Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
1
N:o 144.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1907.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till lag om enskilda vägar på
landet.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46 och memorial n:o 49.)
Till Konungen.
Genom en clen 8 sistlidne mars dagtecknad proposition, n:o 88, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen antaga propositionen bilagdt
förslag till lag om enskilda vägar å landet.
Vid granskning af det lagförslag, som genom förevarande proposition
underställts Riksdagens pröfning, har Riksdagen i väsentliga delar icke
funnit anledning till anmärkning mot detsamma, utan har Riksdagen
godkänt de grunder, hvarpå förslaget hufvudsakligen hvilar.
För de ändringar eller särskilda uttalanden beträffande lagförslagets
detaljer, som Riksdagen funnit påkallade, går Riksdagen härefter att
lämna redogörelse.
7 §■
Enligt denna paragraf i förslaget skall skyldigheten att bygga och
underhålla väg fördelas mellan de fastigheter, som skyldigheten åligger,
Bill. till Riksd. Vrot. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 45 Häjl. (N:o 144.) 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
med hänsyn till den omfattning, hvari de beräknas komma att begagna
sig af vägen. Tvånget att sålunda deltaga i kostnaderna för byggande
och underhåll af enskild väg torde genom denna bestämmelse kunna gå
längre än hvad med billighet öfverensstämmer. En väg kan nämligen
komma att på yrkande af en eller flere sakägare anläggas eller under¬
hållas på vida kostbarare sätt, än bekofvet krafvel' för andra sakägare,
ehuru de senare måhända komma att befara vägen lika ofta eller oftare
än de förre. Sådant förslaget nu är affattadt, skulle äfven för sådant
fall en enskild kunna mot sitt bestridande åläggas vägkållningsskyldigket
i den mån han kan beräknas komma att begagna sig af vägen i jäm¬
förelse med öfriga väghållningsskyldige. Till förekommande af berörda
obillighet synes ändring böra vidtagas, och torde, såsom ock vid lag¬
förslagets granskning inom högsta domstolen blifvit antydt, ett stadgande
i öfverensstämmelse med hvad uti ifrågavarande hänseende sägs rörande
dikning i 2 § af dikningslagen vara till fyllest. Ett sådant tillägg till
paragrafen har Riksdagen ock ansett sig böra antaga.
9 §•
Här föreslås bland annat ett stadgande därom, att ingen må betungas
med byggande och underhåll af enskild väg till större bredd än 3,6 me¬
ter, oberäknadt diken. Denna bredd har Riksdagen ansett böra ökas till
4 meter. Erfarenheten har nämligen visat, att eu sådan bredd å vägen
erfordras, för att körande med större lass utan svårighet skola kunna
passera förbi hvarandra. Den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna siffran
är visserligen hämtad från den för bygdevägs bredd i allmänna väglagen
föreskrifna, men denna till 3,6 meter bestämda bredd å bygdeväg är
ingalunda den högsta, som skall förekomma. Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande äger nämligen att, där för särskilda vägsträckor förhål¬
landena sådant påkalla, när ny väg anlägges eller gammal väg omlägges,
förordna om utläggande af vägen till större bredd hvarjämte, där redan
anlagd väg är bredare, den så skall vidmakthållas, därest icke Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar densamma kunna utan olägen¬
het till bredden inskränkas. Bestämmelsen i allmänna väglagen är så¬
ledes att betrakta allenast som eu föreskrift om den minsta bredd, som
i allmänhet får förekomma. Den af Riksdagen nu antagna ändring i
förevarande paragraf afser åter att bestämma den högsta bredd, som i
angifna hänseendet skall förekomma.
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
3
16 §.
Ben här meddelade bestämmelse om att en hvar sakägare skall me¬
delst skriftlig kallelse, som mot bevis honom tillställos, om förrättning,
som i 11 § föreskrifves, särskild! underrättas, kan uppenbarligen blifva
mycket betungande samt i vissa fall medföra stora svårigheter och be¬
tydande tidsutdräkt, och Riksdagen har ansett, att denna bestämmelse
kan utgå utan att rättssäkerheten därigenom äfventyras. Enligt de be¬
stämmelser i 3 kap. skiftestadgan, hvartill paragrafen hänvisar, skall ju
i allt fall offentlig kungörelse om dagen och stället för förrättningen
minst 14 dagar förut tillkännagifvas från predikstolen i den eller de
socknar, som af företaget beröras, och enligt samma bestämmelser
skola äfven sådana sakägare, som hafva sitt hemvist utom den eller
de socknar, där förrättningen sålunda skall kungöras, särskild! genom
skriftliga kallelser bevisligen därom underrättas.
27 §.
Bå den uti denna paragraf omförmälda förening i fråga om vägs
underhåll gifvetvis icke kan vara bindande, med mindre samtliga sak¬
ägare däri deltagit, men landbo eller arrendator icke kan anses vara
sakägare beträffande skyldighet, som skall fullgöras efter hans besittnings-
tid, måste således, därest föreningen afser längre tid, ägaren däri deltaga,
om föreningen för sådan tid skall blifva gällande. Inom Riksdagen har
ifrågasatts, huruvida icke denna tankegång kunnat i förevarande paragraf
uttryckas fullständigare än som skett. Men Riksdagen har icke ansett
nödigt att vidtaga någon ändring i berörda hänseende.
På grund af det anförda har Riksdagen, som funnit Eders Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunna i oförändradt skick bifallas, för
sin del antagit följande
Lag om enskilda vägar på landet.
Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:
4
Riksdagens Skrifvelse N:o Hd.
1 §•
Donna lag afser enskild väg å landet, som för en eller liera fastig¬
heter är till stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hcmkörslor
eller för utfart eller eljest.
2 §•
År för fastighets ändamålsenliga brukande af synnerlig vikt, att väg
för den fastighet bygges öfver annan fastighets område, och kan ej sådant
lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas
den mark, som till vägen åtgår.
3 §•
Pröfvas väg, som är anlagd öfver en fastighets område, vara af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall vägen
upplåtas till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle
lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare om
underhåll af väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.
4 §•
Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behof, tillika af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall denna
fastighet deltaga i vägens byggande; vare ock ägaren skyldig upplåta
mark, som af fastighetens område till vägen tarfvas.
Såsom byggande af väg anses i denna lag jämväl omläggning eller
väsentlig förbättring af väg.
5 §.
För upplåtelse af mark till väg, så ock för annat intrång, som
orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas eller,
där ersättningstagaren själf är väghållningsskyldig, honom vid väghållnings-
skyldighetens fördelning till godo räknas.
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
6 §•
Väg, som pröfvas vara till stadigvarande nytta för två eller liera
fastigheter, skall af dem gemensamt underhållas.
Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg galle ej allenast
underhållet den tid mark är bar, utan ock vägs öppenhållande vintertiden
vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning,
afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.
7 §•
Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastig¬
heter, som skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning,
hvari de beräknas komma att begagna sig af vägen, dock att den, som
icke fordrat vägen, icke må åläggas större andel än som svarar mot den
nytta, hans fastighet genom vägen beredes.
8 §•
I afseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning, innehafvaren och för annan fastighet dess
ägare; dock svare ej ny innehafvare eller ägare för bidrag, som förfallit
till betalning, innan han blef innehafvare eller ägare.
Fastighets vägunderhåll ligge å den, som fastigheten äger eller brukar.
År fastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet
denne.
9 §•
Väg skall byggas och underhållas så, som dess ändamål fordrar.
Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarfvas.
Ej må någon betungas med byggande eller underhåll af väg till
större bredd än 4 meter, oberäknadt diken.
10 §.
Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej de väg-
hållningsskyldige annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
att en hvar af dem står i ansvar för viss sträckning å marken. I fråga
om bro, hvars byggande eller underhåll tinnes kräfva sådan kostnad, att
den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam, skall dock
besväret indelas till utgörande gemensamt af två eller flera väghållnings-
skyldige efter ty skäligt pröfvas.
Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga är
om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bar eller dess öppen¬
hållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter,
som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där större
svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.
I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning
af väg verkställas särskild! för byggandet, särskild! för underhållet den
tid mark är bar och särskildt för vinterväghållet.
11 §•
Kan ej öfverenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga eller
begagna väg öfver annan fastighets område eller om fastighets skyldighet
att deltaga i vägs byggande eller underhåll; då skall saken företagas till
pröfning vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.
12 §.
Rätt att påkalla förrättning, som i denna lag afses, så ock att därvid
föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.
Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig svara för fastighets vägunderhåll,
äge ock han äska förrättning för bestämmande af detta underhåll äfven¬
som föra talan vid hvarje förrättning, där fråga är om underhållet.
Är fastighet, öfver hvars område väg skall byggas, upplåten under
nyttjanderätt, vare jämväl nyttjanderättskafvaren berättigad att föra talan
vid förrättning angående vägens byggande.
13 §.
Till företagande af förrättning enligt denna lag skall Konungens
befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare, kronobetjänt
eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna anförtros. I an¬
sökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning och beskaffen¬
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
het, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och
innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon till förrättnings-
man föreslagit, och finnes ej förslaget godkändt af öfriga nppgifna sak¬
ägare, förelägge Konungens befallningshafvande dem genom kungörelse,
som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, där nämnda fastig¬
heter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust af rättighet att öfver
förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hafva något emot
den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne för¬
ordnad, där han tinnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall,
äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne Konungens befallnings¬
hafvande som skäligt pröfvas.
14 §.
Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid
förrättningen biträdas af två gode män, Indika af sakägarne eller, om
dessa ej åsämjas, af förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda
till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män
vid landtmäteriförrättningar.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola till¬
kallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle
hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättnings-
mannens.
15 §.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen er¬
sättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare
i enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller
varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat,
som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast förskjutas.
Blifva vid förrättningen flera till vägkållningsskyldigket bundna, skall
den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt pröfvas.
16 §.
I fråga om förrättningen skola bestämmelserna i 3 kap. skiftes¬
stadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning än laga skifte, så
ock hvad i 17 kap. samma stadga föreskrifves angående protokoll vid
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
landtmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall
hvad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om landtmätare i af¬
seende å förrättning, hvarom i denna lag stadgas, lämpas till förrätt-
ningsman.
Är landtmätare förrättningsman, må däraf ej föranledas vidsträcktare
tillämpning af skiftesstadgan än nn är sagdt.
17 §.
Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:
huruvida väg öfver fastighets område må för annan fastighet byggas
eller begagnas;
huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i
öfrigt;
huruvida ersättning bör gäldas för intrång, i hvilket fall den skall
uppskattas till visst belopp i penningar att utgå för eu gång, där ej
sakägarne annorledes åsämjas;
hvilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldig¬
heten skall eu hvar fastighet åligga;
huru, för det fall att icke hvarje väghållningssltyldig skall stå i
ansvar för viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg
skall besörjas samt i hvad mån och å hvilken tid bidrag in natura eller
i penningar skall af en hvar för ändamålet utgöras;
hvilken väglott i annat fall skall åt hvarje väghållningsskyldig ut¬
läggas; samt
huru utgift för förrättningen och annan de väghållningsskyldiges
gemensamma kostnad skall mellan dem fördelas.
18 §.
Förrättningsmannen skall söka att såvidt möjligt mellan samtliga
sakägare åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker, sär¬
skild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt medelst
förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.
Körer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla med
mindre den varder af vederbörande myndighet godkänd.
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
0
19 §.
I flen mån oj enligt 18 § förening mellan sakägarne kan åstad¬
kommas, varde saken af förrättningsmannen med gode männen, där han
af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade grunder;
och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blifvit
genom förening afgjorda eller behörigen utredda, på grund af hvad så¬
lunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande i saken.
Härefter förklaras förrättningen afslutad med tillkännagifvande, att den
därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja sin talan.
20
Afskrift af förrättningsprotokollet, det i 19 § omförmälda utlåtande
och de vid förrättningen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen
inom trettio dagar efter förrättningens afslutande öfverlämnas till någon
i orten boende pålitlig person, som af sakägarne utses att emottaga
samma handlingar; och vare handlingarna hos honom tillgängliga för en
hvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.
21 §.
År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust
inom nittio dagar efter förrättningens afslutande instämma samtliga öfriga
sakägare till domstol.
Äro svarandena flera än tio, skall i afseende å stämningens del-
gifning hvad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stäm¬
ning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.
22 §.
Klandras ej förrättning så som i 21 § sägs, gånge det därvid med¬
delade utlåtande, i hvad det afser annan fråga än i 29 § omförmäles, i
verkställighet såsom laga kraft ägande dom.
23 §.
När stämning, hvarom i 21 § förmäles, är utfärdad, skall domaren
därom genast underrätta förrättningsmannen, hvilken har att till dom-
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 45 Raft. 2
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
stolen insända det vid förrättningen förda protokoll och öfriga handlingar,
som saken röra. Efter målets slutliga handläggning skola handlingarna
från rätten insändas till länets landtmäterikontor för att där förvaras.
Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom
ett år efter dess afslutande insända protokoll och öfriga handlingar till
landtmäterikontoret.
24 §.
Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra
om bättre rätt till hvad såsom ersättning enligt 5 § skall utgå, skall
den tvist hänvisas till särskildt utförande.
25 §.
Har, efter ty i 24 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
ersättning för intrång skall utgå, varde beloppet nedsatt i länets ränteri
och stånde sedan i afbidan på tvistens slutliga afgörande i kvarstad.
Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å annans
mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan ersättningen
blifvit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är sagdt, i rän-
teriet nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt inom tid,
som genom förening eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om
sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp
fastställdes, vare den väckta frågan förfallen.
26 §.
Är genom förrättning eller dom bestämdt om byggande eller under¬
håll af väg, hafve en hvar fastighet, som, efter ty bestämdt är, har att
deltaga i kostnaden för vägen, äfven mot ny ägare af fastighet, öfver
hvars område vägen är lagd, rätt att begagna densamma.
27 §.
Träffas annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgas, förening
i fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det föreningen
ingicks, en hvar sakägare, ändå att föreningen är sluten för längre tid,
påkalla ny fördelning af underhållet, dock skall i ty fall föreningen till-
lämpas intill dess den nya fördelningen vunnit laga kraft.
Riksdagens Skrifvelse N:o 144. 11
Är förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad och
åt vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som däri deltagit, låta intaga
töreningen i domboken hos häradsrätten i ort, där fastighet, som för¬
eningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot
framtida ägare eller innehafvare af den fastighet, så ock, där intagandet
i domboken ägt rum sist vid det ting, som infallit näst efter två må¬
nader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande
men före dess intagande i domboken blifvit ägare eller innehafvare.
Förening, som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fas¬
tighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, hafve dock ej verkan
mot senare innehafvare, med mindre föreningen blifvit af vederbörande
myndighet godkänd.
28 §.
Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna
väg öfver annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs
byggande eller underhåll blifvit genom förening eller eljest i laga ordning
afgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån
inverka, äge en hvar sakägare påkalla frågans återupptagande.
29 §.
Försummar väghållningsskyldig att den tid mark är bar underhålla
sin väglott i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter till¬
sägelse, må annan underhållsskyldig genom två ojäfvige män, af b vilka
den ene skall vara kronofogde, länsman, nämndeman, ledamot i ägo-
delningsrätt eller god man vid landtmäteriförrättningar, hålla syn, hvar¬
till den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid vitsordad,
förelägge synemännen den försumlige viss tid, ej kortare än åtta dagar,
inom hvilken han skall hafva botat bristen vid äfventyr, att densamma
eljest må afhjälpas af den, som synen påkallat. Därefter njute denne
hos den försumlige utmätning ej mindre för synekostnaden än äfven för
verkställd väglagning med det belopp, hvartill arbetet af synemännen
uppskattats. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till dom¬
stol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla väg¬
lott, och varder ej bristen ofördröjligen efter tillsägelse afhjälpt, äge
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den försumlige
betalning för hvad han visar arbetet skäligen hafva kostat.
30 §.
Vilja de vägkållningsskyldige förena sig att för öfvervakande af
vägs underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.
Kan ej förening trätfas, skall likväl tillsyningsman utses, där minst
fem vägkållningsskyldige det fordra. Blifva de väghållningsskyldige ej
om valet ense, skall Konungens befallningshafvande på anmälan utse
tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, hvad arfvode bör honom
tillkomma och huru det bör mellan de väghållningsskyldige till utgörande
fördelas, allt efter ty skäligt prof vas.
Tillsyningsman entledigas af de väghållningsskyldige, såvida de därom
aro ense. I annat fall må frågan af en hvar underställas pröfning af
Konungens befallningshafvande, som efter omständigheterna förordnar.
Där till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs underhåll
utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot försumlig
väghållare enligt 29 § gäller om annan underhållsskyldig i stället äga
tillämpning å bemälde tillsyningsman.
Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid häradsrätten i den
ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är belägen.
I afseende å Konungens befallningshafvandes behörighet i frågor
enligt 13 och 30 §§ skall hvad nu är sagdt äga motsvarande tillämpning.
32 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 13 och
30 §§ omförmälas, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdeparte¬
ment föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
33 §.
Hvad i denna lag stadgas angående fastighet galle ock i tillämpliga
delar beträffande grufva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik
jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att till fast egen¬
dom hänföra.
Riksdagens Skrifvelse N:o 144.
13
34 §.
Om byggande af väg i anledning af laga skifte så ock om inmutares
och grufägares rätt till väg är särskild! stadgadt.
penna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.
År vid denna tid skyldigheten att underhålla väg genom dom eller
eljest mellan två eller flera egendomar fördelad, göres i fråga om sådan
fördelnings giltighet ej genom denna lag ändring; dock att i hvarje fall
efter tio år från lagens ikraftträdande en hvar sakägare må i enlighet
med. denna lag påkalla ny fördelning, och skall därvid den äldre för¬
delningen upphöra att gälla, när den nya vunnit laga kraft.
I afseende å äldre fördelning, som här afses, skola stadgandena i
29—32 §§ äga motsvarande tillämpning.
Stockholm den 13 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.