RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1907. Andra Kammaren. N:o 59.
Onsdagen den 15 maj.
KI. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillning*- Förslag till
utskottets betänkande n:o 35, i anledning af Kungl. Maj-.ts pro .förordning om
position med förslag till förordningar om frihamn och om fri lager ^^(F^rtT)
och lämnades därvid i fråga om § 1 af det i jmnkten l:o) inne¬
fattade författningsförslaget, enligt förut skedd anteckning, ordet till
Hevr Nilsson,i-Malmö, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det förslag, som här föreligger med bestämmelser angående frihamns-
institutionen, är, som de fle-da torde medgifva, en sak af utomordent¬
ligt stor betydelse för landets näringsliv Om det tidigare varit
oss möjligt att, begagna oss af frihamns- och frilagersinstitutionerna,
skulle landet otvifvelaktigt varit bättre situeradt i den mellan-
folkliga konkurrensen och äfven i rent inre afseenden. Det gr.
synes det .mig, ett bedröfligt vittnesbörd om svensk doktrinisih
och oföretagsamhet, att vi på detta område icke hunnit längre än
vi gjort. Det har emellertid sett ut, som om vi icke ens nu skulle
få hysa alltför lysande förhoppningar om frågans praktiska lös¬
ning. Anläggande af frihamn är, såsom redan ett par föregående
talare påpeka!, eu mycket kostbar sak och det samhälle, där en
sådan hamn anlägges, måste gifvetvis försträcka summor, fm litas
förräntning torde .blifva ganska tvifvelaktig. Från håll, söm jag
måste betrakta såsom sakkunnigt, har det också framhållits, att
om icke någon ändring vidtages i det hart när befängda sått, hvarpå
sjöfartsafgifterna beräknas, torde frihamnstrafiken i vårt land blifva
väsentligt hämmad. Härutinnan bär herr finansministern icke vid¬
tagit någon åtgärd. Och i den reservation, som afgifvits af herr
Hammarström m. fl.,,vill man till på köpet hugga in på den tolägs-
ersättning, som borde .utgöra ett välbehöfligt stöd för det samhälle,
som löper den med anläggende af frihamn förknippade risken. Då
denna fråga red^n blifvit så mångsidigt ventilerad, skall jag be¬
gränsa mig till hvad jag nu sagt och yrkar afslag på herr llam-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 59. 1
N:o 59. 2
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till
förordning on
frihamn m. m
(Forts.)
marströms m. fl. reservation och bifall till utskottets förslag. Jag
lär nämligen af annan mening än herr Jeansson i Kalmar så till
' vida, som jag anser, att äfven en förordning om enbart frihamns-
institution tjänar ett statsintresse. Skillnaden blir endast den, att
i ena fallet kan blott ett fåtal större städer, i andra fallet däremot
— då frilagerinstitutionen kommer till — kan ett flertal samhällen
tjäna detta statsintresse. Till detta yrkande skall jag be att få
knyta den förhoppningen, att herr finansministern måtte ägna den
viktiga frågan om lindring i sjöfartsafgifterna en mera ingående
pröfning, än som skett i den kungl. propositionen, en förhoppning,
som jag finner åtminstone i någon män berättigad genom herr
finansministerns ord i den kungl. propositionen, då han säger, att
det endast är »i detta sammanhang», som han icke velat upptaga
frågan om beredande af lättnader i de på sjöfarten hvilande af-
gifterna.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Friherre Bonde uppmanade oss
på förmiddagen, att vi skulle se frågan sådan den är, och jag skulle
i min tur vilja uppmana honom att också göra det. Ty han på¬
stod, att vi reservanter med vår reservation afsett att fråntaga
stapelstäder den rätt till tolagsersättning, som tillkommer dem för
gods, som införes från frihamn. Detta är icke alls meningen. Jag
skall taga mig friheten att uppläsa de rader i vår reservation, som
afse denna sak. Vi hafva här föreslagit, att i samband med beslut
om inrättande af frihamn skulle Riksdagen besluta, »att till tolags¬
ersättning berättigad stad, i eller vid hvilken frihamn inrättats,
skall efter utgången af år 1920, så framt ej dessförinnan, efter ut¬
redning i enlighet med Riksdagens skrifvelse till Konungen den
27 april 1906, beslut i vederbörlig ordning fattats angående reg¬
lering af stadens tolagsersättning, vara berättigad att för gods, som
från frihamnen efter förtullning införes, åtnjuta dylik ersättning
allenast efter de förändrade grunder, som varda af Konung och
Riksdag fastställda.» Således skulle dessa städer intill 1920 er¬
hålla rätt att uppbära tolagsersättning på sätt som nu sker äfven
för gods, som införes från frihamn. Om den uppgörelse, som afsågs
med Riksdagens skrifvelse förra året, icke kommer till stånd, skulle
ersättningen efter 1920 utgå efter de bestämmelser, som Konung
och Riksdag då besluta. Således hafva vi icke afsett att fråntaga
stapelstäderna någon tolagsersättning.
Vidare påstod herr Hammarlund, att dessa städer skulle mista
en del af sina nuvarande inkomster och att reservanterna förfarit
strängt mot dessa städer. Jag tror icke, att man förfarit strängt
mot dem, då man gifvit dem så lång respittid som intill 1920 för
att dessförinnan ordna saken mellan staten och stapelstäderna.
Herr Hammarlund påstod därjämte, att reservanterna hafva tagit
till med en tumskruf och att en sådan vore obehöflig. Men om
den är obehöflig, hvarför är man då så rädd för att bifalla reser-
3 >:o 50.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
vationen? Dot förefaller misstänkt att i samma andetag, som man Förslag till
säger, att den är obehöflig, man så strängt håller på, att reserv&tio-förordnin9 om
nen bör afslås. frihamn m. m.
Vidare frågade herr Hammarlund: hvad har frågan om fri- (Fort8-)
hamn att göra med frågan om tolagsersättning? Jo, dessa båda
saker anser jag äga samband med hvarandra. Jag påpekade i mitt
förra anförande, att, då man nu står i begrepp att inrätta en ny
institution, som obestridligen i praktiken kommer att tillföra de
stapelstäder, som inrätta frihamn, en större tolagsersättning, man
kan säga, att dessa frågor hafva ett sammanhang med hvarandra.
Vidare har påståtts, att reservanterna skulle afsett att sätta
krokben för frihamnsförslaget. Så är emellertid icke förhållandet,
utan hvarför jag varit med om reservationen är endast och allenast
därför att jag anser, att man bör göra hvad man kan för att söka
medverka till att tolagsersättningsfrågan så fort som möjligt blir
löst. Jag ber således, herr talman, att fortfarande få yrka bifall
i ill reservationen.
Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Jag behöfver knap¬
past för kammaren framhålla, huru ifrigt jag önskat framgång åt
den kungl. propositionen. Således ser jag alls ingen fara uti att
äfven rätten till frilager införes. Nu har emellertid utskottet denna
gång endast föreslagit frihamn. Den som genomläser betänkandet
från början till slut skall få den uppfattningen, hvilken också är
riktig, att utskottets betänkande är resultatet af en kompromiss
inom utskottet. Jag kom att gå med på denna kompromiss, därför
att jag för det första icke vill riskera ett afslag på hela den
kungl. propositionen och för det andra därför att jag, ehuru jag
visst icke är öfvertygad därom, dock icke vill förneka, att de fa¬
ror, man målat, verkligen finnas beträffande frilager, då man sä¬
ger, att dessa flytta den utländska konkurrensen, så att säga, in
på lifvet på oss och att man därför bör nöja sig, tills man fått se
resultatet af tulltaxekommitténs arbete och det beslut Riksdagen
med anledning af detta arbete kan komma att fatta. Jag säger
uttryckligen att jag icke är öfvertygad om, att de faror, man må¬
lat, verkligen finnas, men jag vill icke förneka möjligheten däraf.
Därför har jag för min del gått med på kompromissen. Vill kam¬
maren antaga hela det kungl. förslaget skall jag visst icke sörja
däröfver.
Nu några få ord med afseende på reservationen. Jag vill då
fästa kammarens uppmärksamhet på en del af ordalagen i den skrif¬
velse, som Riksdagen rörande frågan om reglering af tolagsersätt-
ningen aflat i fjol. Riksdagsskrifvelsen begär utredning med hän¬
syn till alla på saken inverkande omständigheter. Nu begära re¬
servanterna, att Riksdagen i år skall slå sig själf på munnen, gå
denna utredning i förväg och redan nu bestämma, att efter 1920
sådana städer, i hvilka frihamn inrättats, skola åtnjuta dylik er-
Jfoo 59. 4
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Förslag Ull
förordning om
frihamn m. m.
(Forts.)
sättning allenast efter de förändrade grunder, som varda af [Ko¬
nung och Riksdag fastställda. Riksdagen vill således, innan ut¬
redningen är klar, innan den ens kommit ur sitt första skede, be¬
sluta, att sådan ändring: med-afseende på ersättningen skall ske.
Det anser jag för min del alldeles orimligt och icke Riksdagen
värdigt, och redan af den-orsaken har jag icke kunnat vara med
om reservanternas, hemställan.
Som sagd!, herr talman, jag - skall icke alls bli ledsen, om
kammaren antager Kungl. Maj:t.s förslag, men då jag för min del
ansett , mig böra gå med på den kompromiss, som jag talat om, så
skall jag be att-få yrka-bifall till utskottets hemställan.
Herr Lovén: Herr talman, mina herrar! Alltsedan 1880-talet,
då en mera genomgripande tullagstiftning infördes i vårt land,
hafva våra köpmän icke underlåtit vid alla lägliga tillfällen skarpt
betona nödvändigheten-,af friare former än de nu,gällande för tull¬
fri uppläggning och behandling af utländskt med tull belagdt
gods. De institutioner, som nu stå oss till buds, äro nederlag,
transitoupplag och tullrestitution, men dessa gifva varuägaren ej
tillräcklig dispositionsrätt öfver godset. Genom inrättande af fri¬
hamn och frilager skulle -afsevärd lättnad inträda.
Inom sådant område skulle varuägaren efter sin bekvämlighet
kunna ompacka, bearbeta och sortera varorna, och det är själ (klart
att detta skulle bereda handeln och exportindustrien störa fördelar,
särskilt sådan industri, som förädlar utländska tullpliktiga rå¬
varor eller halffabrikat, eller bearbetar inhemskt och utländskt
gods till för världsmarknaden anpassade artiklar. Äfven sjöfarten
skulle beredas betydliga förmåner genom ökad varuomsättning.
Det har sagts, att Danmark genom sitt geografiska läge är
hänvisadt till att besörja transitohandeln till de nordliga länderna.
Jag frågar: är icke Sverige genom sitt läge vida bättre lämpadt
att taga hand om transitohandeln på Finland och Ryssland? Detta
senare land bör särskild! vara ett för-oss naturligt uppland och
genom sin köpkraft tillskynda vår -handel och export betydande
afsättningsmöjligheter. Och- jag-anser det som en bjudande, plikt
att söka bereda våra näringar en sådan fördelaktig ställning, att
vi kunna upptaga den konkurrens, -som bedrifves från fnihamns-
och frilagersinrättningarna i Danmark och Tyskland på omsätt-
ningsområden, som borde vara för oss naturliga.
Man har mot anläggande af frilager hos oss -sökt invända, att
utländska - affärsmän skulle medels anlitande af svenska ombud
draga fördel af dessa frilager till men för vår inländska industri,
men äfven om detta skulle i-någon män kunna inträffa, komma
dock vår egen industri så väl »som - vår handel och sjöfart att.draga
så stora fördelar af dessa fri lager, att vid jämförelse berörda olägenhet
skulle visa sig rent af, obetydlig. Dessutom tillåter jag mig på¬
peka, att då rätt många af våra industrier icke kunna åstadkomma
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
5 N:o Ed».
så omväxlande sortiment såsom många utländska, det blefve icke Förslag,till
ringa fördel för vår afsättning att kunna jätnte våra egna industri- förordning om
alster äfven med lätthet fylla denna brist med utländsk tillverkning.m'
Då- jag sålunda anser, att inrättande af frihamn och frilager
skulle bereda så väl vår handel som industri samt äfven vår sjö¬
fart högst betydande fördelar, anhåller jag, herr talman, att få vid
första punkten yrka bifall' till utskottets förslag och förbehåller
mig att vid andra punkten få framställa yrkande om bifall till Kungi.
Maj:ts proposition.
Herr Höjer: Herr talman! Jag är till väsentlig del förekom¬
men af den siste ärade talaren, med hvilken jag har nöjet att till
alla delar instämma: Jäg' skall emellertid be att få tillägga några
ord. Jäg ber att få vara mycket öppenhjärtig mot min högt ak¬
tade vän herr Ollas Ericsson. Det synes mig, att både han och
hans medreservanter ha anlagt en mycket trång, rent ut sagdt
en mycket bornerad syn på eu åtminstone i mina ögon mycket
stor nationell fråga. Här är alls icke i främsta rummet tal om ett
intresse för Malmö och Göteborg och eventuellt Stockholm; här är
i själfva verket fråga om ett stort svenskt nationellt intresse. Här
gäller, tyckes mig, att genom anläggande af frihamn, eventuellt
genom upprättande af frilager samt genom anskaffande af sam¬
tidens allra yppersta tekniska hjälpmedel befordra svensk handel,
svensk sjöfart och i samband därmed svensk exportindustri. Det
gäller att göra svensk företagsamhet öfver hufvud mera »konkur-
rensfähig» än hvad den nu är i täflan med den utländska företag¬
samheten, det gäller att göra vårt Sverige, som nu faktiskt är i
väsentlig mån ett uppland för affärsmän i: Hamburg och Köpen¬
hamn, att göra det mer och mer till ett uppland för svenska af¬
färsmän. Och icke nog därmed; det gäller äfven att i tidernas
längd1 i konkurrens med både Hamburg- och Köpenhamn sätta våra
affärsmän i stånd att göra äfven Finland och Norge till uppland
för svensk handelsföretagsamhet. Det är i mina ögon eu stor na¬
tionell fråga, och det är från den synpunkten jag i främsta rum¬
met betraktar det hela.
På förmiddagen blef det antydt, och jag instämmer till alla
delar däri, att det är ett besynnerligt sätt att befordra uppkomsten
af frihamnar och frilager att komma till de städer, som eventuellt
kunna tänka på att anlägga dylika och säga: Gud bevars, Ni få
lägga er till med det onda, som kallas frihamn, men Ni få betala,
och Ni få betala hederligt enligt den metod, som af reservanterna
blifvit anvisad. Det är ett mycket orginellt, men mycket litet
efterföljansvärdt sätt att befordra ett nationellt företag. Helt an¬
norlunda förfar man på andra håll här i världen, då det är fråga
om att inrätta frihamnar. Om jag icke missminner mig, har Tyska
riket bidragit till anläggandet af Hamburgs frihamn, och säkert
är, att staten Hamburg därtill högst väsentligt bidragit. Lika-
N:o 59. 6
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till ledes är det säkert, att danska staten gifvit åt frihamnen i Kö-
°m Ven^amn direkt statsunderstöd och äfvenså att danska staten be-
(Forts.) friat frihamnsområdet i Köpenhamn med därtill hörande byggnader
från alla de skatter och utskylder, som eljest skulle till staten ut¬
betalas, för att nu icke tala om öfriga lättnader, som handel och
sjöfart i Köpenhamns frihamn åtnjuta. Så går man till väga utom¬
lands. Här åter är det vissa män som, då de tvingas att gå med
på frihamnsanläggningen, söka lägga hinder i vägen för realiseran¬
det af planer, i hvilka andra se ett stort nationellt intresse.
Jag skall i fråga om yrkande instämma i det, som nyss gjor¬
des af herr Lovén.
Herr Vennersten: Herr talman, mina herrar! Då nu från
en del af utskottsmedlemmarne yrkanden framkomma, som, så vidt jag
kan förstå, icke stå fullt i samklang med den ställning de inom
utskottet intagit till det föreliggande betänkandet, i det att ju icke
dessa herrar reserverat sig, så tar jag mig friheten att säga några
ord i denna viktiga fråga, som äfven ganska nära berör svensk
industri, för att söka öfvertyga kammaren om att det vore klokast
att icke taga Kungl. Haj:ts förslag, utan utskottets. Jag hade
väntat, att de ärade utskottsmedlemmarne skulle litet lifligare och
kraftigare än de hittills gjort försvarat sitt eget förslag, och det
hade då besparats mig att taga kammarens tid i anspråk. Saken
är den, att, så vidt jag har förstått utskottets betänkande och den
kompromiss, för hvilken detta betänkande utgör ett uttryck, olik¬
heten mellan Kung]. Maj:ts förslag och utskottets beror därpå, att
inom utskottet upplysningar framkommit från industriidkarehåll,
som gifvit utskottet anledning att göra vissa förändringar i Kungl.
Maj:ts proposition och tills vidare afstyrka inrättandet af frilager.
Då från den trakt, där jag är hemma, hvilken, såsom herrarne väl veta,
är en starkt industriell trakt, och då vidare från Norrköping,
hvilken stad likaså drifver en rikt utvecklad industri inom samma
gren som i södra Västergötland, nämligen textilbranschen, fram¬
kommit protester mot ett godkännande af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion i oförändrad form, kan man tänka sig, att det ligger något
bakom detta, med andra ord, att det i förslaget finnes något otill¬
fredsställande, som måste afhjälpas, innan den svenska industri,
hvarom jag nu talar, kan gå med på detsamma. Jag ber att få
förutskicka, att jag ingalunda bortser från de obestridliga fördelar,
som både frihamn och frilager kunna skänka vårt lands handel
och export. Då man går att lösa en så viktig fråga som denna,
bör man emellertid taga hänsyn äfven till sådana kraf, som komma
från den industri, som hufvudsakligen arbetar för den svenska
marknaden. Denna industri bör ju i framtiden blifva eu export¬
industri, där förhållandena så kunna tillåta, och den är nog delvis
redan på väg att blifva det. Men om man nu vill stödja vår in¬
dustri på det sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit i sin proposition,
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
7 >':o 59.
nämligen genom att inbjuda dess utöfvare att förlägga sin verk- Förslag till
samhet till frihamn, så tror jag, att man begår ett stort missgrepp.förordning om
Icke annat an jag har mig bekant, så förfara de med oss konkur-^nA“p0"t“j m‘
rerande industriländerna icke på detta sätt, ty där finnes, exem¬
pelvis i Hamburg, visserligen en hel del exportindustrier förlagda
till frihamnar, men den öfvervägande delen af Tysklands export¬
artiklar tillverkas icke där utan i landets öfriga stora anläggningar
inom tullområdet. Jag antager, att den rätta vägen, på hvilken
man bör gå, är att söka för den industri, som redan nu finnes i
landets skilda delar underlätta exporten, och det kan ske på ett
helt annat sätt än som här i dag talats om. Detta hindrar icke,
att en del sammansättnings- och blandningsindustrier kan växa
upp inom frihamnarna och att exempelvis skeppsbyggeri kunna
där blomstra upp, hvilket vore synnerligen önskvärdt för vårt land.
Men för det största flertalet svenska industrier, som vilja kämpa
sig fram till exportduglighet, är det af yttersta vikt att kunna
använda de anläggningar, som redan finnas, och att minska admi¬
nistrationskostnaderna genom att arbeta såväl för den inhemska
som för den utländska marknaden, något som icke låter sig göra
i en frihamn.
Man hade kunnat vänta, att i sammanhang med ett sådant
förslag som detta någon antydan hade gjorts därom, att det finnes
ett medel, som kan främja svensk exportindustri vida bättre än
frihamnar, och jag tänker härvid på den s. k. tullfria förädlings-
rörelsen. Den har, såvidt jag har mig bekant, inom viktiga om¬
råden gjort Tysklands och Frankrikes förädlingsindustri betydande
tjänster. Man kan genom att låta en fabrikant införa tullpliktige
halffabrikat utan erläggande af tull tillåta honom att i sina an¬
läggningar förädla dessa tull pliktiga varor samt därefter exportera
dem utan att behöfva underkasta sig den omgång, som ligger i vår
tullrestitutionsinrättning. Detta är enligt min tanke ett vida
säkrare sätt att främja den stora industri, som vi redan hafva
inom vårt land. Hvad sedan kan komma därutöfver i de blifvande
frihamnarna, det blir ett plus, som jag icke skall underskatta, men
jag har velat säga detta, på det att man icke må tillmäta alltför
stor betydelse åt dessa sammansättnings- och blandningsindustrier
jämte en eller annan större industriell anläggning, som i friham¬
narna kunna uppstå.
Då jag i början af mitt anförande nämnde, att det fanns en
viss stämning mot Kungl Maj:ts proposition bland näringsidkarne
framhöll jag detta på den grund, att det under debatten i kamma¬
ren uttalats, det näringsidkarne i Sverige så godt som enhälligt
gått med på frihamn och frilager i den form, hvari förslaget där¬
om framkommit i den kungl. propositionen, och de flesta af herrarne
torde af tidningarna hafva sett att det framställts kraf på att be¬
villningsutskottet skulle beakta vissa näringsidkares önskemål,
innan frågan inom utskottet afgjordes. Jag ber nu att få tillägga,
N:o E&. 8 Onsdagen den 15* Maj, e. m.
Jprphg till att det förefinnes icke endast bland industriidkare utan äfven inom
^0r$"’”?iK0,?åtski}liga köpmannakretsar én viss tvekan, Huruvida det kan vara
*1 (*Fort”*) m klokt att i oförändrad , form bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Bety¬
dande köpman Hafva vändt sig till mig med begäran, att jag måtte
bringa detta till Andra Kammarens kännedom. Då'jag redan förut
angifvit min ställning till frågad, lärer jäg väl icke kunna miss¬
tänkas att därigenom vilja komma densamma till lits, utan har jag
velat anföra detta, då det ju möjligen kan komma att inverka på
Kungl. Maj:t, då erforderliga särskilda föreskrifter i fråga om fri¬
hamn komma att utfärdas.
Jag vill nämna, att Sveriges störste importör af förädlade
bomullsvaror skrifvit till mig, att Han anser, att såväl frilager
som frihamn skulle för hans vidkommande och äfven för åtskilliga
andra grossister vara till skada. Han säger, att diet skulle åsamka
köpman i textilbranschen ofantliga svårigheter och kostnader att
hafva sin affär fördelad på två ställen, dels kontor och lager i
staclen eller malmarna, dels frilagér långt utom stadén. Och häri
säger vidare, att det är icke uteslutet, att étt flertal utländska
grossister och fabrikanter skulle begagna' sig af frilagér i Sverige
för att här upplägga lager af utländska varor för att sedan i män
af behof distribuera dessa i småpartier till Sveriges handlande och
möjligen äfven till konsumtion direkt till oberäknelig skada för
Sveriges grossister. Äfvenså skulle dét ovillkorligen i viss män
uttränga konsumtionen af inhemska textilälster genom tillfället
att kunna ersätta dessa med billigare utländska från frilagér, allt
på bekostnad af svenska textilfabrikanters försäljning.
Om också den invändningen göres, att plats för frilagér i fri¬
hamnen endast skulle upplåtas åt svenska firmor, är det alls ingen
svårighet för en stor utländsk firma att kringgå detta genom att
antingen genom en svens k agent begära fri lagersplats eller också
genom bulvaner bilda ett s. k. svenskt bolag, som fri lagersplats
icke kunde förnekas. Och han fortsätter att i samma riktning än
vidare utveckla sina åsikter i frågan.
Med den form, som utskottet nu gifvit förordningen om fri¬
hamn, förutsätter jag, att de betänkligheter, som denne importöt
och många andra hyst, skola häfvas, och det är därför ja^ önskar,
att kammaren nu icke måtte lyssna till dem, som vilja bifalla
Kungl. Maj:ts förslag rörande frilagér och frihamn, utan bifalla
utskottets förslag oförändradt, och tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till detsamma.
Herr Jansson i Krakerud instämde häruti.
Herr Ljunggren: Herr talman, mina herrar! Oen ärade
kalmarrepresentantens afslagsyrkande har förvånat mig och tyd¬
ligen äfven många andra af kammarens ledamöter. Han ängaf så¬
som motiv för detta sitt yrkande, att han helst önskade införande
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
9 K:o 5».
af såväl frilagers- sorii frihamnsinstitntionen. Ehuru jag hyser -W>siar/ till'
samma/ uppfattning som han i detta fall, hat jag icke kunnat under-^"™^|,!^
låta' att vid ärendets förberedande behandling inom beVi 11 ninffs-1 (Vorts.) ™
utskottet taga ad notam hvad som där anfördes, och jag har fått
dén öfvertygelsen att filt att vinna önskemålet, båda institutioner¬
nas införande här i landet, man nu måste gripa till hvad som
synes kunna vinnas för att sedan hafva förhoppning om fortsättning.
Herr Ollas Ericsson angaf att, när en stad erhållbr ökad im¬
port genom sin frihamn, så sker detta delvis på bekostnad af andra
närliggande städer, och därför ansåg lian, att det borde åstadkom¬
mas en reglering af tolagsersättningsmedlen. Ungefär detsamma åter¬
finnes i reservationen nederst på1 sid. 62 och öfverst å sid. 63. Där
förekommer också en sats, som är synnerligen anmärkningsvärd
och till hvilken jag ber att få hänvisa. Reservanterna nämna, att
frihamn drager till sig den utrikes trafiken på andra svenska hamnars
bekostnad och att särskildt närliggande hamnar lida härpå. Det
förefinnes således enligt reservanternas åsikt anledning att förvänta
ett intresse hos ifrågavarande förlorande städer att åstadkomma ert
reglering af tolagsersättningsmedlen, hvilket skulle upphjälpa det
omnämnda förhållandet i clessa städer. För niin del1 finner jag
detta vara ätt väl mycket tillämpa' satsen': ändamålet helgar med-j
ten. Det är klart, att man önskar att få ett bundsförvantskapj
hos dessa på frihamnsföroidniugen förlorande städer för att åstad-"
komma den från vissa håll åsyftade reduktionen eller regleringen
af tolagsersättningsmedlen. Man skulle dock kunna komma till eu
helt annan slutsats än den åt herr Ollas Ericsson anförda, och denna1
slutsats ligger nära till hands, nämligen, att, om några städer,
synnerligast de till frihamn närliggande, förlora i afseende å tolags-
ersättningsmedlen, torde åt dessa städer höra gifvas något vederlag,
och det vederlaget synes mig kunna bestå däri, ätt Riksdagen be¬
reder dem tillfälle att få inrätta frilager, ty därigenom kan man
lämna dessa städer någon ersättning. Det är uppenbart, att herr
Hammarströms motion är ämnad att förhindra och i hvarje fall
försvåra tillkomsten af frihamn. Äfven reservationen bär denna
karaktär, och reservanterna nämna därohl helt öppenhjärtigt midt
på sid. 63. Reservanterna yttra nämligen, att det synes deri! att
Riksdagen lämpligen skulle kunna, titan att syftei med motionen
förfelades, antaga motionen i något modifierad form, och dte fram¬
ställa därför det af herr Ollas Ericsson refererade yrkandet. För
min del anser jag, att om det är klart ätt motionen är ägnad att
förhindra och försvåra inrättandet af frihamn, reservationen är det
i lika hög grad.
Jag tillåter mig anföra ett par exempel, huru det kan prakti-
6ekas med tölagsersättningen för Malmö eventuella frihamn. Malmö
fullhamn är ju berättigad till tolagsersättning af allt gods utan
undantag för närvarande, således, bland artnät, af gods, som kom¬
mer från Köpenhamns frihamn. Men enligt reservanternas förslag,
Nso 59. 10
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till
förordning om
frihamn m. m.
(lotts.)
grundadt på motionen, skulle för den blifvande Malmö frihamn stad¬
gas, att Malmö skulle förlora tolagsersättningen antingen helt eller
delvis. Nu kan det mycket väl hända, att en dylik bestämmelse
kan kringgås därigenom att för gods, som drager hög tull, man kan
expediera detsamma från den egna frihamnen till Malmö tullhamn
via Köpenhamns frihamn, och jag undrar, om Riksdagen skulle vara
betjänt med ett sådant kringgående. Jag vill icke påstå, att någon
skulle tänkt därpå, men endast möjligheten att det kan ske, bör
göra hvar och eu betänksam. Jag vet för öfrigt, att ett fall före¬
kommit, då en stad påtagit sig eu särskild kostnad för att till sin
egen tullhamn föra tullpliktigt gods och erhålla tolagsersättning,
som eljest hade gått till en annan.
Herr talman, mitt yttrande har hufvudsakligen rört tolagser-
sättningsfrågan, framkallad af herr Hammarströms motion.
Jag slutar med att yrka bifall till utskottets förslag beträf¬
fande frihamn och förbehåller mig att beträffande frilager seder¬
mera få framställa yrkande. Emellertid tillåter jag mig att yrka
afslag å reservanternas förslag.
Herr Jeansson i Kalmar: Jag begärde ordet med anledning
af herr Ljunggrens yttrande, att jag skulle hafva yrkat afslag på
utskottets förslag i dess helhet. Jag hänvisar till protokollet, som
visar, att jag endast hade ett yttrande och icke gjorde något yr¬
kande. Jag yttrade, att jag skulle gifva min röst åt Kungl. Maj:ts
förslag, följaktligen i första punkten för bifall till utskottets för¬
slag och i andra punkten för afslag å utskottets förslag. Jag ber
att få korrigera detta.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Jag
skall icke förlänga diskussionen lång stund, men jag anser mig
böra säga några ord i frågan, innan den afgöres i kammaren. Jag
skall därvid be att få till bemötande och besvarande taga upp några
synpunkter, som hafva framhållits från såväl vänner som, om jag
så får kalla dem, motståndare till förslaget; jag har icke hört
något egentligt motstånd mot förslaget men väl yrkanden, som
skulle kunnat komma från motståndare.
Hvad vännerna beträffar, får jag säga, att hvad som egent¬
ligen fäste min uppmärksamhet är det, att ett visst missmod har
uttalats däröfver, att icke förslaget om frilager denna gång synes
kunna forslas in i lika säker och skyddad hamn, som förslaget om
frihamn nu synes vara på väg till. Det är alldeles klart, hvad
mig beträffar, att jag helst skulle hafva sett, att äfven förslaget
om frilager denna gång kunnat blifva Riksdagens beslut. Om jag
det oaktadt icke på förmiddagen i Första Kammaren yrkade bifall
till Kungl. Maj:ts proposition i denna del, och om jag nu tillåter
mig att rikta en vördsam anhållan till Andra Kammaren att i
likhet med mig för närvarande afstå från förhoppningen, att få fri-
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
11 N:o 5!).
lagersförordningen bekräftad genom ett Riksdagens beslut, så beror Förslag till
det därpå, att i det läge, som frågan har haft, det har synts mi g förordning om
kunna i sak vinnas väsentligt mera genom ett bifall till utskottets
förslag. r s'^
Det är, såsom här från en ärad talare framhållits, ju täm¬
ligen bekant, att förslaget, sådant det från utskottets sida före¬
ligger, är frukten af en kompromiss. När man ingår på en kom¬
promiss, får man gifva och taga. Här synes det mig, som om
vännerna af frihamns- och fri lagersförordningarna hafva fått be¬
tydligt mera, än de nödgats gifva. De hafva fått förordningen om
frihamn, visserligen med ett uppskof till den 1 januari 1911, men
ett uppskof, som med afseende på frihamnsanläggningar icke be¬
tyder mycket, då det knappast i praktiken kan komma frihamnar
till stånd tidigare än vid denna tidpunkt.
Med afseende på frilager hafva de visserligen icke fått någon¬
ting bestämdt för närvarande. Hvad de fått är, att i afslaget är
kursiveradt att gälla endast för närvarande. Och den motivering,
som utskottet låtit föregå sitt förslag i denna del, är af den be¬
skaffenhet, så vidt jag kan läsa innantill, att efter 1910 kommer
det icke i fråga annat, än att frilager skola i landet införas. Har
nu Första Kammaren för sin del, såsom på förmiddagen skett, god¬
känt en sådan motivering, vill det synas mig, att Andra Kamma¬
ren på aftonen äfven borde godkänna denna motivering, hvarigenom
densamma äfven blefve Riksdagens. Hvilken verkan en sådan
motivering har med sig, är tydligt och klart.
Jag förstår mycket väl, att Andra Kammaren vill fatta ett
definitivt beslut om frilagersförordningen nu. Men hvad blefve
följden? Jo, helt enkelt den, att frågan om frilagersförordningen
förklarades vara förfallen och allt hvad i motiveringen står angå¬
ende frilager också vore struket. Jag hemställer till herrarne
själfva, hvilketdera som för åstadkommande af frilager är bäst.
Då icke genom ett sådant beslut från kammarens sida kan åstad¬
kommas något annat än ett uppskof, så att icke före 1910 års ut¬
gång något frilager får inrättas, så vill det synas mig, att icke
uppoffringen är så stor, då å andra sidan det är tydligt uttaladt
från Riksdagens sida, att efter 1910 kan frilager inrättas. Jag
tror därför, att det vore klokast att antaga utskottets förslag.
Hvad så beträffar de förslag, som framställts från sådant håll,
som jag betecknar såsom visserligen vänner till förslaget, men
såsom de där gjort yrkanden, ägnade att i stället motarbeta det¬
samma, förstå herrarne mycket väl, att jag därmed menar de bi-
fallsyrkanden, som här äro gjorda till herr Hammarströms m. fl.
reservation. Här har talats ganska mycket om denna sak och hvad
inverkan ett bifall till reservationen skulle hafva på förordningen
om frihamn. Jag skall endast be att i korthet få utveckla min
ställning till denna fråga.
Herr Hammarström har i sin motion, hvars motivering af
IN»* 59. 12
Onsdagen den 15 Mai, e- m
Förslag till reservanterna upptagits; anfört ett reellt och; ett formellt skäl för
frilamTm °m f^et ylande, härtill han kommit. Det reella skälet skulle vara
11 det, att i och med inrättande af frihamn skulle ett nytt slag; af!
förtullning inträda, hvilket icke vore inbegripet i de slag af för--
tullningar, som det kung!. brefvet-den 15 januari; 1858 till general¬
tullstyrelsen angäf såsom de, som skulle ligga till grund för beräkning
af tolagsersättningen. Ordalagen i detta bref äro icke fullt riktigt
‘ återgifna i herr Hammarströms motion. Ty där står, att det endast
skulle vara på den genom direkt förtullning eller genom förtullning
från nederlag eller transitupplag inflytande fw^uppbörden, som stä¬
derna skulle få uppbära tolagsersättning. I brefvet står det, att det
skall vara på den genom direkt varuförtullning eller förtullning
från nederlag eller transitupplag inflytande uppbörden, som det får
beräknas ersättning, och detta betyder, att all den fttMuppbörd i
inskränkt bemärkelse, som i den ena eller andra staden inflyter, får
läggas till grund för tolagsersättningen, under det att lastpenningar
och andra delar af tullverkets uppbörd! i vidsträcktare bemärkelse
icke få läggas till grund för beräkning af tolagsersättningen. Nu
må man väl fråga, om inrättandet af frihamn medför något nytt
slag af förtullning. I själfva förordningen — jag tror i 18 § —
står det, på hvad sätt man kan få förfoga- öfver varor, som införas
från frihamn: antingen för uppläggning å nederlag i samma stad
eller också för försändning till transitupplag i annan stad eller
slutligen efter direkt förtullning, således alla de sätt, som i det
af herr Hammarström citerade brefvet angifvits såsom förtullnings-
sätt. Det har således icke uppstått någon skillnad med afseende
på tulluppbördens karaktär. Under sådana omständigheter finner
jag icke,: att det kan blifva någon skillnad mellan städers rätt till
tolagsersättning för denna uppbörd och för annan tull.
Nu säger man, att när man gifver en stad rätt till eu ny
inrättning, så kan man också gifva staden nya åligganden. Det
kärn vara riktigt, om det icke- är så, att staden redan har förplik¬
telser. Men det kan icke vara riktigt resoneradt att säga: »För
att behålla denna rätt, som ni redan har, så bör ni, utöfver hvad
ni redan är skyldig att göra, få nya förpliktelser.» Jag kan så¬
ledes icke godkänna resonemanget, att man skulle kunna reglera
denna tolagsersättning efter några andra grunder än dem, som an¬
läggas vid reglering af tolagsersättning i öfrig!.
Däremot vill jag ingalunda förneka, att staten har rätt att
säga: »Ni får icke anlägga någon frihamn, med mindre ni efter
1920 underkastar er att betala den afgift, som statens myndig¬
heter kunna finna skäligt att ålägga.» Om man ställer saken på
det sättet, tror jag dock, att det orimliga i förslaget träder så
skarpt i dagen, att ingen vidare kan hålla på det. Ty, såsom
förut anmärkts, i andra länder gifvas betydliga understöd för att
åstadkomma dessa för hela landet såsom synnerligen nyttig» an¬
sedda institutioner. Här bär ingen ifrågasatt något sådant. Här
i Onsdagen'den 15 Maj, e. m.
13 Ji:o 59.
har jag i ,statsrådsprotokollet ,i stället ifrågasatt, att utom , det att Förslag till
staderna skola underkasta sig de stora kostnaner, soin helt natur-^orordnin'-'7 om
iligt äro förenade med trihamnsanläggningar i och'för sig, skola (Forts.)
dessa städer, för att uppmuntra driften, också vara beredda att af¬
stå från eller i väsentlig män reducera hamnafgifterna-inom denna
frihamn, således göra uppoffringar. Nu låter man skymta fram i
fjärran, att man skall såga: »Därför att ni gjort dessa uppoffring-
gar, kunna vi;komma och begära, att ni skall bekosta något ytter¬
ligare.» Det är ju gifvet, att under sådana förhållanden ingen
frihamn kommer till stånd.
Vidare skulle jag vilja säga, att det reella skal, som är an-
fördt, ju är, att tolagsersättningen skulle stiga så ofantligt mycket
för de städer, där frihamn (komme att anläggas, att på grund däraf
eu viss ganska stor obenägenhet från. dessa städers sida skulle .upp¬
stå mot att vara med om en reglering af tolagsersättningen. Jag
tror, att i visst hänseende ett (missförstånd här bär gjort sig gäl¬
lande. Jag tror och bär från åtskilliga håll hört, att man hyser
den uppfattningen, att i den stad, i eller vid hvilken frihamnen
ligger, också skall förtullas allt, som importeras från denna fri¬
hamn. Detta är , ingalunda meningen och kommer ingalunda att
blifva i.förhållandet i de afseenden, som jag nu vill beröra.
De frihamnar, som vi tänkt oss skola komma till stånd i
Sverige skola till sin.natur vara alldeles likadana som de, hvilka
nu finnas i Köpenhamn eller Hamburg. Från Köpenhamn eller
Hamburg importeras ju gods till Sverige till hvilken tullhamn
som helst. Sä kommer; naturligtvis också .att ske exempelvis från
frihamnen i Göteborg. Varor, som skola till Landskrona eller
Helsingborg eller hvilken annan ort som helst, skickas från fri¬
hamnen i Göteborg till dessa respektive orter och förtullas där,
hvadan tolagsersättningen tillfaller den stad, dit varorna sändas.
Herrarne kunna vara öfvertygade, om, att köparne, åtminstone om
rörelsen ar något så när stor — och det måste den ja vara, om
tolagsersättningen skall slå något till och hafva någon betydelse,
— skola noga se upp med att deras samhälle får tolagsersättnin¬
gen, ty i samma mån som detta sker, komma ju, äfven om de, eget
nog, icke skulle hafva något intresse för samhället i och för sig,
dock deras egna skatter att minskas.
, Det är således min uppfattning, attt talluppbörden i iden stad,
där frihamnen finnes, icke skall genom, dess inrättande; komma, att
ökas så ;synnerligen mycket, utan det är trafiken i frihamnen,
som .skall ökas. Det är trafiken, som skall dragas till Sverige
och förmedlas af svenska köpmän och svenska redare n stället för
att, nu förmedlas, af utlänningar. Detta,, är meningen.
Under sådana omständigheter håller icke . det nämnda, real-
skälet;streck. Så nnycketiär emellertid säkert, *att, om man skulle
på detta sätt låta hotet stå kvar för framtiden, herrarne kunna
vara fullkomligt på det klara med, att några frihamnar icke komma
S:o 59. 14
. Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Förslag Hit' att inrättas. Man anförde i denna kammare såsom ett exempel
ffrihamnm Tslakthuslagen- 1 10 års tid kvarstod den bestämmelsen, att stä-
(Forts.) derna väl skulle få inrätta slakthus men icke taga betaldt för
ränta och amortering, utan att afgifterna skulle sättas så låga, att
de nätt och jämt täckte de direkta utgifterna. Så länge denna be¬
stämmelse fanns kvar, saknades slakthus. Bestämmelsen ändrades
sedermera och då började slakthusen komma. Herrarne kunna
vara fullkomligt öfvertygade om, att förhållandet med frihamnarna
skulle blifva enahanda.
Här i denna kammare har sagts, att Andra Kammaren borde
hålla fast vid sitt gamla kraf på tolagsersättningens reglering.
Ja, detta förvånar mig icke alls, och jag tager för alldeles gifvet,
att Andra Kammaren kommer att göra det. Men låt dessa båda
saker skötas hvar för sig! Blanda icke ihop två saker, som ej
höra tillsammans. Hvad beträffar regleringen af tolagsersättnin-
gen, veta herrarne kanske, att Kungl. Maj:t redan i juli månad
förra året förordnade om utredning i frågan och anbefallde kom¬
merskollegium att efter städernas hörande inkomma med förslag
däri. En hel del städer hafva redan svarat därpå, och när kom¬
merskollegium kommer med sitt yttrande, förmodar jag, att mate¬
rialet måste blifva bearbetadt af en kommitté, ty denna fråga hör
ingalunda till de lättlösta. Den är emellertid under utredning,
och för dess lösning göres hvad som kan ske.
Jag är öfvertygad om att det är öfverflödigt, men jag skulle
dock vilja erinra kammaren om, att det är ett annat gammalt
önskemål, som kammaren haft, nämligen att få institutioner af
den beskaffenhet, hvaraf kammaren och landet nu kunna blifva
delaktiga genom ett bifall till utskottets förslag. Jag tror, att
kammaren icke tänker desavouera sig själf i denna fråga.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef para¬
grafen af kammaren godkänd.
§§ 2—26; slutstadgandet och rubriken.
Godkändes.
Herr talmannen framställde härefter propositioner dels på bi¬
fall till utskottets i punkten l:o) gjorda hemställan, så vidt den
ej kunde anses besvarad genom kammarens beslut vid behandlin¬
gen af det i punkten afsedda författningsförslaget, dels ock på bi¬
fall till det förslag, som innefattades i den af herr A. Hammar¬
ström med flere vid denna punkt afgifna reservationen, i hvad den
ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående beslut; och
blef därvid utskottets hemställan i ofvannämnda del af kammaren
bifallen.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
16 N:o 59.
Härefter föredrogs punkten 2:o); och yttrade därvid Förslag till
förordning om
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! I förmiddags^ri,i“pg"t"'jm'
yttrade jag, då diskussionen rörde sig om punkten l:o), att jag tör-
behölle mig att vid den nu föredragna punkten få framställa ett
särskilt yrkande. Det yrkande, jag här tänkt göra, skulle, såsom
af mitt yttrande kunde framgå, afse bifall till Kungl. Maj:ts pro¬
position oförändrad. Men efter hvad vi nu hafva hört från stats-
rådsbänken, torde det icke vara behöfligt att Andra Kammaren ge¬
nom ett sådant beslut uttalar sin sympati för Kungl. Maj:ts förslag,
ty detta kan i alla fall icke, såsom vi veta, blifva Riksdagens be¬
slut, då Första Kammaren fattat ett annat beslut. Men den mo¬
tivering, som utskottet har gjort och som sålunda redan har blifvit
af Första Kammaren godkänd, är af den beskaffenhet, att med
kursiv stil har framhållits, att det endast är för närvarande, som
bifall afstyrkes till Kungl. Maj:ts förslag, och att det sålunda ut¬
talas åtminstone i tysthet, att man har förhoppning om att denna
fråga så fort som möjligt skall återkomma, och att denna förhopp¬
ning ej synes ogrundad framgår af herr statsrådets uppmärksam¬
made uttalande.
Jag vill sålunda nu endast ytterligare understryka denna
utskottets s. k. välvilliga motivering och uttala den lifliga förhopp¬
ningen, att det icke måtte dröja allt för länge, innan Kungl. Maj:t
tager saken i förnyadt öfvervägande och för Riksdagen framlägger
nytt förslag i ämnet. Det kan också vara öfverflödigt för Andra
Kammaren att nu åter uttala sig i denna sak, då kammaren så
nyligen som 1900 enhälligt bifallit ett Kungl. förslag i samma syfte.
Jag har således, herr talman, icke att nu i denna punkt fram¬
ställa något annat yrkande än på bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Ekman i Göteborg, Höjer,
Lovén, Karlsson i Göteborg, Nilsson i Malmö, Berg i Göteborg,
Broström, Ekman i Mogård och Ljunggren.
Herr Röing: Herr talman! Oaktadt jag reserverat mig i
denna punkt och i mitt anförande på förmiddagen nämnde, att
jag sedermera skulle yrka bifall till denna min reservation, ber
jag att på de skäl, som anförts af herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet, få återtaga mitt nämnda yrkande och hemställa
om bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 3:o)—5:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
.Ä:o ,50. ,f6
.Onsdagen den 15 Maj, e m
§.->•
Bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande n:o 36,
i anledning ,af dels Kung!. Maj;ts proposition, n:o 115, angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa samt därvid fogade underrät¬
telser om hvad vjq taxaps tillämpning jakttagas bör, dels ock
Kungl. vMajits proposition, n:o 188, angående ändrad lydelse af
§ 9 inom. 3 i tulltaxeunderrättelserna, blef af kammaren godkändt.
§ 3.
Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 55,
i anledning af väckta motioner angående ryttare-, soldat- och båt-
.mansforps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i
stamhemmanet m. m.
Efter föredragning af p.unJcten l:o) begärdes ordet af
He?r ^ettprstrand, §o,m yttrade: Herr talman, mina herrar!
Då nu på senare tiden så många och stora frågor hafva legat pa
(Riksdagens bord, är det helt naturligt, att kammaren icke har
jfunnpt ägna någon särskildt stor uppmärksamhet åt denna fråga,
■dag vill rped mitt anförande här endast belysa den något litet.
Utskottets utlåtande är visserligen icke mycket digert — det
omfattar endast ,,00 sidor — men det är dock ett mycket viktigt
.ämne, som här beröres. Motionärer både i Första och Apdjja
Kammaren .hafva erinrat om den omständigheten, ,att det för när¬
varande är så svårt för de afskedade knektarne och äfven för andra
att köpa | förntyarapde knekttorp, särskildt om köparne vilja vara
fria från ansvar för stamhemmanets inteckningar. För att under¬
lätta försäljning af knekttorp har då dels föreslagits ändring i lagen
om samäganderätt och dels framlagts lagförslag om dessa knekt¬
torps befriande från inteckningar.
Motionärerna framlade i detta afseende tvenne lagförslag. De
voro mycket väl utarbetade, men, när lagutskottet granskade dem,
fann utskottet likväl, att de icke vore af den beskaffenhet, att de
kunde oförändrade antagas. Frågan var också mycket svårlöst.
Men alla både vi stora sympatier för saken, ty vi veta, att det
finnes ett betydligt antal knekttorp, mellan 15- och 20,000, och
det är af stor vikt att underlätta försäljningen af dem. Under
normala förhållanden hade vi naturligtvis inför denna mycket
svåra lagstiftningsfråga stannat vid att, såsom brukligt är i dylika
fall, föreslå en skrifvelse till regeringen med begäran om fram¬
läggande af förslag i ämnet. Men härtill kom, att det är just nu,
som så många försäljningar ske. Det är hvarje år tusentals torp,
som man önskar sälja, och därför var det af synnerligt stor vikt,
att lagstiftning i ämnet kunde åvägabringas så fort som möjligt.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
17 >:o 59.
Lagutskottet gick af denna anledning ifrån sin vana i liknande
fall och gjorde ett försök att åstadkomma en lagstiftning i frågan.
För att kunna göra detta skaffade vi oss först en utredning
i ämnet från det mest sakkunniga håll, som stod till buds. Denna
utredning innefattar större delen af motiveringen i utskottets be¬
tänkande. Sedermera utarbetades det lagförslag, som nu föreligger.
Det visade sig vara mycket svårt att formulera nöjaktiga bestäm¬
melser, men omsider hafva vi efter mycket arbete enats om den
föreslagna lydelsen.
Nu vill jag på förhand bereda herrarne på att lagutskottet
icke är så förmätet, att det anser, att dessa lagar äro så skrifna,
att de under alla omständigheter komma att kunna antagas. Det
kan hända, att de kunna gå igenom högsta domstolens skärseld,
men det kan också lika väl hända, att, på samma sätt som kung^
liga förslag ofta blifva ganska kalfatrade af högsta domstolen, de
nu föreliggande förslagen måste något ändras. Vi hafva emellertid
då tänkt oss, att, om högsta domstolen skulle komma med några
grava anmärkningar i ämnet och en omarbetning måste ske, en
mycket vidlyftig och noggrann utredning i alla fall har verkställts
och dessutom förslag utarbetats. Det är väl mycket sannolikt, att
regeringen, äfven om anmärkningar framställas, skall kunna upp¬
göra ett något förändradt förslag att framläggas i början af näst¬
kommande riksdag. Genom vårt lagförslags utarbetande skulle då,
såvidt möjligt, denna frågas lösning hafva påskyndats.
Det är därför utan några vidare pretentioner, som lagutskottet
framlägger dessa förslag, och jag hemställer om bifall till desamma.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2:o) och 3:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 4.
Härefter föredrogs och godkändes lagutskottets memorial n:o
56, angående arfvoden åt de personer, som hos lagutskottet anställts
att biträda vid handläggningen dels af Kungl. Maj:ts proposition,
n:o 9, med förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom m. m.,
dels ock af väckta motioner angående förutvarande ryttare-, soldat-
och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteck¬
ningar i stamhemmanet m. m.
§ 5.
Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o 57,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förord-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 59. 2
N:o 59. 18
Onsdagen den 15 Maj, e. m
Om ändring ning om ändrad lydelse af § 3 i förordningen den 24 juli 1903
af s 3 i för- angående skogsvårdsafgifter, lämnades på begäran ordet till
ordningen ang.
skogsvårds-
afgifter.
Herr Widén, som anförde: Herr talman, mina herrar! Min
afsikt är icke alls att yrka afslag å lagutskottets föreliggande hem¬
ställan, så mycket mindre som jag själ! biträdt densamma. Min
mening är blott att fästa uppmärksamheten på ett särskildt för¬
hållande med afseende å uppbörden af skogsvårdsafgifter. Klago¬
mål hafva framförts till mig med begäran att jag skulle fram¬
draga saken i riksdagen, i förhoppning att en rättelse därutinnan
möjligen skulle kunna ernås.
Herrarne finna, att skogsvårdsafgifterna skola, när det gäller
transport å järnväg eller landsväg, uppbäras å vederbörande tull¬
stationer, på de orter, där varan föres öfver gränsen. En särskild
författning, nämligen kungl. kungörelsen den 8 december 1904
angående uppbörd af skogsvårdsafgifter m. m., innehåller närmare
bestämmelser om sättet för uppbörden af dessa skogsvårdsafgifter.
Det framgår däraf, att, när trävaror föras ur landet på järnväg
vare sig omedelbart eller på ångfärja, exportören skall aflämna en
angifningsinlaga, hvari han uppgifver myckenheten af de varor,
han vill exportera. Och skall, när varorna komma till gräns¬
stationen, afgiften erlägges i tullkammaren därstädes, innan varorna
få föras öfver gränsen. Detta tillämpas nu på det sätt, att veder¬
börande exportör måste för att kunna fullgöra den omnämnda
författningsföreskriften hålla sig med en speditör eller ombud vid
gränsstationen och lämna denne ett visst förlag. Ombudet måste
nämligen hafva penningar, med hvilka han bestrider betalningen
af skogsvårdsafgifterna. Eör sitt besvär uppbär han provision.
Vid järnvägsstationerna, t. ex. vid Storlien, är det så anordnadt,
att en järnvägstjänsteman erhållit detta uppdrag. Han är sålunda
kassör för exportörerna samt omhänderhar å deras vägnar en viss
kassa. Till honom erlägges härför, som nämndes, en viss provision.
Man har till mig öfverlämnat ett par räkningar, som belysa
det omnämnda förhållandet. De härröra dock från en mindre ex¬
portör och omfatta därför icke några stora poster. Ombudet har
erhållit och redovisar i räkningen en förskottskassa af 50 kronor
att därmed bestrida skogsvårdsafgifterna. Han har vid tullstatio¬
nen ombesörjt utbetalningen och härför — det gällde fem vagnar —
i provision och ersättning för porto uppburit en summa af 1 kr.
55 öre. Detta är ju icke mycket, men när, som man finner, skogs¬
vårdsafgifterna icke belöpa sig till mera än 13 kronor 46 öre, blir
ju provisionen proportionsvis icke så obetydlig. Denna räkning
afsåg export öfver Storlien.
Jag har äfven en annan räkning från samma exportör. Den
gäller gods, som sändts öfver Malmö med ångfärja. Det är fråga
om sex vagnar. 1 provision och ersättning för porto — det se¬
nare några ören allena — har ombudet här uppburit 1 krona 70
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 19
öro. Äfven detta belopp Ur ju icke stort, men då skogsvårdsafgiften
icke går till mer än 13 kronor 32 öre, finner man, att det äfven
här gäller en rätt stor procent af afgiften. Äfven här har till
ombudet måst lämna3 visst penningeförskott.
Exportörer inom Jämtlands län hafva förklarat sig rätt miss¬
belåtna med det omnämnda arrangemanget; det är dock mindre be¬
loppet, det gällt, än själfva sättet för uppbörden. De hafva tänkt
sig, att, då skogsvårdsafgifter pålades, de naturligtvis skulle er¬
lägga dessa, men att det också skulle vara slut därmed. De finna
icke riktigt, att de skulle hafva att betala något därutöfver. De
tycka, att saken borde kunna anordnas så, att de icke behöfde till
någon statens tjänsteman erlägga särskild provision för ombesör¬
jande af ifrågavarande bestyr, utan att betalningen kunde verk¬
ställas på annat sätt.
Eör min del får jag säga, att jag icke är så inne i dessa för¬
hållanden och icke heller varit i tillfälle att närmare taga reda på
dem. Men det förefaller mig, som om saken lämpligast borde
arrangeras så, att exportörerna finge erlägga skogsvårdsafgifterna
vid afsändningsstationen, hvilket skulle väsentligt förenkla frågan.
Huruvida i järnvägs- eller tulltekniskt afseende hinder kan möta
för ett sådant sätt att gå till väga, vet jag icke, men äfven om så
skulle vara, kunde man väl tänka sig, att vid själfva gränsstatio¬
nen saken blefve ordnad utan särskild kostnad för exportören.
Jag har, som sagdt, enligt begäran velat här till vederbörande
statsråds bepröfvande framlägga denna fråga, i förhoppning att det
skulle kunna ordnas så, att vid erläggandet af skogsvårdsafgifter,
för varor som utföras på järnväg, man sluppe ifrån de provisioner,
som nu måste utbetalas utöfver afgifterna.
Herr Biesért: Herr talman! Jag skall be att med några få
ord få bekräfta hvad herr Widén nu sagt. Hvad mig själf be¬
träffar är förhållandet, att allt hvad jag exporterar fraktas på järn¬
väg till gränsen, och jag måste hafva sa arrangeradt, som herr
Widén beskrifvit. Jag har en kommissionär, som är järnvägs¬
tjänsteman, och får betala ersättning till honom för det arbete, som
han utför för min räkning. Jag skall villigt erkänna, att detta,
så som jag har ordnadt med regelbunden trafik o. s. v., icke är
vare sig i fråga om kostnaderna så synnerligen betungande eller
särdeles besvärligt för mig. Men jag vill erinra, hurusom under
en annan förutsättning trassel kan uppstå, nämligen då en fabrikant
af sådana varor, som äro underkastade skogsvårdsafgift, tillfälligt¬
vis skickar något öfver riksgränsen och själf icke bor vid gräns¬
stationen. Han har då icke på förhand ordnadt på det sätt, som
herr Widén nyss beskref, och ju längre från stationen han bor, ju
besvärligare kan det för honom vara att få betala afgiften. Kunde
därför utan särskild svårighet någon förändring komma till stånd,
så tror jag, att detta i många fall skulle lända till fördel.
N:o 59.
Om ändring
af S S i för
ordningen ang
skogsvårds-
af after.
(Forts.)
N:o 59. 20
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 6.
Vidare föredrogos hvardera för sig lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående dels ändrad lydelse af § 45 i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, dels ock upp¬
häfvande af § 47 i samma förordning; och
n:o 59, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863.
V-,-v .. ! . • tf ■:
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§7- ;i ,
Föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts ut¬
låtande, n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående undervisning i landthushållning, och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.
I sammanhang härmed föredrogs Första Kammarens protokolls¬
utdrag, n:o 328, innefattande delgifning af nämnda kammares be¬
slut i anledning af väckt motion i samma ämne; och inhämtades
däräf, att Första Kammaren bifallit en hemställan af liknande inne¬
håll som den af Andra Kammaren nu bifallna.
Kammaren beslöt, att den gjorda delgifningen icke skulle för¬
anleda vidare åtgärd.
§ 8.
Slutligen föredrogos hvardera för sig:
bankoutskottets memorial n:o 13, angående ändringar i banko¬
reglementet; och
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, n:o 9, i an¬
ledning af fullmäktiges i riksbanken och i riksgäldskontoret fram¬
ställning i fråga om förvaltningen af byggnadsfonden för riksdags-
och riksbankshus.
Hvad i dessa memorial hemställts bifölls af kammaren.
§ 9-
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
Onsdagen den 15 Maj, e in.
21 S:o 5».
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde kufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte¬
mentet;
n:o 123, i anledning af Kung!. Majrts proposition angående
ändrade bestämmelser i fråga om försäljning och utarrendering af
kronan tillhörig fast egendom samt en i ämnet väckt motion; och
n:o 124, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 11 under sjunde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning om
ersättning åt en pensionsfond för civila tjänstinnehafvare för vissa
löneinnehållningar vid tullverket.
. < , § 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ Il-
Ledighet från riksdagsgöromälen beviljades:
herr F. E. Neess ..................
|
under 6
|
dagar fr.
|
o. m. d. 16 maj
|
» S. H. Kvarnzelius.........
|
»
|
3
|
. \», .i
|
» » 16 »
|
» J. Ericsson i YaJlsta, ...
|
»
|
4
|
V
|
» 17 »
|
» G. J. F. Ljunggren......
|
|
5
|
»
|
» » 17 »
|
» G. Odqvist.....................
|
»
|
2
|
»
|
» » 17 »
|
» G. M. Sandin i Grums
|
»
|
6
|
»
|
» »16 » o
|
» H. Eriksson i Elgered
|
|
6
|
|
» »16 »
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,3 9 e. m.
In fidem
• Herman Palmgren.
iN:u 59. 22
Torsdagen den 16 Mai.
Torsdagen den 16 maj.
Kl. 7,3 e. m.
- •** r. ' ' ■• -i ’ f -f£- ' " -‘‘V».vv.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:
Att riksdagsman J. E. Nordin lider af astma med bronchitis,
hvarför han under de närmaste veckorna ej kan deltaga i riksdags-
arbetet, intygas på heder och samvete.
Stockholm den 16 maj 1907.
A. Wide.
Legitimerad läkare.
§ 2.
Eöredrogos, men blefvo åter lagda på bordet statsutskottets ut¬
låtanden n:is 9, 123 och 124.
§ B.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren ville
besluta, att på föredragningslistan för morgondagen bland 2 gånger
nu bordlagda ärenden må uppföras först statsutskottets utlåtande
n:o 9, därnäst statsutskottets utlåtande n:o 123 och därefter stats¬
utskottets utlåtande n:o 124 samt öfriga ärenden i den ordning de
förekomma på dagens föredragningslista.
Hvad herr vice talmannen sålunda föreslagit bifölls af kammaren.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 126, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående om-
och tillbyggnad af det gamla riksdagshuset å Riddarholmen för
beredande af lokaler åt vissa statens ämbetsverk m. m.;
Torsdagen den 16 Maj
23 Rio 59.
n:o 127, i anledning af Kungl Majrts proposition angående
understöd in. m. åt vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i
Karlskrona J. A. Nilsson;
n:o 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af ett nytt landtstatshus i Härnösand;
n:o 130, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
iståndsättande af det till landshöfdingen i Skaraborgs län anslagna
länsresidenset å Marieholm m. m.;
n:o 131, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till iståndsättande af de åt landshöfdingen i Jönköpings län
anvisade boställslägenheter m. m.;
n:o 132, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående
iståndsättande af länsresidenset i Nyköping;
n:o 133, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en vaktmästarbostad vid Kalmar slott;
n:o 134, i anledning af väckt motion om ändring af bestäm¬
melserna rörande statsunderstöd åt folkhögskolor;
n:o 135, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs S. K. G. Lund-
qvist till uppflyttning i högre lönegrad;
n:o 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af kronan tillkommande andel af hemmanet l/i mantal
Mjölby n:o 2 Kanikegården i Östergötlands län;
n:o 137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa lägenheter från förra regementspastorsbostället
s/4 mantal Bondeby n:o 2 i Södermanlands län;
n:o 138, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från förra kronofogdebostället 1 mantal Sör
Gerdsbo n:o 5 i Yästmanlands län;
n:o 139, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två områden från förra hospitalshemmanet 1/2 mantal
Dufvedal n:o 1 i Östergötlands län;
n:o 140, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af förra militiebostället 1/i mantal Spiksborg n:o 1 i Öster¬
götlands län;
n:o 141, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa till kungsgården Schenäs i Östergötlands län hörande
lägenheter;
n:o 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter timmermannen Karl
Karlsten från Skönsmon; och
N» 58. 24
Torsdagen den 16 Maj.
n:0 143, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter hustru Sofia Rosalie
Andersson, född Backman; samt
lagutskottets utlåtande n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 21 § grufye-
stadgan den 16 maj 1884.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. Persson i Stallerhult under 4 dagar fr. o. m. den 17 maj,
• » K. V. Bydén under den 18 maj,
» F. O. Berg i Göteborg under 5 dagar fr. o. m. den 17 »
» L. G. Broomé i Bårslöf * 2 » » » » »17 » och
» K. B. Karlsson i Fjät » 4 » » » » » 17 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl...2,a e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
•ti
CENTEALTEYCKERIET, STOCKHOLM, 190 7