Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
9
N:o 16.
Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1907, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för ämbetsbrott.
I sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse bär justi¬
tieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af 25 kapitlet 12 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 25 kapitlet 12 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller
upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som
icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant be¬
drägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför
ställer, till afsättning och straffarbete från och med två år sex månader
till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Äro omständig¬
heterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till ett år ned¬
sättas.
Bill. till Eiksd. Prot. 1907. 7 Sami. 13 Höft.
2
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
Till stöd för denna framställning anför justitieombudsmannen:
»Strafflagen, som i 25 kap. 11 § meddelar straffbestämmelser för det
fall, att ämbetsman tillgriper och förskingrar penningar eller annat, vare
sig statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt ämbete, till
förvarande, förvaltning eller redovisning emottaga, stadgar därjämte, i 12
§ af samma kapitel: »Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska
räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit
influtna medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört
utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undan¬
skaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat
annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter
eller säkerhet därför ställer, till afsättning och straffarbete från och med
fyra till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Aro om¬
ständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till tva
år nedsättas».
Den här bestämda straff latituden tillkom genom lagen angående
vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890; enligt 1864 ars lag, hvari
särskild lägre straffsals för öfrigt ej heller utsatts för förbrytelse af ifråga¬
varande art, där den begåtts under synnerligen mildrande omständigheter,
var latituden 6—10 år.
Med ämbetsman enligt strafflagen förstås, jämlikt 10 kap. 1. § 2 mom.,
den, som är försedd med Konungens fullmakt a ämbetet, eller innehafver
ämbete af lika värdighet, eller lagligen är satt i sådan ämbetsmans ställe;
så ock domare, ändå att han ej blifvit förordnad af Konungen. Härjämte
är i 25 kap. 22 § den bestämmelse meddelad, att hvad »om statens äm¬
betsmän här stadgadt är, gälle ock om dem, som äro satta att förvalta
städers, menigheters eller allmänna af Konungen stadfåstade kassors, verks
eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän,
som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna höra, och om andra,
som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta».
På grund af sistberörda lagrum kan alltså förbrytelse enligt 12 §
begås icke allenast af ämbets- eller tjänstemän i egentlig mening,.utan
jämväl af innehafvare utaf de lägsta tjänstebeställningar. A.f följande
rättsfall framgår ock, att postbetjänt ansetts böra straffas enligt ifråga¬
varande §. .
Vederbörande åklagare ställde vid rådstufvurätten i Göteborg post¬
betjänten K. under åtal och anförde: X. hade i sin egenskap af. ordinarie
postbetjänt fått från ett filialpostkontor i Göteborg mottaga, jämte sex
postanvisningar och en postförskottsanvisning, hvilka varit ställda till olika
11
Lagutskottets Utlåtande 2\:o 16.
adressater ocli lydt ä tillhopa 238 ikronor 82 öre, äfven de i anvisningarna
upptagna beloppen för att tillställa desamma adressaterna emot kvitton å
anvisningarna. I stället för att utföra detta uppdrag hade han tillgripit
penningarna och i ändamål att dölja tillgreppen falskeligen i adressaternas
namn kvitterat och därefter å postkontoret återställt anvisningarna. På
grund häraf yrkades ansvar å X. enligt 25 kap. 12 § strafflagen. X. för¬
menade, att ifrågavarande lagrum icke afsåge betjänte. RådstufVurätten
gillade denna invändning och dömde X. till ansvar för förfalskning enligt
12 kap. strafflagen. Hofrätten dömde emellertid jämlikt 25 kap. 12 §
strafflagen X. till straffarbete i 4 år 6 månader; och Kungi. Maj:t
fann i utslag den 6 oktober 1903 ej skäl att i hofrättens utslag göra
ändring.
Sedermera har Kungl. Maj:t genom utslag den 31 augusti 1906 dömt
en annan postbetjänt Y. jämlikt ifrågavarande lagrum till straffarbete i
fyra ar, för det lian, som fått mottaga en postanvisning å 101 kronor 58
öre jämte detta belopp för att tillställa detsamma adressaten emot kvitto
å anvisningen, tillgripit penningarna samt, för att dölja tillgreppet, falske¬
ligen i adressatens namn kvitterat och därefter å postkontoret återställt
anvisningen. Af nåd fann emellertid Kungl. Maj:t skäligt medgifva, att
tiden för det straffarbete, hvartill Y. gjort sig förfallen, nedsattes till 2 år
6 månader.
Enligt hvad till min kännedom kommit, har äfven vaktmästare vid
telegrafverket förklarats saker enligt ifrågavarande lagrum.
Vid af mig anställda efterforskningar för utrönande af det sätt, hvarpå
lagrummet under senare år tillämpats, har jag för öfrigt inhämtat, att
domstolarna visat omisskännelig benägenhet att vid straffets bestämmande
stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns, fyra års straffarbete,
där ej synnerligen förmildrande omständigheter ansetts föreligga, och brottet
förty, jämlikt den särskilda straffsatsen, bedömts än lindrigare; och
Kungl. Maj:t har, såsom af förenämnda rättsfall angående Y. fram¬
går, ehuru synnerligen förmildrande omständigheter icke ansetts föreligga,
ändock af nåd nedsatt straffet väsentligen under 4 år. Detta synes ju
ådagalägga, att minimigränsen allmänt uppfattas såsom väl hög och att
den 1890 företagna jämkningen alltså icke varit till fyllest. Äfven enligt
min uppfattning är detta förhållandet, framför allt då fråga är om tjänste¬
män i de lägsta graderna, som ju ofta hafva särdeles knappt tilltagna
löneförmåner och äro i besittning af allenast ringa bildning, i följd hvaraf
man icke hos dem äger förvänta så stor kraft att motstå frestelser till
förevarande förbrytelse som hos öfriga tjänstemän eller ämbetsmän; och
vill jag i samband härmed fästa uppmärksamheten därå, att betjänte nu,
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
i långt större utsträckning än förr, användas till sysslor, där förbrytelser
af ifrågavarande art kunna förekomma.
Jämväl från annan synpunkt sedt torde det få anses lämpligt att något
mildra den för förevarande brott bestämda straffsats. Varder i lagen ett
straff satt högre, än af den allmänna rättsuppfattningen anses öfverens¬
stämma med billighet och rättvisa, löper man nämligen fara, att detsamma
icke blir tillräckligt effektivt, i det domstolarna visa benägenhet att ut¬
öfver det behörigas gräns tillämpa regeln att i tvifvelaktiga fall hellre
fria än fälla.
För strafflindring finnes härjämte ett annat skäl, som lärer få anses
vara afgörande. Genom den nya lagen angående straffarbetes och fängelse¬
straffs verkställande i enrum den 22 juni 1906 har, i enlighet med hvad
jag anfört i min framställning om ändring af 14 kap. 22 § strafflagen,
förut stadgad rätt för ensamhetsfångar till afdrag i strafftiden alldeles
bortfallit. Under hänvisning i öfrigt uti tillämpliga delar till nyssnämnda
framställning vill jag här allenast anmärka, att enligt lagen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892
den, som dömts till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skulle, där så
ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år; och
skulle för den tid, straffet sålunda verkställdes i enrum, från återstående
strafftiden afdragas en tredjedel af den tid fången hållits i enrum.
I afseende å nu ifrågavarande förbrytelse, hvilken ju, enligt hvad
ofvan utvecklats, redan förut af domstolarna vanligen ansetts böra beläggas
med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns, i följd hvaraf
tillbörlig hänsyn till afdragets bortfallande icke kan tagas vid straffets
utmätande, kommer alltså nyssberörda lag af 1906 att hafva den verkan,
att den faktiska tiden för straffarbetet i allmänhet måste vara förlängd
med omkring ett år.
Då detta enligt min uppfattning ingalunda kan anses lämpligt, har
jag, jämväl på ofvan angifna grunder, ansett mig härmed böra föreslå
nedsättning af strafflatitudens minimum, därvid jag funnit detsamma böra
skäligen bestämmas till två år sex månader. En dylik ändring lärer
jämväl påkalla jämkning af den särskilda straffsats, som bestämts för det
fall, att omständigheterna äro synnerligen mildrande; och synes det mig,
att man härvid bör kunna nedgå till ett års straffarbete.»
Mot den föreslagna lagändringen har lagutskottet icke funnit anledning
till erinran, hvarför utskottet hemställer,
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
13
att justitieombudsmannens förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 28 februari 1907.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Bih. till Riksd. Prof: 1907. 7 Samt. 1,1 Häft.
3