RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Första Kammaren. N:o 18.
Tisdagen den 12 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 5 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 25, i an¬
ledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
nyttjanderätt till fast egendom, lag om livad iakttagas skall i afse¬
ende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, lag
om servitut, lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan
rätt, lag om inteckning i tomträtt, lag om ändrad lydelse af 17
kap. 5 och 6 §§ handelsbalken, lag om ändrad lydelse af 42, 43,
100, 105, 113 och 158 §§ utsökningslagen, lag om ändrad lydelse
af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och 57 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad
lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen, lag om ändrad lydelse af
1 och 3 §§ i förordningen den 20 november 1845 i afseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarblifva,
lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning, lag om ändrad lydelse af
65 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af
vatten, lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 an¬
gående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dels ock
sex med föranledande af nämnda proposition väckta motioner.
Upplästes ett ingifvet läkarintyg af följande lydelse:
Ledamoten af Riksdagens Första Kammare landshöfding Fr.
Pettersson lider af sjukdom i gallblåsan och vårdas å min klinik
härstädes, hvilket härmed på heder och samvete intygas.
.- Göteborg den 10 mars 1907.
Emil Strandman,
leg. läkare.
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 18.
1
N:o 18. 2 Tisdagen den 12 Mars.
Upplästes följande inkomna skrifvelse:
Till herr talmannen i Riksdagens Första Kammare.
I skrifvelse denna dag har fullmäktigen i Sveriges riksbank
herr Rob. Almström anmält att, då den fortgående utvecklingen af
riksbankens verksamhet toge mera tid i anspråk för dess fullmäktige
än han kunde förfoga öfver, han med uttalande af sin vördsamma
tacksamhet för det förtroende att vara fullmäktig i riksbanken, han
sedan år 1895 åtnjutit, afsade sig samma uppdrag. Härom hafva
fullmäktige skolat på detta sätt meddela underrättelse.
Stockholm den 11 mars 1907.
REINHOLD SKARIN.
B. Törnebladh. C. Langenskiöld. Sixten von Friesen.
Olof Jonsson. C. A. Weber.
Med anledning af berörda afsägelse beslöt kammaren på gjord
proposition, att val af en fullmäktig i riksbanken i herr Almströms
ställe skulle företagas; och uppdrog kammaren verkställigheten
häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan tillsatta valmän
och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmäktige i riksbanken^
jämte deras suppleanter.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets den 9 innevarande mars bordlagda utlåtanden och
memorial n:is 37—40.
Vid föredragning af statsutskottets den 9 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till fortsättning af statsbanan från Morjärv
till Lappträsk m. m., godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringsproposition.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 9 i denna månad bordlagda ärenden, nämligen stats¬
utskottets utlåtanden n:is 42—45, bevillningsutskottets memorial n:o
12, äfvensom lagutskottets memorial och utlåtanden n:is 20—24.
3
N:o 18.
Tisdagen den 12 Mars.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet pro¬
tokollsutdrag, n:o 134, med del gifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 4, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag rörande inrättandet af en statens arbetsförmedlings-
anstalt till tjänst för utomlands bosatta svenskar, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Friherre Klingspor afiämnade en motion, n:o 52, i anledning af
Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i vissa delar af för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 25 skulle sättas främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,5 0 e. m.
t
In fidem:
A. v. Krusenstjerna.
N:o 18.
4
Onsdagen den 13 Mars.
Onsdagen den 13 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) om pension åt vaktmästaren vid högre allmänna läroverket
i Karlstad A. Nilsson; och
2:o) angående rätt för ordinarie ämneslärare och ämnes-
lärarinna vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium och högre
lärarinneseminariet att för erhållande af pension tillgodoräkna sig
viss tjänstgöring vid enskildt läroverk.
Herr statsrådet Swartz aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående försäljning af ett område från länsmansbostället
ett mantal krono Stratomta n:o 2 Norrgården i Törnevalla socken
och Åkerbo härad af Östergötlands län;
2:o) angående godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för
år 1908 m. m.; samt
3:o) angående anslag till iståndsättande af de åt landshöfdingen
i Jönköpings län anvisade boställslägenheter m. m.
Justerades protokollet för den 6 i denna månad.
>
Upplästes följande inkomna läkarintyg:
Att kaptenen m. m. Herr Sebastian Tham å Susegården,
som lider af neuralgiska smärtor i vänstra skuldran och i armen,
därigenom är i behof af någon tids ledighet för att därunder söka
upphjälpa sin hälsa, intygas å heder och samvete.
Halmstad den 11 mars 1907.
J. Nordström.
Förste stadsläkare.
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars. 5
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 8, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel, inne¬
fattande anslagen till finansdepartementet.
Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott n:o 1
den af friherre Klingspor nästlidne dag väckta och då bordlagda
motion, n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 25.
Vid å nyo skedd föredragning af statsutskottets den 9 och 12
innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 37, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående anslag
för Sveriges deltagande i 1907 års internationella idrotts- och turist¬
utställning i Berlin, samt
n:o 38, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående för¬
hyrande af ett beskickningshus i London,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 9 och 12 i denna månad Angående för-
bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af Kungl. Majrts proposition säljning af
angående försäljning af egendomen n:o 1 i kvarteret Sjöhästen i J^TkZr-
Klara församling i Stockholm m. m. samt en i ämnet väckt motion, teretSjöhästen
I en till Riksdagen afbiten proposition (n:o 44) hade Kungl. Maj:t, i Stockholm
under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver ett finansärende m- m-
den 12 februari 1907, föreslagit Riksdagen att dels medgifva, ej
mindre att den för kungl. hofhållningens räkning disponerade tomten
n:o 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm med å
tomten varande stall- och andra byggnader finge i den ordning,
Kungl. Maj:t pröfvade skäligt bestämma, för kronans räkning för¬
säljas än äfven, i sammanhang därmed, att af de medel, som in-
flöte vid försäljning af nämnda egendom, finge utgå
till vidtagande af den ominredning och de förändrade anordningar
inom kungl. hofstallet å gamla artilleriplanen, som för inrymmande
därstädes af Hans Kungl. Höghet Kronprinsens stall kunna finnas
erforderliga, högst 28,000 kronor.
till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af
arkitekten E. Josephson utarbetadt förslag, å egendomen n:o 3 i kvar-
M:o 18. 6 Onsdagen den 13 Mars.
Angående för- teret Europa i Nikolai församling i Stockholm af ny byggnad till
säljning af jjUng} hofhållningens disposition i stället för det därstädes befint-
n.o l i kvar- liga f- d. Indebetouska huset, högst 470,000 kronor, och
teret Sjöhästen till beredande af hyresersättning åt de i f. d. Indebetouska
i Stockholm huset nu boende personer för den tid, de på grund af byggnads-
arbetet äro förhindrade disponera för dem afsedda lägenheter i samma
or s' hus, högst 24,200 kronor,
eller således, för berörda ändamål tillhopa högst 522,200 kronor;
dels medgifva,
att medel för nyssnämnda ändamål finge, i den mån sådant kunde
blifva nödigt och, om så finnes behöfligt, redan under innevarande
år, efter Kungl. Maj:ts bepröfvande af tillgängliga medel förskjutas;
dels ock besluta,
att, i den mån utgifterna för omförmälda ominrednings- och
andra byggnadsarbeten understege de därför beräknade kostnaderna,
öfverskottet skulle besparas statsverket; samt
att, sedan af de medel, som inflöte genom försäljning af före-
nämnda egendom, n:o 1 kvarteret Sjöhästen, för ofvan angifna arbeten
och för beredande af hyresersättning åt de i f. d. Indebetouska huset
nu boende personer disponerats ett belopp af tillhopa högst 522,200
kronor, återstoden skulle öfverföras till fonden för anordnande af
lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden.
I sammanhang med förenämnda proposition hade utskottet till
behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herrar P. Pehrson,
Karl Staaff och Ollas A. Ericsson väckt, till utskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion, n:o 189, däri föreslagits,
att Riksdagen, under förutsättning att den i statsverkspro¬
positionen äskade höjningen af det till Hans Kungl. Höghet Kron¬
prinsens hofhållning och handpenningar för Hennes Kungl. Höghet
Kronprinsessan anvisade ordinarie anslaget såväl som det å extra
stat för år 1908 för samma ändamål äskade anslaget icke af Riks¬
dagen bifallas, måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts proposition
n:o 44 angående försäljning af egendomen n:o 1 i kvarteret Sjöhästen
i Klara församling i Stockholm m. m., att Riksdagen
dels medgifver, ej mindre att den för kungl. hofhållningens
räkning disponerade tomten n:o 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara för¬
samling i Stockholm med å tomten varande stall- och andra bygg¬
nader må i den ordning, Kungl. Maj:t pröfvar skäligt bestämma, för
kronans räkning försäljas, än äfven, i sammanhang därmed, att af
de medel, som inflyta vid försäljning af nämnda egendom, må utgå
till vidtagande af den ominredning och de förändrade anordningar
inom kungl. hofstallet å gamla artilleriplanen, som för inrymmande
därstädes af Hans Kungl. Höghet Kronprinsens stall kunna finnas
erforderliga, högst 28,000 kronor,
till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af
arkitekten Josephson utarbetade förslaget, å egendomen n:o 3 i
kvarteret Europa i Nikolai församling i Stockholm af ny byggnad
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mats. 7
till kungl. hofhållningens disposition i stället för det därstädes be¬
fintliga f. d. Indebetouska huset högst 470,000 kronor, och
till beredande af hyresersättning åt de i f. d. Indebetouska huset
nu boende personer för den tid, de på grund af byggnadsarbetet äro
förhindrade disponera för dem afsedda lägenheter i samma hus, högst
24.200 kronor,
eller således för berörda ändamål tillhopa högst 522,200 kronor;
dels medgifver,
att medel för nyssnämnda ändamål må, i den mån sådant kan
blifva nödigt och, om så finnes behöiligt, redan under innevarande
år, efter Kungl. Maj:ts bepröfvande af tillgängliga medel förskjutas;
dels besluter, ej mindre att af de medel, som vid ifrågavarande
försäljning inflyta, ett belopp af 550,000 kronor må ställas till Hans
Kungl. Höghet Kronprinsens disposition, än ock att detta belopp må.
uppå skeende rekvisition, af riksgäldskontoret förskottsvis utbetalas;
dels ock besluter,
att, i den mån utgifterna för omförmälda ominrednings- och
andra byggnadsarbeten understiga de därför beräknade kostnaderna,
öfverskottet skall besparas statsverket; samt
att, sedan af de medel, som inflyta genom försäljning af före-
nämnda fastighet n:o 1 i kvarteret Sjöhästen, dels för ofvan angifna
arbeten och för beredande af hyresersättning åt de i f. d. Indebetouska
huset nu boende personer disponerats ett belopp af tillhopa högst
522.200 kronor, dels till riksgäldskontoret inbetalats omförmälda
förskott å 550,000 kronor, återstoden skall öfverföras till fonden
för anordnande af lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt,
»att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition och herr P. Pehrsons med flere omförmälda motion, må
I. medgifva, ej mindre att den för kungl. hofhållningens räkning
disponerade tomten n:o 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling
i Stockholm med å tomten varande stall- och andra byggnader må
i den ordning, Kungl. Maj:t pröfvar skäligt bestämma, för kronans
räkning försäljas, än äfven, i sammanhang därmed, att af de medel,
som inflyta vid försäljning af nämnda egendom, må utgå,
a) till vidtagande af den ominredning och de förändrade anord¬
ningar inom kungl. hofstallet å gamla artilleriplanen, som för in¬
rymmande därstädes af Hans Kungl. Höghet Kronprinsens stall kunna
finnas erforderliga, högst 28,000 kronor,
b) till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af
arkitekten E. Josephson utarbetadt förslag, å egendomen n:o 3 i
kvarteret Europa i Nikolai församling i Stockholm af ny byggnad
till kungl. hofhållningens disposition i stället för det därstädes be¬
fintliga f. d. Indebotouska huset, högst 470,000 kronor, och
c) till beredande af hyresersättning åt de i f. d. Indebetouska
huset nu boende personer för den tid, de på grund af byggnads-
Angående för¬
säljning af
egendomen
n:o 1 i kvar¬
teret Sjöhästen
i Stockholm
m. m.
(Forts J
N:o J8.
8
Onsdagen den 13 Mars.
Angående för'
säljning af
egendomen
n:o 1 i kvar¬
teret Sjöhästen
i Stockholm
m. m.
(Forts.)
arbetet äro förhindrade disponera för dem afsedda lägenheter i samma
hus, högst 24,200 kronor;
eller således, för berörda ändamål, tillhopa högst 522,200
kronor;
II. medgifva, att medel för nyssnämnda ändamål må, i den
mån sådant kan blifva nödigt och, om så finnes behöfligt, redan
under innevarande år efter Kungl. Maj:ts bepröfvande af tillgängliga
medel förskjutas;
III. under förutsättning att den i statsverkspropositionen äskade
höjningen af det till Hans Kungl. Höghet Kronprinsens hofhållning
och handpenningar för Hennes Kung!. Höghet Kronprinsessan an¬
visade ordinarie anslaget såväl som det å extra stat för år 1908
för samma ändamål äskade anslaget icke af Riksdagen bifallas, be¬
sluta, att af de medel, som vid ifrågavarande försäljning inflyta, ett
belopp af 550,000 kronor må ställas till Hans Kungl. Höghet Kron¬
prinsens disposition, hvilket belopp må under innevarande år af till¬
gängliga medel förskjutas; samt
IV. besluta
a) att, i den mån utgifterna för omförmälda ominrednings- och
andra byggnadsarbeten understiga de därför beräknade kostnaderna,
öfverskottet skall besparas statsverket; och
b) att, sedan af de medel, som inflyta genom försäljning af
förenämnda egendom, n:o 1 i kvarteret Sjöhästen, dels för ofvan
angifna arbeten och för beredande af hyresersättning åt de i f. d.
Indebetouska huset nu boende personer disponerats ett belopp af
tillhopa högst 522,200 kronor och dels ställts till Hans Kungl. Höghet
Kronprinsens disposition ett belopp af 550,000 kronor, återstoden
skall öfverföras till fonden för anordnande af lokaler för statens
ämbetsverk i hufvudstaden.»
Herr statsrådet Swartz: Jag ber endast få meddela att, för
den händelse Riksdagen fattar beslut i 8:e punkten i öfverenstäm-
melse med hvad statsutskottet där hemställt, regeringen för sin del
accepterar den förutsättning, under hvilken .utskottet tillstyrkt bifall
till punkten.
Öfver!äggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 9 och 12 inne¬
varande mars bordlagda utlåtanden:
n:o 40, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning till Gottlands soldatmissionssällskap af ett till lotten n:o 1
af Visborgs kungsladugård i Gottlands län hörande område, och
9
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
n:o 42, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upprensning af det s. k. Veckholmssundet,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 9 och 12 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 43, i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande en ny förbindelse¬
led mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 107, hade herr
S. T. Palme hemställt:
att Riksdagen i skrifvelse måtte anhålla, det Kungl. Maj:t be¬
hagade dels låta verkställa en fullständig och allsidig teknisk, eko¬
nomisk och militär utredning beträffande en ny förbindelseled mellan
Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården, dels därefter till
Riksdagen inkomma med de förslag, som af utredningen kunde för¬
anledas ;
att Riksdagen för sagda utrednings verkställande ville till Kungl.
Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 15,000 kronor; äfvensom
att Riksdagen, likaledes i skrifvelse till Kungl. Maj:t, måtte
uttala önskvärdheten af att icke någon, för större fartyg trafikabel,
ny farled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården
måtte, utan Riksdagens hörande, vinna nådig koncession.
Utskottet hade på angifna grunder hemställt,
a) att Riksdagen i anledning af herr Palmes förevarande motion
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t uttala önskvärdheten
af att icke någon, för större fartyg trafikabel, ny farled mellan
Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården utan Riksdagens
hörande vunne Kungl. Maj:ts koncession; och
b) att hvad i omförmälda motion i öfrigt föreslagits icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade afgifvits reservation af friherre <7. T. Gri-
penstedt, grefve C. O. Taube samt herrar A. A. W. Ericsson och
E. Hammarlund, hvilka likväl ej däri antydt sin åsikt.
Friherre Gripenstedt: Då jag reserverat mig mot utskottets
hemställan, ber jag att få angifva skälen därtill.
Motionen slutar, såsom synes på första sidan af utskottets
betänkande, med tvenne yrkanden, det ena rent negativt, eller att
koncession icke måtte af Kungl. Maj:t beviljas utan Riksdagens
hörande, det andra utmynnande i en framställning om att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga en allsidig utredning af den föreliggande frågan.
Nu har utskottet tillstyrkt bifall till den negativa sidan af
motionen men däremot lämnat den positiva sidan utan afseende.
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag¬
gensfjärden
och den inre
Stockholms¬
skärgården
m. m.
N:o 18.
10
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
Jag för min del anser, att utskottet antingen bort afstyrka hela
motionen eller också tillstyrka båda yrkandena, hvilka enligt mitt
förmenande komplettera hvarandra. Att en sådan här farled för
större fartyg, en ny farled till Stockholm, är af allra största bety¬
delse såväl i merkantilt som i försvarshänseende, lärer val af ingen
bestridas. I synnerhet om flottans hufvudstation kommer att för¬
läggas till hufvudstaden, hvilket väl får anses blott vara en tids¬
fråga, blifver det i försvarshänseende ännu mera än hittills nödigt
att öppna ett sådant utlopp för större fartyg.
Hvarför är man då så rädd för denna sak? Svaret angifves
mycket tydligt både i motionen och i utskottsbetänkandet: en dylik
farled eller kanal skulle föra med sig befästningar, och dessa skulle
kosta penningar. Ja, detta är visserligen sant, men ligger häri
verkligen ett skäl till att afstyrka saken och att på obestämd tid
uppskjuta densamma? Utskottet säger, att det icke vill framkalla
en sådan framställning från Kungl. Maj:t, utan håller utskottet före,
att Kungl. Maj:t, när frågan en gång blir mogen, själf skall komma
fram med begäran i detta afseende. Utskottet hoppas tydligen, att
frågan skall mogna långsamt. För min del får jag dock säga, att
jag tycker, att den verkligen redan borde vara mogen, då den snart
i 200 år varit på tapeten, hvilket framgår af motionens ganska
intressanta motivering. Och härtill kommer en annan sak. Om
man förr i tiden drog sig för nya befästningar med därtill hörande
kostnader, det må så vara och kunde måhända anses ganska natur¬
ligt, då sådana voro nödvändiga blott för den händelse, att en kanal
sådan som den nu föreslagna skulle anläggas, men nu torde dessa
befästningar i alla händelser blifva nödvändiga, om man vill kunna
förhindra ett bombardemang af Stockholm från sjösidan. Ty, mina
herrar, det är ej värdt att sticka under stolen med att såväl från
Baggensfjärden som från Erstavik kan Stockholm mycket lätt bom¬
barderas af en fientlig flotta med modernt artilleri, och enda sättet
att förekomma detta, att en fientlig flotta kan tränga så långt in i
skärgården, är att här anlägga minlinjer och befästningar. I hvad
utsträckning dessa äro behöfliga kan jag naturligtvis icke säga, men
det vore väl meningen, att en . utredning skulle påvisa, i hvilken grad
sådana blefve erforderliga. Äfvenledes borde en sådan utredning
komma att lämna oss upplysning, huruvida den nu ifrågasatta
kanalen öfver Moranedet är den riktiga vägen för ett nytt inlopp,
eller om detta bör upptagas på annat håll. Denna sak kan icke på
rak arm afgöras, utan därtill behöfves en utredning. Nu begär
motionären ett ganska blygsamt belopp af 15,000 kronor härtill.
Det är ju mycket sannolikt, nästan säkert, att detta belopp icke
kommer att räcka till, utan att det kommer att behöfvas mera
penningar. Men om Kungl. Maj:t af Riksdagen fått bemyndigande
att verkställa denna utredning, får Kungl. Maj:t väl äska de pen¬
ningar, som för ändamålet blifva erforderliga, och jag föreställer mig,
att ett sådant uppdrag från Riksdagens sida ej skulle vara oväl¬
kommet för regeringen, utan tvärtom, om regeringen, såsom jag för¬
modar, behjärtar själfva saken. För sakens befrämjande innehåller
11
N:o 18.
Onsdugen den 13 Mars.
däremot utskottsbetänkandet ingenting. Där endast uttalas önsk¬
värdheten af att Kungl. Maj:t icke må lämna någon koncession utan
Riksdagens hörande, men för öfrigt innehåller betänkandet ingenting;
det är till syftet uteslutande negativt. Om Kungl. Maj:t icke vill
bevilja någon koncession eller icke anser någon sådan nödvändig,
kommer saken ej vidare till Riksdagen, åtminstone behöfver Kungl.
Maj:t ej dä komma till Riksdagen. Sålunda innebär utskottets för¬
slag blott ett uppskof med hela frågan. För min del får jag säga,
att hellre än ett uppskof på obestämd tid skulle jag se, att koncession
blefve beviljad redan nu för Moraneds-kanalen. Men då jag vet, att
mången, som hyser samma åsikt som jag i hufvudsaken, likväl
beträffande koncessionsfrågan står på utskottets ståndpunkt, vill jag
icke i punkten a) göra något annat yrkande än på bifall till utskot¬
tets förslag, hvaremot jag under punkten b) önskar få göra ett
tillägg af följande från motionen hämtade ordalydelse:
»att Riksdagen i skrifvelse likaledes måtte anhålla, det Kungl.
Maj:t behagade dels låta verkställa en fullständig och allsidig teknisk,
ekonomisk och militär utredning beträffande en ny förbindelseled
mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården, dels där¬
efter till Riksdagen inkomma med de förslag, som af utredningen
kunna föranledas, samt
att Riksdagen för sagda utrednings verkställande ville till Kungl.
Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 15,000 kronor».
Med detta tillägg anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Wallenberg: Jag ämnar icke trötta kammaren med
någon historisk redogörelse för denna ytterst långdragna fråga, men
ingen må förtänka mig, om jag nu passar på tillfället att få yttra
några ord från denna plats, då jag under så många år sysselsatt
mig med denna sak och min far på sin tid ännu flera före mig.
Jag fick i min barndom lära mig ett ordspråk, som på svenska
öfversatt lyder: tid är pengar. Detta ordspråk är antikveradt: min
erfarenhet har lärt mig, att tid är mer'a än penningar, och detta är
en sanning, som hvar och en, hvilken befattar sig med allmänna
angelägenheter, borde hafva klart för sig, och redan på skolbänken
borde vår ungdom hafva dessa ord ständigt för sina ögon till kanske
minst lika stor nytta som de konstverk, hvilka nu för tiden mången¬
städes pryda väggarne i våra skolor.
Det var för att vinna tid åt vår sjöfart och dessutom af det
skäl, att försvaret af Stockholm därigenom skulle i betydlig mån
underlättas, som den 21 januari 1893 dåvarande öfverståthållaren i
Stockholm, landshöfdingen i Stockholms län, chefen för sjökarte-
verket, hamnkaptenen i Stockholm och undertecknad ingingo till
Kungl. Maj:t med anhållan att mot det lilla bidraget af 400,000
kronor få upptaga en kanal genom Moranedet, fri för våra såväl
örlogs- som handelsfartyg, samt af sådana dimensioner, att våra
pansarfartyg och flertalet af handelsmarinens fartyg skulle kunna
passera därigenom. Frågan remitterades till myndigheter i östan
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag¬
gensfjärden
och den inre
Stockholms¬
skärgården
m. m,
(Forts.)
N:o (8.
12
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. in,
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
och västan. Alla tillstyrkte, somliga visserligen med den ömtålighet
om eget skinn, som man ibland finner hos våra ämbetsverk. Men
tiden gick och tre af förslagsställarne gingo ur tiden. Under 10
långa år intet svar från Kungl. Maj:t. När spanska flottan togs af
Förenta Staternas i Santiagos hamn år 1898 därför att det till denna
hamn icke fanns mera än ett inlopp, trodde jag ett ögonblick, att
vår regering skulle tänka på vår egen hamnfråga. Men nej, däraf
hördes ingenting. Först år 1903, sedan förslag framkommit att för¬
lägga hufvudstationen af vår svenska flotta till Stockholm, uppsökte
mig dåvarande sjöministern under förmenande, att jag kände något
till frågan om denna farleds upptagande, och han frågade mig, om
jag ville sätta honom in i densamma, hvarpå jag naturligtvis för¬
klarade, att detta skulle blifva mig ett verkligt nöje. Jag lät utarbeta
en historik öfver hvad som i frågan förevarit under tiden 1823—1903
och denna öfverlämnade jag såväl till honom som till öfriga stats-
rådsledamöter och särskildt civilministern, på hvars föredragning
denna fråga berodde. Den 16 februari 1904 upptog sjöministern
återigen ämnet och vi diskuterade om huru saken skulle kunna genom¬
föras. Jag erbjöd honom då ett förslag i ämnet, och den 18 februari
visade jag honom den ansökan, som jag sedermera inlämnade till
Kungl. Maj:t och hvars kläm återfinnes här i statsutskottets utlåtande.
Detta förskaffade mig från herr sjöministern en varm handtryckning
— men det blef också allt. Myndigheterna hördes och myndig¬
heterna tillstyrkte. Port Arthur föll den 1 januari 1905, men ännu
i dag, 3 år och 23 dagar efter det min ansökan inlämnades, har
jag icke erhållit något som helst nådigt besked. Nu har det märk¬
liga inträffat, att en af dem — en militärisk medarbetare uti en bär
utkommande aftontidning — hvilken på 90-talet försökte nedsätta
värdet af denna nya farled samt öka Kungl. Maj:ts obeslutsamhet i
frågan, nu väckt ifrågavarande motion, förmodligen därför att
han för åtskilliga år sedan väckte motion om flottans hufvudstations
förflyttande till Stockholm och att han funnit, då han var militär
och för resten en ganska klok sådan, att det vore oklokt att för¬
lägga hufvudstationen hit och sedan låta dränka vår flotta som i
en säck likasom uti Santiago och Port Arthur. För att förekomma
den kalamiteten erfordras tvenne utlopp, och detta är orsaken till
att han nu blifvit motionär i frågan. Jag förmenar ingen att ändra
åsikter, tycker tvärtom, att det på sätt och vis tyder på mod, och
motionen gladde mig verkligen på det hela taget. Men jag anade
nästan, hvilken utgång den skulle få åtminstone i början, ty motio¬
nären kunde icke neka sig eller han föll för frestelsen att smyga in
en kläm i en tonart, som alltid vinner Riksdagens öra. För min
del får jag säga, att då Riksdagen af Kungl. Maj:t begär en utred¬
ning i ett ämne och begär, att denna sedan skall föreläggas Riks¬
dagen, är det öfverflödigt att uttrycka en önskan, att Kungl. Maj:t
ej skall inlåta sig med andra uti denna sak. Af hela motiveringen
återstår nu endast en påminnelse till Kungl. Maj:t om att det är
Riksdagen, som har hand om penningarna. Jag förmodar, att Kungl.
Maj:t vet det förut och därför är väl denna påminnelse fullständigt
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mara. 13
öfverflödig. Den är också öfverflödig, mina herrar, därför att den,
som begärt koncessionen, liar tröttnat på att under en half mans¬
ålder vänta på nådigt besked, och han har därför i dag återtagit
denna sin ansökan, och här i min hand har jag civildepartementets
bevis på den saken. Jag har också gjort det därför att jag vill
hafva fri och öppen talan när och hvar helst denna fråga kommer upp.
Men, mina herrar, äfven om ni icke hysa något djupare intresse
för de fördelar, som vår sjöfart skulle erhålla genom den ifrågasatta
farleden, ber jag er allvarligen behjärta denna frågas stora betydelse
för försvaret af landets hufvudstad, det vill säga af landet. Denna fråga,
mina herrar, är icke nog beaktad, och kostnaderna äro i jämförelse
med det mål som skulle vinnas en obetydlighet. Hvarje sjöofficer
kan säga er huru nödvändig en dylik farled är för vår flotta, därest
man öfver hufvud taget skall kunna tänka på något försvar och
icke, såsom jag nyss sade, dränkas som i en säck. Han skall kunna
säga er, att genom upptagande af den nya farleden skulle flottans
effektivitet ökas i vida högre grad än genom anskaffande af ytter¬
ligare några pansarfartyg. Jag ber Första Kammaren väl behjärta
dessa saker och tillåter mig, herr grefve och talman, att yrka bifall
till det förslag, som framställts af reservanten friherre Gripenstedt
med flera.
Herr Tamm, Hugo: Frågans historia i dess allmänhet torde
vara tämligen bekant genom utskottets betänkande, och hvad den
siste ärade talaren personligen åtgjort för densamma har alldeles
icke vant någonting, hvarvid utskottet för sin del ansett sig böra
fästa ^något vidare afseende, huru mycket det än bevisar ett energiskt
fasthållande utaf en viss åsikt. Utskottet har endast sett frågan
från saklig, icke personlig synpunkt.
Jag kan vara mycket kort i denna fråga. Ingen finnes, som
icke inser, att det är en fördel särskild! för vår handel på hufvud-
staden, om en ny farled sådan som den föreslagna blifver upptagen,
om ock, när man ser på de utlåtanden, som äro afgifna, för-
delarne icke äro så stora, som man skulle kunna antaga på grund
af den kortare distans på Stockholm, som skulle ernås. Det har
väl hufvudsakligen varit handels- och sjöfartsintresset, som härvid¬
lag^ utgjort den drifvande kraften. Men därjämte framgår af dessa
utlåtanden, att bakom detta måste det ligga en mycket, mycket
stor kostnadsfråga såsom en följd af den fara, som just ett öppnande
af en sådan farled skulle draga med sig. Att nu aflåta en skrifvelse
uti det föreslagna syftet har utskottet tvekat att föreslå. Det är
herrarne icke ^obekant, hvilka stora utgifter som vänta oss för
ordnandet af vårt försvar; vi ha ännu hela arméns utveckling hvar
och vi ha långt ifrån färdiga de fästningar, hvilka redan äro be¬
slutna, och att Riksdagen nu skulle helt hastigt gifva Kung!. Maj:t
en påstötning om att vi vilja ha ändå större utgifter och kostnader,
innan man ännu redt sig något så när ifrån de gamla, detta, mina
herrar, har utskottet ansett vara betänkligt. Man kan i den allra
största välmening lätt nog taga för sig för mycket, och fråga är,
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gcnsfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. in.
(Forts )
N:o 18.
14
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag¬
gens/j är den
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(F orts.)
Onsdagen den 13 Mars.
om icke denna utgift är någonting, som man kan uppskjuta. Denna
skrifvelse, mina herrar, skulle dock få en vida större betydelse än
hvad det kan se ut ifrån början. Ett uttalande af Riksdagen i
detta fall innebär dock ett medgifvande, att man i och med en sådan
utredning måste känna sig mer eller mindre bunden. Nu är frågan
således egentligen denna: vill man under dessa förhållanden åtaga
sig utgifter, som icke äro absolut nödvändiga, därest icke denna
farled öppnas, eller vill man undgå dessa kostnader så länge man
kan, äfven med uppoffring af de fördelar, som handeln uppgifves
skola kunna vinna. Man kan ej få allt hvad man vill i denna
världen och man måste väga de tvenne sidorna mot hvarandra, och
då har statsutskottet funnit risken, de eventuella betydliga utgifterna,
större än fördelarna, som skulle uppstå för vår handel genom den
nya farleden.
Sedan komma vi till den andra synpunkten, som vidrördes,
nämligen den, att det skulle vara till fördel för sjöförsvaret, om
man kunde få denna farled. Ja, mina herrar, men man får väl
ändå tro och föreställa sig, att Kungl. Maj:t, som framlagt förslag
om ny flottstation, har sin uppmärksamhet på just denna fråga,
utan att därom skrifves; skrifvelsen kan möjligen blifva ett hinder,
en anledning till afslag å flottstation, men icke till gagn.
Frågan ligger dessutom faktiskt redan hos Kungl. Maj:t. Kon-
cessionsansökningen har visserligen återtagits i dag, men i går var
den där, och då den siste talaren yttrade, att han ej skulle under¬
låta något för att drifva fram frågan, är väl alldeles gifvet, att
återtagandet i dag af koncessionsansökningen har ytterst liten be¬
tydelse. En sådan kan ju af hvem som helst i morgon ingifvas.
Utskottet har ansett, att, emedan dessa hägrande kostnader äro
så stora och ett upptagande af denna farled måste draga med sig
oberäkneliga utgifter, som åtminstone ännu kunna undvikas, med
hvarje koncession på ny farled till Stockholm bör anstå, till dess
Kungl. Maj:t inhämtat Riksdagens mening därom. Men då Kungl.
Maj:t redan har denna fråga hos sig och ofelbarligen kommer att i
sammanhang med flottförslaget också hafva tanken på densamma
samt en mera vidtgående skrifvelse alltså skulle komma att inne¬
fatta en anhållan att taga under öfvervägande hvad Kungl. Maj:t
redan har inne hos sig, har utskottet, besinnande den fara, som
onekligen skulle uppstå för Stockholm genom ledens öppnande, och
anseende sig icke kunna tillstyrka, att man nu tager den däraf
föranledda kostnaden på sig eller drifver på saken hårdare, kommit
till det resultat, att Kungl. Maj:t må hafva frågan om hand och
inkomma med den till Riksdagen, när Kungl. Maj:t finner lämpligt.
Utskottet har endast velat förebygga, att leden skulle kunna upp¬
tagas, utan att Riksdagen fått vara med om beslutet i första hand.
Så störa krafter äro ju som sagdt också i gång för ifrågavarande
sak, att jag tror, att Riksdagen icke bör ytterligare öka antalet af
de krafter, som arbeta därpå.
Det är de skäl, på grund af hvilka utskottet kommit till sitt
föreliggande förslag, och jag anhåller att därtill få yrka bifall.
Onsdagen den 13 Mars.
15
N:o 18.
Grefve Taube: Horn äfven jag är reservant mot förevarande
utskottsbetänkande, anhåller jag att få instämma i allt hvad af
friherre Gripenstedt härvidlag blifvit yttradt och yrkadt. Sedan vi
nu fått höra, att herr Wallenberg återtagit sin inlämnade koncessions-
ansökning, synes det mig, med den lilla kännedom jag har om för¬
hållandena i Stockholm och dess omnejd, ganska osannolikt, att
någon ny ansökning om en dylik farleds öppnande skall inkomma
från enskild person. Jag tror det för min del icke, utan det skulle
då vara endast för flottans behof, som framställning därom skulle
göras af Kungl. Maj:t. Då behöfvas ju i allt fall penningar, och
på hvilkens framställning de gå åt, tycker jag kan vara detsamma.
Skulle emellertid en ansökning från ett eller annat håll inkomma,
anser jag visst, att den gärna må underställas Riksdagens pröfning.
Men för att den skall kunna underställas Riksdagens pröfning, synes
det mig vara alldeles nödvändigt, att en undersökning i det syfte,
som motionären, herr Palme, föreslagit, förut ägt rum. Ty annars
komma vi ej längre än till ett uttalande: ja, vi hafva ej någon
utredning, vi hafva ej någon klarhet, om det verkligen kan göras,
och hvad det skall gå till för staten. Det synes mig därför vara
alldeles nödvändigt, att en undersökning äger rum. Om penningarna
nu lämnas af Riksdagen på detta sätt eller, sedan frågan åter¬
kommit, på framställning af sjöförvaltningen, det kan väl i stort
sedt göra detsamma. Frågan är viktig och så stor för hela vår
flotta, som nyss är påvisadt, och för vår hufvudstad, att jag för min
del ej kan hysa någon tvekan, att härvidlag för den undersökning,
som här är begärd, Riksdagen bör bevilja ett anslag af 15,000 kronor,
och får jag med anledning af hvad här är yttradt instämma i friherre
Gripenstedts yrkande.
Herr Fränekel: Jag tror, att det är nödvändigt, då man nu
skall behandla utskottets utlåtande, att man något närmare granskar
motionen, och då finner man, att den sönderfaller i två delar.
Motionären talar om önskvärdheten af, att en så beskaffad farled
som den ifrågasatta måtte komma till stånd. Ja, det kan ju icke
någon annat än gilla. Och i synnerhet måste man anse det vara
klokt af en ledamot på stockholmsbänken, att han för sin del be-
hjärtar denna sak så mycket, som skett. Men hur ser då motionären
saken? Han säger: här har blifvit inlämnad en ansökning om konces¬
sion för upprensning af Moraneds-kanalen; den koncessionen vill jag
icke, att Kungl. Maj:t skall bevilja, utan att Riksdagen höres. Man
får ju åtminstone förutsätta, att han då icke önskar denna farled
upptagen genom Moranedet, utan att han förutsätter upptagande
af någon annan farled. Annars får man väl förutsätta, att Kungl.
Maj:t granskar detta förslag såväl som alla andra och icke med-
gifver en koncession, utan att ha underkastat den vederbörlig
granskning. Nu har statsutskottet, då det funnit det riktigt, att
någon koncession i denna viktiga fråga icke beviljas utan Riks¬
dagens hörande, ansett, att Riksdagen på grund af den väckelse,
som motionen innehåller, bör hos Kungl. Maj:t anhålla, att, ifall
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(Forts.)
N:o 18.
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(Forts.)
ICj Onsdagen den 13 Mars.
Kungl. Maj:t skulle önska bevilja koncession i det här fallet, frågan
därom måtte underställas Riksdagens pröfning. Detta anser jag icke
böra undergå någon förändring därför att den nuvarande koncessions-
sökanden i dag återtagit sin koncessionsansökning. Man får väl ej
förutsätta, att motionären i Andra Kammaren speciellt afsett denne
sökande. Man får väl förutsätta, att ban antagit, att det kan komma
nya koncessionsansökningar, och således önskat, att om sådana
komma, vare sig från samma sökande eller från andra, de ej måtte
beviljas utan Riksdagens hörande. Om den frågan torde vi således
vara ense, äfven om vi ej alla hafva den önskan af de skäl, som
motionären tyckes hafva hyst.
Komma vi så till den andra delen af motionen, förslaget om
en skrifvelse med anhållan om en fullständig och allsidig »teknisk»,
»ekonomisk» och »militär» utredning beträffande en så beskaffad
farled till Stockholm. Jag hemställer då först till herrarne, om
man kan tänka sig, att en sådan utredning, som här afses. skall
kunna verkställas för 15,000 kronor? Jag för min del tror det icke,
och det hafva de ärade reservanterna och de med dem instämmande
icke heller förutsatt, utan man menar, att en sådan utredning skulle
gå till helt andra belopp. Hvad tjänar det då till att ställa ett
belopp, gripet ur luften, till Kungl. Maj:ts disposition för en ut¬
redning, som skall vara så mångsidig som den ifrågavarande. Kan
det verkligen vara tänkbart, att Kungl. Maj:t, som nu framlagt
förslag för Riksdagen, att flottans station skall förläggas till Stock¬
holm, till Lidingö,^icke då också skulle hafva tänkt på, huru denna
flotta skall sköta sig, i händelse det gäller att försvara sig. Det
är väl alldeles gifvet-, att en följd af flottförslagets godkännande
blir den nu förevarande frågans upptagande, och då må den väl
komma fram utan Riksdagens påstötning.
Har man verkligen så litet förtroende för Kungl. Maj:t i fråga
om flottans stärkande och försvaret för hufvudstaden, att man ej
kan förutsätta, att Kungl. Maj:t tager denna fråga under behandling
utan en sådan påstötning? Jag för min del tror det icke, och då
kan jag icke finna, att någon nödvändighet kräfver, att man ånyo
påverkar Kungl. Maj:t — här har ju redan blifvit framhållet, huru
sjöministern sökt sätta sig in i frågan. Har man emellertid verkligen
den uppfattning, att Riksdagen bör göra det, kan jag ej finna annat,
än att det icke kan vara på sin plats att nu ställa till Kungl. Maj:ts
disposition ett belopp, som är otillräckligt.
Hvad utskottet däremot här yrkat är så att säga en varning
till vederbörande, att, ehuru Kungl. Maj:t har koncessionsrätten i
sin hand, man i detta fall önskar, att koncessionsansökning skall
underställas Riksdagen, och kommer det en ansökning, måste det
blifva en undersökning. Jag tror, att det är klokast att bifalla
utskottets förslag såväl i första punkten som i andra punkten, hvilken
senare afser afslag å förslaget om framställning om en under¬
sökning. Jag ber därför att få yrka bifall till bägge punkterna i
statsutskottets utlåtande.
17
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
Friherre Tamm: Det förefaller mig, som om statsutskottet
behandlat denna fråga för mycket en bagatell, att utskottet icke har
gjort sig reda för, hvad frågan egentligen innebär. Det synes mig,
att den punkt, till hvilken utskottet lämnat sitt tillstyrkande, icke
skulle vara erforderlig. Ty jag säger med motionären: icke lär väl
någon regering komma att finnas, som skulle lämna koncession på
en så viktig farled som denna, utan att därom hafva förut hört
Riksdagens mening. Utskottet har däremot afstyrkt den senare
delen och därigenom efter sin uppfattning förklarat, att en sådan
utredning, som motionären förutsatt, icke skulle vara behöflig. Jag
tror för min del, att just den saken är särdeles behöflig, och det
framgår af de utredningar, som under föregående tider hafva lämnats
angående denna fråga.
Den talare på stockholmsbänken, som först yttrade sig, med¬
delade, att en person har ändrat åsikt i frågan. Jag kan meddela,
att det finnes andra framstående personer, som deltagit i utredningar
angående denna nya farled, som också hafva ändrat meningar. Det
■är således ytterligt behöfligt, att en utredning verkställes, och ett
bifall till statsutskottets förslag i detta afseende skulle för Kungl.
Maj:t ådagalägga, att Riksdagen anser, att man icke vidare bör
arbeta på den här saken.
Då statsutskottets ordförande nyss yttrade sig i frågan, med¬
delade han, att de förestående kostnaderna för utbildning och ut¬
veckling af vårt försvar skulle vara så enormt stora —- de vore oss
visserligen icke bekanta, men man kunde taga för afgjordt, att de
skulle vara mycket stora — och att det då skulle vara oklokt att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ytterligare en fråga, som
skulle draga stora kostnader. Han tilläde, att man väl då får väga
mellan hvilka utgifter, som Riksdagen vill åtaga sig. Ja, men
hvilken skall väga den saken? Den bör icke vägas uteslutande
inom det statsutskott, som har att behandla ett skrifvelseförslag,
och i dess yttrande i frågan. Den skall naturligtvis vägas af Kungl.
Maj:t och Riksdagen. Statsmakten skall väga den. Och med stats¬
makten — jag begagnar aldrig det ordet i pluralis — menar jag
icke endera af dem, som tillsammans utgöra statsmakten. Det är
hela statsmakten, som skall väga saken, och det kan hända, att vid
•ett afvägande af de förslag, som föreligga för försvarets utveckling,
denna fråga kommer att ställas i ett mycket tidigare rum än flera
andra, som man anser för alldeles oeftergiltigt att tillfredsställa.
Jag har tillåtit mig att yttra mig i denna fråga därför, att jag
vid ett föregående tillfälle varit med om en framställning hos Kungl.
Maj:t om att få anlägga denna farled. Jag skall erkänna, att det
då var handeln och sjöfarten, som drefvo fram ansökningen. Och
det är icke småsaker, som en förkortad väg till Stockholm skulle
komma att medföra för alla de fartyg, som skulle gå den 40 kilo¬
meter kortare vägen. Det var visserligen flera myndigheter vid det
tillfället, som förklarade, att det icke skulle innebära så stor fördel
att gå den kortare vägen, ty dels skulle man få vänta vid den
trånga kanalen, dels skulle större fartyg få gå med saktare fart.
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 18. 2
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag¬
ge}^ fjär den
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. in.
(Forts.)
N:o 18.
18
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag¬
gensfjär den
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
Men jag föreställer mig, att de, som kunde gå med oförminskad'
fart, skulle hafva hela fördelen, och de, som måste gå med saktare
fart, skulle visserligen icke hafva hela fördelen, men trots minsk¬
ningen i fart ändock vinna något särskilt genom kolbesparing. Det
var år 1893. Sedan har inträffat, att på åtskilliga håll, särskild! i
militära kretsar, man vaknat upp för den stora nytta, som för för¬
svaret af Stockholm och bärgningen under krig af flottan skulle
uppstå genom denna farled.
Med detta vill jag visa på, att en ytterligare utredning är
absolut nödvändig. Jag anser, att det skulle vara oklokt af Riks¬
dagen att sätta sig emot begäran om den utredning, som här är
föreslagen, och att anvisa ett belopp för ändamålet torde icke vara
planlöst. Det är möjligt, och det är troligt, att beloppet 15,000
kronor icke räcker, men då är vägen från Kungl. Maj:t till Riks¬
dagen mycket kort, när Kungl. Maj:t vill hafva ett ytterligare anslag
af Riksdagen, i synnerhet för ett ändamål, som Riksdagen själ!"
uttalat önskan om måtte tillgodoses.
Jag tillåter mig att yrka bifall till det af friherre Gripenstedt
framställda förslaget.
Friherre Gripenstedt: Det kunde ju kanske vara öfverflödigt,
att jag vidare yttrade mig i saken, men jag vill dock svara på ett
par anmärkningar af utskottets ärade ordförande.
Han frågade, hvarför man skulle draga på sig utgifter, då de
icke vore behöfliga, och han ansåg, att om en ny farled icke upp-
toges, skulle utgifter för befästningar icke vara erforderliga. Jag
har redan i mitt förra anförande vidrört denna sak, men jag skall
be att ytterligare få betona, att äfven om en sådan ny farled icke
upptages, blifva befästningar, hvar de nu än skulle komma att för¬
läggas, vid Erstavik eller Baggenstäket, i alla händelser absolut
nödvändiga, såvida man vill skydda Stockholm från sjösidan. Jag
tror icke, att man bör hylla centralförsvarsprincipen, som för länge
sedan borde vara öfvergifven. Det är icke nog att skydda trupper
och kaserner genom att förlägga dem från kusten samt för öfrigt
lämna landet och hufvudstaden öppna för fienden. Behofvet af dessa
befästningar finnes redan nu, det får man icke blunda för. När då
dessutom den nya kanalen alldeles gifvet skulle komma att under¬
lätta vårt försvar, så är detta ytterligare ett skäl att icke upp¬
skjuta frågan.
Vidare yttrade utskottets ordförande, att skrivelser till Kungl.
Maj:t ofta föra vidtgående konsekvenser med sig. Ja, men utskottet
föreslår här själft en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
Kungl. Maj:t icke måtte medgifva någon koncession utan Riksdagens
hörande! Hvarför skall man då skrifva alls i detta fall?
Det var en annan kamrat i utskottet, en talare på stockholms¬
bänken, som yttrade, att man skall hafva så mycket förtroende till
Kungl. Maj:t, att man tilltrodde Kungl. Maj: t att själ! tänka på
denna farled. Men då kan man fråga: skall man icke hafva äfven*
det förtroendet till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t skall kunna pröfva
Onsdagen den 13 Mars.
19
N:o 18.
en koncessionsansökan och villkoren därför och, därest sådana om¬
ständigheter föreligga, icke bifalla densamma? Då skulle denna
skrifvelse vara helt och hållet onödig.
För min del anser jag, att eu utredning är af högsta behof
påkallad, och jag vidhåller därför mitt yrkande.
Herr Tamm, Hugo: Jag vill blott svara på hvad som nyss
anfördes därom, att utskottets betänkande skulle innebära, att ut¬
skottet ställde sig afvisande mot en utredning. Detta är, såvidt
jag kan finna, icke händelsen. I betänkandet hänvisas blott till att
frågan ligger under Kungl. Maj:ts pröfning och att man då bör
kunna förutsätta, att Kungl. Maj:t skall beakta denna försvarsfråga,
särskildt i hvad den har samband med flottan. Man har blott velat
säga, att man på de skäl jag anfört icke vill, att Riksdagen skall
ytterligare gifva Kungl. Maj:t en påminnelse om en fråga, som redan
ligger under Kungl. Maj:ts pröfning.
Med afseende å kostnaderna anförde friherre Tamm, att man
får se till, huruvida det icke kan blifva nödvändigt att afstå från
vissa andra utgifter för denna fråga. Jag ber då att få påpeka,
att det lärer val icke vara meningen, att vi icke skulle fullborda
vår arméorganisation, den, som redan faktiskt är beslutad; det lärer
val heller icke vara meningen att afbryta befästningarna och anord¬
ningarna vid Boden. Redan detta är två saker, som föranleda så
störa utgifter, att jag icke kan annat än vidhålla det påstående jag
gjort, att man maste se till. att man icke ålägger sig utgifter,
hvilka icke äro absolut nödvändiga, äfven om därigenom sjöfarten
skulle något hindras i den utveckling man önskar.
Det är således långt ifrån att utskottets betänkande innebär
ett afvisande af frågan; vi hafva blott velat uttala, att Riksdagen
efter vår uppfattning icke bör komma med en ytterligare skrifvelse
i en fråga, som redan ligger under Kungl. Maj:ts pröfning.
Jag vidhåller det yrkande, jag förut framställt.
Utredning,
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
tStockliolms-
shärgården
m. m.
(Forts.)
Herr Ericsson: Herr talman, mina herrar! De skäl, som gjort,
att jag antecknat min reservation mot statsutskottets beslut, ha varit
desamma, som af flera föregående talare antydts, nämligen hufvud¬
sakligen de strategiska. Förhållandet är ju det, att vi redan hafva
en afse värd del af vår flotta förlagd till Stockholm och att det före¬
ligger ett förslag om att dit förlägga ytterligare en stor del af dem
samma, om ock till en annan plats än nu. Men alltjämt äger
Stockholm endast det in- och utlopp, som nu finnes. Se vi så t. ex.
på huru det tillgick i japanska kriget, så erinra vi oss, att japanerna
före krigsförklaringen kastade sig öfver den ryska flottan och in¬
stängde dep vid Port Arthur. Japan ansågs åtminstone då för att
vara en mindre makt än Ryssland, men likväl vågade Japan detta.
Huru mycket lättare skall det då icke vara för en stormakt att
göra så med en mindre makt. Om det finnes endast ett utlopp, så
veta herrarne, att det fordras blott att en enda punkt blockeras..
N:o 18.
20
Utredning
rörande ny
förbindelseled
mellan Bag-
gensfjärden
och den inre
Stockholms-
skärgården
m. m.
(Forts)
Onsdagen den 13 Mars.
Finnas däremot flera utlopp, så måste fiendens flotta delas, och
därigenom kommer, såsom redan blifvit under diskussionen antydt,
vår egen flotta att vinna i styrka. Detta är de skäl, som för mig
varit de talande.
Här har endast begärts en utredning och anslag till en sådan.
Jag kan icke neka till att det förefaller mig, som om statsutskottet
skulle hafva, om jag så får säga, liksom strutsen stuckit hufvudet
under vingen. Man är rädd för att få se, huru stora kostnader
komma att kräfvas af Riksdagen, om en sådan utredning kommer
till stånd. Men jag hemställer till Eder, mina herrar: när vi inom
några få dagar komma att behandla den viktiga frågan angående
flottan, nämligen om förflyttningen — åt hvilken fråga jag för min
del önskar all framgång — kan det då icke vara skäl att nu göra
åtminstone det uttalandet, att vi önska en utredning angående sådana
förhållanden, som så nära beröra denna förflyttning, som fallet är
just med den nu föreliggande frågan? För min del kommer jag
bestämdt att ställa mig mycket tveksam i fråga om huru jag skall
förhålla mig angående flottförflyttningen, om icke Riksdagen tydligt
uttalat, att den vill hafva en utredning just i afseende å denna in-
och utloppsfråga. Jag har det största förtroende till regeringen,
men huru skall regeringen tyda Riksdagens hållning, om efter denna
diskussion framställningen om en utredning afslås? Såvidt jag finner,
kan detta icke tydas annorlunda, än att kammaren, som bifallit
statsutskottets hemställan, icke önskar någon utredning.
På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationen i den form, som friherre Gripenstedt i sitt yrkande
gifvit den.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvajl utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, af friherre Gripenstedt, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att mom. b) erhölle
följande lydelse:
att Riksdagen i skrifvelse likaledes måtte anhålla, det Kungl.
Maj:t behagade dels låta verkställa en fullständig och allsidig teknisk,
ekonomisk och militär utredning beträffande en ny förbindelseled
mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården, dels där¬
efter till Riksdagen inkomma med de förslag, som af utredningen
kunna föranledas; samt
att Riksdagen för sagda utrednings verkställande ville till Kungl.
Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 15,000 kronor.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
friherre Gripenstedts yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Tamm, Hugo, begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
21
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 43, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den af friherre
Gripenstedt föreslagna ändring.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—31;
Nej—90.
Vid å nyo skedd föredragning af statsutskottets den 9 och 12 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 44, i anledning af en af justitieombudsmannen gjord fram¬
ställning om utarbetande af en historik öfver justitieombudsmans-
ämbetets förvaltning, och
n:o 45, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande
af en uppslagsbok, innehållande kortfattade upplysningar angående
1907 års Riksdag och dess arbete,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 9 och 12
innevarande månad bordlagda memorial n:o 12, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 11, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen af varor, afsedda att till riket införas, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Vid å nyo skedd föredragning af lagutskottets den 9 och 12
innevarande mars bordlagda memorial och utlåtanden:
n:o 20, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående aflösning af afgäld från
afsöndrad lägenhet,
N:o 38.
22
Onsdagen den 13 Mars.
Om ändrade
bestämmelser
angående
själjspillin-
g ars jordfäst¬
ning.
n:o 21, i anledning af väckt motion om tillägg till 6 § landstings-
förordningen,
n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande i visst fall af kyrkoherdes själfskrifvenhet
att vara ordförande i skolråd m. m., och
n:o 23, i anledning af väckt motion om ändring af 7 och 8 §§
lagen angående äganderätt till skrift,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 9 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion om upp¬
häfvande af lagbestämmelser angående jordfästning i stillhet af den,
som förgjort sig själf.
Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en inom Första
Kammaren af herr von Möller väckt motion, n:o 1, hvari föreslagits,
det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen och kyrkomötet
framlägga förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning den 25
maj 1894, i hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet af den,
som förgjort sig själf.
Utskottets yttrande härom lydde sålunda:
»I förevarande motion upprepar motionären en af honom i
motionen till 1902 års Riksdag gjord framställning. Såsom motio¬
nären erinrar, vann motionen då Riksdagens bifall. Det med för¬
anledande af Riksdagens skrifvelse i ämnet af Kungl. Maj:t i proposi¬
tionen vid 1903 års Riksdag framlagda förslag till ändrad lydelse
af § 6 i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 blef ock i
enlighet med lagutskottets tillstyrkande hemställan af Riksdagen
bifallet. I grundlagsenlig ordning underställdes den af Riksdagen
sålunda godkända lagändringen det samma år sammanträdande kyrko¬
mötets pröfning. I sammanhang därmed inhämtade Kungl. Maj:t
kyrkomötets yttrande öfver vissa af den ifrågasatta lagändringen
betingade ändringar i gällande handbok för svenska kyrkan. Kyrko¬
mötet förklarade emellertid i sin till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse
af den 10 oktober 1903 sig icke kunna godkänna nämnda lagförslag,
i sammanhang hvarmed kyrkomötet dock för sin del erkände, att
ordningen för jordfästning i stillhet kunde gifva anledning till befogade
anmärkningar, samt framlade förslag om en förändring häruti. Genom
skrifvelse den 22 januari 1904 har därefter Kungl. Maj:t meddelat
Riksdagen, bland annat, att kyrkomötet icke kunnat godkänna samma
lagförslag.
Utskottet anser, att vid angifna förhållanden Riksdagen, som
sålunda upprepade gånger angifvit sin ståndpunkt i detta afseende,
icke har anledning att nu göra något ytterligare uttalande i frågan,
på hvilken Kungl. Maj:t fortfarande torde hafva sin uppmärksamhet
riktad. Om, såsom antagas må, ny proposition i ämnet blifver framlagd
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
SI
för nästkommande års Riksdag, kan dess beslut blifva underställdt
det samma år sammanträdande kyrkomötets godkännande.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
g ars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
Herr von Möller: Utskottet har funnit lämpligt att afstyrka
min motion och framhåller i motiveringen, att utskottet anser, att
Riksdagen, som »upprepade gånger angifvit sin ståndpunkt i detta
afseende, icke har anledning att nu göra något ytterligare uttalande
i frågan, på hvilken Kungl. Maj:t fortfarande torde hafva sin upp¬
märksamhet riktad. Om, såsom antagas må, ny proposition i ämnet
blifver framlagd för nästkommande års Riksdag», kunde frågan gå
igenom på detta sätt.
Jag förstår, att man ansett obehöflig!, att jag väckt motionen;
det kunde ju väl vara. Om det verkligen är så, som lagutskottet
tyckes vilja antyda, då utskottet gifver sig sken af att ställa sig
på samma ståndpunkt, som Riksdagen två gånger och Andra Kam¬
maren dessförinnan 1889 intagit, ja, då vore ju allt godt och väl.
Men när nu motionen är väckt, så förefaller det mig litet egendom¬
ligt, ifall man afslår densamma och säger nej, om man verkligen
menar ja. Detta är åtminstone något, som i allmänhet strider mot
vanligt språkbruk.
Det är visserligen godt och väl, att, som utskottet säger, Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på saken, men jag tillåter mig
fråga: huru skall Kungl. Maj:t få veta hvad Riksdagen anser, om,
när en motion föreligger i öfverensstämmelse med Riksdagens förut
uttalade önskan, denna motion af Riksdagen afslås i stället för att
bifallas? Nog ser det väl då ut — för andra människor åtminstone
— som om Riksdagen icke vore vidare angelägen om att frågan
tages upp igen. För resten skulle jag vilja fråga det ärade utskottet:
huru vet utskottet, hvad Kungl. Maj:t kommer att göra 1908, huru
vet utskottet, om Kungl. Maj:t då har sin uppmärksamhet riktad på
frågan eller icke? Jag skulle vilja svara: det vet icke ens Kungl.
Maj:t själf, långt mindre utskottet. Huru skall Kungl. Maj:t 1907
veta, hvem som är Kungl. Maj:t 1908? Det förefaller mig sålunda
— möjligt är ju, att jag gör utskottet orätt — som om man skulle
vilja på detta sätt komma ifrån att ingå i någon realitetsbehandling
af frågan.
Då kyrkomötet afslagit den af Riksdagen bifallna kungl. pro¬
positionen, har ju frågan förfallit. År det icke så, att om i Riksdagen
den ena kammaren afslår och den andra bifaller en fråga, så är
frågan förfallen? Har då Kungl. Maj:t någon skyldighet att vidare
beakta denna sak, när de, som hafva att i frågan besluta, stanna i
olika beslut? Ingalunda. För Kungl. Maj:t är det gifvetvis, om
icke någon påtryckning kommer, både angenämare och bekvämare
att låta en sådan sak vara. Ty det är icke lätt för Kungl. Maj:t
■att räkna ut det aritmetiska mediet mellan ja och nej, och om
N:o 18.
24
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
Kungl. Maj:t vill undslippa en sådan räkneoperation, förefaller mig
detta rätt naturligt.
Helt annorlunda ställer sig frågan för Riksdagen. Jag finner det
ganska sannolikt, att, om Riksdagen i dag icke uttalar sin önskan, Kungl.
Maj:t icke skall göra annat än att framlägga det kompromissförslag,
som utgått från kyrkomötet. Som herrarne veta, så förklarade sig
kyrkomötet vid sitt afslag i alla fall beredt att göra några eftergifter.
Men liufvudsaken är dock denna: skola alla undantagsformer, all
skillnad i jordfästningsformen bortfalla eller icke. Sedan gör det
alldeles detsamma, efter mitt sätt att se saken, om det är en eller
annan bestämmelse, som man för syns skull jämkar på. Låtom oss
icke förbise, hvad den talare sade, som förde majoritetens i kyrko¬
mötet talan — hurusom kyrkan erkänner, att våra fäder ha varit
hårda och grymma, den vill icke heller förneka, »att icke också vi
kunna vara grymma i denna dag, men vi vilja åtminstone vara
mindre grymma». Det är just saken, någon grymhet bör alltid få
bibehållas. Kyrkomötet kunde icke besluta sig för att stryka allt¬
sammans, utan ville hålla på sin gamla rätt och makt, denna mindre
grymhet. Det är ett märkligt tidens tecken, att man får höra sådana
uttalanden från kyrkomötet, just där man väl mera borde tänka på
hvad kärleksbudet, medlidandet och barmhärtigheten fordra af oss.
människor — det budet, som är kristendomens första och högsta.
Det säges måhända, att detta är en fråga af underordnad bety¬
denhet, hvarför då göra så mycket affär af densamma? Ja, mina
herrar, hvad är obetydligt eller icke, hvad är stort eller litet här i
världen? Det finnes personer, som anse, att anslagsfrågorna, röst¬
rätten o. d. äro Riksdagens viktigaste angelägenheter. Jag skall
icke tvista därom, men jag vågar åtminstone påstå, att äfven huma-
nitetsfrågoma i Riksdagen hafva sin betydelse, allrahelst som vi
äro representanter för ett kristet folk. Låt mig i detta samman¬
hang få erinra om en lärdom, hvilken man synes i kyrkomötet hafva
förbisett — jag menar liknelsen om den mannen, som föll i röfvare-
händer. Hvem var det, som då hjärtlöst gick förbi honom? Det
var prästen, det var leviten. Hvem hjälpte honom? Det var samariten.
Här har nu Riksdagen tagit initiativet, men kyrkomötet har
afslagit vår begäran. Det är tyvärr ett sorgligt faktum. — Vi
hafva visserligen närmast afsett att bespara de stackars efterlefvande
en onödig förödmjukelse i deras redan förut nog bittra sorg,
men det saknar nog icke all betydelse för den svenska kyrkans
anseende, om hennes närmaste målsmän ställa sig kallt afvisande
inför en fråga som denna. Jag kan icke här lämna oanmärkt den
indelning, som af en talare vid kyrkomötet gjordes, hvilken sade:
»Vi skola icke här tala så mycket om enfaldiga och upplysta, utan
hellre om religiöst intresserade å ena sidan och religiöst ointresserade
å den andra.» Jag vet icke, om den talaren därmed afsåg, att Riks¬
dagen skulle räknas bland de religiöst ointresserade därför att den
ställt sig på en mera human ståndpunkt än kyrkomötet. Jag ber
att få bestrida ett dylikt påstående, och jag vågar äfven, beträffande
mig själf, säga, att äfven jag gör anspråk på att få tillräknas något
25
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
religiöst intresse. Just därför anser jag det önskvärdt, att icke den
svenska statskyrkan alltför mycket stramar på bandet mellan stat
och kyrka att icke detta en vacker dag brister. —
Då jag nu har ordet, kan jag icke undgå att bemöta några ord,
som fälldes af den talare, som yttrade sig å majoritetens inom kyrko¬
mötet vägnar, då de synas mig icke här få passera utan gensaga.
Talaren omnämnde, huru han hade hört två högt ärade statsråd
försvara Riksdagens beslut. »På denna sida står också, jag skulle
kunna säga, nästan hela det 'moderna’ Sverige, det, som represen¬
terar eller vill representera de mera humanitära sträfvandena. Men
låtom oss ej heller glömma, att på denna sida står äfven det 'lätt¬
sinniga' Sverige. Jag åsyftar härmed de många, som fatta denna
sak tanklöst» etc. År det sålunda meningen, att Riksdagen är det
»moderna» Sverige, eller hvad menar han med denna indelningsgrund?
Jag känner mig icke befogad att svara på den frågan.
Den nyss citerade talaren fortsatte härefter: »A den andra sidan
står nu i dag hela den prästerliga afdelningen i kyrkomötet, på ett
eller annat undantag när, och säkert många af våra aktade lekmän.
Bakom dem står sannolikt nästan såsom en man hela Sveriges
prästerskap. Det kan väl hända, att man där kan uppleta flera
undantag, men undantag äro de i alla fall. Och bakom dessa stå
de djupa lederna, jag skulle vilja säga det 'gammaldags' Sverige,
där vi finna det allra djupaste allvar, paradt ibland kanske med
öfverdrifven stränghet, men ej utan barmhärtighet.»
En annan talare hängde sig fast vid kyrkolagutskottets uttalande,
att det skulle väcka anstöt i vida kretsar inom landet, om hvarje
skillnad i begrafningssätt borttoges, »därför att detta skulle — låt
vara i oförstånd — uppfattas såsom ett ursäktande af själfmordet».
Sålunda — från det »gammaldags Sverige med dess öfverdrifna
stränghet» och från dessa personer, som — »låt vara i oförstånd» —
våga påstå dylikt, skulle den svenska kyrkan, om den uppträdde vid
en själfspillings graf med mera mildhet och undseende, träffas af den
beskyllningen, att den ursäktar själfmordet som sådant!
Kan då icke kyrkan gifva eftertryck åt sitt ogillande på annat
och bättre sätt och vid andra tillfällen? Den döde kan ju icke
nås af kyrkans straffdom, men slaget träffar de arma efterlefvande,
föräldrarne, makan, barnen, hvilkas sorg ju redan är tillräckligt
bitter. Kan icke kyrkan med lugn tillbakavisa en så obefogad be¬
skyllning, som att den skulle ursäkta själfmordet, när den dock
endast följer den store mästarens bud att visa barmhärtighet mot
de lidande? —
Beträffande talet om att det skulle vålla anstöt i vida kretsar,
vågar jag påstå, att de vida kretsarna äfven äro representerade i
Riksdagen, i synnerhet i Andra Kammaren, hvilken man väl icke
kan frånkänna religiöst intresse.
En annan talare sade, att det i vida kretsar skulle vålla sorg,
om man i tillkännagifvandet uteslöte orden, »att Herren behagat
hädankalla». Jag vill icke ingå på några teologiska dissertationer
i ämnet, men jag vill blott påpeka, hurusom vid tillkännagifvandet,
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gara jordfäst¬
ning.
(Forts.)
N:o 18.
26
Om ändrade
bestämmelser
angående
själ/spillin-
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
att en person ljutit döden genom mördares hand, dessa ord fort¬
farande användas, äfvensom i fråga om den, som genom dryckenskap
eller på annat sätt indirekt förkortat sitt lif.
Kan man väl här med fog säga, att »Herren behagat hädan¬
kalla» honom? —
Skulle man icke kunna begära den uppoffringen af dem, som på
naturligt sätt förlorat en anhörig, att de af hänsyn för själfmördarens
efterlefvande medgåfve borttagandet af dessa ord. De kunna ju i
sitt hjärta känna trösten af att Herren hädankallat den döda, äfven
om detta icke uttalades vid tillkännagifvandet i kyrkan. Jag anser,
att de borde kunna göra denna uppoffring för de andras skull.
På tal om tillkännagifvandet eller den s. k. »tacksägelsen»,
har jag i min motion sökt visa, huru man här i sanning kan se
språkets makt öfver tanken. I den äldsta kyrkohandboken före¬
kommer icke något om dessa tillkännagifvanden, i den därnäst in¬
förda stadgas, att tacksägelse skall äga rum efter tillfrisknade och
döda. Icke ett ord vidare. I den därpå följande handboken af år
1809 finnes ett »förslag till tacksägelse», med ungefär samma orda¬
lydelse, som återfinnes i vår nuvarande kyrkohandbok af år 1894.
Det är visserligen här något förkortadt, men meningen är densamma.
I detta tillkännagifvande finnes intet, som kan sägas innebära någon
tacksägelse, och det förvånar mig, att en talare i Första Kammaren
vid 1903 års riksdag kunde påstå, att om jordfästningslagens 1 §
ej ändrades, skulle det inträffa, »att man från predikstolen i kyrkan
finge tacka Gud för själfmordet». Det torde icke varit för den
talaren okändt, att handboken då redan 9 år varit i bruk, och att
jordfästningslagen, som bestämmer, att tillkännagifvandet skall ske
med tacksägelse enligt handboken (af 1809), utkom ungefär ett hälft
år före handboken. Ifall denna fråga upptoges af Kungl. Maj:t.
behöfver naturligtvis då äfven denna § en omredigering. Men det
förvånar mig att talaren i fråga för att söka snedvrida saken kunde
vilja påstå något dylikt, att man, ifall § ej ändrades, skulle komma
att från predikstolen tacka Gud för själfmordet.
Det förekommer ju icke i tillkännagifvandet ett enda ord, som
kan tydas som en »tacksägelse» i den nu använda kyrkohandboken
lika litet som i någon af de föregående upplagorna, som stått mig
till buds. Det var en fyndig invändning, hvilken jag här på detta
sätt ansett mig böra bemöta, eftersom jag då af sjukdom var hindrad
att närvara i kammaren.
Uti Första Kammaren sade samme talare: »Hvem säger, att
kyrkan uttalar någon dom?» Jo, herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet! Emellertid framhöll herr Rudin, att kyrkan
måste, han upprepade det i det oändliga, på något sätt häfda sin af
ålder tillerkända rätt att på något sätt uttrycka sin sorg, sitt
ogillande, sitt omdöme. Han sade i början af sitt anförande, att
det icke var fråga om den slutliga, den afgörande domen. Hvad
skillnad är det då, om man säger, att kyrkan uttalar en dom eller
på detta sätt uttalar sitt omdöme? Jag kan åtminstone ej finna
27
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
någon dylik. .Jag kan icke finna skillnaden mellan begreppen: dom
och ogillande omdöme.
Det är märkliga uttalanden, som förekomma i slutet af herr
Rudins anförande, med hvilket kyrkomötets majoritet och tio
biskopar instämde. Han säde, att om kyrkans öfverhufvud skall
vara med vid detta tillfälle, kan hon icke uppgifva den rätt
hon hittills haft att gifva uttryck åt sitt ogillande, men »den dag
kan måhända komma, då det sättes i fråga, huruvida kyrkan be¬
hof ver vara med vid graf vem. Hvad menade han, när häri sade
detta, och de svenska biskoparne, som instämde däruti? Var det
meningen, att om hvarje skillnad borttages till förmån för själf-
mördaren, skulle den svenska kyrkan bidraga till att slita det sista
tvångsbandet på så sätt, att jordfästningen i sådant fall icke skulle
förrättas af präst i svenska kyrkan? Är det detta kyrkan och
kyrkomötet önska? Jag vet icke, huruvida man kan antaga något
sådant, men så mycket torde dock vara säkert, att om kyrkomötet
håller fast vid att på detta sätt och i en fråga som denna begagna sig
af ett så tveeggad^ vapen som sin vetorätt gentemot Riksdagen, är den
dag kanske icke så långt aflägsen, då ropen på borttagandet af kyrkans
vetorätt ljuda allt starkare och starkare. Mina herrar, erinran eder
de omständigheter, hvilka föranledde den borgerliga begrafningens
införande i . Danmark. Det skedde, bland annat, på grund af den
häftiga ovilja, som uppväcktes med anledning af en prästs på Jut-
lands västkust uttalade hårda fördömande ord vid jordfästningen af
några fiskare, som förolyckats, när de på söndagen sökte rädda sina
garn undan stormen.
Äfven i Köpenhamn uppträdde några präster på ett synnerligen
stötande sätt vid några jordfästningar, hvarefter en förening bilda¬
des, som gick in med en anhållan om införande af rätt till borger¬
lig begrafning för den, som önskade sådan. Detta är nu lag i Dan¬
mark. Är det önskvärdt från kyrkans sida, att den borgerliga be-
grafningen äfven hos oss införes? Yi ha frihet ifrån dop-, konfirma¬
tions- och nattvardstvång, utvidgad rätt till borgerlig vigsel är be¬
gärd. Skall man nu locka fram ropen på frihet från kyrkans med¬
verkan äfven i fråga om jordfästning? Jag vågar icke svara därpå.
Jordfästningslagen innehåller icke några straffbestämmelser för
den, som — förutsatt, att ordningsföreskrifterna blifvit iakttagna,
dödsorsaken anmälts etc. — begrafver en död.
Prejudikat härå finnes, och tid efter annan innehålla tidnin-
garne notiser om huru man på detta sätt åsidosatt lagbudet här¬
utinnan. Är det önskvärdt att framkalla dylika lagbrott? Jag tror
det icke.
Som herrarna nu hört, finner jag, att frågan, långt ifrån att
vara af liten betydelse, är både allvarlig och viktig. Det gör mig
ledsen, att lagutskottet — ty det kan man läsa mellan raderna —
vill på detta sätt skjuta undan frågan för att om möjligt begrafva
den i tysthet. Yi kunna, om Riksdagen icke bifaller motionen, ut¬
sätta oss för, antingen att icke någon proposition göres till nästa
kyrkomöte, eller ock att Kungl. Maj:t försöker att gå den af kyrko-
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
N:o 18.
28
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
mötet föreslagna kompromissvägen. Vi skulle då stå inför det be¬
klagliga faktum, att Riksdagen nödgas kapitulera för kyrkomötet,
men därhän hoppas jag vi aldrig måtte komma.
På grund af hvad jag nu anfört vågar jag anhålla om afslag
å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Sjöcrona: Utskottet har i det nu föredragna^ utlåtandet
ställt sig på en rent formell och neutral ståndpunkt, då utskottet
yttrar, att Riksdagen vid upprepade tillfällen angifvit sin ståndpunkt
i detta afseende och därför icke har anledning att nu gorå något
ytterligare uttalande i frågan, på hvilken Kungl. Maj:t fortfarande
torde hafva sin uppmärksamhet riktad.
Man skulle vid sådant förhållande kunnat vänta, att utskottets
uttalande icke borde hafva väckt någon synnerligt sorglig känsla
hos motionären, men han har nu mycket vidlyftigt och Med mycken
värme ordat i denna sak, alldeles som om här varit fråga om att
antaga eller förkasta det förslag till lagändring i den riktning motio¬
nären åsyftat. Men därom är ju icke alls fråga,° och utskottet har
för sin del icke sagt ett enda ord, som går ut på, att utskottet, nu¬
mera ogillar det uttalande, som Riksdagen två gånger förut gjort.
Icke heller har utskottet med ett enda ord antydt, att utskottet
skulle anse Riksdagen benägen för att ingå på något annat förslag,
som motionären kallar ett kompromissförslag.
Men tänker man närmare efter, förstår man nog, att i motio¬
närens förslag och hans yttranden i dag ligger en djupare innebörd
än blott detta att få till stånd en skrifvelse med upprepande af
Riksdagens förut fattade beslut. Jag ber att få litet dröja vid
detta.
Som kammarens ledamöter alla veta — åtminstone efter de
förhandlingar, som nu varit — antog Riksdagen år 1903 på förslag
af Kungl. Maj:t en lag, innefattande ändring i 6 § af lagen angående
jordfästning, hvarigenom all skillnad mellan ordningen för vanlig
jordfästning och jordfästning af själfspillingar skulle bortfalla.. Sedan
Riksdagen antagit detta förslag, aflät Kungl. Maj:t proposition till
nästsammanträdande kyrkomöte med hemställan, att kyrkomötet
måtte antaga denna lagändring och på samma gång de förslag till
ändringar i kyrkohandboken, som betingades af denna lagändring.
Kyrkomötet ansåg sig icke kunna bifalla denna proposition, utan
framställde ett annat förslag.
Hvad är nu syftemålet med motionen? Jo, uppenbarligen, att
Riksdagen skall uttala en förkastelsedom öfver det af kyrkomötet
framställda förslaget för att därigenom förekomma, att det af Kungl.
Maj:t tages i öfvervägande och ännu mer att det af Kungl. Maj:t
göres till föremål för proposition till nästa års Riksdag och det
kyrkomöte, som kommer att hållas nästa år. Nu tillåter jag mig
hemställa till kammarens ledamöter, om det verkligen kan vara
lämpligt och riktigt, att Riksdagen skall här besluta ett uttalande
om ett förslag, hvars innehåll mycket få af Riksdagens ledamöter
känna? Jag tror nämligen, att de ledamöter af denna kammare,
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars. 21)
som känna kyrkomötets förslag, äro mycket få till antalet, och för¬
hållandet är nog alldeles detsamma i Andra Kammaren.
Jag skall därför tillåta mig att gifva herrarna del af detta
förslag genom att läsa upp kyrkomötets skrifvelser i nödiga delar.
Det är icke så långt, att jag behöfver alltför mycket sätta kam¬
marens tålamod på prof.
Kyrkomötet yttrar följande:
»I 1 § af lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 stadgas:
När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den
högmässogudstjänst, som näst efter skedd anmälan om dödsfallet
inträffar i den församling, där den aflidne var kyrkoskrifven, genom
kyrkoherdens försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning-
kyrkohandboken föreskrifver. Sådant tillkännagifvande må dock ej
ske i de fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmälas’. Då å ena
sidan enligt kyrkomötets mening tacksägelse icke under någon form
lär kunna ifrågakomma vid ett dödsfall under så sorgliga förhål¬
landen, som då en person själf tagit sig af daga, men å andra sidan
borttagandet af all skillnad mellan ordningen för tillkännagifvandet
af deras dödsfall, som förgjort sig själfva, och för deras, som icke
ändat sitt lif under dylika omständigheter, ej med fog synes böra
fordras, och då än mer, enligt kyrkomötets bestämda förvissning,
borttagandet af all skillnad i ordningen för jordfästningen i nu om-
förmälda båda fall inom mycket vida kretsar af landets befolkning
komme att vålla anstöt, därför att det skulle tolkas såsom ett
ursäktande af själfmord äfven i det fall, att detsamma icke begåtts
i sinnesförvirring, bär kyrkomötet ansett sig icke kunna godkänna
det föreliggande lagförslaget.»
Här stannar motionären i sitt återgifvande af kyrkomötets
skrifvelse, och jag skall också be att få stanna något litet där.
Motionären säger på sidan 4 i utskottets betänkande: »Då Andra
Kammaren redan 1889 uttalat sig för en lagändring i motionens
syfte samt båda kamrarne vid två riksdagar uttalat sin anslutning
till förslaget, torde kyrkolagsutskottets skäl för afslag, »att ändrin¬
gen skulle väcka anstöt inom mycket vida kretsar», ej väga särdeles
tungt, då ingen väl torde kunna frånkänna den svenska Riksdagen
både kompetens och allvarlig önskan att tillvarataga landets sedligt
religiösa intressen, hvarpå kyrkomötet väl icke kan anses inne¬
hafva monopol.»
Nej, mina herrar, det är ju alldeles riktigt. Det är väl ingen,
som gör anspråk på monopol i detta afseende för kyrkomötet och
ännu mindre någon, som vill bestrida, att Riksdagen icke har kom¬
petens och önskan att tillvarataga landets sedligt religiösa intressen.
Man må emellertid hysa huru stor ringaktning för kyrkomötet som
helst, är det dock en i grundlag stadgad representation för svenska
folket, och då kan man väl icke alldeles lämna åsido de önskningar
och åsikter, som uttalats af kyrkomötet. Kyrkomötets ledamöter
äro utsedda af de svenska kyrkoförsamlingarna med särskildt upp¬
drag att öfverlägga och besluta om kyrkliga angelägenheter, men
detta lär väl icke vara det hufvudsakliga syftet, som tagits i be-
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst-
ning.
(Forts.)
N:o 18.
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
30 Onsdagen den 13 Mars.
traktande vid val af riksdagsman. Härefter fortsätter kyrkomötet:
»Kyrkomötet vill dock ej förneka, att den nu gällande ordningen
för jordfästning i stillhet kan gifva anledning till befogade anmärk¬
ningar. Kyrkomötet föreställer sig, att i denöa omständighet legat
en grund till det af Riksdagen fattade beslutet, och håller före, att
med en förändring, hvarigenom åt jordfästningen gåfves en mindre
knapphändig, men mera mild form, skulle i hufvudsak vinnas det¬
samma, som Riksdagen med sitt beslut åsyftat. Särskildt anser
kyrkomötet så skola blifva förhållandet, om klockringning finge före¬
komma äfven vid jordfästning i stillhet. Härtill erfordras dock en
förändring' af 7 § i jordfästningslagen.
Det af Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändringar i
kyrkohandboken har kyrkomötet funnit sig icke kunna antaga.
Det synes dock kyrkomötet önskligt, att för jordfästning i stillhet
bestämmes ett till innehållet något mindre knapphändigt liturgiskt
formulär än det i kyrkohandboken föreskrifna.
Kyrkomötet får alltså, med anmälan att de i ofvannämnda nådiga
skrifvelser omförmälda lagförslag samt förslag till ändringar i gällande
handbok för svenska kyrkan icke vunnit kyrkomötets godkännande,
i underdånighet anhålla,
dels att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder,
för att sista punkten af 7 § i lagen angående jordfästning den 25 maj
1894 må erhålla följande af kyrkomötet för dess del godkända lydelse:
»Ej må vid sådan jordfästning förekomma sorgmusik, sång eller
liktal»; dels ock att i kyrkohandbokens tionde kapitel sista stycket
må ersättas med följande: När någon begrafves i stillhet, tillgår
sålunda: Prästen kastar med skofveln tre gånger jord på liket och
säger: Af jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus
Kristus, Vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
Låtom oss bedja! Herre Gud Fader i himmelen! Herre Guds Son,
världens Frälsare! Herre Gud, du Helige Ande! Förbarma dig öfver
oss! I vår sista nöd, På yttersta domen, Hjälp oss, milde Herre
Gud! Amen. Därefter säger prästen: Ur djupen ropar jag till Dig,
Herre, Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.
Om Du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, hvem kan då
bestå? Dock hos Dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta Dig.
Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans
ord. (Ps.130: i — s) eller utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
pröfva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på
en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. (Ps. 139: 23, 24.)
Därpå skulle läsas psalmer ur svenska psalmboken. Jag skall
icke trötta herrarne med att uppläsa dessa. Ritualen skulle afslutas
med läsandet af Fader Vår och Välsignelsen.
Nu observera herrarne väl, att kyrkomötet uttryckligen anhållit,
att Kung!. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att åstadkomma den af
kyrkomötet föreslagna lagförändringen samt förändringen i hand¬
boken. Som detta emellertid icke kan ifrågakomma förrän nästa
år, då kyrkomötet skall sammanträda, må man väl kunna förut¬
sätta, att Kungl. Maj:t ämnar taga detta kyrkomötets förslag i öfver-
31
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
vägande och till Riksdagen göra någon framställning i ämnet. Skulle
Kungl. Maj:t då finna kyrkomötets förslag, om hvilket den dåvarande
högt aktade ecklesiastikministern von Friesen förklarade, att han
ansåg det vara så vackert och så tilltalande, att han för sin del
gärna skulle vilja begrafvas efter detta liturgiska formulär — ehuru
han naturligtvis maste hålla pa det förslag, han själf varit med om
att tillstyrka Kungl. Maj:t att framlägga för kyrkomötet — böra
oförändradt eller med någon modifikation antagas, har ju Riksdagen
fullkomligt i sin hand att afslå förslaget. Jag tror icke heller, att
jag behöfver misstaga mig uti, att i ett sådant fall motionären skulle
lägga fram förslag om antagande af den lagändring, som Riksdagen
lör sin del beslutade °år 1903. Det finnes således icke det ringaste
hinder för att fa fragan fram till nästa riksdag, då den rätteligen
bör komma fram och tagas i öfvervägande. Skulle åter Kungl. Maj:t
förnya sin proposition af 1903, då är ju allt väl beställdt enligt
motionärens önskan.
Men nu upprepar jag detta: icke kan väl Första Kammaren
vara med om att ogilla ett förslag, som Första Kammaren allt hit¬
tills icke tänkt på eller har någon kännedom om?
På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig vördsamt yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr von Möller: Ja, mina herrar, jag blef verkligen fort¬
farande icke klok på hvad herr Sjöcrona själf tänker i denna sak —
jag vet ju, att han varit med i kyrkomötet, så att han har reda
på de önskningar, som där gjort sig gälllande.
Jag har aldrig någonsin haft den uppfattningen, att kammaren
nu skulle ingå i pröfning af kyrkomötets förslag, och det har icke
heller varit tal härom. Saken rör sig icke om, huruvida vi skola
antaga den af kyrkomötet föreslagna liturgien eller icke, utan frågan
gäller, om vi skola taga bort hvarje skillnad mellan begrafningsritualen i
de olika fallen eller om vi skola nöja oss med de jämkningar, som
kyrkomötet föreslagit, och således gå in på dess kompromissförslag.
Ty äfven om klockringning medgifves vid begrafning af den, som själf
tagit sitt lif, kvarsta dock fortfarande två begrafningsformer.
Med anledning af herr Sjöcronas referat af herr von Friesens
yttrande ber jag att få nämna, att herr Sjöcrona icke uppläste detta
yttrande i sin helhet. Herr von Friesen yttrade nämligen: »Men
däremot kan jag, som sagdt, icke anse, att Riksdagens önskan på
något sätt blifvit tillfredsställd med det förslag, som i stället blifvit
framlagdt, ty det är fortfarande fråga om en dubbel form för jord¬
fästningen liksom förut. Det är en ny ritus. Jag skall vara den
förste att erkänna, att denna nya ritual är vacker. Det är en
ritual, efter hvilken hvarje människa, som känner sin syndfullhet
och ovärdighet, gärna skulle önska att blifva jordfästad, när hon
under sitt lif tänker därpå. Men denna ritual är här gjord till en
straffritual, just därför att den är ställd vid sidan af den andra
såsom den bättre och normalare ritualen och den är stämplad med
själfmordets stämpel.» Hvad han har sagt — och däri instämmer
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfs-pil Un¬
gars jordfäst¬
ning.
(Forts.)
N:o 18.
32
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jordfäst■
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
jag till fullo — är således, att den ritual, som kyrkomötet vill hafva,
är vida bättre och vackrare, vida mer tilltalande än den nuvarande.
Men jag ber dock herrarne ihågkomma, att det i allt fall skulle
blifva en straffritual, just därför att kyrkomötet icke har velat gifva
med sig, icke borttaga all skillnad mellan ritualen i de båda fallen,
utan som prutmån taga denna klockringning. Kyrkomötets beslut
innefattar ett försök att förmå Riksdagen att hålla till godo med
denna ändring i ritualen, så att man sedermera skulle kunna såga,
att allt vore väl beställdt, då vi fått en ritual, som vore bättre än
den nuvarande. Själfspillingar skulle få klockringning och kyrko¬
mötet skulle afgå med seger. Om Riksdagen bifaller lagutskottets
förslag, befarar jag, att Kungl. Maj:t skall låta locka sig till att
upptaga kyrkomötets kompromissförslag och således låta oss hafva
kvar två begrafningssätt. Vill Kungl. Maj:t taga upp denna ritual,
som kyrkomötet föreslagit, och på samma gång göra den ändring,
som Riksdagen begärt, nämligen att taga bort all skillnad i de båda
fallen, då först hafva vi skäl att vara nöjda. Jag erinrar mig från
grafscenen i Hamlet, huru Shakspeare redan på 1500-talet proteste¬
rade mot det barbariska i denna skillnad mellan begrafningssätt i
olika fall. Jag vill icke citera Laertes replik till prästen, men
det är dock märkligt, att man redan på 1500-talet protesterade i
detta afseende och att vi år 1907 stå på samma — jag ber om
ursäkt — barbariska ståndpunkt som då. Just de, som borde tala
kärlek och mildhet till folket, skola vara med om att lägga sten på
börda. De glömma det ord vår mästare sade: »Dömen icke. så
skolen I icke varda dömda».
Herr Sjöcrona: Jag endast ber att ännu en gång få fästa
kammarens uppmärksamhet därpå, att motionären ju i det fall, att
ingen proposition kommer från Kungl. Maj:t vid nästa riksdag, är
alldeles oförhindrad att då framlägga en motion om antagande af
det lagförslag, som Riksdagen för sin del godkände år 1903. Om
så sker, kommer detta förslag att föreläggas det nästa år samman¬
trädande kyrkomötet och blir således lika fort afgjordt, som om
Riksdagen nu skulle aflåta en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Jag har begärt ordet med
anledning af ett yttrande utaf herr Sjöcrona, icke i hans sista, men
i hans näst föregående anförande, nämligen att regeringen för nästa
års Riksdag kan lägga fram det förslag, som antogs af kyrkomötet,
hvilket förslag afser en ändring af ritualen uti ifrågavarande fall.
Jag ber då att få erinra om, att Riksdagen icke har något att
göra med handboken. Kungl. Maj:t behöfver nämligen icke höra
Riksdagen angående ändringar i densamma, utan sådana ändringar
afgöras af Kungl. Maj:t på förslag af kyrkomötet.
Det mycket omtalade förslaget till ändring i begrafningsritualen,
som kyrkomötet framlade, har icke hittills föranledt till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Mina företrädare i ämbetet efter 1903 års
kyrkomöte ha icke ansett det lämpligt att föreslå Kungl. Maj:t att
Onsdagen den 13 Mars.
N:o 18.
33
fastställa den af kyrkomötet föreslagna ändringen. För min egen
del får jag säga, att jag icke heller vill föreslå Kung! Maj:t att
fastställa samma förändring. .lag tror, att efter de tydliga och
klara uttalanden, som Riksd gen vid olika tillfällen gjort, om att
Riksdagen för sin de! vill hafva bort all skillnad i begravningsritualen
för dem, som förgjort sig själfva, och för andra, det icke skulle
vara öfverensstämmande med den allmänna önskan inom landet, om
Kungl. Maj:t toretoge en sådan förändring i handboken, som af
kyrkomötet är föreslagen.
Nu har det emellertid sagts, att man skulle kunna använda
den nya ritualen alternativt med den gamla. Ja, det skulle till¬
tala mig mycket, om så kunde ske, men det skulle sannolikt ha
en ledsam påföljd, nämligen att då komma oförståndiga begrafuings-
förrättare att uteslutande använda den gamla ritualen för folk, som
dött en naturlig död, och den nya för själfspillingar.
Den nya blir därigenom en straffritual, såsom herr von Möller
nyss antydde, hvilket man vill undvika. Hvilken ställning Kungl.
Maj:t kan komma att intaga i denna fråga nästa år, är det mig
naturligtvis absolut omöjligt att säga, ty som herrarna veta växla
ministärerna hastigt nu för tiden och Kungl. Maj:t vet icke själf
nu hvem som är ecklesiastikminister nästa år. Jag anser det icke
lämpligt att uttala min personliga mening, då jag, som sagdt, icke
vet, om jag kommer att bekläda denna post nästa år, men att
någon sorts förändring är önskvärd ur flere synpunkter, är dock min
mening. Huru långt den kan och bör gå, vågar jag icke uttala
mig om.
Herr Heiiman: Efter herr ecklesiastikministerns anförande
anser jag mig böra påpeka, att det förslag till lag, som förelåg för
kyrkomötet, var icke att själfspillingar, tillräkneliga själfmördare,
skulle få begrafvas lika med andra döda, utan i Kungl. Maj:ts för¬
slag var inliickadt ett undantag, nämligen att själfmördare skulle
begrafvas i stillhet, endast såvida med själfmordet stode i samman¬
hang ett groft brott, som själfmördaren förut begått. Jag gissar
man menat något sådant som att själfmördaren först skjutit en
annan och sedan sig själf. Då hade ju Kungl. Maj:t och Riksdagen
fastslagit, att det dock skulle förblifva en skillnad, nämligen när
den omständigheten förelåge, att ett groft brott begåtts i samman¬
hang med själfmordet, och således skulle motionärens syfte, att vid
begrafning ingenting borde komma till synes om den aUidnes gångna
lif, icke uppnås med detta förslag.
Detta förslag satte också, enligt min uppfattning, kyrkomötet
i en synnerligen stor svårighet, ty med bifall till ett sådant förslag
skulle kyrkomötet uttala, att kyrkomötet fortfarande ansåge, att
mord å annan person vore ett groft brott, som skulle stämplas vid
grafven på det sätt, att begrafning i stillhet skulle ske, men att
däremot mord, där mördaren tagit sitt eget lif, icke vore ett brott,
och därför icke skulle så stämplas. Man begärde, att kyrkomötet
skulle erkänna, att blott det mord vore ett brott att taga en annans
Första Kammarens Prof. 1907. Ko 18.
Om ändrade
bestämmelser
ant)åen de
själfspillin-
gars jord¬
fästning.
(Forts.)
3
N:o 18.
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jord-
fästning.
(Forts.)
34 Onsdagen den 13 Mars.
lif, men icke det att taga sitt eget. För kyrkan, om hon skall
vara en verklig vårdarinna af sanningen i vårt folks sedliga rätts¬
uppfattning, måste stå fast, att det är ett brott lika väl att taga
sitt eget som eu annans lif, ty Gud har icke gifvit oss tillåtelse att
taga hvarken det ena eller det andra, utan det står i Försynens
hand att taga det, när Honom så synes. Det är därför enligt min
uppfattning som motionärens efter min tanke mycket vackra motiv och
syfte skall kunna uppnås först, när hela svenska folket begär att
få samma begrafningsformulär för alla, själfmördare, mördare och
hederliga personer. Jag tycker för min del icke att det skulle ligga
något absolut frånstötande i att kyrkan vid grafven alldeles tege
om det förgångna lifvet, såväl för den ene som för den andre. Men
då har kyrkomötet sagt: i sådant fall kan det nuvarande begraf-
ningsfonnuläret icke användas, ty kyrkan bör tala sanning vid grafven
och det är icke sanning, då man vid själfmördarens graf säger, att
»Gud häfver lagt döden på sin enfödde son Jesus Kristus, hvilken ingen
synd hade, och häfver så igenom hans död förvandlat vår död, att
den icke skall vara oss skadlig». Ty kyrkan tror sin mästares ord,
att döden är till skada för den, som dör i sina synder. Det är icke
heller sanning, att, såsom i begrafningsformuläret säges »Herren
Gud efter sitt allvisa råd behagat hädankalla», ty själfmördaren
hädankallar sig själf. Därför har kyrkomötet ändrat detta och
gifvit ett annat formulär och det är verkligen sådant, att efter
detta skulle vi alla kunna begrafvas, ty där ställas vi alla vid grafven
såsom syndare med en gemensam syndaskuld och ingenting annat.
Men då måste man också taga konsekvenserna af detta och för¬
bjuda alla tal vid begrafningar, så att det icke må ligga i en oför¬
ståndig prästs hand att uttala en dom, där kyrkan vill, att man
skall tiga. Skulle det komma därhän, att svenska folket nöjde sig
med ett begrafningsformulär gemensamt för alla, där det tiges om
det föregående lifvet, kan jag icke inse, att kyrkan, när hon i kärlek
tiger, uppgifver något af den sanning, som hon är satt att vårda.
Men på eu punkt måste skillnad kvarstå — och jag tror icke
motionären är så mycket emot det — nämligen i fråga om »tack¬
sägelsen» för aflidne. Hur det nu kommit till, så har svenska för¬
samlingen vant sig vid, att en sista gång i kyrkan få höra en kär
allidens namn nämnas i sammanhang med de orden, att »Gud den
Högste behagat efter sitt all visa råd hädankalla». Skola nu dessa
ord tagas bort? Eller få en själfmördares efterlefvande icke för¬
draga, att hans namn icke nämnes från predikstolen? Efter min
mening är det bättre, att själfmördarens namn icke nämnes, än att
man tager bort denna vackra tacksägelse för andra sörjande. Jag
hade intill den 1 maj förra året, då rom församling delades, en för¬
samling på omkring 60,000 människor med omkring 800 dödsfall
om året. Jag räknade efter ett år och då var siffran 769 döda,
och bland dem en tillräknelig själfmördare. Det var en, som före¬
stått en annans affär och försnillat mycket penningar, men då han
upptäcktes och detektiva polisen kom för att gripa honom, sköt
han sig. Hade det varit barmhärtigt mot dessa 768 dödas anhöriga
N:o 18.
Onsdagen den 18 Mars.
8f>
atfc utesluta dessa orden »att Gud behagat hädankalla» — det sista,
som de få höra från predikstolen om sina kära — för att här kunna
få med denne ende själfmördare. Jag tror icke, att dennes an¬
höriga varit betjänta med om hans namn lästes upp från predik¬
stolen, men däremot skulle de 768 aflidnes anhöriga bestämdt hafva
saknat att sista gången de hörde sina kära bortgångnas namn få
höra dem utan samband med den Högstes kärlek och råd. Man får
väl tänka också på barmhärtighet mot ej blott själfmördarens efter¬
lefvande utan också på andra dödas sörjande. Efter dessa syn¬
punkters framhållande vågar jag tro, att Första Kammaren behjärtar,
att denna fråga är synnerligen grannlaga och svår och såsom sådan
har man också skyldighet att behandla den. Därför har också
lagutskottet efter min mening ställt sig på en riktig ståndpunkt,
då det ansett, att, sedan nu kyrkomötet, där frågan varit före, tagit
i öfvervägande och framlagt de omständigheter, som därmed äro
förknippade, borde Riksdagen afvakta Kungl. Maj:ts svar på kyrko¬
mötets framställning i frågan.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Om ändrade
bestämmelser
angående
själ fspillin-
g ars jord¬
fästning.
(Forts.)
Herr Sjöcrona: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet yttrade, såsom han uttryckligen sade med anledning
af hvad jag anfört, att hvarken någon af hans närmaste företrädare
i ämbetet eller han själf ansett sig hittills vilja vidtaga någon åt¬
gärd i anledning af kyrkomötets skrifvelse. Ja, det finner jag i
högsta grad naturligt och lättförklarligt, ty om Kungl. Maj:t under
dessa år, som förflutit sedan 1903 års kyrkomöte, hade framlagt
något förslag i detta ärende, så hade det icke kunnat leda till någon
påföljd, ty om Riksdagen än antagit detta förslag, hade det förfallit,
emedan enligt grundlagens bud, hvarje ändring af civillag bör vara
af Kungl. Maj:t kungjord före nästa Riksdags början. Således kan
det väl icke tänkas, att Kungl. Maj:t lägger fram något förslag i
kyrkliga ärenden, annat än vid det år, då kyrkomötet sammanträder.
Vidare ansåg sig herr statsrådet böra fästa uppmärksamheten
på, också med anledning af hvad jag yttrat, besynnerligt nog, att
handboken icke utgjorde föremål för Riksdagens pröfning. Ja, det
lära väl alla kammarens ledamöter veta, och jag trodde åtminstone,
att statsrådet icke ansåg, att jag icke visste det.
Men kyrkomötet hade ju föreslagit äfven en lagförändring och
den kunde ju Kungl. Maj:t hafva skäl taga i öfvervägande och till
nästa år framlägga till Riksdagens pröfning, om Kungl. Maj:t anser
skäl därtill förefinnas. Det kanske då icke vore alldeles ur vägen,
att Kungl. Maj:t i sammanhang därmed läte Riksdagen veta, att,
om detta förslag antoges, Kungl. Maj:t vore sinnad att för kyrko¬
mötet framlägga förslag om sådan ändring i kyrkohandboken, som
här föreslagits.
Herr statsrådet förklarade uttryckligen, att han icke ansåge
sig kunna eller böla yttra sig om hvilken ställning Kungl. Maj:t
kunde komma att intaga i frågan nästa år, och det bekräftar ju,
hvad jag också tillåtit mig yttra, att, då kyrkomötet uttryckligen
N:o 18.
36
Om ändrade
bestämmelser
angående
själfspillin-
gars jord¬
fästning.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars.
anhållit, att denna fråga måtte blifva föremål för Riksdagens pröf¬
ning, Kungl. Maj:t också kommer att gorå detta i början af nästa
år eller slutet af detta. Sker icke så, ja då finns ju utvägen att
väcka motion i ämnet.
Herr Berger: Yi få vara herr statsrådet tacksamma för det
uttalande han bär haft. Emellertid veta vi icke i denna stund, om
regeringen kommer att för nästa Riksdag lägga fram enahanda för¬
slag, som framlades för 1903 års Riksdag. Jag antager dock såsom
ganska visst, att så kommer att blifva förhållandet, och att re¬
geringen således icke kommer att ställa sig på kyrkomötets stånd¬
punkt i denna fråga; och är det under förhoppning härom, som jag
yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med där¬
under framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den .förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 8 och 9 inne¬
varande mars bordlagda utlåtande, n:o 19, i anledning af väckt
motion angående skrifvelse till Konungen, med begäran om fram¬
läggande af förslag till en invandringslag, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Herr statsrådet Swartz aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om enskilda vägar på landet;
2:o) med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
3:o) angådnde utbyte af mark mellan kronan och Söderfors bruks
aktiebolag;
4:o) om ändring i beslut angående försäljning af vissa områden
af 16 förut till löningsjordar anslagna lotter under förra kungs¬
ladugården Ladugårdsgärdet i Östergötlands län;
5:o) angående rätt för jägmästaren E. M. Janse att för ålders-
tillägg räkna sig till godo tjänstgöring såsom föreståndare för skogs-
skolan vid Skogshåll;
6:o) angående försäljning af ett område från 1 /., mantal Sollida
under kronodomänen Stenhammar i Södermanlands län; samt
7:o) angående försäljning till Löfvestads församling af vissa
områden af förra militiebostället Löfvestads kungsgård n:o 46 i
Malmöhus län.
37
N:o 18.
Onsdagen den 13 Mars.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aliämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) om pension åt vaktmästaren vid högre allmänna läroverket
i Karlstad A. Nilson;
2:o) angående rätt för ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna
vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium och högre lärarinne¬
seminariet att för erhållande af pension tillgodoräkna sig viss tjänst¬
göring vid enskildt läroverk;
3:o) angående försäljning af ett område från länsmansbostället
ett mantal krono Stratomta n:o 2 Norrgården i Törnevalla socken
och Åkerbo härad af Östergötlands län;
4:o) angående godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för
år 1908 m. m.; ' vi
5:o) angående anslag till iståndsättande af de åt landshöfdingen
i Jönköpings län anvisade boställslägenheter m. m.;
6:o) angående utbyte af mark mellan kronan och Söderfors
bruks aktiebolag;
7:o) om ändring i beslut angående försäljning af vissa områden
af 16 förut till löningsjordar anslagna lotter under förra kungs¬
ladugården Ladugårdsgärdet i Östergötlands län;
8:o) angående rätt för jägmästaren E. M. Janse att för ålders-
tillägg räkna sig till godo tjänstgöring såsom föreståndare för skogs-
skolan vid Skogshåll;
9:o) angående försäljning af ett område från mantal Sollida
under kronodomänen Stenhammar i Södermanlands län; samt
10:o) angående försäljning till Löfvestads församling af vissa
områden af förra militiebostället Löfvestads kungsgård n:o 46 i
Malmöhus län.
Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aliämnade nådiga propositioner till Riksdagen;
l:o) med förslag till lag om enskilda vägar på landet; och
2:o) med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående de sociala regerings-
ärendenas sammanförande under ett statsdepartement m. m.; äfvensom
statsutskottets utlåtande n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande af ett nytt hvalmuseum.
N:o 18.
38
Onsdagen den 13 Mars.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr von Stapelmohr under 14 dagar fr. o. m. den 15 i denna månad
„ lillberg från den 15 till den 27 i denna månad.
„ Boström, Nils Johan, under 14 dagar fr. o. m. den 16 i denna
månad.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1,4 6 e. m.
In fidem.
A. v. Krusenstjerna.
tji
'trio* & *
Fredagen den 15 Mars.
:i9
N:o 18.
, . .. i
Fredagen den 15 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Herr statsrådet Juhlin aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående nya stater för universiteten i Uppsala och Lund;
samt
2:o) angående aftal med Norge om gemensamma undersökningar
rörande de svenska flyttlapparnas renbete i Tromsö och Nordlands
arnt.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
bankoutskottets memorial n:o 8, angående tilläggspension åt
skolläraren vid Tumba bruk P. Lagerblad; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 26 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om handräckning för fordrans utfående; och
n:o 27, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till erforderliga
ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd m. m.
Upplästes och godkändes:
lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 29 i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för barnamord;
n:o 30, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för ämbetsbrott; och
n:o 31 i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbe¬
stämmelser mot användande af mutor eller bestickning vid ekono¬
miska uppgörelser: , . ,j
N:o (8.
40
Fredagen den 15 Mars.
TJpplästes två till Kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1907 den 14 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
jämlikt 71 och 73 paragraferna riksdagsordningen utse dels Riks¬
dagens fullmäktige i riksbanken ej mindre för valperioden 1907—
1910 efter herrar H. R. Törnebladh och friherre B. C. J. Langen-
skiöld, hvilka voro i tur att afgå, än äfven för återstående delen
af valperioden 1906—1909 efter herr R. Almström, som afsagt sig
uppdraget att vara fullmäktig i riksbanken, dels ock suppleanter för
fullmäktige i riksbanken; och befunnos, efter valens slut, hafva
blifvit utsedde till
fullmäktige:
för valperioden 1907—1910:
friherre Langenskiöld, Bror Carl Johan, bankdirektör med 47 röster
herr Törnebladh, Henrik Ragnar, ledamot af Riks¬
dagens Första Kammare ...................................... „ 47 „
för återstående delen af valperioden 1906 1909:
herr Berg, Carl, expeditionschef i kungl. justitie¬
departementet............................................................ med 48 röster
samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1908 försiggått:
herr Tham, Vollrath Henrik Sebastian, bruksägare, med 48 röster
„ Wikström, Per Magnus, grosshandlare, ............ „ 47 „
„ Francke, Otto, grosshandlare................. „ 46 .
A. Hansson i Solberga. P. Em. IÅthander.
• ;,r G. Andersson. Sven Palme.
År 1907 den 14 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
jämlikt 71 och 73 paragraferna riksdagsordningen utse dels Riks¬
dagens fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar P. A. H. Cavalli,
O. W. Odelberg och C. E. Kinander, hvilka voro i tur att afgå,
dels ock suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret: och be¬
funnos, efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
ordförande:
■ - . ■ ' i..!
herr Cavalli. Per Axel Henrik, ledamot af Riksdagens
Första Kammare .........ft.......................................... med 48 röster
öfrige fullmäktige:
herr Odelberg, Oscar Wilhelm, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ......................................... med 48 röster
„ Kinander, Carl Emil, ledamot af Riksdagens Första
Kammare................................................................... „ 48 „
41
N:o 18.
Fredagen den 15 Murs.
suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under
år 1908 försiggått:
herr Almqvist, Knut Fredrik Gerhard, ledamot af
Riksdagens Andi’a Kammare ................................ med 48 röster
„ Ramstedt, Reinhold Victor, grosshandlare ........ „ 47 „
grefve Taube, Carl Oscar, ledamot af Riksdagens
Första Kammare .................................................... „ 46 „ .
A. Hansson i Solberga. P. Em. Lithander.
G. Andersson. Sven Palme.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna, äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till Kamrarna ingifva
förslag dels till förordnanden för de valda, dels till skrifvelse till
Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den
paragraf, som därom borde i riksdagsbeslutet intagas.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 13 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 2, äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is
8 och 46.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen angående
nya stater för universiteten i Uppsala och Lund.
Vid föredragning af Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga
proposition till Riksdagen, angående aftal med Norge om gemen¬
samma undersökningar rörande de svenska flyttlappamas renbete i
Tromsö och Nordlands amf, blef denna proposition på begäran
bordlagd.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kam¬
maren åtskildes kl. 2,4 8 e. m.
In fidem
A. v. Krus enstjernå.
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 18.
4