RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 40.
Fredagen den 19 april.
Kl. V2 3 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 12 innevarande april.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande proposition angående uppförande af en
vaktmästarebostad vid Kalmar slott.
§ 3.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
n:ris 79, 80 och 81, bevillningsutskottets betänkanden n:ris 17, 18
och 19, lagutskottets utlåtande n:o 39 samt Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden n:ris 22 och 28.
§ 4.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr C. A. Lindhagen m. fl., n:o 254, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående förekommande af
vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne; och
herr E. A. Lindblad m. fl., n:o 255, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående förändrade grunder för den af staten utöfvade
egnahemslånerörelsen.
Dessa motioner bordlädes på begäran.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets memorial och utlåtande:
n:o 40, i anledning ej mindre af kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande viss del af det i lagutskottets utlåtande n:o 34 fram-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 40. 1
N:o 40.
2
Fredagen den 19 April.
lagda förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
än äfven kamrarnas återremiss af vissa delar af samma förslag; och
n-.o 41, i anledning af väckta motioner, afseende att vid platser
på landet med sammanträngd befolkning tillförsäkra samhället eller
dess innevånare rätt att förvärfva erforderlig tomt- eller byggnads-
mark;
andra särskilda utskottets utlåtande, n:o 1, i anledning af dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående stadsplan
och tomtindelning samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den
26 maj 1899 angående förändring af tomts område, dels ock tio
med föranledande af nämnda proposition väckta motioner; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 24,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förbättrade anordningar vid cirkus- och varietéföreställningar.
§ 6.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 75, till Konungen, i anledning af väckta motioner i
fråga om utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga
ställning.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen
herr N. Jonson i Gammalstorp under
„ A. Johanson i Mossebo „
,, C. Persson i Stallerhult ,,
,, C. H. P. af Burén „
„ J. A. U. Förhinder „
,, E. G. H. Åkerlund, „
„ P. M. Olsson i Blädinge „
beviljades:
5 dagar fr. o. in.
2 ,, „
2 „ „
den 20 april,
4 dagar fr. o. m.
den 20 april och
99
23
99 •
den
99
99
23 apr.
22
22
99
99
den 23 apr.
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 2.4 8 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Lftrdagen (lön 20 April
3
N:o 40.
Lördagen den 20 april.
Kl. 11 f.rm.
§ 1.
Justerades protokollet för den 13 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet in. m. W. Dyrssen öfverlämnade Kung!. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens femte
hufvudtitel till förvärfvande af vissa områden i Göteborgs skärgård
och invid Göteborgs stad för befästningsändamål;
angående årligt understöd åt vaktmästaren vid telegrafverkets
station i Uddevalla O. L. Qvist; och
angående utvidgning af spårsystem och friplatser vid Albano
järnvägsstation.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld, som yttrade:
Hen- talman, mina herrar! Med kammarens tillåtelse har herr
Starbäck till chefen för ecklesiastikdepartementet framställt tvenne
frågor så lydande:
»l:o) Hvilken har anledningen varit, att Kung! Maj:t ännu
ej fattat beslut angående den af landets biskopar med afseende å
läroböcker och undervisning i kristendom gjorda hemställan? och
2:o) när kan ett beslut i detta ärende väntas?»
Herr Starbäck inleder sin interpellation med en utförlig fram¬
ställning af sakens förhistoria och af de utlåtanden, som af Kung!.
Maj:t infordrats, och då denna framställning synes vara stödd på
uppgifter från sakkunnigt håll, besparar den mig besväret att låta
mitt svar föregås af en dylik redogörelse. För tillfället vill jag
endast göra ett beriktigande. Interpellanten uppgifver, att ärendet
förelåg färdigt till afgörande i slutet af december. Detta är icke
riktigt. Vid den tiden inkom det sista af de infordrade utlåtandena,
men ärendet var icke färdigt att föredragas förrän i senare hälften
af januari. Jag vill nu omedelbart öfvergå till besvarande af frågorna.
Svar å
interpellation.
N:o 40.
i
Svar Åt
nterpcllation.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
Det torde få anses oomtvistligt, att hvad som rör religions¬
undervisningen hör till det viktigaste och på samma gång ömtåli¬
gaste i fråga om ungdomens uppfostran, och att missgrepp eller
bristfälliga anordningar i detta hänseende kunna hafva ödesdigra
följder. Hvar och en betraktar och bedömer dessa frågor efter den
ställning han själf intager till kristendomen och ställer större eller
mindre fordringar på den undervisning som meddeles i skolorna allt
efter den betydelse, som kristendomen har för honom själf— fordringar,
som kunna variera i alla grader från det strängaste renlärighetsnit
ända till fullständig liknöjdhet.
Om det således redan häraf är klart, att åsikterna om kristen-
domsundervisningens betydelse kunna vara mycket olika, så till¬
kommer här ytterligare den omständigheten, att äfven de, som icke
äro nöjda med de nuvarande bestämmelserna utan önska en för¬
ändring, äro långt ifrån ense om sättet för densamma. Ofverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, mot hvilken biskoparnes petition är
riktad, har själf ansett sig böra i någon mån gå biskoparnes önsk¬
ningar till mötes och har framställt ett förslag till ändring. Inter-
pellanten har uti inledningen själf påvisat, att mellan detta och det
i biskoparnes petition framburna ligga flera olika förslag.
Ännu andra hafva framställts. Det är ungdomens egna lärare,
som visat sig äga så olika åsikter i frågan, och af deras egna ut¬
talanden framgår, att man väl i allmänhet önskar en förändring,
men att meningarna icke äro ense om i hvilken riktning denna bör
gå. Hvad som ytterligare gör frågan invecklad, är den omständig¬
heten, att i samband med biskopspetitionen inkommit en skrifvelse
från svenska missionsförbundet, hvari begäres, att föräldrar skola
äga rätt att få sina barn befriade från kristendomsundervisning i
skolan i de fall, där föräldrarne själfva anse, att densamma icke är
öfverensstämmande med Augsburgiska bekännelsen; och petitionärerna
betona, att bakom dem stå hundratusental af Sveriges folk.
Under sådana förhållanden och med hänsyn till så stor skilj¬
aktighet i åsikter bör det icke rättvisligen väcka förvåning, att re¬
geringen, som ett par gånger haft frågan under behandling, funnit
densamma vara af så grannlaga natur, att den kräfde ytterligare
betänketid, innan den afgöres. Interpellanten tycker, att denna be¬
tänketid varit för lång; af hans eget uttalande synes framgå, att
han själf skulle ganska raskt varit färdig med sitt afgörande, men
vid sakens behandling inom statsrådet har lösningen icke funnits
vara så lätt. Under trycket af den arbetsbörda, som under denna
riksdag legat på regeringen och icke minst på ecklesiastikministern,
har därför biskopspetitionen fått hvila, och jag kan icke lofva inter¬
pellanten, att den kommer att ånyo upptagas till slutligt afgörande,
förrän, efter slutad riksdag, mera arbetsro och lugn ha vunnits.
I ett hänseende är jag ense med interpellanten, nämligen att
det hade varit önskligt, att denna fråga långt tidigare hade kunnat
bringas ur världen, men jag delar dock icke hans mening, att
uppskofvet vållat någon egentlig skada. Kan blott en god lös¬
ning vinnas, betyder det föga, om antagandet af en eller annan
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
ny lärobok
nödvändigt.
blir något fördröjdt, hvilket för (ifrigt icke heller är Svar &
interpellation.
(Forts.)
Vidare anförde:
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Jag ber först att
få till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet fram¬
föra min tacksamhet för att han så snart, trots den väldiga arbets¬
börda, som hvilar på hans och regeringens bord, velat besvara mina
frågor. Jag skall till en början äfven tacka honom, för att han
rättat ett af mig begånget misstag. Till min ursäkt vill jag endast
säga, att det ändå kunde synas, som om mitt uttryck varit riktigt,
att frågan i slutet af december förelåg i fullt utredt och beslut¬
mässigt skick, då jag hade mig bekant, att det sist infordrade ut¬
låtandet, nämligen från kanslärsämbetet, inkom till regeringen den
28 december. Att sedermera ytterligare en och annan petition kom¬
plicerat frågan och gjort den kinkigare för herr statsrådet att klar¬
göra, ha vi ju nu också fått reda på. Detta må nu gälla hvad
det kan.
Jag skall emellertid tillåta mig fästa herr statsrådets uppmärk¬
samhet på, att den historik, som jag i min interpellation lämnade
och som han själf välvilligt kallade utförlig, endast går tillbaka till
dagen för biskopspetitionens afgifvande, sedan först en kortfattad
antydan blifvit gjord om Riksdagens beslut år 1904. I samband
därmed ber jag också att särskildt få fästa mig vid hvad herr stats¬
rådet yttrade i inledningen till sitt anförande därom, att hvars och
ens uppfattning om kristendomsundervisningen är beroende på hans
eget intresse för och omdöme om denna undervisnings betydelse.
För mig har grunden för min interpellation varit en annan. Strax
innan jag framställde mina spörsmål, yttrade jag, att det låg mig,
såsom medlem af Andra Kammaren, varmt om hjärtat att med det
första blifva underkunnig om, huruvida den af Riksdagen år 1904
beslutade läroverksreformen skulle fullföljas enligt då lagda grunder
eller på ett viktigt område förvanskas, och det är just från den
synpunkten, som jag ber att nu få fullständiga den af mig förut
lämnade historiken, hvilken ju af herr statsrådet medgifvits vara i
allt väsentligt riktig.
Riksdagen beslutade år 1899 en skrifvelse till Kungl. Maj:t
rörande reformering af läroverken och undervisningen vid desamma.
På grund af denna skrifvelse tillsattes en kommitté af åtskilliga
personer, och denna kommittés betänkande lades till grund för den
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, som framlades vid 1904 års riks¬
dag. I denna kommitté resonnerades äfven om inrättandet af en
öfverstyrelse för läroverken; kommittén blef dock icke enig i den
punkten, i det att majoriteten afslog framställningen om en öfver¬
styrelse. Reservationer däremot afgåfvos likväl, och reservanternas
mening upptogs af departementschefen i hans yttrande till stats¬
rådsprotokollet, och deras förslag blef äfven regeringens. För frå¬
gans behandling vid 1904 års riksdag tillsattes ett särskildt utskott.
N.o 40.
0
Svar å
interpellation.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
Detta kom till ordagrant samma resultat som regeringen, och i Riks¬
dagens skrifvelse n:o 172 år 1904 rörande denna fråga återfinna vi slut¬
ligen uti denna punkt ordagrant samma beslut som i det af departements¬
chefen på grund af reservationen inom kommittén framställda för¬
slaget. Riksdagens skrifvelse i denna punkt var af följande lydelse:
»Riksdagen har dels medgifvit, att till biträde vid öfvervakande
af examina och utöfvande af den ecklesiastikdepartementet tillkom¬
mande uppsikt öfver de allmänna läroverken, enskilda läroverk med
dimissionsrätt, statsunderstödda flickskolor och samskolor samt för
handläggning af vissa läroverksärenden må, enligt närmare föreskrif¬
ter i särskild af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, inrättas
en öfverstyrelse» etc. Sedermera bär, såsom jag i min interpellation
påpekat, instruktion utfärdats och ny läroverksstadga kommit till
stånd på grund af detta Riksdagens beslut.
Gä. vi nu att närmare granska hvad som föregått fattandet af
detta Riksdagens beslut, så finna vi. efter hvad jag personligen, så¬
som suppleant i denna riksdags läroverksutskott, med bestämdhet
vill påminna mig, och jag tror, att jag i det fallet kan åberopa mig
på de ärade medlemmar af kammaren, som då sutto som dess för¬
troendemän i detta utskott, att under debatten där om öfverstyrelsen
icke fälldes ett enda ord, som gaf anledning att antaga, det någon
då ville gorå ett undantag från öfverstyrelsens befogenhet. Gä vi
till debatten i Andra Kammaren - och därvid skall jag särskild! be
att få ha herrarnes uppmärksamhet med mig — så finna vi, att
mot öfverstyrelsens inrättande yttrade sig herrar Reddius och Hjärne,
med hvilken senare trenne medlemmar af kammaren instämde. Uti
deras yttranden förekommer icke ett enda ord eller uttryck, som
vare sig direkt anger eller under sig kan dölja, att de ansågo något
undantag från öfverstyrelsens befogenhet i denna mening vara önsk¬
värd! eller för framtiden behöfligt.
Däremot ha vi ett yttrande af dåvarande statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, Carl von Friesen, som klart och tydligt
anger, hvad hans mening var med inrättandet af denna öfverstyrelse,
och jag skall be att få uppläsa den passus jag åsyftar, och där han
säger: »För min del tror jag, att denna öfverstyrelses inrättande
skulle bana väg för andra reformer i liknande syfte. Ty förelig¬
gande förslag innebär en början till att i någon mån sekularisera
läroverksstyrelsen, och jag tror, att detta är ett steg åt riktigt håll.»
Således, så långt ifrån att debatten i Andra Kammaren angaf
någon farhåga ens från kyrkligt håll, att öfverstyrelsen skulle komma
att besluta några restriktiva föreskrifter angående sin befogenhet
med afseende på undervisningen i skolorna, så långt ifrån att detta
var fallet, uttalades i klara ord inför denna kammare af departe¬
mentschefen en sådan mening om öfverstyrelsen. Och hvad blef
resultatet af den omröstning, som kammaren gick till med öppen
blick för frågans hela innebörd? Jo, att Andra Kammaren med 134
röster för och 68 mot antog Kungl. Majrts förslag om inrättande
af en öfverstyrelse.
Detta är en komplettering af frågans historik, och jag frågar
Iiördagen den 20 April. 7 N:o 40.
er, mina herrar, om man icke med dessa fakta i minnet skulle ha *<’<*•' *
vågat hoppas,”'att‘regeringen i denna fråga icke skulle behölt dröja !0'*'
så länge med sitt svar. För mig är det alldeles tydligt, att det
riktiga och klara och reella svaret hade varit ett blankt nej pa
biskopspetitionen. Det hade varit öfverensstämmande med Riks¬
dagens för tre år sedan fattade beslut. Och jag tillåter mig nu
fråga: kan det verkligen vara möjligt, att vi skola få bevittna ett sådant
skådespel i vårt land, att icke tre år förrunnit, sedan Riksdagen
fattade ett viktigt beslut och så skall Kungl. Maj:t på administrativ
väg vända upp och ned på detta Riksdagens beslut. Jag skulle
mycket förvåna mig, om åtminstone medlemmarne af Andra Kam¬
maren ville vara med om att på detta sätt la bakläxa åt Kungl.
Maj:t. Jag är för min del, herr talman, bestämdt öfvertygad om
att detta vore oriktigt, och jag tillåter mig därför här att mot cn
sådan eventualitet inlägga min gensaga.
Herr Hjärne: Herr talman, mina herrar! Då den ärade in-
terpellanten har behagat åberopa äfven mig jämte åtskilliga andra
ledamöter af Andra Kammaren med hänsyn till våra yttranden under
läroverksdebatten år 1901, ber jag att få yttra några ord om min
ställning till den föreliggande frågan. Det är mycket riktigt, som
interpellanten anmärkte, att jag uttalade mig mot öfverstyrelsens
inrättande, men jag kan icke förstå den slutsats, han vill draga af
mitt yttrande, när han anser, att, därför att jag i det yttrandet
icke påyrkade någon särskild inskränkning i en eventuell öfversty-
relses befogenhet, jag skulle helt och hållet öfverensstämma med
hans åsikter om öfverstyrelsens maktfullkomlighet. Det är gifvet,
att då endast förelåg frågan, huruvida en öfverstyrelse skulle in¬
rättas. Men sedan denna väl en gång kommit till, kan jag icke
förstå, act de, som då uppträdde mot denna öfverstyrelse, skulle
vilja tillerkänna densamma alla de maktbefogenheter, som öfver-
styrelsen eller dess målsmän behagade göra anspråk på för dess
räkning.
Jag vill icke inlåta mig på själfva frågan om huru kristen-
domsundervisningen bör anordnas, utan endast om öfverstyrelsens
maktställning. Och jag vill i detta afseende säga, att, trots det
yttrande af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, som
interpellanten åberopade, jag för min del icke tror det vara Andra
Kammarens mening, att denna öfverstyrelse skulle utveckla sig till
en så kraftig institution, att dess beslut skulle vare helt och hållet
bestämmande för Kungl. Maj:t och eventuellt äfven för Riksdagen
och dess Andra Kammare. Jag anser, att, sedan öfverstyrelsen en
gång är inrättad, det nog är af nöden, att den står under stark
kontroll. Jag tror icke, att Andra Kammaren öfver hufvud taget
sympatiserar med de administrativa separatmyndigheter, som utveckla
sig vid sidan af Kungl. Maj:t och Riksdagen. Och jag vill sålunda
endast för min del uttrycka den önskan, att, när ärendet afgöres,
det måtte afgöras uteslutande på sakliga skäl och icke med hänsyn
till öfverstyrelsens maktbefogenhet.
N:o 40.
S
Lördagen den 20 April.
. Herr Hazén: Herr talman, mina herrar! Jag har varit mycket
111 e(ports)°n' tveksam, huruvida jag borde uppträda vid detta tillfälle, men den
ärade interpellanten lät sitt anförande få den form, att jag anser
mig af mitt samvete tvingad att här uppträda för att icke genom
ett stillatigande ha ansetts instämma. Han ställde till Andra Kam¬
maren den frågan, huruvida den icke ansåg, att regeringen utan
vidare borde hafva varit färdig med svaret, och det i den riktning
han framställde. Detta tvingar mig att framträda så mycket hellre,
som han ansåg, att prästernas stillatigande liksom varit ett i allo
blankt samtycke till det beslut, som fattades år 1904. Af dessa
skäl skall jag alltså be att få säga några ord i denna för mig och
för många andra i vårt land så viktiga angelägenhet.
Den ärade interpellanten har synbarligen tagit till utgångspunkt
§ 168 i 1905 års stadga för rikets allmänna läroverk, där det bland
annat står, att det tillkommer vederbörande ämneskonferens, d. v. s.
rektor tillsammans med de lärare, hvilka undervisa i samma ämne,
att pröfva behofvet af nya läroböcker samt att i sådant afseende
afgifva förslag, som genom rektor skola insändas till öfverstyrelsen.
Men jag ber att få erinra om en annan paragraf, nämligen § 201,
där det med afseende på biskopens befogenhet heter: eforus till¬
kommer att hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och
särskildt det sätt, hvarpå kristendomsundervisningen vid dem hand-
hafves, samt att för sådant ändamål besöka läroverken, börande
lian, därest brist förmärkes, därom hos öfverstyrelsen göra anmälan.
Detta stadgande står i klar öfverensstämmelse med kyrkolagens 24
kap. 3 §, som, såvidt jag vet, icke är upphäfd, utan måste hafva
gällande kraft. I nämnda paragraf heter det: »biskop skall hafva
uppsikt med gymnasier och skolor så ock ungdomens upptuktelse
efter skolordningen, uti hvilken ingen må egenvillig! göra någon
ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare, med hvad
flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta, afskaffa dem, som
äro därtill oskicklige och försumlige och inga andra därtill befordra
än dem de förvisso känna och veta vara ungdomen nyttiga.»
Det står enligt mitt förmenande alltså lagligen fast, att biskop
har icke blott rätt, utan rent af plikt att vaka öfver det sätt, hvarpå
kristendomsundervisningen vid de allmänna läroverken handhafves.
Och är det nu så, blir frågan, hur långt hans befogenhet sträcker
sig eller hvad betydelse ligger under orden »det sätt, hvarpå under¬
visningen handhafves». Skall icke biskopen få vara med om att
öfvervaka den litteratur, som förekommer i läroverken? Antagom
t. ex., att en rationalistiskt sinnad ämneskonferens föreslår som läro¬
bok någon modern handledning för kristendomsundervisningen, samt
att öfverstyrelsen — hvilket icke vore otänkbart — godkände en
sådan för oss kristna mycket undermålig handledning. Hur skulle
eforus förhålla sig i ty fall? Skulle han förmana lärarne och lär-
jungarne att icke följa boken, därför att den strede mot den evange¬
lisk-lutherska bestämda bekännelsen och hvad de kristna i vårt land
hålla för sant och rätt? Eller skulle han förklara sig missnöjd med
!)
N:o 40.
Lördagen deri 20 April.
lärarne, därför att do följde en bok, som måste ogillas af alla krist¬
liga föräldrar i vårt land?
Jag ser i stadgan för läroverken en dualism, och den är i detta
fäll svår att komma till rätta med. Men om man går närmare in
på frågan och sätter den i samband med kyrkolagen, finner man,
såsom jag visat, att biskoparne ha såväl rätt som plikt att icke
blott hålla sig till lärarne, utan också, om man fått in en olämplig
lärobok vid en skola, se till, att man får bort denna.
Jag skulle nu också vilja fråga herr Starbäck och andra, som
gilla hans ståndpunkt: hvarför ären I så rädda för att låta biskoparne
bestämma läroböckerna i kristendom vid de allmänna läroverken?
Aro biskoparne i detta ämne mindre sakkunniga än läroverks-
öfverstyrelsen? Jag tror icke, att så är förhållandet! Ha de mindre
lifligt intresse och ha de kallare hjärta för denna undervisning än
öfverstyrelsen? Jag tror icke heller det kan bevisas. Och slutligen,
ha biskoparne mindre förmåga än öfverstyrelsen att bedöma de öfriga,
s. k. profana ämnena och gifva dem deras rätta plats? Nej, icke
ens det, ty biskoparne stå i allmänhet på den bildningsnivå, att
öfverstyrelsen icke är dem öfverlägsen.
Det måste således vara något, som ligger bakom denna tendens
att inskränka erforernas makt. Motiven kunna vara olika. Och
jag vill icke besvära med att uppräkna många, utan jag vill blott
peka på ett par.
Ett motiv är klart och tydligt, och det har man redan sett i
åtgärder från öfverstyrelsen och Kungl. Maj:t på grund af dess ut¬
låtanden. Det är att så mycket som möjligt få bort den positiva
eller, som vi ock kalla den, den mera ortodoxa kristendomsuppfatt-
ningen och ersätta den med en mera modern hypotesteologi. Man
må säga hvad man vill om denna hypotesteologi, så är det ändock
så, att när man icke har kristendomen blott för nöje och parad
eller för att få lärdomsmeriter och en doktorshatt, utan för praktisk
nytta, då tar man till vår gamla ortodoxa teologi, och den vill nog
vårt folk behålla.
Så är det vidare här en strid om makten. Man säger, att
biskoparne äro rädda om sin makt. Det kan också vändas om och
sägas, att det är öfverstyrelsen, som vill ha oinskränkt makt, bli
obegränsadt enväldig. Man har under frågans behandling målat upp
klerikalismen, dess följder och vådor, och så har under tiden all¬
mänheten icke kännt och förstått, hur den släppt från sig all makt
och lagt den i öfverstyrelsens händer, och sålunda håller på att ut¬
veckla sig det mest enväldiga byråkratiska system landet skådat
— ett verkligt mandarinvälde. Med stöd af läroverksstadgan tränger
det undan allmänheten och föräldramakten steg för steg. På hvilket
område är det till sist rum för dessa inom undervisningen? Ja, det
är så kompakt sammanmuradt detta system, att man måste förvåna
sig däröfver.
Det vore verkligen icke för mycket, om några utanför lärare¬
kåren stående kunde få tillfälle att vara med om att ge utlåtanden
i undervisningsfrågor. Allraminst skulle detta vara obehöfligt, när
Svar &
interpellation.
(Forts.)
N:o 40.
10
Svar å
interpellation.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
det gäller allmänhetens intressen så närstående ämnen som kristen-
domsundervisningen, och då det gäller att skaffa ökadt inflytande
åt så pass kompetenta personer både i afseende på religionsunder¬
visningen och i öfriga ämnen, som biskoparne äro.
Om man sålunda å ena sidan säger, att det är biskoparne, som
vilja ha makt, kan man å andra sidan med lika fog påstå, att det
är öfverstyrelsen. Och herr Starbäck har ju uttalat, att man
icke skall skada »systemet», icke röra vid det ens med ett finger.
Vi hade under medeltiden ett enväldigt prästerskap och gå nu
mot ett kanske lika mäktigt lärarevälde. Och lika litet som det
förra var ofelbart, lika litet har man anledning förmoda, att det
senare skall bli det. Jag tror icke, att det senare skulle blifva
drägligare eller bättre än det förra. Jag för min del kan icke annat
än på det bittraste beklaga., om biskopspetitionen icke skulle be¬
aktas af regeringen. Jag gör det af flera skäl. Jag gör det i kristen-
domsundervisningens namn. Man har sett, att från olika håll —
missionsförbundet gjorde början och fosterlandsstiftelsen och all¬
männa prästföreningen fortsatte — man har uttalat sig för, att be¬
stämmandet i denna sak icke ensidigt skulle ligga inom öfverstyrelsen
och dess underlydande, utan att andra borde få vara med, sålunda
också biskoparne såsom kyrkans styresmän. Ja, jag beklagar, om
den icke skulle beaktas. Jag gör det i kristendomsundervisningens
namn och gör det äfven af nitälskan för, att man måtte få rum
för föräldrainflytandet, det kristliga föräldrainflytandet, inom vårt
läroverksväsen, och jag gör det af intresse för, att man icke måtte
lägga all makt i öfverstyrelsens hand. Tv det är väl så, att den
bästa garantien mot maktens missbruk är, att makten blir delad.
Med herr Hazén instämde herrar Zimdahl, Scrdén, Svensson i
Bondön, Bäf, Danielsson, Sjöberg och Jonsson i Lycksele.
Herr Höjer: Jag skall med herr talmannens benägna tillstånd
yttra några ord i den föreliggande frågan, men förmodar, att kam¬
marens ärade ledamöter icke vänta, att jag skall tala i samma anda
som den siste ärade talaren, ehuru det ligger inom möjlighetens
gräns, att jag i allt fall är lika god kristen som han.
När man tager kännedom om den kända petitionen från den
svenska kyrkans stordignitärer, så synes det mig vara alldeles gifvet,
att man får det intrycket, att denna petition är uttryck af högt ställda
och mycket öfverdrifna fordringar, på samma gång den liksom inne¬
bär ett famlande efter en makt. som man med grämelse funnit, att
man förlorat och som man nu med all gewalt söker att återfå.
Men biskoparnes petition, sedd från min synpunkt åtminstone, inne¬
bär tillika en förolämpning och en mycket stor förolämpning, ett
misstroendevotum mot öfverstyrelsen för statens allmänna läroverk
och statens ämneslärare i kristendom. Den innebär ett underkän¬
nande af öfverstyrelsens och kristendomslärarnes kompetens att på
ett tillfyllestgörande sätt inom ett visst område tillgodose kristen¬
domsundervisningens intresse. Detta underkännande är så mycket
It
N:o 40.
I,Ordagen den 20 April.
egendomligare, som alla dossa män, om hvilka jag nu talar, äro Sua’' å
medlemmar af den svenska statskyrkan, de allra flesta af dem hafva
erhållit teologisk fackbildning, mänga af dem äro i besittning af en
teologisk lärdom, som fullt kan vara jämngod med do svenska
biskoparnes. De flesta hafva dessutom förvärfvat stor pedagogisk
erfarenhet, och hos många af dem är denna pedagogiska erfarenhet
till och med större än den, som biskoparne varit i tillfälle att åt
sig förvärfva. Nu komma Sveriges biskopar och ställa sin kompetens
öfver kristendomslärarnes, fordra för sin del utsträckt makt och
myndighet inom kristendomsundervisningens område; och det torde
näppeligen kunna förnekas, att dessa kraf framställts i en ortodox
renlärighets intresse för att skydda först och främst den och sedan
därför att — som en svensk biskop öppet uttalat — de anse, att
den svenska staten icke längre kan fostra den svenska ungdomen.
När man lyssnar till allt detta tal, är det för mig åtminstone lik¬
som ett återljud af medeltidens teorier om statens obetingade under¬
kastelse under den kyrkliga myndigheten.
Biskoparnes petition innehåller å andra sidan enligt mitt för¬
menande ett betänkligt öfverskattande af lärobokens betydelse inom
kristendomsundervisningen. För alla tänkande lärare torde det vara
gifvet, att läroboken blott och bart är något sekundärt, i andra hand
normerande, är ett medel för lärjungen att fästa i minnet, hvad han
under lektionen inhämtat. Det primära, det centrala i all under¬
visning är, mina herrar, icke läroboken, utan läraren genom sin
undervisning och sin personlighet. Om nu denna personlighet är
en i ordets fullaste mening rik, storstilad personlighet, så är icke
ringaste tvifvel underkastadt, att han på sina lärjungar utöfvar ett
kolossalt inflytande genom sitt ord och sitt exempel. Jag har från
mina egna studieår en ganska rik erfarenhet i detta afseende. Om
nu denna vidsynta, rika personlighet tillika är lärare i kristendom,
så är, mina herrar, ingenting säkrare, än att hans religiösa upp¬
fattning i de allra viktigaste religiösa tingen blir bestämmande
kanske för lifvet för hans lärjungars religiösa uppfattning, den må
stå i strid med läroboken eller icke. Läroboken blir i ty fall ingen¬
ting, läraren blir allt. Men då så utan tvifvel är förhållandet, så
är det alldeles gifvet, att det icke är nog för biskoparne, om de
vilja nå sitt mål, att få makt öfver läroboken. De måste ovillkor¬
ligen förvärfva sig makt öfver läraren, och jag tänker mig därför
möjligheten af, att vi en vacker dag få mottaga en ny biskops-
petition, i hvilken biskoparne hemställa till Kungl. Maj:t, att det
måtte åt dem tillerkännas rätt att utnämna, suspendera och eventuellt
afsätta alla rikets lärare i kristendom. Först då blir det, som det
bör vara.
Det är för mig icke tvifvel underkastadt, att denna biskoparnes
mycket omtalade petition är och blir en reaktion mot den läroverks-
reform, som 1904 genomfördes af svenska Riksdagen. Det är ett
försök att, så långt sig göra låter, göra ogjordt, hvad som då gjordes.
Om det försöket skall lyckas eller ej — ja, därpå skall svaret gifvas
af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Hvilket
N:o 40.
12
Svar a
interpellation.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
detta svar under den närmaste tiden kommer att bli, känner jag
icke. Men ett vet jag, att i vida kretsar kommer efter det svarets
beskaffenhet herr statsrådet Hammarskjölds politiska personlighet
att varda dömd.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Herr talman! Det kunde möjligen vara skäl att återföra
den här diskussionen på en litet riktigare väg, än den nu råkat
in på. Hvad är det frågan här gällde från början? Jo, herr Star-
bäck framställer en interpellation, i hvilken han frågar ecklesiastik¬
ministern, hvarför det dröjer så länge med besvarandet af biskops-
petitionen och när detta svar kan komma. På dessa frågor har
herr Starbäck fått fullt ärligt svar, det kan jag garantera. Det låg
då icke i den frågan någonting alls angående realiteten af hvad
biskoparne begärt. Det var endast fråga om hvarför och när. Men
meningen med interpellationen framträder nu tämligen- tydlig och
klar. Den var att här i kammaren framkalla en realitetsdiskussion,
en diskussion om biskopspetitionen.
Att jag icke alls vill inlåta mig på eller på något sätt uttala
mig i den saken, bör hvar och en kunna begripa. Det är jag ju
rent af förhindrad att göra af min ställning. Men eftersom här fram¬
ställts en hel del påståenden och icke alla äro helt öfverensstäm¬
mande med verkliga förhållandet, skall jag be att få göra en liten
rättelse. Herr Starbäck erinrade om ett uttryck i sin interpellation,
att det gäller, om den af Riksdagen beslutade reformen skall full¬
följas eller i ett viktigt hänseende förvanskas, och så frågade han,
om kammaren kunde vara med om att regeringen skulle på admi¬
nistrativ väg vända upp och ned på Riksdagens beslut. Hvad är
det då Riksdagen beslutit? I det kommittébetänkande, som låg till
grund för Klingl. Maj:ts proposition till 1904 års Riksdag, yttrades
ej ett ord om frågan, huruvida den där ifrågasatta styrelsen skulle
bestämma öfver läroböcker i de olika läroämnena. Och den bestäm¬
melsen, som finnes i nu gällande instruktion, att öfverstyrelsen skall
bestämma om val af läroböcker, kan icke alls sägas hafva fram¬
kommit »på grund af 1904 års nämnda skrifvelse n:o 172 efter veder¬
börlig utredning». I nämnda kommittébetänkande talas endast om
periodvis återkommande eller på vederbörande författares begäran
företagen granskning af läroböcker, och det är en helt annan sak.
Nej, denna bestämmelse, att öfverstyrelsen skulle besluta angående
läroböckerna, har kommit in i instruktionen för öfverstyrelsen utan
att Riksdagen om den saken uttalat sig, och denna instruktion är
af Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdad. Om det skulle sättas
i fråga att ändra instruktionen — jag säger endast om — så kan
det icke sägas vara ett uppridande af Riksdagens beslut, ännu
mindre att Kungl. Maj:t på administrativ väg vänder upp och ned
på Riksdagens beslut. Ty hvad Kungl. Maj:t på administrativ väg
gjort, kan Kung]. Maj:t på administrativ väg ändra.
Här har framhållits så mycket, att Sveriges lärare i kristen¬
dom allmänt skulle ställt sig på öfverstyrelsens sida. Jag ber att,
N:o 40.
Lördagen den 20 April. 10
innan jag yttrar mig vidare, få säga, att jag talar fullt objektivt —
min ställning till hufvudfrågan antyder jag på intet vis. När herr
Starbäck påstår, att af 77 ämneskonferenser endast 7 eller, om de med¬
räknas, som uttalat sig för ett biskopligt veto, 15 uttalat sig för
biskoparnes petition, och om man ytterligare tillägger de 6 ämnes¬
konferenser, som varit tveksamma, får man häraf ej draga den
slutsatsen, att de återstående 56, som icke uttalat sig för bifall till
biskoparnes petition, därför skulle vara för bifall till öfverstyrelsens
förslag. Det är icke riktigt. Det är på det viset, att af de 77
ämneskonferenserna ha 9 uttalat sig för, att öfverstyrelsen skulle
bestämma läroböcker utan sakkunniges hörande, men tydligt uttalat
sig mot öfverstyrelsens förslag. 30 hafva uttalat sig för öfver¬
styrelsens förslag, 6 hafva uttalat sig för att öfverlämna afgö-
randet åt öfverstyrelsen efter efori hörande. Ser man nu på de 30,
som uttalat sig för öfverstyrelsens förslag, så finner man, om man
delar upp Sveriges läroverk i två grupper — nämligen de högre all¬
männa läroverken å ena sidan samt real- och samskolorna å den
andra — att af de högre allmänna läroverkens 37 ämneskonferen¬
ser endast 9 uttalat sig för öfverstyrelsens förslag. Öfverstyrelsen
har haft sitt egentliga stöd uti de mindre läroverken, där ämnes¬
konferenserna i de flesta fall bestå af en, två eller tre lärare,
och man får kanske ej alldeles lämna ur räkningen eller förbise, att
ämneskonferenserna hade att yttra sig om ett förslag, som var
framstäUdt af en dem öfverordnad myndighet. Det kan ju alltid
hafva haft något inflytande. I pressen har det från visst håll gjorts
allt möjligt för att söka inbilla allmänheten, att öfverstyrelsens för¬
slag skulle hafva några större sympatier bland lärarekåren, men
om jag får döma efter de utlåtanden, som hafva inkommit, är detta
ej fallet, ty såsom af det anförda framgår, hafva af 37 ämneskonfe¬
renser vid de högre allmänna läroverken endast 9 och af de 40
ämneskonferenserna vid realskolor och samskolor endast omkring
hälften uttalat sig för öfverstyrelsens förslag. Som jag nyss sade
i mitt svar å interpellationen, är det rätta förhållandet det, att man
tämligen allmänt torde önska en förändring, men att åsikterna ännu
så länge på långt när ej enat sig om den riktning, i hvilken för¬
ändringen bör gå. Det finns någonting, som är särskildt belysande
för försöken att vilseleda opinionen: det, att man, såsom herr Star¬
bäck i sin inledning nämnt, säger, att de teologiska fackulteternas
ställning till frågan var sådan, att de i väsentliga delar anslöto sig
till öfverstyrelsens ståndpunkt. Men hvaruti bestå de där väsent¬
liga delarna, i hvilka de anslöto sig? Jo däri, att de liksom öfver¬
styrelsen ville ha en kommission; men öfverstyrelsen har i sitt utta¬
lande i kraftiga ordalag skildrat vådorna af en bestämmelse, hvari¬
genom öfverstyrelsen skulle fråntagas rätten att bestämma om läro¬
böckerna i kristendom, och det är just en sådan bestämmelse, som
den teologiska fakulteten i Uppsala föreslagit. Det är en ganska
väsentlig skillnad, och när öfverstyrelsen är så mån om att räkna lärar-
nes röster, så borde den ej alldeles hafva underlåtit att nämna, att
dess- förslag i teologiska fakulteten i Lund segrade med en rösts
Svar ä
interpellation.
(Forts.)
N:o 40.
Svar å
interpellation
(Forts.)
14 Lördagen den 20 April.
majoritet. I själfva verket är det af samtliga teologie professorer
endast tre, som anslutit sig till öfverstyrelsens förslag. Jag tror,
att det skulle vara lycklgt, om man läte frågan få litet mindre
dimensioner än den man på ömse håll velat gifva den. Jag säger
med flit å ömse håll, ty jag anser, att de, som hålla på biskoparnes
petition, hafva blåst upp den till större betydelse, än den i verklig¬
heten har, och de andra hafva på sitt håll också blåst upp den allt¬
för mycket. Hur Kungl. Maj:ts beslut kommer att utfalla, därom
kan jag nu af naturliga skäl ej uttala mig, men så mycket vill jag
säga, att nog vill jag bjuda till att åstadkomma ett för undervis¬
ningen lyckligt och rättvist resultat.
Herr Centerwall: Herr talman! Jag skulle verkligen ej vilja
förlänga denna debatt, då vi hafva så mycket af saklig och allvar¬
lig natur, som väntar på oss, om det ej vore därför, att jag anser
det vara min skyldighet som lärare vid svenska läroverken att i
väsentliga delar instämma med interpellanten. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har ansett det lämpligt att
betona, att hans svar var ärligt, och om den saken har väl ingen i
denna kammare tviflat, men hans svar var icke tydligt. Det inne¬
bar hvad man kallar en kringgående rörelse, en obenägenhet att svara,
en obenägenhet att inlåta sig på realiteten, som här nyss talades om.
Det kan jag ej heller undra på, men utan att vilja uppträda
som någon tankeläsare, är man möjligen berättigad att däraf sluta
sig till, att det finnes någonting oklart i ställningen inom den kor¬
poration, som i sista hand skall behandla ärendet, innan det afgöres
af Kungl. Maj:t. Herr statsrådets svar gjorde på mig intryck af
hur det är för ett villebråd, ett i alla afseenden ädelt hjort villebråd,
som ej finner det möjligt att undvika jägaren annat än på det sätt,
att det undkommer genom en underjordisk gång, där man ej kan
följa det.
För öfrig! tror jag, att herr statsrådet har positivt orätt i en
sak, nämligen när han säger, att Riksdagen icke haft något att göra
med den instruktion för öfverstyrelsen, på grund af hvilken denna
har ansett sig kunna handla så som den gjort. Jag vill då fästa
uppmärksamheten på att Riksdagen bestämt, att Kungl. Maj:t skulle
utfärda en instruktion för öfverstyrelsen. Sålunda är denna instruk¬
tion i allra sista hand beroende på Riksdagen själf. Vidare undrar
jag, om jag missminner mig, när jag säger, att uti den proposition,
som låg till grund för kammarens beslut i afseende å läroverks¬
frågan, det verkligen förekom, att öfverstyrelsen skulle hafva rätt
att bestämma läroböcker. Förhåller det sig så, är det väl ändå
riktigt att med herr Starbäck och dem, som hafva samma åsikt som
han, vilja uppehålla Riksdagens auktoritet och värdighet gentemot
ett eventuellt försök — jag vill nämligen ej säga, att något sådant
nu föreligger — att på något sätt förvanska, hvad Riksdagen fak¬
tiskt föreslagit.
Jag har här under debatten hört mycket, som jag skulle vilja
bemöta, men jag skall endast plocka ut något litet. Inom parentes
N:o 40.
boningen (loa 20 April. 1>*
vill jag nämna, att den, som bragt denna fråga in på realitetens
mark - hvilket dock ej varit behölligt, ty vi få kanske snart till- ln - °n'
fälle att gå in på densamma i ett annat sammanhang — var en
ifrig försvarare af biskoparne och ecklesiastikministern, hvilken här¬
till kammarens uppbyggelse höll ett — föredrag. En annan med¬
lem af kammaren har beklagat, att öfverstyrelsen utvecklat sig till
hvad han kallade en kraftig institution, som till och med kunde
uppträda vid sidan af regeringen. Det är dock en något hård be¬
skyllning mot öfverstyrelsen. D. v. s. att den är kraftig är ingen hård
beskyllning ty Gud bevare oss för en institution, som ej ägde kraft
att böja de tjurskalliga nackarna på visst folk! Det behöfs stor
kraft inom alla institutioner och ej minst inom dem, som skola sköta
de svenska läroverken, hvilka varit tämligen själfrådiga. Och hvar¬
för hafva de varit själfrådiga? Jo därför, att eforerna ej alltid velat
eller kunnat göra sin plikt som uppsyningsman. Hur hafva dessa
skött sitt kall att se efter de svenska läroverken? Jag har ingen¬
ting emot biskoparne. Jag har en gång på detta rum — eller
kanske det var i gamla riksdagshuset — sagt, att ända till början
af förra århundradet är svenska skolans historia dess biskopars.
Huru hafva emellertid dessa biskopar på senare tid skött sin plikt?
Jo, en gång hvart fjärde, femte, åttonde eller kanske tionde år
hafva de kommit med pomp och ståt, mottagna på det högtidligaste,
och inspekterat skolan under en dag eller halfannan. För öfrigt
hafva de suttit i sina stiftsstäder och där godkänt eller förkastat
vederbörande kollegiers eller rektorers beslut — i allmänhet god¬
känt dem. Sålunda hafva de uträttat ytterst litet. Det är väl en
följd af att andra grenar af stiftsstyrelsen blifvit allt vidlyftigare
och tagit dem alltmera i anspråk, så att de ej kunnat sköta läro¬
verken såsom de bort. Men ej skall man göra en förebråelse mot
öfverstyrelsen däraf, att den tager i med litet kraftigare hand, än
hvad eforerna velat eller kunnat göra.
Det är litet svårt att komma till sakens kärnpunkt. Sakens
kärnpunkt är ju den, att hela svenska allmänheten står undrande
och spörjande, huruvida regeringen och särskildt ecklesiastikministern
skall taga parti för eller emot biskopspetitionen, huruvida läroverks-
reformen, sådan den en gång framlagts af en framstående ecklesiastik¬
minister och antagits af svenska Riksdagen, till en viss grad skall
förfuskas eller ej. Det är, hvad man nu undrar på. Ej har jag för
min del något emot vare sig kristendomen eller statskyrkan eller
biskoparne som stiftschefer i allmänhet, men ej går det väl an att
släppa in två herdar med olika viljor att leda samma hjord. Ty det
kan väl ej nekas, att öfverstyrelsen är en sekular myndighet och
biskopen en andlig. Det måste ibland leda till strid, och hur går
det då med hjorden, d. v. s. de svenska läroverken? Därför är det
bäst att låta öfverstyrelsen enhetligt sköta om de svenska skolorna
med kraftig hand, men naturligtvis öfvervakad af regeringen och de
organ, som regeringen därtill bär bestämt. Regeringen har ju lyckats
få en särskild man i ecklesiastikdepartementet, som skall sköta om
de där angelägenheterna, och däri finner jag ej något ondt.
N:o 40.
16
Svar S,
interpellation.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
Jag vill ej blanda in, hvad pressen gjort, klerikal eller icke
klerikal. Icke finnes det väl många i Sverige, som äro klerikala i
den gamla bemärkelsen, d. v. s. så att de tro, att deras själs salig¬
het hänger på biskopars och prästers gillande. Sådana tror jag
åtminstone, att det ej finnes nu för tiden. Och funnes det några,
tror jag ej, att de skulle våga göra sig offentligt gällande.
Det är nu också en annan sak, som spelar in i denna fråga,
och ehuru det är rätt svårt att därom yttra sig, anser jag mig dock
böra påpeka, att den nuvarande ecklesiastikministern i fjol vid ett
par tillfällen yttrade sig på ett sådant sätt, att man skulle kunna
tro, att han, då åtminstone, hade något emot öfverstyrelsen. Jag
påminner mig särskilt hans yttrande rörande uppsikten öfver flick¬
skolorna den 31 mars förra året. Jag är emellertid fullt öfvertygad,
att vindarna på höjderna blåst bort alla småaktiga hänsyn och att
den gamla satsen besannats, att den Gud gifvit ett ämbete, honom
gifver han ock förmågan att sköta det. Det ligger dock alltid litet
misstanke kvar i ett syndigt människohjärta, hvilken icke ens den
rena luften i denna kammare mäktat helt upplösa. Den fråga,
mången med oro gör sig, är den: skola vi splittra vår läroverks-
reform? Finnes det under de åtgärder, som kunna komma att vid¬
tagas, någon ovilja mot den myndighet, som skall genomföra reformen,
och som icke bör motarbetas utan på allt sätt understödjas för att
af den svenska skolan kunna göra hvad jag tror, att den vill göra,
nämligen något, som står i jämnhöjd med Europas bästa skolor?
Jag hoppas, att jag har sagt detta med all den hänsyn, som
jag, åtminstone på hvarje annat rum än detta, är skyldig det svenska
skolväsendets chef, le grand maltre de Funiversité, såsom det karak¬
teristiska franska uttrycket lyder, men som jag äfven här vill taga,
då jag för honom hyser både tillgifvenhet och vördnad. Hans svar
kan jag dock icke gilla.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Herr talman! Herr Centerwall är som alla lärda herrar
mycket vetgirig och vill gärna öka sitt vetande. Nu lider han
Tantali kval af att icke kunna få veta, hvad regeringen tänker, icke
ens hvad ecklesiastikministern tänker, i denna fråga. Jag beklagar,
ja, jag beklagar uppriktigt, att jag icke kan gå honom till mötes i
detta hänseende. Ty därtill har jag ingen rättighet; men hade jag,
så skulle jag med nöje säga, hvad jag tänker.
Emellertid, för att trösta sig, uttalade han den anmärkningen
mot mitt svar, att han tyckte, att det innebar en antydan om att
det uti regeringens ställning i den här frågan dock förelåg en viss
oklarhet. Ja, tänk om hans misstanke vore grundad, tänk om det
oerhörda inträffade, att vid behandlingen af en viktig och grannlaga
fråga, som skall handläggas af en korporation af 11 medlemmar,
denna fråga icke bara diskuterades, utan det till och med yppade
sig olika meningar!
Jag vet icke, hvad herr Centerwall har för åsikter om regeringar
i allmänhet och om denna regering i synnerhet. Jag hoppas emeller-
IT
N:o 40.
Lördagen deri 20 April.
till, pa grund af hans sista ord, att han har mycket goda tankar
om den nuvarande regeringen. Men nog bör hans långvariga riks¬
dagsmannabana och hans mångåriga deltagande i utskottsarbete hafva
larf honom, att, när en viktig och ömtålig fråga skall behandlas,
det väl hör till de allra yttersta sällsyntheterna, att det ej yppar
sig olika meningar; och, »kan det tros te», så vill jag gärna erkänna,
att det är olika meningar i regeringen.
Herr Stark ilek: Herr talman, mina herrar! Efter ett och
annat anförande att döma, ser det verkligen ut, som om Sveriges
rikes biskopar genom inrättandet af öfverstyrelsen skulle hafva
blifvit satta alldeles utom spelet, d. v. s., om de handla fullt lojalt,
höll jag på att säga, och icke försöka att sticka sig fram med sär¬
skilda petitioner. Jag skall dock be att få upplysa herrarna, att så
illa ställdt är det verkligen icke med Sveriges biskopar. Man behöfver
bara taga Kung!. Maj:ts nya läroverksstadga och slå upp registret och
se efter, hvad som står under rubriken »eforus», så får man se, att
det är ganska mycket, som biskoparna hafva att säga. Jag skall
särskildt be att fä citera en paragraf, n:o 201, för att herrarna
skola förstå, att icke är det så farligt ställdt i alla fall, som någon
talare velat låta påskina.
Den nämnda paragrafen lyder sålunda: »Eforus tillkommer att
hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och särskildt
öfver det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen vid dem hand-
hafves, samt att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han,
därest brister af honom bemärkas, därom hos öfverstyrelsen göra
anmälan.» Ja, det kan ju hända, att det där sista har en litet
otreflig bismak för svenska kyrkans högste; men det är dock i alla
fall sannolikt på det sättet, att biskoparnas inflytande är ganska
stort, till och med när det gäller öfverstyrelsen. Vidare har eforus
rättighet att yttra sig, när det gäller tillsättande af lektorer i kristen¬
dom, att fastställa ordning för gudstjänstbesök, att utsätta dag för
termins början och slut samt tid för årsafslutning med realskolans
fem lägre klasser och gymnasiets tre första ringar, att utse vittnen
för studentexamen, att närvara vid de med årsafslutning förenade
förhör och uppvisningar samt därefter hemförlofva ungdomen in. m.
m. in. Bland annat har han också att utse läroverkets inspektor.
Jag tror att det där kan räcka en bra bit.
Emellertid föreföll det mig i alla fall rätt märkvärdigt, på tal
om biskoparna, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet, när det gällde ämneskonferensernas uttalanden, ville söka
gorå gällande, att dessa uttalanden dock i någon mån kunde hafva
influerats däraf, att lärarna skulle yttra sig till och om en öfverordnad
myndighet. Ja, det kan ju hända. Jag har icke precis den uppfatt¬
ningen om våra lärares i kristendom ödmjuka sinnelag, när det gäller
att yttra sig om hvad de anse riktigt eller oriktigt; och jag fick
genom en i Svenska Dagbladet häromdagen införd artikel, under¬
tecknad af en lektor i kristendom, fullt klart för mig, att åtminstone
vid det läroverk, jag tillhör, sådant icke skulle komma i fråga.
Andra Kammarms Prof. 1907. N:o 40. 2
Svar å
interpellation.
(Forls.)
N:o 40.
18
Svar å
ni ny dilation.
(Forts.'5
Lördagen den 20 April.
Men när herr statsrådet vidare omnämnde teologiska fakulteten
i Lund och påstod, att denna hade fattat sitt beslut med endast eu
rösts öfvervika då undrade jag för mig själf: kan det verkligen vara
möjligt, att där uppe på den höga plats, där herr ecklesiastikministern
sitter, han alldeles har glömt bort det inflytande, som fakultetens närmast
öfverordnade myndighet, prokansler^! och biskopen i Lunds stift,
måhända kan hafva utöfvat där nere i sin stiftsstad, ett inflytande,
som jag för öfrigt misstänker räckt betydligt längre och högre.
Nu har det sagts här, att meningen med interpellation varit
att åstadkomma en realdebatt. Ja, min mening med interpellationen
var att få klart och tydligt svar på mina frågor; och det har jag
ju fått delvis. Men med anledning af det svaret var det, som jag
vågade erinra både herr ecklesiastikministern och kammaren om
Riksdagens beslut år 1904: och till det beslutet måste jag nu åter¬
komma.
Det är på det sättet, säger herr statsrådet, att utfärdandet af
instruktion och bestämmandet af villkoren för läroböcker äro ad¬
ministrativa åtgärder; och en administrativ åtgärd kan på administra¬
tiv väg ändras. Men då skall väl någonting hafva inträffat, till exempel
att, såsom herr Hazén fruktade, öfverstyrelsen gifvit tillåtelse att
använda en lärobok, i hvilken fullkomligt klart och tydligt irrläror
framställdes eller materialism och rationalism predikades. Under
sådana förhållanden skulle Kung!. Maj:t med fog kunnat företaga
en ändring af den på Riksdagens beslut grundade instruktionen; men
något sådant har icke inträffat. Andemeningen med Riksdagens be¬
slut var dock, att öfverstyrelsen skulle öfvertaga i allt väsentligt
domkapitlens och eforernas uppsikt öfver läroverken; och jag vill i
detta sammanhang ännu en gång erinra om den klart och tydligt
uttalade mening, som jag citerade ur den dåvarande ecklesiastik¬
ministerns mun, nämligen att det då var en början, eu ringa början,
till läroverkens sekularisering.
Tyvärr, herr talman, är det icke möjligt att vid sådana här
tillfällen anhålla om någon votering; men jag vågar i alla fall hoppas
att, om en sådan kunde företagas, Andra Kammaren med öfver¬
väldigande majoritet skulle visa sig fortfarande fasthålla vid sitt år
1904 fattade beslut och inlägga sin gensaga mot att detta beslut
på regeringsväg ändras.
I detta anförande instämde herrar Staaff, Kvarnzelius, Bromée,
i Billsta, Biesért, Karlsson i Göteborg, Berg i Göteborg, Larsson i
Göteborg, Wijk-, Röing, Larsson i Lund, Branting, friherre Bondby
Kjellberg, Beckman i Djursholm, Waicrinsky i Saltsjöbaden, Furst,
Pettersson i Södertälje, Ekman i Mo gård, Johansson i Öja, Nyström,
Söderbergh i Karlshamn, Broomé i Bårslöf. Rune, Ljunggren, Thorsson,
Rydén, Nilsson i Malmö, Christiernson, Thylander, Ericsson i Vallsta,
Larsson i Västerås, Sundström, Sundin, Wickström, Carlsson i Malm¬
berget, Berglund, Lundström, Nordin, Eriksson i Grängesberg, Camitz,
Wavrinsky i Stockholm, Henricson, Bergström, Blomberg, Lundgren
och Forssling.
Lijnlugin i It-11 HO April.
111
N:o 40.
lleir Centcrwall: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet gjorde mig den äran att gå
in på en skämtsam biväg för att komma ur den situation, som lian
iräkat, och behagade därvid tala om min vetgirighet. Ja, någon
vetgirighet i det fallet behöfde jag ej ha, ty det var ju allmänt
kunnigt, att meningsskiljaktighet inom regeringen förelåg. Men
skulle jag möjligen ännu en gång försöka att få min vetgirighet
tillfredsställd, så skulle jag kanske få veta ännu liera interiörer från
statsrådet.
Herr statsrådet sade också, att jag lider Tantali kval. Jag
undrar, om icke alla svenska läroverk för närvarande lida Tantali
kval. Tantalit satt, som bekant, i vatten till halsen och såg de
allra härligaste frukter framför sig; men när han skulle gripa dem,
veko de undan; och så skulle ock våra svenska läroverk kunna be-
röfvas den nya reformens frukter. Vi hade hoppats att f'å en öfver¬
styrelse, som Unge sköta om alltsammans, så att skolkarlar skulle
fä skota skolan; men man vill nu, att personel', som stå utanför
skolan, som visserligen en gång varit nära besläktade med henne, men
ej numera äro det, skola få lof att blanda sig i våra angelägen¬
heter. Jag upprepar hvad jag sagt förut: skolan blir icke lugn,
förrän vi få ett ordentligt svar på vår fråga, vare sig åt det ena
hållet eller åt det andra. Blir svaret sådant, att skolans öfver-
ordnade myndighet icke får sköta dess angelägenheter, så lär det
väl bli någon råd för det; men det säger jag, i likhet med herr
Höjer, att en gång skall historien döma den ecklesiastikminister,
som nu i andra led efterträder Carl von Friesen, och döma honom
till icke ringa del efter det sätt, hvarpå han lyckats lösa den fråga,
som nu ligger före.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar! Jag
skall icke tillåta mig att följa den siste talaren i hans profetiska
uttalanden gentemot herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet, men jag vill börja mitt anförande med att citera
några ord, som han yttrade i början af sitt första anförande. Han
sade nämligen: »jag anser mig skyldig att såsom lärare säga några
ord i denna fråga». Jag skulle vilja fortsätta där och säga, att jag
såsom lekman, såsom medlem af denna kammare och medborgare i
det svenska samhället vill säga min mening i frågan. Medan jag
ännu sysselsätter mig med herr Centerwall, vill jag protestera mot
ett uttryck, som han använde, och hvilket, om jag icke missupp¬
fattade honom, lät ungefär så här: Det är lyckligt, att vi hafva
något slags styrelse, en öfverstyrelse som kan böja nackarne på en
del tjurskallar hos vårt svenska folk, eller något dylikt. Jag tror,
att samförstånd och nationell samling vare sig på ena eller andra
området aldrig kan uppnås på en sådan väg. För min ringa del
vill jag tvärtom uttala ett tack till herr ecklesiastikministern, som
tagit denna fråga under allvarligt öfvervägande och lofvat att i
hvad på honom ankomme söka få frågan om kristendomsunderyis-
ningen i våra skolor ordnad på lyckligast möjliga sätt. Det har här
Svar å
iutr.rpellati.oti.
(Forts.)
N:o 40.
I.ördagen ilen 20 April.
do
Si.rr a
interpellation.
(Forts.)
framställts åtskilliga anmärkningar med anledning däraf. att regerin¬
gen icke ännu kunnat tätta beslut i frågan. Från alla håll har
erkänts, att det senaste yttrandet inkommit den 28 december för-
lidet år. Besinnar man. såsom också från båda hållen blifvit an¬
tyda att under senaste vinter på regeringens bord legat oerhördt
mycket arbete af olika slag, torde det icke kunna väcka förvåning,
att regeringen eller nu närmast ecklesiastikministern ännu icke hunnit
att taga den grannlaga och mycket viktiga frågan om vår kristen-
domsundervisning under bepröfvande och slutligt afgörande. Åtmin¬
stone kan jag för min del icke förundra mig däröfver.
Medan jag har ordet skall jag be att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta en vördsam vädjan, att han
vid denna frågas slutliga bedömande och afgörande ville ägna all
den uppmärksamhet, som saken krafvel', icke allenast åt den skrif¬
velse som inkommit från biskoparne utan äfven åt dem som inkom¬
mit från svenska missionsförbundet och fosterlandsstiftelsen, och
jag vill betona, att bakom dessa skrifvelse!' stå tusenden och åter
tusenden af vårt folk, som vänta att från regeringens sida åtgärder
skola vidtagas för att få denna fråga löst på ett tillfredsställande
sätt. Herr talman! jag har med dessa ord endast velat tillkänna¬
gifva min ståndpunkt. Jag förundrar mig icke öfver dröjsmålet utan
vill som sagdt framställa en vördsam vädjan, att frågan nu måtte
få en för vårt folk verkligt lycklig lösning.
Herr Hildebrand: Det finnes väl ingen af kammarens ledamöter,
som icke gärna hade sett, att man i herr statsiådet och chefens
för ecklesiastikdepartementet svar erhållit ett bestämdt besked om
regeringens ställning till frågan. Detta har emellertid icke nu kunnat
ske. Ecklesiastikministern har angifvit bestämda skäl härtill och
förklarat, att regeringens beslut inom en nära framtid komme att
föreligga. Det förefaller då ganska egendomligt, att flera försök
här gjorts att, så att säga, utkräfva ansvar innan ett beslut före¬
ligger på grund af att de som försökt detta tydligen utgått ifrån,
att regeringens beslut skulle utfalla så, att ett klander från deras
sida vore befogadt. Jag har ansett att uppmärksamheten bort fästas
på denna omständighet, denna egendomlighet, denna nyhet i praxis
inom kamrarne att försöka utkräfva ansvar innan något beslut före¬
ligger. Det synes dock som om såväl skrifven grundlag som praxis
lämnat åt kamrarne och deras ledamöter många olika sätt att ut¬
kräfva ansvar, sedan ett beslut blifvit fattadt af regeringen.
Herr Lindli i Gäfle: Herr talman! Statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet yttrade i ett af sina anföranden, att menin¬
gen här tydligen vore att komma in på realitetsdiskussion. Jag
skall icke göra mig skyldig till det allra ringaste i den vägen, utan
hålla mig uteslutande till det formella. Herr statsrådet yttrade, att
han lämnat ett fullt tillräckligt svar på frågan, hvarför det, ehuru
denna fråga vore ägnad att hos mången framkalla oro, ändock dröjt
så länge med dess afgörande. Skälen härtill angåfvos hafva varit
N:o 40.
Onsdagen den -0 April. -1
dels frågans allvarliga och ömtåliga natur och dels hopade göromål
för regeringen. Säkerligen har interpellanten icke varit okunnig om
att dessa saker förelegat. Han vet säkert mycket väl, att ämnet
är både allvarligt och ömtåligt och att regeringen, särskilt äfven
herr ecklesiastikministern, haft många och allvarliga arbeten om
händer. Jag undrar dock, om dessa båda af statsrådet angifna skäl
äro af den beskaffenhet, att de kunna tillbakavisa befogenheten af
att framställa denna fråga: hvarför har det dröjt så länge med
denna sak, ehuru densamma dock enligt herr statsrådets eget ut¬
talande förelåg i utredt skick om icke före så dock vid riksdagens
början. Huru många viktiga och ömtåliga frågor har icke Riks¬
dagen sedan dess fått behandla och har ytterligare att behandla,
frågor som alldeles icke förelegat vid så tidigt stadium eller i på
långt när så utredt skick som denna. Frågan är visserligen både
allvarlig och ömtålig, men däri ligger icke, att det skall kräfvas så
lång tid att afgöra den. Utredd som den är, synes den hufvud¬
sakligen kräfva ett allvarligt öfvervägande och beslutsamhet. Jag-
kan väl förstå, att en korporation, som har en fråga under sitt af¬
görande, behöfver noga ventilera och pröfva densamma och att den,
då en ny viktig fråga tillkommer, för någon tid kan bli skjuten
åt sidan. Men jag undrar, om icke statsrådet i ett senare anförande
ytterligare pekat på ett skäl, som härvid kanske varit mest af¬
görande. Statsrådet sade, att om han kunde göra herr Centerwall
någon glädje med att tala om för honom, att frågan framkallat
olika meningar inom regeringen, ville han meddela detta. Ja, då
ligger däri ett svar på interpellantens fråga, som enligt min mening
pekar på tyngdpunkten för tillfället. Jag kan åtminstone icke värja
mig för den tanken, ty då det framhålles, att inom regeringen råda
olika meningar, så förstår man, huru en fråga särskildt i en skarpt
utpräglad politisk situation får träda tillbaka för de stora politiska
frågorna. Detta säger jag icke direkt för att klandra, på samma
gäng jag dock tillåter mig framhålla, att det otvifvelaktigt måste
gorå ett godt intryck, om regeringen äfven i en slik situation låter
eu viktig fråga afgöras uteslutande med hänsyn till sin egen be¬
skaffenhet. Jag kan förstå, säger jag, att andra hänsyn kunna få
spela in, men jag anser dock, att det är af både intresse och värde
att ha fått detta fastslaget.
Jag förstår däremot icke, att herr Hildebrand kan säga, att här
är meningen att ställa ett statsråd till ansvar för något, som han
ännu icke har beslutat. Om det skall vara tal om något ställande
till ansvar, så är det ansvar för att statsrådet dröjt så länge med
att besluta något.
Herr talman, jag hade endast rörande frågans rent formella
sida velat säga detta. Jag tror, då statsrådet själf, på samma gång
han talade om frågans ömtåliga och allvarliga natur, uttryckte en
önskan, att densamma icke skulle få för stora dimensioner, att det
sätt, hvarpå frågan inom regeringen fått ligga, knappast är ägnadt
att minska dess dimensioner, utan tvärtom.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
Svar a
interpellation.
§ 4.
Hen- statsrådet m. m. Albert Petersson aflämnade Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte.
Den kung!. propositionen blef på begäran bordlagd.
§ 5-
Ordet erhölls nu på begäran af
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson, som anförde: Ledamoten af denna kammare hen' P.
Pehrsson i Österby har med kammarens begifvande till mig fram¬
ställt följande spörsmål:
Hafva några åtgärder vidtagits för att förslag till lag om fakul¬
tativt civiläktenskap må kunna för Riksdagen framläggas, och nät-
kan man vänta ett sådant lagförslag?
Härå har jag att svara följande:
Såsom interpellanten själf erinrat i sitt anförande till kammarens
protokoll har lagstiftning i angifna ämne begärts dels genom kyrko¬
mötets skrifvelse den 8 oktober 1903, däri kyrkomötet anhållit om
den ändring i gällande äktenskapslagstiftning, att, åt alla sådana
svenska medborgare, för hvilka enligt nu gällande lag kyrklig vigsel
är den enda lagliga formen för äktenskaps ingående, måtte med-
gifvas rätt att, om de så önska, inför borgerlig myndighet i stället
för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap, samt att därvid tillika
sådana bestämmelser måtte meddelas, att icke kyrkans medverkan
till äktenskaps afslutande må hos vederbörande prästerskap påford¬
ras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle
därpå lida; dels genom Biksdagens skrifvelse den 15 april 1904 med
begäran om sådan ändring i gällande bestämmelser angående formen
för äktenskaps afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför borger¬
lig myndighet måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande
äro i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska
kyrkan eller främmande trossamfund.
Det i dessa skrivelser begärda lagstiftningsarbete har ingalunda
utan vidare lagts å sida inom justitiedepartementet.
Redan under våren 1905 upptogs ärendet till behandling i de¬
partementet och ett utkast till lagförslag utarbetades. Arbetet blef
emellertid då ej vidare fullfölj dt —■ jag antager att de politiska
händelserna under sommaren sagda år voro anledningen härtill. På
hösten 1906 återupptogs arbetet och var det min afsikt att då söka
föra detsamma till slut. Efter någon tids förlopp befanns det
emellertid omöjligt att fullfölja detsamma vid sidan af de olika lag¬
förslag — främst förslagen till lösning af rösträttsfrågan — hvilka
då måste beredas och hvilka till det yttersta upptogo alla departe-
N:o 40.
bfli-ilagon den 20 April. -•>
mentets arbetskrafter. Det fanns därför ingen annan utväg än att
åter låta arbetet med äktenskapslagstiftningen hvila.
Sedan dess har intet kunnat därvid åtgöras. Min afsikt att
efter rösträttsförslagets framläggande återupptaga frågan har om¬
intetgjorts väsentligen därigenom, att byråchefen för lagärenden
under riksdagen tagits i anspråk för arbetet i rösträttsutskottet.
Det ifrågavarande lagstiftningsarbetet är af beskaffenhet att
■val lämpa sig att utföras inom justitiedepartementet. Jag har därför
lika litet som en föregående departementschef velat för detsamma
anlita arbetskrafter utom departementet. Får departementets lag¬
byrå ägna sig åt det arbete, för hvilket den närmast är afsedd,
torde åtminstone nu ifrågavarande lagförslag kunna där uppgöras
inom rimlig tid.
Jag bör emellertid i detta sammanhang ej underlåta att uttala,
att arbetskrafterna inom lagbyrån äro otillräckliga för det arbete,
som numera kräfves af denna afdelning inom justitiedepartementet.
Äfven trots tillfällig förstärkning har byrån icke varit i stånd att
så snabbt, som önskvärdt vore, tillmötesgå de från olika håll —
Riksdagen och de andra departementen — framställda krafven på
lagförslag inom olika områden. Fordringarna i detta hänseende hafva
under senare år vuxit betydligt och äro fortfarande stadda i ökning.
För att ge en föreställning om hvad man i detta hänseende
krafvel- af lagbyrån, ber jag att få nämna några af de viktigare
frågor, i Indika lagstiftningsåtgärder äro begärda och hvilka synas
mig vara af den beskaffenhet, att deras behandling borde om möjligt
utföras inom departementet. Jag bör härvid uttryckligen betona,
att förteckningen icke är fullständig.
De lagarbeten jag åsyftar äro följande:
1. lagstiftning angående fakultativt civiläktenskap;
2. lagstiftning om ogift moders rätt att vara okänd:
3. bearbetning af sakkunniges förslag till bestämmelser om in-
mutningsrätten;
4. bearbetning af egnahemskommitténs förslag till ändringar
i vissa delar af lagen om hemmansklyfning m. m. och om vissa §§
i lagfartsförordningen;
5. lagstiftning om slakt;
6. svensk lagstiftning i anledning af 1905 års internationella
konventioner angående äktenskaps rättsverkningar, arf, testamente,
förmynderskap och vissa till civilprocessen hörande ämnen;
7. lagändringar i fråga om prästval, nämligen angående a) sluten
omröstning b) upphäfvande af indigenatsrätten och c) förenkladt
förfärande:
8. ändrade bestämmelser om skillnad i äktenskap och tro-
lofningar;
9. ändringar i vissa delar af konkurslagen;
10. lagstiftning angående illojal konkurrens;
11. lagstiftning angående stängningstid för handelsbutiker;
12. lagstiftning angående förbud mot söndagshandel med tobak
å gator;
Svar ä
intcrycllatiuii.
(Forts.)
N:o 40. 24
Lördagen den 20 April.
Svar d
interpellation.
(Forts.)
ld. lagstiftning angående skydd för omyndigs egendom;
14. lagstiftning angående undansättande i dödsbon af medel
för minderårigas uppfostran:
15. lagstiftning angående samfärdsvägars användande för tele¬
graf- och telefonledningar.
Hvad nu angår den af interpellanten omförmälta lagstiftningen
— om civiläktenskapet — torde af hvad jag anfört framgå, att
chefen för justitiedepartementet haft sin uppmärksamhet riktad på
detta reformkraf och på angelägenheten af att detsamma varder snarast
möjligt tillgodmedt; liksom ock att arbetet därå fördröjts på grund
af omständigheter, som det icke stått i hans makt att undanröja.
På den andra delen af frågan: när ett lagförslag kan väntas
framlagdt, kan jag ej svara med någon bestämd utfästelse. Att
arbetet skall återupptagas, så snart det varder lagbyrån möjligt,
därom kan den ärade interpellanten vara förvissad. Men lagstift¬
ning är en svår sak; äfven frågan om civiläktenskapet har visat sig
innebära åtskilliga ömtåliga och svårlösta spörsmål. Om emellertid
arbetet inom lagbyrån får fortgå normalt och inga nu ej beräkne-
liga hinder mellankomma, är det min förhoppning att nästa Riksdag
skall kunna få frågan sig förelagd till behandling.
Härefter yttrade
Herr Pehr sson i Österby: Herr talman, mina herrar! För
det välvilliga och utredande svar på min interpellation, som herr
justitieministern här lämnat, ber jag att få framföra mitt vördsam¬
maste tack. Jag visste väl, hvilken oerhörd arbetsbörda, som sär-
skildt nu ligger på innehafvaren af chefskapet för justitiedeparte¬
mentet, men detta var verkligen ett så viktigt och allvarligt spörs¬
mål, hvilket man särskildt väntar att få snar lösning på, att jag-
likväl icke tvekade att framställa min interpellation. Allt derå och
derå fall börja förekomma, där lösa förbindelser ingås — läxa natur¬
ligtvis i detta sammanhang från den synpunkten, att de icke äro
legalisexade — och särskildt i södra delarna af vårt land är det
ytterst vanligt att dnna annonser om sådana förbindelser. Jag skall
här tillåta mig att belysa saken genom att uppläsa prof på en dylik
annons. Den är i sitt slag ett kuriosum, men är på samma gång-
ett varsel om hur nödvändigt det är att verkligen snarligen få en
sådan lagstiftning: »Undertecknade, som öfverenskommit att med
hvarandra ingå äktenskap men icke vilja underkasta oss de för
äktenskaps ingående föreskrifna kyrkliga formerna, aftala härmed
att under hela lifvet visa hvarandra äktenskaplig trohet samt att i
öfrigt emot hvarandra utöfva de förpliktelser, som enligt lag åligga
äkta makar.» Det kan icke vara lyckligt, att ett rättstillstånd som
framkallar slikt får fortfara. Det är i statens synnerliga intresse,
att äktenskapets helgd icke nedbrytes, utan att de äktenskapliga
förbindelserna komma att legaliseras. Från statens synpunkt allra
först måste detta kraf synnerligen starkt upprätthållas. Nu ingås
naturligtvis under förevändning af motvilja mot de kyrkliga formerna
N:o 40.
Lördagen den 20 April. 2a
en hel massa lösa förbindelser, som i själfva verket iiro baserade
snarare på motvilja mot all legalisering. Men det linnes oek åt¬
skilliga enskilda, för hvilka detta är ett verkligt samvetslös!,. och
dem måste man i detta stycke tillmötesgå. Det kan också bli ett
ekonomiskt kraf, som ligger bakom, .lag vill erinra om det visst
icke okända förhållandet, att vi ha en professor vid ett af våra
universitet, som på grund af sådana samvetsskäl icke har ingått
lagligt äktenskap. Skulle en man i den ställningen falla ifrån, stå
hans hustru och barn utan rätt till pension, och det är naturligtvis
ytterst olyckligt att så kan vara. .lag beklagar, som herrarne nog
förstå, att det linnes människor, som icke önska att deras äktenskap
skall välsignas genom religiös vigsel, men jag vill ock uttala, att
dessa kunna vara ärliga, präktiga människor och goda medborgare.
Jag vill ock uttala, att det kanske finnes stora kraf på sanning och
ärlighet i deras inbördes förhållande, och då får man där icke tvinga
deras samvete, såsom ju ock grundlagens bud säger. Det kan icke
vara lyckligt att börja ett äktenskap under erkänd falskhet i detta
stycke, och vi måste förskona människor från att vara med om
hvad de känna såsom komedispel och gyckel. Jag vill påpeka, att
äfven prästen kan ha samma medborgerliga rätt, liksom ock kyrkan
behöfver befrias från det olyckliga läge, i hvilket hon kommer genom
nuvarande förhållandet. Det är ytterst vanskligt från etisk och religiös
synpunkt, att hon skall nödgas i detta hänseende truga sig på dessa,
som icke vilja ha med kyrkan att göra.
Det var sålunda verkliga skäl. som förelågo och som motivera
min djärfhet att väcka denna interpellation, och jag vet. att öfver
hela vårt land många människor stå i väntan på att sådan lagstift¬
ning, som är tillstyrkt af Riksdag och kyrkomöte, skall komma till
stånd. Jag skall därför be att än en gång få hembära herr justitie¬
ministern mitt vördsamma tack. i öfvertygelse att det löfte han här
uttalat, att saken skall tagas före snarast möjligt och att kanske
till och med till nästa Riksdag ett lagförslag skulle föreligga. Detta
löfte skall mötas af synnerlig tillfredsställelse från de skilda håll,
som enas uti att yrka på en förändring i vår äktenskapslagstiftning
i det hänseende, som här är i fråga.
8 6.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motio¬
nerna hänvisades herr C. A. Lindhagens m. fl. motion, n:o 254, till
lagutskottet och herr E. A. Lindblads m. fl. motion, n:o 255, till
statsutskottet.
§ 7.
Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial
n:o 40, i anledning ej mindre af kamrarnes skiljaktiga beslut be¬
träffande viss del af det i lagutskottets utlåtande n:o 34 framlagda
Svar å
interpellation.
(Forts.)
N:o 40.
26
Lördagen den 20 April.
förslag till' lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, än
äfven kamrarnes återremiss af vissa delar af samma förslag.
§ 8.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande
n:o 41, andra särskilda utskottets utlåtande n:o 1 och Andra Kam¬
marens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24.
§ 9-
Härefter föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets ut¬
låtande, n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af kronans rätt till storvirksträd och
ekar å häradsallmänningar; och yttrade därvid
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar! Jag har
i fråga om denna motion försuttit min rätt, då jag först, när samman¬
satta stats- och lagutskottets utlåtande kom före, observerat, att i
den motion, som utlåtandet gäller, endast talas om storverksträd
och ekar å häradsallmänningar, medan däremot i de paragrafer uti
förordningen angående hushållning med de allmänna skogarna i riket,
hvilken motionären åberopar, tillägges, att bestämmelserna gälla
icke endast häradsallmänningar, utan ock »boställen, som ej af
menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats». Alldeles
samma skäl, som anföras för motionärens förslag från synpunkten
af den rationella skogsvården på häradsallmänningarna, kunna ju
förebringas för en rationell skogsvård å dessa nu nämnda boställen,
och jag skulle därför vördsamt vilja göra regeringen uppmärksam
på att när denna fråga, såsom jag hoppas, kommer att företagas
till utredning, konsekvensen bjuder, att utredningen icke endast
måtte omfatta kronans rätt till storverksträd och ekar å härads¬
allmänning, utan också den kronans rätt, som i §§ 37 och 39 i
nämnda förordning omhandlas, nämligen rätten till sådana träd å
boställen, som ej af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats.
Jag har för öfrigt intet annat yrkande att göra än om bifall
till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 20, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och för¬
slag angående verkställande vid inträffad järnvägsolycka af under¬
sökning om olyckans orsak m. m., begärdes ordet af
N:o 40.
bftrilugf-.n (len 20 April. 27
Herr Lindqvist, som anförde: Herr talman! Hot är ju att
hoppas, att Andra Kammaren utan någon gensaga skall bifalla den
hemställan, som här gjorts ifrån utskottet med anledning af herr
Thorssons motion, och det kan därför anses vara öfverflödigt att
begagna sig af ordet, när saken synes ligga på det sättet, men jag
anser mig dock böla särskildt yttra mig för att få uttrycka min
lifliga önskan, att Kungl. Magt med snaraste måtte i anledning af
eu riksdagsskrivelse i ämnet vidtaga de åtgärder, som med den¬
samma afses.
Herr Thorsson har med denna motion fört fram på dagordningen
en fråga, som synes mig vara väl värd eu särskild uppmärksamhet
ifrån lagstiftarnes sida. Af de motiv, som motionären anfört för
sin motion, framgår, att undersökningen vid den svåra järnvägsolycka,
som inträffade år 1904, den så kallade Ny åkers-olyckan, ingalunda
bedrefs på det sätt, att det kunde kännas betryggande för allmänheten
och att man däraf kunde sluta, att det var väl beställdt med af¬
seende å trafiksäkerheten här i landet. Om man granskar de brott¬
stycken af domstolsförhandlingarna rörande denna fråga, hvilka
motionären andrager, framgår af dem alldeles oförtydbart, att denna
undersökning leddes ensidigt och att de, som ledde densamma, ute¬
slutande synas ha riktat sin uppmärksamhet åt det håll. att man
skulle få konstateradt, att felet för denna olycka uteslutande låg
hos lokomotivföraren, som förde det förolyckade tåget. Det har
dock af många sakkunnige i denna undersökning framhållits, att
orsaken till olyckan mycket lätt kunnat vara en annan eller ock
att andra omständigheter kunnat vara bidragande till denna svåra
olyckshändelse. Det är ju alldeles påtagligt, synes det mig, att då
järnvägsförvaltningen har åt sig själf öfverlåtet att verkställa ut¬
redning beträffande en sådan järnvägsolycka, det för järnvägsförvalt¬
ningen val bör vara angeläget att få undersökningen så verkställd,
att från dess sida möjligen förefintliga fel icke komma i dagen.
Jag skall icke trötta kammaren med att andraga flera brott¬
stycken, utan jag hänvisar till dem, som återfinnas dels i herr
Thorssons motion, dels i utskottets utlåtande. Jag vill dock erinra
om att jag haft tillfälle att taga del af domstolsförhandlingarna i
det så kallade Teménska målet, och i dessa handlingar finnas för¬
varade en hel mängd aktstycken, hvilka innehålla yrkanden ifrån
olika korporationer vid järnvägarna, gående ut på att en opartisk
undersökning vid det tillfället borde hafva verkställts af annan
myndighet än järnvägsförvaltningen. Det yrkandet gjordes sålunda,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bort taga denna undersökning-
om hand. Det skedde icke vid det tillfället, och jag skall här icke
tillåta mig att ens närmelsevis göra någon antydan om, att den
bristen möjligen har åstadkommit ett strängare straff för lokomotiv¬
föraren, än hvad kanske eljest hade blifvit fallet. Jag vill härmed
ha sagd!, att dessa sakförhållanden böra om något göra det ange¬
läget för Kungl. Maj:t att så snart som möjligt få äfven här i
landet genomförda sådana bestämmelser angående undersökning af
eventuella järnvägsolyckor, som man redan har infört på flera håll
N:o 40.
Angående
ordnings¬
stadga för
rikets lands¬
bygds¬
kommuner.
Lördagen den 20 April.
i utlandet, d. v. s. bestämmelser, som öfverlåta dessa undersökningar
åt opartiska fackmyndigheter, hvarigenom undersökningarna gifvetvis
kunna läggas på det sätt, att eventuella juridiska påföljder kunna
träffa dem, de skola träffa, på samma gång man då också kan få
utrönt den verkliga anledningen till en olycka och med stöd däraf
förekomma sådana för framtiden.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag gör detta i förhoppning om att Kung], Maj:t
med det snaraste må handla i öfverensstämmelse med hvad utskottet
här hemställt.
Häruti instämde herr Andersson i Baggböle.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan;
och skulle jämlikt 63 g riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ Il-
Till afgörande förelåg härefter Andra Kammarens första till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 21, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ordningsstadga för rikets lands¬
bygdskommuner.
Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 35. hade herr C. Sandquist hemställt, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag
till ordningsstadga för rikets landsbygdskommuner.
Utskottet hemställde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till motionären,
Herr Sandquist, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det föreliggande utskottsutlåtandet är af sådan innebörd, att
jag, trots vägradt bifall till min motion, dock anser mig äga utskot¬
tets odelade sympatier för motionens Imfvudsijftemål.
Jag har sålunda icke begärt ordet för att hålla någon vid¬
räkning^ med utskottet, utan därför att den fråga, som motionen
rör, måtte om möjligt inför denna kammare framträda ännu mera
såsom en aktuell angelägenhet, som i nykterhetens, sedlighetens,
sparsamhetens och den goda ordningens intresse förtjänar att be¬
hörigen beaktas för att snarast möjligt erhålla nöjaktig lösning.
Rörande innebörden af och hufvudsyftet med 13 § i ordnings-
stadgan för rikets städer har jag uti min motion sagt: »Uti Kungl.
Maj:ts nådiga kungörelse angående ändring i ordningsstadgan för
rikets städer af den 10 december 1886 finnes tydligt stadgadt, huru
N:o 40.
Lördagen deri 20 April. -0
anställandet af bal och andra nöjestillställningar skall behörigen
'anmälas', ordningsföreskrifter' meddelas, äfvensom huru sådana
tillställningar kunna 'bötfällas och inhiberas’. — Rikets städer,
köpingar, hamnar, fisklägen och jämväl 'visst område invid eller i
närheten af stad’ äro sålunda skyddade gentemot påträngande
nöjestillställningar af demoraliserande art.»
Slutklämmen af motiveringen för min vördsamt gjorda hem¬
ställan lyder sålunda: »Landsbygdens kommuner stå däremot i detta
afseende absolut vanmäktiga. Ty den rättighet, som enligt 7 § i
kung], förordningen den 21 mars 1862 tillerkännes kommunalstämma
rörande upprättande af ordningsstadgar', är af så minimal be¬
tydelse, att begagnandet af densamma resulterar uti en bekräftelse
på denna absoluta vanmakt.»
Ordningsstadgan för rikets städer tillämpas i dess helhet för
köpingar, järnvägsstationer, hamnar och fisklägen till ett antal af
c:a 130. § 13 uti samma ordningsstadga tillämpas på ett tjugutal
landsbygdskommuner och »vissa områden invid eller i närheten al
stad». Hela antalet landsbygdskommuner är 2,386. Mer än 2,000
landsbygdskommuner befinna sig sålunda utan ordningsstadgans skydd
emot påträngande nöjestillställningar af demoraliserande art.
Nu medgifves det gärna, att ibland detta stora antal kommuner
ett afsevärdt antal finnes, som till följd af sitt aflägsna läge ifrån
städerna med dess monopoliserade rusdryckshandtering icke är i
behof af detta skydd. Men antalet af de landsbygdskommuner,
hvilka befinna sig vara uti verkligt trängande behof af sådant skydd,
är dock förvisso stort nog.
Till mig anlända bref rörande denna för slika kommuner be¬
kymmersamma fråga ifrån flera herrar präster och kronolänsmän
inom Uppland, äfvensom ifrån en för nykterhet och god ordning
nitälskande domhafvande i nordvästra Hälsingland, bekräfta bland
annat detta trängande behof. Må det tillåtas mig att här meddela
några utdrag ur dessa bref, på det att herrarne själfva skola få
höra. huru denna sak gestaltar sig ute i landet.
I ett bref, dateradt den 17 januari 1907, säger sålunda en präst¬
man: »Jag tager mig härmed friheten rikta uppmärksamheten på en
smutsig affär, som får passera på grund af en slapp lagstiftning.
— — — — — — En person» — i brefvet namngifven — »arran¬
gerar offentliga baltillställningar mot hög inträdesafgift. Nu har
julen dansats ut med baltillställningar 4 kvällar å rad, enligt hvad
det påstås. Och man kan lätteligen tänka sig, hvilken anda gör
sig gällande vid dessa förlustelser, huru ungdomen demoraliseras och
osedligheten uppmuntras. Också är indignationen stor öfverallt i
trakten. — Men ingenting kan göras med den slappa lagstiftning,
som råder i förevarande fall. — — — Må dessa rader fä vara som
ett nödrop! Jag hänvisar till kronolänsmän» och så nämnes hans
namn, »hvilken gjort hvad han kunnat för att stäfja eländet, men
hvilkens försök hafva strandat på grund af de slappa lagarna.»
Ur ett bref från den åsyftade kronolänsmannen tillåter jag mig
uppläsa: »— — — — Vid — — —--dessa danstillställningar
Angående
ordnings¬
stadga Jor
rikets lands
by g ds -
kommuner.
(Koris.)
N:o 40.
130
A utfående
ordnings¬
stadga för
rikets lands¬
bygds¬
kommuner.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
lörtärdes ofta störa kvantiteter spirituösa. hvaraf följde slagsmål
och oordningar. — — — — Ett försök från kommunens sida att
få fastställd en ordningsstadga, hvarigenom offentliga danstillställ¬
ningar förbjödos, misslyckades. — — — — — — — ______
~~ . ~ — — — — — — — — — — — Min åsikt beträffande
offentliga danstillställningar å landsbygden är den, att de utöfva ett
ganska skadligt inflytande på den däri deltagande ungdomen, som
därvid vanligen stimulerar sig med spirituösa (medhafd) och därefter
ofta försynda!’ sig mot hvad till god ordning och sedlighet hörer.--»
It ett bref, anländt från en kyrkoherde, tillåter jag mig citera:
:> — — danstillställningar af ifrågavarande art förekomma här i
orten. — — — — — — — — — — — — — — Nästan alltid
begagnas da rusdrycker, hvartill medel anskaffas genom samman¬
skott af deltagarne, Indika — åtminstone de manliga — vanligen
blifva mer eller mindre berusade och sedan föra oljud, hvarhelst de
draga fram. — — — — — — — — — — Osedligheten hämtar
helt visst näring af dans och dryckenskap. — — ————_»
\ idare tillåter jag mig meddela ett bref från eu kronolänsman,
som öppet förklarat, att jag, om så behöfves. får omnämna hans
namn. Detta bref är af följande innehåll: »l:o) Inom distriktets
socknar» — namn — »förekomma årligen mycket ofta dylika till¬
ställningar med fritt tillträde för allmänheten emot afgift, som har
namn af att vara frivillig och att tillfalla spelmannen, men som i
regel har ett fastställdt minimum af 50 öre och höjes i den mån
spritdrycker förtäras. Afgiften användes i verkligheten af dans-
tillställarne för betäckande af kostnaderna för brännvin och lokal,
spelmannen får för syns skull en obetydlighet. 2:o) Som vid dessa
tillställningar åtgår en myckenhet brännvin — det har flera gånger
händt att för en sådan tillställning 60 liter liemtagits och förbrukats
— aflöPa de aldrig utan oordningar, i högsta grad störande för
närboende, som mången gång under tiden gå lifrädda. —--- —
Enligt min under 15-årig tjänstgöring vunna öfvertygelse hafva
dessa tillställningar ett i allra högsta grad menligt inflytande på
nykterhet, sedlighet, sparsamhet och god ordning. 3:o) Den ifråga¬
varande brännvinshandteringen har jag flera gånger gjort till före¬
mål för åtal utan att lyckas få vare sig tillställare eller värdar,
spelmän eller lokalägare till ansvar fällda. — — — — — .— —-
Häraf torde framgå, att det onda icke kan med nuvarande lag
An vidare vill jag meddela några ord från en annan krono¬
länsman, som skrifver: »Att de tillställningar, hvarom Ni skrifver,
i hög grad menligt inverkat på nykterhet, sedlighet och ordning,
har jag i min tjänsteverksamhet haft erfarenhet af----—.»
Så bär jag här slutligen att meddela utdrag af ett bref från
häradshöfding Hagander i Västra Hälsinglands domsaga. Han
skrifver: »Säkert torde dock vara, att en mängd oordningar och
slagsmål in. m. hafva sin rot i dessa nöjen, och det skulle vara
klokt, om genom ett lagstadgande kommunalnämnd på landet och
municipalnämnd i stationssamhällen finge tillstånd att, där sä er-
Ill
N:o 40.
LOrdugeu ilen ilo April
fordras, helt enkelt förbjuda slika, till långt in på nätterna pågå¬
ende tillställningar, där do sämsta elementen som ottast passa pa
och förorsaka oordningar och slagsmål. — — — — — — ;
Naturligtvis förtäras på dessa danstillställningar spritdrycker i
riklig mängd.»
Nu kan ju invändas, att orsaken till att dylika oordningar
kunnat förekomma är den. att kommunerna icke begagna sig af
den ratt, som tillerkännes dem i § 7 af gällande kommunalstämmo-
förordning. Därpå vill jag svara, att det (åtminstone för mig) se¬
dan många år tillbaka stått alldeles klart, att hvarje försök att
på ilen vägen vinna något totalt misslyckats, och detta är för¬
visso anledningen till att jämförelsevis sa få dylika försök blifvit
gjorda.
Enligt vidimerade afskrifter ur Alströmers kommunallagar be¬
träffande resolutioner med anledning af fattade beslut rörande för¬
hud för »dansbana», »dansnöje!!» och »lekstugor», hafva under åren
från och med 1863 till och med 1902 af tio sådana kommunal-
stämmoförbud, enligt resolutioner (n:is 11, 42, 396, 453, 498, 1,107,
l. 387, 1,412, 1,428, 1,498) endast fyra vunnit fastställelse hos Kungl.
jfajit. Och att bemärka är, att förbuden i dessa fyra fastställda
fall gällt endast vissa namngifna personer, nämligen en »vanfrejdad»
person J. E. Lyckter, Stångbv socken, Malmöhus län, Anders Nils¬
son. Kaus församling i närheten af Helsingborg, J. Eriksson i By,
Edsele socken, Västerbottens län, och N. P. Sundberg i Arnäs
socken, Västernorrlands län.
Uti intet enda fall har fastställelse erhållits pa upprättadt för¬
slag till »ordningsstadgar», gällande för hel kommun.
Nu kan häremot invändas, att anledningen till att förhållandet
är sådant, som här skildrats, är den, att de ordningsstadgeförslag,
med hvilka kommunerna inkommit, icke varit fullt lagenliga och
att till följd däraf vederbörande myndigheter icke funnit skäligt
fastställa desamma. Jag ber då, mina herrar, att få meddela Kungl.
Majits nådiga resolution å de besvär, Herman Olsson i Västerby
m. fl. i underdånig skrifvelse anfört i fråga om fastställande af
ordningsstadga för Forshälla socken. Resolutionen lyder:
»Kungl. Majits nådiga resolution på de besvär, Herman Olsson
i Västerby m. fl. i underdånighet anfört häröfver att, sedan Kungl.
Majits befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län genom reso¬
lution den 20 juli 1898 på anförda skäl funnit sökt fastställelse å
ett af Forshälla socknemän å kommunalstämma den 25 maj samma
år antaget förslag till ordningsstadga för kommunen ej kunna med¬
delas, men i sammanhang därmed uppdragit åt vederbörande krono¬
fogde att utarbeta förslag till »en på lag och författningar grundad»
ordningsstadga för kommunen, nämligen:
»§ l. Så kallade lekstugor eller dansgillen må icke hållas å
sön- eller helgdagar samt å andra dagar endast efter anmälan hos
ordföranden i kommunalnämnden; och får tiden för hållande af dylika
tillställningar icke utsträckas längre än till klockan 2 följande
morgon: ägande kommunalnämnden utse två välfrejdade personer,
Angående
ordnings¬
stadga för
rikets lands■
bygds-
kommuner.
i Forts.)
N:o 40.
32
Angående
ordnings¬
stadga Jör
rikets lands¬
bygds¬
kommuner.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
som mot ersättning af kommunen skola upprätthålla ordningen vid
berörda tillställningar.
§ 2. Den, som upplåtit lokal för lekstugas hållande å sön-
och helgdagar samt å andra dagar utan att förut därom hafva gjort
anmälan på sätt i § 1 stadgas, böte hvarje gång sådan öfverträ¬
delse sker högst tjugu kronor.
Till enahanda böter vare den förfallen, som tillåter lekstugas
fortsättande i sin lokal efter klockan två på morgonen.
§ 3. Förseelse mot de i denna stadga gifna föreskrifter åtalas
af allmänna åklagaren i orten.
§ 4. Af här ofvan stadgade böter tillfalla hälften kronan och
hälften åklagaren;
så och efter det Forshälla socknemän å kommunalstämma den
18 november 1898 beslutit antaga sistberörda förslag antingen med
visst tillägg till § 1 af förslaget, eller ock, därest detta tillägg icke
kunde af Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännas, sådant för¬
slaget i oförändradt skick förelåge,
har Kungl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag den 9 de¬
cember 1898, med förklarande att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke godkände det af Forshälla kommun föreslagna tillägget till det
af kronofogden upprättade förslaget, funnit, att kommunen vid så¬
dant förhållande antagit samma förslag oförändradt och förty fast¬
ställt detsamma i oförändradt skick;
i anledning af hvilka underdåniga besvär Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande, till följd af nådig remiss, inkommit med veder¬
börande förklaringar, yttranden af länsmannen och kronofogden i
orten samt eget underdånigt utlåtande; gifven Stockholms slott den
1(5 juni 1899.
Kungl. Maj:t har i nåder låtit detta besvärsmål sig föredragas:
och enär icke visadt blifvit, att de i den af Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande fastställda ordningsstadgan intagna bestämmelser äro
för kommunen behölliga. finner Kungl. Maj:t skäligt upphäfva Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade utslag.»
Jag har icke kunnat underlåta att anföra detta och synnerligen
det sista, ty därigenom konstateras på det mest otvetydiga sätt.
att, huru en kommun än må lagligen gå till väga för att erhålla
ordningsstadga, detta ändå misslyckas. Ty här förfor ifrågavarande
kommun så lagenligt, att den först gjorde framställning hos Konun¬
gens befallningshafvande. Denna myndighet uppdrog då åt veder¬
börande kronofogde att uppgöra ett på »lag och författningar» grun-
dadt förslag till ordningsstadga. Kronofogden uppsatte ett sådant
förslag; men det oaktadt inträffade, att, sedan detta förslag blifvit
af kommunen r/odkändt, af Konungens befallningshafvande fastställdt
och beslutet öfverklagadt, Kungl. Maj:t upphof de detsamma. Ett
mera eklatant bevis än detta på omöjligheten för en kommun att
få en ordningsstadga fastställd, för så vidt densamma afser hela kom¬
munen, kan icke gifvas.
33
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
Jag har sålunda med det sagda velat framhålla, huru behöflig
lösningen af denna fråga är, huru hvarje om nykterhet, sedlighet,
sparsamhet och god ordning nitälskande samhällsmedlem måste anse
såsom sin plikt att söka medverka till frågans lösning. Med fästadt
afseende på de varma sympatier, som utskottet uttalat, vore jag i
denna stund mycket böjd för att, med åberopande af hvad jag nu
sagt och med anslutning till de af utskottet uttryckta sympatierna,
yrka bifall till ett förslag, som är af följande lydelse:
»att Andra Kammaren för sin del behagade besluta, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t förordna, att föreskrifterna i 13 § ordningsstadgan för rikets
städer må i tillämpliga delar kunna på kommuns begäran förklaras
gällande äfven för landsbygdskommun, som icke är belägen invid
eller i närheten af stad.»
Men då utskottet har uttalat så varma sympatier för innebörden
af sin motion, skulle jag icke vilja ställa denna viktiga fråga i det
läge, att en votering kunde komma att äga rum mellan utskottets
utlåtande och mitt yrkande på bifall till ofvannämnda förslag. Jag
tillåter mig därför, herr talman, yrka, att ärendet måtte återremit¬
teras till utskottet, som förvisso, med anledning af de åsikter ut¬
skottet uttalat, skall draga försorg om att syftemålet med min motion
bringas i en god och säker hamn.
Mitt yrkande är således, att frågan måtte återremitteras till
vidare behandling af utskottet.
Herr Kjellberg: Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren
med att vare sig söka här närmare gå in på och kritisera de skäl,
som förelågo för motionärens ursprungliga yrkande, eller upprepa
de skäl för utskottets hemställan, som uti dess utlåtande blifvit
förebragta. Om också utskottet har visat sympatier för den egent¬
liga innebörden af motionen, så har utskottet visserligen icke samma
varma tro på betydelsen af en ordningsstadga för rikets landsbygds¬
kommuner, som den ärade motionären har. Vi våga icke tro, att
nykterheten, sedligheten, sparsamheten och andra dygder öfverallt
skola så att säga återställas genom en sådan ordningsstadga. Vi
tro icke, att den är ett sådant universalmedel, som den ärade mo¬
tionären har tyckt sig finna.
Men å andra sidan har utskottet icke kunnat förneka, att nu
gällande förordningar rörande de af motionären påpekade förhållan¬
dena äro bristfälliga och sväfvande, då nämligen en landsbygds¬
kommun, som själf önskar erhålla en ordningsstadga, är beroende
på hvad Konungens befallningshafvande i det eller det länet vid det
ena eller andra tillfället tänker härom. Såsom utskottet framhållit,
finnes i detta afseende ingen enhetlighet inom riket. Men utskottet
har icke ansett, att en sådan enhetlighet borde vinnas genom en
för alla landsbygdskommuner gällande ordningsstadga, emedan för¬
hållandena inom olika kommuner på landet äro högst växlande och
det därför måste anses vara högst betänkligt att utfärda en för
dem alla gemensam ordningsstadga.
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 40.
Angående
ordnings¬
stadga för
rikets lands¬
bygds¬
kommuner.
(Forts.)
3
N:o 40.
Angående
ordnings¬
stadga för
rikets la n ås¬
by g ds-
kommuner.
(Forts.)
34 Lördagen den 20 April.
Utskottet säger i slutet af sitt betänkande, att, om till behand¬
ling hos utskottet hade förelegat ett förslag, som afsett att för
landsbygdskommunerna i allmänhet och icke blott för tätt bebyggda
orter jämte områden invid eller i närheten af stad möjliggöra till-
lämpning af § 13 ordningsstadgan för rikets städer, utskottet gärna
velat tillstyrka ett sådant förslag. Såsom saken i detta ögonblick,
då motionären i sitt nyss hållna anförande frångått sin ursprungliga
i motionen gjorda hemställan och inför kammaren framlagt ett nytt
förslag, har frågan kommit i ett helt annat läge, ja, man kan säga,
att den kommit just i det läge, som utskottet talar om i de sista
raderna af sitt utlåtande. I dag har nämligen af motionären fram¬
lagts ett sådant förslag, som utskottet skulle velat tillstyrka. Detta
nya förslag innebär nämligen, att, där det anses önskvärd!, att § 13
i ordningsstadgan för rikets städer tillämpas på en landsbygds¬
kommun, där får det bero på kommunen själf, om den vill antaga
en sådan ordningsföreskrift, och det kan genom antagandet af ett
sådant förslag en gång för alla blifva bestämdt, hvad en kommun
i afseende å ordningsstadgan kan få fastställdt. Detta är något
helt annat än den af motionären ursprungligen åsyftade, för samt¬
liga landsbygdskommuner i riket gällande ordningsstadgan.
Genom samtal med åtskilliga andra medlemmar af utskottet
har jag inhämtat, att utskottet — med hänsyn till hvad motionären
här i dag föreslagit — icke skall finna sig obehagligt berörd af att
Andra Kammaren återremitterar ärendet, särdeles som, efter de
uttalanden motionären nyss gjort, en sådan återremiss egentligen,
om jag så får såga, icke är något annat än en åtgärd, som står i
naturligt samband med utskottets uttalanden. Men framhållas bör,
att utskottet tydligt förklarat sig förhindradt att på grund af den
föreliggande motionen framlägga ett sådant förslag inför kammaren.
Då emellertid nu ett förslag blifvit väckt inom ramen för motio¬
närens ursprungliga hemställan, så hafva åtskilliga utskottsmedlem-
mar i likhet med mig ansett, att det från utskottets sida ej kan
vara något att invända mot en återremiss.
Herr Warburg instämde häruti.
Herr Karlsson i Fjäll Herr talman! Den hemställan, som
motionären här gjort, är säkert förestafvad af de bästa afsikter och
framkommen i syfte att främja ordning och skick i samhället. Men
jag tror i likhet med utskottet, att sådana missförhållanden som de
af motionären angifna säkert kunna beifras med de förordningar
och lagar, vi för närvarande hafva. Om ordningsstadgan för rikets
städer skulle utsträckas att tillämpas för rikets landskommuner
eller någon stadga af liknande innehåll skulle antagas för lands¬
bygden, skulle härigenom säkert i många fall komma att läggas
stora hinder i vägen för det moderna föreningslifvet och icke minst
för nykterhetsverksamheten. Den anmälningsplikt, som skulle åligga
de olika föreningarna, så snart en fest eller ett föredrag anordnades,
35
N o 40.
Lördagen den 20 April.
skulle orsaka dem stort besvär och kostnad. Där, såsom förhållandet
kan vara, det är flora mil till kommunalordföranden eller läns¬
mannen eller annan myndighet, till hvilken anmälningen skulle in-
gifvas, blefve ju besväret högst betydande, och kostnader skulle
därjämte uppkomma, då anmälningsbevisen i vanliga fall äro belagda
med lösen. Inom den valkrets jag representerar har ett samhälle
med sammanträngd befolkning på nykterhetsvännernas begäran för
ett tiotal år sedan fått ordningsstadgan för rikets städer införd i
akt och mening att befrämja ordning, nykterhet och skick inom
samhället. Men den erfarenhet, däraf vunnits, har varit sådan, att
samtliga nykterhetsföreningar och äfven de frireligiöse hafva gjort
framställningar om upphäfvande af ifrågavarande bestämmelse.
Då jag sålunda, herr talman, icke är öfvertygad om att den
ordningsstadga, som nu begäres, är behöflig, utan tror, att de miss¬
förhållanden, som motionären påpekat, kunna beifras med de lagar,
som nu finnas, skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Sandquist: Jag ber att få betyga, att min motion på
intet sätt afser att försvåra för nykterhetsfolket att sammankomma
vid tillställningar eller nöjen, som hållas inom förnuftiga gränser.
Det kan ju vara möjligt, att, sedan ordningsstadga antagits, äfven
detta folk kan få någon känning däraf, men jag kan icke föreställa
mig, att någon svårighet skulle därigenom vållas, ty det folk, som
man kallar »nykterhetsfolket», hör ju till ordningens upprätthållare,
och det är visserligen icke för deras skull, som jag ansett mig böra
väcka min motion.
Dessutom, såsom jag nu formulerat mitt yrkande i öfverens¬
stämmelse med själfva innebörden i motiveringen till motionen, afser
det ju icke införandet af något ordningsstadgetvång, utan det afser
endast att bereda möjlighet för de kommuner, som önska erhålla
ordningsstadga, att få en sådan önskan uppfylld. Vid sådant för¬
hållande ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om åter-
remiss till utskottet för förnyad behandling, och jag gör detta så
mycket hellre, som jag tror, att åtminstone alla de medlemmar af
utskottet, vid hvilka jag talat, vilja biträda mitt i dag gjorda
yrkande. Jag ber alltså, herr talman, att få vidhålla min hemställan
om återremiss.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt proposition å de därunder gjorda yrkandena,
beslöt kammaren att visa ärendet åter till utskottet.
§ 12.
Härefter föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:
n:o 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortsättande och fullbordande af en kraftstationsahläggning vid
Trollhättan m. m.;
Angående,
ordnings¬
stadga för
rikets lands-
bygds,
kommuner.
(Forts.)
N:o 40.
36
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
Lördagen den 20 April.
n:o 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående in¬
köp af vissa fastigheter för Trollhätte kanal- och vattenverk
m. in.; och
n:o 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett område från länsmansbostället ett mantal krono
Stratomta n:o 2 Norrgården i Törnevalla socken och Åkerbo härad
af Östergötlands län. ,
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.
§ 13.
Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt bevill¬
ningsutskottets betänkande n:o 17, i anledning af Kungl. Majcts
proposition med förslag till förordning angående tillverkning af
brännvin.
I propositionen hade Kungl. Maj:t, under åberopande af i stats¬
rådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogadt förslag till förordning an¬
gående tillverkning af brännvin.
Utskottet hemställde i punkten l:o), att Riksdagen, med för¬
klarande att Kungl. Maj:ts förevarande förslag till förordning angående
tillverkning af brännvin icke kunnat oförändradt bifallas, måtte i
de delar, som innehölles i ett vid utskottets vid betänkandet fogadt
författningsförslag, antaga Kungl. Maj:ts nämnda förslag med de
ändringar, det bilagda författningsförslaget utvisade.
I punkten 2:o) anmälde utskottet, att utskottet framdeles komme
att afgifva utlåtande beträffande de bestämmelser, som hade af¬
seende å särskild tilläggsafgift för brännvin, tillverkadt af majs.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Biesért, som yttrade: Beträffande föredragningen af be¬
villningsutskottets betänkande n:o 17 tillåter jag mig hemställa, att
kammaren ville besluta,
att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande samt
första punkten sålunda, att det däri afsedda författningsförslaget
föredrages paragrafvis i nummerföljd, och, där så erfordras, moment¬
vis, med rubriken sist samt därefter utskottets i punkten gjorda
hemställan;
att vid behandlingen af 1 § öfver!äggningen må omfatta för¬
slaget i dess helhet;
att, därest en eller annan del af författningsförslaget åter¬
remitteras till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att
äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna
37
N.o 40.
I.ftrdagen den 20 April.
äga sammanhang med eller anses böra vara en följd af åter-
remissen;
att i afseende å nummerbeteckning af §§:er och moment utskottet
må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas beslut;
samt
att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än
sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
Det i punkten l:o) innefattade författning sförslag et.
1—7, 9—11 §§; öfverskriften till I kap.; 12 §; 12 § 1—3 och
5 mom.; 14—18 §§ samt öfverskriften till II kap.
Godkändes.
För 19 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit
denna lydelse:
1. Öfverinseendet öfver kontrollen öfver tillverkning af bränn¬
vin utöfvas af kontroll- och justeringsstyrelsen.
2. Enligt de närmare föreskrifter, som innehållas i ordnings-
stadgan för brännvinsbrännerierna i riket, utöfvas brännerikontrollen
af öfverkontrollörer, kontrollörer och tillsyningsman.
3. Öfverkontrollörer förordnas af Kungl. Maj:t.
4. Kontroll- och justeringsstyrelsen bestämmer tjänstgörings¬
distrikt för öfverkontrollörer och kontrollörer; skolande såväl öfver-
kontrollör som kontrollör utöfva tillsyn äfven öfver de bryggerier,
som äro belägna inom tjänstgöringsdistriktet.
5. Kontrollörer till det antal, som bestämmes af kontroll- och
justeringsstyrelsen, utses af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter
förslag af vederbörande öfverkontrollör.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Lyckholm, hvilken
ansett sig icke kunna biträda utskottets förslag att tillstyrka 1 mom.
af förevarande paragraf.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af
Herr Lyckholm: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarna
af betänkandet finna, är jag reservant i afseende å 19 §:s affattning
och den däri föreslagna kontroll- och justeringsstyrelsen.
Då jag i fjol väckte en motion om att kontrollen skulle om¬
läggas och bli billigare än den hittills varit, tillät jag mig framhålla
vissa förhållanden, som existera i andra länder, och särskildt om¬
nämna förhållandena i konungariket Wurtemberg. Skatteförhållandena
för bryggerierna i Wurtemberg äro i det närmaste lika med dem
Förslag till
förordning
angående,
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 40.
*>S Lördagen den 20 April.
Fiirsiai/ till här i Sverige fastställda, och af min reservation finner kammaren,
''angående unc*er det att i Wiirtemberg för 1,418 salu- och 3,822 hem-
tniverkning bryggerier kontrollkostnaden år 1903 uppgick till 250,000 mark,
af brännvin, förhållandena ställa sig helt annorlunda hos oss här i Sverige. Yi
(Forts.) hafva skattefria och skattepliktiga bryggerier till ett sammanlagdt
antal af mellan 1,100 och 1,200, och kostnaderna för den lokala
kontrollen vid dessa bryggerier uppgifvas i en officiell berättelse
hafva under tillverkningsåret 1903—1904 uppgått till 454,000 kronor.
Jämför man dessa siffror med motsvarande för Wiirtemberg anförda,
så är det ju påtagligt, att kostnaderna här i Sverige äro i en rent
orimlig proportion dyrare än i Wiirtemberg.
Jag uttalade i min motion i fjol den tanken, att man borde
taga i öfvervägande, huruvida icke kontrollen öfver de direkt
beskattade näringarna: sockertillverkning, brännvinsbränning och
bryggerirörelsen kunde läggas under generaltullstyrelsen. Gärna
medger jag, att denna tanke är ny och kanske djärf för oss här i
Sverige. Men då i andra länder, och länder, både med större för¬
hållanden och äfven med mindre förhållanden än Sverige, det kan
gå för sig, att kontrollen lägges under tullstyrelsen, så synes det
ju icke vara otänkbart, att så äfven här i Sverige skulle kunnat
ha skett. Den kungl. propositionen n:o 79 har emellertid icke på
något sätt upptagit denna tanke, och det synes heller icke, som om
de sakkunniga, hvilka haft denna sak om hand, ens hade ägnat en
tanke häråt.
Förhållandena här i Sverige äro ju dock på många håll sådana,
att dåvarande tullförvaltningar ha synnerligen litet att göra, och
detta tror jag nästan är regeln med undantag för de större städerna,
såsom t. ex. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och möjligen
några flera. Jag tror därför icke, att det var för djärft att uttala
den tanken, att på andra platser än de sist nämnda därvarande
tulltjänsteman kunde utöfva kontrollen öfver de bryggerier, som
finnas på platsen. Det finnes här i Sverige på många håll tull¬
förvaltningar, där jag är säker om, att personalen åtminstone vissa
tider af året har obetydligt arbete, i hvarje fall icke full syssel¬
sättning. Yi kunna härvidlag tänka på åtskilliga af våra större
städer. Så t. ex. Uppsala, där man har tullkammare och där det
tillika finnes tre bryggerier. Nog skulle väl en tulltjänsteman där
kunna utöfva erforderlig kontroll. Så ha vi vidare Linköping med
4 bryggerier, 2 i staden och 2 strax utanför, och så ha vi Lund,
Strömstad, Uddevalla, Borås med 4 bryggerier och Falun med 2
bryggerier samt Yästerås med likaledes 2 bryggerier; vidare ha vi
Gäfle med 5 bryggerier samt därjämte de norrländska kuststäderna,
kvilkas hamnar under en stor del af året äro stängda för trafik,
livad tulltjänstemännen å sistnämnda platser beträffar, må man väl
ha skäl för den förmodan, att de under den del af året då
sjöfarten är stängd icke ha synnerligt mycket att göra. Vore det
då icke skäl uti att tänka på, då af landets 239 skattepliktiga
bryggerier 116 ligga å platser där tullförvaltning finnes, att staten
sökte att skaffa full sysselsättning åt de tjänstemän, som äro ut-
fiOrdftjSfen ilen 20 April.
N:o 40.
A‘t
placerade pa dessa olika hall. Da emellertid den tanken icke liar
vunnit någon anklang hos Kungl. Maj:t, så må jag beklaga det, ty
jag tror, att det ur både ekonomisk och praktisk synpunkt hade
varit en för staten lämplig åtgärd.
Emellertid har den kungl. propositionen kommit med ett förslag
att för kontrollen inrätta ett nytt ämbetsverk, och detta har man
då motiverat därmed, »att ett ytterligare ökadt arbete för kontroll-
och justeringsbyrån, som blifvit en följd af det förändrade system
för -beskattning af socker, som tillämpats från och med den 1
september 1906, gjort anställandet af ännu en tekniskt bildad tjänste¬
man vid byrån önskligt, på det att öfverkontrollörernas befattning
med sockerkontrollen, såsom förut antydts, måtte kunna undvaras».
Man vill således inrätta ett nytt ämbetsverk, och därigenom vill
man söka att indraga, såsom det antydes i den kungl. propositionen,
en eller två öfverkontrollörer för sockerfabrikerna, och en i detta
centrala ämbetsverk nytillsatt byråingenjör skulle i stället vara den,
som hade att utöfva kontrollen vid sockerfabrikerna.
Nu vill jag hemställa till kammarens ledamöter, huruvida det
kan vara praktiskt, att t. ex. indraga öfverkontrollörerna nere i
Skåne och i stället allt emellanåt dit nedskicka en tjänsteman för
att inspektera där varande sockerfabriker och raffinaderier. Vi kunna
t. ex. tänka på Lund: där finnes det ett sockerbruk och ett socker¬
raffinaderi och där finnas äfven 2 bryggerier. Nu skulle förhållandet
naturligtvis blifva det, att kontrollen öfver bryggerierna och möj¬
ligen där befintliga brännerier skulle alls icke hafva något att
göra med kontrollen öfver sockerfabriken, utan den skulle verk¬
ställas af den tjänsteman från Stockholm, som för ändamålet finge
resa dit ned. I Landskrona finnes det 2 bryggerier, ett socker¬
raffinaderi och därjämte ett sockermagasin, som herrarne i ett å
föredragningslistan strax härefter kommande betänkande få höra
talas om. Nu skall i detta fall öfverkontrollören såsom förut resa
till Landskrona för inspektion af bryggerierna, men inspektionen
öfver sockerfabriken och sockermagasinet, hvilka, som jag antager,
ligga alldeles i närheten af bryggerierna, den skall vara anförtrodd
åt en annan person. År detta att hushålla med statens arbetskraft?
Jag kan icke inse, att så är förhållandet.
Jag vill taga ett annat exempel. I Göteborg finnes det 7
bryggerier och ett sockerraffinaderi, och af dessa bryggerier är det
ett, som är beläget på samma område som raffinaderiet. Där skulle
det, så att säga, blifva två öfverkontrollörer, först och främst den,
som har att kontrollera bryggeriet, och vidare den, som skulle skickas
dit ned härifrån Stockholm för att inspektera sockerfabriken, oaktadt
dessa båda etablissement, såsom jag förut nämnde, ligga på alldeles
samma område. Att sålunda för utöfvandet af denna kontroll begagna
två olika tjänstemän, kan det vara en praktisk anordning? Jag kan
icke finna det så. Likadant är förhållandet på Gottland. Där finnes
en öfverkontrollör. Han har att kontrollera först och främst de
två bryggerierna i Visby. Men antagligen finnes det därjämte några
Färsing till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts)
N:o 40.
40
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
skattefria bryggerier, som också äro underkastade hans kontroll.
Men så ha vi också en sockerfabrik vid Roma, men den skall
kontrolleras af en annan person, dit skall en herre från Stockholm
resa i och för inspektion. Är detta att hushålla med arbetskraften V
Nej, det är det visst inte.
Det har uppgifvits, att genom den omändring, som skulle komma
till stånd med inrättandet af kontrollstyrelsen såsom ett centralt
ämbetsverk i och för kontrollen öfver de direkt beskattade näringarna,
skulle icke någon ökad kostnad uppstå, tvärtom torde snarare en
besparing därigenom kunna påräknas. Ja, det är ju möjligt, att det
kan blifva en besparing första året. Men jag ber herrarna observera,
hvad som står på åttonde sidan af betänkandet, där det heter:
»Snarare torde därigenom en besparing kunna beredas», så att det
är säkerligen mycket tvifvelaktigt med den blifvande besparingen.
Vidare vill jag påpeka, att den föreslagna nya byråingenjören,
hvilken skulle ha till uppgift att resa omkring och inspektera socker¬
fabrikerna på Gotland, i Östergötland, Västergötland, Skåne och
Blekinge, tillika skulle utöfva kontrollantskap i Stockholm med om¬
nejd, och det vill då synas, som om det för honom under vissa
tider af året icke skulle blifva tillfälle till så mycken tjänstgöring
på ämbetsverket. Om en privat affärsman skulle misshushålla med
sina arbetskrafter på detta sätt, huru skulle det då gå? Om vi
tänka oss en man, som t. ex. drifver affärer i Stockholm, men har
egendomar i Skåne, och att han skickade ned en person för att
inspektera jordbruket och en annan för att inspektera ladugården
etc., skulle det vara praktiskt handladt? Jag tror en hvar, som
har något praktiskt sinne, skall inse, att detta icke vore öfverens¬
stämmande med verkligt god praktisk och ekonomisk ordning. När
Riksdagen i fjol den 12 maj aflat en skrifvelse till Kungl. Maj:t,
— den finnes refererad å. sid. 5 i förevarande bevillningsutskotts
betänkande, — så hette det däri: »Såsom en af de viktigaste refor¬
merna vid en omorganisation af kontrollen öfver tillverkningsafgifterna
har redan vid frågans behandling inom Riksdagen angifvits, att
nämnda kontroll bör i största möjliga utsträckning handhafvas af
samma kontrollpersonal och icke, såsom f. n. är förhållandet, af för
kontrollen för hvarje olika tillverkning särskildt utsedde kontroll¬
tjänstemän.» Icke kan jag finna, att med inrättandet af det nu
föreslagna centrala ämbetsverket, Riksdagens önskan på ringaste
sätt fullföljts, utan man har ju splittrat kontrollen ännu mera, än
hvad den var förut. Jag vill gärna vara med om reformer, men
jag vill icke vara med om reformer för reformens egen skull. Går
reformen icke i den riktning, att jag anser den vara praktisk, och
åsamkar den dessutom staten större utgifter, så vill jag för min del
icke vara med om detta. Jag anser upprättandet af det föreslagna
ämbetsverket komma att blifva ett rent hinder för praktisk reform i
af mig antydd riktning, och detta har jag velat för kammaren påvisa.
Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få
yrka, att 1 mom. i 19 § måtte med afslag å utskottets förslag i
denna del erhålla följande lydelse:
N o 40.
T.iinlngon (lön 20 April. D
lj Öfverinscendet öfver kontrollen öfver tillverkning åt brännvin
utöfvas af chefen för kungl. finansdepartementets kontroll- och juste-
ringsbyrå.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Den
föregående ärade talaren har gjort anmärkningar mot det sätt,
hvarpå öfverinseendet öfver kontrollen enligt det kungl. förslaget
skulle anordnas. Dessa anmärkningar stå ju i fullt naturligt sam¬
manhang med det förslag, som han i fjol i form af en motion här
inför Riksdagen frambar. Uti den motionen hemställde han, att
undersökning skulle ske, huruvida icke åt generaltullstyrelsen skulle
kunna anförtros den centrala kontrollen öfver tillverkningsafgifterna
i landet. Riksdagen beslöt, delvis med anledning af denna motion,
en skrifvelse till Kungl. Maj:t, uti hvilken Riksdagen emellertid icke
på något sätt tog fasta på den tanke, som från motionärens sida
blifvit uttalad rörande kontrollens underordnande under generaltull¬
styrelsen, utan endast begärde utredning och förslag, åsyftande större
enhetlighet med afseende å kontrollen. Det torde icke kunna för¬
nekas, att en sådan större enhetlighet verkligen vinnes genom det sätt,
hvarpå Kungl. Maj:t här har besvarat denna Riksdagens skrifvelse.
Jag ber emellertid, innan jag går in på denna sak, att få upp¬
taga till bemötande de anmärkningar, som från den sista ärade
talarens sida gjorts däremot, att icke någon undersökning har verk¬
ställts om möjligheten att underlägga generaltullstyrelsen ifråga¬
varande kontroll. Jag ber härvid att få fästa uppmärksamheten
på, att om ett sådant förslag skulle tänkas genomfördt, kunde med
all säkerhet icke några besparingar häraf förutsättas uppstå. Ty i
generaltullstyrelsen måste naturligtvis för handläggande af ärenden
af denna beskaffenhet inrättas en särskild byrå, som icke gärna
kunde komma att omfatta mindre antal eller annorlunda kvalificerade
personer, än som skulle ingå i den föreslagna kontroll- och juste-
ringsstyrelsen, hvilken ju endast utgör en utveckling af den nuva¬
rande kontroll- och justeringsbyrån. Hvad vidare den lokala kon¬
trollen beträffar, skulle man icke utan vidare kunna ålägga de
nuvarande tulltjänstemännen att verkställa denna kontroll. Och
jag tror dessutom icke, att det, kanske med ett eller annat undan¬
tag, skulle kunna vara möjligt för dessa att utöfva en dylik kon¬
troll vid sidan af de arbeten, som dem för närvarande åligga. Åt¬
minstone hör man ett annat tal från tulltjänstemännens sida angående
möjligheten för dem att ytterligare utföra några göromål utöfver
det arbete, som åligger dem i tjänsten. I alla händelser skulle man
emellertid icke kunna ålägga dem ifrågavarande kontroll utan att
därför lämna skälig ersättning. Och med all sannolikhet finge man
lof att begagna sig af extra personal för detta arbetes utförande,
hvilket med säkerhet skulle blifva fallet på en hel del hållbar det
för närvarande icke finnes tulltjänstemän anställda. Likaså skulle
man icke kunna undvara öfverkontrollörerna. Under sådana för¬
hållanden kan jag icke se, hvari besparingarna skulle bestått, om
dessa kontrollgöromål lagts under generaltullstyrelsen. Och att
Forsla// till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 40.
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
12 Lördagen den 20 April.
uuder generaltullstyrelsen lägga sådana uppgifter, som icke här i
landet höra samman med generaltullstyrelsens öfriga åligganden,
därtill kunde ju under nu påpekade omständigheter icke finnas något
särskildt skäl.
Man har i detta afseende åberopat sig på exempel från Wiirtem-
berg. Ja, hvad som går an i Wurtemberg, det är icke sagdt, att
det går an i Sverige. Jag vill blott erinra om, att Wurtemberg
icke är större än Västergötland. Och hvad som går an att centrali¬
sera i ett land, som icke är större än Västergötland, det är icke
sagdt, att man med samma fördel kan centralisera i ett land af
Sveriges storlek. Jag tror därför, att man slagit in på en fullt
riktig väg, när man ställt sig Riksdagens önskningar till efterrättelse
på det sätt, som här från Kungl. Maj:ts sida är gjordt.
Nu klagade den föregående ärade talaren däröfver, att icke
heller på detta sätt någon enhetlighet i kontrollen hade åstadkom¬
mits och ej heller den besparing vunnits, som varit behöflig. Och
särskildt anförde han såsom exempel på det olämpliga i den före¬
slagna anordningen, att öfverkontrollörerna icke hädanefter skulle ha
något med öfvervakande af sockerfabrikationen att göra, och han
ansåg, att det icke vore att taga rätt vara på arbetskrafterna att
uppdraga öfverkontrollen i sist nämnda fall åt en byråingenjör från
Stockholm, då det funnes öfverkontrollörer på platsen. Emellertid
är kontrollen öfver sockerfabrikationen af helt annan natur än kon¬
trollen öfver brännerier och bryggerier. Om man nu låter en och
samma person öfvervaka hela sockerfabrikationen, bör ju därigenom
utan tvifvel en väsentligt större enhetlighet i kontrollen kunna åstad¬
kommas, än om kontrollen i detta afseende uppdrages åt personer,
som hufvudsakligen ha att öfvervaka kontrollen öfver bryggerier
och _ brännerier, men inom hvilkas distrikt händelsevis en socker¬
fabrik befinner sig. Den besparing, man skulle komma att vinna,
består naturligtvis däri, att man, som sagdt. i den kungl. proposi¬
tionen föreslagit indragning af två öfverkontrollörer i Skåne. De
andra öfverkontrollörerna få därigenom ökade distrikt, hvad beträffar
kontrollen öfver bryggeri- och brännerihandteringen, och deras arbets¬
krafter komma således på detta sätt att fullt tagas i anspråk.
Man kan därför omöjligen påstå, att något slöseri med arbetskrafter
genom en dylik anordning skulle äga rum.
För min del får jag säga, att centralisation tydligtvis åstad¬
kommes genom det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Och
besparingarna skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag otvifvelaktigt ha
blifvit icke oväsentligt större, än hvad de blifva enligt bevillnings¬
utskottets förslag. Om Kungl. Maj:ts förslag med afseende å kon¬
trollen öfver brännerierna hade antagits oförändradt, skulle detta
såsom en gifven följd ha medfört ganska väsentliga besparingar.
Emellertid har bevillningsutskottet icke velat vara med om detta
förslag, och ingen röst har här höjts till förmån för detsamma.
Jag skall därför icke plädera för Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Men jag kan dock fasthålla vid det påståendet, att genom hvad som
står kvar af förslaget i alla händelser en centralisation i öfvervakan-
I.rtrdngon <l«*n 20 April.
N o 40.
in
det och ett mera enhetligt ordnande af kontrollen blir eu möjlighet, vsraiag till
hvilket naturligtvis kommer att medföra besparingar icke blott för 1 anande
ett eller annat år utan för framtiden. tillverkning
Jag tillåter mig därför rekommendera bevillningsutskottets för- af brännvin.
slag till kammarens antagande. (Forts.)
Herr Byström: Äfven jag känner mig oviss, huruvida det
förslag, som här föreligger, om upprättande af en kontroll- och
justeringsstyrelse är det lämpligaste, och jag undrar, om man icke
speciellt med afseende å den frågan kunde tills vidare stanna vid
den kontroll- och justeringsbyrå, som för närvarande utöfvar kon¬
trollen. Vidare undrar jag, om det icke är möjligt för Riksdagen
att mera direkt ingripa på dessa ärenden, om man bibehåller den
nu varande formen för kontrollens utöfvande, än hvad Riksdagen
skulle kunna göra, därest kontrollen ordnades i enlighet med det
föreliggande förslaget. Jag kan icke säga så bestämdt, huru det
skulle komma att ställa sig, men jag skulle vilja tro, att man åt¬
minstone i någon män aflägsnar möjligheten för Riksdagen att
direkt ingripa på dessa förhållanden, om man antager förslaget i
denna del.
Vidare är jag enig med den förste ärade talaren däri, att den
föreslagna kontrollen synes mig blifva ganska dyr. Jag tror, att
saken i längden ställer sig billigare med bibehållande af den nuva¬
rande formen för kontrollens utöfvande. Vi få emellertid anledning
att återkomma till denna sak vid behandlingen af ett senare betän¬
kande, och jag har tänkt att då yttra mig något mera härom.
Herr Lyckholm: Blott några ord mina herrar!
Herr finansministern uttalade den förmodan, att tull personalen
genom att kontrollen lades under tullstyrelsen i vissa fall måste ökas.
Ja, det är ju helt naturligt, att i vissa fall skulle den behöfva att ökas.
Hvad åter det uttalandet angår, att tulltjänstemän icke skulle
kunna utöfva sådan kontroll, så vill jag säga, att jag känner till
fall, då tulltjänstemän ha fått tillstånd att vara kontrollörer vid
bryggerier, samt att de verkligen utöfvat sådan kontroll.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar! Ja,
det här kapitlet handlar »om tillsyn vid bränneri och nederlag» och
däri förekommer, såsom också flere talare vidrört, den omläggning
af kontrollen vid brännerierna, som vi äfven funnit i den kungliga
propositionen. Det yttrades här af en föregående talare, att bevill¬
ningsutskottet egentligen icke har ägnat någon uppmärksamhet åt
den förenklade kontroll vid brännvinsbrännerierna, som Kungl. Maj:t
afsett. Jag vill då erinra om, att det inom utskottet har varit
mycket tal om den saken, och att det fanns stora sympatier för att
tillmötesgå det kungliga förslaget, men genom starka påtryckningar
ifrån brännvinsbränneriägarne föll utskottet undan för de skäl, som
anfördes mot förslaget, efter den gamla satsen, hvars tillämplighet
man kunnat iakttaga litet hvarstans, nämligen den, att, om man är
N:o 40.
41
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
aj brännvin.
(Forts.)
Lördag*!*) den 90 April.
riktigt envis och står på sig så vinner man slutligen. På detta sätt
ha också bränneriägarna vunnit genom sin ihärdighet i denna fråga.
Dessa bränneriägare ha sagt att, om vi få kontrollen på det
sätt anordnad, som Kungl. Maj:t föreslagit, så kommer det att gå,
som det gick med en hel hop brännerier nere i Småland i början
på 80-talet. De tyckas icke ha förtroende för sig skälfva, ej heller
för sina yrkesbröder, utan anse, att, om de icke ha en person, som
vore hos dem hvarenda minut på dygnet, så skulle det aldrig gå
ihop: det kunde bli tillfälle till försnillningar, och arbetarne kunde
begagna tillfället att i obevakade ögonblick förskaffa sig brännvin
och så vidare. Detta tycker jag verkligen är att gå mycket för
långt. Jag tror, att med den erfarenhet, som redan vunnits angående
dessa kontrollapparater med mera, man dock kan säga, att Kungl.
Maj:t sett till, att en fullt effektiv kontroll bär kunnat åstadkommas
just med de nu af Kungl. Maj:t föreslagna anordningarna.
En föregående talare, herr Lyckholm, har mycket utförligt redo¬
gjort för ett förslag, som han framlade här i Riksdagen i fjol. Jag
kan icke annat än beklaga, att detta förslag icke har vunnit mera
beaktande, än det gjort. Ty det är verkligen så, som han fram¬
hållit, att i rätt många städer — åtminstone inne i landet — skulle
dessa tulltjänsteman kunna öfvervaka bryggerier och så vidare. Men
jag förstår mycket väl, att det kan möta många svårigheter här¬
vidlag. Det är ju, som herr statsrådet erinrat, så, att dessa tull¬
tjänstemän skulle man icke utan vidare kunna pålägga detta ytter¬
ligare arbete, utan man måste gifva dem särskild ersättning därför.
Deras löner hafva nämligen blifvit reglerade med hänsyn till deras
nuvarande arbete. Och jag förstår således, att en sådan anordning
skulle möta ganska stora svårigheter.
Emellertid anser äfven jag, att det icke skulle skada, om Riks¬
dagen läte anstå med inrättande af detta nya ämbetsverk, denna
nya kontroll- och justeringsstyrelse, ännu ett år, så att man åtmin¬
stone finge närmare tänka på saken och se till, om man kunde ordna
på annat sätt. Ty kontentan af Riksdagens skrifvelse i fjol var
väl ändå den, att vi skulle få det enklare och billigare ställdt. Nu
har Kungl. Maj:t visserligen nedbringat kostnaderna med 100,000
kronor, men det blir icke så efter utskottets förslag, enär bränneri-
ägarne fått sin vilja fram i detta betänkande.
Jag skall be att få förena mig i det yrkandet, att man måtte
åtminstone tillsvidare bibehålla finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå.
Herr Lindblad instämde häruti.
Herr Bergström: Herr talman! Jag har till följd af arbete i
annat utskott icke varit i tillfälle att deltaga i detta ärendes behand¬
ling inom bevillningsutskottet. Hade jag det varit, hade jag antag¬
ligen yrkat en annan behandling af detta ärende inom bevillnings¬
utskottet, än den, som nu i den punkt, som är föredragen, kommit
Kungl. Maj:ts framställning till del.
45
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
I sammanhang med Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
tillverkning af brännvin stål' nämligen en annan Kungl. Maj:ts propo¬
sition till Riksdagen, n:o 105, angående bestridande af kostnaderna
för en kontroll- och justeringsstyrelse, hvilken proposition är hän¬
visad till statsutskottet, och som således afser upprättande af ett
dylikt ämbetsverk. Det är ju klart, att man icke kan genom ett
beslut i bevillningsväg upprätta ett dylikt ämbetsverk, utan att
detta måste ske i annan ordning.
Jag tillåter mig därför hemställa, att den nu föredragna para¬
grafen måtte till bevillningsutskottet återremitteras, på det att
kammaren må bli i tillfälle att i vederbörlig ordning på grundvalen
af ett betänkande af statsutskottet pröfva frågan om upprättande
af detta ämbetsverk.
Herr Lyckholm: Herr talman! På grund af yrkandet om åter-
remiss skall jag be att få återtaga mitt yrkande om afslag.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Med anledning af
att herr Lyckholm återtagit sitt yrkande om afslag, skall jag be att
få förena mig med herr Bergström i yrkandet om återremiss.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter af herr tal¬
mannen gifna propositioner i ämnet blef paragrafen visad åter till
utskottet.
Såväl Kungl. Maj:t som utskottet hade hemställt, att 20 § skulle
lyda sålunda:
1. Öfverkontrollör, som är inkallad i tjänstgöring, erhåller dels
arfvode, beräknadt efter 4,000 kronor om året, dels ock under tjänst¬
göringstiden ersättning för rese- och expeditionskostnader med 250
kronor i månaden, Kungl. Maj:t dock obetaget att i särskilda fall
bestämma lägre arfvode eller ersättning.
Enahanda ersättning tillkommer jämväl vikarie, som kan varda
förordnad för öfverkontrollör.
2. Kontrollör erhåller under tjänstgöringstiden af staten ersätt¬
ning i förhållande till det antal tjänstgöringsställen — brännerier
eller bryggerier — som finnas inom hans tjänstgöringsdistrikt.
Finnes inom distriktet endast ett bränneri, erhåller kontrollör
dagarfvode med 8 kronor, men finnas inom detsamma flera tjänst¬
göringsställen, äger kontroll- och justeringsstyrelsen bestämma högre
arfvode, dock ej mera än 15 kronor om dagen.
I dagarfvode ingår ersättning för resor inom tjänstgörings-
distriktet, hvaremot, om resa förekommer för inträde i tjänstgöring
eller vid förflyttning från ett till annat tjänstgöringsdistrikt, kon¬
trollör erhåller reseersättning med 15 kronor för hvarje gång.
3. Biträdande kontrollör erhåller af staten dagarfvode med 8
kronor jämte resekostnadsersättning efter femte klassen i gällande
resereglemente, dock att, därest hans tillkallande föranledes af annan
än den i 24 § 2 mom. omförmälda anledning, det skall åligga till¬
verkaren att gälda kostnaderna.
Förslag till
förordning
angående
ti Ilverkning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 40.
46
Lördagen den 20 April.
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
Reservation hade emellertid afgifvits af:
herr Ericsson i Of vanmvra, som beträffande det i paragrafen
omförmälda arfvodet åt öfverkontrollör ansett detta böra beräknas
efter 3,000 kronor för år, därest öfverkontrollör uppbure pension af
statsmedel; och
herr Bromée i Billsta, som instämt med herr Ericsson i O tvärt -
myra.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Såsom
framgår af det föreliggande utskottsbetänkandet, har jag reserverat
mig under denna paragraf och framställt det yrkandet, att arfvodet
åt öfverkontrollörer skulle beräknas endast efter 3,000 kronor, därest
öfverkontrollör uppbär pension af statsmedel.
Ett dylikt yrkande kan ju förefalla litet besynnerligt, men det
är föranledt att vissa omständigheter. Jag har nämligen i rikskalen-
dern funnit, att bland de 25 öfverkontrollörerna vid tillverkning af
brännvin, maltdrycker och socker finnes det icke mindre än 18, som
hafva varit militärer. Bland dem finnes en öfverste, en- öfverste¬
löjtnant, tolf majorer och fyra kaptener. Enligt uppgift, som jag
erhållit från vederbörligt håll, ha öfverstar en pension af 4,500
kronor, öfverstelöjtnanter 3,600 kronor, majorer 3,200 och kaptener
2,700 kronor i årlig pension. Nu medger jag gärna att det kanske
icke är det bästa sättet att föreslå en lägre aflöning för personer,
som uppbära omnämnda pensioner. Det hade nog varit riktigare,
om man kunnat föreslå en annan utväg. Det är ju bekant, att mili¬
tärerna hafva en kortare tjänstgöringstid än andra ämbetsmän. Man
har nämligen ansett, att de icke äro dugliga för sina befattningar,
då de börja komma till en högre ålder, och därför har Riksdagen
för våra militärers afgång ur tjänsten bestämt en lägre ålder än för
andra ämbetsmän. Men, menar jag, då det visat sig, att våra mili¬
tärer äfven efter denna tid äro arbetsdugliga och vilja söka sig
andra, civila befattningar, borde man vid tillstånd därtill dröja med
att utbetala någon pension till dem, tills den ålder inträdt, att de
visat sig odugliga till allt arbete i statens tjänst. Detta hade, enligt
mitt förmenande, varit det riktigaste. Men jag har icke ansett mig
i sammanhang med föreliggande förslag kunna framställa något dylikt
yrkande. Däremot har jag ansett, att åtminstone beträffande dessa
personer, som åtnjuta så stora pensioner, framställning kunde med
fog göras därom, att arfvodet för dessa skulle beräknas lägre än
för civila personer utan statspension, som få sig en sådan befattning
anförtrodd.
Om man nu sammanräknar de ersättningsbelopp af statsmedel,
som nämnda personer erhålla, så kommer man till ganska afsevärda
siffror. Om vi exempelvis taga öfversten, som uppbär den största
pensionen, och beräkna hans ersättning för tjänstgöring och resor
efter 250 kronor per månad och under en tid af 12 månader, så
kommer man till en summa af 3,000 kronor för tjänstgöring och
47
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
resor. Själfva arfvodet är 4,000 kronor, och pensionen 4,500 kronor. Förslag m
Man kommer sålunda för denna person upp till det respektabla be- förordning
loppet af 11,500 kronor. Det kan väl dä icke anses förmätet att tillverkning
härvidlag fordra en viss nedsättning. Enligt den lydelse af para- aj brännvin.
grafen, som Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet godkänt, stadgas (Forts.)
det visserligen, att det skulle vara Kungl. Maj:t obetaget att i sär¬
skilda fäll bestämma lägre arfvode eller ersättning. Men det är att
märka, att denna nedsättning då icke lärer förekomma i andra fall,
än då en nedsättning kan motiveras af arbetsområdets storlek och
det därinom erforderliga arbetet. Således om det är en öfverkon-
trollör, som har ett mindre område för sin verksamhet och i följd
däraf mindre arbete, så kan Kungl. Maj:t bestämma ett lägre arfvode,
men man tager aldrig någon hänsyn till den omständigheten, att
öfverkontrollören uppbure en större eller mindre pension.
Med anledning af hvad jag således i största korthet anfört,
skall jag be att få föreslå den ändring i paragraf 20 mom. 1, att
detta moment måtte erhålla följande lydelse:
»Ofverkontrollör, som är inkallad i tjänstgöring, erhåller dels
arfvode, beräknadt efter 4,000 kronor om året, dels ock under tjänst¬
göringstiden ersättning för resor och expeditionskostnader med 250
kronor i månaden; Kungl. Maj:t dock obetaget att i särskilda fall
bestämma lägre arfvode eller ersättning.
Därest ofverkontrollör uppbär pension af statsmedel, må arfvodet
icke i något fall bestämmas till högre belopp än 3,000 kronor för
år räknadt.
Ersättning enligt nu angifna grunder tillkommer jämväl vikarie,
som kan varda förordnad för ofverkontrollör.»
Jag har, såsom herrarne nu hört, formulerat mitt yrkande något
annorlunda, än som skett i reservationen. Jag har nämligen ansett,
att det äfven må bero på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida ersätt¬
ningen må kunna minskas med mer än 1,000 kronor, särskildt för
dem, som uppbära en större pension. Det kan icke förnekas, att
det är rättvist, att äfven därutinnan en jämkning får göra sig gäl¬
lande, beroende på pensionens storlek. Jag har därför vidtagit den
ändring af det i reservationen framlagda förslaget, som herrarne nyss
hört af det förslag jag uppläst.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detta mitt förslag.
I detta anförande instämde herrar Bromée i Billsta, Olsson i
Alfdalsåsen, Söderberg i Hobborn, Anderson i Hasselbol, Nilsson i
Malmö, Thorsson, Nilsson i Skärhus, Magnusson i Tumhult, Christiern-
son, Ersson, Jonsson i Freluga och Sundin.
Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Då denna fråga
förekom till behandling inom bevillningsutskottet gjorde naturligtvis
herr Ollas Ericsson ett ungefär liknande yrkande som det af honom
nu framställda. Utskottet har emellertid, såsom synes, icke kunnat
godkänna de principer, som ligga till grund för ett dylikt yrkande.
Man får väl också erkänna, att det skulle vara någonting högst
N:o 40.
48
Förslag till
JÖrordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
besynnerligt — någonting mycket nytt, åtminstone — om man
skulle införa en princip, sådan som den att icke betala en person
uteslutande efter det arbete lian utför, utan låta betalningen vara
beroende af den omständigheten, att personen i fråga måhända fått
pension på grund af ett annat arbete, som han utfört i statens
tjänst. Detta förefaller åtminstone mig vara någonting fullkomligt
oriktigt, och redan därför har jag för min del icke kunnat vara
med om reservationen.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet äfven på en
annan omständighet. Det har — huruvida med rätt eller orätt, det
skall jag nu låta vara osagdt — klagats däröfver, att så många
militärer användas såsom öfverkontrollörer och äfven såsom kon¬
trollörer. Skulle man nu slå in på den principen, att de kontrollörer
eller öfverkontrollörer, hvilka på grund af bestridd annan befattning
uppbära pension från statsverket, skulle i förstnämnda egenskap
åtnjuta mindre aflöning än de helt och hållet civila kontrollörerna
eller öfverkontrollörerna, hvilka icke hafva dylik pension, då ligger
ju den tanken nära till hands att vid tillsättandet af dessa funk¬
tionärer taga hänsyn till den besparing statsverket skulle göra, om
man till befattningarna utnämnde personer, som åtnjöte statspension.
Man skulle ju kunna tänka sig den frestelsen föreligga att, med
förbigående af en fullständigt civil person af större förtjänst, taga
en annan person — militär eller icke —, som åtnjuter pension, och
därigenom göra en besparing för statsverket.
Det är emellertid icke detta, som för mig och pluraliteten af
utskottet varit det bestämmande, utan hvad som för oss härvidlag
varit bestämmande, det har, som jag förut nämnde, varit den enligt
vårt förmenande fullkomligt oriktiga princip, som ligger till grund
för reservantens åskådning.
Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Då herr Ericsson
anmälde sin reservation i denna punkt, hade jag väl kännedom om
densamma, men jag kom icke att för egen del anföra någon reser¬
vation. Detta därför att jag då betraktade frågan ur samma syn¬
punkt som den siste ärade talaren gjort, nämligen att personerna i
fråga borde hafva samma betalning för sitt arbete, vare sig de från
annat håll åtnjöte pension eller icke. Men nu har till min kännedom
kommit något, som jag då icke visste, nämligen att det lär vara
regel att personer, som redan uppbära pension, få uppdrag att vara
öfverkontrollörer, och detta synes mig icke vara fullt lämpligt. Jag
tror, att om till öfverkontrollörer tillsattes sådana personer, som
hafva t, es. ingenjörsutbildning, och unga personer, som kunde tjänst¬
göra i många år, detta skulle vara af större nytta, än att därtill
utse personer, som äro äldre och redan kommit så långt att de hafva
pension. Jag styrkes i denna åsikt ytterligare däraf, att det icke
förefunnes någon föreskrift, huru länge dessa äldre personer skola
tjäna såsom öfverkontrollörer, hvarför jag ock hyser den misstanken,
att de kunna komma att tjäna alltför länge. Då jag det gör och
49
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
därjämte har den öfvertygolsen, att dol vore lämpligt, om yngre Förslag till
personer i stället tillsattes, så kan jag för min del icke annat än
instämma i det yrkande, som framställts af herr Ollas Ericsson i tillverkning af
Ofvanmyra. Det synes mig också, som om do skäl han anförde äro brännvin.
ganska starka Det är väl oegentligt att, så att säga, laga till en (torts.)
statens kaka så stor, att den går tipp till många tusen kronor,
hvarigenom andra personer, som stå i samma ställning och kunde
behöfva en bit af denna kaka, icke få en onda smula däraf. följ¬
aktligen skall jag, såsom jag redan sagt, be att få yrka bifall till
herr Ollas Ericssons reservation.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman! Jag tillåter mig, för min del, att i allo ansluta mig till det
uttalande, som här nyss gjorts af herr Biesért. Det vill nämligen
synas mig, som om ersättningen för ett utfördt arbete borde bedömas
helt och hållet efter arten och gagnet af detta arbete och icke efter
den eller den person, som utför arbetet, under förutsättning natur¬
ligtvis, att arbetet blifvit utfördt till belåtenhet — och i det al¬
seendet har ju ingen anmärkning härvidlag blifvit gjord. Jag ber
att få nämna, att, om man icke hade tillgång till dessa militärer att
sköta öfverkontrollörsbefattningarna, det skulle, enligt hvad för mig
sagts, bli synnerligen svårt att i tillräcklig mängd få lämpliga per¬
soner, som vore villiga att ägna sig åt denna verksamhet. Det är
således ett synnerligen gagnande arbete, som dessa militärer utföra.
Nu har det af den siste ärade talaren sagts, att han vore rädd
för att dessa personer komme att tjäna alltför länge; de vore ju
pensionerade redan i annan egenskap, då de tillträdde befattningen.
Ja, hvad militärerna angår, så kunna de ju redan vid ganska unga
år blifva pensionerade, såsom herrarna veta. Af de f. d. militärer,
som tjänstgöra såsom kontrollörer eller öfverkontrollörer, är det
emellertid ingen, som åtnjuter så hög pension, som den förste ärade
talaren anförde. Den af honom åsyftade personen är visserligen
öfverste, men endast i armén, och uppbär därför icke öfverstes
pension. Den högsta militära pension, som af någon bland ifråga¬
varande personer åtnjutes, utgör 3,600 kronor, och den utgår till
den person, på hvilken antagligen den ärade talaren syftade. Men
bland dessa f. d. militärer, hvilka tjänstgöra säsong öfverkontrollörer.
finnes det personer, hvilkas pension går ned till så lågt belopp som
1,600 kronor.
Att nu dessa f. d. militärer, hvilka tjänstgöra såsom kontrollörer,
skulle få stå kvar, äfven sedan de blifvit alltför gamla, det behöfver
man icke hysa någon farhåga för, ty kontrollörerna tillsättas ju,
som bekant, endast på förordnande för ett år i sänder, och de lära
nog icke komma att därtill föreslås längre, än de befinnas tjänste-
dugliga.
Som sagdt, det arbete, hvilket dessa personer utföra, synes mig
vara värdt den lön, som är för arbetet anslagen, och jag ber att i
detta sammanhang få erinra herrarna om att någon sådan be¬
stämmelse som den nu ifrågasatta icke blifvit stadgad i afseende
Andra Kammarens Prof, 1907. N:o 40. 1
N:o 40.
50
Förslag till
förordning
angående
tillverkning
af brännvin.
(Forts.)
Lördagen den 20 April.
på innehafvandet af de platser, beträffande hvilka det ligger ute¬
slutande i Riksdagens hand att, på eget initiativ och utan något
som helst förslag från annat håll, bestämma arfvodena. Riksbankens
fullmäktige och riksgäldsfullmäktige hafva ju af Riksdagen för sitt
arbete tillerkänts arfvoden, utan att därvid på något som helst sätt
tagits hänsyn till. huruvida^ dessa fullmäktige möjligen uppbära pension
eller rent af statslön från annat håll, hvilket senare emellertid,
såsom herrarna nog torde hafva sig bekant, är fallet inom båda
kategorierna af fullmäktige.
Jag skulle därför vördsamt vilja anhålla, att kammaren måtte
bifalla utskottets förslag i denna del.
Herr Biesért: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af herr Janssons i Krakerud yttrande. Han började sitt anförande
med att säga, att han inom utskottet hyst samma uppfattning som
den jag uttalade rörande principen härvidlag, men nämnde sedan,
att han fått en annan uppfattning genom den honom lämnade upp¬
lysningen, att det vore så många f. d. militärer, som tjänstgjorde
såsom öfverkontrollörer. Han påpekade tillika det önskvärda i att
en förändring gjordes i det rådande systemet, så att man måtte i
större utsträckning i stället använda sig af tekniskt sakkunniga
personer. Jag nämnde i mitt förra anförande, att jag icke nu ville
yttra mig om den frågan, men jag vill, om det är riktigt, som herr
Jansson i Krakerud säger, eller att det vore önskvärdt att få en
förändring i nämnda hänseende — det är ju mycket möjligt, att så
kan vara fallet — till herr Jansson framställa den frågan: befordrar
man ett sådant önskemål genom bifall till herr Ollas Ericssons för¬
slag? Jag tror icke, att så är fallet; just på grund af hvad jag i
mitt förra anförande yttrade tror jag för min del, att förhållandet
blir tvärtom det motsatta.
Öfverläggningen var härmed slutad. Därunder hade yrkats dels
godkännande af utskottets förslag till paragrafens lydelse, dels ock
godkännande af det förslag till lydelse af paragrafen, som under
öfverläggningen framställts af herr Ericsson i Ofvanmyra. Herr
talmannen, som nu framställde proposition å dessa yrkanden, för¬
klarade sig finna den förstnämnda propositionen vara med öfver¬
vägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets
förslag till 20 § i förordning angående tillverkning af brännvin,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 40.
Lördagen den 20 April. ^
Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till lydelse af
nämnda paragraf, som under öfverläggningen framställts af herr
Ericsson i Ofvanmyra.
Omröstningen utföll med 68 ja, men 123 nej; och hade kam¬
maren alltså godkänt den lydelse af paragrafen, som under ötvei-
läggningen föreslagits af herr Ericsson i Ofvanmyra.
21—29 66; öfverskriften till III kap.; 30—32, 34 46 §§, öfver-
skriften till IV kap.; 47-51 §§; öfverskriften till V kap.; slutstad¬
gandet och rubriken.
Godkändes.
Utskottets i punkten lo, gjorda hemställan förklarades besvarad
genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda besluten.
Punkten 2:o).
Lades till handlingarna.
§ 14.
Vidare förelåg till afgörande bevillningsutskottets betänkande
n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående tillverkning och beskattmng af maltdrycker
jämte en i ämnet väckt motion. , , „ , . «
I proposition hade Kungl. Maj:t, under åberopande af utdrag åt
statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 8 nästlidne mars,
föreslagit Riksdagen att antaga ett vid propositionen fogadt förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning af maltdrycker.
Herr D. M. Lyckholm hade i en inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 250, föreslagit vissa förändringar i Kungl. Mapts oivan-
nämnda förslag.
Utskottet hemställde: ,
l:o) att Riksdagen ville antaga Kungl. Mapts förevarande förslag
till förordning angående tillverkning och beskattmng af maltdrycker
med de ändringar, ett vid betänkandet fogadt författmngsforslag
utvisädö * •
2:o)’att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t.anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande af de i betankandet angifna
synpunkterna, låta verkställa utredning, i hvad man skattefrihet
vid tillverkning af maltinfusioner och maltextrakt skäligen borde
äga rum, samt för nästkommande Riksdag framlägga det förslag
till bestämmelser i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anled¬
ning; och
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
'beskattning af
maltdrycker.
N:o 40.
52
Lördagen den 20 April.
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
3. o) att Riksdagen matte finna herr Lyckholms förevarande
motion besvarad genom hvad utskottet här ofvan under l:o) hemställt.
Efter det herr talmannen anmält ärendet till handläggning be¬
gärdes ordet af
Herr Biesért, som yttrade: Herr talman! Beträffande föredrag¬
ningen af bevillningsutskottets betänkande n:o 18 tillåter jag mm
hemställa, att kammaren ville besluta, ° ö
att förevarande betänkande måtte punktvis företagas till af¬
görande samt 1 punkten sålunda, att det däri afsedda författnings-
förslaget föredrages paragrafvis och, där så erfordras, momentvis
med rubriken sist och därefter utskottets i punkten gjorda hem-
staiian i
i c författningsförslagets föredragning början måtte göras
med 5 2; °
att därefter återstående §§ måtte föredragas i nummerföljd att
börja med § 1;
att vid föredragning af § 2 diskussionen måtte få omfatta för¬
ordningen i dess helhet;
att, därest en eller annan del af författningsförslaget återremit-
teras tiH bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att äfven
föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna äga sam¬
manhang med eller anses böra vara en följd af återremissen;
att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kam¬
rarnas beslut; samt
»i att ,a^ årslagets . text ej må behöfva uppläsas andra delar än
sadana, beträffande hvilka uppläsning begäres.
Hvad herr Biesért sålunda hemställt bifölls af kammaren.
Det i punkten l:o) afsedda författningsförslaget.
För 2 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:
}• För malt, som i bryggeri användes vid tillverkning af malt-
x w. det i nästa mom. medgifna undantag erläggas skatt
med tolf öre för hvarje kilogram, dock att för hvarje bryggeri skatten
tor de törsta under tillverkningsåret afverkade femtiotusen kilo¬
grammen malt utgår med fyra öre för kilogram, för de nästa femtio¬
tusen kilogrammen med sju öre för kilogram och för de nästa femtio¬
tusen kilogrammen med tio öre för kilogram.
... Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där, på grund af
tillståndsbevis, endast svagdricka tillverkas.
I sin ofvannämnda motion hade herr Lyckholm föreslagit, att
paragrafen skulle lyda sålunda:
1. För malt. som i bryggeri användes vid tillverkning af malt-
dryck, skall med det i nästa moment medgifna undantag erläggas
N:o 40.
Lördagen den ‘20 April.
Förslag till
förordning
------ . angående till-
för kilogram, för do nästa verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
skatt mod tolf öre för hvarje kilogram, dock att tor hvarje brygbe
skatten för do första under tillverkmngsaret af verkade trottiotusen
kilogrammen malt utgår med två öre för kilogram, oi r o nas a
trettiotusen kilogrammen med fem öre för kilogram, för de mista
fyrtiotusen kilogrammen med sju öre för kilogram, för de nästa
femtiotusen kilogrammen med nio öre för kilogram och tor de nästa
femtiotusen kilogrammen med elfva öre för kilogram.
2. Frihet - -----—----------------- tiliverKas.
Utskottet hemställde, att den af Kungl. Mnj:t föreslagna lydelsen
måtte godkännas.
Beträffande denna paragraf hade reservationer afgifvits åt
herr Jansson i Krakerud; samt
herr Lyckholm.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
*
Herr Lyckholm yttrade: Herr talman, mina herrar! Då Riks¬
dagen i fjol fattade beslut om eu skrifvelse angående andrade för¬
hållanden i lnaltskatteförordmngen, uttalade Riksdagen dan, att lik
ställighet mellan skattefria bryggerier och skattepliktiga bU;^eiiei
med blandad tillverkning borde i möjligaste man beredas.
uttalanden gjorde Riksdagen äfven 1903 och 1905 . po n det fo -
slao- som Kungl. Maj:t nu framlagt och enligt hvilket den lagsta
skattesatsen höjfös från 2 till 4 öre pr kilo och a verkningsmimmum
till 150 kilo pr afverkningsdygn, skulle emellertid biygöenei med
blandad tillverkning, d. v. s. sådana som ha både ol- och svagdimks-
tillverkning, komma i en mycket ogynnsam ställning.
Såsom herrarne finna å sidan 4 i Kungl. Maj:ts proposition,
skulle skatten med en årsafverkning af o0,000 kilo endast blifv a ett
tredjedels öre per halfbutelj, vid ungefär 110,000 kfio årsafverknm^
ett hälft öre, vid 250,000 kilo årsafverkning tre fjerdedels ore och
vid 1,000,000 kilo årsafverkning, 0.94 ore for att därefter stiga till
icke fullt 1 öre per halfbutelj. Jag vill emellertid fasta herraines
uppmärksamhet på, att denna utredning, såsom en ,..a 2^
bryggerier med enbart öltillverkning; för bryggerier, dar det finnes
blandad tillverkning, både Öl- och svagdricksti lverknmg, haller denna
uträkning icke streck, ty på dessa senare bryggerier maste skatt
betalas för allt afverkadt malt, vare sig det anvandes for olbiyeg
ning eller svagdricksbryggning. 0 » <• °
Kungl. Maj:t har nu föreslagit en ofvergangstid af fem ai toi
att mildra öfvergången till ett högre afverknmgsmimnium, nämligen
ifrån nuvarande 70 kilo till 150. Men da dessa fem ar gatt, skola
bryggerierna betala 4 öre per kilo malt för ett afverknm^tantam
af 150 kilo ner dvmr d. v. s., med en afverkmngstid af 300 dagai
på året, skulle de alltså få betala skatt för minst 45 000 kifö per
år. Bryggerier, som nu icke afverka mer än det för närvarande
bestämda minimikvantum eller 70 kilo per afverkningsdygn, ha, sa-
N:o 40.
54
Lördagen den 20 April,
Förslag au som jag med ett exempel i min reservation påvisat, en årsafverkning
angående'^ S,.?1’00® k]l°\ maI1 R.U tänker siS’ att af deSSa 21,000 kilo
verkning och hälften atverkades till svagdricka och hälften till Öl, så är det klart,
beskattning af att med den maltskatt, som efter öfvergångstidens slut skulle på-
■maltdrycker. läggas, kommer man, för så vidt icke dessa bryggerier kunnat öka
• 01 s-> sm omsättning och alltså afverka mera, till en sådan orimlig be¬
skattning, att bryggerierna icke kunna existera på sin hittillsvarande
lagliga näring. Hvart detta skulle leda hän. är ju för en och hvar
alldeles uppenbart: det skulle leda till ren ruin för de ifrågavarande
industriidkarne.
Nu har visserligen i den kung!, propositionen föreslagits en
öfvergångstid af fem år, och det uttalas där hopp och förmodan
om, att under dessa fem år småbryggerierna skola kunna hinna att
öka sin utverkning så pass mycket, att de komma upp till det af¬
verkningsminimum, som i propositionen föreslagits. Men de brygge¬
rier, som ligga i orter, där en ökad afsättning icke är möjlig på
grund af där radande förhallanden, kunna alldeles icke ha något
hopp om att fa sin afsättning ökad och alltså sin utverkning större,
och därför ga de, om propositionen nu bifalles, sin ruin till mötes.
På sid. 3 i betänkandet står angifvet antalet bryggerier, som
icke kunnat betäcka den på dem belöpande kontrollkostnaden, hvilken
staten därför fått vidkännas. Dessa bryggerier voro det första till¬
verkningsåret, under hvilket maltdrycksförordningen var gällande,
60 stycken, det andra 70 och det tredje 88. Detta visar den redan
under nuvarande förhallanden stigande svårigheten för de små brygge¬
rierna att med den restriktiva lagstiftning, som gäller angående
maltdrycksförsäljningen, kunna höja sin tillverkning. Hvad värde
kan man da sätta på det hopp, som i den kungl. propositionen ut¬
talas därom, att under de 5 öfvergångsåren dessa små bryggerier
skulle kunna öka sin tillverkning, så att de skulle komma upp till
afverkningsminimum och således endast behöfva betala skatt efter
den nu föreslagna skattesatsen, 4 öre per kilo?
Jag har
g nar inom _ bevillningsutskottet väckt ett förslag, som jag-
framlagt i min motion och som går ut på att de nuvarande skatte¬
satserna matte bibehållas. För att emellertid bestämmelserna skola
motsvara de förväntningar, som Riksdagen uttalade i sin skrifvelse
år 1906 om förhindrande af att här och hvar på landsbygden upp¬
skof6 nya smabryggerier, för hvilket ändamål i den kungl. proposi¬
tionen föreslås, att afverkningsminimum för malt skulle ökas från
70 till 150 kilo, har jag föreslagit en ytterligare höjning utaf af¬
verkningsminimum till 200 kilo per afverkningsdygn. Af den ändring,
•som jag föreslagit i 5 §, följa i 13 § ett par ändringar angående
ställande af säkerhet för skatten hos Konungens befallningshafvande.
Likaså komme i konsekvens härmed en höjd siffra att införas i 36 §,
hvilken berör det fall, att kontrollmyndighet kommer under fund
med att oloflig tillverkning af maltdrycker bedrifvits. I denna para¬
graf bär regeringen föreslagit skyldighet att gälda skatt för 4,500
kilo, hvilken siffra jag höjt till 6,000 kilo. I öfvergångsstadgandena,
§ 53> har jag ändrat siffran 150 kilo till 200 kilo per helgfritt dygn
Lördagen den 20 April.
N:o 40.
Emellertid har jag för sådana bryggerier i stället för det af rege-
ringen under öfvergångstiden föreslagna afverkningskvantum 5U Kilo, aiigåeilde
hvarför skatt minst skulle erläggas, i sådant afseende föreslagit verk„i„g och
100 kilo. Dock är att märka, att för dessa 100 kilo skulle betalas beskattning af
en skatt af 2 öro per kilo, då däremot enligt regeringens förslag
skatten skulle utgå med 4 öre. Resultatet blir i båda fallen 2 kronor
såsom skatteminimum per dygn, och detta därför att regeringen hai
i sin motivering till propositionen uttalat den förmodan, att om¬
kostnaderna för kontrollen vid skattepliktigt bryggeri näppeligen
kunna nedbringas till lägre än 2 kronor per dygn. på jag nu bibe¬
hållit skatten vid sitt nuvarande belopp 2 öre, har jag däremot för¬
dubblat afverkningskvantum emot hvad regeringen föreslagit. -
Vidare har jag föreslagit, att 54 § helt och hållet skulle utgå,
denna paragraf berör ersättning till de bryggeriägare, som anmäla
sig för inlösning af kross och våg. o ....
Jag anhåller, att jag icke på något sätt matte blifva missför¬
stådd och anses tala i eget intresse, då jag tagit till orda i denna
sak. Jag har funnit det vara min plikt och skyldighet att, da jag
speciellt känner dessa förhållanden, söka, i hvad på mig ankommer
och såvidt jag förmår, skydda de smås intressen. Skulle jag fäfot
egoistiska intressen råda i detta fall, skulle jag naturligtvis hval ken
reserverat mig eller här i kammaren begärt ordet, men jag har nu
icke kunnat underlåta påpeka det nya förslagets följder Jag anser
nämligen, att, om Riksdagen antager de af Kungl. Maj:t föreslagna
skattesatserna och öfvergångsstadgandena, följden blir den, att små
bryderier med blandad tillverkning, hvilkas afverkningskvantum ar
litet icke kunna bestå vare sig de bil skattepliktiga eller skatte¬
fria' utan endast genom gemensam tillverkning — således både
Öl och svagdricka — kunna förränta det i bryggeriet nedlagda kapi¬
talet, — följden blir, att dessa små bryggerier gå en saker ruin
till statsrådet ocb chefen för finansdepartementet har visser-
li„en i den kungl. propositionen anfört, att, om ett skattepliktigt
bryggeri finner sig nödtvunget att nedlägga den skattepliktiga till¬
verkningen, det kan öfvergå till skattefri tillverkning af svagdricka.
Ja den utvägen finnes ju alltid, och ett sådant bryggeri har saval
bryggpanna som maskiner i öfrigt härför, men därigenom att det
öfvergår från skattepliktig till skattefri tillverkning, blir dess till¬
verkning så att säga af lägre art, och det får icke användning för
många af sina maskiner och byggnader, hvilka således för bryggeri¬
ägaren blifva så godt som värdelösa. _
jao- bär i min reservation tillåtit mig omnämna ett förslag,
som i finland blifvit utarbetadt på uppdrag af senaten, och detta
o-år därpå ut, såsom jag antar herrarna sett i mm reservation, att
skattefri och skattepliktig vara må tillverkas i samma bryggeri.
Så är iu icke förhållandet hos oss, att den skattefria varan eller
svagdricka! skattefritt kan i skattepliktigt bryggeri tillverkas, utan
brvooe.net måste för all sin tillverkning betala skatt, och da samma
skatt som för det malt, hvilket användes för öltillverkning. I Fm-
N:o 40.
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
56 Lördagen (Jen 20 April.
land däremot har man uttalat den satsen, att hvad som är tillåtet
mi den ene tillverkaren, det bör icke vara förbjudet för den andre
,c ‘ ,in'ln1 !af öarfor föreslagit, att industriidkare må äga rätt att i
skattepliktigt bryggeri skattefritt tillverka svagdricka.
På grund
yrka bifall till
1 - --------IVyJVd.
åt hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman,
hvad jag i mm motion i 2 ij föreslagit.
att få
Med herr Lyckholm instämde herrar Nordström och Kronlund.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman mina herrar! Riksdagen anhöll i skrifvelse af den 12 mai i
J,0.!’ Kunf]; MaJ;t matte taga under öfvervägande, på hvilket
kunnig-iaSt tva°Iagenhoter, S?ra af Riksdagen påpekades, skulle
kunna afhjalpas. Den ena olagenheten var den, att de afgifter som
v-ederborande bryggenor skulle betala, icke räckte till öfverallt att
tacka kontrollkostnaden, och den andra var, att en hel massa små-
fgg™ SIg Pa sista tlden uppkomma, hvilket icke var till
!frS f-fT ykt,erHf Verksa,“,hJeten, då ju de^a bryggerier hade rätt
heternaSa Ja ° ^ SarsklIdt tilIstånd af de kommunala myndig-
}, ,pTAÅksdagf “ft Edligt det sätt, hvarpå den ansåg, att olägen¬
heterna borde afhjalpas, nämligen genom höjning af den lägsta
Pa SaT,a gång uttalade sig Riksdagen för att Alen
likställighet, som agde rum mellan skattepliktigt och skattefritt
J t fS"1 Sk 6 rf ?SJ,6nT det förslag’ som kunde komma
att fiamlaggas pa grund af Riksdagens skrifvelse, utan i möjligaste
man bevaras. J 6
Som herrarne veta, har Kungl. Maj:t nu ställt sig Riksdagens
önskan till efterrättelse och inkommit med förslag till höjning af
lagsta skattesatsen, en höjning, som bland annat har till afsiktligt
ändamål att tacka kontrollkostnaderna, som för närvarande visa en
vAS Al i,” A 1'0ttusen, kronor- Den likställighet, hvarom det
i A I i naturligtvis icke i full utsträckning förefunnits mellan
skattephlctigt och skattefritt bryggeri. Det är ju icke möjligt att
åstadkomma en sådan likställighet, med mindre man lägger skatten
uteslutande pa den färdiga produkten, såsom i Danmark är förhål-
iaiKlet men hvilket här icke skett. Emellertid kan det likväl på¬
stås, att en viss likställighet förefinnes. När den nya skatteförord¬
ningen infördes, höjdes priset per halfbutelj Öl med 1 öre. Om det
Ivan visas, att bryggeriernas kostnader för en halfbutelj Öl på grund
af skatten icke höjdes med fullt 1 öre, måste man ju saga, att det
svagdricka, som tillverkas i blandade bryggerier, i själfva verket är
skattefritt pa samma satt som svagdnekat i de skattefria bryggerierna.
Enligt den utredning, som är lämnad, visar det sig, att med de nu-
varande skattesatserna i intet fall skatten gått upp till 1 öre per
haltbutelj, hvadan likställighet således kan sägas förefinnas. Jag
undantager dock naturligtvis sådana fall, där förbrukningen af malt
It-n i8 ( Up,p, ens Al! det 1 Iag såsom skattepliktigt minimum fast¬
ställda, ty sadana fall undandraga sig ju all jämförelse.
57
N:o 40.
Lördagen den 20 April.
Nu ur frågan, huruvida genom do af Kungl. Maj:t framlagda Förlag till
och af utskottet, accepterade skattesatserna någon skiljaktighet åstad- ärende'"?**
kommits i den nu förefintliga inbördes ställningen mellan de skatte- verkning och
pliktiga och skattefria bryggerierna. I det afseendet har en utred- beskattning af
ning gjorts inom kontroll- och justeringsbyrån, hvars resultat jag maltdrycker.
ber att få meddela. Utaf' do skattepliktiga bryggerierna hade 23 (F°»ts.)
st. år 1!)U5—100(5 afverka!, mer än 300,000 kilogram malt; 35 andra
bryggerier tillverkade intet svagdricka. Dessa 58 bryggerier beröras
ej afsevärdt af skattehöjningen. Beträffande de bryggerier, 159 st.,
som tillverkade såväl underjästa som öfverjästa drycker, däribland
svagdricka, har följande undersökning gjorts. Hela den på bryggeriet
belöpande skatten, beräknad efter den föreslagna skatteskalan, har
fördelats på den tillverkade kvantiteten Öl, alla slag, och har det då
visat sig, att skatten per halfbutelj Öl vid 143 bryggerier gått till
mindre än 1 öre, med hvilket belopp ölpriset höjdes vid skattens
införande. Samtliga dessa 143 bryggerier hade således det till lager-
dricka och svagdricka använda maltet skattefritt, 4 andra bryggerier
fingo betala någon skatt för sitt lagcrdricka, men hade svagdricka!
fritt. Vid återstående 12 bryggerier (af de ofvannämnda 159) måste
skatt betalas äfven för svagdricksmaltet, men granskar man dessa
bryggeriers tillverkning något närmare, finner man, att deras hufvud-
tillverkning är svagdricka, hvarjämte de tillverka helt obetydliga
belopp Öl. Liknande är förhållandet med de 15 bryggerierna, som
endast tillverkade öfverjästa drycker; för de flesta af dessa var
svagdrickstillverkningen hufvudsak. Konklusionen af denna utredning
måste ovillkorligen blifva den, att det förhållande, som nu existerar
mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier, icke i någon afse-
värd män rubbats genom de af Kungl. Maj:t föreslagna skattesatserna.
Och den för vederbörande mindre behagliga inverkan af dessa höjda
skattesatser, som följer af propositionens antagande, den har ju
Kungl. Maj:t sökt lindra genom de öfvergångsbestämmelser, som äro
föreslagna. Med afseende på öfvergångsbestämmelsernas skatte¬
satser är ju af Kungl. Maj:t föreslaget precis detsamma, som af den
föregående högt ärade talaren yrkats, ty under det han föreslår, att
den i 5 § föreskrifna minsta kvantiteten malt för de i 53 § omfor¬
ma! da skattepliktiga bryggerierna sättes till 100 kilogram med en
skatt af 2 öre pr kilogram, har ju Kungl. Maj:t föreslagit ett skatte-
minimum af 50 kilogram och en höjning af skatten till 4 öre pr
kilogram. Skatten kommer i bägge fallen att såsom minimum blifva
2 kronor om dagen, hvadan alltså i det afseendet ingen skillnad
föreligger.
Medan jag är inne på detta område, ber jag få beröra den sidan
af saken, där herr Lyckholm och Kungl. Maj:t icke äro öfverens,
nämligen i afseende å tiden, under hvilken dessa bestämmelser skulle
gälla. Kungl. Maj:t föreslår 5 år, herr Lyckholm vill, att de skola
gälla för ali framtid. Jag tror icke, att det skulle vara synnerligen
lyckligt att så att säga premiera dessa småbryggeriers bestånd för
all framtid, utan att det är ganska klokt att därvidlag begränsa
öfvergången till en viss period. Jag vågar nämligen hysa den för-
N:o 40.
58
Lördagen den 20 April.
Färslag till hoppning, att bryggerierna under denna period kunna utveckla sig.
förordning ge tåla de strängare bestämmelser, som de sedermera skulle
“verkning och blifva underkastade, och skulle det efter denna periods slut visa sig
beskattning af förekomma några särdeles ömmande omständigheter i något fall,
maltdrycker, föreställer jag mig, att det icke är omöjligt att då medgifva en
(Forts.) prolongation af öfvergångstiden, men att för all framtid fastlåsa
privilegiet för en viss del småbryggerier, så att de skulle få en
lindrigare skatteplikt i jämförelse med andra, det skulle leda till
något i stil med privilegierna för gästgifverierna, som icke varit så
angenäma för Riksdagen att handskas med.
Emellertid vill nu herr Lyckholm råda bot både för de alltför
ringa kontrollkostnaderna och äfven för uppkommandet af nya små¬
bryggerier genom en annan åtgärd än den Kungl. Maj:t föreslagit,
i det han med bibehållande af lägsta skattesatsen vill öka det skatte¬
pliktiga minimum af malt till 200 kilogram i stället för nuvarande
70 kilogram. Jag betviflar ingalunda, att man härigenom, åtminstone
med afseende på det sista önskemålet, skulle något så när nå det
resultat man eftersträfvade. Icke tror jag, att kontrollkostnaderna
blefve i allo betäckta, men nog komme det alltid att ganska kraftigt,
om än icke i samma grad som genom den af Kungl. Majt föreslagna
skattesatsen, motverka uppkommandet af småbryggerier. I den delen
skulle således nog åtgärden ha verkan, men hvad som förefaller mig
egendomligt är, att resultatet synes mig komma att stå i viss strid
med det af herr Lyckholm uttalade syftet, nämligen att skydda de
små, hvilket jag för öfrigt finner synnerligen lofvärdt och fullt
senterar. På detta sätt komme man nämligen att lägga hela den
ökade skattebördan på de allra lägst beskattade bryggerierna, och
de andra blefve fullkomligt fritagna från inverkan af rubbningen.
Dessutom står det i direkt strid med hvad Riksdagen förra året
tydligt begärde, nämligen en förhöjning af den lägsta skatte¬
satsen, och Kungl. Maj:t har i denna fråga funnit, att, om man in¬
skränkte sig härtill, det skulle blifvit allt för betungande för de små.
Därför har hela skatteskalan ändrats därhän, att alla bryggerier
skulle drabbas af de ökade skattesatserna, och detta har synts mera
rättvist.
Nu anser herr Lyckholm, att genom Kungl. Maj:ts förslag de
små bryggerierna skulle få en synnerligen svår ställning, men efter
hvad jag nyss anfört, kan detta icke komma att gälla synnerligen
många, och de, som det gäller, äro sådana, för Indika redan nu till¬
verkningen af skattefritt svagdricka är hufvudsaken. Jag erkänner,
att för dessa kommer naturligtvis att återupprepas, hvad som för
dem var förhållandet vid införandet af nu gällande maltskatt. De
komma att återigen befinna sig inför valet att fortsätta med den
skattepliktiga tillverkning, som de slagit in på, eller att öfvergå,
till den skattefria tillverkningen. Det lider intet tvifvel, synes mig,
att vid detta val första gången — man kan åtminstone antaga det —
en och annan påverkades af det förhållandet, att den lägsta skatte¬
satsen var så låg som 2 öre, och att detta gaf dem anledning att
gifva sig in på den skattepliktiga tillverkningen. Om däremot den
69
N:o 40.
LOrdugon den 20 April.
lägsta skattesatsen vant högre eller 4 öre, skulle de sannolikt slagit
in på den skattefria tillverkningen. Med anledning af detta val
skaffade de sig de apparater, som särskildt voro nödvändiga för
denna tillverkning, nämligen kross och våg. Då de nu återigen stå
inför ett sådant val, synes det vara med rättvisa och billighet öfver¬
ensstämmande, att detta val göres så fritt som möjligt, och detta
synes mig kunna ske på det sättet, att de, för den händelse de vilja
öfvergå till den skattefria tillverkningen, få ersättning för de redskap,
som de lagt sig till med, då de första gången valde den skatte¬
pliktiga tillverkningen, och som de icke behöft lägga sig till med,
om de redan då valt skattefri tillverkning. Därför har man före¬
slagit den bestämmelse i 54 §, som jag tillåter mig redan nu beröra,
eftersom den föregående ärade talaren uppehöll sig därvid.
Mig synes sålunda, som om hvad Kungl. Maj:t föreslagit ginge
alldeles i den riktning, som af Riksdagen i fjor angafs, äfvensom
att Kungl. Maj:t sökt såvidt möjligt göra rättvisa åt de synpunkter,
som måste tagas i beaktande vid denna frågas behandling, hvarför
jag tror, att man utan att riskera beskyllning för något för hårdt
tillvägagående skall kunna acceptera Kungl. Maj:ts af bevillnings¬
utskottets flertal tillstyrkta förslag.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Gentemot den förste
talarens yttrande har jag några invändningar att göra. I många af-
seenden har ju herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
vältaligt framställt dessa synpunkter, men det finnes några, som jag-
dock vill erinra om.
Först skulle jag gärna sett, att skattesatsen satts till det högre
belopp, som antydes i den motion, på hvilken Riksdagens skrifvelse
till Kungl. Maj:t grundade sig. Däri föreslogs, att lägsta skatte¬
satsen, som var 2 öre, skulle bortfalla i den nuvarande lagens be¬
stämmelser, och sålunda skulle den lägsta skattesatsen ha blifvit 5
öre. Nu har regeringen föreslagit den till 4 öre. Det kan ju vara
möjligt, att denna skattesats täcker de utgifter, som den förra skatte¬
satsen icke kunde täcka, men säkert är det icke. Som synes på sid.
3 af detta betänkande, har statsverket fått tillsätta åren 1903, 1904
och 1905 resp. 17,000, 21,000 och 22,000 kronor för kontroll vid
de mindre ölbryggerierna. Nu kan det hända, att den höjda skatte¬
satsen täcker dessa siffror. Det vore dock rimligt att, om man
lägger skatt på varan, den blefve så pass hög, att den betalade
kontrollkostnaden. Den förste ärade talaren erinrade om likhet inför
lagen och han anser, att här förefinnes en olikhet, som icke bör
ifrågakomma. Men denna olikhet grundar sig, om jag så får säga,
på olikheten af de varor, som produceras i bryggerierna, då näm¬
ligen den ena varan är så beskaffad, att den af en stor del af vårt
folk och äfven af Riksdagen anses så farlig, att man med hänsyn
till den infört mera skärpta lagbestämmelser än för en vara, som
är ansedd mindre farlig och därför tarfva!- mindre skärpta bestäm¬
melser. - Så förefinnes ju också en skillnad mellan olika rusdrycker:
för brännvinet har man i vissa fall särskilda lagbestämmelser, som
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 40.
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
(K) Lördagen den 20 April.
icke äro tillämpliga på ölet. Och man måste efter vår mening ha
särskild lagstiftning för ölet, som icke är tillämplig på svagdrickat,
alldeles som jag tänker mig, att det behöfves särskild lagstiftning
för dynamit, som icke behöfver vara lika sträng som för krut.
Så är det en annan sida af saken; jag menar gränsen mellan
svagdricksbryggerierna och ölbryggerierna. Från nykterhetsvänlig
synpunkt har ansetts fördelaktigt, att denna gräns droges så vid
som möjligt. Den kommitté, som först hade att utreda detta ärende,
hade också uppställt en väsentlig skillnad mellan dessa två, så att
den lägsta skattesats, som kommittén föreslog, var mycket högre
än den, som nu är i fråga. Likaså hade Kungl. Maj:t en betydligt
högre skatt, och gränsen var sålunda mycket stor mellan svag¬
drickat och ölet. I detta afseende hade Andra Kammaren, då ärendet
var före, en liknande åsikt om saken. Men genom en kompromiss,
som enligt mitt förmenande var ganska olycklig, tillkom den så
kallade tvåöringen. Sålunda har det funnits eu ganska stark opi¬
nion för att få dessa skattesatser högre, och skillnaden sålunda
större mellan de ifrågavarande dryckerna och mellan ifrågavarande
bryggerier.
Nu anser sig reservanten på något sätt skydda och gagna de
små ölbryggerierna. Däri kan ju ligga en god tanke. Men man
får väl icke taga så mycken hänsyn till dessa små bryggerier, att
man handlar illa mot de andra. Och i reservantens anförande fanns
ju ingen tanke på de små svagdricksbryggerierna. Ser man på Kungl.
Maj:ts proposition, finner man, att en stor del af de små ölbrygge¬
rierna tillkommit därigenom, att åtskilliga svagdricksbryggerier an¬
sett sig böra öfvergå till ölbryggerier, därför att dessa svagdricks¬
bryggerier ansågo sig icke kunna existera; deras affär gick icke så
bra. De ansågo. att den lagstiftning, som skedde för några år sedan,
lade eu grimma på dem, så att de icke med frihet kunde utveckla
sig, och gjorde det omöjligt för dem att existera. Men därigenom
att gränserna mellan de olika slagen af bryggerier eller de olika
dryckerna blefve förändrade, skulle svagdrigsbryggeriernas ställning-
äter förbättras. Om några ölbryggerier skulle upphöra, anser jag,
att detta snarare gagnar än skadar vårt folk.
Det har också i reservantens framställning antydts något om det
danska systemet, som är annorlunda än vårt. Jag vet, att detta
system var under debatt, då lagförslaget först utarbetades af kom¬
mittén, men de, som ifrigast satte sig emot det danska systemet,
voro just bryggarne. Det var några inom kommittén, som voro
böjda för detta system, men det ansågs af majoriteten icke möjligt,
att det skulle kunna införas i vårt land. Skälen därtill äro långa
och många, och jag skall icke upprepa dem här. Jag har endast
velat påpeka saken. Då bryggarne satt sig mot detta system, näm¬
ligen det danska, så få de val finna sig i det system, som nu gäller
i Sverige.
Man har ju velat lägga en nykterhetssynpunkt på denna fråga,
och jag har trott, att det skulle gagna nykterhetssaken, om man på
61
N:o 40.
Lftrdugen den 20 April.
svagdricksindustrien icke lägger skatt. Den lilla afgift, som den Förslag till
liar, afser, som herrarne veta, att vara bidrag till kontrollkostnaden, /“‘ordning
Man har volat understödja den sortens verksamhet, som man trott verkning 'och
skulle motverka ölkonsumtionen, hvilken har faror med sig. beskattning a,f
maltdrycker.
Herr Henricson: Herr talman! Meningen med föreliggande för- (Forts.)
slag är ju dels att bereda staten en inkomst, som kan motsvara
kostnaden för kontrollen vid de små bryggerierna, dels att främja
nykterhetsintresset. I detta afseende har ju Riksdagen skrifvit, »att
det inflytande skattebeloppet vid ett stort antal skattepliktiga bryg¬
gerier vore så ringa, att statsverkets kostnad för utöfvande af kon¬
troll vid desamma icke blefve betäckt, hvilket förhållande innebure
en oegentlighet, som borde med det snaraste rättas, och torde detta
lämpligen kunna ske på det sätt, att den lägsta skattesatsen höjdes».
Nu bör man väl se till, om det icke kan gå som den förste talaren
sade, nämligen att dessa små bryggerier icke kunna bära den för¬
höjda skattesatsen. I så fall skulle nämligen Riksdagen gå ifrån
en gammal god princip, som för alltid gällt här, nämligen att skydda
de små. Jag skall i detta fall tillåta mig att taga ett exempel ur
verkligheten. En person har vid ett bryggeri i en liten småstad
genom arbete, ihärdighet och plikttrohet bragt sig upp till en täm¬
ligen god inkomst. Detta har skott under den tid, då vi ej hade
denna skatt. Så köpte han bryggeriet vid principalens död. Han
kände ungefär, hur affären hade gått, och beräknade, att han skulle
med det lilla kapital, han sparat ihop, klara sig fram. Under några
år gick det också ganska bra, men så kom en begränsning af kon¬
sumtionen till följd af den nya lagstiftningen, och därmed nedgick
också i någon mån tillverkningen. Detta var dock ej värre, än att
han kunde bära det. Så kom skatteförhöjningen 1903 och efter
den tiden en ännu större begränsning af konsumtionen. Därigenom blef *
ställningen sådan, att det nätt och jämt gick ihop för honom, så att
han kunde reda sig. Kommer nu detta påbröd i form af fördubblad
skatt, är karlen ruinerad. Jag undrar, om det kan vara riktigt rätt
att lagstifta på det sättet. Vill man gå till väga så, att man får
bort dessa små bryggerier, finnes det, enligt mitt förmenande, intet
annat sätt, än att staten inlöser dem, ty det kan väl ej vara lämp¬
ligt att lagstifta så, att vissa näringsidkare blifva ruinerade. År
det återigen meningen att tillämpa denna förhöjning på nytillkomna
bryggerier, ja, då är jag visst med. Jag vill främja nykterheten
så långt möjligt,_ då det är förenligt med billighet och rättvisa, men
man får icke vidtaga våldsåtgärder, som inkräkta på den enskilda
näringsidkarens rätt. Så långt kan jag ej gå, och det skulle för¬
våna mig, om herrar nykterhetsvänner ginge så långt som en före¬
gående talare, hvilken sade, att man får ej fästa sig så mycket vid,
om en del bryggerier gå under. Jag tror ej, att det är rätt att
resonera på det sättet.
Man har vidare sagt, att man har en öfvergångsperiod af 5 år,
hvarunder vederbörande kunna öka sin tillverkning och sålunda
N:o 40.
62 Lördagen den 20 April.
Förslag till klara sig. Nej, tillverkningen har genom lagstiftningen, särskildt i
förordning mjndre samhällen, tvärtom blifvit mera begränsad, och någon ökning
‘verkning och konsumtionen är ej att förvänta. Och att öfvergå helt och hållet
beskattning af till svagdrickstillverkning låter sig ej alltid göra. Vederbörande
maltdrycker, har nämligen redan nedlagt stora kostnader på sitt bryggeri, och
(Forts.) ej heller kan han på den lilla platsen omsätta så stor kvantitet
svagdricka, att det kan bära sig. Jag kan ej se annat än att den,
som har det ställdt på sådant sätt, blir ruinerad, om en sådan skatt
tillämpas, som här är ifrågasatt. Ur dessa synpunkter kan jag ej
gilla utskottets uppfattning, utan ansluter mig till den af herr Lyck-
holm vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Sandén och Lindvall.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Den förste och
den siste ärade talaren hafva ömmat så mycket för de små brygge¬
rierna i vårt land. Denna ömma känsla är ju fullt berättigad. Jag
vill ej säga något ondt därom, ty vi böra ju söka gynna och skydda
de små industriidkarna, de smås intressen, så långt som möjligt.
Men det är synnerligen intressant att se till, huru dessa små brygge¬
rier uppkommit. Jag kan icke finna annat, än att de kommit till
på två sätt. När den nya maltdrycksförordningen tillkom, var det
en del svagdricksbryggerier, som funno, att det ej bar sig att brygga
enbart svagdricka, och som därför öfvergingo till att blifva skatte¬
pliktiga ölbryggerier. Hvarför det då ej gick för dem att brygga
svagdricka berodde därpå att de förut tillverkat en komposition,
som de kallat svagdricka, men som ej var det: en brygd af sac-
karin, humle, något malt och vatten. Det var sött och godt, folk
köpte det i stora mängder och bryggerierna förtjänade penningar på
varan. Men när den nya lagen kom till stånd, kunde man ej längre
brygga en sådan vara. Därefter måste man brygga verkligt svag¬
dricka, som är en hälsosam dryck, hvilket ej den gamla drycken
var. Så öfvergingo dessa små bryggerier till att blifva skatteplik¬
tiga därför, att de ville brygga så kalladt svensköl och Öl af andra
slag, som kanske ej var så alkoholstarkt som det Öl, som förut
bryggts vid ölbryggerierna, men som var mera begärligt för kunderna
än svagdricka. På detta sätt ha flera skattepliktiga ölbryggerier
tillkommit och för dem bör man verkligen ömma. Men så hafva
vi en del andra små skattepliktiga bryggerier på landet, som till¬
kommit på ett annat sätt. Det är på sådana platser, där större
bryggerier förut haft öltappningsaffärer, hvilka emellertid nykter¬
vännerna lyckats borttaga. När kommunalstämmorna ej längre velat
tillstädja sådana affärer, så har det nämligen ofta gått så, att
många af dessas ägare köpt en tomt eller ett hus och där inrättat
tillverkning af skattepliktiga maltdrycker. Så hafva många små
bryggerier i vårt land tillkommit, och för dem, som tillkommit
på sådant sätt, kan jag ej ömma. Om ett stort bryggeri vill an¬
vända sina pengar på ett sådant sätt, kan jag ej hjälpa, om det
gör förlust.
Ii: i
N:o 40.
I."inlagen don i!0 April.
När Riksdagen i fjol skref och begärdo det nu föreliggande
förslaget, var det ju med den tanke, att man därmed också skulle
gynna nykterhetsintresset. Jag kan för min del ej finna, att detta
blir gynnadt i sådan grad, att jag känner mig tillfredsställd. < Hvad
man i fjol åsyftade — och äfven jag yttrade mig då i frågan —
var åtminstone, att skattesatserna skulle blifva så höjda i de lägsta
graderna, att det skulle omöjliggöra uppkomsten af nya små skatte¬
pliktiga bryggerier på landsbygden. Men jag kan icke finna, att
så blir fallet genom detta förslag. Nu höres från herrar Lyckholms
och Henricsons sida klagan däröfver, att denna höjning kommer
att göra så mycket, att dessa små bryggerier do ut. Ja, om den
kunde göra åtminstone så mycket, att vi ej vidare finge några nya
sådana, då skulle jag vara belåten. Men jag tror det ej, och som
ett bevis härför ber jag att få i år upprepa ett uttalande från en
auktoritet, som jag i fjol anförde. Det kan ju hända, att någon
glömt det. Saken var den, att vi i Grängesberg äro rätt många,
som ifrat för att få bort ölförsäljningen där. Vi hade på platsen
två hotell med ölförsäljning och fyra eller fem nederlagsaffärer, bland
hvilka det var en, hvars innehafvare, ett ångbryggeri i Gäfle, ställt
det så bra för sig, att han köpt eget hus och byggt en ny lager¬
källare samt för öfrigt ordnat det utmärkt för stor försäljning. Kom¬
munalstämman afslog emellertid två gånger efter hvarandra brygge¬
riets begäran om rätt till försäljning från nederlag. Då vederbörande
sago, att det ej kunde gå på sådant sätt, uppvaktade bryggeriets
disponent gruf bolagets direktör m. fl. och däribland äfven mig samt
förklarade: »Få vi ej vår ansökan beviljad, komma vi att bygga
ett bryggeri här på platsen». Jag gjorde i min enfald den invänd¬
ningen, att det väl ej kunde gå för sig att brygga Öl i Grängesberg
i liten skala, utan att det måste ske i stor, om det skulle bära sig.
»Min uppfattning är, att det skulle gå mycket bra», svarade dispo¬
nenten; »skattesatsen är mycket lägre för mindre partier än för
större; dessutom är arbetskraften billigare på landet; och andra
omkostnader äro också mindre: så det skall gå utmärkt.» Huruvida
han yttrade sig så, för att göra påtryckning på oss, vet jag icke;
men yttrandet är i alla fall från en auktoritet. Hotelsen har visser¬
ligen ej gått i uppfyllelse, och det af den anledningen, att vi fått
ett annat ölbryggeri på platsen, och två skattepliktiga bryggerier
kunna ej bära sig på en så liten plats.
Vi hafva nu fått bort ölförsäljningen från hotellen jämte neder¬
lagen. Af affärerna med nederlagsrätt är den ena förvandlad till
förut nämnda skattepliktiga bryggeri. Huru har det tillgått? Jo,
man hade ursprungligen ett svagdricksbryggeri, men utom svagdricks-
tillyerkningen hade man äfven nederlag för ett stort ångbryggeri i
Filipstad. Kommunalstämman beviljade icke nederlagsrätt efter den
nya lagens tillkomst, och då ändrade bryggaren sitt svagdricks¬
bryggeri till skattepliktigt. Härvid uppställer sig den frågan: gjorde
han detta därför att det ej bar sig att fortsätta med svagdricks-
tillverkningen, eller därför att han ej fick behålla sin nederlags-
Förslag till
förordning
angående till¬
verkning och
beskattning af
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 40. 64 Lördagen den 20 April.
Förslag till rätt? Jag vågar ej bestämdt afgöra det; men det senare antagandet
förordning förefaller mig mest sannolikt. Huruvida han förändrat sitt svag-
v"rfnine mh dricksbryggeri till skattepliktigt bryggeri af egna medel eller med
beskattning'af subsidier af ett stort bryggeri, det vågar jag icke heller saga. Mången
maltdrycker, på platsen anser dock att så är fallet, liksom att utvidgningen gjorts
(Forts.y därför att han icke fått nederlagsrätt.
Hvad jag med detta har velat säga, är, att om man i någon
mån vill gynna nykterhetsintresset, så bör man bifalla regeringens
förevarande hemställan. Skulle det då inträffa, att de små bryggerier,
om hvilka jag först talat, komma att gå under, så synes det mig,
att regeringen redan genom sitt förslag gifvit dem en liten godt-
görelse. Ty de hafva i de flesta fall icke lagt ned så mycket pen¬
ningar på omändringen, och de tillverka icke heller så stora partier;
hvarför de 2,000 kronorna säkert blifva, om icke fullständig ersättning,
så dock en ganska god ersättning för den skattepliktiga rörelsens
nedläggande. Om de stora bryggerierna, som lagt ned penningar i
småbryggerier, komma att göra en förlust, så bör ej staten, synes
det mig, betala kalaset.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Biesért: Herr talman! Jag skall blott be att få säga
några få ord till förklaring, hvarför jag anslutit mig till utskottets
förslag.
Jag begärde ordet närmast med anledning af herr Henricsons
anförande; och jag vill då säga, att om vid något bryggeri för¬
hållandena te sig på det viset, som han skildrade, så är det ju en
högst betänklig sak, att lagstiftningen skall sålunda ruinera folk.
Men jag har den förhoppningen, att det icke skall behöfva blifva
fallet, och det af följande skäl: herr Henricson började sitt anförande
med att säga, att det egentligen fanns två skäl, hvarför man ville
höja den lägsta skattesatsen. Det ena var, att man ville, att staten
skulle få sina kontrollkostnader betäckta; det andra var nykterhets-
synpunkten. Jag vill begagna tillfället att säga, att jag för min
del skall vara med om hvarje åtgärd, som man rimligtvis kan vid¬
taga, först och främst för att hindra uppkomsten af nya småbryggerier
på landet, men också för att få bort de nuvarande.
Jag anser och har erfarenhet af att dessa småbryggerier göra
ofantligt mycket större skada än man i allmänhet tror. De äro
ofta belägna i närheten af större industricentra och dylika platser,
där de äro ett starkt lockmedel för ungdomen att ruinera sig både
ekonomiskt och fysiskt. Men jag vill naturligtvis icke vara med om
att vidtaga hvilka åtgärder som helst för att få dessa önskemål
uppfyllda. Jag anser, att man äfven gentemot dessa näringsidkare
har skyldighet, fullt ut lika stor skyldighet att vara rättvis som
mot andra näringsidkare.
Nu är det ju sant, att med anledning af det kungl. förslaget,
som af utskottet i allt väsentligt accepterats, man kan hafva skäl
att tro, att en del småbryggerier skola komma i stort trångmål;
men då resonerar jag för min del som så en öfvergångstid af 5 ar
Lördagen den 20 April. 65 N:o 40.
är föreslagen, under hvilken den nuvarande låga skattesatsen skall Förslag till
vara gällande. Under den tiden får man se, hur förhållandena ut- förordning
, , ° . 1 angående till-
Veckla Sig. verkning och
Jag hade ursprungligen tänkt föreslå, att staten skulle rent af beskattning af
hafva rättighet att, när den så fann lämpligt, förbjuda fortsättandet maltdrycker.
af mindre bryggerier, mot det att staten inlöste desamma. Men jag (torts),
har vid närmare eftertanke funnit det synnerligen svårt, åtminstone
för en enskild man, att formulera ett sådant yrkande. Det finnes
så många omständigheter att taga med i räkningen. Jag vill blott
nämna, att man mycket väl kan tänka sig, att det är fråga om ett
litet bryggeri, som man gärna skulle vilja ha bort, och att man
därför är betänkt på sådana åtgärder, som jag nyss antydde; men
vid närmare undersökning kan det visa sig, att det bryggeriet blifvit
alldeles felaktigt kalkyleradt, ehuru detsamma måhända kommit till
just på sådant sätt, som herr Eriksson i Grängesberg nyss omtalade,
och som han ansåg rent af mindre hederligt. Många sådana om¬
ständigheter kunna föreligga, som göra, att det ej är skäl för staten
att inlösa ett bryggeri. Därför har jag varit med om regeringens
förslag, i den förhoppning, att vi under dessa 5 öfvergångsår skola
få så mycken erfarenhet, att regeringen efter den tidens förlopp,
om det visar sig af behofvet påkalladt, kan komma fram med
ett förslag till rättelse af de missförhållanden, som möjligtvis kunna
hafva uppstått till följd af regeringens nu föreliggande förslag.
Jag har endast velat säga dessa få ord, för att offentligen klar¬
göra min ställning till den nu förevarande frågan. Jag har, herr
talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
Som flera talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men tiden
nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen af före¬
varande ärende till kl. 7 e. m., då enligt utfårdadt anslag detta
sammanträde komme att fortsättas.
§ 15.
Herr E. Hammarlund afgaf en motion, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående förändrade bestämmelser rörande anslag
genast till högre folkskolor.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 256, blef på begäran
hänvisad till statsutskottet.
Vidare aflämnades af herr J. J. Byström en motion, n:o 257,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade grunder
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.
Sistnämnda motion bordlädes på begäran.
Slutligen aflämnade herr J. P. Jesperson en af honom m. fl.
undertecknad motion, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
Andra Kammarens Prof. 1907. N.-o 40. 5
N:o 40.
66
Lördagen den 20 April.
förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt
§§ (i, 7, 8, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsord¬
ningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen m. m.
Den af herr Jesperson aflämnade motionen, som fick ordnings-
numret 258, blef på begäran genast remitterad till Riksdagens sär¬
skilda utskott n:o 1.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,2 o e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, 1307.