RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 58.
Onsdagen den 15 maj, f. m.
§ i.
Justerades protokollet för den 8 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden n:is
60, 61, 62, 63 och 64 samt Andra Kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 34.
§ 3.
Vid föredragning af bevillningsutskottets betänkande, n:o 33,
i anledning af Kungl. Majits proposition med förslag till ändring
i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 4.
i jTi11 afgörande förelåg härefter bevillningsutskottets betän- 0m åndrinQ af
kajide, n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring af 3, 88 och 15 §§
och 15 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning* förordningen
af brännvin. ° angående för-
säljning af
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, hade herr brannvw'
J- f- Jesper son föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta
följande tillägg och förändringar af nedan angifna paragrafer i
kungl. förordningen angående försäljning af brännvin af den 9
juni 1905.
§ 3.
Vid partihandel — — — — — på försäljningsstället.
Vid partiförsäljning till annan än den, som innehar rättighet
till detaljhandel med brännvin, må egentligt brännvin icke utlämnas
pa kärl, innehållande mindre än 250 liter.
§ s.
Den, som vid utskänkning utborgar brännvin, vare ej berättigad
att därför utsöka betalning. 6
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 58.
1
N:o 58.
2
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring af 8 15
3, 8 och 15 §§ y
i förordningen j Bolag — — — — — — —' — — — — — '—~
angående för- g. Bolag må icke blanda eller förskära brännvin eller vin-
51brännvin. inköpta varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget
(Forts.) inköpts. _
3. Bolag må icke inköpa fastighet — — — -— — —-
Utskottet hemställde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade likväl afgifvits af herr P. A. TL Cavalli,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen i anledning
af motionen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida med hänsyn till
brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet strängare kontrollföro
skrifter än de, som gifvits i kungl. förordningen den 9 juni 1905
ang. försäljning af brännvin, kunde vara erforderliga särskild^ i
afseende å förskärning af spirituösa och vin, samt till Riksdagen in¬
komma med de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Jesperson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!'
Då jag vid denna riksdag väckte motion om ändring af 3, 8
och 15 §§ i förordningen angående försäljning af brännvin, hvil¬
ken förordning ju skall träda i kraft innevarande år, gjorde jag
det för att undanröja vissa olägenheter, som enligt mitt förme¬
nande komma att med denna lag göra sig gällande.
1 § 3 stadgar ju denna lag, att vid partihandel det minsta
parti, som får försäljas, är 250 liter, men det finnes intet stadgande
om, på hur många kärl dessa 250 liter få vara fördelade, och
då man därför kan tänka sig, att möjligen vid försäljning ett
sådant parti är fördeladt på 250 literbuteljer, tycker jag, att det
ligger nära till hands att antaga, att detta alldeles särskildt in¬
bjuder till s. k. salning. Nu är det visserligen sant, att vi redan
ha lagbestämmelser, som stadga straff härför, men jag anser,
att det vore bättre att förekomma tvister och rättegångar angående
denna sak genom ett stadgande, att, då minsta parti, som får
försäljas, är 250 liter, detta också bör försäljas på ett enda kärl.
Utskottet har sagt, att det anser, att på grund af de be¬
stämmelser, som redan finnas, det icke kan hafva någon inverkan,
om ett sådant parti är fördeladt på ett eller flera kärl, men jag
för min del kan icke finna annat än att, då det är fördeladt
på huru många kärl som helst, detta måste inbjuda till lagöfver-
trädelse i form af salning, och något dylikt kan jag icke anse
vara rätt att befrämja, helst då det är så lätt att förekomma. Jag
tror nämligen, att det skall vara åtminstone väsentligt svårare
Onsdagen den 15 Maj, f. in.
3
N:o 58.
att åstadkomma denna salning, om den minsta mängd brännvin,
som får försäljas, skulle utlämnas på ett kärl.
I fråga om § 8 afser ändringen bestämmelsen att vid för¬
säljning af spirituösa för mindre belopp än 50 kronor betalning
icke får utsökas.
Denna bestämmelse har enligt mitt förmenande ledt till att
personer med stöd häraf rekvirera spirituösa — i afsikt att aldrig
betala den. Detta på en gång förslappar affärsmoralen och beford¬
rar enligt jmitt förmenande superiet, då man ju vet sig kunna
få spirituösa utan att behöfva betala den.
Det har visserligen sagts, att bestämmelsen skulle medföra,
att sprithandlande icke skulle våga sälja spirituösa på kredit.
Men det har ju visat sig, att personer, som köpa på kredit, ofta
nog äro i er. sådan ställning, att det för en handlande är absolut
omöjligt att underlåta att effektuera ingående beställningar.
I fråga om § 15 afser den af blig föreslagna ändringen förbud
för spritbolag att blanda och förskära sina varor, och att således
dessa skola försäljas i det skick, hvari de af bolaget inköpts.
Detta att spritbolag få lof att blanda och förskära sina varor
gör, att det icke finnes möjlighet för revisorerna att ordentligt
granska räkenskaperna öfver ett spritbolags förvaltning. Ty det
är ju alldeles tydligt, att, då ett bolag efter att hafva köpt va¬
rorna kan blanda ut dem med vatten eller blanda ut t. ex. konjak
med brännvin och mängderna därigenom blifvit väsentligt större,
man icke har någon som helst hållhake, då det gäller att få veta,
hur mycket som inkommit och hur mycket som försålts.
Detta gör enligt mitt förmenande, att det mångenstädes upp¬
står spritbolag, där sådana icke skulle ifrågakomma, ifall det
icke stode i utsikt för bolagets tjänstemän att förtjäna något
utöfver, hvad de lagligen böra hafva. Ty det kan ju icke gärna
vara något lockande i att bilda ett spritbolag, om man icke har
att vänta mera än de 5 procent å det nedlagda kapitalet, Som
lagen bestämmer, och därutöfver ingenting. Helt annorlunda ställa
sig förhållandena, då den tjänsteman, som handhar dessa förskärin-
gar, på detta sätt vid inköp utifrån kan betinga sig en extra pro¬
vision, och jag vet, att tjänstemän på åtskilliga ställen härige¬
nom fått ända till 15 å 20 procent utöfver hvad de skulle habetaldt.
Detta gör, att vi på många håll särskild! på landet få smärre
spritbolag till skada för den allmänna moralen och till befrämjande
af superiet. Men om dessa här ifrågavarande lagbestämmelser
bli ändrade i enlighet med min motion, är jag säker på att vi
i detta fall skola få ett väsentligen bättre tillstånd.
Då utskottet tillstyrkt min motion, skall jag be att få yrka
bifall till den af herr Cavalli vid utlåtandet fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Nilsson i Bonarp och Fornander.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag ber att först
få gifva motionären det vitsordet, att den förändring, som han
Om ändring af
3, 8 ock IS §§
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
(Forts.)
K:o 58.
4
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring af föreslagit beträffande § 3 af nu ifrågavarande förordning, är, så
3, 8 och 15 §§ vidt jag kan förstå, icke någon försämring af paragrafen, men
i förordningen jag icke heller kan finna, att den innebär någon som helst
angående för- flättring af densamma. .
brännvin. Å sid. 3 i det föreliggande betänkandet finna vi anförda de
(Forts.) af motionären här åberopade skälen och hvad som för honom
utgjort en anledning att framkomma med denna motion. Han
har nämligen funnit af tidningarna, hurusom en slaktare i Bohus¬
län, hvilken till och med hade lager i samma hus som ortens läns¬
man, kunnat, denne ovetande, på resor mellan Göteborg _ och sin
hemort försälja mellan 30 och 40 tusen liter om aret af vid parti¬
handel i Göteborg på småkärl inköpt brännvin. Men det är ju
alldeles klart, att om denna § 3 varit sådan, som motionären nu
önskar, hade slaktaren i fråga i alla fall kunnat bedrifva en dylik
försäljning, ty det är ju gifvet, att för en person, som på detta
sätt afyttrar spirituösa, spelar det ingen roll, om han tager hem
spirituosan på småkärl eller i störa kärl; i det senare fallet har
han ju endast att tappa spirituosan i småkärl, som han sedan kan
ställa i sin reskoffert eller hvad han nu har, när han på sina
resor till spekulanterna fraktar spirituosan med sig. Om någon
nu skulle försöka att köpa brännvin på mindre kärl än 250 liter,
så skulle det ju under alla omständigheter, det förstår hvar och
en, vara en lagöfverträdelse. Jag kan således icke finna, att den
af motionären i fråga om § 3 föreslagna förändringen är någon
förbättring, och det är därför, som jag för min del har biträdt
utskottets afstyrkande hemställan.
Hvad vidare angår den af motionären påyrkade ändringen
af § 8, kan jag icke finna annat, än att densamma innebär en för¬
sämring och en mycket stor försämring. I § 8 stadgas nu, att
därest vid något tillfälle brännvin blifvit utborgadt till myckenhet,
för hvilken försäljningspriset understigit 50 kronor, må betalning
därför ej kunna utsökas. Detta vill nu motionären ha ändradt
så, att paragrafen skulle komma att lyda: »Den, som vid utskänk-
ning utborgar brännvin, vare ej berättigad att därför söka betal¬
ning.» Det är ju så, att många endast skrifva till ett brännvins-
bolag efter en viss kvantitet brännvin, och det är ju gifvet, att om
bolaget hade rätt att lagsöka för dessa mindre kvantiteter, skulle
försäljningen gå mycket bättre, och anledningen till att denna
paragraf kommit in i förordningen är den, att man velat skydda
de mindre bemedlade, som icke äro betrodda, från frestelsen att
endast genom att skrifva till bolaget få spirituösa. Nu är det
klart, åtminstone för mig, att många fastighetsägare skulle kunna
få brännvin endast genom att på detta sätt skrifva till bolaget,
om detta på laglig väg kunde utsöka betalningen därför, men
något sådant kan nu icke förekomma. Nu kan icke bolaget skicka
dem någon spirituösa, såvida icke kontanter bifogas. Jag anser
således, att den af motionären föreslagna ändringen af § 8 är
en betydlig försämring.
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
5
N:o 68.
Hvad beträffar den föreslagna ändringen af § 15, så innehåller Om ändring af
den ingenting nytt. Det har alltid varit en intressestrid mellan •?, s och is §§
vinförsäljarne och brännvinsbolagen. Det ligger i brännvinsbola- 1 för ordningen
gens intresse att få det så ordnadt, att vinförsäljarne måste taga anffi^ ^7
allt hvad de köpa ifrån bolagen, då ju dessa därigenom komma *brännvin.
i tillfälle att förtjäna mera. De, som däremot drifva affärer i (Forts.)
spirituösa, importörerna och vinförsäljningsbolagen, vilja, att bränn¬
vinsbolagen skola nödgas taga af dem de varor, som bolagen behöfva.
Det är alltså en intressestrid. Jag kan för min del icke heller
vara med om den ändring, som motionären här påyrkat. Jag kan
icke finna, att förhållandena därigenom skulle blifva på något
sätt bättre i vare sig det ena eller andra afseendet. Motionären
anför såsom stöd för detta sitt förslag bland annat följande —
återfinnes å sid. 6 i betänkandet —: »Som exempel på det för-
skäringssystem, som af en del bolag införts, kan för öfrigt nämnas,
att vid sidan af ett försäljningsbolag i södra Sverige bildats
ett s. k. beredningsbolag af personer, som stå försäljningsbolaget
nära, hvilket beredningsbolag har till enda uppgift att inköpa och
förskära alla varor, som af försäljningsbolaget försäljas.» Om
nu motionärens förslag i denna del skulle antagas, skulle det för¬
hållande, som nu förefinnes på ett och annat ställe, komma att
inträffa öfverallt i landet. Det skulle då vid sidan af försäljnings¬
bolagen komma att bildas bolag af andra personer, som toge hand
om den inköpta spirituosan och förskär de den för att sedan sälja
den till brännvinsbolagen, hvilka då icke kunde erhålla någon in¬
komst på denna förskäring. Det är således icke det ringaste i nyk¬
terhetens intresse, vare sig det blir si eller så, och då kan man
väl lika gärna unna brännvinsbolagen som enskilda bolag denna
handelsvinst. Jag tror sålunda, att man mycket väl kan biträda
utskottets förslag, och med fäst afseende därpå ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Ro in g: Herr talman, mina herrar! Då jag icke hade
tillfälle att bevista det sammanträde i bevillningsutskottet, när
denna motion slutbehandlades, men då jag emellertid vid frågans
förberedande behandling i utskottet yttrade mig i den riktning, som
herr _ Cavalli angifvit i sin reservation, så ber jag, herr talman,
att i största korthet få yrka bifall till denna reservation och
framhålla några skäl, som enligt min uppfattning tala för sådant
bifall.
Som herrarne finna af utskottsbetänkandet, har utskottet ställt
sig afvisande till motionen och speciellt till ändring af § 15,
därför att denna fråga redan förelåg till behandling vid 1905
års riksdag och därför att man ville afvakta någon erfarenhet
rörande effektiviteten af denna lagstiftning. Går man då tillbaka
till 1905 års protokoll och ser efter, hvad utskottet då sade om
den motion, som då väcktes i frågan, så finner man, att utskottet
endast yttrat, att berörda ändringsförslag har utskottet icke funnit
sig böra tillstyrka. Det är det hela. Och hvad erfarenheten be-
H:o 68.
6
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring af träffar, så ber jag få påpeka, att lagstiftningen 1905 icke införde
3, 8 och 15 §§ några nyheter på detta område. För mig är det alldeles uppenbart,
> förordningen påstådda nuvarande missbruken äro faktiska, vi känna
för- alla till ett sorgligt fall i Varberg för några år sedan, och vi
2«* ha nyligen i tidningspressen läst, huru i ett spritbolag i södra
(Pörte) Sverige eu person, som skött rörelsen, mast afsättas till följd åt
förseelser, som kunnat inträffa på grund af bristande kontroll,
och det är otänkbart, att när bolaget får förskära sprit, det skulle
af ett par revisorer kunna kontrolleras, om eller huru mycket
bolaget utminuterat mer af förskärd vara än inköpt sådan. Men,
herr talman, det är icke nog med att enligt min uppfattning kon¬
trollen är otillräcklig. Erfarenheten har äfven visat, att det nu¬
varande systemet i hög grad gynnar de utländska handelsintres¬
sena, att hemligt provisionssystem m. m. sadant florerar. Kon
trollen är enligt min uppfattning dyrbar, men hvad mera är, den
är nästan värdelös.
Då bolagens ändamål är att i sedlighetens intresse ordna och
handhafva försäljningen, men icke att förskära sprit, och då re¬
servationen går ut på att förbättra kontrollen, hvarigenom det
allmännas intresse skulle främjas, så anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
Herr Biesért: Herr talman! Jag ber att fa fästa kam¬
marens uppmärksamhet på en del af hvad herr Jansson i Krake-
rud yttrade nyss. Motionären har yrkat bifall till herr Caval-
lis reservation, som går ut på en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att man måtte få en undersökning till stånd rörande
de oklara förhållanden, som omtalas beträffande § 15 i förord¬
ningen. Det gäller, mina herrar, ytterst ep. strid mellan vin-
handlarnes intressen å ena sidan och brännvinsbolagens intressen
å den andra. Jag erkänner att, då jag först läste motionen, jag
var tveksam, huru jag skulle ställa mig. . Men under ärendets
behandling i bevillningsutskottet kom jag till den öfvertygelsen,
att Riksdagen borde få någon erfarenhet och ha faktiska grunder
att stå på, innan den af läte en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Jag
vill ytterligare fästa uppmärksamheten pa att det här gäller
ändring i en förordning, som ännu icke trädt ^ i kraft utan som
träder i kraft först i slutet pa innevarande ar. Det gäller en
förordning, som undergått Kungl. Maj:ts skärseld och icke en¬
dast detta, utan den har också behandlats af särskildt utskott
i Riksdagen. Under sådana omständigheter finner jag det föga
lämpligt att nu aflåta skrifvelse till Kungl- Maj:t i detta fall.
Jag tillåter mig, herr talman, därför att yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Friherre Hermelin: Herr talman! Jag har tillåtit mig
begära ordet egentligen för att uttala min uppfattning, att de
missförhållanden, som i motionen påpekas, verkligen äro ganska
stora, och att därför motionen enligt min uppfattning hade förtjänat
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
7
N:o 5H.
«tt bättre öde, än som kommit den till del såväl från utskottets Om ändring af
som från kammarens sida. Jag fäster mig särskildt såsom behjär-•*, s och is §§
tansvärdt och beaktansvärdt vid motionärens förslag rörande till- ' förordning^
lägg till § 15, ett tillägg som skulle erhålla följande lydelse: {T
»Bolag ina icke blanda eller förskära brännvin eller vin». Jag
gjorde i går en förfrågan hos en här i staden boende handels- (Forts.)
kemist angående den vetenskapliga betydelsen af ordet »förskära».
Han förklarade, att med »förskära» menas att tillsätta viner eller
spirituösa drycker med sprit. På min förfrågan, huruvida icke
vid sidan af denna betydelse också funnes en populär eller popu¬
lärvetenskaplig tolkning af detta ord »förskära», gående ut på
att därmed skulle förstas tillsättande af spirituösa drycker med
vatten, förklarade han, att detta nog ägde sin riktighet och att
uttrycket »förskära» utgjorde ett mycket tänjbart begrepp. Nu
har man som bekant sökt att slita tvisten på sådant sätt att
med »förskära» förstås, då det gäller utskeppningsorten, att till¬
sätta varan med sprit, men, då det gäller ankomstplatsen, att
tillsätta den med vatten. Én ärad talare yttrade häromdagen
rörande rösträttsdebatten, att denna kammare näppeligen vore rätta
platsen för att verkställa utredningar angående tankelagarna. Jag
tillåter mig följa hans tankegång och vill säga, att denna kam¬
mare icke är rätta platsen för att blotta alla de mysterier, som
mången gång i sammanhang med vin- och spirituosa-affärer dölja
sig å dessa affärers bakgårdar och källare, där sköljda vin- och
spritfat, omröringsspadar och vattenämbar utgöra de yttre syn¬
liga sinnebilderna. Men för att i någon mån som hastigast be¬
lysa dessa förhållanden vill jag redan på förhand nämna, att
hvad jag vill komma till, är att bevisa, att denna förskärings-
praxis tagit så pass stor utsträckning redan vid exportorterna, att
det icke behöfves några vidare åtgärder härvidlag, sedan varorna
kommit till vårt land. Jag skall be att beträffande brännvin och
därmed i lag likställda drycker, jag tänker nu särskildt på den
s. k. konjaken, få anföra några intressanta exempel på huru
denna förädling eller förskäring kan bedrifvas, och i hvilken ko¬
lossal omfattning. Och jag ber om ursäkt om de siffror, jag
anfört, synas gamla och förlegade, men jag har icke haft tid
att söka efter färskare sådana, och de kunna ju i alla fall anses
vara symptomatiska och illustrativa. Man vet af Frankrikes yt¬
terst noggranna statistik, att under 80-talet producerades i Frank¬
rike — alkoholhalten reducerad till 50 °/o — omkring 900,000
liter konjak. Man vet äfvenledes af vår statistik, att under flera
år vid denna tidpunkt importerades till Sverige kvantiteter kon¬
jak från Frankrike, belöpande sig per år till ungefär dubbla detta
belopp. Man står sålunda inför det faktum, att endast till vårt
lilla, folkfattiga land importerades årligen konjakskvantiteter, mot¬
svarande dubbla mängden af hela den konjaksproduktion, som
Frankrikes statistik utvisar. Om man då erinrar sig, att detta
var vid tiden, då den franska handelstraktaten gällde, hvarigenom
Frankrike tillförsäkrade sig en tullnedsättning från 60 till 45
N:o 68.
8
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring a
3y 8 och 15 §§
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
(Forts.)
öre, och om man erinrar sig de kvantiteter, som det här var
fråga om, så ser man genast, att landet genom hvad man skulle
vara frestad kalla en legaliserad tullförsnillning tillskyndades
en förlust, hvilken måste räknas i millioner.
Dessa siffror bevisa, mina herrar, den gamla sanningen, att
så snart det gäller alkoholhaltiga drycker, så blir på många håll
godtrogenheten fullständigt besinningslös, och de hänföra på sam¬
ma gång tanken till den gamla pessimistiska uppfattningen, att
tillgodoseendet af andra länders oberättigade kraf och intressen på
bekostnad af vårt eget lands berättigade och befogade intressen
har blifvit den fixa idé, som under långliga tider varit vårt folks
enda samlande nationella lidelse.
Beträffande nu särskildt vinhandeln kan det icke falla mig
in att här söka undfägna kammaren med några af de legender och
myter, som det påstås att nykterhetstalarne alltför frikostigt
servera sina andäktigt lyssnande auditorier. Jag skall i stället
be att få göra, innan jag slutar, ett enda citat från den mest
objektiva källa, h vilket belyser omfattningen utaf denna rusdrycks-,
särskildt nu vin-, förädling. Englands officielle representant vid
världsutställningen i Wien mr Vizetelly .har gifvit ut, på engel¬
ska statens uppdrag, ett ytterst digert och omfattande verk öfver
världens viner och vinberedning: »Wines of the World». Han ut¬
talade där, bland annat, det påstående att — såsom orden falla sig
— oäkta portvin produceras i en oerhördt stor skala i Portugal och
Spanien medelst flädergummi, benzoeharts, tyska blåbär, förstärkta
med hvad som erhålles vid tvättning och sköljning af brännvins¬
fat, hallonbrännvin, fårblod, salpetersyra och liknande bestånds¬
delar; det använde alla erfarna kemister vid dessa förfalskningar^
Han anför också ett recept i och för tillverkande af portvin.
Och jag skall be att få delgifva kammaren det. Jag skall läsa
upp det långsamt, ifall någon af herrarne skulle vilja till en¬
skild! bruk göra anteckningar: 60 kannor fint, äkta veritabelt
portvin, slottstappning, tillverkas på följande sätt: 21 kannor sprit,
6 kannor sockersirup, 27 kannor vatten, 1 kanna ättika, 4 uns
af Rudkins portvinsolja, 4 uns kinagummitinktur, 4 uns tartari-
syra, 3 kannor körsbärssaft och 3 skålpund kattostblomster. Om
man nu besinnar, mina herrar, att förskäringskonsten tillämpas
uti tämligen stor utsträckning utaf en mängd mellanhänder, som
föra dessa viner och dessa spirituösa drycker i handeln, så kan
man visserligen förklara hvad som eljest ser något egendomligt
ut, nämligen att i hvarje kryddbod här i Stockholm man kan
få köpa fint äkta portvin till 1,25 för helbutelj. Man kan också
— och det är mitt praeterea censeo i detta anförande — fastslå
den sanningen, att vederbörande i utlandet äro så långt hunna
i denna förskäringskonst, att jag tror, att det ligger mycket
uti motionärens och uti särskildt reservantens yrkande, att detta
ärende rätteligen hade bort hänvisas i skrifvelse till Kungl. Maj:t,
för att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida,
med hänsyn till brännvinsbolagens verksamhet, strängare kontroll-
Onsdagen den 15 Maj. f. m.
9
N:o 58.
föreskrifter, än de som gifvits i kungl. förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin, kunna vara erforderliga.
Det berättas, som säkert många af herrarna erinra sig om
en mycket känd och för sin slagfärdi^het med rätta beundrad,
numera framliden stockholmare, att, da han en dag af en gam¬
mal vän blef proponerad att lägga bort titlarna, svarade han
följande: Ja, mig personligen gör det ungefär detsamma, men
det gör mig ondt, när jag tänker på min gamla hederliga far.
I anslutning till denna tankegång skulle jag vilja säga: mig per¬
sonligen kunna dessa kontrollföreskrifter icke närmare beröra, men
det är verkligen för mig motbjudande, att det osunda förvärfsbe-
gäret skall utöfver anständighetens gränser få exploatera den kri¬
tiklösa godtrogenheten.
Herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Den vetenskapliga
utredning, som lämnades af den siste ärade talaren, synes mig
vara mycket belysande. Man kan utaf de upplysningar, som han
lämnade, finna, hvilket stort ekonomiskt intresse denna förskäring
spelar. Följaktligen kan man mycket väl förstå, hvarför impor¬
törerna ovillkorligen vilja få sköta om denna förskäring åt såväl
allmänheten som bolaget. Ty det är gifvet, att dessa importörer
därigenom få en oskälig vinst. Man får således icke förundra sig
öfver deras intresse i frågan. Men jag kan icke alls finna, hvil¬
ken fördel det skulle vara för allmänheten, vare sig importörerna
eller brännvinsbolagen verkställde denna förskäring. Det är det,
som frågan gäller. Och det är därför, som jag för min del icke
kan se något skäl, hvarför kammaren skulle bifalla den ifråga¬
varande motionen.
Den ärade talaren nämnde också om, att man vid förskä-
ringen använde dels vatten och dels sprit. Ja, det är mycket
riktigt. Men om nu spritbolagen skrifva efter några hundra liter
sprit och blanda vatten i det, eller om det sitter en importör
jämte spritbolaget i samma stad och köper denna sprit och slår
vatten i den och säljer den till spritbolaget: hvad blir skillnaden ?
Jo, skillnaden blir den, att denna importören-grossören, som kö¬
per spriten i första hand, tjänar pengar på spritbolagets och all¬
mänhetens bekostnad. Och det är därför, som jag icke har kun¬
nat vara med om motionen.
Körande skrifvelseförslaget kan man ju icke förneka annat,
än att det har goda skäl för sig. Men jag ber att få fästa upp¬
märksamheten därå, att denna lag träder i kraft först nu till
hösten, den 1 november, och att det i denna lag är föreskrifvet,
att Konungens befallningshafvande skall sätta till en särskild
tillsyningsman. Det står i lagen: »För utöfvande af tillsyn öfver
bolagens verksamhet skall Konungens befallningshafvande utse
ett ombud». Således detta har tillkommit till den nuvarande,
redan förefintliga kontrollen. Följaktligen borde man väl, synes
det mig, se tiden an, hvad denna tillsyn kommer att uträtta.
Om ändring af
8 och 15 §§
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
(Forts.)
N:o 58.
10
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring a/Finner man därvid, att den icke är tillräcklig, ja, då bör väl
3, 8 »d t5 §§ vidtagas åtgärder för att kunna få starkare kontroll. J ag ber
* ST«tT- ^oc^- fästa uppmärksamheten därå, att vi aldrig kunna
Säljning tf skrifva en lag, som icke öfverträdes, så länge det finns folk,
brännvin, som icke hesitera att öfverträda lagen, så att något fullkomligt
(Forts.) kunna vi icke åstadkomma här i lifvet, utan de, som behaga göra
underslef och sådant, försöka nog med det i alla fall.
Jag skall därför hålla på det yrkande, som jag gjort.
Herr B i e s é r t: Herr talman! Det kåseri, som friherre Her¬
melin serverade oss, var ju roligt nog och särdeles belysande
med afseende å allt det elände, som äger rum vid den s. k.
vinförskäringen. Men jag kan icke finna annat, än att detta
kåseri hade det felet, att det strängt taget icke hörde till den
sak, hvarom det nu är fråga. Vill kammaren gå motionärens
syfte till mötes, skulle resultatet blifva, att detta elände skulle
hädanefter blifva herrar vin- och sprithandlare förbehållet att
ensjamma utföra.
öfverläggningen var härmed slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag i berörda hem¬
ställan och bifall i stället till den af herr Cavalli vid betänkandet
afgifna reservationen. Herr talmannen, som nu framställde pro¬
positioner å dessa yrkanden, förklarade sig anse det förstnämnda
yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt. Herr Jesperson be¬
gärde emellertid votering; och blef i följd häraf nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande n:o 34, röstar
Ja)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Cavalli vid betänkandet afgifna
reservationen. !
Omröstningen utföll med 147 ja mot 57 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§5.
Härefter föredrogos hvart för sig lagutskottets utlåtanden:
n:o 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillämpning af vissa bestämmelser i den vid inter¬
nationella konferensen i Algeciras år 1906 antagna generalakt;
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
11
N:o 58.
n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af 23 g i kungl. stadgan den
31 maj 1878 angående skjuts väsendet;
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af lagen aen 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; och
n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med dels
förslag till lag angående ändrad lydelse af § 57 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, dels ock förslag
till förordning angående särskild grund för beräkning af röst¬
rätt och utgörande af utskyld eller annan afgift i förhållande till
inkomstbevillning på grund af taxering år 1908.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§6.
A föredragningslistan fanns vidare upptaget lagutskottets ut¬
låtande, n:o 54, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 1 § förordningen angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof.
1 en inom Andra Kammaren af herr K. V. Rydén m. fl. väckt,
till lagutskottet hänvisad motion, n:o 122, hade föreslagits, att
Riksdagen ville för sin del antaga följande förändrade lydelse af
1 § i kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof den 14 april 1866.
1 §. Där Konungen pröfvar----ersättning därför.
Lag samma vare, där i stationssamhälle, vid sågverks-, bruks-
eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge eller lastageplats
eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning bor, eller
å bolag eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhän¬
gande ägoareal uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening
för ekonomisk verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar
behöfver jord eller lägenhet, som ofvan sägs, för uppförande af
samlingslokaler för socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för
folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller lokaler för bedrif-
,vande af sådan handelsrörelse, som omförmäles i 1 § af Lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
Har ägare af flygsandsfält etc. (nuvarande lydelsen).
Utskottets hemställde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade dock fogats reservationer af:
herr Zetterstrand mot utskottets motivering;
herr Jansson i Edsbäcken; samt
herr Lindhagen, med hvilken herrar Nordin och Persson i
Malmö instämt och som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Riksdagen med anledning af förevarande motion ville i skrifvelse
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
N:o 58.
12
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen
de expropria¬
tion.
(Forts.)
i till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfver¬
vägande, i hvad mån och under hvilka villkor expropriation genom
" det allmännas försorg kunde medgifvas i syfte att på landet an¬
skaffa oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, af-
sedda att tillgodose de i motionen afsedda allmännyttiga kulturella
och ekonomiska ändamålen, samt för Riksdagen framlägga det för¬
slag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Rydén yttrade: Herr talman, mina herrar! Denna mo¬
tion, i hvilken mina partivänner inom kammaren instämt, har af ut¬
skottet af styrkts med en motivering, som är mycket kort, och jag¬
vågar också säga: icke synnerligen öfverväldigande genoms någon
rikedom på skäl. Det första skäl, som utskottet anför för afstyr-
kandet af min motion, är detta, att ett expropriationsförfarande för¬
utsätter ett »allmänt ändamål». Utskottet har t. o. m. kursiverat
ordet »allmänt». Jag är ju icke jurist och kan sålunda kanske
ej riktigt förstå alla hårklyfvener, men såvidt jag har läst lagen
rätt, så föreskrifves icke i denna »allmänt ändamål» utan »allmänt
behof», för att expropriation skall få äga rum. Jorden skall af-
stås för allmänt behof.
Om man vill i ordet »allmänt» inlägga den betydelse, att
det skall vara ett statsändamål i detta ords inskränktaste bemär¬
kelse, så vågar jag säga, att den svenska lagstiftningen redan gått
vid sidan om denna princip. Jag behof ver endast erinra om ly¬
delsen af § 1 uti expropriationslagen, i hvilken paragraf vi hafva
föreslagit ändring. Där nämnes bland andra allmänna behof, som
kunna föranleda expropriation, också uttappning eller sänkning
af sjö. Man har sagt mig, att detta möjligen skulle kunna tolka»
så, att uttappning eller sänkning af sjö i detta fall gällde kom¬
munikationssyfte, men lagtexten gifver ingen anledning till ett
sådant förmodande. Vidare vill jag erinra därom, att år 1902
af Riksdagen en lag antogs, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, hvilken gifver ett enskildt bolag rätt
att expropriera jord för framdragande af elektriska ledningar. En¬
ligt min uppfattning är den princip, som utskottet här lägger
till grund för sitt afstyrkande, af den svenska lagstiftningen öfver¬
gifven i och med det, att man redan har gatt in på att ett
enskildt bolag skall få expropriera jord, när med detta enskilda
bolags verksamhet är förbundet ett allmänt behof. Jag håller
för min del på, att man bör läsa lagen, som den lyder. I före¬
varande fall är det fråga om jords afstående för allmänt behof,
och jag skall tillåta mig att just ur denna synpunkt uttrycka de
skäl, som hafva varit bestämmande för oss i vår motion om expro¬
priation af jord för åstadkommande af samlingslokaler.
Det är ju så, att hvarje tid har sina behof. Nya tider skapa
nya behof. Vissa värden, som hafva tillhört gamla tider, förfalla,
Onsdageu den 15 Maj, f. in.
113
N:o 58.
och de nya tiderna skaffa sig nya värden. Den, som vill följa hvad Om ändring i
som rör sig i tiden, skall finna, att de sista 50 åren till den bestämmei-
mänskliga utvecklingen fört ett nytt moment, som i en alldeles"o9ria'
utomordentlig grad tilltvingar sig samtidens uppmärksamhet, och deeXVtl^ma
som ingriper på alla möjliga områden. Det nya, som har till- (F0rta.)
kommit, är föreningslifvet. Det finnes ju i våra (lagar, snart sagdt,
icke ett enda ändamål, för hvilket, om man med kraft vill arbeta
därför, man icke måste sammansluta sig. Detta gäller arbetaren,
när han kämpar för 1, 2 eller 5 öres tillökning på sin timlön. Det
gäller landtmannen, när han vill ha priset på t. ex. sitt smör
förhöjdt eller vill köpa gödningsämnen för billigare pris. Det
gäller vetenskapsmännen, när dessa sammansluta sig i föreningar
för tillvaratagandet af rent vetenskapliga intressen. Detta mo¬
derna föreningsbehof gör sig gällande på alla områden i nuti¬
den; och min öfvertygelse är den, att en af de stora bestående
insatserna i historien under det gångna århundradets sista hälft
är, när allt kommer omkring, just föreningslifvet. Men, mina
herrar, om detta är ett behof, som allt mer och mer tränger sig
fram i förgrunden för alla samhällsklasser, så följer däraf också,
att lagstiftningen måste anpassa sig efter detta föreningsbehof
och åtminstone garantera de allra första betingelserna för ett ord
nadt föreningslif.
Om en förening skall kunna äga bestånd, så måste den ju
— det ligger i sakens natur — hafva en lokal att samla sig
i. Någon nämnvärd svårighet att anskaffa lokal föreligger icke,
när det gäller de besuttna klasserna, landtman såväl som veten¬
skapsmän. Men saken ställer sig helt annorlunda, när det gäller
sådana föreningar, som framför allt bäras upp af de egendoms-
lösa klasserna. Och det är dock en hel del af våra föreningar
för ideell verksamhet, om hvilka detta gäller. Dit hör nykterhets¬
rörelsen. hvilken ju som bekant är en rörelse, som hufvudsakligen
uppbäres af de mindre bemedlade klasserna. Dit hör också ar¬
betarrörelsen, fackföreningsverksamheten.
Vid sidan om dessa nya sträfvanden har uppkommit en an¬
nan samhällelig företeelse, som också växt fram som en frukt
af den ekonomiska utvecklingen. När storindustrien skall bryta
igenom, fordras härför ett stort kapital, och för att ett stort
kapital skall kunna ernås, måste flera kapitalister slå sig tillsam¬
man. Så uppstår den moderna bolagsbildningen. Men dessa bo¬
lag hafva under de gångna åren allt mer och mer växt upp
till att blifva, som man i annat sammanhang sagt, »en stat i
staten». De hafva mången gång sökt att tillämpa en sådan syn
på en mängd af tidens företeelser, att man på fullt allvar börjat
tala om en särskild bolagsmoral. Det utmärkande draget för en
stor del af våra bolag, särskildt uppe i Norrland, är just detta,
att de vid sidan af sig nästan ej tåla någon själfständighet. De
hafva varit en fara för den själfägande bondeklassen; de hafva
sökt på alla möjliga vägar att komma öfver böndernas hemman
och därmed skaffa sig en maktställning, på hvilken intet intrång
N:o 58.
14
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Ports.)
i kunde göras. Och det är alldeles klart, att bolagsväldet vid sia
sida ej har velat tåla arbetarnas associationssträfvanden.
I den motion, som jag har framburit, finnes anfördt ett fall
af bolagsherrars framfart mot en arbetarbefolkning, som ej har
kunnat förskaffa sig de elementära betingelserna för ett före-
ningslif. Den af mig i motionen åberopade skildringen är hämtad
ur eu serie uppsatser, som förekommit i en af hufvudstadens le¬
dande dagliga tidningar; och det är ju möjligt — bolaget bär ju
som bekant sedermera försvarat sig mot vissa saker — att det
finnes en och annan publicistisk utsmyckning, för hvars sanning
vi ej kunna ikläda oss borgen, men dessa beröra i alla händel¬
ser ej det centrala i min motion.
Ljusnebolaget har ej velat upplåta lokal, i hvilken arbetar¬
na kunna träffas; utan dessa hafva för sina sammankomster måst
använda allmänna landsvägen. Men när de här hafva afsändt
ett telegram eller fattat en resolution, som icke fallit bolaget
på läppen, har man börjat iscensätta en förföljelse emot dem,
hvilken slutat därmed att 100-tals arbetare emigrerat till Amerika.
När jag skref min motion, visste jag om en hel del fall,
där bolagen på detta eller liknande sätt huserat mot sina arbetare;
men sedan min motion framkommit, har från olika delar af Sve¬
rige till mig inströmmat en sådan mängd af skrivelser med lik¬
nande exempel från enskilda arbetare, från föreningar o. s. v.,
att det är alldeles uppenbart, att det här föreligger ett ofantligt
stort samhällsbehof. Det är en mängd platser här i Sverige, där
ett föreningslif omöjliggöres därigenom att en och samma person
eller ett och samma bolag är ägare till ett stort 'område; och
det är ej blott Norrland, som det är fråga om i detta fall, äfven
från Skåne, från Småland och från mellersta Sverige, ja, till
och med från trakterna här omkring Stockholm förspörj es det, att
bolag och bruksägare försöka att omöjliggöra arbetarnas föreningslif
genom att helt enkelt hindra uppkomsten af samlingslokaler.
Jag skall icke besvära kammaren med att till stöd för min
motion läsa upp något af de aktstycken, som jag här har med mig,
ehuru bland dem finnas skildringar af den mest bevekande och
rörande art; utan jag kan i detta fall hålla mig till officiella
handlingar. 1 Norrlandskommitténs betänkande finnes bland an¬
nat en redogörelse för svar, som afgifvits på en af kommittén
utsänd fråga, hvilken berör det nu ifrågavarande ämnet. Det är
den 31:a frågan; och den lyder sålunda: »Pläga bolagen vara obe¬
nägna eller i mindre grad än öfriga jordägare villiga att, med
tillmötesgående af lokal efterfrågan efter mindre jordlägenheter
och tomtplatser, från sina hemman afyttra därför erforderlig mark ?»
På denna fråga hafva inkommit hundratals svar. De äro afgifna
officiellt antingen af sockenombuden i de skilda socknarna — dessa
ombud ha varit prästen och ett par af kommunerna utsedda leda¬
möter — eller af länsmän och kronofogdar eller af domhafvandena
i de olika länen.
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
15
N:o 58.
Jag skall icke heller här mycket besvära kammaren med upp- Om ändring i
läsningar. Det torde vara nog att påpeka, att det endast är en bcitdmmel-
mycket liten bråkdel af de inkomna svaren, som säga, att bolagen serna
varit tillmötesgående. Oftast svaras det ungefär, såsom ifrån Nås Je exP™i’na-
i Kopparbergs län: »Man får aldrig köpa en jordlapp af bolagen,
om man än betalte den tio gånger värdet», eller ock, såsom från
Malung i samma län: »Bolagen pläga utan undantag icke afhända
sig någon jord. Ortens framåtgående hämmas härigenom betydligt.»
Jag skulle kunna fortsätta att läsa upp sida efter sida af svar,
som gå i denna riktning, utan annan variation än att från som-
liga platser säges, att bönderna i allmänhet äro benägna att sälja
jord, men bolagen icke. Det är samma förhållande ifrån Kop¬
parbergs läii ända upp till Norrbottens län, där sista svaret,
från Jukkasjärvi socken, lyder sålunda: »Man känner icke något
tillmötesgående från bolagens sida». Jag vill verkligen rekom¬
mendera dessa svar till påseende för den som tror, att i detta
fall icke ett stort och allmänt behof föreligger för dem, som
behöfva skaffa sig tomter för bostäder, för församlingslokaler o. d.
Vi motionärer hafva varit mycket moderata i vår begäran,
i det vi föreslagit, att man icke skulle få expropriera jord annat
än från ^ ganska störa jorddomäner. Ett tusen tunnland hafva
vi satt såsom minimum, för att ett expropriationsförfarande skulle
kunna äga rum, och hafva därmed velat se till, att icke något
intrång på de små jordägames intresseområden skulle ske. Vi
hafva vidare, på det att expropriation af jord icke skulle miss¬
brukas för annat ändamål än här är i fråga, föreslagit, att det
skulle fordras ansökan af minst 25 personer, hvilka bildat en
ekonomisk förening.
Jag tror, att det icke på något sätt varit vanskligt, om
Riksdagen bifallit motionen, sådan den föreligger. Men, som her¬
rarna funnit, är vid detta utskottsbetänkande fogad en reserva¬
tion, i hvilken några af utskottets ledamöter instämt, och i hvil¬
ken man föreslår ^ en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Då jag
anser, att denna fråga är af stor och vital betydelse för utveck¬
lingen af en hel del associationer i Sverige, skall jag gärna bi¬
träda denna reservation, som är framställd och motiverad af herr
Lindhagen.
Jag kan emellertid icke neka mig att taga fakta äfven på
en. annan punkt i utskottets korta motivering, den nämligen, i
hvilken utskottet säger: »Endast för ändamål, som synnerligen
nära, direkt eller indirekt, sammanhänga med statens lif och ut¬
veckling, medgifver svensk lag expropriation.» Mina herrar, så
vidt jag kan se, är det i motionen ifrågasatta ändamålet att bereda
möjlighet för föreningslif, möjlighet för tankeutbyte; detta är
en angelägenhet, som mycket nära sammanhänger med statens
lif och utveckling.
1 går fattades i denna kammare och af Riksdagen i dess
helhet ett beslut, som visserligen jag och många med mig icke
på något sätt vilja rosa, och hvars betydelse jag icke på något
N:o 58.
16
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring i
bestämmel"
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
sätt vill öfverskatta; men, mina herrar, den känslan fanns det
väl hos oss alla i går, att när de nya rösträttsbestämmelserna
hafva trädt i kraft, denna kammare kommer att se ut på ett
annat sätt, än hvad den gör i dag. Det blir många platser, som
då komma att byta innehafvare; och de nya element, som komma
till, äro arbetarne.
Det har kunnat gå i många år att hålla arbetarna undan
såsom en tillbakasatt folkklass; det har kunnat gå att resa upp
den ena gärdesgården efter den andra för att på mångahanda
sätt hindra deras rörelsefrihet, men från den dagen, då de nya
rösträttsbestämmelserna träda i kraft, träda arbetarna in i den¬
na församling som likvärdiga element sida vid sida med de sam¬
hällsklasser, som redan äro här representerade. Det är ett »med
statens lif och utveckling nära sammanhängande intresse», att
arbetsklassen då är i besittning af all den mognad, den sans,
den ansvarskänsla, som en folkets representant måste ålägga sig.
Ju bättre vi sörja för folkbildningsarbete, för tankeutbyte, för
föreningslif, dess bättre komma arbetarna, liksom andra samhälls¬
klasser, att kunna fylla de kraf, som den nya tiden ställer på
medborgarna.
Å detta område tror jag, att bondeklassen har försummat åt¬
skilligt. Hade den skaffat sig organisationer och ^ därmed ^till¬
fällen till lifligare tankeutbyte, så hade den på många områden
varit längre kommen, än den nu är. Det är enligt min uppfatt¬
ning för bönderna ett vitalt intresse att i detta hänseende träda
fram vid sidan af arbetarna och skaffa sig en föreningsrörelse,
som gör dem starka i den ekonomiska och den kulturella kampen.
Det är ett verkligt statsintresse, att ett kulturellt, ett socialt,
ett ekonomiskt uppryckningsarbete kan bedrifvas öfver hela lan¬
det. De nya röstberättigade element, som nu inkallas till med-
arbete i samhället, räkna landtarbetarna som det största antalet.
Det är landtarbetarna från våra stora gods nere i Skåne och på
andra håll, som komma att bilda majoritet i de valkretsar, där
godsen ligga; och därför ligger det vikt uppå, att grefvarna och
baronerna i Skåne och annorstädes ej längre hafva i sin band att
hindra och tillbakahålla hvarje organisation, hvarigenom landt¬
arbetarna kunna erhålla insikt om och förtrogenhet med de sam¬
hälleliga institutioner, i hvilkas vård och utveckling de skola ta-
ga del.
Jag ser uti det beslut, som Riksdagen nyligen fattade, då
fråga var om försäljning af jord i Trollhättan, en skymt af vak¬
nande känsla från samhällets sida i detta afseende. När vi då
beslöto om rätt för kanal verkets styrelse att försälja tomter,
så ingick i detta beslut bland annat, att mark skulle af svenska
staten gratis upplåtas för samlingslokaler, alltså för »folkets hus»,
för nykterhetslokaler och andra samlingsplatser, som kunna be-
höfvas i detta arbetarecentrum.
Jag tror för min del, att denna kammare skulle visa en god
uppskattning af de folkliga och kulturella sträfvanden, som ut-
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
17
N:o 68.
märka den närvarande tiden, om den icke gjorde såsom Första Om ändring i
Kammaren i går, då den utan vidare afslog motionen. Första bestämmei-
Kammaren har nu två, tre dagar diskuterat sig själf på ett mycket serna angåen-
ingående sätt, och i går ställde den sig på afskrifning. Denna kam- de txPr°r,ria-
mare kommer däremot att allt framgent bilda tyngdpunkten i (.f .
vart politiska Rf. Arbetare och bönder komma här att bestämma ° '
framtidens Sverige. Det skulle, enligt min uppfattning, vara ett
fodt omen för ett blifvande samarbete, om landtmännen, om denna
ammare, i hvilken landtmännen utgöra det öfvervägande flertalet,
ville visa det förtroende mot de element i samhället, som snart
skola sitta vid deras sida, att de bifölle den reservation, som fram¬
ställts af herr Lindhagen och till hvilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.
I detta anförande instämde herrar Branting, Lindqvist, Blom¬
berg, Larsson i Västerås, Eriksson i Grängesberg, Carlsson i Malm¬
berget, Nyström och Kropp.
Herr Zetterstrand: I likhet med lagutskottets majori¬
tet har jag varit^ med om att hemställa, att förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då min mo¬
tivering härför var något olika mot utskottets, skall jag i detta
hänseende be att få säga några ord. Expropriation är, som vi
veta, ett vapen, som måste finnas, men som å andra sidan icke
alltför mycket användes. I vår nuvarande svenska lag äro be¬
stämmelserna angående expropriation sådana, att vi måste säga,
att expropriation icke på långt när så ofta, som önskligt vore,
kan tillämpas, och jag tror, att de äro mera inskränkta, än hvad
förhållandet är i andra länder. Nu är förhållandet det, att vi en
gång förut under denna riksdag af låtit en skrifvelse rörande expro¬
priation. Detta skedde vid behandling af herr Lindhagens och
Olssons i Blädinge motioner. Det hade efter mitt förmenade varit
lämpligt, att den nu föreliggande motionen blifvit behandlad i
sammanhang med nämnda motioner, ty den står onekligen med
dem i nära sammanhang. Riksdagen begärde då i skrifvelse, att
Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till åtgärder, särskildt med
anlitande af expropriation i ändamål att vid fiskelägen, stations¬
samhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd be¬
folkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt
än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller
för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Skulle denna
skrifvelse föranleda till de äskade lagstiftningsåtgärderna, kan
jag icke finna annat, än att de önskemål, som här af motionären
ifrågasatts, skulle i mycket stor utsträckning kunna bifallas. Ty
i och med det att ett samhälle får i sin hand att expropriera om¬
råden till tomter och sedan själf sälja dessa tomter åt enskilda, lärer
väl icke någon svårighet uppstå för vederbörande föreningar att
från dessa enskilda personer förvärfva lokaler, lämpliga till olika
kulturella och ekonomiska ändamål. Att motsätta sig upplå-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 58. 2
N:o 58.
18
Onsdagen den 15 Maj, f. in.
Om ändring i tande af dylika lokaler anser ja g vara ett stort fel, men, som
bettämmel- sagdt, på expropriationens väg, på den väg, som Riksdagen anvisar,
»ernå angåen- pommer ett sådant motsättande att förebyggas ock möjlighet be-
de expropria- redas er}la|]a lämpliga lokaler öfverallt på landet, där samman-
‘um- trängd befolkning bor eller kan uppstå. Jag inser, att detta icke
(lorta.) pommer att leda till hvad motionärerna tänkt sig. De hafva
nämligen ansett, att äfven, där det icke finnes sådan sammanträngd
befolkning, erforderlig expropriation skulle kunna ske. Jag undrar
dock, om man icke går väl långt, om man å platser, där det
icke finnes någon sammanträngd befolkning, skulle medgifva ex¬
propriation för detta ändamål. Medgifver man för sådant ändamål
expropriation, skulle också expropriation i lika hög grad erfordras
för erhållande af bostadsplats. Sålunda skulle, om man går den
vägen, expropriationssystemet behöfva utvidgas i ännu högre grad,
än någon här föreställt sig. Jag tror emellertid, att när man öiver-
går från de nuvarande trånga bestämmelserna rörande expropriation,
bör man icke i ett enda tag bestämdt uttala sig för att ^gå längre,
än Riksdagen gjort i sin förut under denna riksdag aflåtna skrif¬
velse. Det är på denna grund, som jag, ehuru jag behjärtat ända¬
målet med motionen, icke kan annat än biträda utskottets hem¬
ställan, till hvilken jag, herr talman, yrkar bifall.
Herr Lindhagen: Herr Zetterstrand har som det för honom
bestämmande skälet, hvarför han biträdt utskottets förslag, fram¬
hållit, att det ändamål, som motionärerna velat vinna, sannolikt
till ganska afsevärd del redan vunnits genom den riksdagsskrivelse,
som tillkom på grund af motioner af herr Olsson i Blädinge och
mig. Det är så med denna motion, att den närmast afsåg expro¬
priation af bostadstomter i samhälle» med sammanträngd befolk¬
ning, och det kan ju hända, att en sådan lagstiftning också i til¬
lämpningen kan leda därtill, att det blir expropriation äfven af
mark för sådana här ändamål, ehuru det icke uttryckligen utsagts
i riksdagsskrivelsen. Men man får i denna fråga icke blott halla
sig till sannolikheter, utan man vill hafva visshet.
Vidare sade herr Zetterstrand, att det enligt hans uppfattning
vore att gå väl långt, om man skulle utsträcka den expropriations¬
rätt, som här är i fråga, äfven till landet. Skall någon skillnad göras,
skulle jag emellertid snarare vilja säga tvärtom. Till en början
är ju ändamålet hufvudsak, och vare sig detta ändamål behöfver
tillgodoses, där det finnes sammanträngd befolkning eller icke,
är det väl lika viktigt. Men särskildt på landsbygden, där det icke
finnes sammanträngd befolkning, vill man ju så mycket som möj¬
ligt uppmuntra folk att bo kvar, så att icke alla rusa till städerna.
Det är särskildt där, som man nu bör se till, att de kunna finna
den trefnad och sammanhållning, som göra, att de kunna finna sig
i att bo kvar på landsbygden och icke längta till städerna. Jag
tror således, att de af herr Zetterstrand åberopade skälen icke leda
till målet annat än i undantagsfall och i alla händelser icke alls
tillgodose hehofvet på landsbygden, hvilket här är hufvudsak.
Onsdagen den 15 Haj, f. m.
19
N:o 68.
Hvad saken för öfrig! angår, har jag vidlyftigt ungifvit mina Om ändring i
motiv i mm reservation, och dessa hafva ytterligare utvecklats af bettämmei-
en utaf motionärerna. Jag skall därför, herr talman, inskränka mig,erna ««»“««■
till att yrka bifall till reservationen. de ™Proi‘«a-
tion.
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Kjellberg, Wavrin- ^ort8'-
sky i Stockholm, Furst, Karlsson i Fjät, Jansson i Edsbäcken och
Wijk.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Då jag för min
del varit med om denna utskottets hemställan, skall jag anhålla att
få gifva skäl därför.
Den förste talaren uppehöll sig vid den utveckling, förenings-
lifvet tagit under de senaste årtiondena, och det allmänna behof att
bereda väg för detsamma, som gör sig gällande. Däruti har talaren
alldeles rätt. Det uppspirande föreningslifvet och särskildt förenings-
lifvet inom arbetsklassen är en mycket mäktig och, enligt min me¬
ning, äfven samhällsgagnande faktor, som vi på senaste tiden fått
att räkna med. Det är därför riktigt, att man bör tillgodose dess be¬
hof af samlingslokaler, såvidt möjligt är. Enligt mitt förmenande
bör man sålunda med glädje hälsa det beslut, som statsmakterna för
någon tid sedan fattade och som den förste talaren äfven berörde,
nämligen afl, vid kronans tomtupplåtelser vid Trollhättan också
a±satts tomter för sadana ändamål, som här äro i fråga. För min del
har jag också alltid varit af den åsikten, att man°icke bör lägga
hinder i vägen eller försvåra för fackföreningarna eller andra för¬
eningar, särskildt ibland arbetarna, att skaffa sig lokaler. I det
län, jag förut tillhörde, sökte jag att i min mån underhjälpa dylika
bemödanden. Så. t. ex. i fråga om s. k. folkets hus, både i Eskils¬
tuna och Nyköping. De svårigheter, som det där gällde att undan¬
böja, voro dock af annan art än de, som här blifvit berörda;
jag vet nu visserligen icke, huruvida man sedermera kommit till
något resultat, enär jag icke fatt tillfälle att taga reda därpå.
Men det är en annan fråga, huruvida man för ifrågavarande
ändamål verkligen bör tillgripa expropriationsinstitutet. Det exis¬
terar i var tid en ganska stor benägenhet att utsträcka expropria¬
tionsrätten, och det ser ut, som om så skulle komma att ske allt
mer och mer. Denna sträivan utgår icke blott från deras sida, som
vilja, som man säger, socialisera grundegendomen, utan äfven från
industriellt och storkapitalistiskt håll, där man vill använda ex¬
propriationsrätten till att erhålla lättare tillgång till vissa pro¬
duktionsmedel och produktionsmöjligheter. En produkt af sistbe-
rörda sträfvan är den lag, som den förste talaren berörde, nämligen
lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
af den 27 juni 1902, i hvilken expropriationsrätten utsträckts att
omfatta äfven industriella ändamål, sa att den kan begagnas af
enskilda bolag. När denna lag beslöts, Stod jag på deras ståndpunkt,
:som ansågo, att den gick för långt, således på samma sida som reser¬
vanten, herr Lindhagen. Jag yttrade mig visserligen icke vid
Nso 58.
20
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
om ändring i detta tillfälle; men jag hade gjort det år 1900, då det jämväl
bestämmel- gällde ett liknande förslag om utsträckning af expropriationsrätten.
tema angåen- p)e» pan måhända icke vara ur vägen att erinra om, hvad hem
deexpr°Pr,a- Lindhagen sade i det yttrande han då, år 1902, hade, i hvilket
yttrande jag för min del såväl då som nu är fullkomligt ense med
1 ‘ honom. Han säger bland annat: »Jag kan därför icke vara med.
om att, såsom utskottet hemställt, redan nu utsträcka expropria¬
tionsrätten ensidigt till storindustrien med förbigående af små¬
industrien, utan jag tror, att denna rätt tills vidare bör inskränkas
att gälla blott för ett allmänt ändamål och att endast den industrien,
som fyller ett sådant ändamål, skall nu få expropriationsrätt.»
Där talar äfven han således om »allmäntändamål». Då är frågan:
hvad menar man med »allmänt ändamål» eller »allmänt behof»
— jag ger den förste talaren rätt uti att lagen talar om »allmänt
behof», men det är enligt min mening detsamma. — Hvad menas
med detta? Jo, enligt mitt förmenande visserligen ej^ blott ett
statsbehof, ett samhällsbehof, utan därutöfver äfven något mera,
nämligen ett behof, en institution, inrättning eller företag, som kan
gagna alla personer inom en viss omkrets, som kunna komma i fråga
att begagna sig däraf, de ma tillhöra den ena klassen eller den
andra, såsom t. ex. kommunikationsleder, järnvägar, vattenleder,
eller hvad det kan vara, som alla personer, som därtill äro i tillfälle,
kunna begagna sig utaf. Detta är åtminstone enligt mitt för¬
menande den uppfattning, som ligger till grund för stadgandena
om expropriationsrätten, sådana de affattats i var lagstiftning.
Det synes mig dock, det maste jag erkänna, att härifrån i viss
mån afsteg gjorts genom 1902 års författning om elektriska an¬
läggningar. Expropriation är sålunda icke förbehållen uteslutande
för statens ändamål och statens behof, utan kan tjäna äfven andra
behof, men det måste dock, ännu så länge åtminstone, vara ett
allmänt behof.
Nu kan jag icke finna, att det behof, som det har galler,
verkligen är i den meningen ett allmänt behof. Dessa folkets hus
eller andra liknande föreningslokaler, som det här är fråga om,
äro afsedda att begagnas af en viss samhällsklass. Det finnes
äfven andra föreningslokaler, som äro afsedda att användas _ af
andra samhällsklasser, men äfven dessa lokaler äro ej — jag
tänker på missionshus och dylika — afsedda att tillgodose ett
sådant behof, som jag för min del kan kalla allmänt. Jag ogillar
visserligen på det allra högsta alla försök att på det sätt, som i mo¬
tionen framdragits, stäcka föreningsrätten, och jag tror, att det
hamnar sig och hämnar sig grymt på dem, som söka så gorå.
Men att för att förekomma detta gå med på en utsträckning
af expropriationsrätten, det tror jag icke att man ännu är mogen
för. Jag anser, att man öfver hufvud med afseende å utsträckning
af expropriationsrätten får gå mycket varligt till väga. Om man
nu utsträcker denna» rätt a-t det här kallet, far man kanske en
annan gång svårt att afvisa ett dylikt anlopp från storkapita-
listiskt håll eller något annat hall, man kan nu icke veta hvilket.
Onsdagen den IB Maj, f. m.
21
N:o 58.
Därför synes det mig, som om försiktigheten bjuder att icke
bifalla den föreliggande motionen, och lika litet det föreslagna
-skrifvelseförslaget. Hvart man kan komma, det visar sig tydligt
däraf, att här föreslås expropriation ej blott för föreningslokaler,
utan äfven för lokaler till handelsbodar, låt vara till förmån
för kooperativa föreningar. Det kan dock lätt bli ett konkurrens¬
syfte, som härvidlag kan göra sig gällande. Äfven jag finner det
vara synnerligen angeläget, att de kooperativa föreningarna upp¬
muntras, men jag tror det vara mycket betänkligt att medge
dem rätt till expropriation för handelsbodar.
Nu invänder man: Det är ju Kungl. Maj:t, som skall pröfva;
Kungi. Maj:t sitter inne med rätten att vägra eller bifalla i
detta fall. Ja, detta är sant, men här gäller det själfva princi¬
pen — huruvida man skall gå så långt utöfver de hos oss nu gäl¬
lande grundsatserna i detta afseende.
Här har talats om, att Riksdagen förut i år skrifvit och
begärt expropriationsrättens utsträckande. Ja, detta är riktigt,
och det har ju också framhållits i hvilket hänseende det har skett,
men efter mitt förmenande är det tydligt och klart, att det här
.gällde ett allmänt behof, som skulle tillgodoses. Där var det
sålunda ett väsentligen annat förhållande än här.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Enligt min uppfatt¬
ning kan icke förnekas, att hvad motionen här afser kan rubriceras
såsom ett allmänt behof. Jag begärde därför ordet närmast med
anledning af hvad -herr Widén yttrade i motsatt riktning. Det
finnes ju större industriella anläggningar med flera hundra ar¬
betare, där arbetsgifvaren disponerar öfver vidsträckta områden
af marken milsvidt omkring. Man kan då mycket väl tänka sig,
att dessa arbetare vilja på ett fritt och otvunget sätt utbyta
tankar om de frågor, som röra sig i tiden. Man kan äfven tänka
sig, att de för detta ändamål önska få ett föredrag af någon person,
som de anse äga speciell kunskap i dessa frågor och förutsättningar
att gifva dem en vidare och större inblick i desamma. De vilja
då gifvetvis, att denna person kommer till platsen för att de skola
få åhöra hans föredrag. Men det finnes icke någon lokal, som de
disponera öfver, utan de äro hänvisde till att vända sig till för¬
valtningen för att få disponera någon af verkets egna lokaler.
Men i samma ögonblick inträffar det — åtminstone ligger den
frestelsen nära till hands — att den, som disponerar öfver dessa
lokaler, gör sig till förmyndare eller censor öfver hvad som får
yttras eller talas. Här menar jag, att det är ett allmänt intresse,
som trädes för nära. Jag anser, att arbetsgifvarens rättigheter
icke böra sträcka sig så långt, att han kan på det sättet bestämma,
hvad arbetarna skola få tala öfver eller icke tala öfver, hvilken
föredragshållare de skola få använda eller icke använda. Här
synes det mig, att ett allmänt behof förefinnes, och detta allmänna
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
N:o 58.
22
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring i behof trädes för nära, om en enskild person vill på detta sätt
bestämmel- gorå sig till ändlig förmyndare för sina arbetare.
stma angåen- Genom ett bifall till den reservation, som herr Lindhagen bär
6 eX^ion>rl<l foga! till betänkandet, har ju hvad motionärerna föreslagit blifvit
(Forts.) i afsevärd grad begränsadt; däri talas endast om byggnader, af-
sedda att tillgodose allmännyttiga kulturella och ekonomiska ända¬
mål. Och jag kan icke finna, att det ligger någon fara i att
bifalla reservationen. Från min egen hemort, från min egen val¬
krets har jag erfarenhet, att föreningar, som uppfört byggnader
på ofri tomt, blifvit trakasserade, då de vid ett eller annat till¬
fälle upplåtit sina lokaler åt föredragshållare, som icke varit
för vederbörande arbetsbefäl eller förvaltning behagliga. .1 ag anser
därför, att det vore önskvärdt, om man kunde bereda möjlighet
för arbetarna vid dylika verk att åtminstone skaffa sig en plats,
där de vore säkra att kunna fritt uttala sina meningar och fritt
utbyta tankar, och där de disponerade både öfver sig själfva
och öfver den lokal, där de befinna sig.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till
herr Lindhagens motion.
Herr Lindley: Herr Widéns förklaring tarfvar väl ändå en
liten rättelse. Med allmänt behof kan jag icke tänka mig, att
han menat något annat än ett allmännyttigt behof, och ett all¬
männyttigt behof behöfver icke omfatta hvarje inom kommunen,
kretsen eller distriktet boende person. Kyrkor och missionskapell
kunna också hänföras till allmännyttigt behof, men fylla tydligen
icke ett allmänt behof. Det är ju faktum, att det finnes många
personer, som icke bruka dem och icke bevista de andaktsöfnin-
gar, som hållas i dessa kyrkor eller missionskapell. Ett fängelse
kan ju ock hänföras till ett allmännyttigt behof, men det kan
icke anses fylla ett allmänt behof.
Jag har kommit att tänka på en dag tio år tillbaka, då jag
reste upp till just den plats, som blifvit lagd till grund för denna
framställning, Söderhamn. Det är nämligen tio eller kanske elfva
år sedan stufveriarbetarna där organiserade sig. De hade bildat
en förening och jag kom dit för att taga hand om den. Nu voro-
en del af de arbetare, som tillhörde föreningen, bosatta på Ljusne-
området, och då distansen från Ljusne till Söderhamn eller, rättare
sagdt, Stugsund är några kilometer eller så — jag vet ej bestämdt
hur lång den är — så skulle i stället för att de allesamman
skulle vandra in jag gå ut dit. Det var en ruskig höstkväll, det
regnade våldsamt, och då jag kom dit ut, fanns icke någon annan
plats att hålla till på än öppna landsvägen. I sista hand företoge
sig arbetarna att skaffa båtar och ro ut på en holme långt ut i
skärgården, där det fanns en gammal lada. Så hemlighetsfullt
måste det försiggå, detta stora möte, och dock gällde det blott en
anslutning till föreningen af stufveriarbetarna, som strängt taget
ej hörde till verkets arbetare. Man måste sätta sig i båtar och
ro ut till holmen och stoppa igen alla fönster och gluggar på ladan,
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
23
N:o 68.
för att ljusskenet icke skulle synas, och på det mest hemlighets- Om ändring i
fulla sätt måste man tala vid dessa människor och ordna de beMmmei-
angelägenheter, som berörde alla gemensamt. Och nå^ot dylikt Wo-"
kan fortfarande äga bestånd den dag som i dag är, sa att jord- e exf™npr'a
ägaren icke låter arbetarna få en jordbit så pass stor, att de kunna (forts.)
uppföra ett hus, där de kunna samlas och rådpläga om sina ange¬
lägenheter. Ja, detta förhållande existerar äfven på andra platser
än den närmast afsedda.
Jag tror därför, att Riksdagen bör gifva en opinionsyttring
genom att acceptera reservationen.
Herr Åkerlund: Den ifrågasatta expropriationsrätten be¬
rör visserligen endast större egendomar, men med den tendens, som nu
gör sig gällande att så mycket möjligt eller rättare helt ;och
hållet taga bort jordområdena från de nuvarande ägarna, kunna
vi litet hvar vara förvissade därom, att, om vi beträda denna väg,
det icke dröjer länge, förrän äfven de små hemmansägarna bli ut¬
satta för expropriation. Vi, som litet hvar arbeta för främjandet
af det mindre jordbruket, lära icke kunna göra det genom att
följa ett sådant system.
Ingen är ifrigare än jag att söka så mycket i min förmåga står
medverka till, att jord må bli tillgänglig för så många, som önska
erhålla sådan i hela vårt land, såväl för föreningar som för andra
ändamål. Hvad Norrland särskildt beträffar — och förslaget afser
väl egentligen eller åtminstone hufvudsakligen de norrländska bo¬
lagen, kan jag tänka mig — så få vi där snart en arrendelag och
häfdelag, som väl egentligen är af sedd att tvinga jordägarna, de
stora bolagen, att afstå från en betydlig del af de inägor, som
tillhöra dem. Då lär det icke bli så synnerligen svårt att er¬
hålla jord för olika syften. Om framställningen kommit så, att
vederbörande själfva begärt bistånd af det allmänna för förvärf¬
vande af jord till sådana ändamål, då skulle jag icke haft något
att invända, men att utvidga expropriationsrätten på sådant sätt,
att folk inom alla läger af jordägareklassen skulle vara alldeles
rättslösa, det kan jag icke anse vara något framsteg, och jag
tror icke heller, att det skall gå så lätt att genomdrifva det.
Nej, jordbruk är sannerligen icke en alltför luktrativ affär förut,
för att man skall försvåra det på det sätt, som nu föreslås.)
Det är visserligen sant, att en sådan expropriation icke får
komma till stånd utan att Kungl. Maj :t pröfvar sådan nödig. Ja,
mina herrar, hvad betyder i det fallet Kungl. Maj :ts pröfning?
Det blir en sådan populär sak, att det sannerligen icke blir rådligt
eller trefligt för Kungl. Maj:t att säga nej. Och för öfrigt beror
det alldeles på, hvilken Kungl Maj:t,. som har hand om tömmarna.
Jag skall icke besvära kammaren vidare, utan anhåller blott
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Rydén: Herr talman! Blott ett par ord med anled¬
ning af hvad den siste ärade talaren här yttrade. Det förekommer
ju stundom, det knepet här i kammaren, att man söker skrämma
N:o 58.
24
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen
de expropria¬
tion.
(Forts.)
i folk, när det är fråga om att införa något nytt. Jag kan icke
neka till, att jag fick den uppfattningen, att den förre talaren
' sökte skrämma våra mindre jordbrukare med en expropriationsfara,
riktad mot dem. Men det säger ju sunda förnuftet, att den första
förutsättningen för, att det skall finnas behof af samlingslokaler,
är, att mycket folk bor på en plats. En liten hemmansägare sys¬
selsätter i sitt lilla jordbruk icke en så stor arbetsskara, att hos
denna uppstår något behof af samlingslokal.
Det är i två fall ett dylikt behof skapas. Det ena är, där
det finnes en sammanträngd befolkning, såsom i industri- och bruks¬
samhällen, vid fiskelägen och dylikt. Hvad sådana samhällen vid¬
kommer, har ju Riksdagen nu i år aflåtit en skrifvelse i syfte
att få dessas tomtfrågor ordnade. Det andra fallet är, där stora arbe-
tareskaror sysselsättas af stora jordarbetsgifvare, såsom å de stora
bolagens egendomar och å de stora godsen. För dessas vidkommande
kan man ju, såsom i debatten här skett, uttala alla möjliga plato¬
niska önskningar, men vi måste väl ändock medgifva, att det i
närvarande ögonblick icke finnes någon som helst utsikt för, att
förhållandet skall blifva annorlunda, om icke lagstiftningen in¬
griper. Vi se ju, huru det i detta afseende förhåller sig rundt
om i landet, och det synes verkligen icke vara möjligt att få
saken ordnad med mindre, än att en lagstiftning i ämnet kommer
till stånd. Det är således väsentligen i fråga om de stora bolags-
egendomarne och de största godsen, som behof af samlingslokaler
för arbetarebefolkningen uppstår, och därför behöfver man icke
skrämma småbönderna med, att hela Sveriges jordbruk här sväfvar
i fara. Det är, det upprepar jag, icke fråga om att uppföra
»folkets hus» hos småbönderna, utan på platser, där det finnes
mycket folk.
Gentemot hvad herr Widén här yttrade vill jag äfven säga,
att om den lagstiftning kommer till stånd, som vi med den ifråga¬
satta skrifvelsen åsyfta, blir ju samma rätt tillförsäkrad alla
samhällsklasser och icke någon särskild sådan. Alla ekonomiska
föreningar med 25 medlemmar, oafsedt hvilken samhällsklass dessa
tillhöra, skulle få rätt att, under vissa förutsättningar och om
Kungl. Maj:t finner skäl därtill, expropriera den jord, som för
bedrifvande af föreningens verksamhet är behöflig. Jag tror också,
att det i framtiden kan hända, att det blir ungefär så, som läns¬
styrelsen i Malmöhus län antyder i sin sista femårsberättelse, näm¬
ligen att den dagen kommer, då »folkets hus» icke blifva så
fruktade, utan demokratiseringen i samhället har blifvit så stark
och djup, att »folkets hus» komma att blifva samlingsplatsen äfven
för andra än arbetare, kanske för alla samhällsklasser.
J ag glömde att i mitt anförande nyss särskildt motivera, hvar¬
för vi föreslagit, att kooperativa handelsföretag skulle få rätt
att begagna sig af expropriationsförfarandet. Jag har här i min
hand ett kontrakt mellan Söderfors bruks aktiebolag och en af
dess arbetare. I detta kontrakt — det är t. o. m. i original —
förekommer bland annat en punkt, som lyder sålunda: »Handel
Onsdagen den 15 Maj, f. in.
25
N:o 58.
får ej å tomtplatsen idkas. Utan jordägarens tillstånd får ej hyres¬
gästen emottaga eller främmande personer inhysa.» Detta kon-
traktsformulär är gemensamt för en hel del af de stora bolagen
uppe i Norrland. I kontrakt, som gäller jordupplåtelse för bygg¬
nadstomt, står, att handel icke får förekomma å området. Man
har det visserligen ofta så ordnadt, att bruket eller brukets tjänste¬
män ha uppsatt en affär, och det kan hända, att man gör som
i Ljusne: där har man kallat det för arbetarnas affär och arbe¬
tarna ha en aktie eller två eller så; men aktiemajoriteten ligger
i bruksdisponentens och brukstjänstemännens händer. Man har
dessa affärer och på grund af de uppgjorda kontrakten är upp¬
sättande af någon annan affär på den platsen omöjliggjordt, och
dessa monopoliserade affärer kunna faktiskt sätta hvilka priser
de än vilja å lifsmedlen. Det är också en känd sak, att de s. k.
bruksaffärerna och bolagsaffärerna ej sällan laborera med så ofant¬
ligt höga lifsmedelspris, att de rent af närma sig utpressning
mot befolkningen på platsen. Ett sådant förhållande existerar
på många ställen i Norrland enligt hvad de meddelanden utvisa,
som däruppifrån kommit mig till hända. Jag känner äfven till.
hurusom det var på alldeles samma sätt vid ett glasbruk nere
i Småland. Bruket hade där handeln, till dess att arbetarna för
ett par år sedan fingo hos en välvillig bonde, en half timmes
väg från själfva bruksområdet, hyra en torparstuga, där de kunde
sätta i gång en kooperativ affär. Där hade arbetarna den för¬
månen, att en kvarts mil från bruket fanns en bonde, som visade
dem tillmötesgående! Men uppe i Norrland, där bolagen äga mils¬
vida områden omkring själfva den plats, där arbetarebefolkningen
bor, är ju denna befolkning praktiskt taget helt och hållet i bo¬
lagens händer, och det är för sådana fall och endast för dem,
som vi ha begärt, att expropriationsrätt skall inträda. Icke får
hvilken privat handlande som helst rätt att expropriera jord; det
måste vara en ekonomisk förening, som vill drifva kooperativ
handelsverksamhet enligt de former, som äro närmare utstakade
i lagen om föreningar för ekonomisk verksamhet.
Herr Sandin i Grums instämde häruti.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Om jag icke missförstod herr Åkerlund, hade han vissa betänk¬
ligheter att här gå med på motionärernas förslag just med hän¬
syn till de mindre jordbrukarna. Jag vill då endast framhålla,
att en sådan lagstiftning som den här ifrågasatta skulle väl antag¬
ligen aldrig behöfva tillämpas gentemot en mindre jordbrukare,
utan endast gentemot de stora bolagen och de stora godsens inne¬
hafvare.
Jag var förliden höst med om att inköpa tomt till ett fol¬
kets hus på den plats, där jag bor. För detta folkets hus, som
säkerligen blir ett bland de största på Sveriges landsbygd, in¬
köpte vi icke mer än 1,000 kvadratmeter; större områden behöfva
icke i dylika fall komma i fråga, och därför torde de exproprieringar,
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
N:o 58.
26
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
som där kunde komma till stånd, aldrig vara af någon betydelse
för jordbruket. Vi ha dessutom i den del af Sverige, hvarifrån
jag är, gjort den erfarenheten, att de små jordbrukarna gärna
och med nöje afstå en del af sin jord till tomt för ett folkets
hus, och man behöfver alls icke tillgripa något expropriationsför-
farande för att komma till tals med dem, utan det är för att
komma till tals med de stora bolagen och bruken, som vi behöfva
denna lag.
Det har nu sagts, att det här icke gäller ett allmänt intresse
eller ett allmänt ändamål. Jag ber då att få peka på en socken,
som ligger i närheten af den, jag tillhör, nämligen Säfsnäs socken.
Denna räknar öfver 3,000 invånare; all jord i socknen utom några
få bondgårdar i en utkant äges af ett bolag eller står åtminstone
under en gemensam bruksstyrelse. Denna bruksstyrelse är ensam
bestämmande i kommunalt hänseende. Det finnes där en kyrka
och några skollokaler, men dessa få icke användas för några
som helst andra ändamål än de, hvarför de äro uppförda. Där
finnes icke något bönhus eller någon annan offentlig samlings¬
sal, utan när t. ex. en predikant kommer dit och vill hålla ett
missionsföredrag, får han hålla till i en snickerifabrik, hvilken
då upplåtes som lokal. Nu vill jag fråga herrarne: hvem är
det, som skall afgöra, om det är fråga om ett allmänt behof:
är det den lilla klick kapitalister, som äga Säfsnäs, eller dessa
3,000 männskor, som bo där? Jag undrar, om icke dessa män¬
niskor ha behof att någon gång få samlas till öfverläggningar om
saker, som intressera dem, och om icke detta är ett allmänt intresse
i högre grad, än att ett litet fåtal får äga all jorden och säga ifrån:
I fån icke några hundra kvadratmeter på något ställe inom hela
socknen, där I kunnen bygga eder en samlingslokal. Jag kan
icke förstå annat, än att, då statsmakterna ha lämnat enskilde
rätt att få besitta all jord inom en socken, statsmakterna ° väl
äfven bör gifva dem, som bo inom socknen, rätt att få några
kvadratmeter, där de kunna uppföra en samlingslokal åt sig.
Jag tror, att detta är ett allmänt intresse, ett intresse, som berör
alla samhällslager. Nu är det så, att de lokaler, som hittills
funnits inom socknen, användts af de förmögna, när de någon
gång behöft dem för sina sammankomster, men de fattiga, den
stora massan, får icke använda dem för sina möten. Skall det
bli full rättvisa, måste alla samhällslager lämnas tillfälle att
kunna skaffa sig samlingslokaler.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herr Starbäck.
Herr Sundström: Herr talman! Jag tror, att det skulle
ha varit synnerligen lyckligt, om motionärerna icke i sin motion
inblandat tidningsartiklar, som stått att läsa i en här i hufvud-
staden utkommande daglig tidning. Dessa tidningsartiklar ha syn¬
barligen skrifvits af en person, som icke betraktat förhållandena
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
27
N:o 58.
i Ljusne med den opartiskhet, som man haft rättighet att fordra.
Då motionen till en stor del berör dessa förhållanden, skall jag,
herr talman, anhålla att med några ord få belysa de uttalanden, som
i tidningsartiklarna i fråga blifvit gjorda.
Motionärerna resonera tydligen på följande sätt. Den social¬
demokratiska ungdomsklubben vid Ljusne önskade år 1905 hålla
ett möte med demonstrationståg vid invigningen af sin fana. De¬
monstrationståget vägrades emellertid. Föreningsrätten vid Ljusne
blef sålunda af förvaltningen inskränkt, och till följd däraf blef
sedermera hela sågverksrörelsen därstädes nedlagd, hvaraf seder¬
mera följde en stor emigration. Följaktligen ha vi — så vilja
miotionärerna säga — genom detta exempel bevisat, huru nöd¬
vändigt det är, att vi få expropriationsrätt till mark för försam¬
lingslokaler. Jag tror, att motionärerna genom att sålunda göra
de berörda tidningsartiklarnas uttalanden till sina egna skjutit
åtskilligt öfver målet. Vi måste nämligen taga med i beräknin¬
gen, hvad den andra parten har att säga. Det är icke alla gånger,
som vid dessa arbetaremöten hållas tal, som kunna tjäna all¬
männyttiga ändamål, och just beträffande nu ifrågavarande fall
kan jag förete bevis, att så icke var förhållandet. Jag förundrar
mig icke öfver, att förvaltningen vid Ljusne vid detta tillfälle
hyste, betänkligheter mot att tillåta demonstrationståget. Det står
ju i tidningsreferaten, att sinnena voro i stark oro, och att de tal,
som höllos, icke just präglades af någon moderation. Jag har mig
bekant, att den talare, som höll festföredraget, späckade detta med
de gröfsta svordomar och utgjutelser mot arbetsgifvaren på plat¬
sen. Han yttrade bland annat om denne, att en sådan arbets-
gifvare helst borde sitta inom lås och bom eller också borde sam¬
hället frigöras från en sådan på annat sätt. Han uppmanade yng¬
lingarna, som där voro samlade, att med knutna näfvar skaffa sig
sina rättigheter.
Jag hemställer till herrarne, huruvida man icke mycket väl
kan förstå, att en arbetsgifvare vid ett sådant tillfälle hyser
betänkligheter för att upplåta lokal eller att tillåta ett demonstra¬
tionståg. Då man sålunda rent af lägger an på att vädja till
de lägsta mänskliga lidelserna, blir då åtminstone icke jag förvånad
över att arbetsgif varna i sin ordning af ren häpenhet öfver hvad
de se, höra och erfara söka göra hvad de kunna för att städja
utbrotten häraf. Och om det också icke alla gånger är klokt af
arbetsgifvarna att hindra möten och arbetarnas fria föreningsrätt
och således icke alltid kan försvaras, så vill jag betona, att det
dock möjligen kan förklaras.
Vidare omtalas det, att på ifrågavarande möte ett telegram
afsändes till Konungen. Telegrammet står aftryckt i motionen.
Det heter om telegrammet, att arbetarna, som författade detsamma,
voro fattiga och olärda. Jag kan upplysa herrarne om att den,
som författade telegrammet, icke var någon af de i detsamma om¬
talade fattiga arbetarna. Det var talaren vid tillfället, som gjorde
uppfinningen för att inför allmänheten framställa Ljusneverkens
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
N:o 58.
28
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring ;
bestämmel-
seima angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
i ägare i så ful dager som möjligt. Han fick ett par af arbetarna
att underteckna detsamma. En af dessa arbetare har själf omtalat
' detta för mig och djupt beklagat sig öfver sin obetänksamhet.
Det är väl dock väl mycket sagdt, när man i dessa tidnings¬
artiklar påstår, att ett stort sågverk, ett af Norrlands största,
skulle nedlagt sågverksrörelsen för ett sådant telegrams skull eller
därför att ägaren till sågverket skulle blifvit förbittrad öfver
detsammas innehåll och tillkomst. Jag tror det icke. Det måste
ovillkorligen ligga andra orsaker bakom detta, om hvilkas be¬
skaffenhet jag icke här har att befatta mig.
Det talas vidare om en stigande stor emigration, som skulle
blifvit den slutliga följden af dessa beklagliga händelser i Ljusne.
I tidningsreferaten uppgifves det, att man af kyrkoböckerna in¬
hämtat, att omkring 120 personer skulle hafva rest öfver till Ame-
riga. Jag har från samma källa inhämtat, att det icke är precis
denna siffra. Förhållandet är nämligen det, att strax bredvid Ljusne
finnes ett annat stort sågverk, Ala. Befolkningen vid dessa båda
sågverk är sammanförd under ett enda kapellag. Under de senaste
två å tre åren har emigrationen varit större från Ala än från
Ljusne. Då man nu tagit siffran från kyrkoböckerna, har man icke
skilt på hvilka som rest från Ala, och hvilka som rest från
Ljusne. Från säker källa har jag inhämtat, att det skulle vara
mellan 40 och 50 arbetare, som rest från Ljusne. Detta om de
tidningsuttalanden, af hvilka motionärerna begagnat sig. Jag har
velat framhålla detta (för att beriktiga en del uppgifter, som
varit i svang i pressen och nu blifvit synliga i riksdagstrycket.
Jag anser nämligen, att det icke är hälsosamt för den sak, för
hvilken man sträf var, om man stödjer sig på öfverdrifna uppgif¬
ter, hvilka icke kunna bevisas.
Hvad nu själfva frågan beträffar, instämmer jag för min
del lifligt i herr Lindhagens reservation. Det kan icke bestridas,
att så länge bolag eller enskilda — och hvad Norrland beträffar
är det förnämligast sågverksbolag — äga jord på milsvida områden
omkring en folkrik plats och som vanligt icke under några vill¬
kor vilja upplåta plats till samlingslokaler, så länge blir också
den fria föreningsrätten, församlings- och yttrandefriheten något,
som endast existerar på papperet. Jag tror, att det vore synner¬
ligen olyckligt, om dessa förhållanden fortfarande skulle få vara
rådande. Det kommer ovillkorligen att framkalla ett starkt miss¬
nöje hos dem, som därigenom blifva hindrade från utöfvandet af
sin fria föreningsrätt. Jag tror, att detta tvång så småningom
hos en eljest lugn och förståndig befolkning, hvars rätt på detta
sätt trädes för nära, skall framkalla detta hart när anarkistiska
sinnelag, som är färdigt att utbryta i lidelsefulla och starka ut¬
tryck öfver de rådande förhållandena, uttryck, ofta starkare än
som mången gång kunna försvaras. Därför är det klokare att
iakttaga liberal hänsyn till olika tänkande. Om man också icke
alla gånger kan följa med deras tankegång, bör man icke hindra
densamma att hafva sitt fria lopp.
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
29
N:o 58.
Det är på grund häraf, som jag, herr talman, anhåller att Om ändring i
på det lifligaste få ansluta mig till herr Lindhagens reservation, bettämmel-
serna angåen-
Med herr Sundström instämde herrar Olsson i Viken, Johansson de exjJ°Pr,a~
i Jönköping och Bosson. ^For"g
Herr Persson i Malmö: Herr talman, mina herrar! Jag
begärde ordet närmast med anledning af herr Åkerlunds anförande,
då han yttrade, att Riksdagen har antagit norrlandslagarne och
att det nu förelåge förslag till en arrendelag och bäfdelag, ocli
att detta syntes honom kunna vara ungefär fullt tillräckligt i
detta afseende.
Jag her att få erinra därom, att dessa lagar afse hufvud¬
sakligen att i någon mån reglera förhållandena för landsbygdens
arbetare, torpare och arrendatorer samt följaktligen icke komma
att i någon afsevärd grad beröra de arbetare, åt hvilka vi genom
vår motion närmast hafva velat söka bereda möjlighet att skaffa
sig samlingslokaler. Arrendatorer, jordägare och jordbrukare hafva
möjlighet att samlas utan att behöfva använda sådana lagar.
Det synes mig därför icke vara fullt riktigt att åberopa dessa Riks¬
dagens åtgöranden såsom ett skäl mot bifall till det föreliggande
förslaget.
Den siste ärade talaren anförde, att de i motionen inryckta tid¬
ningsartiklarna icke voro fullt opartiska. Jag vågar icke heller
gå i borgen för att så är förhållandet. 1 stället hafva motionä¬
rerna antydt, att det kanske är någon journalistisk utsmyckning
i dem, men vi hafva sagt, att de hafva icke i den offentliga
diskussionen oss veterligen blifvit vederlagda. Vi hafva således
icke vågat säga, att de äro fullt riktiga; de äro endast anförda
såsom ett exempel på de hart när oöfvervinneliga svårigheter, som
resa sig, då arbetarna vilja söka skaffa sig samlingslokaler.
1 själfva saken kan jag säga, att jag icke har så mycket
att tillägga utöfver hvad som yttrades af herrar Rydén och
Bernhard Eriksson. Jag skall därför icke upptaga kammarens
tid med att upprepa hvad de sagt, utan endast tillåta mig erinra
om, att motionen afser ju endast att då Kungl. Maj:t pröfvar
nödigt;, skulle efter framställning från en förening för ekonomisk
verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar ägare af
jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal uppgår till eller
öfverstiger 500 hektar, vara pliktig att afstå jord. Sålunda är
det endast vid betydligt begränsade tillfällen, som detta expropria-
tionsförfarande skulle kunna ifrågasättas, och reservanterna, till
hvilka jag ansluter mig, afse, att en skrifvelse skulle af låtas
till Kungl. Maj:t med begäran att taga frågan under ompröfning
och därefter framlägga det förslag, hvartill denna ompröfning
kän föranleda. Detta synes mig vara ett så blygsamt, men ändock
viktigt kraf, att Riksdagens Andra Kammare icke gärna bör
kunna säga nej härtill. Ty den regulator, som ligger uti att
Kungl. Maj:t skall »pröfva nödigt», synes mig vara en tillräck-
Nso 58.
SO
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring \
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
lig borgen, för att icke i onödan eller till skada för industrien eller
landtbruket något expropriationsförfarande i detta afseende kom¬
mer att äga rum. Snarare skulle jag vara böjd att tro, tätt
just med hänsyn till denna garanti expropriation alltför sällan
skulle ifrågakomma.
Slutligen tillåter jag mig anhålla, att herrarne måtte ihåg¬
komma, i hvilken ställning dessa arbetare befinna sig. De känna
behof af föreningslif; de vilja exempelvis hafva en församlings¬
lokal för religiösa möten, men de kunna icke få detta, om veder¬
börande arbetsgifvare icke anse det lämpligt. Det finnes ju egen¬
domsägare, som hafva olika uppfattningar i denna sak. Arbe-
tarne kunna icke få ett hus för att afhålla nykterhetsföredrag;
de kunna icke få ett hus för fackföreningsverksamheten och icke
heller ett hus, hvari de kunna inreda lokaler för en liten handels¬
butik. Från en hel del platser har det meddelats, att brukens
handelsaffärer gå med en utomordentlig vinst och att handels-
föreståndarnes årsinkomster belöpa sig till 12, 15 å 20,000 kronor.
Det är klart, att detta går ut öfver arbetarne i den form, att de
få betala något högre pris för de varor, som de köph, ‘än som
är absolut nödvändigt med hänsyn till den allmänna marknaden.
Det är dessa förhållanden, som göra, att det växer bitterhet
i arbetarnes sinnen, och de känna det dubbelt tungt, när de icke
kunna få lokaler, hvari de kunna samlas för att dryfta sina ge¬
mensamma angelägenheter eller tillhandahålla medlemmarne lifs-
förnödenheter. Jag är för min del öfvertygad om, att en hel del
af den bitterhet, som nu är rådande och någon gång tager sig
för skarpa uttryck, skulle komma att häfvas och måhända för¬
svinna, om arbetarne funno mera tillmötesgående från dem, som
hafva makten i detta afseende, från dem, som skulle kunna gorå
det något bättre för arbetarne, än nu är förhållandet.
Dessutom tillåter jag mig framhålla, att här gäller det icke
uteslutande ett klassintresse. Det religiösa behofvet är väl icke
uteslutande en underklassrörelse. Det är äfven en betydande del
af öfverklassen, de i ekonomiskt afseende väl situerade, som om¬
fatta denna rörelse, men äfven deras verksamhet kan hindras i
betydlig mån genom oginhet från jordägarnes sida. Jag vet exem¬
pel på att nykterhetsföreningar kunnat få lof att afhålla samman¬
träden i) lokaler, hvartill plats upplåtits af arbetsgifvare. Men
det har varit ett absolut förbud för dessa nykterhetsföreningar
att i sin ordning upplåta lokalen för fackföreningsmöten eller
politiska möten. Att detta icke verkar fördelaktigt, då arbetarne
känna sig stå under sådant förmynderskap, är ju helt naturligt.
Jag kan för min del icke neka till, att jag anser, att lag¬
utskottet hade den rätta uppfattningen om förhållandena, då ut¬
skottet i sitt utlåtande n:o 41 för innevarande år angående ex¬
propriationsrätt i samhällen med sammanträngd befolkning för
'förvärfvande af erforderlig tomt och byggnadsmark yttrar: »Står
dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man vara be¬
rättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomt-
Onsdagen don 15 Maj, f. m.
.‘il
N:o 58.
ägare och den expropriationsberättigade eller den enskilde i de om ändring i
flesta fall låta sig åstadkomma.» Jag är för min del öfvertygad bestämmei-
om, att expropriationsförfarandet icke skulle behöfva ifrågakom- “erna an9åe!‘-
ma ofta, om vi finge en lagstiftning, som medgafve rättighet för lion
föreningar för ekonomisk verksamhet att expropriera nödigt om- (iförts.)
råde för uppförande af församlingslokaler, och det är därför,
herr talman, som jag hemställer om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Herr Wallis instämde häruti.
Herr Hildebrand: Herr talman! Jag är fullkomligt ense
med de talare, som ansett, att det är ett samhällsintresse, att medlem¬
mar af folket få komma tillsammans och gemensamt dryfta sociala,
politiska och religiösa frågor. Men jag kan icke inse, att den väg
att realisera detta, som här är ifrågasatt, vore den riktiga. Det
förhåller sig ju dock så, att den här afsedda lagstiftningen skulle
innebära en inskränkning i den enskilda äganderätten, och en så¬
dan lagstiftning måste enligt min uppfattning bäras upp af en
allmän mening för att verkligen kunna och böra genomföras.
Jag tror icke, att det finnes en sådan allmän mening, tillräckligt
stark att uppbära en dylik lagstiftning, och jag tror därför,
att det enda verksamma medlet är att arbeta fram en uppfattning,
att sådana sammankomster icke böra hindras, när de nämligen äga
rum under betryggande former.
Jag tror äfven, att det kunde blifva mycket egendomliga följ¬
der af den lagstiftning, som här är på tal. Nu är det visserligen
sant, att Kungl. Maj:t skulle äga att pröfva hithörande frågor, men
man kan tänka sig, att vid ett fabrikssamhälle någon grupp
hade bildat en ekonomisk förening, som anhåller om expropriation
för uppförande af ett folkets hus, och att så en annan grupp kommer
och förklarar, ätt den icke alls är betjänad af detta folkets hus,
utan begär expropriation för ett folkets hem. Så kommer kanske en
nykterhetsförening och säger, att den hvarken är betjänad af folkets
hus eller folkets hem, och begär expropriation äfven för sin del
samt gör det på sådant sätt, att Kungl. Maj:t icke anser sig
kunna neka. Prejudikat finnas, såsom påpekats af en annan ta¬
lare. Så komma vidare en ansökan om expropriation för handels¬
rörelse och ytterligare ansökningar om expropriation för ett bap¬
tistkapell, ett missionshus och kanske en föreläsningssal. Det kan
blifva en hel mängd expropriationsfrågor, och ägaren till fabriks¬
anläggningen, som måhända endast är förenad med ett mycket
obetydligt jordområde, hvilket ju är förhållandet på vissa ställen,
måste finna sig i alla dessa expropriationsåtgöranden och upp¬
förandet af alla dessa olika samlingslokaler. Jag kan icke tänka
mig, att det är ett allmänt behof, som här skulle ligga bakom,
åtminsone icke i den mening, i hvilken man i allmänhet tager
allmänt behof. Vänder man litet upp och ned på saken, såsom
min granne här till höger gjorde, och utgår från att ett fän¬
gelse endast är till för fångarnas bekvämlighet och icke för sam-
N:o 58.
32
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen
de expropria¬
tion.
(Forts.)
i hällets och dess laglydiga medborgares skull, kan man ju komma
till rätt underliga resultat.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag gör det — jag vill återkomma härtill — just
under den uppfattningen, att hvad som här bör göras är att
inarbeta en allmännare uppfattning, att det icke är i samhällets
intresse att hindra samhällsmedlemmar att sammankomma för att
dryfta allmänna frågor. Jag vet, att där och hvar och äfven
här i Stockholm har rådt en viss fruktan för folkets hus. Jag
har visserligen ofta ansett mig böra opponera mig mot den politik,
som utgår därifrån, men jag har aldrig på något sätt sökt bestrida,
att de samhällsmedlemmar, som sammanslutit sig för att upp¬
föra dessa samlingslokaler, hafva handlat i sin goda rätt, och
jag har verkligen själf uppträdt och hållit föredrag i folkets hus.
Jag tror således, att utvecklingen går i den riktningen, att
den ifrågasätta utvidgningen af expropriationsrätten slutligen blir
onödig, och framför allt tror jag, att den nu skulle komma alldeles
för tidigt.
Herr Lindqvist: Herr talman! Det förefaller mig, som
om man under diskussionen sett något ensidigt på den sak, som
här behandlas. Det vill nästan synas, som om man bortsett från
hvad motionärerna hade yrkat, och ansett, att saken uteslutande
skulle gälla att tillförsäkra arbetarne möjlighet att erhålla fack-
föieningslokaler eller lokaler, där de kunde diskutera dessa sina
angelägenheter. Herr Widén, hvars anföranden här i kammaren
utan tvifvel alltid ha en mycket stor och vägande betydelse,
betonade särskildt, att i dessa sträfvanden icke kunde ligga något,
som vore att beteckna såsom ett allmänt ändamål, och det syn¬
tes sålunda, som om åtminstone han för sin del ville inskränka
saken till ungefär hvad jag här antydt.
Jag ber då att få erinra om, att uti motionärernas yrkande an-
gifves, att det skulle gälla samlingslokaler för socialt, politiskt
eller religiöst bruk eller folkbildnings- eller nykterhetsVerksam-
het eller lokaler för bedrifvande af sådan handelsrörelse, som om-
förmäles i § 1 af lagen om registrerade föreningar för ekono¬
misk verksamhet. Om man vill se rätt på motionärernas yrkande,
så vidga!' sig väl saken ganska väsentligt, och man torde med
hänsyn därtill med fog kunna framställa det spörsmålet, huruvida
icke, när i det ifrågavarande ändamålet kunna inrymmas och till¬
godoses alla de omnämnda olika intressena, detta ändamål får
en så vidgad ram, att det kan betraktas som ett allmänt ända¬
mål.
Man har sedermera, synes det mig, sökt göra saken till något
helt annat, än den i verkligheten är. Ja, man skrämmer
nästan med att motionen kommer från ett visst håll, och man
anför i sådant afseende, att — något, som enligt min uppfattning
absolut icke är förhållandet -— vi socialdemokrater här skulle vilja
försöka att genast omskapa samhället, tillvälla oss rätten att få
Onsdagen den 15 Maj, f. m. 33 N:o 53,
eröfra Sveriges jord och på sådant sätt göra jorden till dens egen- om ändring i
dom, som socialdemokraterna vilja, att den skall tillhöra. Ja, bestämmel-
mina herrar, denna fara föreligger väl ändock icke, ty här gäller serna angåen-
det endast att tillförsäkra medborgare expropriationsrätt i vissa de fXPr,lPria~
afseenden. Man kan ju icke komma i besittning af någon enda ,,f °™.
liten jordlapp, utan att den skall betalas med penningar, och så 0 '
snart det gäller arbeterne, veta vi ju, att de ej äga några ka¬
pital, så att de på denna väg alls icke skulle kunna komma åt
Sveriges jord. Jag tror, att jag kan säga herr Åkerlund, att han
lör sitt vidkommande kan vara alldeles lugn och trygg, ty om
också motionen, sådan den nu föreligger, blir bifallen, skall det
säkert icke lyckas åstadkomma en sådan omstörtning, som herr
Åkerlund synes befara.
Beträffande den synpunkt, som utskottet uti sitt utlåtande
1 ett afseende tillåtit sig framhålla, skall jag be att få nämna,
att den nog icke hvilar på så alldeles fäst grund. Utskottet säger
nämligen bland annat: »Endast för ändamål, som synnerligen nära,
direkt eller indirekt, sammanhänga med statens lif och utveckling,
medgifver svensk lag expropriation.» Nu har dock det förhållandet
inträffat, att, efter hvad jag låtit mig meddelas, Kungl. Maj:t här
i Sveriges hufvudstad meagifvit expropriationsrätt för en viss
privat institution, nämligen dramatiska teatern i Stockholm, och
jag tror, att utskottet sålunda, om det vill betrakta denna sak rätt,
skall finna, att det har skjutit något öfver målet, när det så
starkt, som skett, i motiveringen framhäfver detta påstående.
Herr Hildebrand anförde ju också något, som gick i den
riktning, hvari, enligt hvad jag nyss antydt, jag tror att upp¬
fattningen här går, nämligen att här skulle ske ett intrång i
den enskilda äganderätten. Jag tycker, att det borde förefalla
litet hvar egendomligt, att man vill göra ett sådant nummer af ett
yrkande, som icke innefattar annat än hvad jag redan tillåtit mig
här angifva. Hvar och en, som vill se opartiskt på saken, måste
väl gifva mig rätt i, att så ligger ärendet och icke på det sätt,
att här skulle vara frågan om att göra ett intrång i äganderätten.
Emellertid skall jag be att få säga ett par ord särskildt
med anledning af det yttrande, som herr Sundström hade. Det
synes mig, som om herr Sundström därmed inför Åndra Kammaren
gjort en syndabekännelse och tydligt för oss angifvit, hvar hans
politiska uppfattning från och med nu är belägen. Men då han
ville begagna en viss vidrig händelse, som inträffat uppe i Ljusne,
för att därmed motarbeta och omintetgöra ett beslut till förmån
för ett sa rättvist syfte, som innebäres i denna motipn, så synes
det mig, att han stred med icke fullt rena vapen. Jag trotsar
hvilken som helst af herrarne, hvilket politiskt parti 1 än till¬
hören och hvilken politisk eller religiös åskådning 1 hysen, att
kunna uppstå och med bestämdhet påstå, att inom Eder krets
icke under några omständigheter eller vid något tillfälle kan
inträffa en förlöpning, ett missgrepp af personer, som 1 icke
hafven i Eder hand. Hvad herr Sundström relaterade uppe från
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 58. 3
N:o 68.
31
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
(Forts.)
o™ äuérina ; Ljusne är en händelse, som från partiets sida sannerligen icke
bvtämmei senteras, om förloppet vant sådant, som herr Sundström angå!
»ernå angåen- <jet, och jag tror, att vårt parti redan visat, att vi icke stalla
de expropria- oss bakom dylika sträfvanden. Men jag anser det vara ohemult att,
Uon' för att nå ett visst syfte, i diskussionen använda sig af sadant och
säo-a, att vi icke få medgifva den begärda expropriationsrätten,
ty3 det skulle gifva arbetarne rätt att skaffa sig samlingslokaler,
i hvilket icke komme att försiggå annat, än hvad herr Sundström
uppgaf skulle hafva skett i Ljusne.
Jag ber till sist, herr talman, att få säga, att jag tror,
att herrarne, hvilken uppfattning I än för öfrigt kysen dock
skola, då vi nu yrka på, att arbetarne vid de störa brukssam¬
hällena måtte tillförsäkras möjlighet att förskaffa sig lokaler
för handelsrörelse, gifva oss rätt i att vid dessa brukssamhällen,
där ett bolag äger jorden på ofantligt stora vidder, där arbetarne
äro hänvisade till att lefva inom detta bolags område och röra sig
på dess mark samt alltid så att säga lefva, på bolagets egendom,
bolagen hafva beredt sig möjlighet att själfva starta handelsrö¬
relse och att där än i dag existerar detta trucksystem, enligt
hvilket arbetarna pressas att gifva en oskälig betalning för de
varor de behöfva för sitt uppehälle, samt att arbetarne icke fam¬
nas möjligheten att, oaktadt de eljest skulle äga den, själiva
drifva handel med sådana varor och därigenom nedbringa kost¬
naderna för sina lefnadsbehof och skaffa sig en människovärdigare
och drägligare tillvaro. Detta är, mina herrar, ett missförhållande,
och jag tror, att det vore hedersamt af Andra Kammaren, om den
bidroge att i någon mån förskaffa ur världen den orättvisa, som
vidlåder detta af bolagen idkade, onaturliga trucksystem.
Med hänsyn till den uppfattning, jag sålunda har, och da
j a^ anser det vara absolut onaturligt att vidga frågan så, som
åtskilliga talare här hafva gjort, skall jag för min del, enär vi
icke kunna komma längre, be att på det lifligaste fa instämma
i den reservation, som här är bifogad lagutskottets utlåtande,
och jag tror mig än en gång böra försäkra, att därmed nog icke
skall uppstå den fara, som herrarne tro vara för handen, att näm¬
ligen socialisterna skola eröfra Sveriges land. Det dröjer an¬
tagligen, ledsamt nog, länge, innan vi komma dit.
Herr Centerwall: Herr talman! Jag har ingalunda begärt
ordet för att, såsom den föregående talaren säde, nedgöra och
omintetgöra framgången af motionen eller, hvad som olif vit det
enda möjliga under nuvarande förhållanden, af den utaf herr Lind¬
hagen m. fl. afgifna reservationen. Tvärtom instämmer jag —
under uttalande, att mitt hjärta klappar lika väring för arbetarnes
välfärd som den föregående talarens, om det också icke klappar
i socialdemokratisk takt — fullkomligt med honom i att pa det
lifligaste tillstyrka kammaren att antaga reservationen, och detta
icke allenast i arbetarnes, utan äfven i arbetsgifvarnes intresse.
Dessa lokalfrågor hafva nämligen i långa tider, såsom också har
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
35
N:o 58.
antydts, gifvit anledning till onödiga tvister mellan arbetsgifvare Om ändring i
och arbetare, och kunna de på laglig väg ordnas, så vore detta en bestämmel¬
serna välsignelse. serna angåen-
Jag instämmer också med dem, som säga, att möjligheten att aeexP™Prta'
komma tillsammans och diskutera sina egna angelägenheter, och hvar- (Forts)
för icke också kommunens och landets angelägenheter, är ett allmänt
behof, därför att därigenom höjes arbetaren, och, såsom en social¬
demokratisk talare sade, därigenom göras arbetarne också lämpliga
att förvalta den stora andel i makten, som äfven jag tror, att
de skola få.
Men äfven med fara att, såsom det har gått en ärad vän
till mig, representanten för Södra Hälsingland, blifva ansedd för
en falsk stallbroder, som vill stjälpa hvad han säger sig önska
hjälpa, ^ ville jag varna för den praxis, som alltmera börjat på
vissa håll göra sig gällande, att såsom bevisande dokument anföra
tidningsartihlar. Den ärade malmörepresentanten har själ! i dag
såsom bevis för hvad han sade uppläst utdrag ur en fullt officiell
handling, nämligen norrlandskommitténs betänkande. Sådana offi¬
ciella handlingar äro de rätta källorna för riksdagsmotioner.
Visserligen äro icke alla officiella handlingar fullkomligt höjda
öfver hvarje kritik. Till och med Sveriges allmänna statistik kan
i det skick, hvari den nu befinner sig, gifva anledning till åtskillig
kritik.
Men man måste väl ändå säga, att de officiella handlingarna
få gifvas vitsord framför enskildes utsagor.
Nu kan det icke falla mig in att säga, att man skall låta
bli att tro något, därför att det är tryckt i en tidning, lika litet
som man får säga, att man skall tro något, därför att det är
tryckt. Jag har själf under min långa lefnad många gånger varit
i tillfälle att bevittna, hvilken möda tidningsmän göra sig för att
kunna framlägga en riktig berättelse, och jag tror, att i nittionio
fall af hundra en tidningsman känner såsom sin sanna ära att af¬
gifva en så riktig berättelse som möjligt. Dock finnas naturligtvis
inom denna värld likaväl som inom vår värld och inom alla
världar oärliga individer.
Hvad nu särskilt beträffar den tidningsartikel, som här har
fått intaga en så bred plats i den motion, hvilken de ärade kammar¬
ledamöterna af den socialdemokratiska trosbekännelsen hafva af-
gifvit, så känner jag den, som har skrifvit artiklen, och tror, att
han har gjort sitt bästa för att finna ut sanningen, men jag tror,
att den tid, han användt, varit för kort, att han ej hört båda
parterna och att han kanske också på förhand haft vissa fördomar,
som gjort det svårt för honom att se, hvad som vore riktigt eller
icke. Då kan man fråga: hvad angår detta den talare, som just
nu intager talareplatsen? Jo, det angår mig därför, att jag i
32 år har varit granne till detta stora verk, som kallas Ljusne,
och väl känner förhållandena där. Ingen kan misstänka mig att
vara arbetarefiende.
N:o 58.
36
Onsdagen den 15 Maj, f. ni.
Om ändring \
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
Men icke får man val, när man vill bevisa något, taga lösa
utsagor för goda.
För det första angifver artikelförfattaren en person som ägare.
till Ljusne sågverk, oaktadt styrelsen består af tre medlemmar och
den omnämnde personen först nyligen fått aktiemajoriteten. Men
jag medgifver villigt, att nog är han den bestämmande. Det påstås
vidare i artikeln, att han har ställt sig rätt fientlig mot den
socialdemokratiska rörelsen. Ja, nog tror jag, att en man af gammal
feodaladel, äldre än huset Habsburg, kan hafva svårt att förstå,
den moderna fackföreningsrörelsen. Men äfven om sa är, ma man
komma ihåg, att det här icke varit fråga om socialdemokrater af
den nog så lugna och korrekta typ, som vi hafva nöjet se bland
oss i kammaren, utan att det torde vara s. k. ungsocialister, och
öfver dem har en socialdemokratisk talare här nyss fällt en dom,
som är mycket strängare, än jag skulle vilja fälla. Dessa ungsocia¬
lister hafva utan tvifvel tillåtit sig ett och annat, som bör vara
mycket svårt att tåla för en arbetsgifvare, hvilken är man om,
sin respekt och sin auktoritet, och det far väl en arbetsgifvare
lof att vara.
Emellertid vill jag icke här inlåta mig på detta, ty ingen
människa kan rannsaka andras hjärtan och njurar samt se det
egentliga motivet, utan jag vill endast hålla mig till några upp¬
gifter i den citerade artikeln, som faktiskt äro oriktiga. Min ärade
vän, representanten för Södra Hälsingland, har förut angifvit några
sådana, och hvar och en, som hörde honom, maste finna, att hans
anförande och stämma buro sanningens lugna prägel och ingalunda
antydde något bemödande att kullkasta hvad här föreslås.
Artikeln är ganska skickligt skrifven, men nog är den rätt-
mycket färgad. Jag vill omnämna endast en sådan småsak, som att,
när det är 11/2 mil mellan tva ställen, man säger, att det än
2 mil. Att öfverdrifva 25 0/0 kan ju anses obetydligt, men redan
detta gifver en viss anledning till misstanke.
'Vidare säger artikelförfattaren, att den plats, där det om¬
talade uppträdet ägt rum — Fejans landsväg och den mark, som
tillhörde enskilda personer — skulle kunna räcka till att rymma
1,500 personer. Men detta är visst icke förhållandet, ty bolaget
äger 7/s af marken, och ställde sig vederbörande icke på bolagets
mark, lära de icke hafva kunnat få rum. Bolaget har ju emellertid,
aldrig försökt att köra bort dem.
Nu skall jag be att få säga, att hade jag varit förvaltaren
—- denne högst framstående arbetarevänlige man, själf en arbetares-
son och uppfödd i nöd och armod i ett arbetarehem samt med hjärta
för arbetarne — jag icke gärna skulle hafva sett något sadant som
det, representanten för Södra Hälsingland omnämnde. Icke kan
väl eu arbetsgifvares ombud gärna vilja höra smädelser mot arbets-
gifvaren, orättvisa till på köpet. Detta kunna vi väl vara ense om,
hvilken politisk trosbekännelse vi än må hafva.
Vidare framställdes saken så, som om orsaken till afskedandet
af de arbetare, som undertecknat telegrammet, uteslutande skulle;
Onsdagon den 15 Maj, f. m.
N:o 58.
37
varit detta faktum. Då är jag i tillfälle att upplysa — och kan Om ändring
fullkomligt svara för riktigheten däraf — att detta afskedande bestämmel-
begärdes af en stor del af de afskedades kamrater. Jag kan ju ‘jTexpro^ria-
icke känna motivet för denna begäran, men ett faktum är, att den tion
framställdes. (Forts.)
Vidare har på många ställen i denna artikel med styrka fram¬
hållits, att skälet till att man nedlägger Sveriges i fråga om
skogstillgången kanske största sågverk skulle vara ett uppträde,
vid hvilket några pojkar gjorde sig skyldiga till en del öfverdrifter
och ett beteende, som icke kunna af någon gillas. Nedläggandet var
emellertid beslutadt förut, och skälen därtill voro af rent ekonomisk
art. Jag vill icke här besvära kammaren med att läsa upp de
mig meddelade styrelseprotokollen, enligt hvilka före den nu
ifrågavarande tiden uppgjorts en ny arbets- och ekonomisk plan
för hela verket. Af denna plan var det nämnda beslutet en följd.
Huru utfördes detta beslut att så småningom indraga och
nedlägga arbetet, därför att det icke lönade sig i den hittills varande
formen ? Jo, på det sätt, att nära två år, innan nedläggandet skulle
ske, arbetarne underrättades därom och tillika erhöllo meddelande
om huru de skulle få arbete, hvarjämte ställdes i utsikt för dem
att kunna, skaffa sig egna hem, om de så ville. Man har sagt, att
dessa hem på bolagets egendom icke vore någonting med, ty det
skulle vara dålig jord. Detta står icke här, men jag har sett det
i en annan tidningsartikel. Jag har här emellertid ett intyg af
vederbörande landtmätare, att 75 °/o af ifrågavarande jord är utaf
första graderingsklassen och således en alldeles utmärkt jord.
Ytterligare fingo arbetarne underrättelse, att bolaget skänkte
en half million, säger 500,000 kronor, till en pensionsfond för
arbetarne. Den ärade malmörepresentanten, som yttrade sig till
förmån för motionen, talade i går, såvidt jag förstod honom rätt,
med loford om sådana enskilda arbetsgifvare, som tänka på pensio¬
nering af sina arbetare, och använde detta som skäl för att staten
också bör gå i författning om pensionering af sina arbetare. Ja,
det har han naturligtvis rätt i, men det är just hvad som skett
här. Jag tycker, att en sådan hämnd för ett af ett par oresonliga
pojkar undertecknadt telegram är en ovanligt öfverlägsen, väl¬
görande och ljuflig hämnd.
Den ärade representanten för Södra Hälsinglands domsaga —
inom parentes sagdt önskar jag, att vi i denna kammare kunde
tömma till den sed, som råder i engelska parlamentet, att, om det
kan undvikas, ej namngifva någon ledamot utan beteckna honom
med namnet på den valkrets, han representerar — talade om kyrk¬
böcker. År det icke ett misstag att säga, att 150 arbetare hafva
flyttat från Ljusne, när dessa böcker angifva precis 41 och bland
dessa 10 beväringsskyldige, af hvilka 2 på kontoret i vittnens när¬
varo i opassande ordalag yttrat, att de före till Amerika för att
undgå tvånget af militärtjänsten?
Detta ställer väl saken i litet annan dager. Och vi norr¬
länningar, som bo där uppe, veta, att det där tidvis, liksom frosten
X:o 58.
38
Onsdagen .den 15 Maj, f. m.
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
får fram öfver trädgårdar och ängar, kommer en amerikafeber,
ag vet hvarför. Det är samvetslösa agenter, som ha så och så,
mycket betaldt för hvarje själ eller kropp, som de skicka till
Amerika. Och gifvetvis komma dessa agenter med de mest glö¬
dande skildringar af förhållandena i landet på hinsidan oceanen.
Ibland dikta de äfven om Brasilien; det gjorde de en gång
i min trakt, det minns jag väl, och förmådde många arbetare från
dessa trakter att vandra ut och gå sin undergång till mötes med
få undantag. Jag kan tala om, att jag med händer och fotter, med
uppbjudande af all min energi bekämpade denna brasiliefeber och
att jag blef ansedd såsom folkförrädare, ända till dess det blef
uppenbart, att flertalet, som föraktat mitt råd, hade omkommit
där ute.
Det heter också i den citerade tidningsartikeln, att det icke
vid Ljusne finnes någon lokal, där folk kunna samlas för att
dryfta och öfverlägga om sina angelägenheter. Åjo, det finnes,
ett stort kapell, som rymmer omkring 400 personer, tror jag, och som
icke heller varit stängdt för föreläsningar o. d. Där finnes vidare ett
goodtemplarhus, som rymmer c:a 250 personer, hvars sal får mycket
gärna begagnas för föreläsningar och där nykterhetsföreningarnas
och arbetarbibliotekets lokaler finnas. Så finnes det åtskilliga
skollokaler, som många gånger upplåtits för olika ändamål. Ja,
det finnes ju också kolbottnar, och de få ju icke användas. Men
i en sådan var det icke fråga om att hålla något »kungatal», ty
det hade icke inverkat på saken, utan det var därför, att det icke
var socialdemokrater af vår typ, utan ungsocialister, som i för¬
hållande till våra socialdemokrater kunna anses såsom »insekter i
pälsen». Jag kan också omtala, att styrelsen beslutat att för
40,000 kronor uppföra ett »folkets hus», då händelsen på Eejan
kom i vägen.
Vidare säger den anonyme artikelförfattaren, att en arbetare
Berglund fick resa till Amerika, oaktadt han var öfver fyrtio år
gammal. Det är icke mycket öfverdrifvet, men dock något. Han
var icke öfver 40 år, han var endast 32 år. Han for till Amerika
på grund af familjeförhållanden, om hvilka jag är mycket väl
underrättad. Om han tillåtit sig säga åt tidningsmeddelaren, att han
var rädd att blifva bortkörd, så är det väl under sådana för¬
hållanden icke underligt, tror jag, att han icke talade sanning. Ty,
händer det icke t. o. m. högt bildade personer någon gång, att
de uti ögonblickets hetta, ögonblickets vrede och ögonblickets stäm¬
ning säga saker, som de icke precis alltid kunna stå för? Är
det då skäl att ögonblickligen taga upp ett sådant »verschnapples
Wort» •— för att begagna ett bra tyskt uttryck —• som händelsevis
kommer att fällas, är det skäl att taga upp sådant och begagna det
för att väcka hat mot andra människor? Jag tror det icke.
Ett faktum är, att med alla de fel, som kunna vara begångna
i fråga om uppfattningen af folkrörelser å den stora sågverks-
egendom, hvarom här är fråga, så har där dock rådt den allra bästa
vilja att bereda arbetarne så mycket gagn som möjligt. Ja, svaras
Onsdagen den 15 Maj, f. in.
35
Nso 58.
det men det har härskat alltför patriarkal iska förhållanden där. Om ändring i
Härpå svarar jag: man får väl icke begära att alka mannis ror
skola med ens tillägna sig den moderna uppfattningen i detta tall. <u exproprin.
Utom de lokaler, som jag redan talat, om, sa finnas vid Ljusne tion_
coda arbetarekaserner. Det är visserligen sant, att dar äfven tinnes (FoTt8.)
en och annan af gammal typ, som icke är sa bra. Men de, som
byggts den senaste tiden, äro mycket bra. Det har jag med egna
ögon varit i tillfälle att öfvertyga mig om. Det finns, som namndt,
ett kapell, ett goodtemplarhus. Det finns vidare en handelslokal,
där icke trucksystem på något sätt förekommer. Det bolag, som
bedrifver handelsrörelsen, består nämligen af en mängd aktieägare,
och bolaget äger ej en enda aktie. Huru mycket disponenten tiar
tillskjuta, det vet jag icke. Men säkert är, att han, om han tecknat
aktier, endast gjort det för att sätta företaget i gång. 1 handels-
lokalen förekommer icke några öfverpns, utan tvärtom med det
rabattsystem, som där existerar, och de utdelningar, vederbörande
få, kan man säga, att det är mycket goda priser. Därtill kommer,
att bolaget tillhandahåller fri lokal för handelsrörelsen. Vid Ljusne
hafva ock upplåtits lokaler åt religiösa föreningar. Dar linnés
en sjukstuga, som har sitt komplement i ett sanatorium i Jamtland.
Ljusne var den första plats i Sverige som hade koloniträdgårdar
Bolaget har haft den principen, att en arbetare oskall ha fullt
arbete hela året om, och utgjorde medelförtjänsten ar 1906 enligt
bolagets böcker icke mindre än 4 kr. 53 öre om dagern rostspar-
banksrörelsen i Ljusne var 3 gånger så stor som i Bollnäs oOch
2 gånger så stor som i Söderhamn, som dock ar en stad pa II
å 12 tusen innevånare. Detta antyder ju dock icke, att det ra er
något slags utpressning där eller förhållanden af den natur, att
de kunna rubriceras under den kategorien.
Och hvad inskränkningarna i yttrandefriheten och församlings¬
friheten o. s. v. beträffar, så ha de, om de förekommit — livilket
jag omöjligen har varit i tillfälle att i detalj följa helt säkert
varit mycket mindre än på många andra ställen. Jag känner den
s. k. ägaren ganska litet. Men jag känner däremot väl disponenten
eller förvaltaren, och jag kan intyga, att det är en åt de va -
villigaste människor, som existera. Jag har sagt hvad jag sag ,
därför att jag tror, att, äfven om man lider risken att blifva
missförstådd, äfven om man lider risken att blifva framställd så¬
som en fiende till det, som man älskar och vill befordra, man
dock är skyldig att i sådana fall som detta taga de frånvarande
i försvar. Och jag anser, att den, som icke fullgör en sådan skyl¬
dighet, det må bära eller brista, icke har rätt till titeln gent¬
leman. , . , . . , ....
För öfrigt vill jag sluta som jag börjat. Af de skaf, som
jag här anfört, af de skäl, som framhållits af den ärade represen¬
tanten för Sköns tingslag, af en ärad malmörepresentant och al en
ärad stockholmsrepresentant, äfvensom af^ de skäl, herr Lindhagen
åberopat i sin reservation, ber jag att få yrka bifall till samma
reservation.
N:o 68.
40
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
°rn ändring i Herr Leks el 1: Herr talman, mina herrar! Efter den ut-
SatVT här hä^s’ v,kulle icke velat besvära
deexpropria- kammaren med att begära ordet .Men pa den grund att talet
tion. j°r det mesta har rört sig om socialdemokrater och mmsocia-
(Forts.) llster och deras oförmåga att kunna existera vid Ljusne° eller
med andra ord, skaffa sig någon lokal därstädes, så tror jag-, att
vi borde se pa denna sak kanske äfven från en annan synpunkt.
Det är, mig veterligen, flere än socialdemokraterna vid Liusne
^ro husvilla ,då det gäller föreningslifvet. Åtminstone var
det för nagra ar sedan så. Nu är det sant, att herr Centerwall,
j?lort' en sor,ts mventeringsmönstring vid Ljusne, har nämnt’
att de religiösa där skulle ha en lokal. Men hvilka dessa religiösa
äro, känner jag icke till. Jag kanske sedan får upplysning därom
af herr Centerwall. För 10 år sedan fanns det emellertid en
baptist, en framstående man och på samma gång duglig arbetare
en af sågverkets styfvaste stabbläggare. Han tog sig före att
hk^kärgera en predikant, som kom till Ljusne, och styrde om,
att han tick hålla sammankomst hemma hos en arbetare därstädes!
Man fick varning därför 2 å 3 gånger. Men han var entusias¬
merad af rörelsen och kände sig, såsom han själ! sade till mio-
pliktig att arbeta för densamma. Det resulterade till sist däruti
att, när han icke ville afstå från att arbeta på detta sätt inom
det religiösa lägret, blef han utan vidare afskedad. Och, som
sagdt, mig^ veterligt har baptistförsamlingen — ty det finnes
en liten sådan vid Ljusne — ännu icke någon lokal. Baptisterna
ha pa sommaren ett stort tält att samlas i vid sina gudstjänster.
Om de nu ha en lokal, så ha de åtminstone fått den helt nv-
figen.
besynnerligt, att, när frågor om sådana saker som
denna behandlas, man är mest angelägen om att rikta uppmärksam¬
heten på den kategori bland folket, som för tillfället anses vara
mest farlig, nämligen socialisterna. Hvarför skall man icke draga
fram allt på en gång? Jag är öfvertygad om, att mina ärade
vänner från Söderhamnstrakten känna väl till förhållandena. Men
hvarken representanten för Södra Hälsinglands domsaga eller herr
Centerwall ha med ett ord nämnt något därom, utan de ha i
sina anföranden lagt tyngdpunkten vid att sätta ned den socia¬
listiska rörelsen så mycket som möjligt,_ för att utskottets hem-
ställan matte gå igenom och man således icke måtte komma någon-
städes i denna angeläghenhet.
Eu ärad talare på Stockholmsbänken, hem Hildebrand, sade,
att man med denna. expropriation skulle göra ett farligt grepp
i äganderätten. Såvidt jag förstår, är detta ingrepp gjordt för
länge sedan, men icke för socialdemokraternas skull. Ty det finnes
ju redan en möjlighet att expropriera. Hvarför då tala om att
det genom bifall till motionärernas förslag skulle ske ett ingrepp
i äganderätten ?
Jag har icke mycket att tillägga. Jag vill endast säga, att jag
tycker, att den nu förda debatten blifvit ensidig och tråkig. Och
Onsdagen den 15 Maj, f. m. 41 Njo 58.
jag ber att få sluta med att få yrka bifall till herd Lindhagens Om ändring i
reservation. bestämmel-
serna angåen-
Herr W idén: Herr talman, mina herrar! Jag instämmer med AeexProvria-
den siste talaren i hans, om jag eljest uppfattade honom rätt, .
gjorda anmärkning därom, att vi på slutet uppehållit oss väl
mycket i Södra Hälsingland!
Jag begärde ordet med anledning af några talares yttranden
i frångå om hvad som menas med »allmänt behof».
En talare på Stockholmsbänken anmärkte mot min definition
på det uttrycket, att jag gjort den för snäf, och han anförde såsom
exempel på en allmän inrättning, hvilken icke skulle komma un¬
der min definition, ett fängelse. J ag vill därmed fästa uppmärk¬
samheten på, att det i första rummet är fråga om statsbehof, och
dit är ett fängelse att hänföra. För öfrigt får man naturligtvis,
när man skall redogöra för innebörden af uttrycket »allmänt be¬
hof», något^ tänka på, huru lagen för närvarande fattar detta.
Jag vill då erinra, att § 1 uti expropriationslagen lyder så:
»Där Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som en¬
skild man, menighet .eller inrättning tillhörer, begagnas skall,
antingen till rikets försvar, till väg, bro, hamn eller lastnings¬
plats, till torg eller gata i1 stad, till uttappning eller sänkning
af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till
vägbyggnad eller till dylikt allmänt behof» etc. Man bör här
bemärka ordet »dylikt», hvilket är ditsatt därför, att det i själfva
verket nog råder olika uppfattning om!, hvad uttrycket »allmänt
behof» i sig innebär. Efter mitt förmenande har man med detta
lilla ord angifvit, att ^ här afses ett sådant allmänt behof, som
gagnar ett statsändamal eller något ändamål, som är därmed på
sådant sätt liknande, att det kan eller åtminstone är afsedt att
skänka statsmedlemmarne i gemen inom en viss omkrets, på ett
större eller mindre område, nytta eller gagn. Det har nu anförts
såsom bevis mot utskottets uppfattning i frågan, bland annat, att
det har medgifvits expropriation för mark till dramatiska teatern
i Stockholm. Ja, det fallet var mig obekant, men därom får jag
säga allenast det, att det synes mig klarligen bevisa, att man
icke har någon så stor trygghet, som en del talare velat göra
gällande, i Kungl. Maj:ts pröfningsrätt.
Af hvad man här framhållit synes mig framgå, att man för¬
växlat begreppet »allmänt behof» med begreppet »berättigadt in¬
tresse». Det är utom allt tvifvel ett i hög grad berättigadt intresse,
att föreningar, vare sig för politiska, sociala eller religiösa ända¬
mål, sättas i tillfälle att skaffa sig lokaler; det ber jag att
äfven för .min del få erkänna. Men det finnes många andra be¬
rättigade intressen, och somliga berättigade intressen få icke till¬
godoses på bekostnad af andra, lika berättigade. Det går icke
an att medge det ingrepp i äganderätten, som ovillkorligen ligger
i en expropriation, för hvilket intresse som helst, som kan be¬
finnas hafva ett mer eller mindre stort berättigande för en större
N:o 58.
Om ändring i
bestämmel¬
serna angåen¬
de expropria¬
tion.
(Forts.)
42 Onsdagen den 15 Maj, f. m.
eller mindre krets. Man bör i afseende på rätten att med tvång-
kunna taga andras egendom fara varligt fram.
Det kaD också från andra håll göras anspråk på att få åtnjuta
expropriationsrätt. J ag hörde i dag senast en industriidkare fram¬
ställa det såsom ett fullt berättigadt intresse att, om man behöfde
utvidga en industriell anläggning, expropriera af annans bredvid
liggande område, som ägaren icke skulle vilja frivilligt afstå.
Jag gissar, att ingen här skulle vilja vara med om detta; med
undantag möjligen af någon industriidkare. Vi få nog akta oss
för att alltför mycket lyssna till ropet på en utsträckt expropria¬
tionsrätt. Det synes mig för öfrigt, som en del af dem, som här
talat för bifall till reservationen, låtit alltför mycket hänföra sig
af det goda hjärtat, om jag så får saga. Man ömmar för förenin¬
garnas behof af samlingslokaler, och det är en känsla, som jag
för min del respekterar, såsom jag förut tillkännagifvit. Men
tro herrarne verkligen, att man gagnar föreningsrätten så mycket
med detta? Tro herrarne verkligen, att det blir så mycket bättre
ställdt med arbetarnes föreningsrätt och deras oberoende af egen¬
domsägaren eller arbetsgifvaren därigenom, att de erhålla rätt
att mot hans vilja tvångsvis förvärfva sig plats för ett »folkets
hus», som han ej vill ha? Jag för min del har svart att förstå
det. Vill man hjälpa föreningsrätten, tror jag man får tillgripa
andra lagstiftningsvägar än att gifva föreningarna makt att kunna
tilltvinga sig plats för samlingslokal.
För min del får jag, på grund häraf och hvad jag förut
anfört, vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.
Herr Staaff: För min del tror jag, att man har svårt
att förneka, att motionärerna här ha påvisat ett missförhållande,
som är både stort och i högsta grad skadligt. Det är stort 'därför,
att det är något orimligt uti, att så viktiga och betydelsefulla
ändamål och sträfvanden, ingående i det nutida medborgerliga lifvet,
som det här är fråga om, skulle kunna undertryckas eller åtminstone
stäckas och hämmas genom en rent fysisk brist, om jag så får
uttrycka det, bristen på lokal. Det är i hög grad skadligt därför,
att ett sådant missförhållande uppenbarligen är synnerligen ägnadt
att framkalla bitterhet hos dem, som pa detta sätt bli tillbaka¬
sätta eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning framkallar
andra känslor, som äro högst ogagneliga för samhället.
Jag skulle därför för min del vara mycket benägen att gifva
min röst åt ett förslag, som kunde utgöra ett uttryck för att man
kände och behjärtade detta missförhållande. Men jag kan icke
instämma med reservanten uti den formulering han gifvit åt sin
reservation; jag är nämligen icke färdig att säga, att expropriation
för detta ändamål kan och bör vidtagas. Jag stöder mig därvid
bl. a. på de skäl, som här framhållits af herr Widén uti hans
anförande. Jag kan icke neka till, att man här tager ett mycket
betydande steg utöfver den nuvarande expropriationsrätten, och
jag åtminstone är icke i stånd att nu med säkerhet öfverskåda
Onsdagen den 15 Maj, f. in.
43
N:o 58.
de konsekvenser, hvartill ett sådant steg skulle kunna föranleda, om ändring i
och på hvilka samme ärade talare, som jag nyss åsyftade, äfven bestammei-
har anfört exempel. serna an9åen'
Då jag emellertid gärna ville med min röst bidraga till ett lle eiCf^,pr,a'
positivt resultat, så långt jag kan vara ense med motionärerna (Forts)
och reservanten, har jag tänkt anhålla att fä framlägga ett sär-
skildt förslag. Det är af följande lydelse: »att Riksdagen med an¬
ledning af förevarande motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
och under hvilka villkor expropriation genom det allmännas för¬
sorg må kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa ound¬
gänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda att till¬
godose de i motionen afsedda allmännyttiga, kulturella och eko¬
nomiska ändamålen, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»
Skillanden mellan reservationen och det af mig nu framlagda
förslaget är således den, att under det i bådadera är framhållet
på ett lika tydligt sätt det missförhållande man vill ha af hjälpt,
reservationen utgår ifrån den öfvertygelsen, att detta afhjälpande
kan ske genom utsträckande af expropriationsrätten, hvaremot mitt
förslag vill underkasta äfven det medlet Kungl. Maj:ts undersök¬
ning och bedömande. Jag skulle nästan förmoda, att det kanske
finnes de uti kammaren, som i detta fall stå på samma stånd- '
punkt som jag och som sålunda äro villiga att understödja motio¬
närernas syfte, men icke så långt som reservationen går, och jag
vill i sådant fall hemställa till dem, att de måtte ansluta sig till
detta förslag.
Häruti instämde herrar von Schéele, Biesert, Eriksson i Elgered,
Martin, Hammarström och Rune.
Herr Sundström: Herr talman! Motionärerna ha ju base¬
rat sitt resonemang på ett exempel från den valkrets, hvilken jag
representerar. De ha genom detta exempel velat belysa nödvändig¬
heten af sitt yrkande.
Jag har uti detta exempel och uti referaten, som stått att läsa
i tidningarna, öfver hvad som passerat på denna plats, påvisat
åtskilliga, felaktigheter. Jag har härmed velat bevisa, att arbets-
gifvarne på denna plats visserligen icke i allo kunna försvara
sitt handlingssätt, men jag har sagt, att det skedda kan förklaras
af de upplysningar, som jag uti mitt föregående anförande framhöll.
Nu har en representant för Stockholms stad, i anledning af
hvad jag sålunda påpekat, tagit sig friheten påstå, att jag härige¬
nom skulle hafva visat den verkliga politiska ståndpunkt, jag
för närvarande innehar. Herr talman, jag ber att få tillbakavisa ett
dylikt påstående. Med öfvermodig ton förklarade talaren, att jag
därigenom skulle hafva visat en förändrad politisk ståndpunkt.
Jag anser, att denna fråga icke är någon politisk fråga. Man
borde väl därför hafva rättighet att yttra sig i densamma utan
Nso 58.
44
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring
bestämmel¬
serna angåen•
de expropria¬
tion.
(Forts.)
,• att uti densamma inblanda några partipolitiska synpunkter, helst
då jag inskränkt mig till att helt enkelt uppvisa förhållandena
' på platsen i fråga, hvilka stå i det innerligaste samband med de
af motionärerna berörda händelserna. Jag tror för öfrigt, att detta
sätt att uppträda är något enastående i kammarens förhand¬
lingar.
Jag vill också tillbakavisa hans påstående, att jag med mitt
yttrande skulle velat motverka expropriationsyrkandet. Jag skall
bedja talaren komma ihåg, huru jag slutade mitt anförande. De
ärade kammarledamöterna här kan jag taga till vittne på, att jag
afslutade mitt anförande med att yrka på bifall till herr Lind¬
hagens reservation. Jag tror mig också kunna påstå, att jag anförde
fullgoda skäl för detta yrkande. Är detta icke nog?
Därför, herr talman, med tillbakavisande utaf det ohemula
i den ärade stockholmsrepresentantens yttrande, får jag återigen
yrka på bifall till herr Lindhagens reservation.
Herr Rydén: Blott ett par ord med anledning af det yr¬
kande, som gjordes af herr Staaff. Då i kammaren möjlighet
synes förefinnas att vinna enighet om själfva den sak, som vi,
socialdemokrater, gjort oss till talesmän för i detta fall, och då
herr Staaff ju uppenbarligen vill hafva någonting positivt och
icke rör sig med denna negativa kärlek, som herr Hildebrand
visade saken, skall jag afstå från mitt förra yrkande och biträda
det af herr Staaff nyss framställda.
Jag skulle här bra gärna vilja, därest icke denna debatt så myc¬
ket förlängts, bemöta herrar Sundström och Centerwall, ty jag
har här aktstycken, ur hvilka skulle, till stöd för de skildringar,
som i motionen återgifvas angående förhållandena vid. Ljusne, kunna
framläggas åtskilligt, som går stick i stäf mot särskildt herr Cen-
terwalls uppgifter.
Jag skall icke heller tillåta mig ätt här göra något antagande
om motiven för den enes eller den andres uppträdande; herr Cen¬
terwall har i detta fall tvifvelsutan blott velat uppträda Som
rättens förkämpe, och jag skall icke mot någon min motståndare
rikta någon insinuation om något »konsistoriel^ samvete».
Herr Blomberg: Herr talman, mina herrar! Bara några
få ord för att framhålla en synpunkt, som, såvidt jag hört,
icke förut framkommit i debatten.
Det klagas ju öfver, att det hos landsbygdens folk före¬
finnes en alltför stark benägenhet att söka sig in till städerna,
ja, äfven beträffande de samhällen på landsbygden, som man bru¬
kar benämna samhällen med sammanträngd befolkning och dylika
samhällen har det sagts, att det finnes en sådan benägenhet. Or¬
sakerna härtill torde ligga icke allenast i sträfvandet efter ide
högre förtjänster, som man tror vara åtkomliga i städerna, utan
äfven däri, att städerna erbjuda vissa fördelar, som landet sak¬
nar, nämligen tillfällen till större utbildning och till kulturell
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
45
JJ:o 58.
förströelse. Det synes mig då böra vara angeläget att, så långt Om ändring i
möjligt är, söka till landet öfverföra de fördelar, som städerna beatämmei-
i nämnda hänseende kunna erbjuda, på samma gång man, i förbi-serna
gående sagdt, bör söka anordna det så, som jag här förordat vid de exP.ropr,a'
ett föregående tillfälle, eller att åt städerna söka förvärfva något af .
de fördelar, landet kan erbjuda. Jag syftar härmed på mitt yr- °r8)
bände i fråga om anordnande i städerna af öppna platser i sam¬
band med fastställande af stadsplanelagen. Jag menar, att be¬
nägenheten att flytta från landet skulle kunna motverkas genom
t. ex. uppförande af s. k. folkets hus o. d. samlingslokaler. Grenom
att möjlighet till samlingslokaler bereddes, tror jag, att detta
i viss mån skulle kunna bidraga till, att folket kvarstannade på
landsbygden, då samlingslokaler äro ett villkor för, att förenings¬
verksamhet skall kunna komma till stånd, föreläsningar kunna
hållas o. s. v. Med dessa ord har jag således, herr talman, velat
framföra en synpunkt, som jag anser äfven vara förtjänt af be¬
aktande.
Därjämte skulle jag ock velat säga några ord med anled¬
ning af herrar Sundströms och Centerwalls anföranden; men i
likhet med herr Eydén skall jag, på grund af att debatten ändå
så mycket förlängts, afstå därifrån och endast säga det, att äfven
jag har någon kännedom om Ljusne och förhållandena därstädes,
och att de intryck, jag fått af den platsen, icke öfverensstämma
med dem, som herrar Centerwall och Sundström framfört. Men
jag skall, som sagdt, icke nu längre upptaga tiden, utan blott be att
få ansluta inig till det yrkande, som senast gjordes af herr Eydén.
Herr Lindqvist: Med anledning af det yttrande, som här
nyss fällts af den ärade representanten för Södra Hälsinglands
domsaga, ber jag att få säga, att jag för mitt vidkommande
nu är tillfredsställd med den förklaring, han gifvit. Men jag
ber också få säga, att det kan väl icke vara en ledamot af kam¬
maren förvägradt att uttrycka den uppfattning, han fått om eu
annan ledamots yttrande. Det var detta, som jag tillät mig,
och jag hemställer till herrarne, om det kan betecknas såsom något
alldeles enastående i denna kammares förhandlingar — det tror
jag nätt upp. Jag fäste mig särskildt vid, då den ärade repre¬
sentanten förra gången hade ordet, att han dröjde otroligt länge
vid den skildring, han gaf af de utaf honom anmärkta miss¬
hållandena, och det gjorde på mig det intrycket, att det var
afsedt att hafva en alldeles ofelbar verkan i den riktning, som
han antydde. Jag var fullt medveten om, att han yrkade bifall
till reservationen, men jag hade känslan af, att orden i hans
anförande icke voro sådana, att man däraf kunde vänta sig det
yrkande han sedan gjorde. Nu har han själf gifvit en förklaring,
som jag är nöjd med, och då hoppas jag, att herr Sundström och
jag kunna vara öfverens om, att detta meningsutbyte icke behof ver
ha några andra och mera vidtgående följder, utan får stanna
vid hvad som redan passerat.
>':o 58.
46
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring i Herr Lindblad: Herr talman, mina jrerrar! Oaktadt kam-
bestämmei- marens tid så länge upptagits af denna fråga, nödgas jag uttala
tema angåen- mina betänkligheter i densamma och säga, att jag tror, att vi
4e expropria- befinna oss tryggast på den väg, som lagutskottet här anvisat, och
hvilken synpunkt nu ytterligare framförts af herrar Zetterstrand,
( or s.) och Åkerlund. Det torde val vara lämpligast, om man
kunde på öfverenskommelsens och öfvertygelsens väg för folket
bereda sådana förmåner, om hvilka här talats så vackert. Om
det är så, att ett verkligt behof af dylika platsers anordnande
i och för fyllandet af något kulturellt ändamål förefinnes, så
tviflar jag ingalunda på, att sådana också skola stå till förfogande.
Men de! är icke så lätt att kunna vara förvissad därom, att,
sedan man kanske gått fram tvångsvägen och exproprierat eu
sådan här plats, de läror, som där komma att i framtiden föras
till torgs, alltid stå i kulturens eller framåtskridandets tjänst.
Eftersom jag nu i min hand fått ett exemplar af en Köpingstid-
ning för den 5 april d. å., så kan jag ju äfven — trots herr
Centerwalls varning — be att få läsa upp några i denna tidning
förekommande rader, i hvilka uttalas bekymmer med afseende på
en goodtemplarlokals användning därstädes. Artikeln har till ru¬
brik »Förvända rättsbegrepp och slapp regim» — den är ju således
tämligen kraftig — och syftar på ett uti ifrågavarande goodtemplar-
lokal hållet möte med anledning af de värnpliktiges då föreståen¬
de utryckning. Den börjar så här: »På årets härifrån i dagarna
utryckande eller redan utryckta beväringsmän har man från ett
par håll sökt öfva ett inflytande, som vi finna det vara vår
plikt att närmare granska. Vi syfta härmed dels på det i goodtemp-
larsalen påskdagen arrangerade offentliga mötet för värnpliktige
och dels på en af Bärgslagsbladet fintligt arrangerad intrig gent¬
emot den fosterländska festen å Rådhussalongen för de värnpliktige.»
Längre ner heter det: »Hur står i detta afseende den goodtemplar-
loge till boks, som bär den stora Gustaf Adolfs namn? Den har
ej blott nu, utan mången gång förut »fördomsfritt» upplåtit sina
salar för samhällsupplösande agitation.»
Det uppenbart förvända i rättsbegreppen härvidlag eskaino-
terar man bort genom slagord om fördomsfrihet, skyldighet att
hålla sig neutral gentemot olika meningar och låta dessa komma
till sin rätt inför allmänheten, rätt för en .husägare att upplåta
sitt hus »åt hvem tusan han vill» —• ett uttalande, som vi fått
höra från mer än ett håll just i den anförda formen — m. m.,
som skulle vara ägnadt att försvara logen, äfven om den upp-
läte sin lokal »för hvad simpelt ändamål som helst.» Jag kan
ju icke gå i god för, att denna relation är riktig, men jag har
å andra sidan heller ingen anledning att tvifla på densamma. Och
de kammarledamöter, som äro från trakten i fråga, känna nog bättre
till redaktionens sanningsenlighet.
Men jag hemställer till Eder, mina herrar, om det icke är
lugnast och bäst att öfverlämna åt den frivilliga öfverenskommelsen
att härvidlag bereda utvägar för sådana verkligt samhällsnyrtiga
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
47
N:o 68.
institutioner, som man vill skapa. Jag tror icke ens, att det är Om ändring i
tillbörligt att för detta fall utsträcka expropriationsrätten, och be/tämmei-
därför ber jag ätt till alla delar få ansluta mig till lagutskottets Mrna an9°en-
nicnimr expropria-
Ö tion.
Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet endast för att ^Fort8-'
bereda herrarne tillfälle att rösta om ett färre antal yrkanden,
och därigenom besparar jag ju herrarne en tidsutdräkt. Då näm¬
ligen af herr Staaff yrkats, att i reservationens hemställan or¬
den »i hvad mån» måtte utbytas mot orden »huruvida», så har
jag för min del ingenting emot detta, ehuru jag naturligtvis per¬
sonligen anser skillnaden icke vara stor, helst som min öfver¬
tygelse är, att intet annat medel i världen här finnes än ex¬
propriation. Och jag kan för min del icke här sticka hufvudet under
vingen, när det gäller att bedöma hvad som är oundgängligt. Men
därom kunna måhända finnas olika meningar, och det" är ju möj
ligt, att Kung! Maj:t kan uppfinna något annat medel. Jag skall
därför, herr talman, be att få instämma i den af herr Staaff
föreslagna ändringen af reservationens yrkande.
I detta anförande instämde herrar Wavrinslcy i Stockholm,
Branting, Nordin, Ericsson i Alberga, Centerwall, Persson i Malmö,
Kjellberg, Furst, Wallis, Jansson i Edsbäcken, Kvarnzelius, Eriks¬
son i Grängesberg, Wijk och Leksell.
Herr Sundström: Herr talman! Då jag förut yrkat bifall
till herr Lindhagens reservation, skall jag nu be sitt få förena
mig med herr Lindhagen i hans nu gjorda yrkande.
Därjämte skall jag be att gentemot representanten för Stock¬
holms stad säga, att, då jag hade mitt anförande i denna fråga,
jag icke hade det allra minsta tänkt på några så kallade följder
af detsamma. Jag brukar vanligen, när jag yttrar mig här, uttala
hvad jag anser rättvist, utan något ängsligt öfvervägande af de
så kallade följderna. Följderna må bli hvilka som helst.
Vidare vill jag påpeka, att en talare väl kan ha rätt att
fälla ett, omdöme om en annan talares uppfattning. Men då eu
talare pabördar en annan talare någon förändrad politisk upp
fattning, därför att han vågar yttra sig i en ekonomisk ange¬
lägenhet, måste jag häremot inlägga min bestämda gensaga.
Herr Åkerlund: Om det vore fråga om expropriation af
mark, som förvärfvats synnerligen lättvindigt, skulle jag icke
säga någonting däremot.^ Och skulle det komma en framställning
om, att staten skulle från sin mark, och t. ex. från ecklesiastika
boställen o. s. v. upplåta områden för sådana här ändamål, så
gin ge det väl an.
Och till och med om man föresloge, att bidrag från staten
skulle lämnas till sadana här anstalter, så skulle jag ingenting
hafva däremot.
N:o 58.
48
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Om ändring i Det sades nyss, att norrlandslagarna ännu icke vore antagna,
bestämmel- och det är ju sant. Men de komma sannolikt att antagas, och
sena angåm- fgljden blir då den, att en hel del inägor bli tillgängliga. Och
deGX^ion>ria~ skulle det sedan äfven beviljas statsbidrag, vore ju saken hjälpt.
(Forts) Men jag tog mig också friheten nämna, att i öfriga bygder
skulle denna expropriation kunna sträcka sig äfven till de mindre
hemmansdelarne. Herrarne veta, att storindustrien mer och mer
— och äfven den medelstora — drager sig ut på landsbygden.
Och ett sådant industriellt företag behöfver icke alls vara i besitt¬
ning af någon betydande jordareal, utan denna kan vara mycket
obetydlig.
Rundt omkring detta industriella företag ligger mången gång
en hel del små bondehemman. Vilja nu icke dessas ägare sälja
sin mark till nu ifrågavarande ändamål, så skulle de kunna tvin¬
gas därtill. Detta kunde ske öfverallt i hela Sveriges rike.
Då jag sålunda anser, att utsträckningen af expropriations¬
rätten redan nu går ganska långt — ja, att den redan går för
långt; detta ha vi redan sett i fråga om den dramatiska teatern —
så är det gifvet, att jag icke kan annat än fortfarande be att
få ansluta mig till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad.
I öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkanden, som
icke sedermera blifvit återtagna, gaf herr talmannen proposition
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag därå
och bifall i stället till det af herr Staaff under öfverläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen hafva flertalets mening för sig. Emellertid äskades
votering, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följ ande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 54, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit det af herr Staaff under öfverläggningen fram¬
ställda yrkandet.
Voteringen utvisade 126 ja mot 89 nej; hvadan utskottets hem¬
ställan bifallits af kammaren.
Onsoagen den 15 Maj, f. m.
49
N:o 58.
§ 7.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets Förlag till
betänkande n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förordning om
lörsiag till förordningar om frihamn och om frilager. frihamn m. m.
I eu till innevarande Riksdag aflåten, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition hade Kungl. Maj:t, under åberopande af pro¬
positionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansären¬
den för den 21 sistlidne mars, föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till a) förordning om frihamn och b)
förordning om frilager.
Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet af-
gifvit utlåtande öfver ej mindre omförmälda proposition än äfven
följande i anledning af propositionen väckta motioner, som likaledes
hänvisats till bevillningsutskottet, nämligen inom Första Kam¬
maren, n:o 58, af herr P. E. Lithander, och n:o 66, af herr A.
Hammarström, samt inom Andra Kammaren, n:o 269, af herr S.
Hordström; och hemställde utskottet:
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts före¬
varande förslag till förordning om frihamn icke kunnat oförändradt
bifallas samt med afslag å herr Hammarströms motion, i hvad
den afsåge frågan om frihamn, måtte antaga samma förslag med de
ändringar och tillägg, utskottets vid betänkandet fogade författ-
ningsförslag utvisade;
2:o) att Kungl. Maj:ts förevarande förslag till förordning om
frilager icke måtte för närvarande af Riksdagen bifallas;
3:o) att Riksdagen, i anledning af herr Nordströms ifråga¬
varande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels ock af andra
varor, som finge på en gång från frihamn införas;
4:o) att den af herr Lithander väckta motionen måtte anses
besvarad genom hvad utskottet här ofvan hemställt; samt
5:o) att herr Hammarströms nämnda motion, i hvad den af¬
såge frågan om frilager, måtte anses besvarad genom hvad utskottet
under punkten 2:o) hemställt.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
vid punkten l:o) af herrar A. Hammarström, A. F. Weiriberg,
J. A. Sandwall, A. E. Håkanson, J. O. Rylander, P. M. Carlberg,
Ericsson i Ofvanmyra och Gustafsson i Sjögesta, hvilka påyrkat,
att Riksdagen, med förklarande att Kung!. Maj:ts förevarande
förslag till förordning om frihamn icke kunnat oförändradt bifallas,
samt i anledning af herr Hammarströms motion, i hvad den afsåge
frågan om frihamn, måtte
dels antaga Kungl. Maj:ts förenämnda förslag med de ändringar
och tillägg, utskottets vid betänkandet fogade författningsförslag
utvisade, samt i sammanhang därmed för sin del besluta, att till
tolagsersättning berättigad stad, i eller vid hvilken frihamn in-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 58. 4
N:o 68.
50
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till rättats, skulle efter utgången af år 1920, såframt ej dessförinnan,
förordning om efter utredning i enlighet med Riksdagens skrifvelse till Konungen
frihamn m. m. cjen 27 april 1906, beslut i vederbörlig ordning fattats angående
(Ports.) reglering af stadens tolagsersättning, vara berättigad att för gods,
som från frihamnen efter förtullning infördes, åtnjuta dylik er¬
sättning allenast efter de förändrade grunder, som blefve af Konung
och Riksdag fastställda;
dels ock, vid bifall till hvad sålunda hemställts, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att, därest för stad, som vore till tolags¬
ersättning berättigad och i eller vid hvilken frihamn inrättats, reg¬
lering af tolagsersättningen icke kunde komma till stånd före
utgången af år 1920, Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga
det förslag, som kunde finnas påkalladt rörande medgifvande för
staden att därefter, i afvaktan på sådan reglering, åtnjuta tolags¬
ersättning för gods, som från frihamnen införtullades; samt
vid punkten 2:o) af herrar Berg i Göteborg och Reling, bvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till förordning om frilager.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Bergström, som yttrade: Beträffande föredragningen
af bevillningsutskottets betänkande n:o 35 tillåter jag mig hem¬
ställa, att kammaren vill besluta,
att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande samt
första punkten sålunda, att det däri afsedda författningsförslaget
föredrages paragrafvis i nummerföljd och, där så erfordras, mo¬
mentvis, med rubriken sist samt därefter utskottets i punkten gjorda
hemställan;
att vid behandlingen af § 1 öfverläggningen må omfatta såväl
frågan om frihamn som frågan om frilager;
att, därest en eller annan del af författningsförslaget åter¬
remitteras till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att
äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna
äga sammanhang med eller anses böra vara en följd af återre-
missen;
att i afseende å nummerbeteckning af §§ och moment utskot¬
tet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas
beslut; samt
att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar
än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres.
Hvad herr Bergström sålunda föreslagit, bifölls af kammaren.
Det i punkten 1 :o) innefattade författningsförslaget.
Efter föredragning af § 1 lämnades på begäran ordet till:
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
51
N:o 58.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Jag tiar ingen- Förslag till
"ting att erinra med afseende å själfva förslaget om inrättande förordning om
af frihamn; jag vill endast säga några ord med anledning af den frihamn m. m.
motion, som i sammanhang med denna fråga afgifvits af herr (Fort*.)
Hammarström i Första Kammaren. Han har i denna motion iöro-
slagit, att Riksdagen måtte:
»a) vid antagande af bestämmelser angående inrättande af
frihamnar besluta, att för gods, som efter förtullning införes
från frihamn i stad, hvilken eljest är till tolagsersättning be¬
rättigad, sådan ersättning tills vidare icke må åtnjutas.»
Han har nämligen ansett, att ett tillfälle nu erbjuder sig
att i samband med lagstiftningen om frihamn skapa ett intresse
för stapelstäderna, att redan nu vara med om en uppgörelse an¬
gående tolagsersättningsfrågan.
Vi känna alla till, hurusom denna fråga i långa tider legat
på Riksdagens bord. Jag minnes från början af min riksdags-
mannatid, hurusom denna fråga blef ganska aktuell. Man stod
då i begrepp att införa en ny tullagstiftning, och man förutsåg
då, att dessa stapelstäder genom åsättande af nya och högre tul¬
lar skulle beredas en än större inkomst af tolagsersättningen,
och man ville fördenskull få en uppgörelse till stånd med dem,
innan man inlät sig på ett nytt tullsystem. Jag vill erinra kam¬
maren om, att särskild^ sådana framstående män som Carl Ifvarsson
och Sven Nilsson i Efveröd voro mycket angelägna om att få
denna fråga löst, innan det nya tullsystemet infördes. De voro
äfven i stånd att inom statsutskottet genomdrifva ett skrifvelse-
förslag, hvilket af utskottet enhälligt tillstyrktes och som inne¬
höll, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes, så snart ske kunde, till Riksdagen afgifva förslag
till upphörande eller reglering af den till rikets stapelstäder utgåen¬
de tolagsersättningen. Men trots det att utskottet var enhälligt, för¬
föll frågan till följd af Första Kammarens motstånd. Nu har
likväl inträffat, att det är en Förstakammarledamot, som tagit
upp denna fråga och fört den fram, med hvad resultat ha vi
nyss hört. Första Kammaren har fortfarande varit sig lik: den
har afslagit reservationen och därmed ännu en gång försvarat
denna sekelgamla orättvisa. Men när vi nu stå i beredskap att
införa den nya institutionen som benämnes frihamn, borde man
väl taga tillfället i akt och på något sätt fastslå, att en upp¬
görelse om tolagsersättningen bör med snaraste åstadkommas.
Ty det är alldeles påtagligt, att motståndet frän dessa städers
sida mot en uppgörelse härvidlag otvifvelaktigt kommer att ökas,
därest man nu icke gör något förbehåll. Det är därför, som vi i
vår reservation föreslagit och ställt i utsikt för de städer, som:
anlägga frihamn, att saken skulle ordnas så, att de inom en
viss tid skulle kunna förmås till en uppgörelse beträffande tolags¬
ersättningsfrågan.
Äfven om icke frihamnsinstitutionen kommer att för städerna
i fråga medföra en lika stark ökning i tolagsersättningen, som det
N:o 58.
52
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till nya tullsystemet gjorde, något, som man icke bestämdt kan förutse,
förordning om är det dock, såsom jag nämnt, alldeles säkert, att denna ersättning,
frihamn ra. ra. därigenom kommer att afsevärdt ökas, och detta äfven på en del
(Forts.) andra städers bekostnad. De förra komma naturligtvis att draga,
till sig eu långt större import än förut, då frihamn icke fanns-
Jag skulle således önska, att åtminstone Andra Kammaren
för sin del ville fasthålla vid den uppfattning, som den alltid
haft i fråga, om tolagsersättningen, nämligen att man icke bör
försvåra möjligheten af att få en uppgörelse härutinnan till stånd.
Utskottet åberopar visserligen för sitt afslag å motionen den
skrifvelse, som Riksdagen i fjol aflat till Kung! Maj:t med be¬
gäran om en utredning i förevarande fråga. Men, mina herrar, här
är icke fråga om en utredning, utan här gäller det att försöka
bereda möjlighet och tillfälle att komma till en uppgörelse. Det,
är således två skilda saker, som icke ha med hvarandra att skaffa;
förra året var det fråga om en utredning, men här gäller det
att möjliggöra en uppgörelse med stapelstäderna.
Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till
den af herr Hammarström m. fl. vid betänkandet afgifna reser¬
vationen.
Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman, mina herrar! Jag
kan endast på det lifligaste beklaga, att den kungl. propositionen
ej i sin helhet vunnit utskottets bifall, och jag kan ej gifva min
röst åt det förslag, som utskottet afgifvit. Ty frihamn utan fri¬
lager är icke något statsintresse, det är att gynna ett fåtal större
städer på de mindres bekostnad, att bereda de städer, som kunna
begagna sig af frihamn, sådana fördelar, att de blifva i tillfälle
att draga handeln till sig. Att detta icke är rättvist, torde hvar
och en inse, och ej heller kan det vara nyttigt för det allmänna
att genom lagstiftning bidraga till centralisering af handeln. Den
dragés nog ändå till storstäderna, dels genom den större omsättning,
som de genom lokalkonsumtionen måste ha, dels genom deras gynn¬
samma kommunikationer. Och denna senare förmån ha de delvis,
genom staten erhållit. Ty genom staten ha de erhållit sina järn¬
vägsförbindelser och genom statsbidrag få de ju mer och mer
direkta ångbåtsförbindelser, hvartill de mindre städerna äfven få
bidraga utan att ha någon fördel däraf.
Kungl. Maj:t har beaktat detta och i propositionen velat be¬
reda rikets mindre städer vederlag genom frilager, hvarigenom
de åtminstone i någon mån skulle blifva i tillfälle att hålla de
större stången.
Nu invändes, att de mindre städerna genom lättheten att åstad¬
komma frilager skola komma före de större och att man längre
fram kan besluta om frilager, så att småstäderna samtidigt med
öppnandet af frihamnar 1911 blefve färdiga därmed. Men hvad
det förra beträffar, så kunna de större städerna, tills frihamnarna
blifva färdiga, inrätta frilager, och emot det senare får jag in-
Ousdagen den 15 Maj, f. m.
5:i
N:o 58.
vånda, att det ej finnes någon garanti för, att eu framtida Riksdag Förslag m
skall komma att lämna sitt bifall till förslag om frilager. förordning om
Som representant för en af de mindre städerna, en gammal han- fnhamn m m-
delsstad, som genom ett beslut enligt utskottets förslag skulle (forts.)
riskera att beröfvas en del af det handelsområde, den sedan ur¬
minnes tider haft och genom stora uppoffringar, utan något stats¬
bidrag till järnvägsanläggningar, sökt att hittills behålla, vågar
ja,g vördsamt till kammaren hemställa att icke bifalla utskottets
förslag.
Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört kommer jag
att rösta för bifall till Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet och
således för afslag å utskottets hemställan i punkt 2.
Piiherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Ej sällan får
man höra klagomål öfver att handeln i vårt land icke tagit den
utveckling, som den bort taga, och att vi ej heller bland oss
äga ett tillräckligt vaket köpmansstånd. Ja, det kan nog vara
sant, att handeln icke tagit den utveckling, som kunde anses önsk¬
värd, och det kan ju också vara sant, att man ej hos oss finner
så verksamma och så driftiga köpmän som på många andra håll.
Men anledningarna till detta förhållande äro ju ganska många,
först och främst måste man taga i betraktande vårt lands säregna
och afskilda läge. Hvad som anses kunna ha gjort det ännu svårare
för våra egna köpmän, är den lättnad, som köpmännen i andra
länder erhållit genom frihamns- och frilagersinstitutionens införande,
•hvarigenom de kunnat utveckla sin verksamhet; hos oss har någon
liknande fördel ej ännu kunnat erbjudas. Vår handel har därför blifvit
hänvisad till de handelscentra, som lyckliggjorts med denna in¬
stitution ; och följaktligen äro vi — det veta vi alla — för vår
handel i många afseenden hänvisade i synnerhet till Hamburg, och
nu på senare tider har äfven Köpenhamn blifvit ett centrum för
densamma.
Det har därför under en lång följd af år varit ett önske¬
mål, att vi här i landet skulle erhålla en frihamnsinstitution.
Motståndet däremot har dock varit stort, och särskildt sedan en
protektionistisk vind börjat blåsa fram öfver landet, har detta
motstånd visat sig vara ganska intensivt, och alla de försök,
som hitintills blifvit gjorda att komma någon vart i detta af¬
seende, ha varit resultatlösa. Nu ser det dock ut, som om man
skulle ha kommit till insikt om, att det icke ligger något farligt
i detta eljest så betänkliga ordet »fri», utan att äfven en /nhamn
och ett /biläger kunna vara till båtnad för landet. Det visar sig
ju af det utskottsbetänkande, som här föreligger, att bevillnings¬
utskottet kunnat enas om att åtminstone medgifva, att tanken därpå
kan vara riktig och att den i en framtid bör kunna realiseras.
Jag tycker likväl, att detta utskottsbetänkande andas en viss
tveksamhet; det är liksom man ville trefva sig fram till saken
eller liksom man vore rädd att nå målet eller åtminstone som
om man icke ville nå det snart. Man uppskjuter tiden för fri-
Jko 58.
54
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till
förordning om
frihamn m. m
(Forts.)
hamns im ättande och man undanskjuter åtminstone tills vidare
helt och hållet tanken på inrättande af frilager. Utskottet sä¬
ger, att för närvarande bör icke frilager inrättas, utan den frå¬
gan bör sedermera återkomma.
Hvad är det för skäl, som anföras för detta uppskof af båda
frågorna, uppskjutande af den ena och undanskjutande af den
andra? Jo, man säger, att tiden därför ännu icke är lämplig,
utan vi höra vänta, till dess att vi fått en modern tulltaxa.
Ja, detta ^ordei »modern tulltaxa» låter litet besynnerligt. Hvad
kan en sådan ha för inflytande på denna fråga? iSTog vet jag,
hvad enligt, mångas uppfattning en modern tulltaxa innebär, men
här är det ju endast fråga om vissa tekniska brister, som skulle
vidlåda vår tulltaxa och hvilka därför skulle undanröjas, innan
denna institution skulle kunna komma till stånd. Jag tror dock,
att denna fruktan för de tekniska bristerna i tulltaxan är betydligt
öfverdrifven. Utskottet har vidtagit en ändring af förslaget, hvil¬
ken skulle liksom peka på orsaken till, att författningens trä¬
dande i kraft borde uppskjutas tills efter slutet af 1910, näm¬
ligen att vissa tillägg i tullafgifterna skulle bestämmas för varor,
som utföras från frihamn, hvilket tillägg då skulle motsvara den
nu s. k. skillnaden i bruttotal och nettotal. Jag tror, att det
visserligen kan finnas skäl för att införa en sådan bestämmelse,
men Kung!. Maj:t har icke föreslagit någon sådan, och jag an¬
ser för min del, att den är öfverflödig, och jag tror icke heller^
att den är önsklig. Äfven om denna tilläggsbestämmelse i §
19 icke införes, skulle det väl ick vara så farligt att så snart
som möjligt inrätta frihamn. Emellertid fordrar anläggandet af
en frihamn ett betydande arbete, och törhända kan ingen sådan
anläggning blifva färdig till användande före utgången af år
1910, och innebär således ej det föreslagna uppskofvet någon större
betänklighet.
Af mera. ödesdiger betydelse är det, som den siste ärade
talaren påpekade, att utskottet, ehuru under uttalande af sina
sympatier därför, dock för närvarande ej vill vara med om någon
frilagersinstitution här i landet. Han framhöll, hurusom detta i syn¬
nerhet för de mindre städerna vore olägligt och att dessa möjligen
skulle lida af frihamnars inrättande, då sådana endast uti två
eller tre större städer torde kunna ifrågakomma och frilager just
vore hvad de medelstora och mindre städerna för utvecklingen af sin
handel behof de; och han slutade därför sitt anförande med att
yrka afslag å förslaget i denna punkt, såvida ej Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande af frilager samtidigt godkändes. Jag an¬
ser dock, att kan man icke få allt det goda, bör man åtminstone!
icke undanskjuta det ena goda; kan man ej genast få frilager,
bör man val åtminstone icke till en obestämd framtid uppskjuta
den för vårt land så betydelsefulla frågan om inrättande af
frihamn.
Såsom skäl mot inrättandet af frihamn har anförts, att det.
uteslutande är importen, som därigenom på bekostnad af landets
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
55
Nu» 58.
industri blefve gynnad, därigenom att importörerna få tillfälle förslag till
att i frihamnen upplägga och samla sina varor och slippa att förordning om
betala tull för dem, förrän de skickades ut i marknaden. Uti A1
Första Kammaren fick man under diskussionen höra uttalas far- 0 *'
hågor för att en alltför omfattande import härigenom skulle fram¬
kallas . .
Enligt min öfvertygelse bör dock en frihamn kunna fa fullt
lika stor, om ej större, betydelse för exporten, ty i stället för att
skada landets industri, böra därigenom dya industrier kunna fram¬
kallas för förädling af utländska råvaror och utländska halffabrikat
och de senare alstrens utförande, hvilket endast möjliggöres, där
frihamn finnes.
Jag hade tillfälle att uti Första Kammaren just fa höra, huru
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet utvecklade detta,
visserligen erkände han, att inom frihamnsområdet vid Köpenhamn
man i det fallet ej ännu vunnit det resultat, man kunnat vänta,
nämligen att därstädes få se en större industri växa upp, hvilket
dock i stor omfattning blifvit förhållandet i Hamburg. Såsom en
naturlig orsak till de olika resultaten anförde herr statsrådet, att
ju högre tullsatser ett land har, desto större gagn har dess export
erhållit af de fördelar, som en frihamn erbjuder.
Handeln betraktas nog af många såsom ett oting, och dess
representanter såsom onödiga, tärande mellanhänder, som tränga
sig emellan producenter och konsumenter. All import anses skadlig
och man vill göra allt för att hejda densamma och däremot upp¬
muntra exporten.
Jag tior emellertid, att det ena nödvändiggör det andra, och
att, liksom ingen export är möjlig utan handelsförbindelser, inga
handelsförbindelser kunna upprätthållas utan import. Jag tror
sålunda, att äfven den, som i främsta rummet — och det har ju
jag särskildt intresse att arbeta för — verkar för att höja landets
export, ej behöfver till dess skydd påkalla oöfverstigliga hinder
för importen, utan gynna handelns utveckling.
Pa senare tid torde denna åsikt om handelns skadliga in¬
verkan dock betydligt förmildrats, och man måste tacksamt er¬
känna, att Riksdagen och denna kammare särskildt visat sig
omhulda dess intressen bland annat genom de subventioner, som
redan gifvits för åstadkommande af handelsförbindelser med andra
länder, och hvilka man lian hoppas ytterligare om några dagar må
gifvas.
Det är således min fasta förhoppning, att frihamnsinstitutionen
måtts omfattas med stort intresse af denna Andra Kammare.
Men icke nog härmed. Liksom vid ett föregående tillfälle, är
det önskligt, att denna kammare äfven nu uttalar sig för frilager,
och kommer jag, när punkt 2 föredrages, att gorå yrkande om att
denna kammare för sin del ville besluta att bifalla Kungl. Maj:ts
förslag äfven i den punkt, som rör frilagers införande. Första
Kammaren har visserligen i öfverensstämmelse med utskottets hem¬
ställan afslagit denna, men jag tror, att det vore en god och Andra
Nso 58.
56
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
FUrtiag till Kammaren värdig opinionsyttring, att uttala sig för, hvad som
förordning om särskiidt måste vara de mindre städernas intresse.
ep . , Här framhölls af den talare, som inledde debatten, att man
1 ' borde gorå som ett villkor^ för städerna, för att frihamn skulle
få införas, att de skulle få afstå från tolagsersättningen för de
varor, som utfördes från frihamnen. Hans mening var nog ej, att
en sa drakonisk lagstiftning skulle komma till tillämpning, tv
det skulle väl vara ett bra hårdt straff att icke allenast på¬
lägga de städer, som vilja befrämja utvecklingen af frihamns-
institutionen, de dryga kostnader, som anläggandet af en frihamn
skulle medföra, utan därjämte beröfva dem1 de ganska afsevärda
inkomster, de annars äro berättigade uppbära genom tolagsersätt-
ningen. Den ärade talarens liksom reservanternas mening är nog
endast att använda denna bestämmelse liksom en tumskruf pa
städerna för att få denna misshagliga och otrefliga fråga om
tolagsersättningen ordnad och bragt ur världen.
Det är nog sant, som den ärade talaren framhöll, att denna
fråga, af Andra Kammaren omfattats med intresse, och det var
särskiidt fallet under den gamla tiden, då motsättningen mellan
stad och land här i kammaren var större än nu, såsom nog alla
komma ihåg. Da var det med afundsjuka, som landtrepresentan-
terna tänkte på denna, som de ansågo, kolossala present, som
städerna erhöllo i form af tolagsersättning. Här ar icke tid och
tillfälle att utveckla, huruvida denna är en present, eller om
den icke är en verklig rättighet, som dessa städer ha erhållit
för .mistade inkomster. Jag tror, att det ifrågasatta villkorets
mening vore, för att använda ett uttryck från de senaste dagarna,
att sätta ett betänkligt krokben för denna stora fråga — ly det
är en stor fråga, betydelesfull för hela vårt land, den som före¬
ligger, och skola vi då begagna ett gammalt stridsäpple, ett gam¬
malt tvisteämne mellan stad och land för att hindra utvecklingen
af densamma? Jag tror, som sagdt, ej, ;att det vore lämpligt,
ty om vi bifalla herr Hammarströms motion, få vi säkerligen vänta
ändå längre än till år 1910, innan frihamnar inrättas i vårt land,
och sannerligen, vi ha icke tid att vänta, vi ha väntat länge
nog och kunna icke uppskjuta frågan ytterligare år efter år genom
att sammankoppla den med en annan, som den icke det ringaste
berör. Vi ha icke tid att på det sätt genom nya försök kompromissa
oss fram, utan låtom oss se saken som den är och låtom oss
tänka på vårt lands välstånd i främsta rummet och ha som ögon¬
märke att arbeta allt hvad vi kunna för att inom landet uppamma
vår industri och öka vår export! Och vi skola ej rygga tillbaka
för det målet, äfven om det kan se ut, som om på samma gång
den af många fruktade importen däraf på något sätt skulle gynnas!
För utvecklandet af landets bästa resurser är det, som ett steg här
kan tagas och ett steg måste tagas. Och jag är förvissad om att
Andra Kammaren kommer att bifalla utskottets förslag, sådant
det föreligger, i denna punkt och icke fästa sig vid den reserva¬
tion, som här afgifvits.
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
57
N:o 58.
Jag anhåller, herr talman, att vid den föredragna punkten Förslag till
få yrka bifall till utskottets förslag och förbehåller mig att förordning om
vid punkt 2 framkomma med yrkande om bifall till Kungl. Maj:ta m- m-
förslag. (Fort,)
1 detta anförande instämde herrar Söderbergh i Karlshamn,
Kronlund, Bromée i Billsta, Ilellgren, Boven, Beckman i Djurs¬
holm och Moll.
Herr Hammarlund: Herr talman, mina herrar! Då här
blifvit yrkadt bifall till reservationen, har jag begärt ordet spe¬
ciellt för att anföra några fakta, som äro ägnade att belysa denna
frågas ställning i afseende å Stockholms stad.
Här gäller det nu frågan om inrättande af frihamn, och
reservanterna ha därmed sammankopplat frågan om tolagen. Jag
ber då för det första få säga, att ett bifall till reservationen skulle
enligt min mening alldeles gifvet motverka det mål, som man vill
vinna. Anser man det önskligt, att frihamnsinstitutionen kommer
till stånd, bör man bifalla förslaget härom utan alla villkor. Ett
godkännande af reservationen måste leda till att åtskilliga städer,
hvilka eljest skulle tänkas villiga att ålägga sig de kostnader, som
inrättandet af en frihamn skulle medföra, alls icke kunna göra det.
Jag antager särskildt, att detta blir fallet med Stockholms stad,
där måhända eljest en frihamn skulle komma till stånd.
Frågan gäller ett för hela landet viktigt intresse. Man vill
främja handel och industri. De städer, där frihamn komme att in¬
rättas, skulle för detta allmänna intresse åtaga sig vissa för¬
pliktelser, medförande ganska stora utgifter. Därför har det också
någon gång förut, när saken varit före, rent af satts i fråga, att de
städer, som ville påtaga sig dessa kostnader, skulle få särskildt
understöd för det ändamålet.
Reservanternas förslag går i alldeles motsatt riktning. Ut¬
skottet har icke alls ifrågasatt, att städerna skulle få särskildt bi¬
drag, därför att de upprättade frihamn. Reservanterna äro ej ens
härmed nöjda, utan ställa i utsikt, att de kommuner, som göra en
dylik uppoffring, skulle mista en del af sina nuvarande inkomster.
Jag tror icke, att dessa städer under sådana förhållanden kunna
reflektera på inrättandet af någon frihamn. Det vore ärligare
med ett rent afslag än att lämna ett bifall till reservationen, ty
detta senare innebär detsamma som ett afslag: någon frihamn kom¬
mer icke till stånd, därest reservationen antages.
Jag ber att få erinra om ett alldeles liknande fall i afseende
på en annan fråga, nämligen om slakthuslagen. Herrarne torde
påminna sig, att då denna först kom till stånd, det ställdes upp
stränga villkor för städerna. Sålunda bestämdes, att de på an¬
läggningskostnaden icke skulle få räkna sig till godo mera än
3 o/o, och att all köttbesiktning skulle ske gratis. Mot dessa be¬
stämmelser protesterade städernas representanter under förklaring,
att man icke under sådana förhållanden kunde reflektera på in-
Nso 58.
58
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förtlag till rättandet af slakthus. Icke dess mindre beslöt Riksdagen en sådan
förordning om lag. Och med hvad för resultat, det minnas herrarne: det blef
frihamn m. m. jnga slakthus. Men slakthusfrågan var af intresse icke blott för
(Forts.) cje större städerna, utan äfven för landsbygden, och detta intresse
var så starkt, att här framkom förslag om ändring i slakthuslagen,
och sedan dylik ändring beslutats, ha slakthus kommit till stånd
både i Malmö och Göteborg, och slakthus är nu under anläggning
här i Stockholm. Det är min åsikt, att om man förfar så strängt,
som reservanterna här velat göra gällande, så blir det ingen fri¬
hamn, utan man får vänta åtskilliga år på detta, och så måste man
upphäfva den bestämmelse, som reservanterna velat införa. Är
det då icke bättre att redan från början stryka denna bestämmelse
än att göra det om några år ?
Men det är ej nog därmed, att ett bifall till reservationen mot¬
verkar det mål man vill vinna, så att man icke får någon frihamn.
Vidare och för det andra påstår jag, att det är en orättvisa mot
städerna att på sätt som här skett inblanda tolagen i denna fråga.
Tolagsersättning utgår till stapelstäderna, för att de skola bestrida
vissa statsutgifter. Här i Stockholm utgår tolagen som bidrag till
aflöning åt öfverståthållare och underståthållare, till kostnaderna
för domstolsväsende, fångvård, uppbördsväsende, byggande och
underhåll af tull- och packhus o. s. v. För bestridande af dessa
utgifter, som icke äro af kommunal natur, får staden tolagsersätt¬
ning. Nu hota reservanterna oss med, att staden skall mista en del
af denna ersättning, men det sättes icke alls i fråga, att staten
skulle samtidigt öfvertaga de uppgifter, som staden utför, därför
att den får uppbära tolagsersättning. Detta kan verkligen icke vara
öfverensstämmande med rättvisa och billighet, helst redan nu tolags-
ersättningen i Stockholm icke räcker till för fullgörande af utgif¬
terna för de ändamål, till hvilkas tillgodoseende tolagsmedlen enligt»
stadens privilegier och särskilda författningar i första hand äro af-
sedda. Jag skall i detta hänseende be att få erinra därom, att för år
1905 utgjorde tolagsersättningen här i Stockholm — öretalen oräk-.
säde — 1,175,038 kronor, men de utgifter, Stockholms stad hade
för bestridande af de ändamål, för hvilken denna inkomst afsetts,
uppgingo till 1,517,780 kronor. Stockholms stad fick sålunda ur egen
kassa tillskjuta 342,742 kronor. Jag skall be att .särskildt få fästa
reservanternas uppmärksamhet på denna siffra. Nu säger man må¬
hända: ja, det där var något undantagsförhållande under detta
år 1905. Men jag har här en tabell, som visar inkomsterna från
tolagen och de utgifter, som med dessa medel bestridts under de
senaste 25 åren. Det har visserligen varit några år, särskildt i
midten på 90-talet, när det blef öfverskott på tolagsmedlen, men
det var endast under sammanlagdt 6 år. De öfriga 19 åren har
staden fått göra tillskott för bestridande af dessa utgifter. Lägger
man tillsammans de tillskott, som Stockholm under dessa 25 år
fått göra för att bestrida de utgifter, för hvilka tolagsmedlen skulle
utgå, och drager därifrån öfverskotten, så befinnes bristen uppgå
till icke mindre än 2,304,910 kronor — och 22 öre, ifall man skall
Onsdagen den IB Maj, f. m.
B!)
N:o 68.
vara riktigt noggrann. Detta är hvad Stockholms stad under de 25 Förslag till
åren 1881—1905 fått utgifva utöfver tolagsmedlen för bestridande förordning om
af de utgifter, som äro afsedda att täckas med tolagsmedlen och som/nAa™n m- ”•
i regeln äro rena statsutgifter. Nu ställa reservanterna i utsikt att (I1 °rt«.)
efter 1920 skulle en minskning inträda i tolagsmedlen, hvarigenom
stadens tillskott skulle bli större, än det redan är. Kan detta vara
rättvist ?
Reservanterna säga, att man får lof att göra någonting gent¬
emot »det motstånd mot hvarje rubbning i 1857 års tolagsreglenngs-
grunder, som hittills mött från städernas sida». Eller som herr
Ollas Ericsson nyss uttryckte det: här erbjuder sig ett tillfälle
att skapa ett intresse för att städerna skola blifva villiga att få
tolagsfrågan löst. Med andra ord, man skulle begagna frågan om
frihamns inrättande till att sätta tumskruf på städerna. Är det
då något särskildt intresse för städerna att motsätta sig en regle¬
ring af tolagen? Nej, mina herrar, här behofves icke någon sådan
tumskruf, åtminstone icke hvad Stockholms stad angår. Sålunda
säger jag för det tredje, att den tumskruf eller anordning, som
reservanterna tänka sig, är obehöflig för att få tolagsfrågan ur
världen.
Som herrarna känna till, har fjolårets Riksdag skrifvit till
Kung! Maj:t och anhållit om verkställande af utredning, i Kalka
afseenden en omreglering af den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen borde äga rum, samt framläggande för Riks¬
dagen af det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse ha stadsfullmäktige
i Stockholm blifvit hörda och redan afgifvit sitt yttrande. Jag
har det här i min hand. Af detta yttrande framgår med full tyd¬
lighet, att stadsfullmäktige icke alls motsätta sig en rubbning i
grunderna för den nuvarande tolagsersättningen. Stadsfullmäktige
framhålla i sin skrifvelse, att, ifall en omreglering af stadens
tolagsersättning skall vidtagas i syfte att denna ersättning må i
möjligaste grad motsvara de utgifter, till hvilkas bestridande in¬
komsten är afsedd, detta endast låter sig göra genom att, i motsats
till hvad Riksdagen med sin förevarande framställning lärer åsyfta,
den såsom sådan ersättning nu utgående procentsatsen af stadens
tulluppbörd höjes. Stadsfullmäktige fortsätta:
»Om eljest en ändring i de bestående förhållandena skall vid¬
tagas, synes en sådan visserligen ock kunna ifrågasättas att äga
rum på det sätt, att de genom kungl. brefvet den 18 december
1857 bestämda tolagsersättningsmedlen tillika med öfriga privi-
ligierade inkomster helt och hållet indragas till statsverket mot
att detta jämväl öfvertager omsorgen för de andra än rent kom¬
munala behof, hvilkas tillgodoseende nu åligger staden, och att
äfven i öfrigt på alla områden, som här komma i betraktande, full
likställighet med landsbygden genomföres. Ehuru hufvudstadens
rätt till de angifna inkomstmedlen lärer få anses oomtvistlig, skulle
staden förvisso ur ekonomisk synpunkt ej kunna hafva något att
erinra mot en sådan uppgörelse, men skulle densamma efter stads-
5:o 58.' 60
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till fullmäktiges uppfattning i andra afseenden otvifvelaktigt visa sig
förordning om mindre tillfredsställande.»
frihamn m. m. Hvilka dessa afseenden skulle vara framgår af det närmast
(Forts.) följande, däri det framhålles, att stadsfullmäktige i hufvudstaden
torde få anses vara bäst i stånd att bedöma i hvilken omfattning
och på hvad sätt dessa behof med hänsyn till här rådande sär¬
skilda förhållanden lämpligast skola tillgodoses samt att öfvervaka
verkställigheten af härför erforderliga åtgärder. Till sist yttra
stadsfullmäktige:
»En sådan genomgripande ändring i nu rådande häfdvunna
förhållanden, som skulle blifva följden af en indragning till stats¬
verket af de ifrågavarande inkomstmedlen, synes således hvarken
ur statens eller stadens synpunkt kunna betraktas såsom lämplig,
ehuruväl den såsom ofvan erinrats säkerligen blefve i ekonomiskt
afseende fördelaktig för staden.»
Som häraf framgår, behöfver sålunda icke alls den tumskruf
komma till användning, som reservanterna här tänka på, åtmin¬
stone icke hvad angår Stockholms stad, som är villig att gå in på,
att full likställighet tillämpas: om staden mister dessa inkomster,
så bör staten öfvertaga motsvarande utgifter, alldeles som den
gjort beträffande landsbygden. Men, invänder man måhända: stä¬
derna ha ju dessutom brännvinsmedlen. Detta ha stadsfullmäktige
icke heller förbisett. 1 sin skrifvelse erinra de därom, att utom
de statsutgifter, som kommunen har på grund af tolagsersättningen,
har Stockholms stad åtskilliga andra utgifter, som, hvad angår lands¬
bygden, väsentligen bestridas af staten. 'Sålunda framhålla stadsfull¬
mäktige, att hufvudstaden år 1905 vidkänts utgifter med 22,535 kro¬
nor för förste och andre stadsfogdens expeditioner, 1,208,602 kronor
för polisväsendet, 196,220 kronor för mantalsväsendet o. s. v. Äfven
om hänsyn tages till brännvinsmedlen, så räcka inkomsterna icke på
långt när till för att bestrida kommunens utgifter för statsändamål.
Stadsfullmäktige yttra för öfrigt beträffande brännvinsmedlen:
»Till sådana för staden särskilda inkomster hör visserligen
äfven dess andel af brännvinsförsäljningsmedlen, men synes hän¬
syn härtill så mycket mindre böra i detta sammanhang tagas, som
inkomsten för den ort, där brännvinsförsäljning äger rum, i be¬
traktande af de mångahanda betydande utgifter för ordningens
vidmakthållande samt fattigvård och sjukvård m. m., som till¬
skyndas samhället, är en mera skenbar än verklig förmån, och är
det för öfrigt icke möjligt att beräkna, till hvilket belopp andelen
i dessa försäljningsmedel vid tillämpning af i nu gällande bränn-
vinsförsäljningsförordning stadgade fördelningsgrunder kan komma
att uppgå, men det är uppenbart, att den förutsedda minskningen
i denna inkomsttitel skall blifva högst afsevärd utan att medföra
motsvarande nedgång i de kostnader, som af brännvinsförsäljningen
åsamkas kommunen.»
Det är tvärtom så, att dessa utgifter väsentligt stegrats, så
att för innevarande år utgifterna för t. ex. polisväsendet beräknas
till 1,671,408 kr.
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
(il
N:o 68.
Af det nu citerade framgår ju med all tydlighet, att Stock- Förslag till
holms stadsfullmäktige absolut icke ha något emot, att full lik- förordning om
ställighet införes, men anse de, att denna likställighet bör tillämpas frihamn >»• m.
icke endast med afseende på inkomsterna, utan äfven på utgifterna. (Forts.)
Det synes mig ganska eget, att frågan om tolagen inblandats
i frågan om frihamn. Hvad har den saken härmed att skaffa ? Det
synes mig riktigast, att hvarje fråga bedömes för sig. Frågan
om frihamn bör bedömas utan inblandning af andra. Då frågar jag
mig: är frihamnsinstitutionen nyttig för landet, dess handel och
industri? Jag tror, att svaret måste bli ja, och då bör man
också bifalla utskottets förslag. Det har påpekats, att Första Kam¬
maren med stor majoritet bifallit utskottets förslag. Första Kam¬
maren har därmed, sade herr Ollas Ericsson, velat bibehålla en
sekelgammal orättvisa, och det vore ingenting att förvåna sig
öfver. Nej, jag tror, att det är andra skäl, som föranledt Första
Kammaren att fatta sitt beslut. Det har varit insikten om det
nyttiga och gagneliga för vår handel att få frihamnsinstitutionen
till stånd. Jag hoppas och tror, att den synpunkten äfven för
Andra Kammaren skall vara bestämmande, och i denna förhoppning
anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.
Med herr Hammarlund instämde herrar Palme och W ärbar g.
Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Då
man genomläser det föreliggande betänkandet, får man det in¬
trycket, att utskottet, såväl dess majoritet som dess reservanter,
icke kunnat frigöra sig från en missuppfattning, som ligger däri,
att eu frihamn skulle öka importen från utlandet. På annat sätt
kan man väl icke förklara det faktum, att frihamn anses vara på
sätt och vis en misstänkt institution, som borde på alla sätt kon¬
trolleras och hållas efter och förses med nya bestämmelser, en
institution, för hvars skull tulltaxan skulle ändras och importen
bindas genom särskilda bestämmelser.
Iteservanterna hafva till och med gått så långt, att de vilja
straffa den stad, som tillåter sig anlägga frihamn, med mistning
af eu del af stadens ordinarie inkomster. Denna missuppfattning är
ju lätt att rätta. Det är väl alldeles tydligt och klart, att om.
en vara antingen icke alls tillverkas inom landet eller tillverkas
till så ringa kvantitet, att det icke räcker till för landets behof,
så måste den införas från utlandet. Hvad är då skillnaden, om den
införes från frihamn, belägen inom landets gränser, men som i
tullhänseende betraktas såsom utlandet, eller om den införes från
verkliga utlandet? Om det vore mycket svårt att få in varan från
verkliga utlandet, skulle man ju kunna tänka sig en minskad import,
i frånvaron af frihamn. Men det är ju så lätt nu för tiden att
få in varor när som helst. Vi hafva ju lägenheter med alla ut¬
ländska hamnar, om icke dagligen, så åtminstone ett par, tre gånger
i veckan. Man kan på kortaste tid få in hvilken vara man vill.
Hvad är nu skillnaden, om den införes från frihamn eller från
N:o 58.
62
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till utlandet? Skillnaden synes mig icke vara annan, än att i ena
förordning om fallet är det de svenska köpmännen, som få skörda handelsvinsten,
frihamn m. m. under det att det i andra fallet är utländske. Herrarne känna alla,
(Forts.) huru nära både Hamburgs och Köpenhamns frihamn ligga det
södra Sverige. Det är nästan som åtminstone Köpenhamns fri¬
hamn läge i Sverige. Hvad är det då, som kan utgöra ett hinder
för oss att anlägga en svensk frihamn, då vi skulle få vinsten och
icke någon skada göras vårt land ?
Utskottet har, såvidt jag kan förstå, med ledning af den utaf
mig antydda missuppfattning, visserligen tillstyrkt frihamn, men
afstyrkt frilager. Hvad är då skillnaden mellan frihamn och fri¬
lager? Frihamn är ju ingenting annat än ett frilager med en hamn.
Och en sådan institution som en frihamn kräfver naturligtvis be¬
tydligt större kostnader än ett frilager, som är mycket lätt att
inrätta och som kan inrättas äfven i de städer, hvilka icke ligga
vid kusten. Det synes mig dock vara orätt, att, då man antager
en frihamnslag, man samtidigt afstyrker en lag om frilager. Det vore
att gynna de större städerna på de mindres bekostnad. För den
stad, som jag representerar, gör det detsamma. Där kan man icke
tänka sig ett frilager, utan endast frihamn. Men det finnes så
många andra städer, som behöfva blott den mindre institutionen
och hvilka kunde med lätthet inrätta ett frilager. Och jag kan
icke se någon anledning, hvarför det skulle blifva det ena, men
icke det andra.
Utskottet har vidare velat till 1911 uppskjuta rätten att in¬
rätta frihamn. Detta är kanske icke af så stor betydelse, då det
alltid tager någon tid att kunna inrätta sig för en så pass stor
anläggning, som denna är. Men jag finner de motiv, som anförts,
vara alldeles öfverflödiga, för att säga det minsta. Det säges
nämligen, att tulltaxans bestämmelser skulle behöfva ändras, innan
en frihamn kan få inrättas. Jag finner, som sagdt, att icke någon
annan tulltaxa påfordras beträffande varor, som importeras från
frihamn, än beträffande sådana, som komma från utlandet. Den
mur, som nu af tulltaxan uppställes gentemot en frihamn, är lika
hög och lika stark som någonsin den, hvilken skiljer det verkliga
utlandet från vårt land.
Det har talats om, att ändring skulle behöfvas, emedan em¬
ballaget skulle kunna aflägsnas under uppläggningen i en frihamn,
och att sålunda från frihamnen importerade varor skulle draga
mindre tull än de från utlandet med emballage införda. Men
detta är väl icke detsamma som en omredigering af hela tulltaxan.
Den saken bör väl kunna ordnas före början af 1911, d. v. s.
3 f/2 år härefter.
Utskottet har vidare föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes bestämma den minsta kvan¬
titeten utaf någon inom landet tillverkad vara, som skulle få im¬
porteras från en frihamn. En sådan skrifvelse med begäran endast
om eu utredning kan man ju icke motsätta sig. Men jag vill hoppas,
att Kungl. Maj:t, då Kungl. Maj:t tager denna fråga under öfver-
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
63
N:o 56.
vägande, ville noga tänka på, att hvad man har att skydda sig Färsing till
för, det är detaljhandeln inom frihamn. Det är icke meningen, förordning om
att personer skola gå ut från staden och gå såsom i butiker till fr>ha™n m-
frihamnen och köpa sig en låda cigarrer eller en flaska vin och (lort»)
taga med sig, utan meningen är endast, att en gros-handeln skulle
försiggå från frihamn. Men mellan detta och att taga ett så stort
steg, som en motionär föreslagit, att icke mindre än 50,000 kg.
spannmål må på en gång införas från frihamn, är en betydande
skillnad. Genom motionärens förslag skulle frihamnens nytta till
stor del neutraliseras. Det skulle då knappast finnas någon kon¬
sument i landet, som skulle förse sig från frihamn. Och då skulle
följden blifva, att man vände sig till Köpenhamns eller andra
frihamnar.
Hvad beträffar reservanternas begäran, att städerna, om de
ville hafva frihamn, skulle förlora en del af tolagsersättningen,
behöfver jag icke erinra herrarna därom, att 1906 års [Riksdag i
skrifvelse hos Kungi. Maj:t begärde, att en utredning skulle verk¬
ställas angående beloppen af de till städerna utgående tolagsersätt-
ningarna. Jag vill säga, att jag icke anser, att reservanterna hafva
något fog för sin anmärkning, att städerna skulle på något sätt
hafva motsatt sig en sådan utredning. Det vill på deras reserva¬
tion låta, som städerna hade tredskats och på allt sätt lagt sig
emot hvad som gjorts i denna sak. För det första vill jag säga,
att städerna ju icke hafva någon möjlighet att motsätta sig ut¬
redningen i fråga. Och för det andra vågar jag påstå, att de upp¬
lysningar och utredningar, hvarmed städerna kunna bidraga till
frågans lösning, komma de utan tvifvel att lämna. Men hvad själ!va
saken beträffar, vore det väl eget, om en stad skulle underkasta
sig den betydliga kostnad, som ligger i anläggningen af en fri¬
hamn, hvilken fordrar dyrbara hamn- ooh kaj anläggningar, och om
staden vidare, som den otvifvelaktigt komme att göra, skulle för¬
lora en del af sina hamnafgifter, den då skulle ytterligare förlora en
del af sina inkomster. Det vore fullkomligt oriktigt. Jag kan där¬
för icke annat än på det kraftigaste afstyrka det af reservanterna
framställda förslaget.
Såsom en ytterligare nytta af frihamnen ber jag få fram¬
hålla två saker. Det ena är, att frihamnens egentliga ändamål
är, att uti frihamnen skall kunna bedrifvas fabrikation med till¬
hjälp af varor, som i Sverige äro tullpliktiga, och hvilken till¬
verkning icke kan löna sig att bedrifva inom landets tullgränser.
Det är att hoppas, att en sådan fabrikation, åtminstone så små¬
ningom, skall komma till stånd i stor skala. Den andra saken
är den erfarenhet, som vunnits från utlandet, nämligen, att först
när en frihamn får anläggas, anlägga städerna verkligt goda och
moderna hamnar. Om herrarne känna till utlandets frihamnar,
så skola herrarne icke kunna säga annat, än att det just är fri-
hamnsanläggningarna, som gifvit uppslag till anläggandet af ut¬
märkta hamnar för en betydande kostnad. Detta vore ju ock ett
önskemål för oss.
N:o 58.
64
Onsdagen den 15 Maj, f. m.
Förslag till Den, som vinner på frihamn, är landet, men de, som i all-
förordning, om mänhet få bära kostnaden, äro städerna. Det är de, som drabbas
frihamn m. m. af de dyrbara anläggningskostnaderna. Och det är väl då icke
(Forts.) jnyePet, om städerna också finge någon handelsvinst.
Jag vill till sist rikta en vädjan till denna kammare, till
hela Riksdagen och till regeringen, att de måtte i möjligaste mån
tillgodose handelns berättigade kraf och föranstalta om behöfliga
lättnader och dylikt samt gifva handeln sitt stöd. Jordbruket
har alltid varit gynnadt af statsmakterna. Industrien börjar allt
mer och mer att också blifva det genom tullar, genom frakt¬
lindringar och dylikt. Sjöfarten har också tilldragit sig mycken
hjälp genom rederilån, subventioner m. m. Handeln är den minst
gynnade af Sveriges näringar. Men handeln är dock den näring,
utan hvilken de andra icke kunna lefva, en näring, som på det
högsta bidrager till ett lands framgång och välstånd. Jag riktar
denna maning särskildt till det ekonomiska parti, som under tull¬
stridens dagar skref på sin fana den lösen: »Sverige åt sven¬
skarna». Och jag ber partiet att till denna lösen lägga de orden:
»Sveriges handel åt svenska köpmän».
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till första punkten
i utskottets förslag, med rättighet att sedan få framställa ytter¬
ligare yrkanden.
Häruti instämde herrar Ekman i Mo gård, Sundin, JSIeess och
Asker.
Herr Ro ing: Herr talman, mina herrar! Till följd af den
långt framskridna tiden skall jag endast nu yttra ett par ord.
Jag anhåller därför att till alla delar få instämma i den siste
talarens yttrande. Emellertid skall jag be att få framhålla de
skäl, hvarför jag i punkt 2) reserverat mig och hvarför jag i
afseende å frågan om införande af frilager icke kommit till sam¬
ma resultat som utskottet.
De skäl, som finnas i utskottsbetänkandet angifna, hvarför
utskottets majoritet afslagit den kung! propositionen angående
frilager, äro, att den utländska konkurrensen skulle genom fri¬
lager så att säga flyttas in på lifvet på oss och att vår nuvarande
tulltaxa lider af så väsentliga brister; att industrien skulle skadas
af frilag ersins ti tu tionens införande i vårt land; och har utskottet
under sådana omständigheter funnit sig böra afstyrka, det frilager
för närvarande inrättas.
Jag är dock fullt öfvertygad om, att den stora mängden af
svenska näringsidkare lifligt önska denna reform och äro varma
anhängare af den kungliga propositionen angående frilagersinsti-
tutionens införande uti vårt land. Jag stärkes uti denna min
uppfattning af de skrifvelser, som inkommit från handelskamrarna
i Stockholm, i Göteborg och i Skåne m. fl.; och om jag vågade
upptaga herrarnas tid, skulle jag gärna vilja läsa upp ett och
annat från dessa skrifvelser. Men utskottet tyckes i motsats här-
Onsdagen den 15 Maj, f. m
65
N:o 58.
till hafva tagit alldeles för starkt intryck af den motion, som i Förslag till
Första Kammaren framburits af herr Lithander, och i hvilken förordning om
de synpunkter med kraft framhållits, hvilka nu finnas upptagna fr,hamn m- m-
i utskottets motivering. (Forts.)
Herr Lithander framhåller, att vi icke hafva något uppland,
och att vi icke skulle kunna skansa oss någon reexport, i den hän¬
delse att lagstiftningen skulle tillåta frilagersinstitutionens införan¬
de. Han framhåller, att Danmark, som ligger mellan kontinenten
och de nordiska länderna, är ett naturligt genomfartsland, genom
själfva. sitt läge anvisadt att besörja transitohandel och förmedla
varuförsäljningar mellan kontinenten samt Sverige, Norge och Fin¬
land.
Men ett par sidor längre fram framhåller han bland annat,
i motsats härtill, att de större finska städerna bedrifva sin import¬
handel så själfständigt från produktionsorterna och de stora tyska
affärscentra Hamburg, Berlin och Bremen, att ett svenskt frilager
ingalunda förmår att draga denna handel till sig.
Jag tror emellertid, att frilagersinstitutionens införande uti
vårt land skulle främja vårt näringslif, och då jag anser, att stats¬
makterna böra lämna oss svenska köpmän samma hjälpmedel att
främja reexporten, som de danska näringsidkarna hafva, så ber
jag, herr talman, att rörande punkten 1) få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan och förbehåller mig att i punkten 2) få fram¬
ställa yrkande om bifall till min reservation.
Herr Berg i Göteborg instämde häruti.
Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men
tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlin¬
gen af förevarande betänkande till kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt
anslag detta sammanträde komme att fortsättas; och åtskildes kam¬
marens ledamöter kl. 4,3 e. m.
In fidem
Hermav Palmgren.
Andra Kammarens Prof. 1907. N:n 55.
5