RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Första Kammaren. N:o 9.
Lördagen den IG februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för deu 9 i denna månad,
Företogs val af tjugofyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valför¬
rättningens slut, hafva blifvit till valmän utsedde:
friherre Beck-Friis, C. J.,............
|
................. med
|
80 röster.
|
herr Berggren, J. H.....................
|
|
BO
|
|
» Björk........................................
|
|
80
|
|
» Björklund ...............................
|
|
80
|
|
» Dieden ....................................
|
|
80
|
a
|
» Ekströmer ...............................
|
|
80
|
»
|
» Enhörning...............................
|
................. »
|
SO
|
>
|
friherre Falkenberg.........................
|
|
80
|
|
herr Grundberg...............................
|
|
80
|
»•
|
» Kennedy ...................................
|
|
80
|
»■
|
» Liedberg ...................................
|
|
80
|
>
|
» Lindgren.................................
|
|
80
|
»
|
» Montgomery .............................
|
|
80
|
|
» Nisser ......................................
|
|
80
|
»
|
» Nyström, Carl,..........................
|
|
80
|
|
» Nyström, J. É, ...................
|
................. »
|
80
|
»
|
grefve von Rosen ............................
|
|
80
|
|
herr Rylander...................................
|
|
80
|
>
|
» Stephens ...................................
|
|
80
|
j>
|
* Tamm, F. G., ..........................
|
|
80
|
Tf
|
friherre Trolle...................................
|
|
80
|
«>
|
herr Walin ......................................
|
|
80
|
|
»• Weinberg...................................
|
|
80
|
|
» Fahlén .....................................
|
|
79
|
|
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 9.
N:o 9.
2
Lördagen den 16 Februari.
Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efter¬
trädare; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter utsedde:
herr Håkanson ....................
» Sos..................................
grefve Waclitmeister, Hugo,
herr Garlberg ........................
» Ewerlöf...........................
» Bohnstedt, G. Edv. L.,
med 70 röster,
» 70 »
» 70 »
» 70 »
» 70 »
» 70 » ,
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Sedan kammaren inbjudits att genom några sina ledamöter öfver¬
vara de högtidligheter, med hvilka Uppsala universitet vid en akade¬
misk fest den 23 och 24 maj 1907 i anledning däraf att två århun¬
draden förflutit efter Carl von Linnés födelse ärnade hugfästa den store
forskarens minne, samt kammaren beslutit att antaga den erhållna
inbjudningen och att låta sig vid ifrågavarande fest representeras af
en deputation, bestående af kammarens talman och vice talman jämte
ytterligare tre ledamöter, så företogs nu val af dessa ledamöter; och
befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till deputerade
utsedde:
herr Tamm, Hugo,............................................ med 76 röster,
friherre Akerhielm ......................................... » 76 »
herr Åkerman.................................................. » 75 , » .
Företogs val af tre suppleanter för ledamöterna i förenämnda de¬
putation; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter utsedde:
grefve Wachtmeister, Fredrik,........................ med 72 röster,
herr Almström ................................................ » 70 >
» Wieselgren...................................,............ » 68 » .
Herr statsrådet Juhlin afläronade Kung!. Maj:ts nådiga proposi¬
tioner till Riksdagen:
l:o) angående pension å allmänna indragningsstaten för extra
tygarbetaren vid tygstationen i Kristianstad Nils Nilsson Lord; och
2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten för arbetare
vid Karlsborgs fästningsbyggnad.
Nso !).
Lördagen den 1(» Februari. 3
Föredrogs a nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 9 och 12 innevarande februari bordlagda betänkande
n:o 1, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående förhöjning
af lägsta viktsatsen för inrikes bref jämte en i ämnet väckt motion.
Enligt gällande allmänna poststadga utgör postbefordringsafgiften
för lokalbref:
om brefvets vikt icke öfverstiger 15 gram .............................. 5 öre
om vikten öfverstiger 15 men icke 125 gram........................... 10 » ’
om vikten uppgår till mer än 125 men icke öfver 250 gram 15 » ’
samt för annat inrikes bref:
om brefvets vikt icke öfverstiger 15 gram .....................
om vikten öfverstiger 15 men icke 125 gram..................
om vikten uppgår till mer än 125 men icke öfverstiger 250
10 öre,
20 » ,
gram 30 »
Genom proposition n:o 13 af den 12 januari 1907, som hänvisats
till bevillningsutskottets behandling, hade Kungl. Maj:t. under åbe¬
ropande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen, att stadgade lägsta
viktsatsen för inrikes bref finge från och med den 1 oktober 1907
förhöjas från 15 till 20 gram.
Enahanda förslag hade jämväl framställts i en inom Andra Kam¬
maren af herr C. J. Hammarström väckt motion, n:o 9, hvilken
motion likaledes blifvit hänvisad till bevillningsutskottet.
Utskottet hade i nu föredragna betänkande på anförda grunder
hemställt:
*l:o) att Riksdagen — med framhållande af att det tillkommer
Riksdagen allena att bestämma öfver alla slag af postafgifter såväl
för inrikes som för utrikes försändelser samt med återkallande af
det vid 1817—1818 års riksdag Kungl. Maj:t lämnade, vid 1823 års
riksdag förnyade bemyndigande angående regleringen af posttaxan
för utrikes brefväxlingen — ville bifalla Kungl. Alaj:ts förevarande
proposition angående höjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref:
samt
2:o) att herr C. J. Hammarströms ifrågavarande motion om ändring
i gällande bestämmelser angående viktsatsen för inrikes bref måtte fä
anses besvarad genom hvad utskottet här ofvan under l:o) hemställt.»
Pimsten 1. Angående
. . höjning af
Herr statsrådet Juhlin: Såsom bevillningsutskottet påpekat, äro lägsta vikt-
postmedlen jämlikt § 60 regeringsformen att hänföra till bevillningar,. sa^en {°r
hvadan det tillkommer Riksdagen ensam att därom besluta. Dettatnrikes bref-
förhållande har Kungl. Maj:t hvarken kunnat eller velat bestrida.
Emellertid har bevillningsutskottet i sitt utlåtande framhållit, att det
tillkommer Riksdagen att allena bestämma öfver alla slag af post-
N:o 3.
Angående
höjning af
lägsta vikt¬
satsen för
inrikes bref
(Forts.)
i Lördagen den 16 Februari.
afgifter såväl för inrikes som för utrikes försändelser, och i samband
därmed kar utskottet föreslagit Riksdagen att återkalla det vid 1817 —
1818 års riksdag Kung!. Ma.j:t lämnade, vid 1823 års riksdag för¬
nyade bemyndigande angående regleringen af posttaxan för utrikes
brefväxlingen. Anledningen härtill synes närmast vara, att Kung!.
Maj:t icke i någon del underställt Riksdagens pröfning de aftal, som
träffats vid världspostkongressen i Rom år 1906, utan genom beslut
den 9 november samma år för sin del funnit sig böra antaga nämnda
aftal och öfverlämnat ärendet till utrikesdepartementet för vidare
handläggning.
Det af Rikets Ständer vid 1817—1818 års riksdag Kungl. Maja
gifna bemyndigandet innehöll, att Ständerna öfverlämnade regle¬
ringen af posttaxan för utrikes brefväxlingen till Kungl. Maj:ts om¬
sorg för att efter förefallande förändringar i de af andra regeringar
vidtagna och med postverket gemenskap ägande anstalter höja eller
nedsätta ifrågavarande afgifter; och detta bemyndigande torde väl
ha gifvits af rent praktiska hänsyn. Detta beslut upprepades, så¬
som utskottet erinrat, vid 1823 års riksdag, och mig veterligen har
denna fullmakt sedan dess icke af Riksdagen återkallats.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att förevarande fråga var
föremål för 1905 års Riksdags behandling. Bevillningsutskottet på¬
pekade nämligen då, att det tillkom Riksdagen allena att, bestämma
öfver alla slag af postafgifter. Emellertid framgick med all önskvärd
tydlighet af de vid 1905 års riksdag förda förhandlingarna, att det
icke var bevillningsutskottets mening, att detta bemyndigande då skulle
af Riksdagen återkallas. Jag ansåg mig därför icke ha någon anled¬
ning att tillstyrka Kungl. Magt, att frågan om godkännande af de
aftal, som träffats vid världspostkongressen i Rom, skulle i någon
del hänskjutas till Riksdagens bedömande.
Beviliningsutskottet har nu tillstyrkt Riksdagen att återkalla
ifrågavarande Kungl. Magt gifna fullmakt Jag anser mig då icke
böra underlåta att påpeka., att, därest Riksdagen skulle besluta i en¬
lighet med utskottets hemställan, detta skulle medföra åtskilliga högst
afsevärda olägenheter. Jag vill blott anföra ett par exempel därpå.
Det inträffar alltsomoftast i postutväxliugen med länder, med
hvilka Sverige har speciella postfördrag, såsom England, Norge och
Danmark, att frågor uppstå om förändringar, som medföra nya eller
förändrade afgifter och hvilka det till allmänhetens gagn är högst
önskvärd! att kunna utan tidsutdräkt genomföra. Ett sådant fall
föreligger just för närvarande till behandling, nämligen frågan om
höjning i den svensk-brittiska paketutväxlingeu af maximibeloppet
för assurans från 3,000 francs till det allmänna internationella maxi¬
mum eller 10,000 francs. En sådan höjning skulle gifvetvis medföra
nya assuransafgifter, om än beräknade etter samma grund som de
förut varande. Vidare vill jag påpeka, hurusom de ändrade afgifter,
hvarom beslut lättas vid världspostkongresser för den allmänna in¬
ternationella posttrafikens vidkommande, jämväl kunna för vinnande
af likformighet påkalla jämkning i de motsvarande afgifter, som fast¬
ställts i specialfördrag med vissa länder; men förhandlingarna härom
hinna kanske icke afslutas inom sådan tid, att förändringarna kunna
!*:o 9.
i.ördagen deu 16 Februari. 5
underställas Riksdagens pröfning torn den tidpunkt, då de med hän¬
syn till de vid kongresserna fattade besluten lämpligen borde träda
i kraft.
Ett annat exempel erbjuder postnnvisningsväsendet. Om Sverige
biträder ett internationellt aftal om utvexling af postanvisningar med
det ena eller andra landet, sä följer icke däraf, att man utan vidare
genast kan åstadkomma en sådan utvexling, utan därför fordras spe¬
ciella överenskommelser mellan de båda ländernas poststyrelser. De
måste aftala rörande de kurser, efter hvilka de svenska afsändande
skola betala anvisningsbeloppet, och vidare måste man bestämma
afräkningskurserna de båda postverken emellan. Dessa kurser kunna
ofta nog komma att förändras, och så fort en hemställan därom göres
från det ena landets sida, måste en ny öfverenskommelse träffas.
Jag vill icke trötta kammaren med att andraga flera exempel.
Så mycket torde vara visst, att det skulle vålla ganska stora svårig¬
heter, om icke dylika och andra överenskommelser i postalt hän¬
seende skulle kunna afslutas utan Riksdagens hörande, äfven ehuru
de äro åt' omedelbart behof påkallade och till gagn för den korres¬
ponderande allmänheten, endast därför att de innebära postafgiftsbe-
stämmelser eller i mer eller mindre grad inverka på sådana. Än
värre vore det, om ingen specifik taxebestämmelse skulle kunna till-
lämpas, förrän den blifvit af Riksdagen godkänd. De olika slag af
postafgifter, som äro föremål för överenskommelser mellan Sverige
och utlandet, äro af så mångfaldig beskaffenhet och så ofta under¬
kastade förändringar, hvilka måste snabbt genomföras, att det skulle
mota stora svårigheter för postverket att sköta den utrikes postut-
växlingen, om hvarje ändring i fråga om postafgifterna till utlandet
skulle underställas Riksdagen.
Af dessa skäl ha. icke blott våra närmaste grannländer, Norge
och Danmark, utan äfven de flesta andra länder öfverlämnat åt sina
respektive regeringar att fastställa postafgifter för trafiken med ut¬
landet.
Då bevillningsutskottet nu ifrågasatt, att Riksdagen skulle åter¬
kalla det vid 1817—1818 års riksdag Kungl. Maj:t gifna bemyndi¬
gande att bestämma öfver postafgifter i trafiken mellan Sverige och
utlandet, men en dylik återkallelse hör föregås af en allsidig utred¬
ning rörande möjligheten att förebygga de praktiska olägenheter,
som med skäl kunna väntas af en dylik återkallelse, förklarar jag
mig beredd att låta verkställa en sådan utredning för utrönande af,
huruvida det kan vara lämpligt, att det omförmälda Kung], Maj:t
gifna bemyndigande i sin helhet eller delvis bibehålies; och bör redan
till nästa Riksdag kunna framläggas den framställning i ämnet, hvar¬
till denna utredning må föranleda.
Herr Cavalli: Efter den förklaring, som chefen för civilde¬
partementet nyss å regeringens vägnar lämnat, kan jag yttra mig
mycket kort.
Den ställning, i hvilken frågan kommit genom denna förklaring,
hvilken var bevillningsutskottet på förhand känd, gör, att utskottet
för sin del icke har anledning att längre hälla på den mellaninening,
Angående
höjning af
lägsta vikt¬
satsen för
inrikes bref,
(Forts.)
N:o 9.
6
Lördagen den 16 Februari.
Angående som nu förekommer i det föredragna momentet. Ock jag är bemyn-
höjning af (|jga,i att å bevillningsutskottets vägnar förklara, att utskottet icke
satsenVför ^ar något emot uteslutandet däraf. Jag hemställer därför till herr
inrikes bref. talmannen, att proposition måtte framställas därom, att Riksdagen
(Forts.) ville bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition angående höjning
af lägsta viktsatsen för inrikes bref.
Genom den förpliktelse, som chefen för civildepartementet nu
iklädt regeringen, blir såväl den konstitutionella som den praktiska
sidan af saken tillfredsställande ordnad vid nästa riksdag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare därpå att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition angående höjning af lägsta
viktsatsen för inrikes bref; och förklarades den senare af herr tal¬
mannen gjorda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 9 och 12
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 2, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj;t angående inledande af under¬
handlingar med Danmark och Korge i fråga om höjning af viktsatsen
för bref, som befordras länderna emellan för enkelt porto, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 9 och 12 i denna månad
bordlagda memorial n:o 3, angående vissa ändringar i gällande för¬
ordning angående stämpelafgiften.
Herr Cavalli: Jag får hemställa, att bevillningsutskottets me¬
morial n:o 3 måtte föredragas på följande sätt:
att först behandlas de i betänkandet omförmälda 8, 27 och54§§
i stämpelförordningen, därvid paragraferna föredragas i nummerföljd
och, där desamma äro uppdelade i särskilda rubriker, hvarje rubrik
för sig;
att vid behandlingen af 8 § öfverläggningen må omfatta memo¬
rialet i dess helhet;
att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än så¬
dana, beträffande hvilka uppläsning begäres;
att, för den händelse förslaget kommer att i en eller annan del
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i afseende å de delar, som blifvit med eller utan ändring
Lördagen den 16 E'ebruari.
7
N:o !>.
godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar kunna föranledas;
att, efter det ofvannämnda paragrafer blifvit genomgångna, hvad
utskottet hemställt i punkten l:o) företages till afgörande; samt
att därefter föredrages punkten 2:o) i memorialet.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af 8, 27 och 54 §§ i för¬
ordningen angående stämpelaf'giften.
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 12 och 13 inne¬
varande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af inteckningsförnyelse, och
n:o 3, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående internering af alkoholister,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 13 i denna månad bord- Angående
lagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring ^skärpning af
18 kap. 16 § strafflagen. grymhe/mot
djur.
I en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 11, hade herr J. Nydal föreslagit, att Riksdagen måtte
för sin del antaga följande ändrade lydelse af 18 kap. 16 § straff¬
lagen: »Visar .någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes
med böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till
fängelse i högst sex månader dömas.»
Under erinran, att samma förslag som det nu föreliggande varit
föremål för 1906 års Riksdags pröfning samt att utskottet tillstyrkt
>':o 9.
8
Lördagen den 16 Februari.
Angående bifall till detsamma, hade utskottet i nu föredragna utlåtande yttrat
skärpning afföljande;
grymhet mot »Hvad 190(5 års lagutskott sålunda uttalat, synes utskottet fort-
y djur. farande äga full giltighet, och får utskottet, under åberopande häraf,
(Forts.) hemställa, att Riksdagen, med bifall till förevarande motion, ville för
sin del antaga följande ändrade lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:
Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse
i högst sex månader dömas.»
Reservationer hade afgifvits
af herr Sjöcrona, som hemställt, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, samt
af herr Nyström, utan angifvande af sin åsikt.
Herr Sjöcrona: Det kan ingalunda falla mig in bestrida, att
enhvar riksdagsman har fullkomlig rätt att år efter år komma fram
med samma förslag, om han anser detta vara af synnerlig vikt och
behöflig! för samhällets bästa. Vi ha ju nyss här i Första Kam¬
maren bifallit ett förslag, som Första Kammaren afslog i fjol, hvaraf
framgår, att åsikterna kunna mogna, så att man kan åstadkomma
förändrade beslut. Men jag kan icke riktigt afvisa från mig den
tanken, att då denna i och för sig obetydliga sak nu återigen dragés
under Riksdagens pröfning, föreligger här ett visst rätthafveri från
dessa djurskyddsföreningars sida, ty motionären säger själ?, att det
är på föranledande af djurskyddsföreningarna, som han nu fram¬
kommit med sitt förslag. Saken är, såsom jag tillät mig säga,
ganska obetydlig, och lagändringen kan icke därför vara af något
framträdande behof påkallad. Strafflagen innehåller ju redan be¬
stämmelser om straff för uppenbar grymhet mot egna eller andras
hemdjur, och det till och med sä pass allvarliga, att strafflatituden
går upp till sex månaders fängelse. Därigenom har ju lagstiftaren
oförtydbart uttalat sin förkastelsedom öfver den råhet i sinnena, som
kränker andra medborgares rättsmedvetande och hos dem väcker
förargelse. Men då lagstiftaren icke utsträckt detta till alla djur,
således äfven till dem, som icke äro »egna eller andras hemdjur»,
har lagstiftaren ingalunda därmed uttalat, att lagstiftaren gillar grym¬
het mot vilda djur och ännu mindre uppmuntrat därtill. Här är så¬
ledes icke fråga om att det skulle finnas, så att säga, en svart fläck
i vår strafflagstiftning, som bör tagas bort, ty vår strafflag uttalar
sig klart och tydligt mot all grymhet mot djur. Således kan jag icke
finna, att lagändringen är behöflig för aflägsnande af något sådant.
Den nu föreslagna lagändringens formella affattning är dessutom af
beskaffenhet, att den icke gärna kan godkännas, såsom utskottet
har föreslagit ordalagen. Ty något slags begränsning måste det
finnas. Icke kan det väl vara meningen, att detta djurskydd skulle
utsträckas äfven till insekter och blötdjur. Det är väl icke meningen,
att, om man t. ex. låter en fluga en längre tid sitta fast i en klibbig
Ilördagen den l(i Februari.
Nät t).
vätska, som blitvit utsatt för att fånga henne, detta skulle kunna
straffas såsom djurplågeri. Jag tror icke, att det är enligt svenska*
folkets rättsmedvetande att så göra. Således är det min bestämda,
öfvertygelse, att lagförslaget i den form, hvari det nu föreligger, icke4
kan godkännas. Straffbar grymhet mot vilda djur är ju dessutom
alldeles säkert mycket sällsynt. Utöfvas någon gång sådan grymhet
af straffmyndig person, lära i de flesta fall förhållandena vara så¬
dana, att det icke är möjligt att åstadkomma någon bevisning, ty
han tager icke vittnen med sig i sådant fall.
Det kan hända, att minderåriga pojkar göra sig skyldiga till så¬
dant, men de kunna ju icke straffas. Hvad tjänar det dä till att för
deras skull hafva en sådan straffbestämmelse i lagen? Jag kan där¬
för icke komma till den öfvertygeisen, att denna lagändring, äfven
med nödig begränsning, skulle medföra något verksamt och afsevärdt
skydd mot djurplågeri. Men lagändringen kan, såsom jag sagt i
min 'reservation, däremot gifva upphof till många mer eller mindre
obefogade angifvelse!- om grymhet och såmedelst vålla trakasserier
mot utöfvare af jakt, fiske eller annan djurfångst. Trots allt detta
kunde man ju, då lagändringen som sagd! är ganska obetydlig, låta
den passera, men just därför att vi hafva dessa fanatiska djurskydds¬
föreningar, riskera vi ständiga trakasserier. Jag får säga, att jag
verkligen icke vill, att man i mitt kök gör sig skyldig till grymhet
mot djur, som där behöfva användas för matlagning, men å andra
sidan vill jag icke, att dessa djurskyddsvänliga damer skola spionera
i mitt eller i andra enskilda personers kök.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört och under åberopande
af min reservation, skall jag tillåta mig yrka afslag å lagutskottets
hemställan.
Herr Uppström: Jag skall icke uppehålla kammaren med många
ord rörande denna fråga, som, på sätt den föregående talaren säde,
är ganska obetydlig; men om den nu skulle afslås, kommer den med
säkerhet tillbaka, och det kan hända, att det går med den ett annat
år alldeles liksom nyss med alkoholistfrågan, nämligen att den i en
hastig vändning bifalles. Den går dessutom, såvidt jag förstår, i rätt
riktning, och de betänkligheter, som lagutskottets ordförande anfört
mot densamma, finner jag för min del icke befogade. De betänklig¬
heterna hafva uttalats många gånger förut. De äro redan bemötta,
såsom man kan se af kammarens protokoll från föregående riksdagar.
Ett vidare bemötande nu från min sida skulle blott vara ett upp¬
repande af hvad som sagts flera gånger förut, och därmed vill jag
icke trötta kammaren. Jag är säker på, att hvar och en af kam¬
marens ledamöter redan har sin ställning i frågan klar, och därför
skall jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr Unger: Jag är visserligen en mycket stor djurvän och
vill gärna skydda mot oskälig grymhet äfven vilda djur, men det
finnes gränser för detta skydd. Det kan icke under alla förhållanden
undvikas, att man förfar med grymhet mot vilda djur vid deras in¬
fångande eller eljest. Det är naturligtvis en uppenbar grymhet att
Angående
Värpning af
straff för
rymhet mot
djur.
(Forts.)
X:o 9.
10
Lördagen den 16 Februari.
Angående fiska med lefvande agn, att till exempel sätta på kroken en löja och
skärpning af gefian låta henne gå och pinas i timtal, det är grymt att snärja fågel,
grymhet motmen icke vittja hvarje dygn, utan låta det fångade ligga i snaran
^djur. och pinas kanske många dagar. Det är grymhet att draga ut ur
(Forts.) grytet en sårad räf, som gått under, men måhända ännu större grymhet
att låta honom ligga kvar och förblöda. Allt detta, som är oundvikligt
för bedrifvande af jakt, fiske eller djurfångst, kan icke lämpligen
subsumeras under strå Afl agens stadganden om grymhet mot djur.
Detta skulle omöjliggöra både jakt och fiske. Det låter ganska enkelt
och lätt att förändra orden »egna och andras kreatur» till »djur»,
så att stadgandet komme att lyda: »visar någon i behandling af djur
uppenbar grymhet, straffes med böter». Detta kan dock göras gäl¬
lande endast med stora restriktioner. Om stadgandet formulerades
t. ex. så här: »Visar någon i behandlingen af egna eller andras
kreatur uppenbar grymhet eller af okynne grymt plågar andra fjär'»,
vore därmed en gräns bestämd och man hade någon säkerhet mot
trakasserier. Kanske mången domare, som ej såge saken praktiskt,
i annat fall skulle döma till ansvar den, som t. ex. fiskade på sådant
sätt, att han ej dödade den upptagna fisken, utan läte den ligga och
långsamt pinas till döds. Det är ju ett förfärligt djurplågeri, kunde
man finna, och det låter sig ju göra för den, som t. ex. metar, att
sticka fisken, men sådant går ej för sig, då man tager upp så och
så många hektoliter sill e. d. Om sådan restriktion, som jag här
ofvan angifvit, vore gjord, skulle jag mycket gärna vara med om
ändring i åsyftad riktning. Nu förmenar visserligen lagutskottet, att
»detta uttryck, uppenbar grymhet, icke är något nytt, utan rörande
dess betydelse efter en längre tids lagtillämpning bör hafva bildat
sig en stadgad allmän uppfattning, som icke lämnar domaren utan
ledning vid den honom i förekommande fall åliggande pröfningen»,
men detta har ju icke afseende på nu ifrågasatt skydd för vilda djur.
Den praxis, som utbildat sig i fråga om djurplågeri i afseende å t. ex.
hästar, kan icke inverka vid bedömande af djurplågeri, då det gäller
en fågel, en löja eller en räf. Det är då andra förhållanden, som
måste tagas hänsyn till. Den praxis, som är allmän i fråga om
hemdjur, kan icke tjäna till ledning vid bedömandet af hvad som är
grymhet vid behandling af vilda djur.
Jag skulle, såsom sagd!, gärna vara med om lagens ändring,
därest nu förelåge ett förslag, sådant som jag nyss antydde, och som
jag hoppas snart måtte komma, hvarigenom uteslötes all oriktig
tillämpning och alla orimliga slutsatser om hvad som vore att anse
för straffbar grymhet mot vilda djur. Men då sådant förslag nu icke
föreligger, och kammaren väl icke på rak arm kan taga ett här
forinuleradt förslag, återstår för mig icke annat än att yrka afslag
på utskottets hemställan.
Herr Nyström, Carl: Man kan vara ärlig och varm djurvän
och ändå nödgas motsätta sig en lagstiftning af den art, som här
föreslagits. Det är nämligen först och främst att märka, att om de
löften hållas, som finnas gifna i motiveringen, men icke stå i kläm¬
men, nämligen att jakt och fiske skola vara undantagna samt att,
Lördagen den 16 Februari.
II
N:o i).
såsom äfven förra året försäkrades, nödiga experiment på djur för Angående,
vetenskapliga ändamål skola gä fria, så återstår ett så ytterst ringa skärpning af
antal fall, då lagen skulle tillämpas, att man har rätt att säga: det
är icke skäl i att syssla med lagstiftning, helst strafflagstiftning, för g djur.
så få undantagsfall. Ty hvilka skulle den gälla? Någonstädes i (Forts)
•skogen eller på sjön förekomma sådana fäll, föreställer man sig, men
då finnas för dem inga vittnen, och de blifva således icke beifrade.
Saken kommer således att inskränka sig därtill, att man iakttager
och vänder sig emot en och annan minderårig, som af okynne öfvat
grymhet mot vilda djur; men det må väl herrarne erkänna, att dessa
fall blefve mycket få, och för (ifrigt kunde de icke heller leda till
någon straffpåföljd. Hvarför skall man då fuska i strafflagen med
ändringar af sä betydelselös art som de föreliggande? Förseelser,
som skulle kunna drabbas af straffpåföljd, blefve, såsom sagdt, först
och främst ytterst få och vidare i de flesta fall utan vittnen. Eu
dylik lagstiftning i luften, sä onödig som denna, borde man, synes
mig, icke inlåta sig på.
Då bär blifvit sagdt, att lagens tillämpning så sällan komme att
äga rum, var detta under förutsättning, att såväl jakt och fiske som
vivisektion skulle gå fria från åtal före djurplågeri, men är detta
säkert? Det står icke ett ord därom i själfva lagtexten, att de äro
undantagna, ehuru det står här och där i resonemanget samt fram¬
går af frågans historia. Dömer då en domstol efter hvad som före¬
kommit i diskussionen hos lagstiftaren, efter lagens motivering, eller
dömer den efter lagtexten? Jag vet nu icke så noga, men förmodar,
att det bör dömas efter lagtexten, och då står här taladt om »uppen¬
bar grymhet mot djur», i detta fall mot vilda djur; där finnes icke
gjordt något undantag. Man hänvisas till hvad som blifvit sagdt
under debatten och oupphörligen upprepats, att jakt och fiske skola
vara undantagna, men det är icke nog med att detta framgår af
resonemangen.
Det finnes äfven åtskilligt annat, som är olycksbådande. Man
har sagt, att den behandling af vilda djur, som sker med användande
af fångstsätt eller jaktmetoder, som »äro medgifna i gällande lag
och sedan gammalt förekommit på skilda orter och så länge dessa
utöfvas på brukligt sätt och man icke öfverskrider hvad den i orten
gällande meningen anser vara tillåtet, lärer man icke vara hemfallen
under straff». Denna behandling skulle alltså vara oåtkomlig, men
är med dessa något sväfvande bestämmelser nödig trygghet vunnen?
Det håller icke streck, såsom torde framgå af ett" exempel. Det
finnes ett fiskredskap, som kallas »utter», hvilket införts från Eng¬
land och hvars användning i vissa delar af landet fått mycket stor
utsträckning — i Vänern utöfvas detta fiskesätt i mycket stor skala.
För detta gäller naturligtvis icke, att det är ett »fångstsätt, som sedan
gammalt förekommit» o. s. v., och således vore där ett fall, där lagen
äfven med ofvan gifna restriktion kunde tillämpas, och det på ett
för resten ganska lämpligt fiske.
Det viktigaste är, såsom sagdt, att jag icke tror, att lagen kom¬
mer att tillämpas enligt de olika resonemang, som förekommit under
debatterna i Riksdagen, då man talat om frågans historia. Så länge
>':o 9.
12
Lördagen den 16 Februari.
Angående lagen icke innehåller annat än detta »uppenbar grymhet mot djur»,
skärpmng af utan att där linnés något undantag gjordt för jakt och fiske m. m.,
grymhet mot oc^ S;l länge (len endast kan blifva tillämplig i så ytterst få fall,
djur. och det i dessa ytterst få fallen blir så svårt att åstadkomma be-
(Forts.) visning, finner jag icke något skäl föreligga till dylik lagstiftning,
och får jag således yrka afslag.
Herr Hetlman: Andra Kammaren har gång på gång antagit
denna lagändring, och den kammaren innehåller, efter hvad jag har
mig bekant, åtskilliga representanter, som äro hänvisade till att lefva
af jakt och fiske. Dessa hafva icke några betänkligheter mot att
antaga denna lagändring. Det visar, att de hafva fullt medvetande
om, att lagändringen icke skulle träffa jakten och fisket, då dessa
sysselsättningar utöfvas efter på de olika orterna gällande sed. Lag¬
utskottet har också tagit alldeles bestämdt afstånd från att denna
lag skulle tillämpas på jakt och fiske under nu nämnda förhållandeo,
liksom utskottet också tagit afstånd från att den skulle tillämpas på
förnuftig vivisektion.
Lagen bar ju äfven en högre uppgift i samhället än att vara en
samling straffparagrafer. Den skall också vara det högsta uttrycket
för folkets rättsmedvetande, vara folkets samvete. Det skulle kränka
ett kristet folks rättsmedvetande, om detta lagförslag, som väckts
gång på gång, skulle afvisas af denna kammare, som är kallad att
gå före i humanitet. Det synes, som om, då Skaparen gifvit män¬
niskan det höga förtroendet att ställa en hel djurvärld under hennes
omvårdnad och för att hon skall bruka den till nytta för sig, män¬
niskan icke hade rätt att undantaga något slag af djur från hvad
lagen kallar uppenbar grymhet. Det kränker alltid enligt min mening
rättsmedvetandet, så länge det står på detta sätt, att uppenbar grym¬
het är straffvärd, när det gäller »egna eller andras kreatur», men
icke när det gäller andra djur. Just för att lagen vill vara också
ett uttryck af ett kristet folks rättsmedvetande, som kräfver skydd
för alla djur från hvad lagen kallar »uppenbar grymhet» — just
därför, herr grefve och talman, ber jag att fä yrka bifall till lag¬
utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts, pro¬
positioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 4, röstar
Ja;
Lördagen den 16 Februari. 13
Den, (let ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 59;
Nej - 47.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 12 och 13 inne¬
varande februari bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående lättnader i värn-
pliktsöfningen för värnpliktig, som är 'medlem i skytteförening, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af
bankontskottets den 8 och 9 innevarande februari bordlagda
memorial n:o 3, angående upplåtande af mark från den riksbanken
tillhöriga egendomen Tumba för väganläggning, äfvensom.
samma utskotts den 13 och 15 i nämnda månad bordlagda me¬
morial n:o 4, om verkställd granskning af riksbankens styrelse och
förvaltning,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemställt.
Föredrogos och hänvisades til! statsutskottet de under samman¬
trädet adämnade kungl. propositionerna.
Grefve Hamäton, Raoul, aflämnade en motion, n:o 39, angående
tiden för ikraftträdande af viss bestämmelse om särskild afgift för
brännvin, som tillverkas af majs.
; '* .'it -t: <•". fC ‘i ■ *\
Denna motion blef på begäran bordlagd.
>’:o 9.
14
Lördagen den 16 Februari.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 25, i anledning af vissa af Kungl. Maj:t i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställningar om anslag för statens järnvägar; och
n:o 26, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af vissa till indragna landssekreterarbostället Kjöflinge n:o 1
i Hallands län börande lägenheter;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpel¬
pliktiga handlingar och kontrollen därå;
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 5 i för¬
ordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;
n:o 6, i anledning af väckt motion om tullfrihet för råtagel;
n:o 7, i anledning af väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående förbud mot försäljning af brännvin in. ra.; och
n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 § 1 mom. i
förordningen om beskattning af socker; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidtagande af sådan anordning,
att värnpliktig, som af samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att
deltaga i vapenöfning, må i stället få utföra annat arbete för statens
räkning.
Ledighet från riksdagsgöromålen under en månad från den 15
februari 1907 beviljades herr Tillberg på därom gjord ansökning med
åberopande af följande nu upplästa läkarintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare vice häradshöfding
Knut Tillberg, som å mitt institut härstädes nu undergår behandling
för svag hjärtmuskel och något hjärtdilatation, förbunden med hjärt-
kramp samt svag och oregelbunden cirkulation, är i behof af ledighet
från riksdagsarbetet under minst en månad för sin hälsas vårdande,
intygas härmed.
Dresden den 12 februari 1907.
I. Oldevig,
Geheimer Hofrat.
15
N':o 9.
Lördagen den 16 Februari.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr Cederberg
under fjorton dagar från och med den 18 innevarande månad.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 12,5 2 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.