RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 15.
Lördagen den 23 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 16 innevarande februari.
§ 2.
Jämlikt därom vid sammanträdet den 20 innevarande februari
fattadt beslut företogs nu val af en suppleant i bevillningsutskottet
efter herr C. J. F. Ljunggren, och utsågs därvid herr J. M. Johans¬
son i Mellbyn med 83 röster.
Närmast i röstetal kom herr N. A. Nilsson i Malmö med 82
röster. *
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående para¬
graf omförmälda valet.
§ 4.
Pöredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl Maj:ts å
kammarens bord hvilande proposition angående anslag för Sveriges
deltagande i 1907 års internationella idrotts- och turistutställning
i Berlin.
§ 5. .
Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 9, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 6, i anledning af väckt motion om tull*
frihet för ratagel, blef den i memorialet föreslagna voteringspro-
positionen af kammaren godkänd.
§ 6.
Vidare föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial n:o 10, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut be-
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 15. 1
N:o 15. 2
Lördagen den 23 Februari.
Om ändring
af § 38 banko
'ireglementet.
träffande bevillningsutskottets betänkande n:o 7, i anledning af
väckta motioner om skrifvelser till Kungl. Maj:t angående förbud
mot försäljning af brännvin m. m.
§ 7.
Till afgörande förelåg härefter bankoutskottets memorial n:o
5, angående ändring af § 38 i bankoreglementet beträffande depute¬
rade bland fullmäktige i riksbanken m. m.
Efter föredragning af pimsten 1:6) begärdes ordet af
Herr Persson i Tällberg, som yttrade: Herr talman! Jag
har egentligen begärt ordet endast för att af någon bland banko¬
utskottets medlemmar erhålla en upplysning. Det är visserligen
sant, att riksbanken till Riksdagen i någon mån intager en annan
ställning än öfriga förvaltande verk och att bankoutskottet enligt
41 § riksdagsordningen har att granska riksbankens förvaltning
och föreslå de ändringar däri, som må finnas vara af behofvet på¬
kallade. Men det förefaller mig, som om bankoutskottet nu gått
nästan för långt i sin rätt att väcka förslag. Det synes mig näm¬
ligen som om utskottet själft tagit initiativet till att erbjuda banko¬
fullmäktige ökade arbetskrafter. Det heter nämligen i memorialet:
— »Med anledning af den synnerligen stora utveckling, som under
de senaste åren ägt rum inom riksbankens olika verksamhetsgrenar,
har inom utskottet uppstått fråga, huruvida icke det däraf ökade
arbetet, som oundvikligen fallit äfven på fullmäktige och deras
deputerade, fordrade ökade krafter inom riksbankens styrelse eller
ändrad arbetsfördelning bland fullmäktige.» Nu hafva bankofull¬
mäktige verkligen varit nog oartiga eller, om man hellre vill, nog
själfmedvetna att svara utskottet, att de icke behöfva ökade arbets¬
krafter. Men bankofullmäktige hafva dock varit så tillmötesgående,
att de gått in på att erhålla ytterligare en andre deputerad.
Det synes mig kunna vara nyttigt för Riksdagens ledamöter
och särskildt för statsutskottets medlemmar att taga i öfvervägande,
huruvida det kan vara lämpligt att ett utskott tager initiativ
till ökning af arbetskrafterna i ett visst verk, då verket själft icke
begärt sådan ökning. Jag har, herr talman, intet yrkande att
göra, men jag hoppas, att bankoutskottets medlemmar vilja benäget
lämna mig upplysningar i frågan. Bankoutskottets initiativrätt
sträcker sig visserligen i förevarande afseende något längre än
statsutskottets, men nog tror jag, att det i vissa ämbetsverk skulle
taga sig mycket bra ut, om statsutskottet gjorde en stilla för¬
frågan, huruvida icke det eller det verket behöfde förstärkning af
sina arbetskrafter. Det är med anledning af de konsekvenser, som
skulle följa af ett sådant handlingssätt, som jag, herr talman,
tillåtit mig yttra dessa ord.
Lördagen den 23 Februari.
3 N:o 15.
Herr Henricson: Herr talman! Denna framställning tillkom Om ändring
efter muntligt aftal mellan fullmäktiges förste deputerade och afs 38 hank°-
ordföranden i utskottet. Det ansågs därefter också lämpligt att
hemställan framfördes på sätt som nu skett.
Riksbanken har, som vi väl veta, på senare tiden nått stor
utveckling såväl i afseende på affärsom fattning som i afseende på
inrättande af afdelningskontor i orterna. Fullmäktige anse därför
önskvärdt, att en i viss mån ändrad arbetsfördelning mellan de
deputerade införes, så att hvarje deputerad erhåller ett visst arbets¬
område sig särskildt anvisadt.
■i Enligt föreskrift finnes inom fullmäktige eu förste deputerad,
en andre deputerad och en vikarierande deputerad. Utskottet före¬
slår nu, att inom fullmäktige skall utse3 en förste och två andre
deputerade. Hela skillnaden är således den, att det skulle blifva
två andra deputerade i stället för en andre deputerad och en
vikarierande deputerad. Förändringen skulle medföra en ökad kost¬
nad af 3,000 kronor per år.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Perssson i Tällberg: Ja, saken ter sig naturligtvis
helt olika efter hvad den siste talaren nu upplyst om, nämligen
att initiativet kommit från bankofullmäktige själfva. Men så, som
utskottsutlåtandet är aifattadt, synes det, som om detta förslag
vore utskottets egen uppfinning, och det var därför, som jag be¬
gärde ordet för att framställa min anmärkning. Jag har icke
någonting att erinra mot själfva förslaget eller mot det sätt, hvarpå
fullmäktige gått utskottets önskningar till mötes, utan jag är
gärna med om den här föreslagna förändringen. Men jag har icke
kunnat vara med om, att utskottet själft skulle taga sådana
initiativ.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2:o).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan upptaget lag- Ang.
utskottets utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om skrif- åtnärder mi
velse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förekommande af^TT^
skada å betande hemdjur genom järnvägsdrift. “djur 9erZ?
Lagutskottet hade till förberedande behandling fått mottaga järnvägsdrift.
en inom Andra Kammaren af herr P. Hörnsten väckt motion, n:o
21, hvari föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta så allsidigt som möj-
S:o 15. 4
Lördagen den 23 Februari.
Ang.
åtgärder till
förekommande
af skada å hem-
djur genom
järnväg sdrift.
(Forts.,
ligt utreda behofvet af effektivare skyddslagstiftning till förekom¬
mande af skada å betande hemdjur till följe af järnvägsdrift samt
för Riksdagen framlägga de lagförslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Hörnstén, som anförde: Då lagutskottet nu för tredje¬
gången afslagit de framställningar om bättre skydd för betande hem¬
djur mot järnvägsdrift, som jag tillåtit mig framlägga för Riks¬
dagen, kan det ju synas kammaren, som om denna fråga skulle
vara af ringa betydelse och att jag så att säga i onödan upptagit
såväl utskottes som Riksdagens tid. Jag ber därför att i all kort¬
het få framlägga grunderna, hvarför jag väckt denna min motion
och hvarför jag fortfarande håller på densamma.
Här järnvägen genom Norrland byggdes, uppsattes utefter
densamma ett stängsel med fyra slanor, och detta stängsel afsyna-
des af expropriationsnämnderna, och därefter bestämdes ersättningen.
Då ansåg befolkningen där uppe, att samma stängselsätt också
skulle användas för framtiden. Sedermera har emellertid kungl.
järnvägsstyrelsen behagat att förändra stängslet till treslanigt och
därjämte har styrelsen vidtagit åtskilliga andra förändringar vid
vägöfvergångar och dylikt, hvarigenom det skydd, som stängslet
afsåge att gifva, i betydlig grad försvagats.
Första gången jag framkom med en motion i denna fråga,
yrkade jag, att stängsel vid järnväg skulle bibehållas så, som det
från första början uppsatts, men det tillfälliga utskott, som då be¬
handlade frågan, ansåg, att detta skulle blifva en alltför tyngande
börda för järnvägarne och ifrågasatte, huruvida icke snarare en
bestämdare ersättningsplikt borde åläggas järnvägsförvaltningarna
för skada, som kunde åstadkommas genom järnvägsdriften. Jag
följde då det tillfälliga utskottets fingervisning och motionerade år
1905 om bättre och bestämdare erbättningsplikt och upprepade
denna min motion äfven året därpå, båda gångerna med samma
resultat, nämligen att lagutskottet afstyrkte förslaget. Men det
var icke nog med, att lagutskottet afstyrkte min framställning om
bestämdare ersättningsskyldighet, utan därjämte lockade det mig
till att i år komma fram med min motion i dess ursprungliga
form. Ty 1906 års lagutskott motiverade sin hemställan om af¬
steg å min motion med bland annat följande: »Då hägnadens be¬
skaffenhet utöfvar väsentligt inflytande i fråga om djurs skyddande
för skada i följd af järnvägs drift, vore det utan tvifvel önskligt,
att själfstängande grindar och andra fullt ändamålsenliga stängsel-
Lördagen den 23 Februari.
o
N:o 15.
anordningar kunde åstadkommas öfverallt, där behofVot sådant kräf-
ver. Till någon mer ingående pröfning af denna äfven af 1905
års lagutskott omnämnda fråga torde emellertid den nu föreliggande
motionen lika litet som den år 1905 behandlade böra anses föran¬
leda.» När jag två år å rad fått denna, jag kan nästan säga,
direkta uppmaning att begära bättre stängselskydd, hvad var då
naturligare, än att jag också i år gjorde en framställning därom.
Men huru svarar lagutskottet nu i år? Jo, det säger: »Hvad så¬
lunda anförts synes utskottet äga giltighet äfven för bedömande
af nu förevarande motion.» Det vill säga, de motiv för afslag å
yrkandet på bestämdare ersättningsskyldighet, som utskottet under
föregående riksdagar åberopat, anser det också vara tillräckliga för
ett afslag å fordringarna på bättre stängselskydd. Vidare tillägger
utskottet, att det skulle blifva för dyrt att vid alla rikets järn¬
vägar anbringa stängsel af den beskaffenhet, som jag påyrkat. När
jag^i min motion refererade till lagutskottets afslagskläm i fjol,
afsåg jag därvid endast sådana ställen, där behofvet af bättre stäng¬
sel gjorde sig gällande, och icke i någon som helst mån alla rikets
järnvägar, ty, det vet jag, det innebure en obillig begäran. Det
brukar ju vara så, att utskotten snarare vilja inskränka på motio¬
närers yrkanden än utsträcka dem. Men här synes det mig, som
om lagutskottet velat utsträcka mitt yrkande längre än jag själf
velat gå. Jag har förresten gifvit lagutskottet den mest vidsträckta
rättighet i fråga om formuleringen af framställningen, så att Kungl.
Maj:t, som egentligen skulle få utreda denna fråga, skulle ha att
utreda likaväl möjligheten af bättre och bestämdare er sättning splikt
som möjligheten af bättre eller mera effektivt skyddande stängsel.
Nu säger utskottet, att jag icke förebragt någon som helst
utredning beträffande omfånget af de olägenheter, mot hvilka min
motion vändt sig. Jag beklagar, att en skrifvelse, som jag skulle
ha velat öfverlämna till lagutskottet, icke hann komma mig till
hända, förrän utskottets betänkande var färdigt, och jag ber därför
att ur denna skrifvelse få anföra något, som kanske kan i någon
mån visa lagutskottet, huru det egentligen förhåller sig med dessa
stängsel. Skrifvelsen i fråga innehåller bland annat följande:
»Före expropriationen uppsattes 4-slanigt stängsel efter järnvägen
samt handräcken vid öfvergångarna, på det att en person skulle
kunna föra kreaturen öfver banan till och från betesmarken, och
efter dessa anordningar var det, som olägenhetsersättningarna be¬
stämdes af expropriationsnämnden. När stängslet sedan reparera¬
des, sattes endast 3 slanor, och handräckena vid vägöfvergångarna
ha tagits bort. Genom borttagandet af en stängselslana blef
stängslet så otätt, att mindre kreatur obehindradt kan gå genom
stängslet, och därför att handräckena togs bort, måste man nu vara
2 personer för att kunna föra kreaturen öfver banan till och från
betet, och för dem, som hafva 6, 7 och 8 hundra meter och här¬
utöfver att gå till banan, blir det afsevärda kostnader, om det
.4 ng.
åtgärder till
för eko rinnande
af skada ä hem
djur genom
järnvägsdrift.
(Forts.)
Nso 15. 6
Lördagen den 23 Februari.
Ang.
åtgärder till
förekommande
af skada å liem-
djur genom
järnvägsdrift.
(Forts.)
skall fortfara så för all framtid.» Klagandena säga sedan, att de
hos kungl. järnvägsstyrelsen protesterat mot detta förfaringssätt,
men utan resultat. Slutligen har det gått så långt, att denna
fråga, som påbörjades år 1901, icke hunnit längre är till Svea
hofrätt, där den för närvarande ligger.
Kär utskottet åren 1905 och 1906 säger, att man kan få er¬
sättning af järnvägsstyrelserna för skador, som skett till följe af
järnvägsdrift, her jag att få påpeka, att om detta ägt rum i fråga
om enskilda järnvägar, såsom framgår af vissa högsta domstolens
utlåtanden, så har det däiemot icke ägt rum i fråga om statens
järnvägar. Ty i ett fall, där tvenne kvigor blifvit öfverkörda på
Motala—Mjölby järnväg, dit de inkommit på grund af bristfälligheter
i stängslet, frånkände såväl häradsrätten och hofrätten som högsta
domstolen målsägaren all ersättning, emedan kungl. järnvägssty¬
relsen icke ansågs skyldig att hålla samma slags stängsel som det
järnvägsbolag, hvilket först hade fått koncession å denna bana.
Nog kan väl en och hvar lätteligen förstå, att när det gäller er¬
sättningsskyldighet för ett värde af 10 och upptill kanske högst
50 kronors belopp och man på förhand vet, att man kanske knap¬
past i högsta domstolen blir tilldömd ersättning, man då också
drager sig för att få ersättningsanspråken afgjorda vid domstol.
För min del vet jag icke, om jag såsom motionär varit skyldig att
resa igenom alla de trakter, där järnvägen går genom betesmarker,
och fråga kreatursägarna där, huru många djur de fått öfverkörda
af tåget, utan att därför från deras sida några ersättningsanspråk
framställts. Det har uppgifvits för mig, att järnvägsbetjäningen
är ålagd att rapportera hvarje gång någon sådan skada inträffat,
och jag anser därför, att det varit för lagutskottet lika lätt och
kanske lättare än för en enskild motionär att skaffa sig uppgifter
i detta afseende. Då det torde få kunna anses vara fastslaget, att
järnvägar, som genomlöpa betesmarker och som där icke äro in¬
hägnade med ett effektivt stängsel, äro till ganska stort men för
den betesrättsägande befolkningen och i synnerhet då kungl. järn¬
vägsstyrelsen icke fäst något som helst afseende vid befolkningens
önskemål i denna del, utan helt godtyckligt behandlat stängsel¬
frågan, så anser jag denna sak vara af den beskaffenhet, att något
här bör göras, vare sig detta nu gäller enbart en bestämdare er-
sättningsplikt eller ett bättre stängselskydd eller det gäller båda
dessa i förening i orter, där sådant är af behofvet påkalladt.
Jag skall sluta med att anföra ett exempel på, hur det verk¬
ligen kan gå för sig att få järnvägen att uppsätta ett effektivare
stängsel. Det var en person i Tiehörningsjö, genom hvars betes¬
marker järnvägen gick; stängslet vid järnvägen var icke skyddande
nog, och därför anhöll han hos järnvägsförvaltningen att få ett
bättre. Järnvägsförvaltningen sade emellertid nej. Då företog han
sig att på egen bekostnad uppsätta ett fullt skyddande stängsel
utefter järnvägen. Detta var dock af den beskaffenheten att vinter-
(Lördagen den 23 Februari
7 N:o 15.
tiden, när det blåste, lade det sig snö på banan, hvilket var till
hinder för järnvägstrafiken. Yederbörande i järnvägsförvaltningen
kommo då till honom och bådo honom taga bort sitt stängsel, så
skulle de sedan själfva sörja för, att hans kreatur verkligen blefve
utstängda från banan. Yi se således, att om man har sådana re¬
surser som denne person, om man alltså kan åstadkomma några
olägenheter för järnvägstrafiken vintertid med ett stängsel, som man
själf satt upp, kan man få järnvägsstyrelsen att röra på sig, men
i annat fall hjälper det icke, äfven om man fullföljer sin talan
ända upp i högsta domstolen.
Jag har således den alldeles bestämda uppfattningen, att här
något måste göras, och på den grund vidhåller jag mitt förslag
och yrkar afslag å utskottets hemställan samt bifall till motionen.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Hvad man kan be¬
skylla motionären för, icke är det för bristande ihärdighet. Det
är nu fjärde gången han kommer tillbaka med sin motion, fastän
han nu framställt den i en något annan form än förut. Jag har
för min del icke varit med om behandlingen af densamma vid de
föregående tillfällen, då den varit före hos lagutskotten, utan först
nu i år, men då ingen annan begärt ordet å utskottets vägnar,
vill jag här något framhålla de synpunkter, som för utskottet va¬
rit bestämmande.
Då motionären nu kommer igen för fjärde gången, skulle man
väl kunnat göra anspråk på, att han åstadkommit någon utredning
i frågan, som fallit tre gånger förut. Men om herrarne tagit del
af lagutskottets betänkande, i hvilket motionen är införd, hafva
herrarne utan allt tvifvel funnit, att den utredning, som motio¬
nären här förebragt, är ytterst ringa och bristfällig; den inskränker
sig till endast några få rader. Han säger nämligen: »Då den första
i detta ämne af mig vid 1904 års riksdag väckta motionen egent¬
ligen afsåg ett effektivare stängsel utefter järnvägslinjer, som genom¬
löpa betesmarker, och då lagutskottet tvenne gånger häntydt till
en dylik lösning af frågan, samt då Kungl. Maj:t bäst torde kunna
utreda, huruvida bättre stängsel eller bestämdare ersättningsplikt
bör i lag stadgas till järnvägsstyrelsers iakttagande, vågar jag
vördsamt föreslå» etc. Det är all den motivering, om jag så kan
säga, i sak, som motionären kommit med. Nu har han visserligen
sagt i sitt anförande nyss, att lagutskottet bort verkställa denna
af honom åsidosatta utredning. Men detta är uppenbarligen att
ställa alltför stora anspråk på lagutskottet.
Hvad är det nu, som motionären har begärt? Jo, han har be¬
gärt lagförslag i förevarande hänseende — det är ju på den grund,
som motionen kommit till lagutskottet — lagförslag, såvidt jag
kan förstå, innefattande ändring i den hittills gällande principen
med afseende å stängselskyldigheten. Denna princip är, såsom vi
veta, uttryckt i 1857 års stängselförordning, i. hvars § 1 det he-
Ang.
åtgärder till
förekommande
(tf skada å hem¬
djur genom
järnväqsdrift.
Forts.)
N:o 15. 8
Lördagen den 23 Februari.
Ang.
åtgärder till
förekommande
af skada åkern-
djur genom
järnvägsdrift.
(Forts.)
ter: »Hvar, som hemdjur äger, vare pliktig att, medelst hägnad
eller vallning eller på annat sätt, om dem hålla sådan vård, att
de icke olofligen inkomma på annans ägor.» Vidare angifves där
visserligen också, att i vissa fall stängselvitsord kan göras gällande
mot en granne, hvarigenom besväret med tillsynen af hemdjuren
bortfaller, men dessa fall äro helt andra, än de, om hvilka här är
fråga. Att skrifva till Kungl. Maj:t om en förändring härutinnan,
utan att man i ringaste mån angifvit, i hvilken omfattning en
sådan ändring kan vara befogad eller lämplig, därtill kan väl icke
finnas någon anledning.
Nu har motionären i sitt anförande i dag närmare utvecklat
sina önskningar, och af denna utveckling tyckes det framgå, att
hans verkliga mening med motionen är något annorlunda, än man
af motionen fått anledning antaga. Han vill nämligen icke, att
de enskilda järnvägarna skola nödgas att vidtaga ytterligare åtgär¬
der utöfver dem, som genom koncessionerna i allmänhet äro dessa
järnvägar ålagda, utan det är statens järnvägar som skola åläggas
att reparera och hålla i godt skick stängslen på sådana ställen,
där detta är af behof vet påkalladt; särskild! har han fäst sig vid,
att på vissa ställen i Norrland först uppsatts efct stängsel med 4
slanor utefter järnvägen, men att sedan detta ändrats så, att det
endast blifvit 3 slanor. Jag vill härvid emellertid framhålla, att
detta är en åtgärd, som beror på regeringen att vidtaga och hvarom
sålunda framställning bör göras i annan väg än i form af begäran
om ändrad lagstiftning.
Huru man än ser denna fråga, kan jag för min del icke finna
att några som helst tillfyllestgörande skäl blifvit anförda, hvarför
vi nu skulle ändra lagstiftningen på detta område. Utskottet har,
såsom herrarne finna, i sin motivering särskildt fäst uppmärksam¬
heten på de ekonomiska svårigheter, som skulle yppa sig för järn¬
vägarna, därest man skulle införa en sådan lagstiftning, som mo¬
tionären föreslagit. Det är alldeles uppenbart, till hvilka kostnader
det skulle leda, om en ägare af jord invid järnväg skulle ha stängsel-
vitsord gent emot järnvägen med afseende å sina hemdjur — icke
allenast de stora, utan äfven de mindre kreaturen — och det tyc¬
kes egentligen vara dessa senare, som motionären vill skydda, att
döma af hvad han förut yttrat i ämnet.
Då några skäl, hvarför man skulle skrifva till Kungl. Maj:t
och begära eu utredning af denna fråga samt eventuellt framläg¬
gande af lagförslag, såvidt jag kan förstå, icke blifvit framlagda,
vare sig i motionen eller i hvad som i denna fråga framkommit
vid innevarande eller föregående riksdagar, anhåller jag att få yrka
bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall för min
del icke yttra mig om det slut, som utskottet här kommit till.
utan jag vill endast säga, att en ändring i utskottets motivering
Lördagen den 23 Februari.
'.i Nso li.
synes mig vara erforderlig. Utskottet säger på sidaa 5 i sin mo¬
tivering: »Utskottet vill i anledning häraf erinra, att den järnvägs-
ägare nu åliggande stängselskyldighet egentligen endast afser skydd
för järnvägarna och trafiksäkerheten å desamma.» Med tillämpning
af denna princip skulle alltså, därest stängslet vid en bana ginge
sönder, så att kreatur komme in på banan och där blefve öfver-
körda af tåget, ägaren af dessa djur icke ha rättighet att göra an¬
språk på någon ersättning. Jag vill minnas, ehuru jag nu icke
kan citera någon lagparagraf, att här dock beslutats, att järnvägs¬
bolag skall ersätta den skada, som åsamkats en jordägare därigenom,
att hans kreatur blifvit öfverkörda af tåget.
Jag ber att med anledning af hvad jag nu anfört få yrka, att
ur motiveringen måtte helt och hållet utgå den mening, som jag
nyss uppläste och hvilken börjar med orden: »utskottet vill i an¬
ledning häraf» och slutar med »trafiksäkerheten å desamma».
Herr Hörnstén: Den näst föregående talaren, hvilken försva¬
rade utskottet, ansåg, att jag endast hade vändt mig mot statens
järnvägar. Men det framgår ju klart och tydligt af motionens
ordalydelse, att jag afser alla järnvägar. Att jag speciellt vändt
mig mot statens järnvägar, kommer sig däraf, att, såvidt jag fun¬
nit, domstolarna alltid i nu ifrågavarande fall dömt de enskilda
järnvägsägarna att betala ersättning, därest det kunnat påvisas, att
någon brist i stängslet förefunnits. I de koncessioner, som de en¬
skilda järnvägarna fått af Kungl. Maj:t, har alltid bestämts, huru
stängslet efter järnvägen skall vara beskaffad!, och har en kärande
kunnat bevisa, att stängslet icke varit sådant, som det enligt kon¬
cessionen skolat vara, har han fått ersättning, fastän han natur¬
ligtvis måst fullfölja målet ända upp till högsta instans. Men när
det gäller kungl. järnvägsstyrelsen, tyckes förhållandet vara annor¬
lunda, och det är därför, som jag mera urgerat på dess skyldighet
i detta fall.
Nu har också den ärade utskottsledamoten, som nyss hade or¬
det, velat hänvisa mig till att i annan form, nämligen på admi¬
nistrativ väg, söka få den rättelse, som jag här vill vinna. Jag
tror dock, att det då kommer att gå på ungefär samma sätt, som
när man hos lagutskottet och Riksdagen vill försöka få igenom ett
förslag om en skrifvelse till Kungl. Maj:t i denna fråga: det resul¬
terar i alla fall icke i det jag åsyftar. Ty hvad jag här hufvud¬
sakligen åsyftar är icke någon speciell förändring af stängselför¬
ordningen, såsom den ärade utskottsledamoten ville göra gällande,
utan en för järnvägarna särskildt beslutad förordning af ungefär
samma beskaffenhet som den, Riksdagen redan antagit för lapparnes
vidkommande med afseende å skydd för deras renar. Enligt denna
senare förordning är vederbörande järnvägsförvaltning ovillkorligen
ersättningsskyldig, om renar blifva öfverkörda, vare sig det finnes
stängsel eller icke. Det är ju den renaste linjen. Nu har jag
Ang.
åtgärder till
förekommande
af skada d hem
djur genom
järnvägsdrift.
(Forts.)
Nso 15. 10
Lördagen den 23 Februari.
Ang. emellertid, som sagdt, endast velat framlägga för Riksdagen den
åtgärder till frågan, hvilketdera som skulle vara bäst och riktigast, att införa
H^skaTaThem- antinBen bestämdare stängselskyldighet eller bestämdare ersätt-
djur genom ningsplikt.
järnvägsdrift.
(Forts.) Herr Widén: Jag har, herr talman, begärt ordet med anled¬
ning af det yrkande, som nyss framställdes af representanten från
Yärmland och hvilket gick ut därpå, att några rader skulle stry¬
kas ur utskottets motivering. Jag får säga, att jag för min del
icke alls håller på, att dessa rader stå där; men jag föreställer mig,
att kammaren utan den ringaste risk kan taga motiveringen sådan
som den är. Jag tror icke, att man har någon grund för sådana
farhågor beträffande konsekvensen af utskottets uttalande, som tala¬
ren för sin del tyckes hysa. Utskottet har ju endast sagt, att den
järnvägsägare enligt koncessionen nu åliggande stängselplikten i
allmänhet eller »egentligen», som utskottet säger, endast afser det
skydd, som järnvägarna själfva behöfva. Ja, detta tror jag är all¬
deles riktigt, ty trafiksäkerheten å järnvägarna är af mycket större
betydelse än andra här berörda hänsyn, och det är denna säkerhet,
som i koncessionerna närmast afses. Nu bär utskottet icke påstått,
att detta är det enda skälet, utan det kan ju äfven vara andra
medverkande orsaker till, att man tagit in ett dylikt villkor i
koncessionerna.
Yi ha, som kändt är, ganska många prejudikat på, att när
stängsel, som järnvägarna i koncessionerna ålagts att hålla, varit
bristfälliga, ha järnvägarna dömts till ersättningsskyldighet. Detta
lära nog domstolarna fortsätta med alldeles oberoende af hvad
utskottet här skrifvit; utskottet har icke skrifvit något, som skulle
kunna föranleda domstolarna att frångå denna praxis.
Jag tror sålunda, som sagdt, att kammaren med full trygghet
kan taga motiveringen, sådan den står, utan att därför behöfva
riskera de konsekvenser, som den nämnde talaren däraf sade sig
befara.
Herr Jansson i Krakerud: Jag vill endast säga, att det dock
torde vara tryggare, om man uttalar ett ogillande af den del af
motiveringen, hvars uteslutande jag påyrkat.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de därunder gjorda yrkandena blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.'
§ 9.
Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckta motioner om ändring af 1 och 12 §§ lagen
om skydd för varumärken, yttrade
Jjördagen den 23 Februari.
11 N;o 15.
Herr Jesperson: Herr talman! Då Kung]. Maj:t uppdragit
åt sakkunnig person att vidtaga föiberedande arbeten för bedömande
af möjliga brister i lagen om skydd för varumärken och därefter
lär ämna föranstalta om fullständig revision af samma lag, så har
jag intet yrkande att göra, utan vill endast uttala den förhoppning,
att denna revision måtte ske snarast möjligt.
"Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
:§ io.
Vidare förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 9, i Om ändring aj
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung]. Maj:t angående 81.J växei-
ändring af 81 § växellagen m. m. ,affeH m' m'
Lagutskottet hade till förberedande behandling förehaft en till
utskottet öfverlämnad, inom Andra Kammaren af herr C. A. Da¬
nielsson väckt motion, n:o 1, hvari motionären hemställde, att
Kiksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af 81 § växellagen den 7 maj 1880, att denna
paragraf finge följande lydelse: »Protest skall verkställas af nota-
rius publicus, eller annan därtill i lag bemyndigad person»; och
att den kungl. propositionen äfvenledes innehölle förslag till sådan
ändring af 82 och 83 §§ samma lag, som betingades af den för¬
ändrade lydelsen af § 81.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af
Herr Danielsson, som yttrade: Herr talman! Då jag väckte
förevarande motion, var mitt syfte därmed att få kostnaderna för
växelprotester enligt växellagen nedsatta. Denna lag fastställdes
år 1880, men då voro förhållandena icke sådana, som de nu äro.
Vi ha på senare tiden fått bankinrättningar på alla möjliga platser;
hvarhelst det finnes någon möjlighet att upprätta en bank eller en
bankafdelning, har en sådan anordnats. Detta har gjort, att bruket af
växlar börjar allt mer och mer tilltaga. Icke nog med att vi fått så
öfverflödigt med banker och bankafdelningar, utan vi ha också fått så
mycket med handlande, och alla vilja de sälja och förtjäna någonting.
Likaså vilja bankerna också förtjäna, och de gå mycket välment
tillhanda med växlar. Handlandena sälja och borga ut sina varor,
och när det gäller att få dem betalta, så ha köparna icke något att
betala med. Men då heter det bara: gif mig en växel, så får du
vänta med betalningen ännu i tre månader. Och här är icke nog
med alla dessa handlande, utan det är agenter af alla slag, som
N:o 15. 12
Lördagen den 23 Februari,
Om ändring af komma och öfversvämma vår landsbygd. De vilja sälja gödnings¬
tid m.1 ämnen>. ,frö och utsäde af flera slag. Och så kommer det agenter,
(Fort*.) som Til.ia salja varor äfven af andra slag, och de komma till all¬
mänheten, hvem de träffa på, och bjuda ut velocipeder och syma¬
skiner och manufakturvaror utaf alla slag, och pengar härför är
det aldrig fråga om, utan bara om växlar. När de fått sina växlar,
är det bara att gå till en bank och draga pengar på dem. Tiden
kommer, då växlarna skola betalas, men det finnes intet att betala
med, och då kommer en växelprotest på köparna, hvilka då få en
kostnad af 4 kronor 50 öre på köpet.
Detta var icke förhållandet, när lagen stiftades eller fastställdes
år 1880. Då var växeln icke något sandpapper», utan var bara
till för grossörer och stora affärsmän. Men nu har den blifvit ett
bondpapper, och alla slag af samhällsförhållanden beröras af dessa
papper. Det har gått därhän, att det blifvit bland allmänheten
mycket stora klagomål öfver, att detta drabbar dem alldeles för
hardt, och att det lägges på dem, som icke ha bärkraft att bära
denna börda.
Det tycks nu, som om man borde kunna få någon lindring
häri. Utskottet har emellertid påvisat formella skäl emot bifall
till min motion, och det säger, att detta protokoll, som föreskrifves
i § 81 af växellagen, måste föras. Jag skall gifva utskottet rätt
i detta, att det här protokollet väl icke gärna kan undvikas. Men
hvad skulle jag göra? Det fanns ju ingen möjlighet att få bort
kostnaden utan att få bort själfva paragrafen om protokollet. Och då
tänkte jag, att det bästa vore att komma med ett förslag om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t, som nog skulle veta råd för att få denna
afgift nedsatt. Jag har icke begärt, att protestbeviset på växeln
skall tagas bort, utan jag har tänkt på, att om denna paragraf
toges bort eller ändrades, så kunde man förändra namnet till
»bevis», och detta bevis skulle då kunna få samma kraft som ett
protokoll.
Herr talman! Under sådana förhållanden har jag tänkt att
jag skulle kunna begära bifall till min motion, ty jag tror, att
om saken kommer till Kungl. Maj:t, så skall han veta råd och
undanröja dessa svårigheter. Hade jag ej begärt ändring häri.
utan skulle det fortfarande stå kvar såsom det nu står, så kunde
jag omöjligen få bort kostnaden, som Kungl. Maj:t själf bestämmer
om. Tv det finnes icke i växellagen någon bestämmelse om, huru
stor lösen för en växelprotest skall vara, utan detta står i en sär¬
skild lag, som stiftades år 1883 och som bestämmer expeditions¬
lösen. Det är ju mycket svårt för mig att utreda den här saken,
men jag tror att Kungl. Maj:t nog skulle kunna reda upp den.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till min motion.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Motionären
har tillkännagifvit helt tydligt, att syftet med hans motion är att
18 Ji:o 15.
Lördagen den 23 Februari.
få kostnaderna för växelprotester nedsatta. Frågan därom ligger Om ändring oj
emellertid under ett annat utskotts behandling, och hvad som i 81 s växeh
detta fall tillkommer lagutskottet att taga befattning med, är endast ^'Forts )”*'
frågan om själfva lagändringen, som begärts, eller att man skulle '
borttaga bestämmelsen om att protokoll skall föras öfver växel¬
protester. Detta borttagande af protokollet låter sig dock icke göra
och motionären säger ju själf nu, att utskottet nog har rätt däri.
När han nu medgifvit detta, så finnes det väl heller intet annat
att göra, än att bifalla utskottets afstyrkande af motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt proposition å de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 11.
Sammansatta stats- och bankoutskottets härefter föredragna
utlåtande, n:o 1, i anledning af verkställd granskning af fullmäk¬
tiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder
•för utförande af det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om
uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus blef
af kammaren godkändt.
§ 12.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 16, till Konungen, angående
val af Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
dels till Riksdagens förordnanden:
n:o 17, för revisionssekreteraren m. m. B. F. E. Hasselrot att
vara Riksdagens justitieombudsman, och
n:o 18, för häradshöfdingen m. m. friherre L. R. Beck-Friis
att vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial n:o 6, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö,
Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Linköping och Luleå; och
n:o 7, om användande af bankovinsten för år 1906; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1,
i anledning af väckt motion om begäran hos Kungl. Maj:t, att
åtgärder måtte vidtagas för införandet af undervisning i skogsvård
i rikets folkskolor och elementarläroverk.
N':o 15. 14
Lördagen den 23 Februari.
§ 14.
Interpellation.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Moll, som yttrade: Det svenska näringslifvet har un¬
der den senaste tiden lefvat under öfvervägande gynnsamma för¬
hållanden. Industri och handel ha, beträffande de flesta branscher,
arbetat under hvad man kallar göda konjunkturer. Men på den i
stort sedt ljusa täflan förekomma dock åtskilliga mörka punkter.
Bland dessa är det i synnerhet en, som tilldrager sig en alltjämt
växande uppmärksamhet och ger anledning till allvarliga bekym¬
mer. Jag syftar härmed på den här pågående öfverhandtagande
spekulationen i vissa slag af aktier.
Spekulation i värdepapper och varor är i och för sig inga¬
lunda någonting förkastligt. Den ingår tvärtom som ett nödvän¬
digt moment i all handel. Men man måste skilja mellan sund
spekulation och osund spekulation. Spekulationen måste hållas
inom behöriga gränser. Den får icke urarta till hufvudlös speku¬
lation, till jobb och spel. Och detta är just hvad spekulationen i
aktier här under senaste tiden gjort.
Kurserna å vissa slag af aktier ha under de senaste månaderna
språngvis stigit i höjden, och detta icke till följd af goda kon¬
junkturer, stigande utdelningar eller andra sakliga grunder, utan
till följd af en mängd lösa, ofta i rent spekulativt syfte uppfunna
rykten och i trots af höga räntesatser på penningemarknaden.
Det ligger i sakens natur, att en period af stigande kurser,
sådan som den vi för närvarande hafva, icke kan fortgå i det
oändliga. Förr eller senare måste denna period efterträdas af en
period af fallande kurser.
Nu vill jag naturligtvis icke bestrida, att icke förhållandena
möjligen kunna gestalta sig så, att afvecklingen kommer att ske
någorlunda lugnt, och att en katastrof kan undvikas. Men jag
tror icke, att jag gör mig skyldig till någon öfverdrift, till någon
svartmålning, om jag påstår, att sannolikheten här pekar i mot¬
satt riktning.
Perioder af våldsamt stigande kurser förekomma tid efter an¬
nan på de flesta börsplatser. Ofta försiggår afvecklingen i stillhet,
utan synnerligen stora svårigheter, men någongång slutar en dylik
period med en krasch.
Nu är det åtskilliga omständigheter, som göra den nuvarande
situationen här hos oss ömtåligare, än en motsvarande situation
plägar vara på andra börsplatser.
Organisationen af våra fondbörsförhållanden är till ytterlighet
bristfällig. För kurssättningen på Stockholms börs gälla sedan
början af innevarande år nya regler. Men det kan sättas i fråga,
huruvida dessa äro fullt tillfredsställande. Ehuru affärer på tid,
så kallade leveransaffärer, i vissa slag af aktier numera här göras
i stor skala, förekomma å fondbörsen inga kursnoteringar för dy-
Lördagen den 23 Februari.
15 Nso 15.
lika affärer. Ej heller finnas här några som helst föreskrifter om,
huru dylika affärer skola regleras. Den fullständiga bristen på
normerande bestämmelser rörande leveransafiarer är ett af de öm¬
tåligaste momenten i den nuvarande situationen.
Körande leveransaffärers berättigande äro meningarna delade.
Somliga anse dem vara uteslutande af ondo och att de borde helt
och hållet förbjudas. Andra anse, att de äro absolut nödvändiga
för ett fullständigt och väl ordnadt börsväsen. Men på en punkt
sammanfalla de i öfrigt olika meningarna: man är allmänt öfver¬
ens därom, att leveransaffärerna till sina konsekvenser äro i hög
grad riskabla affärer. Och därför har man också på utlandets bör¬
ser sökt att på bästa möjliga sätt reglera dessa affärer. Man har
särskilda föreskrifter rörande noteringen af kurserna för leverans-
affärer; man har bestämt särskilda dagar, på somliga börser 2 gån¬
ger i månaden, på andra 1 gång i månaden, å hvilka dylika affä¬
rer skola regleras; man har inrättat särskilda likvidationskassor,
som ombesörja regleringen af dessa affärer o. s. v. I Tyskland
har man gått så långt, att man sökt inskränka dessa affärer ge¬
nom inrättande af ett börsregister, i hvilket de firmor och personer,
som med lagligen bindande verkan vilja idka affärer på tid, leve¬
ransaffärer, skola inskrifvas. Hos firmor och personer, som icke
äro i börsregistret införda, kan fordran på grund af leveransaffä¬
rer icke utsökas.
Men här hos oss gå dessa affärer — och gå i stor skala —
på fullständigt lösa boliner. Allt är öfverlämnadt åt det enskilda
godtycket. Utan alla reglerande bestämmelser göras här leverans¬
affärer på 1, 2 och 3 månader, ja äfven på längre tid. Man har
sagt mig, att här förekommit leveransaffärer på 2 å 3 års tid. Jag
vet icke, om det är sant. Men det låter otroligt. Är det sant,
så kunna sådana affärer i de allra flesta fall betecknas rätt och
slätt som galgaffärer.
Hvad som nu gör den nuvarande situationen ännu betänk¬
ligare är den omständigheten, att i den pågående spekulationen
deltager, lockade af utsikten till vinst, en hel mängd personer,
tjänstemän, officerare och andra, som sakna alla förutsättningar att
sakligt bedöma affärer och ofta fullständigt sakna rygg att bära
förlustelserna, när sådana en gång komma.
Jag kan icke underlåta att här framhålla, att vissa af våra
banker ha sin dryga andel i ansvaret för den nuvarande situatio¬
nen. Genom att belåna aktier till öfverdrifvet höga kurser ha de
direkt uppmuntrat den osunda spekulationen.
En bland den senaste tidens mest glädjande företeelser är den
nationella uppryckning, som på näringslifvets olika områden gjort
sig märkbar. Hand i hand med denna uppryckning har man kun¬
nat märka en växande insikt om betydelsen för nationen i dess
helhet af näringslifvets — industriens, handelns, handtverkets —
förkofran. Ingen möda bör lämnas ospard för att underlätta och
befrämja denna förkofran. Men ansträngningarna i detta afseende
Interpellation.
(Forts.)
N:o 15. 16
Lördagen den 23 Februari.
Interpellation.
(Fe ris.)
böra icke inskränkas allenast till att direkt uppmuntra närings-
lifvet, de böra äfven gå ut på att söka undanröja de störande
sidoinflytelser, som verka hindrande på den så mycket önskade ut¬
vecklingen. En sådan störande inflytelse är den nu pågående spekula¬
tionen i aktier. Om denna får fortgå ohejdad och oreglerad, kan
den leda till en kris, som sträcker sina verkningar långt utöfver
de kretsar, hvilka nu deltaga i denna osunda spekulation, en kris
som kan bringa i fara och omintetgöra en god del af de förhopp¬
ningar på industriell och ekonomisk samling och utveckling, som
vi alla hysa. Spekulationen har nu antagit en sådan omfattning,
att den icke längre kan anses vara en herrar spekulanters privat¬
angelägenhet. Det får ej tålas, att en osund spekulation bringar
i fara frukterna af statens och enskildas gemensamma bemödanden
till förmån för landets industriella och ekonomiska utveckling.
Genom lämpliga reglerande lagbestämmelser samt en förståndig
kreditgifning från bankernas sida kan utan tvifvel mycket på detta
område uträttas.
En annan störande inflytelse på näringslifvets utveckling, som
denna spekulation utöfvar, ligger däri, att kapitalet i stället för
att användas till nyskapande verksamhet i industriens och närin¬
garnas tjänst allt mera dragés öfver att tjäna spekulationsändamål.
Utsikten till en snar vinst drager kapitalet från industrien och
till spekulationen. Att detta verkar i hög grad hindrande på den
allmänna ekonomiska utvecklingen, ligger i öppen dag.
Med anledning af hvad jag nu yttrat, tillåter jag mig att an¬
hålla om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet ställa följande spörsmål:
Har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sin
uppmärksamhet riktad på den beklagliga utveckling, spekulationen
i vissa slag af aktier tagit härstädes under den senaste tiden?
Kunna från regeringens sida under innevarande riksdag vän¬
tas förslag till lagbestämmelser för afhjälpande af de brister, som
vidlåda den nuvarande organisationen af fondbörsförhållandena?
Ifrågavarande framställning blef på begäran bordlagd.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag.
§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. Emthén under den 27 februari och
» Ö. H. Svensson i Saläng under 8 dagar fr. o. m. den 27 febr.
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 12,29 på dagen.
In fidem
Herman Palmgren.
CENTRAI,T RYCKER IKT, STOCKHOLM, 1907.