RIKS DAGEN S PROTOKOLL.
1907. Andra Kammaren. N:o 23.
Onsdagen den 13 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 40, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till Gottlands
soldatmissionssällskap af ett till lotten n:o 1 af Visborgs kungsladugård
i Gottlands län hörande område.
I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande
behandling remitterad proposition hade Kungl. Maj:t under åbero¬
pande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 31 sistlidne december föreslagit Riksdagen medgifva, dels att ett
å en i statsrådsprotokollet omförmald kartskiss med litt. b betecknadt
område om 4,375 kvadratmeter måtte från lotten n:o 1 af Visborgs
kungsladugård om 1 11/32 mantal i Visby socken och Södra häradet
af Gottlands län afsöndras och till Gottlands soldatmissionssällskap
mot en köpeskilling af 350 kronor upplåtas med tillträdesrätt den
14 mars 1915 eller dessförinnan å tid, hvarom öfverenskommelse
kunde af sällskapet med vederbörande arrendator träffas samt under
förbehåll om skyldighet för sällskapet att i områdets gräns uppsätta
och underhålla stängsel, dels ock att köpeskillingen för området
måtte, på samma sätt som köpeskillingarna för försålda mindre
kronoegendomar, användas till inköp för kronans räkning af skog¬
bärande eller till odling tjänlig mark.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid anmälts af herrar vice talmannen
Pehrson och Hammarlund, hvilka på särskild! anförda skäl ansett
utskottet böra hemställa, att förevarande framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23.
Angående
försäljning
till Onttlnnds
soldat¬
missionssäll¬
skap af ett
jordområde.
1
Ntt) 28. 2 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! Såsom synes-
försäljning af ,jej nu föredragna betänkandet hafva herr vice talmannen och jag
tl slipat?1 c s icke kunnat vara med om den lösning, som här har ifrågasatts af Kung!.
missionssäll- Magt och statsutskottet. Vi kunna visserligen instämma i utskottets
skap af ett uttalande, att förevarande ansökan afser ett synnerligen behjärtans-
jordområde. värdt ändamål och att missionssällskapet är lämpadt att omhänder-
(Forts.) hafva ett blifvande soldathem. Men vi hafva ansett, att man skulle
illa tillvarataga statens intressen, om man löste denna fråga på ett
så lättvindigt sätt som här föreslagits.
Det gäller ju här i det stora hela en mycket obetydlig fråga,
det gäller att afstå 4,475 kvadratmeter jord för eu köpeskilling af
350 kronor. Vederbörande statsråds skäl för tillstyrkande häraf är
nu först och främst, att ändamålet är synnerligen behjärtansvärdt,
och detta hafva reservanterna, som sagdt, kunnat vara med om.
Det har emellertid icke blifvit visadt, att sällskapet för detta ända¬
mål behöfver marken för evärdelig framtid. Soldathernmet kan ju
lika väl uppföras på kronans mark. Den kontroll, som då någon
gång kan blifva behöflig, skall vid sådant förhållande lättare kunna
äga rum.
Vidare anföres såsom skäl, att sällskapet är lämpadt att orn-
händerhafva ett blifvande soldathem. Ja, för närvarande. Men hvar
finns garantien för att detta sällskap äfven i all framtid är lämpadt
att upprätthålla ett soldathem? Visserligen finns garanti därför nu,
med den nuvarande styrelsen och så, som sällskapet nu är sammansatt.
Men man vet, hur det går med filantropiska sällskap; om 50 eller
100 år äro förhållandena helt annorlunda, och detta sällskap kan då
varda upplöst. Hur kommer det då att ställa sig med denna sak?
Jag tror, att risken att för evärdelig framtid upplåta denna mark
är jämförelsevis ganska stor. Man har, som sagdt, ingen säkerhet,
att området för all framtid användes för det därmed ursprungligen
afsedda ändamålet. Sällskapet kan upplösas, sällskapet kan komma
på obestånd, så att tomten försäljes exekutivt. I en framtid kunna
andra former tänkas uppstå för en sådan filantropisk verksamhet
som den ifrågavarande. Om här nu hade intagits en bestämmelse
om att staten vid försäljningen af tomten skulle erhålla servitut i
densamma, då hade saken ställt sig helt annorlunda. Det borde
hafva gjorts det förbehåll, att, när sällskapets verksamhet eller när
soldathemmets verksamhet upphör, skulle soldathemmet vara skyldigt
att återlämna ifrågavarande tomt till staten, ifall staten då skulle
vilja öfvertaga den för det pris, som sällskapet själft hade betalat
därför. Något sådant förbehåll har här emellertid icke satts i fråga.
Vidare kan det mycket väl tänkas, att staten en gång i fram¬
tiden kan behöfva denna tomt. Visserligen hafva de nuvarande myn¬
digheterna tillstyrkt försäljningen af densamma och icke haft något
att invända däremot. Vi veta ju dock, huru förhållandena i afseende
å militärväsendet utvecklas och huru de kunna förändras på 50, 30,
ja kanske redan 20 år. Det är här fråga om en tomt, som ligger
endast 5 minuters väg från kasärnerna; det kan mycket väl tänkas,
att staten själ!' i en ej aflägsen framtid kommer att behöfva tomten.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
3
N:o 28.
Den måste då återköpas till ett pris, som kanske är hundra gånger
högre än det, som nu ifrågasattes.
Här omhandlade tomt tillhör Visborgs kungsladugård, och denna
kungsladugård behåller staten för egen räkning; den har så bra läge,
anser staten, att staten icke vill afyttra densamma. Hvarför skall
den då för all framtid afyttra denna tomtplats, som ligger strax in¬
vid kasärnerna och lägerplatsen?
Den ekonomiska sidan af saken spelar här icke någon roll; det
är ifrågasatt, att staten skulle få 350 kronor för detta område. Det
må emellertid sägas, att det är ett ofantligt billigt pris; men det
gör ju ingenting med hänsyn till det afsedda goda ändamålet. Det
kan emellertid för jämförelsens skull nämnas, att staten i fjol,
såsom herrarna torde minnas, köpte ett område på vägen mellan
Visby och deu tomt det nu gäller, ett område vid Korsbetningen, på
63,000 kvadratfot och att staten då för detta fick betala 5,100 kronor,
hvilket gör omkring 8 öre per kvadratfot; nu skulle staten däremot
sälja detta område, som ligger något längre bort från Visby stad,
för ett så ringa pris som 3/« öre för kvadratfot.
Staten är icke eljest benägen att onödigtvis invid andra läger¬
platser afyttra den mark, som staten på ett eller annat sätt för¬
skaffat sig; då synes det mig lämpligast, att den icke heller gör så
här, när förhållandena icke tvinga därtill.
Enligt min mening kan det icke heller sägas, att det är be-
höfligt för att nå det afsedda ändamålet, att staten för all framtid
afyttrar ifrågavarande tomt. Den mest praktiska lösningen synes
mig vara den, att omhandlade missionssällskap får besittningsrätt
till marken, men att staten fortfarande behåller äganderätten.
En .ringa afgift, 5 kronor, eller om det så endast är en krona
om året, kan ju stipuleras, men detta endast för att därmed
häfda statens äganderätt till ifrågavarande område. Om nu upp¬
låtelse sker för en tid af t. ex. 50 år, så är det gifvet att, i hän¬
delse sällskapet fortfarande behöfver området för sitt ändamål och
staten själ!' icke har direkt behof af tomten, kommer det icke att
möta något hinder för att upplåtelsen förnyas. På detta sätt kan
frågan lösas, utan att staten kommer att utsätta sig för den risk,
som skulle blifva följden af ett bifall till hvad statsutskottet här till¬
styrkt.
En lösning af den art, som jag här ifrågasatt, kan vinnas, utan
att Riksdagen fattar beslut därom, ty härom kan Kungl. Maj:t själf
bestämma.
Jag tillåter mig, herr talman, att hemställa om bifall till den af
herr vice talmannen och mig vid det nu föredragna utlåtandet fo¬
gade reservationen.
Herr vice talmannen instämde häruti.
Vidare anförde:
Angående
försäljning
till Ontllands
soldat-
missionssäll¬
skap af ett
jordområde.
(Forts.)
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! För min del tror
jag, att herr Hammarlund haft nästan för stor omsorg om statens
N:o 23.
4
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående intresse i detta fall. Jag tror också, att denna omsorg kanske icke
försäljning riktats alldeles mot det håll den borde hafva riktats. Först och främst
1 soldatn *&r det v*il icke u%ot ovanligt, att staten afyttrar någon liten del af
missionssäll- sina domäuer för ett bestämdt ändamål, då det gjorts framställning
skap af ett om att få köpa ett område för, låtom oss säga, en fabriksanläggning,
jordområde. en Yäg; eller något dylikt, som enligt hvad vi veta så ofta före-
(Forts.) kommer här i Riksdagen.
Då tycker jag för min del, att risken icke är större för staten i
detta fall att sälja ett område för evärdelig tid, än det är att sälja
liknande tomtområden på andra ställen för evärdelig tid.
Vidare är att märka, att alla de myndigheter, som hörts i detta
ärende, varit eniga om att det icke är någon fara för staten att af¬
yttra ifrågavarande område; däremot säges det såväl i utskotts-
betänkandet som i Knngl. Maj:ts framställning, att ändamålet är så
behjärtansvärdt, att respektive myndigheter ansett sig böra tillstyrka
den gjorda framställningen.
Sällskapet är också så sammansatt, att det synes väl lämpa sig
för att kunna öfverta denna tomt och bedrifva den mission det här
är fråga om.
Nu har den föregående talaren antydt, att man icke vet, hvad
som kan vara behöfligt att hafva där nere på Visborgs slätt om, säg
25 år eller — jag hörde icke riktigt hvad han sade — 100 år eller
så. Ja, det vet man icke på en hel del andra platser heller, där
man gör upplåtelse af mark; därför tycker jag, att detta i och för sig
själ!’ icke bevisar någonting!
Hvad för öfrigt priset angår, så äfven om detta icke är så högt,
har sällskapet dock erbjudit sig att betala hvad staten genom sina
värderingsman förklarat tomten vara värd.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna anledning att an¬
sluta mig till reservanterna, utan vill jag för min del tillstyrka, hvad
utskottet här föreslagit i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
Petersson: Jag ber först att lä konstatera, att reservanten herr
Hammarlund, som yrkat afslag på den föreliggande propositionen,
erkänt, att det ändamål, som här afses, är behjärtansvärdt; likaså
konstaterar jag, att han erkänt, att det missionssällskap, till hvilket
denna försäljning skulle ske, är lämpadt att omhänderhafva soldat¬
hemmet. Under sådana förhållanden kan jag icke underlåta att uttala
en viss förvåning öfver, att herr Hammarlund anser, att Kungl. Maj:t
handlat lättvindigt, när Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att ifråga¬
varande lilla område skulle med äganderätt upplåtas åt sällskapet.
Innan jag tillstyrkte Kungl. Maj:t att aflåta denna proposition
till Riksdagen var jag icke främmande för den tanke, som här
framhölls af herr Hammarlund, nämligen att detta område möjligen
kunde utan äganderätt upplåtas åt sällskapet, men jag kom till den
uppfattningen, och den har jag allt fortfarande, att ett sådant til 1-
vägagående helt visst skulle utgöra ett hinder för sällskapet att få
till stånd det hem, som det här sträfva!' efter att fä.
6
N:o 28.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Herr Hammarlund må icke alldeles förgäta den skillnad, som
ligger i att med äganderätt (å ett område att bebygga och att endast
få dispositionsrätt til! området och sålunda kunna afbysas därifrån.
Konungens befallningshafvande, som bland andra haft att yttra
sig i detta ärende, har ansett, att de personer, som ställt sig i spetsen
för detta företag att få till stånd ett soldathem, har gjort och komma
att få göra så pass stora uppoffringar, att Konungens befallnings¬
hafvande ifrågasatt, huruvida icke området skulle kunna upplåtas
utan ersättning. Jag tror också, att bildandet af detta hem i hvarje
fall klöfver sä mycken enskild offervillighet, att sällskapet väl be-
höfver den hjälp, som möjligen ligger däri, att det kan få äganderätt
och inteckna tomten med det därå uppförda huset, och på så sätt få
några medel utöfver dem, som medlemmarnes krafter kunna räcka
till att anskaffa.
Herr Hammarlund har här målat framtidsperspektiv och sagt, att
det om 50 eller 100 år skulle kunna inträffa, att sällskapet icke
längre finnes till eller också icke längre är lämpadt att omhänder-
hafva ett sådant hem och sköta det på ett ändamålsenligt sätt. Ja,
mina herrar, skulle Kungl. Maj:t och Riksdagen, när upplåtelse af
jordområden för andra helt olika ändamål äger rum, låta skrämma
sig af hvad som i framtiden tilläfventyrs skulle kunna inträffa, då
finge väl i de flesta fall staten alldeles afstå från att upplåta något
af sin mark. Jag tror icke, att man bör låta skrämma sig af sådana
målningar.
Det skulle vara förunderligt, om Andra Kammaren af en dylik
rädsla skulle afslä den föreliggande propositionen. Första Kammaren
har ju redan förut bifallit densamma, och jag har för min del hoppats,
att man just i denna kammare skulle ha den största resonansen föl¬
en framställning i sådant syfte som det här ifrågavarande.
Herr Hammarlund: Af den omständigheten, att man finner ett
ändamål bebjärtansvärdt, följer väl icke med nödvändighet, att man
till ett sällskap eller eu person, som utöfvar verksamhet för sådant
ändamål, bör försälja ett jordområde så beläget som detta. Här har
sagts, att risken vid försäljning af denna tomt icke är större än vid
försäljning af andra tomter, liksom att det icke heller här skulle
behöfvas större garantier än i fråga om försäljning af andra områden.
Jo, det är eu väsentlig skillnad mellan denna försäljning och andra
sådana; här är det ju fråga om en tomt, som ligger alldeles invid
en lägerplats med kaserner, och jag tror icke det vara lämpligt, att
staten med full äganderätt säljer tomter, som äro så belägna som
denna. Det är därför, nämligen med hänsyn till tomtens belägenhet,
som jag anser det vara i hög grad olämpligt att göra denna för¬
säljning.
Det sades här nyss, att det är af vikt för detta sällskap att få
tomten upplåten med full äganderätt, ty då kan det taga inteckningar
i fastigheten och på det sättet skaffa sig de penningar, som kunna
behöfvas för uppförande af detta soldathem. Jag tror, att den saken
låter ordna sig, äfven om frågan löses på det sätt, som jag föreslagit,
ty jag utgår ifrån, att vi nästa lördag skola här i Riksdagen god-
Angåe.nde
försäljning
till Gottlands
soldat-
missionssäll-
slcap af ett
jordområde.
(Forts.)
N:o 23. 6 Onsdagen den 13 Mars, e. rn.
Angående känna det förslag till lag angående tomträtt, som nu ligger på våra
Åll GottlandsPulPetei• Enligt detta förslag skulle man få rätt att inteckna eu
soldat- byggnad äfven om man icke äger den grund, hvarå den står.
missions8äll- Risken med att för all framtid sälja detta område är den, att
?kaP af M det här gäller en tomt, som ligger alldeles invid en lägerplats. Man
jordområde. bar visserligen nu en garanti för, att sällskapet skall på ett rätt sätt
(forts.) kunna handhafva denna sak, men hvem vet, huru det kommer att
ställa sig i framtiden. Har man någon som helst garanti för, att
detta sällskap skall lefva evigt? Nej, icke den ringaste. Det kan
upplösas, dess tomt och byggnad kunna försäl jas, och denna fastighet,
som har en så utmärkt belägenhet invid en lägerplats, kan komma
att användas för helt annat ändamål, än man här afsett. Det är för
att förebygga något sådant och icke för att motsätta oss detta soldat¬
hem, som vi reservanter tänkt oss eu annan lösning, nämligen att
sällskapet mot någon viss afgift skulle få dispositionsrätt till marken,
så länge som denna användes för det afsedda ändamålet; användes
den icke längre för detta ändamål, behöfver icke sällskapet den¬
samma, och då bör den återgå till staten. Det är denna ståndpunkt,
som jag velat häfda.
Häruti instämde herr Pehrsson i Österby.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag har egentligen
begärt ordet för att tillkännagifva, att jag inom utskottet icke del¬
tagit i detta ärendes behandling; om jag det hade gjort, hade jag
kommit att ställa mig på samma ståndpunkt som reservanterna här
intagit, men detta icke därför, att jag i någon mån skulle vilja för¬
svåra möjligheten för våra missionssällskap att ä lägerplatser uppföra
missionshus eller så kallade soldathem — jag anser det tvärtom vara
riktigt, att allt göres för att underlätta deras arbete i den vägen —
utan emedan jag håller före, att om man vill komma till detta mål,
kommer man detsamma närmare genom att bifalla reservationen än
genom ett bifall till utskottets hemställan.
Det gäller här i viss mån att skaffa ett prejudikat för framtiden.
Ett missionssällskap i det län, som jag tillhör har just i dessa dagar
börjat vidtaga anstalter för uppförande af ett dylikt soldathem på
lägerplatsen vid Falun, och jag har gifvit sällskapet det rådet att gå
in till Kungl. Maj:t och begära, att platsen skulle upplåtas utan
ersättning, men icke med full äganderätt. Det torde i framtiden
möta afsevärda svårigheter för våra missionsvänner att kunna få köpa
dylika områden, och det torde till och med med fog kunna ifråga¬
sättas, huruvida det vore eu lycklig lösning af frågan, ty huru mycket
vi än uppskatta den verksamhet, som vid dessa hem bedrifves, kan
man dock icke veta hvad som i framtiden kan komma att inträffa,
och då är det naturligtvis riktigast, att vederbörande befälhafvare
har dispositionsrätt öfver marken och sålunda kan ha någon bestäm¬
manderätt om densamma,
På samma sätt är det med den nu föreliggande frågan; militär-
befälhafvaren bör här ha sin bestämmanderätt kvar. Det är icke af
fruktan — som det här blifvit betecknadt — för att uppförande af
N:o :2«.
Onsdagen den 13 Mars, e, m. 7
dylika byggnader ä lägerplatserna skulle leda till iaror i vissa al-
weenden, som jag motsatt mig förslaget, utan det är åt fruktan för
att stora svårigheter skulle komma att möta för att få plats, om man soldat-
skulle fastslå det prejudikatet, att missionssällskapen skulle behöfva misaionssäll-
köpa den för soldathemmen erforderliga marken. at
Jag anser alltså, att vi här böra afslä Kungl. Maj:ts framställ- .lor^mrade.
ning. Motiveringen kunde visserligen ha varit något annorlunda, än or s'
den reservanterna bär kommit med, men jag tror dock, att denna
motivering är tämligen klar i det afseende!, att den åtminstone ger
en vägledning för hvad som varit reservanternas uppfattning i detta
fall, nämligen att marken bör upplåtas gratis åt dessa missions¬
föreningar. Det är visserligen sant hvad herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet yttrade, att det kan komma att möta vissa
svårigheter för missionsföreningarna att skaffa penningar, om de ej
få äganderätt till platsen och sålunda icke kunna få inteckning be¬
viljad, men detta torde nog i en snar framtid komma att afbjälpas
genom ändring af våra intecknings- och lagfärtslagar. Jag tror icke
heller att den synpunkten bör utgöra något vägande skäl för ett bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
Nu kan man ju säga, att, huru man än behandlar den förelig¬
gande frågan, står ju alltid den andra vägen öppen, så att veder¬
börande kunna gå in till Kungl. Maj:t med begäran om att tå mark
upplåten åt sig. Jag medgifver, att så kan ske, men. som jag i början
af mitt anförande yttrade, gäller det här att få ett prejudikat, och
för min del skulle jag vilja, att detta prejudikat går i den riktningen,
att missionsföreningarna måtte för det behjärtansvärda ändamål,
hvarom här är fråga, få mark upplåten utan ersättning.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag vill endast såga,
att jag för min del aldrig hört, att någon människa, som har sitt
sunda förnuft i behåll, skulle vilja bygga på en plats under den för¬
utsättningen, att ägaren till platsen kan, om han så vill, utan vidare
taga densamma i besittning för egen rakning, så att den person, som
där byggt, blir nödsakad att antingen flytta bort byggnaden eller ock
alldeles afstå från sin rätt till densamma. Jag tror icke heller, att
det nu ifrågavarande soldatmissionssäliskapet kan gå in på att bygga
på en plats, som enligt reservanternas förslag skulle upplåtas på
obestämd tid, hvilket ju förutsätter, att om staten anser sig behöfva
platsen i fråga, sällskapet måste underkasta sig att flytta bort den
uppförda byggnaden eller låta försälja den såsom byggnadsvirke.
Bättre än att upplåta mark på sådana villkor vore väl, om man sade,
att man vore alldeles emot saken; det kunde jag förstå, ty det vore
det reson i. Men jag kan icke finna det vara rätt att påstå, att det
skulle blifva ett obehagligt prejudikat, om utskottets hemställan
bifalles.
Herr Svallingson: Herr talman! Då den nu föreliggande kungl.
propositionen kom in till Riksdagen, hade jag för min del den önskan,
att frågan hälst borde lösas på det sätt, som missionssällskapet först
uttalat sig för, eller att området i fråga skulle upplåtas åt sällska-
N:o 23. 8
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående pet utan någon ersättning. Jag är emellertid öfvert.ygad om, att
AKungl. Maj:t haft tillräckligt grundad anledning att ifrågasätta och
* soldat- bestämma en köpeskilling för områdets upplåtande.
missionssäll- Jag vet icke, om jag missförstod herr Daniel Persson, men jag
skap af ett kunde icke. fatta hans yttrande annorlunda än så, att jordområdet i
jordområde. fråga skulle vara beläget på själfva lägerplatsen — jag ber om
(Forts.) ursäkt, om jag missuppfattade honom, men jag tyckte att lian sade
så. Jag vill då nämna, att detta område alldeles icke är beläget
på den mark, som upplåtits för regementets räkning, utan ligger
utanför densamma, om också på samma fastighet, nämligen Visborgs
kungsladugård. Anledningen till, att missionssällskapet vände sig
till Kungl. Maj:t för att komma i besittning af detta tomtområde var
den, att det för en så billig köpeskilling som möjligt ville komma i
besittning af en tomt, som sällskapet ansåg lämplig för uppförande
af ett missionshus. Det finnes tomter alldeles i närheten, blott några
hundra meter därifrån, hvilka ligga närmare själfva regementsplat-
sen än den tomt, det nu är fråga om, men dessa tomter kosta åtskil¬
ligt mera att lösa in, och då sällskapet icke förfogar öfver något
kapital, utan hufvudsakligen består af, jag kan säga, kapitalsvaga
medlemmar, så må det väl ursäktas dem, att de önskade att från
kungsladugårdens område eu tomt måtte upplåtas för det behjärtans-
värda ändamål, som här är afsedt. Icke blott jag, utan äfven många
med mig därnere äro öfvertygade om, att sedan sällskapet kommit
i besittning af marken och fått den bebyggd, delvis med hjälp af i
fastigheten intecknadt kapital, såsom en föregående talare framhål¬
lit, sällskapet säkerligen kommer att kunna uträtta mycket godt och
göra beväringen mycken gagn och nytta på dess lediga stunder,
hvilka eljest kanske kunde komma att användas på andra, mindre
tillfredsställande och tilltalande sätt.
Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Åkerlund: Herr talman! Det har här under debatten i
denna fråga yttrats, att det nu ifrågavarande missionssällskapet
skulle efter införandet af de nya tomtlagarne få rätt att inteckna
sin byggnad, äfven om det icke hade äganderätten till marken.
Detta skulle emellertid icke blifva fallet, tv enligt det förslag till
tomtlag, som i år framlagts, skulle dylik inteckningsrätt endast kunna
ifrågakomma, därest tomten upplåtits af område, tillhörande stad
eller kommun å landet eller ock enskild person. Sålunda kan någon
inteckningsrätt här icke komma i fråga. När jag till på köpet kör
talas om, att det tomtområde, hvarom här är fråga, är beläget utom
lägerområdet, anser jag för min del det vara fullkomligt riktigt och
i sin ordning, att detta missionssällskap får äganderätt till marken
i enlighet med utskottels förslag.
Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.
Med herr Åkerlund instämde herr Eäf.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Denna fråga har inom
9 N:o 'i8.
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
utskottet fått eu ganska grundlig behandling. Redan inom afdel- Angående
ningen och sedan ärendet första gången förelåg till behandling inom
utskottet biet’ äfven den mening uttalad, som reservanterna här i af- soldat-
ton gjort gällande. På grund af denna meningsskiljaktighet återför-mmiomsäll-
visades ärendet till afdelningen för förnyad behandling, och resul- *kap af ett
fatet blef det, att utskottet, med undantag endast af de tvä reser-.?0™0m’'ade-
vanterna, blef enigt om det förslag, som här föreligger. (B orts.)
Om man varit ute och rest och sett de solduthern, som för när¬
varande finnas i vårt land på eller invid lägerplatser, samt därvid
hört såväl befäl som äfven soldater och värnpliktige tala om allt
det goda, som dessa soldathem uträtta, och all den välsignelse, som
de bringa landets söner, kan man icke annat än på allt sätt vara
med om att understödja inrättandet af flere dylika hem. De äro i
sanning behjärtansvärda företag och göra ofantligt mycket godt.
Hvad det nu ifrågavarande missionssällskapet beträffar, synes det
mig alldeles naturligt, att det vill på egen grund uppföra det på¬
tänkta soldathemmet, så att detta sedan må kunna intecknas till
åtminstone någon del af byggnadskostnaderna.
Det är med anledning af nu anförda skäl, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets förevarande hemställan.
I detta anförande instämde herrar Ström,.. Anderson i Hasselbol,
Andersson i Helgesta, Hammarström, Olsson i Alfdal såsen, Hultlcrantz,
Danielsson, Fornander, Jonsson i Hökhult. Sandquist, Ericsson i
Alberga, Johansson i Jönköping, Larsson i Säby, Bosson och Jöns¬
son i Kvarnberga.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Af herr Sjös anfö¬
rande skulle kammarens ledamöter möjligen kunna få den uppfatt¬
ningen, att vi reservanter skulle vilja försvåra möjligheten för dessa
missionsföreningar att bygga å kronans mark på eller invid läger¬
platser. Skillnaden mellan den uppfattning, som vi reservanter före¬
träda, och den uppfattning, som utskottet här uttalat, ligger dock
endast däri, att vi vilja, att missionsföreningarne skola få marken
gratis, under det att utskottet och de, som ansluta sig till dess me¬
ning, vilja, att missionsföreningarne skola köpa marken. Jag undrar,
hvilka som äro mera vänligt sinnade mot missionsföreningarne, vi
reservanter eller utskottet och dess anhängare. Jag har bär endast
velat framhålla detta, och det är detta, som gjort, att jag ställt mig
på reservanternas sida.
Jag yrkar således fortfarande bifall till reservationen.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Det är glädjande att
se, huru olika man förr och nu ställer sig med hänsyn till den reli¬
giösa verksamheten. Förr har man från myndigheternas sida gjort
hvad man kunnat för att hämma sådan verksamhet. Nu åter gör
man från myndigheternas sida allt hvad möjligt är för att under¬
stödja den. Detta allt beror på, att man insett den välsignelse, som
den religiösa verksamheten har med sig.
Ji:o 23. 10
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
Angående Nu säger lierr Daniel Persson, att för honom och reservanterna
iillGottkmds'cke finnes annat motiv för reservationen, än att de endast
soldat- vilja att missionssällskapet skulle få mark åt sig fritt upplåten utan
missionssäll- någon som helst ersättning. Men äfven om herr Daniel Persson har
skap af ett den uppfattningen, har icke reservanten som yttrat sig samma uppfatt-
jordamrtidt". njng) oc|, om jag icke misstager mig, tyckte jag, att också herr Daniel
°r s.) Persson i sitt förra anförande lutade åt herr Emil Hammarlunds upp¬
fattning. Och herr Hammarlund uttalade, att det vore godt för
framtiden, då man icke visste, huru dessa missionssällskap och sol¬
dathem skulle sluta, att staten hade sin hand med i spelet, så att
staten kunde draga in marken, när det behöfdes. Det är något helt
annat än att upplåta marken fritt. Jag vill alltså säga, att reser¬
vanterna på djupet kanske icke mena att släppa missionssällskapen
och soldathemmen fritt åt sig själfva att arbeta och verka, utan att
de anse, att staten måste förr eller senare gripa in och se till hvad
den anser böra regleras. Men den religiösa verksamheten är nu
i allmänhet åt den beskaffenhet, att statens ingripande aldrig varit
tjänlig och ej heller gärna kan komma att blifva det. Följaktligen
finnes ingen annan utväg än att lämna dem frihet i utöfningen af
deras verksamhet. Skall man se framtiden så mörk, som bär har
gjorts —däruti ber jag att få instämma med herr jordbruksministern
i hans uttalande, — sä vet man knappast hvad man skall kunna upplåta.
Jag för min del kan icke finna annat, än att den största rättvi¬
san ligger i regeringens förslag. Och det finnes ännu ett skäl, som
gör att kammaren bör bifalla förslaget i den form, som af regerin¬
gen i frågaställts. Regeringens förslag är behjärtansvärdt. Men om
kammaren skulle afslå detta förslag, skulle kammaren därigenom
gifva på handen, att den icke gillar sådant tillmötesgående på det
religiösa området. Jag tror dock, mina herrar, att samhället har
rönt så mycken nytta och gagn af den religiösa verksamheten un¬
der senare tider, att man gärna bör kunna vara med om att under¬
stödja regeringens förslag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Den nu föreliggande
frågan är onekligen mycket bebjärtansvärd. Regeringen anser, att
det är rätt och billigt, att man upplåter nu ifrågavarande område
till missionssällskapet för en billig köpeskilling. För min del kan
jag heller icke finna annat, än att man bör bifalla utskottets förslag.
De invändningar, som hafva gjorts af reservanterna, anser jag
alldeles icke vara till fyllest. Den skiljaktighet, som föreligger i så
måtto, att i stället^ för att ersättning för jorden skulle lämnas den¬
samma skulle upplåtas gratis, tycker jag icke inverkar det ringaste
på själfva saken. Ty endast för dem, som äro fattiga och skola
köpa ett område, är det af någon betydelse, om de måste utlägga
något mera pengar, nämligen både för köpet och uppförande af
byggnaderna.
Vi alla, som hafva någon liten kännedom om den verksamhet,
som bedrifves genom soldathemmen, kunna icke annat än på det
II
Ji:o 23.
Onsdagen den 13 Mara, e. in.
varmaste tillstyrka, att så mycket som möjligt måtte göras för att Angående
åt beväringarna och soldaterna å lägerplatserna inrättas soldathem.
Ty där kunna de hafva en tillflyktsort, där kunna de på lediga soldaf_
stunderna öfverlägga, där kunna de sitta och skrifva sina bref s^mtnnusionssäll-
*R c-.Srl.mt oötf o 11 Ha kunna vinna, skap afjett
jordområde.
det varmaste tillstyrka (Forts>
ollUJlltl Hd. V Cl Idggaj Ual l\utui>i ou'l'u' .
med ett ord tillbringa tiden på ett sådant sätt, att de kunna vinna sfarp^rW
framgång å det område, där de arbeta.
Jag kan för min del icke annat än
Kungl. Maj:ts
tets förslag.
framställning, och yrkar jag därför bifall till utskot-
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Äfven jag ber att fa
yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Med den erfarenhet, vi hafva om den välsignelsebringande verk¬
samhet, som dessa soldathem utöfva för själavården i landet, tror
jag icke, att det är någon sådan fara, som reservanterna hafva gjort
gällande, då de säga: »Utskottet anser nämligen olämpligt, att i
närheten af lägerplats finnes af militärer disponerad! område, som
är undandraget regementsbefälhafvarens befälsrätt.»
Jag tror icke alls, att dessa soldatmissionsföreningar på något
sätt vilja undandraga sig den kontroll, som den högste befälhafva-
ren på platsen utöfvar. Långt, långt därifrån. Men jag tror, att
dylika föreningar skulle betydligt höja våra ynglingars trefnad, näm¬
ligen de ynglingars, som vilja på detta sätt samlas till stilla upp¬
byggelse genom att komma in i ett godt och hälsosamt kamratlag.
Jag tror, att vi göra väl uti, om vi bifalla den kungl. propositio¬
nen, och jag tror visst icke, att därutaf skall följa något obehag.
Långt därifrån; tvärtom.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Gent emot herr Halvar
Eriksson vill jag säga, att det mycket snart kan komma att visa sig,
att det blir absolut omöjligt för dessa missionssällskap att uppföra
sina b}rggnader just på den grund, att, om vi fastslå den principen,
att de skola köpa marken, detta, — då det ju finnes en hel del
lägerplatser, där det icke är lämpligt att upplåta mark för bebyggande
— kommer att medföra afsevärda svårigheter i afseende å uppförandet
af deras byggnader. Och det är icke lönt, att herr Halvar Eriksson
söker göra gällande, att vi reservanter skulle vara mindre vänligt
stämda mot dessa föreningars verksamhet, än han själt är, då jag
tvärtom vill, att de skola få marken gratis.
Hvad herr Söderberg och hans anförande beträffar, kan jag in¬
stämma däruti, att det är bra, om det finnes eu plats, där ynglingarna
kunna samlas till stilla uppbyggelse. Men jag är öfvertygad därom,
att denna uppbyggelse blir lika god, om missionsföreningen får marken
gratis. Jag fruktar, att det kommer att möta afsevärda svårigheter
på' en hel del lägerplatser för att få någon byggnadsplats, om vi be¬
stämma, att marken skall köpas af missionsföreningarna. Ty det
finnes sannerligen många missionsföreningar, som icke hafva så godt
om pengar, att de hafva råd att köpa.
Jag tror, att man får säga, att vi reservanter äro mera humana
N:o 23.
12
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
Angående
försäljning
till Gott lands
soldat-
tnissionssäll-
skap af ett
jordområde.
(Forts.)
iin de personer, som här hålla på att marken skall säljas och sfaten
uppbära köpeskilling för densamma.
Jag anhåller om bifall till reservanternas framställning.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då jag tillhör majori¬
teten inom utskottet och alltså där slutit mig till Kung!. Maj:ts för-
? , skall jag be att här få säga några ord. För min del kan jag
icke förstå den sista talarens tankegång, att om Riksdagen skulle bi-
••lii förslag, detta skulle verka försvårande för andra missions-
sällskap att kunna få disponera mark för sådant ändamål, som här
är i fråga. Det kan väl icke vara fastslaget genom ett bifall till ut¬
skottets förslag, att icke andra sällskap kunna komma in och begära
att fa upplåtelse af mark på sädana villkor, som talaren på dala-
bänken och reservanterna Önska. Det kan icke därigenom blifva
omöjliggjord t för de sällskap, som sä vilja, att gå in till Kung]. Maj:t
och begära att tå markupplåtelse på sådana villkor. Och man kan
icke tänka sig annat, än att Kungl. Maj:t, om därtill finnes skål,
lämnar bifall till en dylik framställning. Hundratals bitar af krono-
egendomar hafva blifvit upplåtna nästan hvarje år, utan att det hörts
ett enda ord däremot, vare sig från denna kammare eller från Första
Kammaren, om också icke upplåtelsen skett för sådana ändamål
som detta.
Säljaren-upplåtaren kan icke föreskrifva ett sådant villkor, som
att köparen icke får försälja ett inköpt område till andra ändamål
det upplåtits. Föreskrifter man ett sådant villkor i
ej^ försaljuingskontrakt, är det ogildt för kommande ägare. Och,
såsom herr jordbruksministern mycket riktigt anmärkte, bar det aldrig
satts i fråga, att köparen icke skulle få sälja för andra ändamål än
det, hvartill staten upplåtit områden. Sådana förbehåll böra icke
heller i detta fall stadgas.
Ku säga reservanterna — och här är väl en mening, som torde
tarfva en förklaring —: »Utskottet anser nämligen olämpligt, att i när¬
heten åt lägerplats finnes åt militärer disponerad! område, som är
undandraget regementsbefälhafvarens befälsrätt!»
Det är icke militärerna, som här begära att få marken, utan det
är soldatmissionssällskapen, hvilka bestå af sådana svenska med¬
borgare, som talaren på gottlandsbänken antydde. Det är således
icke militärer. Och för resten synes mig i denna mening ligga, att
militärer icke få hafva någon egendom i närheten af en lägerplats
utan att legementsbefälhafvaren har befälsrätt öfver den egendom,
militäierna äga. Jag kan åtminstone icke läsa denna mening på
annat sätt, än att militärer icke få disponera något som helst område
i näiheten af en lägerplats på andra villkor, än att regementsbefäl-
hafvaren har befälsrätt däröfver, och det torde väl gå för långt.
Att de många frågor om jordupplåtelse och försäljning som här
förekomma, äro mycket olika utredda, är en känd sak. Men ett så
enhäihgt tillstyrkande som i fråga om denna upplåtelse lärer man
sällan få se. Militärbefälhafvaren å Gottland har tillstyrkt densamma,
hkasa domänintendenten äfvensom magistraten i Visby, konungens
befallningshafvande i Gottlands län och slutligen arrendatorn af den
13
N:o 28.
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
kronoegendom, därifrån nn ifrågavarande upplåtelse skulle ske, hvar- Angående
jämte såväl Kung], Maj:ts regering som utskottet och slutligen Första
Kammaren antagit förslaget. Och så skulle nu Audra Kammaren 1
komma och saga: nej, det duger icke; med två reservanter i spetsen mistionsaäll-
sätta vi oss öfver alla dessa; vårt ord är det allra förnämsta; för- skap eif ett
slaget måste afslås. Jag hoppas, att Andra Kammaren äfven bifaller jordområde.
förslaget. (Forts.)
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hansson instämde häruti.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Blott ett par ord.
Jag vill endast framhålla, att det gifvetvis är för detta soldatmissions-
säilskap fördelaktigare, att ifrågavarande tomtområde öfverlåtes till
detsamma på evärdelig tid mot en billig köpeskilling, än att säll¬
skapet allenast får nyttjanderätt till området, hvilken rätt sedan kan
upphöra att gälla, när vederbörande myndigheter så finna för godt.
.lag tror också, att Daniel Persson väl förstår, att den inteckningsrätt,
som följer med ett verkligt köp, är för sällskapet af ett högre värde
och är en vida större skänk, äu hvad en upplåtelse med enbart nytt¬
janderätt till tomten innebär.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena gaf herr talmannen proposition dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslag å berörda hem¬
ställan och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade
herr talmannen sig finna den förstnämnda propositionen hafva fler¬
talets mening för sig. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringspro¬
position.
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen utföll med 138 ja mot 40 nej, hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Statsutskottets häruppå föredragna utlåtande, n:o 42, i anledning
af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om
upprensning af det s. k. Väckholmssundet blef af kammaren godkändt.
>':o 23.
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms¬
skärgården.
14 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
§ 3.
A föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets ut¬
låtande, n:o 43, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående utredning rörande eu ny förbindelseled mellan Baggens-
fjärden och den inre Stockholmsskärgården m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 107, hade herr
S. T. Palme hemställt:
att Riksdagen i skrifvelse måtte anhålla, det Käng!. Maj:t be¬
hagade dels låta verkställa eu fullständig och allsidig teknisk, ekono¬
misk och militär utredning beträffande en ny förbindelseled mellan
Baggenstjärden och den inre Stockholmsskärgården, dels därefter till
Riksdagen inkomma med de förslag, som af utredningen kunde för¬
anledas;
att Riksdagen för sagda utrednings verkställande ville till Kungl.
Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 15,000 kronor; äfvensom
att Riksdagen, likaledes i skrifvelse till Kungl. Maj:t, måtte uttala
önskvärdheten af att icke någon, för större fartyg trafikabel, ny farled
mellan Baggenstjärden och den inre Stockholmsskärgården måtte, utan
Riksdagens hörande, vinna nådig koncession.
Utskottet hemställde:
a) att Riksdagen i anledning af herr Palmes förevarande motion
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t uttala önskvärdheten
af att icke någon för större fartyg trafikabel, ny farled mellan
Baggenstjärden och den inre Stockholmsskärgården utan Riksdagens
hörande vunne Kungl. Maj:ts koncession; och
b) att hvad i omförmälda motion i öfrigt föreslagits icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar friherre J. T.
Gripenstedt, grefve C. O. Taube, A. A. W. Ericsson och Hammarlund.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter
Herr Palme yttrade: Herr talman, mina herrar! Om ett fartyg
destineradt till Stockholm nalkas sitt mål söderifrån, kommer detta
fartyg så småningom till en punkt, som ligger cirka 3 mil från Stock¬
holm, och den punkten ligger, det vill jag nämna, sydost om Stockholm.
Det närmaste vore då, tyckes det, att detta fartyg sloge in på en åt
nordväst fortsatt väg och på mindre än två timmar vore framme i
Stockholm. Men så blir ingalunda förhållandet. Tvärt om måste
detta fartyg med en kurs, som går åt nordost, aflägsnas ifrån Stockholm
allt mer och mer, tills det kommer på ett afstånd från Stockholm af
mer än 4 mil. Då får det vända igen, men ej för att gå direkt in
till Stockholm, utan för att gå åt nordväst och så på en stor omväg
småningom nå sitt mål. Det skulle föra mig för långt, om jag ville
beskrifva alla de krokvägar, som detta fartyg måste ge sig in på, och
som enligt mitt förmenande på ett mycket enkelt sätt skulle
>’:o 23.
Onsdagen den 13 Mars, e. in. 15
kunna undvikas. Håken är den, att i detta fartygs väg kar legat en
större ock en kel massa mindre Öar, kvilka stått lindrande i vägen,
ock kvilka tvingat fartyget till denna mycket långa ock kesvärliga
omväg. Nu är det emellertid så, att emellan dessa öar oek fasta
landet skjuter in en djup vik, eu fjärd, den s. k. Baggensfjärden,
kvarifrån man, dock endast med mycket små ock grundgående fartyg,
kan komma in till Stockholm, men kvarifrån man icke under nu¬
varande förkållanden kan komma in med några större fartyg. Emellertid
skulle man, såsom de förberedande undersökningar, som äro utförda,
tydligen gifva vid kanden, genom en mycket lätt kanalisering kunna
komma från Baggensfjärden in till det vatten, som sköljer kufvud-
stadens kajer. Och mall skulle på denna lätta ock bekväma väg
kunna inbespara både kraft oek penningar och därtill — hvad som
är mer än både kraft och penningar — nämligen tid.
Jag har i min motion tagit mig friheten att lämna en tämligen
utförlig historisk framställning af denna frågas öden under förgångna
tider, och däraf se herrarne, att frågan kar så att säga varit uppe i
3 å 400 år. Egentligen har den dock i sitt modernare skede icke
stått på dagordningen längre tid, än sedan 1840-talet, men då började
den i Riksdagen åter låta köra af sig, nämligen vid riksmötena 1.840
—41, 1844—45, 1853— 54 och så på 1880-talet oupphörligen ända
till våra dagar. Hjälf har jag käft tillfälle att följa denna frågas ut¬
veckling under senast förflutna halftannat decennium, och jag vill
ärligt säga, att när jag började egna mitt intresse däråt, stod jag
ganska skeptisk gent emot denna förbindelseleds genomförbarhet och
de fördelar man däraf eventuellt skulle kunna vinna. Först ock främst
syntes mig nämligen den direkta penniugevinsten af en sådan farleds
genomförande icke stå i rimligt förhållande till kostnaden. Vidare
ryckte jag det framgick af handlingarne, dels att tidsvinsten ej skulle
blifva så stor, som prospekterats, dels att allt fortfarande en del större
fartyg skulle komma att taga den gamla vägen, och slutligen tyckte
jag, att de fortifikatoriska anordniugarne stodo hindrande i vägen.
Men allt efter som jag studerat denna fråga och tänkt mig djupare
in i den, och allt efter som jag sett den storartade utveckling, som i
många afseenden kan skönjas beträffande vår hufvudstad och hela
den del af Sverige, som ligger närmast därintill, i samma mån kar
denna farleds genomförande stått för mig såsom ett allt viktigare
önskemål.
Jag vill icke trötta kammaren med att upprepa alla de skäl,
som enligt mitt förmenade tala för denna trafikleds öppnande. Jag-
vill endast anföra några af de fördelar, som man därvidlag på¬
pekat. Främst står då fördelen af en kortare inseglingsled genom
skärgården för alla fartyg, som komma från eller gå till de söder
om skärgården belägna orter, inrikes och utrikes. Och denna minsk¬
ning i farledens längd är så stor, att vägen omkring de öar, jag
nyss talade om, genom denna nya farled skulle minskas med mycket
mera än hälften. Och då det lär vara förhållandet, att, hvad tontalet
beträffar, cirka 2/, af alla fartyg, som komma till eller afgå från
Stockholm, kunna skörda fördel af denna trafikled, så förstå herrarne,
hvilken tidsbesparing och hvilken vinst i alla afseenden det bör vara
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens¬
fjärden och
den inre
Stockholms
skärgården.
(Forls )
N:o 23.
16
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
f jävden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. rn.
för skeppsfarten, att en sådan trafikled blir genomförd. Utom denna
tidsvinst, som naturligtvis spelar den förnämsta rollen, så är det ju
gifvet och klart, att en hel del andra fördelar tillkomma: minskade
lotsningspenningar, minskad kolåtgång, en hel massa sådana saker,
som direkt kunna evalveras i penningar, men hvilka jag naturligtvis
ej är i tillfälle att här klargöra. Dock kan man bilda sig en idé
om saken, om man betänker, att de fartyg, som skulle kunna tänkas
gå fram denna nya led, kunna räknas i tusendetal. Vidare äro is-
förbållandena väsentligen bättre på denna nya led, än på den andra.
Detta på den grund hufvudsakligen, att den del af farleden, som från
det öppna hafvet för in till Stockholms hamn, genom den föreslagna
trafikleden får en väsentligt kortare inomskärsdel, än om den gamla
leden användes. Dessa fördelar och ännu andra synas mig vara obe¬
stridliga, och jag styrkes i denna min uppfattning af den omständig¬
heten, att denna fråga under de sista 70 åren oupphörligen har kommit
tillbaka. Den har icke låtit sig af de uttalade nej’en nederslås, utan
den har kommit tillbaka. Jag erinrade nyss om, hur den vid olika
riksdagar varit före. Vidare har den oupphörligt varit före hos
Stockholms stadsfullmäktige. Där har tillsatts kommittéer och bered¬
ningar för den, men alltjämt ha vi stått där och väntat på lösningen.
Men den omständigheten, att denna fråga icke dött, icke kunnat dödas,
har visat, att den har lifskraft, och att den förr eller senare måste
tränga sig fram till en för Stockholm och det öfriga landet lycklig
lösning. Man har sagt, att denna fråga är ett uteslutande Stockholms-
intresse. Ja, det är nog visst och sant, att Stockholm i främsta
rummet har fördel däraf, men för mig står dock denna fråga där¬
jämte som ett mycket stort och viktigt riksintresse. Ty det må ju
anses vara ett riksintresse att vinna en så väsentligt förbättrad in-
loppsled för skeppsfarten till landets hufvudstad, till detta allt mera
blomstrande handels- och industrisamhälle, till denna naturliga in¬
lopps- och utloppsort för handelsomsättningen inom ett stort och
mycket rikt inland. Stockholm behöfver denna sjöförbindelse. Man
bar sagt, att Stockholms sjöfart i vissa afseenden icke i tillräcklig
grad har utvecklats; och man har gjort jämförelser med några andra
städer. Delvis har denna bristande utveckling nog berott därpå, att
Stockholm icke har haft mer än detta enda, långa och besvärliga in¬
lopp genom den gamla leden. Skulle denna nya trafikled genomföras,
skulle den helt säkert åstadkomma ett väsentligt uppsving i vår
hufvudstads handels- och sjöfartsnäring. Det är af alla dessa anled¬
ningar, som jag anser, att denna sak icke är blott ett lokalintresse,
utan därjämte ett riksintresse.
Slutligen kan man här icke tala om, att det är för ett impro¬
duktivt ändamål, som penningar begäras; och jag vill bestyrka denna
min uppfattning därmed, att vore företaget icke att anse såsom pro¬
duktivt, så skulle förvisso icke den skicklige och mycket noga kal¬
kylerande finansman, som i dag har uppträdt för frågan i Första
Kammaren, hafva gjort regeringen ett sådant anbud, som han verk¬
ligen gjort. Hans anbud gick därpå ut: antingen att staten skulle
låta honom bygga denna kanal med ett anslag frän handels- och
sjöfartsfonden af några hundra tusen kronor och med rätt för honom
Onsdagen den 1.'5 Mars, e. in
17
N:o 28.
alt upptaga samma banavgifter, soui af Kungl. Maj:t ii ro fastställda
för Södertälje kanal, eller och, om staten ville bygga kanalen, att
han förbunde sig att skänka all mark, som för ändamålet vore be¬
höflig.
Det är emellertid icke endast i den fredliga samfärdselns intresse,
som denna förbindelseled är af mycket stor betydelse; det anses
allmänneligen, och jag tror med all rätt, att en sådan förbindelseled
skulle vara af synnerligt stor betydelse för värt försvar. Dels skulle
nämligen vår flotta genom eu sådan port som denna beredas tillfälle
att på ett långt mera effektivt sätt uppträda inom det södra skär¬
gårdsområdet; dels skulle äfven i (ifrigt dess offensiva kraft stärkas;
dels skulle slutligen eu del af vår flotta eller hela vår flotta, even¬
tuellt påträngd af eu fiende söder ifrån, genom denna förbindelseled
kunna rädda sig till det inre skärgårdsområdet.
Jag erinrar här om två händelser ur den nyaste krigshistorien,
hvilka äro af rätt stort intresse. Under det för Spanien så olyckliga
kriget med Amerikas Förenta Stater lät amiral Cervera instänga sig
i en hamn, som är belägen på södra kusten af Guda, Santiago de
Guda, en härlig hamn med kust batterier, som skydda det tränga
inloppet, och med en stor inre hamnbassin, omgifven af befäst¬
ningar. Men utanför lade sig den amerikanska flottan, och efter
någon tid fann sig den spanske amiralen nödsakad att med sin del¬
vis ganska ståtliga, eskader löpa ut och låta sig tillintetgöras. Det
fanns endast eu enda ingång till denna hamn.
Likaledes fanns det blott en enda ingång till den hamn, som
spelade en så stor roll under det rysk-japanska kriget, Port Arthur.
Hade där funnits ett utlopp till, så beläget att det tvungit den
blockerande japanska eskadern att tillräckligt mycket breda ut sig,
så är det många sannolikheter för att sjökriget gått på ett annat sätt.
Men det finnes här, som bekant, ett men, och ett myckert stort
men; jag menar de fortifikatoriska anordningar, som man ansett nö¬
diga. Den föreslagna förbindelsen är en port, säger man, öppnad i
Vaxholmspositionens rygg; och denna port får icke endast öppnas, det
måste äfven sättas läs för densamma, lås genom befästningar. Jag
vågar icke uttala något omdöme om dessa befästuiugar. Man tiar
emellertid under dessa senaste tider sagt, att befästningar där nere söder
om Baggensfjärdeu i hvarje fall äro nödvändiga; ty det lärer icke längre
vara någon hemlighet, utan har tvärtom öppet utsagts, att Stockfiol ra i
närvarande ögonblick icke är skyddadt mot bombardemang. Det finnes
söder om den af mig nämnda Baggensfjärdeu en vik, som går
långt in i landet, och — man bar sagt mig, och det har upprepats i
Första Kammaren i dag — man lärer kunna gå in där och därifrån
möjligen bombardera Stockholm. År detta sant, så kan man inse,
att mycket af hvad vi hittills gjort för Stockholms försvar, icke är
tillfyllestgörande, ifall det ej kompletteras med befästningar i södra
skärgården. Jag vågar, som sagdt, icke därom uttala mig; icke
heller om befästningar öfver hufvud taget, och ännu mindre om hvad
sådana befästningar skulle komma att gå till; men jag förstår mycket
viil att de olika förslag till eu sådan förbindelseleds upptagande, som
ifrån olika håll blifvit väckta, hvart för sig kräfva olika styrka hos
befästningsanordningarna, möjligen väsentligt mindre hos den ena
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23. 2
Angående
eu ny för¬
bindelseled,
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
X:o 23.
18
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
•Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
och mera hos den andra. Man har till och med talat om, att denna
nya förbindelseled icke skulle tarfva några befästningar alls; men
jag vill därom inhibera mitt omdöme, tv hvad vi önska, det är att
få en utredning af dessa förhållanden, förhållanden, om hvilka man
icke kan uttala någon mening, förrän de blifvit utredda.
Jag bär såsom stockholmare och såsom svensk sökt att visa,
hurusom med en sådan förbindelseled som denna stockholmsintresset och
riksintresset sammanfalla i att göra densamma högeligen önskvärd.
Hufvudstaden kan för sin fredliga samfärdsel, för sin skeppsfart
och handel ställa på statsmakterna berättigade förhoppningar, att de
skola tillgodose dessa intressen, likaväl som statsmakterna så ofta
genom järnvägsanläggningar, kanalanläggningar, upprensningar af
hamnar och farleder m. m. hafva tillgodosett skenbart lokala intressen.
Sedan må det naturligtvis komma an på statsmakterna själfva att
taga i öfvervägande hvad som, sedan den fredliga samfärdselns in¬
tressen blifvit tillgodosedda, bör och kan göras för att sätta läs för
den öppnade dörren.
Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till punkten a) af ut¬
skottets förslag samt att fä föreslå, att punkten b) måtte få följande ly¬
delse: att Riksdagen i skrifvelse äfvenledes måtte anhålla, det Kung!.
Magt behagade dels låta verkställa en fullständig och allsidig tek¬
nisk, ekonomisk och militär utredning beträffande en ny förbindelse¬
led mellan Baggensfjärden och den inre Stoekholmsskärgården, dels
därefter till Riksdagen inkomma med det förslag, som af utredningen
kan föranledas, och att Riksdagen för sagda utrednings verkställande
ville till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 15,000 kronor.
Jag ber att få nämna, att den af mig nu föreslagna formuleringen är
densamma, som i dag vunnit Första Kammarens bifall med 90 röster
mot 31.
I detta anförande instämde herrar Eildebrand, Almqvist, Julilin,
Wciwrinslcy, i Saltsjöbaden, Loven och Hjärne.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar. Jag har försökt
studera den motion, som den siste ärade talaren nu så varmt talat
för. Det förefaller mig, som om motiveringen helt enkelt går ut på,
att icke klämmen skulle bifallas. Jag har läst denna motivering
flera gånger, och för hvar gång jag läser den blir jag öfvertygad
att den utredning, som motionären begär, redan flera gånger blifvit
utförd, till och med på Kungl. Maj:ts föranstaltande.
Jag skall dock gå något i ordning med frågorna. Motionären
säger här, och han framhöll det nyss såsom en af de förnämsta syn¬
punkter, ur hvilka den nya utredningen begärdes, att man för sjö¬
farten skulle vinna afsevärda fördelar genom tidsbegränsning. På
sid. 6 i motionen har motionären citerat ett yttrande af Stockholms
lotskapten. Där heter det: Stockholms lotskapten, som haft att. yttra
sig om den föreslagna Moranedskanalen, har i sitt den 8 april 1893
afgifna ämbetsutlåtande ställt sig ganska tveksam gentemot frågan,
om fördelen för större ångfartyg och för segelfartyg af Moraneds-
kanalens byggande. Teoretiskt anser han visserligen, att man kan
beräkna tidsvinsten till omkring två timmar. Men praktiskt måste
man taga hänsyn därtill, att farten redan vid inloppet till Baggens-
1!)
N:o 2.!.
Onsdagen den lii Mars, e. in
fjärden måste minskas ocli än ytterligare minskas i själlva kanalen,
att före inloppet i kanalen ett själffallet uppehåll måste göras, att ett
fartyg understundom måste vänta på sin tur att passera kanalen, att
ström lätt uppstår inne i kanalen, att farten i det trånga farvattnet
efter genomgåendet af kanalen måste hällas låg, andra omständig¬
heter att förbigå. På grund häraf anser lotskaptenen, att möjligen
den genom Moranedskanalen för större fartyg gjorda hela tids¬
vinsten kunde reduceras till en half timme. Lotskaptenen slutar sitt
omdöme med, att det af honom framhållna gäller större ångfartyg
och segelfartyg —- de senare »måste varsamt bogseras och behöfva
längre tid».
Då synes det mig, att man icke genom upptagande af en sådan
farled skall öka tidsvinsten i någon afsevärd mån. Vidare anför
motionären, att man gjort utredningar om kanalens upptagande på
två olika vägar. Den ena skulle gä genom Baggensstäket och skulle
krätva en kostnad af 1,780,000 kronor, den andra skulle gå öfver
Moranedet och kosta 3,370,000 kronor. Sedan nämner motionären,
att det ej kan låta sig göra att öppna en infart bakom Oskar-Fred-
riksborg och Vaxholm, utan denna infart skulle befästas, och han
har antydt kostnadsberäkningen på två alternativa förslag härtill,
ett som varit undersökt åren 1862—63 och då beräknades kräfva
920.000 kronor, och ett som undersöktes år 1871, beräknadt till
1.057.000 kronor. Då man ser denna utredning, som motionären
välvilligt lämnat i ledamöternas händer, då man har så klart för
sig, hvad det kostar att taga upp de olika farlederna och äfven har
klart för sig hvad det kostar att befästa dem, synes det mig vara
alldeles öfverflödigt att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t
begära utredning om hvad man förut vet.
Det har sagts af den ärade talaren, att detta icke är endast en
stockholmsfråga, utan att det är eu fråga som gäller hela landet,
och det skall jag villigt erkänna och gifva honom rätt i. Vi fingo
för några dagar sedan en proposition på kammarens bord, som afser
en ökniug af budgeten på 40 miljoner kronor i allra billigaste fall.
Men det är ej nog med dessa 40 miljoner kronor, som fordras för
den nya flottstationen, utan Riksdagen skulle nu skrifva till Kungl.
Maj:t och begära att få göra ytterligare de kostnader, som motio¬
nären antydt. Jag för min del kan icke följa med detta resone¬
mang, utan jag tror, att det är bäst, att vi gå den vägen, att vi
först se till, huruvida vi ha råd att åstadkomma eu så utomordentlig
uppoffring, som ligger i anläggandet af den nya flottstationen, sedan
se till om vi ha råd att bygga alla dessa många fartyg, som äro af-
sedda att rymmas i den nya flottstationen, och slutligen se till, om
det finnes möjlighet att stampa fram det folk, som skall bemanna de
många fartyg, som hägra i den tilltänkta nya stationen. Dessa saker bör
man enligt mitt förmenande taga med i beräkningen, då man granskar
detta förslag, ty ingen människa kan förneka, att de icke ha ett visst sam¬
manhang med hvarandra. Jag tror, att vi icke behöfva skrifva till Kungl.
Maj:t för att begära utredning om ett nytt utlopp för flottan. De militära
myndigheterna lära nog draga försorg om, att vi få en sådan utred¬
ning och de äskade krafven utan att vi påskynda den saken. Jag
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens
fjärden och
den inre.
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
N:o 23.
20
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
är därför öfvertygad, att utskottet kommit till ett fullkomligt riktigt
slut, då det gått ut från den uppfattningen, att militära utgifter lä
vi alldeles tillräckligt utan att därom be.
Vidare anser jag det vara fullt riktigt och klokt, att under så
vanskliga förhållanden som dessa man äfven anhåller om tillfälle att
få yttra sig om koncessions upplåtande för nya infartsleder till hufvud-
staden. Det är visserligen sant, att den person, som sökt den kon¬
cession, som här är ornnämd, i dag, såvidt jag hört rätt, återtagit
sin ansökning. Men intet hindrar, att det. kan komma eu annan lika
mäktig person och lägga in en koncessionsansökan. Detta förhål¬
lande bör således icke hindra oss från att antaga det utlåtande, ut¬
skottet afgifvit. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Martin: Då jag instämt i herr Palmes förevarande motion,
ber jag att i denna fråga få yttra några ord.
Utskottet har motiverat sitt afstyrkande af motionärernas förslag
med de orden, att man torde kunna vara förvissad om att Kungl.
Maj:t, i händelse omständigheterna det påkalla och då liden kan anses
vara mogen, icke skall underlåta att till Riksdagen inkomma med
förslag i ämnet. För min del håller jag före, att det förtroende, som
utskottet härmed visat regeringen i denna sak, icke har motsvarats
af regeringens ställning i denua fråga, i synnerhet sedd mot bak¬
grunden af hvad som däri under lång tid har förekommit.
Under ett hälft sekel bär det varit ett önskemål för Stockholms
kommun att få en segelled öppnad mellan Baggensfjärden och den
inre skärgården. Under flera decennier har det för hvarje vän af vårt
försvar likaledes varit ett önskemål, att för bidragande till och stär¬
kande af Stockholms försvar eu sådan farled skulle komma till stånd
Men hittills har, såvidt man vet, intet åtgjorts. Måhäuda försvarades
detta dröjsmål till en början ganska väl därmed, att medel sakuats
för att åvägabringa farleden, att densamma var en Stockholms kom¬
muns affär och att flottans utveckling icke ännu var så stor, att den
kanal, som ur försvarssynpunkt ansågs erforderlig, omedelbart behöfde
utföras. Men i det fallet påstår jag, att förhållandena under de senare
åren så förändrats, att dessa invändningar mot förslaget, dessa anled¬
ningar till dröjsmål icke längre äro hållbara. Tv redan för tre är
sedan har den ekonomiska frågan genom enskild persons ingripande
blifvit löst på sådant sätt, att däremot svårligen någon invändning
kunnat göras, och hvad flottans utveckling beträffar, torde ej heller
kunna bestridas, att den gått i sådan riktning, att den ifrågasatta
kanalen ur försvarssynpunkt är i högsta grad af behofvet påkallad.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de militära myndigheter, som
yttrat sig i saken, ha i det hela på det allra varmaste tillstyrkt för¬
slaget, de militära myndigheterna, såvidt man känner, väg- och
vatten byggnadsstyrelsen i det uttalande, som här refereras. Men ändå
har ingenting i denna sak åtgjorts. Ingenting har framkommit, som
visar, att vederbörande regering ägnar denna sak den uppmärksamhet
och det intresse, som den är värd. Vid förra årets riksdag upp¬
manades jag från ett håll, som ej stod i någon som helst förbindelse
21
Nio 28.
Onsdagen flen 13 Mars, e. m.
med förslagsställaren eller anlmdsgifvaren, att till regeringen rikta
eu direkt förfrågan, hvarför icke något blef åtgjordt i denna sak.
Jag fann då en sådan förfrågan fullt befogad, men jag trodde ännu,
liksom utskottet, att regeringen skulle anse tiden mogen och snart
göra något åt saken. Sedan dess har ett år förflutit och intet har
gjorts, såvidt man kan se. Slutligen har det anbud, som skulle lösa
den ekonomiska frågan, återtagits af anlmdsgifvaren, säkerligen i för¬
bittring däröfver att detta förslag blifvit så behandladt. Den ärade
förslagsställaren har på sitt återtagande till och med, efter hvad jag
hört, företett kvitto. Vid sådant förhållande och då, såsom här är
påvisadt, alla de omständigheter kvarstå, som böra föranleda ett på¬
skyndande af saken, samt då från annat håll framkommit ett förslag
om en kanals byggande på annat sätt än öfver Moranedet, är en sådan
utredning, som här är föreslagen, af bebofvet synnerligen påkallad.
Jag vill nämna, att förutom förslaget rörande Moranedets genom¬
skärande bar på senare tid uppkommit ett förslag, som synes vara
ganska tilltalaude. Den projekterade kanalen utgår från en plats rätt
söder om den föreslagna flottstationen vid Elfvik, från Kummelnäs,
följer så sänkan öfver den s. k. Sågsjön och utmynnar i Kilsviken,
dågsjön bar ett så stort vattendjup, att stora fartyg där kunna framföras,
och genom en enkel åtgärd kan denna sjö bildas till en bassäng, där
stora fartyg äfven kunna mötas, hvarför, om kanalen skulle vara
upptagen icke någon väntan för genomfart beköfver ske vid mynnin¬
gen. Söderut utmynnar kanalen i den s. k. Kilsviken, som direkt
utmynnar i Baggensfjärden. Ehuru jag, såsom berrarne förstå, icke
är fortifikatoriskt bildad, har jag dock kännedom om, att vid Kils¬
vikens öppning, norr om Baggensfjärden, finnes ett ganska högt berg,
hvarifrån hela Baggensfjärden domineras af ett där till äfventyra
uppfördt batteri. Då sålunda flera förslag till förbindelse emellan
Baggensfjärden och inre skärgården föreligga, är det i min tanke fullt
motiveradt att ifrågasätta en utredning af dessa olika kanaliserings-
möjligheter, och det är icke, såsom den siste talaren antydde, så, att
förhållandet redan är utredt. Det behöfver väl utredas. Som jag
redan nämnt, har frän försvarsbåll under långliga tider tanken på en
dylik kanal med synnerlig styrka framhållits. År 1903 lämnades
genom eu af flottans officerare, som på särskild! uppdrag utarbetat
en broschyr i ämnet, följande återblick på denna sak. »Det öde, denna
fråga rönt under förra århundradet, är utan tvifvel både egendomligt
och beklagligt. Det är nu 10 år, sedan det sista förslaget till eu
förbättrad kommunikationsled från Stockholm söderut och eu viktig,
ja nödvändig utfårfsväg för vår flotta väcktes. 1 hundra år hafva
ropen därpå från handelns och sjöfartens målsmän ljudit allt star¬
kare. Utredningar och kostnadsförslag hafva utarbetats under åratal,
men resultatet däraf bär blott blifvit uppskof. Bland invändningar,
som gjorts mot farleden, är den, att farleden nu, när den ständigt
växande farten alltmera förkortar distanserna, vore af mindre nytta
än förr. Härvid bör dock besinnas, att driftkostnaderna i stället äro
så mycket större, och tiden sålunda så mycket dyrbarare. För till
exempel kustfarten Stockholm-södernt torde därför kanalens betydelse
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens¬
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts )
N:o 23.
22
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
slcärgarden.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
ingalunda få anses mindre nu än ett hälft eller helt århundrade
tidigare.
Hvad beträffar fördelarna för sjöförsvaret äro dessa ojämförligt
mycket större nu än förr. Förmågan att hastigt kunna förflytta far¬
tygen i hvarje riktning och att med säkerhet kunna manövrera på
trånga farvatten ofantligt mycket större och bättre tillgodosedda,
kännedom om vår egen skärgård, den bättre spanings- och rapport¬
tjänsten med tillhjälp af snabba fartyg, gnisttelegrafen och ballongen,
allt ökar i ofantligt hög grad behofvet och användbarheten af en
sådan farled.
Skola nu 10-tal af år bevittna de fåfänga försöken att få denna
led öppnad, eller skall det måhända beskäras en snar framtid att se
detta önskemål för vår handel och sjöfart, detta lifsvillkor för svenska
flottans kraftiga uppträdande i Stockholms skärgård uppfylldt?»
Det är inför dessa förhållanden jag måste beteckna det af ut¬
skottet anförda skal, som jag ännu en gång vill upprepa, att »man
torde vara förvissad, att Kung!. Maj:t, när omständigheterna påkalla,
och när tiden är mogen, icke skall underlåta att till Riksdagen in¬
komma med förslag» såsom fullkomligt otillfredsställande. Jag frågar
eder, mina herrar, är icke tiden mogen för denna frågas lösning, och
äro icke omständigheterna sådana, att den bör omedelbart upptagas?
Jag frågar: då Kungl. Maj:ts regering under så lång tid försummat
framlägga förslag i ämnet och försummat det så, att de ekonomiska
möjligheterna att genomföra företaget förminskats, är det då icke
Riksdagens rättighet, för att icke säga skyldighet, att erinra Kungl.
Maj:ts regering därom? Jag anser, att motionen i dessa omständig¬
heter har en god grund, och jag yrkar på det varmaste bifall till
densamma.
Herr Palme: Herr talman, den näst siste talaren har följt en
gammal rätt ofta använd taktik, nämligen den att med en fråga slå
ihjäl en annan. Ku vill han slå ihjäl detta förslag med den stora
flottstationspropositionen. Men jag föreställer mig, att vi kunna vara
säkra på, att när denna proposition föreligger till behandling i kam¬
maren, kommer den ärade representanten från Ystad att vilja slå
ihjäl den med användande af något annat förslag som vapen. Han
talar om, att jag skulle ha sagt, att vi borde skrifva till Kung]. Maj:t
om ett nytt utlopp för flottan. Jag ber få erinra om, att jag endast
i andra rummet talade om denna förbindelseleds betydelse för vårt
försvar. Det, som jag först framhöll, och som för mig framstod och
framstår såsom det viktigaste i denna fråga, var den omtalade trafik¬
ledens betydelse för den fredliga samfärdseln mellan Stockholms
skärgård och eventuellt Mälaren samt de söderut belägna orterna.
Den omständigheten, att jag i min motion har anfört äfven ofördel¬
aktiga omdömen om de förut framställda förslagen, må väl af ingen
räknas mig till last. Jag har gjort det för att kunna lämna den full¬
ständigaste utredning af detta ärende, som var mig möjlig, och jag
ansåg ärligheten fordra, att äfven ofördelaktiga omdömen i den vägen
nämndes. Men jag erinrar herrarne om, att jag dels själf sökt veder¬
lägga några, dels säger, att jag är viss om, att den utredning, hvarpå
N':o 2».
Unsdagen den 13 Mars, e. in. 23
jag hoppas, skall kunna vederlägga äfven ölriga sådana under för¬
slagets tidigare skeden framkomna invändningar. Som här redan
blifvit nänrndt, har det förslag, för hvilket jag nu i korthet redogjort,
och hvilket för tre är sedan af eu enskild finansman inlämnades till
regeringen, i dag åt honom återtagits. Om det i går, medan detta
anbud ännu fanns liggande på regeringens bord, åt någon skulle
ansetts oniidigt att till regeringen rikta en skrifvelse rörande denna
fråga, så har, sedan förslaget nu är återtaget, denna invändning, synes
det mig, bortfallit. Nu har icke regeringen längre liggande på sitt
bord denna påminnelse om, att det finnes ett förslag, ett anbud, och
det är därför som jag tycker, att en riksdagsskrivelse skulle kunna
vara en sådan liten påminnelse. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag finner att motionären
anfört, huru denna fråga behandlats vid föregående riksdagar icke
allenast under 17-bundratalet utan äfven under 18-hundratalet. Han
säger bland annat att »i anledning af en vid påföljande riksdag, åren
1856—1858, i samma afseende väckt motion, beslöto emellertid rikets
ständer anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes från Stockholms stad infordra
yttrande, i hvad mån staden vore villig bidraga till de kostnader,
som farledens ordnande och underhåll måste kräfva samt underrätta
rikets ständer såväl därom som angående hela det belopp, som er¬
fordrades för företaget; och bief därefter af Kungl. Maj:t meddeladt
ständerna, att kostnaderna beräknats för farledens upprensning till
18 fots djup till 439,000 Rdlr, hvartill dock komme 920,000 Rdlr för
befästande af det nya inloppet till hufvudstaden, samt att Stockholms
stads magistrat och borgerskapets äldste förklarat sig villige att på
vissa villkor och mot åtnjutande af ett anslag af 300,000 Rdlr låta
verkställa upprensningen och ansvara lör farledens framtida under¬
håll. Kungl. Maj:t förklarade emellertid, med fästadt afseende på
behofvet af befästningsarbeten, sig hafva funnit grundade betänklig¬
heter förekomma mot öppnande af den föreslagna farleden, hvadan
Kungl. Maj:t, i betraktande däraf och med fästadt afseende å de af
Stockholms stad för arbetets utförande uppställda villkor, ansåg sig
sakna skäl att af rikets ständer då äska anslag därför.»
Af denna historik se herrarne således till någon del, huru denna
fråga vid föregående riksdagar behandlats, och att det icke, vare sig
af kommittéer, Riksdag eller Kungl. Maj:t ansetts nödigt eller be-
hötiigt att vidtaga de åtgärder, som motionären uti nu antydda syfte
har påkallat. Jag tror det vore det lyckligaste att nu bifalla ut¬
skottets hemställan, ty därmed har man åtminstone icke sagt, att man
vill ha den utredning, man förut uttalar sig emot eller att man vill
åvägabringa en sådan kanal, ett nytt inlopp till hufvudstaden. Uet
är tydligt och uppenbart, att därest eu ny farled sjövägen till Stock¬
holm åstadkommes, kommer det också att bli en ny fästning för
att bevaka detta nya inlopp. Staten skulle sålunda fä bekosta icke
allenast den nya anläggningen utan äfven en fästning, och detta synes
äfven motionären vara ganska rädd för. I sitt första yrkande föreslår
ban emellertid, att Riksdagen skulle aflåta en skrifvelse till Kungl.
Maj:t och begära en utredning, hvilken skulle kosta Riksdagen 15,000
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baqgens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
>:o 38.
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
24 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
kronor. Men så kommer han till sist och säger, att, innan Riksdagen
blifVit hörd, ingen koncession skall meddelas å någon sådan farled.
Det ena yrkandet slår, enligt min uppfattning, ihjäl det andra, och
samma uppfattning hade äfven en föregående talare. Jag tror emel¬
lertid, det är bäst och lyckligast, att man ingenting annat gör, än
hvad utskottet föreslagit, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Thorsson: Herr talman! Motionären antydde, att min
taktik vore att med en fråga slå ihjäl eu annan eller rättare med en
annan fråga slå ihjäl den förevarande. Jag vill antaga, att han menar,
utt ja>? med tramdragande af den proposition, som är framlagd, vill
skrämma kammaren från att fatta det beslut, som motionären säger
sig önska. I motionen antydes, att frågan har två sidor, nämligen
eu kommersiell, den handel som sjöledes förmedlas på hufvudstaden,
och en, som rör en angelägenhet för hela landet, nämligen försvars¬
frågan. Då motionären tydligen har antydt, att det icke är möjligt
att öppna denna kanal, utan att densamma blefve försedd med tids¬
enliga befästningar, så är det eu naturlig sak, att man frågar sig icke
endast hvarifrån vi skola fä penningar för att upprensa denna farled,
utan äfven hvarifrån vi skola taga penningar att försvara den med.
Dessa frågor, menar jag, höra nära tillhopa. Talaren har själf antydt,
att just med flottans nya förläggningsstation är denna farled af ytterst
stor betydelse. I Första Kammaren framfördes äfven med synnerlig
styrka af just den person, som sökt koncession på kanalen, att det
var af vikt, att då flottans station förlägges till Elfvik, vi hafva ett
annat utlopp, genom hvilket flottan kan aflägsna sig ut i skärgården,
om man blocaerar det nuvarande inloppet. Jag medgifver afl tvä
utvägar ur säcken äro bättre än eu. Men om vi få en motståndare
nog stark att täppa till båda hålen, så kommer man nog och skriker
på, att vi måste hafva en tredje utväg.
Talaren yttrade, att det icke borde betraktas såsom något, som
skulle läggas honom till last, att han gifvit en opartisk historik
af frågan. Tvärtom, jag är synnerligen glad, därför att ban med
denna historik bidragit att slå ihjäl hela frågan, efter mitt sätt att
se saken.
Sä talade han om 40 miljonersanslaget. Ja, jag skall icke sticka
under stolen med, att när den nya propositionen om 40 miljoner
kommer, den icke kommer att få min röst, därför att jag anser, att
landet icke kan bära det.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hammarlund: Herr Sjö erinrade om, hvad som passerade
på 1850-talet, då Riksdagen skref till Kung!. Maj:t i frågan och att,
när utredning väl var gjord och inlämnad till Kung). Maj:t, det för¬
klarades, att den icke föranledde till någon Kung!. Maj:ts åtgärd.
Det var på 1850-talet. Femtio år hafva sedan dess förflutit, och tiden
har icke stått stilla. Allt har gått framåt. Om en utredning skedde
för 50 år sedan och om Kungl. Magt då sade, att han icke fann skäl
att vidtaga någon åtgärd, hafva icke nu förhållandena så mycket
N:o sä8.
Onsdagen den l.'i Mars, e. in. 25
ändrat sig, att det kunde vara skäl att i denna viktiga fråga företaga
en ny utredning?
Då jag ställt mig på reservanternas sida i syfte af bifall till
motionen, bär det varit uteslutande ur merkantil synpunkt. Den
stora segelleden från Stockholm går förbi Vaxholm och Oskar Fredriks-
borg rundt om hela Värmdön genom Lindalssundet, Kanholmsfjärden,
Nämndöfjärden och Jungfrufjärden ut till Dalarö. Denna väg tager
för stora båtar, Södra Sveriges ångare och liknande, en tid af om¬
kring 4 timmar; kunde vi få en segelled fram genom Skurusund och
Staket eller vid Moranedet genom eu kanal eller på annat sätt, t. ex.
genom Sågsjön, skulle därigenom en tidsvinst uppstå af omkring 2
timmar. En sådan tidsvinst vore för våra stora ångare af väsentlig
betydelse. Den innebär en stor besparing och representerar ett ofant¬
ligt kapital nu för tiden.
Ur denna merkantila synpunkt har jag sett saken och ansett en
utredning vara i hög grad behöflig. Nu säger utskottet, att en dylik
utredning kan komma att ske ändå, utan att man skifver till Kung!.
Maj:t och anhåller därom. Men man ser ju, huru det gått. Olika
koncessionsansökningar hafva inlämnats till Kung!. Maj:t, och de
hafva icke töranledt till någon åtgärd. Den senaste har af denna
anledning blifvit återtagen. Under sådana omständigheter är det
skäl, att Riksdagen gör en påstötning i detta viktiga ämne. Jag yrkar
bifall till det af herr Palme framställda förslaget.
Herr vice talmannen: Herr talman! Jag vill gärna erkänna,
att denna fråga är högst betydelsefull icke allenast för Stockholm och
dess handel sjöledes, utan äfven för landet i dess helhet. Men på
samma gång kan jag icke annat än erinra därom, att det vill synas,
som om ett visst misstroende mot landets regering skulle ligga i ett
bifall till motionärens förslag i den ena delen, nämligen den del af
motionen, som utskottet afstyrka Ty kan man tänka sig, att landets
regering kan blunda för en sak som denna? I stället må man väl
hafva full rätt till det antagandet, att regeringen har sin uppmärk¬
samhet fäst på saken och, när den anser tiden vara inne, också
kommer med en framställning till Riksdagen i ämnet.
Bakom denna utredningsfråga ligga helt säkert mycket stora
anslagskraf. Till och med motionären bär icke kunnat undgå att i
den sorts utredning, som han låtit medfölja motioneD, peka på detta
förhållande. Så t. ex. uttalar han såsom sin bestämda åsikt, att eu
ny infartsvägs upptagande till Stockholms inre skärgård kan man
icke tänka sig, med mindre än att därmed följa vissa permanenta
försvarsanordningar. Hvad dessa kunna föra med sig i kostnadsväg,
därom veta vi för närvarande jämt ingenting. Men vore det icke
önskvärdt, att för att något så när veta, hvad man gör, man åtmin¬
stone hade någon så att säga hum om detta? Riksdagen kan ju
för ögonbiicket mycket lätt besluta sig för en skrifvelse till Kung!.
Maj:t. Men när svaret kommer från Kung!. Maj:t, är det kanske helt
annorlunda än hvad Riksdagen både väntat sig. »Må så vara», svarar
man, »men frågan är i alla fall af sådan beskaffenhet, att den icke
kan få hvila utan måste, och det i en snar framtid, fä sin lösning.»
Angående
m ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjiirde.n och
dm inre
Stockholms-
skärgärden.
(Forts.)
A:o 28.
26 Onsdagen den lii Mars, e. in.
Angående Jag vill icke förneka detta, men jag återkommer till hvad jag nyss
bindelseled satlc’ namli&en att jag icke kan tänka mig, att regeringen, när tiden
mellan ar iQne> skall uraktlåta att komma fram med förslag till Riksdagen;
Baggens- och jag kan icke förstå, hvarför vi icke skalle kunna invänta den
fjärden och tiden. Jag har icke fattat regeringarnas hållning i denna sak på
annat sätt än så, att hvarje regering helt säkert har haft sin upp-
skärgården uiärksamhet fästad på dessa förhållanden, men ansett, att det varit
(Forts) vigsa saker, som gjort, att förslaget icke hittills kommit fram till
Riksdagen. Nu föreligger redan vid denna riksdag ett förslag från
Kung]. Magt till Riksdagens pröfning om en ny flottstations anläg¬
gande i Stockholms skärgård. Hade det nu varit så, som motionären
och några med honom förmenat, att detta nya inlopp hade varit af
så ytterst utomordentlig karaktär, att det icke kunde tänkas, att t. ex.
en flottstation skulle kunna anordnas med mindre än i förening med
detta nya inlopp, så förmodar jag, att regeringen icke uraktlåtit att
äfven taga den senare delen med i sitt förslag. Emellertid, och så-
vidt jag haft tillfälle att sätta mig in i nämnda regeringsproposition,
hvilket endast kunnat ske helt ytligt, så finnes däri ingenting nämndt
om något nytt inlopp till Stockholms skärgård.
Jag håller före, att frågan är af sådan beskaffenhet, att den
tarfvar sin lösning, och detta snart nog. Men jag håller också på
samma gång före, att frågan är af så stor vikt och betydelse, att
det är alldeles otänkbart, att Kungl. Maj:ts regering skulle kunna
uraktlåta, att, när tiden är inne, själ!', opåmint från Riksdagens sida,
framkomma med förslag i ämnet, och det är därför, som jag för min
del tror, att kammaren handlar rättast genom att bifalla statsut¬
skottets förslag.
Häruti instämde herrar Andersson i Hasselbol och Lindvall.
Herr Zetterstrand: Herr talman, jag är icke det ringaste inne
1 denna fråga mera än som jag kunuat bli genom att åhöra denna
debatt. Jag har trott mig finna, att genom det ifrågasatta förslaget
skulle infartsvägen till Stockholm minskas med 42 km., och att kost¬
naden för själfva kanalanläggningen icke skulle belöpa sig till mer
än ett par miljoner. Det förefaller mig, som skulle en summa på
2 ä 3 miljoner icke vara för hög, om man därigenom kunde vinna
denna förkortning af infartsvägen till Stockholms stad. Och att detta
skulle ha betydelse för Stockholms sjöfart, inser jag fullt och kan
väl förstå, att det för Stockholms riksdagsmän måste framstå som en
viktig angelägenhet, att denna infartsväg kommer till stånd. Däremot
har jag icke kunnat få klart för mig, att det är statens skyldighet
att taga första steget härvidlag. Mig förefaller det, som tillkomme
detta Stockholms stadsfullmäktige, och vore jag medlem af Stockholms
stadsfullmäktige, skulle jag redan vid nästa sammanträde väcka motion
om, att man läte verkställa en undersökning. Penningar finnas i
hamnmedel och dylikt, som tillkommer Stockholms stad. Dessa äro
betydliga, och jag tror, att de aldrig skulle kunna få en bättre an¬
vändning. Om man tänker på förhållandena på en hel del andra
platser, så ha de samma svårigheter att dragas med. Hos oss råda
lV:o 23.
Onsdagen den 13 Mars, e. in. 27
samma förhållanden, men fastän vi ha mycket mindre inkomster afhamn-
och tolagsmedel, faller det oss icke in att begära statens mellankomst.
Vi få söka att sköta oss själfva, och jag tror, att Stockholms stad bör
handla på samma sätt. Jag vågar icke uttala något bestämdt omdöme,
men jag vill säga, att i denna fråga, som ligger Stockholms stad
så nära, bör Stockholms stad göra uppoffringar och allra först den upp¬
offringen att utreda frågan. Därför tror jag det vara bäst, att vi vänta
med att begära någon utredning, hvarmed vi skulle uttala, att dessa
kostnader borde bindas vid staten. Jag tror vi böra betänka oss.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Palme: Herr talman, jag förstår icke hvad den siste ärade
talaren menade med att vi genom en skrifvelse till Kungl. Maj:t skulle
gifva på hand, att vi skulle vilja binda hela denna utgift vid staten.
Vi ha ingenting yttrat om huru betalningen för detta skall ske, vi
bara begära, att Kung], Maj:t skall utreda frågan, då den ende, som
kan utreda frågan i hela dess vidd, är Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t
har till sitt förfogande alla de underlydande organ, som äro behöfliga
för att gifva denna fråga dess allsidiga och fullständiga belysning.
Hvad det beträffar att Stockholms stad skulle eventuellt vara med
om att bygga denna kanal, så kan jag naturligtvis därom icke yttra
mig, men denna fråga föreligger icke ännu. Denna fråga kan först
då föreligga, när regeringen presterat den utredning, som vi ha begärt.
Med anledning af herr vice talmannens ord ber jag att till honom
få rikta mitt vördsamma tack för det uttalande han gjorde, att denna
fråga »tarfvar sin lösning och det snart nog». Den har legat på
bordet i Riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige i omkring
70 år. Den har behandlats i tidningspressen, det har skrifvits broschyrer
därom, det har skickats omkring kartskisser och utlåtanden om den,
och det oaktadt har icke den allsidiga utredning, som vi alla äro
ense måste föregå, innan frågan kan tagas upp till slutgiltig behand¬
ling, gått för sig. Det är därför jag tror, att Kung!. Magt behöfver
en underdånig påminnelse om att denna fråga dock, för att ytterligare
använda herr vice talmannens ord, tarfvar sin lösning och detta snart
nog. Jag vidhåller mitt föregående yrkande.
Herr Martin: Herr talman, det var försiktigt af herr Zetter-
strand att börja sitt anförande med den förklaringen, att han icke
hade reda på denna sak. Förhållandet är nämligen icke sådant, som
han trodde. Stockholms stad har sedan många år tillbaka påyrkat
att få ordna denna kanalled, och när det framhölls, att den skulle
kunna ekonomiseras genom stadens eller dess medborgares försorg,
så gjorde sig å andra sidan den synpunkten gällande, att denna
kanalled icke borde få öppnas, därför att den skulle kräfva kraftiga
befästningar och utan dessa skulle skada försvaret i stället för att
gagna det. Under sådana omständigheter är det tydligt, att Stock¬
holms stad är bunden af hvad regeringen behagar göra för att ut¬
reda försvarsanstaltsfrågan. Det är därpå frågan beror. Därför kan
staden icke heller ordna denna fråga, utan den måste ordnas af Kungl.
Maj:ts regering, och såsom den ärade motionären påpekade, kan detta
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockholms-
skärgården.
(Forts.)
N:o 23.
28
Angående
en ny för¬
bindelseled
mellan
Baggens-
fjärden och
den inre
Stockliolms-
skärgården.
(Forts.)
Avgående
eu. historik
öfver justi-
tieombuds-
mansämbetets
förvaltning.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
icke ske utan att Riksdagen blir hörd. Detta är anledningen till
motionen.
Jag är likasom den föregående talaren herr vice talmannen tack¬
sam för att han uttalat sig i motionens syfte. Han sade, att frågan
här gäller förtroende eller icke förtroende till regeringen. Då jag
sagt, att regeringen icke vårdat frågan som den bort, så är det af
sammanhanget klart, att detta påstående icke är riktadt särskildt mot
den nuvarande regeringen, utan mot de många regeringar, som växlat
under dessa tiotal år. Frågan om förtroende eller icke förtroende
till den nuvarande regeringen föreligger således här icke. Men man
har sett, att den ena regeringen aflöst den andra, utan att denna
utredning kommit till stånd, och då anser jag, att man kan tala om
bristande intresse hos regeringen för frågan.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag fortfarande om bifall
till motionen.
Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen till-
känuagilvit, att han med afseende å de framkomna yrkandena ämnade
framställa särskild proposition angående hvartdera momentet af ut¬
skottets hemställan biet' till en början denna hemställan i mom. a)
af kammaren bifallen.
Beträffande därefter mom. b) hade yrkats dels bifall til) utskottets
hemställan, dels ock afslag därå och bifall i stället till det af herr
Palme under öfverläggningen framställda yrkandet. Herr talmannen,
som nu till proposition upptog dessa yrkanden, förklarade sig anse
det förstnämnda yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt. Emel¬
lertid äskades votering; och blef i följd häraf nu uppsatt, justerad
och anslagen en omröstningsproposition, så lydande:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i mom. b) af utskottets förevarande utlåtande n:o 43, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit det af herr Palme under öfverläggningen framställda
yrkandet.
Voteringen utvisade 139 ja mot 40 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 44, i anledning
af en af justitieombudsmannen gjord framställning om utarbetande
af en historik öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning; och yt¬
trade därvid:
\:<>
Unsdagen den 13 Mars, e. in. -9
Herr Kjellén: Herr talman! Det förslag, som här föreligger, är Angående
af natur att ådraga sig icke mindre statsvetenskapsmannens än den historik
praktiske politikerns uppmärksamhet. Gifvetvis är det den senare ticombwls-
synpunkten, som här skall bestämma vårt beslut, men jag kan ickemansämbetets
underlåta att anmärka, att en undersökning af detta slag äfven torde förvaltning.
komma att gifva synnerligen lärorika upplysningar med afseende å (Forts.)
huru förvandlingens lag verkat inom våra statsrättsliga institutioner.
Justitieombudsmannaämbetet är nämligen ur vissa synpunkter att.
betrakta såsom vårt statsskicks största — liksom det är dess i ut¬
landet mest observerade — egendomlighet. Det saknar ju icke i
denna stund intresse att erinra sig, att, då detta ämbete inrättades,
röster höjdes, som däri rent af sågo en konkurrent till konunga¬
makten. Det yttrades nämligen vid 1809 års riksdag, att man genom
berörda ämbete »åt Konungen och en undersåte gifvit lika, af hvar¬
andra oberoende rättigheter». Jag förmodar, att den här föreslagna
undersökningen skall gifva vid handen, att den djupgående föränd¬
ring, som under det senaste århundradet skett med vår konunga¬
makt, icke i någon väseutlig mån har berott på konkurrens från
Riksdagens väktare öfver lagarnas efterlefnad.
Jag har emellertid icke begärt ordet endast för att foga denna
ytterligare rekommendation till förslaget, utan också för att göra en
rent praktisk anmärkning. Det kan icke undvikas, att den summa,
som här ifrågasatts, förefaller stor, i synnerhet om man betänker, huru
stora och viktiga undersökningar af liknande och kanske icke mindre
betydelsefull art få ske utan all uppmuntran från statsmakternas sida
här i landet. Man kan icke heller värja sig från det intrycket, att
summan i och för sig är väl rundligt tilltagen. Beräkningen hvital-
på den förutsättningen, att för arbetet skall åtgå en tid af fyra år,
hvaraf sex månader årligen skulle upptagas uteslutande till detta
arbete. Jag är icke obekant med undersökningar af detta slag och
jag känner väl justitieombudsmannaämbetets omfattning; det är alltså
med full kunskap därutinnan, som jag gör min anmärkning. Ifråga¬
varande undersökning erbjuder i sig själf en i mer än vanlig grad
afruudad och afslutad uppgitt. Därtill kommer hvad i motiveringen
upplyses, att den person, som är destinerad att utföra undersöknin¬
gen, redan på eget initiativ samiat ett betydande material för ar¬
betet. Da detta materia! redan föreligger, synas fyra år vara en väl
långt tilltagen tid för arbetets fortsättning till slutet. Då jag nu ber att
lä tillstyrka detta anslag intill ett belopp af 20,000 kronor, så gör
jag det alltså med uttalande af förhoppningen, att arbetet skall under
siu fortgång visa sig kräfva något mindre tid och sålunda på stats¬
verket ställa något mindre kraf än här ifrågasatts.
Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skulle vilja instämma
uti hvad den föregående ärade talaren framhållit om önskvärdheten
af att vid detta arbetes utförande besparingar må kunna göras, tv
det kan icke nekas, att det här är fråga om en ganska ansenlig ut¬
gift. Det gäller icke mindre än 20,000 kronor. Då frågan förekom i
statsutskottet, tillät jag mig göra anmärkning särskilt mot en post,
och då nu diskussion här uppstått, skall jag be att fä angifva denna
?i:o 23.
30
Onsdagen den 18 Mars, e. m.
Angående i förhoppning, att anmärkningen möjligen skall lända till någon
öfver8justi rätte^se vid arbetets utförande.
tieombuds- JaS fäste miS särskilt vid, att för arbetets verkställande skulle
manaämbetets utgå en renskrifningskostnad af icke mindre än 3,600 kronor. Det
förvaltning, heter här, att arbetet skall taga en tid af fyra år med sex månader
(Forts.) om året, hvilket gör 24 månader, och om man beräknar 25 arbets¬
dagar i månaden, får man inalles 600 arbetsdagar. Så heter det, att
under den tid arbetet skulle bedrifvas, beräknas förekomma renskrif¬
ning i medeltal 6 timmar under hvarje arbetsdag. Detta gör 3,600
timmar för renskrifuing, och man finner, att denna uppgift ganska
väl stämmer öfverens med utgiftsposten, ty om man betalar 1 krona
i timmen för renskriften, blir kostnaden just 3,600 kronor. Men jag
frågar då: hvad är meningen med denna post för renskrifning? De
herrar, som hade förberedt ärendet i afdelningen, kunde icke svara
annat, än att kostnadsberäkningen lämnats genom justitieombuds-
mannaexpeditionen.
Andra författare, som skrifva böcker, lämna sina manuskript
direkt till tryckeriet, och sättarne få bäst de kunna söka reda sig
därmed. Därvidlag förekommer visst icke renskrifning, åtminstone
icke i regel. Men här skulle förekomma icke mindre än 3,600 tim¬
mars renskrifning, och det är särskildt denna post jag velat fästa
uppmärksamheten på, när en diskussion nu här uppstått angående
kostnaden för förevarande arbete. Skulle med denna post afses af-
skrifter ur äldre berättelser, föreställer jag mig, att dylika finnas i
tillräckligt antal, så att man kan tillgripa den enkla klipp- och
klistringsmetoden, hvilken ju kostar en begatell gentemot renskrif-
ning.
Jag har intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Om utgif- Vidare förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 45, i
Uppslagsbok anledniuo af väckt motion om anslag till utgifvande af en uppslags-
angående* innehållande kortfattade upplysningar angående 1907 års Riks-
1907 års dag och dess arbete.
Riksdag.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 43, hade herr
S. J. Enander föreslagit, att Riksdagen för utgifvande under inne¬
varande år af en uppslagsbok af angifven beskaffenhet måtte anvisa
ett anslag af 1,000 kronor att utgå innevarande år på i motionen
angifna villkor samt enligt de närmare bestämmelser, som fullmäktige
i nksgäldskontoret ägde meddela.
Utskottet hemställde emellertid, att herr Enanders förevarande
motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Vid utlåtandet hade fogats reservation af herr Hammarlund, som
yrkat, att utskottet skulle hemställa, att Riksdagen måtte för utgif-
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
\:o 23.
:il
vande åt' eu uppslagsbok, innefattande redogörelse öfver innevarande Om utgift
Riksdags verksamhet, bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor att vande af en
af förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader in. in. ut-Uangående
betala ett belopp af 1,000 kronor, under vilkor att 400 exemplar af 1907 års
boken blefve till riksgäldskontor för utdelning bland Riksdagens Riksdag.
ledamöter kostnadsfritt öfverlämnade. (Forts.)
Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till
Herr Hammarlund, som yttrade: Slumpen tycks riktigt hafva
fogat det så, att jag i dag sä att säga kommit att stå på reserva-
tionslistan. Här föreligger ytterligare en fråga, i hvilken jag funnit
mig böra anmäla reservation, i det jag icke kunnat dela den upp¬
fattning, till hvilken mina kamrater inom utskottet kommit. Här
står jag till råga på allt fullkomligt ensam, men icke för ty finner
jag mig böra i korthet utveckla min reservation, och jag tror, att,
efter den utgång den föregående frågan bar fått, det bör finnas gan¬
ska stor utsikt till framgång för reservationen. Vi hafva ju nyss bevil¬
jat 20,000 kronor till eu historik öfver justitieombudsmannaämbetets
förvaltning under det gångna seklet, och då vore det väl icke för
mycket, att vi, när vi sålunda anslagit 20,000 kronor åt det förflutna,
beviljade 1,000 kronor åt nutiden.
Det gäller bär ett anslag af 1,000 kronor till en praktisk upp¬
slagsbok angående Riksdagens arbete. I fjol utkom eu sådan bok,
utgifven af eu utaf förste notarierna bär i Andra Kammaren. Den
heter »Lagtima riksdagen 1906. Kortfattad uppslagsbok, innefattande
redogörelse i sammanträngd form för de viktigaste af Riksdagens
beslut.» Denna bok inledes med en förteckning på Riksdagens leda¬
möter, uppgift å deras födelseår, hvilka utskott de hafva tillhört,
antal bevistade riksdagar o. s. v., allt i enlighet med de förtecknin¬
gar, som vi fä till oss utdelade. Vi veta emellertid nog, hur det
är, om vi efter något års förlopp vilja hafva reda på något, t. ex.
hvem som det eller det året var representant för den eller den val¬
kretsen o. s. v. Vi hafva då svårt att finna uppgifter härom. Det
är icke alltid säkert, att dessa små kataloger finnas till hands.
Efter dessa förteckningar kommer en kort historik öfver den
förflutna Riksdagen. Därpå följer en kort resumé af riksdagsarbetets
resultat. Så lämnas en redogörelse för alla de val, som under riks¬
dagen hafva förekommit. Äfven dessa saker finnas icke samman¬
ställda annat än i de bihang, som utgifvas till medlemsförteckningarna,
och de äro understundom ganska svåra att finna. Därefter före¬
kommer en redogörelse för de motioner, som äro afgifna under riks¬
dagen. Slutligen omnämnas riksdagsfrågorna, ordnade i bokstafs¬
följd, så att man lätt och ledigt kan hitta den sak, som man vill
taga reda på.
När denna bok utkom, rönte den ett ganska starkt understöd
från pressens sida. Det förklarades då, att den fyllde ett ganska
allmänt kändt behof o. s. v. Jag skall blott göra några få citat.
Aftonbladet yttrade, att boken bör »kunna bli till stort gagn för
alla, som äro intresserade för det politiska lifvet».
X:o 23. 32
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Om utgif- Nya Dagligt Allehanda uttalade: »Allmänheten skulle därigenom
uppslå1 sbok skålla ett lätthandterligt riksdagsbibliotek i miniatyr.»
avgående Våld Land säde, att arbetet »är värdt all möjlig uppmuntran, tv
1907 års det afbjälpcr verkligen ett länge kändt behof».
Riksdag. Dagelig Nyheter förklarade: »Idén är god. Eu dylik uppslags¬
kort.) bok kommer väl till pass för många, som behöfva följa med hvad
som händer och sker vid Riksdagen.» — »Naturligtvis», tilläde tid¬
ningen, »är det meningen att fortsätta med dylika riksdagskalen¬
drar, om idén slår an. Det kan till och med "ifrågasättas, om det
ej vore bäst, att Riksdagen själ! ombesörjde utgifningen.»
Landsortstidningarna uttalade sig i liknande riktning. Så säger
Örebro Dagblad, att boken bör »kunna bli till stort gagn för alla,
som äro intresserade för det politiska lifvet, och det är att hoppas,
att den får en framgång, sou. föranleder uppläggandet af nya riks-
dagsrevyer under kommande ar».
Tidningen Uppsala förklarade: »Man har länge saknat en hand¬
bok af detta slag, och man må vara notarien Hedrén tacksam för
att nu utgifvits en sådan. Han har genom densama åstadkommit
en praktiskt uppställd och fullt objektiv redogörelse för hufvud-
resuitaten af 1906 års Riksdag.»
Uppsala Nya Tidning slutligen uttalade: »Vi lyckönska utgif¬
vare till det vackra arbetet, som fyller en verklig lucka i vår lit-
teratu r.»
Trots dessa varma erkännanden har boken emellertid icke rönt
någon större afsättning. Författaren har af rent intresse för saken
utfört arbetet alldeles gratis, och det ekonomiska resultatet för för¬
läggaren har icke varit sådant, att han kanot sig uppfordrad att fort¬
sätta. Det skulle emellertid enligt min mening vara till ganska stor
skada, om den idé, som här föreligger, icke komme att fullföljas.
Nu har herr Enander väckt en motion om anslag af 1,000 kro¬
nor för att betrygga arbetets fortgång. Han har tänkt sig, att man
skulle inköpa 400 exemplar å 1 krona 50 öre. Detta blir 600 kro¬
nor, och om förläggaren garanteras denna afsättning, hvarigenom
boken skulle kunna utdelas gratis till hvarje riksdagsman i Första
och Andra Kammaren, så skulle han vara villig att fortsätta utgif¬
vande!. 400 kronor skulle dä kunna anslås till författaren, och här¬
för skulle han åtaga sig att ännu ett år göra ett försök. På grund
häraf begär motionären sammanlagdt 1,000 kronor.
Utskottet har emellertid icke velat vara med härom. Utskottet
säger, att enligt dess uppfattning eu dylik uppslagsbok knap¬
past kan vara till någon större praktisk nytta för Riksdagens
ledamöter. Ja, det beror på tycke och smak. Den ene tycker
så och den andre sä. Mina kolleger i statsutskottet tyckas icke
vänta sig någon praktisk nytta af boken. Men jag får säga, att
enligt min åsikt boken varit ganska nyttig och val värd sina pen¬
gar. Jag skall endast taga ett par exempel.
Vi diskuterade i dag på förmiddagen förhyrandet af ett mini¬
sterhotell i London, och då komrno svårigheterna att besätta mini¬
sterposten därborta på tal. Jag kora därvid på den tanken: bra¬
vur det, var icke denna sak i fjol på något sätt före i Riksdagen?
Jo, det var en interpellation, som blef besvarad. Jag slog upp den
Ouadageu den 13 Mara, e. in.
Nto 2#.
33
nu ifrågavarande boken och fick under rubriken interpellationer i Om utgift
hast följande upplysningar: vande af eu
»Af frid. Adelswärd, den 6 febr., som framställde följande fråga uPPglffi»bok
till b. exc. utrikesministern Trolle: "lfHJT^drs
När kan en förändring i de nu mindre tillfredsställande förhål- Riksdag.
landena vid Kung!. Maj:ts beskickning till Stora Britannien och (Forts.)
Irland vara att förvänta genom utnämnande af ordinarie innehafvare
till de nu vakanta befattningarna inom densamma?
Interpellationen besvarades den 10 febr. af utrikesministern.
Därefter yttrade sig interpellanten samt ännu en gång exc. Trolle.»
När jag slår upp protokollet för den 10 febr., finner jag genast
denna diskussion utan att behöfva underkasta mig något ytterligare
besvär.
För 8 å 14 dagar sedan förekom i kammaren frågan om socker¬
beskattningen. Denna fråga förevar, såsom herrarna erinra sig,
äfven i fjol. Hur stod saken då? Den föll i fjol, och vid sådant
förhållande är det mycket svårt att utan betydligt arbete finna rätt
på ärendet i riksdagshandlingarna. Man måste slå på en massa
ställen, i synnerhet om gemensam omröstning ägt rum. Det blir
nödvändigt att följa frågans hela historik. Här får man emellertid
på 5 rader en kort beskrifning af hela saken sålunda:
»SockerbesJcattningen. Motion af herr Sandén in. fl. om viss lin¬
dring i sockerskatten för nyanlagda sockerfabriker i Öster- och
Vestergötland var af B—gs—U. afstyrka F. K. antog eu af friherre
KliDgspor och herr Friman afgifven reservation i motionens syfte,
inen A. K. biföll utskottets hemställan. I gemensam votering afslogs
den föreslagna lindringen med 185 röster mot 174.»
Där har man, som sagdt, på fem rader hela denna frågas histo¬
ria utan att behöfva slå på kanske ett tiotal ställen i riksdagsproto¬
kollen.
Under de senaste veckorna har i tidningarne skrifvits mycket
om kasernbyggnaderna på Rindö. Hur har denna fråga egentligen
uppkommit, hur förhöll det sig med kommitténs tillsättning m. in.?
Jag ville veta detta och erinrade mig då, att något härom var
inryckt i statsrevisorernas berättelse i fjol. Jag slog då i den nu
ifrågavarande boken upp rubriken statsrevisorernas berättelse och
fann där följande:
»I anledning däraf beslöt R. D. hos Kungl. Maj:t anhålla:
att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må
böra vidtagas, på det att vid förestående kasernbyggnadsarbeten fullt
tillförlitliga kostnadsberäkningar må vara att tillgå och tillfyllestgö¬
rande kontroll öfver arbetenas utförande må åstadkommas.»
Jag skall stanna vid detta. Jag har trott, att en sådan liten
bok kunde vara till gagn äfven för Riksdagens ledamöter, när det
gäller att i en hast få reda på en detalj.
Det för mig viktigaste skälet att yrka på bifall till motionen
har emellertid icke varit den nytta, som boken möjligen skulle kunna
lämna Riksdagens ledamöter, utan det viktigaste skälet har varit, att
det för medlemmarne af Riksdagen icke är betydelselöst, huruvida
Riksdagens förhandlingar på ett praktiskt och tillförlitligt sätt blifva
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23. 3
N:o 28. 34 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Om utgif- kända af den stora allmänheten. Det är detta, som jag uttryckt i
'uvmla^bk an^ra Punkten af min reservation, däri jag säger, att en dylik upp-
UPJngående slagsbok bär med sina lätt tillgängliga uppgifter vara välkommen
1907 års för allmänheten, för pressens män, för ämbetsverken m. fl. samt
Riksdag, framför allt ägnad att hos den stora allmänheten väcka intresse för
(Forts.) och kunskap i politiska ting samt därigenom äfven för mera ingå¬
ende studier af de officiella riksdagsförhandlingarna. I detta af¬
seende tror jag, att en liten bok sådan som den ifrågavarande kan
blifva af' mycket stor betydelse.
Men, säger utskottet, om det nu förhåller sig så, att denna bok
verkligen är af betydelse för allmänheten, då bör den kunna bära
sig själf och icke behöfva något statsunderstöd. Det förhåller sig
emellertid så, att någon tid åtgår, innan arbeten af detta slag blifva
så kända, att de kunna bära sig själfva. Dylika böcker hafva svårt
att kämpa sig fram, och för att nu betrygga företaget synes det mig
vara skäligt, att man understöder detsamma med det ringa belopp
af 1,000 kronor, som här ifrågasatts. Det gäller ju blott ett försök.
Anslaget skulle beviljas endast för år 1907, icke för längre tid, och
det gäller att se, huru saken kan utvecklas. Det kan ju hända, att,
när några år gått, företaget vinner sådan anslutning, att det kan
bära sig själft och anslag af allmänna medel icke längre behöfves.
Det kan också hända, att saken utvecklar sig därhän, att Riksdagen
finner sig böra själf taga den om hand och icke låta boken utgifvas
på privat förlag.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag om bifall till
min reservation och att Riksdagen sålunda må för utgifvande af eu
uppslagsbok, innefattande redogörelse öfver innevarande Riksdag»
verksamhet, bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att af för¬
slagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader m. m. utbetala ett
belopp af 1,000 kronor, under villkor att 400 exemplar af boken
varda till riksgäldskontoret för utdelning bland Riksdagens ledamö¬
ter kostnadsfritt öfverlämnade.
Herr talman, jag anhåller om bifall härtill.
I detta anförande instämde herrar Byström, Branting, Eriksson
i Elgered, Lindh i Gäfle, Nordin, Sundin, Kjellén, Nilsson i Malmö,
Rydén, Thylander, Johansson i Jönköping, Kjellberg, Berg i Göte¬
borg, W ar bur g, Bromée i Billsta, Karlsson i Mo, Zett-er strand, Räf
och Gustafsson i Mjölby.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag har begärt ordet
för att tillkännagifva, att jag af annat uppdrag varit förhindrad att
deltaga i utskottets förhandlingar, då ärendet där var före, samt att,
om jag vid frågans behandling i utskottet varit närvarande, jag skulle
anslutit mig till reservantens förslag.
Nu säger utskottet: »Enligt utskottets uppfattning kan en dylik
uppslagsbok dock knappast vara till någon större praktisk nytta för
Riksdagens ledamöter. De upplysningar, den innehåller, äro därtill
alltför knapphändiga och ofullständiga, och för att få tillräcklig
kännedom om en fråga, torde man i de flesta fall icke kunna undgå
Ousdagen den 13 Mars, e. m.
36
N:o 28.
att anlita riksdagsprotokollen med bihang.» Ja, det kan ju hända, Om utgift
att boken behöfver något fullständigas, men icke vinner man detta vnn(le
ändamål genom att utslå motionärens framställning, utan vill man ingående
detta, bör man bifalla motionen. Det är ju också gifvet, att allmän- 1907 års
heten på landsbygden har intresse af att följa våra förhandlingar. Riksdag.
Man kunde då säga, att de hafva tillfälle att skaffa sig Riksdagens (Forts.)
protokoll med bihang. Ja, visserligen, men det är icke småsaker
att skaffa sig dessa handlingar. Jag skall tillåta mig omnämna, att
Första Kammarens protokoll kosta på posten 3 kronor 40 öre, Andra
Kammarens protokoll 3 kronor 50 öre och bihangen 7 kronor 50
öre, således eu summa af 14 kronor 40 öre. Det kan alltså icke
vara så många bland allmänheten, som äro i tillfälle att skaffa sig
dessa mera fullständiga handlingar. I hvarje fall synes det mig, som
vi böra bereda allmänheten tillfälle att såvidt möjligt följa med våra
förhandlingar.
Det är därför, herr talman, som jag skall be att på det lifligaste
få tillstyrka bifall till reservantens hemställan.
Herr Hörnsten instämde häruti.
Herr Enander: Herr talman! Jag är viss om att författaren
till uppslagsboken i fråga icke kan vara annat än synnerligen
tacksam mot utskottet för de tvenne vackra betyg, som han här i ut¬
skottets motivering fått för sitt arbete, däri upplysningar meddelas
för det första, såsom utskottet uttrycker sig: »på ett beqvämt sätt»,
för det andra: »i en populär form» och för det tredje: »med intresse
för ämnet». Med sådana fina betyg på fickan kan han gärna starta
en gång till.
För egen del vill jag också betyga utskottet min stora tacksamhet
för dessa betyg, ty de bära mig vittnesbörd, att jag genom fram¬
läggandet af denna motion icke, såsom man säger, alldeles lupit i
ogjordt väder. Jag ser också i dessa betyg ett uttryck för att ut¬
skottet under viss förutsättning gärna varit böjd för att bifalla
motionen. Förutsättningen läser jag i utskottets motivering så här:
det hade varit önskvärd!, att innehållet gjorts fylligare och fullstän¬
digare. Ja, jag tror, att författaren lika litet som jag vill förneka,
att ordnandet af det här innehållsmaterialet med den begränsning,
som syftemålet med boken afser, kunde ha varit ännu lyckligare,
men man måste väl komma ihåg, att detta är ett första försök, och
naturligen kunna alltid anmärkningar framställas mot ett arbete, som
är alldeles nytt på området. Dock, de antydda bristerna böra lätt
kunna repareras i nästa upplaga eller just den upplaga af boken, för
hvilken Riksdagens ekonomiska stöd af mig blifvit begärdt.
Jag kan ju väl förstå, att utskottet icke har, som man brukar
säga, velat köpa grisen i säcken, utan velat se sistnämnda upplaga
af boken framför sig, innan det förordade ett sådant ekonomiskt
understöd. Kammaren torde dock ej behöfva resonera så, ty det för¬
troende, som kammaren gifvit författaren i och med förste-notarie-
befattningen, bör nog borga för att han både vill och kan tillmötesgå
alla billiga fordringar.
Ä*o it.
36 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Om utgif- Det är emellertid uppenbart, att författaren nedlagt icke så liten
uovsla^b™ mö<*a> törena(l me<* icke s& ringa kostaad, på detta sitt förstlingsverk
angående *nom det här ifrågavarande området uti det mycket erkännansvärda
1907 års syftet att underlätta riksdagsmännens dryga arbete och för dem inbe-
Riksdag. spara mycken dyrbar tid, hvarigenom, oafsedt de 400 exemplar af
(Fort*.) uppslagsboken, som Riksdagen erhåller gratis, en mer än tillräcklig
valuta lämnas för de 1,000 kronor här är fråga om — ty tid är ju
pengar — på samma gång som han haft det fosterländska önske¬
målet att intressera och väcka folk i gemen till att, hvad på det
beror, följa med och, såvidt möjligt, deltaga i riksdagsmännens arbete
mera, än som hittills varit faliet, då folk i allmänhet inskränkt sig
att gå till valurnorna och aflämna sin röst vid utseendet af repre¬
sentanter till denna kammare.
Det är obestridligt, att detta folkets intresse att på ett bekvämt
sätt och i eu populär form få veta, hvad som händer och sker i
Riksdagen samt dess arbete, också måste sammanfälla med Riksdagens
intresse, i synnerhet då förslaget om allmän rösträtt står alltjämt på
dagordningen, såsom nu är förhållandet.
På grund af hvad jag nu anfört och ännu mera på grund af
hvad jag antydt, som hvar och en säkerligen förstår, utan att jag
behöfver längre upptaga den knappa tiden med ett vidlyftigt ordande
i denna sak, ber jag kammaren att afslå utskottets hemställan — jag
hoppas utskottsledamöterna icke finna sig »knuffade» häraf — och i
stället äfven som en liten, välförtjänt uppmuntran åt författaren bi¬
falla den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Herr vice talmannen: Herr talman! Vid behandlingen utaf
detta ärende inom utskottet har utskottet varit i tillfälle att se den
lilla bok, hvarom fråga är. Man har då icke kunnat undgå att finna,
att boken, såsom uppslagsbok betraktad, är något mera kort affattad,
om jag sä må säga, än hvad önskligt hade varit, med andra ord, att
den är icke så upplysande, som man skulle hafva önskat, att den
hade varit. Detta lärer väl emellertid icke hindra, att kommande
upplagor kunna förbättras i det nu antydda afseendet.
Under förhoppning om att detta kommer att ske, och vid det
förhållande, jag tyckt mig finna af instämmandena här i kammaren,
att många af kammarens ledamöter önska komma i besittning utaf
en sådan liten uppslagsbok öfver Riksdagens förhandlingar, sä, vid
närmare eftertänkande, tror jag, det är så godt att jag för min del
ställer mig på herr Hammarlunds sida, men jag fordrar då också
såsom gengäld, att han ställer sig på min sida i eu annan fråga.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framställt propositioner i ämnet, afslog kammaren utskottets
hemställan och biföll i stället den vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 0.
Härefter föredrogos hvart för sig:
:)7
N:o ‘23.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
bevillningsutskottets memorial, n:o 12, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 11, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående rätt att bos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbebandlingen af varor, afsedda att till riket införas; samt
lagutskottets memorial och utlåtande
n:o 20, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut ifråga
om lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag
angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet; och
n:o 21, i anledning af väckt motion om tillägg till 6 § lands-
tingsförordningen.
Hvad i memorialen och utlåtandet hemställts bifölls af kammaren.
§ 7.
Damast i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt lagnt- Angående
skottets utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse upphörande
till Kungl. Maj:t angående upphörande i visst fall af kyrkoherdes
själfskrifvenhet att vara ordförande i skolråd m. m. 'Ikrifvenhet
Lagutskottet hade till förberedande behandling mottagit en inom såsom ord-
Andra Kammaren af herr B. A. Wawrinshy i Saltsjöbaden väckt
motion, n:o 6, däri föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring af nådiga förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, att
den däri stadgade själfskrifvenheten för kyrkoherde eller den hans
ämbete förestår att i skolrådet föra ordet måtte inskränkas allenast
till de kyrkoförsamlingar, som hade ett gemensamt kyrko- och skol¬
råd; dock med rätt för kyrkoherde i församling med särskild! skolråd
att vara själfskrifven ledamot af skolrådet som ock att kunna väljas
till ordförande i detsamma på sätt för öfriga församlingsmedlemmar
kunde varda stadgadt.
Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid anmälts af herrar Zetterstrand,
Jansson i Edsbäcken, Ersson, Nordin, Forsberg, Neiglich och Persson
i Malmö, som velat tillstyrka bifall till motionen.
Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af:
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Den fråga, som jag genom min motion tillåtit mig
bringa på tal, har, som bekant, vid flera tillfällen förut varit föremål
för Riksdagens öfverläggningar, utan att likväl någon gång lyckas
tillvinna sig denna kammares bifall. Icke förty har jag för min de!
ansett, att tiden nu knnde vara inne att tilltro åtminstone de större
N:o 23. 38 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående kommunerna inom landet den mogenhet, att de skulle kunna und-
"afkvrko vara Prastei'skapets förmynderskap i folkskoleundervisningens och
herdes själf- folkskolans angelägenheter.
skrifrenhet Som herrarna torde finna af min motion, har jag nämligen icke
såsom ord- föreslagit något generellt upphäfvande af deD nu gällande föreskriften
skolråd * orn I)astors själfskrifveuhet såsom skolrådsordförande, utan jag har
(Forts i eDC^ast hemställt, att det skulle tillåtas de församlingar, inom hvilka
1 man ägde rätt att förutsätta, att det funnes personer lika väl, ja
bättre, passande än vederbörande pastor för uppdraget att själfva få
välja sin ordförande i skolrådet. Och jag har trott, att jag skulle
finna dessa församlingar just ibland dem, som hafva begagnat sig af
den nu medgifna rätten i kyrkostämmoförordningen att utse särskildt
kyrkoråd och särskildt skolråd. Tv det är ju antagligt, att just så¬
dana församlingar skola ha god tillgång på personer, skickade för
uppdraget att vara ledamöter i såväl skolråd som kyrkoråd och där¬
för äfven på personer, lämpade att vara ordförande i skolråd. Kyrko¬
herden skulle emellertid icke heller på dessa platser beröfvas sitt
inflytande öfver skolan, utan jag har ansett, att han borde bibehållas
såsom själfskrifven ledamot af skolrådet, för att detsamma allt fort¬
farande skulle kunna hafva att påräkna hans erfarenhet i skolfrågor.
Detta är i hufvudsak mitt förslag.
Icke ens i denna moderata form har lagutskottets flertal emeller¬
tid ansett sig kunna tillstyrka min motion. Utskottet har begagnat
sig af den motivering, som 1902 års lagutskott användt i eu mot¬
svarande fråga. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att där
gällde det icke, såsom enligt mitt förslag, ett mera inskränkt med¬
gifvande för församlingarne att välja egen ordförande uti skolrådet,
utan då gällde det ett generellt upphäfvande af den nuvarande be¬
stämmelsen.
Med begagnande af samma motivering, som återfinnes i 1902 års
lagutskottsbetänkande, har som sagdt flertalet i årets lagutskott hem¬
ställt, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Då utskottet icke ansett sig behöfva offra något särskildt yttrande
för att vederlägga de nya skäl, jag förebragt för min motion, kan det
väl ej förtänkas mig, att jag icke alldeles kan frigöra mig från den
uppfattningen, att utskottspluraliteten icke fullt uppfattat skillnaden
mellan min motion och den motion, som förelåg år 1902, och jag
ber därför i all korthet att få upptaga till bemötande de viktigaste
invändningar, som framställts i det utskottsbetänkande, hvarom jag
talade.
I detta betänkande från 1902, till hvilket, som jag nyss nämnde,
lagutskottet i år hänvisar, anföres först, att erfarenheten icke ådaga¬
lagt behofvet och lämpligheten af den förändring, jag föreslagit. Ut¬
skottet medger emellertid i samma andetag, att det någon gång kunnat
inträffa, »att pastor till följd af ålderdom, sjuklighet, bristande nit
eller annan orsak icke vore lämplig till ordförande i skolrådet».
Men de betrakta detta såsom ett undantagsfall, och det är ju möjligt,
att så är. Men jag må säga, enligt den erfarenhet, jag fått, såväl
från de församlingar, där jag själf bott, som ock från andra försam¬
lingar, som jag känner till beträffande denna sak, att detta, som
Onsdagen den li! Mars, e. in. 39
1902 års utskott betecknar såsom undantagsfall, rätt otta inträffat,
och jag vägar väd ja till kammarens ledamöter, huruvida icke mången
af Eder också funnit, att hvad utskottet betecknat såsom ett undan¬
tagsfall förekommer esomoftast. Men äfven om det blott vore ett
undantagsfall, synes äfven det vara tillräckligt skäl lör att bereda
de församlingar, som råkat ut för en oduglig pastor, rättigheten att
få denne ersatt med en lämpligare skolrådsordförande, förutsatt, att
det inom församlingen finnes personer, som vilja och kunna åtaga
sig detta uppdrag.
Utskottet säger sedermera: »Många församlingar torde ock bland
sina medlemmar sakna andra personer än prästen, lämpliga att ut¬
öfva ifrågavarande mödosamma och ansvarsfulla befattning eller vil¬
liga att utan särskild ersättning åtaga sig densamma.» Ja, jag är
den förste att erkänna det riktiga och berättigade i detta utskottets
påstående, men det är just därför, som jag icke tagit saken så^ gene¬
rellt, som 1902 års motionärer gjorde, utan försökt inskränka reformen
till sådana församlingar, där jag antagit, att personer, lämpliga till
skolrådsordförandebefattningen, lätteligen skulle kunna finnas. Dess¬
utom ber jag att få påpeka, att enligt mitt förslag skulle alltjämt
kvarstå den gamla rätten att välja pastor till ordförande i skolrådet,
därest han ansåges lämplig för befattningen. Således äfven denna
invändning, som utskottet gjort, anser jag mindre befogad.
Kommer så det tredje inkastet. Utskottet säger: »Ifall befattningen
gjordes till blott ett kommunalt uppdrag, kunde ej gärna pastor till-
förbindas vidsträcktare skyldighet att efter val emottaga och inne¬
hafva detta uppdrag än som ålåge en hvar af församlingens öfriga
medlemmar», och tillägger utskottet längre ned: satt, såsom motio¬
nären föreslagit, låta pastor i stället för ordförande vara själfskrifven
ledamot af skolrådet, synes utskottet näppeligen på allvar kunna
ifrågasättas, och skulle i allt fall för skolan och dess angelägenheter
icke hafva den betydelse, som pastors nuvarande ställning innebär».
Särskild! för den uppgiften, att utskottet näppeligen på allvar kan
ifrågasätta, att pastor skulle vara själfskrifven ledamot och icke ord¬
förande i skolrådet, har utskottet emellertid icke gifvit ringaste skal.
Jag har däremot den erfarenheten från andra kommunala myndig¬
heter, att en sådan anordning som att insätta själfskrifna ledamöter
uti kommunalmyndigheterna tvärtom är en mycket fördelaktig åt¬
gärd, och jag vill särskild! då hålla mig till den kommunala myndig¬
het, som jag bäst känner, nämligen städernas hälsovårdsnämnder.
Enligt gällande bälsovårdsstadga är icke blott stadsläkaren, utan
äfven polismästaren eller den ledamot af magistraten, som förestår
polisväsendet, själfskrifven medlem af hälsovårdsnämnden. Och
jag har för min del icke kunnat finna den ringaste olägenhet af denna
föreskrift och ej heller hört någon annan anmärka däremot. Tvärtom
är det en synnerligen fördelaktig bestämmelse. Och det är ganska
naturligt. Ty i stället för en intresserad ledamot af hälsovårds¬
nämnden har kommunen rätt att hysa förhoppning om, att det skall
finnas två intresserade ledamöter, nämligen dels ordföranden och dels
stadsläkaren. Bestämmelsen har dessutom en annan fördel med sig
— som utskottet icke tyckes fästa något afseende vid, då det säger,
N:o 28.
Angående
upphörande
af kyrko¬
herden själ/'-
skrifömhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Jf:e 28. tf) Onsdagen den 13 Mars, e. in.
Angående att det näppeligen kan ifrågasättas att låta pastor i stället för ord-
UafZrko-e ffirande vai'a själfskrifven ledamot af skolrådet — det har den be-
herdes sjrtlf-tydelsen, att stadsläkaren såsom föredragande, hvilket han alltid är
akrifvenhet inom hälsovårdsnämnden i stad, är en synnerligen intresserad och
såsom ord- lämplig ledamot åt nämnden och kommer att verka ännu kraftigare,
'skotråd än han s*ill^e kunna göra såsom ordförande.
(Forts) Hvad utskottet vidare anfört angående vikten af att ha en ämbets¬
man i spetsen för folkskolan och fördelen med afseende på statistiken,
att de statistiska redogörelserna upprättas af vederbörande pastor i
församlingen, anser jag för min del äga så ringa bärkraft, att det
icke fordrar något egentligt bemötande. Jag vill dock påpeka, att
om en person i en församling anses vara tillräckligt lämplig att så¬
som ordförande sköta skolrådets angelägenheter och öfvervaka folk¬
skolorna i församlingen, så borde han väl kunna tilltros förmåga att
samvetsgrannt tillvarataga de medel, som staten ställer til! folkskolans
förfogande, och i vederbörliga formulär ifylla de siffror, som erfordras
i och för statistiken.
Dessa äro de egentliga invändningar, som blifvit gjorda mot
mitt förslag i förevarande fall, och jag kan för min del icke annat
än finna, att dessa invändningar mycket litet träffa hvad jag velat
föreslå, utan hufvudsakligen vända sig mot hvad motionären 1902
föreslog, hvilket alls icke är detsamma, som jag i år bragt på tal.
Innan jag slutar, vill jag nämna, att jag enskildt hört en in¬
vändning framställas mot mitt förslag, hvilken kali synas äga något
berättigande. Det har nämligen sagts, att om en pastor i en för¬
samling visar sig synnerligen intresserad för folkskolan och därigenom
möjligen framkallar en och annan utgift för församlingen, så skulle
en bestämmelse i öfverensstämmelse med min motion kunna föranleda,
att pastor i sådant fall skjutes åt sidan och just därför icke blir vald
till ordförande i skolrådet. Det skulle vara sorgligt, om så blefve
följden. Jag tror emellertid icke, att något sådant skulle inträffa.
Jag har en bättre tanke om Sveriges folk och framför allt om
Sveriges allmoge än att tro, att de skulle vilja, på grund däraf
att en person visat särskild duglighet, skjuta undan honom. Jag tror,
att Sveriges folk med det intresse, det i allmänhet hyser för folk¬
skolan, i stället skulle gorå allt för att behålla en så intresserad
person såsom ordförande i skolrådet. Men skulle det verkligen någon
gång inträffa något sådant, som att en församling icke har bättre
omdöme än att undanskjuta sin för skolangelägenheter intresserade
kyrkoherde, så vill jag dock säga, att faran icke vore synnerligen
stor. Ty jag påpekar ännu en gång, att jag föreslagit, att pastor
skulle sitta kvar i skolrådet såsom ledamot. Och är han verkligen
intresserad för skolfrågor, så hör han såsom ledamot kunna göra sig
hörd, göra sina åsikter gällande inom skolrådet lika väl, som om han
vore dess ordförande. Detta är också den erfarenhet, som jag gjort,
hvad hälsovårdsnämnderna beträffar. Tv öfverallt, där en stadsläkare
visat sig vara intresserad af hälsovården, har han varit den domi¬
nerande inom hälsovårdsnämnden.
Herr talman! Jag får på de skäl, jag anfört, hemställa om af¬
steg på utskottets försteg och bifall till min motion.
u
N:o 2».
Onsdagen den Ii? Mars, e. m.
Herr Hazén: Herr talman, mina herrar! .Såsom redan förut Angående
yttrats, är denna motion en gammal bekant, som nu kommit igen, ehuru
något modilierad. Den är, såsom motionären mycket starkt bär De- fortfa»jtilf-
tonat, mera begränsad med afseende på sin hemställan, förändringen skrifvenhet
skulle nämligen gälla endast de kyrkoförsamlingar, där skolrådet är såsom ord-
skildt från kyrkoråd. Motionären påstår, att dessa kyrkoförsamlingar '°^fd %
skulle vara synnerligen få. Men detta påstående har han ingalunda (ports j
bevisat. För min del tror jag, att det öfvervägande antalet kyrko¬
församlingar har det så ställdt, att skolrådet är skridt från kyrko¬
rådet. Och jag vet knappast, huruvida det icke måste vara så. 1
lagen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd åt år 1862
kom den bestämmelsen in, att där man så önskar, må kyrko- och
skolråden vara förenade. Men då gällde också den bestämmelsen,
att ordförande i det förenade kyrko- och skolrådet skulle vara pastor
eller vice pastor eller den präst, som pastor för särskildt tillfälle
förordnat. Men år 1868 bestämdes, att hvad skolrådet beträffar,
skulle det bli en särskild vice ordförande. När det sålunda rader
olika förhållande med afseende å vice-ordförandeskapet i kyrko-
oeh skolråden, anser jag, att detta på de flesta ställen föranleda ett
åtskiljande. I öfrig! gäller den bestämmelsen, att i skolråden äfven
kvinnor kunna inväljas. Och sä ha vi också fått den bestämmelsen,
att en representant för skollärarne bör vara med i.skolrådet. Men
han kan naturligtvis icke vara med i kyrkorådet. Äfven om kyrko-
och skolråden allestädes icke redan äro åtskilda, är det alldeles
gifvet, att det förr eller senare kommer att blifva ett åtskiljande.
Jag framhåller detta för att visa, att denna motion icke är så men¬
lös, som den låter påskina, och att den icke rosett blott så ringa
antal kyrkoförsamlingar, som motionären påstått. Åtminstone är jag
icke öfvertygad därom, och motionären har icke kommit med någon
utredning i detta afseende.
Jag lämnar nu detta å sido för att öfvergå till de skäl, som den
ärade motionären har åberopat för sin framställning. De äro ju
ganska beskediiga på det hela taget i jämförelse med dem, som
man mången gång annars fört fram i dessa ärenden. Det är ju
mest tillfällighetsskäl eller lämplighetsskäl, som han anför. Natur¬
ligtvis kunna dessa vara ganska beaktansvärda, såsom om en pastor
är sjuk, eller visar bristande nit eller oförmåga. Sådana omständig¬
heter böra naturligtvis tagas i betraktande. Det är ju ganska
klart, och tydligt. Men är det så, att det finnes något sådant fel
bos en pastor inom en detalj af hans ämbetsverksamhet, så är
det en tydlig anvisning, åt hvilket håll man bör gå, nämligen att
man bör söka erhålla en vice pastor, ett biträde, icke blott för
denna detalj i ämbetet, utan för ämbetsförvaltningen i det stora
hela. Det är också en anvisning för vederbörande församling att
förstärka sitt skolråd, hvilket bör kunna ske genom att invälja
dugliga män i skolrådet och äfven genom att skaffa en duglig vice
ordförande. Det finnes också den utvägen i många församlingar, om,
man eljest vill gå åt det hållet, att gorå ett förökadt bruk af kom¬
ministrarna. För öfrigt har på sista tiden tillkommit något, soin bör
vara ägnadt att förstärka skolrådet. Vi ha lått er. kung], förordning
N:o 28.
Angående
upphörande
af kyrko¬
herdes själf-
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
42 Onsdagen den 13 Mars, e. in.
om representanter för skollärarne inom skolråden. Och om det finnes
flera skollärare att välja på, bör man naturligtvis laga så, att den
. bästa och mest intresserade kommer in i skolrådet. Låt vara, att
denna representant icke har beslutanderätt, men han har något, som
gifver honom en mera fri ställning att framhålla sina kraf, han har
rätt att deltaga i öfverläggningarna. Därigenom kan en ganska
väsentlig insats faktiskt bli gjord inom skolrådet. Därför tror jag,
att redan på sakens nuvarande ståndpunkt har en förstärkning af
skolrådet ägt rum.
Jag säger, att denna motion icke är så menlös, som den kan
synas, utan den gränsar bra nära till en del principiella skäl, som
pläga anföras för den föreslagna förändringen och som kanske äfven
komma att under debatten klart uttalas. Det är ju det gamla prin¬
cipiella skälet, att det skall blifva en omflyttning' af folkskolan från
kyrkan, så att den skall omgestaltas från att vara hvad den nu
faktiskt är, en för samlings skola, till en kommunskola.
När folkskolan först kom till i vårt land, inorganiserades den i
kyrkoförsamlingen och blef i ganska väsentlig mån en församlings-
skola, en skola, hvars uppgift var att tillsammans med konfirmations-
skolan tillgodose behofvet af kristendomsundervisning och kristlig
uppfostran för våra barn.
Och vi, som älska att behålla denna sköna idé, vi ha ju ändock
goda skäl för vår åsikt, att det inom kyrkoförsamlingen bör finnas
tre grupper: småskolekåren, fölkskolekåren och konfirruationsskole-
kåren, som skulle kunna sammanslutas till en enhet. Och det är ju
då rent konsekvent af oss, som stå på den ståndpunkten — och detta
så mycket mera nu, sedan vi kommit därhän, att en representant för
skollärarekåren skall hafva själfskrifven plats i skolrådet — att anse
det tillbörligt, att den, som är förste läraren inom församlingen, d.v.s.
pastor, får intaga den framskjutna ställningen, att han är själfskrifven
ordförande i skolrådet. Den platsen är ingalunda afundsvärd, utan
är, åtminstone på många ställen, en mycket besvärlig plats. Och
jag tror visst icke, att någon därför, att däri skulle ligga något ange¬
nämt, eller för att visa någon myndighet, såsom man ofta säger, eller
för att tillfredsställa sin maktlystnad, stannar på den platsen, utan
om man gör detta, så gör man det därför, att man tror det ingå i
ens ämbetsuppgift, för att på den platsen tillgodose den kristliga
undervisningen och den kristliga uppfostran inom församlingen. —
Men är det så, att nationen vill, att vår folkskola skall omgestaltas
från församlingsskola till kommunskola, då må det ju ske, och från
kyrklig synpunkt finnes det, enligt mitt förmenande, ingen särskild
anledning att kräfva för pastor rätt att vara vare sig ledamot eller ord¬
förande i det skolråd eller i den skolstyrelse, som då kommer till stånd.
Men det anser jag, att om man ställer det på den punkten, att,
såsom man ofta säger i vårt land, skolan skall få sitt, då bör man
jämsides ställa det på den punkten, att kyrkan får sitt. Skall skolan
ha sitt, då bör man gå fram med klara linjer och med öppet öga
se till, hvart det bär hän, då ju kyrkan dock har pedagogiska kraf,
kateketiska och ekonomiska behof, som behöfva tillfredsställas, för
att kyrkan skall kunna fylla sin uppgift att tillgodose våra barns
i\:o 28.
Onsdagen den 18 Mars, e. in. 43
kristliga uppfostran. Tv denna kunna vi dock icke tillbakasätta, Angående
huru det än må, gå. ^f^leurko'
Denna fråga synes vara liten, och den kan ju vara det, om man herties xjälf-
betraktar den fristående, men nu stör den tillsammans med den tids skrifvenhet
strömning, som starkt drifver åt det hållet, att folkskolan skall om- såsom ord-
gestaltas från församlingsskola till kommunskola och vår kristen- 1
domsundervisning i folkskolan omsättas i en mager religionsunder- „ '
visning eller sådant. Och då så är, tror jag, att man bör låta äfven ^ ° s''
en mindre detaljfråga, som ligger inom eu sådan tidsströmning, klart
utredas. Ty alla skolfrågor behöfva klart utredas, så att man vet,
hvar man står, så att man vet, hvad man vill, och så att man vet,
hvilka krafter som erfordras, och hvilka ekonomiska resurser, som
erfordras, för att realisera såväl skolplanen som kyrkoplanen, på
det att såväl den borgerliga uppfostran som den specifikt kristliga
uppfostran, som jag tror att majoriteten af vårt svenska folk dock
krafvel1, må gifvas. Gifves den icke på tillfredsställande sätt genom
folkskolan, så är det tydligt, att andra skolor måste komma till. Då
måste det blifva en utveckling af konfirmationsskolan samt sådan
särskild kristendomsuudervisning för våra barn, hvilken må kunna
blifva tjänlig förutsättning för denna konfirmationsskola. Det är all¬
deles gifvet.
Ja, den föreliggande frågan kan ju synas vara en liten detalj¬
fråga, men jag tror, att om man ser den i sitt sammanhang, så är
motionen — jag säger det ännu en gång — icke så menlös, som det
synes. Med detta uttalande får jag yrka afslag å motionen och bi¬
fall till utskottets utlåtande.
Herr Rydén: Herr talman! Denna fråga har, som förut på¬
pekats, varit framme många gånger förut, och man kan på sätt och
vis säga, att den är årsbarn med denna kammare. År 1867 värden
före första gången under det nya representationsskicket, men vid alla
de tillfällen, den varit föremål för Riksdagens pröfning, har den en¬
ligt min uppfattning aldrig framburits i så ofullständig form som af
den ärade motionären vid detta tillfälle. Det är först och främst så,
att denna motion bibehåller prästernas själfskrifvenhet, visserligen
icke såsom ordförande, men såsom ledamot af skolrådet. År man af
den öfvertygelsen, som motionären synes vara, att den prästerliga
själfskrifvenheten i skolrådet är att jämföra exempelvis med stads¬
läkarens själfskrifvenhet i hälsovårdsnämnden, finner jag det natur¬
ligt, att man vill bibehålla prästernas själfskrifvenhet i skolrådet.
Men det är detta, som jag för min del icke anser vara förhållandet.
Prästen äger icke den specialutbildning och den fackmannainsikt be¬
träffande folkskolan och pedagogiska spörsmål, som man kan antaga
en läkare äga rörande ärenden, som handläggas af hälsovårdsnämn¬
den. Jag anser för min del, att fackmannaintresset redan är till-
godosedt genom den kungl. kungörelse angående lärarnas represen¬
tation i skolrådet, som utkom i fjol. Och under sådana förhållan¬
den finner jag det vara en halfmesyr att borttaga själfskrifvenheten
som ordförande, men bibehålla själfskrifvenheten i öfrigt.
Vidare är jag icke blind för den omständigheten, att denna mo-
N:o 23.
Angående
upphörande
af kyrko¬
herdes själf¬
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
44 Onsdagen den 13 Mars, e. in.
tion kan, om den antages, komma att verka på annat sätt, än motio¬
nären tänkt sig. Det är ju sä, att det gemensamma kyrko- och skol¬
råd, som vi ka i många landskommuner, är, såsom föregående ärade
talare påpekat, en otymplighet, och det har blilvit det ännn mera,
sedan lärarnes representation i skolrådet kommit till. Och jag fruk¬
tar, att, om detta förslag blir lag, det kommer att verka därhän, att
prästerna med all makt skulle kämpa att bibehålla det gemensamma
kyrko- och skolrådet och sålunda därigenom också bibehålla sin
själfskrifvenhet som ordförande i skolrådet.
Då ju motionen förut fått sitt afgörande i Första Kammaren, kan
det emellertid icke skada, att denna fråga ses ur något vidare syn¬
punkt, så att man tager upp till belysning frågan om prästens själf¬
skrifvenhet i hela dess vidd.
För mig ställer sig denna såsom en rent praktisk fråga. Jag
gör mig dessa spörsmål: Ha vi någon nytta af prästens själfskrif¬
venhet? Och om vi icke ha någon nytta däraf, är det då skäl att
hafva själfskrifvenheten kvar? Förhållandena ställa sig enligt min
uppfattning något olika för stad och land. Jag tror icke, att ens
den föregående ärade talaren kan påvisa ett rimligt skäl för bibehål¬
lande af prästens själfskrifvenhet i städer eller stadsliknande sam¬
hällen, där man, skridt jag vet, finner personer med minst lika stora
kvalifikationer som prästerna att uppbära ordförandeskapet i skol¬
rådet. De nuvarande stadgandena kunna därjämte föranleda till en
ännu större orimlighet, som jag skall taga mig friheten påvisa. Huru
läsas nu stadgandena om prästens själfskrifvenhet i städer med flere
församlingar? Jag tänker då närmast på den stad, som jag har
äran representera. I Malmö gäller ett stadgande, att skolrådet skall
bestå af kyrkoberdarne i de territoriella församlingarna, af en rege¬
mentspastor samt åtta å gemensamma kyrkostämman valde ledamö¬
ter. Detta verkar så, att våra åtta lekmannaledamöter äro fastlåsta
en gång för alla. Och skall man företaga någon förändring på den
pnnkten, så äro rätt många omständigheter förenade med detta.
Däremot befinner sig antalet präster i ett löpande plan, så att för
hvarje ny församling, som bildas, smyges in en ny präst i skolrådet.
Förr hade vi två kyrkoherdar och en regementspastor, Så kom en
ny församling till, och då fingo vi tre kyrkoherdar och en regements¬
pastor. Den första oktober i fjor fingo vi in en femte präst i skol¬
rådet, så att där nu finnas fyra kyrkoherdar och en regementspastor.
Och med den starka folkökning, som utmärker denna stad, kan man
nästan med sannolikhetskalkyl beräkna den tidpunkt, när prästernaskola
bilda majoritet i skolrådet. Herrarna få val medgifva, att sådana
stadganden föranleda till, att man åtminstone på somliga platser kan
få för mycket af det göda.
I den stad, jag har äran representera, har denna fråga varit
föremål för ingående utredning och debatt. Opinionen synes hafva
bestämdt samlat sig mot nu bestående anordning, och på regeringens
bord hvilar i närvarande ögonblick en framställning, som bland annat
upptager krafvel på slopandet af prästernas själfskrifvenhet. Och
detta beslut är icke genomtrumfa dt på det sätt, som någon gång
gjort Malmö stads kyrkostämmor omtalade. Jag kan upplysningsvis
\:o -It.
Onsdagen deti lii Mars, e. in. 45
meddela, att bland dem, som deltogo i detta beslut, fanns en person, Angående,
som beklädt talmansposten i denna kammare, och flera andra mycket
samhällsbevarande individer. Beslutet fattades utan votering, och fordes T»jälf-
sävidt jag vet, åtföljdes det icke af annan reservation än den, som skrifvenhet
afgifvits af en eller annan af de själfskrifna ledamöterna i skolrådet, såsom ord-
Hvad landsbygden däremot beträffar, kan det ju bända, att frä-
gan ställer sig litet annorlunda. Man kan där måhända ställa sig „
tveksam om, huruvida det är lämpligt eller olämpligt, att prästernas
själfskrifvenhet bibehålies. Jag får dock erkänna, att utskottets skäl
ha icke öfvertygat mig, då utskottet påvisar, att i folkskoleinspek¬
törernas ämbetsberättelser säges, att prästerna skött skolorna så och
sä bra. Ty detta skäl bör ses i den belysningen, att majoriteten af
folkskoleinspektörerna i Sverige har hittills sä godt som undantagslöst
utgjorts af personer, som varit själfskrifna ordförande i skolrådet.
Ett annat af utskottets skäl är det, att man icke skulle kunna få
någon person att uppgöra de statistiska uppgifter, som skola insän¬
das till ecklesiastikdepartementet. Detta skäl faller också i praktiken.
Nog finues det i hvarje socken en människa, som kan sätta ihop en
så enkel uppgift, som det här är fråga om. I värsta fall — om det
icke finnes någon annan — så kan nog folkskolläraren hjälpa ord¬
föranden att sätta ihop eu sådan enkel sak. Icke heller tjänste¬
mannaansvaret, som det här talas om. torde vara något skäl, som
är synnerligen vägande. Såvidt jag kan erinra mig, har det icke
mer en enda gång förekommit, att en präst, som vanskött skolväsen¬
det — han må ha vanskött det huru mycket som helst —- erhållit
tillrättavisning härför. Det var nämligen en gång, då man ville söka
sak mot en präst, som vägrat att konfirmera sina nattvardsbarn. Då
sökte man bland annat reda på en försummelse att sammankalla till
de lagstadgade sammanträdena mellan skolråd och lärare.
Emellertid finnes för mig, då jag studerar denna fråga, ett skäl,
som är änuu starkare. Hvilka är det, som under de 40 år frågan
varit före mer än ett dussin gånger, påyrkat, att cn förändring skulle
äga rum? Det är icke »stadsradikalismen». Nästan undantagslöst
har det varit landtmäu, som påyrkat förändring. Jag erkänner, att
det icke varit landtmän ur den politiska skola, som ser folkskolan
med oblida ögon, utan det har varit landtmaunarepresentanter, som
präglats af ett. mera upplyst tänkesätt. Det är män med stort in¬
tresse för vår folkbildning, som i denna kammare gäng efter annan
motionerat om denna sak. Dessa ha mer än någonting annat öfver¬
tygat mig om att här och hvar på landsbygden förefinnas faktiska
behof att slippa undan de nuvarande förhållandena. När sådana be¬
hof gång efter annan i denna kammare framburits, när detta konsta¬
terats genom talrika motioner och anföranden, då bör detta äfven
kunna öfvertyga kammaren, att skäl förefinnes för den begärda
ändringen. För öfrigt är själfskrilvenheten i våra dagar en otymp¬
lighet. Den är en tillämpning af den gamla satsen, att den, som
Gud ger ett ämbete, den ger han ock kraft till att sköta det — en
sats, som dock erfarenheten så många gånger jäfv.at, att det äfven
på detta område borde få vara slut med själfskrifvenheten.
Beträffande prästens själfskrifvenhet vill jag påpeka ännu en
*\:o 23.
Angående
upphörande
af kyrko¬
herdes själf-
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
46 Onsdagen den 13 Mars, e m.
sak, som åtminstone, såvidt jag vet, icke varit framställd under de¬
batten i denna fråga, och det är den — hvad skall jag säga — den
rent moraliska inverkan, som i socknarne ute i landet öfvas däri¬
genom, att man har en själfskrifven skolrådsordförande. Ty hur fat¬
tar prästen sin uppgift beträffande skolorna? Jo, han fattar den så¬
som en ren ämbetsfråga; detta lyste så grundligt fram i den före¬
gående ärade talarens yttrande. Han sade, att hela skolan vore en¬
dast »en detalj i ämbetet». Det är denna uppfattning, att folkskolan
är en liten bisak vid sidan af det rent kyrkliga värfvet, som åligger
prästen — det är denna uppfattning, som gör, att folkskolan icke
kommer att bli föremål för allt det intresse och all den omtanke,
som den behöfver. Så inverkar detta på prästen. Men hur inverkar
detta på ledamöterna i skolrådet? Jo, gifvetvis så, att ledamöterna
i skolrådet tänka: prästen har egentligen detta som ett ämbetsålig-
gande; lägga vi oss i hans ämbete, så tycker prästen icke om det.
De förlora då intresset för skolans angelägenheter, och på detta sätt
uppstår på ömse sidor en slapphet i intresset för folkskolan, hvaraf
denna kommer att blifva lidande.
Jag vill icke förneka, att det finnes en strömning i vårt land,
som gör äfven en varm folkskolevän betänksam, när det gäller att
flytta folkskolan från prästens direkta ämbetsområde. Man frestas
nog någon gång att tänka, att folkskolan skulle kunna komma i
ännu mindre upplysningsvänliga händer, än den hittills varit, och
den betänkligheten är kanhända det, som för mången väger mest i
vågskålen mot ett upphäfvande af prästens själfskrifvenhet såsom
skolrådsordförande. Det finnes nämligen på många håll i vårt land
ett rent materialistiskt nyttighetsbegär, som icke tvekar att taga bar¬
nen redan vid mycket späda år ut — som det heter — i det prak¬
tiska lifvet, eller, tämligen direkt omskrifvet, att rycka dem från
barnaåren, från barnalifvet, från barnauppfattningen och barnaidé-
erna och sätta dem ibland de gamla, mången gång krossa dem. Det
tinnes på vissa håll och särskild! inom vissa industrier en fullkomlig
rofdrift, som ödelägger vår barnakraft. Om dessa sträfvanden be¬
mäktiga sig skolan, är det möjligt, att vi komma ur askan i elden.
Men jag kan icke förneka, ått jag lutar åt den uppfattningen,
att det i mångt och mycket är folkskolans eget fel, att det här och
hvar i landet förspörjes ett minskadt intresse för dess arbete. Det
är nämligen så, att folkskolan drager på en stor och onödig, död
last, som gör, att den icke kan komma till sin rätt. Vi glömma
mången gång i vårt arbete, på alla håll, att skolan måste inrikta
sin verksamhet på att fostra barnen för det praktiska lifvet, att sätta
dem in i detta, att använda barnaåren till att utveckla barnens indi¬
viduella anlag och behof, men också att på samma gäng bereda dem
för den uppgift, som väntar dem här i världen. Jag tror, att man i
många hänseenden har syndat emot detta, och jag skulle ju kunna,
om det icke vore så sent. draga fram många för kammarens leda¬
möter nog kända exempel, huru skolarbetet ofta nog bedrifves, hvilka
exempel enligt mitt förmenande visa, att vi äro inne på sådana vä¬
gar, att vi borde skynda oss bort från dem. Ett utslag häraf är t. ex.
det kända utanläsningssystemet, som hittills rådt, en rent mekanise-
Onsdagen den 1H Mars, e. in. 47 N:o 23.
rande, förståndsnedbrytande verksamhet i skolan, som tiar skadat Angående,
våra barn för det kommande Ii tv et mer, än hvad man kanske anar. upphörande
Jag skulle inför kammaren kunna anföra oändligt många exempel påherde^själf-
det slöseri med tid och kraft, som äger rum i våra folkskolor. Man skrifvenhet
må komma in i snart sagdt hvilken som helst folkskola i Sverige, såsom ord¬
så skall man få höra, att barnen kunna säga, hur hög Areskutan är, förande i
eller huru långa floderna i Kyssland äro, eller hvad ögrupperna ute s orac'
i Stilla hafvet heta; men vill jag sätta eu tågtidtabell i händerna på ( orts '
dem och säga: nu skall ni resa till Jönköping, hvilken väg skall ni
då fara, och huru mycket kostar det efter — den för fiffigt icke så
litet krångliga — zontariffen, ja, då blir barnet komplett bet på det.
Och detta är ändå uppgifter, som vänta dem i det verkliga litVet. Jag
tror också, att vi skulle kunna hitta på folkskolor i Sverige, där man
hos barnen drifver in hvad bergen och vulkanerna på månen heta,
men där de icke veta, hvilken jordmånen är i deras hembygd, och
där de icke ha någon aning om, hur jorden skall odlas och tillgodo¬
göras på bästa sätt. På hvilket område man än kommer in, så fin¬
ner man, att våra folkskolor tvingas att draga med en död last, som
borde komma bort, ilen, mina herrar, för att vi skola kunna komma
bort från detta, är det min bestämda uppfattning, att vi också måste
se till, att vi få bort de prästerliga element, som nu hafva det öfver¬
vägande inflytandet öfver folkskolan och som under 65 års tid på
folkskolan satt denna rent mekaniserande, förståndsdödande och ned¬
brytande prägel. Vi äro tvungna att tillse, att vi få ett annat äm-
nesurval och andra arbetsmetoder in i folkskolan, men för att fä
detta måste vi ha andra män in i ledningen, än vi hittills haft. För
min del sätter jag större tillit till det förtroende, det medborgerliga
förtroende, som ligger däri, att eu person väljes inom sin krets, inom
sin kommun, till att förestå folkskolan. Den personen fattar detta
icke såsom en ämbetsplikt, utan mera såsom ett medborgerligt för¬
troendeuppdrag — jag höll på att säga: såsom en bjärteangelägen¬
het, På detta sätt komma vi längre i arbetet för folkskolan. Och
just därför, att jag anser den prästerliga själfskrifvenheten vara det
väsentligaste hindret för att kunna få fram en praktisk undervisning,
en lefvande undervisning, så ber jag, herr talman, att få yrka afslag
på utskottets hemställan.
Herr Sandén: Herr talman! Den föregående talaren framhöll i
början af sitt anförande, att den föreliggande motionen vore till sin
innebörd mycket obestämd. Ja, nog är det så, att den är ganska
sväfvande, och jag skulle vilja instämma med en annan föregående
talare och säga., att den icke är så menlös, som den ger sig sken af
att vara. Dä frågan vid föregående tillfällen varit föremål för kam¬
marens handläggning, har det icke, såsom emellertid nu kan anses
vara fallet, gällt att till församlingarnes fria val öfverlämna upphäf¬
vande! af prästens själfskrifvenhet såsom skolrådsordförande, utan
det har då varit fråga om ett fullständigt upphäfvande af nu gäl¬
lande föreskrifter rörande denna själfskrifvenhet. De skäl, som där¬
vid blifvit anförda för bibehållandet af den nuvarande anordningen,
hafva emellertid befunnits så vägande, att man bestämt sig för att
X:o 23. 48 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående bibehålla den förening emellan kyrka och skola, för hvilken prästens
upphörande själfskrifvenhet såsom skolrådsordförande kan anses utgöra ett uttryck.
herdes siälf- ^en ärade motionären har ej heller velat underkänna betydelsen af
skrifvenhet en sådau förening, och han har icke nekat till, att det ju kan gifvas
såsom ord- fall, då det kan vara af fördel att hafva en sådan bestämmelse som
förande i den ifrågavarande. Han vill därför icke, att .Riksdagen skall vidtaga
solrad. ^ gene,.ej;t upphäfvande af meranämnda själfskrifvenhet, utan före-
( ors' slår endast, att den grupp af församlingar, hvilken inrättat sig med
särskild! kyrkoråd och särskilt skolråd, skall äga rättighet och
skyldighet att själf utse ordförande i sitt skolråd.
Denna framställning låter ju, såsom jag förut antydt, ganska
oskyldig vid ett ytligt betraktande. Men se vi närmare på saken,
så gör den i själfva verket ingen begränsning af frågan om upphäf¬
vande! af prästens själfskrifna ordförandeskap. Det står nämligen
hvarje församling fritt att inrätta sig med särskild! kyrkoråd och
särskilt skolråd; och antag nu, att alla församlingar verkligen skulle
begagna sig af denna rätt — något, som dock, det medgifver jag, är
föga sannolikt — så skulle den föreliggande reformfrågan därmed
hafva biiiVit fullt genomförd. Säkert är emellertid, att, om också
icke flertalet kommuner begagnade sig af denna rättighet, man dock
mångenstädes skulle komma att väcka förslag om inrättandet af sär-
skildt kyrko- och särskilt skolråd, speciellt i syfte att på den vägen
fråntaga prästen den själfskrifvenhet till ordförandeplatsen i skolrådet,
hvilken eljest enligt lag tillkommer honom. Genom antagandet af
den föreslagna lagändringen skulle man sålunda visserligen få frå¬
gan affärd från Riksdagen, men man hade i stället öfverflyttat stri¬
den därom till församlingarna, och det vore val knappast nyttigt,
att så skedde. Man kan ju ha olika meningar om lämpligheten eller
olämpligheten af den nuvarande anordningen; goda skäl kunna anföras
både för och emot. Men därom tror jag, att alla kunna vara ense:
vill man ställa upp till debatt frågan om lämpligheten af nuvarande
anordning, då bör den frågan upptagas i hela sin vidd och striden
därom förläggas till Riksdagens kamrar; men låt oss bespara de en¬
skilda församlingarne från denna strid.
Det är just af den anledningen, att motionen så att säga på
smygvägar vill söka nå, hvad som vid föregående tillfällen tillbaka¬
visats, som jag för min del icke vill för denna gång det allra min¬
sta reflektera på det förslag, som här föreligger, och det är af denna
anledning, som jag ber att få yrka bifall på utskottets hemställan.
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar! Jag
hade knappast tänkt att yttra mig i denna fråga, men här ha af ett
par föregående talare fällts åtskilliga uttryck, som jag ber att med
några ord få något bemöta. De båda talare, som yttrade sig för
förslaget, uttryckte sig ju ytterst hofsamt, och jag fann hos dem en
ärlig och god vilja att söka se saken från alla synpunkter. Det före¬
faller mig emellertid, som om båda dessa talare här utgått från en
förutsättning, som i själfva verket icke finnes.
Den förutsättning, som bjudits oss såsom ett axiom och som vi
hört talas om nu i många år — men hvilken jag dock icke tror vara
\:o iH.
Onsdagen den t!i Mars, e. in. i!)
något axiom, utan verkligen beköfver bevisas — är den stora kär¬
lek för folkskolan, som skulle förefinnas öfverallt hos vårt folk. Den
ärade talaren på malmöbänken både nog sina tvifvel om den saken;
han hade tydligen sett djupare in i frågan, och han hade eu viss
förmodan att man här kunde falla i elden, om man nu var i askan.
Däremot tycktes det för den förste talaren vara alldeles själ ('klart,
att det finnes det allra största intresse för vår folkskola ute på lands¬
bygden. Ja, mina herrar, jag har icke alldeles samma uppfattning,
och detta på grund af deu erfarenhet, som jag varit i tillfälle att
göra. Det är nämligen så, att bär är en sak, som ingen af dessa
båda ärade talare har riktigt lagt märke till, och det är den eko¬
nomiska sidan af frågan. Allting här i världen hänger samman med
ekonomifrågan, och det gör äfven skolfrågor; till och med rättstaf-
ningen hänger, som bekant, rätt betydligt ihop med ekonomien.
Ekonomifrågan gör sig i många församlingar gällande på ett sådant
sätt, att skolans intressen därpå kunna blifva lidande, och detta
mången gång på grund af att församlingarna redan förut äro så
betydligt nedtyngda af bördor, att de icke kunna taga på sig allt
för stora nya sådana. Under sådana förhållanden har det ekonomiska
intresset ofta tagit den större anparten af församlingens intresse, och
skolan får stå i andra ledet.
Hvad vidare den ärade talaren yttrade om, att det icke var
undantag, då prästerna visat sig försumliga eller odugliga i sitt
ämbete, så ber jag att få tillbakavisa en sådan beskyllning. Jag
tror, att då man skall skrifva den svenska folkskolans historia, skall
man få se — med all den brist och försumlighet, som också naturligt¬
vis finnes där — hvilket outtröttligt arbete som af Sveriges präster¬
skap i stort sedt nedlagts för att draga skolan framåt, framåt till
den punkt, där vi nu stå. Man kan visserligen säga, att den
icke är kommen dit, man hoppats den skulle komma, men, mina
herrar, den har dock kommit så långt, att hela folkopinionen så
småningom börjat vända sig för skolan, under det att jag vågar säga,
när skolan år 1842 kom till den icke möttes med det intresse, som
man kunnat vänta och hoppas. Till ett sådant resultat har natur¬
ligtvis lärarnes, folkskoleinspektörernas och prästernas samarbete
verkat. Och detta är det bästa beviset på hvad skolan dock har
uträttat.
Det var åtskilliga uttryck här, som jag särskild! fäste mig vid.
Så sades det, att specialupplysning och fackinsikt saknades hos präs¬
ten, och därför borde hans själfskrifvenhet i detta fäll tagas bort.
Ja, detta, »fackkunskap», har nu blifvit som en magisk formel. Vi kär
inom Riksdagen ha dock lärt, att det på statslifvets olika områden
dock icke erfordras detaljinsikt för att stå på en chefsplats, utan att
det mycket väl kan hända, att, om man har den detaljerade kunska¬
pen vid sin sida, kan det vara nyttigt för en chef att kunna se frågan
äfven från annat håll. Jag vill dock bestrida, att prästerna icke
skulle äga fackinsikt och specialkunskap på detta område. Sådan
fä de gifvetvis till följd af sin utbildning, och de ha ju själfva hvarje
år tillfälle att vara praktiska pedagoger. Sammanställer jag detta
yttrande med andra yttranden, som här fällts, nämligen att vi här
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23. 4
Angäende
■upphörande
af kyrko¬
herdes själf-
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
N:o 23.
50
Angående
upphörande
af kyrko¬
herdes själ/
skri/renhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
behöfde personer med större upplysningsintresse och större fackinsikt,
så undrar jag, om vi verkligen ha några andra sådana personer i
församlingarna än just våra skollärare. Den naturliga slutsats, som
jag kan draga af dessa yttranden är således den, att den inom
församlingen, som i regel jämte prästen är utrustad med den största
fackinsikten, nämligen skolläraren, också borde sköta ordförande¬
skapet i skolrådet.
Ännu mindre upplysningsvänliga händer kunde dock skolan
råka i, sade en af de ärade talarne. Jag undrar, mina herrar, om
man verkligen kan kasta i ansiktet på Sveriges präster, att de äro
mindre upplysningsvänliga. Här ha hållits nykterhetskurser, vid
hvilka till och med en biskop och därjämte åtskilliga prästmän när¬
varit och uppträdt såsom föreläsare. Inom den nyuppspirande före-
läsningsverksamheten stå prästerna öfver hela landet antingen i
spetsen såsom initiativtagare eller också på annat sätt såsom ver¬
kande krafter. Vid olika tillfällen, jag erinrar t. ex. om fattigvårds-
kongressen, ha präster varit närvarande såsom lifliga deltagare, och
jag tror icke, att det hos Sveriges prästerskap finnes någon brist
på allmänna intressen.
Jag riskerar att tala länge, men jag tror, att det skulle vara
rätt nyttigt att belysa det lilla yttrande i den förste ärade talarens
framställning, som kanske åtskilliga bär icke lade märke till. Han
sade nämligen, att nog går det an att fylla i formulär. Jag vet
icke, om den ärade talaren såsom ledamot af ett skolråd själt' haft
tillfälle att närmare sätta sig in i, hvad det är allt, som en skol-
rådsordförande har att uträtta, och hvad det innebär. Det är min¬
sann icke några småsaker. Han skall sammankalla skolrådet; han
skall föra protokoll öfver ärendena och lämna protokollsutdrag till
olika håll; han skall föra matrikel och lämna utdrag ur densamma
till olika skolor; han skall stå i ständig rapport med folkskolein¬
spektören; han skall granska och sammanföra litera A. — de af
herrarne som äro skolman veta, att detta icke är något så litet arbete —
han skall uppsätta litera B, som också är ett ganska betydande
arbete, och som det åligger prästerna dessutom åtskilliga andra
skrifgöromål, så äro de ofta alldeles nedtyngda däraf. Prästen får
i regelD ensamt besöka skolan; det är mycket sällan, som andra
skolrådsledamöter öfva den lokala inspektion, som åligger dem.
Prästen får vidare i regeln hålla examen och hvad det vill säga vet nor¬
den skolrådsordförande, som fått fara omkring dag efter dag under tre
veckors eller en månads tid för den sakens skull. Han skall an¬
skaffa lärare, och den vidlyftiga procedur, som därmed är förknippad,
har han att sköta. Och i dessa tider, då man har så svårt att fä
småskolelärarinnor, kan det vålla en gråa hår att få skolorna för¬
sedda med lärarinnor. Han skall uppgöra förslag till organisation
och till skolreglemente. Han skall vara med i arbetet på läroplanen
o. s. v. Därtill komma sedan frågor om skolhusbyggnader, om sko¬
lors förläggande på den ena eller andra platsen, om reparationer, om
materiel till skolorna o. s. v. Herrarne förstå, att det verkligen inte
är småsaker allt detta, då det gäller en något så när stor försam¬
ling, och destomera då det är fråga om de allra största försam-
N:o -2:t.
Onsdagen den 13 Mars, e. m. 31
iingarna. Vidare skall lian anföra besvär och klagomål och besvara Angående
sådana, livilket allt emellanåt förekommer. Vidare skall lian verk-
ställa skolrådets beslut in. m. Jag undrar, om vi skulle kunna tänka sjalf-
oss att få detta arbete utfördt af en enskild person i församlingen skrifvcnhet
utan särskilda ekonomiska kostnader. Jag är rädd för att så icke såsom ord-
skulle blifva fallet. _ _ Skolråd *
Hvad saga prästerna själfva om denna sak? Ja, förmodligen (Foirts '
till kerrarnes stora undran, skall jag säga herrarne, att jag tror, att 01
det för många präster skulle kännas såsom en alldeles oändlig lätt¬
nad att blifva kvitt detta arbete, ty det är en sådan börda, att man
sannerligen kan mången gång känna sig helt och hållet nedpressad
däraf.
Men hvarför vilja då icke prästerna släppa denna själfskrifven-
het? Vi skola gå till bottnen med frågan och taga upp den i hela
dess vidd, såsom den ärade talaren nyss sade. Jo, anledningen där¬
till skall jag nämna för herrarne. Det är för skolans egen skull
och för det svenska folkets skull, som prästerna äro emot en ändring
härvidlag. I likhet med hvad en föregående talare, som också kar
ett prästerligt ämbete, här antydt, tror jag alldeles säkert, att dottern
folkskolan en gång vuxit sig så stark, att hon liksom den lärda skolan,
som också är en dotter till kyrkan, skall kunna stå på egna ben
och också kommer att göra det. Men jag är rädd för, att, om den
boskillnad, som sålunda en gång väl kommer att ske, sk er förhastadt,
kommer den att lända båda parterna till den allra största skada.
Jag tror dock icke, att kyrkan kommer att lida sådan skada,
som skolan och därmed hela samhället från kulturell synpunkt då
skulle komma att lida. Vi ha nyss, mina herrar, sett en upplösning
af en union, en unionsupplösning, som skaffade undan ur världen
för oss bra mycket kif och träta, och vi ha också sett, hvilket upp¬
flammande lif det därefter blifvit i vårt land. Jag tror, att detsamma
skulle visa sig äfven vid denna unions upplösning; hos dem, som
tillsynes skulle stå som den lidande parten, skulle också flamma
upp* ett sådant lif, som gåfve en kompensation, en ersättning, för hvad
som tycktes vara förloradt. Jag hyser alls ingen farhåga i det
hänseendet, och därför skulle jag alls icke vara rädd för en sådan
bristning af bandet mellan skola och kyrka, som här skulle ske.
Om jag ser saken från prästernas synpunkt, så vill jag säga, att om
de skulle se på sitt intresse och huru de skulle kunna lösas från
åtskilligt skrifvarearbete, som nu tynger dem, skulle de på frågan:
»vill ni afgå?» svara: »ja vi tacka så mycket». Men skolan, den
skulle säkerligen lida.
Men vi skola se frågan i hela dess vidd, såsom en af de ärade
talarne sade. Hvad är det då innerst, som gör, att prästerna så
bestämdt sätta sig emot en lösning af denna fråga nu och i den
form, som här ifrågasatts, lika väl som de alltid gjort det förut i de
förmer, som då föreslagits? Jo, mina herrar, anledningen därtill är
att söka mycket djupt. Här sades i dag utaf eu ärad talare uti en
helt annan fråga, att »något fastnar alltid kvar vid ett förslag, af
dess första ursprung». Det nu föreliggande förslaget kommer från
början — jag vill härmed icke på något sätt ha sagt, att en sådan
N:o 23. 52 Onsdagen den 13 Mars, e. in.
Angående afsikt vidlåder den ärade motionären eller de talare, som här varit
^af kurko-6 fö.r årslaget — det kommer ursprungligen, säger jag, från ett håll,
herdes själf-(^r man hoppas, att kan man blott kasta ut prästerna från skolan, kan
skrifvenhet man också i och med detsamma kasta ut kristendomen. Det är där
såsom ord- i själfva verket skon klämmer. Skall denna skilsmässa ske mellan
skolråd* kyrka, och skola, ja, då, mina herrar, skall det ske under klara.
' rena linjer, så att förbindelselinjen mellan mor och dotter, mellan kyrkan
or s' och skolan, hålles öppen, ty under inga förhållanden hunna vi, för hvilka
kristendomen är samhällets yppersta grundval, finna oss i tanken på att
taga hort kristendomsundervisningen ifrån Sveriges folk. Den erfaren
heten har man gjort, där man så har försökt, att det varit till folkets
obotliga skada. Visserligen blir därmed folket icke utan kristendoms-
undervisning, men den grundval, som lägges under hela folket, är
därmed ryckt undan — till obotlig skada, såsom jag nyss sade.
Således har jag här betonat, hvad jag anser vara frågans in¬
nersta kärna. Men jag vill också säga, att jag ser en möjlighet till
upphäfvande af denna själfskrifvenhet, ehuru då på klara och rena
linjer, om vi nämligen få dessa sist framställda synpunkter fullt till¬
godosedda. Eljest är denna fråga förfuskad ur alla synpunkter.
Det var nog mig, som den förste ärade talaren citerade, då han
sade, att privat någon skulle hafva sagt honom, att den utgång han
föreslagit skulle kunna leda till motsatsen. Ja, det gjorde den helt
visst! Det blefve ett öppet fält för trakasserier mot prästerna, och
det skulle i verkligheten leda till alla möjliga svårigheter och slit¬
ningar mellan präst och församling. Man skulle söka finna tu¬
sende skäl — ofta af anledningar, som icke alls hade med hans
ställning till skolan att göra — för att komma åt prästen på den
punkt man kunde komma åt honom, nämligen genom att afsätta
honom frän ordförandeskapet i skolrådet. Och jag tror, att det skulle
blifva de allra bästa och dugligaste prästerna, de som nedlägga hela
sin kraft på att föra skolväsendet framåt; jag tror att det skulle
blifva dessa, hvilka komma att sitta emellan i detta stycke.
Jag bar redan talat om den ekonomiska synpunkten. Låt mig dä
till sist få nämna ännu en annan. Jag har ställt och ställer mig
sålunda visst icke afvisande till en sådan boskillnad, som jag nyss
sade, men då skall det också blifva en boskillnad, där båda parternas
rätt tillgodoses tillbörligt. Jag är emellertid så pass demokrat
i det hänseendet, att jag vill, att i så fall skall där bakom stå
Sveriges folk. Jag tror, att för närvarande svenska folket icke står
bakom en sådan önskan, och jag vill icke vara med på att någon »herre¬
makt» i det fallet kommer att utöfva ett sådant inflytande, att denna
sak genom en kupp föres fram i Riksdagen.
Och så ännu en sak: jag tror, att äfven våra lärare stå i samma ställ¬
ning och befinna sig i samma läge. Jag tror, att, om vi skulle vädja
till våra lärare och om jag skulle vädja till de ärade ledamöter af
kammaren, som tillhöra folkskollärarekåren, de icke skulle tillstyrka
ett sådant förslag som att borttaga själfskrifvenheten ännu och på
de oklara linjer, som denna gång äro föreslagna.
På nu anförda grunder, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
53 N:o 23.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Herr von Scbécle: Herr talman! Det skulle vara mycket att Angående
i denna sak yttra, men just därför skall jag utesluta det mesta och upphörande
blott fästa in ig vid sådant, som bär icke blifvit berörd!, eller som herde? själf-
jag tror mig äga särskild erfarenhet om. skrifrenhet
Det första jag då vill fästa mig vid är betydelsen för folkskolan såsom ord-
af prästernas tjänstemannaansvar. Det är icke så, mina herrar, att /‘”•ande i
prästerna icke ställas till rätta för försummelser i skötandet af deras
ansvarsfulla uppgift såsom skolrådsordförande. Motsatsen kunna (FortiD
protokollen bos de myndigheter, under hvilka dessa ämbetsmän stå,
vittna om. Jag menar domkapitlens protokoll, som tid efter annan
granskas åt justitiekanslern och af justitieombudsmannen, samt visi-
tationsakterna, som årligen skola insändas till Kung!. Maj:t. Mycket
ofta få pastorerna frågor riktade till sig, som äro för dem rätt be¬
svärande att besvara. Sådana frågor kunna afse, hvarför de icke
genom förnyade besök i skolorna hålla föreskrifven noggrann tillsyn
öfver barnens skolgång eller barn tillåtits att öfvergå till fortsätt-
ningsskola utan lagstadgad förutsättning eller minimikursen fått så vid¬
sträckt användning eller understöd till fattiga barn icke utverkats
eller § 51 i skolstadgan om en ytterligare åtgärd för skolgångens
upprätthållande blifvit alldeles lämnad ur räkningen o. s. v. Jag
tror således icke, mina herrar, att man kan säga, att tjänstemanna¬
ansvaret är betydelselöst, och undrar verkligen, huru man i rätt många
tall skulle komma till rätta med de nya ordförandena utan tjänste¬
mannaansvar.
Vidare ber jag att få bestyrka hvad som redan här har uttalats
såsom en förmodan, nämligen att visst icke skolråden och kyrkoråden
i allmänhet äro förenade, och att i hvarje fall detta är någonting,
som måste mer och mer bli undantag. Och vore eller blefve det
regel, så skulle ju den ifrågasatta rättigheten bli tämligen värdelös;
hvarförutom litet hvar väl bör erkänna, att den rättsgrunden är bra
godtycklig, dä ingen lär kunna uppvisa, att behofvet i fråga före¬
finnes just där kyrko- och skolråd äro åtskilda. Ty förefintligheten
af ett sådant behof vill jag icke helt och hållet förneka, men för
undantagsfall bör icke en anordning, som visat sig öfver hufvud bäst
tillgodose folkbildningens höga uppgift, utbytas mot något opröfvadt
och därför minst sagdt, tvifvelaktigt.
Därjämte vill jag fästa uppmärksamheten på, hurusom förhållan¬
dena \ stad och på landsbygden äro mycket olika, och att man på
det håll, där nu de skarpaste angreppen ske, sluter från erfarenheter,
som platt icke äro tillämpliga på det hållet, där man företrädesvis
försvarar den motsatta åskådningen. Krafter, som i en stad vanligen
äro att tillgå i ganska rikt antal, finnas flerstädes på landet kanske
alls icke — med undantag af i prästgården.
Här har blifvit nämndt, att emellertid prästen själf skulle icke
ogärna se, att han blefve befriad från detta värf, och såsom skäl
härtill har anförts, att det ålägger honom ett så stort arbete. Någon
sådan erfarenhet har jag icke, utan fastmer den att prästerna gärna vilja
underkasta sig detta arbete, så länge det anses till gagn för vårt
folk, att själfskrifvenbefen bibehålies. Däremot sätta de mer och mer
i fråga, huruvida icke den uppgift, de i första hand ha såsom kyrkans
23. 54
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående tjänare, otillbörligt störes och hindras af de mångfaldiga kollisioner
upphörande me(j folket, hvari just prästens egenskap af skolrådsordförande ställer
herde^gjälf-honom. Men ur fosterländsk synpunkt tror jag, i likhet med den
skrifvenhet siste ärade talaren, att det är i hög grad betydelsefullt, att våra
såsom ord- svenska präster icke blott få, utan äro ålagda att bibehålla ord-
°trådig förandeskapet i skolrådet; ty onekligen ligger det för dem något
(Forts) ^,ac*e uPPf01'drande och bärande i att veta det vara en ämbetsplikt.
Jag ber få påpeka ett analogt förhållande, som visar, huru litet
man i själfva verket har att hoppas af ett sådant sätt att ordna saken,
som i dag här blifvit förordadt och som mångfaldiga gånger förut
också blifvit anbefalld!, nämligen att låta prästen väljas på de
platser, där man anser honom lämplig, och i hvarje händelse vara
själfskrifven ledamot af skolrådet. Mina herrar, det är just hvad
som är fallet med fattigvårdsstyrelsen- Där är det ju så, att prästen
är själfskrifven ledamot och kan väljas till ordförande. Men det veta
nog alla de, som i likhet med mig ha erfarenhet om förhållandena
på detta område, hurusom det tyvärr är ganska litet som prästen
tar del i de officiella fattigvårdsangelägenheterna, allt sedan denna
förändring i lagstiftningsväsendet skedde, att han icke längre har det
såsom ett ämbetsåliggande. Jag beklagar att så är; men ett faktum
är det, och jag fruktar att, då vi se på förhållandena sådana de äro
och icke sådana vi skulle önska att de vore, så våga vi icke uttala
den förhoppningen, att prästerskapet, om det ställdes i samma för¬
hållande till skolrådet, som det numera står till fattigvårdsstyrelsen,
skulle komma att med lika stark känsla af förpliktelse, hvarmed det.
nu vårdar sig om folkskolan, framgent göra det.
Till sist: är det så alldeles rättvist att resonera på det sätt, som
här har blifvit gjordt af eu talare ur skollärarekåren, då han säger,
att det är så mycket dåligt i skolväsendet, så mycket mekaniskt,
dödt och liflöst; prästerna äro de, som nu hafva ledningen, följakt¬
ligen måste prästerna bort för att få mer lif och kraft i skolan.
Detta är en mycket förhastad och felaktig slutledning. Först och
främst ligger ju folkskolans ledning visst icke uteslutande i präster¬
skapets hand. Där finnas väl andra verkande faktorer än prästen.
Det kunde tänkas, att tillståndet vore dåligt trots honom och alldeles
inte genom något hans förvållande. För resten synes mig vår folk¬
skola på det hela icke vara dålig, utan ganska god; och förtjänsten
häraf kan helt visst lika litet tillskrifvas prästerskapet allena.
Den dag kommer nog — och jag motser den icke utan oro —
då svenska folkskolan kommer att emancipera sig från icke blott
den nu bestående utan kanske hvarje förbindelse med kyrkan. De
kyrkliga angelägenheterna torde möjligen komma att därpå vinna,
af skäl som jag i början af mitt anförande nämnde. Däremot tror
jag fullt och fast, att folkskolan och fosterlandet skulle därpå för¬
lora. Att förr än det blir för sanningens skull nödvändigt slå in på
denna väg vågar jag icke tillstyrka eller för egen del främja.
Därför är det — och uteslutande därför — som jag, herr talman,
för min del yrkar afslag å den motion i ärendet, som blifvit väckt,
och bifall till utskottets hemställan.
\:o -M.
Onsdagen don 13 Mars, e. in. 55
Herr vice talmannen, som emellertid öfvertagit ledningen tf Angående
kammarens förhandlingar, lämnade härefter ordet till Tf kyrko-
herden själ)-
Herr Sundström: Herr talman, mina herrar! -lag ber att skrifvenhet
få reducera frågan till dess ursprungliga vidd. Här är icke fråga såsom ord¬
om att upphäfva prästens själfskrifvenhet i skolrådet. Här är fråga Tfeolråd *
om att upphäfva prästens själfskrifvenhet att vara ordförande i (Fo '
skolråd. Då man därför talar om upphäfvande af själfskrifvenhet,
talar man om någonting som icke är föreslaget, d. v. s. själfskrifven¬
het att vara ledamot af skolråd.
Vidare är icke heller här fråga om att skilja skola från kyrka
och icke heller att skilja kristendomsundervisningen från skolan,
och de herrar, som orda vidt och bredt om dessa saker i samband
med här föreliggande förslag, de resonera om någonting, som icke
varit föreslaget. Därför skall jag, som sagdt, be att få yttra mig
om saken.
Här är nu föreslaget, att prästens själfskrifvenhet till ord¬
förandeskap i skolrådet skulle i vissa fall få upphöra. Jag är för
min del den förste att med tacksamhet erkänna den stora insats,
som svenska prästerskapet gjort för den svenska folkskolan. Jag
är den förste att med tacksamhet se tillbaka på alla de strider,
som Sveriges präster kämpat för att drifva folkskoleväsendet framåt
i församlingarna. Men jag tror, att vi kunna till en viss grad gä
till öfverdrift, om vi alltför mycket framhäfva den ena parten och
den tacksamhet vi äro skyldiga den. Det finns, mina herrar, en
annan part, som vi också skola komma ihåg: det är Sveriges folk
- Sveriges Riksdag och Sveriges folk! Hvart skulle Sveriges
prästerskap tagit vägen, om det icke haft bakom sig ett klarsynt
och rättänkande folk, en klarsynt och rättänkande Riksdag, som
ofta nog med knappa medel och knappa tillgångar likväl med gif¬
mild hand offrat miljoner för Sveriges folkskola? Det är kanske
på sin plats att just nu i debatten, då man velat upphöja Sveriges
prästerskap, också framhålla denna andra part och den del den¬
samma tagit i och för folkskoleväsendets höjande i vårt land.
Det är just med hänsyn härtill, som jag för min del kommer
att rösta för bifall till motionen, ty jag tror, att med de framsteg,
som det svenska folkskoleväsendet gjort under de senaste femtio
åren, och med den upplysning, som därigenom blifvit i vida kretsar
spridd, vi i bra många församlingar skulle kunna leta upp personer,
som med lika intresse och lika upplyst förstånd skulle kunna leda
skolrådets förhandlingar som prästerna.
Det är således icke någon som helst fiendskap mot präster¬
skapet, utan det är blott ren hänsyn till, att man i skolråden skall
kunna få in de mest dugande personerna på ordförandeplatsen, som
gör, att jag kommer att rösta för bifall till denna motion. Det kan
ju icke ‘förnekas, att det i en kår på ett par tusen präster alltid
måste finnas någon eller några, som äro mindre kompetenta att
innehafva detta ordförandeskap, och då bör det väl i all rimlighets
namn icke förmenas en församling att i sådant fall till ordförande
N:o 23. 56 Onsdagen den 13 Mars, e. in.
Angående utse en person, som är mera kompetent. Därför anser jag det
UPafkwko-e icke vara ur vä?en’ om man något lossar på banden i detta fall.
herde* själf- Nu har motionären klandrats, därför att han framställt motionen
skrifvenhet i den form han gjort. Herr Rydén kallade förslaget en halfmesyr.
såsom ord- Herr Sandén har sagt, att motionären velat begagna sig af en smyg-
1skolråd' va£ vinnandet af ännu mer aflägsna och vidtgående mål Likaså
iForts) §'jorde lierr Hazén antydningar om att motionären bakom en till
' ’ synes oskyldig motion dolt mycket vidtgående och omstörtande af-
sikter. Jag har för min del icke kunnat fatta motionärens mening
på sådant sätt. Jag tror heller icke, att — för så vida man vill
tolka motionärens förslag välvilligt och rättvist, man har rättighet
att tala om vare sig halfmesyrer eller smygvägar. Det är helt
enkelt fråga om ett förslag, som betingas af den historiska ut¬
vecklingen. I våra församlingar finnes numera möjlighet att utan¬
för prästernas krets leta upp personer, som äro kompetenta att
sköta ordförandeskapet i skolråden. Då det på vissa ställen kan
vara utaf behofvet påkalladt att uppsöka sådana, bör det icke vara
dem förment att, där detta kan ske, också göra det.
Motionären har emellertid fortfarande velat tillförsäkra prästen
sin själfskrifna plats såsom ledamot af skolrådet. För min del
finner jag detta vara klokt och välbetänkt. Det torde äfven vara
betingadt dels af det framstående rum kristendomsundervisningen
intager på folkskolans läroplan, dels pastors lärare- och fostrare¬
kall inom församlingen.
Detta förslag står således i historiskt samband med den före¬
stående utvecklingen, och därför, herr talman, skall jag be att få
yrka bifall till detsamma.
I detta anförande instämde herrar Persson i Tällberg, Ericsson
i Vallsta, Sandin, Hansson och Lundström.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade:
Herr Rydén: Herr talman! Då det är omöjligt att taga upp
till bemötande alla de invändningar, som riktats mot hvad jag senast
yttrade, vill jag taga fasta på endast ett par tre af dem. Jag vill
då först och främst vända mig mot biskop von Schéeles yttrande
om tjänstemannaansvar. Det är nog så, att detta möjligen kan
vindiceras fram på papperet, men det var just för att utröna, hur
pass bevändt det var härmed, som vi i Malmö med anledning af
den visitationskonflikt, som där uppstod, använde alla tänkbara in¬
stanser för att mot några präster, som i sin ställning som skol-
rådsledamöter alldeles uppenbart gått utanför gällande lag, få till-
lämpadt just detta ansvar; men ledde detta icke till någon som
helst påföljd. Detta om tjänstemannaansvaret.
Jag vill också vända mig mot herr Pehrsson i Österby, som för¬
sökte att lägga i denna fråga en helt annan innebörd, änden verk¬
ligen har. För min personliga del har jag aldrig dolt, att jag önskar
Onsdagen den l.'i Mars, e. in.
57
N:o 23.
en reform af vårt undervisningsväsende äfven på religionsunder¬
visningens område därhän, att denna göres konfessionslös, men den
frågan står alldeles oberoende af livad nu är före. Om vi behålla
prästernas själfskrifvenhet till ordförandeplatserna i skolråden eller
ej, beröres frågan om kristendomsundervisningen i skolan alls icke
af detta. Det är tvä skilda saker, som man kopplar samman en¬
dast för att göra den nu afhandlade frågan på vissa håll af¬
skräckande.
Här har också dykt upp igen den gamla historien om att skolan
är kyrkans dotter, som herr Pehrsson i Österby yttrade. Det skulle
vara mycket intressant att gå till bottnen af denna fråga och visa,
till hvem skolan är dotter. Det är nog sant, att religionsunder¬
visningen i våra skolor har kyrkan till moder, men den svenska
folkskolan som institution har vuxit fram som en följd af tidsandan,
den har vuxit fram genom helt andra faktorer än prästerna. Jag
vill icke säga, att prästerna varit de ifrigaste motståndarne mot
dess tillkomst, det vore kanske för mycket sagdt, men jag tror mig
våga göra det påståendet, att, om vi skulle ha väntat, tills folkskolan
vuxit fram genom prästerligt initiativ, då skulle vi fått vänta be¬
tydligt längre än nu. Nej, det var personer, sådana som Per Sahl-
ström och Nils Månsson i Skumparp, det var upplysta män i ridder-
skapet och adeln, det var dessa, som förde folkskolan fram till att
bli verklighet, och de hade därvidlag stöd uti en växande demokrati
och i växande demokratiska synpunkter i landet. Folkskolan är dotter
icke till kyrkan, utan af demokratien och utvecklingen. Skall den
nu nödvändigt ha något dotterligt sammanhang med kyrkan, kan
jag icke gå herr Pehrssons uppfattning till mötes längre än att jag
medger, att den möjligen blifvit kyrkans svärdotter.
Jag har, herr talman, vändt mig mot detta, emot denna präster¬
liga själfskrifvenhet, främst ur synpunkten af eu för mig klar känsla
utaf att vi måste reformera folkskolans inre lif, måste se till att
den kan fylla sin stora uppgift för vårt folk på ett helt annat sätt
än nu, att den sålunda framför allt blir i stånd att lämna landets
barn en verkligt praktisk, medborgerlig uppfostran.
Vi ha nu snart två slags skoltyper, en industriarbetarnes folk¬
skola, den s. k. A-skolan, som lämnar en fullt modern undervisning
åt industriarbetarnes barn, och vid sidan af denna ha vi en skola
för småbonden, med fyra månaders läsning och bristfälligheter i alla
afseenden. Yi måste nu se till, att vår folkskola lägges så prak¬
tiskt, att hvarenda landtman känner, att han har nytta af densamma
för sin uppgift som jordbrukare. Om vi icke så lägga in folkskole-
arbetet på en praktisk linje, då uppväxer det missnöje och misstro mot
skolan, och den kan aldrig bli den kulturfaktor, som den är
ämnad bli.
Ur dessa synpunkter är det, som jag ser prästernas själfskrif¬
venhet, och jag är öfvertygad om att, så länge vi bibehålla den, vi
däri ha en af de starkast tillbakahållande faktorerna, när det gäller
att reformera folkskolan till att bli en i verklig mening praktisk
institution i vårt land.
Angående
upphörande
af kyrko¬
herden sjiilf-
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Ns® 28. 58 Onsdagen den 13 Mars, e. no.
Angående Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, pa grund af den
Wafkyrko-e läl'8t framskridna tiden nödgas jag gå förbi det mesta af hvad jag
herden sjäif- skulle vilja bemöta. Jag ber därför endast att få svara på ett par
skrifvenhet yttranden, som senast framkommit.
såsom ord- Det var första gången jag hört, åtminstone från håll, som vill
skotråd* vara ve(frrhäftigt, att icke skolan är kyrkans dotter, detta uttryck
(Forts) i den mening, det bör tagas. Jag vill då erinra om inne-
rs' hållet i kyrkoordningen af år 1571, och jag tillåter mig därvid
citera en litteraturhistoriker, som jag icke tror att vi i det fallet
kunna jäfva — det är professor Schäck — och som säger, att det
är ett lika ädelt som karaktäristiskt drag hos Laurentius Petri,
beträlfande hans uppfattning af reformationen, att vår första skol¬
ordning funnit plats i denna kyrkoordning. Vidare skulle man
kunna räkna upp Johannes Rudbeckius, ett stort namn på folk¬
undervisningens område, Laurentius Paulinus Gothus, om hvilken
den citerade författaren säger, att det af hans biografi blir mer än
eljest klart i hvilken stor tacksamhetsskuld vi stå till Luthers
kyrka, därför att icke blott universitetsbildningen utan äfven upp¬
lysningen i de djupa lagren af värt folk spirat upp i denna kyrkas
hägn, och gå vi sedan längre fram i tiden, finna vi alltjämt prästerna
i spetsen för folkbildningsarbetet.
Det har visserligen här citerats några namn från striden om
folkskolestadgan, som skulle visa motsatsen, men jag vill då påpeka,
att bland dem, som förde frågan fram, befunno sig åtskilliga präster,
Agardh, Schwerin, Thomasson, Hallström, Bergman in. fl. Hvem ha vi
för öfrigt att tacka för att seminarierna uppstått? Jo, det är
präster, från början till slut. Hvem var det, som förde den prak¬
tiska skolans talan under den långa tid af nära ett hälft århund¬
rade, då den stred för sin organisation, om icke ett hundratal
prästmän, som här och hvar i bygderna på egen bekostnad och med
eget arbete förde saken framåt, och betrakta vi förhållandena i
våra dagar, ha vi heller icke anledning att kalla prästerna, såsom
den senaste ärade talaren gjorde, mindre upplysningsvänliga.
Det var äfven en annan fråga, som herr Rydén bragte på
tal, och hvilken utgjorde kärnpunkten i hans anförande, nämligen
att skolan för närvarande laborerar med för många ämnen, för
mycket teorier, och att den var lagd så, att den icke blir så prak¬
tisk som möjligt. Äfven detta vore prästernas fel. En högst egen¬
domlig slutledning! Prästerna stå naturligtvis i sin tids miljö och
påverkas af denna. Jag tror emellertid icke, att man från deras
sida förnummit något äflande att på skolans program slunga in det
ena ämnet efter det andra, utan kanske ha de blifvit betraktade
som fiender till upplysningen just därför att de hållit på, att man
så långt som möjligt bör ge en praktisk läggning åt undervisningen,
och att man framför allt — detta tycktes äfven vara herr Rydéns
mening — borde lägga vikt vid skolans fostrande uppgift. Jag är
säker om, att vi i afseende på skolans mål tänka alldeles lika, i
det vi båda anse, att skolan bör göra barnen rustade för lifvet.
Hvad som bör menas med denna utrustning, därom tänka vi visser¬
ligen olika, men i ett afseende äro vi af samma mening: skolunder-
f)!l
N:o 28.
Onsdagen (len 18 Mars, e. in.
visningen bär icke innebära ett hopande af ämnen och bör icke Angående
vara lagd på eu ensidig teoretisk basis. 'Zrkvrko-
Det var ännu en sak, jag ville yttra. Jag kan icke annat '^herdes själf
säga den siste talaren, att det gläder mig att höra den tanke, som skrifvenhet
uttalades af honom, då han framhöll det inflytande, som de svenska såsom ord¬
prästerna utöfva. Detta är ett erkännande, för hvilket jag natur- 1
ligtvis är synnerligen förbunden, och på samma gång gläder det
mig att höra, att han har kvar den af de många tyngande förhål¬
landena oförvillade blicken — förhållanden, som röra ekonomien,
våglängden på landsbygden m. m. dylikt, som hindra oss andra i
vårt arbete för skolan och som göra, att vi icke kunna så lätt
bortse ifrån svårigheterna. Han ser frågan löst med en enda enkel
åtgärd: bort med prästerna! Han är att lyckönska, som ser vägen
till alla svårigheters och inre förhållandens afhjälpande så enkel
och klar.
Herr Jansson i Djursätra: Jag tycker, att diskussionen
gått något till öfverdrift. En del af talarne, i synnerhet från
prästerligt håll, har enligt min uppfattning velat tillmäta prästerna
väl stor andel i skolans arbete och utveckling. I mitt stilla sinne,
och jag tror äfven i flera af mina kamraters här bland landtmän-
nen, gör sig nog den uppfattningen gällande, att det icke blott är
prästen, som kan göra anspråk på att hafva ombesörjt skolans ange¬
lägenheter, snart sagdt både först och sist. Jag tror, att herrarne
och äfven prästerna här borde i någon mån äfven räkna med skol¬
råden i detta fall, men ännu har jag icke hört ett erkänsamt ord
om dem från det hållet, utan det låter nästan så, som vore det bara
prästerna, som uträttat något. Ja, det låter nästan från präster¬
ligt håll, som vore skolan numera icke ens kyrkans, utan prästernas
dotter. Detta är, synes det mig, att gå väl långt, och jag kan icke
annat än protestera mot denna uppfattning och mot de stora an¬
språken från det hållet. Men prästerna synas äfven mena, att om
nu gällande bestämmelser angående prästens själfskrifvenhet som
ordförande i skolrådet upphäfdes, skulle detta kunna medföra faror
för kyrkan. Jag kan ej dela denna uppfattning, ej heller den mening,
som anser, att kyrkan nästan är detsamma som prästerna. Herr
talman, jag har föröfrigt intet yrkande.
Herr Starbäck: Herr talman! Det har framkommit en del
påståenden från prästerligt håll, som det skulle vara af stort in¬
tresse att närmare skärskåda. Men jag skall icke göra det nu, ty det
torde komma andra tillfällen under riksdagen, då undervisnings¬
frågor komma på tal. Men när en ärad talare nyss vågade det
påståendet, att prästerskapet fortfarande står i spetsen för upp¬
lysningsarbetet, då tillåter jag mig det påståendet, att uppfattningen
om hvad upplysningsarbete är kan vara så olika, att en annan
person kan våga påstå, att det ofta händer, att prästen är det
största hindret för ett verkligt upplysningsarbete. Det är för öf-
rigt — jag kan, herr talman, icke undvika att här gifva uttryck åt
den känslan — med verklig beklämning som jag åhört denna diskus-
N:o 23. 60 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Angående sion. Eu och annan representant uppträder här och kämpar som
Uaf kvrko-e Pro aris et focis’ som om prästens själfskrifvenhet till ordförande-
herdes själf- skåpet i skolrådet skulle sammanhänga med kristendomens ställ-
skrifrenhet ning i vårt land. Då får jag verkligen säga: skall kristendomen
såsom ord- hänga på kyrkoherdens själfskrifvenhet, vare sig som ordförande
skolråd * eller le(lamot af skolrådet, då är det en bra tunn tråd. Och finns
(Forts) iH&eHting- annat, som kan rädda vårt folk från att afkristnas,
1 ' så torde väl den tid icke vara så långt aflägsen, då afkristningen
börjar på allvar.
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, i replikens hetta
måtte mina ord ha fallit egendomligt, då min ärade vän på väst-
götabänken kunnat gifva mig den tillrättavisning som han gjort.
Jag trodde mig hafva sagt, att prästerna, ingalunda ensamma utan
vid sidan af lärare, inspektörer och skolråden, hjälpa till att drifva
fram arbetet vid skolorna. Jag tror åtminstone, att jag sagt detta.
Men om jag icke sagt detta — hvilket protokollet torde komma att
utvisa — var åtminstone min mening sådan. Jag är vidare ytterst
tacksam för den uppfattning, som jag ber eder, mina herrar, lägga
på minnet och behjärta, och som jag själ!' delar, nämligen att kyrkan
icke är prästerskapet. Då här talas om kyrka, så är det under
andra förutsättningar, än att kyrkan skulle vara prästerskapet. I
detta fall äro vi sålunda ense. Och det är icke prästerskapet en¬
samt, som drager lasset fram, utan det är andra krafter, som hjälpa
till att draga, men prästen har sin uppgift i det lugna, jämna arbetet
med organisationen. Men alla krafter måste deltaga i arbetet.
I afseende på det sista anförandet medgifver jag, att det kan
bero på hvad man menar med upplysning, och att det kan vara
skilda uppfattningar om denna sak mellan den talaren och mig, då
uppfattningarne i allmänhet äro så skilda på detta område i vårt
land. Men fortfarande ber jag få säga, att jag tror, att präster¬
skapet har, med sitt sätt att se saken och med sin uppfattning om
hvad upplysning är. icke gjort sig förtjänt af det omdömet, att de
skulle vara mindre upplysningsvänliga än andra. Och det ordet
vågar jag stå för. Hvad det vidkommer, att det skulle vara en
mycket tunn tråd, på hvilken kristendomen hänger, och att denna
tunna tråd skulle vara prästens själfskrifvenhet som ordförande,
ber jag att få hänvisa till mitt första anförande. Jag har ingen¬
ting emot själfskrifvenhetens upphörande, för så vidt denna skils¬
mässa kan ske på klara linjer från kyrkans synpunkt. Jag tror
dock icke, att tiden ännu är mogen härför, ehuru jag väl tror, att
tiden kun blifva mogen för reformen. Jag tror icke heller, att
folket önskar något sådant. jSTär jag sagt detta, så har jag visser¬
ligen låtit kristendomen bero på något annat än den tunna tråd
som herr Starbäck talade om. Men — det betonar jag ännu eu gång
och ber herrarne tänka därpå, ehuru jag visst icke vill beskylla
hvarken motionären eller dem, som här uppträdt och talat för något
sådant — det ligger ofta bakom sådana yrkanden som dessa, då de
framföras från visst håll, en sträfvan att fä kristendomen bort ur
skolan. Och då är det, som vi stå rädda för detta steg. Och det
61
N:o 28.
Onsdagen den 13 Mars, e. ni.
är därför, som jag talat om de klara linjerna, på det att vi icke
på denna väg skulle komma dit vi — i stort sedt — säkerligen i
vårt land ännu icke vilja komma.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman! Af de långa
predikningar, hvarmed vissa talare velat uppbygga oss, har jag för
min del icke kunnat öfvertygas, att jag med min motion kommit
in på en orätt väg, och jag kommer därför att fortfarande vidhålla
mitt yrkande. Men hvarför jag har begärt ordet nu, är för att det
icke skulle stå oemotsagdt i protokollet, hvad som yttrades af en
talare på skaraborgsbänken, att jag skulle gått »smygvägar» och
med motionen åsyftat något annat, än hvad jag verkligen yrkat.
Jag ber att få inlägga min protest mot detta yttrande. Jag har
icke försökt att gå några smygvägar, utan jag har talat efter ärlig
öfvertygelse om behofvet af en reform i den riktning, som jag före¬
slagit, och därför att jag af erfarenhet vet, att detta behof verk¬
ligen förefinns.
Herr Juhlin instämde häruti.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen, jämlikt
de därunder förekomna yrkandena, proposition först på bifall till
utskottets hemställan och vidare på afslag därå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig finna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för förstnämnda
proposition. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande, n:o 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 88 ja mot 71 nej, hvadan utskottets hem¬
ställan bifallits.
§ 8.
Efter föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 23, i anled¬
ning af väckt motion om ändring af 7 och 8 §§ lagen angående
äganderätt till skrift, begärdes ordet af
Angående
upphörande
af kyrko¬
herden själf-
skrifvenhet
såsom ord¬
förande i
skolråd.
(Forts.)
Om ändring
af 7 och 8
§§ lagen, an¬
gående ägan¬
derätt till
skrift.
X:o 23. 62 Onsdagen den 13 Mars. e. m.
Om ändring Herr AVijk, som anförde: Herr talman! Lagutskottet har en-
$ lagen an a^tyrkt min motion och man kunde då kanske tycka, att
gående ägan-det icke vore skäl miS att vidare spilla några ord på den sa-
derätt till ken, men då utskottet delvis stödt sitt afslagsyrkande på argument,
skrift, som jag finner vara ganska illa grundade, skall jag be att i kort-
Forts. het få försvara min ståndpunkt.
Som herrarne torde ha funnit, innebär min motion ett yrkande,
att det nuvarande skyddet för äganderätt till skrift, som för när¬
varande gäller från skriftens utgifningsdag till femtio år efter för¬
fattarens död, skall förändras till att gälla från skriftens utgif¬
ningsdag till trettio år efter författarens död, och således förkortas
med tjugo år.
Bakom detta yrkande döljer sig eu intressemotsats mellan för-
fattarne å ena sidan och allmänheten å den andra. Det förefaller
mig, som om utskottet i detta mål alltför mycket fäst afseende vid
den ena parten, nämligen författarne. Dessa ha genom Sveriges
författareförening till utskottet inlämnat en af föreningens ord¬
förande, professor Warburg, undertecknad skrifvelse, hvilken ut¬
skottet intagit i sitt utlåtande, och på hvars innehåll utskottet till
stor del stödt sitt afslagsyrkande. Det är med anledning af denna
författareföreningens skrifvelse, som jag skall be att få göra några
erinringar.
Då en författare skall tillgodogöra sig en skrift, som han tän¬
ker utgifva, kan lian förfara på två sätt. Antingen kan han sälja
till en förläggare endast förlagsrätten till en särskild upplaga, och
i så fall är det gifvet, att den vinst, han kan skörda, är alldeles
oberoende af skyddstidens längd. Eller också kan han sälja till
förläggaren själfva författarerätten till skriften, och då inträffar
det fall, då man kan tänka sig, att eu längre eller kortare skydds¬
tid möjligen kan inverka på den vinst, som författaren genom för¬
säljandet erhåller. Förläggaren blir nämligen i detta fall ägare till
skriften under en tid, som efter nuvarande förhållanden utgör minst
50 år, och efter mitt förslag skulle uppgå till minst 30 år.
Emellertid hyser jag den uppfattningen, att icke heller i detta
fall den föreslagna förändringen af skyddstiden skulle inverka på
den vinst, som författaren vid försäljningen erhölle. Denna min
mening delas icke af Sveriges författareförening, som häfdar en
motsatt ståndpunkt.
Frågan kan helt enkelt ställas på följande sätt: hvad kan man
vänta, att en förläggare nu, år 1907, skulle vilja betala för ensam¬
rätten till utgifvande af en viss skrift under åren 1938—1957? Jag
tror, att mycket få förläggare skulle reflektera på ett sådant an¬
bud. För det första är det nämligen så, att värdet af rättigheten
att på den tiden utgifva skriften, i närvarande stund motsvarar
endast 1/6 eller 7, af det då blifvande. För det andra kan förläg¬
garen omöjligen veta, om rättigheten vid den tiden kommer att för
honom innebära något värde alls. Han kan ju icke veta, om arbetet
då kommer att bli läst, eller om det öfver hufvud taget vid den
tiden kan säljas.
Jag tror sålunda, att jag har ganska goda skäl för mitt på-
Onsdagen den !ii .Mars, c. in.
N:o aa.
<53
stående, att eu förkortning af skyddstiden från 50 till 00 år icke Om ändring
skulle i någon nämnvärd grad för eu författare minska värdet af V J oc!t Ä
hans skrift. Och i sä fall skall man finna, att intressemotsatsen i gäendtfägan-
själfva verket står icke mellan allmänheten och författaren, utanv deruti till
mellan allmänheten och författarens arfvingar eller andra rätts- skrift.
innehafvare. Man kan då fråga, på hvad sätt dessas intressen skulle (Forts.)
komma att påverkas af att skyddstiden förkortades med 20 år.
I allmänhet brukar det tillgå så, att, då eu författare dör, hans
arfvingar realisera författarerätten till de skrifter, som han efter¬
lämnat. Detta beror helt enkelt därpå, att vid ett arfskifte ett
sådant arf är mycket svårt att fördela på annat sätt än att för¬
fattarerätten försäljes och den behållna vinsten delas.
Om således arfvingarne vid en författares död realisera hans
litterära kvarlåtenskap, komma de i alldeles samma ställning hvari
författaren själf skulle kommit om han till en förläggare sålt sina
skrifter, och samma argument till förmån för den kortare skydds¬
tiden, som då kunde anföras, gälla således också här. D. v. s. icke
heller arfvingarne skulle i detta fall lida någon nämnvärd förlust
genom en inskränkning i skyddstiden från 50 till 30 år.
Att arfvingarne behålla rätten till författarens skrifter torde
ganska sällan ske. Jag känner för min del bara ett enda sådant
fall, nämligen i fråga om Viktor Rydberg — ett undantagsfall, som
för öfrig! endast bestyrker den nyss anförda regeln. Viktor Ryd¬
berg efterlämnade nämligen blott en arfvinge, nämligen änkan, och
för henne fanns således icke något skäl att vid hans död realisera
författarerätten till hans skrifter. Det kan vara af ett visst in¬
tresse att se, på hvad sätt de olika skyddstiderna skulle verka i
detta bestämda fall. Med den 30-äriga skyddstiden skulle Viktor
Rydbergs änka åtnjuta författarerätten till hans arbeten ända till
fyllda 76 år; men Sveriges författareförening och lagutskottet ha
ansett rättvisan kräfva, att hon skulle åtnjuta densamma tills hon
fyllt 96 år.
I själfva verket skall man, om man går litet djupare in i frå¬
gan, finna, att man äfven i dessa fall kan förebringa goda skäl för
att författarerätten sättes till 30 år, medan det skall bli ganska
svårt att finna lika goda skäl för bibehållandet af den nuvarande
skyddstiden. Med en 30-årig skyddstid skulle det alltid kunna in¬
träffa, att författarens barn, i fall han efterlämnade några sådana,
komme att åtnjuta författarerätten, ända tills de fyllt minst 30 år,
och vanligen 40 år eller mera, d. v. s. till dess de vore fullt själf-
försörjande; och om författaren efterlämnade änka, torde det oftare
komma att hända, att författarerätten öfverlefde henne, än att ett
motsatt förhållande inträffade.
Jag tror därför, att jag har fog för mitt påstående, att den
föreslagna förkortningen af skyddstiden i intet fall skulle nämn-
värdt beröra författarens intresse, i mycket få fall hans arfvingars
eller rättsinnehafvares, och att äfven i dessa senare undantagsfall
goda skäl finnas för att tiden förkortas till 30 år.
Jag skall nu öfvergå till att söka bemöta ett par andra mot¬
argument, som anföras i författareföreningens skrifvelse. Där fram-
]NT:o 23. 64 Onsdagen den io Mars, e. m.
Om ändring hålles för det första, att för författare till läroböcker och lexika
Z och s en inskränkning af skyddstiden till 30 år skulle verka särskilt
gaendeägan- skadligt. I själfva verket kan jag icke finna, att detta är riktigt
deran till resoneradt. Det är visserligen sant, att i vanliga fall författare
skrift. till läroböcker och lexika icke sälja författarerätten till arbetet i
(Forts.) dess helhet, utan endast upplaga för upplaga, d. v. s. de behålla
författarerätten och vid hvarje ny upplaga få de en viss procent
af bruttoinkomsten, men på det sättet råka de i alldeles samma
läge som eu skönlitterär författare, hvilken behåller författarerätten
och säljer endast upplaga för upplaga, och de argument, som an¬
fördes i det förra fallet, gälla i lika mån här. Därtill kommer den
omständigheten, att nu för tiden läroböcker och lexika sällan upp¬
lefva så hög ålder, att de användas ännu SO eller 40 år efter för¬
fattarens död. Till och med en så populär lärobok som Odhners
svenska historia torde väl knappast komma att användas i våra
skolor så sent som till midten af 1930-talet, och så länge skulle
den 30-åriga skyddstiden gälla.
Vidare framhåller Sveriges författareförening som argument för
den 50-åriga skyddstiden det faktum, att en författares arbeten
ibland först långt efter hans död bli lästa och spridda. Som exem¬
pel anför författareföreningen Almqvist, hvars verk ej förrän 30
—40 år efter hans död blifvit allmänt lästa. För min del tror jag
icke, att författareföreningen, från sin synpunkt sedt, skulle kunnat
välja något mer olyckligt exempel. Almqvists skrifter äro alltjämt
skyddade, men ha hans arfvingar haft någon vinst af att hans skrif¬
ter nu omsider blifvit lästa och spridda? Sävidt jag vet, har det
icke inbragt dem ett enda öre. Vinsten har hvarken kommit honom
eller hans anförvanter, utan endast förläggaren till godo. Och detta
är för öfrigt ett fall, som inträffar ytterst ofta: att det icke är
författaren eller hans arfvingar, utan förläggaren som skördar vin¬
sten af den långa skyddstiden.
Slutligen anför författareföreningen som ett sista argument för
sin ståndpunkt: »På den materiella äganderättens område ifråga-
sättes ännu icke gratisexpropriation; hvarföre då göra detta på
den immateriella?» Härmed kan författare fö reningen icke gärna
mena något annat än att, om en inskränkning af skyddstiden skulle
göras, borde det ske mot kontant ersättning till författarna. Man
kan då fråga sig: huru skall denna ersättning beräknas; huru skall
man bedöma värdet af den verkliga eller förmenta förlust, som för¬
fattarna skulle lida genom en inskränkning af skyddstiden från 50
till 30 år? Och vidare: Hvilka författare skall man tillerkänna
ersättning? Väl icke blott de nu lefvande och deras rättsinnehaf-
vare, utan, om någon logik finnes, äfven alla framtida författare,
eftersom de blifva precis lika mycket eller lika litet lidande genom
denna förkortning af skyddstiden som de nu lefvande författarna.
Och om det alltså visar sig omöjligt att på detta sätt lämna ersätt¬
ning för hvad författareföreningen kallar »expropriation», så menar
författareföreniugen alltså, att någon ändring aldrig bör få före¬
komma, d. v. s. vi skulle aldrig någonsin komma ifrån denna 50-
åriga skyddstid; den skulle vara mera orubblig än någon svensk
\:o aa.
Onsdagen den 13 Mars, e. m. 66
grundlag. Ett sådant resonemang faller ju på sin egen orimlig¬
het. 1877 års riksdag, som dock förkortade skyddstiden från att
vara perpetuel! till att gälla i 50 år, borde väl haft större skäl att
tala om expropriation, men några sådana betänkligheter förekommo
då lyckligtvis icke.
Jag har uppehållit mig sä mycket med att söka påvisa,^ att för¬
fattarna icke genom skyddstidens förkortning skulle lida. något för¬
fång, därför att det är min lifliga öfvertygelse, att eu ändring i
sådan riktning skulle blifva till verkligt gagn för allmänheten. All¬
mänhetens intresse är nämligen, att böckerna skola bli så billiga
som möjligt och nå den största möjliga spridning; och ingen torde
val förneka, att detta mål bättre nås, om författarerätten är fri och
sålunda alla förläggare kunna konkurrera om en boks utgifvande,
än om författarerätten innehas af eu enda förläggare och boken är
hans enskilda egendom.
På konkurrensens verkningar i detta afseende kan jag anföra
ett färskt och i hög grad belysande exempel. Strindbergs »Svenska
öden och äfventyr» ha varit utgifna i flera upplagor, som sålts till
vanliga priser, d. v. s. priser, som varit för höga för att tillförsäkra
arbetet en större spridning. För någon tid sedan öfvergick rätten
att utgifva nya upplagor från den förutvarande förläggaren till en
ny, som utgå!' boken i en billig folkupplaga; resultatet blef någon¬
ting enastående inom svensk bokhandelshistoria: på fjorton dagar
utgick arbetet i två upplagor om tillsammans 80,000 exemplar. Nu
kan man invända, att i detta fall boken alltjämt åtnjöt skydd och
att följaktligen sådana händelser som denna borde kunna inträffa
ständigt. Däremot vill jag framhålla, att detta fall var ett säll¬
synt och lyckligt undantagsfall: men då författarerätten är fri,
böra sådana fall alltid kunna inträffa, så snart de naturliga betin¬
gelserna förefinnas.
Författareföreningen anför en hel del klassiska skrifter, som den
anser vara utgifna till så låga priser, att de skulle innebära ett
argument för det påståendet, att låga priser och stor spridning-
mycket väl kunna förekomma under författareskyddets hägn. Nu
kan man tvista, huruvida dessa priser verkligen äro billiga. Efter
hvad vi äro vana att betala äro de billiga, men knappast i sådan
mån att de leda till en stor och vidsträckt spridning. Och under
hvarje förhållande kan man taga för gifvet, att, om författarerätten
vore fri, skulle dessa priser kunna ytterligare sänkas och sprid¬
ningen därmed ökas.
För öfrigt kan man framdraga åtskilliga exempel på mycket
populära arbeten, hvilkas spridning för närvarande hindras genom
höga priser, hvilket i sin tur beror därpå, att författarerätten till
dessa skrifter innehafves af förläggare. Fm så populär bok som
Topelius’ »Fältskans berättelser», kan man i detta ögonblick icke
fä billigare än för 15 kronor. Fn sådan skrift som Snoilskys »Sven¬
ska bilder» finnes icke i någon billig upplaga, frånsedt en upplaga
för skolbruk. Under nuvarande förhållanden har man icke någon
garanti för att dessa böcker skola utkomma till billiga priser förr
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23. 5
Ont ändring
af 7 och S
§§ lagen an¬
gående elän¬
de rått till
skrift.
(Forts.)
N:o 23.
66
Om ändring
af 7 och S
§§ lagen an¬
gående egan-
derätt till
skrift.
(Forts.)
Onsdagen den 13 Mars, e. in.
än i midten af 1900-talet. Med en 30-årig skyddstid skulle man
dock med visshet kunna motse att detta inträffade 20 år tidigare.
Det förefaller mig som om lagutskottet hade väl mycket för¬
bisett det allmänhetens intresse, som jag här sökt göra gällande.
För min del anser jag det vara af stor betydelse för svensk bild¬
ning och svensk kultur, att den nationella litteraturen i vidast möj¬
liga mån blir folkets egendom; och jag menar därför, att allt, som
genom lagstiftning kan göras för att nå detta syfte, också bör göras.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra; men jag vill
uttala den förhoppningen, att om denna fråga under de närmaste
åren åter skulle komma på Riksdagens bord, den då från lagutskot¬
tets sida måtte få röna en välvilligare behandling än hvad nu varit
fallet,
Herr Warburg: Kammaren blir mig helt säkert tacksam, om
jag icke kommer att hålla det anförande, hvarpå jag har beredt
mig; klockan är så mycket, att det kanske vore hardt att nu gorå
anspråk på något större mått af kammarens tid. Men jag ber dock
att i största korthet få framhålla ett par synpunkter utöfver dem,
som redan å författarföreningens vägnar finnas framlagda i tryck,
och som herrarne kunna läsa i morgon, om herrarne ej gjort det
redan.
Jag erkänner fullväl det goda syftet med herr Wijks motion;
och jag har icke ett ögonblick tänkt mig, att han velat göra för-
fattarne någon skada, utan endast gagna folkbildningen och all¬
mänheten genom att få böcker så billiga som möjligt; men jag tror
verkligen, att författareföreningen i sin skrifvelse visat, att vi redan
nu kunna få klassiska arbeten i rikt urval och till billiga priser,
så att vi icke behöfva frukta, att allmänheten skall bli synnerligen
skinnad. Det exempel, som herr Wijk anförde, nämligen »Fält-
skärns berättelser», var icke vidare träffande. Det arbetet skulle i
alla fall icke komma in under den af herr Wijk omnämnda gruppen.
Ty oafsedt att Topelius var finne, så att egentligen kan man trycka
hans arbeten när som helst, fastän man icke gör det; så har Tope¬
lius ju icke varit död så länge, att hans rättsinnehafvare ännu på
långa, långa tider skulle hafva träffats af den af herr Wijk före¬
slagna inskränkningen; men jag kan glädja herr Wijk med att inom
kort en mycket billig upplaga utkommer af »Fältskärns berättelser».
Enligt min uppfattning har för öfrigt en förläggare, som äger
berömda skrifter, särskilt folkskrifter, intresse af att utgifva dem
i så billiga upplagor som möjligt. I alla händelser, äfven om herr
Wijk hade rätt, skilja vi oss åt i det afseendet, att han anser, att
det finnes en viss rättighet för allmänheten och för landet att så
tidigt som möjligt komma i besittning af en författares andliga
egendom, medan jag åter har den uppfattningen — och åt den måste
jag såsom ordförande i författareföreningen här gifva uttryck —-
att vårt arbete, liksom allt annat arbete, är sin lön värdt.
Man bestrider icke arfsrätt för den som ärfver det papper, på
hvilket t. ex. »Kung Fjälar» är skrifven, men än större välde har
väl den andliga kraft, den tanke, som skapat »Kung Fjälar», och
67
N:o 23.
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
äfven (less produkt bör gå i arf, så länge det anses lämpligt och Om ändring
möjligt för landet att lämna Runebergs arfvingar denna rätt. En "f 7 cch 8
gammal fornromersk jurist bär förklarat, att det vore löjligt att^fende^egan
tänka, att det arbete, som t. ex. eu stor målare — Apelles— ned-' deruti till
lagt på eu vägg, skulle vara mindre värdt än själfva väggen; men skrift.
det är egentligen samma tanke som går igen, när man vill från- (Forts.)
känna det andliga arbetet tillräckligt lång arfsrätt.
Alltför långt kan man naturligtvis icke gä, och jag vill icke
göra saken större än den är. Jag vill uppriktigt erkänna, att om
vi icke redan hade 50-årig skyddstid, skulle jag icke stå här och
slåss för saken. Men då vi ha 50-årig skyddstid, vet jag icke,
hvarför vi skulle sänka den och fråntaga en författares närmaste
den rätt de nu ha.
Herr Wijk anförde åtskilliga exempel såsom stöd för sitt
yrkande. Jag skall be att få anföra ett enda häremot. Om en
författare vid 40 års ålder aflider och efterlämnar en 30-årig änka
— det är ju ingen orimlig åldersskillnad — skall hon då vid 60
års ålder beröfvas frukterna af mannens andliga arbete, för att en
förläggare skall kunna taga ifrån henne det? Ty, mina herrar, det
är icke allmänheten som i främsta rummet komme att få förtjänsten,
utan det blir en förläggare som tar verket och icke betalar ett öre
därför. I motsats till herr Wijk vill jag säga, att hvad läroböcker
beträffar — och jag är något hemma i detta ämne, då jag själf
råkar vara läroboksförfattare — förhållandet alldeles icke är det,
att de så snabbt skulle gå ur bruk. Jag kan anföra, att Jakob
Ekelunds läroböcker höllo sig mellan 50 och 60 år, att Zweigbergks
räknelära utkom 1839 i första upplagan och i den 29:de är 1898,
alltså efter 60 år. Hade han dött omedelbart efter bokens utgif¬
vande, kan jag icke finna annat än att hans närmaste bort ha in¬
komsten af de nya upplagorna och icke hvilken förläggare som
helst. Det är nämligen icke endast skönlitterära arbeten det gäller,
och jag kan icke se, att allmänheten skulle ha rättighet att begagna
hans lärobok. Norbecks teologi utkom 1846 i första, 1903 i sista
upplagan, Dahms geografi 1868 i första och 1894 i sista upplagan.
Hvad jag velat säga är att, trots herr Wijks vackra syfte att
gagna allmänheten och folkbildningen, en sådan förkortning af
skyddstiden icke i väsentlig mån skulle komma allmänheten till
godo. Jag tror, att en dylik förkortning icke så mycket ligger i
allmänhetens och författarnes intresse, som i de förläggares, hvilka
kunna taga en författares arbete utan att därför betala något arfvode.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 9. Om upp¬
häfvande af
Slutligen förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande, n:o 24, lagbestäm-
i anledning af väckt motion om upphäfvande af lagbestämmelser ™els'fr "n:
angående jordfästning i stillhet af den, som förgjort sig själf. 9<spillingars
jordfästning
i stillhet.
N:o 23. 68 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Om tipp- Till behandling af lagutskottet hade hänvisats eu inom Första
hafvande af Kammaren af herr A. von Möller väckt motion, n:o 1, hvari före-
melscran- slagits, att .Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl.
gående själf- Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen och kyrko-
spillingars mötet framlägga förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning
jordfästning den 24 maj 1894, i hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet
'(FortsV af del1, S°m fÖrgj°rt Sig SJälf'
Utskottet hemställde emellertid, att förevarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen yttrade: Herr talman! Jag har varit för¬
hindrad att i utskottet deltaga i behandlingen af ifrågavarande
ärende, men såsom jag ock tillkännagifvit inom utskottet, hade jag,
därest jag varit närvarande, icke kunnat åtnöja mig med utskottets
förslag
Som kerrarne kanske erinra sig, var före 1894 stadgadt, att
hvar och en afliden, som fört ett ogudaktigt lefverne och dött i
grafva synder, skulle jordfästas i stillhet. Men 1894 tog man bort
detta stadgande, så att en sådan person nu får högtidligen begrafvas.
Den däremot, som förgjort sig själf, skall fortfarande liksom förut
begrafvas i stillhet, sä vida det icke styrkes att han varit afvita.
Ku föreslogs af herr von Möller i Första Kammaren 1902, att
äfven den, som förgjort sig själf, skulle kunna få begrafvas på van¬
ligt sätt, lika väl som de ogudaktiga och de som dött i grofva synder.
Detta fann Riksdagen riktigt och aflat en skrifvelse om den saken,
och 1903 framlade Kungl. Maj: t en proposition, i hvilken ett lag¬
förslag i det angifna syftet underställdes Riksdagens pröfning, hvilket
förslag ock af Riksdagen antogs. Sedan har emellertid kyrkomötet
varit af den uppfattningen, att man icke borde gå så långt som
Riksdagen gjort, utan fortfarande hålla något på det gamla, men
dock vara med om en liten medelväg, på så sätt att, såsom eu talare
yttrade vid kyrkomötet, kyrkan, som visserligen hade anledning att
vara något grym i detta fall, kunde medgifva att man borde vara
något mindre grym än nu. I detta yttrande instämde ett flertal
af kyrkomötets biskopar. Kungl. Maj:t har sedan med anledning
däraf för Riksdagen anmält, att frågan förfallit, och därför har
motionären ansett sig ha grundad anledning att åter upptaga sitt
förslag, och jag kan för min del icke annat än gifva honom rätt
däri. Det är ju alltid så, att då en riktig fråga fallit, får man
börja på nytt, och nu har till och med från Kungl. Majds sida an¬
mälts att frågan fallit, och därför bör man åter taga upp den.
Utskottet bär emellertid afvisat motionen, emedan utskottet
funnit, att då Riksdagen två gånger har uttalat sin uppfattning i
saken, Riksdagen icke borde göra något vidare uttalande. Men detta
är ju en metod, som utskottet i allmänhet annars icke omfattar.
Tvärtom plägar man hålla före, att en motionär, som framför en
fråga, som man gillar, bör ha rättighet att få frågan pröfvad och
Onsdagen den 18 Mars, e. m. 00 N:o 28.
framförd till den större effekt, som alltid ernås genom ett Riksdagens Om upp
initiativ. Utskottet har därför äfven skyndat tillägga, att Kungl.
Maj:t torde fortfarande ha sin uppmärksamhet riktad pa frågan. m^ser an.
Det är ju en sak, som man icke vet. och ej heller vet man, om gående själf-
Kungl. Maj:t, ifall sä är händelsen, har sin uppmärksamhet riktad spillingars
på frågan så, som Riksdagen önskade eller som kyrkomötet önskade.
Därför är det från Riksdagens synpunkt riktigare, konsekventare (j?orts >'
och mera verkningsfullt, om Riksdagen ånyo upprepar sin fram¬
ställning. Jag kan förstå, att vid denna sena timme herrarne äro
mindre benägna att bifalla något, hvad man än kommer med. Men
jag har i alla fall velat uttala, att det enligt min uppfattning är
riktigare att bifalla motionen. Jag tillåter mig därför, till den
kraft och verkan det hafva kan, att framställa ett sådant yrkande.
Vidare anförde:
Herr Christiernson: Herr talman! Jag ber om»öfverseende,
att jag icke i min mån låter denna motion begrafvas i stillhet.
Tiden vore kanske annars lämplig för eu sådan akt, men jag skall
dock be att få säga ett par ord.
För en liten stund sedan hade kammarens medlemmar tillfälle
att få för sig upprullad en gammal god sida hos kyrkan, makt¬
lystnaden. Här ha vi också en gammal god sida, grymheten. Den
riktar sig mot dem, som här kallas själfspillingar, men som numera
benämnas med andra uttryck, som äro mera humana och som mera
tala till ursäkt för dessa personer. Hvilka äro nu de, som kyrkan
här visar sin kärlek emot? Jo, de är de olyckligaste bland de
olyckliga, människor, på hvilkas axlar ödet lagt en börda, under
hvilken de ha dignat, och hvilka till slut ej haft mer än ett att
gorå: att gå ifrån ett Rf, som för dem icke längre hade något värde.
Många gånger är också ett sådant slut på lifvet ett hederligt slut
på ett ohederligt Rf. Jag undrar, om man nu för tiden kan anse,
att dessa olyckliga människor böra straffas efter döden på samma
gång som man äfven straffar deras oskyldiga anhöriga, hvilka, såsom
vid flera tillfällen har framhållits, ha en så tung börda att bära,
att man icke bör lägga sten på den.
Denna motion afser ju att i någon mån godtgöra hvad kyrkan
försummat, att taga bort denna sten på bördan. Utskottet tycker,
att det är bra som det är, därför att kyrkomötet icke vill vara med
om någon ändring. Men är det Riksdagen och särskilt denna kam¬
mare värdigt att låta denna fråga falla, efter det den en gång har
vunnit statsmakternas bifall? Det är ju icke så ofta som Andra
Kammaren och Första Kammaren bli eniga i dylika delikata saker,
och som regeringen till yttermera visso ställer sig på samma stånd¬
punkt. Men det har inträffat i denna fråga. Då inträder emellertid
denna stora makt och säger, som så många gånger förut, sitt nej
till humana kraf, till humanitära framställningar. Då anser ut¬
skottet, att det får bero med denna sak, och att det torde vara
anledning förmoda, att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på
frågan. Men man får väl antaga, att, om denua fråga kommer fram
!V:o 23. 70 Onsdagen den 13 Mars, e. m.
Om upp- till kyrkomötet igen och man kan peka på att i Riksdagen opinionen
laqbestäm- mattats för densamma, de vördiga prelaterna bli än mindre benägna
meker an- visa kärlekstjänst mot olyckliga människor. Jag tror, att det
gående själf- skulle vara för frågans lyckliga lösning godt, om kammaren bär
spillingars uttalar sig i enlighet med motionen, och jag ber därför att få i
3 i stillhet9 kåthet yrka bifall till motionen och afslag på utskottets hemställan.
(Forts)
I detta anförande instämde herrar Branting, Persson i Malmö,
Lindberg, Rydén, Nilsson i Malmö och Larsson i Västerås.
Herr von Schéele: Inledningsvis ber jag få inlägga, herr
talman, en allvarlig gensaga mot den siste ärade talarens påstående,
att det var maktlystnad som bestämde dem, hvilka nyss här upp¬
trädde för hvad som sedermera blef kammarens beslut. Det lär väl
svårligen låta sig försvaras att tillskrifva personer bevekelsegrunder,
som de icke på något sätt lagt i dagen, och hvilka de uttryckligen
förklarat sig icke ha, med anförande, såsom mig synes åtminstone
i detta fall ha skett, af från deras ståndpunkt fullgiltig^, skäl för
sitt handlingssätt.
Hvad vidkommer den fråga, i hvilken vi nu ha att yttra oss,
var jag icke med bland de tio biskopar, hvilka motionären och tala¬
ren bär efter honom anklagat för »grymhet». Jag har således intet
att i det hänseendet för egen del genmäla. Och för dem, angreppet
gäller, behöfves icke att uppträda till försvar. Det bästa svaret
ger tvifvelsutan det i utbrutna delar anförda uttalandet själft, om
det blott läses i sin helhet. De, som, i likhet med mig, känna sig
i afseende på själfva saken fria att utan samvetets kränkande till¬
mötesgå svenska folkets önskan härutinnan, lära ej heller, hvarken
präster eller lekmän, inom kyrkomötet neka att göra det, så snart
man blott vunnit stadgad öfvertygelse om att icke därmed såra
heliga känslor hos en stor och mycket aktningsvärd del af detta
vårt folk.
Angående det här föreliggande utskottsbetänkandet, så kan jag
icke förstå annat, än att det endast afser att visa förtroende till
regeringen, utan att i ringaste män undanskjuta eller fördröja ären¬
dets afgörande på sätt Riksdagen upprepade gånger förklarat sig
önska. Ty det är i utskottets betänkande på ett ganska tydligt
sätt, om än icke med direkta ord angifvet, att man har att vänta
till nästa års kyrkomöte — och före detta i Riksdagen — Kung!
Maj:ts framläggande af ny proposition i ämnet. Då jag äfven har
annan anledning antaga, det regeringen kommer i rätt tid med denna
framställning och icke kan annat än finna det under sådant för¬
hållande lämpligast och värdigast att stanna vid hvad utskottet här
föreslagit, hvilket icke på minsta sätt utgör någon afvikelse från
det beslut kammaren förut i denna sak fattat, får jag, herr talman,
tillstyrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vid 1903
års Riksdag hemställde lagutskottet om bifall till en likartad fram¬
ställning som den nu af motionären gjorda, och denna utskottets
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
71
N:o 28.
hemställan blef ock af .Riksdagen antagen. Jag intager i denna Om upp-
fråga alldeles samma ståndpunkt som 1903, och därför skulle jag ^töande af
gifvetvis helst velat, att utskottet rent tillstyrkt bifall till niotio- melseran-
närens framställning. Nu är emellertid förhållandet det, att, såsom gående själf-
vi veta, genom kyrkomötets beslut frågan kommit i något förändradt spillingars
läge, och detta har i sin tur verkat, att full enighet icke stod att .jordfästning
vinna inom utskottet för ett dylikt yrkande. Dä ansåg jag och de 1
med mig liktänkande, att det var viktigare att enigt framgå och få * ort3'J
hela utskottet att uttala, att man ansåg, att Riksdagen, som upp¬
repade gånger angifvit sin ståndpunkt, icke hade anledning att nu
göra ytterligare uttalanden. Yi ansågo att frågan därmed bäst
gagnades. Nu är denna motivering fastslagen i båda kamrarna.
År det sedan så, att i frågans nuvarande läge man hällre vill helt
och hållet bifalla motionen, har jag för min del ingenting däremot.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts, pro¬
positioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på afslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr
talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad; men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 24, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 53 ja, men G3 nej; och hade kammaren
alltså med afslag ä utskottets hemställan bifallit den i ämnet väckta
motionen.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, mo 2, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående de sociala regerings-
ärendenas sammanförande under ett statsdepartement in. in.;
N:o 28.
72
Onsdagen den 13 Mars, e. m.
statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; och
n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande af ett nytt hvalmuseum; samt
Ändra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
anordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år 1920.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr J. Sjöberg under 5 dagar fr. o. m. den 18 mars,
» A. A. Johansson i Möllstorp » 7 » » » 16 »
» K. J. E. Hultkrantz » 14 » » 5 15 *
friherre J Hermelin » 2 » » » 15 » och
» O. B. A. Silfverschiöld » den 16 mars.
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,2 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Fredagen den 15 mars.
Kl. V, 3 e. in.
§ 1-
Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkarebetyg:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr A. J. Hag-
ström på grund af sjukdom (akut tarmkatarr och akut luftrörskatarr)
är i behof af ledighet från riksdagsgöromålen under en tid af minst
14 dagar, intygas härmed.
Stockholm den 14 mars 1907. It. Eidem.
Leg. läkare.
73
N:o 28.
Fredagen den 16 Mars.
§ 3.
Herr statsrådet ni. in. Å. H. Hammarskjöld aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående nya stater för universiteten i Uppsala och Lund; och
angående aftal med Norge om gemensamma undersökningar
rörande de svenska flyttlapparnas renbete i Tromsö och Nordlands amt.
Dessa propositioner bordlädes på begäran.
§ 4.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1907 den 14 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
jämlikt 71 och 73 paragraferna riksdagsordningen utse dels Riks¬
dagens fullmäktige i riksbanken ej mindre för valperioden 1907—
1910 efter herrar H. R. Törnebladh och friherre B. C. J. Langen-
skiöld, hvilka voro i tur att afgå, än äfven för återstående delen
af valperioden 1906—1909 efter herr R. Almström, som afsagt sig
uppdraget att vara fullmäktig i riksbanken, dels ock suppleanter
för fullmäktige i riksbanken; och befunnos, efter valens slut, hafva
blifvit utsedde till
fullmäktige:
för valperioden 1907—1910:
friherre Langenskiöld, Bror Carl Johan, bankdirektör, med 47 röster
herr Törnebladh, Henrik Ragnar, ledamot af Riks¬
dagens Första Kammare ....................................... »47 »
för återstående delen af valperioden 1906—1909:
herr Berg, Carl, expeditionschef i kungl. justitiede¬
partementet............................................................... »48 >
samt till suppleanter
för tiden från valet, till dess nytt val under år 1908 försiggått:
herr Tham, Vollratli Henrik Sebastian, bruksägare... med 48 röster
» Wikström, Ber Magnus, grosshandlare............... »47 »
» Francke, Otto, grosshandlare .............................. »46 »
A. Hansson i Solberga. P. Em. Litliander.
G. Andersson. Sven Palme.
År 1907 den 14 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
jämlikt 71 och 73 paragraferna riksdagsordningen utse dels Riks¬
dagens fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar P. A. H. Cavalli,
O. W. Odelberg och C. E. Kinander, hvilka voro i tur att afgå,
dels ock suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret; och be¬
funnos, efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 23.
6
Ko 23.
74
Fredagen den 15 Mars.
ordförande:
herr Cavalli, Per Axel Henrik, ledamot af Biks¬
dagens Första Kammare ....................................... med 48 röster
öfrige fullmäktige:
herr Odelberg, Oscar Wilhelm, ledamot af Biksdagens
Första Kammare...................................................... med 48 röster
» Klander, Carl Hmil, ledamot af Biksdagens
Första Kammare...................................................... » 48 »
suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under år 1908
försiggått:
herr Almqvist, Knut Fredrik Gerhard, ledamot af
Biksdagens Andra Kammare................................. med 48 röster
» Ramstedt, Reinhold Victor, grosshandlare............ »47 »
grefve Taube, Carl Oscar, ledamot af Biksdagens
Första Kammare...................................................... » 46 >
A. Hansson i Solberga. P. Em. Lithander.
G. Andersson. Sven Palme.
Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att Biks¬
dagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet om dessa
val underrättas för afgifvande af förslag till dels förordnanden
för de valde, dels skrifvelse till Konungen med anmälan om de
försiggångna valen dels ock den paragraf, som därom borde i riks¬
dagsbeslutet intagas.
§ 5.
Föredrogos hvar efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord
hvilande propositioner; och öfverlämnades därvid till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
angående försäljning af ett område från länsmansbostället ett
mantal krono Stratomta n:o 2 Norrgården i Törnevalla socken och
Åkerbo härad af Östergötlands län;
angående godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för år
1908 m. m.;
om pension åt vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i
Karlstad A. Nilsson;
angående rätt för ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna vid
allmänt läroverk, folkskoleseminarium och högre lärarinneseminariet
att för erhållande af pension tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid
enskildt läroverk; och
angående anslag till iståndsättande af de åt landshöfdingen i
Jönköpings län anvisade boställslägenheter m. in.
Fredagen den 16 mars.
76
N;o 28.
Härefter hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
med förslag till lag om enskilda vägar på landet; och
med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Till statsutskottet remitterades vidare Kungl. Maj:ts proposi¬
tioner:
angående utbyte af mark mellan kronan och Söderfors bruks
aktiebolag;
om ändring i beslut angående försäljning af vissa områden af
16 förut till löningsjordar anslagna lotter under förra kungsladu¬
gården Ladugårdsgärdet i Östergötlands län;
angående rätt för jägmästaren E. M. Janse att för ålderstillägg
räkna sig till godo tjänstgöring såsom föreståndare för skogsskolan
vid Skogshåll;
angående försäljning af ett område från V* mantal Sollida under
kronodomänen Stenhammar i Södermanlands län; och
angående försäljning till Löfvestads församling af vissa områden
af förra militiebostället Löfvestads kungsgård n;o 46 i Malmöhus län.
§ 6.
Vidare föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets ut¬
låtande n:o 2, statsutskottets utlåtande n:is 8 och 46 samt Andra
Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.
§ 7.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr N. E. Lindberg, n:o 211, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
ändring i gällande föreskrifter med afseende på saltsjöfisket vid
kusterna af Blekinge, Skåne, Halland samt Göteborgs och Bohus
län; och
herr P. Hörnsten. n:o 212, om valrätt och valbarhet för kvinna
till Riksdagens kamrar.
Ifrågavarande motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial, n:o 8, angående tilläggspension åt
skolläraren vid Tumba bruk P. Lagerblad;
N:o 2$.
76
Fredagen den 15 mars.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 26, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om handräckning för fordrans utfående; och
n:o 27, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till erforderliga
ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd m. in.;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 8,
angående utredning rörande möjligheten att fullständigt frigöra sta¬
ten, kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen från deras
ekonomiska beroende af från rusdryckshandteringen härflytande
medel; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angå¬
ende föreskrift därom, att å hvarje lokomotiv skall, då det fram-
föres å järnvägslinje, finnas själfregistrerande hastighetsmätare.
§ 9.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 29, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för barnamord;
n:o 30, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
nedsättning i straffet för ämbetsbrott; och
n:o 31, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag¬
bestämmelser mot användande af mutor eller bestickning vid eko¬
nomiska uppgörelser.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ Il-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr G. I. Carlsson i Norra
Smedstorp under 4 dagar fr. o. m. d. 19 mars,
» P. A. Larsson i Säby » 4 » »»»»19 »
» J. P. Persson i Hult »10 » » » » » 19 »
» G.E. Johansson i Känna »3 » »»»»19 » och
herr E. A. Lindblad under den 16 mars.
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 2,5 5 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1907.