RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Första Kammaren. N:o 48.
Onsdagen den 22 maj, f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 144.
■ i' - ■ • . i,,<>
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsut¬
skottets den 18 och 21 innevarande maj bordlagda utlåtande
n:o 11, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragnings-
staterna. „
Punkterna 1—6.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Uti statsverkspropositionen hade Kungl. Maj:t under punkten Angående _Pen-
5 af förevarande hufvudtitel föreslagit Riksdagen medgifva, att Pé°sowteTvid
den vid skolhemmet för blinda döfstumma i Vänersborg anställda
ordinarie lärarpersonalen, slöjdlärarinnor däri inberäknade, måtte stumma i
vinna delaktighet i döfstumlärarnas pension sanstalt samt att där- Vånersbor£-
vid följande grunder och villkor måtte äga tillämpning:
att med ordinarie föreståndarinna eller lärarinna förstås sådan,
som af vederbörande styrelse antagits för visst antal år i sänder
eller tills vidare med ömsesidig uppsägningsrätt;
att föreståndarinnan i pensionsafseende betraktas lika med
kvinnlig föreståndare vid döfstumskola och lärarinna lika med
döfstumlärarinna;
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 48.
1
N o 48. 2
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Aslon%dtäfar1-' föreståndarinna eller lärarinna skall för att erhålla hel
personalen vid pension under de före afskedstagande! senast förflutna tio tjänst-
sk°bUn5ad0f-r åren hafva åtnjutit löneförmåner, värdet af bostad och bränsle
Vänersborg e^er ersättning därför häri icke inberäknadt, fullt motsvarande
(Forts.)' de* belopp, till hvilket delaktighet i pensionsanstalten för tjänsten
bestämts;
att pensionssökande må räkna sig till godo äfven den tid,
hon tjänstgjort vid skolhemmet, innan bestämmelser om delaktig¬
het för dess lärarpersonal i döfstumlärarnas pensionsanstalt ut¬
färdats och desamma trädt i kraft, dock med iaktagande af den
i § 12 mom. 1 af kungl. reglementet för nämnda anstalt omför-
mälda inskränkning, så tolkad, att hvad däri stadgades om af-
lagd godkänd döfstumlärareexamen såsom villkor för rätt att
räkna tjänstår såsom extra lärarinna icke skulle i afseende å
skolhemmets lärarpersonal äga tillämpning;
att skolhemmets styrelse ansvarar för att behöriga pen-
sionsafgifter inom föreskrifven tid till pensionsanstalten erläggas;
samt
att om skolhemmet och dess styrelse skall gälla hvad i re¬
glementet för döfstumslärarnas pensionsanstalt stadgas angående
skoldistrikt och distriktsskolstyrelse.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Vid denna punkt hade reservation anförts af herrar H. P.
P. Tamm, I. Wijk, H. B. Törnebladh, E. Hammarlund, S. O.
Nyländer och K. Starbäck, hvilka ansett, att utskottet bort hem¬
ställa, att hvad Kungl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit
måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Törnebladh: Herr grefve och talman! Mina berrar!
Jag har låtit anteckna mig som reservant i denna punkt, och
jag skall be att i korthet få angifva skälen därtill. Jag kommer
nämligen att yrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Skolan i Vänersborg är en döfstumskola, men det är icke
en döfstumskola på samma sätt som andra, ty det är eu döf¬
stumskola för barn, som tillika äro blinda. Jag kan således
säga att det är, om jag får begagna det uttrycket, en kvalificerad
döfstumskola. Då det redan finnes pensioner för döfstumskolor-
nas lärarekrafter, så är det ju påtagligt, att denna döfstumskola
i Vänersborg borde falla under samma kategori som öfriga döf-
stumskolor. Utskottet har däremot gjort gällande, att delaktighet
skulle kunna ifrågakomma äfven för andra, för abnorma barn
inrättade skolor och anstalter, Ja, det är en möjlighet, men det
hör egentligen icke till saken, ty antingen är döfstumskolan i
Vänersborg en döfstumskola, eller också är den det icke. Att
3 N o 48.
Onsdagen don 22 Maj, .f m.
det finnes andra för abnorma fjäril inrättade skolor, det är en A"^eatuw-
annan sak. skmemmlui
Nu har döfstumskolan i Vänersborg visserligen icke eu sär- blinda do/-
skildt utbildad lärarepersonal. Men hvarför? Jo, helt enkelt vahersborg.
därför, att denna döfstumskola ställer mycket större anspråk på (Forts.)
sin personal än andra dylika, och någon särskild utbildning för lärare
och lärarinnor, som skola undervisa döfstumma barn, hvilka till-
lika äro blinda, finnes icke. Alltså kan man icke begära, att det
skall finnas någon särskild anstalt för utbildning af dessa lärare,
Det finnes icke heller någon sådan, utan de äro, om jag så får
säga, själfbildade eller utbildade särskildt under ledning af den
utomordentligt skickliga föreståndarinnan.
Jag tror därför, att det ur två synpunkter är klokt att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag. Den ena synpunkten är den, ätt döfstum¬
skolan i Vänersborg icke bör vara sämre ställd, därför att den har svå¬
rare uppgifter, och den andra synpunkten är, att om man börjar
tala om abnormskolor i öfrigt, så för man in Riksdagen på ett
hälft löfte, att äfven dessa abnormskolor skola få understöd eller pen¬
sion för sina lärare, något hvarom jag icke nu vill yttra mig.
Men redan denna motivering är ett hälft löfte om att de skola
få en sådan förmån. Detta är ur statsutskott-synpunkt oförsik¬
tigt och ur motiveringssynpunkt obehöfligt. Jag yrkar därför bi¬
fall till Kungl. Maj-.ts förslag.
Friherre Falkenberg: Att statsutskottet afstyrkt denna
Kungl. Maj ds framställning, beror naturligtvis icke på ett under¬
kännande af det vackra och uppoffrande i denna skolas arbete.
Saken är den, att det finnes ett mycket stort antal enskilda skolor
för abnorma barn, hvilka åtnjuta statsunderstöd och i öfrigt äro
fullt ut lika berättigade som denna skola till den förmån, hvarom
här är fråga. Om nu Riksdagen bifölle denna framställning, så
skulle därigenom den föreliggande frågan kunna komma att för¬
vandlas till en ganska stor fråga. Den skulle, har det synts ut¬
skottet, kunna komma att antaga sådana dimensioner, att utskottet
icke vågat tillstyrka Riksdagen att taga detta steg. . ,
Dessa lärarinnor äro för öfrigt mera att hänföra till tjänarinne-
klassen än till lärarinneklassen. De hafva icke aflagt någon
som helst examen och ej heller gjort några pekuniära uppoffringar
för sin utbildning. Det är därför, som statsutskottet ansett, att
det är väl mycket begärdt, att man nu skulle bereda dem en pen¬
sion af 1,200 kronor.
Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Wijk Ivar: Herr grefve och talman, mina herrar!
Statsutskottet har hemställt om afslag å denna framställning,
därför att man eljest skulle hafva att motse liknande framställ-
N o 48. 4
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Angående pen¬
sion åi lärar¬
personalen vid
skolhemmet fö>
blinda döf-
stumma i
Vänersborg.
(Forte.)
ningar beträffande lärarne vid en del andra abnormskolor. Jag
ber dock att få påpeka, att detta är något helt annat. Döfstum-
lärarne hafva ju redan sin pension, och man kan nästan säga,
att denna anstalt är ett annex till döfstumskolan i Vänersborg.
Och det får väl hvar och en erkänna, att det är något mera ford¬
rande och tålamodspröfvande att vara lärare för dessa blinda
döfstumma och dessa sinnesslöa döfstumma än för andra döf-
stumma. Det synes mig vara i allra högsta måtto behjärtansvärdt,
att kammaren bifaller denna kungl. proposition, och jag tillåter
mig därför att på det lifligaste förorda densamma.
Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman, mina
herrar! Det tillkommer mig att utföra det mindre angenäma upp¬
draget att försvara statsutskottets hemställan om afslag rörande
pensioner. Statsutskottet har emellertid ansett sig icke kunna
undgå att hålla sig till de principer, som inom Riksdagen förut
hafva uttalats.
Beträffande den ifrågavarande skolan, förhåller det sig ju så,
att det här är blinda döfstumma, som tagas om hand af eu före¬
ståndarinna med lärarinnor. Det kan ju icke vara någon, som
icke gifver denna anstalt sin största aktning och beundran.
Den förste ärade talaren sade, att då de vanliga döfstumsko-
lorna numera äro tillförsäkrade pension åt sina lärare och då
detta är ett slags döfstumskola, så borde pension tillkomma äf¬
ven nu ifrågavarande personal. Men skillnaden är den, att sta¬
ten har anbefallt de vanliga döfstumsskolornas inrättande; lands¬
tingen äro skyldiga att inrätta dem, och för ett par år sedan fick
nu personalen vid dessa skolor pension Hvad åter denna skola
i Vänersborg angår, så måste jag säga, med all aktning och be¬
undran för densamma, att det dock icke egentligen finnes någon
skillnad mellan denna skola och den mängd skolor, som äro in¬
rättade för obildbara sinnesslöa barn, för epileptiska barn, o. s. v.
Man har t. ex. den ganska stora grupp, som utgöres af de idiot¬
anstalter, som landstingen äro anbefallda att underhålla och där
det finnes examinerade lärare och lärarinnor. Dessa hafva ännu
icke fått någon pension. Vidare har man — jag vill säga lyck¬
ligtvis — en mängd större och smärre enskilda hem med statsbi¬
drag, hvilka vårda epileptiska barn, obildbara sinnesslöa barn,
»Sveriges eländigaste barn» etc. I Jönköpings län finnas icke
mindre än 4 sådana anstalter, och jag tager för gifvet, att det
inom andra län är på samma sätt. Skulle man nu besluta att
personalen vid skolan i Vänersborg skall hafva pension, så skulle
naturligtvis alla de öfriga hafva anledning att komma med lik¬
nande framställningar nästa år. Då är det fråga, om det icke
är skäl att uppskjuta detta ett år eller så, för att det må blifva
utreda hvad staten vill och hvad staten kan göra.
Här har nu denna föreståndarinna, som är värd all beund-
5 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
rån — jag tror att det är ett ganska energiskt fruntimmer — As1^eSuarar-'
pläderat för sin framställning derå gånger på olika sätt, men personalen vid
däri ligger ju icke rättvisan, utan den bör vara lika lör alla. liar blinda döf-
liar nu begärts från denna anstalt, att äfven husmodern skulle få ^TrTbVg.
pension, för att hon lagar mat åt de blinda döfstumma. Detta (Forts.)
har dock icke Kungl. Maj:t upptagit, men dessa lärarinnor, som
hafva 3 ä 400 kronor i lön jämte bostad och mat, skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag få 1,200 kronor i pension. Fråga är om
detta är riktigt väl afvägdt. De lärarinnor, som äro anställda
vid döfstumanstalterna, få visserligen 1,200 kronor i pension, men
de hafva kostat på sig ganska mycket för sin utbildning. I
denna skola åter, liksom i de flesta enskilda hem, är det tjäna-
rinnor, som genom gudsfruktan och uppoffring kommit att un¬
dan för undan ägna sig åt detta, och de lämpa sig synnerligen
väl därför, men om det från statens sida är lämpligt att gifva
dem 1,200 kronor i pension, tror jag icke vara afgjordt. Ut¬
skottet har därför ansett, att dessa anstalter måste ses i ett sam¬
manhang. Utskottet har icke alls velat ställa sig ovilligt mot att
de, som sålunda uppoffra sig för sina likar, skola af staten be¬
redas hjälp på sin ålderdom, men det har ansetts rättvist att
göra det på eu gång för dem alla.
Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Hammarsköld: Det synliga skälet för det
afstyrkande, som föreligger i utskottets betänkande, är endast det,
att om denna lärarepersonal i Vänersborg finge upptagas i döf-
stumlärarnas pensionsanstalt, så skulle utan tvifvel andra för
abnorma barn inrättade skolor och anstalter af samma slag finna
sig föranlåtna att begära samma förmån. Under diskussionen
hafva äfven framhållits andra skäl, men jag ber att först få upp¬
taga det nyss nämnda.
Jag ber då att få fästa kammarens uppmärksamhet på att
här endast är fråga om fortsättning af hvad som redan förut
skett, ty för flere år sedan har Riksdagen beviljat pensionsrätt för
lärare vid enskild döfstumanstalt. Det finnes särskilt ett sådant
fall, nämligen vid den gamla döfstumanstalten i Hjorted, där för
närvarande en lärare, som aldrig varit anstäld i landstingsanstal-
ternas eller i statens tjänst, åtnjuter pension på grund af ett med¬
gifvande, som Riksdagen en gång har lämnat. Man går således
icke in på några nya vägar, om man beviljar hvad som här
har begärts.
Jag förstår icke, när denna fråga rör en anstalt för döfstumma
blinda, hvarför man nödvändigt behöfver binda ihop den med
andra abnormskolor, ty det är väl mycket förnuftigare att låta
den hänga tillsammans med döfstumskolorna, dit den rätteligen
hör. Om för öfrigt en efterföljande Riksdag skulle komma att
bevilja pensionsrätt äfven för lärarepersonalen vid andra abnorm-
N o 48. 6
OnBdagen den 22 Maj, f. m.
Asloieäfeiåmr skolor, t. ex. vid idiotanstalter, så skall jag hälsa detta med
personalen vid glädje, ty jag anser att allt hvad staten i den vägen gör är
skblundadö/år godt och berömvärdt. Jag skall icke hafva något mot den saken,
vänersbor men detta bör icke hindra, att Riksdagen nu medgifver, att
(Forts)*' en döfstumanstalt, hvilket obestridligen denna skola är, äfven
får rättighet till pensioner för sin lärarepersonal.
Nu har det äfven anmärkts, att de personer, som här äro
lärarinnor, icke hafva tagit någon examen. De äro, såsom här
blifvit yttra dt, mera att anse såsom tjänarinnor än såsom lära¬
rinnor, och de hafva icke fått kosta på sig några studier. Det
är sant, mina herrar, de hafva kanske icke fått kosta på sig
mycket studier, men de hafva fått kosta på sig något annat, näm¬
ligen eu alldeles uppslitande lärareverksamhet. Jag vet icke, om
flertalet af herrarna någonsin varit inne i en döfstumanstalt och
sett, hvilket arbete det är att undervisa vanliga döfstumma, men
om herrarna det gjort, böra herrarna äfven kunna göra sig en
liten föreställning om hvilket oerhördt arbete det måtte vara att
undervisa och utbilda dem, som icke blott äro döfstumma utan
på samma gång blinda. Jag anser att de personer, som egna
sig åt denna verksamhet, utföra ett så själfuppoffrande och be¬
römvärdt arbete, att det är statens ovillkorliga plikt att se till,
att de på ålderdomen icke blifva blottstälda för nöd. Vi skola komma
ihåg, att denna anstalt är den enda i sitt slag i vårt land och att här
enskilda personer hafva tagit på sig ett arbete, som det annars
onekligen skulle åligga staten att utföra. Kan det då vara något
obilligt i att staten bjuder till att betrygga dessa lärarinnors ål¬
derdom, så att de icke komma att lida nöd?
Jag kan icke finna annat än att alla skäl, både rättvisa och
billighet samt främst af allt barmhärtigheten, tala för att Kungl.
Maj:ts förslag i detta hänseende här bifalles.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bi¬
fall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt samt vidare
därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklara¬
des den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkten 8.
pensionering af Uti statsverkspropositionen punkten 6 af tionde hufvud-
lärare vid folk- titeln hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
Högskolor m. fi. medgifva delaktighet i döfstumslärarnas pensionsanstalt
samt i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för folkhögskollärar-
personalen enligt vissa angifna villkor och bestämmelser;
dels ock, för beredande af ifrågavarande delaktighet i folk¬
skollärarnas änke- och pupillkassa, öka det såsom bidrag till be-
7 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. no.
rörda kassa å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslag med af
4 377 kronor 'ärare vid Jnlk~
’ ' , , , ... ,, , högskolor m. fl.
Utskottets yttrande härom lydde sålunda: (Forte)
»Utskottet har emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke
haft annat att erinra, än att den för rätt till pension från döf-
stumslärarnas pensionsanstalt stadgade lefnadsålder synts böra
för folkhögskollärare i någon mån höjas.
I reglementet för anstalten den 30 augusti 1905 stadgas i
§ 8, att för rätt till hel pension vid afgång från tjänst fordras
att hafva 60 lefnads- och 30 tjänstår, hvaraf för föreståndare
minst 10 tjänstår såsom sådan.
Utskottet har ansett lämpligt, att för rätt till hel pension
från nämnda anstalt bör för folkliögskollärarpersonalen fastställas
en lefnadsålder af 65 år, men i öfrigt gällande bestämmelser i
nyssnämnda § bibehållas. Genom en sådan förhöjning skulle
åvägabringas öfverensstämmelse med den af innevarande års
Riksdag redan antagna lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, som för ämnes- och öfningslärare vid statens
läroverk, bland annat, stadgar 65 lefnadsår för rätt till hel pen¬
sion. Äfven den omständigheten att folkhögskollärare kunna er¬
hålla afkortad pension har utskottet ansett höra här beaktas.
Utskottet får alltså hemställa,
a) att Riksdagen må medgifva delaktighet i döfstumlärarnes
pensionsanstalt samt i folkskollärarnes änke- och pupillkassa för
folkhögskollärarpersonalen på villkor, bestämmelser och sätt, som
Kungl. Maj:t föreslagit, dock att för rätt för den manliga folk¬
högskollärarpersonalen till hel pension vid afgång från tjänst
skall fordras uppnådda 65 lefnadsår, och att för beräkning af
tjänstår undervisningstiden skall utgöra minst 20 veckor; samt
b) att Riksdagen må, med bifall Kungl. Maj:ts förslag, öka
det såsom bidrag till förenämnda kassa å tionde hufvudtiteln
uppförda anslag med 4,377 kronor.
Herr Åkerberg: Kungl. Maj:t har här föreslagit, att vid
de af staten understödda folkhögskolorna och därmed förenade
landtmannaskolorna föreståndarne och lärarne skola få åtnjuta
pension. Det är, såsom herrarna veta, så, att våra landtmanna-
skolor i de flesta fall äro förenade med folkhögskolor, men det
finnes några län, där landtmannaskolorna äro fristående. Detta
är, såvidt jag känner, förhållandet i tre län, nämligen Skaraborgs
län, Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län. Det före¬
faller mig då, som om det icke skulle vara fullt rättvist, att
lärarne vid dessa landtmannaskolor, som icke äro förenade med
folkhögskolor, komma i en sämre ställning, ty alldeles samma
skäl, som Kungl. Maj:t åberopat för lärarnes vid förenade folk¬
högskolor och landtmannaskolor pensionsrätt, kunna åberopas
»beträffande lärarne vid de landtmannaskolor, som äro fristående.
N o 48. 8
Angående
pensionering
lärare vid fo
högskolor m.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Det kan naturligtvis icke falla mig in — och jag har icke
heller rättighet därtill — att här yrka någon ändring i utskot-
' tets hemställan till förmån för de af mig omnämnda lärarne.
Då jag emellertid begärt ordet i denna sak, har det skett med
anledning däraf att jag vet, att föreståndarne och lärarne vid
dessa landtmannaskolor, som jag omnämnt, äro mycket förstämda
öfver att icke hafva kommit med i Kungl. Maj:ts framställning.
Jag antager att de skola söka att få sina önskningsmål upp¬
fyllda och hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag rörande denna
angelägenhet, och därför har jag ansett mig böra anbefalla deras
sak till Kungl. Majds bästa åtanke.
Herr Heiiman: Herr grefve och talman, mina herrar!
I lördags, då åttonde hufvudtiteln behandlades, begagnade jag
det tillfälle, som gafs vid punkt 103, angående anslag till folk¬
högskolor, för att fästa uppmärksamheten på några efter min
mening högst anmärkningsvärda förhållanden vid en folkhögskola
i Kopparbergs län, om indika tidningspressen haft att förmäla.
För mig syntes dessa förhållanden så mycket mera anmärknings¬
värda, som man från trovärdigt håll meddelat mig, att en lands¬
höfding sutte i skolans styrelse. Jag framförde äfven detta; dock
reserverade jag mig bestämdt och betonade, att man så hade upp¬
gift. Nu har jag den glädjen att kunna dementera denna upp¬
gift, enär ifrågavarande landshöfding meddelat mig, att han icke
haft eller har med denna folkhögskola eller dess styrelse något att
skaffa. Det är med synnerlig tillfredsställelse jag konstaterar det
bestämda afstånd länets höfding tager från förenämnda folkhög¬
skola, trots hvad som i motsatt afseende blifvit påstådt, och jag
ber därför att till rättelse af mitt förra anförande få redan här
anmärka detta, ehuru jag visserligen vet, att det rätta tillfället
skulle vara om lördag, då sistlidne lördags protokoll kommer att
justeras. Jag skall dock be att redan nu få denna dementi in¬
tagen i protokollet.
Kommer jag så till själfva den här föreliggande punkten, så
innefattar den en framställning om att staten skall gifva folkhög¬
skolorna i riket ett ytterligare, mycket kraftigt handtag. Staten
har redan gifvit dem statsbidrag- Själf är jag personligen varmt
intresserad af folkhögskolan. Jag har, såsom jag nämnde i lör¬
dags, i 6 år tillhört en folkhögskolas styrelse, och jag hade då
tillfälle att med den varmaste sympati iakttaga, hurusom denna
folkhögskola arbetade i trogen öfverensstämmelse med den upp¬
gift, som den svenska folkhögskolan alltid har haft sig förelagd,
nämligen att söka hos allmogens bildningstörstande söner och
döttrar inplanta en varm kärlek till fosterbygden och fosterlan¬
dets historia samt aktning för dess lagar och kraf. Jag har de
allra bästa intryck därifrån; jag har sålunda en gammal vänskap
till folkhögskolan, och jag vill folkhögskolan allt godt. Men ja»
9 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
kan icke underlåta att här uttala betänkligheter med anledningpenj"0e„d/r^g af
af hvad som passerat just i denna af mig i lördags åsyftade folk- (gra^0J>0i^lkfj
högskola, hvars namn är kändt och som jag därför skall nämna; '
det är folkhögskolan i Brunnsvik i Kopparbergs län. Jag menar
att det väcker betänkligheter hos mig, att, när nu staten står i
begrepp att icke blott gifva statsbidrag till folkhögskolorna utan
också hjälpa deras lärare till att få pension genom att göra dem
delaktiga i den för döfstumlärarne bildade pensionsanstalten, man
icke har några garantier för att folkhögskolornas arbete framgent
som hittills verkligen kommer att gå i ett samhällsbevarande och
fosterländskt syfte. Jag vill visst icke yrka afslag på punkten,
men jag vill hemställa, om icke Kungl. Maj:ts regering skulle
finna en konsekvens af bifall till denna punkt vara att taga i
öfvervägande och möjligen gå i författning om att få till stånd
några sådana allmänna statuter för folkhögskolorna i riket, att
man i dessa kunde hafva en garanti för att folkhögskolorna verk¬
ligen vidblifva sin ursprungliga, fosterländska uppgift, den att åt
sina alumner gifva en verkligt medborgerlig och samhällsbe¬
varande anda. Äfven synes det mig ganska betänkligt, att man
icke har någon garanti för att folkhögskolornas lärare äro infödda
svenska medborgare. Man tycker att när folkhögskolan har satt
såsom det första i sitt program att verkligen främja det foster¬
ländska hos vårt lands ungdom, så skulle det också falla alldeles
af sig själft, att det vore landets egna söner, som vore förestån¬
dare och lärare i dessa folkhögskolor. Jag är medveten om att
däri icke ligger en tillräcklig garanti för en folkhögskolas foster¬
ländska ledning, ty man har sett, hurusom Sverige har sådana
söner, som visst icke hålla på det fosterländska, utan ofta föra
in en kosmopolitisk blick på tingen i stället för den fosterländska
synpunkten, men jag tror ändå, att Sveriges egna söner mera än
främmande nationers medborgare skola känna kärlek till det egna
landet och ansvar inför det egna landet.
Föreståndaren för Brunnsviks folkhögskola har visserligen
för mig uppgifvit, att han icke är rysk undersåte, och att denna
till mig genom tidningspressen bragta notis bör rättas därhän, att
han är finne. För mig är det i realiteten numera icke stor skill¬
nad mellan finska och ryska undersåtar, och jag är nästan ännu
mera rädd för åtskilliga finska undersåtar, som deltagit i den
mycket kraftigt framåtskridande socialdemokratiska rörelsen i
Finland, hvilken står ett godt stycke framför den i vårt land.
Men det som för mig är hufvudsynpunkten är, att en svensk
folkhögskola dock ledes af en verkligt svensk man med svensk
medborgarrätt, en infödd svensk man.
Nu hafva anförts många klagomål från innebyggarne i Da-
larne öfver just Brunnsviks folkhögskola, och dessa klagomål äro
icke oberättigade. Jag har i dag af en af denna skolas » tacksamma
elever» fått mig tillsänd en samling af yttranden af elever i sko-
N:o 48. 10
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
pensionering a/'ans första årskurs. Det är verkligen intressant att se, med hvil-
lärare vid folk-ken hänförelse dessa allmogens barn tala om sin skola, och där-
hogskoior m fi. £ör torje man gjfva lärare och lärarinnor allt vitsord för det de
1 or s'; kunnat uppväcka lif och hänförelse hos sina alumner. Men man
har icke, efter mitt sätt att se saken, tagit så vara på det rent
fosterländska, som man tänker sig är folkhögskolans uppgift.
Där förekomma yttranden sådana som dessa — jag skall icke
läsa upp många — »att jag tillhör socialdemokratiska partiet,
som de flesta utaf eleverna gör, är icke skolans fel eller förtjänst,
då sådan agitation eller lära icKe förekommit». Men att skolan
ställer sig mycket objektiv mot den efter min mening alldeles
fosterlandsupplösande socialismen, kan man förstå af andra små
bekännelser i dessa bref. Det heter där, att skolan är neutral i
politiska och religiösa frågor. Detta är en punkt på skolans pro¬
gram, som enligt min mening icke får finnas. Skolan får icke
vara neutral utan den skall verkligen taga parti för fosterlandet
och det som står tillsammans med samhällsbevarande grundsat¬
ser. »Yi hafva fått den framställning» säga de, »en objektiv
framställning af socialismens och andra samhällslärors utveckling,
och det har nog lärt de flesta af oss att inse, att vårt eget in¬
tresse blir bäst tillgodosedt med just denna framställningsform.»
Om en sådan framställning gifves åt dem, som endast stå på
folkskolans bildningsnivå, kan man lätt förstå, att, när de sedan
lämnas åt sig sjäifva att pröfva och döma utan stöd af lärare
och lärarinnor, deras uppfattning blir just i enlighet med den
åskådning, med hvilken de kommit dit. De klandra den folk¬
skolbildning, som vårt land lämnat dem. »Jag känner att jag
blifvit vackt, att jag fått mina tankar frigjorda från den trånga
krets, hvari jag sedan folkskolan varit bunden», och »nu gå vi
ut 41 målmedvetna ungdomar färdiga att spridas öfver hela Sve¬
rige, öfverallt svingande de vapen vi här lärt oss att använda.
Omkring 100 till nästa år o. s. v. år från år tills vi få ljus öfver
hela landet.»
Eu annan elev säger »att en del af skolans ämnen kände
han förut, dem hade han lärt sig redan i folkskolan. Men där
användes den mesta tiden till sådana ämnen, som man icke kunde
hafva nytta af i det praktiska lifvet, men nu hade dessa felande
länkar af bristande vetande från folkskolan ersatts af eu vidtom¬
fattande kunskap, insupen från medborgarskolans kateder.» Och
detta på sex månader! »Vi ha lärt oss att hysa aktning för män¬
niskan och hennes gelikar djuren». »Vi ha lärt oss att vara
själfständiga och sjäifva tänka och bedöma utan att rätta oss
efter hvad den eller den säger.» Det är icke mycken aktning för
auktoriteten som på detta sätt uppbygges. En annan säger:
»mina åsikter: jag har hela mitt lif varit socialist, dock omed¬
vetet i min tidigare ungdom, denna min åsikt har här icke gått
ifrån mig, men väl blifvit klarare, kanske ännu mera stabil.»
11 N:o 48.
Onsdagen den 22 Mai, f- m’
Jag bär blott anfört några utdrag, men jag tror det vant pe af
tillräckligt för att se, hvilka härdar våra folkhögskolor lätt kunna »»*««/»*■
bli, om icke staten i tid ger akt. Dessa folkhögskolor hafva för- (ports)
månen af statsbidrag och därtill skulle nu gifvas dem förmånen
af pensionsrätt för lärarna, hvilket jag väl unnar dem. Då alla
andra sådana bildningsanstalter i Sverige äro satta under statens
inspektion, och samhället har vissa garantier för att statens och
fosterlandets intressen genom dem bli tillgodosedda, så förstår jag
icke, att det i längden kan vara klokt att lämna folkhögskolan
statsbidrag och pensionsrätt för lärarna utan att samtidigt ställa
den under en verklig inspektion från statens sida. Därför ville
jag göra en vördsam framställning till Kungl. Majds regering,
om icke konsekvensen af Riksdagens beslut i denna punkt borde
bli den, att folkhögskolan ställes under statens inspektion, och
folkhögskolan, utan att på något sätt bindas i den för dess verk¬
samhet så nödvändiga friheten, blefve genom allmänna statuter
reglerad, så att man kunde veta, att det icke är till socialist¬
härdar, som man gifver statens medel.
I afseende på denna punkt i öfrigt skulle jag bra gärna
vilja yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag. Utskottet har däri
vidtagit den förändringen, att pensionsåldern framflyttas från 60
till 65 år. Det är mycket som kräfves af en folkhögskollärare,
visserligen är det sant, att han icke undervisar mer än 20 veckor,
men under dessa 20 veckor skall han mer än eu folkskollärare
gifva sin person åt dessa elever, det är en slags akademisk all¬
mogeungdom som möter honom vid hans kateder. Dessa lektio¬
ner fordra en alldeles särskild förberedelse, och jag föreställer
mig att han lätt i förtid blir utsliten. Det är därför i folkhög¬
skolans eget intresse som jag yrkar bifall till den reservation,
hvari hemställes om bifall till Kungl. Maj ds förslag i punkten
a) oförändradt.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Jag har begärt ordet
egentligen för att yttra mig i samma riktning som den siste ta¬
laren på slutet i hans anförande, nämligen för att uttala den
önskan, att kammaren måtte bifalla reservationen d. v. s. Kungl.
Majds förslag oförändradt. Jag gör det på den grund, att jag
hyser det allra lifligaste intresse för folkhögskolan. Jag erkänner,
att jag i början, vid folkhögskolans uppkomst, ställde mig myc-,
ket tveksam mot den, men ju längre tiden gått och ju mera jag
fått se, hvad resultatet af folhögskolan blifvit, dessinera har den
åsikten stadgat sig hos mig, att folkhögskolan är icke bara en
nyttig utan rent af en nödvändig institution för att uppfostra
vårt folk till att bli mera själfständigt, mer i stånd att tänka
själft. Men för att folkhögskolan skall kunna på riktigt godt sätt
fylla den uppgiften, är det nödvändigt, att lärarna själfva äro
fyllda af entusiasm. Det kan väl icke gärna bestridas, att en
N.o 48. 12
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
pensionering c/man> som har nätt ända inemot 65 års ålder, endast i undan-
fögskoior m‘/t *agsi'ah har något kvar af den ungdomliga entusiasm och den
(Forte!) förmåga, som behofves för att kunna riktigt kraftigt inverka på
den ungdom, han har omkring sig. För statens del kan det icke
göra så mycket, om pensionsåldern sättes till 60 eller 65 år; jag
tänker nu här på den ekonomiska sidan af saken. Denna kår
är icke så stor, att detta spelar någon märkvärdigare roll i bud¬
geten. Men för folkhögskolan själf spelar det en stor roll, och
därför skulle jag gärna se, att Kungl. Maj:ts förslag oförändradt
antoges, eller ock att man toge ett medlingsförslag, så att en folk-
högskollärare skulle ha rättighet att afgå vid 60 års ålder, men
i alla händelser skyldighet att afgå vid 65 års ålder, och att det
skulle under tiden bero på vederbörande skolstyrelse, om han
skulle få stanna kvar eller icke. Nog tror jag, att folkhögskol-
lärarna själfva icke skulle ha något emot den bestämmelsen, som
utskottet har föreslagit, nämligen att pensionsåldern framflyttas
till 65 år, ty de vilja nog sitta längre kvar vid sina löner, men
för skolan är det en försämring, och jag skulle därför vara tack¬
sam, om kammaren ville bifalla reservationen.
Den siste talaren yttrade åtskilligt om den mycket omtalade
folkhögskolan i Brunnsvik. Af lätt förstådda skäl vill jag icke
uttala mig om den skolan. Frågan om anslag till denna skola
liksom till öfriga kommer att i sinom tid i ett sammanhag pröfvas,
antagligen i nästa månad. Det är ju alldeles klart, att jag
icke bör fälla något omdöme på förhand, innan jag pröfvat
ärendet.
Den siste talaren yttrade vidare, att det var nödvändigt, när
staten ökar sitt bidrag till folkhögskolan genom att gifva lärarne
pensionsrätt, att äfven införa bestämmelser om anordnande af
statsinspektion och helst äfven införande af några allmänna
statuter. Hvad de senare beträffar, anser jag, att det skulle vara
olyckligt, om man ställde upp något reglementerande. Ty för¬
delen med folkhögskola i vårt land liksom i andra länder har
varit just den, att den fått utvecklas i full frihet. Men däremot
har jag icke något emot införande af inspektion; jag anser det
för min del vara mycket nyttigt och har vidtagit förberedande
åtgärder i denna sak, ehuru jag af skäl, som jag icke nu behöf-
ver nämna, icke ansett mig kunna vid denna riksdag framlägga
förslag i syftet. Alldeles utan vapen gentemot en dålig anda
vid folkhögskolan står man heller icke; Kungl. Maj:t har ju i
sin hand att vägra anslag, och det är ett kraftigare vapen än
någon inspektion.
Jag vill sluta med att än en gång uttala den önskan, att
Riksdagen måtte tillmötesgå Kungl. Majds förslag.
Friherre Falkenberg: Utskottet har icke haft något annat
att erinra mot Kungl. Maj ds förslag än att den för rätt till pen¬
13 N.o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
sion stadgado åldern bör framflyttas från 60 till 65 år, och detta ^*5**%% a,
på den grund att dessa lärare endast tjänstgöra 20 veckor oml^arseko^m‘n
året. Elementarlärare, som tjänstgöra till 65 år, hafva 57 vec-
kors tjänstgöring hvarje år, och lasarettsläkarna, som ha en myc¬
ket både enerverande och uppslitande tjänstgöring, få icke pension
förrän vid 65 års ålder, oaktadt deras tjänstgöring för hvarje år
uppgår till 11 månader — de hafva nämligen endast en månads
semester. Således tycker man, att folkhögskollärarna ha så liten
årlig tjänstgöring att de böra kunna tjänstgöra till 65 års ålder.
I Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt har för öfrigt måst göras
denna befogade förändring med hänsyn till den nya pensions¬
lagen. Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Heir Heuman: Jag förstår så väl herr statsrådet och
chefens för ecklesiastikdepartementet sympati för att folkhögsko¬
lan må bevaras i sin frihet, och jag betonade också detta. Men
jag anser att det icke skulle vara någon inskränkning i svenska
folkhögskolans frihet, om man genom allmänna statuter och in¬
spektion skaffar sig garantier för att friheten håller sig inom
rent fosterländska råmärken och inplantar hos folkets barn
fosterlandskärlek och icke ställer sig på en sådan ståndpunkt,
som den af mig omtalade skolan tydligen gör, då dess alumner
bekänna, att de där blifvit ytterst befästade och stabila i sina
socialistiska åsikter. Jag tror, mina herrar, att det dock är på
tiden, att staten såsom sådan tager litet mera front gentemot
socialismen. Huru hade det gått i Tyskland dessa dagar, om
tyska staten hade ställt sig så till den grad neutral, försiktig och
hänsynsfull gentemot socialismen, som är utmärkande för oss
svenskar. Det har nu visat sig, att i tyska riket socialismen lig¬
ger under de rent fosterländska intressena tack vare den front,
man gjort emot den. Jag tror verkligen, att det kan vara på
tiden att göra något, innan vårt lands ungdom blir neddragen i
dessa samhällsupplösande och rent af fosterlandsfientliga åskåd¬
ningar. Det är verkligen på tiden, att staten åtminstone söker
garantera, att icke dess uppfostringsanstalter, på samma gång
de understödjas med statens medel, stå neutrala gentemot sam¬
hällsupplösande åskådningar. Vi hafva under pingsten fått eu
erinran om socialismens framfart i vårt land, då här samlats
mellan 170 eller 180 ombud från olika socialistiska förenin¬
gar till en stor fackkongress, där öppet förklarats krig och fattats
resolutioner gentemot fosterlandets försvar och fosterlandets kyrka.
Jag tror icke att det i längden går an att under frihetens namn
stå allt för mycket neutral inför sådana tidsyttringar.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Jag hoppas, att den siste
talaren icke tror om mig, att jag är böjd för att visa någon sär¬
skild efterlåtenhet gentemot socialismen. Jag tror, att min hit-
N o 48.
Angående
pensionering
lärare vid Jo
högskolor m.
(Forts.)
14 Onsdagen den 22 Maj, f. m.
af tillsvarande politiska verksamhet talar ett tämligen tydligt språk
ik-\ den vägen. Jag har ju i mitt förra anförande påpekat, att jag
,l alls icke ställer mig ovillig mot införande af inspektion utan
tvärtom varit betänkt på sådan, samt att Kungl. Maj:t är icke rätts¬
lös gentemot en folkhögskola, som verkar i dålig riktning, då
Kungl. Maj:t har i sin hand att vägra anslag. Om socialistiska
folkhögskolor finnas utan anslag af staten, lär väl ingen kunna
hindra det. Angående skolan i Brunnsvik har jag icke uttalat
mig, utan endast i allmänhet.
Friherre Palmstierna: Beträffande det föreliggande för¬
slaget skall jag endast be att få yttra ett par ord. Det har här
nämnts något om landtmannaskolor, men det gjordes icke något
yrkande, och det hörde icke heller till denna fråga. Utskottets
förslag att uppskjuta pensionsåldern från 60 till 65 år beror icke
på bristande intresse för folkhögskolan. För min del har jag i
14 år varit ordförande i styrelsen för en folkhögskola och med
mycken lust och glädje deltagit i dess arbete. Man säger, att
lärarna måste vara ungdomliga för att få ungdomen med sig,
men det skola väl lärarna vid läroverken också göra, hoppas jag,
och de hafva både yngre och äldre alumner än folkhögskollärarna.
Men enligt de bestämmelser som hittills gällt bli läroverkslärarna
icke pensionsberättigade förr än vid 65 års ålder, och genom den
nya pensionslagen framskjutes i allmänhet pensionsåldern ett
par år.
Herr statsrådet yttrade, att ett bifall till Kungl. Maj:ts för¬
slag gör så litet i ekonomiskt hänseende. Men när frågan om
lasarettsläkarnas pension behandlades inom Riksdagen, var det
mycket tal om huruvida pensionsåldern skulle blifva 60 eller 65
år. Alla möjliga skäl talade för att sätta den till 60 år, då de
flesta lasarettsläkarna då voro utslitna. Men när beräkningarna
gjordes, hur mycket det skulle kosta staten och dem sjkifva, vi¬
sade sig en högst betydlig skillnad, för den händelse åldern sattes
till 60 eller 65 år. Lärarna vid folkhögskolorna hafva en relativt
kort tjänstgöringstid i jämförelse med lärarna vid de allmänna
läroverken och ännu mera i jämförelse med lasarettsläkarna. Det
är en ganska betydande fördel för dem att utan att ha betalt något
under alla dessa år få sina pensioner. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt
samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets hem¬
ställan, skulle bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Onadagen den 21! Maj, f. m.
15 N o 48.
folkskole-
siminariernas
öfningsskolor.
,, , , ,, Angående höj-
runkten It. ning af pensio
I statsverkspropositionen under punkt 7 af tionde imfvudtiteln nen /or Ueamn
hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen ‘
dels medgifva, att hvarje folkskoleseminarium måtte, under
iaktagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i reglementet för
folkskollärarnas pensionsinrättning, för hvar och en af de vid den
med seminariet förenade öfningsskolan befintliga lärartjänster,
hvilka skulle uppehållas af examinerade manliga eller kvinnliga
folkskollärare, erhålla delaktighet i nämnda pensionsinrättning
efter det högsta lönebelopp, hvaraf den lärare, som innehade
tjänsten, på grund af tjänstålder, enligt gällande författning ägde
att komma i åtnjutande,
dels ock öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
anslaget: »Bidrag till folkskollärares pensionering» med 4,145
kronor samt det under samma hufvudtitel uppförda anslaget: »Bi¬
drag till folkskollärarnes änke- och pupillkassa» med 100 kronor.
Utskottet hade härom yttrat följande:
»Emot Kungl. Maj:ts föreliggande förslag har utskottet icke
haft annat att erinra än att pensionsbeloppen synts väl höga.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår pension från folkskol¬
lärarnas pensionsinrättning med tre fjärdedelar af delaktighetsbe-
loppet. En sådan beräkning har utskottet dock ansett nu i före¬
varande fall leda till väl höga pensioner och vill därför förorda,
att för dem, hvilka enligt detta förslag skulle blifva delägare i
pensionsinrättningen, må, i öfverensstämmelse med hvad som
föreskrifves i den af innevarande Riksdag antagna pensionslagen,
bestämmas, att pension skall utgå med två tredjedelar af befatt¬
ning åtföljande lön jämte ålderstillägg.
Utskottet får sålunda hemställa, att Riksdagen må
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgifva, att hvarje
folkskoleseminarium må, under iakttagande i tillämpliga delar af
föreskrifterna i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning,
för hvar och en af de vid den med seminariet förenade öfnings¬
skolan befintliga lärartjänster, hvilka skola uppehållas af exami¬
nerade manliga eller kvinnliga ^skollärare, erhålla delaktighet
i nämnda pensionsinrättning efter det högsta lönebelopp, hvaraf
den lärare, som innehar tjänsten, på grund af tjänstålder, enligt
gällande författning äger att komma i åtnjutande, dock att pen¬
sion för ifrågavarande lärare må bestämmas till högst två tredje¬
delar af tjänsten åtföljande lön jämte ålderstillägg; samt
b) öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda an¬
slaget: »Bidrag till folkskollärares pensionering» med 4,145 kronor
samt det under samma hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag
till folkskollärarnas änke- och pupillkassa» med 100 kronor.»
N:o 48. 16
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
niniåeafdepensto- . Herr statsrådet Hammarskjöld: Utskottet har tillstyrkt
nen för lärarna bifall till Kungl. Maj:ts proposition i allt med den skillnad, att
1 /outskou™ pensionen skall sättas till 2/s af tjänsten åtföljande lön i stället
s&fningsskolor. för till af Kungl- Majds föreslagna 3A. Orsaken till att Kungl.
(Fort?.) Mai:t iiar föreslagit 3A är den, att det är den gällande normen
för alla öfriga folkskollärare, och Kungl. Maj:t har icke ansett
att det föreligger något egentligt skäl, hvarför man i detta en¬
staka fall skulle ändra normen till 2/s. Utskottets skäl för änd¬
ringen är, att det tyckt att dessa lärare i öfningsskolor skulle få
allt för hög pension, men då vill jag fästa uppmärksamheten
på, att till lärare i seminariernas öfningsskolor tages icke annat
än eliten inom folkskollärarekåren. Det måste vara de yppersta
krafter, som finnas att leta upp för att kunna förestå dessa tjäns¬
ter, och de tillsättas icke för all framtid utan på förordnande,
just därför, att man skall kunna göra ombyte, ifall de icke be¬
finnas fullt lämpliga. Man vill naturligtvis med de höga aflö-
ningarna och den föreslagna höga pensionen försöka locka de
allra bästa att vara villiga taga emot dessa mycket kräfvande
befattningar, och detta är skälet, hvarför Kungl. Maj:t ansett
lämpligt att föreslå, att de skola få samma pensionsberäkning som
andra folkskollärare. Låt vara att pensionerna verkligen blifva
fullt tillräckliga, är det väl någonting att sörja öfver att man
kan gifva mera framstående medlemmar af en kår, som gör sig
väl förtjänt af undervisningen, aflöning på ett sådant sätt, att
de verkligen kunna vara villiga att taga emot sådana platser?
Jag anser, att det icke är någon förbättring i Kungl. Maj:ts för¬
slag, som af utskottet har blifvit gjord.
Friherre Falkenberg: Emot Kungl. Maj:ts förslag har ut¬
skottet icke haft någon annan anmärkning, än att man tyckt,
att pensionsbeloppen, uppgående till SA af tjänsten åtföljande
lön. jämte ålderstillägg blefve för höga, och skälet för detta är,
att lönerna vid 1903 års reglering blefvo så betydligt upphissade
som de blefvo. Äfven om dessa personer icke skulle direkt stå
under den nya pensionslagen, strider det i alla fall emot den
princip, som såväl där som på andra områden gjort sig gällande,
nämligen att 2/s af lönen och ålderstillägg skulle utgöra pension.
Jag ber att med några siffror få visa, huru det ställer sig
med dessa personers aflöning i förhållande till deras pension.
En lärare i en sådan här öfningsskola har en aflöning på högst
2,600 kronor och skulle enligt utskottets förslag få 2A däraf eller
1,733 kronor, under det att en vanlig folkskollärare har i pen¬
sion 1,030 kronor. På samma sätt är det med lärarinnorna. De
hafva i aflöning högst 2,000 kronor och skulle enligt utskottets
förslag få en pension af 1,333 kronor, under det att eu vanlig
skollärarinna har i pension 900 kronor. En sådan här lärarinna
skulle således på sätt som utskottet föreslagit få i pension högre
17 N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
belopp än en vanlig folkskollärarinna bar i lön och 17 kr. min- ^"gåeafdeJ10^
dre i pension än eu vanlig folkskollärare har i lön. Att minen tårarna
ifrågavarande lärarne hafva höga löner kan ju vara ganska bra,' läfoikskoie-vid
men däraf behöfver icke följa så öfverdrifvet höga pensioner, seminariernas
Det har man sett i den sista pensionslagen, där det föreslagits "(p^te T
och som äfven af Riksdagen antagits, att hur hög lönen än må r
vara, är pensionen satt till högst 6,000 kronor. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemställt.
Punkterna 10 och 11.
Lades till handlingarna.
Punkterna 12 och 13.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 14. Om rätt för
I en den 8 mars 1907 aflåten proposition (n:o 96) hade \mgpdorOtna
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver sigVidäenskftdts
ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit Riksdagen med- läroverk.
gifva, att ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna vid allmänt
läroverk, folkskoleseminarium och högre lärarinneseminariet måtte
för rätt till pension få tillgodoräkna sig intill tio år af den tid,
han eller hon, efter fullgörandet af de för behörighet till sådan
tjänst erforderliga prof, vid enskildt läroverk med nit och skick¬
lighet bestridt tjänstgöring, till omfattningen motsvarande, i fråga
om lärare, den tjänstgöring, som ålåge rektor eller ämneslärare
vid allmänt läroverk, och, i fråga om lärarinna, den tjänstgöring,
som ålåge första lärarinna eller ämneslärarinna vid statens sam-
skoler, under förutsättning:
dels beträffande tjänstgöring efter ingången af år 1908:
att Kungl. Maj:t på ansökan af vederbörande skolförestån¬
dare eller skolstyrelse medgifvit lärarpersonalen vid det läroverk,
där tjänstgöringen fullgjorts, sådan rätt att räkna tjänstår för
erhållande af pension;
dels ock, beträffande tjänstgöring före ingången af år 1908:
att Kungl. Maj:t på ansökan af vederbörande lärare eller
lärarinna funne sådan rätt att räkna tjänsteår för erhållande af
pension böra medgifvas sökanden.
Utskottet hade härom yttrat sig sålunda:
»Utskottet, som i likhet med föredraganden af ärendet i stats¬
kontoret funnit förslaget att för rätt till pension medgifva ordi¬
narie ämneslärare och ämneslärarinna vid allmänt läroverk, folk¬
skoleseminarium och högre lärarinneseminariet att få tillgodo¬
räkna sig viss tids tjänstgöring vid enskildt läroverk innebära
Första Kammarens Prat. 1907. N:o 48. 2
N:o 48. 18 Onsdagen den 22 Maj, £. m.
vissa lärosätt afvikelse såväl från hittills tillämpade regler för tjänsteårsberäk-
tåtgodoräkna ning i berörda hänseende som ock från de grunder för sådan
SigvidmsMdtKtjänstårsberäkning, bvilka innehållas i det af Kungl. Maj:t för
läroverk. Riksdagen framlagda och af Riksdagen i hufvudsakliga delar
(Forts.) godkända förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension, har ansett sig böra hemställa,
att Kring!. Maj:ts ifrågavarande framställning icke må af
Riksdagen bifallas.»
Vid föreliggande punkt hade anförts reservation af herrar
II. P. P. Tamm, I. Wijk. H. Ii. Törnebladh och J. Ström mot
utskottets motivering.
Herr Törnebladh: Jag har låtit anteckna mig som reser¬
vant i detta fall, men såsom reservant blott mot utskottets moti¬
vering. Jag skall nu angifva mina skäl därtill och framställa
det yrkande, hvartill jag kan finna anledning. Motiveringen är
följande: »Utskottet, som i likhet med föredraganden af ärendet
i statskontoret funnit förslaget att för rätt till pension medgifva
ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna vid allmänt läroverk,
folkskoleseminarium och högre lärarinneseminariet att få tillgodo¬
räkna sig viss tids tjänstgöring vid enskildt läroverk innebära
afvikelse såväl från hittills tillämpade regler för tjänstårsberäk-
ning i berörda hänseende som ock från de grunder för sådan
tjänstårsberäkning, hvilka innehållas i det af Kungl. Maj:t för
Riksdagen framlagda och af Riksdagen i hufvudsakliga delar
godkända förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension, har ansett sig böra hemställa» etc. Beträffande den
hittills tillämpade .regeln medgifver jag, att det finnes både i
statskontorets utlåtande och i föredragandens anförande en passus,
som antyder detta. Men jag är icke alldeles säker på, att detta
påstående är fullt riktigt, ity att, såsom bekant är, hafva lärarne
vid vissa enskilda läroverk haft rätt att få beräkna tjänstår för
lönetur vid de enskilda läroverken, såsom ock ganska riktigt står
upptaget på 53:e sidan i betänkandet. I detta sammanhang kan
ju erinras därom, att under åren 1874—1904 tjänstgöringen vid
enskilda läroverk under vissa villkor äfven i detta afseende varit
likställd med tjänstgöring vid allmänt läroverk. Detta har nu
borttagits. Nu kan jag icke föreställa mig annat än att vid
pensionsårsberäkningen dessa lärare vid enskilda läroverk borde
få tillgodoräkna sig de tio år, som varit dem medgifna likaväl i
afseende å pension som i afseende å lönetur. Det förefaller mig,
att det annars vore mycket obilligt, men jag skall därom egent¬
ligen icke framställa något bestämdt påstående. Jag tror, att
det är farligt för Riksdagen att uttala sig ovillkorligt i det af-
seendet, och därför är särskildt ordet »hittills» mycket betänkligt.
Men det är icke egentligen detta, som fäst min uppmärksamhet
vid motiveringen, utan jag tror, att goda skäl hafva förebragts
19 N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
för den uppfattning, som gjort sig gällande hos regeringen, attvi°s”uran'att
pensionsrätt skulle kunna under vissa villkor tillerkännas lärare tillgodoräkna
vid enskildt läroverk. Dessa enskilda läroverk gynnas af staten ^vid enskild t S
i vissa hänseenden ganska bestämdt och med uttalad åsikt där- läroverk.
om, att de dels kunna bedrifva undervisningen under friare for- (torts.)
mer och såmedelst tjäna såsom försöksläroverk och dels genom
att de enskilda läroverkens tillvaro bereder staten en indirekt
vinst, emedan staten behöfver upprätta färre antal skolor, än den
eljest behöft göra. Jag tror därför att ganska goda skäl tala för
att under vissa villkor meddela pensionsrätt åt lärare vid en- .
skildt läroverk, men påtagligt är, att denna pensionsrätt icke bör
meddelas annat än i sammanhang med de bestämmelser, som
finnes i den allmänna af Riksdagen nyligen antagna pensions¬
lagen. Denna pensionslag har hvarken i myndigheternas för¬
beredande utlåtanden eller i den kungliga propositionen kommit
att beaktas till sin fulla rätt, hvilket är helt naturligt, ty den
antogs ju för kort tid sedan, men jag tror, att om man slår in
på den vägen, att vilja medgifva pensionsrätt under vissa förut¬
sättningar åt lärare vid enskildt läroverk, bör man taga tillbörlig
hänsyn till pensionslagens bestämmelser, icke minst i afseende å
pensionsafgifterna. I detta fall ifrågakommer, huruvida en lärare
vid öfvergång från enskildt till allmänt läroverk för framtiden
skall behöfva betala retroaktiv afgift eller icke. Det är således
otvifvelaktigt åtskilliga frågor, som äro sväfvande och som böra
utredas, innan Riksdagen lämnar sådant medgifvande som nu
ifrågasatts. Jag ställer mig således på samma ståndpunkt som
utskottet i fråga om klämmen, men finner, att motiveringen är
dels något snäf och dels tvifvelaktig i afseende å just ordet
»hittills». Jag skulle därför vilja yrka bifall till utskottets kläm
med ogillande af motiveringen, hvarom jag ber att få framställa
yrkande.
Friherre Palmstierna: Det hade varit min mening att an¬
hålla, att motiveringen skulle ändras i så måtto, att ordet »hit¬
tills» skulle utbytas mot ordet »nu», hvarom jag, herr grefve
och talman, får göra framställning. Det var så till vida ett miss¬
tag, ty det kan misstydas, enär under en del af den förgångna
tiden hafva de haft dessa rättigheter, men de hafva dem
icke nu.
Medan jag har ordet, skall jag dock be att något få belysa
sjkifva frågan: Frågan är: böra dessa lärare vid enskildt läro¬
verk få räkna sig sina tjänstår till godo för sin pension, när de
öfvergå till ett allmänt läroverk eller icke. Det är eu fråga, man
kan ha olika åsikter om. Man kan säga, att de enskilda läro¬
verken göra staten stor nytta dels genom friare undervisning och
dels genom att de taga bort från skolan eu del alumner och
således minska kostnaderna och att följaktligen staten bör hjälpa
No 48. 20
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Om rätt för
vissa lärare att
tillgodoräkna
sig tjänstgöring
vid enskildt
läroverk.
(Forts.)
dessa läroverk. Detta kan ske på olika sätt, antingen genom att
staten direkt bidrager såsom nu är fallet eller äfven genom pen-
sionsbidrag till lärarne. Men oafsedt dessa saker har nu den nya
pensionslagen blifvit antagen, och det bör enligt utskottets upp¬
fattning förändra saken. Alla utlåtanden, som hafva inkommit,
äro skrifna, innan denna lag framlades och ännu mera innan
den antogs, så det är nu en annan sak.
I pensionslagens 17 § står det, huru de skola räkna pensions¬
år. De skola vara i statens tjänst. Detta blir således absolut
olika mot pensionslagen. Sedermera har i pensionslagen till¬
kommit den stora fördelen, att man kan få afkortad pension.
Om dessa tjäna exempelvis 5 år i enskildt läroverks tjänst och
öfvergå sedan i statens tjänst, hafva de rätt till s%5 af pensi¬
onen och behöfva icke tjäna längre än de andra för att få sin
pension. Vidare bör man tillägga, att de betala ingenting under
de 5 år de tjänstgöra vid enskildt läroverk. När de komma till
statens läroverk, slippa de betala retroaktivafgift. I pensions-
hänseende få de större fördel än de, som äro i statens läroverk
och hela tiden få betala sina afgifter.
Vidare är det annan sak, som man måste beakta, och det
är, att förut var det fråga endast om sådana läroverk, som ut¬
bildade till studentexamen, hvarigenom man kunde säga, att de
voro likställda med allmänna läroverk. Nu har det föreslagits
att räkna med äfven sådana läroverk, där endast realskoleexamen
aflägges. Då är man inne på det sjunkande planet. Sedermera
har Kungl. Maj:t satt i fråga, huruvida det icke bör tagas i öfver¬
vägande, om äfven andra läroverk, som kunna vara mycket bra,
fastän de icke förbereda hvarken till den ena eller andra exa¬
men, böra räknas med. Då kan man nog tänka sig, att de,
som ingå som lärare i statens läroverk, kunna sägas lida i kon¬
kurrensen. Men egentligen är det hänsynen till att det icke all¬
deles står ihop med den af Riksdagen antagna pensionslagen,
som gör, att utskottet hemställt om af slag på Kung!. Maj ds fram¬
ställning.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Som herrarna veta be¬
viljade 1874 års Riksdag rättighet åt lärare vid enskildt läroverk
att få räkna lönetur, och den rättigheten gällde ända till år 1904,
då den som bekant togs bort. Om man genomläser statsutskot¬
tets, af 1874 års Riksdag gillade utlåtande, så får man alldeles
klart för sig, att statsutskottet då menade, att lönetursrätt äfven
skulle medföra pensionstursrätt. Om nu Riksdagen skulle gilla
den motivering, som utskottet här har uttalat, så skulle det kunna
vålla svårigheter för Kungl. Maj:t framdeles och kanske tvinga
Kungl. Maj:t att i vissa fall vägra pension, där sådan rätteligen
borde beviljas. Nu har emellertid yrkande blifvit framställdt om
ogillande af motiveringen, och jag hoppas, att den måtte få ändras.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
21 N o 48.
Jag vill erinra kammaren om, att denna fråga var uppe år
1905. Då uttalade sig Riksdagen mycket välvilligt i frågan
och sade, att förslaget torde vara förtjänt af beaktande, men ut¬
skottet kunde icke tillstyrka det, därför att det skulle kunna
ifrågasättas, huruvida denna rättighet skulle förvägras äfven an¬
dra af staten understödda och under dess kontroll ställda skolor
an de, som hade dimissionsrätt. Riksdagen gillade statsutskottets
utlåtande och ställde sig således mycket välvilligt till denna sak.
Har någonting sedan dess inträffat, som gör, att Riksdagen nu
bör afslå saken, när Riksdagen år 1905 liksom inbjöd Kungl.
Maj:t att komma fram med ett förslag? Skulle Riksdagen nu
säga: Nej, nu vilja vi icke vara med därom? Jag tycker icke, att det
är fullt riktigt. Genom den nya pensionslagen komma i verk¬
ligheten de enskilda läroverken i sämre ställning än förut. Hit¬
tills, innan den nya pensionslagen kom till, hafva lärarna vid
statens läroverk kunnat hålla på att tjäna efter uppnådda 65 år
för att intjäna full pensionsålder. Det kunna de icke hädanefter
göra, så att om någon vid framskriden ålder går öfver till statens
läroverk från enskildt, kan han icke intjäna pensionsåldern. Nu
är just därför Kungl. Maj:ts förslag ägnadt att motverka dessa
olägenheter och att försöka skipa rättvisa. Här har anmärkts,
att det är icke klart utredt, huruvida de enskilda läroverkslärare,
som komma i statens tjänst vid framskriden ålder, skola betala
retroaktivafgift eller icke. Sådan fordras ju icke af gamla
extralärare, som få ordinarie tjänst vid statens läroverk. Hvar¬
för skulle det då fordras af dem, som komma från enskildt läro¬
verk ?
I öfrigt vill jag försöka framhålla för kammaren min åsikt
om de enskilda läroverken. Kanske jag har orätt, men det har
ofta förefallit mig, som om på samma gång Riksdagen kände sig
icke kunna undandraga sig att bevilja rätt kraftiga understöd åt de
enskilda läroverken — och just för några dagar sedan har Riks¬
dagen visat denna sin goda vilja på ett särdeles godt sätt — på
samma gång finnes det en liten underförstådd känsla af att de
enskilda läroverken ändå äro någonting underklassigt, som stå ett
trappsteg lägre än statens läroverk. Man måste tolerera dem, och
de kunna ju vara nyttiga att hafva på grund af konkurrensen
och därför, att de bespara staten en del utgifter, men man måste
ändå hålla dem litet grand stramare än statens läroverk. Jag
vill vördsamt opponera mig mot en sådan medveten eller omed¬
veten föreställning, som dock icke så sällan kommer till synes, ty
de enskilda läroverken hafva verkligen en så stor betydelse i un¬
dervisningsväsendet, att de äro förtjänta att på allt sätt under¬
stödjas. Om icke Riksdagen vill bevilja denna rättighet, som här
har blifvit begärd, att lärare vid enskildt läroverk, som uppfylla
alla kompetensfordringar i öfrigt, skola få rättighet att räkna
högst tio tjänstår, har man gjort de enskilda läroverken en verklig
Om rätt för
vissa lärare att
tillgodoräkna
sig tjänstgöring
vid enskildt
läroverk.
(Forts.)
N o 48. 22
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Om rätt för stor skada och beredt dem stora svårigheter, och det kan väl icke
vttillgodoräkna ändå vara statsmakternas mening att hindra läroverk, om hvilka
sigvldinensiädtgman erkänner, att de hafva mycket stor betydelse och kunna få
läroverk, ännu större betydelse, om de på alla sätt erhålla den kraftiga
(Forte.) hjälp, som behöfs och hvaraf de från statens sida gjort sig för¬
tjänta. På samma gång som jag är mycket belåten, om kamma¬
ren vill ändra motiveringen i utskottets utlåtande, vågar jag dock
äfven uttala den önskan, att kammaren måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förslag.
Herr Ericsson: För hvar och en som genomläst statsutskottets
utlåtande angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel torde ovillkorligen den tanken tränga sig fram,
att det synes som om allt mer den principen skulle vilja göra sig
gällande, att pension skall tilldelas alla personer, som i mer eller
mindre mån ägnat sin kraft i statens tjänst; men i denna punkt
vill man gå ännu längre, ty här är det fråga om att äfven tjänst¬
åren vid enskildt läroverk skola medräknas, när det gäller att be¬
stämma pensionsrätt. Mig och äfven utskottet har detta synts
gå väl långt. Om herrarne läsa utskottets betänkande, finna
herrarne också, att utskottet icke varit enigt i frågan, och ut¬
skottet yttrar också, att det i likhet med föredraganden af
ärendet i statskontoret funnit det förevarande förslaget innebära
afvikelse såväl från hittills tillämpade regler för tjänstårsberäk-
ning som ock från de grunder för sådan tjänstårsberäkning,
hvilka innehållas i det af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagda
och af* Riksdagen i hufvudsakliga delar godkända förslag till
pensionslag. En person, som i 25 år varit anställd vid statens
läroverk och därförut haft 10 års tjänstgöring vid enskildt läro¬
verk, skulle således fullständigt likställas med en person som
varit anställd vid statens läroverk i 35 år! Om herrarne verk¬
ligen tänka på hvad detta innebär, kunna herrarne väl icke anse
detta vara fullt riktigt. Särskildt vill jag fråga, hvad skall då
den nya pensionslagens bestämmelse om afkortad pension tjäna
till? Om herrarne därtill vilja lägga, att det icke skall betalas
några retroaktiva afgifter för dessa 10 år i enskild tjänst, så
synes det mig som om förhållandet blir ännu mer orimligt.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ytt¬
rade något om den inbjudning att återkomma med ett dylikt
förslag, som Riksdagen år 1905 skulle hafva gjort i sitt uttalande.
Jag får bekänna, att denna inbjudning synes mig vara mycket
lam och knappast binda Riksdagen att nu på något sätt honorera
den.
Till sist yttrade herr statsrådet, om jag fattade honom rätt,
att Riksdagen på något sätt skulle med mindre blida ögon se
på de enskilda läroverken. För min del kan jag icke finna att
så är förhållandet. Ej heller kan jag finna, att vi, för att begagna
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
23 N o 48.
hans egna ord, betrakta dem som något underklassigt. Detta tror vl^a urare'ati
jag är ännu mindre riktigt. tillgodoräkna
Mig synes emellertid, att man får skilja på olika förhållan- ^vtden&udt*
den. Sådana föreligga nu faktiskt med hänsyn till tjänstgöringen läroverk.
vid de enskilda läroverken jämförd med tjänstgöringen vid statens (Forts.)
läroverk. Då vi nyligen antagit en pensionslag som fastslagit
dessa principer, hvarför skola vi då redan nu börja göra undan¬
tag därifrån?
Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till statsutskottets
hemställan med den af friherre Palmstierna däri gjorda föränd¬
ringen, att ordet »hittills» utbytes mot ordet »nu».
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på nu föredragna punkt förelågo
följande yrkanden: l:o) af friherre Palmstierna, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att
ordet »hittills» utbyttes mot ordet »nu»; och 2:o) af herr Törnebladh,
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas med ogillande af moti¬
veringen.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden äfvensom å bifall till utskottets hemställan och för¬
klarade sig finna propositionen på godkännande af friherre Palm-
stiernas yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition därvid antagits bifall till det under 2:o) här ofvan
upptagna yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 14
af sitt utlåtande n:o 11 med den af friherre Palmstierna föreslagna
ändring i motiveringen, röstar
rf•?,- ■ * r > ••.. ' :
Ja; 1.
Den, det ej vill, röstar *
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med ogillande af
motiveringen.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda; 1
Ja — 53;
Nej — 48.
v
)( i
N:o 48. 24
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
4“/ *unkten 1;5-
pensions-* Uti en till Riksdagen den 22 mars 1907 aflåten proposition
foikskoitärarnes (n:o 147) hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt ut-
pupmåssa. draS statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen medgifva,
ej mindre sådan ändring af gällande bestämmelser rörande
de från och med år 1908 från folkskollärarnas änke- och pupill¬
kassa utgående pensionsbelopp,
dels beträffande lärare vid folkskola, som vore delägare i
kassan efter det för folkskollärare i lag stadgade lönebelopp:
att därest sådan delägare efterlämnade änka, men icke barn,
benne skulle tillkomma i pension 25 procent eller en fjärdedel
af den lön, för hvilken vederbörande skoldistrikt i afseende å
delägarens egen pensionering vunnit delaktighet i folkskollärar¬
nas pensionsinrättning;
dels och beträffande samtliga delägare i kassan:
att, där afliden delägare icke efterlämnat änka, utan endast
barn, och barnen voro tre eller flera, som till pension voro be¬
rättigade, de skulle äga uppbära hela beloppet af den för änka
med barn bestämda pension till lika fördelning dem emellan; och
att, där efter afliden delägare lefde endast två barn, de
skulle äga till lika fördelning sig emellan uppbära samma pen¬
sion som änka utan barn;
än äfven att ifrågavarande ändrade bestämmelser måtte, lika¬
ledes från och med 1908, äga tillämpning äfven på pensioner,
som dessförinnan blifvit till utgående från änke- och pupillkassan
bestämda.
Utskottet hade af anförda skäl hemställt,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte af Riksdagen
på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutade sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande de från och med år 1908 från folk¬
skollärarnas änke- och pupillkassa utgående pensionsbelopp,
dels beträffande lärare vid folkskola, som är delägare i kassan
efter det för folkskollärare i lag stadgade lönebelopp:
att, därest sådan delägare efterlämnar änka, men icke barn,
benne skall tillkomma i pension 25 procent eller en fjärdedel af
den lön, för hvilken vederbörande skoldistrikt i afseende å del¬
ägarens egen pensionering vunnit delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning;
dels ock beträffande samtliga delägare i kassan:
att, där afliden delägare icke efterlämnat änka, utan endast
barn, och barnen äro tre eller flera, som till pension äro berät¬
tigade, de skola äga uppbära hela beloppet af den för änka med
barn bestämda pension till lika fördelning dem emellan; och
att, där efter afliden delägare lefva endast två barn, de skola
Onsdagen den 22 Maj, f.
25
N o 48.
äga till lika fördelning sig emellan uppbära samma pension som
änka utan barn.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag ännu en gång A^ågar komma med en liten op¬
position emot statsutskottet, men denna fråga ligger mig verkli¬
gen mera om hjärtat än alla öfriga under denna hufvudtitel. Ut¬
skottet har visserligen tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts förslag
att änka och barn efter afliden folkskollärare skulle få åtnjuta
en pension, beräknad efter 25 procent af den lön, som folkskollä¬
raren innehaft, i stället för hittills varande 20 procent. Men ut¬
skottet har strukit en bestämmelse, som Kungl. Maj:t därvidlag
föreslagit, nämligen att denna förhöjning af pensionsbeloppet
skulle komma alla hittillsvarande folkskolläraränkor till godo, och
i stället hemställt, att det skulle få gälla endast dem, som blifva änkor
från och med år 1908. Det är mot denna bestämmelse, som jag
ber att lifligt få protestera, ty jag anser, att den fullkomligt stri¬
der emot all billighet, för att icke säga äfven all rättvisa.
Jag vill nu först erinra därom, att redan år 1893 förslag
\räcktes om den ändring, som Riksdagen nu står i begrepp att
genomföra, men detta förslag blef först afslaget, sedan har det
varit uppskof och därefter utredningar i all oändlighet, så att
ärendet har icke förrän nu kunnat framläggas för Riksdagen.
Under hela denna långa tidrymd af 14 år hafva nu vederbörande
pensionstagare gått och väntat och längtat, att de skulle få denna
lilla förhöjning. När den så ändligen kommer, föreslår statsut¬
skottet, att alla de, som blifvit pensionstagare till och med år 1907,
icke skola få något godt af denna förhöjning. Förhållandet är
likväl, såsom alldeles klart framgår af Kungl. Maj:ts proposition,
att folkskollärarnas änke- och pupillkassa har ett mycket rikligt
kapitalöfverskott och att således denna förhöjning kan genomfö¬
ras utan den ringaste svårighet. Staten behöfver icke på något
sätt öka sitt bidrag till kassan, utan dennas tillgångar räcka full¬
komligt till och lämna ändå öfverskott.
Hur skulle då denna förhöjning verka för dem som däraf
komnte i åtnjutande? Om \Ti tänka oss en folkskollärarehustru,
som blir änka efter den 1 januari 1908, så får hon, om detta
förslag går igenom, en fjärdedel af mannens lön, hvilken i regeln
utgör 1,350 kronor, d. v. s. 337 kr. 50 öre; men blir hon änka
den 31 december i år, så får hon icke mer än en femtedel af
mannens lön. De, som blifvit änkor emellan 1897 och 1906, då
folkskollärarelönen uppgått till högst 1,000 kronor, hafva nu i
pension högst 200 kronor. Dessa skulle få den blygsamma för¬
höjningen af 50 kronor. Gå vi ännu längre tillbaka, till dem
som blefvo änkor på den tid, då folkskollärarnes lön icke upp¬
gick till mer än 700 kronor, så hafva de nu i pension 140 kro¬
nor. Dessa skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag få pensionen höjd
pensions¬
beloppen från
folkskollärarnes
änke- och
pupillkassa.
(Forts.)
N o 48. 26
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
förhöjning")!/ bb kronor. Jag talar endast om änkepensionen och icke om
pensions- barnpensionen för att icke onödigtvis trötta med siffror. Nu är
foikskouårarnes det ju alldeles klart att ju äldre dessa pensionstagare blifva, ju
pupillkassa, tidigare de blifvit änkor och pensionstagare, dess mer äro de i
(Forts.) behof af förhöjning i pensionen. Herrarna tänka möjligen att
det gör väl icke så mycket om en änka, som har 140 kronor i
pension, får den höjd till 175 kronor. Ja, det gör icke mycket
för herrarne, men det gör ofantligt mycket för den, hvilkens
kanske enda inkomst för året består af denna pension.
Utskottet har anfört, att det af principiella skäl icke kan gå
in på att den föreslagna förhöjningen skulle få beräknas fördem,
som blifvit eller blifva änkor före år 1908. Det kan väl hända,
att det finns principiella skäl som tala emot. Jag är visst icke
den som vill förneka, att man såvidt möjligt är bör hålla på
principer; men när principerna komma i kollision med billighet och
barmhärtighet, har jag för min del mycket svår att hålla på dem.
År det för resten icke skäl i att härvidlag taga hänsyn äf¬
ven till en annan omständighet, den nämligen, att när kassan nu
visar sig hafva ett så stort kapitalöfverskott som den faktiskt har,
detta delvis är beroende, utom af statsbidragen — ty jag erkän¬
ner villigt, att staten i detta fall lämnat frikostiga bidrag — äf¬
ven däraf, att större bidrag blifvit utkräfda af folkskollärarne,
medan de lefde, än som det nu visar sig hade varit behöfligt.
År det icke då rättvist, att änkorna efter de män, som fått betala
högre bidrag, än de egentligen bort göra, på sin ålderdom också
få åtnjuta en så liten och blygsam förhöjning i sin pension som
här är ifrågasatt. Jag kan icke annat än tro, att kammaren
skall befinnas villig att lyssna till dessa verkliga humanitetsskäl
och för denna gång icke hålla så styft på principerna.
Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman, mina her¬
rar! Jag ser mig nödsakad att ännu en gång träda i opposition
mot herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet och
stå i den obehagliga ställningen att förfäkta den satsen, att
man bör hålla på principerna; det är naturligtvis mycket ange¬
nämare att föra de fattigas talan. Herr statsrådet ville göra gäl¬
lande, att det vore med billighet och rättvisa förenligt att bifalla
den begärda pensionsförhöjningen, och framhöll äfven att under
årens lopp större bidrag till pensionen utkräfis af änkornas män
än som varit af nöden. Äfven revisorerna af folkskollärarnes
änke- och pupillkassa anföra detta skäl på sina ställen. Men
• direktionen för folkskollärarnes pensionsinrättning säger någon¬
ting helt annat. Den framhåller nämligen -— hvad visserligen,
också herr statsrådet anförde såsom medverkande orsak — att
öfverskottet beror på det statsbidrag af 67,000 kronor, som läm¬
nats under alla dessa år. Det är detta statsbidrag som har gjort,,
att folkskollärarnes pensionsinrättning för närvarande kan upp-
27 N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
visa en betydande behållning, en behållning som nu uppgår till få^§fni^ „/
i rundt tal 4 miljoner kronor. Men denna behållning skulle tJo™s/rån
genom ett bifall till den gjorda framställningen gå ned till foikshoiiararnts
kronor. Det är således endast 7«o af densamma som därefter pupillkassa.
skulle bli kvar. Pensioneringen af dem, som redan äro änkor, (Forte.)
uppgår i alla fall till 546,000 kronor, d. v. s. öfver en half mil¬
jon. Utskottet har ansett sig vara alldeles tvunget att hålla på
den principen, att om en lönereglering ändras, så träder ändrin¬
gen i kraft först efter datum för beslutet, och ändras en pen-
sionsstat så gäller detsamma, d. v. s. man kan icke låta beslutet
hafva retroaktiv verkan. Denna princip har af Riksdagen disku¬
terats flera gånger förut och blifvit fastslagen.
Herr Hammarlund har nu föreslagit, att de folkskollärare,
som fått afsked före år 1892 och hvilka således icke fått högre
pension, skulle få hjälp. Herr statsrådet och chefen för landt¬
försvarsdepartementet har likaledes föreslagit, att en hel del un¬
derofficerare, som fått afsked innan de högre pensionerna började
beräknas, skulle få någon hjälp. Vi se sålunda att det här gäl¬
ler en princip och att det dock är en ganska allvarsam sak att
börja tumma på densamma, tv det kan medföra långt gående
verkningar. Detta har gjort att utskottet icke har ansett sig
kunna gå längre än att bevilja höjning i pensionen för dem, som
hädanefter bli änkor. Man kan icke gå baklänges. Den ganska
betydande nedsättning i kassans kapitalbehållning, som i alla fall
skulle blifva följden af ett antagande af utskottets förslag — en
nedsättning från 4,000,000 till 800,000 kronor — gör att kassan
icke tål så mycket mer påkänning.
Jag anhåller, herr grefve och talman, om bifall till statsut¬
skottets hemställan.
Herr Hemman: Jag känner få, som hafva en så ingående
kännedom om folkskollärarnes pensionsinrättning och äro så
ömma om den som folkskolemannen och riksdagsmannen herr
Hammarlund. Han har likväl i reservationen ställt sig på dessa
änkors sida, och jag är därför viss om, att han icke på något
sätt anser, att man härigenom tillfogar ifrågavarande kassa någon
oroväckande förlust.
Det ligger dock en rättvisa i, att, när folkskollärarne förut
fått betala mer än som egentligen behöfts och det inträdt dyrare
tider och pensionsafgifterna varit desamma lika fullt, de gamla
änkor, hvarom det här är fråga, skola komma i åtnjutande af
samma pension som de, hvilka blifva änkor efter år 1908.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har
redan tillräckligt utvecklat skälen för bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och därvidlag särskildt framhållit, hur detta bör ske just
ifrån rättvisans synpunkt och' därför att dessa gamla änkor på
N o 48. 28
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
förhållning6af s^n ålderdom hafva svårt att försörja sig själfva och väl behöfva
pensions- n denna lilla förhöjning.
foiksfioiiärarnes Herr talman, jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag, med
andra ord till herr Hammarlunds reservation.
Herr Ericsson: En föregående talare, som försvarat stats¬
utskottets hemställan, påpekade att det är ganska obehagligt att
befinna sig i den situationen att behöfva tala emot de fattiga,
hvilket ju här är fallet.
Jag går ännu längre, jag vågar säga, att det kan vara rent
af pinsamt, ty man måste mången gång, just för de principer,
om hvilka herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemen¬
tet var så vänlig att erkänna, att de ibland måste följas, vara,
såsom det kan förefalla för en utomstående, rent af grym.
Frågan är helt enkelt den, skall man genom ett beslut som
går i riktning emot statsutskottets hemställan fastslå den prin¬
cipen, att pensioner som beviljats under gångna tider och med
olika pensionsunderlag skola förändras därför att lefnadsomkost-
naderna blifvit stegrade, så att personerna i fråga hafva svårt
att draga sig fram på dessa en gång bestämda och redan sedan
länge utgående pensioner. Om herrarne tänka litet på hvart det
skall leda, om alla pensionstagare, som fått en lägre pension
under gångna tider, träda fram och säga, att de måste hafva
högre pension därför att det är så dyrt att lefva, tror jag att
herrarne betänka sig mer än en gång, innan herrarne gå med
på Kungl. Maj:ts förslag.
Den siste ärade talaren anförde herr Hammarlund såsom
auktoritet i detta fall. Jag får emellertid säga, att jag för min
del icke vågar tillmäta herr Hammarlund en sådan auktoritet;
skulle hänsynen till auktoritet afgöra frågan, så hafva vi ju
Kungl. Maj:t att stödja oss på, och det skulle väl i så fall vara
ett strå hvassare.
Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Hemman: Den siste ärade talaren missuppfattade mig
grundligt, om han tolkade mitt yttrande så som om jag skulle
vilja göra herr Hammarlund till auktoritet för denna kammare.
Jag sade, att jag hyste förtroende för herr Hammarlunds känne¬
dom om folkskollärarnes änke- och pupillkassa och månhet om dess
ställning, och att jag ur den synpunkten vore öfvertygad om att
man icke på något sätt skulle gå denna kassa för nära, om man
bifölle Kungl. Maj:ts förslag.
Jag vet mer än väl, att denna kammare icke för sin stånd¬
punkt tar någon auktoritet icke heller herr Hammarlund.
Det är här emellertid fråga om jämförelsevis få änkor; det
gäller här egentligen blott en ren 'hänsynsfullhet gent emot dessa
som sitta med 140 kronors inkomst om året, som äro gamla och
29 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
kanske bräckliga och hafva svårt att draga sig fram och för
hvilka därför eu höjning till 175 kronor vore högst af nöden.
Och för öfrigt, ett bifall till Kungl. Maj:ts framställning i denna foikskoiiärames
del, skulle icke medföra någon som helst ökad statsutgift. påpassa.
Jag tror, att Första Kammaren sannerligen icke behöfver (Forte.)
någon auktoritet, men däremot gärna böjer sig för dessa fattiga
änkors nöd. 1
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu före¬
dragna punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kungl.
Majrts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna fram¬
ställning oförändrad; och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 15
af sitt utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, såvidt
den skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad. .,*■»
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 36;
Nej — 56.
Punkterna 16—18.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19.
Lades till handlingarna.
Punkterna 20—39.
Hvad utskottet hemställt bifölls. V/Vj.
N:o 48. 30
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
£§äZdL!%k Punkten 40.
Tung af pensio- .
nerna åt färre Uti en till Riksdagen den 4 april 1907 aflåten proposition
ingenjörerna (n:o 138) hade Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt stats¬
ädvf0stånz7n rådsprotokoll öfver civilärenden för samma dag föreslagit, att de
och a. h. Grund- pensioner å allmänna indragningsstaten, som beviljats förre afdel-
materiaj/år- ningsingenjörerna vid statens järnvägsbyggnader Carl Gustaf
L. VA.lv'eBerg Forselius till belopp af 1,500 kronor, Oscar Theobald Wilhelm
Stanzén till belopp af 1,200 kronor och Axel Henry Grundström
till belopp af 1,200 kronor samt materialförvaltaren vid statens
järnvägsbyggnader Lars Axel Victor Berg till belopp af 800
kronor, måtte höjas för Forselins, Stanzén och Grundström till
2,400 kronor samt för Berg till 2,100 kronor att utgå under deras
återstående lifstid för enhvar af dem från och med månaden
näst efter den, under hvilken han erhölle entledigande från sin
anställning, beträffande Forselius, Stanzén och Grundström vid
statens trafikerade järnvägar, samt i fråga om Berg vid statens
järnvägsbyggnader, dock med villkor att, därest någon af dem
framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel,
pensionsbeloppet skulle för den tid, anställningen varade, minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna
uppginge till samma eller högre belopp, under tiden upphöra
att utgå.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen måtte
besluta, att de pensioner å allmänna indragningsstaten, som be¬
viljats förre afdelningsingenjörerna vid statens järnvägsbyggnader
Carl Gustaf Forselius till belopp af 1,500 kronor, Oscar Theobald
Wilhelm Stanzén till belopp af 1,200 kronor och Axel Henry
Grundström till belopp af 1,200 kronor samt materialförvaltaren
vid statens järnvägsbyggnader Lars Axel Victor Berg till belopp
af 800 kronor, må höjas för Forselius, Stanzén och Grundström
till 2,400 kronor samt för Berg till 1,800 kronor att utgå under
deras återstående lifstid för enhvar af dem från och med måna¬
den näst efter den, under hvilken han erhåller entledigande från
sin anställning, beträffande Forselius, Stanzén och Grundström
vid statens trafikerade järnvägar, samt i fråga om Berg vid statens
järnvägsbyggnader, dock med villkor, att, därest någon af dem
framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel,
pensionsbeloppet skall för den tid, anställningen varar, minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen eller, om denna
uppgår till samma eller högre belopp, under tiden upphöra
att utgå.
Herr Enhörning: Jag vågar i denna punkt taga kammarens
tid några ögonblick i anspråk.
År 1893 hemställde kungl. järnvägsstyrelsen, att de afgående
afdelningsingeniörerna Forselius, Stanzén och Grundström skulle
erhålla pension uppgående till två tredjedelar af deras dåvarande
31 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
löner. Forselius både då uppnått 59 lefnads- och 35 tjänsteår^*;*
och efter beräkning af lön uppgående till 6,000 kronor skulle
hans pension enligt kungl. järnvägsstyrelsens hemställan blifva ingeniörerna
4.000 kronor. För Stanzén med sina uppnådda 50 lefnads- och g;
27 tjänsteår och med eu lön, uppgående till 5,400 kronor, skulle ort a//. Grund.
pensionen blifva 3,200 kronor; och hvad Grundström beträffar materiai/ör-
skulle pensionen med hänsyn tagen därtill, att han hade att L vAalt^egerg,
åberopa sig på 59 lefnads- och 23 tjänsteår och med hänsyn till (Forte.)
den lön, han uppburit, uppgå till 2,500 kronor. Statskontoret,
till hvilket denna fråga remitterades, hemställde emellertid att
lönerna skulle utgå med respektive 3,000, 2,400 och 2,400 kronor.
I skrifvelse i maj månad år 1894 angaf Riksdagen emellertid,
att pensionerna borde utgå med respektive 1,500, 1,200 och 1,200
kronor. Detta var i sanning ett mycket hårdt utslag för statens
gamla trotjänare, med hänsyn till att dessa personer haft dryga
omkostnader för sin utbildning och att de för framdragande af
järnvägar i synnerhet i Norrland fått utstå ett svårt och försakelse-
fullt lif. Emellertid gjorde Riksdagen ändring häri 1895. Riks¬
dagen medgaf då nämligen att pension finge utgå, äfven om
personerna erhölle aflöning i statstjänst, dock ej till högre belopp
för lön och pension tillsammans än dubbla beloppet af beviljad
pension. Då det var svårt för så pass ålderstigna personer att
efter ett så ansträngande arbetslif erhålla befattningar i enskild
tjänst, bereddes de anställning i järnvägsstyrelsens kontrollkontor,
hvarest lönen på extra stat för hvar och en af de tre uppgick
till 2,400 kronor. Då denna lön icke räckte till för deras lefnads-
behof, måste de genom öfvertidsarbete bereda sig inkomster, och
på detta sätt hafva Stanzéu och Grundström skaffat sig respektive
1.000 och 700 kronor om året i extra inkomster. Forselius åter,
hvars medtagna krafter icke tillåtit ett forceradt arbete, uppbar
den honom tillerkända pension 600 kronor. Sålunda erhöll denne
600 kronor i pension och 2,400 kronor i lön eller sammanlagdt
3.000 kronor eller den af Riksdagen 1895 medgifna inkomst af
sammanlagda lönen för statstjänst och pension. Därigenom att
dessa herrar icke hafva begagnat sig af den pension, som Riks¬
dagen år 1894 medgifvit dem, utan i stället sökt sig annan syssel¬
sättning, som de delvis hafva erhållit i statens tjänst, har staten
sålunda därpå gjort en ganska stor inbesparing och denna be¬
sparing belöper sig till nära 40,000 kronor. Då personerna i
fråga nu uppnått Forselius 71 lefnads- och 47 tjänsteår, Stanzén
62 lefnads- och 39 tjänsteår samt Grundström 71 lefnads- och
35 tjänsteår, och då de vid denna framskridna ålder ej kunna
hafva förhoppning att erhålla annan inkomstgifvande sysselsätt¬
ning, äro de vid sin afgång hänvisade uteslutande till sina pen¬
sioner. Kungl. järnvägsstyrelsen har emellertid nu i år föreslagit,
att pensionerna för dessa herrar måtte höjas till respektive 3,000
kronor för Forselius och 2,400 kronor för hvardera af Stanzén
N o 48. 32 Onsdagen den 22 Maj, £. m.
mnflfpensio-och Grundström och statskontoret har icke haft någonting att
nea/deiäninös-e anmärka mot denna hemställan från kungl. järnvägsstyrelsens
ingenjörerna sida. Men den kungl. propositionen har emellertid dragit ett
0. T. w°stanzliistreck ötVer järnvägsstyrelsens hemställan och placerat alla dessa
ochsfröm?amtd'hexmx på samraa fot- det vil1 saga, att deras pensioner skulle
materiaiför- utgå hvar och en med 2,400 kronor. Nedsättningen af Forselius’
1. Tv'Berg. pension .från det af järnvägsstyrelsen föreslagna beloppet 3,000
(Forts.) kronor till 2,400 kronor motiveras af herr statsrådet därmed, att
Forselius alltsedan år 1894 icke haft större inkomst än 2,400 kronor
och att det icke synes lämpligt eller af behofvet påkalladt, att
han nu vid 72 års ålder tillerkännes en högre pension än 2,400
kronor. Forselius har emellertid, såsom jag här har nämnt, tills
dato — hvilket herr statsrådet erkänt — haft dels en lön af 2,400
kronor och dels pension med 600 kronor; sålunda sammanlagdt
3,000 kronor. Då nu järnvägsstyrelsen emellertid så långt tillbaka
i tiden som år 1893 ansett, att Forselius borde hafva en pension
af^ 4,000 kronor, vill jag nu hemställa att dennes pension nu
måtte höjas till 3,000 kronor eller det belopp, som järnvägsstyrel¬
sen har föreslagit.
Såsom en jämförelse kan jag nämna, att då före detta stations-
ingeniören kaptenen Waldenström år 1882 afgick vid 54 års ålder
och med 31 tjänsteår, och med en lön uppgående till 6,000 kronor
erhöll han hälften af sin lön i pension eller 3,000 kronor. Att
det är skillnad i penningevärdet då och nu behöfver jag sanner¬
ligen icke tala om för herrarna, och vågar jag således, herr grefve
och talman, yrka att herr Forselius’ pension måtte utgå med det
belopp, som järnvägsstyrelsen föreslagit eller 3,000 kronor.
Friherre Palmstierna: Den siste värde talarens yrkande, att
Forselius skulle erhålla en pension af 3,000 kronor, torde icke
kunna upptagas, då det öfverskrider hvad Kungl. Maj:t föreslagit
och icke någon motion i denna fråga föreligger, hvarför jag
endast får hemställa om bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende å förevarande punkt yrkats, dels
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr
Enhörning att utskottets hemställan skulle bifallas med den änd¬
ring, att den pension å allmänna indragningsstaten, som beviljats
förre afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Carl
Gustaf Forselius, höjdes till 3,000 kronor.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 41—52.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
33
Punkten 53.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen uti punkten 31
under denna hufvudtitel föreslagit, att vaktmästaren vid tekniska
högskolans kemiska laboratorium Carl August Carlsson måtte från
och med månaden näst efter den, hvari han blefve entledigad
från sin vaktmästarsyssla, dock icke tidigare än från och med
den 1 januari 1908, under sin återstående lifstid å allmänna in-
dragningsstaten uppbära pension till belopp af 750 kronor årligen.
Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att Riksdagen
måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts under förevarande punkt
gjorda framställning, att vaktmästaren vid tekniska högskolans
kemiska laboratorium Carl August Carlsson finge från och med
månaden näst efter den, hvari han blefve entledigad från sin
vaktmästarsyssla, dock icke tidigare än från och med den 1 ja¬
nuari 1908, under sin återstående lifstid å allmänna indragnings-
staten uppbära pension till belopp af 600 kronor årligen.
o
Herr Åkerman: Herr grefve och talman, mina herrar'
I en underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t har styrelsen för tek¬
niska högskolan hemställt, att då vaktmästaren Carlsson uppnått
70 års ålder och under sin långa tjänstetid af 42 år icke allenast
med sällspord redlighet och nit skött sina åligganden utan där¬
jämte ådagalagt den särskilda skicklighet i de till tjänsten hörande
göromål, som i fråga om en vaktmästarbefattning vid en vetenskaplig
institution af ifrågavarande art vore af största betydelse och då han
på grund af sin stränga tjänstgöring vid laboratoriet icke i nämnvärd
grad kunnat bereda sig extra förtjänster, honom måtte tillerkännas
samma belopp af 850 kronor i pension, som han haft i lön såsom
vaktmästare vid kungl tekniska högskolan. Efter remiss till
statskontoret har detta ämbetsverk nedsatt den till 850 kronor
föreslagna pensionen till 750 kronor. Men det framgår af stats¬
kontorets resonnemang, att denna nedsättning berott därpå, att
man uppskattat hans aflöning till endast 1,000 kronor. Således om
Carlssons aflöning varit 1,100 kronor, skulle däremot enligt statskonto¬
rets resonnemang hans pension bort föreslås till 800 kronor. Att man
med afseende å lönen kommit så lågt som till 1,000 kronor, be¬
ror åter därpå, att man uppskattat den Carlsson i egenskap af
vaktmästare tillkommande förmånen af fri bostad till endast 150
kronor. Nu tviflar jag emellertid på, att åtminstone under när¬
varande tider man skulle få en sådan bostad ens för 250 kronor.
Men om denna bostadsförmån värderats till sistnämnda belopp,
hade hans lön kunnat uppskattas till 1,100 kronor och således
bort berättiga honom till 800 kronor i pension. Emellertid har
Kungl. Maj:t följt statskontorets hemställan och i detta afseende
i sin proposition begärt 750 kr. Det kan under sådant förhål-
Förstx Kammarens Prot. 1907. N:o 48. 3
N:o 48.
Angående
pension för
vaktmästaren
A. Carlsson.
N:o 48. 34
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
lande naturligtvis icke falla mig in att nu ifrågasätta mer än
vahtmåstaren hvad Kungl. Maj:t begärt, men jag anser mig däremot böra hålla
c. a. Carlsson.han f^r det af Kungl. Maj:t äskade beloppet eller 750
( orts.) kronor. Utskottet grundar sin nedsättning af pensionen till endast
600 kronor på de skäl, som i nyss föredragna punkt anförts i
fråga om vaktmästaren Pettersson, nämligen att utskottet vid jäm¬
förelse mellan de af Kungl. Maj:t ifrågasatta och åt vaktmästare
vid statens verk och inrättningar under i hufvudsak liknande
förhållanden från allmänna indragningsstaten tilldelade pensions
belopp funnit 600 kronor vara det högsta belopp, som blifvit
dylika vaktmästare tillerkändt. Jag anser emellertid denna jäm¬
förelse vara mycket haltande, och jag är fullt öfvertygad att, om
statsutskottets ledamöter både haft den kännedom om krafven på
en laboratorievaktmästare vid tekniska högskolan som jag, de
icke skulle hafva sagt, att Carlsson vore att jämföra med de af
dem åberopade vaktmästare Carlssons befattning är mycket kräf¬
vande och herrarne hafva hört de vitsord, som styrelsen för tekniska
högskolan gifvit honom, nämligen att han »med sällspord red¬
lighet och nit skött sina åligganden» och »därjämte under 42
tjänsteår med särskild skicklighet fullgjort sina skyldigheter».
I fråga om vaktmästare har jag så pass erfarenhet, att jag vet,
huru väsentligt olika kraf kunna ställas på dylika personer, och
jag kan med lugn säga, att ifrågavarande vaktmästareplats kräfver
långt mer än händelsen är med vanliga vaktmästaretjänster.
När Carlsson nu uppnått 70 lefnadsår och kan åberopa sig
på 42 tjänstår, under hvilka han såsom af ofvan anförda vits¬
ord framgår, på ett utmärkt sätt skött sin plats, så anser jag
mig, trots det att utskottet varit enhälligt, dock våga hemställa
om bifall till den i kungl. propositionen föreslagna pensionen af
750 kronor.
Friherre Falkenberg: I denna fråga kommer man fram
med nya principer. Carlsson är icke berättigad till pension och
har icke bidragit till sin pensionering. Det högsta belopp, som
eu till pension berättigad vaktmästare, som bidragit till sin pen¬
sionering, kan erhålla, är 800 kronor. Statskontoret har för Carls¬
son föreslagit i pension 750 kronor, men statsutskottet har på den
grund, att ända tills i fjol ej beviljats någon dylik pension öfver
500 kronor, hvilken princip i fjol ändrats på det sätt, att beloppet
höjts till 600 kronor från 500 kronor, föreslagit, att ifrågavarande
pension skulle utgå med 600 kronor. Det är visserligen sant
som den föregående talaren sagt, att nämnda vaktmästareplats
kräfver mer omtanke än andra, men det är dock en vaktmästare¬
plats och måste från statsutskottets sida bedömas såsom sådan.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Montgomery: Jag vill påpeka, att en vaktmästare i
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
35 N o 48.
tekniska högskolan icke har tillfälle att om eftermiddagarna skaffa
sig extra inkomst som vaktmästame i allmänhet i ämbetsverken, där¬
för att han äfven vid denna tid har sysselsättning, som binder honom
vid platsen. Därför har man sålunda strängare fordringar på
honom i allmänhet, och till följd däraf har han svårare att skaffa
sig inkomster. Det öfverensstämmer således icke med verklig¬
heten, då man jämför honom med öfriga vaktmästare. Med an¬
ledning däraf hemställer jag om bifall till det af Kungl. Maj:t
föreslagna beloppet, 750 kronor.
Herr Magnuson: Med den auktoritet, som generaldirektör
Åkerman otvifvelaktigt äger både såsom för detta lärare vid tek¬
niska högskolan och som nuvarande styrelseledamot vid samma
högskola är att hoppas, att kammaren måtte behjärta hans fram¬
ställning.
För egen del vill jag framhålla, att då jag för 34 år sedan
genomgick tekniska högskolan, lärde jag känna vaktmästaren Carls¬
son som en i allo dugande man, stående vida öfver hvad man
på den platsen kunde hafva rätt att fordra. Hans förhållande
till eleverna, prägladt af den allra största tjänstaktighet och bered¬
villighet att vid laborationerna tillhandagå dem med både råd
-och dåd, har gjort, att generation efter generation af elever med
tacksamhet och erkänsla skall minnas honom. Och jag är öfver-
tygad om, att om alla dessa till mer än ett fyratiotal generationer
af från tekniska högskolan utgångna elever kunde här i dag få
tillfälle att i den föreliggande frågan tillkännagifva sin mening,
så skulle de alla med en mun vördsamt, men utan tvekan till¬
ropa kammaren: gif Carlsson hvad han begärt och tekniska hög¬
skolan tillstyrkt, nämligen den kontanta lönen 850 kronor som
pension.
Då jag emellertid icke vågar tro, att kammaren skall anse
sig kunna bevilja mera än hvad Kungl. Maj:t tillstyrkt, så anhåller
jag härmed att till kammaren få rikta eu varmhjärtad bön att
åtminstone bifalla Kungl. Maj:ts förslag.
Jag kan försäkra kammaren, att Carlsson ingalunda är att
jämställa med en vanlig vaktmästare. Den särskilda och fram¬
stående skicklighet, han ådagalagt vid skötandet af sin befattning
vid högskolans kemiska laboratorium, har ännu intill den dag,
som i dag är, tillvunnit honom lika stort erkännande både af
lärare och elever.
Jag ber enträget och varmt, att kammaren måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förslag.
Friherre Palmstierna: Jag får upprepa det af friherre
Falkenberg framställda yrkandet om bifall till utskottets för¬
slag. Beträffande de synnerligen vackra vitsord denne vakt¬
mästare vid tekniska högskolan Carlsson fått, är det tydligt, att
Angående
pension åt
vaktmästaren
A. Carlsson.
(Forts.)
N o 48. 36
Onsdagen den 22 Maj, f. ra.
Angående
pension åt
vaktmästaren
C. A. Carlsson.
(Forte.)
de äro alla fullt berättigade. Men om man ser på en stor del af
de vaktmästare, för hvilka pension i riksdagen begäres, så äro
vitsorden om dem ungefär lika som för denne vaktmästare. Dessa
vaktmästare äro nämligen icke berättigade till pension, och då
föreslås de icke till erhållande af pension, förrän de uppnått en
hög ålder och hafva utmärkta vitsord.
Det säges, att på den vaktmästarebefattning, som Carlsson
innehar, äro ställda högre fordringar än på andra vaktmästare¬
befattningar. Man har emellertid flera vaktmästare, som detta är
förhållandet med och som varit på samma gång t. ex. maskinister,
och som fått göra en hel del saker vida utöfver vanliga vakt¬
mästaresysslor. Här har nyss varit före frågan om pension åt en
vaktmästare vid ett folkskoleseminarium, och i nästa punkt före¬
slås pension åt en vaktmästare vid ett allmänt läroverk o. s. v.
Alla hafva mycket goda vitsord, och på mycket goda skäl har
pension för dem föreslagits. Jag tror emellertid icke, att Carls¬
son från Riksdagens synpunkt står i någon annan ställning än dessa
öfriga vaktmästare, som icke varit berättigade till pension utan
Riksdagens särskilda medgifvande.
En talare sade, att Carlsson af sin tjänst var upptagen äfven
på eftermiddagarna och icke kunde ha det tillfälle till extra för¬
tjänst, som åtskilliga vaktmästare i ämbetsverken vanligen kunna
bereda sig. Det är naturligtvis mycket riktigt, men det är precis
på samma sätt med alla dessa vaktmästare, som finnas vid semi¬
narier, skolor o. d. Det är icke något skäl att åberopa i detta fall.
Herr Carlberg: På grund af de af föregående talare an¬
förda skäl anhåller äfven jag att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle afstå utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda fram¬
ställning, och bifalla denna framställning oförändrad, och förkla¬
rade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Friherre Palmstierna begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 53
af sitt utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
37 N:o 48.
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, såvidt
den skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, vaktmästaren
och bifaller denna framställning oförändrad.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 44;
Nej — 55.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu på¬
gående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Punkten 54.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 55.
Uti en den 22 mars 1907 aflåten proposition (n:o 112) hade,
under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver ecklesiastik¬
ärenden för samma dag, Kungl. Maj:t föreslagit, att kamreraren
vid universitet i Lund Oscar Gerhard Regnéll måtte, utöfver honom
vid afskedstagandet författningsenligt tillkommande pension af
2,400 kronor årligen, under sin återstående lifstid från allmänna
indragningsstaten åtnjuta en tilläggspension af 800 kronor årligen
från och med månaden näst efter den, hvari han erhölle afsked
från nämnda kamrerartjänst.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande framställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen
medgåfve att kamreraren vid universitetet i Lund Oscar Gerhard
Regnéll finge utöfver honom vid afskedstagandet författningsenligt
tillkommande pension af 2,400 kronor årligen, under sin åter¬
stående lifstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en till-
läggspension af 600 kronor årligen från och med månaden näst
efter den, hvari han erhölle afsked från nämnda kamrerartjänst.
Herr Clason: Jag anhåller att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
Som kammaren behagade finna af den af departementschefen
åberopade motiveringen, gäller det här en person, som i öfver
50 år varit i statens tjänst, i öfver 42 år bestridt kamrerar-
befattningen vid Lunds universitet, från hvilken det är fråga om
att han nu skall taga afsked, däraf öfver 40 år som ordinarie
innehafvare af densamma, samt tillika från denna tjänstgörings¬
tid åtjuter de allra amplaste vitsord af vederbörande myndigheter
— jag hänvisar till yttranden i motiveringen. Han har nu an¬
hållit, att vid hans afskedstagande en pension måtte beredas
Angående til¬
läggspension
för akademie-
kamreraren
O. G. Regnéll.
N:o 48. 38
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Angående till-
läggspension
för akademi*-
kamreraren
O. G. Re gneil.
(Forts.)
honom till belopp af 3,200 kronor, och vederbörande myndigheter
hafva också tillstyrkt samma belopp med undantag af statskon¬
toret, som vill nedsätta det till 3,000 kronor, en summa, vid
hvilken sedermera utskottet stannat. För det högre beloppet har
emellertid af öfriga myndigheter och däribland äfven af Kungl.
Maj:t anförts ett skäl, som synes mig böra vara afgörande, näm¬
ligen det att motsvarande befattningsinnehafvare vid Uppsala
universitet, därvarande akademikamrerare, är tillerkänd ett pen¬
sionsbelopp af 3,200 kronor, och något giltigt skäl hvarför hane
kollega vid Lunds universitet skulle erhålla en pension, som är
200 kronor mindre, torde enligt min tanke vara svårt att uppvisa.
Nu har statskontoret framhållit, att Regnélls lön vore lägre
än hans kollegas i Uppsala. Det kan så till vida vara riktigt,
som hans kontanta löneförmåner uppgå till 3,750 kronor, under
det motsvarande belopp i Uppsala är 4,000 kronor. Det är emellertid
ett förhållande, som på olika håll alltid betraktats såsom en oegent¬
lighet och som Kungl. Maj:t i en proposition till innevarande års
Riksdag, hvars behandling för öfrigt af statsutskottet blifvit upp¬
skjuten, beträffande Regnéll velat afhjälpa. När man sålunda
velat upphäfva olikheten i aflöningen, så borde det göras äfven
hvad pensionsbeloppet beträffar, så mycket hellre som intet giltigt
skäl kan framföras, hvarför kamreraren i Lund skall vara sämre af-
lönad än kamreraren i Uppsala; ty äfven om man vill säga, att
penningeförvaltningen i Lund skulle vara mindre omfattande än
i Uppsala, uppväges detta mer än nog däraf, att i Uppsala finnes
utom akademikamreraren en på ordinarie stat uppförd akademi¬
bokhållare, under det att akademikamreraren i Lund icke äger
biträde af någon sådan ämbetsbroder.
Det är också en annan omständighet, som synes mig böra
inverka. Det är ju vanligen så, att pensionen skall motsvara de
löneförmåner med undantag af tjänstgöringspenningarna, som eu
tjänstinn öhaf vare har. Hvad akademikamreraren Regnéll beträf¬
far, så har nu, såsom nämnts, hans kontanta lön utgjort 3,750
kronor, däraf 750 kronor varit tjänstgöringspenningar, hvadan
sålunda återstår ett belopp af 3,000 kronor, eller samma summa.
hvartill statskontoret kommit. Men utom denna kontanta lön
åtnjuter Regnéll jämväl, så länge han står i tjänst, afkastningen
af en åkerlott, som för närvarande uppgår till omkring 460 kro¬
nor. Han har sålunda, oberoende af tjänstgöringspenningarna,
för närvarande cirka 3,460 kronor; det beloppet får han behålla,
äfven om han tager ständig tjänstledighet och han är icke skyl-
pig att taga afsked. Då synes mig det orimligt att begära, att
han skulle taga afsked med en pension af blott 3,000 kronor
och sålunda erhålla vida mindre, än om han får ständig tjänst¬
ledighet. På grund häraf anhåller jag att få yrka bifall till
Kungl. Maj.ts förslag.
3» N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Friherre Palmstierna: Här ha åter igen olika frågor
kommit på tal. Den ena är den fråga, som förre talaren först fårJjkaieMit-
nämude, nämligen en jämförelse mellan aflöningsförh&llandena o.ao.rRegn"u.
beträffande akademikamrerarebefattningarna vid Upsala och Lunds (Forts.)
universitet. Det är ju egentligen en fråga, som icke hör hit,
utan frågan är, hvilken lön kamreraren Regnéll har. Om aka-
demikamreraren i Uppsala har mer eller mindre än akademikam-
reraren i Lund är en fråga, som icke hör hit, och hvarför han
har mera i Uppsala är en sak, som jag icke har reda på. Om
det är därför, att han har akademihemmannen att tillse, vet jag
ej. Att man från Lund naturligtvis säger, att akademikamrerarna
i Lund och Uppsala böra hafva lika mycket, det är naturligt.
Om man emellertid talar om denna akademikamrerare Reg-
nell — och alldeles oafsedt hans förtjänster, som icke egentligen heller
höra hit — så har han 3,750 kronor i lön, d. v. s. han hade 3,000
kronor och fick 1892 sålunda för femton år sedan, ytterligare
750 kronor som ett personligt lönetillägg. När han sålunda år 1892
fick ett personligt lönetillägg, och Kung]. Maj:t icke förrän år
1907 hemställt, att akademikamrerarna i Uppsala och Lund skola
med afseende på aflöningsförmåner vara lika, kan man ju låta
Uppsala vara i fred. Af dessa 3,750 kronor har han 2,400 kronor
i verklig lön, och sedan räknas åter 600 kronor såsom hans löne¬
tillägg. Det är i öfverstämmelse med statskontorets utlåtande
som utskottet föreslagit, att han skall få 2,400 kronor -)- 600
kronor i pension.
Sedan har man frågan om ängslotten. Om denna säga
myndigheterna därnere i Lund, som bäst äro ägnade att försvara
Regnéll, att därtill kan man icke taga hänsyn i fråga om pensions
bestämmande för honom.
Nu säges, att om Kungh Maj:t år 1907 föreslagit, att aka-
demikamrerarne i Uppsala och Lund år 1908 skola blifva likställda
och att sålunda akademikamreraren i Lund då får en högre lön,
så bör han äfven nu få tillgodoräkna sig de 200 kronor, som
han nästa år erhåller mer i lön. Här har emellertid förut talts
om den principen, att oafsedt om en person redan fått pension,
skall hans pension ökas. Här är åter en annan princip, som
framhålles. Om en tjänstinnehafvare framdeles blir berättigad
till högre lön, så skall det dessförinnan räknas honom till godo
för erhållande af en högre pension. Det har statsutskottet lika
litet som statskontoret kunnat vara med om. Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.
Herr Clason: Jag ber att få svara endast ett par ord på
hvad den ärade talaren på jönköpingsbänken anförde.
Han sade, att hänsyn icke skulle tagas till åkerslotten eller
till afkastningen af densamma. Ur rent praktisk synpunkt tror
jag dock, att man därtill måste taga ganska mycken hänsyn. Ty
N o 48. 40
Angående till¬
äggspension
för akademie-
kamreraren
O. G. Regnéll.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
saken ställer sig naturligtvis så, att om en person med 3,460 kronor
i lön förklarar sig villig afgå med 3,200 kronor i pension eller den
pension, som andra befattningsinnehafvare i hans ställning erhålla,
är det naturligtvis därför icke gifvet, att han är villig afgå med
lägre pension.
Såvidt jag förstår, kan statsutskottet icke heller undgå att
taga ståndpunkt till frågan om likställighet med akademikamre-
raren i Uppsala, ty Kungl. Maj:t har framlagt proposition till
Riksdagen rörande denna sak. Och om mannen sitter kvar,
måste någon lön bestämmas för honom äfven för 1908; utskot¬
tet kommer således i alla händelser att stå inför denna fråga,
och jag menar, att krafvet på likställighet då med fog måste
komma fram. Det är ju så, att universitetet i Lund i flera hän¬
seenden icke är så rikt utrustadt som det i Uppsala; det är ju
beroende på flera olika förhållanden, ehuru man väl kan säga,
att, då det gäller en kulturell utpost i en gränsprovins, motiv
kunde finnas för att stärka densamma så mycket som möjligt.
Men att upprätthålla olikställighet äfven i fråga om en plats,
som är af alldeles enartad beskaffenhet vid det ena universi¬
tetet och vid det andra, är dock något, som synes mig icke vara
billigt, och jag vidhåller därför mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i en¬
lighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare därpå att kammaren, med af slag å utskottets hem¬
ställan, så vidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 56—63.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 64.
I statsverksproposition under punkten 37 af förevarande
hufvudtitel har Kung], Maj:t föreslagit, att för tidigare pensio¬
nering af afskedadt indelt manskap, i enlighet med de af Kungl.
Maj:t med 1905 års lagtima Riksdag bestämda grunder, måtte å
extra stat för år 1908 anvisas ett förslagsanslag å 50,000 kronor,
att tilldelas Vadstena krigsmanshuskassa.
I samband med nämnda punkt hade utskottet förehaft till
behandling en inom Andra Kammaren af herr C. F. Vahlquist
väckt motion (n:o 79), däruti hemställts, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
41
N o 48.
förbättrad pensionering af såväl hädanefter afgående pensions-
berättigadt som ock redan pensioneradt indelt manskap vid armén.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt
a) att Riksdagen måtte, för tidigare pensionering af afskedadt
indelt manskap, i enlighet med de af Kungl. Maj:t med 1905
års lagtima Riksdag bestämda grunder, å extra stat för år 1908
anvisa ett förslagsanslag å 50,000 kronor att tilldelas Vadstena
krigsmanshuskassa; samt
b) att herr Vahlquists ofvannämnda motion icke mätte af
Riksdagen bifallas.
Vid mom. b) af förevarande punkt hade reservation afgifvits
af herr J. T. Larsson, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte, med bifall till herr Vahlquists motion, be¬
sluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förbättrad pensionering af såväl hädanefter afgående
pensionsberättigadt som ock redan pensioneradt indelt manskap
vid armén.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. b).
Friherre Beck-Fri is,- Johan: Herr grefve och talman,
mina herrar! Det måste medgifvas, att pensionsvillkoren för in¬
delt manskap af armén äro synnerligen otillfredsställande. För
dem, som afskedades före den 1 januari 1901, utgår i regel ett
pensionsbelopp intill 72 års ådler af endast 24 kronor årligen,
och för dem, som afskedades efter denna tidpunkt 36 kronor år¬
ligen. En hel del af dem, som före 1901 erhöllo afsked, upp¬
bära emellertid endast 15 kronor i pension. Från och med 72 års ålder
t. o. m. en ålder af 80 år utgör pensionen 48 kronor samt från och
med 80:de lefnadsåret 72 kronor. Dessutom tillkomma mindre till-
läggspensioner för sådant manskap, som varit befordradt. Statsut¬
skottet har förklarat sig icke sakna medkänsla för saken, men af-
styrker likväl den skrifvelse, som genom motion i Andra Kam¬
maren blifvit föreslagen.
Utskottet redogör för de kassor, från hvilka dessa pensioner
utgå, hvaraf man ser, att under sista 5-årsperioden Vadstena
krigmanshusfond minskats med 35,000 kronor, under det att in¬
validfonden ökats med ett par 100,000 kronor. Sedan har ut¬
skottet äfven lämnat redogörelse för beväringsmanskapets invalid-
och pensionsfond, hvilken dock icke får tagas i anspråk för detta
ändamål. Emellertid synes det att, äfven om ungefärliga afkast-
Om förbättrad
pensionering
af afskedadt
krigsmanskap.
N:o 48. 42
Om förbättrad
pensionering
af afskedaat
krigsmanskap.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
ningen af dessa fonder åtgått, äro de dock icke fullständigt ut¬
nyttjade, eftersom de kunnat tillväxa. Jag tror icke det direkt
vant motionärens afsikt att fonderna skulle lämna medel till pen¬
sionernas ökning, utan torde nog motionären hafva tänkt sig att,
om man verkligen finner högre understöd här vara af nöden,
medel skulle beredas genom statsanslag. Tänker man sig denna
sak, är det naturligtvis af vikt att veta, huru mycket det här är
fråga om. Antager man — såsom här en ledamot i kammaren
i går sade till mig — att pensionstagarhes antal skulle gå till 12 å
13,000 man, och att de alla skola få ökad pension, så blefve det
ett stort belopp. Så många, som här antagits, blefve det dock
icke, af det skäl att det indelta manskapet numera på grund af
den nya arméorganisationen afskedas vid unga år, redan med 20
tjänste- och 45 lefnadsår, då de erhålla en liten pension. Det är
dock väl icke meningen att lämna dessa karlar, som äro fullt ar¬
betsföra, ökad pension, utan skulle den utredning, som föreslås,
visa, huru många gamla indelta soldater, som kommit till den
ålder, att de icke kunna bidraga till sitt uppehälle, och därför
äro i behof af understöd, samt huru stora belopp vore erforder¬
liga för att gifva dem sådan tillökning i deras pension, att de
något så när finge en skaplig bergning. Jag tror således att den
utredning, som i motionen är begärd, har många och talande
skäl för sig, och på denna grund, herr grefve och talman, yrkar
jag bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Nyström, Carl: Jag skulle försöka säga några ord
till förmån för herr Vahlquists motion, rörande förbättrade pen-
sionsvillkor för dessa indelte soldater.
Hvar och en torde påminna sig, huru populära dessa solda¬
ter alltid varit, huru man firade dem i tal och skrift, på vers
och prosa. Jag tror fullkomligt, att de förtjänade alla dessa vackra
ord, men man lefver icke af sådant allenast, helst på gamla da¬
gar och helst nu, sedan vi fått dyrare tider. Då det tyckes vara
mycket svårt för dessa sålunda besjungna att draga sig fram,,
och de verkligen tyckas lida nöd, är väl också i sin ordning, att
man kommer dem till hjälp. Statsutskottet har förklarat sig
hafva medkänsla för saken; detta är ju godt och väl, men hur
skall hjälpen åstadkommas? Såsom saken nu står, och eftersom
statsutskottet icke kunnat påvisa några tillgångar, kan det ske
på två sätt, antingen så, att man upphjälper och förbättrar bön¬
sten att svälta — men det är nog litet svårt; det kan icke en
gång statsutskottet, som annars kan allting — eller också genom
att anskaffa mera pengar, och det kan statsutskottet, i synnerhet
som det slipper att sjelf anskaffa medel, utan dessa skola upp-
lånas. Så att detta synes lätt nog. I afseende å behofvet har en¬
dast yrkats utredning genom Kungl. Maj:t, och detta tycker jag
det goda ändamålet förtjänar. Man har framhållit för öfrigt, att
43 N:o 48.
Onsdagen ckn 22 Maj, f. m.
uär alla dessa gamla knektar dött, komma här ifrågavarande
fonder att återgå till statsverket, som därigenom skulle ersättas
de utgifter det haft, för att nödtorftligen hjälpa dem fram under (portB.)
lifvet. Under nuvarande förhållanden kan jag dock icke yrka
bifall till herr Vahlquists förslag, men har velat framhålla dessa
synpunkter, på det att ärendet i Riksdagen måtte erhålla bästa
tänkbara lösning.
Herr Ewerlöf: Då jag i allt väsentligt instämmer med
friherre Beck-Friis, kan jag inskränka mig till att yrka bifall till
skrifvelseförslaget.
Herr Ericsson: Jag vågar försäkra herrarna, att ingen kan
hysa lifligare medkänsla för den indelta stammens gamla med¬
lemmar än jag gör, och jag skulle innerligt gärna sett, att det
syfte hvartill motionären, herr Vahlquist sträfvar, kunnat reali¬
seras. Mina kamrater i statsutskottet veta, att jag sökt så långt
möjligt varit verka i denna riktning genom att utreda, hvarifrån
penningar skulle tagas, ty för min del kunde jag från början
icke vara med om att bereda medel genom direkt statsanslag.
Då hade vi kommit in å en princip, som visserligen af kamma¬
ren i dag tycks hafva godkänts, d. v. s. att gamla pensionsstater
genom statsanslag kunna förbättras och ändras, en prin¬
cip, som jag i likhet med de flesta af statsutskottets öfriga med¬
lemmar ansåg i hög grad betänklig. Det återstod då intet annat
än att utreda, huruvida af tillgängliga fonder medel kunde tagas
till förbättring af de gamla indelta soldaternas pensionering. Att
den behöfde förbättras, att detta var önskligt, tror jag alla, såsom
nyss nämndes, voro eniga om. Enligt hvad redan blifvit upp¬
lyst, förekommer på sidan 199 en redogörelse, af hvilken fram¬
går, att Vadstena krigsmanshusfond icke ökats, utan gått ned.
Däremot har invalidhusfonden stigit något under årens lopp,
hvarjämte beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond betj’d-
ligt gått upp, hufvudsakligen därigenom att bötesmedel för un¬
derlåten inställelse vid beväringsmönstringar och för bristande
leveranser till kronan tillförts denna fond. Men, mina herrar,
dessa fonder äro afsedda att understödja värnpliktige, som under
tjänsten ådragit sig skada och framför allt, vid krigstillfällen, att
bereda pension åt blesserade krigsmän, särskildt af beväringen.
Genom eu af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagen lag är stad¬
gadt, att medel från ifrågavarande fond böra afses för detta än¬
damål, och vid sådant förhållande har jag, trots det intresse jag
hyser för saken, icke funnit möjligt att anvisa medel härvidlag;
då jag vidare icke kunde vara med om att begära direkt stats¬
anslag, af skäl, som jag nyss anförde, återstod för mig icke annat
än att förena mig om det beslut, som fattades först på afdel-
SJ'0 48. 44 Onsdagen den 22 Maj, f. m.
^pensionering ningen och sedan af utskottet, och hvartill jag, ehuru med leds-
af afskedadt nåd, yrkar bifall.
krigsmanskap.
Herr von Baumgarten: Då denna kammare städse hållit
på indelningsverket, hvilket hos kammaren haft sitt bästa stöd,
böra vi, när det nu snart upphör att existera, icke glömma att
lämna dessa gamla pensionstagare ett verksamt understöd, då de
lämna tjänsten tidigare än de äro skyldiga att göra. Jag skulle
glömma min plikt mot den armé, som jag tillhört under mer
än 30 år, om jag icke gjorde hvad i min förmåga står för att
förbättra dessa gamla soldaters ställning, hvarför jag, herr grefve
och talman, yrkar bifall till skrifvelseförslaget.
Friherre Beck-Friis, Johan: Just med anledning af att dessa
indelta soldaters anställning i armén nu kommer att så småningom upp¬
höra, skulle man kunna tänka sig, att saken ordnades på något
sådant sätt, att de finge bättre pensionsvillkor. Man kan redan
nu beräkna, huru många dylika soldater komma att få pension
från Vadstena krigsmanshuskassa, och det vore således icke
farligt att gifva sig in på denna undersökning
Major Ericsson säde, att ingen kunde hysa mer intresse än
han för att desse afskedade krigsmän måtte hjälpas, men inom
af delningen och i statsutskottet har man icke vetat, huru hjälpen
skulle åstadkommas; därför tycker jag, att major Ericsson och
utskottsledamöterna i första hand borde gå med på skrifvelsen
samt öfverlämna frågan till Kungl. Maj:t, hvarigenom saken
kanske kunde afhjälpas.
Friherre Palmstierna: Saken skulle öfverlämnas till Kungl.
Maj:t och Riksdagen därigenom få veta, huru det indelta afske¬
dade manskapet skall hjälpas. Det kan ju icke hjälpas på mer
än ett sätt, och därtill behöfves penningar. Jag föreställer mig
att, när man aflåter en skrifvelse, bör man veta, hvad man vill,
och sedan stå för skrifvelsen. Således, när saken fått sin utred¬
ning, blir det Riksdagens sak att anslå tillräckliga medel för
ifrågavarande ändamål. Att sådana icke kunna tagas från Vad¬
stena krigsmanshuskassa, har statsutskottet visat.
Hvad antalet af dessa pensionstagare angår, är det nu 12,500
och det ökas årligen. Statsutskottet har en fullständig lista, utvisande
huru de år för år komma att ökas; man skulle kunna tänka sig, att
minskning snart bör inträda, men ännu så länge fortfar ökningen.
Därtill kommer, att efter 1912, då en stor del af den indelta
armén skall försvinna, man får pensionera en del, som ännu icke
hunnit pensionsåldern, hvarvid nämnda kassa säkerligen kommer
att tagas i anspråk, för att icke tala därom, att nu ifrågavarande
kassor äro afsedda att i händelse af krig bekosta vården af så¬
rade och sjuka. De få således icke gå åt under fred. Vid en
45 N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, £. na.
höjning af dessa alltför små pensioner med 25 kr. till hvar och
en af de 12,500 afskedade, hvilkas antal såsom sagt ständigt ökas,
äro vi uppe i en summa af 300,000 kr. om året; med eu höj¬
ning af 50 kr. i medeltal hade vi eu årlig utgift af 600,000 kronor.
Innan således Riksdagen skrifver till Kungl- Maj:t med anhållan,
att han ville taga hand om saken, bör den hafva klart för sig
om den är villig att anslå 3- ä 600 tusen kronor om året för dessa
personers pensionering. Det är ju ingen, som icke har känsla
för dem, särskild! af oss för detta militärer, som i hög grad
intressera oss för saken. Men å andra sidan torde man med¬
gifva, att tjänstgöringen per år synnerligast för de äldre, 30 da¬
gar — på sista tiden har det varit något mer — icke varit sär¬
deles betungande. Skall man aflåta en skrifvelse till Kungl.
Maj:t bör man veta hvad man vill och kunna stå för densam¬
ma, och vi finge således i denna fråga vara beredda på att anslå
3-, 4-, 5- å 600 tusen kronor; i annat fall är det enligt min mening
bättre att afstå från att skrifva till Kungl. Maj:t.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Nyström, Carl: Jag vågar i alla fall hemställa, om,
sedan nu blifvit så ampelt erkändt, att behof finnes, och då
herr Vahlquists yrkande endast går ut på en utredning, huru man
skall kunna möta dessa behof, det icke vore vår skyldighet att
gå med på en sådan skrifvelse, isynnerhet när statsutskottets försva¬
rare bemött den saken med sådana påminnelser, som att man
icke vet huru stor summa skulle behöfvas m. m. Nåväl, vårt
yrkande är endast tillsvidare, att vi skola få klara papper på att
här kan hjälpas, och om det kan hjälpas, så skall det hjälpas.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefatta¬
des i den vid ifrågavarande moment afgifna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 64
mom, b) af sitt utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Om fOrbättrad
pensionering
af afskedadt
krigsmanskap.
(Forts.)
N:o 48.
46
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Vinner nej, afslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefattas i den af herr J. T. Larsson vid punkten af-
gifna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 55.
Nej — 38.
Angående
beredande af
tillfälliga
understöd åt
afskedade
under-
vid armén.
Punkten 65.
Uti en den 19 april 1907 afbiten proposition (n:o 174) hade
Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen att å extra stat under tionde
hufvudtiteln för år 1908 uppföra ett förslagsanslag å 34,360 kronor
ochvedtrukar för utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade underofficerare
och vederlikar vid armén under villkor, att understöd ej måtte
tilldelas annan än den, som styrkt sig vara i behöfvande om¬
ständigheter och före år 1902 erhållit afsked med pension från
arméns pensionskassa eller, på grund af punkt 8 i kungl. cirku¬
läret den 22 juni 1877, från allmänna indragningsstaten, samt
att i afseende å understödets belopp iakttoges, att för den, hvilkens
pension och fyllnadspension icke uppginge till 200 kronor, under¬
stödet icke måtte tillsammans med pensionen och fyllnadspensio¬
nen öfverstiga 300 kronor, och att till annan pensionär understöd
icke måtte utgå med högre belopp än 100 kronor eller tillsammans
med pension och fyllnadspension öfverstiga 600 kronor.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren af herr C. H. P. af Buren väckt
motion (n:o 39), däri föreslagits, att Riksdagen behagade bevilja
ett förslagsanslag af 32,000 kronor för 1907 att ställas till direk¬
tionens för arméns pensionskassa förfogande att användas till
tilläggspensioner för detta år å 100 kronor stycket till sådana
f. d. underofficerare och vederlikar, som åtnjöte pensioner enligt
gamla pensionsstaten.
Utskottet hade på angifna skäl hemställt, att Riksdagen, med
afslag å herr af Buréns i ämnet väckta motion, måtte på det sätt
bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, att ett belopp af
högst 3,000 kronor finge från det under riksstatens tionde hufvud-
titel anvisade förslagsanslag för utbetalande af fyllnadspensioner
m. m. utgå till utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade
underofficerare och vederlikar vid armén under villkor, att under¬
stöd ej finge tilldelas annan än den, som styrkte sig vara i be¬
höfvande omständigheter och före kungl. cirkulärets angående
pensionsreglering för armén den 22 juni 1877 trädande i kraft
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
47
N:o 48
(Forte.)
tillträdt pension och fyllnadspension under 400 kronor, samt att b£§%%teaJ
berörda understöd icke finge, pension och fyllnadspension inbe- a^‘t%adl
räknade, öfverstiga detta belopp. a/skedade
under¬
officerare
Herr statsrådet Tingsten: Jag anhåller att i denna fråga ochvedenikar
få yttra några ord och därvid särskildt beröra de motiv, som v‘ arm "
ligga till grund för Kungl. Maj:ts framställning i detta ämne.
Såsom synes här på sid. 200, har Kungl. Maj:t föreslagit,
att Riksdagen skulle bevilja tillfälligt understöd åt afskedade
underofficerare och vederlikar vid armén under vissa villkor och
bestämmelser. Huru dessa villkor och bestämmelser skulle komma
att verka vid understödens utdelande är angifvet å den tabell,
som är upptagen å sid. 204, där man ser, huru de olika pensions-
förhöjningarna skulle komma att utgå. Att märka är emellertid,
att de där upptagna beloppen, tillsammans 34,360 kronor, såsom
tillfälliga understöd icke komma att i verkligheten utgå, dels
emedan tabellen är en beräkning, som gäller i fall understöd
skulle utdelas till samtlige där upptag;ne pensionstagare, och dels
därför att Kungl. Maj:t har föreslagit, att understöd icke skulle
utgå generellt, utan endast efter pröfning i hvarje särskildt fall,
d. v. s. att behofvet af understöd skulle i hvarje sådant fall vara
konstateradt och ådagalagdt. Nu bar statsutskottet icke kunnat gå
med så långt utan stannat vid de lägst pensionerade f. d. under-
officerarne och gjort den hemställan, som nyss har blifvit uppläst.
Då jag tillstyrkte aflåtandet af denna proposition, var jag
visst icke blind 'för de betänkligheter eller invändningar, som
skulle komma att resas mot Kungl. Maj:ts förevarande framställ¬
ning, men då jag skulle välja å ena sidan mellan principen att
i föreliggande fråga icke vidtaga någon åtgärd och å andra sidan
den behjärtansvärda saken att, hvad på mig kunde ankomma,
söka hjälpa, där hjälp behöfdes, lät jag betänkligheterna fara och
tillstyrkte Kronprinsen-Regenten aflåtandet af den föreliggande
propositionen. Jag gjorde det desto hellre som, — såsom redan
framhållits — här icke varit fråga om att skära samtliga pen¬
sionstagare öfver en kam utan endast träda hjälpande emellan
för verkligt behöfvande. I detta fall kan jag vädja endast till
kammarens barmhärtighetskänsla och, följer kammaren den käns¬
lan, så tror jag och vågar hoppas, att kammaren icke skall vägra
att låta välviljans solstrålar lysa in i månget behöfvande hem,
där man med tacksamhet mottager om än så ringa understöd,
men där man skulle känna sig bittert besviken, därest afslag nu
skulle följa på Kungl. Maj:ts framställning.
Mina herrar, icke kan väl den omständigheten, att icke alla
med dessa underofficerare jämförliga f. d. statstjänare samtidigt
kunna erhålla ett liknande understöd, vara tillräckligt skäl för
afslag. En sådan princip skulle ju, äfven den, i sin ordning
hafva synnerligen betänkliga konsekvenser. Och en sådan prin-
N:o 48. 48
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
bredande6af ciP torde ieke böra vara alltför tungt vägande inför utsikten att
u ‘‘d^tofåt kuuna kereda lättnad i de ekonomiska svårigheterna för dessa
a/skedade gamla underofficerare. Till att lindra nöden och afhjälpa behof-
officerare ven. är säkerligen denna kammare redobogen, och med hänsyn
och vederlikar kärtad vågar jag i kammarens lifliga behjärtande, i kammarens
vid armén. g0C]pet- och välvilja, innesluta Kungl. Maj:ts föreliggande fram-
1 or 8; ställning.
Friherre Palmstierna: Det synes på sid. 201, att första
skälet till den af Kungl. Maj:t nu gjorda framställningen är eu
petition från f. d. sergeanten Nordstrand och fyratiofem andra
f. d. underofficerare. Sedan har utredning skett, och när detta
föredrogs i konseljen, hade statsrådet och chefen för finans¬
departementet, såsom synes sid. 205 sina betänkligheter. Herr
statsrådet anförde därvid till protokollet.
»Profningen af den jämväl ur principiell synpunkt ömtåliga
frågan huruvida på grund af den föreliggande framställningen
proposition skulle till Riksdagen aflämnas, hade enligt min me¬
ning bort föregås af en fullständig utredning rörande de följder,
som, enligt hvad statskontoret framhållit, otvifvelaktigt komma
att af ett bifall till nu förevarande ansökning framkallas. Då en
sådan utredning ej för närvarande föreligger, har jag ansett, att
ansökningen under för handen varande förhållanden ej bort till
annan åtgärd föranleda, än att en dylik undersökning bort igång¬
sättas.»
Ja, när det är fråga om pensioner, kan det det icke nekas,
att statskontoret och finansministern äro rätt goda auktoriteter.
Chefen för landtförsvarsdepartementet har låtit hjärtat tala, och
därom är ju icke något att säga, men när saken skall pröfvas
ur statsutskottssynpunkt håller man sig allt gärna till statskonto¬
ret och chefen för finansdepartementet.
Hvad själfva saken beträffar, är det två olika år, som pen-
sionsförhöjningar skett och det ganska betydliga. Den ena var
1877 med tillämpning från och med år 1878, och den andra år
1902. Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att alla de, som hafva
fått pension före 1902, skulle komma upp till 600 kronor. Då
har utskottet icke kunnat följa med vid detta, och det är dels
för den princip, som här uttalats om sådana där pensionsförhöj-
ningar baklänges, och dels af det särskilda skälet i år, att stats¬
utskottet ställt sig afvisande mot herr Hammarlunds förslag att
låta folkskollärarna, som blifvit pensionerade före 1902, få en för¬
höjd pension till 400 kronor. Och den uppfattningen har kam¬
maren bifallit. Då är det naturligtvis svårt att taga en annan
princip beträffande äldre underofficerare. Utskottet har försökt
att ställa sig på jämn ståndpunkt och därvid tagit hänsyn dels
till de äldre folkskollärare, som fingo afsked före år 1867 och
därför fått understöd, och dels till de underofficerare, som äro af-
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
4‘J N:o 48.
skedade före 1878 och hafva ringa pension, såsom finnes angif-
vet på sid. 206. Det är icke många, men de äro i medeltal 83
år gamla, och utskottet har ansett, att staten borde kunna hjälpa
dem på samma sätt som de äldre behöfvande folkskollärarna,
hvilka blifvit afskedade före 1867; och då därtill icke skulle er¬
fordras mer än omkring 3,000 kronor, har det synts utskottet,
att det icke behöfdes något särskildt anslag, utan att detta kunde
tagas på det stora förslagsanslaget.
Jag tillåter mig hemställa om bifall till utskottets förslag.
Grefve Wachtmeister, Axel: Jag anser, att statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet anfört så talande skäl, att
kammaren bör bifalla Kungl. Maj:ts proposition och icke utskot¬
tets hemställan. Utgår man därifrån att ifrågavarande kategorier
af gamla pensionerade underofficerare hafva så knapphändiga
pensioner, att dessa verkligen icke räcka till ett nödtorftigt lifs¬
uppehälle — och detta har man allt skäl att göra, då man på
sid. 204 ser de belopp, till hvilka pensionerna uppgå och att
flertalet belopp äro ytterst små och alla betydligt understigande
det belopp, 780 kronor, till hvilket de nu utgående lägsta pen¬
sionerna till sergeanter af andra klassen uppgå — utgår man
alltså därifrån att statens hjälp härvidlag behöfves och är nöd¬
vändig, anser jag, att de af statsrådet och chefen för finansde¬
partementet uttalade principiella betänkligheterna, hvilka äfven af
statsutskottet åberopats, här icke böra gälla. Den ifrågasatta ut¬
redningen skulle ju närmast afse att utreda, i hvilken utsträck¬
ning liknande framställningar kunde komma att framlockas från
liknande kategorier af gamla pensionerade statstjänare, därest
Riksdagen nu skulle bifalla Kungl. Majas proposition. Men äfven
om man med tämligen stor visshet kan motse, att ett rätt stort
antal sådana framställningar komma att genom bifall till proposi¬
tionen framlockas, så anser jag dock det vara statens skyldighet
att redan nu lämna hjälp åt dessa underofficerare, om hvilka ut¬
redning redan nu föreligger och hvilka bevisligen lida brist. De
andra framställningarna böra sedan pröfvas, när de framkomma
och när utredning om dem föreligger. I det hela kan saken icke
hafva så stora konsekvenser, att det blir fara för statens finanser.
Och då den hjälp, som statsutskottet bjuder, är så ytterligt mini¬
mal, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj ds proposition.
Grefvevon Rosen : Det har in vändts mot Kungl. Maj:tsförslag
att det ur principiell synpunkt skulle vara oriktigt att verkställa
den ifrågasatta jämkningen åt pensionsbeloppen utan föregående
utredning rörande följderna med hänsyn till andra grupper af
f. d. statstjänare, som skulle kunna göra anspråk på liknande
förhöjning.
Första Kammarens Frot. 1907. N:o 48.
Angående
beredande af
tilljälliga
understöd åt
a/skedade
under¬
officerare
och vederlikar
vid armén.
(Forte).
4
N:o 48. &0 Onsdagen den 22 Maj, f. m.
beredande 'af Jag tror icke, att denna invändning bör vara afgörande. Pen-
tiii/äiiiga1 sionsväsendet inom armén har alltid brukat skiljas från pensions-
“afskefade1 frågor för civila tänstemän, och om man nu gör en jämkning i
officerare förut beviljade pensioner åt f. d. militärer, inför man således icke
och vederlikar någon nyhet, utan följer endast en gammal praxis.
vid amen. Utgår man från detta, blir frågan, om behof af pensionstill-
( orts.) jjjgg verkligen föreligger och Indika belopp som med afseende härå
skola anvisas hos statskassan. Kungl. Maj:t har föreslagit — jag
erinrar därom — att för dem, hvilkas pensioner icke uppginge till
mer än 200 kronor, understödet i sin helhet i alla händelser icke
finge öfverskrida 300 kronor, och att till annan pensionär under¬
stöd icke måtte utgå med högre belopp än 100 kronor eller till¬
sammans med pension och fyllnadspension öfverstiga 600 kronor.
Dessa belopp äro således icke synnerligen stora, och det är intet
tvifvel om, att pensionärerna väl behöfva dessa tillägg.
Nu har statsutskottet anslutit sig till de nämnda principiella be¬
tänkligheterna och ansett, att staten skulle lämna förhöjning blott
till en viss kategori af pensionsinnehaf vare, nämligen sådana som
fått pensionstillägg före regleringen af de militära pensionerna år
1878. Då dessa pensionärer hafva en medelålder af 83 Va år,
skulle en dylik anordning icke länge tynga statskassan, och den
beräknas äfven till en början icke komma att kräfva mera än 3,000
kronor för år. Men det är icke endast dessa äldre pensionärer,
som verkligen behöfva ett tillskott, utan äfven de yngre kunna
säkerligen vara i behof däraf. Härför skulle erfordras högst 34
å 35,000 kronor. Beloppet är således ur statsfinansiell synpunkt
icke så särdeles stort, men det skulle medföra en mycket god
hjälp för alla dessa gamla uttjänta underofficerare från den sven¬
ska armén. Då således efter mitt förmenande ett verkligt behof
föreligger och de principiella betänkligheterna icke böra förhindra
Riksdagen från att genom ett jämförelsevis måttligt anslag för¬
söka afhjälpa detsamma, ber jag få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i ifrågavarande punkt hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställ¬
ning, och bifalla denna framställning oförändrad, och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen med öfvervä¬
gande ja besvarad. Friherre Palmstierna begärde votering, i an¬
ledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 65
af sitt utlåtande n:o 11, röstar
51
N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, af slår kammaren utskottets hemställan, såvidt
den skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 41.
Nej — 56.
Punkten 66.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsut¬
skottets den 17 och 18 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o
125, angående ordinarie postbetjäntes aflöningsförhållanden, pen-
sionsrätt åt kvinnliga posttjänstemän samt fastställande af utgifts-
stat för postverket m. m.
I statsverkspropositionen under sjette hufvudtiteln hade Kungl.
Maj:t, hvad anginge postverket, föreslagit,
att Riksdagen måtte dels godkänna i statsrådsprotokollet in¬
taget förslag till ändrad lydelse af § 3 i aflöningsreglementet för
tjänstemän och betjänte vid postverket den 6 juni 1902 att till-
lämpas från och med år 1908, dels ock, med godkännande af de
enligt statsrådsprotokollet tillstyrkta ändringarna i postverkets
stater, bestämma postverkets anslag förslagsvis till 18,200,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom anslaget till
postverket skulle ökas med 1,475,000 kronor.
Till utskottets behandling hade därjämte öfverlämnats tre
särskilda motioner väckta, en inom Första Kammaren (n:o 16) af
herr E. D. Heiiman samt två inom Andra Kammaren, nämligen
(n:o 37) af herr I). Persson i Tällberg och (n:o 106) af herr A.
Thylander m. fl.
Uti sitt utlåtande n:o7 hade statsutskottet afgifvit yttrande öfver
Kungl. Maj:ts berörda förslag utom hvad anginge pensionsrätt åt
kvinnliga posttjänstemän, ordinarie postbetjäntes aflöningsförhåll-
landen, höjning af anslaget till ålderstillägg, höjning af anslaget
till arfvoden åt extra postbetjänte och till hyresbidrag för en del
betjänte samt höjning af anslaget till traktamenten för postbe¬
tjänte, äfvensom ändrad lydelse af § 3 i aflöningsreglementet för
tjänstemän och betjänte vid postverket den 6 juni 1902, i hvilka
Angående
beredande af
tillfälliga
understöd åt
afskedade
under¬
officerare
och vederlikar
vid armén.
(Forts.)
N o 48. 52
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
frågor samt beträffande herrar Henmans, Thylanders m. tf. samt
D. Perssons ofvanberörda motioner utskottet förmälte sig skola
framdeles under Riksdagen afgifva utlåtande, hvilket nu förelåge.
Utskottet hade nu af anförda skäl hemställt
att Riksdagen måtte
a) bifalla hvad i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
12 januari 1907 föreslagits beträffande pensionsrätt åt kvinnliga
posttjänstemän;
b) med godkännande af de enligt samma statsrådsprotokoll
föreslagna ändringar i aflöningsstaten för ordinarie postbetjänte
samt med afslag å hvad herrar E. D. Hedman och A. Thylander
med flere uti ofvanomförmälda motioner i detta hänseende före¬
slagit, bestämma denna stat till 1,908,000 kronor;
c) med bifall till hvad Kungl. Maj:t föreslagit samt med af¬
slag å herr A. Thylanders m. fl. därutinnan gjorda yrkande be¬
stämma förslagsanslaget till ålderstillägg till 840,000 kronor;
d) med bifall till hvad Kungl. Maj:t föreslagit bestämma
förslagsanslaget till arfvoden åt extra postbetjänte och till hus-
hyresersättning för en del betjänte till 700,000 kronor;
e) med bifall till herr D. Perssons ofvannämnda motion be¬
stämma det under omkostnadsstaten upptagna anslaget till trakta¬
menten för postbetjänte till 380,000 kronor;
f) godkänna Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 3
i aflöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid postverket
den 6 juni 1902; dock med tillägg, att i fråga om skyldighet att
från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall
gälla hvad i särskild lag angående civila tjänsteinnehafvaras rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter till¬
trädes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt
g) bestämma postverkets anslag i sin helhet, förslagsvis, till
18,214,000 kronor, att af postmedlen direkt utgå, hvarigenom an¬
slaget till postverket skulle ökas med 1,489,000 kronor.
Vid utlåtandet hade anförts reservation af herrar E. Ham¬
marlund, D. Persson, F. J. T. Larsson och F. TV. Thorsson, hvilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte
a) bifalla hvad i statsrådsprotokollet öfver civiiärenden den
12 januari 1907 föreslagits beträffande pensionsrätt åt kvinnliga
posttjänstemän;
b) med bifall till herrar E. D. Heumans och A. Thylanders
m. fl. ofvannämnda motioner bestämma aflöningsstaten för
ordinarie postbetjänte till 2,156,000 kronor;
c) på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts förslag, att i enlighet
med herr A. Thylanders m. fl. motion förslagsanslaget till
ålderstillägg bestämdes till 802,000 kronor;
d) med bifall till hvad Kungl. Maj:t föreslagit bestämma för-
Onsdagen den 22 Maj, f. in. 53
slagsanslaget till arfvode åt extra postbetjänte och till hushyres-
ersättning för en del betjänte till 700,000 kronor;
e) med bifall till herr D. Perssons ofvannämnda motion be¬
stämma det under omkostnadsstaten upptagna anslaget till trakta¬
menten för postbetjänte till 380,000 kronor;
f) godkänna Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 3
i afiöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid postverket
den 6 juni 1902; dock med den ändring, att vaktbetjänt må till¬
träda medgifvet aflöningstillägg respektive fem och tio år efter
det han tillträdt ordinarie postvaktbetjäntbefattning, äfvensom
med det tillägg, att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå samt
i fråga om rätt till pension skall gälla, hvad i särskild lag angå¬
ende civila tjänsteinnehafvares rätt till pension är vid tiden för
den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare
af befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt
g) bestämma postverkets anslag i sin helhet, förslagsvis, till
18,424,000 kronor, att af postmedlen direkt utgå, hvarigenom
anslaget till postverket skulle ökas med 1,699,000 kronor.
Punkten a).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten b).
Herr Heurnan: Hvarför har jag motionerat i fråga om
postbetjänte? Först och främst därför, att det är en för mig
mycket stor humanitär fråga. Det gäller en kår af tjänstemän i
vårt samhälle, på hvars plikttrogna arbete hela vår sociala trefnad
beror och med hvilket hela vårt affärslif i det allra närmaste samman¬
hänger. Det gäller en kår, som också under utöfvande af sin tjänst
är utsatt för ganska störa frestelser och äfven för ganska märkliga
faror, såsom vi under senare tid haft exempel på. Men utom
detta allmänna skäl har det också för mig varit ett personligt.
Jag har i min stora församling flera postbetjänte boende. Jag
har varit i tillfälle att erfara, huru dessa efter ett plikttroget ar¬
bete i sin tjänst under många timmar af dagen fått sedan skynda
från hemmet för att genom extra arbete skaffa sig dagligt bröd
åt de sina. Jag har sett familjelif vet upprifvas på det sättet.
Jag har sett postbetjänte, som icke alls fått njuta trefnaden af
sitt familjelif, och jag har sett också, hvad som är ännu värre,
huru det funnits exempel på, att postbetjänte, hvilka nödgats
taga tjänst som kypare på hotell, därigenom kommit till utelif
om nättema och förfallit i dryckenskap, så att det därigenom för
familjen blifvit skilsmässa och mycket elände. Det har därför
legat för mig länge såsom en fråga: skulle det icke vara möjligt
för staten att så aflöna en dylik tjänstemannakår, att den kunde
N:o 48.
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
m 48. 54
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
såsom andra tjänstemän få ett tillräckligt dagligt bröd för sin
kallelses arbete och därigenom komma i åtnjutande af familjelif-
vets trefnad och skydd. Det har den icke kunnat hittills.
När jag nu i största korthet skall redogöra för huru post¬
betjänte ha det, och hvad förslaget går ut på, att de skulle få,
stannar jag vid högsta lönegraden, den, som är bestämd för de
fall, då lefnadskostnaderna äro dyrast och arbetet mest maktpå¬
liggande. Jag vill nämligen icke trötta kammaren med eu redo¬
görelse för aflöningen äfven i de lägre graderna. Skillnaden är
50, 100 och 150 kronor ungefär.
Eu postbetjänt i högsta lönegraden, d. v. s. där lefnadskost¬
naderna ställa sig dyrast och arbetet är mest maktpåliggande,
har nu 600 kronor i lön och 400 kronor i tjänstgöringspenningar,
således eu begynnelselön af 1,000 kronor. Han kommer till den
lönen vid omkring 28 ä 29 år. Han skrifver in i sig postverket
omkring 18- ä 19-årig och får gå 4 ä 5 år som reservbetjänt.
Under denna tid får han lof att stå under jämn pröfning, huru¬
vida han kan vara lämplig och hafva den skicklighet och de
egenskaper för öfrigt, att han lämpar sig för yrket. Dessutom
får han genomgå kurser i skrifning, i räkning, i geografi och i
postala författningar. Så hinner han efter i medeltal 4 ä 5 års
tjänstgöring till extra ordinarie postbetjänt och kommer då med
dyrtidstillägg upp till 907 kronor. Efter 4 ä 5 års ytterligare
tjänstgöring, således vid 27 ä 29 års ålder, hinner han ordinarie
beställning. Han får då en begynnelselön af 1,000 kronor och
dessutom en uniform, som beräknas till 97 kronor samt fri me¬
dicin och läkarevård, icke för sin familj, men för sig personligen.
Efter 5 års tjänstgöring såsom ordinarie får han ett ålderstillägg
af 200 kronor och efter 10 års tjänstgöring ett andra ålderstillägg
å samma belopp, så att han slutar med 1,400 kronor.
Nu har, såsom denna kammare väl känner, frågan om post-
betjäntes aflöning gång på gång varit före i Riksdagen. Man
har likväl genom tillfälliga löneförbättringar undvikit frågans
innebörd, alltjämt skjutande undan den med detta: »det skall
komma till stånd eu genomgripande lönereglering». I år har
denna lönereglering ändtligen kommit. Då ingåfvo dessa post¬
betjänte till ett antal af omkring 1,700 en petition att få sin lön
ställd på följande sätt: att få lönen höjd från nuvarande 600
kronor till 900 kronor och tjänstgöringspenningarne höjda från
400 kronor till 550 kronor, hvarigenom de skulle komma upp
till en begynnelselön af 1,450 kronor och med bibehållande af
samma ålderstillägg som förut till en slutlön af 1,850 kronor.
Generalpoststyrelsen tog deras hemställan under välvilligt öfver¬
vägande, anställde jämförelser med åtskilliga andra funktionärer,
afvägde deras förmåner särskildt mot de löneposter, som utgå
i våra grannländer för liknande befattningar och kom till att
anse sig böra göra en afprutning på deras hemställan från 900
55 N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
kronor till 800 kronor i lön. Däremot bibehöll generalpoststyrel-
sen i sitt förslag tjänstgöringspenningarna vid 550 kronor och
åldertillstilläggen som hittills. Den nedprutning, som generalpost¬
styrelsen gjorde, var således 100 kronor hela vägen, så att be¬
gynnelselönen blef efter dess förslag 1,350 kronor, i stället för
att den var begärd till 1,450 kronor, och slutlönen 1,750 kronor, i
stället för att den var begärd till 1,850 kronor. De 1,700 peti-
tionärerna ställde sig mycket lojalt till styrelsens förslag. De för¬
klarade, att de ville acceptera detta med tacksamhet, om det
kunde vinna Riksdagens bifall, och det är detta generalpoststyrel¬
sens förslag, som varit föremål för motioner i båda kamrarne.
Här kan således ej gälla, hvad som ofta med fog anmärkts från
statsutskottets sida, att, sedan Kungl. Maj:t kommit med ett för¬
slag, eu enskild motionär kastar in något, som icke har vidare
bakgrund. Här ha vi nu postverkets egen styrelse eller rättare
Kungl. Maj:ts egen generalpoststyrelse, som vägt förhållandena
mot hvarandra och stannat vid detta som rättvist och billigt: en
begynnelselön af 1,350 kronor och eu slutlön af 1,<50 kronor.
" Kungl. Maj:t har vidtagit ytterligare nedprutning. Jag klan¬
drar ej detta. Jag förstår mycket väl Kungl. Maj:ts svåra upp¬
gift att få debet och kredit på hvarje hufvudtitel att gå ihop
och hålla jämnhet mellan olika tjänstemän och betjänte. Men
Kungl. Maj:t har dock gjort en ganska afsevärd nedsättning.
Kungl. Maj:t har bibehållit i afseende på lönen generalpoststyrel¬
sens "800 kronor, men har i afseende å tjänstgöringspänningarna
prutat af 150 kronor. Generalpoststyrelsen har således prutat
af 100 kronor på lönen och Kungl. Maj:t 150 kronor på tjänst¬
göringspenningarna, så att i själfva verket afprutningen på peti-
tionärernas hemställan är inalles 250 kronor. Hvad som är ännu
värre är, att Kungl. Maj:t gjort en omändring af de sedan länge
bestående ålderstilläggen, så att, i stället för att dessa förut voro
tvä å hvardera 200 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring, Kungl.
Maj-.t uppdelat dem i fyra olika ålderstillägg efter 3, 6, 9 och 12
år. Detta gör, att efter Kungl. Maj:ts förslag eu postbetjänt ef¬
ter 10 år icke skulle vara kommen längre än till 1,590 kronor,
medan han efter generalpoststyrelsens förslag redan då skulle
hafva sin slutlön af 1,750 kronor. Han kommer till slutlönen
efter Kungl. Maj:ts förslag efter 12 års tjänstgöring, men då ej
till 1,750 kronor, utan blott till 1,740 kronor.
Emellertid har detta väckt förstämning. Utskottet har likväl
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag och efter samma grunder
som Kungl. Maj:t gjort jämförelser med andra tjänstemän. Men
jag tillåter mig här i förbigående såga, att, då utskottet gjort
jämförelser närmast med järnvägsbetjänte, jag icke tror, att en
järnvägsbetjänt under rubriken stationskarl kan jämföras med
en postbetjänt i första distriktet, utan då blir det väl stations-
förman som är jämstäld, och dennes begynnelselön är dock 900
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forte.)
N:o 48. 56
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjånte.
(Forts).
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
kronor, hvartill komma bostad, bränsle, fria resor och annat, som
beräknas till 600 kronor. En stationsförman bar således 1,500
kronor i begynnelselön och kan komma till en slutlön af 2,400
kronor. Det är med anledning af detta, som jag nu ber att få
vördsamt hemställa om bifall till reservationen, som går ut på
samma förslag, som generalpoststyrelsen bar gjort till sitt. Jag
beklagar, att generalpoststyrelsens förre erfarne chef nu icke kan
låta sin stämma höras inom Riksdagen. Då hade han säkert
också inom utskottet bragt denna för honom så stora hjärtefråga
till ett slut i enlighet med hans postbetjäntes önskningar. Men
jag tror, att denna kammare också vill med minne af honom
taga hänsyn till detta såsom ett testamente från honom till
hans postbetjånte: ett bifall till generalpoststyrelsens förslag. Jag
har gjort mig förvissad om, att ett sådant beslut ej komme att
möta något starkare motstånd från Kungl. Maj:ts regering. Kungl.
Maj:ts regering vill nog ingenting hällre, än att statens arbetare
skola hafva det godt och bra, och det har säkert endast varit
svårighet att få det hela att gå ihop, som föranledt afprutningen
på generalpoststyrelsens förslag. Men nu har den lyckliga om¬
ständigheten kommit emellan, att sedan dess det visat sig, att
under år 1906 postverket inbragt en miljon kronor mer, än man
beräknat, och detta ligger ju alltid till favör för postbetjäntes
framställning om bifall till generalpoststyrelsens förslag vid detta
tillfälle.
Nu skall jag också lägga till här en sak, som jag särskild!
i vår tid håller för ganska viktig. Jag har under denna tid hållit
mig med åtskilliga tidningar af den socialistiska pressen från
alla delar af landet, och jag har sett, hvilka starka påtryckningar
våra hederliga postbetjånte landet rundt varit utsatta för, därför
att de ej slutit sig till den socialistiska landsorganisationen. Post¬
betjänts hafva emellertid, efter hvad jag inhämtat hittills, hållit
stången mot att gifva sig in i detta tvång. Och de hafva litat
på, att staten dock skall visa sig vara en god arbetsgivare, en
god husbonde, som skall gifva dem deras dagliga bröd. Jag är
viss om, att denna kammare ej skall låta dem missräkna sig i
denna deras tro.
En ärad utskottsledamot, för hvilken jag omtalat detta, sade
då med det friska humör, som är honom egendomligt: ja, om
folk blir socialister, det beror icke på magen, utan det beror på
hjärtat. Men han vet nog, att magen och hjärtat hafva ett gan¬
ska nära sammanhang. Ty huru känner man sig väl till mods,
då det är bekymmer för magen, att icke man får det dagliga
brödet, och då barnen få sitta emellan, tv de 1,200 kronorna
vilja icke räcka till för familjen till hyra, som i Stockholm är
särskild! dyr — ett rum ock kök kunna icke fås för mindre än
3 ä 400 kronor i allmänhet —, till kläder, till mat och till annat,
57 N o 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. in.
som behöfves för familjen. Jag vet icke, huru 1,200 kronor skulle
räcka, som är begynnelselönen enligt Kung!. Maj:ts förslag.
Det är därför jag tror, att kammaren skall behjärta, att det
icke är någon obillig framställning, att, när ändtligen en lönereg¬
lering kommer till stånd, som så länge stått på dagordningen,
dem må göras så, att man får denna kår tillfredsställd och tack¬
sam mot sin arbetsgivare. Man kan nu ordna det så genom
att låta löneregleringen grunda sig på denna kårs egen styrelses
förslag. Det gäller, mina herrar, en utgift på 211,000 kronor i
tilläggslön till Kungl. Maj:ts förslag. Den låter ju stor, denna
summa. Men när man besinnar, att det är fråga om ett verk,
som afkastar miljoner, och så besinnar, att det gäller att i 1,700
hem sprida glädje, förnöjsamhet och tacksamhet, tror jag, att det
är väl använda penningar. Nu har reservationen gått igenom utan
votering i Andra Kammaren, och jag vågar vördsamt uttala en
förhoppning, att Första Kammaren äfven bifaller reservationen.
Herr grefve och talman, jag ber att vördsamt i denna punkt få
yrka bifall till reservationen.
Herr von Möller: Jag skall be att få förena mig med den
föregående talaren och yrka bifall till reservationen. Han har
ju upptagit de flesta skäl, som tala för ett bifall till denna sak,
och jag gissar liksom han, att kammaren skall föredraga, att vi
här i dag afgöra ärendet, framför att det skall slutbehandlas ge¬
nom en gemensam votering. I likhet med motionären förstår jag
väl, hvarför Kungl. Maj:t ej ansett sig böra gå längre i sitt för¬
slag, men jag är i likhet med honom öfvertygad om, att, i fall
■denna kammare i likhet med Andra Kammaren i dag besluter i
öfverensstämmelse med reservationen, regeringen med nöje skall
mottaga detta.
Som herrarne erinra sig, anförde generalpoststyrelsen såsom
skäl för, att den icke kunde biträda postbetjäntens petition, att
Riksdagen hade nedsatt brefportot, och att detta gjorde en minsk¬
ning i statsverkets inkomster, samt att styrelsen dessutom förbe¬
redde en lönereglering för tjänstemännen. Men poststyrelsen för¬
klarade på samma gång, att penningar hade man nog för att gå
så långt, som generalpoststyrelsen föreslagit, och detta synes mig
vara ett skäl för Riksdagen att också följa styrelsens förslag. Jag
har fäst mig vid, hvad föredragande departementschefen säger
på sid. 14, där han talar om, att det sätt icke synes honom till¬
talande, hvarpå generalpoststyrelsen gått tillväga i fråga om den
föreslagna förhöjningen etc., och längre ned på sidan, att det
vore lämpligare att börja med en mindre lön och sedan höja den
afsevärdt uppåt. Man skulle då kunnat vänta, att Kungl. Maj :t,
när han sänkt begynnelselönen, äfven skulle hafva höjt slutlönen.
Men det är tvvärr icke förhållandet, Jag skall t. ex. blott fram¬
hålla, att vid* elfte och tolfte året skillnaden mellan poststyrelsens
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
N:0 48. 58
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forte.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
och regeringens förslag är för första lönegraden 160 kronor, för
andra lönegraden 230 kronor, för tredje lönegraden 230 kronor
och för fjärde lönegraden 140 kronor. Vidare säger departements¬
chefen, att han håller före, »att det äfven för löntagaren är
förmånligare, om hans aflöning stiger så småningom och först
efter en tidrymd af exempelvis tolf år uppnår maximum. Han
har då lättare att efter hand afpassa sitt lefnadssätt efter de i
bredd med de ökade behofven stigande inkomsterna.» Ja, det
är ju naturligtvis för att bibehålla »systemet», men jag hål¬
ler före, att, om det visar sig nödvändigt att ändringar be¬
höfva göras, man får rätta själfva systemet. Man bör väl då
vidtaga jämkningar uppåt och icke bibehålla lönerna så små, att
de faktiskt äro otillräckliga. Jag ber att få erinra om hvad bär
så ofta säges när det varit fråga om löneförbättring för kvinnor
anställda i statens tjänst. Man brukar då framhålla, att kvinnans
rätta plats är i familjen och hemmet. Så låter det, när man vill
hafva löneförbättring för kvinnorna. Men huru låter det här,
då det är fråga om postbetjänte? Efter eu utbildningstid på 3 ä
4 år och tjänstgöring som extra ordinarie postbetjänt blifva de
i regel ordinarie vid 28 å 30 år. Då kommer denna princip, att
man de första åren skall hålla lönen liten därför, att postbetjänten
ej skall blifva för bortskämd och få för dyrbara vanor, tills han
blir gift, ty han har ej råd att gifta sig åtminstone under de tre
första åren. Då skulle jag, med tillämpning af talet om hur
kvinnans plats är i familjen och hemmet, vilja säga, att i post¬
betjäntens hem tyckes ej vara plats för henne, ty han har faktiskt
ej råd att gifta sig under de första åren af sin ordinarie anställ¬
ning. Det kan väl ej vara lämpligt, att, när man skall gifva en
ordinarie statstjänare en lön, man ställer den så låg, att han vis¬
serligen med sparsamhet skall kunna draga sig fram själf, men
han skall se hvarje möjlighet utesluten att bilda familj, ehuru
han redan öfverskridit 30-talet.
Det är ej mer att tillägga till hvad den föregående talaren
sade. Men jag hoppas, att kammaren måtte behjärta denna
lönefråga, som verkligen är ömmande, och där herrarne, tror jag,
icke få för mycket låta imponera på sig af det där talet om
»systemet». Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Björck: Jag begärde ordet, innan de föregående talarne
yttrat sig. Jag skulle nu till en del kunna inskränka mig till
att instämma med dem i hvad de sagt. Det skall jag också göra
till hufvudsaklig del. Jag vill blott framhålla en sak. Jag tyc¬
ker ej, att Första Kammaren skulle motsätta sig denna billiga
begäran. Andra Kammaren har redan bifallit den, och hvarför
skall det få utseende, att i dylika humanitära frågor Första Kam¬
maren skulle vara mera njugg än Andra Kammaren? Jag tror
59 N:0 48.
Onsdagen den 22 Maj, f. tn.
ej, att ett sådant påstående är riktigt, men skenet kan verka så,
och det vill jag för kammarens skull i min mån hindra.
Hvad är postverkets ändamål? Att i postala ärenden så myc¬
ket som möjligt gå allmänheten tillhanda. Andra verk få anslag
af staten, postverket sköter sig själft och får ändå betydligt öfver¬
skott, som lämnas till statskassan. Det är väl ej meningen, att
ett ämbetsverk skall vara eu mjölkko för statskassan, så att denna
skall rikta sig på funktionärernas bekostnad, utan meningen är
val, att, liksom i ett ämbetsverk, som lefver upp sina tillgångar,
postverkets tillgångar också skola få användas till att göra verket
så bekvämt som möjligt och aflöna dess egna tjänare så, att de
ej behöfva uträtta sitt tunga, slitande arbete, tryckta af ekono¬
miska bekymmer. De böra visserligen hafva sin utkomst så, att
de kunna lefva, och arbetet går bättre, än om de äro tryckta af
ekonomiska svårigheter. Allmänheten har ju också ganska stora
fordringar på postbetjänte. De skola vara raska, precisa och
noggranna. De hafva penningar om hand, som de skola bära
ut. Intet slarf får komma i fråga. Det fordras ganska stor mo¬
ralisk styrka. De få ej vara onyktra. Nåja, det kan fordras af
alla andra också. Men i dessa fall hafva postbetjänte kommit
allmänhetens längst gående fordringar till mötes. Det är mycket
sällan man hör talas om underslef eller några oegentligheter, som
det heter på finare språk, af postbetjänte.
Vi stå i tacksamhetsskuld till dem för mycken trefnad, myc¬
ken hjälp, och därför tror jag ej, att Första Kammaren bör mot¬
sätta sig denna begäran, som generalpoststyrelsen en gång fram¬
burit. Jag får därför, herr talman, instämma i herr Heiimans
motion, d. v. s. i generalpoststyrelsens förslag.
Häri instämde herr Enhörning.
Herr Tamm, Hugo: Då jag behandlat denna fråga inom
statsutskottet och således bidragit till det slut, hvartill statsut¬
skottet kommit, skall ]ag anhålla att få angifva skälen härför.
Men innan dess skall jag be att få taga upp ett par punkter
från motionen.
Jag kan ej neka till, att det väckte en viss förvåning, då
den ärade motionären omedelbart efter sitt inträde i Riksdagen
väckte en motion i en af de allra svåraste frågorna, som åtmin¬
stone de äldre riksdagsmännen i allmänhet anse sig just icke
precist våga taga upp, då den fordrar en betydlig sakkunskap
både om arbetsmarknaden och administrationen o. s. v. Men
äfven jag anser det helt naturligt, att det icke var sådana syn¬
punkter utan, såsom han själ! sade, det var en personlig huma¬
nitär känsla och den personliga beröringen med dessa postbe¬
tjänte, som framkallade motionen. För detta måste man ju gifva
honom all aktning, och jag kan ej annat än finna det helt natur-
Angdende
ajlåningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
N o 48. 60
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
ligt, att således han sett saken från hvad jag vill kalla en in¬
skränktare gräns, nämligen Adolf Fredriks församlings synkrets.
Denna kår är dock spridd öfver hela Sverige och vid en dylik
reglering inom postverket måste naturligtvis också en viss öfver¬
blick öfver det hela föreligga, innan man vågar uttala en be¬
stämd åsikt.
Det är ett skäl, som nu är två gånger åberopadt, dels i
motionen och dels af den siste talaren. Det är det skälet, att
ett så inkomstbringande verk som svenska postverket verkligen
har råd att lämna sina betjänte en aflöning, som motsvarar den
dagliga nödtorften. Jag kan ej finna sammanhanget däri. Om
ett verk är inkomstbringande eller icke, anser jag skyldigheten
vara densamma att gifva dem, som användas i dess tjänst, deras
nödtorftiga bärgning. Inkomsten af verket synes mig alldeles
icke i de särskilda fallen få vara bestämmande. Och jag vet ej,
huru det skulle gå med ecklesiastikstaten och andra stater, om
man sålunda skulle rätta sig efter inkomsterna. Den, som lämnar
sitt arbete åt staten, bör också hafva af staten hvad han behöfver.
Sedan jag nu berört de här två skälen, är jag nu framme
vid frågan: är det förslag, som af Kungl. Maj:t blifvit framlagdt,
ett förslag, som kan tillfredsställa i sistberörda afseendet, eller
är det nödvändigt att taga generalpoststyrelsens förslag? Ja, natur¬
ligtvis finner hvar och en, att det vore godt om alla hade det
så bra som möjligt. Det är klart, att om man ser saken från
den ärade motionärens sida, då han säger, att han träffat på
flere, hvilka haft det svårt, han nog vet, att det beror på så
många omständigheter, om en människa kan ekonomiskt få en
viss summa att räcka eller icke. Men det är mycket svårt att
under alla förhållanden säga, hvad som räcker. Det, som räcker
för den ene, räcker ej för den andre.
Nu har man således endast att här gå efter de jämförande
punkter, som man kan hafva i detta fall. Att generalpoststyrel¬
sen naturligtvis välvilligt upptagit petitionärernas förslag, måste
man ju finna helt naturligt. Det lär nog hvar och en, närmast
chefen, vilja göra för alla sina underordnade. Kungl. Maj:t har
vidtagit några ändringar i generalpoststyrelsens förslag. Men jag
skall be att få något komplettera den framställning, som gjordes
af motionären. Då motionären säger, att en postvaktbetjänt efter
7 ä 8 års tjänst med en ganska ringa aflöning, kan erhålla ordi¬
narie befattning först efter uppnådda 28 lefnadsår bör detta så
förklaras, att, sedan han af denna tid stått 3 ä 4 år i reserv för
tillfällig tjänstgöring, han efter tillträde till plats som extra blott
där kvarstår under 4 år, då kan man säga som regel, att det är på
4 å 5 år, som han passerar från extra ordinarie till ordinarie,
men under den tiden har han hittills uppburit i första klassen
850 kronor eller med förmåner 1,191 kronor, som det står i bi¬
lagan till Kungl. Majrts proposition, i andra klassen 800 kronor
Cl N:o 48.
Onsdagen den 22 Maj, i. m.
eller med förmåner 1,169 kronor samt i tredje klassen 750 kronor
eller med förmåner 1,009 kronor. Således äro ju dessa siffror
redan nära sammanhängande med öfvergången till den ordinarie
staten och skilja sig ej i mera än de förmåner, som den ordinarie
anställningen alltid medför. Nu förklarar Kungl. Maj:t, och det
är naturligt, att just dessa extra ordinarier skola i sammanhang
med den höjning, som beviljades de ordinarie, och efter samma
måttstock som dessa äfvenledes få höjning, så att första klassen
erhåller som arfvode i stället för 850 kronor 1,080 kronor, andra
klassen i stället för 800 kronor 1,020 kronor samt tredje klassen
i stället för 750 kronor 960 kronor. De extra ordinarie äro ju
således redan i aflöningsväg ej så långt ifrån hvad den ordinarie
skulle inträda i, och således är i själfva verket expektanstiden
ej mer än 3 å 4 år. Vidare får ej förbises, att postvaktbetjänt har
utom den ordinarie aflöningen beklädnad, beräknad till 96 kronor,
jämte medicin och fri läkarevård, värderad till 7 å 10 kronor.
Således får man lägga till omkring 100 kronors aflöningsförmån till
de i staten upptagna, och dessutom är det ett förhållande, som är
mycket lyckligt: poststyrelsen äger nämligen begagna den utvägen
att vid alla mera viktiga och maktpåliggande platser, såsom bland
andra den motionären nämnde för utbärning af värdepost och
dylikt, utom den ordinarie aflöningen gifva ett arfvode af 180 ä
240 kronor per år. Detta är användt i den måttstock, att unge¬
fär en tredjedel af vaktbetjänte hafva sådant arfvode. Det är
den enda avancemangsmöjlighet, om jag så får säga, som till¬
kommer dessa postvaktbetjänte. Deras aflöning blir naturligtvis,
som riktigt anmärkts, ej så stor som järnvägsstatens. Men då man
jämför dem med järnvägsstatens betjänte, kan jag ej neka till,
att det vid järnvägarne dock är en tjänstgöring, som är bra
mycket tyngre, bra mycket ansvarsfullare och bra mycket mera
ansträngande. Där gäller det ej penningar, utan där gäller det
våra lif, och där gäller det den dyrbaraste materiel staten äger.
Jag kan således ej se annat än, att stationsfolket vid järnvägarne
ändå ha en bra mycket viktigare funktion att fullgöra än postvakt¬
betjänte, hvilka i Stockholm hafva en, det kan jag ej hjälpa, ganska
lindrig tjänstgöring: 8 timmars arbetsdag, vanligtvis i två delar,
hvadan tillfälle är dem beredt till extra förtjänst, hvilket i all¬
mänhet torde vara stationsfolket förmenadt. Att göra jämförelse
med den och den platsen är mycket svårt, ehuru jämförelsen
synes mig, hvad ansvar och ansträngningar beträffar, ovillkorligen
höra vara till järnvägsstatens favör.
Så är frågan: hvad har statsutskottet gått efter för grun¬
der, då det slutit sig till Kungl. Maj:ts förslag? Ja, general¬
poststyrelsens förslag är naturligtvis alltid eu ledstång. Och jag
har åtminstone ej hört från Kungl. Maj:t, att han ansett sig böra
gå från sitt förslag, men naturligtvis kan jag ju förstå, att, om
Riksdagen erbjuder större aflöning, Kungl. Maj:t ej kan sätta sig
Angående
aflöninqsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forte.)
N:o 48. 62
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjdnte.
(Forts.)
däremot. Vi hafva sökt att såvidt möjligt jämställa dessa lik¬
artade grupper inom de tre verk, där de synnerligen förekomma:
järnvägarna, telegrafverket, postverket. Det är icke något lätt
arbete. Därpå har nedlagts mycket arbete och mycken möda,
och, såvidt det varit möjligt, har utskottets förslag i detta fall
äfven grundat sig på den jämförelsen. Därvid hafva vi sett, att
det är olika strömningar äfven i fråga om de andra, och hur det
kommer att gå, vet jag ej. Det har emellertid varit utskottets
plikt att därvid ungefär likställa personer i samma aflöningsför-
hållanden. Här åberopas ofta i detta fall ekonomiska beräkningar.
Man åberopar, att så och så mycket kostar maten, så och så
mycket kostar det, och så och så mycket kostar det. Ja, det är
en mycket osäker faktor! En, som jag anser säker för min del,
är den allmänna arbetsmarknadens läge i ungefär likartade fall.
Och i synnerhet i våra dagar, då lyckligtvis betalningen å arbets¬
marknaden blir allt bättre och bättre, är det en jämförelsepunkt,
som efter min mening kan gälla i detta fall. Därtill kommer i
synnerhet, att postvaktbetjänte icke äro underkastade den växling
som andra arbetare, de må vara på verkstad eller hvar som hälst,
äro underkastade på grund af de dåliga tiderna, utan den lön,
som bestämmes nu under dessa höga tider, blir för dem bestån¬
dande, under det att de arbetare, som äro anställda på annat
sätt, måste följa med, om arbetsmarknaden blir dålig. I detta
fall har jag icke annat hört, än att i de talrikaste grupperna,
nämligen dem, som ligga ute i tredje och fjärde klasserna, dessa på
sina respektive platser uppbära en aflöning, hvilken knappast några
andra där komma till. Och att äfven, innan löneförhöjning till¬
kommit, dessa platser ej ansetts föraktliga, visas bäst af det stora
antalet sökande till dessa. Då jag således har kommit till den
uppfattning, att i det stora hela dessa löner höja sig öfver den
allmänna arbetsmarknadens löner på olika ställen, har detta varit
för mig ett skäl att ställa mig på det kungl. förslaget.
Dessa hafva varit de hufvudsakliga skälen, som förmått ut¬
skottet att i detta fall acceptera Kungl. Maj:ts förslag. Och jag
kan för min del icke se annat, än att det är icke allenast en stor
förbättring i själfva aflöningsförhållandena, utan dessutom höjes
den andel, som vid sjukdom tillfaller den ordinarie postvakt-
betjänten, och hans pension höjes med 200 kronor mot hvad den
varit förut. Således har det kungl. förslaget onekligen en stor
förbättring, hvarigenom jag äfven hoppas, att de af den ärade
motionären påträffade fall, i hvilka det varit svårt att draga sig
fram, åtminstone skola hafva vunnit någon lindring. Det är ju
alltid tråkigt att från statsutskottets sida söka försvara sig på
sådana grunder, där icke, huru varm känsla man än kan hafva,
man får släppa lös den, utan man måste taga andra faktorer med
vid afvägande af frågan, som blifvit en förelagd. Jag har nu
Onsdagen den 22 Maj, f, m..
63
N o 48.
framlast dem, på grund af Indika jag för min del, herr talman,
yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Jag vill dock, innan jag gör detta, anmärka, att på sidan 34
är inkommen i näst sista stycket ofvanför strecket en så lydande
mening: »Ny stat för postverket har fastställts år 1902 att till-
lämpas från och med år 1903, hvadan pensionslagens bestäm¬
melser äro för postverkets personal gällande.» Ja, det är icke
riktigt. Ty en ny stat fastställdes visserligen år 1902 för lokal¬
förvaltningen, men för styrelsen är icke någon sådan stat fast¬
ställd, hvadan det i så fall skulle ändras och sättas in: för lokal¬
förvaltningen, ej för styrelsen. Men då i utskottets förslag det
är i punkten f) bestämdt uttaladt, att i tillämpliga delar den nya
pensionslagen skall tillämpas, får jag hemställa, att det lilla stycket
kommer att utgå ur motiveringen.
Herr Berggren, Emil: Jag skall försöka fatta mig kort.
Då en lönereglering framlägges, brukar däri också inbegripas en
löneförhöjning. Men den löneförhöjning som finnes i den här
framlagda löneregleringen anser jag vara en fullständig chimär.
Eller hvad säges om sådana löneförhöjningar som 46 kronor, 16
kronor eller 6 kronor för åtskilliga kategorier af tjänstemän och
i vissa fall ingen förhöjning alls? Det finnes äfven sådana, som
komma att åtnjuta 24 kronors förminskning. Detta kan naturligt¬
vis icke kallas en löneförhöjning, om det också är en löne¬
reglering.
Kungl. Maj:t har för några år sedan låtit verkställa eu ut¬
redning om ett existensminimum, hvilket öfverstiger det nu här
framlagda förslagets lägsta aflöningsförmåner. Kungl. Maj:t under¬
bjuder således sig själf i det här framlagda förslaget. Det har
i förslaget framhållits, att man såvidt möjligt borde vinna lik¬
ställighet mellan de tre olika verken: postverket, telegrafverket
och järnvägen. Men med undantag af de allra lägsta platserna
har denna likställighet icke nåtts. För postbetjänte är det väsent¬
ligt sämre än för de andra verkens betjänte.
Det har framhållits af den siste ärade talaren, att lönerna
för postbetjänte ställa sig högre än å den allmänna arbetsmark¬
nadens. Jag tror knappast, att så är förhållandet. Man får icke
en ordentlig fördräng och ännu mindre en rättare för ett belopp
af 1,200 kronor numera. Det är åtminstone det allra minsta.
Och då därtill kommer, att postbetjänte måste vara utvaldt folk,
som under många år undergått pröfning och innehafva väsent¬
ligt högre kvalifikationer, än som fordras t. ex. för de lägsta be¬
tjänte vid järnvägarne, anser jag äfven ur denna synpunkt den
föreslagna löneregleringen ej vara lämplig att antaga. Det är
icke underligt, om missnöje och förvåning uttalats från postbe-
tjäntes sida, då de således icke alls kunnat vinna någon egentlig
löneförhöjning enligt det föreliggande förslaget. Vi veta alla, att
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forte.)
N o 48. 64
Angående
aflöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
de vid årets början hade väsentlig högre fordringar, men då deras
afhållne, vördade chef helt plötsligt gick bort, enades de som en
man att antaga det förslag, som under hans egid blifvit upp-
rättadt. Man bör kanske också taga mera hänsyn till hans för¬
slag än hvad som skett och det på följande grunder. Han var
grånad i tjänsten som mångårig generalpostdirektör, och vi böra
därför vara berättigade att anse, att han mer än någon annan
kände bebofvet inom sin kår, för hvilken han alltid nitälskade,
äfven för de lägsta inom dem. Och man får äfven frånkänna
sig rättigheten att tänka, att han icke skulle vara lämplig att be¬
döma, hvad statens axlar i detta fall tålde. Han har under flere
perioder varit statsråd och deltagit i regeringen och borde således
mycket väl kunna bedöma den saken.
Då postbetjänte vid åtskilliga tillfällen framhållit, att de
gärna såsom ett testamente ville mottaga detta hans förslag, an¬
ser jag, att vi i Riksdagen böra lyssna till detta, utan att där¬
för taga hänsyn till de påtryckningar eller det hot, som möjligen
i missmod framkommit. Det är bättre att förekomma än före-
kommas. Och jag anser, att man icke skapar några goda för¬
hållanden inom våra lägsta tjänstemannagrader genom att söka
nedbringa deras löner till de minsta möjliga. Jag känner visser¬
ligen icke alla postbetjäntes arbete i de olika delarna af landet.
Men jag känner åtskilligt från öfre Norrland, och jag har många
gånger sett, huru postbetjänte i ur och skur, natt och dag under
alla årstider, äfven då det varit 30 ä 40 graders köld, måst gifva
sig ut för att föra posten fram. Det är strapatser, som ej järn¬
vägstjänstemännen ha. De sitta på sin station och tjänstgöra
några timmar, och när tåget passerat, få de gå in och lägga sig.
Men postbetjänte få sitta på sina åkdon i hvilket väder som hälst.
Posten måste fram, inga hinder få möta.
Jag ber att med tanke på den högt aktade och vördade ge¬
neraldirektören von Krusenstjerna få yrka, att hans förslag här
måtte vinna bifall och yrkar således bifall till reservationen.
Herr Heiiman: Statsutskottets högt ärade ordförande ut¬
talade sin förvåning, som skulle vara förebråelse till mig, att jag
såsom alldeles nykommen riksdagsman vågat väcka en motion
och därtill en sådan motion som denna. Nu får jag säga, att
jag väntat mig denna förebråelse, om jag än icke väntat den från
brukspatron Tamm, som alltid varit så hygglig mot mig, att jag
snarare kunnat tro, att han skulle aga mig enskildt. Men jag
förstår, att det ej var brukspatron Tamm, som nu gaf mig aga,
utan att det var statsutskottets ordförande, och sådana få aldrig
vara hyggliga.
Nu vill jag säga till mitt försvar, att jag försökte få dem,
som ville frambära motionen. Jag har talat vid flere och till
och med vid statsutskottets ordförande om saken, men alla sade
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
65 N:o 48.
nej och tyckte, att det var en mycket svår sak, att motionen ej
skulle få framgång och att de ej ville försöka sig på med den.
Detta förstår jag så väl. De äro alla gamla riksdagsmän och
förtroendemän, som hade något att förlora. Men jag, som är
nykommen, hade intet att förlora, och därför väckte jag motionen.
Jag ville ej vänta, tills jag blifvit ett år gammal. Ty det var
fatalier. Det var en lönereglering, som skulle ske just nu, och
hade jag dröjt med motionen, tills jag hade åldern inne, det må
nu vara ett, två, eller tre år, som behöfs, hade jag kommit för
sent med motionen. Nu har statsutskottets ärade ordförande rätt
uti att det är en svår fråga, och det hade varit vågadt, om jag
kommit med några egna funderingar, men det gjorde jag icke,
utan jag kom med generalpoststyrelsens förslag, och det torde
väl lända mig till någon ursäkt. Hvad herr Tamm yttrade därom,
att, därför att jag var så ungdomlig, jag hade en så inskränkt
synpunkt, en synpunkt, som ej gick längre än inom gränserna
för Adolf Fredriks församlings synkrets, träffade ej mig, utan
generalpoststyrelsen. Det är den som lagt fram förslaget, och
jag tror, att generalpoststyrelsen sett frågan längre, än Adolf
Fredriks församling räcker.
Jag vill emellertid tacka statsutskottets ordförande dels där¬
för att han var så hygglig i sak, fast ej mot mig. Och jag har,
med den ovanliga vänlighet från den platsen, som statsutskottets
ordförande utvecklade i sak, förhoppning, att Första Kammaren
skall bifalla förslaget trots motionärens ungdom, just därför att
det var generalpoststyrelsens förslag han frambar.
Herr Wennberg: Jag ber att få instämma i yrkandet på
bifall till reservationen. Jag känner rätt nära postbetjäntes för¬
hållanden och vet, att de hafva mycket svårt att reda sig.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades uti punkten b) i den vid utlåtandet
fogade reservation; och förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Tamm, Hugo, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten b)
af sitt utlåtande n:o 125, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 48. 5
Angående
ajlöningsstat
för ordinarie
postbetjänte.
(Forts.)
N:o 48. 66
Onsdagen den 22 Maj, f. m.
Vinner nej, antages det förslag, som innefattas uti punkten
b) i den vid utlåtandet fogade reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 35;
Nej — 60.
Härefter yttrade herr talmannen, att beträffande motive¬
ringen yrkats, af herr Tamm, Hugo, att det å sid. 34 i det tryckta
utlåtandet förekommande stycke, som började med orden »Ny stat»
och slutade med ordet »gällande» skulle utelämnas, till hvilket
yrkande kammaren på gjord proposition lämnade sitt bifall.
Punkten c).
Herr Tamm, Hugo: I anledning af kammarens nyss fat¬
tade beslut böra ålderstilläggen ej utgå i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag, och får jag därför hemställa, att Kammaren som
konsekvens af det förra beslutet ville antaga det i reservatio¬
nen förekommande mom. c.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren,
på gjord proposition, antog det förslag, som innefattades i mot¬
svarande punkt af den vid utlåtandet fogade reservation.
Punkterna d) och e).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna f) och g).
Kammaren antog, efter därom af herr Tamm, Hugo, fram¬
ställda yrkanden och på gjorda propositioner, de förslag, som
innefattades i motsvarande punkter af den vid utlåtandet fogade
reservation.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att
uppskjuta behandlingen af återstående ärenden på föredragnings¬
listan till aftonsammanträdet.
Kammaren åtskildes kl. 4,04 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1907. O. L. Svanbkcks Boktryckeri.