RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 45.
Fredagen den 26 april.
Kl. 1/2 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 19 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. Alfred Petersson aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon
på landet; och
angående beredande af tillfälliga understöd åt afskedade
underofficerare och vederlikar vid armén.
De kungl. propositionerna bordlädes på begäran.
§ B.
Ordet lämnades härefter på begäran till Svar “
interpellation.
Hans excellens herr statsministern Lindman, som yttrade:
Herr talmau, mina herrar! Vid kammarens sammanträde den 16
innevarande april framställde herr Beckman i Djursholm med
kammarens tillstånd till mig följande spörsmål:
»Hvad är anledningen, att regeringen icke i anslutning till
dess öfriga förslag beträffande den kommunala rösträtten äfven
i enlighet med Riksdagens anhållan framlagt förslag till sådana
bestämmelser i bevillningsförordningen m. m., att gift kvinna
med egendom, däröfver hon enligt lag äger att ensam råda, varder
med särskild debetsedel för sig beskattad?»
Riksdagens af interpellanten åsyftade anhållan framställdes
i skrifvelse den 7 april 1904.
Själfva kommunalförfattningarna lägga ej och skulle ej heller
efter vidtagandet af de utaf regeringen föreslagna ändringar i
samma författningar innebära hinder för en ordning, hvarigenom
kommunalutskylderna påfördes särskildt hustrun för egendom
Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 45. 1
IT:o 45.
o
Fredagen den 26 April.
Svar å och inkomst, däröfver hon enligt lag äger ensam råda, och
interpellation, särskildt mannen för annan egendom och inkomst i boet. Hindret
(Forts.) för en gådan ordning är, såsom interpellanten jämväl framhållit,
att söka hos bevillningsförordningen. Den kommunala skatt¬
skyldigheten är som bekant grundad på den bevillning till staten,
som den skattskyldige blifvit påförd. I de fall, där denna bevill¬
ning beräknats efter makars sammanlagda inkomster, är det för
de kommunala myndigheterna svårt om icke omöjligt att vid
debitering af kommunalutskylderna göra en uppdelning mellan
makarna af bevillningen, som i regel i en summa påföres familje¬
fadern för dennes och hans hustrus inkomster.
Makars inkomster af kapital och arbete skola nämligen enligt
11 § bevillningsförordningen taxeras gemensamt. Denna anord¬
ning, som äger sin motsvarighet i inkomstskatteförordningen, har
gifvetvis en viss betydelse vid bestämmande af de skattelind-
ringar, som medgifvits de lägst taxerade inkomsterna; och beträf¬
fande inkomstskatten spelar samma ordning en viss roll ej blott
vid skattelindringar, utan äfven för tillämpningen af progressions-
skalan. Först sedan omförmälda bestämmelse i bevillningsför¬
ordningen underkastats en modifiering och därvid beaktats nyss¬
nämnda och andra på frågan inverkande omständigheter, kan en
reform i det af interpellanten angifna syfte vidtagas och därigenom
säkerhet vinnas, att äfven kommunalutskylderna blifva debiterade
särskildt för inkomst, däröfver gift kvinna äger ensam råda, och
särskildt för makars öfriga inkomster.
Interpellanten synes nu förmena, att en dylik modifikation
af bevillningsförordningens bestämmelser i 11 § bort ingå såsom
ett moment i de af regeringen föreslagna reformer å kommunal¬
lagstiftningens område. Att så icke skett, finner emellertid sin
förklaring däri, att nämnda reformer, hvilka hufvudsakligen afse
begränsning af den kommunala rösträtten och införande af pro¬
portionell metod vid val till stadsfullmäktige, i och för sig äro
af den räckvidd och djupgående betydelse, att det icke ansetts
lämpligt att i sammanhang därmed upptaga sådana jämförelsevis
sidoordnade frågor, hvilka icke äga något direkt eller ovillkorligt
samband med de stora reformerna.
Interpellanten har därjämte ansett det anmärkningsvärd^
att regeringen icke vid utarbetandet af de författningsförslag
rörande bevillning och inkomstskatt, som framlagts för och
numera pröfvats af Riksdagen, begagnat tillfället att söka
åstadkomma en reform i ifrågavarande syfte. En anmärkning i
detta hänseende skulle ju kunna anses vinna stöd däraf, att allt
sedan slutet af år 1904 förelegat af tillkallade sakkunnige inom
finansdepartementet utarbetadt förslag till, bland annat, sådan
ändring af 11 § bevillningsförordningen, att gift kvinnas inkomst
af kapital och arbete, däröfver hon enligt lag ägde ensam rada,
skulle i vissa fall särskildt för sig taxeras till bevillning. Mot
Fredagen den 26 April.
3 N:o 45.
detta förslag liksom mot de likartade bestämmelser, som intagits
i ett af samme sakkunnige framlagdt förslag till förordning om
skatt af inkomst m. m., framställde emellertid kammarrätten i
afgifvet utlåtande vissa erinringar. Smärre delar af omförmälda
förslag upptogos därefter till närmare pröfning år 1906 och då
i hufvudsak allenast i afseende å bestämmelserna angående
skattelindringar.
Den för 1906 års riksdag framlagda proposition med förslag
till ändring af bevillningsförordningens bestämmelser i nämnda
afseende var visserligen väsentligen byggd på vissa af de sak¬
kunnige foi-mulerade, i 11 § inrymda stadganden, men lämnade
dock ä sido frågan om gift kvinnas skattskyldighet, ehuru denna
fråga, såsom af de sakkunniges förslag i dess helhet framgår, i viss
mån sammanhängde med det framlagda förslaget. Att nämnda
fråga sålunda ej upptogs till behandling, torde hafva berott på
nyssberörda af kammarrätten gjorda erinringar och vissa svårig¬
heter, som i öfrigt yppat sig vid behandlingen af hithörande ämnen.
Hade den nuvarande regeringen haft för afsikt att redan
vid denna riksdag söka genomföra en reform beträffande själfva
grunderna för den direkta beskattningen till staten, hade otvifvel¬
aktigt jämväl frågan om gift kvinnas skattskyldighet tagits upp
till allvarligt öfvervägande. En dylik reform borde emellertid
enligt regeringens mening föregås af en omläggning af taxerings-
förfarandet — en omläggning, som gifvetvis måste blifva af
hufvudsakligen formell natur. Under sådana.förhållanden måste
behandlingen af åtskilliga eljest trängande frågor rörande skatt¬
skyldigheten uppskjutas. Omläggningen af taxeringsförfarandet var
nämligen i och för sig så genomgripande och omfattande, att det
befanns nödvändigt att, med undantag af några mindre frågor,
hvilkas lösning hufvudsakligen gick i riktning att stadfästa praxis,
helt koncentrera arbetet på frågan om förändrade bestämmelser
rörande skatteåret och hvad därmed ägde sammanhang.
Om ock regeringen sålunda hittills funnit sig förhindrad att
närmare ingå på frågan om gift kvinnas skattskyldighet, har
regeringen icke förbisett betydelsen af denna frågas lösning.
Och synes det mig själffallet, att denna liksom åtskilliga andra
frågor på skattelagstiftningens område, med hvilkas pröfning allt
för länge fått anstå i afvaktan på en mera genomgripande reform
å samma område, nu varda till allvarlig granskning upptagna,
sedan genom Riksdagens beslut i anledning af Kungl. Maj:ts
propositioner om ny bevillningsförordning och ny inkomstskatte¬
förordning vissa eljest förefintliga svårigheter för ett fortsatt
reformarbete undanröjts.
Härefter anförde
Herr Beckman i Djursholm: Jag ber att till herr stats¬
ministern få framföra min tacksamhet för det ingående svar han
Svar å
interpellation.
(Forts.)
N:o 45. 4
Fredagen den 26 April.
Svar å lämnat på den af mig med kammarens begifvande framställda
interpellation, frågan
(Forts.) Skälet, hvarför den framställdes, är ju nära liggande. Det
är nämligen så, att allt mer och i allt vidare kretsar erkännan¬
det af rättfärdigheten i kvinnans kraf på full både politisk och
kommunal medborgarrätt gjort sig gällande. Men statsmakternas
åtgöranden hittills ha icke egentligen svarat mot denna allt star¬
kare opinion. Därför har man måst noga taga vara på hvarje
smula, som i detta afseende faller från statsmakternas bord. Man
hälsar med glädje hvarje uttalande, som ger principiellt erkän¬
nande åt en del af eller hela detta kraf.
Nu hade Riksdagen gjort en framställning, där man princi¬
piellt erkänt, att en del af detta kraf på kommunal likställighet
för kvinnan vore befogad. Det väckte därför, såsom jag redan,
då jag framställde min fråga, erinrade om, förstämning hos dem,
som saken närmast rörde, att icke något förslag i detta afseende
framkommit i samband med det förslag till bevillningsförordning
liksom till kommunal rösträttsreform, som af regeringen bragts
å bane.
Denna omständighet — att Riksdagens skrifvelse ännu icke
ledt till något resultat — har väckt en farhåga, att saken antin¬
gen fallit i glömska eller måhända icke af regeringen betraktades
med så välvilliga ögon, som man skulle hafva önskat.
Nu har herr statsministern förklarat, att endast svårigheten
att samtidigt framkomma med äfven reformförslag i denna ganska
invecklade fråga varit orsaken till att sådant icke framlagts.
Därjämte har han nu uttalat, att regeringen har sin uppmärk¬
samhet riktad på frågan samt att det efter alla beräkningar icke
komme att dröja länge, innan ett förslag framlägges, som i denna
punkt skall visa tillmötesgående gentemot Riksdagens önskningar.
Vid sådant förhållande har jag endast att uttala den för¬
hoppningen, att detta hans löfte snart måtte gå i fullbordan, och
därjämte erinra om att hvarje steg, som tages på den banan, är
ett principiellt erkännande åt denna viktiga sak och därför be¬
traktas utaf alla vänner till kvinnans rösträtt, både kommunal
och politisk, såsom en ny position, hvarifrån de med förnyadt
mod komma att fortsätta sina arbeten.
§ 4.
Svar å Hans excellens herr statsministern Lindman, som på be-
interpellation.g2L.ran ånyo erhöll ordet, anförde: I en med denna kammares
tillåtelse till mig riktad interpellation har herr Warburg fram¬
ställt följande frågor:
1) Ämnar regeringen taga initiativ till en lagstiftning i fråga
om penninglotterier, som på samma gång den motverkar spri¬
dande af utländska lotterisedlar i vårt land stadgar, att penning-
Fredagen den 26 April.
5 N:o 45.
lotterier, om de öfver hufvud taget skola här i landet tillåtas, Svar
endast kunna inrättas på grund af bestämmelser i en af Konung interpellation.
och Riksdag gemensamt stiftad lag, och vill regeringen sålunda (Forts.)
medverka till en ordning, hvarigenom det förhindras, att till¬
fälliga och godtyckliga undantag från förbudet mot penning¬
lotterier medgifvas på administrativ väg? och
2) I händelse den förra frågan besvaras jakande, är det
regeringens afsikt att till dess en sådan lag stiftats icke tillåta
nya penninglotteriers inrättande i tydlig strid mot ordalydelsen
i 1881 års kungliga förordning?
Innan jag går att besvara de af den ärade interpellanten
sålunda framställda spörsmål, må det tillåtas mig att i korthet
erinra om den nuvarande lagstiftningen i ämnet och om sättet
för dess tillkomst.
På framställning af Rikets Ständer rörande ej mindre förbud
mot enskilda lotterier, än äfven upplifvande af det i äldre för¬
fattningar stadgade förbud mot försäljning af lotter här i riket
för utländska lotteriers räkning, utfärdade Kungl. Maj:t på
administrativ väg en förordning i ämnet år 1844.
Det visade sig emellertid att en art af penninglotterier
kunde, med kringgående af 1844 års författning, bedrifvas i för¬
ening, bland annat, med litterär förlagsverksamhet. Med an¬
ledning häraf gjorde 1880 års Riksdag hos Kungl. Maj:t fram¬
ställning om meddelande af sådan förklaring af hvad med lotteri
i nämnda författning skulle förstås, att det med densamma
åsyftade ändamål måtte kunna vinnas fullständigare, än hvad
dittills varit fallet. Till följd af denna framställning under¬
kastades 1844 års författning revision och den 6 augusti 1881
utfärdade Kungl. Maj:t, jämväl den gången i administrativ väg,
den nu gällande författningen i ämnet. I § 1 af denna författ¬
ning föreskrifves, att lotteri om penningar eiler penningars värde
icke må för allmänheten inrättas eller öppnas, samt att det ej
heller må vara någon tillåtet att för egen eller andras räkning
utbjuda eller afyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktig¬
het i dylikt, inom eller utom riket anordnadt företag eller att
kungöra försäljning af sådant bevis.
Hvad angår anordnandet af penninglotterier af den typ,
som representeras af vissa förut beviljade och det nu pågående
för beredande af medel till byggande af en dramatisk teater i
Stockholm — och om andra än dylika lotterier är nu ej fråga
— har Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen, med den rätt, som
tillkommer Kungl. Maj:t på den ekonomiska lagstiftningens om¬
råde, medgifvit undantag från gällande föreskrifter och för sär¬
skilda fall tillåtit inrättande af penninglotterier till främjande
af ett eller annat allmänt ändamål, som till följd af sin omfatt¬
ning och beskaffenhet icke haft utsikt att kunna genom enskilda
IT:o 45.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
6 Fredagen den 26 April.
personers mellankomst eller med statsmakternas hjälp inom be¬
räknelig tid realiseras.
Den ärade interpellanten framhåller i interpellationen, att
det icke kan vara tvifvelaktigt, hvilken ställning riksdagens och
kamrarnas majoriteter principiellt intaga till frågan om penning¬
lotteriers inrättande, och grundar denna sin uppfattning särskildt
därpå, att väckta förslag om skrifvelser till Kungl. Maj:t rörande
inrättande af ett statslotteri vid flera tillfällen afslagits af den
ena eller båda af Riksdagens kamrar. Riksdagens ställning i
förhållande till frågan om inrättande af ett statslotteri kan så¬
lunda sägas vara tydligt angifven.
Interpellanten anför däremot icke, hvad som likväl synes
hafva mera sammanhang med den af honom framställda interpella¬
tionen, eller att frågan om att ersätta den nuvarande lotteri¬
förordningen med en af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag år 1903 var föremål för behandling inom Riksdagen.
Då interpellationen nära ansluter sig till det då väckta för¬
slaget, vill jag i korthet erinra om livad nämnda år i frågan
förekom.
I en inom denna kammare af herr K. A. Staaff väckt motion
hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag om lotterier, hvarigenom penninglotterier
i vårt land helt och hållet afskaffas, fullt verksamma åtgärder
mot utländska lotters, försäljning i Sverige möjliggöras samt
mindre lotterier för välgörande ändamål äfvensom konst- och
industrilotterier för särskilda fall efter vederbörlig pröfning
väl varda tillåtna, men i händelse lotteriet är af större omfatt¬
ning ställas under effektiv kontroll.
Lagutskottet hemställde emellertid, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I sitt öfver motionen afgifna utlåtande framhöll lagutskottet
till en början, att nuvarande lagstiftning och lagtillämpning i
fråga om förbudslagstiftning med afseende å lotterier följde en
medelväg, som i hufvudsak icke gåfve anslutning till några
befogade anmärkningar. Några större olägenheter hade näm¬
ligen, såvidt utskottet vore bekant, icke föranledts af de lotterier,
hvilka såsom undantag från lotteriförordningen blifvit af Kungl.
Maj:t tillåtna. Vidare fann utskottet den synpunkten ganska
beaktansvärd, att de penninglotterier, som medgifvits, tjänat till
främjande af allmänna syften, hvilka knappast skulle hafva
blifvit i annan ordning tillgodosedda. Mera än ett företag,
hvilkets allmänna betydelse torde böra erkännas, men som sanno¬
likt icke kunnat påräkna tillräckligt understöd hvarken af stats¬
verket eller af enskildt kapital, hade genom de medgifna lotte¬
rierna kommit till stånd. Härtill komme, att ett ovillkorligt
förbud mot anordnande af penninglotterier inom landet icke
Fredagen den 26 April.
7 N:o 45.
kunde medföra åsyftad verkan, för så vidt icke fullt effektiva
åtgärder kunde utfinnas mot spridande af utländska lottsedlar, .
hvilket emellertid syntes möta synnerliga svårigheter, så länge t
brefhemligheten kvarstode oförkränkt och lämnade tillfälle till
spridande af lotteriprospekt och deltagande i lotteri genom bief.
Utskottet funne alltså lagstiftningens ståndpunkt i hufvudsak
riktig. Om denna lagstiftning skulle erhålla formen af lag,
tillkommen genom beslut af Konung och Riksdag gemensamt,
borde enligt utskottets förmenande denna lag så afxattas, att
hufvudgrunderna för den nuvarande rättstillämpningen lämnades
orubbade, och särskildt ansåge utskottet icke lämpligt, om Kungl.
Maj:ts befogenhet att medgifva undantag från förbudet mot
penninglotterier skulle upphöra. Icke^ heller hade någon an¬
ledning påvisats, hvarför man skulle frångå den radande asikten,
att reglerna för lotteriväsendets ordnande tillhörde området föi
Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning.
Lagutskottets hemställan blef af Första Kammaren bifallen,
hvaremot Andra Kammaren i enlighet med en vid utskottets
utlåtande fogad reservation, med knapp majoritet, 91 röster
mot 84, beslöt att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om fram¬
läggande för Riksdagen, efter förutgången utredning, af förslag
till lagstiftning om lotterier. Frågan kom således att förfalla.
Med den utgång saken sålunda fick, kan Riksdagens prin¬
cipiella ståndpunkt i frågan — hvilken, såsom jag framhållit, icke
bör sammanblandas med frågan om inrättande af statslotteri
ingalunda anses vara så klar, som interpellanten förmenar.
Möjligen har detta förhållande också utgjort anledningen till,
att icke någon af de ej få regeringar, som funnits sedan år
1903. upptagit saken till behandling. Möjligen kan anledningen
härtill också hafva varit den, att dessa regeringar i likhet med
1903 års lagutskott ansett den nuvarande lagstiftningens stånd¬
punkt vara i hufvudsak riktig och att hufvudgrunderna för den
nuvarande rättstillämpningen borde lämnas orubbade.
Ej heller den nuvarande regeringen har hittills haft anled¬
ning att sysselsätta sig med frågan, huruvida för reglerandet
af lotterier den nu gällande lagstiftningen bör ersättas med en
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. Och ett bestämdt
uttalande, huruvida den nuvarande regeringen ämnar taga initiativ
till en dylik lagstiftning, synes mig icke kunna gifvas° utan en
föregående allsidig undersökning, hvilken naturligtvis maste vaia
grundligare än den som kan medhinnas före besvarandet af en
interpellation.
Att hithörande frågor ingalunda äro sa alldeles lättlösta,
därom gifva ju ock de motsatta uppfattningar, som, enligt hvad
jag nyss erinrat, år 1903 yppades inom Riksdagen, en antydan.
Exempelvis frågan om ytterligare åtgärder till förhindrande
af utländska lottsedlars spridande i riket torde sålunda kräfva
]V:o 45. 8
Fredagen den 26 April.
Svar å
interpellation
(Forts.)
en ingående pröfning. Utom det i 1 § af 1881 års lotteriför-
• ordning gifna förbud mot utbjudande eller afyttrande af lotter
och mot kungörande angående försäljning af lotter har genom
en år 1882 tillkommen ändring i tryckfrihetsförordningens 3 §
kungörande i tryck af inbjudningar till deltagande i inländska
lotteri företag, som ej äro tillåtna, äfvensom i utländska lotterier
belagts med bötesstraff. Därjämte finnes i allmänna poststadgan
den 9 september 1899 införd bestämmelse därom, att korsbands-
försändelse eller brefkort, innehållande meddelande om försälj¬
ning af lotter, icke mottages till postbehandling, därest icke
vederbörande inrikes myndighet lämnat tillstånd till bortlottningen
och tillkännagifvande därom finnes intaget i meddelandet. Att
de nu anförda bestämmelserna icke äro tillräckligt effektiva är
kändt. Och, såsom 1903 års lagutskott yttrade, det torde möta
synnerliga svårigheter att härutinnan åstadkomma verksamma
åtgärder, så länge brefhemligheten kvarstår oförkränkt. Sedan
kommerskollegium inkommit med anbefalld utredning i anled¬
ning af en utaf generalkonsulatet i Köpenhamn gjord framställ¬
ning om motarbetande af försäljning inom Sverige af lotter till
det danska klasslotteriet, - torde denna fråga blifva föremål för
Kungl. Majrts pröfning.
Sedan jag sålunda angifvit det förevarande spörsmålets i
flera hänseenden svårlösta beskaffenhet, vill jag emellertid till¬
kännagifva, att regeringen tillika funnit frågan vara af den vikt,
att densamma bör göras till föremål för närmare utredning.
En sådan utredning synes påkallad jämväl med hänsyn till de
olika meningar, som i förevarande ämne gjort sig gällande inom
Riksdagen, och innan utredningen föreligger, lärer icke bestämdt
kunna angifvas, i hvilka former saken lämpligast bör ordnas.
Hvad härefter beträffar den andra af de utaf interpellanten
framställda frågorna, vill jag först något beröra den uppfattning,
som genomgår interpellantens anförande, nämligen att de under
senare åren af Kungl. Maj:t meddelade tillstånd till inrättande af
penninglotterier skulle stå i »tydlig strid» mot lotteriförordningen.
Att sålunda lagligheten af nämnda, utaf Kungl. Maj:t vid¬
tagna åtgärder skulle kunna ifrågasättas, saknar dock, enligt mitt
förmenande, hvarje grund. De ifrågavarande bestämmelserna
falla inom området lör Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning,
hvadan Kungl. Maj:t otvifvelaktigt måste anses fullt berättigad
att i administrativ ordning medgifva undantag från tillämpningen
af bestämmelserna. Denna uppfattning har också kommit till
uttryck i 1903 års lagutskotts förberörda utlåtande.
Då, såsom jag nyss nämnt, regeringen icke, innan en före¬
gående närmare utredning af hithörande förhållanden ägt rum,
anser sig böra göra något bestämdt uttalande i anledning af
den första af interpellantens frågor, följer däraf ock, att rege¬
ringen icke för närvarande anser sig äga tillräcklig anledning
Fredagen den 26 April.
9 If.o 45.
att taga bestämdt afstånd från den praxis, som hittills under
en lång tidsföljd varit rådande, och redan nu under alla för¬
hållanden ställa sig afvisande gentemot hvarje tanke på in¬
rättande af ett penninglotteri.
Gifvet är emellertid, att tillstånd att inrätta dylikt lotteri
bör meddelas endast undantagsvis och för särskildt behjärtans-
värda allmänna ändamål, hvilka ej kunna på annat sätt till¬
godoses. Tillika kan jag å regeringens vägnar uttala, att, då
fråga om tillstånd till dylikt lotteri kommer under regeringens
pröfning, regeringen skall med all den omsorg och noggrannhet,
som det grannlaga och viktiga ämnet kräfver, undersöka, huru¬
vida undantag från lotteriförordningens bestämmelser må anses
påkalladt, samt att sådant undantag icke, med mindre synner¬
ligen vägande skäl föreligga, kommer att af regeringen tillstyrkas.
Vidare yttrade:
Herr Warburg: Herr talman, mina herrar! Jag ber att
först få till hans excellens herr statsministern uttrycka min tack¬
samhet för hans snabba besvarande af den utaf mig framställda
interpellationen, äfvensom för att detta hans svar blifvit så grund¬
ligt, detta desto mera som naturligtvis en mängd andra viktigare
ärenden i dessa dagar sysselsätta regeringen.
Min önskan att framställa ifrågavarande interpellation har
dikterats af att på sista tiden framträdt en hel del rykten om
nya penninglotterier, hvilka voro afsedda att aflösa Dramatiska
teaterns lotteri. Kammarens första tillfälliga utskott hade förra
året frågan om ett statslotteri under behandling, och utskottet
framhöll då såsom ett önskemål en bestämdare lagstiftning i fråga
om lotterier, liksom ock vidtagandet af effektivare åtgärder mot
spridande inom vårt land af utländska lottsedlar och lotteripro¬
spekt. Det syntes utskottet uppenbart — den anmärkningen kunde
utskottet icke tillbakahålla — att hela vår lotterilagstiftning hvi-
lade på en alltför lös och osäker grund, då den ju folie utom
den allmänna lagen. — Komme nu, efter att Dramatiska teaterns
lotteri upphört, återigen ett eller flere nya på samma sätt ord¬
nade penninglotterier till stånd, så skulle man, syntes det mig,
hafva anledning befara, att härigenom skulle uppstå en fast in¬
stitution, hvilken, om den icke precis kunde kallas för ett stats¬
lotteri i egentlig mening, dock vore ett af statens högsta repre¬
sentant tillåtet fast penninglotteri, än för det ena, än för det
andra ändamålet, ett lotteri, som på detta sätt i viss mån stode,
om icke vid sidan af allmän lag, så dock vid sidan af en kunglig
förordning. Jag känner mycket väl skillnaden emellan en all¬
män lag och en kunglig förordning — därom vittnar ju redan
ordalydelsen i min interpellation —. Jag erinrar mig särskildt, att
år 1828 — då en ansökan om inrättande af lotterier för fast egen-
Svar å
interpellation.
(Forts.)
N:o 45. 10
Fredagen den 26 April.
Svar å doms försäljning, i form af lotteri vinster var före — högsta dom-
interpellation. st0]en framhöll, att lagen, hvilken vore stillatigande angående
(Forts.) Spe^ [iade öfverlämnat till regeringens vishet att angående lotterier
förordna efter sig företeende omständigheter, och att kungliga
förordningen af år 1792 och kungliga brefvet af år 1195 emot
hasardspel icke innefattade en lag i egentlig bemärkelse, utan
ett så beskaffad! stadgande, som Kungl. Maj:t vid utöfningen
af sin ekonomiska lagstiftningsrätt äger utfärda. Det vet jag
också mycket väl, att både 1844 års kungliga förordning och den
förordning, som atlöste denna, eller den af år 1881, äro sådana
förordningar, från hvilka Kungl. Maj:t har i sin makt att med¬
dela undantag. Men jag vill å andra sidan erinra om — såsom
också herr statsministern redan själf påpekat — att här före¬
ligger ett fall, då en kunglig förordning är tillkommen på en
hemställan från Riksdagen, och det bör man väl taga hänsyn
till något mera, än om det gällt en förordning, som Kungl. Maj:t
så att säga sua sponte utfärdat.
Det var en af Oscar I:s första regeringshandlingar, då han
den 21 mars 1844, få dagar efter det Karl XIV Johan hade af-
lidit, enligt Riksdagens begäran utfärdade den lotteriförordning,
på hvars grund vi nu lefva — eller, rättare sagdt, icke lefva.
Då vi nu hafva en kungl. förordning, hvars första paragraf
börjas så här: »Lotterier om penningar eller penningars värde
må ej för allmänheten inrättas och öppnas», så kan jag för min
del icke finna annat, än att det står i strid mot ett sadant stad¬
gande, om man i sammanhängande följd medgifver inrättandet
af det ena penninglotteriet efter det andra. För den, som icke
är starkt inne i den konstitutionella rätten, men som har en
lagbok, i hvilken denna kungl. förordning är införd — i en
edition under strafflagen och i en annan under handelsbälken^ -
för den skall det förefalla egendomligt, att det icke skall stå i
strid med denna paragraf, när penninglotterier inrättas och
öppnas rent af som fasta institutioner. Såsom jag redan sagt,
denna förordning är icke direkt »lag», men den bör dock, på
grund af förhållandet med dess tillkomst, realiter stå något
starkare än en vanlig administrativ förordning. Att detta verk¬
ligen är fallet och att denna uppfattning varit af föregående
riksdagar och statsrevisorer biträdd, det tror jag nog man skulle
kunna stödja med flere exempel.
Jag ber nu att få alldeles bortse från de större eller mindre
industrilotterier och konstlotterier, hvilka då och då blifvit in¬
rättade. En paragraf af 1881 års förordning medgifver särskildt
utlottning af lösören för välgörande ändamål och af konstsaker till
svenska konstidkares understöd och uppmuntran. Därjämte har
Kungl. Maj:t någon gång medgifvit större industri- och konst¬
lotterier i tämligen stor utsträckning, men man kan icke såga, att
detta direkt strider mot förordningen, åtminstone ej mot dess anda.
Fredagen den 26 April.
11 N:o 45.
De industrilotterier, som inrättades på 1860- och 1870-talen,. Svar
hade visserligen en mycket stor omfattning likasom ock en ^{interpellation.
dylika lotterier, hvilka sedermera framkommit, men jag vill, som (^'orts'
sagdt, här icke sysselsätta mig med dem. Ty den första afvi-
kelsen från förbudet mot pewnmplotterier är att finna på helt
annat håll. Egendomligt nog var det icke Kungl. Maj:t som inlät
sig därpå, utan jag måste till min ledsnad säga, att det var en
Riksdagens delegation, nämligen riksgäldskontoret, som inlät sig
med ett utländskt handelshus för att inrätta det så kallade pre¬
mieobligationslånet — järnvägslånet af år 1860. Men detta fram¬
kallade en gensaga från statsrevisorerna och sedan äfven från
statsutskottet och från Ständerna eller åtminstone något af stånden.
I statsutskottets utlåtande n:o 22 från år 1862 finnes sålunda
återgifvet ett uttalande i ärendet af rikets ständers år 1860 för¬
samlade revisorer, i hvilket uttalande det bland annat heter:
»Det torde svårligen kunna antagas, att Rikets Ständer, vid
bestämmande af de föreskrifter, som vid ifrågavarande upplåning
borde lända til! efterrättelse, haft för afsikt att för Svenska
Statens räkning begagna ett lånesätt, som har så nära likhet med
ett vanligt klasslotteri. Det kan nämligen icke vara Svenska
Staten värdigt att, så länge det genom Kungl. Förordningen den
21 Mars 1814 stadgade förbudet emot lotteriinrättningar samt
emot försäljning af lotter för in- eller utländska lotteriers räk¬
ning eger gällande kraft, sjelf inrätta ett premie-lotteri, till hvilket
dragningarne ske offentligen i rikets hufvudstad, och i afseende
å hvilket vinsterna skola i Sveriges officiella tidning kungöras.
Revisorerna hafva icke förbisett den omständigheten, att
kontraktet om det ifrågavarande premielånet blifvit afslutadt med
utländske män, i hvilkas hemland lotterier äro tillåtna, samt att
Fullmäktige, för sin del, icke gifvit någ*»t tillstånd till premie¬
obligationernas försäljning inom Sverige, ej heller utfästat att i
Sverige utbetala de vinster, som å obligationerna utfalla. Det
lärer dock vara en känd sak, att de ifrågavarande premie-obliga¬
tionerna i tidningarne utbjudas till salu här i Stockholm, och att
desamma till icke obetydligt belopp blifvit här föryttrade. Att
den offentliga åklagaremagten måste råka i tveksamhet, huruvida
en sådan försäljning är laglig eller icke, må ej förundra, då
Rikets Ständers egna Fullmäktige, på Riksgäldskontorets vägnar,
utfärdat dessa så kallade obligationer och bekräftat dem med
sina namn. Eljest tyckes det väl, som skulle åtgärden att här
föryttra dessa papper svårligen kunna undgå att såsom en lag-
öfverträdelse beifras, då man erinrar sig, att 1 § i nyss åbero¬
pade Kongl. Förordning har följande lydelse:
'Lotteri må ej af någon inrättas och öppnas för allmänheten;
och vare ej heller tillåtet att, för egen eller annans räkning, ut¬
bjuda eller afyttra lotter till penningars eller annan lös eller fast
egendoms bortlottande inom eller utom riket’».
N:o 45. 12
Fredagen den 26 April.
Svar å Detta var det första kringgåendet af förbudet mot penning-
interpellation. l0tterier, och det var ju ett jämförelsevis litet steg, då vid pre-
(Forts.) mieobligationer man får igen insatsen och endast mister räntan,
men det är ofta blott det första steget, som kostar. Yi veta ju
också, att sedan — dock först efter det årtionden förflutit — flera
andra penninglotterier förekommit, till en början obligationslot-
terier, sedermera ett slags klasslotterier. Det är emot fortsätt¬
ningen på denna bana, som jag velat inlägga ett ord, i synnerhet
som jag vet, att jag i det fallet icke står ensam inom denna
kammare. Det sades en gång här i kammaren, att 1897 års ut-
ställningslotteri — som visserligen var planeradt på ett helt annat
sätt, än det sedermera tillkom och som just här i Riksdagen
rönte ett absolut motstånd såsom det ursprungligen var plan-
lagdt — »kostade en civilminister hans portfölj, ja kanske till
och med hans lif». Det har äfven vid flere tillfällen här i
Riksdagen — särskildt i denna kammare, men äfven i den Första —
framförts ganska skarpa uttalanden mot det penninglotteriväsen,
som gång efter annan kommer till synes. Och då herr statsmi¬
nistern erinrat om ett uttalande i ärendet af 1903 års lagutskott,
så tillåter jag mig också erinra om att år 1904, då det var fråga
om att inrätta ett lotteri för ett ändamål, som vi väl alla måste
medgifva vara det mest behjärtansvärda, man gärna kan tänka
sig, tuberkelsjukas sanatorievård, den tanken rönte ett så all¬
mänt motstånd här i riksdagen, att det väcktes två massmotioner,
den ena i Första Kammaren och den andra i Andra Kammaren,
på grund af hvilka Riksdagen beslöt bevilja betydliga anslag till
dylik sanatorievård, under förutsättning, att man icke anordnade
ett lotteri för uppehållande af verksamheten vid lungsotssana-
torierna.
Man har ofta sagt, att vi behöfva ett svenskt lotteri af ett
eller annat slag för att därigenom hindra det skoj och de miss¬
bruk, som mad afseende å det utländska lotteriväsendet så ofta
äger rum. En ärad kamrat till mig här i kammaren på väst-
manlandsbänken har lånat mig ett »inregistreringsbevis» — af¬
bildning af ett dylikt har för öfrigt varit intordt i en af våra
tidningar — hvilket visar, huru mycket skoj som kan bedrifvas,
äfven när det är fråga om våra egna svenska lotterier. Början
af detta »inregistreringsbevis» lyder så här: »Undertecknad till¬
försäkrar innehafvaren häraf att mot erläggande af Tjugutvå
(22) kronor erhålla: En af Stockholms stad garanterad Original-
Obligation, gällande i alla dragningar, tills vinst utfaller med minst
20 kronor, samt en Originallottsedel till» etc. Det verkliga
värdet af detta »papper» har beräknats till 10 kronor, men köparen
får som synes betala det med 22 kronor. Man kan således icke
säga att vi, äfven när det gäller deltagande i våra inhemska
lotterier, äro skyddade för skoj och missbruk.
Yi hafva nu erfarit, att från flere håll framkommit önskan
Fredagen den 26 April.
13 N:o 45.
om inrättande af nya penninglotterier. Men det är glädjande att Svar å
kunna omtala, att från myndigheter, som haft tillfälle yttra siginterpellation.
därom, hafva på flere håll framkommit protester mot detta, oaktadt (Forts.)
de på samma gång velat erkänna de vackra ändamål, för hvilkas
tillgodoseende lotteriet skulle inrättas. Så är t. ex. förhållandet,
efter hvad jag erfarit, med det lotteri, som på ett mycket egen¬
domligt sätt skulle kombinera uppmuntrande af idrott med byg¬
gande af ett sångpalats i Stockholm. I den del, som rör idrotten,
har detta lotteriärende blifvit för yttrande remitteradt till direk¬
tionen för gymnastiska centralinstitutet. Af denna direktions fyra
ledamöter hafva två, utan att vilja yttra sig om, huruvida en
sådan undantagsåtgärd som inrättandet af ett penninglotteri för
idrottens främjande borde medgifvas, dock anfört, att själfva
ändamålet är väl förtjänt af att kraftigt understödjas. Men båda
de öfriga ledamöterna af direktionen hafva på det kraftigaste
reserverat sig mot förslaget. Den ena af dem framhöll, att
»direktionen bort på det lifligaste afstyrka den underdåniga an¬
sökan, enär ett dock i och för sig godt och fosterländskt ända¬
mål icke bör främjas genom medel, som verka i motsatt riktning
mot detta mål, såsom förhållandet är med penninglotterier». Den
andre ledamoten ansåge det »olämpligt att för idrottens utveck¬
ling — ett mål som närmast afsåge ungdomens uppfostran —
tillgripa ett sådant medel som ett penninglotteri, hvilket i upp-
fostringshänseende visat sig hafva en mycket ogynnsam verkan
och som i själfva verket innebure ett utnyttjande af okunnighet
och osundt vinstbegär hos en del samhällsmedlemmar».
Det har, efter hvad jag sett af tidningarna, äfven af Upp¬
sala vetenskapsmän afgifvits protester mot tanken att fira Linné-
minnet genom inrättandet af ett lotteri till förmån för en
Linnéfond.
Utom själfva hufvudfrågan, ogillandet af alla penninglotterier,
föreligger här en annan sak. Man kan befara, att man slut¬
ligen skall råka in i samma förhållande, som, efter hvad jag i
min interpellation framhållit, var rådande under frihetstiden. Då
brottades olika intressen mot hvarandra för att få denna gunst af
lotteriers inrättande, och det kan hvarken vara angenämt för de
ledande männen eller i djupare mening hälsosamt, att intressen
från skilda orter på detta sätt söka tränga sig fram och vinna
fördelar. Man läser nu med löje, att ett lotteri var anordnadt
exempelvis för Vesterås brandvakts upprättande. År 1747 var
så rikt på lotterier, att tio stycken då inrättades. Men något
sådant kan komma att inträffa äfven i vår tid, om den nuva¬
rande principlösheten fortgår. Från skilda håll skola ansök¬
ningar inkomma och hvarje landsdel lär väl söka något åt sig,
ty annars gäller ju det gamla ordstäfvet: »Snälla barn begära
ingenting, men då få de heller ingenting».
N:o 45. 14
Fredagen den 26 April.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
Denna princip är också farlig därför, att en mäktig påtryck¬
ning kan komma att göra sig gällande i fråga om beviljande af
tillstånd till ett sådant lotteri. Man har sett, att under en af
dessa lotteriansökningar finnes kronprinsens namn. Jag vet icke,
huru denna fråga skall behandlas i regeringen, om landets regent
möjligen af sin ställning som en af undertecknarna af ansökningen
kan vara förhindrad att själf handlägga densamma. Yore det
fråga om ett statsråd, skulle ju ett sådant vara förhindradt att
deltaga i handlingen af en ansökan, som han själf undertecknat.
Ett annat lotteri är, såsom man sett, understödt af makt¬
ägande riksdagsmän, under det att spetsarne i vetenskapens värld
hafva understödt ett tredje. Det innebär ur den synpunkten en
viss fara — alldeles oafsedt lotteriväsendets olägenhet i all¬
mänhet — om på detta område ett administrativt godtycke får
herraväldet.
Jag betonar ytterligare det, att, när jag uttalar mig mot
penninglotterier, så syftar jag icke på undantagen, vare sig de
industri- eller konstlotterier, som Konungens befallningshafvande
kan medgifva, eller eventuellt de lotterier af nämnda art, hvartill
regeringen i icke alltför afgjord motstrid mot den kungliga för¬
ordningen lämnat tillstånd till, exempelvis lotteriet till förmån
för kulturhistoriska museet i Lund, som så länge pågått, eller
för vissa välgörande ändamål.
Hvad som har varit hufvudsakliga driffjädern till min fram¬
ställning har varit en önskan, att man äfven på detta område
skall kunna säga, att land skall med lag byggas. Man må ha
hvilken åsikt som helst i frågan, man må vara anhängare af ett
statslotteri eller motståndare däremot, alla måste vi dock vara
ense om, att den nuvarande godtyckligheten icke bör få fortfara.
När 1903 års lagutskott afstyrkte de omnämnda motionerna,
framhöll det dock, att äfven om en sådan lag kommit till stånd,
skulle hufvudgrunderna i den nuvarande förordningen likväl
kunna bibehållas. Ja, om det stode i lagen, att penninglotteri
icke vore tillåtet, för så vidt Kungl. Maj:t icke gåfve tillstånd
därtill, hade man mindre att säga därom. Om man vore mot¬
ståndare till lotterier, så måste man naturligtvis beklaga ett
sådant stadgande, men man måste dock böja sig därför. Nu
står det emellertid, att penninglotteri icke är tillåtet, och då
tycker jag, att vi borde kunna komma därhän, att vi få detta
ordnadt på laglig väg.
Jag ber till slut att få uttrycka min glädje öfver, att rege¬
ringen utlofvat en grundlig utredning af denna fråga. Jag tror,
att frågan, om den äfven kan anses vara jämförelsevis liten,
dock för vårt folks andliga hälsa är af betydelse. Jag ser visser¬
ligen härvid icke saken i främsta rummet ur moralisk synpunkt,
utan ur nationalekonomisk. Det är ett faktum — och det har
framhållits af många, som ha haft tillfälle att yttra sig i denna
Fredagen den 26 April.
15 N:o 45.
fråga — att penninglotterier ytterst äro ett sätt att med utnytt-. Svarå
jande af okunnigheten och framför allt med utlockande af detn e^e, l0n'
smås besparingar främja det ena eller det andra ändamålet, som, s '
därest det är värdt att främjas, bör understödjas af stat, kommun
eller enskilda personer, som därtill äga förmåga.
Ändamålet kan lika litet här — som på andra områden —
få helga medlen, ifall man anser dem vara oriktiga. Om de ur
moralisk eller nationalekonomisk synpunkt äro oriktiga, så bli
de icke helgade genom det goda ändamålet. Om man anser
medlen oriktiga, så — ändamålet må vara aldrig så högt, aldrig
så godt — kan man icke vara med om att främja det med
medel, dem man anser osunda.
Intill dess vi fått en utredning, vågar jag trösta mig med
de ord, som herr statsministern här yttrat, om att regeringen
måtte på ett så grannlaga och omsorgsfullt sätt som möjligt
använda den myndighet, som faktiskt ligger i dess hand.
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! En passus i det
svar, som herr statsministern afgaf på den väckta interpellationen,
kunde möjligen gifva anledning till en oriktig slutledning, som
jag är angelägen att förebygga. Herr statsministern yttrade sig
nämligen något om, hvarför de närmast föregående x-egeringarna
icke hade upptagit den af intei-pellanten nu väckta frågan till
behandling.
Jag ber då att få nämna, att hvad den regering, som närmast
föregick den nuvarande, angår, så tillkom den, som bekant, icke
så lång tid före riksdagens början, och den hade för den skull att
behandla en ofantlig mängd ärenden, som voro öfverhängande och
som icke lämnade mycket plats öfrig för att upptaga allehanda
nya frågor. Frågan om en lotterilag var därför icke föremål
för den regeringens särskilda öfverläggningar, och jag kan således
icke veta, huru mina kolleger skulle ha ställt sig till denna fråga.
Men hvad mig angår, måste jag säga det, att jag vidhåller full¬
komligt den uppfattning, som jag tillät mig utveckla i den af
herr statsministern i hans svar anförda och omnämnda motionen.
Efter min tanke kan man visseiligen icke sträcka sig till ett så
orimligt påstående, som att hvartenda penninglotteri af mindre
omfång och med föx-ståndiga bestämmelser skulle i och för sig
vara något ovillkorligen landsskadligt. Men med mycken riktig-
het har, efter min tanke, interpellanten utvecklat, huru det ena
för det andra med sig, och huru omöjligt det är att draga en
bestämd och effektiv gräns, ifall man väl en gång gifver sig in
på undantagens område. Om man således skall vinna något
verkligt, så tror jag, att det är alldeles nödvändigt att ordna
saken på det sättet, att penninglotterier genom lag afskaffas.
Jag vill, instämmande med interpellanten, uttala äfven min
tillfredställelse öfver det löfte, som från regeringsbänken gafs,
N:0 45. 16
Fredagen den 26 April.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
att all omsorg skulle ägnas denna fråga och att regeringen skulle
noggrant öfverväga och utreda densamma. Jag vill endast
uttala den förhoppningen, att vid denna utredning mot intresset
att genom penninglotterier kunna tillgodose vissa ändamål, som
eljest äro ganska svåra att tillgodose, måtte ställas den, efter
min tanke, i detta fall afgörande och stora frågan om folkets
rätta uppfostran. Efter min öfvertygelse skall en sådan betrak¬
telse ovillkorligen framkalla den slutsatsen, att det är någonting
löjligt, någonting motsägande, någonting absurdt i att statsmak¬
terna i ett land, på samma gång de å ena sidan försöka att med
de medel, som stå till deras förfogande, sörja för en sund, en
allt mera god och verksam uppfostran af folket, särskildt till en
sund och fruktbringande ekonomi — något som kanske icke
ligger så starkt för den svenska folkkaraktären, som det borde
göra — å andra sidan kasta ut ett så fruktansvärdt medel till
demoralisation, som penninglotterier dock äro.
Herr Johansson i Jönköping: Jag vill visserligen icke
rikta något klander emot hans excellens herr statsministern i
anledning af beskaffenheten af det svar, som han afgifvit på
interpellationen och hvilket måhända icke kunnat bli annorlunda,
än det blifvit. Men det är dock ett par af herr statsministerns
uttalanden, som jag ber att få fästa uppmärksamheten vid.
För det första har herr statsministern häfdat den uppfatt¬
ningen, att då den ifrågavarande förordningen om lotteri af
1881 tillkommit på administrativ väg uteslutande genom Kungl.
Maj:ts åtgörande, så måste Kungl. Maj:t anses hafva rätt att
suspendera densamma, närhelst Kungl. Maj:t anser sådant lämpligt.
Naturligtvis kan man icke göra någon invändning mot den for¬
mella rättighet, som herr statsministern här för Kungl. Maj:ts
räkning häfdat. Men jag ber att få påpeka, att det dock måste
anses vara mindre lämpligt, att Kungl. Maj:t å ena sidan utfärdar
en förordning, där i de mest kategoriska ordalag, utan ringaste
antydan om att undantag kunna förekomma, anordnandet af
penninglotterier förbjudes, och å andra sidan gång efter annan
försätter denna kungörelse ur kraft. Jag vill hemställa, huruvida
det icke vore Kungl. Maj:t mera värdigt, om nu penninglotterier
nödvändigt skola tillåtas, att utfärda en ny förordning, i hvilken
åt Kungl. Maj:t inrymdes rätt att i vissa fåll göra undantag. Ty
om man vill se saken från den synpunkt, som den näst före¬
gående talaren berörde, eller synpunkten af folkets uppfostran,
måste man anse det vara olämpligt, att lagen å ena sidan inne¬
håller ett bestämdt förbud, som man alltså har anledning tro
vara uttryck för den uppfattning, som Kungl. Maj:t i frågan
hyser och vill häfda, under det man å andra sidan oupphörligt
får bevittna, att Kungl. Maj:t genom tillfälliga beslut gifver
uttryck åt en helt annan uppfattning. En sådan dualism, så att
17 JT:o 45.
Fredagen den 26 April.
saga, i Kungl. Maj:ts sätt att utöfva sin regeringsfunktion kan Svar å
omöjligen vara lämplig särskild! från synpunkten af folkets upp- interpellation.
fostran. Detta om den saken. (Forts.)
Ännu en sak ber jag att få beröra. Hans excellens herr
statsministern har i sitt anförande hänvisat till den utredning
af saken, som anses erforderlig, och lofvar, att beskaffenheten af
det resultat, som denna utredning kan komma att leda till, skall
bli för den nuvarande regeringen afgörande vid den framtida
handläggningen af sådana ärenden. Jag ber att däremot få
påpeka, att denna angelägenhet näppeligen är af sådan art, att
resultatet af en blifvande administrativ utredning för dess behand¬
ling bör bli afgörande. I denna angelägenhet har hvar människa,
snart sagdt, sin uppfattning tämligen gifven, och man hehöfver
visst icke någon vidlyftig utredning för att bestämma sin stånd¬
punkt i frågan.
Antingen anser man, att penninglotterier ur nationalekono¬
misk och moralisk synpunkt — jag vågar nämna äfven den
synpunkten — äro lämpliga, lofliga och berättigade, och då är
man naturligtvis benägen att tillåta dem. Eller ock har man
en annan uppfattning, och då motsätter man sig desamma. Men
lika litet Kungl. Maj:ts regering som någon annan torde låta
sin uppfattning i detta afseende bestämmas af några administra¬
tiva utredningar.
Jag ber att få uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:ts
regering måtte noga öfverväga denna sak och vid förekommande
behandling af frågor rörande penninglotterier se till, hvad landets
och folkets bästa i hvai-je fall kräfver.
§ 5.
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts på kammarens Remiss af en
bord hvilande proposition angående lönereglering för personalen proposition.
vid statens järnvägar m. m.; och begärdes därvid ordet af
Herr Camitz, som yttrade: Herr talman! Denna Kungl.
Maj:ts proposition innefattar icke allenast lönereglering för perso¬
nalen vid statens järnvägar, utan äfven omorganisation af järnvägs¬
styrelsen och därunder lydande förvaltningar.
Angående löneregleringen skall jag nu ej yttra mig, men
däremot skall jag bedja få beledsaga omorganisationsfrågan med
några ord på dess väg till vederbörande utskott.
Den 4 sistlidne augusti tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
för att utarbeta förslag till omorganisationen i fråga. Kommitté¬
betänkandet afgafs den 8 sistlidne mars och detsamma kom först
på kammarens hord för några få dagar sedan.
På detta kommittébetänkande är i hufvudsak den af rege¬
ringen föreslagna omorganisationen byggd.
Andra Kammarens Prot. 1907. JV.o 45.
2
TV:o 45. 18
Fredagen den 26 April.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Af de förut angifna data framgår med hvilken raskhet för
att icke säga skyndsamhet såväl kommitté som regering behandlat
denna fråga.
Långt ifrån att vilja klandra detta förfaringssätt vill jag
härmed lämna detsamma mitt största erkännande. Jag skall ej
heller tillåta mig klandra eller bedöma det föreliggande omorga-
nisationsförslaget, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på de stridiga meningar, som gjort sig gällande under ärendets
behandling.
Redan i oktober månad begärde en af ledamöterna i ifråga¬
varande kommitté entledigande från kommittéuppdraget och enligt
hvad som framgår af betänkandet var anledningen härtill den, att
han hade en med de öfriga ledamöterna stridande åsikt om vissa
hufvudgrunder, på hvilka en förändrad organisation lämpligen
borde hvila.
Jag ber kammaren särskildt bemärka denna omständighet,
enär den sålunda afgångne ledamoten anses vara eu i järnvägs-
förvaltning synnerligen erfaren och betrodd man.
Till kommittébetänkandet äro fogade reservationer i ganska
viktiga delar af 2 af ledamöterna.
Kungl. järnvägsstyrelsen afstyrker kommittérades förslag.
Kammarrättens yttrande angående den föreslagna ändringen af
revisionen gifver äfven anledning till betänkligheter. Grava
anmärkningar hafva ock från sakkunnigt håll framställts mot
hela det system, hvarpå förslaget är baseradt.
Jag vill visserligen icke bestrida, att en omorganisation af
järnvägsstyrelsen är af behofvet påkallad och att denna bör ske
snarast möjligt, men då en sådan skall ske, måste i första rummet
dock tillses, att den blifver den bästa möjliga, fullt förvissad,
som jag är, att denna åtgärd kommer att hafva den allra största
betydelse för våra järnvägars utveckling och därmed äfven för
hela landets.
Det är därför att beklaga, att denna så viktiga fråga inkommit
till Riksdagen så sent, att alltför knapp tid förefinnes att granska
och allsidigt bedöma densamma på sådant sätt, dess stora bety¬
delse och vikt kräfva.
I betraktande af den knappa tiden och den massa andra högst
viktiga frågor, som föreligga till Riksdagens afgörande, torde där¬
för nog med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke omorganisa¬
tionsfrågan borde uppskjutas till afgörande vid nästa riksdag.
Omorganisationsfrågans skyndsamma behandling tyder på
att det varit regeringens önskan att lösa löneregleringen och
omorganisationen samtidigt, men den senare frågans goda lösning
får ej endast af denna anledning äfventyras.
Då ett mycket litet antal af personalen genom omorganisa¬
tionen beröres af löneregleringen, torde dessa frågor utan synnerlig
olägenhet kunna lösas hvar för sig.
Fredagen den 26 April.
19 IV:o 45.
Herr Berglund: Herr talman! Då denna med så stor spän¬
ning motsedda lönereglering för den största bland landets stats-
tjänarekårer skall remitteras till utskottet, skall jag be att få säga
några ord. Det torde för ingen af herrarna vara obekant, att
detta kommittéförslag bland den talrika personalen mottagits med
blandade känslor. Det må ock rättvisligen erkännas, att i stort
sedt en verklig löneförbättring föreslagits, och att en del kate¬
gorier bland tjänstemännen hafva all anledning att känna sig be¬
låtna, under det andra kategorier, särskildt de lägsta befattnings-
hafvarna, ej hafva samma anledning till glädje och tillfredställelse.
Om man ser efter, hur stor löneförhöjningen är för de högre
befattningshafvarna å ena sidan och för de lägre å den andra,
finner man, att ökningen i löneförmåner för de förstnämnda be¬
löper sig till cirka 35 procent, och för de senare till 27 procent.
Det är emellertid alldeles tydligt, att vid en löneregle¬
ring ej allas önskningar och kraf kunna tillfredställas och att
oresonliga framställningar kunna framkomma, men det missnöje,
hvarmed löneförslaget mottagits af den lägre personalen, tyder
dock på att befogade invändningar mot detsamma kunna vara
för handen. Under dagarna den 25 och 26 mars har här i Stock¬
holm varit samlad en konferens af öfver 100 ombud från stats¬
banornas samtliga betjäntgrader, hvilken sarnmanträdt i anledning
af lönekommitténs förslag. Vid denna konferens uttalades bland
andra önskemål, att minimilönen för den lägst aflönade gruppen
(stationskarlar m. 11.) — af kommitén förslagen till 780 kronor —
måtte höjas med 60 kronor eller till 840 kronor och slutlönen lika¬
ledes med 120 kronor eller från 1,080 till 1,200 kronor. För
uppnående af högsta lönen i dessa grupper har kommittén före¬
slagit en tid af 15 år; till jämförelse härmed bör framhållas, att
ingen grupp af högre befattningshafvare af kommittén föreslagits
böra få vänta längre tid än 12 år för att erhålla högsta lönen,
hvarför det väl synes rättvist och billigt, att de lägst aflönade
ej skulle behöfva gå 3 år längre tid för att uppnå högsta lö¬
nen än de bättre aflönade.
Jag beklagar lifligt, att herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet icke ansett sig kunna tillmötesgå de framställnin¬
gar, som gjorts för den s. k. stationskarlsgruppen, i vidare mån
än att tiden för högsta lönens åtnjutande nedsatts från 15 till
12 år, dock med undantag för banvakter och kvinnliga kontors-
biträden, hvilka fortfarande skulle få gå 15 år för att komma i
åtnjutande häraf. Lyckligast och konsekventast synes mig hafva
varit, om ingen hland de lägre befattningshafvarna behöft gå
längre tid än de högre befattningshafvarna, där denna i intet fäll
är öfver 12 år.
Hvad som genast vid genomläsningen af kommittébetän¬
kandet faller i ögonen, det är, att flertalet af kommitténs med¬
lemmar ej velat förorda en verklig reform med afseende på järn-
Remiss af cn
proposition.
(Forts.)
N:o 45.
Remiss a f ei
proposition.
(Forts.)
20 Fredagen den 26 April.
vägspersonalens nuvarande indelning i tjänstemän och betjänte,
utan nöjt sig med att reformera beteckningen. Fortfarande kvar¬
står orimligheten, att innehafvarna af en del sysslor, som äro
förenade med det mest ansvarsfulla och kräfvande arbete såsom
befäl öfver ett stort antal underordnade eller utöfvande af tillsyn
och ledning vid stora byggnadsföretag eller vård af dyrbar ma¬
teriel, ej i socialt hänseende kunna jämföras med t. ex. en yngre
skrifvare, som ingalunda har någon motsvarande ansvarsfull syssla,
och hvars arbete till stor del består i blott — renskrifning.
Underlaget för denna klassindelning är icke arbetets art och
ansvar, utan uteslutande ett skolbetyg om undergången realskole-
examen, hvilken hvarje normalt begåfvad yngling kan aflägga
vid 15 å 16 års ålder.
Det är en dylik värdesättning och detta skattande åt ett
privilegieradt skrifvardöme, som kanske mer än något annat bidra¬
ger till och underhåller den anda af missnöje, som det bort vara
kommittén angeläget att aflägsna. Men så länge ett skolbetyg
utgör enda kvalifikationen för de s. k. högre befattningarna och
de rent mänskliga och praktiska egenskaperna stå utom täflan, kan
man icke vänta att råda bot på detta missnöje.
Det orimliga i denna klasskillnad framträder bjärt, då man
tänker på att t. ex. en lokcfmotivförare, hvars tjänst fordrar åratal
af utbildning, på hvars lugn, omdömesförmåga och rådighet så
mycket kan bero och hvilken genom ett ögonblicks ouppmärk¬
samhet kan sätta lif och dyrbar egendom på spel, en öfverban-
mästare, som ofta utöfvar ledning af de största och viktigaste
arbeten för hundratusentals kronor och med befäl öfver en stor
arbetsstyrka — dessa få ej socialt jämställas med den obetydli¬
gaste skrifvare, hvars utbildning består däri, att han till fyllda
16 år aflagt en realskoleexamen och sedan får såsom attribut
en penna och ett bläckhorn.
Den vore enbart löjlig, om den icke på samma gång vore
så bedröflig, denna oförmåga att införa moderna former och
åskådningar i vår statsförvaltning.
Detta skattande åt ett privilegieradt skrifvardöme genomgår
som en röd tråd hela kommittébetänkandet. Och huru hopplöst det
är att söka få någon ändring härutinnan framgår väl däraf, att
två klarsynta och frisinnade män från denna kammare, hvilka
äro medlemmar i kommittén, ej förmått göra någon bräsch i
denna byråkratiska regim. Det borde dock allvarligen kunna
ifrågasättas, om Riksdagen skall grundfasta dessa åskådningar
vid ett verk och samtidigt vid ett annat — telegrafverket —
införa mera demokratiska former.
I detta afseende kan det vara belysande nog att se, hur man
går till väga i vårt grannland Danmark. Där genomfördes för
4 år sedan en lönereform vid järnvägen. Man uppdelade t. ex.
järnvägsstationerna i 8 klasser med en gemensam titel för samt-
Fredagen den 26 April.
21 Jf:o 45.
liga stationsföreståndarna. I Danmark är uppflyttningsgrunden Remiss af en
lika efter hela linien icke blott för stationsföreståndarna utan för preposition.
all personal. Löneskillnaden utgör högst 500 kronor förutom i (!‘orts)
de två högsta klasserna, där den är 900 kronor. Hos oss skola
statsbanestationerna graderas efter samma skala, men befattnings
hafvarna skola indelas i 3 olika rangklasser, öfverinspektor, sta¬
tionsinspektor och stationsmästare. Det hör naturligtvis till saken,
att skillnaden mellan högre och lägre befattningshafvare hos oss
skall regleras icke efter tjänstens beskaffenhet utan efter den
sociala rangordningens principer. Sålunda har kommittén föreslagit
arfvodet till en stationsinspektor vid en 4:e klass station till 3,300
kronor eller jämt 1,500 kronor mer än till en stationsmästare
vid närmast lägre 5:te klass station. Det är att märka, att namnet,
ej saken, är det afgörande, ty tjänsteansvaret och tjänstens be¬
skaffenhet är i hufvudsak densamma. Jämför man åter skill¬
naden mellan stationsinspektor vid en 4:e och en 3:dje klass
station, utgör denna 600 kronor, under det att skillnaden mellan
stationsmästare vid 5:te och 6:te klass station utgör 300 kronor.
Det anförda anger tillräckligt . tydligt gränsen för den sociala
klasskillnaden.
En annan tredelning möter inom skrifvareklassen; äfven här
är kommittéförslaget fritt från moderna synpunkter. Befatt¬
ningarna uppdelas i bokhållare, kontorsskrifvare ooh kontorsbi-
träde med löner af respektive kronor 3,300, 2,700 och 1,500.
Dessa sistnämnda grupper, kontorsskrifvare och kontorsbiträden,
utföra i hufvudsak samma tjänsteåliggande, arbeta ofta vid samma
bord med samma saker och hafva ofta nog samma personliga
ansvar. Skillnaden är blott den, att de förstnämnda uppnå nära
dubbelt så stor lön (1,200 kronor mera) för samma arbete. Det
skulle föra för långt att ingå på flera detaljer, och det kan nog
ej leda till någon rättelse, ty ställningen är för hopplös; den
byråkratiska värdesättningen är något som ej låter sig rubba.
Särskildt anmärkningsvärd är underbetalningen af det kvinn¬
liga arbetet. Under det en kvinnlig kontorsskrifvare — med
samma kompetensfordringar som en manlig sådan — som högsta
lön erhåller 1,500 kronor, utgör detta belopp begynnelse lön för
hennes manliga kollega, hvilken erhåller en högsta lön af 2,700
kronor. För någon tid sedan framhöll en framstående medlem
af denna kammare, herr Starbäck, den misshushållning, som upp¬
kom därigenom att i statens tjänst i stor utsträckning anskaffades
öfverkvalificerad arbetskraft till platser, där ej sådan är af nöden.
Det gällde då tillsättandet af förste postvaktbetjänte, och man
måste väl med herr Starbäck medge, att det ej är behörigt att
hafva studentexamen för att läsa utanskrifterna på några bref
och sortera dem. Men det är ett formligt examensraseri som
grasserar hos oss; vi ha en blind, obeskriflig och storartad vördnad
för allt hvad papper, stämplar och examensprotokoll heter. Vi
IT:o 45 22
Fredagen den 26 April.
Remiss af en tillsätta kommittéer, hvilkas arbeten ofta nog borde uppskattas
proposition. (!fler kilogram användt papper eller per meter trycksvärta, under
(i orts.) vi äro tämligen oberörda, huruvida tidsidéer och bärande
reformatoriska tankar där äro tillfinnandes.
Den bärande tanke, som synes mig böra genomgå ett modernt
löneregleringsförslag, vore lika lön för lika ansvarsfullt arbete
och högre lön, där arbetets natur fordrar högre kunskaper och
högre teknisk utbildning eller större andliga och personliga kvali¬
fikationer.
I den form kommittéförslaget är affattadt, påträffas en del
ojämnheter och inkonsekvenser, såsom att banvakternas bekläd-
nadsersättning, som nu utgår med 120 kronor per år, reducerats
till 90 kronor. Beträffande felräkningsprocenten är denna begrän¬
sad till 0,1 procent af uppbörden, men maximibeloppet fixeras efter
tjänstegrad. Remitterar sålunda en lägre befattningshafvare ett
visst belopp, erhåller han en högsta provision af 60 kronor under
det en befattningshafvare af högre grad erhåller 120 kronor.
Samma system gäller vid semester: en högste befattnings¬
hafvare erhåller 45, en af de högre 30 och de af lägre grad
15 dagar per år.
Den oro, med hvilken personalen mottagit lönereglerings-
förslaget, grundar sig, som torde vara bekant, äfven på en annan
omständighet än själfva lönefrågan, nämligen den af kommittén
föreslagna skärpningen af § 54 i instruktionen. Det duger ej,
såsom kommittén påstår, att söka deducera fram, att ifrågavarande
förändring af paragrafen blott är ett förtydligande af § 6 i
tjänstgöringsreglementet. Därtill äro deras ordalydelse och omfatt¬
ning allt för olika.
§ 6 i tjänstgöringsreglementet lyder sålunda: »En hvar,
som af styrelsen blifvit till befattning vid statens järnvägstrafik
antagen, skall tjänstgöra när och hvarhelst han därtill beordras,
och får icke åtaga sig annat uppdrag, så framt ej styrelsen anser
det kunna utföras utan hinder för hans tjänsteutöfning vid statens
järnvägstrafik.»
Enligt förslaget skulle nu § 54 i instruktionen erhålla föl¬
jande lydelse: »En hvar, som blifvit till ordinarie befattning an¬
tagen, skall tjänstgöra när och hvar helst han därtill beordras
och utföra de göromål af hvad slag det vara må, som kunna i
tjänsten åläggas, äfven där dylikt åläggande på grund af före¬
liggande omständigheter innefattar fullgörande af annan befatt-
ningshafvares åligganden. Det är en hvar befattningshafvare
förbjudet att lägga hinder i vägen för tjänstens punktliga full¬
görande genom nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet
eller afsked eller genom otillbörligt fördröjande af arbetet. För¬
seelse häremot eller förberedelse eller uppmaning till sådan för¬
seelse anses, där handlingen icke faller under allmän lag, såsom
sådant tjänstefel af svårare beskaffenhet, därå enligt §§ 59 och
Fredagen den 26 April.
N:o 45.
23
94 afsättning kan följa». Det kan ej förnekas, att en paragraf Remiss af en
af dylik kautschukartad lydelse skulle lägga alltför stor makt i proposition.
händerna på underbefäl, och det är detta man fruktar, och den d'01'ts.)
skulle sålunda leda till ledsamheter och trakasserier. Dessutom
anser man — och detta måhända med rätta — att kommittén här
gått utom sitt uppdrag. En dylik lagstiftning bör tillkomma
regering och Riksdag, och Riksdagen har ju så sent som 1905
afslagit en kungl. proposition, riktad emot så kallade allmän¬
farliga strejker. Därvid framhölls vikten af att ingåendet af
själfva af talet och bestämmandet af dess villkor först och främst
borde göras till föremål för en lagstiftning, som skyddade båda
kontrahenternas rätt. Det torde då vara föga lämpligt att genom
en instruktionsparagraf införa en bestämmelse af samma art,
som nyligen blifvit af Riksdagen afslagen.
Det är ju alldeles tydligt, att samhället har rätt att fordra,
att allmänfarliga strejker eller obstruktion ej få förekomma vid
dess kommunikationsverk eller allmänna inrättningar, men
kan detta vinnas genom blotta dekret, att så ej får ske? Det
måste väl finnas något organ, som vid svåra eller olidliga för¬
hållanden skall söka afhjälpa dessa, och i det fallet synas de en¬
skilda järnvägarna slagit in på den rätta vägen genom aftals-
bestämmelser mellan arbetsgivare och arbetare. Det förslag
till aftal, som därvid föreligger, tillerkänner personalen nödiga
garantier för att dess berättigade fordringar tillgodoses i såväl
löne- som disciplinfrågor, och å andra sidan skall personalen för¬
binda sig att afstå från tillgripande af arbetsinställelse, obstruk¬
tion eller öfriga stridsmedel af hvad slag det vara må.
Med kännedom om den arbetsbörda, som hvilar på herr
statsrådet och chefen för civildepartementet, är det ju ej att
begära, att han skall ha ingått på och vidtagit några mera genom¬
gripande förändringar i kommittéförslaget med hänsyn till klass¬
utjämning och beträffande § 54. Dock har han, hvad den sist¬
nämnda beträffar, uttalat, att en förändring i sådant syfte må
vidtagas, att det sväfvande och mångtydiga ordet »förberedelse»
måtte utgå ur paragrafen. Det återstår mig icke annat än att,
då Kungl. Maj:t ensam kan utfärda dessa instruktionsbestäm-
melser, till herr statsrådet framföra en vördsam hemställan, att,
då denna paragraf slutjusteras, den måtte formuleras så, att den
icke ger anledning till nu befarade trakasserier och öfvergrepp.
Ilerr talman, jag har kanske alltför länge tagit kammarens
tid i anspråk. Må det tillgifvas mig, då det varit min lilliga
önskan att gagna en plikttrogen, vaken och intelligent kår, och
det är min fästa tro, ett en utjämning af klasskillnaden skulle
vara en vinst af omätligt stor social och nationell betydelse.
Herr Andersson i Baggböle instämde häruti.
N:o 45. 24
Fredagen den 26 April.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifråga¬
varande proposition jämte de i anledning af densamma nu afgifna
yttrandena till statsutskottet.
Härefter föredrogos livar för sig och hänvisades till stats¬
utskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
angående afsättande af medel till pensionering af statens
järnvägars personal;
angående iståndsättande af länsresidenset i Nyköping; och
angående iståndsättande af det till landshöfdingen i Skara¬
borgs län anslagna länsresidenset å Marieholm m. m.
§ 6.
Vidare föredrogos, men blefvo åter bordlagda konstitutions¬
utskottets memorial och utlåtanden n:is 4 och 5, statsutskottets
utlåtanden n:is 82, 90 och 91, bevillningsutskottets memorial och
betänkanden näs 25, 26, 27, 28 och 29 samt lagutskottets
utlåtande n:o 46.
§ 7.
Herr G. A. Alilstrand aflämnade en motion, n:o 264, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för anläggning
af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå.
Motionen bordlädes på begäran.
§ 8.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelser
dels till Konungen:
n:o 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp af vissa fastigheter för Trollhätte kanal- och vattenverk
m. m.;
n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till fortsättande och fullbordande af en kraftstations-
anläggning vid Trollhättan m. m.; och
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning af lånefonden för rederinäringens understödjande;
dels ock till fullmäktige i riksgäldskontoret:
n:o 84, angående inköp af vissa fastigheter för Trollhätte
kanal- och vattenverk m. m.;
n:o 86, angående anslag till fortsättande och fullbordande
af en kraftstationsanläggning vid Trollhättan m. m., och
25 N:o 46.
Fredagen den 26 April.
n:o 88, angående ökning af lånefonden för rederinäringens
understödjande.
Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
till paragrafer i riksdagsbeslutet;
n:o 20, rörande förordning angående rätt att hos general¬
tullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen åt
varor, afsedda att till riket införas;
n:o 21, angående sociala regeringsärendens sammanförande
under ett statsdepartement m. m.;
n:o 22, angående lag om nyttjanderätt till fast egendom m. m.;
n:o 28, angående lag om handräckning för fordrans utfående;
n:o 24, angående åtgärder till tryggande af aftal rörande
leverans af elektrisk energi;
n:o 25, angående lag om inskränkning i inmutningsrätten, och
n:o 26, angående ändrad lydelse af § 28 mom. 1 regerings¬
formen.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes .
andra särskilda utskottets memorial, n:o 2, angående aflöning
åt dess tjänstemän och vaktbetjäning; och
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, mo 28,
i anledning af återremiss å utskottets utlåtande (n:o 6) angående
utarbetande af ordningsstadga för rikets landsbygdskommuner.
§ io.
Justerades protokollsutdrag.
§ Il-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr S. M. Petersson i Snällebo under 3 dagar fr. o. m. d. 30 april, och
> F. Söderbergh i Karlshamn » 2 » » » » » 29 » .
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 4,3 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 45.
3