RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 8.
Onsdagen den 6 februari.
Kl. 1 på dagen.
§ 1-
Justerades protokollet för den 29 nästlidne januari.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna intyg:
Generaldirektör Krusenstjerna er i dag afgået ved Döden af
Hjerneslag.
Narvik 1/i 1907.
Astrup.
Byleege.
Sedan berörda intyg blifvit uppläst, yttrade herr talmannen:
Mina herrar! Den dag vi senast voro samlade här ingick det
öfverraskande sorgebudet - som vi nyss hört officiellt bekräftas —
att en af kammarens och Riksdagens mest bemärkte ledamöter,
en af Stockholms stads representanter, generalpostdirektören von
Krusenstjerna, bortryckte af döden.
I vida kretsar framkallade detta budskap sorg och förstämning,
och våra känslor af deltagande för dem, som så plötsligen fått
lida den smärtsamma förlusten af make och fader, äro djupa och
varma. r
Här är icke tid, och ställe att teckna en bild af den bort¬
gångne kamratens och vännene lifsgftrning, men det må dock sägas,
att i von Krusenstjerna har svenska staten förlorat en af sina
skickligaste ämbetsmän. Rastlöst verksam, var han både som
civilminister och som postchef på rörlig fot, färdig att se och lära
känna allt med egna ögon för att ordna, leda och föra framåt.
Sällan har ämbetsmannarutinen så förenats med praktisk blick och
förmåga af initiativ som hos den nu så oväntadt hädang&ngne.
Det var också denna praktiska förmåga, parad med en rik in¬
telligens, som gjorde von Krusenstjerna till en kraft äfven på det
Ändra Kammarens Prot. 1907. N:o 8. 1
N:o 8. 2
Oasdagen deu 6 Februari.
politiska området. De aldrig försummade administrativa bestyren
hindrade honom från att lägga tyngdpunkten af sin verksamhet på
detta område, men han erkändes och hedrades i alla fall villigt
som en af de mest erfarne och rådkloke äfven här. I sin person¬
lighet försonande motsatser — hvilka så ofta försvåra samar¬
betet — var han alltid färdig att främja detta, och den välvilja,
han härunder lade i dagen, vann åt honom många, många vänner.
Let är också åt kammarens känslor af saknad, som jag med
dessa ord velat gifva ett uttryck.
Frid åt hans minne!
Kammaren, hvilkens ledamöter stående åhörde herr talmannens
yttiande, beslöt, på hemställan af herr talmannen, att jämlikt 28
§ riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan om den inom
kammaren uppkomna ledigheten; och blef ett i sådant afseende på
förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren
godkändt.
§ 3.
Vidare upplästes ett till kammaren ankommet, så lydande
läkarbetyg:
Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Ernst Beck¬
man, är på grund af sjukdom — influensa — förhindrad att be¬
vista Riksdagens sammanträden under de närmaste dagarna.
Djursholm den 5 febr. 1907.
A. Lychou,
leg. läkare.
§ 4.
Herr statsrådet m. m. Alfred Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående förändrade bestämmelser rörande anslag till högre
folkskolor;
med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning samt
lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående
förändring af tomts område;
angående förvaltningen af de på grund af arrendekontrakt om
säteriet Stenhammar m. fl. hemman och hemmansdelar i Söderman¬
lands län inflytande medel;
angående försäljning af tre till förra mönsterskrifvarbostället
Görtorp n:o 1 med Vallerängstorp i Östergötlands län hörande
lägenheter;
Onsdagen den 6 Februari.
3 N:o 8.
angående försäljning af en till Bråborgs kungsladugård n:o 1
med underlydande i Östergötlands län hörande utjord;
angående försäljning af mark från förra militiebostället Stora
Folåsa n:o 2 i Östergötlands län;
angående försäljning af en till förra häradsskrifvarbostället
3/* mantal Sätinge n:o 3 Lars Börjesgård i Hallands län hörande
lägenhet; samt
angående försäljning af förra kronofjärdingsmansbostället 5/s
mantal Krigsberga n:o 2 i Östergötlands län tillkommande andel
i Krigsberga utjord.
Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 5.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! På kammarens bord hvila ännu, i afvaktan på remiss till
vederbörligt utskott, Kungl. Maj:ts proposition n:o 28, med förslag
till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och riks¬
dagsordningen, afseende utsträckt politisk rösträtt, vidare Kungl.
Maj:ts proposition n:o 29, med förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet samt
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kom¬
munalstyrelse i stad — dessa båda sistnämnda förslag afseende
bland annat begränsning af den kommunala rösträtten — samt
Kungl. Maj:ts proposition n:o 30, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om landsting.
Jag är förvissad därom, att vi alla anse dessa frågor vara för
vårt land af allra största betydelse och att Riksdagen därför vill
ägna dem den allsidiga pröfning och utredning, som de så väl för¬
tjäna. Med afseende å en sådan pröfning och utredning, hvad den
förberedande behandlingen af ärendena i fråga beträffar, torde den
efter min uppfattning säkrast kunna åstadkommas genom att låta
dessa frågor samtidigt behandlas utaf samma utskott.
Skulle man dela på frågorna, så att grundlagsfrågorna ginge
till konstitutionsutskottet och frågan om den kommunala lagstift¬
ningen till lagutskottet, inträffade ju, att detta sistnämnda utskott,
hvilket redan nu är i hög grad belastadt med arbete, skulle få sig
ytterligare pålagdt en ökning uti arbetet, som skulle göra, att
arbetsbördan för detta utskott under denna riksdag blefve alltför
betungande.
Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa, att kammaren
måtte för sin del besluta, att ett särskilt utskott, bestående af 24
ledamöter, 12 från hvardera kammaren, tillsättes för behandling af ej
N:o 8. 4
Onsdagen den 6 Februari.
mindre Kungl. Maj:ts propositioner till Riksdagen n:o 28, med förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6,
7, 8, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen; n:o 29, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningeu om
kommunalstyrelse på landet samt till lag angående ändring i vissa
delar af förordningen om kommunalstyrelse i stad, och n:o 30, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
landsting den 21 mars 1862, än äfven de ytterligare framställ¬
ningar, som kunna komma att af Kungl. Maj:t eller i enskilda
motioner göras i dessa ämnen, eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor.
För den händelse kamrarne enas om tillsättande af ett sär¬
skilt utskott för behandling af nu nämnda frågor, hemställer jag
vidare, att kammaren ville besluta, att för ledamöterna i utskottet
från denna kammare väljas 12 suppleanter.
Ifrågavarande förslag bordlädes på begäran.
§ 6.
Remiss af eu Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition
proposition, med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regerings¬
formen samt §§ 6, 7, 8, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och
38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdags¬
ordningen.
Därvid anförde:
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman,
mina herrar! Oaktadt jag föga kan hafva att tillägga utöfver hvad
motiven till de kungliga propositionerna i rösträttsfrågan inne¬
hålla, tillåter jag mig likväl, då nu dessa viktiga förslag skola
remitteras till utskott, att yttra några ord om de ledande syn¬
punkter, som hafva gjort sig gällande vid förslagens utarbetande.
Dessa synpunkter ftro: allmän rösträtt vid val till Riksdagens
Andra Kammare, en väsentlig begränsning af den kommunala röst¬
rätten och därmed äfven beträffande valrätt till Första Kammaren
samt slutligen proportionella val till Riksdagens båda kamrar.
Om den första af dessa tre frågor är egentligen föga att säga.
Ty Riksdagens samtliga partier äro numera öfverens därom, att den
allmänna rösträtten skall införas vid val till Riksdagens Andra
Kammare. De skiljaktigheter, som därvid förefinnas, måste enligt
min uppfattning betecknas såsom jämförelsevis obetydliga. Det
förslag, som Kungl. Maj:t nu framlämnat till Riksdagen, är i detta
afseende grundadt på fjolårets förslag och är likadant med detta,
N:o S.
Onsdagen den (J Februari. 5
och det är äfven lika med 1905 års förslag endast med skillnad
af ett år uti valrättsåldern.
Beträffande återigen den andra frågan, nämligen om den kom¬
munala rösträtten, så torde val åsikterna om den vara betydligt
mera skiljaktiga.
Länge lärer det väl hafva varit ett önskemål hos mången att
en ytterligare begränsning skulle ske uti den kommunala röst¬
rätten, hvilken, sådan den nu är beskaffad, onekligen på många
håll kan föranleda till ett fatalsvälde. Frågans sammanhang med
den politiska rösträtten är uppenbar, därest man vill behålla för
förstakammarvalen samma valkorporationer som nu, och därest
man vidare vill bereda åt dem, som skola välja dessa korporationer,
möjlighet att göra sitt inflytande inom olika klasser mer gällande
än hvad för närvarande är förhållandet.
Yi hafva haft den uppfattningen, att icke något egentligt skäl
föreligger att skapa en ny valinstitution, hvarjämte vi ansett det
vara rätt och klokt att bygga förstakammarvalen, hädanefter liksom
hittills, så att säga på kommunal grund, men samtidigt göra denna
grund bredare, så, att densamma må gifva betydligt större ut¬
rymme än nu för olika åskådningar bland de kommunalt röstbe¬
rättigade att kunna göra sig gällande.
I denna del lärer väl förslaget utaf mången komma att an¬
ses vara väl ^ långt gående. De finnas möjligen också, som anse,
att det icke går nog långt. Vår uppfattning har varit den, att det
steg, som föreslås af Kungl. Maj:t, kan tagas, äfven om det innebär
en mycket långt gående reform.
Slutligen omfattar förslaget införande af proportionellt valsätt
till Kiksdagens båda kamrar.
Då fråga först uppkom om proportionellt valsätt till Riksdagen,
så sattes icke i fråga annat än att detta valsätt skulle tillämpas
blott vid val till Andra Kammaren. Men då från många håll gjor¬
des gällande, att ett dylikt valsätt till Andra Kammaren äfven
borde medföra, att samma valsätt skulle tillämpas vid val till Första
Kammaren, så lärer däremot icke kunna göras någon berättigad
invändning, oaktadt man ju får erkänna, att tillämpandet af detta
valsätt beträffande Första Kammaren medför en betydligt mer in¬
vecklad procedur än hvad angår Andra Kammaren.
iör oss stod det klart att, om man skulle införa proportionella
val till Första Kammaren, så skulle man gå, så att säga, till botten
med proportionalismen, det vill säga man skulle låta de valkorpora¬
tioner, som utse Första Kammarens ledamöter, nämligen landstingen
och stadsfullmäktige, utses enligt en proportionell valmetod på
kommunalstämmor och allmänna rådstugor, hvarjämte sedermera
dessa valkorporationer i sin ordning skulle enligt samma valmetod
utse ledamöter utaf Första Kammaren. Härigenom samt geuom till-
lämpande af proportionell valmetod vid val till Andra Kammaren
det torde icke kunna bestridas — har full homogenitet vunnits
uti valsättets tillämpande.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 8.
6
Remiss af eu
proposition.
(Forts.)
Onsdagen den 6 Februari.
Återstår sedan frågan om användande af samma valsätt vid
val af utskott inom Riksdagen. Därom har Riksdagen skrifvit, och
ett förslag skall också utarbetas i detta syfte.
Beträffande själfva det proportionella valsättet, sa har jag icke
mycket att säga utöfver hvad motiven till propositionen innehålla
eller utöfver hvad som redan i så rikt mått bär både talats och
skrifvits. Likväl skulle jag vilja begagna detta tillfälle att få ut¬
tala, att, då man från åtskilliga håll ansett, att det proportionella
valsättet skulle utgöra en garanti som upphäfver den allmänna
rösträttens verkningar, så är detta efter min mening icke riktigt.
Någon garanti afse de proportionella valen icke att vara, utan de
afse att vara en utveckling och en organisering af denna allmänna
rösträtt, så att den icke kan förvanskas, utan så att den blir
verkligt allmän för alla, icke till skydd för det ena eller andra
partiet utan endast ägnad att skapa rättvisa åt alla partier. Enligt
min tanke äro de proportionella valen ett skydd för minoriteten,
men de äro också ett skydd för majoriteten.
Nu ligger rösträttsfrågan återigen på Riksdagens bord. Den
kan icke och får icke undanskjutas utan måste lösas, och dess lös¬
ning får icke fördröjas. Eör mig är den saken klar, att den bästa
lösning, som rösträttsfrågan kan erhålla, det är den lösning, som
sker i enighetens tecken, genom ömsesidiga medgifvanden från olika
håll. Det framlagda kungl. förslaget skall ock, vågar jag hoppas,
vid granskning befinnas vara sådant, att enighet därom skall kunna
uppnås. Yäl vet jag, att i denna kammare finnes mången, som
har sina allvarliga betänkligheter mot det proportionella valsättet,
hvilket bland annat förmenas vara inveckladt och tillkrångladt,
hvarjämte man säger, att tillämpningen af detsamma på en kam¬
mare förutsätter dess tillämpning äfven på den andra kammaren.
Den sista förutsättningen är uppfylld i det nu föreliggande för¬
slaget. Och hvad den första frågan beträffar vågar jag tro, att den
framlagda metoden skall visa sig vara både enkel och lättfattlig
samt ingalunda svår för den enskilde valmannen att tillämpa.
Äfven om vid första påseendet de lagparagrafer, i hvilka metoden
blifvit uttryckt, kunna befinnas svåra att förstå, behöfva de därför
icke vara svårförståeliga, tv hvarje sådan metod blir svar att om¬
sätta och beskrifva i lagparagrafer.
Jag vet, att jag här talar till män, hvilka alla arbeta på sitt
fosterlands nytta, hvar och en på det sätt han anser vara för
fosterlandet mest gagneligt. För alla torde det sta klart, att det
skulle vara till nytta för vårt land samt till glädje och gagn för
vårt folk, om den långvariga och uppridande striden om rösträtts¬
frågan snart kunde finna sin lösning, på det att därefter arbetet
måtte kunna fortsättas på andra viktiga frågor, hvilka kräfva sin
lösning.
Jag tillåter mig att rikta till Andra Kammarens ledamöter en
Onsdagen den G Februari.
7 N:o 8.
varm vädjan att söka uppnå enighet om de förslag, som nu skola
remitteras till utskott.
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Då jag har tillåtit
mig att i dag begära ordet vid remissen af den kungl. propositio¬
nen, så är det icke för att uttala vare sig för egen eller — ännu
mindre — för några andras räkning något fullfärdigt och slut¬
giltigt omdöme om de förslag, som nu äro framlagda. Dessa för¬
slag äro så pass omfattande och särskildt uti en punkt, som jag
närmare skall beröra under gången af mitt yttrande, af sådan be¬
skaffenhet, att åtminstone jag för min personliga del känner det,
som skulle det bli ett förhastande att nu gifva sig in på ett slut¬
giltigt omdöme. Men det är å andra sidan gifvet, att efter en så
mångårig behandling af rösträttsfrågan man ju i en och annan
punkt kan hafva vissa förberedande randanmärkningar, om jag så
får uttrycka mig, tämligen klara redan efter en första läsning.
Och det är för framläggande af några sådana randanmärkningar,
som jag vågat utbe mig en kort stunds uppmärksamhet.
Herr statsministern har påpekat, att själfva villkoren för röst¬
rätts utöfvande äro sammanfallande med den sista regeringspropo¬
sitionens i ämnet, och vi ha ju alla konstaterat detta. Och i detta
sammanhang återstår det för mig endast att uttala den förhopp¬
ningen, att dessa villkor ifrån regeringens sida också måtte vara
fasta punkter, af hvilka ingen får under frågans fortgång rubbas
i högerriktning. . ' »«.
I fråga om rösträttsvillkoren kan jag icke underlåta att göra
några små reflexioner i anledning af hvad jag finner i motiveringen
rörande den kvinnliga rösträtten. Då jag hade äran att stå i spet¬
sen för regeringen, vände sig de kvinnliga rösträttsvännerna —
hvilka efter min tanke böra högeligen aktas för deras stora energi
och den uppoffrande ifver, hvarmed de arbeta för sin sak och sina
sträfvanden, och vi se ju nu i dag på våra bord ett resultat af
dessa sträfvanden — då jag hade äran* att stå i spetsen för rege¬
ringen, säger jag, vände sig framstående representanter för den
kvinnliga rösträttsrörelsen till mig och gjorde mig ett besök, hvar¬
vid de framlade för mig sina bekymmer och sina önskningar. Jag
svarade dem på ett enkelt och ärligt sätt efter hvad jag tyckte
och efter samrådan med mina kamrater i regeringen, att det var
omöjligt att i den kungl. propositionen tillmötesgå deras önskningar.
Sedan, då den nuvarande regeringen kommit till, erfor jag, dels
genom tidningarna och dels på annat sätt, att de kvinnliga röst-
rättsrepresentanterna, såsom naturligt var, hade gjort framställ¬
ningar äfven till den nya regeringens främste man, och det kom
till mina öron, att de där fått sådana yttranden till svar, att de
tyckte dem innebära anledning till störa förhoppningar för deras
sak. Jag för min del tillät mig tänka i mitt stilla sinne, att det
är en känd sak, att en sjöman har sina fina sätt med damerna.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Nio 8. 8 Onsdagen den 6 Februeri.
Remiss af en och jag undrade, om det skulle bli så stora resultat af dessa sam-
^(FortsT ta^' emellertid vidare, att detta samtal eller något se-
^ or s' nare sådant skulle verkat så, att det vid ett tillfälle till och med
fällts tårar af rörelse. Om detta är sant, det vet jag icke; men
om tårar verkligen fällts, så är det nu anledning att borttorka
dem, tv någon kvinnlig rösträtt blef det icke af. Och det kan ju
hända, att de kvinnliga rösträttsvännerna skulle kunna ha anled¬
ning att erinra sig den traditionen, som finnes hos alla folk, att
»flickor skola icke lita för mycket på sjömäns fagra snack». Jag
finner emellertid nu både med blyghet och med en viss stolthet,
att regeringen funnit lämpligt att åberopa de ord, som jag yttrade
vid motiveringen af den förra propositionen, eller att, som man på
ett visserligen något vulgärt sätt skulle kunna uttrycka det, de
ansett lämpligast att »krypa bakom min rygg» i fråga om den
kvinnliga rösträtten. Jag får erkänna, att jag visserligen hade ett
medvetande af att den var tämligen bred, men icke trodde jag, att
den var så bred, att ett så ståtligt sällskap skulle kunna rymmas
bakom den.
Det är ju så, att hufvudpunkten och den nya punkten —
framför allt den nya punkten — i denna rösträttsproposition är
den föreslagna proportionalismen till Första Kammaren och hvad
därmed sammanhänger, särskildt den föreslagna förändringen i den
kommunala rösträtten. Det är rörande denna senare punkt, som
jag anser mig framför allt böra spara mitt omdöme. Det är ju
tydligt, att för att utröna och bedöma konsekvensen af de bestäm¬
melser, som i dessa hänseenden äro föreslagna, erfordras det dels
att kontrollera de uppgjorda beräkningarna och dels att se till, om
till äfventyrs nya beräkningar behöfva uppgöras. Och förrän man
det gjort, och förrän man tagit andras erfarenhet i anspråk, där
ens egen erfarenhet icke räcker till för att bedöma dessa konse¬
kvenser, förr tror jag icke, att man gärna kan vara färdig med ett
omdöme om förslaget i denna hufvuddel.
Nu är det ju så, att det politiska parti, som jag sedan länge
har tillhört, har yttrat upprepade gånger i fråga om den politiska
rösträtten, att om det skall bli proportionellt valsätt till Andra
Kammaren på den grund att detta vore nödvändigt för att beforda
rättvisa, skall det också vara lika nödvändigt i fråga om val till
Första Kammaren. Och man har därför sagt, att första villkoret
för att man skulle pröfva proportionella val till Andra Kammaren,
vore, att man blefve bjuden på sådana äfven till Första Kammaren.
Först därefter och sedan man funnit, att hvad då bjödes vore till¬
fredsställande i alla afseenden, först därefter kunde man gifva sig
in på att fullständigt pröfva öfriga punkter, som ett sådant förslag
innehölle. Och det är ju så. Men detta hindrar ju icke, att man,
oaktadt man icke tilltror sig att uttala ett omdöme om själfva vill¬
koret är tillfredsställande, kan förberedelsevis behandla någon eller
några af de andra punkter förslaget innehåller.
Onsdagen don 6 Februari.
9 N:o 8.
Regeringen tiar försökt att förekomma upprepanden af de an¬
märkningar, som förut g.jorts mot proportionella förslag. Den har
ju sålunda försökt att begränsa valkretsarna till något rimligare
storlek. Det är dock klart, att den anmärkning, som från majori-
tetsprincipens anhängares sida har framställts mot de stora val¬
kretsarna, ingalunda är afhjälpt med hvad här föreligger. Det är
ju klart, att förminskning af valkretsarna, som nu skett, är en
förbättring, men jämförelsen mellan de föreslagna valkretsarna och
de nuvarande, som man har trott, efter folkets tradition och efter
vårt lands stora utsträckning, vara det enda rimliga och riktiga,
utvisar dock, att skillnaden är mycket stor. En olägenhet är och
förblir detta. Men huruvida den är sd stor, att den blir afgörande,
därom vill jag icke nu uttala mig.
Man har mot proportionella val förut in vänd t, att de leda till
nödvändiggörande af särdeles kraftiga partiledningar och därmed
sammanhörande partitvång, och man har i sammanhang därmed
kritiserat de framlagda valmetoderna. Nu är det litet egendomligt
med de proportionella valmetoderna. Det är ju så, se herrarne, att
i hvarje välordnad familj händer under stundom den lyckliga till¬
dragelsen, att en storkfar kommer till familjen med en liten skatt.
Den stora proportionalistiska familjen här i Sverige har också sin
storkfar. Han sitter på försäkringsinspektionens tak, och så snart
proportionalistfamiljen lockar: »Kom storkefar! Kom storkefar!» kom¬
mer han och nedlägger i familjens sköte en liten skatt i form af
en ny valmetod. Ibland kommer han till och med med tvillingar.
Yi minnas, när han första gången kom, hvilken ofantlig uppstån¬
delse, hvilket ofantligt jubel d$t blef, och huru alla proportiona-
Immens tanter och farbröder inbjödos att skåda på detta underverk,
och huru de jublade och förklarade, att de aldrig sett ett så vac¬
kert och välskapadt barn. Yi andra åter, som icke inbjödos, men
i alla fall fingo titta in, vi fingo en helt annan uppfattning; vi
tyckte, att barnet var både lamt och lytt samt för öfrigt på många
sätt och i högsta grad vanskapadt.
c Så gick det en tid, och återigen upprepades samma tilldragelse.
Anyo sade man nu: detta nya metodbarn är ett underverk. Den
äldre brodern blef alldeles glömd, såsom om den aldrig funnits
till, och man ville alls icke höra talas om honom.
Detta allt gör, att vi andra börja på att undra, huruvida vi
icke möjligen skulle kunna få lof att sätta litet mera tilltro till
vårt eget omdöme i denna sak. Det är visserligen sant, att, för
hvar enda gång vi gjort våra invändningar mot sådana här pro¬
portionella valmetoder, det har fallit skurar af klander och före¬
bråelser öfver oss, antingen öfver vår dåliga intelligens eller öfver
vår dåliga vilja. Men då vi, så snart ett år eller så förgått, bruka
få se, att vi vanligtvis haft rätt i våra anmärkningar, så må det
ursäktas oss, om vi icke längre behöfva känna oss så buskablvga
i detta afseende.
Remiss af
proposition
(Forts.'
N:o 8. 10
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af en
proposition.
(F orts.)
Hvad nu angår den proportionella valmetod, som här förelagts
oss, så har den, såsom helt naturligt är, i motiveringen till för¬
slaget blifvit upphöjd med ofantliga loford; men huruvida den i
verkligheten håller streck, det är en annan sak. Man har invändt,
att en valmetod icke får gifva allt för stort spelrum åt tillfällig¬
heten, och man har vidare invändt, att en valmetod icke får vara
sådan, att den ger tillfälle till valknep och valintriger i syfte att
förrycka partiernas önskningar. Låt oss då se, huru det i dessa
afseenden förhåller sig med den nu föreslagna valmetoden. Ja,
läser man bara det af herr justitieministern i motiveringen an¬
förda exemplet, så får man naturligtvis en ganska hög tanke om
den metoden. Men det anförda exemplet har nog det felet, att det
mycket sällan slår in i verkligheten. I verkligheten lär det nog
i de allra flesta fall komma att gå så till, att ett partis medlem¬
mar vida enhälligare gifva sina röster åt den uppgjorda partilistan,
än hvad herr justitieministerns exempel utvisar. Detta hafva vi
erfarenhet af här i Stockholm, i det att det mycket ofta har händt,
att riksdagsmän blivit valda med röstetal, som kanske endast med
en eller två röster skilja sig från hvarandra. Men att så blifvit
fallet, visar ju alldeles gifvet, att tillfälligheterna spela en mycket
stor roll. Ty man må ju säga att, om t. ex. af tre kandidater,
som framförts af ett parti, den ene har två eller kanske tre röster
mer än den andre, detta är en ren tillfällighet. Och om i så fall
partiet icke får in alla sina kandidater, så kan det mycket, myc¬
ket väl hända, att partiet icke får in just den kandidat, som det
helst velat ha vald, utan i stället den kandidat, som partiet kanske
endast i andra eller tredje rummet ville få in, detta som sagdt
just därför att denne senare kandidat händelsevis fått en eller ett
par röster mera.
Så vidt jag förstår, är det alldeles samma förhållande med de-
kapitationen, d. v. s. den möjligheten att en liten skara från ett
annat parti rycker in och förstör ett partis val genom att rösta
på det partiets kandidater, med uteslutande dock af den kandidat,
som det senare partiet helst velat hafva vald, men som den utifrån
inryckande skaran minst gärna vill hafva. Att möjligheten härtill
skulle vara förekommen genom den nu föreslagna metoden, det är
för mig obegripligt, och det kan nog också litet hvar finna. Man
kan, som ofvan antydts, utgå från såsom det vanliga, att ett parti
med ungefär ett och samma röstetal uttalar sig för alla af partiet
uppställda kandidater. Det är ju då klart, att ett snart sagdt hur
litet antal röster som helst från ett utifrån kommande parti med
falsk partibeteckning kan förrycka resultatet och de önskningar,
som hysas af det förstnämnda partiet.
Man säger nu kanske, att icke kommer väl i alla fall folk på
det här viset och rycker in och skrifver »falska» namn å sina
valsedlar? Jo, ibland och på vissa tider äro verkligen partibe¬
teckningarna så ovissa. Jag har t. ex. mången gång i politiska
Onsdagen den G Februari.
11 ,\':o 8.
situationer hört af politiska personligheter, hvilka jag förut alldeles Remiss af en
gifvet ansett som motståndare och alls icke liberaler, hurusom preposition
just de skulle vara liberala — vi äro mycket mera liberala än ni, 1 or s 1
säga de. Så att jag vet icke, att detta behöfver utgöra något
hinder.
Nu kan man säga: ja, båda dessa saker, den första angående
tillfällighetens roll och den andra rörande dekapitationen, kunna
ju förekommas. Ja, på hvad sätt då? Jo, naturligtvis därigenom,
att en partiledning träffar den anordning, att icke alla partimed-
lemmarne rösta med samma lista. Partiledningen bör visserligen
till den stora massan partimedlemmar gifva ut en appell att rösta
med listan, men på samma gång bör den åt vissa grupper, som
den har i sin hand, förbehålla att rösta på något olika sätt, så att
partiledningen kan vara viss om, att partiets kandidater komma
att framgå med ett trappsteg emellan sina respektive röstetal, om
jag så må uttrycka mig, och med ett tillräckligt sådant för att
en dekapitation skall omöjliggöras. Men detta är naturligtvis för
det första ett mycket osäkert sätt, ty det är ju omöjligt för en
partiledning att på förhand bedöma, huruvida icke andra stämnin¬
gar, som kunna motverka dess försök i en viss riktning, möjligen
kunna framkomma. Och i alla händelser är det ju blott en giss¬
ning på hur pass många af valmännen man på detta sätt måste
sätta särskilda valsedlar i händerna. I hvarje fall är väl den val¬
metod bra ofullkomlig, som skulle för partiledningarna nödvändig¬
göra att bredvid själfva lagen använda sådana rent artificiella
medel för att kunna fria sig från tillfälligheters och illojalite¬
tens spel.
Uti den nu föreslagna valmetoden förekommer en sak, som
först tilltalade mig mycket behagligt, men sedermera — det måste
jag erkänna — ganska obehagligt; och jag skall nu förklara detta.
En af anmärkningarna mot vissa proportionella valmetoder
har ju varit den, att de icke tillåta uppförandet, af en och samma
person på mer än en lista. Den nu föreslagna metoden åter till¬
låter att en och samma kandidat uppföres på två eller flere af ett
partis listor. Således på samma sätt, som majoritetsvalen tillåta,
tänker man. Ja, så tänkte också jag först. Det var då märkvär¬
digt, tänkte jag, har det verkligen lyckats att förebygga den där
bristen? Men då jag kom vidare in i frågan, fann jag att detta
visst icke var fallet. När en person under nuvande valsystem blir
uppsatt, till riksdagsmannakandidat af, låt oss säga, alla partier,
då är han därigenom hela valmanskårens kandidat. Men en per¬
son, som efter detta nya valsystem blir såsom kandidat uppsatt af
alla partierna, han är icke hela valmanskårens kandidat, utan han
är det första partiets kandidat plus det andra partiets kandidat
plus det tredje partiets kandidat o. s. v. Han kan således aldrig
bli riksdagsman på de sammanlagda röstsiffrorna från alla partier,
såsom han nu kan bli det, utan han måste inom något af partierna
N:o S.
12
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af eu få så hög röstsiffra, att han blir vald, således äfven om han icke
Forts*)"* älått på något annat partis lista. Detta sammanhänger naturligt-
s"' vis med systemet, det har jag trott mig förstå.
Men jag tror, att det är en mycket liten vinst och eu ytterst
skenbar vinst, som han härigenom gjort. Det medför — och detta
kan ju vara egendomligt att höra för oss, som äro vana vid det
gamla valsystemet — åtskilliga besynnerligheter, bland annat den,
att en person skulle kunna få nästan alla röster vid ett riksdags¬
mannaval och ändå icke bli vald. Om jag tager det exemplet, att
det vid ett val finnes tre partier och det är tre riksdagsmän, som
skola väljas, och de afgifna rösternas antal är 12,003, och om jag
vidare för enkelhetens skull antager, att partiernas röstetal gå
jämt upp mot hvarandra, då skulle det kunna tänkas inträffa, att
A, som är uppförd på första partiets lista, får en tredjedel af hela
röstetalet, eller 4,001 röster, vidare att B å andra partiets lista
får likaledes 4,001 röster och slutligen att C å tredje partiets lista
också får 4,001 röster. Sedan får 1), som är uppförd på alla tre
partiernas listor, 4,000 iöster på hvarje lista. I) har då vid valet
fått 12,000 röster, men blir ändå icke vald, ty han ligger under
både A, B och C, som hvardera fått 4,001 röster och därför måste
förklaras valda till de 3 platserna. Att jag läst orätt, kan ju vara
möjligt, men jag tror icke, att jag gjort det.
Resultatet af denna nyhet är icke det, att en kandidat får
nöjet att sammanlägga de röster han fått från skilda partier, utan
resultatet är endast det, att han själf kan blifva klufven, så att
säga, i det att ena hälften af hans röstetal delas på det ena partiet
och den andra hälften på det andra partiet.
I sammanhang med mina betraktelser öfver den nu föreslagna
valmetoden skulle jag vilja begagna tillfället för att framhålla,
huru absolut nödvändigt det är — ifall man nämligen skulle tänka
på att lösa rösträttsfrågan på proportionella linjer — att man full¬
komligt vet hvad det är man ger sig in uti. Det har nämligen
funnits skeden i rösträttsfrågans behandling, då det har framkom¬
mit sådana tankar, som att det är ju bara fråga om proportionellt
valsätt, det är ju bara det, som skall stå i grundlagen, själfva
metoden däromot är ju en detalj — den kan man ju resonera om,
den skall ju i alla fall blott stå i vallagen. Nej, svarar jag, jag
känner ingen skillnad på proportionellt valsätt och proportionell
valmetod; det proportionella valsättet måste alltid bestå i en viss
valmetod, och för att veta, huruvida jag vill vara med om ett för¬
slag till proportionellt valsätt, måste jag ha fullkomligt klart för
mig, huru den proportionella valmetod är beskaffad, hvarifrån
förslaget utgår.
Jag skall icke i dag föra dessa små preliminära erinringar
och reflektioner något vidare, utan jag skall endast sluta med en
vördsam lyckönskan och en yttring af tacksamhet till regeringen.
Äfven om detta förslags öde icke skulle blifva att lefva, så tror
Onsdagen den 6 Februari.
N:o H.
1."
jag dock, att man kan lyckönska herr statsministern och hans
kolleger till att från den politiska sida, af hvilken denna regering
ju har utgått, likväl ha fört fram frågan om den kommunala röst¬
rätten och i allt fall gjort detta på ett sådant sätt, att man åt¬
minstone hittills icke har föreställt sig, att de allmänna tankarna
inom högerpartierna och högerfraktionerna ginge i den riktning,
som det framlagda förslaget utvisar. Man må anse att steget här
är mindre långt än önskligt hade varit, det måste i allt fall upp¬
riktigt erkännas, att det är ett större steg än många hade trott, och,
jag vågar säga, större än man för ett år sedan trodde vara möjligt
att man från den politiskt konservativa åskådningens håll skulle
kunna taga.
Den tacksamhet, hvilken jag här särskild! skulle vilja gifva
uttryck för, gäller ett yttrande, som förekommer i ett resone¬
mang i motiveringen till den politiska rösträttsreformen. Detta
yttrande återfinnes på sid. 11 i den kungl. propositionen, där
det heter: »— i det moderna samhället är intet stillastående. Nya
krafter stiga fram och taga makten; en härskande majoritet ser sig
förr eller senare försatt i minoritet.» Ja, detta ordet är så sant
och tillika så fruktbärande, ifall man tänker ut dess konsekvenser,
att om det vore brukligt här i landet liksom i vissa andra länder,
skulle jag nästan vilja föreslå, att det ansloges i hvarje kommun
i riket — det är ett fruktbärande ord, säger jag, ty om man sätter
sig in i dess konsekvenser, sätter sig in i detta, att en härskande
majoritet ser sig förr eller senare försatt i minoritet, månne icke
just däruti — att en oduglig majoritet blir minoritet och en duglig
minoritet blir majoritet -— ligger minoritetens yppersta skydd i
representativt styrda stater?
]femiss af en
proposition.
(Forte.)
Herr Branting: Herr talman mina herrar! Vi ha nyss
hört herr statsministern mana till enig anslutning omkring det nu
framlagda förslaget, och vi ha hört, hurusom den förre, liberale
statsministern, ehuru han ägnade förslaget en ganska hvass kritik,
därvid dock varnade mot ett förhastadt bedömande utaf allt hvad
det kunde innebära.
För min del kan jag dock icke dela den uppfattningen, att här
i detta förslag verkligen skulle bjudas så mycket, att det svenska
folket har skäl att på allvar reflektera på att lägga detsamma till
grund för något slags öfverenskommelse i denna fråga. Och då
jag genast uttalar den meningen, ber jag att få angifva några
hufvudskäl, hvarför jag kommit till den uppfattningen.
Tyngdpunkten uti detta nya förslag ligger förnämligast i de
ändringar rörande Första Kammaren och i afseende å den kom¬
munala rösträtten, som detsamma innehåller. Beträffande valrätten
till Andra Kammaren sammanfaller ju reformens omfattning med
det gamla liberala förslaget. Men i motsats mot hvad herr stats¬
ministern framhöll, att hvad som där kunde skilja partierna emellan
N’:o 8.
14
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af eu
proposition.
(Forts.)
skulle vara jämförelsevis obetydligt, nödgas jag betona, att den
utsträckning af rösträtten, som detta förslag bjuder, med hvarje år,
som går, måste för den stora massan ställa sig som allt mer och
mer otillräcklig. Dels kommer man till insikt om, att en del af
de bibehållna garantierna strida emot en allt mera bestämd upp¬
fattning hos de breda lagren, dels har ju i detta förslag icke med-
tagits den kvinnliga rösträtten, oaktadt denna fråga under det sist-
förflutna året, icke minst genom Riksdagens då fattade beslut,
men framför allt genom kvinnornas egen agitation, förts upp i ett
annat och vida mera framskjutet läge, än hvad den hade för blott
ett år sedan. Jag antager, att herr statsministern icke menade,
att denna fråga, som dock rör halfva nationen, hör till de »jäm¬
förelsevis obetydliga» skiljaktigheter mellan de olika rösträttspro-
grammen, om hvilka han talade.
Att emellertid förslaget nu vidgats till en författningsrevi¬
sion, det är dess stora förtjänst. Principiellt är detta ett framsteg,
och det är blott skäligt att betona och uttala, att så är, på samma
gång som man måste fråga sig: hur har man här genomfört prin¬
cipen, att vi skulle få en verklig författningsrevision?
Jo, Första Kammarens ställning uti hela vårt statsväsende
skulle äfven efter den nya reformen blifva densamma som förut.
Den lika befogenheten kamrarna emellan är uttryckligen bibehållen.
Men det är icke blott det, som man här har att märka, utan
äfven att den kammarens moraliska ställning uti samhället skulle
blifva betydligt stärkt därigenom att, efter förslagsställarnes egen
uppfattning, den komme att hvila på en så väsentligt bredare basis.
På ett ställe — sid. 21 — i den af herr justitieministern fram¬
lagda propositionen heter det till och med, att »af de nu angifna
siffrorna lärer med tillräcklig tydlighet framgå, att genom propor¬
tionella val i förening med den föreslagna begränsningen af den
kommunala röstskalan de mindre bemedlades inflytande på valen
till landstingen och Första Kammaren kommer att ökas i en grad,
som torde utesluta allt tal om fåmansvälde». Det är ett stort ord
detta. Jag anser det vara ett alldeles oriktigt ord, men det visar
i alla fall, att ifrån deras sida, hvilka hålla på detta förslag, an¬
ser man sig härmed ha skapat en Första Kammare, icke längre
hvilande på ett fåmansvälde, icke längre således i den ställning,
att den måste förr eller senare böja sig för trycket af nationens
stora flertal, utan verkligen en kammare, som kan med full kraft
göra gällande hvad som i grundlagen är skrifvet om den lika be¬
hörigheten och myndigheten hos Riksdagens båda kamrar. Efter
min uppfattning blir emellertid en författningsrevision, som i ett
land som vårt stärker Första Kammarens ställning emot den direkt
folkvalda kammarens — med hvilka grannlåter författningsrevi¬
sionen än må vara utsirad — till sina verkningar reaktionär.
En anmärkning, som därjämte genast framträder, är helt na¬
turligt den, att den »bredare basis», på hvilken Första Kammaren
Onsdagen den 6 Februari.
15 N:o 8.
nu skulle ställas, icke har någon motsvarighet i en bredare val- Kemist af eu
barhet. Hela utvidgningen af själfva basen kan dock allt för lätt propositiont.
göras fullständigt illusorisk och värdelös genom detta förhållande. (Forts-)
Jag såg, i går tror jag det var, i en socialdemokratisk landsorts¬
tidning en beräkning, att uti de två län, där den tidningen har
sitt egentliga spridningsområde, kände redaktionen icke en enda
person, som den möjligen kunde peka på såsom valbar arbetare¬
kandidat till den nya Första Kammaren på socialdemokratisk grund.
Och än värre försvåras ju ställningen, om man betänker, att här¬
till kommer förstakammarledamöternas arfvodeslöshet. Det har ju
dock varit ett gammalt önskemål hos Andra Kammarens landtman,
att den högt lagda begränsningen af valbarheten till Första Kam¬
maren måtte väsentligt sänkas, om icke helt upphäfvas. Men då
synes det mig ganska anmärkningsvärd!, att man, när man går
författningsrevisionens väg, helt och hållet förbiser den sidan af
saken och icke vill se, att en förändring där är minst lika
nödvändig som i afseende å själfva basen för en blifvande Första
Kammare.
Men hur är det nu med själfva den där bredare basen, som
det här har talats om?
Den kommunala reform, som nu föreslås, innebär själfklart
ett steg i den rätta riktningen. Det är ju icke möjligt, snart
sagdt, att röra vid den nuvarande rena orimligheten, att röra vid
5,000-gradiga skalan på landet och 100-gradiga i städerna, utan
att det skall bli förbättringar utaf. Och vill man icke ögonblick¬
ligen få ordet skenreform kastadt sig i ansiktet, måste ju någon¬
ting göras, för att dessa förbättringar icke skola blifva så försvin¬
nande små, att detta genast genomskådas.
Men frågar man sig hvarför man har stannat från regeringens
håll vid just den nya skala, som nu framlagts, då får man svaret
därpå å sid. 72 i propositionen n:o 29, där föredraganden yttrar:
»Efter pröfning af åtskilliga andra röstskalor och efter noggrann
undersökning af hithörande förhållanden har jag trottfmig finna,
att olika intressen kunna vederbörligen tillgodoses genom tillämp¬
ningen af följande två skalor, afsedda den ena för lands- och den
andra för stadskommunen.»
Ja, detta är — hur otroligt det än låter — hela den verkliga
motiveringen för att man stannat vid det förslag, som är framlagdt!
Bevisföringen är verkligen icke öfverväldigande.
Den bevisföring, som sedan skulle komma i siffrorna — och
som man naturligtvis har räknat vara den egentliga, fastän man
icke uttryckt den så mycket i ord — den ter sig ju olika efter det
resultat, man vill komma till. För min del vill jag emellertid
säga, att jag fäster oändligt liten vikt vid de jämförelser som gjorts,
om huru det s. k. jämviktsläget och dylikt förskjutits nedåt, alla
dessa siffersammanställningar, hvilka upptaga lejonparten af den
statistiska undersökningen lika som af de kommentarier till den-
Ji:o 8.
16
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
samma, som införts i motiveringen. Nej, jag frågar efter perso¬
nerna: hur ställer det sig i hvarje kommun, hur ställer det sig i
kommunerna på landet, och hur ställer det sig i stad, hur ställer
det sig i stort sedt med personernas rätt? Hur ställer det sig med
de skattebetalande, med de i mån af sin inkomst, i mån af sin för¬
måga skattebetalande personernas rätt att kunna göra sitt inflytande
gällande i det kommunala lifvet?
För att icke vara orättvis vill jag då icke stanna bara vid det
faktum, som påpekas af regeringen själf, att det blir 200,000 en¬
röster, som vi komma att få i de svenska kommunerna — däremot
blir det några tusen — jag har icke kunnat finna någon exakt siffra
för det — som äro i besittning af 40 röster hvardera. Jag skall
icke taga blott dessa ytterligheter, säger jag — ehuru de äro nog
så betecknande — utan jag skall gå till medeltal och pekar då på,
att för närvarande på landsbygden 6,3 procent af de kommunalt
röstberättigade väga öfver de 93,7 procent och att för närvarande
i städerna 8,b procent i de största samt 9,6 procent i de minsta
väga öfver de motsvarande 91,5 och 90,4 procenten, under det att
den förändring, som skulle inträda igenom en ny 40-gradig skala,
skulle belöpa sig till, att denna första siffra, 6,3 procent, förändra¬
des till 14,5, äfvensom att motsvarande stads siffror också växte, fastän
icke så mycket, blott till 13,4—15,2 procent. Jag vill i parentes
anmärka, att dessa siffersammanställningar, hvilka synas mig vara
de onekligen intressantaste af alla, de äro genom någon underlig
ödets skickelse ensamma uteslutna just ur det tabellsammandrag,
som är anfördt i justitieministerns motivering, och som mest blifvit
återgifvet i pressen!
Framryckningen, den verkliga framryckningen, den hafva vi
emellertid i dessa siffror. Ifrån att 7 procent i medeltal i landet
väga upp 93 procent i våra kommuner, skulle vi efter denna stora
reform hafva hunnit så pass långt, att 15 procent skulle väga upp
85. Det är verkligen, detta, lika litet öfverväldigande som civil¬
ministerns motivering för denna reform! Och ibland dessa 15 pro¬
cent förnämligast återfinner man då icke blott personröster, utan
också de stora bolagen! Man återfinner en mängd således af de
s. k. juridiska personer, hvilka, efter mitt sätt att se saken, icke
borde hafva det allra minsta att såsom sådana bestämma öfver kom¬
munernas angelägenheter, lika litet som de borde hafva det poli¬
tiskt, då i alla fall deras ledande män hafva en ställning tillfyllest
att göra sin vilja och sitt inflytande gällande tillräckligt långt i
sin närmaste omgifning.
Det var helt visst under den rätt långa tid, då ryktena korsade
hvarandra, om hvad regeringen skulle komma att föreslå, icke så
få som fäste förhoppningar vid, att åtminstone den för Sverige, så-
vidt jag vet, säregna afart af kommunal makt i penningens hand,
som ligger i att bolagen hafva direkt kommunal rösträtt vid val —
att åtminstone detta skulle rensas bort i det blifvande förslaget.
Onsdagen den 6 Februari.
17 N«o H.
En och annan röst lät också antyda, att så skulle blifva fallet.
Men det blef icke fallet, utan bolagen sitta fortfarande — jag vid¬
håller detta uttryck, socn fällts på annat ställe — »i orubbadt bo»,
ehuru naturligtvis de, i likhet med alla de större röstetalen, för
att öfver hufvud taget någon jämkning skulle komma till stånd hafva
fått dela med sig något af sin nuvarande alldeles excessiva makt¬
ställning.
Det är likväl icke nog med dessa påminnelser i afseende å den
kommunala reformens verkliga omfattning. Jag nödgas göra ytter¬
ligare tre erinringar, hvilka alla peka i samma riktning, nämligen
att man väl måtte se sig för, innan man utan vidare tror, att här
ligger så mycket i detta anbud.
Alla siffror, med hvilka man rör sig i propositionen på detta
område, äro tagna utan den minsta hänsyn till det faktiskt bestå¬
ende och det faktiskt härjande utskyldsstrecket. När de öfversättas
i verkligheten, blir det därför en reduktion, hvilken naturligtvis
väsentligt drabbar de grupper i samhället, där utskyldsstrecket
verkar svårast, på grund däraf att de hafva den största svårigheten
att komma ut med skatten, nämligen de fattigaste klasserna. Fak¬
tisk! sker således en förskjutning af läget från äfven hvad dessa
siffror angifva.
Vidare bör erinras, att, när det gäller den stora grupp, som
skulle få sin maktställning, enligt hvad här framhållits, framflyt¬
tad — som somliga säga, så väsentligt framflyttad — så visar det
sig, att det är bra mycket lättare att förrätta denna maktförskjut¬
ning på papperet än i verkligheten. Om vi se på Stockholm t. ex.,
skulle där 66,221 personer komma upp till 31 % af inflytande på
stadsfullmäktigevalen, medan högsta graden, de som hafva 50 be-
villningskronor och häröfver, utgör endast 8,010 personer eller bolag
och besitter 33 %\ Det sista inflytandet, som de 8,000 i den
gynnsammaste ställningen hafva, deras 33 % är en realitet. De
66,221 personer åter, som skulle marschera upp och sammansluta
sig till enda kompakt massa, för att de breda lagren skulle få
dessa utlofvade 31 det är ingen realitet, det är mycket mer en
chimär; en hvar förstår, att hvad som i det fallet blir realitet är
icke 31 Xi utan något vida mindre.
Därtill kommer så ännu en synpunkt. Vi stå — det tror
jag vi alla erkänna — inför nödvändigheten af att företaga en genom¬
gripande skattereform. Skall denna skattereform motsvara sitt
ändamål, måste den lätta bördan på de håll, ibland de mindre be¬
medlade i samhället, där dessa bördor för närvarande erkännas vara
för tunga. Det blir t. ex. att lätta bördan för de stora familjerna,
det blir att göra det äfven för alla andra, som nu i förhållande
till sin inkomst hafva för hög skatteprocent. När den reformen
emellertid kommer, då glider en stor del af den vinst, som före-
speglats i dessa siffror, bort ur våra händer. Ju rättvisare den
skattereformen kommer att utfalla, dess mindre komma de små
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 8. 2
Remiss af en
proposition.
(Förtid
N:o 8. 18
Onsdagen den 6 Februari.
Remis» aj en
proposition.
(Forts.)
röstetalens ägare att få att säga till om i kommunalt hänseende.
Samhället finner, att exempelvis det bevillningsfria afdraget måste¬
rätt väsentligt höjas på särskildt dyra orter. Det finner, att detta
är billigt. Men de, som nu skulle ha några röster, komma att se
detta röstetal ytterligare reduceradt, därför att denna åtgärd af
rättvisa och billighet genomfördes!
Således, vårt perspektiv i detta afseende, det är icke en för¬
bättring på grundvalen af den här föreslagna reformen, utan det
är en försämring, som måste inträda i dessa klassers läge i den
mån, som deras skatteförhållanden blifva något rättvisare ordnade,
än nu är fallet.
Det är verkligen stor skada, att i denna proposition, som inne¬
håller så mycket siffror och så relativt litet tankar — i proportion
naturligtvis till alla siffrorna! — att man, säger jag, icke där
också har tagit med en liten jämförelse öfver huru förhållandena
gestalta sig där ute i världen, att man icke kastat en blick ut
genom fönstret, utan blott inskränkt sig till det lilla, som verkli¬
gen finnes angifvet, till några upplysningar om våra närmaste
grannländer.
Därvid är då att märka, att Finland, som man anför här, det
har ju sina kommunala förhållanden ännu kalkerade efter de gamla
svenska — men det är väl icke för någon obekant, att det måste
ligga i sakens natur, att det nya Finland i detta afseende kommer
att göra en fullständig omläggning och att de demokratiska grund¬
satser, som slagit igenom i själfva det politiska statslifvet i nämnda
land, också komma att följa efter i det kommunala.
Enligt hvad ju emellertid upplyses äfven i denna proposition,
har ju Norge den kommunala ordningen af fullständigt lika löst-
rätt, och intet bolag har där som sådant något att säga i kommunen.
Danmark står också inför just en genomgripande kommunal
rösträttsreform, hvilken där stått på programmet för hvad som nu
är regeringsparti och majoritetsparti i det landet — något som
äfven, såsom riktigt är, antydes i slutet af redogörelsen för de
danska förhållandena. Men hade man fortsatt vidare ut i världen,
skulle man kommit till intressanta iakttagelser, hvilka borde varit
nog så värdefulla, när man gick att tämligen på måfå söka grun¬
den för den kommunala rösträtten.
Man skulle t. ex. hafva vunnit den upplysningen, att i Eng¬
land i de allra flesta fall vid kommunala val lika rösträtt gällt,
att det visserligen finnes några fall, då en skala inträder, som
sätter de förmögnaste i en gynnsam ställning, men den skalan är
begränsad till 6 röster; man skulle sett, att man i Holland, från
hvilket land vi närmast fått vårt tvåkammarsystem, har lika röst¬
rätt vid kommunala val; man skulle fått se, att Belgien, som har
graderad röstskala i sin politiska författning, äfven har graderad
röstskala i det kommunala lifvet, men att denna stannar vid 4
röster, hvilket är något väsentligen annat, än den man i Sverige talar
Onsdagen den G Februari.
19 N:o 8.
om. Schweiz har lika rösträtt, Frankrike, Italien och Spanien
likaså, men äfven åtskilliga tyska stater, t. ex. Wiirtemberg,
Bayern (med ett litet förbehåll) och delvis äfven Sachsen.
Litet hvarstädes möter man således lika kommunal rösträtt.
Jag tror för min del, att om vederbörande hade velat lämna dessa
upplysningar, ordentligt sammanställda, om förhållandena, sådana
de te sig i de olika länderna, så hade detta för många i kamrarna
varit en synnerligen uppbygglig och intressant läsning, och det
hade pekat på den väg, som vi i alla fall måste vandra fram. Det
hade visserligen icke genom detta blifvit något stöd för hvarför
man skulle bestämma sig för den 40-gradiga skalan, men i stället
hade vi kanske fått uppslag till en verkligt tidsenlig reform, hvil-
ket detta enligt min öfvertygelse icke är. Och ändå äro dessa
kommunala förhållandens omordning afgjordt det bästa i hela för¬
slaget. Det har också förskräckt vederbörande så, att man icke
ansett det i sin ordning att framlägga den 40-gradiga skalan utan
att samtidigt förse den med extra-garanti, därigenom att 2/3 majo¬
ritet skall behöfvas i en hel del fall för fattande af kommunala beslut.
Om man nu återgår från dessa kommunala förhållanden till
deras inverkan på de politiska, då må man väl säga, att när alltså
de n bredare basen för den blifvande första kammaren är den 40-
gradiga skalan, och när bolagens rätt behålles och valbarheten icke
rubbas, så blir slutresultatet politiskt en första kammare, där vis¬
serligen en jämkning och framför allt proportionalismens införande
ger de breda lagren något inflytande på valkorporationerna, men
sluteffekten, med afseende på första kammarens sammansättning,
endast blir några enstaka sparfvar i den nuvarande trandansem
Och för detta skulle landet taga proportionalismen!
Jag är nu personligen helt säkert mera än de flesta inom mitt
parti böjd för att icke ställa mig afvisande gent emot ett propor-
tionalistiskt förslag — men naturligtvis endast under vissa förut¬
sättningar. Ett första villkor måste vara det, att metoden är så¬
dan, att den icke uppenbart utlämnar majoritetens vilja åt små
ansvarslösa grupper. Den anmärkningen riktades med fog mot det
förra förslaget, att det var möjligt för en liten fronderande grupp,
till och med från ett annat parti, att väsentligt inverka på ord¬
ningen mellan kandidaterna, medan den stora lojala mängden, som
rättade sig efter hvad flertalet hade beslutit, faktiskt uteslöts från
inflytande på ordningen. Precis samma anmärkning gäller om den
här föreslagna metoden. Det är också redan framhållet af den
föregående talaren, att de små grupperna kunna inverka alltför
mycket. Om vi antaga, att till exempel 1,250 röster afgifvas på
A, B och C, 15 röster på B, C och D samt 5 röster på A, C och
D, så blir ordningen mellan dessa kandidater, tack vare smågrup¬
perna på 15 och 5, C, B och A. I den ordningen skola de väljas,
äfven om det stora flertalet af de 1,270 afgjordt hade velat sätta
A i främsta rummet.
Remins af eti
proposition.
(Forts.)
Nio «. 20
Onsdagen den 6 Februari.
fintu«/ et»
propo£t«i<>n.
(Forte.)
Saken är nog den, att det är ett olösligt problem, som man
satt sig före med envishet i det svenska proportionalistiska arbe¬
tet, när man vill, att personer på en gång skola få rösta precis
som de vilja, och man ändå skall hafva proportionalistisk valme¬
tod. Såvidt jag kunnat genomtränga detta ämne, förutsätter pro-
portionalismen med inre nödvändighet partier, och jag kan för min
del icke finna något ondt däri, tvärtom tror jag, att utvecklingen
går åt det hållet, mot alltmer bestämda och klara partier, som
kämpa mot hvarandra i det offentliga lifvet. Men då skall man
också, ifall vi nu skola gå den proportionalistiska vägen, taga ste¬
get fullt ut och rätta oss därefter samt låta detta vara detta, låta
partiväsen höra till proportionalismen och säga, att partiet själft
bestämmer, såsom exempelvis i Belgien sker, den ordning, i hvil¬
ken det vill hafva sina kandidater valda. Där blir sedan den ord¬
ningen gällande, dock med den inskränkning, att den partigrupp,
som är tillräckligt stor och icke är nöjd med den af majoriteten
fastställda ordningen, kan inverka på densamma till förmån för
sin favoritkandidat. Men detta är rena undantagsfall. Majorite¬
tens rätt blir tryggad, majoriteten får de kandidater den vill hafva
och i den ordning den vill hafva dem. Detta kan det vara reson
i, men i de svenska system, som ett efter annat läggas fram, ser
man med flit bort från detta, därför att man stirrat sig alldeles
blind på nödvändigheten att låta hvarje valman komponera sin val¬
sedel precis som honom lyster.
Den andra förutsättningen för ett proportionellt valsystem är
minst lika viktig, om icke viktigare. Det är den, som rör lätt¬
fattligheten. Nu skulle det verkligen intressera mig att, kanske
icke redan nu — det vore måhända för tidigt — men om någon
liten tid gå här omkring i bänkarna till de proportionalister, som
här sitta, beslutna att gifva förslaget sin röst, och taga dem på
en liten examen och se hur det skulle ställa sig, om de finge till
uppgift att lösa ett valproblem, icke fullt så enkelt, som det herr
justitieministern anfört, utan där till exempel samma kandidat
förekommer på 3—4 partilistor och ett annat namn gemensamt på två
och så vidare. Jag tror, att de skulle stå sig tämligen slätt i en
sådan pröfning, och detta oaktadt jag helt naturligt har, på grund
af mångårig erfarenhet, mycket stor respekt för deras intelligens.
Det invändes, att flertalet, massan af folket, ju icke behöfver
förstå, hur det går till att de få sin riksdagsman — det räkna de
lärda berrarne ut åt dem. Jag kan dock naturligtvis icke på fullt
allvar taga upp ett sådant argument; folket måste begära, att det
skall kunna genomskåda en valhandlings grund. Och om nu fol¬
ket med nöd kunde förstå den förra metoden, som icke var så konstig
— så länge man höll sig till d’Hondtska regeln — så trotsar jag
hvem som helst, att man i detta fall skall kunna få det stora fler¬
talet att inse, hur det egentligen går till.
Jag fruktar, att herr Hammarskjöld, som på sin tid höll en
Onsdagen den 6 Februari.
2] >':o 8.
mycket uppmärksammad lektion om den proportionella valmetoden
i sin valkrets, där alla tyckto att den metoden var så enkel, skulle
komma till korta, om han skulle utveckla, huru det kan komma
sig, att dot s. k. »jämförelsetalet» i vissa fall plötsligt hoppar upp
frän att förut ha varit lägre nere, huru det kan komma sig, att
idelningstalet i vissa fall skall ökas med V,, y3, 1/4, hvarigenom
man erhåller sådana nya former i kalkylen som __L_, *
1+ Va 2 + V, 3 + V,
o. s. v. Detta blir ganska krångligt för den genomsnittsbiidning.
som vi ha här i landet, och det är den, som vi ändå måste räkna
med. Och så länge systemet är så beskaffad!, är det naturligtvis
efter mitt sätt att se praktiskt oantagligt.
En annan sak, som emellertid sammanhänger med denna lik¬
giltighet, om jag så må säga, lör huru folket egentligen skall för¬
stå, huru det går till vid ett val, har jag trott mig finna i 56 §
vallagen, där man upplyser, att »det åligger Konungens befall¬
ningshafvande att i god tid före röstsammanräknandet tillse, att
valkuvert, valprotokoll och röstlängd inkommit från alla valdistrikt
samt, där så ej skett, från försumlig valförrättare infordra hvad
som felas». Den tysta förutsättningen här är, som man kan för¬
stå, den, att vid valhandlingen, som förrättas på någon central
ort, skall förflyta åtskillig tid mellan valet och sedlarnas hopräk¬
nande. Huru tar sig detta ut, om man tänker sig det i verklig¬
heten? Det har stått en politisk kamp, den har tillspetsats, tid-
ningsagitationen har bedrifvits med energi, agitatorer farit omkring,
kandidaterna hållit sina valtal, och hvarje parti har slagits för
sina ideal — eller sina personer, hvilket det nu må vara — och
så kommer till sist den stora valdagen, då folket går och lägger
sina sedlar i valkuvert och stoppar ned dem i urnorna. På kväl¬
len har svenska folket valt, och resultatet häraf? Landet rundt
ligga hundratusentals valsedlar, fördolda i sina förseglade kuvert,
utan att någon människa har en aning om hur valet utfallit eller
hvilka som valts! Jag tycker, att det blir psykologiskt en orim¬
lig motsats mellan denna spänning före valen och upplösningen.
Så gå några dagar, sedlarna plockas hop, och till slut kommer
sammanräkningen. Det är icke någon brådska att få veta, huru
folket i val talat — man får icke bestämdt besked därom, förrän
sammanräkningen och uträkningen i vanlig ordning, i vanlig långsam
tågordning, hunnit äga rum. Onekligen skulle vårt land med en sådan
valordning ha rätt att kallas ett originellt land, men om det verkli¬
gen, som en högertidning i förtjusning öfver den 40-gradiga ska¬
lan uttryckte sig, skulle kunna kallas »ett föregångsland», lämnar
jag därhän.
Hvad jag här haft att säga torde tillräckligt visa, att jag för
min del icke kan finna annat än att förslagets grunder, som de
här föreligga, äro sådana, att de icke göra det svenska folket till
herre i eget hus. Min förhoppning måste därför vara den, att
Kemi».» af tn
proposition.
(P’or<s.)
K:o S. 22
Onsdagen deu 6 Februari.
Remins af eu Andra Kammaren skall efter mogen pröfning stå fast vid att icke
proposition, låta ett förslag, som icke på något sätt kan sägas ha framburits
(Forts.) fiertaiet bland dess valmän, blifva lag genom dess beslut, utan
låta folket tala i nya val, då landet får att välja mellan majori¬
tetsval till andra kammaren och detta propotionella valsystem, men
också uttala sig rörande en första kammare, som ställts på sin
rätta plats i statslifvet, och en ordentlig radikal kommunal röst-
rättsreform. Ty mindre är numera icke programmet för den lös¬
ning, som landets flertal helt visst fordrar. Och att Ni, mina
herrar statsråd, bidragit att vidga frågan därhän, att denna fordran
gjorts mera aktuell, det är Er berömmelse, men ingalunda det nu
framlagda förslaget.
Herr En an der: Herr talman! »Mö är fridlyst å land, får
ej komma ombord», det är de gamla viking atonerna, som ännu ljuda
från styret på statsskeppet. Ja, så kan man godt läsa mellan
raderna i både förra och detta års s. k. »liberala» rösträttsproposi-
tioner. Men det har varit och är ett dåligt omen om hafveri och
kvaf för dem alla, så länge dessa sjömanstoner besvaras från land
med seidsånger i begrafningstakt. Visserligen har naturvetenska¬
pen i vår tid gjort navigationskonsten oberoende af seidmör å strand,
därigenom att den påvisat ett ypperligt medel att rädda skeppet
ur hårdaste bränningar genom att begjuta upprörda vågor med
lenaste olja. Men man måste följa receptet. Och en förutseende
kapten vill därför icke sakna olja ombord för ändamålet utan gör
sig beredd för alla eventualiteter.
Symboliskt taladt, bringar kvinnlig politisk rösträtt den nöd¬
vändiga oljan ombord på statsskeppet, då man ämnar styra ut på
den allmänna rösträttens brusande folkhaf. Det är nog den oljan,
som väl kan behöfvas att stilla upproriska vågor och tysta rytande
bränningar i den politiska kamp, som förpostfäktningarne tyda på
snart skall stånda.
Jag tillåter mig vördsammast undra, om icke den oljan varit
lika mycket att sätta värde på för förra årets riksstyre, som »läs¬
kande styrkedryck» ur hvita mössor. Men sidovördnaden från tabu¬
retten för det »täcka könet» straffade sig själf. Det blef ju blott en
turisttitt i statsrådskammaren af en kortvarig ministär. Och mången
spår, att den upprepade sidovördnaden i år skall blifva ytterligare
straffad på samma sätt som i fjol. Men jag har egentligen begärt
ordet för ett uttalande af ljusa förhoppningar, att respektive ut¬
skott skall draga försorg om straffets uteblifvande genom att fylla
oljebristen med ett utskottsbetänkande i »jungfruns tecken».
Vid monteringen af det enklaste telefonbord är man förutse¬
ende nog att tänka på ökadt antal abonnenter. Och man inrättar
ju därför detta bord så, att det går lätt och ledigt att koppla till
trådar efter behof. Jag önskar, att utskottet åtminstone ville tänka
på dennna sak och mutatis mutandis handla i samma anda, vare
Onsdagen den 6 Februari.
23 N:o ».
sig det fäller ett rösträttsförslag, byggdt på majoritetsval, eller Remiss afen
proportionellt valsätt. Jag tänker vi behöfva lednings- och led- proposition.
trådar inkopplade i detta hus från icke blott alla klasser, utan ock ^ orts '
alla stånd i vårt fosterland för att berättiga oss att tala om »na¬
tionell samling».
Pratet om att den nationella värnplikten icke skulle kunna
på grund af något slags naturhinder fullgöras af feminint kön,
och att den därför är ett naturhinder mot kvinnlig rösträtt, synes
mig endast vara munväder. Visserligen vill jag icke så strängt
vidhålla den meningen, att barnsbörd är värnplikt nog för ifråga¬
varande rösträtt. Och allraminst vill jag försvara det påståendet,
att värnplikt och barnsbörd äro analoga vis ä vis rösträttsrättig-
heterna, tv analogien håller icke streck i fråga om lust eller olust
för fullgörandet. Ty det kan näppeligen sägas om den senare,
hvad som tyvärr icke kan förnekas om den förra, nämligen att det
ligger något, jag vet icke hvad, i det nuvarande allmänna värnplikts-
begreppet, som gör att våra unge män draga sig för eller åtmin¬
stone icke hafva just så stor åtrå efter att fullgöra sin värnplikt.
Men denna de unge männens olust för krigstjänsten torde kanske
framdeles försvinna, om en med männens värnplikt mera analog
kvinnlig värnplikt, än den med flit lätt vidsnuddade, kunde snar¬
ligen realiseras. Jag menar en hemmets värnplikt, för hvilken
kvinnan är särdeles lämpad, och som skulle bestå i obligatoriskt
genomgående af en samaritkurs, sammanbunden med undervisning
i hygien, särskildt sexuell, och barnavård m. m. Våra provinsial¬
läkare, medicine stipendiater, barnmorskor m. fl. skulle kunna er¬
bjuda ett ypperligt lärarematerial för en sådan värnpliktsskola,
som kunde ambulera sockenvis eller häradsvis eller vara statione¬
rad i närheten af provinsialläkaren någon månad hvarje år, och denna
värnpliktsskola kunde godt och helst genomgås under 17 å 18 års
åldern. Den skolbildning sålunda förvärfvades skulle säkert lämna
ett lyckligt resultat. Våra värnpliktige unge män skulle i snar
framtid blifva ett ypperligt material både till själ och kropp: godt huf¬
vud, varmt hjärta, stark kropp och stor lust för värnpliktstjänsten.
De skulle säkert hinna lära sig lika mycket på ett hälft år, som
de nu knappt hinna med på ett helt. Tiden för värnpliktsöfning-
arna kunde sålunda förkortas. Militärskattebördan skulle kunna
minskas på samma gång effektiviteten hos krigsmakten till lands
och vatten ändå ökades.
Tillvitelsen af politisk oförmögenhet hos kvinnan återfaller på
flen, som tror sig kunna segra i striden för allmän rösträtt utan
valkyrian i téten. Aldrig vunno våra förfäder slaget utan henne
främst. Kvinnan behöfves för bästa framgång på sedlighets-, nyk¬
terhets- och fattigvårdslagstiftningens område. Det är hon, som
bäst är i stånd att afslöja »mannens anonymitet» och mildra, bort¬
taga rusdryckernas förbannelse.
Politisk omogenhet hindrar hennes valrätt. Men valrätt och
N:o 8. 24
Onsdagen den 6 Februari.
Kemist afen rösträtt måste kongruera. Alltså måste hon först invänta sin
proposition, mogen hetsförklaring från detta hus, säger man. Svar: simkon-
v °rts.) sten läres bäst i bölja blå, och den politiska uppfostran vinnes
bäst i det politiska element, som böljar mellan de stränder, de
murar, som här omgifva oss. Slutsatsen gör sig själf. —
»De sakna sinne för logik», ekar det från den cbevalereska
medkammaren. Herr talman! Tillåt mig till sist en fråga: Är
icke det ett bevis för att man saknar sinne för logik, då man bjudit
Moder Svea en tron på riksdagshusets tinnar, men förnekar benne
eller rättare hennes döttrar plats i plenisalen?
Herr Lindhagen: Herr talman! Då man slår upp den
kungl. propositionen, möter man först en rubrik, som anger sig
vara »allmänna synpunkter». Och det är alldeles som sig bör.
Med nyfikenhet kastar man sig in på ämnet och finner de första
vägledande tankarna vara följande: vid förra riksdagen var det
antagligt, att flera röstade mot det då framkomna proportionalist-
förslaget, därför att det var ganska obestämdt till innebörd och
förutsättningar, och vidare är det antagligt, att många röstade
emot nämnda förslag, därför att de ställt sig tveksamma på grund
af de anmärkningar, som framkommo mot själfva valmetoden.
Härur, säges det, kunna hämtas ganska säkra anvisningar om den
riktning, i hvilken frågans lösning företrädesvis bör sökas. Med
andra ord: man har föresatt sig att af angifna skäl göra den
dubbelproportionalistiska frågan mera klar till sin innebörd och
förutsättningar och skaffa en bättre valmetod.
Nu kan det sägas, att det sålunda förefaller vid det första
påseendet, som det hela mera vore en vädjan till de 21 bekanta
eller rättare sagdt obekanta rösterna i Andra Kammaren än till
själfva nationen. Men jag vill i alla fall göra förslagets upphofs¬
man den rättvisan, att de nog icke menat endast så. Och går
man längre i propositionen, så möta också två allmänna principer,
som Kungl. Maj:t säger sig vilja upprätthålla. Den första är den,
att man ansett det vara af vikt, att Första Kammaren icke för¬
lorar sin konstitutionella karaktär, och den andra är den, att man
sökt utjämna intressemotsatserna i kamrarna och därför är be¬
tänkt på att bygga Första Kammaren på folklig grund.
För mig framstår det dock som något ganska svårt, ja, oupp-
hinneligt att ena dessa två principer. Till man gå till botten
med frågorna tror jag, att man måste offra antingen den ena eller
den andra af dem, och, så vidt jag funnit, har regeringen, ställd
inför detta nödtvång, bibehållit principen att Första Kammaren
icke skall förlora sin konstitutionella karaktär, men nödgats vä¬
sentligen uppgifva sin afsikt att utjämna intressemotsatserna mel¬
lan kamrarna. Med andra ord: vi stå inför samma företeelse, som
då det gällde enkelproportionalismen, nämligen denna energiska
sträfvän att söka så vidt möjligt motverka de maktförflyttningarr
25 N:<> 8.
Onsdagen den 6 Februari,
som man befarar skola uppkomma, om Andra Kammaren väljes
efter allmän rösträtt utan proportionell valmetod. För detta ända¬
mål har man nu tvungits så långt, att man vill medgifva, att
den lagstadgade minoritet, som högern skulle få genom den nya
valordningen i Andra Kammaren, skulle motsvaras af en ekviva¬
lent, som de andra partierna skulle få i Första Kammaren. Men
huru beskaffad är denna ekvivalent?
Om man då först ser på valrätten till Första Kammaren, så
frapperas man af att den stora nedsättning i nuvarande röstskala
i kommunerna, som skenbart föreligger, dock enligt sakkunniges
utredning icke alls motsvaras af lika stor omgestaltning i bestå¬
ende maktförhållanden. Man finner af denna utredning ganska
klart, att de stora fyrkarna fortfarande skulle bibehålla majoriteten
i kommunerna och äfven i Första Kammaren. Nu kan det visser¬
ligen sägas, att allt detta är bara matematik, men i tillämpningen
kommer det att ställa sig på annat sätt. Men då vill jag fram¬
hålla, att tillämpningen snarare kommer att utfalla till nackdel
för de små fyrkarna. Ty i de störa städerna härjar bland dem
det så kallade utskyldsstrecket och på landsbygden hvad jag skulle
vilja kalla afståndsstrecket, som hindra alla dessa små röstberät¬
tigade att mangrant sammankomma och sålunda uppväga de stora
fyrkarna.
Nu har emellertid förslaget genomfört den nyheten, att på det
kommunala lifvets område och således äfven i Första Kammaren
skulle, såvidt ankommer på valrättsbestämmelserna, alltid denna
minoritet af små fyrkar och bevillningskronor tillförsäkras repre¬
sentationsrätt. Och detta är ju alltid ett framsteg. Men man
har, så vidt jag förstår, på en omväg väsentligen omöjliggjort
denna representationsrätt till just Första Kammaren, och det på
grund af valbarhetsbestämmelserna. Det är ju klart, att valrätten
är af ganska litet värde, om den icke också motsvaras af rättighet
och tillfälle att välja någon, man vill rösta på. Därigenom att
till Första Kammaren bibehålies stadgad census för valbarhet och,
hvad ännu värre är, genom frånvaron af arfvode kommer det gif-
vetvis endast i undantagsfall att lyckas dessa minoriteter, som dock
till personantalet äro majoriteter, att få representanter i Första
Kammaren, ty äfven personer, som ha ganska stora inkomster,
lära väl, såvidt de icke händelsevis äro bosatta i Stockholm, knap¬
past anse sig ha råd att ligga här vid riksdagen utan ersättning.
Alltså är här en fundamentalpunkt, nämligen den att se till, att den
valrätt till Första Kammaren, som man vill tillerkänna minori¬
teten af fyrkar och bevillningskronor, ej omintetgöres af valbarhets¬
bestämmelserna. Men detta har man här alls icke sett till.
Genom dessa bestämmelser, som således i fråga om valrätten
fortfarande tillförsäkra de större fyrkarna absolut majoritet i hela
landet till Första Kammaren och omöjliggöra för de små fyrkarna
att i regel välja folk efter sitt sinne till denna kammare, har
Remiss a/ en
proposition.
(Forte.)
Nio 8. 26
Onsdagen den 6 Februari.
toiw af en
proposition.
(Forts.)
man, som sågat, så vidt jag förstår, icke tillgodosett den upp¬
ställda uppgiften att förena intressemotsatserna mellan bägge
kamrarna.
Det återstår dock en ytterligare väg, på hvilken regeringen
i detta fall kunnat gå fram för att lösa dessa intressemotsatser,
nämligen det sättet — och det är det enda riktiga och verkande
sättet — att man dock till slut gifver ena parten utslagsröst.
Med andra ord, när det under någon tid visat sig, att de mot¬
satta intressena mellan kamrarna icke kunnat förlikas, hade det
varit en verklig reform, om man hade låtit svenska folkets verkliga
representation, Andra Kammaren, få utslagsrösten och Första Kam¬
maren således endast suspensivt veto. Vid denna fråga har man
icke alls, så vidt jag kunnat finna, rört det allra ringaste.
Jag har härmed endast velat framhålla några allmänna syn¬
punkter. Jag skall nu också i förbigående beröra en särskild
fråga, som visserligen förut blifvit afhandlad, ehuru på ett skämt¬
samt sätt, men hvilken jag anser vara förtjänt af att man yttrar
några allvarliga ord om, nämligen frågan om den kvinnliga röst¬
rätten.
Excellensen Lindman sade, att i fråga om valrätten till Andra
Kammaren meningsskiljaktligheterna på det hela taget icke äro stora
utan gälla endast obetydligheter. Då frågar jag herr Lindman,
om icke exempelvis uteslutandet af kvinnorna är en betydelsefull
faktor, då de i själfva verket utgöra halfva nationen. I denna
fråga har, såsom herr Staaff nyss påpekade, regeringen så att säga
krupit bakom hans yttrande till kvinnorna förra året, då han
sade det vara »i hög grad oklokt» att taga med kvinnorna. Den
nuvarande regeringen upprepar samma tanke, men varierar ut¬
tryckssättet i så måtto, att den säger, att det är »synnerligen
oklokt». Uppriktigt sagdt blir man något förvånad öfver detta,
då man af meddelanden i pressen och uttalanden till kvinnliga
deputationer fått den uppfattning, att det dock var en tid, då re¬
geringen allvarligt funderade öfver, om det icke var synnerligen
klokt just att medtaga kvinnorna. Men då nu regeringen slutligen
bestämt sig i motsatt riktning, kan jag förstå, att den — såsom
man gör litet hvar i liknande fall — har velat använda ett kraf¬
tigt uttryck för att därigenom dölja en i själfva verket ganska
ohållbar position.
Hvad är det också för skäl regeringen i hufvudsak anför för
att icke medtaga kvinnorna? Jo, hufvudskälet är, att det däri¬
genom skulle uppstå nya svårigheter att lösa männens rösträtts¬
fråga. Det kan ju vara förlåtligt, om regeringen i sin nöd till¬
griper just detta argument, ty det var icke mer än ett år sedan
detta utnyttjades af majoriteten i alla partier inom svenska riks¬
dagen. Såsom frågan nu framskridit, undrar jag emellertid, om
icke mycket af svårigheterna att lösa männens rösträttsfråga just
ligger däruti, att man söker lösa den så ensidigt, att vidhållandet
Onsdagen den C Februari.
27 N:o 8.
af orättvisor och småaktigheter blir så att säga en black om foten Remiss nf en
på männens rösträttsfråga. Jag undrar, om det skulle kunna vara
alltför äfventyrligt att på ett så profant område som det ifråga¬
varande kunna säga, att äfven bär den satsen äger sin tillämpning
att det är icke godt, att mannen är allena, eller med andra ord,
att, om kvinnan också tages med, det kommer något medryckande
i männens rösträttsfråga, i stället för att nu förnekandet af kvin¬
nornas kraf utgör ett hinder för densamma att gå framåt. Så
uppfattas åtminstone saken, så vidt jag förstår, af de 142,000 kvin¬
nor, som i dag så att säga från herrarnes pulpeter tala till Eder,
icke bedjande om sin rätt, men kräfvande och fordrande densamma.
Jag skall icke uppehålla mig längre vid ämnet. Frågan är
komplicerad, och i någon mån bör man kanske spara sitt omdöme.
Men för mig framstår redan nu, att detta förslag i stort sedt icke
är något annat än ett nytt utslag af sträfvandena att vid röst-
rättsreformen i afseende å maktområdena dock så mycket som möj¬
ligt fastslå hvad man kallar status quo. Och jag är alldeles
öfvertygad om att, i fall förslaget blir antaget af Riksdagen, hvilket
är möjligt, detta aldrig kommer att blifva en lösning af rösträtts¬
frågan, utan att genast och omedelbart skola resas de mest upp¬
slitande strider för fullföljande af lösningen just i den riktningen
att verkligen utjämna eller rättare sagdt upphäfva intressemot¬
satserna mellan bägge kamrarna.
Under sådana förhållanden måste jag redan i frågans nuva¬
rande skede säga, att jag icke kan undgå att låta blicken glida
bort från det föreliggande förslaget till vidare horisonter, från all
denna riksdagspolitik till en verklig folkpolitik i rösträttsfrågan,
från alla dessa mödosamma beräkningar och uträkningar till upp¬
slag, som verkligen kunna vara ägnade att väcka hänförelse hos
folket.
Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! Det har under
denna diskussion ifrån ledande vänsterhåll gjorts principiella ut¬
talanden, som jag anser med nödvändighet påkräfva svar från andra
sidan redan nu. Det har sagts från socialismens ledande statsman,
att en författningsrevision, som stärker Första Kammaren, till sina
verkningar alltid är reaktionär; och det har sagts från liberalismens
ledande statsman, att en härskande majoritet med nödvändighet
skall bli en minoritet, hvadan ju inga särskilda garantier behöfvas.
Det förefaller mig, som om dessa uttalanden visade, att man på
vänsterhåll icke har klart för sig, hvart högern syftar på den för¬
fattningsrevisionens bana, som nu är beträdd.
Själ! har man på vänsterhåll ett program, starkt och klart
och ofta uttaladt. Man sluter helt enkelt så här: vi behöfva en
stark regering, vi kunna icke vänta oss denna från tronen, då
måste det bli en partiregering efter engelskt mönster med sin
tyngdpunkt i denna sal. Detta är ett program, som i klarhet läm-
K:o 8. 28
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
nar intet (ifrigt att önska. Men hvad har högern för program,
säger man. Jag tror, att jag icke tager miste, om jag bakom denna
undran läser en misstanke hos vänstermännen, att högern har intet
program alls.
Det är kanske icke heller att undra på, om sådana misstankar
finnas. Man kan verkligen fråga sig, då man studerar dessa Kungl.
Maj:ts propositioner: hvar är den röda tråden i denna labyrint af
röstsiffror, fyrktal, jämviktsgränser och procenträkningar, hvar är
den ledande statsmannatanken i all denna statistik och matematik?
Det tillkommer naturligtvis icke mig på något sätt att försvara
dessa kungl. propositioner — jag känner icke regeringens inten¬
tioner, och den behöfver säkerligen icke heller gå utanför sitt eget
parti för att finna parlamentariskt försvar. Men jag anser denna
fråga vara ställd till hvarje högerman, bortsedt från personliga
förhållanden — hvad menen I? I hafven bragt oss alla inför en
författningsrevision, och det är en allvarlig sak att vilja rucka på
ett lands författning. Seglen I ut på denna risk utan att veta,
hvart I viljen komma? Hafven I intet mål, intet verkligt för-
fattuingsideal? Är då Er fosterlandskärlek af den art, som fått
sin devis i »Kjeerlighedens Komedie»: jKånkande jeg sejler min
Skude paa grund, men saa var det dog dcejligt att jure! —
Sådana misstankar synas mig alltför allvarliga för att med
tystnad förbigås. Jag tror att, ju förr dess hellre, från högerhåll
bör gifvas ett svar; och då det hör till mitt borgerliga yrke att söka
förstå och tolka författningsspörsmål, må det icke anses förmätet,
om jag nu ger åtminstone en högermans svar på frågan om för-
fattningsidealet.
Jag måste då obetingadt acceptera den första förutsättningen
på vänsterhåll. Yi behöfva en stark regering. En stark regering
vill svensken ha genom sitt nationella kynne, och aldrig har en
sådan varit mera af nöden under senare tider än nu, då så många
stora frågor ligga kvar från »regeringslöshetens» tid, väntande sin
lösning. Jag skall icke heller förneka, att denna starka regering
nu icke kan väntas direkt från svenska tronen. Det är vår innersta
önskan, att den tid snart måtte komma åter, då man från svenska
tronen, icke längre splittrad i omsorgen om två motsatta folk, skall
veta att aflyssna nationen dess hemliga, kanske knappast hälft
medvetna önskemål; ty endast i en sådan intim rapport med folk¬
stämningen kan tronen finna styrkan och beslutsamheten att i
brydsamma lägen ställa sig i folkets spets. Men i den situation,
som nu föreligger, då vi ställts inför nödvändigheten af en författ¬
ningsrevision, måste vi se den tanken i ansiktet, att svenska fol¬
kets historia icke längre är dess konungars i den meningen.
När så är förhållandet, måste man också godtaga första ledet
i vänstermännens slutsats: vi kunna icke längre vara utan parti¬
regeringar. En regering kan icke lefva af egen inneboende styrka;
den måste ha ett stöd; om den icke kan få detta från ofvan, så
Onsdagen den 6 Februari.
29 N:o K.
måste den hafva det från nedan. Det är den vägen alla europeiska
nationer numera måste gå; det är samma väg, som vi själfva en
gång gått, ehuru med mindre erfarenhet äu nu. Motsatserna i vårt
moderna samhälle äro allt för mycket utvecklade för att vi skulle
kunna fånga nationalmeningen så att säga i första hand; den ut¬
vecklar sig ur en brytning mellan tvenne hufvudåskådningar, och
dessa böra successivt komma till sin politiska rätt. En »rättning
höger» och en »rättning vänster», en partiregering ur än det ena
partiet, än det andra, ett rullande hjul, blått och rödt, just efter
det stora mönstret, som har gjort den engelska parlamentarismen till
eu modell för andra folk — det är äfven vår utsikt för framtiden.
Men, säger mau nu, då har jag alltså accepterat vänsterns pro¬
gram. Nej, visst icke. Nu kommer det stora hoppet i dess slut¬
ledning, som måste starkt framhållas. Däraf att man erkänner,
att en partiregering är för oss nödvändig, följer icke, att den skall
såsom den engelska partiregeringen balansera i en och samma
kammare.
Det måste verkligen förvåna, att äfven särskildt framstående,
historiskt bildade män velat öfverflytta den engelska modellen
omedelbart på svenska förhållanden. Man ser, att Englands under¬
hus är Englands andra kammare, och därmed tror man saken klar;
man endast flyttar öfver det engelska systemet på Sveriges Andra
Kammare. Men ser man då icke, att Englands underhus är kanske
den mest konservativa af alla politiska församlingar i världen, att
Englands underhus uppbäres af en tradition, mera fast och orubb¬
lig — det vågar jag påstå — än hos någon annan representativ
församling? "Vet man icke, att detta hus är en aristokratisk för¬
samling, att det är en plutokratisk församling, denna egenskap
förstärkt genom saknaden af arfvode? Jag talar icke om den allra
senaste fasen i Englands parlamentariska lif; men under de dagar,
då detta hus skapat Englands storhet och berömdhet i författnings-
hänseende, under de dagarna har dess bärande parlamentariska
kammare varit sådan, att den hos oss realiter snarare har sin mot¬
svarighet i medkammaren än i denna sal. Ett konservativt, ett
aristokratiskt-plutokratiskt hus utan arfvode ha vi verkligen redan
nu — men icke i denna kammare utan i medkammaren!
I själfva verket är det uppenbart, att det just är i denna tradi¬
tion, som Englands parlamentarism hämtar sin nödvändiga motvikt,
hvilken gör att dess majoritet i sundt omlopp öfvergår till mino¬
ritet. Om vi skulle öfverflytta denna parlamentariska teknik till
Sveriges Andra Kammare, sådan den måste komma att te sig efter
den allmänna rösträttens införande, så skulle vi sätta detta vapen
i händerna på en kammare, hvilken — med all aktning jag hyser
för densamma såsom kött och ben af svenska folket — dock är
traditionslös. Yi skulle alltså öfverföra ett system, som är till
endast därigenom att det lefver på den fastaste tradition, direkt
på en annan församling, hvars klaraste i ögonen fallande egenskap
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 8. 30
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af en just är att deri saknar parlamentarisk tradition. Detta, menar jag,
/,r°FortsT' är exPer^ment5 som icke böra våga oss på.
or s' Yi kunna således icke trösta oss med, att en majoritet förr
eller senare af sig själf måste bli minoritet; vi måste se till, att
denna omväxling skall kunna gå för sig, innan en majoritet suttit
så länge, att den hunnit göra vårt samhälle obotlig skada. Detta
sunda växelspel är väsendet i Englands parlamentarism; att den
spelar på underhusets scen allena, är en teknisk specialitet, som
icke med nödvändighet ingår i parlamentarismens idé. Tilja vi ha
väsendet, då kunna vi, efter våra svenska förutsättningar, icke taga
denna tillfälliga form. Då må vi se till, om icke växelspelet kan
anpassas efter tvenne rum på scenen.
Yi vilja således en parlamentarisk partiväxling på grundvalen
af tvenne jämlika kamrar, alternerande från den ena till den andra;
alltså icke så, att regeringspartiet flyttar från den ena sidan till
den andra i samma sal, utan så, att balansförhållandet äger rum
mellan bägge kamrarne.
Det är uppenbart, och jag behöfver icke spilla några ord där¬
på, att den nuvarande Första Kammaren icke skall kunna uppbära
en ställning i detta växelspel. Det måste hos den nya Första Kam¬
mare, som skall kunna bilda ett led i vårt framtida författnings-
skick, finnas eu lika oangriplig grund för dess parlamentariska exi¬
stens som för Andra Kammaren. Denna senare har sin grund i mass-
viljan, och dess bärkraft disputeras icke. Finnes det då icke någon
annan? Det synes mig vara synnerligen viktigt att klargöra denna
princip äfven för frågan, hur man skall ställa sig till den för¬
ändring, som nu är föreslagen.
En mycket ärad och beundrad kollega till mig har, med ut¬
dömande af England såsom mönster, framställt Amerikas och
Schweiz’ exempel såsom efterföljan svärda. Där uppbäras författ¬
ningarna också verkligen af lifskraftiga tvåkammarsystem, som
skapat relativt lyckliga förhållanden. Naturligtvis är det dock
icke hans mening, att vi skola bilda våra två kamrar på samma
grund; tv där hvilar första kammarens berättigande på federa¬
tion sprincip en. En första kammare i Sverige, som skulle mot¬
svara densamma i Amerikas Förenta Stater, skulle bestå af lika
många medlemmar från hvarje län, principiellt representerande pro¬
vinsialismen och länspartikularismen gent emot folkenheten och
riksintresset. Men huru stora motsatserna än äro mellan, låt oss
säga, stockholmare och smålänningar, tror jag dock icke, att någon
i vårt land skulle vilja grunda en särskild parlamentarisk försam¬
ling på dylika motsatser.
Man säter otta, att Första Kammaren skall representera bild¬
ningen. Jas torde icke misstänkas för att förakta bildningen, men
jag bekänner, att jag blifvit tveksam gent emot bildningen såsom
oangriplig grund för en representativ församling, sedan jag tyckt
mig förmärka, att icke ens professorsbildning alltid har högsta kurs
Onsdagen den 6 Februari.
31 Si:o 8.
i lagstiftande församlingar. Det är möjligt, att man här i landet
sätter den teoretiska bildningen för lågt i politiskt hänseende —
kanske taga vi skadan igen genom att sätta den något för högt i
socialt afseende — men i hvarje fall är det säkert, att bildningen
är ett alltför flytande element, att den är för svår att gripa, till
sin idé för exklusiv, för att kunna uppbära en parlamentarisk för¬
samling och gifva den en tillräckligt bred grundval.
Skulle då kapitalet såsom sådant kunna anses lika berättigad!
med massviljan i fråga om att bilda en politisk församling? Jag
menar att, så nödvändigt som kapitalet är för utvecklingen, det
dock icke kan fylla en sådan mission i och för sig. Det skulle redan
från början ställa en sådan kammare på defensiven, skulle gifva
den en mera passiv karaktär, och därigenom icke göra den lika
skickad att fungera i det här ifrågasatta växelspelet mellan två
partiregeringar, som den Andra Kammaren.
Först när kapitalet lefvandegöres i praktiska företag, synes
det verkligen ge oss den oangripliga grund, som vi här söka. Före¬
taget är lika nödvändigt i samhället som det expedierande arbetet.
I själfva verket klyfver sig folkviljan i dessa två: företag och ar¬
bete. Alltså företaget eller, om jag så får säga, det kvalificerade
arhetet synes mig böra tillerkännas samma nödvändighet och exi¬
stensberättigande som det allmänna oorganiserade nationella arbetet,
hvardera såsom grundval för en parlamentarisk församling.
Jag har nu själf skattat mycket åt teoretiska synpunkter. Men
denna fråga är teoretisk, och en författningsstrid måste föras äfven
på teoriens område. Jag ber nu att få gripa ett exempel ur lef¬
vande lifvet för att närmare förklara hvad jag menar.
En kapitalist har grundat och leder ett företag, som syssel¬
sätter 100 arbetare. Det uppstår konflikt dem emellan; det går
till skiljedom; hur tillsättes då skiljenämnden? Jo, de 100 arbe-
tarne tillsätta exempelvis 2 och arbetsgifvaren tillsätter 2 män,
d. v. s. de hundra såsom kollektiv enhet bilda den ena parten och
äro såsom sådana jämngoda med arbetsgifvaren som den andra par¬
ten. Så är det i verkligheten, i den lefvande intressekonflikten ute
i det sociala lifvet. Upplöser man den kollektiva enheten, finner
man, att socialt sedt den enskilde arbetaren har Vioo röst, där hans
arbetsgifvare har en röst. Men om vi nu tänka oss, huru lagen
om skiljedomstolars bildande skall stiftas i en lagstiftande försam¬
ling, byggd på allmän och lika rösträtt, så får hvarje arbetare en
hel röst gent emot arbetsgifvarens ena röst, d. v., s. arbetarparten
får hundra gånger mera att säga genom lika rösträtt än han i
verkligheten har.
Detta exempel förklarar visserligen icke hela saken, fyller icke
hela problemet. Jag vet mera än väl, att det hos hvar arbetare
finnes ett medborgarvärde, som vi vilja tillgodogöra oss för den
nationella utvecklingen. Vi inom högern hafva ju nu icke heller ställt
oss mot den allmänna och lika rösträtten, som ger hvarje medboi-
Remiss afen
proposition.
(Forts.)
N:o 8. 32
Onsdagen den 6 Februari.
Remiss af en gare en röst. Men då fordrar också rättskänslan — en rättskänsla,
proposition, långt utöfver den proportionalistiska rättvisan allena — med oaf-
(Forls.) vislig kraft, att arbetsgifvaren skall hafva en tillflykt, där han på
samma sätt som i den sociala konflikten är skyddad från att direkt
öfverröstas af vederparten; ty eljest vore denna i lefvande lifvet
privilegierad hundrafaldt mot honom. Och en sådan tillflykt kan
han endast få i en egen kammare vid sidan af arbetarnes, alltså
en arbetsgifvarnes, en företagarnes kammare, lika berättigad med
arbetarnes. Kamrarnes jämlikhet måste motväga och bota den
»lika» rösträttens skriande olikhet.
Såsom ett enda exempel ber jag få nämna, att naturligtvis
de svenska hemmansägarne, bönderna, efter detta författningsskick
skulle tillhöra Första Kammaren, för så vidt som de äro landsbyg¬
dens arbetsgifvare. En sådan första kammare skall vara starkare
än den nuvarande, men en dit syftande författningsrevision torde
nu icke visa sig reaktionär, som socialisternas talman här sade;
den är precis lika progressistisk som sträfvande! efter en ensidig
underhus-parlamentarism.
Ja, mina herrar, detta har utan tvifvel förefallit Eder sche¬
matiskt; men schematiska blifva alla författningstyper då man skall
söka förklara dem, schematisk är också den engelska författnings-
typen. Lifvet kommer gifvetvis att aftrubba alla dylika skarpa
och regelrätta formler. Här har frågan blott varit att antyda
linjer och plan för den väntade utvecklingen. En sådan plan sy¬
nes mig ligga i ett system af partiregeringar, som alternera från
en kammare till en annan.
Men, säger man, detta är omöjligt; principen i den engelska
parlamentariska partiväxlingen medför den praktiska konsekvensen,
att det ena partiet står under det andras omedelbara och ständiga
bevakning; och något sådant är ju icke möjligt, om partierna re¬
sonera i olika rum. Invändningen är riktig, men dess sanning
kan utan tvifvel tillgodoses genom uteliggare från dm ena kam¬
maremajoriteten, den ena hufvudintressenten, i den andra kamma¬
ren. Det bör alltså icke blott finnas, för att använda ett vanligt
uttryck, ett Första Kammar-annex i Andra utan äfven ett Andra
Kammar-annex i Första Kammaren. Dessa minoriteter skola då
företräda regeringens synpunkter gent emot sina majoriteter. Och
en regering faller på två sätt; dels då dess majoritet i ena kam¬
maren sjunker under ett visst tal, och dels då minoriteten i an¬
dra kammaren sjunker under ett visst tal; tv det är endast genom
en samverkan mellan majoritet och minoritet — stödd på den ge¬
mensamma voteringens rättsinstitution — som detta parlamentariska
växelspel kan vara möjligt.
Hafva vi icke för öfrigt redan sett detta statsskick i vårt land?
Står det icke inför oss just i närvarande tid? Hafva vi icke sett ett
sådant pendelslag mellan två kamrar, och har icke vårt land i det
Onsdagen den H Februari.
;« Nso S.
hela larit väl af denna pendelrörelse, änskönt att stora frågor ligga
och trycka oss och förlama regeringarnas fulla handlingkraft?
Från denna teori, som jag ansett det vara rätta platsen och
tillfället att här framställa för att fritaga högern — åtminstone
en del af högern — från misstanken att alldeles sakna ett för-
fattningsideal vid en författningsrevision, kommer jag nu till den
praktiska frågan, i hvilken mån dessa propositioner kunna anses
peka i den angifna riktningen. Det är tydligt, att en professor i
statskunskap måste känna hjärtat svälla af glädje vid anblicken
af dessa präktiga utredningar. En praktisk politiker får dock, i
samma mån utredningarna äro grundliga, taga längre tid för att
bestämma sitt omdöme om dem. Jag är ju personligen icke nog
lycklig tro, att denna regering slagit in på den bästa vägen för
lösning af författningsspörsmålet. Jag har trott, att målet skulle
kunna nås på en genare och bättre väg, och jag gaf uttryck åt
denna tanke genom en motion vid föregående riksdag. Den vägen
syntes mig bjuda två bestämda fördelar: den ställde reformen på
social basis, i stället för matematisk, och den ville lösa frågan i
två tempon, så att reformeringen af Första Kammaren uppsköts.
Den ville begagna en konjunktur, som då förelåg, för att gifva
högern betänketid i fråga om den viktiga frågan, huru Första Kam¬
maren bör sammansättas. Jag har också den bestämda öfvertv-
gelsen, att det då låg i högerns hand att göra detta program
aktuellt — om icke i den form, hvari förslaget utgick från denna
kammare, så i en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Första
Kammaren omredigerad upplaga. Men Första Kammaren ville icke
någon betänketid; den ville hafva äfventyret med detsamma — och
den har det nu.
Emellertid är det uppenbart, att den dubbelproportionalism
som nu är föreslagen, Jean skapa dessa uteliggare från kammare
till kammare, om hvilka jag talat, liksom ock att den sänkning
af gradskalan, som här är gjord med sådant allvar och beslutsam¬
het, närmar Första Kammaren åt det mera demokratiska håll, där
den ensam kan söka sin lifskraft i framtiden. Jag menar alltså,
att äfven om detta förslag icke är det bästa, gifver det dock en
utsikt åt målet. Men framför allt har jag i denna stund velat
framställa synpunkter, enligt hvilka det verkligen kan skönjas ett
mål bakom det; och jag tror, att det legat vikt uppå att sådana syn¬
punkter nu framlagts, innan vi börja läsa dessa papper på allvar
och därmed riskera att alldeles drunkna i jämviktsgränser och
procenttal och röstsiffror och fyrkar.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågava¬
rande proposition jämte de i anledning af densamma nu afgifna
yttrandena till konstitutionsutskottet; dock under förbehåll att, om
för behandling af denna proposition blefve, på sätt inom kamma-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 8. 3
Remiss afen
proposition.
(Forts.)
N:o 8. 34 Onsdagen den 6 Februari.
Remis» afen ren föreslagits, tillsatt ett särskilt^ utskott, propositionen skulle
proposition. t[\\ detta utskott öfverlämnas.
(Forts.)
§ 7.
Härefter öfverlämnades till lagutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
positioner:
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förord¬
ningen om kommunalstyrelse på landet samt till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i
stad; och
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förord¬
ningen om landsting den 21 mars 1862;
under förbehåll likväl att, därest ett särskildt utskott blefve
tillsatt för behandling af dessa propositioner, desamma skulle dit
öfverlämnas.
Vidare hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse för Dejefors—Forshaga järnvägs och slussverks
aktiebolag från skyldighet att underhålla järnväg vid Dejefors.
Till bevillningsutskottet remitterades Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående rätt att hos generaltullsty¬
relsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen af varor, ai-
sedda att till riket införas.
Slutligen öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position angående anslag till bestridande af kostnader för en tull-
behandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen.
§ 8.
Föredrogs men bordlädes åter bankoutskottets memorial n:o 2.
§ 9.
Interpellation. Härefter lämnades på begäran ordet till
Herr Branting, som anförde: Herr talman! Den 1 december
1906 häktades i Stockholm förmodligen på utpekning af någon bland
härvarande ryska polisagenter en ung ryss, Tscherniack, som efter
att ha idkat naturvetenskapliga studier i Schweiz aflagt sin doktors¬
examen vid universitetet i Grenoble och för tillfället uppehöll sig
här på genomresa. Häktningen synes ha skett på grund af order
till polisen från utrikesministern att efterspana och eventuellt an-
Onsdagen den 6 Februari. 35 N:o 8.
hålla bland andra doktor Tscherniack, såsom misstänkt att ha ta- Interpellation.
git del i postrånet på Fonarnygatan i Petersburg den 27 oktober. or s
Om denna tjänst hade ryske ministern anhållit och svenske ut¬
rikesministern torde ha omedelbart beviljat den på blotta löftet, att
nödiga bevis för den anklagades brottslighet senare skulle från
ryska myndigheter presteras.
De juridiska stöden för häktningen torde ha låtit vänta på
sig, men i polisen anställdes förhör med den häktade, hvilka synas
ha i hög grad stärkt misstankarna hos förhörens ledare, stadsfiskal
Stendahl, att han hade med en förbrytare att skaffa. Tscherniack
befann sig nämligen här med annat pass än sitt eget, han lämnade
undvikande och delvis olika svar på frågor om sila lefnadsställning,
om sina resor och om ändamålet med desamma — så påstår åt¬
minstone det polisförhörsprotokoll, som förts, men om hvars kor¬
rekthet och öfverensstämmelse med den anklagades egna uppgifter
hvarje bekräftelse saknas.
Tvärtom föreligga i detsamma, så långt man hittills funnit
lämpligt att meddela något därur, rena absurditeter, vid hvilkas
tillkomst tydligen språksvårigheter spelat in. Så heter det enligt
hvad »Stockholms-Tidningen» meddelar från »auktoritativt håll»,
att Tscherniack skulle ha bland annat uppgifvit sig ämna »söka
anställning vid en skjortfabrik för att utbilda sig i detta yrke,
som hans bror idkade i Ryssland». Brodern har alls icke haft
någon sådan fabrik, men väl ett färgeri i närheten af Moskva.
Gåtans lösning torde härvid ligga helt enkelt i att förhöret skötts
af svenskar på franska med en ryss. Antingen ha vederbörande
då förväxlat de någorlunda likljudande »chimie» (kemi) och »che-
mises» (skjortor), eller har Tscherniack endast pekat på sin kulörta
skjorta för att förtydliga att brodern sysselsatte sig med färgning.
Men sedan blir inför polisprotokollet ett dylikt barockt missförstånd
ett skäl för ökade misstankar, att den ryska polisens beskyllningar
mot honom äro grundade!
Själf torde den förhörde, som vet att till och med i hans hem¬
land intet förhör tillmätes någon laglig betydelse utan att proto¬
kollet öfver detsamma förelagts den anklagade och af honom med
namnunderskrift godkänts, knappast ha kunnat betrakta förhören
inför herr Stendahl som annat än försök att locka ur honom upp¬
gifter, hvilka han hade anledning misstänka skulle bli delgifna
den ryska politiska polisen. Då nu Tscherniack notoriskt deltagit
i den ryska frihetsrörelsen och tillhör det socialistiskt-revolutionära
partiet — en grupp inom den ryska oppositionen mot tsarväldet,
som hade åtskilliga representanter i den första duman och särskildt
stod därvarande bonderepresentanter nära — så är det synnerligen
lätt att inse, hvarför han icke var angelägen att tillfredsställa stads¬
fiskal Stendahls önskan att bli noggrant underrättad om alla hans
förehafvanden.
Att en rysk politisk »misstänkt» kan ha skäl att låna en
Jf:o 8. 36
Onsdagen den 6 Februari.
interpellation, väns pass och namn vid någon resa, är verkligen heller icke ägnadt
(Forts.) att förvåna. Långt mera förvånande är att finna detta faktum på
fullt allvar åberopadt, enligt intervjuer i pressen, af herr justitie¬
ministern som ett indicium för Tscherniacks brottslighet, d. v. s.
för hans delaktighet i postrånet på Fonarnygatan.
Från Ryssland anlände omsider de utlofvade »bevisen» — eller
måhända andra, modifierade därhän, att Tscherniack väl icke »tagit
del i» själfva attentatet, men på ett eller annat sätt varit inblandad
i antingen förberedelserna till detsamma eller undanskaffandet af
de genom detsamma åtkomna penningarna. Jag vill härvid genast
betona, att Tscherniacks politiska ställning gör det på förhand i
hög grad osannolikt, att denna allvarliga beskyllning skall kunna
stå sig inför en verkligt opartisk och gentemot ryska förhållanden
och personer sakkunnig pröfning. Han tillhör det socialistiskt-
revolutionära partiet, hvilket — i likhet för öfrigt med de ryska
socialdemokraterna — på sina kongresser uttalat det bestämdaste
ogillande öfver den taktik, som tillgriper rån och mord på för sy¬
stemet oansvariga personer för att nå tillfälliga fördelar. Blott
ett enda citat, från ett manifest af partiets Moskva-kommitté:
»Pengar och människolif äro alltför olikvärdiga ting för att kunna
vägas mot hvarandra. — — Yi måste skona »tredje man», som
icke tar omedelbar del i striden. Yi äro anhängare af produktio¬
nens sociala organisering, men ingalunda apostlar för röfvares del¬
ning af sitt stulna eller rånade byte. — — Vi skola segra icke
blott därför att vi äro en makt, utan därför att vi kämpa för san¬
ning och rättfärdighet. — — Yårt ideals renhet får icke smutsas
af en enda fläck.»
Fonarny-attentatet utgick heller icke från de socialist-revolu¬
tionära, som Tscherniack tillhör, utan från de s. k. maximalisterna,
hvilka under den vilda kamp, som för närvarande rasar i Ryss¬
land, kastat öfver bord alla de hänsyn till moralens bud och tredje
mans rätt, som de socialist-revolutionära icke vilja afskrifva. När
trots detta Tscherniack nu beskylles för att vara så inblandad i
detsamma, att man från svensk sida icke kan motsätta sig hans
utlämning till de ryska myndigheterna, måste bevisen härför vara
synnerligen starka och ojäfviga.
Men då möter det häpnadsväckande faktum, att hela pröfningen
af dessa bevis ägt rum i hemlighet, utan att den anklagade själf,
hvars lif och välfärd det gäller, torde ha fått det minsta tillfälle
att själf eller genom juridiskt ombud ens taga del af anklagelsen.
Medan i justitiedepartementet hans öde afgjordes på grund af det
material hans anklagare presterade, satt den unga ryssen i Stock¬
holms rannsakningsfängelse, då och då »förhörd» af herr Stendahl,
utan att någon af hans släkt och vänner synes haft — eller kun¬
nat få — en aning om hvar han befann sig. Det hör till de ännu
dunkla punkterna i denna affär, huruvida denna långvariga full¬
ständiga isolering verkligen berott, som herr Stendahl i en offentlig
Onsdagen den (i Februari.
37 N:o 8.
skrifvelse sökt göra troligt, på att hans bref »förkommit» — i Interpellation
Ryssland. Nog af, på nyåret blof en notis om hans häktning och (Fcnts.)
begärda utlämnande omsider synlig i en rysk tidning. Denna kom
under ögonen på vänner till honom, och så började försöken att af¬
styra den utlämning, som man, efter min uppfattning med full
rätt, betraktar som ett justitiemord, hvilket svenska regeringen är
i största fara att begå, vilseledd af den ryska polisens beskyllnin¬
gar mot en politisk motståndare och förledd att lita på löften, om
hvilkas reella värde den gör sig en fullständig illusion.
Hvad sedan händt är väl bekant. Det Europa, som alltid på
senare år gått i spetsen vid internationella aktioner för rättens
och humanitetens sak, har särskilt i Frankrike, men kanske snart
äfven annorstädes, kommit i den lifligaste rörelse. Tscherniacks
utlämning, som svenska regeringen antagligen trott skulle försiggå
i största stillhet som en vanlig utväxling af brottslingar länderna
emellan, har blifvit en angelägenhet, hvars utgång på det närmaste
berör icke blott den nu sittande svenska regeringens anseende, utan,
hvad viktigare är, hela det svenska namnet ute i världen.
Det minsta som en upprörd opinion äfven här i Sverige under
dessa förhållanden kunnat fördra har väl varit, att den anklagade
själf skulle sättas i tillfälle att försvara sig gentemot de beskyll¬
ningar, som bilda underlaget för det eventuella utlämningsbeslutet.
När därför en ansedd advokat i hufvudstaden anmälde sig som
Tscherniacks juridiska biträde och en ärad kamrat på stockholms¬
bänken ytterligare understödde dennes framställning att få ta del
å sin klients vägnar af akterna i målet, kunde väl icke annat för¬
modas, än att en så billig begäran skulle utan vidare bifallas. Men
efter samråd med herr justitieministern lär likafullt herr utrikes¬
ministern ha ansett sig böra gifva ett nekande svar!
Man åberopar härför den diplomatiska sekretessen, på samma
gång herrar ministrar i intervjuer och herr stadsfiskal Stendahl i
en undertecknad tidningsartikel framplocka ur denna förment hem¬
liga dossier sådant, som de anse tjäna till försvar för deras uppfatt¬
ning om Tscherniacks brottslighet! Det är dock icke på sådant
sätt den allmänna rättskänslan ställes till freds. Tscherniack be¬
dyrar sin oskuld, från rysk sida anföras vissa bevis, — möjligen
till skenet ganska bindande, då herr justitieministern funnit sig
af dem så fullständigt öfvertygad — hur kan man då förvägra en
så billig begäran, som att advokaten må få taga del af papperen?
I intet civiliseradt land torde något sådant anses i sin ordning —
jo, det skedde i Frankrike under Dreyfusprocessens första skede,
men med hvad resultat vet hela världen. Och det är visst, att en
sådan procedur på det djupaste strider mot hela vår svenska för¬
fattnings anda.
Eller om det skulle finnas i denna dossier papper, mottagna
under sådana former, att regeringen ej kan visa dem för någon
annan — må då ett så svårt missgrepp som att öfver hufvud med-
N:o 8. 38
Onsdagen den 6 Februari.
interpellation, taga dylika aktstycken ofördröjligen rättas, och en ny pröfning ske,
(Forts.) (}är äfven den anklagade kan få genom sin advokat veta hvad man
i verkligheten beskyller honom för.
Herr justitieministern åberopar sin konstitutionella ansvarig¬
het. Den utöfvas om ett år och kan i bästa fall resultera i ett
klander för oförstånd i ett ämbete, hvilket han måhända för länge¬
sedan lämnat.
Här står efter min uppfattning Sveriges verkliga ära och an¬
seende bland nationerna allvarligt på spel. Må man besinna, att
om det efter någon tid från Ryssland förmäles att doktor Tscher-
niack beklagligen sjuknat och dött i fängelset, innan hans sak hun¬
nit bli fullt utredd, så skall hela världen med berättigad harm
brännmärka icke så mycket den ryska som den svenska regeringen
som hans verklige mördare. Och hvad har den svenska regeringen
för möjlighet att hindra att det går så, om den en gång utlämnat
honom!
Allt hvad som begäres är ljus i den dunkla saken, att en för
brott beskylld ej må faktiskt dömas ohörd och oförsvarad till hvad
som, alla »garantier» till trots, kan vara värre än döden: utläm¬
ning till den ryska fängelseregimens godtycke mot politiska för¬
brytare.
Jag anhåller om kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet framställa följande fråga:
Anser herr justitieministern det vara med svensk och allmän
rättsåskådning förenligt, att, när utlämning af utländsk undersåte
begärts, den juridiska pröfningen sker på sådant sätt, att den för
brott anklagade förvägras att ta del af och söka bemöta förefintligt
anklagelsematerial ?
Herr Brantings ifrågavarande anhållan blef af kammaren bi¬
fallen.
§ 10.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af
herr J. Nydal, n:o 176, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till lag om rikets vapen;
herr A. Thylander tn. fl., n:o 177, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension; och
herr N. A. Nilsson i Malmö m. fl., n:o 178, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nyttjanderätten
till fast egendom m. m.
Dessa motioner bordlädes.
Onsdagen den 6 Februari.
§ li¬
sa Nto 8.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:
n:o 13, med anledning af remiss från Första Kammaren af en
utaf herr A. Bergström väckt motion; och
n:o 14, med anledning af remiss från Andra Kammaren af en
utaf herr C. A. Lindhagen väckt motion; samt
lagutskottets utlåtande, n:o 1, i anledning af verkställd gransk¬
ning af justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag.
§ 13.
Efter hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att lör¬
dagen den 9 innevarande februari i ledigheten efter herr J. E. von
Krusenstjerna utse en ledamot att deltaga i talmansöfverläggningarna.
§ H.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Olsson i Tyllered under 8 dagar fr. o. m. den 8 februari
» A. Magnusson i Salstad » 4 » » » 9 »
» A. G. Månsson » 8 » » » 9 »
» J. Erlansson » 10 » » » 9 »
Kammarens ledamöter åtskildes härpå kl. 3,51 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.