ' sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,
inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas; Hvad underrätten
sålunda föi’eskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till
efterrättelse.
Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant af¬
seende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt
lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.
30 KAP.
1 §•
Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konun¬
gen fullföljas genom revisionsansökning.
öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängig-
gjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.
Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom
slutligt utslag ansedt.
4 §•
Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i samman
hang med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.
Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
31
31 KAP.
Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.
1 §■
Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga
skål,, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för
anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökn in "slagen afses
eller för klander af skiljedom.
2 §•
Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i
målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,
af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid
straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi
eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott
mot riksstyrelse eller Riksdagen.
3 §•
Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfva!’ Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.
Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konun¬
gen, huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt
bevaka.
Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl därtill äro.
4 §•
Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som ägor laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämför¬
32
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
lig felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl till-
lätet att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erfor¬
derlig rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter
ty i 3 § är sagdt.
5 §•
Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndig¬
heter förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.
6 §•
Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till
nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.
Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans ut¬
redning särskild undersökning, förordnar Konungen därom.
7 §•
Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning bevil¬
jats efter ty i 3 § sågs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen
annorledes förordnar.
B §•
I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han
ej tillika är målsägande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter
vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.
Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitie¬
ombudsman.
Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.
rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock
att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
33
Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna
lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af
förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i
visst fall göra sig urtjufva.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag¬
rum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro an-
hängiga, äldre lag tillämpas.
2:o) Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fon¬
der, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att
det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes
arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,
och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar
barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
3:o) Lag
om ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:
Bill. till Likså. Prot. 1307. 7 Sami. 30 Raft. 5
34
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vadje då under hot-
rätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1908; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag.
4:o) Lag
om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och.
handelsräkningar.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§
i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräk¬
ningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgån¬
gen af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, där ej
annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
5:o) Lag
om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller
30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom
lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verställighet såsom
lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar.
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
Sb
Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i
rättegångsbalken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ären¬
den, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
6:o) Lag
om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol.
Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År
fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flytt¬
bart föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar före¬
målet, att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för
ärendets företagande underrättas, där han ej själf skall afhöras eller något
fullgöra.
Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken
dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan
underrättelse.
6 §.
Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Stockholm den 5 april 1907.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.
36
Lagutskottets Utlåtande N:o 34.
Reservation
af herrar Sjöcrona, Andersson, Hedenstierna, Lilliesköld, Uppström,
Nyström, E. Lorentz Petersson och Fahlén, som ansett, att den föreslagna
ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken icke bort af utskottet förordas,
samt att till följd häraf uti inledningen till föreslagna lagen om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken siffran 23 bort uteslutas.
af herr Lindhagen, som ansett, att utskottet bort i anledning af
förevarande motion förorda de vid 1905 års riksdag af reservanter inom
utskottet tillstyrkta och af Första Kammaren antagna särskilda lagar an¬
gående bestämmande af skadestånd i visst fall, bevisning genom sakkunnig
och skyldighet att inför rätta förete skriftlig handling jämte däraf föran¬
ledda ändringar i lagen om handräckning åt utländsk domstol och förord¬
ningen om handelsböcker och handelsräkningar.
Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.
Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.