RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1907. Andra Kammaren. N:o 39.
Onsdagen den 17 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning Andra Om arkiv-
Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 18, rörande handlingars
herr O. A. Ericssons i Ofvanmyra motion om skrifvelse till nandeTill
Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om öfver- landsarkiven.
lämnande af arkivhandlingar till landsarkiven; och lämnades
enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Johansson i Jönköping: Herr talman, mina herrar!
Herr Ollas Ericsson i Ofvanmyra började sitt anförande i denna
fråga med att gifva till känna, att han funnit det föreliggande
utskottsbetänkandet vara det mest byråkratiska betänkande, som
han någonsin tagit kännedom om. Han angaf dock icke en enda
omständighet, som kunde tjäna till bevis för detta påstående,
och därför ursäktar mig nog herr Ollas A. Ericsson, att jag tills
vidare, intill dess någon sådan omständighet blifvit af honom
anförd, betraktar yttrandet som ett af de stora ord, som man
begagnar ibland, när man ej har några verkliga skäl att andraga.
Hvad nu själfva frågan angår, skall jag från början villigt med¬
gifva, att den ej är af någon synnerligen stor reell betydelse, och
vi hafva inom utskottet varit öfverens om att det i själfva verket,
från den reella synpunkten sedt, ej kan ligga så stor vikt vid,
huru kammarens beslut utfaller. Men saken har dock en prin¬
cipiell sida, som för mig och andra utskottsledamöter varit den
afgörande. Den skall jag be att först få beröra.
År 1888 skref Riksdagen den 14 maj till Konungen och
anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
åtgärder som borde vidtagas för att vinna ett bättre handhafvande
af på spridda håll förvarade offentliga arkiv, och Riksdagen
uttalade i samma skrifvelse, att det ej torde tillkomma Riksdagen
att framlägga, förslag i det ärendet, utan att detta borde öfver-
lämnas till Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t hade fått denna
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 39. 1
3ff:o 39. 2
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv-
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven,
(Forts.)
skrifvelse, underkastades saken en grundlig utredning, och resul¬
tatet blef, att Kungl. Maj:t för år 1897 års Riksdag framlade ett
förslag om inrättande af landsarkiv, — redan samma år ett i
Vadstena, hvilket 1898 följdes af två andra, nämligen ett i Lund
och ett i Uppsala.
År 1897, då frågan först framlades för Riksdagen, förebragte
Kungl. Maj:t en fullständig utredning i saken med redogörelse
för huru denna sak är ordnad i andra länder, och jämväl för
huru Kungl. Maj:t tänkte sig saken ordnad här i Sverige. Kungl.
Maj:t förklarade genom dåvarande statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, att den lämpligaste anordningen utan
tvifvel vore den, att man här som i andra länder i detta afseende
inrättade centrala arkivdepoter, till hvilka de äldre arkivalierna
från de spridda arkiven skulle förflyttas för att kunna bevaras
på ändamålsenligt sätt och hållas tillgängliga för forskningen.
Detta uttalande gällde icke blott arkiven i allmänhet, utan särskildt
just de kyrkliga arkiven, om hvilka motionärerna tala, och de
yttranden, som motionärerna åberopat från de kyrkliga myndig¬
heterna, särskildt domkapitlen, dessa yttranden hade infordrats
redan före denna utredning och förelågo då. Det förhåller sig
icke alldeles så, som motionären uppger, nämligen att det var
6 domkapitel, som tillstyrkte, och 4, som afstyrkte. Det var i
verkligheten 6, som afstyrkte, och 6, som tillstyrkte centralisa-
tionen, ehuru de två gjorde det i andra ordalag. Detta relate¬
rades för Riksdagen samtidigt med att förslaget i sin helhet
framlades, och detta förslag vann nu Riksdagens godkännande.
Samma var förhållandet 1898, då ecklesiastikministern hänvisade
till sin föregående år lämnade utredning, och saken har, som
det i utskottets betänkande påpekas, varit på tal äfven en gång
senare, nämligen år 1899.
Jag ber sålunda att få fastslå, att den anordning, som vi
nu hafva i fråga om ai-kivväsendet, den har tillkommit på Riks¬
dagens begäran och i öfverensstämmelse med förslag, som varit
framlagda för Riksdagen och måste sägas vara af Riksdagen
godkända. Man kan väl fråga, om det verkligen är som sig bör,
att Riksdagen beträffande en anordning, som blifvit genomförd
på dess begäran och i enlighet med en af densamma godkänd
plan, så fort den skall tillämpas, begär att få den i en viktig
del upphäfd. Naturligtvis skulle man kunna säga, att det funnes
fog för för en sådan begäran, om det anfördes några verkliga
skäl för densamma. Det kan ju vara på sin plats, då man ser,
att man ställt till något, som ej är bra, att man då erkänner
detta och begär ändring. Men hvad är det för skäl, som motio¬
närerna i detta afseende hafva anfört? Herrarne, som läst
utskottets betänkande tillika med motionen, skola väl nödgas
erkänna, att annat sakskäl ej anförts än detta, att det lär finnas
vissa trakter uppe i Dalarne, där jordägandeförhållandena äro
Onsdagen den 17 April, e. in.
3 N:o 39.
något olika mot motsvarande förhållanden i vissa andra delar Om arkiv-
ni landet, och där man för utredandet af vissa sådana förhållanden flrAn™
stundom nödgas gå tillbaka till de äldre kyrkoböckerna. Inom nanåeTill
utskottet hafva vi verkligen försökt få reda på huru i verklig- landsarkiven.
heten härmed förhåller sig. Vi hafva begärt faktiska uppgifter, (Forts.)
men knappast från något håll kunnat få sådana. Jag skall be
att få erinra kammaren, huru det förhåller sig med denna sak.
Före den 1 januari 1876 behöfde ej lagfart sökas å sådan jord,
som innehades på grund af arfsfångst eller giftorätt. Men från
och med den 1 januari 1876 måste all jord, som byter om ägare
af en eller annan anledning, lagfaras. Nu påstås det, att i
Dalarne linnes en mängd jord, som innehafves på grund af arfs¬
fångst, hvilken ägt rum före den 1 januari 1876, och att där
kan förekomma fall, där man nödgas gå tillbaka till kyrkoböckerna
för att få arfsföljdsförhållandena klara, när lagfart ändtligen en
gång skall sökas. Jag har verkligen fått den uppgiften af jurister,
att det förekommer, att jordägare för närvarande ännu inneha
jord på grund af arf, som fallit före den 1 januari 1876. Men
dessa jurister ha också sagt, att detta är förhållandet hufvud¬
sakligen endast i norra Dalarne. Juristerna i fråga voro från
Dalarne eller hade tjänstgjort där uppe, så att de hade nog reda
på saken. Däremot uppgåfvo de, att det i södra Dalarne i
allmänhet ej förekommer sådana fall. Naturligtvis minskas äfven
i norra Dalarne antalet dylika fall oupphörligen, och jag ber fä
påpeka, att om motionärerna verkligen ville hafva detta som
sitt hufvudskäl, så borde de hafva anfört det redan 1897 eller
1898, ty då gällde det i högre grad än nu; och hädanefter kommer
det, som sagdt, med hvarje år att minskas i betydelse.
Emellertid lämnar jag denna fråga öppen. Det torde vara
riktigt, att det verkligen i norra Dalarne finnes en hel del jord,
som ännu ej blifvit lagfaren, emedan den innehafves på grund
af arfsfångst före den 1 januari 1876. Mycket kan det ej vara,
och äfven om det vore rätt betydande arealer, så är att märka,
att det alltid måste vara i jämförelsevis ganska få fall, som man
för att utreda dessa äganderättsförhållanden behöfver gå tillbaka
till tiden före år 1801. Och jag ber för att konstatera, att det
så är, få påpeka, att då kyrkoherden i Leksand gjorde ansökan
om rätt för sin församling att få behålla sina arkivalier, så
nödgades han i den ansökningen gifva tillkänna, att han ej
kände något fall, då man behöft gå längre tillbaka än till 1801.
Nu hemställer jag till herrarne, om det verkligen är mycket
troligt, att man i sådana fall, där dylikt öfver hufvud förekommer,
i allmänhet kan behöfva gå längre tillbaka än till 1801. Böcker
från senare tid än 1801 blifva enligt ifrågavarande författning
ej vederbörande affordrade, och dem är det här alltså ej fråga
om. I det hela är det ju ett rent lokalintresse, som det här är fråga
om, och det kan väl ej anses vara af någon större betydelse,
N:o 39. 4
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- om man i ett och annat undantagsfall skulle behöfva gå tillbaka
handlingars jj|] 1700-talet och därför nödgas skrifva till landsarkivet i Uppsala
rMndftiil ellei' sliicka Uit en person för att taga reda på saken, ehuru
landsarkiven, detta naturligtvis ej går för sig utan kostnader. Man vet ju,
(Forts.) att sådana där fastighetsöfverlåtelser ej aflöpa utan kostnader.
Jag kan därför icke tänka mig, att detta till viss del af Dalarne
inskränkta intresse skall vara af den vikt, att Riksdagen därför
skulle gå in på att upphäfva eu förordning, som tillkommit på
Riksdagens begäran och i öfverensstämmelse med en af Riks¬
dagen godkänd plan.
Det är denna principiella sida af saken, som gör, att, fastän
utskottet väl erkänner, att frågan i realiteten icke är af så synner¬
ligen stor betydelse, utskottet dock anser, att hela denna af
Riksdagen begärda anordning nu icke bör rubbas och 1902 års
författning i detta stycke ändras.
Dessutom tillkommer det skälet, att själfva förändringen i
sj kifva verket är så liten. Enligt nu gällande föreskrifter äger
Kungl. Maj:t »annorlunda förordna», där Kungl. Maj:t finner
förhållandena bjuda, att man så förfar: och Kungl. Maj:t har,
där verkliga skäl anförts, också medgifvit, att arkivalierna få
stanna i en mängd icke blott stadsförsamlingar utan äfven lands¬
församlingar. Men nu har Kungl. Maj:t begått det missgreppet
— om jag så får säga — att afstå Leksands och Gagnefs ansök¬
ningar i detta stycke, ja, herrarne förstå, hvad jag menar, det
är Leksand och Gagnef, som ej fått sin vilja fram i förevarande
afseende. Hvad Leksand angår, så beror detta därpå, att kyrko¬
herden i sin ansökan sagt ungefär så: vi behöfva ej böcker,
äldre än från 1801. Följden däraf blef naturligtvis, att riksarki-
varien utlät sig sålunda, att man ju inte hade affordrat försam¬
lingen andra böcker, än de som voro äldre än från 1801, och
därför funnes det intet skäl att bifalla deras ansökan. Hvad
Gagnef angår, så var det en annan omständighet, som vållade,
att Kungl. Maj:t afböjde denna anhållan; och den omständigheten
skall jag icke tillåta mig att här vidröra.
Såsom jag nyss antydde, kan Kungl. Maj:t »annorlunda
förordna», där verkliga skäl för att böckerna skola få stanna
föreligga. Nu begära motionärerna just ingenting annat än att
det skall förblifva i hufvudsak på samma sätt; man skall endast
ändra författningens ordalag därhän, att församlingarna skola
tillerkännas rätt att behålla sina handlingar, under villkor
att de fullgöra vissa prestanda: anskaffa lämpliga lokaler,
vårda arkivalierna väl och hålla dem tillgängliga för forskningen.
Men det är uppenbart, att Kungl. Maj:t måste pröfva förhållandena,
innan sådant tillstånd gifves, och att undersökning måste verk¬
ställas; och sålunda hänger det fortfarande ytterst på Kungl.
Maj:ts pröfning.
Jag föreställer mig, att det principiellt riktigaste är, att
Onsdagen den 17 April, e. m.
5 N:o 39.
Riksdagen vidhåller eu anordning, som tillkommit efter Riks¬
dagens beslut och i öfverensstämmelse med planer, som varit
framlagda för Riksdagen och måste anses hafva blifvit af Riks¬
dagen godkända, men Riksdagen väntar naturligtvis, att, där
verkliga skäl anföras för att en församling skall få behålla sina
äldre kyrkoböcker, Kungl. Maj:t bifaller en sådan ansökan. Oafsedt
att frågan i realiteten ej har någon synnerlig betydelse, skall jag
dock hufvudsakligen af de anförda principiella skälen, herr talman,
anhålla att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar!
Då det väl kan vara lämpligt, att äfven någon annan än de
herrar, som sitta på dalabänken, yttra sig i detta ärende, skall
jag be att få yttra några ord om hur saken ter sig från min
synpunkt, särskilt som jag haft tillfälle att såsom suppleant
deltaga i utskottets behandling af frågan.
Jag skall då be att få utgå från slutet af det senaste yttrandet,
som ju sammanfaller med utskottets yttrande. Herr utskotts-
ordföranden sade i sitt försvar af utskottets motivering, att den
begärda ändringen är så liten, och att det i alla fall, när verk¬
liga skäl föreligga, går att få denna sak tillgodosedd genom
Kungl. Maj:ts försorg. Jag skall därvid be att få påpeka, att
så har det dock icke alltid visat sig vara fallet. Det synes mig
tvärtom vara i den här saken som den gamle domkapitelsvakt-
mästaren sade, när man frågade honom: »Hur gör ni nu i dom¬
kapitlet?» — »Jo», svarade han, »än gör vi si, och än gör vi
så». Ty ser jag här på tillfälliga utskottets utredning af frågan,
så finner jag, att Gagnef, Sårna och Lima — för att nu icke
tala om Leksand, som här antyddes vara tvifvel om — hvilka
väl dock få anses jämställda med Sollerö och Flöda, hafva fått
sina ansökningar afslagna. Söderköping har fått sin ansökan
beviljad, men icke Halmstad och Säter. Jag kan icke gifva mig
in på att försöka konstruera fram de skäl, hvarpå de olika
besluten varit byggda, men jag skall be att få göra herrarne
uppmärksamma på att det alltid varit på grund af herrar arki-
variers yttranden.
Hvilken synpunkt hafva dessa arkivarie!' lagt på denna fråga?
Jo, den synpunkt, som den förste ärade talaren lade därpå,
nämligen arkivsynpunkten, forskningssynpunkten, eller, om jag
så får säga, den vetenskapliga. Det finnes emellertid en annan
synpunkt, som i denna kammare brukar hafva åtminstone fullt
lika stor betydelse, och det är den praktiskt-ekonomiska. Den
siste ärade talaren har också sagt, att, för så vidt man kan före¬
bringa verkliga skål, verkliga fakta, för att det förhåller sig så
som motionären här säger om det praktiskt-ekonomiska behofvet,
ja, då skulle saken ligga så, att motionen borde bifallas. Det
är sålunda, som jag nyss sade — jag kommer tillbaka till de
Om arkiv¬
handlingars
Ofverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
N:o 39. 6
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- ekonomiska skälen, men de finnas verkligen — en arkivariesyn-
handlingars pnnkt?
som är lagd på frågan: och arkivarien har naturligtvis
nandeTill den uppfattningen, att här duger det ej, att, som den förste
landsarkiven, ärade talaren sade, låta principen blifva undantag och tvärtom,
(Forts.) utan här måste man för principens skull låta undantagen fara,
då det visar sig att allt flera och flera ansökningar komma in
om att få behålla arkiven.
Det är dock en betydande skillnad, om de särskilda kyrko-
församlingarna, för frågan huruvida de skola få behålla sina
arkiv, skola vara öfverlämnade åt de olika arkivariernas, och
möjligen riksarkivariens, nåd eller onåd, eller om det är bestämdt
stadgadt, att, för så vidt församlingen uppfyller de af Kungl.
Maj:t uppställda krafven, församlingen har rätt att behålla sitt
arkiv.
Kommer det nu att bli så många sådana fall, att undan¬
taget blir regel? Jag tror det icke. Ty församlingarna komma
säkerligen icke att underkasta sig de stora kostnader som komma
att följa, om icke verkliga skäl föreligga att få behålla arkiven.
Huru undfallande den siste ärade talaren än yttrade sig i
frågan, använde han dock gentemot en af dem, som försvarat
motionen, det uttrycket att denne begagnat stora ord, som dolde
bristen på skäl, då han sagt, att det lagts en byråkratisk syn¬
punkt på frågan. Ja, kanske »byråkratisk» ej är det riktiga
ordet, men att en uteslutande »arkivalisk» eller »vetenskaplig»
är lagd därpå, vill också jag betona.
Gå vi nu till frågan om tryggheten för arkivens bevarande,
så har det sagts, att det på landet på många ställen är dåligt
ställdt med afseende å dessa arkiv; men det gällde förr, icke
nu. Nu är det mycket bättre ställdt; och Kungl. Maj:t har i
sin hand att i sådana fall, som i motionen afses, gifva ännu
strängare och mera ingående bestämmelser än i vanliga fall.
Jag vill också påpeka, att de arkivalier, som nu finnas kvar
från tiden efter år 1800, dock skola förvaras i arkiven. För
hvarje arkiv, som får strängare och starkare bestämmelser, blir
det ju bättre sörjdt för tryggheten äfven af de yngre arkiva-
lierna, hvilka alltid komma att stanna de närmaste hundra åren.
Så talas om inspektionskostnader. Jag förstår icke, hvar¬
för det skulle behöfva blifva några sådana i större utsträckning.
Som herrarne veta, är en arkivinspektion föreskrifven vid hvarje
visitation i församlingarna; och skulle de nuvarande ordnings¬
reglerna i detta hänseende icke räcka till, så står det Kungl.
Maj:t öppet att i förevarande afseende föreskrifva skärpta bestäm¬
melser för dessa visitationer.
Jag vill sedan gå in på frågan om forskningen. Alla sak¬
kunnige, sade den ärade talaren på stockholmsbänken, hafva
sagt, att det är nödvändigt för forskningen att alla kyrkoarkiven
öfverföras till landsarkiven, så vidt möjligt. Nu är det verk-
Onsdagen den 17 April, e. m.
7 IV o 39
ligen så, att, såsom vi redan hört, i detta fall sex domkapitel
stå mot sex domkapitel. Jag vill nu fråga, hvilken forskning
är det, som här skall tillgodoses? Jo, det skulle vara den kultur-
och kyrkohi stor iska forskningen i allmänhet. Om denna vågar
jag just med åberopande af samma kyrkohistoriska auktoritet
som den förste ärade talaren säga, att vi i detta hänseende
hafva ytterst litet att finna i kyrkoböckerna och i kyrkoarkiven i
allmänhet. Det bästa material för kulturhistorisk forskning finnes
i sockenstämmoprotokoll, räkenskaper och därmed jämförliga
handlingar, och dessa komma i alla fall att stanna kvar i arki¬
ven. Det är sålunda för den speciella släktforskningen, som
detta skulle ha den största betydelse. Det kan hända, att en
forskare kommer till landsarkivet, för att nu taga till riktigt
mycket, en gång hvarje år och begär att få se en viss försam¬
lings kyrkoböcker för att taga reda på ett årtal, t. ex. när Anna
Maria Lenngren var född eller något dylikt, under det att om
de förvarades i kyrkoarkivet, de skulle användas många gånger
hvarje år. För eu sådan forskare finnes likväl en möjlighet,
som det förvånar mig, att den ärade talaren på stockholms¬
bänken, som själf är arkivforskare, icke upplyst om. Det är
nämligen en praxis, som nu följes, att om man vill hafva arki-
valier från ett arkiv, rekvirerar man dem endast hos arkivarien
vid det arkiv, där man arbetar. Jag har själf på Uppsala bibliotek
haft dyrbara arkivalier från riksarkivet, Linköpings stiftsbibliotek,
Linköpings domkapitels arkiv och Vadstena landsarkiv m. fl.,
och jag kan sålunda af erfarenhet säga, att forskaren i det
fallet alltid mötes af ett stort tillmötesgående. Men på samma
gång vill jag säga, att jag tror, att om man skall göra släkt¬
forskningar, behöfver man oftast komma till platsen. Då jag
redt ut åtminstone ett 20-tal släktledningar, har jag en viss
erfarenhet i detta hänseende. Man har i de gamla böckerna
ingen hänvisning från den ena boken till den andra, utan man
får följa gårdsnamn och byanamn, och söka få reda på släkt¬
linjerna under anlitande af allehanda kombinationer. Man får
följa ett uppslag så långt ned man kommer i böckerna och så
gå upp igen, man får gå fram och åter flera gånger för att
kunna kontrollera, att man till sist funnit den rätta släktlinjen.
För att nå till detta resultat behöfver man ofta böckerna både
före och efter år 1801. Jag vågar dessutom säga, att en lands-
arkivarie, som icke är hemma i ortsförhållandena i den försam¬
ling, där den släkt han söker varit bosatt, skall få mycket svårt
att, utan ett oerhördt arbete, ur kyrkoböckerna få fram den
verkliga släktledningen, om det ens är möjligt, då han ej har
tillgång till alla böckerna. Man behöfver anlita ortskänne-
domen, då gårds- och byanamn ändrats under åren, man behöf¬
ver anlita sockentradition och släktminnen. Detta kan ej finnas
hos landsarkivens tjänstemän. För själfva släktforskningen torde
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
No 39. 8
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- därför den nuvarande anordningen vara af mindre betydelse än
öfverläm-8 ^en äl'ade talaren på stockholmsbänken sökt påvisa.
Ilande till Jag vill emellertid gå åter till själfva hufvudsaken, till hvad
landsarkiven. den siste ärade talaren påstod vara just själfva kärnan. Kunde
(Forts.) något skäl, sade han, verkligen anföras för att dessa försam¬
lingar behöfva behålla sina böcker, då vore saken helt annor¬
lunda. I norra Dalarne, sade han, är förhållandet det, att man
någon gång för ekonomiska kraf behöfver gå till de äldsta kyr¬
koböckerna. Jag skall, eftersom jag fått detta medgifvande, icke
taga något exempel från norra Dalarne, utan i stället från södra
Dalarne, där han påstod, att det icke fanns sådana exempel,
några sådana säregna egendomsförhållanden. Jag skulle kunna
taga många sådana exempel, men jag ber att få gifva herrarne
endast ett, men ett verkligt påtagligt sådant. Det är eu arkiv¬
forskning, som pågått i år, och för hvilken sista utdraget skic¬
kades föregående vecka från Stora Tuna församling i södra
Dalarne. För att ge herrarne en föreställning om hvad saken
betyder för dessa församlingar, skall jag be att i korthet fä
relatera fallet. Tvenne makar dogo och efterlämnade eu jord¬
bit. Arfskifte har hållits, och de nya ägarne vilja hafva lagfart
på sin jord. Sådan kan icke beviljas, förrän åtkomsthandlingarna
blifvit klara, och nu befinnes det, att det testamente, på hvilket
arfskiftet hvilar, icke är bevakadt eller delgifvet släktingarna.
Man får då gå tillbaka för att finna släktingar. Man har på
hustruns sida fått gå tillbaka flera släktled, och två särskilda
uppgifter, hvaraf en sträckt sig till andra sidan 1800-talet, ha
lämnats. Utredningsmannen har sedan begärt ännu tvenne
utdrag angående mannens släkt, af hvilka man finner, att forsk¬
ningen efter släktingarna måst gå tillbaka till tvenne makar,
som varit födda en god bit in på 1600-talet. Detta synes
sålunda vara ett typiskt fall, där den utredningsman, som har
saken om hand, fått i en enda sak begära fyra utdrag för att
kunna erhålla lagfart, och för tre af dessa ha anlitats de för
landsarkivet bestämda böckerna. Hvad gäller nu hela denna
fråga? Jo, den gäller, mina herrar, sex kappland jord. Lägges
kostnaden för arkivforskningen på inkomsten af sex kappland
jord, undrar jag just, om denna jordbit i själfva verket kunnat
bära flera dyrbara arkivforskningar i Uppsala, ty jag är för¬
vissad om att utredningsmannen måste resa dit för att få saken
klar. Mer än hälften af all jord i Stora Tuna är icke lagfaren.
Vid köp skall den lagfaras, och då får man nog i den försam¬
lingen göra denna procedur ganska ofta. Nu förstå herrarne
väl, hvarför dessa församligar, som vilja skydda sina fattiga och
små medlemmars rätt, i detta fall hellre åtaga sig att bygga
arkiv och låta kostnaden falla på kommunerna än att den skall
fälla på de små jordinnehafvarne, hvilka i så fall skulle behöfva
Onsdagen den 17 April, e. m.
9 N:o 39.
ytterligare belasta ett redan förut dyrbart arfskifte med dessa <>m arkiv-
undersökningar. ‘ÄT
Detta är bara ett enstaka fall, hör jag den ärade utskotts- naniie till
ordföranden säga. Nej, jag är i det lyckliga läget att kunna landsarkiven.
påvisa ännu ett dylikt fall, som inträffade i samma socken för (Forts.)
några dagar sedan. Det var en kvinna, som dog den 13 februari,
och här hafva vi nu samma ställning, och samma långt gående
utredning kräfves. För dem, som önska se släktledningen i fråga,
står den här till tjänst. Jag skulle kunna taga ännu ett tredje
liknande exempel, men vill gå förbi det och i stället relatera
ett fjärde fall från samma trakt. Det handlar om en fattig
torpare, hvars lilla torp i början af 1700-talet blifvit skattlagdt.
Ett bruk i närheten hade sedan urminnes tid betalat torparens
skatt, hvilket han afbetalat genom sitt arbete. Han hade endast
häfden att stödja sig på, att torpet verkligen var skattlagdt, och
att han var ägare tdl detsamma. Torparen har sålunda inga
laga åtkomsthandlingar. Bruket säger: torpet är vårt. Men nu
kan torparen utan större kostnader få ett utdrag ur kyrkböckerna,
medelst hvilket han kan styrka, att han är rätt arfvinge i rätt
nedstigande led från den man, som i början af 1700-talet fick
torpet skattlagdt. En släktforskning i Uppsala blefve alltför
dyrbar för en fattig torpare. Detta är ju verkligt faktiska skäl,
som visa att ett praktiskt-ekonomiskt intresse finns för dessa
församlingar att få behålla sina kyrkoarkiv. Och jag är öfver-
tygad om att den siste ärade talaren, sedan han fått sådana
fakta, är vänlig nog och står vid sitt ord, att saken nu ställer
sig på annat sätt.
Det är sålunda, för att nu rekapitulera hvad jag sagt, icke
ett statsintresse, som står emot ett lokalintresse, utan det är
arkivintresse mot ett praktiskt-ekonomiskt intresse i församlin¬
garna. Dessa båda motsatser skola vi hafva i sikte, när det
gäller att besluta om huruvida församlingarna skola få behålla
sina arkiv under af Kungl. Maj:t bestämda villkor eller icke.
Den ärade talaren på stockholmsbänken, som först uppträdde,
började med att tala om klockupproret, om de upproriska dalkar-
larne. När jag gick hit till detta aftonplenum, mötte jag en
dalaman, klädd i den välbekanta daldräkten. Det var icke han,
hvars ansikte vi hvarje dag hafva tillfälle att skåda här i kam¬
maren. Jag nämnde för honom, som var kyrko- och skolråds-
ledamot, hvad som nu skulle förekomma i kammaren. Han
sade då: »Det hafva vi satt oss i sinnet på, att vi skola säga
som spartanerna: Kom och tag dem». Jag vill erinra den ärade
talaren om att det icke lyckades bra ens för Jösse Eriksson
att kufva dalamännen: det gick knappast för den kraftmannen
Gustaf Vasa att taga klockorna. För den älskvärda personlighet
på stockholmsbänken, som i dag för arkivens talan, går det
N:o 39. 10
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- alldeles säkert icke att beröfva dalamännen deras intresse för
öfSäm-8 sina arkiv-
nande till Han säde emellertid, att det i denna fråga uppstått en kon*
landsarkiven, fiikt mellan hans bjärta och hans förstånd. Jag är glad öfver,
(Forts.) att det var hjärtat, som stod som min bundsförvant i den här
saken, och jag tillåter mig vädja än en gång till hans varma
hjärta och till den sympati, han sade sig hysa för dalamännen,
hvilka det här särskilt gäller. På många ställen ute i landet,
ej blott i Dalarne, har nämligen en hembygdsforskning börjat,
och jag har haft den glädjen att få hjälpa många allmogemän
och arbetare med att taga reda på deras förfäders släktled.
Också detta är ett uttryck för ett vaknande fosterlandssinne, ty
sinnet för familjen och hembygden är en af lifsrötterna för
fosterlandskärleken. Jag beklagar, om det skulle vara nödvändigt
att öfverallt omöjliggöra just en sådan släktforskning, som nu
börjat taga fart ute i bygderna, och som folk intresserar sig så
mycket för, och jag kan ej annat än beklaga, att den redan på
de flesta håll blifvit omöjliggjord. Det finnes folk, som hafva
sin kärlek till och sin fasta samkänsla med förfäderna att tacka
för mycket af sin sammanhållning genom tiderna, och det är
åtminstone för den ärade talaren på stockholmsbänken säkert
icke obekant, hvad detta betyder. Länkarna i lifvets kedja skola
hålla tillsammans, och har man eu stark och lefvande känsla
af sambandet med forntiden, så har man också en starkare känsla
af ansvaret inför framtiden.
Därför hemställer jag, liksom en föregående talare, om icke
verkliga skäl. skäl som tala både till hjärtat och förståndet,
finnas för att gifva motionären det erkännande, som han på
grund af denna sin motion synes vara värd. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Ham¬
marskjöld: Herr talman, mina herrar! Jag skall endast be
att få lämna en liten upplysning. Här har af ett par talare,
särskildt af den siste, antydts, att man icke begriper, hur det
kommer sig, att Kungl. Maj:t i vissa fall har medgifvit, att
Dala-socknarna skulle få ha sina arkiv kvar till en tid, och i
andra fall har afslagit framställning därom, och den siste ärade
talaren påminde oss om den gamla roliga historien om konsistorie-
vaktmästaren, som sade: »Än gör vi si och än så.» Nej, Kungl.
Maj:t gör icke än si och än så i den här frågan. Jag kan be¬
stämdt garantera för att så icke har skett under min tid, och
jag är lika öfvertygad, att så ej heller skett under mina före¬
trädare, utan Kungl. Maj:t har handlat efter alldeles bestämda
principer. Några församlingar, såsom Sollerö, Järna och Flöda,
ha sagt: Vi behöfva ha våra arkiv kvar åtminstone ännu en
följd af år på den grund, såsom Sollerö sade, att här pågå en
Onsdagen don 17 April, e. m.
11 N:o 3!*
mängd skiften, som äro alldeles omöjliga att utreda, om vi icke
få ha våra böcker kvar, och, såsom Jama sade, på den grund,
att här finnas så kallade myrslogar, som ligga på andras marker,
och om vi icke få ha våra böcker kvar, kunna vi icke reda ut
dessa förhållanden. När sådana skäl ha anförts, har riksarkivarien
i hvarje särskilt fall tillstyrkt att vederbörande församling skulle
fä ha sina böcker kvar ända till år 1921, då man antog, att de
icke längre skulle behöfvas. Men det har ock förekommit många
fåll — alla de som blifvit afslagna — där församlingarna kommit
in och sagt: Vi tycka det är så ledsamt att lämna från oss
alla de här böckerna, vi äro vana att ha dem tillgängliga, vi
tycka om att göra släktforskningar, vi ha bra lokaler själfva,
vi vilja behålla dem. Ja, det kan ju i deras ögon vara till¬
räckliga skäl, men gentemot Riksdagens beslut och Kungl.
Maj:ts på Riksdagens önskan stadgade bestämmelse, att alla
kyrkoarkiver skola sammanföras till särskilda landsarkiv, kunna
ju icke dylika skäl få anses äga vitsord. Det är detta jag velat
anföra för att göra det fullkomligt klart, att det alls icke rådt
någon planlöshet i fråga om bestämmandet, huruvida socknarne
skulle få behålla sina kyrkoarkiv eller icke, utan att det är all¬
deles klara och bestämda skäl som varit afgörande.
Den siste talaren, som alltid talar till hjärtat, men icke
alltid till förståndet, men som jag mycket gärna hör, just därför
att han talar så varmt till hjärtat, yttrade åtskilliga saker, som
jag knappast tror att han skulle vilja stå för, när han fått läsa
igenom dem. Han nämnde särskilda att här stod blott ett
arkivintresse emot ett praktiskt-ekonomiskt intresse i försam¬
lingarna. Ja, det är ett arkivintresse, men hvarpå grundar sig
detta arkivintresse? På Konungens och Riksdagens beslut att
det skall finnas landsarkiv. Om man nu kan göra undantag,
där sådant visar sig verkligen vara af nöden, är det därför skäl
att göra undantag, där det icke är af nöden? Skola vi ha
landsarkiv, skola vi väl ändå föra samman dit våra arkivalier
och icke låta det bero på en slump eller en önskan hos för¬
samlingarna, huruvida de skola finnas i landsarkiven eller hemma
i församlingarna. Jag tviflar icke på att det särskild t i Dalarne
har nedlagts mycken omsorg och stora kostnader för att åstad¬
komma verkligen betryggande arkivlokaler, och detta vittnar
ofantligt godt om den landsändans intresse och gör det ock
möjligt att, när sådant verkligen är behöflig!, gå församlingarnas
önskningar till mötes, men om vi skulle se oss om ute i landet
i öfrig!, hvar och en i sin landsända, om vi skulle gå in i
kyrkorna och taga reda på hur det ser ut med arkivalierna,
tror jag, att vi tämligen enstämmigt skulle komma till det
resultatet, att det icke är väl ställdt. I några få fall är det
bra, i många fall hjälpligt och i kanske än flera eller åtminstone
lika många fall rent af uselt. Det är verkligen alldeles nöd-
()m arkiv¬
handlingars
tifverläm-
nande till
landsarkiven
(Fort 8.)
N:o 39. 12
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- vändigt, om vi vilja för framtiden bevara våra äldre kyrko-
öfverläm-8 ar^va^ier’ att vi icke hålla för strängt på bygdeintresset, utan
nande till yi tänka äfven på landsintresset. Det är dock ett lands-
landtarkiven. intresse, att man kan sammanföra, på betryggande sätt förvara
(Forts.) och för forskare tillhandahålla sådana gamla handlingar. Det
var endast denna upplysning jag ville lämna, och jag har icke
något mer att yttra.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!
Då jag bär instämt i den här förevarande motionen, må det
tillåtas mig att säga några ord. Jag vill allra först erinra om,
att jag icke tillhör en församling, som i detta afseende varit
gensträfvig, utan vi ha mycket snällt och fogligt skickat in de
begärda handlingarna. Men jag känner förhållandena icke allenast
uti den församling jag tillhör, utan också i omkringliggande för¬
samlingar, och jag har funnit, att motionären haft ganska stora
skäl för sitt förslag, att Riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj:t
med begäran om ändringar i bestämmelserna om arkivhandlingar.
Jag begärde ordet, då herr Johansson i Jönköping talade om
att det icke fanns några reella skäl, hvarför man skulle gå
motionärens önskningar till mötes. Nu har emellertid herr
Pehrsson lramhållit, åtminstone efter hvad jag tyckte, ganska
starka skäl för motionen. Jag vill gorå ett litet påpekande i
anledning af hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet nyss talade om, att, där verkliga skäl af Dala¬
församlingarna anförts, där har Kungl. Maj:t också tillmötesgått
deras önskningar. Det är ju, som herrarne se af detta betän¬
kande, bland andra en församling, Gagnef, som har ingått till
Kungl. Maj:t, men fått afslag. Nu kan väl detta bero på att
församlingen, eller kyrkoherden, som ingick till Kungl. Maj:t
med denna begäran, icke fullständigt framhållit alla de skäl,
på hvilka församlingen grundade sin ansökan. Men, mina herrar,
jag kan vädja till herrar Ollas Ericsson och Daniel Persson, om
icke de kunna intyga, att just uti Gagnef med Mockfjärds kapellag
råda sådana säregna förhållanden, som förefinnas i Flöda, just
precis sådana förhållanden, på grund af hvilka Kungl. Maj:t
beviljat Sollerö, Järna och Flöda rätt att behålla sina arkiv.
Det är nämligen så, att där i ganska stor utsträckning pågå
dylika hemmansklyfningar och sämjodelningar. Jag vill bara
nämna, att när vi voro där uppe i höstas på en förrättning,
var det med ganska stor svårighet man kunde komma till rätta,
så att man måste slå tillsammans flera gårdar och de fingo
förena sig om den ersättning, som skulle tillerkännas dem med
anledning af det uppdrag vi hade att fullgöra i dessa trakter.
Herr Warburg talade om klockupproret i Dalarne och gjorde
jämförelser därmed. Men jag vill erinra om, att det icke är
möjligt att kunna göra några träffande jämförelser mellan den
Onsdagen den 17 April, e. m.
18 N:o :1H.
saken och den nu ifrågavarande. Då var det ett verkligt stort Om arkiv-
statsekonomi^ skäl, som förestafvade en sådan åtgärd, här
däremot föreligger icke alls något sådant ekonomiskt skäl. Jag nancie till
undrar icke på att professorer och vetenskapliga forskare mot- landsarkiven
sätta sig motionen, ty de vilja naturligtvis för sina forskningars (Forts.)
skull ha allt på ett ställe, hvilket ju betydligt underlättar deras
arbete, men man får icke förbise, att mycket starka lokalintressen
äro sammanknutna med frågan.
Vidare skulle jag också vilja erinra om att till öfriga reella
skäl för motionen kan man väl också lägga det, att det icke
kan vara lämpligt att, då församlingarna väl sörja för sina
arkivskatter, beröfva dem deras rättmätiga egendom. Ty säga
hvad man vill är det väl ändå församlingarna, som ha köpt
böckerna och som själfva afiönat de tjänstemän, som ha skrifvit
i desamma. När man så kommer och säger: Ni få vara snälla
och lämna ifrån er dessa böcker, då är det väl icke underligt
eller borde åtminstone icke förefalla underligt att församlingar,
som väl sörja för sina gamla böcker, svara: Nej, låt oss få be¬
hålla dem. Inspektera våra arkiv på det allra strängaste sätt,
men låt oss behålla dem så länge! — Jag tycker, att man icke
borde motsätta sig en sådan begäran.
I slutet af motiveringen anvisar utskottet en utväg för de
församlingar, som vilja behålla sina gamla böcker. Gör som de
ha börjat göra i Älfdalen, tag afskrifter! Det rådet tycker jag
ändå är ganska hårdt. Jag har nyss erinrat om hur dessa
böcker tillkommit. Då man nu kommer och vill taga dem från
dessa församlingar, säger man: Ja, äro ni så intresserade af
innehållet i dessa böcker, så tag då afskrifter. Jag vill då
erinra om, att det icke är alla församlingar i Dalarne, som äro
så väl situerade som Älfdalen. Den församlingen tar blott ett
grepp, en enda nypa i sin skogsmedelsfond och sätter några
personer till att skrifva af dessa böcker, men så tror jag icke
de kunna gorå på många ställen. Jag tror det hade varit bättre
att man sagt: Är det ett så stort statsintresse, så må då staten
draga försorg om att det tages afskrifter af dessa böcker. Men
man bör icke säga till böckernas rättmätiga innehafvare: Vill
ni behålla dem, så tag afskrifter.
Nu säger man: Riksdagen har ju gått med på detta. Riks¬
dagen och Kungl. Maj:t ha beslutat så och så. Men vi ha ändå
i denna författning en passus, som tillåter församlingarna att
under vissa förhållanden behålla dem, och jag tycker, att många
skäl ha förebragts för att så borde ske. Därför anser jag åt¬
minstone, att de församlingar, som väl sörja för sina gamla
böcker, böra få ha dem kvar. Men de många andra, som icke
ha några arkiv och som icke kunna skaffa sig lokaler för att
bevara dessa handlingar för framtiden, låt dessa skicka in dem
till landsarkiven. Men öfva icke sådant tryck och sådant tvång
X:o 39. 14
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven
(Forts.)
Onsdagen den 17 April, e. m.
på församlingar, för hvilka det är ett stort intresse att få be¬
hålla sina böcker!
Herr talman, på dessa grunder skall jag be att få yrka
. afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Pe rsson i Tallberg: Herr talman! Det är väl icke
så godt för oss, som nu deltaga i detta lilla dalauppror, att
kunna vänta någon synnerlig framgång, då tillfälliga utskottet
n:o 1 och Kungl. Maj:t äro ett i detta afseende. Men jag vill
utbedja mig den bevågenhet hos Kungl. Maj:ts representant i
detta fall, att han låter mig behålla både förstånd och hjärta,
äfven när jag söker gifva skäl för att vi gärna skulle vilja hafva
våra arkivhandlingar kvar. Nu sade herr Johansson i Jönköping,
att Kungl. Maj:t begått det missgreppet att afslå Leksands och
Gagnefs ansökningar. Ja, det är ju därför som vi representanter
för Leksand och Gagnef bråka. Jag vill således till fullo in¬
stämma med herr Johansson i det afseendet, men om han, såsom
varande utskottets ordförande, tror, att han kan blifva någon
Gustaf Vasa, därför att' han kan kväsa dalkarlarnas uppror, då
misstager han sig fullkomligt. Det lärer han väl ändå aldrig
blifva.
För öfrigt vill jag säga, med anledning af hvad professor
Warburg yttrade, att det lärer väl aldrig vara herr Warburgs
mening att vilja sända våra arkiv till Ltibeck. När klockupp¬
roret utbröt, gällde det nämligen något helt annat än nu, och
svenska staten står väl nu icke i samma förhållande som då.
Det har med synnerlig styrka framhållits, att det vore ett
statsintresse att dessa arkiv flyttades till landsarkiven, och man
har äfven med styrka framhållit, att Riksdagen beslutat inrät¬
tandet af dessa landsarkiv. Ja, man vet ju, att framställningar
därom utgingo från riksarkivarien och att Riksdagen gick med
därpå. Det är nu icke vår mening att upphäfva Riksdagens
beslut härom, ty då Riksdagen första gången 1897 och sedan
undan för undan beslutat inrättande af landsarkiv, så var anled¬
ningen därtill, att Riksdagen vilie skydda arkivalierna hos de
församlingar, som antingen icke hade råd eller icke förstodo sig
på att själfva skydda sina handlingar. Men det var, såvidt jag
kan förstå, icke Riksdagens mening, att man med våld skulle
taga handlingar från de församlingar, som ägna sin uppmärk¬
samhet åt dem, hvilket jag vågar påstå att Leksands församling
gjort. Yi hafva byggt ett mycket stort och rymligt arkiv, det
kan jag försäkra utskottets ärade ordförande; ett arkiv, som är
så stort och både brand- och dyrkfritt och så säkert, att jag är
öfvertygad om att hela tillfälliga utskottet n:o 1 skulle ha godt
utrymme och befinna sig i säkert förvar där. Men vi hafva icke
gjort detta för ro skull, det ber jag att få särskildt betona.
Herr Pehrsson i Österby har framhållit många praktiska skäl,
15 N:o 39.
Onsdagen den 17 April, e. m.
och jag saknar icke heller erfarenhet om hvad som kräfves för
att skaffa åtkomsthandlingar å de gamla fastighetsfång som finnas
i Dalarne. I det afseendet vågar jag påstå, att jag har mycket
större erfarenhet ån till och med utskottets ärade ordförande.
Man har sagt — det var nämligen herr Warburg som
yttrade detta — att det skulle blifva billigare för oss att taga
afskrifter än att bygga arkiv. Det förvånar mig dock verkligen,
att en forskare åt sådan rang som herr Warburg kan säga detta,
ty därvidlag sätter han i alla fall alla de handlingar, som äro
under 100 år gamla, i sticket, om vi nämligen icke bygga arkiv.
Vi måste väl ändå hafva säkra arkiv för dem, äfven om de en
gång efter hundra år skola sändas till landsarkivet. Vi äro ju
anförtrodda att hafva handlingar, som äro 100 årgamlaochdärunder,
och det är tydligt, att vi, som hafva behof af och älska dessa hand¬
lingar, i alla fall måste bygga. Då tycker jag det är hårdt, att
vi skola blifva beröfvade dessa handlingar, och jag undrar, hvad
herr Warburg skulle säga, om han finge erfara samma art af
Kungl. Maj:ts nåd som vi, så att Kungl. Maj:t en vacker dag
lade vantarna på t. ex. Nobelstiftelsens bibliotek och fraktade
bort det 20 å 30 mil. Jag tror, att han skulle börja att mullra
på samma sätt, som vi nu göra. Vi vilja icke upphäfva Riks¬
dagens beslut, men vi vilja hålla Riksdagens beslut i helgd, så
att man icke må gå utöfver hvad Riksdagen verkligen afsåg.
Det kan finnas så många olika intressen, som kunna göra sig
gällande, så att man måste vara på sin vakt äfven mot Kungl.
Maj:ts åtgärder.
'Men utom de praktiska skäl och det praktiska behof, som
vi hafva att behålla våra handlingar och arkiv, så hafva vi något,
som jag anser att herrarne äfven borde taga i betraktande,
nämligen det rent etiska skälet. Vi hafva en sådan vördnad för
dessa handlingar och för våra hänsofne förfäder, att vi betrakta
dessa handlingar såsom reliker. Därför är det också, som vi
haft en särskild anledning till det lilla uppror, som vi nu gjort.
Och då vi äro fika angelägna som någon annan, att dessa hand¬
lingar skola förvaras på ett säkert och tillfredsställande sätt,
tycker jag, att Andra Kammaren borde gå med på motionen.
Den afser icke att upphäfva alltsammans utan att gifva Kungl.
Maj:t en anvisning, att han handterar församlingarna i allmänhet
i någon mån nådigare än han gjort med den församling, jag har
äran att närmast representera.
Det är därför, herr talman, jag icke kan annat än anhålla
om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Jansson i Krakerud instämde häruti.
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
Herr Hjärne: Herr talman! Jag skall icke inlåta mig närmare
i denna strid mellan de olika landskapen, den påminner nästan
tf JO 39. 16
Onsdagen den 17 April, e. ni.
Om arkiv- om den tid, då dalkarlarne under Dackefejden voro ute och puck-
öfverläm-S smålänningarna. Jag vill här endast framhålla ett par syn-
nande till punkter, som ligga mig närmare såsom historiker.
landsarkiven. Först och främst vill jag då säga, att jag finner mycket
(Forts.) behjärtansvärdt i hvad motionärerna föreslagit. Och oafsedt de
praktiska skäl, som förmått dem att framlägga detta förslag, kan
jag icke annat än dela just den känslostämning, som den före¬
gående ärade talaren gaf uttryck åt, att dalkarlarnas intresse för
bevarande i hembygden af deras gamla handlingar vittnar om
deras vördnad för sina hänsofne förfäder, såsom han uttryckte
sig. Såsom historiker förstår jag att uppskatta denna känsla, och
jag tror också, att just denna känsla innebär en ganska god
garanti för att dessa gamla dyrbara handlingar, som dalkarlarna
hafva i sin ägo, komma att fortfarande bevaras till vetenskapligt
gagn. Jag skulle således för min del icke vara rädd för att till¬
styrka motionärens förslag, då jag är alldeles öfvertygad om att
dalkarlarna hafva sådana förhållanden hemma hos sig, att hand¬
lingarna icke komma att där förfaras, och att de äfven blifva
någorlunda tillgängliga för historiska forskningar. Men jag är
endast rädd för att, om vi nu skulle tillmötesgå dalkarlarnas
önskningar, det till och med från själfva Småland och möjligen
äfven andra bygder skulle komma att framställas liknande yrkan¬
den. Jag tror, att äfven där vördar man sina förfäder och vill
bevara de handlingar, som bära vittne om deras lefnad och hvad
de lidit och kämpat, men det kan mycket väl hända, att för¬
hållandena i andra trakter icke äro sä gynnsamma för hand¬
lingarnas bevarande i yttre afseende, att det vore skäl att ftpp-
muntra dylika framställningar från andra orter. Då skulle det
måhända väcka ond blod och såra andra bygders känslor, om
man utan vidare ginge in på dalkarlarnas önskningar.
Såsom historiker önskar jag intet annat, än att handlingarna
må så säkert som möjligt förvaras och dessutom att de äro så
pass tillgängliga för den historiska forskningen, att denna kan
begagna sig däraf utan alltför mycken tidspillan. Nu hafva vi
under de senare åren beslutat uppförande af landsarkiv just för
dessa ändamål. Denna centralisering af handlingar har utan
tvifvel sitt stora värde för forskningars anställande, men den
har i detta afseende liksom i många andra sina olägenheter, ty
därigenom att från många olika bygder handlingar på detta sätt
sammanföras, blifva ju handlingarna mindre tillgängliga för de
särskilda bygdernas befolkning. Äfven blir det måhända genom
omflyttningarna till de andra arkiven något svårare med hänsyn
till forskningars anställande att finna sig till lätta i de på detta
sätt ofta ganska hastigt sammanförda arkiven.
Nu tillåta tyvärr icke våra ekonomiska omständigheter att
vi bygga många landsarkiv. Därigenom uppstå icke endast kost¬
nader för själfva byggnaderna, utan den tjänstemannakår, som
Onsdagen den 17 April, e. m.
17 N o a».
tiar skulle behöfva anställas, vållar ytterligare utgifter för stats¬
verket, som icke gärna böra ifrågakomma. Däremot skulle man
kunna tänka sig en medelväg, nämligen att i sådana bygder, där
man hyser ett lifligare intresse för de gamla arkivhandlingarna,
vissa socknars arkivalier sammanfördes på ett och samma ställe.
Nu har jag under den förda diskussionen hört, att man i
Leksand har en säker och lämplig arkivlokal. Därom kan jag
visserligen icke döma, men antag att så är förhållandet, skulle
det då icke vara lämpligt, att man där i Leksand samlade Dala¬
socknarnas olika arkiv? Man behöfde där icke anställa någon
särskild arkivarie med en del amanuenser o. s. v. Meningen vore
icke, att det skulle finnas bestämda arkivtider, utan endast att
det där skulle finnas en förvaringslokal, som skulle stå under
kyrkoherdens eller någon annan i orten betrodd persons vård.
På detta sätt skulle äfven för framtiden handlingarna blifva
lättare tillgängliga. Äfven kan man tänka sig, att man därigenom
bättre skulle bevara dem för framtiden, ty äro de spridda i de
särskilda kyrkoarkiven, kunna hvarjehanda olyckliga omständig¬
heter inträffa.
Om dalkarlarna hade begärt något sådant som rättighet att
få t. ex. i Leksand eller någon annan ort upprätta en särskild
arkivdepå för sina egna bygder och åtagit sig ett visst ansvar
och en viss vård om denna depå, då skulle jag icke hafva tvekat
att tillstyrka en sådan anhållan, ty då hade man kunnat svara
andra bygder på liknande ansökningar: gäck ni och gör samma¬
ledes som dalkarlarna. Vilja de då upprätta dylika smärre arkiv¬
depåer eller bygdearkiv, kan jag icke finna något att däremot
invända, men, såsom frågan nu föreligger, kan jag icke tillstyrka
motionen. Jag anser mig således nödsakad att instämma i ut¬
skottets yrkande om afslag å densamma.
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Att jag uppträder
i denna fråga, har sin grund i ungefär samma känsla, som flera
föregående talare haft. Jag förstår mycket väl den känsla af
pietet för hembygdens minnen, som besjälat en del af dem, som
uppträdt till förmån för motionen, men tyvärr är jag för min
del född i en bygd, där man hos allmogen i allmänhet icke kan
peka på samma lefvande känsla af pietetsfullhet för de gamla
arkivaiierna. Det förhåller sig nog på ett helt annat sätt i
fråga om dessa sockenarkiv på andra håll än hvad som under
debatten framhållits beträffande vissa socknar i Dalarne. Så är
åtminstone förhållandet med de sockenarkiv, jag känner till. Jag
har nämligen någon ringa erfarenhet från vissa delar inom Lunds
landsarkivs område.
Det första trängande behofvet i fråga om de arkivalier,
som uttagits från kyrkoarkiven och flyttats till landsarkivet, har
ofta varit konservering. Detta förstår man lätt, om man betänker,
Andra Kammarens Prof. 1007. N:o 39. 2
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
lV:o 39. 18
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven
(Forts.)
huru en del kommuner hafva behandlat sina arkivalier. Jag
känner till kommuner, som haft sina gamla kyrkoböcker liggande
uppe på kyrkvindarne, där de enligt uppgift varit placerade i
. århundraden, till dess man nu plötsligen måst draga fram dem.
De ha då varit angripna af fukt och dylikt, så att när de kommit
till landsarkivet, har den första omsorgen blifvit den att konser¬
vera dem och såvidt möjligt återställa dem i- godt skick. Det
är ganska vanligt, att i en hel del kyrkor arkivalierna förvaras
i till exempel ett muradt hvalf under golfvet i sakristian; man
lägger där de äldsta arkivalierna underst, ty dem använder man
mindre ofta, och så få de ligga där och bli angripna af fukten.
På andra håll har man murade rum i väggen och dylikt, där
arkivalierna förvaras. Visserligen skyddas de då i någon mån
för eldfara, men ingalunda för fukt. Landsarkivens uppgift är
just att bland annat konservera arkivalierna. Jag undrar, om
det icke är så med arkivalierna uppe i Dalarne, att äfven de
behöfva tillsyn och måste återställas. Jag fruktar, att äfven
om man murar brandfria hvalf och rum, kan man i alla fall
icke bereda arkivalierna tillräckligt skydd mot förgängelsen.
Jag vill äfven med några ord bemöta hvad herr Pehrsson
i Österby här yttrade; det synes mig nämligen uppenbart, att
vissa hans påståenden äro alldeles ohållbara. Han sade bland
annat, att praktiskt-ekonomiska intressen vore förbundna med
att ha många bygdearkiv. Låtom oss tänka efter, huru det
tillgår, när en person till exempel vill utforska en släkttafla,
som går långt tillbaka i tiden. Det kan ju visserligen hända,
— det känner jag icke — att i Dalarne en släkt generation
efter generation bott kvar på samma plats och icke flyttat, men
å andra sidan finnes det bygder, där dylik flyttning i stor ut¬
sträckning ägt rum såväl från den ena socknen till den andra
som från den ena provinsen till den andra. Om man då vill
utforska släktregistret för en sådan släkt, måste man alltså söka
den ena generationen i en socken och den andra generationen
i en annan, och följden blir, att man måste flacka halfva riket
rundt för att få reda på allt hvad man behöfver för att få
släkttaflan fullständig. Har man däremot de olika handlingarna
samlade i landsarkiven, har man endast att slå upp böckerna,
som innehålla de sökta uppgifterna för de olika orterna i fråga,
och kan sålunda lätt skaffa sig de upplysningar man vill ha.
I Lund går det mycket lätt att få uppgifter beträffande en släkt¬
tafla eller dylikt; för en ringa kostnad åtager sig någon af de
studerande, som där bedrifva genealogiska forskningar, att i
sådana fall stå till tjänst. De uppehålla sig mycket i landsarkivet
och kunna där lätt insamla dylika uppgifter. Allmänheten kan
ju därjämte påräkna landsarkivariens biträde.
Jag tror således, att det är ett praktisk-ekonomiskt intresse
att ha arkivalierna samlade, då forskningen därigenom underlättas,
Onsdagen den 17 April, e. m.
19 N:o 39.
och det är enligt min mening både praktiskt och billigt att
ordna saken på det sättet.
Jag skall icke längre fortsätta här. Jag vill endast ha
såsom min mening uttalat, att beträffande de stora delar af vårt
land, där man icke såsom i Dalarne tagit vara på sina minnen
och de skatter, som ligga i arkiven, är det ett alldeles bestämdt
behof, att man strängt håller på statens rätt och icke låter
arkivalieskatterna förgås. Efter det anförande, som herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här nyss hade,
är jag öfvertygad om att, därest ifrån Leksands och Gagnefs
socknar verkligen framförts sådana reella skäl, som att man till
exempel behöfde arkivalierna för uppgörande af skifte eller ut¬
redning af arfsangelägenheter, hade naturligtvis dessa socknar
fått behålla sina arkiv. I detta hänseende bör ju Kungl. Maj:t
icke vara sträng, utan finnes det garantier för att arkivalierna
få en god vård, om de få stanna kvar på sin plats, och om ett
verkligt behof däraf förefinnes, bör naturligtvis ingen förflyttning
äga rum, så länge detta behof föreligger. Men hvad landet i
det stora hela beträffar, tror jag alldeles bestämdt, att en massa
af våra kyrkoarkivalier lämnas till förgängelsen, om man på
något sätt rubbar det beslut, som Riksdagen en gång fattat i
denna fråga. Det finnes möjlighet äfven med nu gällande stad-
ganden att tillgodose alla berättigade önskningar från kommu¬
nernas sida; att göra ytterligare medgifvanden synes mig vara
att skatta alltför mycket åt den lokalpatriotism, som burit fram
den föreliggande motionen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina
herrar! Jag får säga, att i första ögonblicket, då jag läste detta
betänkande, blef jag ganska vänligt stämd mot den hemställan,
som utskottet här gjort, men sedan, ju mera jag läste i betänkandet,
kom jag alltmera till den öfvertygelsen, att utskottet icke riktigt
tänkt sig in i saken.
Här har en hel del talare uppträdt till utskottets försvar,
men jag kan icke finna, att hvad de anfört är fullt konsekvent.
Här har talats om till exempel, att vi borde vara rädda om
arkivhandlingarna på de olika orterna, emedan de på många
ställen icke blifva på ordentligt sätt förvarade. Ja, det är också
min mening. Jag var med om Riksdagens beslut att bevilja
anslag för inrättande af landsarkiven, just därför att arkivhand¬
lingarna måtte blifva ordentligt och säkert förvarade och emedan
jag vet, att på många och kanske de allra flesta platser i vårt
land församlingarna icke äro så angelägna om att taga vara på
sina arkivhandlingar. Enligt motionärens förslag skulle emeller¬
tid icke på något sätt rubbning ske i den anordning, som före-
skrifves i den förordning, som i detta afseende gäller, nämligen
Om arkiv¬
handlingars
öfverlem¬
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
N:o 39. 20
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
att alla de församlingar, som icke själfva vilja ordentligt förvara
sina handlingar, skola skicka in dessa till landsarkivet. Men
där man verkligen har en sådan pietet för de gamla handlingarna
. och ett sådant intresse för sin hemsocken och det hem, som
man kämpar för, att man, såsom här ifrågasatts, vill underkasta
sig kostnaden att bygga ett särskildt arkiv och hålla handlingarna
i ordning och gifva dem vederbörlig tillsyn, där bör icke hinder
möta för församlingarna att få behålla sina arkiv.
Enligt det föreliggande förslaget skulle församlingarna själfva
bekosta goda förvaringsrum åt sina handlingar och i öfrigt lämna
desamma tidsenlig vård samt hålla dem för allmänheten till¬
gängliga. De församlingar, som verkligen vilja underkasta sig
allt detta, må väl vara berättigade att behålla sina arkiv. Det
måste ju kännas hårdt för en församling att nödgas lämna ifrån
sig sina handlingar, när den vill göra så mycket för deras
vård. Här är icke meningen att på något sätt förhindra, att
sådana handlingar, som icke på detta sätt förvaras, skola gå in
till landsarkivet. Jag tror för öfrigt, att det för historieforsk¬
ningen skulle vara af ganska stort intresse att få ett dylikt
stadgande till stånd. I skolen betänka, mina herrar, att det i
alla fall kan inträffa, att många handlingar kunna blifva förstörda
just därigenom, att ett dylikt stadgande icke finnes. Jag känner
till ett sådant fall från min hemsocken. Där inträffade för många
år sedan, att hela arkivet vid en eldsvåda brann upp. Det hade
naturligtvis icke funnits något intresse för de gamla handlingarnes
förvarande, så att något ordentligt arkiv fanns icke där. Numera
har emellertid allmänheten blifvit mera upplyst, och man börjar
att få mera känsla för sin hembygd. År det så, att en försam¬
ling är villig att bygga ett ordentligt arkiv, visar ju detta tydligt,
att den vill behålla sina arkivhandlingar och väl förvara dem.
År det så, att en församling hellre vill sända sina handlingar
till landsarkivet, så må det vara församlingens sak att så göra.
Nu få församlingarna i hvarje fall behålla kvar de handlingar,
som äro hundra år gamla och därunder, men om de då icke ha
ett ordentligt arkiv, där dessa handlingar kunna säkert förvaras,
så kan det ju hända, att de i händelse af eldsvåda brinna upp,
och då har historieforskningen beträffande den församlingen
ingenting att stödja sig på. Om däremot ordentliga arkiv byggas
upp, där handlingarna säkert förvaras och få en ordentlig tillsyn
och äro tillgängliga för allmänheten, då blifva handlingarna i
bevar för den framtida historieforskningen.
Jag undrar, om icke sådana skäl som dessa af mig här
anförda tala. Enligt mitt förmenande vore det fullkomligt riktigt
att nu tillmötesgå den önskan, som uttalas i motionen, och för
att icke endast från Dalarne en dylik önskan måtte blifva hörd
utan äfven från de orter, som jag representerar, har jag här tagit
till orda.
21 N:o 39.
Onsdagen don 17 April, o. m.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen och Om arkiv¬
atslag a utskottets hemställan. öfverlem¬
nande till
I detta anförande instämde herrar Bromée i Billsta, Andersson landsarkiven.
i Baggböle, Hazén, Sandquist och Hansson. (Forts.)
Herr Warburg: Herr talman, mina herrar! Jag skall
yttra några ord som svar å åtskilliga anmärkningar, som här
blifvit gjorda emot mitt förra anförande.
Den ärade representanten från Gagnef anmärkte, att det
var märkvärdigt, att Flöda församling fått tillstånd att behålla
sina arkivalier, men icke Gagnef. Det tillkommer ju icke mig
att i detta fall på något sätt taga Kungl. Maj:t i försvar, hvar¬
för så skett. Men jag kommer i detta sammanhang att tänka
på en anekdot, som berättades af en af våra störste lagskipare.
Han hade fällt en dom, som förvånade många, och särskildt ett
fruntimmer sade till honom: »Den gången dömde allt expedi¬
tionssekreteraren bra galet!» Han svarade: »Har prostinnan
läst protokollen?» — »Nej, det har jag icke». — »Men det har
jag». Alltså, den som har läst protokollen i denna fråga finner,
att just de socknar, hvilkas ansökningar blifvit bifallna, ha an¬
fört sådana skäl, att arkivarierna kunnat tillstyrka och Kungl.
Maj:t bifalla ansökningarna. Jag är öfvertygad om att, därest
Gagnefs församling anfört sådana skäl, som exempelvis repre¬
sentanten därifrån i dag här framlagt, så skulle Gagnefs ansökan
också ha blifvit bifallen. Men icke rår väl riksarkivarien eller
Kungl. Maj:t för, om helt andra skäl då anfördes än de, som
här i dag kommit fram. Särskildt ber jag få påpeka, att den,
som tog till orda för Gagnefs intressen i detta fall, förde en
statsrättslig polemik mot Konung och Riksdag, hvilka påstodos
ha med sitt beslut i frågan förbigått kyrkomötet. Jag tror icke
att det är praktiskt att, när det gäller undantag från en kungl.
förordning, man polemiserar på det sättet. Det är ju alldeles
klart, att de olika orterna i någon mån själfva få bära skulden,
om icke alla skäl framläggas. Det kan ju vara möjligt att, om
de orter, hvarom nu är fråga, framställa en ny anhållan och
där verkligen alla skäl läggas fram, utgången skall blifva en
annan. Därmed har man ej rubbat grundprincipen, men det
vore alldeles oriktigt att ändra på denna till förmån för några
särskilda undantagsfall, som förekomma i vissa trakter af Dalarne.
Hvad är det man velat vinna med landsarkiven? Jo, man
har velat få till stånd en säkrare vård af arkivhandlingarna och
göra dem lättare tillgängliga för forskning. De herrar, som
tala för motionärernas åsikt, tro att arkivhandlingarna skulle få
en sådan säkrare vård, om socknarna åtoge sig densamma. Jag
vill emellertid framhålla, att om det blir många socknar, som
vilja behålla sina arkivhandlingar, måste det finnas en ytterst
N:o 39. 22
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- dyrbar inspektion. Det är icke nog med att en församling säger,
a<ifverläm-S att ^en verkligen vill gifva handlingarna en ordentlig vård,
nande till utan man måste också se till' att en sådan vård äfven lämnas
landsarkiven, handlingarna.
(Forts.) Pastor Pehrsson har här kommit med en del yttranden,
som förvånat mig, då de kommit från en person, som själf med
framgång sysselsatt sig med arkivforskning. Han sade, om jag
förstod honom rätt, att man i allt fall vid en forskning med
lätthet skulle kunna få arkivmaterialet samladt i ett arkiv. Men
om det skall ligga spridt i de olika socknarna, så är det litet
svårt att förstå, hur detta skulle kunna utföras. Jag vet visser¬
ligen, att man genom riksarkivarien kan få låna handlingar från
landsarkiven, liksom att äfven handlingar från riksarkivet kunna
lånas ut till landsarkiven, men jag tror däremot icke, att det
blir så lätt att få församlingarnas arkiv utsända till låns till
olika håll. Pastor Pehrssons yttrande talar mycket mera för
min mening, att man i riksarkivet eller landsarkiv bör kunna
studera handlingar, som blifvit lånade från de andra arkiven,
däremot tror jag icke, att våra kyrkoarkiv så lätt kunna befinna
sig på resa fram och tillbaka.
Vidare yttrade pastor Pehrsson åtskilligt om huru ange¬
läget det vore att bifalla motionen, enär vissa domkapitel helst
önskade, att kyrkoarkiven finge stanna kvar inom församlingarna.
Ja, det är sant, att åtskilliga domkapitel uttalat sig i den rikt¬
ningen. Jag vill dock än en gång fästa uppmärksamheten vid
att Uppsala domkapitel, som dock själft tillhör de sex, som anse,
att det bästa vore, om kyrkoarkiven finge stanna kvar på sina
platser, likväl förklarat, att sedan landsarkiven blifvit inrättade,
skulle det uppstå svårigheter om somliga församlingars kyrko¬
böcker skulle förvaras i landsarkiven och somligas i vederbö¬
rande kyrkor, och detta just för släktforskningens skull.
På samma gång som pastor Pehrsson vädjade till hjärtat,
vädjade han också med mycken försiktighet till de praktiskt
ekonomiska intressena hos församlingarna. Jag vill emellertid
framhålla, mina herrar, att så snart ett praktiskt ekonomiskt
intresse är påvisbart, såsom i fråga om arfsangelägenheter —•
och dessa intressen äfven kommit till synes i själfva ansöknings¬
handlingarna — då har arkivarien tillstyrkt och Kungl. Maj:t
bifallit ansökan om att få behålla kyrkoarkiven.
De undantagsfall, där så skett, få likväl icke tilläggas någon
afgörande betydelse. Om man nu gör den ändring, som här är
föreslagen, hvad inträffar då? Jo, hvarenda församling, äfven
om den icke kan påvisa några praktiskt ekonomiska intressen,
som däraf äro beroende, får rätt att behålla sina handlingar.
De behöfva endast anföra, att de tycka, att det är pietetsfullt
och angenämt att få ha kvar dessa gamla papper och att de
äro besjälade af kärlek till desamma. Det är där, som den
Onsdagen don 17 April, e. m.
23 X:o 3!».
störa skillnaden förefinnes. Majoriteten af utskottet liar ansett,
att i de fall, där praktiskt ekonomiska intressen verkligen kunna
påvisas, där höra dylika ansökningar bifallas. Vi ha ju fram¬
hållit, att så har skett i en del fall och säkerligen kunde utan
skada ske i ännu större utsträckning. Vi förutsätta alltså, att
om en församling fått sin ansökan afslagen, densamma kan för¬
nyas och, om giltiga skäl då andragas, bifallas. Men vi kunna
icke gå in på att upphöja laglösheten till lag.
Jag har mycken respekt för den etiska synpunkten, hvilken
herr Daniel Persson talade om, och jag tror, att jag i mitt
första anförande visat mig icke sakna sinne just för det pietets¬
fulla i denna sak, men jag ber herrarna komma ihåg, att det
finnes en pietet mot döda papper och eu pietet mot andan.
Riksarkivarien har i ett yttrande framhållit, att ifrågavarande
böcker innehålla ett betydande statistiskt och kulturhistoriskt
material, som till äfventyra ännu icke är tillgodogjordt, men
som med den moderna vetenskapens metoder dock så småning¬
om kan lämna intressanta resultat. Utan att en centralisering
härvidlag sker, är det emellertid nästan omöjligt att begagna
sig af detta material. I det stora flertalet fall torde man vara
berättigad att säga, att i kyrkoarkiven ligger detta material så
godt som obegagnadt och, hvad landsbygden angår, mycket
svårtillgängligt, för att icke säga otillgängligt, äfven om arkiv-
hvalf eller arkivrum skulle kunna uppföras. Jag vill fråga,
hvilket är nu mest pietetsfullt att låta dessa arkivhandlingar
komma till sin rätt eller låta dem förmultna i ett kyrkoarkiv?
Förgångna tiders minnesmärken ha sitt stora värde, men hvar¬
ken i realitet eller ideellt kan det sägas, att de enskilda sock-
narne ha någon speciell äganderätt till dessa minnen. Minnen
äro något ideellt och de tillhöra landet i dess helhet och icke
den ena eller andra bygden. Hur mycket man än håller på
hembygdsforskning, måste man väl dock medgifva, att dessa
minnen ej enbart tillhöra hembygden, utan att det tillkommer
hela landet att se till, att de blifva så lätt tillgängliga som möj¬
ligt för forskare och skriftställare. Om dessa anteckningar till¬
godogöras för forskningen, skola icke då, mina herrar, just de,
som hysa pietet för dem, vara glada öfver att de på bästa möj¬
liga sätt kommit hela landet till godo, utan att därför de prak¬
tiskt ekonomiska intressena i hembygden skadats?
Jag vidblifver mitt yrkande på bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Då jag underskrifvit föreliggande motion, ber jag att med några
ord få bemöta ett par invändningar, som här gjorts mot den¬
samma. De ha nog blifvit ganska skarpt bemötta redan förut,
men jag ber att ytterligare få understryka hvad som i detta
Om arkiv,
handlingarit
öfver läm¬
nande till
landsarkiven.
(Foits.)
N:o 39. 24
Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven
(Forts.)
afseende sagts. Jag har underskrifvit motionen, därför att jag
vet, att inom den kommun, som jag tillhör, liksom äfven inom
öfriga dalakommuner förefinnes ett verkligt lifsintresse för att
. få behålla de gamla kyrkoarkiven.
En talare frågade här: Huru ha kommunerna skyddat sina
arkiv? Ja. därmed kan det ju vara olika i olika trakter af
Sverige. Det har upplysts om att en del kyrkoarkiv skulle
vara mycket dåligt vårdade. Jag vill då endast säga, att äfven
andra böcker än kyrkoböckerna kunna blifva mycket dåligt
vårdade. Jag har en vän, som för något år sedan gick förbi
en speceributik och då fann en dombok liggande där utanför;
den hade varit använd vid inpackningen af varor, som kommit
från en grosshandelsfirma. Det finnes således äfven andra arkiv¬
handlingar, som blifvit illa skötta. Jag tror dock icke, att det
är så farligt med den saken, och hvad särskilt Dalarne angår,
tror jag, att det där är bra ställdt i detta afseende. Jag gick
för något mera än ett år sedan igenom det arkiv, som vår
kommun har; jag vill nu icke påstå, att jag är någon kännare
på detta område, men jag fick den bestämda känslan, att arkivet
är synnerligen väl bevaradt. Förhållandet var det, att jag skulle
söka reda på ett släktskapsförhållande på 1770-talet för en
grannes räkning, och jag fick då söka familj efter familj, ända
tills jag kom till år 1770. Jag anser således, att ett behof
verkligen förefinnes att ha kyrkoböckerna lätt tillgängliga. Det
är icke så i Dalarne som på de flesta andra håll i Sverige, att
hvar och en har lagfart på sin gård, utan det är endast få,
som ha det, och detta gör, att det för oss i Dalarne är svårt
att undvara kyrkoböckerna.
Hvad har man då gjort för att bevara våra arkiv? Den
kommun, hvarifrån jag är, har för fyra år sedan byggt en all¬
deles ny arkivlokal, som är ungefär lika stor som matsalen här
nere i Riksdagshuset. I denna arkivlokal har inledts central¬
uppvärmning, och lokalen står i förbindelse med kyrkan. Den
har dessutom blifvit inrättad på det mest bekväma sätt, som
tänkas kan, särskilt med hänsyn till forskningsändamål. Där
stå rader af bord och stolar, och på hyllor vid väggarna stå
böckerna uppradade, så att hvem som helst, 1; er rar professorer
och öfriga, som ha lust att sätta sig in i Grangärdes historia,
bekvämt kan göra det. Och värme finns det där, det är varmt
under sommaren och det är varmt under vintern. Lokalen är
icke belägen mer än tio minuters väg från järnvägsstation och
fem minuters väg från gästgifvaregård — följaktligen är det
icke svårt att bo där.
Jag vill säga er, mina herrar, att om nu dessa böcker flyttas
till Uppsala, blir det synnerligen svårt att kunna reda sig. Bern¬
hard Eriksson är visserligen Bernhard Eriksson också i Stock¬
holm, och Ollas Anders Ericsson heter så rundt hela Sverige,
Onsdagen den 17 April, o. rn.
25 N:o 3».
men vi, som flyttat ut från våra bygder, använda våra efter- Om arkiv-
namn, eljest har man däruppe i Dalarne endast förnamnet och handlingars
så lägger man till gårdens namn. Tallberg är ett sådant där Jande till
gårdsnamn, och många andra exempel kunna anföras. Om till landsarkiven.
exempel Ollas Anders Ericsson får en måg —- han har flera (Forts.)
döttrar — som heter Hed Anders, så får denne icke längre be¬
hålla detta namn, utan får heta Ollas Anders. Det är icke så
lätt att undan för undan taga reda på eu släkt, då saken är på
detta sätt invecklad, och jag tror, att äfven den bästa professor,
som skulle göra någon sådan utredning, skulle ha svårt att
komma till rätta. Man måste tala med personer, som känna
till förhållandena och därför kunna ge upplysningar; det går
icke att sitta i Uppsala och leta i kyrkoböckerna, utan man
måste ha annan hjälp.
Jag har velat anföra detta såsom skäl för det yrkande, jag
gör, nämligen på bifall till reservationen.
Herr Risberg: Det har här under debatten sagts, att det
skulle stå i strid mot Riksdagens förut gjorda uttalande i denna
fråga att nu bifalla den af motionärerna gjorda framställningen
och att syftemålet med inrättandet af landsarkiven därigenom
skulle förfelas. Om man sätter sig in i denna fråga och dess
behandling i Riksdagen, så skall man finna, att Riksdagen alls
icke uttalat sig om att församlingarna skulle åläggas någon
ovillkorlig skyldighet att lämna ifrån sig sina arkivalier, och
allra minst har Riksdagen uttalat sig om den kungl. kungörelsen
af år 1902. Senaste gången frågan var före i Riksdagen var
år 1899, då här förelåg en motion i ämnet, afgifven af prosten
Grundell, och hvilken motion äfven refereras i utskottets ut¬
låtande. Då var det dock endast fråga om att man ville ha
trygghet för att de gamla arkivhandlingarna finge nödigt skydd
och nödig vård, och särskildt gällde det då arkivhandlingar af
senare datum än år 1801, och i den af motionen föranledda
riksdagsskrifvelsen föreslogs, att äfven sådana yngre handlingar,
för hvilkas förvarande icke vore tillräckligt sörjdt, också skulle
öfverlämnas till landsarkiven. Förordningen af år 1902 har
emellertid icke alls pålagt församlingarna något tvång att
aflämna dessa handlingar, som tillkommit senare än 1801, utan
dem få församlingarna behålla. Riksdagen har icke uttalat sig
om sådant ovillkorligt åliggande, hvarom nämnda förordning
bestämmer. Hade den det fått göja, är jag förvissad om —
såsom också förhandlingarna i dag gifva vid handen — att den
icke godtagit den formulering, som denna förordning fått och
som går ut på att församlingarna, oafsedt huru de uppfylla
villkoren, att lämplig lokal och god vård skall gifvas kyrko¬
böckerna och att desamma skola vara tillgängliga för forskning,
ändock skola åläggas att lämna från sig dessa arkivalier. Jag
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 39. 3
X:o 39. 26 Onsdagen den 17 April, e. m.
Om arkiv- tror, att omröstningen här i kammaren skall gifva tillkänna,
handlingars a^j. ^en |cke
vara med om att gå denna tvångsväg, utan
nandeldll viU ha fram större frivillighet härvidlag. Riksarkivarien har
landsarkiven, också vid upprepade tillfällen hänvisat på att man här framför
(Forts.) allt bör förlita sig på exemplets makt och icke använda tvång,
och han uttalar den förhoppningen, att församlingarna efter
hand dock skulle skicka in sina äldre arkivhandlingar till lands¬
arkiven.
Jag är öfvertygad om att, därest kammaren nu bifaller,
hvad motionärerna bär begärt, kommer det endast i mycket få
fall att inträffa, att församlingen underkastar sig de kostnader,
som äro nödvändiga, om bemälda handlingar skola bevaras
hemma, utan i de allra bestå fall komma de nog att skickas in
till landsarkivet. Staten har ett berättigadt intresse att ålägga
församlingarna att ägna dessa handlingar nödig vård, och, som
sagdt, i de allra bestå fall torde det resultera i att församlingarna
skicka in handlingarna. Men om någon församling vill behålla
sitt arkiv, så må den också ha rätt därtill, om den blott sörjer
för dess vård och skötsel.
Jag vill för min del ansluta mig till dem, som yrka bifall
till motionen och afslag å utskottets hemställan.
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar! Jag
skall endast, då jag nu hör ropen på proposition, säga ett par
ord för att utreda ett missförstånd. Hvad som nyss vänligt nog
sades mig om mitt hjärtelag från statsrådsbänken, kan jag icke
annat än i all ödmjukhet tacka för. Men jag skall dock be att
en smula få använda äfven mitt förstånd. Jag vill då påvisa,
att bakom yttrandet i fråga ligger dock ett felslut. Jag sade,
att det är ganska olika beslut, som komma från Kungl. Maj:t,
men jag betonade, att detta just berodde på de olika utlåtanden,
som kommit ifrån de olika arkivarierna, och jag både sålunda
icke skulden därför på Kungl. Maj:t, som naturligtvis handlar
konsekvent i anslutning till de utlåtanden, som komma från
arkivarierna. Men dessa senare äro, såsom också blifvit påpekadt,
rätt mycket beroende af de skäl, som framläggas, och det bnnes
arkivföreståndare, som högst ofullkomligt redogjort för skälen
till begäran att få behålla arkiven, detta gifvetvis i den känslan,
att de anse sig ha rätt och att de därför väl också skola få rätt,
om de också icke lyckats att skrifva så klokt, som de bort.
Jag har här sagt, att kyrkoarkiven mycket väl skulle kunna
utlämnas till låns till de större arkiven, om så önskades, för
forskningsändamål. Jag yttrade detta under förutsättning, att
dessa arkiv skulle komma under landsarkivariens och riksarki-
variens inspektion och därigenom i viss mån blifva jämställda
med offentliga för forskning upplåtna arkiv. Kan detta icke ske
under nuvarande förhållanden, så vore det naturligtvis yttei'st
Onsdagen den 17 April, e. m.
27 N:o 3».
enkelt att anordna något sådant i samband med tillämpandet af
motionärernas förslag. Då skulle ju denna olägenhet för forsk¬
ningen kunna undanröjas i ganska stor män.
Med anledning af professor Warburgs sista yttrande, där
han så varmt talade om pieteten för fäderna, vill jag blott fråga,
hvar pieteten dock är varmast och vördnaden för de hänsofne
fäderna störst: hos dem, som kämpa för att få behålla de minnen,
som dessa kyrkoböcker representera, om hvilka man i alla fall
vet, att för dem gäller det, att där äro mina fäder, våra för¬
fäder omtalade, eller hos de forskare, som ha den allmänna
vetenskapliga historiska pieteten. Jag tror för min del icke,
att dessa böcker komma att ligga och multna mera i kyrkoarkiven
än på andra håll, utan där, i kyrkoarkiven, ha de ett betydligt
större värde, just från den synpunkt, som herr Daniel Persson
här så varmhjärtadt framhöll.
Jag ber att få yrka bifall till motionen.
Med herr Pehrsson i Österby instämde herr Sundin.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen
proposition först på bifall till utskottets hemställan och därefter
på afslag å berörda hemställan och bifall i stället till den i
ämnet väckta motion; och förklarade herr talmannen sig finna
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för förstnämnda pro¬
position. Emellertid begärdes votering, i anledning hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 103 ja mot 85 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Härefter föredrogos hvart för sig:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 19 och 35 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862; och
Om arkiv¬
handlingars
öfverläm-
nande till
landsarkiven.
(Forts.)
N:o 39. 28
Onsdagen den 17 April, e. m.
n:o 37, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid
expropriation;
statsutskottets utlåtande, n:o 78, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen, angående öfverlåtande åt en kasern-
byggnadskommission att handhafva uppförandet af åtskilliga nya
byggnader för armén;
bevillningsutskottets memorial, n:o 15, angående lydelsen af
rubriken »Hår» i gällande tulltaxa; samt
lagutskottets utlåtande, n:o 38, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt till försäljning af
fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, m. m.
Hvad i dessa utlåtanden och memorial hemställts bifölls af
kammaren.
§ 3.
Slutligen förelåg till afgörande Andra Kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 19, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående nedsättning i afgiften
för växelprotest m. m.
Efter föredragning af punkten 1:6) begärdes ordet af
Herr Danielsson, som yttrade: Herr talman! Denna min
motion har utskottet afstyrka men jag är ändock utskottet tack¬
sam för att det ägnat densamma en grundlig utredning.
Efter utskottets sätt att se saken länder det utskottet till
heder, att utskottet tillstyrkt den motion, som i betänkandet
kommer näst efter min, och hvilken i hufvudsak åsyftar det¬
samma, som jag har begärt. Jag har begärt en nedsättning i
delgifningskostnaden från 1 krona till 50 öre. Men utskottet
håller före, att detta belopp, 50 öre, är för litet i ersättning åt
två personer för delgifning af protest och vill därför icke direkt
förorda den af mig föreslagna nedsättningen.
Om man fått ett skrifvelseförslag till stånd rörande just
den fråga, jag i min motion berört, hade jag tänkt, att man i
anledning däraf skulle kunna få en ändring i författningen där¬
hän, att det icke skulle behöfvas mer än en man för delgifning,
och då skulle ju i alla fall ersättningen åt notarius publicus
för delgifning bli densamma, som han nu har. Det lärer väl
dock för detta ändamål icke behöfvas två personer, då en kom¬
municering skulle kunna utföras lika bra med en man som med
två. Jag hoppas därför, att, om en skrifvelse kommer till stånd,
man också skall ta hänsyn till denna synpunkt.
29 N:o 3».
Onsdagen den 17 April, e. m.
Hvad sedan beträffar hufvudsyftet med min motion, synes
utskottet hafva gifvit vederbörande en anvisning om huru växel-
protestkostnaderna må kunna nedbringas.
För den skull ämnar jag icke framställa något yrkande om
bifall till min motion, utan jag syftar härvidlag närmast på den
andra i ämnet väckta motionen, hvilken vunnit utskottets understöd.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 2:o).
Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt 68 § riks¬
dagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första Kammaren.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till fortsättande och fullbordande af en kraftstationsan-
läggning vid Trollhättan m. in.;
n:o 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp af vissa fastigheter för Trollhätte kanal- och vattenverk
m. m.; och
n:o 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från länsmansbostället ett mantal krono
Stratomta n:o 2 Norrgården i Törnevalla socken och Åkerbo
härad af Östergötlands län;
bevillningsutskottets betänkanden:
n;o 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning af brännvin;
n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning af malt¬
drycker jämte en i ämnet väckt motion; och
n:o 19, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om beskattning af socker jämte en i ämnet väckt
motion;
lagutskottets utlåtande, n:o 89, i anledning af väckta motioner
om förekommande i erforderliga fall af bolags jordförvärf och
förebyggande af de skadliga verkningarna däraf m. m.; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 22, angående utredning, om och i hvad mån läkare må
såsom straffpåföljd kunna fråntagas rätten att utöfva läkareverk¬
samhet m. m.; och
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 39.
4
N:o 39. 30
Onsdagen den 17 April, e. m.
n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kund.
Maj:t angående förebyggande af försäljning af eter- eller sprit-
naltiga läkemedel under sådana förhållanden, att de kunna
användas såsom rusgifvande medel.
§5.
Justerades protokollsutdrag.
§6‘
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr B. Dahlgren under 4 dagar fr. o. m. den 20 april,
» J. Ekman Göteborg » 2 » » » 19 »
» C. R. Johansson i Jönköping » 8 » » » 19 »
» K. J. E. Hultkrantz » 2 » » »19» nrh
» A. O. Rune » 2 ■ » » » 18 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,11 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1907.