Kungl Maj.ts Nåd Proposition N:o 88.
1
N:o 88.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om enskilda vägar på landet; gifven Stockholms slott
den 8 mars 1907.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om enskilda
vägar på landet.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.
1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
Förslag
till
Lag om enskilda vägar på landet.
Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller här¬
emot stridande förordnas som följer:
1 §.
Denna lag afser enskild väg å landet, som för en eller flera
fastigheter är till stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hem-
körslor eller för utfart eller eljest.
2 §■
Är för fastighets ändamålsenliga brukande af synnerlig vikt, att
väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets område, och kan ej
sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån
upplåtas den mark, som till vägen åtgår.
3 §•
Pröfvas väg, Som är anlagd öfver en fastighets område, vara af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall vägen
upplåtas till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle
lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare
om underhåll af väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
3
4 §•
Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behof, tillika af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall
denna fastighet deltaga i vägens byggande; vare ock ägaren skyldig
upplåta mark, som af fastighetens område till vägen tarfvas.
Såsom byggande af väg anses i denna lag jämväl omläggning
eller väsentlig förbättring af väg.
5 §•
För upplåtelse af mark till väg, så ock för annat intrång, som
orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas
eller, där ersättningstagaren själf är väghållningsskyldig, honom vid
väghållningsskyldighetens fördelning till godo räknas.
6 §•
Väg, som pröfvas vara till stadigvarande nytta för två eller flera
fastigheter, skall af dem gemensamt underhållas.
Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg galle ej allenast
underhållet den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vinter¬
tiden vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess för¬
delning, afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.
7 §•
Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastig¬
heter, som skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfatt¬
ning, hvari de beräknas komma att begagna sig af vägen.
8 §•
I afseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvaren och för annan
fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehafvare eller ägare för bidrag,
som förfallit till betalning, innan han blef innehafvare eller ägare.
Fastighets vägunderhåll ligge å den, som fastigheten äger eller
brukar. Är fastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åligge väg¬
underhållet denne.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
9 §•
Väg skall byggas och underhållas så. som dess ändamål fordrar.
Till väg räknas å ömse sidor diken, i den män sådana tarfvas.
Ej må någon betungas med byggande eller underhåll af väg till
större bredd än 3,6 meter, oberäknadt diken.
10 §.
Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej de
våghållningsskyldige annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,
att en hvar af dem står i ansvar för viss sträckning å marken. I
fråga om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva sådan
kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam,
skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två eller
flera våghållningsskyldige efter ty skäligt pröfvas.
Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga
är om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bar eller dess
öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omstän¬
digheter, som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där
större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.
I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, del¬
ning af väg verkställas särskilt för byggandet, särskildt för under¬
hållet den tid mark är bär och särskildt för vinterväghållet.
11 §•
Kan ej öfverenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga
eller begagna väg öfver annan fastighets område eller om fastighets
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll; då skall saken
företagas till pröfning vid förrättning på stället i den ordning nedan
stadgas.
12 §.
Rätt att påkalla förrättning, som i denna lag afses, så ock att
därvid föra talan' tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå,
dess ägare. År enligt 8 § annan än ägaren pliktig svara för fastig¬
hets vägunderhåll, äge ock han äska förrättning för bestämmande
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
af detta underhåll äfvensom föra talan vid hvarje förrättning, där
fråga är om underhållet.
Är fastighet, öfver hvars område väg skall byggas, upplåten under
nyttjanderätt, vare jämväl nyttjanderättshafvaren berättigad att föra
talan vid förrättning angående vägens byggande.
13 §■
Till företagande af förrättning enligt denna lag skall Konungens
befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare, kronobetjänt
eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna anförtros.
I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning och
beskaffenhet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande
ägares och innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon
till förrättningsman föreslagit, och finnes ej förslaget godkändt af
öfriga uppgifna sakägare, förelägge Konungens befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de för¬
samlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid
förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande,
huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej
stridighet, varde den föreslagne förordnad, där han finnes lämplig, och
laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit
föreslagen, förordne Konungens befallningshafvande som skäligt pröfvas.
14 §.
Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid
förrättningen biträdas af två gode män, hvilka af sakägarne eller, om
dessa ej åsämjas, af förrättningsmannen utses bland dem, som äro
valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättningar.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola
tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vid¬
tagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle för-
rättningsmannens.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
15 §.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen
ersättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare
i enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller
varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller
annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast
förskjutas. Blifva vid förrättningen flera till väghållningsskyldighet
bundna, skall den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt pröfvas.
16 §.
I fråga om förrättningen skola bestämmelserna i 3 kap. skiftes¬
stadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning än laga skifte, så
ock hvad i 17 kap. samma stadga föreskrifves angående protokoll vid
landtmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock
med iakttagande att en hvar sakägare skall medelst skriftlig kallelse,
som mot bevis honom tillställes, om förrättningen särskildt under¬
rättas; och skall hvad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller
om landtmätare i afseende å förrättning, hvarom i denna lag stadgas,
lämpas till förrättningsman.
Är landtmätare förrättningsman, må däraf ej föranledas vid¬
sträcktare tillämpning af skiftesstadgan än nu är sagdt.
17 §•
Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:
huruvida väg öfver fastighets område må för annan fastighet
byggas eller begagnas;
huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning
i öfrigt;
huruvida ersättning bör gäldas för intrång, i hvilket fall den
skall uppskattas till visst belopp i penningar att utgå för en gång,
där ej sakägarne annorledes åsämjas;
hvilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byg¬
gande eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i
skyldigheten skall en hvar fastighet åligga;
7
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
huru, för det fall att icke hvarje vägliållningsskyldig skall stå i
ansvar för viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg
skall besörjas samt i hvad mån och å hvilken tid bidrag in natura
eller i penningar skall af en hvar för ändamålet utgöras;
hvilken väglott i annat fall skall åt hvarje vägliållningsskyldig ut¬
läggas; samt
huru utgift för förrättningen och annan de väghållningsskyldiges
gemensamma kostnad skall mellan dem fördelas.
18 §.
Förrättningsmannen skall söka att såvidt möjligt mellan samtliga
sakägare åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker,
särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt
medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vits¬
ordad.
Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla
med mindre den varder af vederbörande myndighet godkänd.
19 §.
I den mån ej enligt 18 § förening mellan sakägarne kan åstad¬
kommas, varde saken af förrättningsmannen med gode männen, där
han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade
grunder; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande
frågor blifvit genom förening afgjorda eller behörigen utredda, på grund
af hvad sålunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande
i saken. Härefter förklaras förrättningen afslutad med tillkännagifvande,
att den därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja
sin talan.
20 §.
Afskrift af förrättningsprotokollet, det i 19 § omförmälda ut¬
låtande och de vid förrättningen ingångna föreningar skall af förrätt¬
ningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens afsilande öfver-
lämnas till någon i orten boende pålitlig person, som af sakägarne utses
att emottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos honom
tillgängliga för en hvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.
8
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
21 §•
År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans för¬
lust inom nittio dagar efter förrättningens afstötande instämma samt¬
liga öfriga sakägare till domstol.
Äro svarandena flera än tio, skall i afseende å stämningens del-
gifning livad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om
stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.
22 §.
Klandras ej förrättning så som i 21 § sägs, gånge det därvid
meddelade utlåtande, i hvad det afser annan fråga än i 29 § omförmäles,
i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.
23 §.
När stämning, hvarom i 21 § förmäles, är utfärdad, skall domaren
därom genast underrätta förrättningsmannen, hvilken liar att till dom¬
stolen insända det vid förrättningen förda protokoll och öfriga hand¬
lingar, som saken röra. Efter målets slutliga handläggning skola hand¬
lingarna från rätten insändas till länets landtmäterikontor för att där
förvaras.
Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att
inom ett år efter dess afslutande insända protokoll och öfriga handlingar
till landtmäterikontoret.
24 §.
Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra
om bättre rätt till hvad såsom ersättning enligt 5 § skall utgå, skall
den tvist hänvisas till särskildt utförande.
25 §.
Har, efter ty i 24 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
ersättning för intrång skall utgå, varde beloppet nedsatt i länets ränteri
och stånde sedan i afbidan på tvistens slutliga afgörande i kvarstad.
9
Kunyi. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
År ersättningen bestämd att utgå på eu gäng, må ej arbete å
annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan
ersättningen blifvit till ersättningstagaren gulden eller, efter tj nyss
år sagdt, i ränteriet nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller ned¬
satt inom tid, som genom förening eller eljest i laga ordning blifvit
bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det
ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan förfallen.
26 §.
Är genom förrättning eller dom bestämdt om byggande eller
underhåll af väg, hafve en hvar fastighet, som, efter ty bestämdt är, har
att deltaga i kostnaden för vägen, äfven mot ny ägare af fastighet,
öfver hvars område vägen är lagd, rätt att begagna densamma.
27 §.
Träffas annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgas,
förening i fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det
föreningen ingicks, en hvar sakägare, ändå att föreningen är sluten
för längre tid, påkalla ny fördelning af underhållet, dock skall i ty
fall föreningen tillämpas intill dess den nya fördelningen vunnit laga
kraft.
Är förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad
och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som däri deltagit, låta
intaga föreningen i domboken hos häradsrätten i ort, där fastighet, som
föreningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot
framtida ägare eller innehafvare af den fastighet, så ock, där intagandet
i domboken ägt rum sist vid det ting, som infallit näst efter två månader
sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men
före dess intagande i domboken blifvit ägare eller innehafvare. Förening,
som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet; som
tillhör kronan eller allmän inrättning, hafve dock ej verkan mot
senare innehafvare, med mindre föreningen blifvit af vederbörande
myndighet godkänd.
28 §.
Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna
väg öfver annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
vägs byggande eller underhåll blifvit genom förening eller eljest i laga
ordning afgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i
synnerlig män inverka, äge en hvar sakägare påkalla frågans åter¬
upptagande.
Försummar väghållningsskyldig att den tid mark är bar under¬
hålla sin väglott i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter
tillsägelse, må annan underhållsskyldig genom två ojäfvige män, af
hvilka den ene skall vara kronofogde, länsman, nämndeman, ledamot
i ägodelningsrätt eller god man vid landtmäteriförrättningar, hålla
syn, hvartill den försumlige i god tid kallas. Varder bristen där¬
vid vitsordad, förelägge synemännen den försumlige viss tid, ej kortare
än åtta dagar, inom hvilken han skall hafva botat bristen vid äfventyr,
att densamma eljest må afhjälpas af den, som synen påkallat. Därefter
njute denne hos den försumlige utmätning ej mindre för synekostnaden
än äfven för verkställd väglagning med det belopp, hvartill arbetet af
synemännen uppskattats. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt
klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare
sin talan kvitt.
Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla
väglott, och varder ej bristen ofördröjligen efter tillsägelse afhjälpt,
äge annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den för¬
sumlige betalning för hvad han visar arbetet skäligen hafva kostat.
30 §.
Vilja de väghållningsskyldige förena sig att för öfvervakande af
vägs underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.
Kan ej förening träffas, skall likväl tillsyningsman utses, där minst
fem väghållningsskyldige det fordra. Blifva de väghållningsskyldige ej
om valet ense, skall Konungens befallningshafvande på anmälan utse
tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, hvad arfvode bör honom
tillkomma och huru det bör mellan de väghållningsskyldige till utgö¬
rande fördelas, allt efter ty skäligt pröfvas.
Tillsyningsman entledigas af de väghållningsskyldige, såvida de
därom äro ense. I annat fall må frågan af en hvar underställas pröfning
af Konungens befallningshafvande, som efter omständigheterna förordnar.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
Där till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs under¬
håll utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot
försumlig väghållare enligt 29 § gäller om annan underhåll sskyldig i
stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.
31 §•
Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid häradsrätten i
den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är
belägen.
I afseende å Konungens befallningshafvandes behörighet i frågor
enligt 13 och 30 §§ skall hvad nu är sagdt äga motsvarande tillämpning.
32 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 13
och 30 §§ omförmälas, må klagan hos Konungen i vederbörande stats¬
departement föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.
33 §.
Hvad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i till¬
lämpliga delar beträffande grufva, bergverk, vattenverk, fabrik eller
med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att
till fast egendom hänföra.
34 §.
Om byggande af väg i anledning af laga skifte så ock om
inmutares och grufägares rätt till väg är särskildt stadgadt.
12
Kungl. Maj:ts Nåd Proposition No 88.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.
Är vid denna tid skyldigheten att underhålla väg genom dom
eller eljest mellan två eller flera egendomar fördelad, göres i fråga
om sådan fördelnings giltighet ej genom denna lag ändring; dock att
i hvarje fall efter tio år från lagens ikraftträdande en hvar sak¬
ägare må i enlighet med denna lag påkalla ny fördelning, och skall
därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit
laga kraft.
I afseende å äldre fördelning, som här afses, skola stadgandena i
29—32 §§ äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 88.
18
Utdrag af protokollet öfver jordbruksäreliden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 26 oktober 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
PiOOS,
Juhlin och
Swartz.
Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:
Medan det allmänna väghållningsbesväret på landet genom lagen
den 23 oktober 1891 erhållit en mera tidsenlig reglering, kvarstår såsom
ännu olöst frågan om ett bättre ordnande af besväret med byggande
och underhåll af enskilda utfarts- och byvägar. För denna fråga har
emellertid sedan länge, gång efter annan, inom Riksdagen genom en¬
skilda motionärer påkallats uppmärksamhet; och då jag nu går att i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t anmäla ett förslag i ämnet, torde
det vara lämpligt att till en början erinra om de hos Riksdagen der¬
utinnan tillförene alltifrån det nya representationsskickets införande fram¬
burna motioner och hvad i anledning af dem förelupit.
Fråga otu
bättre ordnan¬
de af besväret
med byggande
och underhåll
af enskilda
utfarts- och
byvägar.
Historik.
14
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
1867 ärt riks■ Vid 1867 års riksdag väcktes två motioner rörande indelning och
dag' underhåll af byvägar. I den ena af dessa motioner föreslogs underdånig
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utfärdande af författning
därom, att till byvägar skulle räknas sådana, Indika till kyrkoväg af
något hemman inom socknen gagnades; att i underhållet däraf skulle
deltaga alla hemman inom socknen, som sig af vägen i nämnda egenskap
eller i och för så kallade hemkörslor betjänade; att vägen, som årligen
borde synas af någon därtill af kommunen vald sakkunnig person,
borde till underhåll på ofvannämnda hemman delas efter förmedlade
hemmantalet, samt att försummadt underhåll af sådan väg skulle med¬
föra samma påföljd som angående allmänna vägarnes vidmakthållande
sommar- och vintertiden vore stadgadt. 1 den andra motionen hemställdes
om berättigande för kommunerna att socknevis utse dels taxeringsman,
som taxerade och fördelade byvägarne mellan dem, som begagnade
desamma, så att hvarje skifte Unge sin del, där det lägligast folie, dels
ock tillsyningsman med åliggande att årligen s}rna de sålunda indelta
byvägarne och efter verkställd besiktning låta på den tredskandes
bekostnad för lega iståndsätta det bristfälliga vägstycket.
Lagutskottet, som öfver dessa motioner afgaf utlåtande, afstyrkte
desamma. För såvidt- afsikten med den förra motionen vore att få be¬
stämdt, att till byvägar skulle räknas sådana, hvilka till kyrkoväg af något
hemman begagnades, samt att alla hemman inom socknen, som sig af vägen
i nämnda egenskap eller för så kallade hemkörslor betjänade, skulle del¬
taga i vägens underhåll, erinrade utskottet, att hvad i detta afseende
föreslagits icke innefattade annan ändring i hvad redan genom Kungl.
resolutionen på adelns besvär den 8 januari 1735, § 8, vore stadgadt
än att deltagandet i underhållet af vägen skulle inskränkas till de hemman
inom socknen, som sig af densamma betjänade, med befrielse för de
utom socknen belägna hemman, som däraf hade gagn, hvilket icke torde
kunna anses vara en förbättring af stadgandet. Beträffande åter de af
samme motionär föreslagna föreskrifterna angående underhållsskyldig¬
heten af dessa vägar och kontrollen därå, skulle, därest samma förslag
bifölles, följden blifva den, att äfven enstaka belägna hemman, försedda
med en enda åbo, finge ovillkorlig förpliktelse att, ehvad hinder än kunde
möta, vid äfventyr af laga ansvar hålla godkänd utfartsväg äfven där den
icke af annan än samma hemmans åbo begagnades. Ett sådant den lag¬
stiftande maktens ingrepp i den enskildes beslutanderätt i fråga om ange¬
lägenheter, som honom ensam anginge, torde icke kunna förordas. För¬
slaget om väghållningsskyldighetens utgörande efter förmedlade hemman¬
talet torde icke heller böra tillstyrkas. I anseende till de skiljaktiga för-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
hållanden, som med byvägar ägde ruin, syntes det åsyftade resultatet:
en på samma gång rättvis och billig fördelning af ifrågavarande besvär,
snarare vinnas med bibehållande af den i las: stadgade grunden för
deltagandet, nämligen det gagn, vägen för hvarje delägare medförde;
och ehuru vid bestämmandet häraf kunde möta svårigheter, torde dessa
dock icke vara större än att de kunde på vanlig tvisteväg undanrödjas.
I öfrigt sammanfölle motionerna på det närmaste med ett vid nästförut-
gångna riksmöte framställdt förslag till ordnande af ifrågavarande ange¬
lägenhet, hvilket förslag icke vunnit Rikets ständers bifall. Sammansatta
lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som öfver samma
förslag afgifvit utlåtande, hade, i fråga om äfven då föreslagen taxering
och delning af byvägar genom af kommunerna utsedde gode män, yttrat,
att enär, äfven om man antoge, att byvägar icke vore att anse såsom
byalagets enskilda tillhörighet, öfver hvilken de ägde att efter godt¬
finnande förfoga, förhållandena på särskilda orter vore så olika, att de
ej kunde genom ett allmänt stadgande regleras, utskottet ansåge denna
angelägenhet böra öfverlämnas åt byamännen själfve, hvilka ju alltid
ägde att, där öfverenskommelse om vägarnes delning och underhåll ej
kunde åvägabringas, få tvisten sliten vid vederbörlig domstol. Delande
dessa åsikter, hemställde lagutskottet, att ifrågavarande motioner icke
måtte vinna bifall.
Denna hemställan bifölls af båda kamrarne.
I eu vid 1869 års riksdag väckt motion föreslogs aflåtande till mo än rikt.
Kungl. Maj:t af skrifvelse i syfte, att för byggande och underhåll af dag'
by-, kvarn-, kyrko- och utfartsvägar skulle tillämpas samma grunder
som gällde i afseende å allmänna lands- och häradsvägar, dock att
hvarje socken härvid skulle utgöra en samfällighet för sig med skyldig¬
het för kommunalstyrelsen att utan ersättning hvarje år afsyna först¬
nämnda vägar och att låta afhjälpa därvid befunna brister på den
försumliges bekostnad samt exekutivt uttaga ersättningen. Till stöd
för denna framställning anfördes, att ifrågavarande vägar vore högst .
behöfliga för den allmänna trafiken; att långt afsides belägna hemman
och byar icke billigtvis borde ensamma vidkännas skyldigheten att
bygga och underhålla långa sträckor af sådana vägar, samt att denna
skyldighet fördenskull borde fullgöras efter enahanda grunder, som för
underhållet af lands- och häradsvägar vore bestämda.
I häröfver afgifvet utlåtande anförde lagutskottet:
Genom Kungl. resolutionen den 8 januari 1735 vore stadgadt, att
s. k. byvägar böra underhållas af dem, som sig däraf betjäna, och då
16
Kurtyl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
detta stadgande hade sin naturliga grund däruti, att dylika vägar icke
kunde anses vara af något synnerligt gagn för den större allmänheten
utan hufvudsakligen endast för det eller de bylag, dit de ledde, torde
det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring. I den mån en
enskild väg, som tjänade till utfartsled för by eller hemman till kyrka,
kvarn eller annan plats, började att allmännare begagnas, ankomme det
på vederbörande myndighet att, efter därom väckt fråga, pröfva, huru¬
vida en sådan väg måtte till allmänt underhåll indelas. Härigenom
vore delägare i by- och utfartsväg beredt allt det skydd för obehörig
tunga, som skäligen kunde begäras. Ty om man å ena sidan borde
söka att från enskilde lyfta sådana bördor, som rätteligen ålåge kom¬
munen, hade man å den andra att tillse, att besvär, hvilka, till följd af
sin natur, borde drabba den enskilde, ej blefve kommunen pålagda.
På dessa skäl hemställde utskottet, att förslaget måtte af Piksdagen
ogillas.
Kamrarne biföllo denna hemställan.
lan drs riks- En vid 1871 års riksdag väckt motion med förslag, att samma före-
dag skrifter, som gällde för underhåll och afsyning af allmänna vägar, måtte
blifva gällande äfven beträffande by- och utfartsvägar, kom ej under
Riksdagens behandling.
ltrt års riks- Förnyade framställningar i ämnet gjordes i tre motioner vid 1872
dag- års riksdag. Den ena af dessa, hvilken afsåg, att äfven byvägar måtte
upptagas till allmänt underhåll, afstyrktes af lagutskottet under åbe¬
ropande af samma skäl, som anförts emot nyss omförmälta vid 1869
års riksdag väckta förslag i enahanda syfte. I fråga om den andra
motionen, innefattande förslag, att byvägar skulle för underhåll indelas
på de hemman, verk och lägenheter, som sig däraf begagnade, att
egendomarnes uppskattningsvärden skulle utgöra delningsgrunden och
att vägarne skulle årligen afsynas på sätt för de allmänna vägarne funnes
stadgadt, erinrade lagutskottet — likasom vid 1867 års riksdag — om
omöjligheten att genom ett allmänt stadgande, sådant som motionen
afsåge, reglera de på skilda orter så olika förhållandena i afseende å
byvägar, och om lämpligheten att förty öfverlämna denna angelägenhet
åt byamännen själfve, hvadan jämväl denna motion af utskottet afstyrktes.
I den tredje motionen föreslogs ett stadgande, att, där enskild väg blifvit
efter gemensam öfverenskommelse inför häradsrätt på vederbörande
hemman till underhåll indelad, det skulle, där ej annorlunda öfverens-
kommits, åligga kronobetjäningen att, emot ersättning af de väghållnings-
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
skyldige och på enskild delägares anmodan, syna vägen och tillhålla
den försumlige att bättra därvid anmärkta brister. Sistnämnda motion
behandlades af tillfälligt utskott, som afstyrkte densamma, under fram¬
hållande hufvudsakligen, att ett stadgande af det utaf motionären före¬
slagna innehåll icke kunde anses vara af förhållandena påkalladt.
Lagutskottets hemställanden i afseende å de två förra motionerna
biföllos af Riksdagen likasom det tillfälliga utskottets rörande den tredje
motionen af vederbörande kammare. Ingendera motionen föranledde
alltså någon vidare åtgärd.
Vid 1873 års riksdag väcktes ånyo motion om byvägars upptagande is7s år» rikt.
till allmänt underhåll efter vissa angifna grunder. På lagutskottets da,J-
afstyrkande hemställan blef jämväl denna motion af Riksdagen afslagen.
Samma utgång erhöll en vid 1875 års riksdag framburen motion is7s år» rit»-
med förslag att antingen underhållet af by och utfartsvägar skulle åligga da9'
den eller dem, öfver hvilkas ägor vägarne ginge, eller ock kommunerna
skulle äga att inom sig utse två eller flere män, hvilka på begäran af
delägare i by- och utfartsväg skulle dels kunna verkställa fördelning af
sådan väg, hvilken fördelning skulle lända till efterrättelse till dess,
i händelse af klander, domstolen annorlunda åtskilde de tvistande, dels
syna vägen, hvilken syn skulle genast på den tredskandes bekostnad
kunna tillämpas, med rätt dock för den missnöjde att efter befogenhet
klandra densamma. Beträffande motionens senare del åberopade lag¬
utskottet enahanda skäl, som gentemot förslag i samma syfte förut å
utskottets sida framhållits; och i afseende å förslaget, att underhållet
af by-och utfartsvägar skulle åligga dem, öfver hvilkas ägor vägarne
ginge, anförde utskottet, att utskottet ansåge en sådan förändring
desto mindre lämplig, som därigenom utan tvifvel skulle föranledas, ej
mindre att kostnaden för underhållet blefve orättvist fördeladt mellan
dem, som hade att detsamma vidkännas, än äfven att mången, som af
dylika vägar hade gagn, blefve från allt bidrag till deras underhåll helt
och hållet befriad.
Frågan återkom sedermera först vid 1885 års riksdag, därvid två isss är» rik»-
motionärer hvar för sig, under påpekande af otillräckligheten utaf i ämnet da9-
gällande stadganden, framställde förslag om underdånig skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:t med anhållan om xitarbetande och framläggande för Riks¬
dagen af förslag till lag, enligt den ena motionen, om byvägars byggande
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 3
18
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.
och underhåll, samt, enligt den andra, om upparbetande, fördelning och
underhåll af enskilda s. k. utfarts- och byvägar.
I den senare motionen framhölls därjämte, bland annat, att en viss
skiljaktighet borde få anses äga rum mellan väg inom by (byväg) och
väg från by (utfartsväg). Beträffande egentliga byvägar eller vägar inom
by, så syntes dessas underhåll böra åligga bymännen själfva, dock ej
allenast ägare af jordbruks- utan äfven annan fastighet, men efter en
bestämd och rättvis grund, så att aflägset boende ej blefve mer betungade
än de till allmän farväg närboende. Vidkommande däremot utfarts-
vägar eller vägar från by, så vore dessa för mer allmänt bruk afsedda
och begagnade. De kunde betraktas som gemensamma för en hel
kommun, och deras underhåll borde därför, enligt motionärens för¬
menande, rätteligen blifva en kommunalangelägenhet. Ehuru motionären
ej tilltrodde sig kunna framlägga något detaljeradt lagförslag, vågade
han dock antyda några grunder för en lagstiftning i förevarande ämne.
Med afseende på de förhållanden, som förefunnes inom den ort, han till¬
hörde, syntes honom följande vara att beakta:
l:o) a) att, därest för väg inom by och väg från by enahanda
stadgande ansåges böra gälla, alla jordägare och industriidkare, som
bodde utefter dylik väg och sig däraf begagnade, då skulle deltaga i
densammas underhållande;
b) att, därest olika stadganden beträffande dessa två slag af by¬
vägar ansåges nödiga, i underhåll af väg inom by då skulle deltaga
alla inom samma by varande ägare af jordbruks- eller annan fastighet,
samt underhållet af väg från by bestridas af kommunen;
2:o) att i detta underhåll skulle deltaga ägare af jordbruks- eller
annan fastighet efter taxeringsvärdet;
3:o) att vägen, hvilken borde till undei-håll fördelas, om någon
underhållsskyldig det fordrade, skulle underhållas i godt och farbart
skick både sommar och vinter samt årligen synas äfvensom befintliga
brister emot lega af hjälpas, på sätt om de allmänna vägarne vore stad¬
gadt; samt
4:o) att synemän borde utses på kommunalstämma.
I afgifvet utlåtande öfver dessa motioner lämnade lagutskottet till
en början en redogörelse för innehållet af dittills gällande stadganden
i förevarande ämne och anförde i sådant afseende:
»Enligt 1 kap. 1 § Byggningabalken skall gata i by läggas af
oskifto mellan hvarje tomt i by, efter ty, som lägenhet därtill är: och
skall så den by, som för mindre ligger, som den för mera ligger,
hafva farväg till och ifrån. I 4 kap. 1 § af samma balk bestämmes
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
detta närmare sålunda, att farväg till och ifrån by, så ock till åker och
äng, kyrka och kvarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och dess
utom två alnar å hvardera sidan till dike, om så tarfvas. Genom Kungl.
resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 16 mars 1739,
p. 39, lämnade Kungl. Maj:t sitt nådiga samtycke till allmogens under¬
dåniga ansökning, att på de orter, hvarest omöjligheten bevisligen funnes
ligga i vägen, och där det eljest pröfvades onödigt, de mindre vägar,
såsom by- och kvarnvägar, efter omständigheterna, måtte undantagas
ifrån den bredd af 6 alnar, som lagen förmådde och innehölle, hafvandes
vederbörande, efter behörig skedd undersökning, att lämpa denna bredd
efter hvarje orts befunna art och beskaffenhet, så att allmogen med
onödigt och odrägligt besvär ej måtte betungas, och de vägfarande icke
hindras uti deras fortkomst. I 66 § af gällande skiftesstadga bestämmes
yttermera, att, för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och kvarn,
grödans inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen m. m. samt
aflopps- och floddiken, nödigt utmål bör af oskifto tagas; samt att gator,
vägar och diken helst skola läggas i skillnaden lotterna emellan samt
alltid utstakas räta, där det ske kan; och genom förordningen den 29
januari 1850 är stadgadt, att, då, till följd af laga skifte, ny väg för
en eller flere skiftesdelägare varder oundgängligen nödig, och den ej
kan försättas i erforderligt skick utan så dryg kostnad i förhållande
till de fördelar, som genom skiftet vinnas, att den icke skäligen kan
anses böra ensamt drabba den eller de delägare, för hvilka vägen be-
höfves, skall kostnaden för densammas första anläggning af skiftesman
och gode män, i sammanhang med skiftet, mellan samtlige skiftes-
delägarne särskildt fördelas, på sätt som för bidrag till utflyttning
stadgadt är; hvaremot med kostnaden för vägens framtida underhållande
bör förhållas efter hvad för enskilda by- och utfartsvägar i allmänhet
är förordnadt.
Angående skyldighet att deltaga i underhållet af byvägar inne¬
håller 3 punkten i Kungl. resolutionen på adelns besvär den 8 januari
1735, § 8, att Kungl. Maj:t i nåder vill, att de så kallade byvägar endast
af dem, som sig däraf betjäna, underhållas skola, så att landet därmed
icke vidare för en eller annans bekvämlighets skull bör besväras.
Om sättet för afgörande af tvister om dylika vägar stadgade åter
Kungl. Maj:t i skrifvelse till Kammarkollegium af den 17 april 1828,
kungjord af Kollegiet den 9 maj s. å., att som Kungl. Maj:t kommit
i erfarenhet däraf, att tvister om anläggning och underhåll af enskilda
utfartsvägar för byar och hemman, kvarnar med flera lägenheter blifvit
ömsom i administrativ väg, på samma sätt som frågor om allmänna
20 v Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
lands-, härads- och socknevägar, behandlade, och ömsom af domstolarne
såsom tvistemål upptagna och afgjorda, Kungl. Maj:t alltså, till före¬
kommande af en sådan olika behandling af berörda tvister, funnit i nåder
godt stadga och förklara, det skulle alla uppkommande tvister om an¬
läggning och underhåll af enskilda utfartsvägar för by, hemman, kvarn
eller annan lägenhet, och då vägens beskaffenhet af allmän lands-,
härads- och sockneväg således icke vore i fråga, af domstolen i orten,
såsom, efter författningarne, rätteligen dit hörande, upptagas och afgöras,
samt sedermera, i den ordning lagen för tvistemål i allmänhet stadgade,
fullföljas.»
Nu anförda stadganden, yttrade utskottet vidare, hade utskottet,
i likhet med motionärerne, funnit hvarken nog omfattande eller till¬
räckligt bestämda för ordnande af skyldigheten att bygga och under¬
hålla utfarts- och byvägar; och enär dylika vägar numera, med vår
tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationsmedel, torde
vara af vida större betydelse än då åberopade stadganden tillkommo,
hemställde utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag
till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.
Denna utskottets hemställan bifölls af Andra, men afslogs af
Första Kammaren, hvadan frågan sålunda för denna gång förföll.
1889 dr» rikt■ Enahanda utgång fick frågan vid 1886 års riksdag, hvarvid
dag- afgåfvos fyra motioner i väsentligen samma syfte som de vid 1885 års
riksdag i ämnet väckta; i sammanhang hvarmed af två motionärer
föreslogos följande särskilda grunder för den ifrågasatta nya lagstift¬
ningen, nämligen
af en motionär:
»l:o. Till byvägar räknas sådana, som genomskära ett eller flere
hemman och hvilka utgöra byalagets gemensamma utfartsväg, men ej
sådana, som utgrena sig till hvarje bostad.
2:o. Byvägars byggande och underhåll utgöres af dem, som inom
byalaget äga fastighet, samt idkare af industri, som är med fastighet
förenad, efter fyrktal.
3:o. I fråga om byvägs indelning till underhåll äger byggnads-
skyldig rätt att hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande begära förord¬
nande för en landtmätare eller annan sakkunnig person jämte två ojäfvige
gode män att på de byggnadsskyldiges bekostnad verkställa delningen
äfvensom att på förslag af byggnadsskyldige bestämma huru stor del
af de inom byalaget befintliga vägar som skola ingå i delningen.
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
4:o. Byalaget äger att uppgöra med syneförrättare om vägens
synande, hvilken förrättning årligen verkställes. Skulle enighet därvid
ej ernås, förordne uppå ansökan Konungens befallningshafvande syne¬
förrättare, som äger att emot lega på underhållsskyldigs bekostnad låta
afhjälpa befintliga brister»; och
af en annan motionär:
»a) att, såsom hittills, underhållet åligger dem, som sig af vägarne
betjäna;
b) att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad
annan fastighet och med fastighet förenad industriell rörelse, då ägare
eller innehafvare, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning, sig
af vägarne begagna;
c) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, äga att, i vissa
delar eller om allt, som rörer vägfrågan, ingå förening, hvilken har
lagligen förbindande kraft under 10 år, räknade från vägdelningsförrätt-
ningens afsilande, hvaremot, då förening ej träffas, lagens särskilda
bestämmelser skola tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla,
hvilken tid, då delningsförrättningen klandras, beräknas från den dag,
samma förrättning vunnit laga kraft;
d) att förening må kunna förnyas, med eller utan förändring, att
för hvarje gång under ytterligare 10 år vara gällande;
e) att, då ny förening icke kan åstadkommas, underhållsskyldig¬
heten må å nyo fördelas, med iakttagande af de förändringar, som un¬
der tiden timat, och som böra å fördelningen inverka, såsom förändrade
taxeringsvärden, tillkomna eller upphörda industriella anläggningar och
mera dylikt;
f) att taxeringsvärdena må hafva inflytande vid bestämmande af
grunden för underhållsskyldighetens fördelning; samt
g) att, på sätt för det närvarande är stadgadt, tvister om istånd-
sättande och underhåll af utfarts- och byvägar skola af domstolen i
orten upptagas och afgöras.»
Lagutskottet, som jämväl nu tillstyrkte en skrifvelse i motionernas
syfte, tilltrodde sig emellertid icke att i ärendets dåvarande skick an¬
gifva några bestämda grunder för den begärda lagstiftningen, »som
torde komma att afse ej mindre vinter- än sommarväghållningen».
Endast en omständighet ville utskottet särskildt framhålla såsom före¬
trädesvis förtjänt att taga i betraktande, nämligen önskvärdheten af
en uttrycklig föreskrift därom, att jämväl industriella verk och inrätt¬
ningar borde deltaga i ifrågavarande vägars byggande och underhåll.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
1887 åra riks¬
dag.
En vid 1887 års riksdag i ämnet väckt motion blef, i anseende
till Riksdagens upplösning, icke behandlad.
I motion vid 1888 års riksdag föreslogs meddelande af bestäm¬
melse rörande klandertalan i fråga om af landtmätare verkställd delning
af enskild utfarts- eller byväg. I anledning häraf anförde lagutskottet,
hurusom bland de brister, som vidlådde hithörande stadganden, onek¬
ligen borde anmärkas saknaden af bestämmelser, huru fördelningen af
skyldigheten att underhålla enskild utfarts- eller byväg skulle tillväga-
bringas och blifva till efterlefnad gällande. Landtmätare vore visser¬
ligen enligt § 26 i landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 skyldig
att, om han därtill af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förord-
nades, verkställa dylik vägdelning; men intet lagligt hinder torde möta
för dem, hvilka skulle deltaga i enskild vägs underhåll, att utan landt-
mätares biträde verkställa delningen. Lagutskottet ansåge sig emeller¬
tid icke kunna i anledning af motionen framlägga ett förslag, hvar¬
igenom den sålunda påpekade bristen skulle undanrödja, äfven om ett
sådant lagförslag lämpligen kunde afgifvas annorledes än i sammanhang
med lösningen af lagstiftningsfrågan i dess helhet. Vid sådant för¬
hållande och enär det icke kunde vara följdriktigt eller lämpligt att,
på sätt motionären ifrågasatt, meddela särskilda föreskrifter rörande
sättet för klandertalan emot och beredande af giltighet åt vägdelning,
som af landtmätare blifvit verkställd, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.
1899 års riks-
dag.
„ Den allmänna frågan om ändrad lagstiftning rörande byggnader
och underhåll af utfarts- och byvägar bragtes åter inför Riksdagen i
en år 1889 framlagd motion, hvari föreslogs, att Riksdagen ville i af¬
seende å nämnda vägar besluta:
»1) Att såsom hittills underhållet åligger dem, som af vägarne
sig betjäna.
2) Att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så
kallad annan fastighet och med fastighet förenad industriell rörelse,
då ägaren eller innehafvaren, vid tiden för underhållsskyldighetens för¬
delning, sig af vägen begagnar.
3) Att vägunderhållsskyldigheten beräknas och fullgöres efter
gällande taxeringsvärde det år vägdelning förrättas.
4) Att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, äga att i vissa
delar eller om allt som rörer vägfrågan, så väl sommar- som vinterväg,
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
ingå förening, hvilken har lagligen förbindande kraft under 20 år,
räknade från vägdelningsförrättningens afsilande. Hvaremot, då för¬
ening ej kan komma till stånd, lagens särskilda bestämmelser skola
tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla, hvilken tid, då delnings-
förrättuing klandras, beräknas från den dag samma förrättning vunnit
laga kraft.
5) Att förening må kunna förnyas med eller utan förändring,
att för hvarje gång gälla minst 10 och högst 20 år; och att, då ny
förening icke kan komma till stånd, underhållsskyldigheten må å nyo
fördelas med iakttagande af de förändringar, som under tiden timat.
6) Kan icke, på sätt är nämndt, förening komma till stånd, har
en eller flera byamän rätt att genom Konungens befallningshafvande
kalla landtmätare att vägen fördela, på sätt om allmänna vägars del¬
ning i lag förskrifvet är; dock att taxeringsvärdet lägges till grund
för delningen.
7) För tillsyn af vägars hållande i vederbörligt skick väljer
bylaget på utlyst sammanträde en förtroendeman till vägfogde för minst
fem år, hvilket val genom protokollsutdrag aflämnas till Konungens
befallningshafvande för stadfästande af valet.
8) Vägfogden har att tillse, det väghållningsskyldige fullgöra
sin underhållsskyldighet, och en gång årligen, efter skedd pålysning,
hålla vägsyn; och har vägfogden åliggande att muntligen eller skrift¬
ligen tillsäga den försumlige att inom viss dag hafva fullgjort sin
skyldighet och därefter verkställa lega för den tredskande, hvarefter
han har att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning att af
vederbörande utbekomma verkställd lega.»
Lagutskottet vitsordade väl, såsom tillförene, önskvärdheten af en
utförligare lagstiftning i ämnet men ansåg, med hänsyn till den på
dagordningen stående frågan om ordnande af den allmänna väghåll¬
ningen på landet, tidpunkten icke lämplig för aflåtande af skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagstiftning rörande
utfarts- och byvägar. Vid utarbetande af ett lagförslag i detta ämne
torde man nämligen ej kunna undgå att i många delar taga hänsyn till
de bestämmelser, som gällde för de allmänna vägarne. Det torde äfven
komma att inträffa, att åtskilliga vägar, hvilka nu betraktades såsom
enskilda, på grund af den nya lagstiftningen komme att anses såsom
allmänna vägar. Då nu en ändrad lagstiftning angående de sistnämnda
snart kunde förväntas, hade utskottet ansett frågan om ny lagstiftning
rörande utfarts- och byvägar kunna ännu någon tid anstå, hvadan
motionen afstyrktes.
Utskottets afstyrkande hemställan godkändes af båda kamrarne.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
mo års riks- I anledning af motion vid 1890 års riksdag hemställde lagutskottet,
dag att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla att Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till stadgande, att, där
skyldigheten att underhålla väg, som icke hade egenskap af allmän
lands-, härads- eller sockneväg, utan vore att som enskild anse, blifvit
mellan vederbörande väglottsägare fördelad, det måtte ankomma på Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att, uppå ansökning och efter pröfning af
för handen varande förhållanden, förordna, att syn å sådan väg skulle
årligen hållas af kronobetjänt med biträde, mot godtgörelse af de under-
hållsskyldige, äfvensom att hvad anginge kungörande af synen och
åsynta bristfällens botande skulle så förfaras, som i fråga om allmänna
vägarne vore stadgadt.
Denna hemställan bifölls af Första Kammaren, hvaremot Andra
Kammaren afslog såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta
motion; i följd hvaraf frågan förföll.
i89s års riks- Vid 1892 års riksdag gjordes i två särskilda motioner å ny o fram-
dag' ställning i fråga om åstadkommande af en lagstiftning rörande byggande
och underhåll af utfarts- och byvägar, och föreslogs i sådant syfte
aflåtande af skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t. I afseende å grunderna
för den nya lagstiftningen erinrade den ene motionären, att, om ock den
hittills gällande grundsatsen, att underhållet af dylika vägar skulle åligga
dem, som betjänade sig af desamma, fortfarande borde bibehållas, torde
likväl dessutom de hufvudgrunder, som i lagen den 23 oktober 1891 vore
bestämda för de allmänna vägarne, äfven uti lagstiftningen för byvägars
byggande och underhåll vara de mest lämpliga, såsom att deltagande i
dessa besvär borde åligga all fastighet och industriell rörelse samt an¬
gående fastighet utgöras efter taxeringsvärdet; men för öfrigt ansåg
denne motionär, att endast regeringen med det material, som stode till
dess förfogande, kunde framlägga ett antagligt förslag i ämnet.
Den andre motionären däremot höll före, att Riksdagen borde i
dess skrifvelse närmare angifva grunderna för en blifvande lagstiftning
och föreslog i sådant afseende enahanda bestämmelser, som uti den vid
1889 års riksdag af samme förslagsställare väckta motionen upptagits.
Under erinran om sina tidigare uttalanden i ämnet framhöll lag¬
utskottet nu, att, enär, äfven om skyldigheten att bygga och under¬
hålla utfarts- och byvägar icke kunde ordnas på samma grunder, som
dåmera gällde i fråga om den allmänna väghållniugsskyldigheten, de
båda ämnena ägde så många beröringspunkter, att det för en tillfreds¬
ställande lösning af frågan om utfarts- och byvägarnes rättsliga ordnande
25
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.
torde vara erforderligt att kunna bygga på någon erfarenhet om verk¬
ningarna af den nya väglagens tillämpning. Ensamt denna erfarenhet
kunde lämna ett material af verkligt värde för en blifvande utredning
af de grunder, på hvilka en utvecklad lagstiftning rörande de så kallade
enskilda vägarne lämpligast borde hvila. Huru bristfälliga de stadganden
än måtte vara, som för det dåvarande gällde i fråga om utfarts- och
byvägarne, torde dock behofvet af en utförligare lagstiftning icke vara
så trängande, att icke med en dylik lagstiftning skulle kunna anstå,
till dess verkningarna af 1891 års väglag fått visa sig och lagstiftaren
sålunda, på sätt utskottet ofvan framhållit, hunnit samla ett värderikt^
material för bedömande af grunderna för den ytterligare lagstiftning
i förevarande ämne, som utskottet lika väl som motionärerne ansåge
önskvärd! På grund häraf hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne.
Förnyade framställningar i enahanda syfte som vid nästföregående um ån rikt-
riksdag gjordes i motioner vid 1893 års riksdag; men blefvo dessa af dag%
lagutskottet, på samma skäl som senast förut anförts, afstyrkta, och
genom kamrarnes skiljaktiga beslut förföll frågan.
Vid 1894 års riksdag väcktes å nyo två motioner i ämnet. 1894 ån ritus-
I den ena af dessa motioner erinrades därom, att ifrågavarande dag-
vägar i allmänhet befunne sig i ett otidsenligt och otillfredsställande
skick. Detta vore, enligt motionärens åsikt, merendels beroende på de
ofullständiga stadganden, som för det dåvarande funnes i ämnet. Vid
flera föregående riksdagar hade detta framhållits och fråga varit väckt om
åstadkommande af en mera omfattande och bestämd lagstiftning i före¬
varande afseende. Jämväl lagutskottet hade erkänt behofvet däraf,
men dock ansett detsamma icke vara så trängande, att icke med den
ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna anstå, till dess verkningarne af
1891 års väglag finge visa sig, särskild! i fråga därom, huru många
dåvarande byvägar, som kunde komma att i en blifvande vägdelning
ingå såsom bygdevägar. I betraktande däraf, att vägdelning redan
blifvit företagen i ganska många väghållningsdistrikt, syntes det emel¬
lertid till förekommande af orättvisa i fråga om underhållsskyldighet
af utfarts- och byvägar vara af vikt, att lagstiftning i ämnet snarast
möjligt komme till stånd; och angaf motionären åtskilliga grunder,
därå enligt motionärens uppfattning en blifvande lagstiftning i ämnet
borde hvila; varande dessa grunder desamma, som föreslagits uti de
af samma motionär åren 1889 och 1892 framlagda motioner.
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.
4
26
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.
I den andra vid 1894 års riksdag, af sex bland Andra Kammarens
ledamöter gemensamt, afgifna motionen framhöllos likaledes de bristfällig-
heter, som vidlådde den gällande lagstiftningen i förevarande ämne samt
behofvet af en ny lag. Vid tillämpning af väglagen den 23 oktober 1891
hade, anförde sålunda motionärerna, ett oafvisligt behof af lagstiftning
om byvägars byggande och underhåll gjort sig gällande. Nämnda lag
hade tillkommit i det syfte, att väghållningsbesväret skulle blifva rättvist
fördeladt på dem, som trafikerade de allmänna vägarne. Den tilläte
sålunda, att de byvägar, som mera allmänt begagnades, finge upptagas
såsom bygdevägar. Därmed komme de allmänna vägarnes antal att
betydligt förökas. På åtskilliga ställen funnes vid allmänna vägar be¬
lägna byar, som icke hade några byvägar att underhålla. Efter hand
som den nya väglagen började tillämpas, komme antagligen deras antal
att ökas genom att byvägarne blefve bygdevägar. Sådana byar erhölle
visserligen en betydlig lindring i väghållningsbesväret, under det byar,
hvilkas byvägar icke blefve bygdevägar, fortfarande hade sina byvägar
att underhålla. Därjämte finge de längre vägsträckor på de allmänna
vägarne att underhålla genom det ökade antalet af allmänna vägar.
På detta sätt komme, vid den nya väglagens tillämpning, lagens syfte
»att bereda lindring i besvärets utgörande» för många landtbruk att
icke blifva en verklighet. Detta förhållande hade föranledt, att åtskil¬
liga väghållningsskyldige, som hade jordbruksfastighet, sökte att mot¬
verka delning af de allmänna vägarne, tills detta kunde ske i samman¬
hang med delning af byvägarne enligt en blifvande ny och tidsenlig
lag rörande byvägars byggande och underhåll. Att detta missförhållande
behöfde snarast möjligt genom lagstiftning undanrödjas, kunde icke
bestridas. För att undvika eller i någon mån minska antydda oegent-
ligheter, som kunde uppstå, funnes icke något annat sätt för lagstift¬
ningen än att stadga, att hvarje kommun borde blifva ett distrikt för
underhållet af byvägar. Därigenom komme vägunderhållet att mera
jämnt och rättvist fördelas på de väghållningsskyldige.
På grund häraf borde, enligt motionärernas åsikt, hittills gällande
bestämmelser om by- och utfartsvägars underhåll upphäfvas och en ny
lagstiftning komma till stånd, byggd hufvudsakligen på följande grunder:
»1. Alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun böra
fördelas och underhållas af kommunens väghållningsskyldige medlem¬
mar. Till dessa vägar höra alla sådana, som blifvit anlagda på afskild
gemensam bymark vid landtmäteriförrättningar, eller mark inköpt för
väganläggning för byars gemensamma samfärdsel och äro förenade med
allmänna vägar eller andra byvägar.
27
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
Däremot vägar, äfven om de äro anlagda på gemensam mark,
till skogar, mossar, grustäkter, allmänningar och dylika ställen, böra
endast af delägarne i nämnda marker underhållas.
Likaledes bör enskild utf artsväg, anlagd af jordägaren på egen
mark och för egendomens bruk, af honom själf underhållas.
2. Grufvor, bruk, fabriker, kvarnar, sågar och dylika verk, be¬
lägna i närheten af allmänna vägar eller gemensamma byvägar, böra
jämväl deltaga i naturaunderhållet af kommunens gemensamma byvägar,
när dessa verk äro af den betydelse, att af dem erlägges bevillning
för inkomst till staten för minst 800 kronor.
3. Vägunderhållet in natura bör utgöras efter det vägtal, som
blifver åsatt egendomarne för de allmänna vägarnes underhåll.!)
Efter det lagutskottet i anledning af dessa motioner hemställt om
skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t i ämnet, blef denna hemställan af
båda kamrarne godkänd.
I öfverensstämmelse härmed har Riksdagen den 2 maj 1894 till Riksdagen»
Eders Kungl. Maj:t i underdånighet aflåtit en skrifvelse, hvari, efter >hP^aj\siT
redogörelse för innehållet i ofvan sistberörda båda motioner, anförts:
Lika med motionärerna funne Riksdagen de i ämnet gällande
föreskrifter vara hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda
för ordnande af skyldigheten att bygga och underhålla utfarts- och
byvägar. De gåfve sålunda icke någon säker ledning vid bestämmande
af den grund, enligt hvilken vägdelning mellan väghållningsskyldige
skulle ske, likasom de ej heller lämnade bestämdt svar på frågan, huru
verkställd vägdelning skulle kunna vinna laga kraft; och bristen på
tydliga föreskrifter i ämnet vore desto mera kännbar, som ifrågavarande
vägar numera med vår tids höjda anspråk på bekväma och lätta kom¬
munikationsmedel måste anses vara af större betydelse, än då de nu
gällande etadgandena tillkommo. Riksdagen funne det sålunda vara åt
behofvet påkalladt, att förbättrad lagstiftning uti förevarande hän¬
seende snarast möjligt komme till stånd.
Att i frågans närvarande skede och innan den utredning, som
Eders Kungl. Maj:t kunde åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om
de grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes
Riksdagen emellertid icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra
redan nu uttala som sin åsikt, att skyldigheten att underhålla utfarts-
och byvägarne borde fortfarande såsom hittills åligga dem, som af
vägarne betjänade sig.
28
Remiss till
länsstyrel¬
serna.
Landstingens
och länsstyrel¬
sernas yttran¬
den.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
På grund af det anförda har Riksdagen hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.
öfver denna framställning, som på justitiedepartementets före¬
dragning i underdånighet anmäldes, behagade Eders Kungl. Maj:t genom
nådig remiss den 8 juni 1894 anbefalla befallningshafvandena i rikets
samtliga län att, efter inhämtande af landstingens yttranden, afgifva
underdåniga utlåtanden; och inkommo sedermera alla sålunda infordrade
yttranden och utlåtanden.
Af bemälde vederbörande utlät sig endast Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län i fullständigt afstyrkande riktning
och anförde därvid: Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
för sin del mycket tvifvelaktigt, huruvida det kunde ligga inom möjlig¬
hetens område att genom lagstiftning i förevarande ämne tillfredsställa
och gagna jordbrukarne utan att öfverflytta större delen af hela bördan
af ifrågavarande väghållningsbesvär å andra medborgare, hvilket uppen¬
barligen ej af Riksdagen åsyftats. Komme en lagstiftning i ämnet till
stånd, måste nämligen däraf framkallas i väsentlig mån stegrade anspråk
på beskaffenheten af vägarnes underhåll, hvars behöriga fullgörande
skulle från det allmännas sida utkräfvas genom myndigheterna, vare
sig de kommunala eller de administrativa. Den häraf föranledda ökning
i underhållsbördan skulle helt visst icke motvägas af möjligen ifråga-
kommande bidrag från andra förmögenhets föremål än jorden. Väl kunde
det vara en sanning att, såsom Riksdagen yttrat, by- och utfartsvägarne
till följd af vår tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunika¬
tioner måste anses vara af större betydelse nu, än då gällande stadganden
därom tillkommo, och att fördenskull förbättring af dessa vägar kunde
vara erforderlig och önskvärd. Men om denna fördel, som för öfrigt
ofta nog torde kunna vinnas på frivillighetens väg, skulle köpas genom
att påtvinga jordbruket ökade och andra beskattningsföremål nya bördor,
torde belåtenheten med en sådan anordning blifva ganska ringa och
kanske snart förbytas i missnöje. — I allt fall vore enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes uppfattning allt arbete på åstadkommande af
lagstiftning i detta ämne fullkomligt fruktlöst, om man icke, innan arbetet
företoges, kommit till enighet rörande hufvudgrunderna för underhålls-
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
bördans fördelning. I detta hänseende innehölle Riksdagens skrifvelse
ingen annan anvisning än, »att skyldigheten att underhålla utfarts-
och byvägarne bör fortfarande som hittills åligga dem, som af vägarne
betjäna sig». Men detta uttryck vore så mångtydigt och sväfvande,
att Riksdagen i själfva verket icke kunde anses hafva uttalat någon
som helst åsikt i berörda fråga. — Om emellertid nu uttalade tvifvels¬
mål icke skulle finnas berättigade, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande, att ny lagstiftning angående by- och utfartsvägar icke
borde ifrågakomma förr än de af väglagen påkallade nya vägdelningar
ägt rum åtminstone inom de flesta väghållningsdistrikt eller eljest de
af samma lag framkallade talrika frågor angående vägars indelande till
underhåll såsom lands- eller bygdevägar blifvit slutligen afgjorda. —
På grund af hvad sålunda blifvit aniordt, hemställde Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att Eders Kungl. Magt måtte finna Riks¬
dagens ifrågavarande framställning icke böra till någon åtgärd för¬
anleda.
Från några håll ställdes frågan företrädesvis eller uteslutande i
samband med förhållandena i afseende å det allmänna vägväsendet och
den nya lagstiftningen därom. En sådan ståndpunkt intogs af Eders
Kungl. Maj:ts bef'allningskafvande i Stockholms län, hvilken myndighet —
under erkännande för öfrigt, att de nuvarande lagbestämmelserna på nu
ifrågavarande område vore ofullständiga, om än olägenheterna däraf i
verkligheten icke gjort sig mera kännbara, åtminstone på många orter
inom länet, enär de, som betjänat sig af by- och utfartsvägar, i allmänhet
utan tvister underhållit dem, — förklarade sig helst hafva önskat, att
med en ny lagstiftning i denna fråga kunnat anstå ännu någon tid,
till dess man hunnit erfara och göra sig förtrogen med verkningarna
af den nya väglagen rörande de allmänna vägarne och, bland annat,
fått bestämdt, hvilka vägar komme att hädanefter hänföras till all¬
männa vägar. Jämväl Östergötlands, Kalmar läns norra, Hallands och
Skaraborgs läns landsting samt Eders Kungl, Majds befallningshafvande
i Östergötlands, Kalmar, Värmlands och Örebro län ansågo behofvet af
den ifrågaställda lagstiftningen icke vara så trängande, att icke någon
tids erfarenhet om verkningarna af nya väglagen först borde vinnas.
Härvid framhölls särskildt af Eclers Kungl. Majds befallningshafvande i
Kalmar län, hurusom det syntes Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
uppenbart, att den omfattning, hvari enskilda vägar komme att ingå i
de af väglagen föranledda nya vägdelningar, skulle väsentligen in¬
verka på såväl behofvet som beskaffenheten af särskild lagstiftning för
enskilda vägar; och Skaraborgs läns landsting förmenade, att vid de nya
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
vägdelningarna de byvägar, som vore upplåtna till mera allmänt be¬
gagnande, komme att ingå såsom allmänna vägar, samt att underhållet
af de egentliga utfartsvägarne, om endast sådana därefter återstode,
torde kunna öfverlämnas åt den enskilda öfverenskommelsen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län uttalade
den mening, att vid utarbetandet af lag angående byggande och under¬
håll af ifrågavarande vägar i tillämpliga delar borde följas enahanda
grund, som i nya väglagen vunnit tillämpning, särskildt för de fall, att
i vägunderhållet skulle ingå beskattningsföremål, som ej kunde in natura
deltaga i denna skyldighet; och därest denna uppfattning komme att
gorå sig gällande, torde med arbetet för den nu ifrågaställda lag¬
stiftningen böra anstå, till dess erfarenhet vunnits om verkningarna af
den nya väglagen.
I öfrigt biträdde samtliga landsting och länsstyrelser Riksdagens
framställning om en förbättrad lagstiftning i förevarande ämne —
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län dock endast
under förutsättning, att frågan kunde så ordnas till ett bättre, att icke
allt för dryga uppoffringar från de intresserades sida och icke allt för
besvärlig kontroll från kronobetjäningens sida blefve följden af nya
bestämmelser i en fråga, som egentligen borde vara af enskild natur.
Från några håll uttrycktes tillika den uppfattning, att berörda
lagstiftning icke borde uppehållas af hänsyn till nya väglagen och
dess verkningar, i hvilket afseende yttrades af:
Upsala läns landsting, att särskildt i betraktande af flerestädes
yppade stridigheter i fråga om hvilka till landsväg ej hänförliga vägar
borde vid delning af de allmänna vägarna ingå såsom bygdevägar,
landstinget ansåge behofvet af ifrågakomna lagstiftning snarare på¬
sky ndadt än tillbakasatt;
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län, att
af de vägdelningsförrättningar, hvilka med tillämpning af väglagen redan
inom många väghållningsdistrikt kommit till utförande och hvarigenom
ett icke ringa antal by- och utfartsvägar af större betydelse öfvergått
till allmänna vägar, torde kunna hämtas erforderlig ledning för be¬
dömande af, i hvilken omfattning enskilda vägar inginge såsom all¬
männa i de af väglagen föranledda nya vägdelningar;
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län, att,
efter hvad erfarenheten inom detta län under behandlingen af vägdel-
ningsfrågan gifvit vid handen, synnerligen få utfarts- och byvägar kunde
antagas komma att i allmän vägdelning ingå, hvarförutom lång tid torde
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
förflyta, innan efter nya väglagen förrättade vägdelningar inom riket
hunne afslutas och vinna laga kraft;
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, att,
äfven om ett antal byvägar skulle såsom bygdevägar intagas i allmän
vägdelning, det dock alltid skulle återstå ett betydligt antal enskilda
vägar, för hvilka en ny lagstiftning erfordrades; hvarjemte, enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, de omfattande och kostsamma
anstalterna med vägstyrelse och vägnämnd, vägdelning och vinterväg¬
hållning icke kunde utgöra någon förebild för lagstiftningen angående
underhållet af de enskilda vägarne; samt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län likaledes,
att antalet utfarts- och byvägar för framtiden under alla förhållanden
måste blifva ganska stort; och att, ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande icke kände sig öfvertygad, att icke flera stadganden i nya
väglagen vore af den beskaffenhet, att grunderna för desamma antag¬
ligen komme att göra sig gällande äfven vid affattningen af lag angå¬
ende utfarts- och byvägar, det dock, enligt Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvandes mening, med den sorgfäliiga pröfning, som i vårt land
städse ägnades allt lagstiftningsarbete, med säkerhet kunde förväntas, att
en tämligen riklig erfarenhet angående nya väglagens verkningar skulle
vara vunnen redan innan utarbetandet af ett förslag till ny lag om
utfarts- och byvägar hunnit afslutas och så mycket mera innan förslaget,
efter att hafva undergått granskning af vederbörande myndigheter,
kommit i det skick, att det kunde för Riksdagen framläggas.
Till stöd för behofvet af en ny lagstiftning i ämnet, hvithet behof
i allmänhet mer eller mindre kraftigt vitsordades jämväl af flera bland
dem, som emellertid af förutnämnda skäl ansågo tidpunkten för en sådan
lagstiftning ännu icke vara inne, framhölls, i anslutning till hvad Riks¬
dagen därom anfört, hufvudsakligen följande, nämligen af:
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: Af nu
gällande lagstiftning framginge icke, vare sig huru för anläggning
och underhåll af uttarts- och byvägar ett »väghållningslag)) skulle bildas,
eller huru urskiljandet af dylika vägar skulle ske, eller hvem vitsordet
i afseende å vägdelning tillkomme, eller huru uppskattning af vägunder¬
hållet skulle verkställas, eller huru och efter hvilken närmare angifven
grund vägdelning skulle äga rum, eller huru vägdelning beträffande
samma vägar skulle vinna bindande kraft, eller huru tillsyn öfver väg¬
underhållet skulle öfvas — allt frågor, om hvilka bestämmelser torde
vara erforderliga. Den enda utväg, som i händelse af försummadt under-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
håll af ifrågavarande vägar anvisats för vinnande af rättelse, eller sakens
anhängiggörande vid vederbörlig domstol, torde så mycket mindre kunna
ersätta bristen på stadganden i nyss anmärkta hänseenden, som erfaren¬
heten visat, att denna utväg i anseende till därmed lörenade omgång,
kostnader och besvär sällan anlitats och icke heller visat sig vara till
fyllest. Det dåliga och vår tids fordran på goda kommunikationer inga¬
lunda motsvarande skick, hvari dessa vägar ofta nog befunne sig, vitt¬
nade ock i sin mån om den bristande lagstiftningen i ämnet. Bekofvet
af en ny lagstiftning i fråga om utfarts- och byvägar syntes således
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara oafvisligt och detta så
mycket mer som hädanefter till utfarts- och byvägar komme att räknas
många sockenvägar, hvilka, där de icke för samfärdseln vore af den
betydelse, att de kunde till bygdevägar hänföras, måste anses såsom
utfartsvägar, ehuru de gagnades af flere byalag.
Blekinge läns landsting: De skäl, som föranledt Riksdagens fram¬
ställning, hade sin fulla giltighet äfven hvad anginge Blekinge län, enär
— såvidt landstinget hade sig bekant — vid de vägdelningar, som inom
länet ägt rum i afseende å utfarts- och byvägar, mantalet allmänt ut¬
gjort delningsgrund, hvaraf blifvit en följd, att industriella verk och
inrättningar, för hvilka på flera ställen vägarne blifvit befarna mera än
af hemmansägarne, dock varit från underhåll af desamma befriade. Sak¬
naden af lagbestämmelser om sättet för verkställande af vägdelning,
huru sådan förrättning skulle vinna laga kraft och under hvilka förhål¬
landen ny vägdelning finge påkallas, hade jämväl på flera ställen inom
länet vållat rättegångar, då hemmansägare icke velat efterlefva en väg¬
delning, som verkställts innan de blifvit ägare af sina hemman.
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Blekinge lån: Ett tids¬
enligt ordnande af underhållsskyldigheten i fråga om utfarts- och by-
vägarne vore desto hellre af nöden, som uti underhållet af dessa
vägar inga andra beskattningsföremål för närvarande toge del än de
jordbruksfastigheter, som läge i närheten af vägarne, ehuru på många
ställen dessa vägar vore vida mera anlitade af industriella verk och in¬
rättningar än af hemmansägarne. Den vid delning för underhåll af
ifrågavarande vägar inom detta län städse följda grund hade varit och
vore fortfarande hemmantalet. I och för sig obillig blefve denna grund
i sina följder ännu obilligare i de fall, då de nya innehafvarne af hem¬
man, som i underhållet inginge, af en eller annan anledning vägrade
att fullgöra underhållsskyldigheten. Desse innehafvare kunde nämligen
icke i domstolsväg förpliktas att mot sin vilja i vägunderhållet deltaga.
Följden häraf hade blifvit, antingen att de återstående, i vägunderhållet
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
deltagande hemmanen blifvit häraf oskäligt betungade, eller ock att väg¬
underhållet så råkat i förfall, att vägarne blifvit nära nog ofarbara.
Eders Kungl. Maj:ls befallningshafvande i Kristianstads län: En
förbättrad och tidsenlig lagstiftning i fråga om byggande och underhåll
af enskilda utfarts- och byvägar vore af behofvet påkallad, särskildt i
syfte att inrymma befogenhet åt någon myndighet att utöfva verksam
tillsyn å underhållet af dem bland dessa vägar, som mera allmänt be-
fores. Visserligen hade åtskilliga dylika vägar i enlighet med väg¬
lagen vid beslutade vägdelningar ingått såsom bygdevägar, men i allt
fall återstode såsom enskilda väg ar det stora flertalet, och då många
af dessa kunde äga betydelse för samfärdseln inom de särskilda kom¬
munerna, torde en förbättrad lagstiftning rörande dessa väl behöfvas.
Flerestädes i länet hade äfven kommunerna på egen hand sökt af-
hjälpa den brist i lagstiftningen, som på detta område nu förefunnes,
genom att på kommunalstämmor antaga föreskrifter om lagning af så¬
dana enskilda vägar, som till underhåll på de underhållsskyldige för¬
delats, gående dessa föreskrifter i allmänhet ut därpå, att de enskilda
indelade vägarne skulle vara försatta i gillt skick före en bestämd tid,
då de komme att besiktigas af en utaf kommunen utsedd vägnämnd,
som hade att, därest brister förefunnes, förelägga vederbörande väg-
hållningsskyldige att desamma inom viss tid afhjälpa samt att, om sådant
det oaktadt icke verkställdes, låta emot lega iståndsätta bristerna och
af den försumlige i laga ordning utsöka kostnaden därför. Då det
emellertid läge utom kommunalstämmas befogenhet att fatta beslut
om lagning af enskilda vägar, och beslut af förutnämnda slag icke
torde vara bindande för andra än dem, som i beslutet deltagit eller
därom sig förenat, hade sådana beslut föga värde och kunde icke med¬
föra det med dem afsedda ändamålets uppnående i annat fall än att
vederbörande vägnållningsskyldige själfva ansåge sig däraf bundna. Det
syntes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hög grad önsk¬
värd^ att föreskrift beträffande dessa förhållanden blefve i lag med¬
delad.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län: Nu¬
varande lagstiftning i ämnet vore synnerligen bristfällig och klagan där-
öfver hade ofta försports. Så gåfve lagen ingen antydan om, huru väg¬
underhållet skulle delas mellan dem, som begagnade en väg af ifråga¬
varande slag. Äfven om den, hvilken önskade fördelning af vägunder¬
hållet, kunde få en sådan åtgärd verkställd genom landtmätare, funnes
dock intet stadgande därom, att förräi tningen kunde vinna laga kraft.
Ej heller, och häri läge den förnämsta och ofta öfverklagade bristen
i lagstiftningen, funnes några bestämmelser om tillsynen å vägunderhållet.
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Det hade väl förekommit, att kommunalstämman uppdragit åt kommunal¬
nämnden att syna enskilda väg ar och låta mot lega på den försumliges
bekostnad bota befunna brister, att beslut härom fastställts af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande samt att Eders Kungl. Maj:t i administrativ väg
funnit anförda besvär öfver kommunalstämmas beslut ej föranleda ändring
däri; men däremot hade i tvistemålsväg Eders Kungl. Maj:t i dom den
19 mars 1894 funnit frågan om underhållande i farbart skick af en till
underhåll indelad utfartsväg icke vara en socknens gemensamma ange¬
lägenhet, hvarom kommunalstämma lagligen ägt förordna, samt förty
ogillat kommunalnämnds yrkande om utfående af ersättning för väg-
lagningskostnad, som nämnden i enlighet med stämmans af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande fastställda beslut fått vidkännas. Denna hit¬
tills på ett eller annat ställe använda utväg för utöfvande af tillsyn
öfver vägunderhållet torde således icke längre kunna begagnas. Slut¬
ligen saknades stadgande om underhåll vintertiden af ifrågavarande
vägar. Med afseende å hvad sålunda anförts torde behofvet af en för¬
bättrad lagstiftning i ämnet få anses ådagalagdt.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län: Genom
de meddelanden, som kronobetjäningen härutinnan lämnat, hade Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande varit i tillfälle att förvissa sig om,
att de grunder, som vid delning af ifrågavarande vägar tillämpades,
vore högst olika, och att rättegångar, stundom ganska långvariga, syn¬
tes vara det enda medlet för att åt sådan delning kunna bereda laga kraft.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finge därför på det kraftigaste
vitsorda behofvet af ny lagstiftning om byggande och underhåll af
ifrågavarande vägar.
Göteborgs och Bohus läns landsting: I intet hänseende syntes
den ifrågasatta lagstiftningen vara mera af behofvet påkallad än be¬
träffande meddelande af bestämmelser rörande tillsyn å underhållsskyl¬
dighetens behöriga fullgörande. Bristerna i härom gällande lagstiftning
vore kännbara.
Kopparbergs läns landsting: Riksdagens framställning biträddes
särskildt med hänsyn därtill, att i detta län, där på många trakter
lägenheter och byar läge aflägset från allmänna vägar, utfarts- och by¬
vägar gifvetvis förekomme såväl i stort antal som i betydande utsträck¬
ning, till följd hvaraf deras byggande och underhåll vore för många
mycket betungande.
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Västerbottens län: Frågan
om en förbättrad lagstiftning i ifrågavarande hänseende hade redan
länge utgjort ett önskningsmål inom Västerbottens län och äfven inom
länets landsting varit föremål för öfverläggningar, som dock till följd
35
Kungi. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.
af formella betänkligheter icke ledt till något praktiskt resultat. Det
vore också naturligt, att inom de vidsträckta norrländska länen, där
behofvet af vägförbindelser vore större än inom öfriga delar åt riket,
den nuvarande, synnerligen bristfälliga lagstiftningen om utfarts- och
byvägar skulle vålla stora olägenheter i fråga om ej blott anläggning
utan äfven underhållet af dylika vägar, som ofta i hög grad vård¬
slösades af de smärre fastighetsägarne, hvilka hellre än att vidmakthålla
en väg i ordentligt och fargillt skick underkastade sig själfva och vål¬
lade sina grannar betydande svårigheter i samfärdseln. Sedan lagstift¬
ningen rörande de allmänna vägarne hvad beträffade landsbygden blifvit
ordnad genom nya väglagen, syntes icke heller något giltigt skäl vidare
föreligga för uppskof med förevarande frågas afgörande. Väl hade
det yttrats, att därigenom inrättandet af bygdevägar skulle komma
att undanskjutas, men om byvägar, genom att sättas i förbindelse med
landsvägar eller bygdevägar, skulle komma att vinna ökad betydelse för
den allmänna samfärdseln, syntes icke hinder möta för att sådana by¬
vägar i sinom tid förvandlades till bygdevägar, hvarigenom deras an¬
läggning i stället för att fördröjas skulle komma att påskyndas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län: Särdeles
kännbar och menlig vore saknaden af bestämmelser angående grunden
för deltagandet i kostnaden för byggande och underhåll af utfarts- och
byvägar, och denna brist vore den hufvudsakliga orsaken till att en massa
byar, åtminstone i de nordligaste länen, såvida de ej helt och hållet
saknade utfartsvägar, nödgades taga sig fram på sådana, hvilka ej kunde
tillfredsställa ens de allra billigaste anspråk. Visserligen innehölle nådiga
brefvet den 17 april 1828 en bestämmelse därom, att tvister om an¬
läggning och underhåll af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägen¬
het skola pröfvas och afgöras af domstol, men oafsedt att domstolarnes
beslut beträffande fördelningen af byggnads- och underhållstungan i
saknad af uttryckliga bestämmelser i denna del måste blifva beroende
på subjektiv uppfattning och följaktligen mer eller mindre godtyckliga,
både erfarenheten åtminstone inom Norrbottens län visat, att de, hvilka
ifrat för att få en utfartsväg till stånd och icke kunnat godvilligt förmå
alla dem, som skulle komma att betjäna sig af vägen, att deltaga i kost¬
naden därför, föredroge att vara utan väg framför att mot sina grannar
öppna en rättegång, som, i alla händelser långvarig och kostsam, till¬
äfventyrs endast skulle hafva störd grannsämja till resultat.
Angående föremålet för den nya lagstiftningen, hvilken enligt
fyra länsstyrelsers mening borde förberedas genom en för ändamålet
tillsatt särskild kommitté, yttrade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
i Västmanlands län, att frågan om underhållet af städernas vägar vis¬
serligen läge utom ämnet, såsom detsamma i Riksdagens skrifvelse blifvit
bestämdt, men att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock ej
kunde underlåta att i detta sammanhang framhålla, hurusom berörda
fråga ännu reglerades, förutom af särskilda kungl. bref angående lik¬
ställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter mellan städernas
invånare, allenast af de knapphändiga stadgandena i 8 och 11 §§
af 25 kap. byggningabalken, att städerna skola rödja och hålla väg
och broar så långt stadens ägor räcka, och att en ny lagstiftning
i detta hänseende med skäl kunde förknippas med frågan om byvägar,
hvarigenom väglagstiftningen blefve i sin helhet löst. Bristen på erfor¬
derliga bestämmelser rörande städernas vägar gjorde handläggningen
af dessa frågor vacklande och osäker, ej minst beträffande frågan om
delning af väg, som begränsades på ena sidan af stadens och på den
andra af landskommunens ägor.
Malmöhus läns landsting uttalade, i fråga om ämnets omfattning,
den åsikt, att i den nya lagstiftningen borde inrymmas bestämmelser
därom, att endast de vägar vore att anse såsom utfarts- och byvägar,
»hvilka för gemensamt behof utlagts af bys eller kommuns oskiftade
mark, eller som därefter för samma ändamål förvärfvats».
Beträffande liufvudgrunden för ordnande af ifrågavarande väg-
hållningsbesvär anslöt sig det vida öfvervägande flertalet af landstingen
och Eders Kungl. Majrts befallningshafvande till den af Riksdagen
yttrade mening, att utfarts- och byvägar fortfarande såsom tillförne
borde underhållas af dem, som af vägarne betjänade sig. Af två läns¬
styrelser antyddes härvid den uppfattning, att skyldigheten skulle afse
endast jordbruksfastighet, hvaremot flera landsting och länsstyrelser
uttryckligen ville under besväret inbegripa jämväl ej mindre annan
fastighet, särskildt bruk, fabriker och i allmänhet industriella inrättnin¬
gar, än äfven inkomst af handels- eller annan rörelse, eller till och med alla
beskatt ningsföremål, som efter nya väglagen vore pliktiga att taga del i
den allmänna väghållningsskyldigheten — allt under förutsättning, att
vederbörande skattskyldige begagnade ifrågavarande vägar eller eljest
af desamma droge fördel. Angående grunden för besvärets fördelning
inom vederbörande samfälligheter förordades än — under förutsättning
att endast jordbruksfastigheter deltoge däri — vägtalet (Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län), än åter i allmänhet och
i tillämpliga delar samma bestämmelser som enligt väglagen gällde
i afseende i allmänna vägar (Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge och Västerbottens län).
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Å andra sidan uttalades från några håll den mening, att utfarts-
och byvägarnes underhåll icke uteslutande borde drabba dem, som
begagnade desamma. Sålunda ansåg Gottlands läns landsting, — som
i öfrigt erkände riktigheten af den utaf Riksdagen härutinnan uttalade
grundsats — att, för att i någon mån minska den ökade väghåll-
ningstunga, som genom ifrågavarande vägar uppkom me, lindring åt
de väghållningsskyldige borde beredas på det sätt, att deras bidrag
till vägkassan i någon mån nedsattes; i hvilket syfte landstinget före¬
slog ett tillägg till 60 § i väglagen. Eders Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Västerbottens län biträdde i hufvudsak Riksdagens åsikt
i afseende å grunden för ifrågavarande väghållningsbesvär; men då
såsom regel torde få antagas, att utfarts- och byvägar företrädesvis
komme att anläggas genom trakter, som vore långt aflägsna från de
allmänna vägarne, syntes billigheten fordra, att öfrige väghållnings¬
skyldige inom väghållningsdistriktet åtminstone i någon mån bidroge till
iordningssättandet af utfarts- och byvägar, hvarigenom också dessas
anläggning torde komma att påskyndas, hvilket återigen komme att
lända till fördel för ett ordnadt vägsystem. Då väghållningsdistrikten
redan nu på många ställen vore betungade af vägbyggnads- och väg-
underliållsskyldighet, torde emellertid detta bidrag icke böra sättas för
högt utan bestämmas att utgå med omkring en femtedel af anläggnings¬
kostnaden. Och Kopparbergs läns landsting uttalade såsom en princip,
på hvilken ett blifvande lagförslag borde fotas, att »byggnads- och
underhållsskyldigheten icke ensamt ålades dem, som vore boende mera
aflägset från allmän väg och således i större mån än andra vore hän¬
visade att begagna sig af ifrågavarande vägar».
I några yttranden upptogs frågan, huruvida icke kommunerna
lämpligen borde blifva distrikt för byggande och underhåll af utfarts-
och byvägar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län,
som erinrade, att åtskilliga motionärer inom Riksdagen med sina fram¬
ställningar i ämnet åsyftat just en sådan anordning, antog för sin del
såsom icke osannolikt att, när detta syfte icke vunnes, ifvern icke heller
skulle blifva mycket stor att få till stånd en mera detaljerad lagstift¬
ning, hvilken skulle såsom i detta fall djupt ingripa i de enskildes fri¬
het att sjkifva sköta sina angelägenheter.
Tanken på kommunen såsom samfällighet för besväret med byg¬
gande och underhåll af ifrågavarande vägar, vann, för så vidt den skulle
innebära besvärets omgestaltning till ett kommunalonus i egentlig mening,
icke från något håll tillslutning. Af dem, som öfverhufvud förordade
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
bestämmelser i riktning af ett »kommunvägsystem», afsåga endast, att
kostnaden för byggande och underhåll af utfarts- oeh byvägar skulle i
vissa fall kunna helt eller delvis utgå af dem bland kommunens med¬
lemmar, som efter vissa andra grunder — afvikande från de om kom-
munalutskylder stadgade — skulle i afseende härå räknas till väghållnings-
skyldige. I öfrigt framställde sig för vederbörande principen om kommun¬
vägar tämligen olika, nämligen å ena sidan egentligen endast som en
modifikation för vissa fall af den i öfrigt till riktigheten erkända
grundsatsen om vägarnes underhållande af dem, som betjänade sig af
desamma, och å andra sidan som eu ovillkorlig motsättning till nämnda
grundsats.
Den förra uppfattningen företräddes och utvecklades särskildt af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län, som anförde:
Med bibehållande såsom allmän regel af nu gällande bestämmelse, att
enskilda vägar skola underhållas af dem, som af vägarne sig betjäna,
torde det, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,
böra öfverlämnas åt vederbörande kommun att på kommunalstämma
bestämma, hvilka af kommunens enskilda vägar, som blifvit till under¬
håll emellan de underhål Isskyldige i laga ordning fördelade, vore för
samfärdseln inom kommunen af den vikt, att de kunde böra såsom
kommunvägar anses och i följd däraf vara underkastade de af kommunal¬
stämman rörande sådana vägars lagning meddelade föreskrifter. I fall
åt kommunerna sålunda inrymdes rätt att i den kommunala samfärdselns
intresse utöfva kontroll å lagningen af vissa mera befarna enskilda vägar,
hvilkas underhåll i följd däraf säkerligen blefve mera betungande för
de underhållsskyldige, än hvad eljest skulle hafva varit förhållandet,
syntes billigheten äfven fordra, att med afseende å sådana vägar undan¬
tag gjordes från den af Riksdagen beträffande underhållsskyldigheten
uppställda allmänna grundsats i så måtto, att vederbörande kommun till-
förbundes att i viss mån bidraga till kostnaden för vägens underhåll, så
länge den ansåges böra bibehållas såsom kommunväg. Då väglottsägarne
själfva gifvetvis mest betjänade sig af sådana vägar och således äfven
hade största fördelen af deras försättande i godt skick, torde dock före-
nämnda bidrag icke böra öfverstiga hälften af den i penningar upp¬
skattade underhållskostnaden. Till gäldande af denna kostnad torde
böra bidraga samtliga de beskattningsföremål, som betalade vägskatt, i
den mån de därtill vore pliktiga.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län ville lika¬
ledes bibehålla nu gällande föreskrift, att ifrågavarande vägar skulle
bygg38 och underhållas af dem, som betjänade sig af vägarne, men
39
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.
ansåg böra stadgas, att vederbörande skulle äga å kommunalstämma
träffa öfverenskommelse, huruvida med afseende ä byvägarnes underhåll
kommunen skulle utgöra ett distrikt eller vara delad i flera sådana.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som utgick
från den uppfattning, att vid utarbetande af lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar borde i tillämpliga delar följas ena¬
handa grund, som i väglagen vunnit tillämpning, fann det böra få
bero på förhållandena inom de skilda orterna och böra göras till före¬
mål för beslut i laga ordning, huruvida i fråga om byggnads- och
underhållsskyldigheten kommunen i sin helhet eller allenast särskilda
delar däraf borde utgöra en gemensamhet.
Af Malmöhus läns landsting omfattades åter den mening, att hvarje
kommun ovillkorligen borde blifva distrikt för byggande och underhåll
af utfarts- och byvägar, till hvilka landstinget, såsom förut blifvit nämndt,
ville hänföra endast sådana vägar, hvilka för gemensamt behof utlagts
af bys eller kommuns oskiftade mark, eller som därefter för samma
ändamål förvärfvats; och borde grunden för väghållningskostnadens för¬
delning blifva densamma, som enligt väglagen vore bestämd med afseende
å det allmänna väghållningsbesväret.
Mot kommunvägsystemet inlades emellertid å andra sidan från
några håll mer eller mindre bestämda gensagor.
Efter erinran om inom Riksdagen väckta förslag att, för åstadkom¬
mande af en mera jämn och rättvis fördelning af väghållningsbördan,
alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun, hvartill skulle
räknas sådana, som användes för byars gemensamma samfärdsel eller
vore förenade med allmänna vägar eller andra byvägar, skulle fördelas
och underhållas af kommunens samtlige väghållningsskyldige medlemmar,
hvaremot vägar, anlagda för mera enskilda behof, skulle af vederbörande
jordägare ensamme underhållas, anförde Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Södermanlands län: Att bygga den ifrågaställda nya lag¬
stiftningen på eu sådan grund ansåge länsstyrelsen icke vara att förorda.
Ty utom säkerligen ofta uppstående svårigheter att bestämma, hvilka
by- och utfartsvägar vore för samfärdseln af den betydelse att böra
af kommunens väghållningsskyldige underhållas, vunne man ingalunda
på detta sätt det åsyftade målet att så jämnt som möjligt fördela
väghållningsbördan, emedan densamma därigenom skulle sönderdelas
i ett allmänt, ett kommunalt och ett enskildt besvär samt till följd
däraf vålla många och betydande olägenheter vid dess utgörande in
natura.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Malmöhus län yttrade:
Då de allmänna vägarno nnderhölles af allmänheten inom väghållnings-
distriktet, borde det vara den enskildes sak att själf bekosta underhållet
af den väg, som erfordrades för att bereda honom tillträde till den all¬
männa vägen, och därest flere enskilde gemensamt begagnade sådan
enskild väg, borde vägunderhållet dem emellan fördelas; men den,
hvilken icke hade behof af samma väg, borde ej kännas skyldig att i
vägkållet deltaga. Genom att göra underhållet af by- eller utfarts-
vägar till en kommunens angelägenhet, skulle sannolikt anspråket på
underhållet af vägarne betydligt stegras mot hvad som vore fallet då
vägarne underhölles åt dem, som begagnade desamma, och da de trafi¬
kerande således själfva finge afgöra, hvad de ville kosta på vägarne.
Den omständigheten, att de mera aflägset, belägna hemmanen eller byarne
finge själfva underhålla en längre utfartsväg, syntes ej. böra föranleda
till en afvikelse från den grundsats, Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ansåge riktig, nämligen att ifrågavarande vägar borde under¬
hållas af dem, som af vägarne betjänade sig; ty det kunde skäligen
antagas, dels att utflyttade skiftesdelägare genom lägre taxering å
jorden erhållit vederlag för olägenheten af ett aflägset läge, dels ock
att aflägset belägna hemman just med afseende å deras aflägsenhet
betingat lägre köpesumma än ägornas beskaffenhet vid ett mer centralt
läge kunnat göra. Det borde ej heller lämnas oanmärkt, att genom
den ifrågasatta anordningen att låta kommunen bilda distrikt för byg¬
gande och underhåll af utfarts- och byvägar skulle tillskapas två slag
af enskilda vägar, nämligen dels sådana, som skulle underhållas af kom¬
munen enligt vissa grunder, och dels andra, hvilka förmodligen skulle
underhållas af dém, som begagnade desamma.
I samma riktning utlät sig Göteborgs och Kohus läns landsting.
Det syntes landstinget, som om samma grunder icke borde följas vid
byvägsbesvärets utgörande som beträffande de allmänna vägarne. By¬
vägars anläggning kunde nämligen icke rättvisligen tillkomma andra
än dem, som af vägarno betjänade sig. När vid laga skifte till följd
af utflyttning ny väg uttoges, sattes den af skifteslaget i farbart skick,
och om den utflyttade sedermera ålåge att samma väg underhålla, både
han för detta besvär tillförsäkrats ett däremot svarande vederlag i
enlighet med grunderna i gällande skiftesstadga. Det skulle därför
icke vara med rättvisa öfverensstämmande, att hela kommunen drabbades
af utgifter för vidmakthållande af långa utfartsvägar, som ledde från
enstaka, aflägsna hemman eller folkfattiga byar, måhända belägna i
verkliga obygder. De centralt belägna och till följd däraf högre
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
taxerade fastigheterna skulle härigenom påläggas en obillig skattebörda,
ty det borde icke förbises, att myndigheterna vid fastigheters upp-
taxering bedömde skatteförmågan med hänsyn jämväl till deras belägen¬
het invid eller långt borta från de stora farvägarne. Afsides liggande
hemman finge sålunda för sitt byvägsbesvär en motsvarande nedsättning
i taxeringsvärdet. Till följd af sin natur vore byvägarne hufvudsakligen
till gagn för de närboende samt i synnerhet fastighetsägarne, och torde
icke skäl förefinnas att utsträcka underhållsskyldigheten till en större
gemensamhet. Landstinget kunde sålunda icke annat än på det lifligaste
tillstyrka att, med förkastande af det framkomna förslaget att hvarje
socken skulle utgöra för byvägarne ett väghållningsdistrikt, samma
grunder som hittills borde följas vid deras underhåll, därvid dock
landstinget ansåge underhållsskyldigheten böra utsträckas äfven till
de inom vägområdet belägna handelsrörelser, bruk, fabriker, sågar,
kvarnar och dylika med industriell rörelse förenade verk och inrätt¬
ningar.
Jämväl Västmanlands läns landsting uttalade den mening, att
kostnaden för ifrågavarande väghållningsbesvär borde ni intet hänseende
drabba kommunerna»
Hvad beträffar öfriga grunder för en ny lagstiftning i ämnet,
lämnades dessa i flertalet af vederbörandes yttranden oberörda. Bland
dem, som inläto sig på frågan i denna del, uttalade sig fullständigast
Uppsala läns landsting, som framlade ett genomgående, detaljeradt utkast
till bestämmelser i nämnda hänseende och därvid anförde:
De ägare af jordbruks- eller annan fastighet samt idkare af såväl
därmed förenad näring som handelsrörelse, hvilka själfve begagnade
eller för sitt yrke droge nytta af utfartsväg, borde äga att för viss tid,
ej Överskjutande tio år, och med bindande verkan jämväl för efter¬
trädare, ingå förening om byggande af sådan väg eller underhåll däraf
såväl sommar- som vintertiden. Nämnda förening borde upptaga —
utom hvad ytterligare kunde anses tjänligt —: hvilka vägar till noga
angifvet läge och utsträckning föreningen omfattade; af hvilka delägare
till namn, yrke och hemvist föreningen utgjordes; grunden för hvarje
delägares i samfälligheten deltagande i för ändamålet erforderligt arbete
eller kostnad; för hvilket eller hvilka vägstycken till längd och bredd
i följd däraf eller med hänsyn jämväl till andra omständigheter en hvar
delägare hade att ansvara; tiden och sättet för arbetets utförande; huru
de broar, brotrummor eller annat, som ej skäligen kunde af väglotts-
ägaren ensam bekostas, skulle utföras och underhållas; huru tillsyn
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 67 Höft. 6
42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Öfver verkställigheten af hvad i ärendet aftalats borde utöfvas; påföljden
för åsidosättande af en hvar delägares åligganden samt huru förfaras
skulle i händelse under föreningstiden idkare af näring eller handel
upphörde med sin rörelse eller annan sådan uppstode. Så beskaffad,
af samtliare delägare godkänd och i vittnens närvaro undertecknad
förening borde ingifvas till ortens domstol, som, därest föreningen vore
i påbjudna delar fullständig och ej heller i öfrigt stridande mot lag,
skulle fastställa densamma att med nästa kalenderårs ingång lända till
efterrättelse. Därest förening i följd af delägares vägran att densamma
biträda icke kunde bringas till stånd, men minst en tredjedel af dem,
som efter hvad ofvan om f örmälts skulle i vägs byggande och underhåll
taga del, åstundade samfälldt förenande härutinnan, borde skriftlig an¬
mälan därom göras hos ortens domhafvande, som skulle utse två eller
tre därtill lämpliga och villiga personer, hvilka hade att mot gode män
vid landtmäteriförrättning tillkommande ersättning och med det biträde,
de kunde anse behöfligt och i sådant fall ägde själfva tillkalla, i den mån
sådant erfordrades å marken eller vägarne i fråga verkställa gradering
samt undersökning i öfrigt af den omfattning och beskaffenhet, som för
ärendets bedömande i dess helhet funnes nödig, samt med ledning däraf
uppgöra förslag till sådan förening delägarne emellan, som här ofvan
beskrifvits. Detta förslag skulle, om det af samtlige delägarne god¬
kändes och undertecknades, ingifvas till ortens domstol för fastställelse
under förut angifna villkor. I annat fall skulle den eller de, som med
förslaget icke åtnöjdes, äga att inom viss tid, efter det förrättnings-
männen förklarat förrättningen afslutad, däremot anföra besvär hos
nämnda domstol, hvilken, efter det öfriga delägare lämnats tillfälle att
skriftligen sig förklara och — om så funnes lämpligt — efter åter¬
förvisning till förrättningsmännen, skulle pröfva ärendet. Frågan om
hvilka vägar föreningen skulle omfatta eller hvilka personer skidle
vara pliktiga att däri inträda skulle, därest enighet härutinnan ej
vunnes, kunna afgöras genom särskildt beslut af förrättningsmännen
och, efter klagan däröfver, af domstol, i hvilket fall, intill dess härom
blifvit slutligen dömdt, med förrättningens fortsättande borde anstå.
Redan fastställd förening borde kunna i oförändradt skick eller med
däruti, i enahanda ordning som förut blifvit nämnd, gjorda ändringar
eller tillägg för tid af högst tio år förnyas och för fastställelse till
domstol ingifvas. — Medelst en på sålunda angifna grunder byggd
lagstiftning skulle, med iakttagande allenast af vissa gemensamt erforder¬
liga bestämmelser, lagligen gällande föreningar i ämnet kunna, med
all hänsyn i öfrigt till sig företeende lokala omständigheter, komma till
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
stånd, vare sig efter åsämjande delägarne emellan eller i påbjuden
pell i fråga om kostnaderna härför så litet som möjligt betungande
ordning. Näppeligen skulle heller för dem, saken närmast rörde, frågan
om ordnande af förevarande angelägenhet kunna beredas mer tillfreds¬
ställande lösning än på grunden af sålunda tillkomna och, såvidt ske
kunde, efter olika ortförhållanden afpassade föreningsstadgar.
I detta yttrande instämde till alla delar Eders Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Uppsala län.
För såvidt frågan om detaljerna i den nya lagstiftningen af öfrige
vederbörande vidrördes, inskränkte man sig till vissa antydningar eller
framhållande af en del speciella önskemål.
Eders Kungl Majits befallningshafvande i Gäfleborgs län angaf sålunda,
att fastighets väghållningsbesvär borde åligga innehafvaren.
Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Blekinge län betonade
för sin del angelägenheten af en bestämmelse, att hemman, som in¬
delades till vägunderhåll in natura, skulle, oberoende af uppkommande
förändringar i äganderätten, med underhållet fortfara intill dess annor¬
lunda kunde varda bestämdt eller öfverenskommet.
Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Stockholms län — som
delade Riksdagens åsikt i fråga om själfva hufvudgrunden för ordnande
af ifrågavarande besvär — uttalade i sammanhang härmed den förhopp¬
ning, att man vid en blifvande ny lagstiftning i ämnet måtte undvika
det invecklade och dyrbara maskineri, som den nya väglagen kräfde
för de allmänna vägarnes underhåll; hvaremot Eders Kungl. Majits be¬
fallningshafvande i Blekinge och Västerbottens län förordade den nya
lagens anslutning så mycket som möjligt till väglagens bestämmelser.
Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Stockholms län yttrade
vidare: Fn af de brydsammaste frågorna vid detta lagstiftningsförsök
blefve onekligen att kunna bestämma formerna för behandlingen af
ärenden rörande enskilda vägar, och länsstyrelsen kunde ej finna annat
än att man i detta afseende måste söka tillämpa själfstyrelseprincipen
inom de smärre samfälligheter, hvilka ägde gemensamma vägar, och
anordna bystämmor för beslutens fattande samt tillsätta förtroendemän,
byfogdar, för tillsyn och ifrågakommande verkställighetsåtgärder.
Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Kristianstads län ville
åter — i öfverensstämmelse med sitt förslag om kommunvägar —
tillägga de kommunala myndigheterna en del befogenheter i afseende
å vägar af hithörande slag. På sätt förut blifvit omförmäldt, borde
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening kommunal¬
stämma få afgöra, hvilka af kommunens by- och utfartsvägar skulle
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
såsom kommunvägar anses, äfvensom meddela de i afseende å sådana
vägars lagning erforderliga föreskrifter. Dessa föreskrifter, Indika för
att blifva gällande borde underställas Eders Kung!. Maj:ts befallnings-
hafvandes pröfning och fastställelse, borde innefatta bestämmelser om
tiden och sättet för väglagningen, lämpade efter förhållandena i hvarje
särskild ort, samt om tillsynen å efterlefnaden af samma föreskrifter
och om påföljden för försummelse att ställa sig dem till efterrättelse.
I sistnämnda två hänseenden torde i hufvudsak höra gälla enahanda
bestämmelser, som funnes stadgade med afseende å de allmänna vägarne,
endast med den olikhet, att syn å kommunvägarne skulle verkställas
af kommunalnämnden eller af särskild af kommunalstämman utsedd
synenämnd.
Jämväl Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Gäfleborgs län
ansåg kommunalstämma höra i vissa afseenden få taga befattning med
frågor om by- och utfartsvägar. Enligt Eders Kungl. Majrts befallnings-
hafvandes åsikt borde sålunda de väghållningsskyldige å kommunal¬
stämma få träffa öfverenskommelse dels, såsom förut blifvit. nämndt,
huruvida med hänsyn till byvägarnes underhåll kommunen skulle ut¬
göra ett distrikt eller vara delad i flera sådana, dels ock om de väg¬
hållningsskyldige skulle fullgöra vägunderhållet in natura eller på annat
sätt, med rätt för fastighetsägare inom kommunen att, därest öfverens¬
kommelse i nu angifna hänseenden ej kunde träffas, påkalla vägdelning
genom landtmätare eller annan lämplig person, som förordnades af
vederbörande länsstyrelse. Å kommunalstämma borde jämväl få beslutas,
huru kontroll skulle utföras därå, att vägunderhållet behörigen full¬
gjordes.
I sistnämnda hänseende framhölls af Göteborgs och Bohus läns
landsting nödvändigheten af stadganden ej mindre om årliga syners
förrättande af därtill lämplig person än äfven därom, att befintliga brister
skulle af hjälpas genom lega på den tredskandes eller försumliges
bekostnad samt att entreprenadsumman genom vederbörande utmätnings¬
man finge uttagas utan föregående stämning och lagsökning.
Angående forum för tvister om utfarts- och byvägars byggande
och underhåll förordade Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Stock¬
holms, Kristianstads, Västmanlands och Gäfleborgs län bibehållande af
den nu gällande bestämmelsen, att dylika tvister tillhöra de allmänna
domstolarnes upptagande och pröfning. En öfverflyttning af dylika
mål till de administrativa myndigheterna skulle nämligen, enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län åsikt, blifva för
såväl länsstyrelsen som högre myndigheter så betungande, att nu till-
45
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 88.
gängliga arbetskrafter blefve alldeles otillräckliga för målens hand¬
läggning. Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands
län framhölls därjämte, hurusom vägdelningsärenden af hithörande slag
icke saknade en viss gemenskap med skiftesförrättningar, äfvensom att
de förhållanden, hvilka af ålder betingat, att frågor rörande de allmänna
vägarnes byggande och underhåll skolat handläggas af administrativ
myndighet, ej förefunnes beträffande byvägar.
En motsatt uppfattning i denna punkt uttalades af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, som ansåg ifrågavarande
tvister böra öfverflyttas från domstolarne till de administrativa myndig¬
heterna, på det den nya lagstiftningen måtte bringas i öfverensstämmelse
med den för de allmänna vägarne härutinnan gällande. Härvid kunde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid icke undertrycka
den farhåga, att, därest den nya lagen skulle föranleda därtill, att många
dylika ärenden samtidigt komme till handläggning, det för länsstyrelserna
och kammarkollegium, som redan förut vore betungade med göromål,
torde möta svårighet att med tillbörlig skyndsamhet behandla hithörande
frågor, men torde i sådant fall nu antydda svårighet kunna afhjälpas
genom förstärkta arbetskrafter.
Sedan landstingen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sålunda i ärendet afgifvit yttranden, lät dåvarande chefen för justitie- åtting och
departementet inom lagbyrån utarbeta ett förslag till lag i ämnet, Högsta dom-
hvarefter ärendet af bemälde departementschef inför Eders Kungl. Maj:t *
i underdånighet anmäldes den 28 april 1899. Efter att därvid hafva
föredragit Riksdagens förenämnda skrifvelse den 2 maj 1894 och redo¬
gjort för ej mindre hufvudsakliga innehållet af nyssberörda yttranden
än äfven nu gällande bestämmelser angående byggande och underhåll
af vägar, hvilka pröfvas icke vara för den allmänna samfärdseln nyttiga
och nödiga, — eller samma bestämmelser, som af lagutskottet i dess
ofvan anmärkta utlåtande vid 1885 års riksdag återgifvits —, anförde
departementschefen till en början följande:
»Otillräckligheten af de stadganden angående skyldigheten att
deltaga i enskild vägs underhåll, för hvilka jag nu redogjort, torde
vara uppenbar. Sedan erfarenhet vunnits om verkningarne af 1891
års lag angående ordnandet af väghållningsbesväret på landet samt
genom vägdelningsförrättningarne numera i allmänhet gränsen emellan
de allmänna vägarne — landsvägarne och bygdevägarne — å ena
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
sidan och de enskilda utfarts- och byvägarne å den andra blifvit upp¬
dragen, torde tiden vara inne för vidtagande af åtgärder till ordnande
äfven af underhållsskyldigheten i fråga om de senare.
Under det den väghållning, som är för allmänna samfärdseln
nyttig och nödig, såsom allmänt besvär kunnat påföras vissa beskatt-
ningsföremål inom tämligen omfattande distrikt, synes skyldigheten att
underhålla utfarts- och byvägarne, hvilka sakna betydelse i nyss nämnda
hänseende, icke böra utsträckas utom deras krets, som hafva omedelbar
nytta af vägen, och följaktligen, på sätt i Riksdagens förevarande skrif¬
velse äfven framhållits, fortfarande som hittills böra åligga dem, som
betjäna sig af densamma. Väl har äfven den mening understundom
blifvit uttalad, att kommunen borde blifva distriktet för underhåll af
de enskilda utfarts- och byvägarne. I 1 § af lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet har emellertid såsom bygdeväg upp¬
tagits, bland andra, väg mellan socknar, från allmän väg till kyrka
eller tingstad samt annan därmed jämförlig väg, och därigenom bär
den väghållning, som eljest företrädesvis kunde vara att betrakta så¬
som en kommunal angelägenhet, blifvit Överflyttad på den för väg¬
hållningen bildade större samfälliglieten. Vid sådant förhållande synes
det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande att ålägga
samtliga medlemmar af en kommun att underhålla de vägar, som hafva
sin egentliga betydelse allenast för vissa kommunens medlemmar.
Vägarne å stads område beröras icke af den allmänna väglagens
stadganden, och att döma af förhandlingarne i ämnet inom Riksdagen
har hittills icke visat sig något behof af ytterligare lagstiftning angå¬
ende dylika vägar. De nu ifrågasatta lagbestämmelserna synas därföre
icke böra utsträckas till städernas vägar.
De vägar på landet, som med Riksdagens framställning afses,
betecknas såsom utfarts- och byvägar. Med utfarts- och byväg torde
åsyftas väg, som från gård, tomt, tillverknings- eller upplagsställe eller
annan dylik plats begagnas för fortkomst till allmän väg eller annan
allmän samfärdsled eller till afsättningsort eller ock till plats för all¬
män sammankomst såsom kyrka eller tingsställe. Någon lagstiftning
rörande byggande och underhåll af enskild väg, som icke är att anse
som utfarts- och byväg, ifrågasättes icke af Riksdagen och torde ej
heller vara af behof påkallad. Hvad särskildt angår de vägar, som
närmast motsvara de i 4 kap. 1 § byggningabalken omförmälda vägar
till åker och äng, har icke någon klagan öfver otillräckligheten af nu¬
varande bestämmelser försports. Betänkligt skulle det också vara att
föreskrifva tvungen delaktighet i underhåll af dylik väg, hvilken är
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
behöflig för två eller flera grannar. Icke heller lärer förevarande lag¬
stiftning böra utsträckas till vinterväghållningen. Denna torde beträf¬
fande de vägar, om hvilka nu är fråga, åtminstone för närvarande icke
erfordra särskilda lagbestämmelser, utan lämpligen kunna, där så finnes
erforderligt, ordnas genom enskild uppgörelse.»
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet lämnade chefen för justitie¬
departementet tillika en redogörelse för de närmare bestämmelserna i
lagbyråns förenämnda förslag, som blifvit upprättadt med iakttagande
af den utaf departementschefen angifna begränsning af den ifrågasatta
lagens uppgift; och fann, på föredragandens af statsrådets öfriga leda¬
möter biträdda hemställan, Eders Kungl. Maj:t godt i nåder förordna,
att Högsta domstolens yttrande öfver berörda lagförslag skulle för det
ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, inhämtas.
Sådant yttrande afgafs af Högsta domstolen den 3 november 1899.
Ehuru i öfverensstämmelse med Högsta domstolens hemställan be¬
rörda förslag sedermera icke gjorts till föremål för framställning till
Riksdagen, torde till ledning för bedömande af det nya förslag i ämnet,
jag nu har för afsikt att i underdånighet anmäla, en närmare redogörelse
för lagbyråns omförmälda förslag med chefens för justitiedepartementet
motivering enligt statsrådsprotokollet den 28 april 1899 äfvensom de
inom Högsta domstolen mot förslaget framställda anmärkningar vara
lämplig och nödig. I sådant afseende anhåller jag nu få återgifva för¬
slaget och i sammanhang därmed för hvarje paragraf motsvarande
stycken ur statsrådsprotokollet och Högsta domstolens protokoll.
Lagförslagets rubrik och ingress lydde sålunda:
»Förslag till Lag om underhåll af vissa enskilda vägar på landet.
Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:»
Härom förekom icke någon anmärkning.
1 och 2 §§.
i lagbyråns förslag voro af följande lydelse:
1 §■
»År väg på landet utfartsväg för två eller flera särskilda fastig¬
heter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker järn-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
förliga verk och inrättningar, vare ägare däraf, eller där fråga är om
egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvare af den
egendom, ömsesidigt pliktige att deltaga i vägens underhåll efter de i
denna lag stadgade grunder.»
* §■
»I vägs underhåll skall eu hvar af de underhållsskyldige för egen¬
dom af den beskaffenhet, som i 1 § afses, deltaga i den mån vägen
för den egendom såsom utfartsväg begagnas.»
Rörande dessa båda paragrafer yttrades af föredraganden till
statsrådsprotokollet följande:
»Grundsatsen, att utfartsväg skall underhållas af dem, som däraf
betjäna sig, synes vid sin tillämpning böra erhålla någon begränsning.
Ett blott mer eller mindre tillfälligt nyttjande af en väg kan icke
grundlägga skyldighet att deltaga i dess underhåll. Den önskliga be¬
gränsningen vinnes, om ifrågavarande skyldighet göres beroende af
vägens varaktiga nytta eller nödvändighet för begagnandet af viss
egendom. I främsta rummet kommer härvid i betraktande den fasta
egendomen med hvad därtill enligt lag anses höra, men hänsyn måste
äfven tagas till sådan egendom, som, utan att enligt lag vara eller till¬
höra fast egendom, naturligen sammanhänger med fastighet och tydli¬
gen bör med fastighet likställas, såsom förhållandet är med grufvor
och bergverk, vattenverk samt fabriker och därmed jämförliga inrätt¬
ningar, ändå att äganderätt till grunden icke med dem är förenad.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, då egendom, som i 1 §
afses, innehafves och nyttjas af annan än ägaren, nyttjanderättshafvaren
borde utgöra den å egendomen belöpande andel af vägunderhållet. Med
afseende å den synnerligen skiftande beskaffenheten af nyttjanderätts-
aftalen beträffande enskild egendom torde emellertid en dylik anordning
hvad sådan egendom angår icke vara att tillstyrka. Hvad uti ifråga¬
varande afseende med fullt skäl skulle kunna tillämpas i fråga om t.
ex. mångåriga arrendeaftal angående hel egendom, vore tydligen allde¬
les olämpligt i fråga om liyresaftal angående bostadslägenhet, torpkon¬
trakt och därmed jämförliga aftal. Vägunderhållet torde därföre böra
läggas å ägaren, hvilken tydligen är oförhindrad att i det aftal, hvari¬
genom nyttjanderätt upplåtes, med nyttjanderättshafvaren öfverenskomma
om fullgörandet af den ägaren åliggande underhållsskyldigheten.
Beträffande grunden för underhållsskyldighetens fördelning mellan
de underhållspliktige ifrågasattes inom Riksdagen, att denna skyldighet
4!)
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
borde utgöras efter taxeringsvärde å egendom eller rörelse, som hade
gagn af vägen. En dylik fördelning, som icke medgåfve, att något
afseende fästes därå, om vägen af den ene underliållsskyldige begagnas
vida mer än af den andre och möjligen på ett sätt, som väsentligen
ökar underhållskostnaden, skulle tydligen lätt kunna leda till orättvisa.
En fullt noggrann jämförelse emellan de väghållningsskyldige i fråga
om vägens begagnande såsom utfartsväg är visserligen knappast möjlig.
Utan synnerlig svårighet kan dock uppnås det mått af noggrannhet,
som praktiskt sedt erfordras för att å jämförelsen må kunna grundas
en billig fördelning af skyldigheten att underhålla utfartsvägen. I Norge
och Danmark, där förhållandena uti ifrågavarande hänseende torde vara
närmast jämförliga med förhållandena hos oss, har den nu föreslagna
fördelningsgrunden länge varit gällande. I norska lagen om väghåll¬
ningen den 15 september 1851 stadgas sålunda, att enskild väg, som
begagnas af flere, skall af dem underhållas efter det förhållande, hvari
en hvar af dem tinnes nyttja vägen; och enligt den danska lagen om
byggande och underhåll af enskilda vägar, till hvilkas nyttjande flere
äro uteslutande berättigade, den 14 april 1865 skall vid fördelning af
arbete och kostnad för väghållning företrädesvis tagas hänsyn till den
nytta en hvar af de underliållsskyldige har af den ifrågavarande vägen.»
Beträffande 1 och 2 §§ förekom inom Högsta domstolen enligt
protokollet följande:
Justitierådet Afzelius yttrade:
»Beträffande omfånget af nu ifrågaställda lagstiftning synes uttrycket
»utfartsväg» icke i och för sig lämna erforderlig ledning utan böra, på
sätt i väglagen skett i fråga om där omhandlade vägar, närmare be¬
stämmas. Jämväl torde hvad först i 14 § meddelas eller att förslaget
icke afser väg som är att hänföra till allmän — därest icke all tvekan
i sådant hänseende må anses vara redan genom förslagets rubrik ute¬
sluten — böra i detta sammanhang upptagas.
Om än, på sätt i departementschefens yttrande angifves, i fråga
om enskilda vägar af annan art än de i förslaget afsedda, icke visat
sig något praktiskt behof af lagbestämmelser, synes dock kunna ifråga¬
sättas, huruvida, när ämnet göres till föremål för legislativ behandling,
det kan vara lämpligt att helt och hållet från beaktande utesluta alla
sådana, för flere gemensamma, vägar, hvilka ej äro att hänföra till
utfartsvägar i förslagets mening. Och att, vid bestämmandet af hvilka
underhållsskyldigheten af utfartsväg åligger samt vid underhållsskyldig¬
hetens fördelning taga hänsyn allenast till dem, hvilka begagna vägen
Bih. till Biksd, Prof. 1907. ' 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
såsom utfartsväg, och den olika mån, i hvilken desse begagna vägen för
sådant ändamål, synes vara en med rättvisa och billighet icke öfver¬
ensstämmande ordning. Att underhållet af en väg, som af en begagnas
till utfartsväg, men för annat ändamål af en annan, skall läggas ensamt
å den förre, synes lika litet välgrundad^ som att af två grannar, hvilka
i lika man begagna en väg för utfart, men af hvilka den ene därför-
utom använder den för andra körslor, den, hvilken nyttjar vägen blott
till utfartsväg, icke skall i fråga om underhållet af vägen vara i någon
mån bättre ställd än den andre.
Äfven i andra hänseenden synes det sätt, på hvithet förslaget be¬
stämmer hvem som är underhål Isskyldig och huru denna skyldighet
skall fördelas, lämna rum för anmärkning. Att, på sätt i förslaget,
med afvikelse från nu gällande rätt, skett, i regeln lägga underhålls¬
skyldigheten på ägaren, icke innehafvare^ af fastighet, synes, särskildt
hvad angår jordbruksfastighet, föga lämpligt när underhållet skall utgöras
in natura; det lärer nämligen vara uppenbart att innehafvaren härtill
lämpar sig vida bättre än ägaren, hvilken oftast skulle vara hänvisad att för
ändamålet anlita främmande biträde. Om också, på sätt i departements¬
chefens yttrande förutsättes, denna olägenhet skulle kunna afhjälpas
genom aftal vid upplåtelsen, medför ju ett sådant icke någon förändring
i förhållandet till öfrige väghållningsskyldige, hvilka alltså, vid arren-
datorns underlåtenhet att fullgöra underhållsskyldigheten, skulle för
vinnande af rättelse vara hänvisade till den måhända å aflägsen ort
boende ägaren.
Den i 2 § angifna grund för underhållsskyldighetens fördelning —
eller såsom det i 4 § uttryckes: »delaktigheten i vägs underhåll» —
synes, om än med förslagets utgångspunkt teoretiskt riktig, dock i och
för sig föga ägnad att lämna en praktisk lösning af uppkommande
stridigheter mellan de väghållningsskyldige angående de prestationer,
en hvar af dem må hafva att för underhållet utgöra. Af 4 § inhämtas
ock, att efter här angifna grund en vägdelning skall ske, och det är sålunda
endast i fråga om denna, som nämnda grund kommer till användning.
Det synes därföre nödigt att redan i detta sammanhang angifva att,
där icke intressenterna annorlunda öfverenskomma, dylik delning skall
äga rum.
Hvad angår redaktionen af 2 § synes denna kunna tydligare än som
skett uttrycka meningen eller att underhållsskyldigheten åligger ägare
eller innehafvare af egendom utaf den i 1 § angifna beskaffenhet gemen¬
samt och att samma skyldighet mellan dem fördelas efter den i 2 §
angifna grund.»
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Justitieråden Cassel och Graf berg instämde med justitierådet Afzelius.
Justitierådet Lindbäck anförde:
»För min del tinner jag den omständighet, att förevarande lag¬
förslag afser allenast sådana gemensamma vägar, som äro att hänföra
till utfarts vägar, icke innefatta anledning till anmärkning mot förslaget;
men i allt öfrigt instämmer jag uti hvad justitierådet Afzelius anfört.»
Justitierådet Skärm utlät sig:
»Lagförslagets rubrik angifver dess syftemål vara att meddela
bestämmelser om underhåll af vissa enskilda vägar på landet.
Redan i rubriken uttryckes sålunda, hvad sedermera i 14 §, som
det synes mig, obehöfligt upprepas, att lagen ej är afsedd att tillämpas
på allmän väg d. v. s. på landsväg och bygdeväg, därom handlas i
lagen den 23 oktober 1891.
Förslaget afser således blott enskilda vägar och endast vissa sådana.
Det synes mig först böra anmärkas, att förslaget meddelar bestäm¬
melser endast om underhållet af redan befintliga enskilda vägar, men
icke, på sätt Riksdagen begärt, jämväl om dylika vägars byggande
eller anläggande af nya, Skälet till denna inskränkning har jag ej
lyckats inse.
Om hvilka enskilda vägar här är fråga upplyses af 1 §, enligt
hvilken förslaget afser »utfartsväg för två eller flera särskilda fastig¬
heter, grufvor, bergverk» etc.
Hvad här bör förstås med »utfartsväg» antydes ej ens i förslaget,
oaktadt eu sådan antydan synes väl behöflig. Riksdagen har begärt
utarbetande af förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts-
och byvägar, därmed, enligt justitieministerns uttalande till statsråds¬
protokollet den 28 april 1899, åsyftas väg, som från gård, tomt, till¬
verknings- eller upplagsställe eller annan dylik plats begagnas för
fortkomst till allmän väg eller annan allmän samfärdsled eller till
afsättningsort eller ock till plats för allmän sammankomst såsom kyrka
eller tingsställe.
Med anledning af hvad justitieministern sålunda och i öfrigt yttrat
kan man nog sluta sig till att förslaget med uttrycket »utfartsväg»
förstår detsamma, som i sagda yttrande betecknas med orden »utfarts-
och byväg». Men af lagförslaget själft framgår denna mening inga¬
lunda; utan synes lagförslagets ordalydelse medgifva jämväl den tyd¬
ning, att med utfartsväg förstås detsamma som i 4: 1 Byggningabalken
betecknas med »farväg» och således äfven väg till åker och äng, en
tolkning, som torde väl öfverensstämma med den af Riksdagen uttalade
mening att utfarts- och byvägar böra fortfarande som hittills under-
52
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 88.
hållas af dem, som af vägarne betjäna sig, och således ej blott af dem,
som begagna vägarne till »utfartsväg». Förhållandet torde vara med
de flesta af förslagets utfarts vägar, att de i mycket stor omfattning
begagnas såsom vägar till åker och äng, kanske ofta af sådana jord¬
ägare, som alldeles icke behöfva dem såsom utfartsvägar; och något
giltigt skäl, hvarför desse trafikanter skulle vara fritagne från all skyl¬
dighet att underhålla dem, synes mig ej förefinnas.
Stadgandet i 1735 års resolution på adelns besvär, att byvägar
skola underhållas endast af dem, som sig däraf betjäna, svnes mig i
all sin korthet vara i viss män att föredraga framför förslaget. Det
innebär ej förslagets orättvisa, att de, som möjligen i största omfatt¬
ning betjänade sig af vägen, skulle kunna undandraga sig allt del¬
tagande i dess underhåll.
Att vägunderhållet ålagts ägaren af fastigheter, grufvor, bergverk
etc. innebär, att talan om skyldighet att deltaga i sådant eller för
försummelse i detta afseende alltid måste riktas mot ägaren och icke
ens kan riktas mot annan brukare eller emot arrendator, hvilken gent
emot öfrige deltagare i underhållet icke har någon som helst förpliktelse.
1 25 kap. 8 § Byggningabalken stadgas, att alle, som å landet
hemman äga eller bruka, skola vägar rödja. Detta stadgande torde i
allmänhet hafva tillämpats så, att, när hemman varit upplåtet åt arren¬
dator eller brukare med skyldighet att fullgöra hemmanets onera, på¬
följden för forsammadt vägunderhåll drabbat arrendatorn eller brukaren,
men ingalunda ägaren (se Kungl. Maj:ts utslag den 21 november 1890.
Holm Nytt Juridiskt Arkiv sid. 486). Detta synes ock vara med
billighet och rimlighet öfverensstämmande, ty en jordägare, som ofta
vistas på aflägsen ort och som, då lian till annan upplåtit nyttjande-
rätten till sin egendom, är nästan urståndsatt att fullgöra ett dylikt
onus, bör äga att med laga verkan sätta i sitt ställe den, som dispo¬
nerar öfver egendomen och dess arbetskrafter.
Enligt förslaget skulle emellertid ägaren alltid själ!' stå i ansvar
till öfrige deltagare för vägunderhållet, hvad han än därom må hafva
med sin arrendator eller brukare aftalat.
Detta torde vara en afvikelse från hittills följda principer i detta
afseende, hvartill giltigt skäl ej synes vara anfördt.
För min del kan jag därför ej tillstyrka antagandet af förslagets
1 och 2 §§.»
3 §■
Denna skulle enligt lagbyråns förslag lyda sålunda:
»Väg skall underhållas i ett med afseende å dess ändamål för-
53
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.
svarligt skick. Ej må någon betungas med underhållande af väg till
större bredd än 3,c meter.»
I afseende härå anfördes i statsrådsprotokollet:
»Det begränsade ändamålet med de vägar, livilka utgöra föremål
för förevarande lagstiftning, synes böra föranleda därtill, att någon
lättnad i underhållsskyldigheten med afseende å dem medgifves i jäm¬
förelse med underhållsskyldigheten vid allmän väg. Den i väglagen
stadgade bredden för bygdeväg synes i fråga om utfartsväg böra vara
den största bredd, i hvars underhållande någon bör kunna mot sitt
bestridande förpliktas att deltaga.»
Emot denna paragraf förekom inom Högsta domstolen icke någon
anmärkning.
4 §
i lagbyråns förslag hade denna lydelse:
»Delaktigheten i vägs underhåll skall så bestämmas, att en hvar
af de underhållsskyldige står i ansvar för viss sträckning å marken.
Vid vägdelningen skall hänsyn tagas till sådana omständigheter,
som inverka på vägunderhållet, och förty, där större svårighet möter,
skälig minskning i väglott däremot beräknas.»
I fråga om denna paragraf yttrades i statsrådsprotokollet:
»För att undvika inrättandet af den jämförelsevis vidlyftiga förvalt¬
ning, hvilken skulle blifva erforderlig, därest bidragen till vägunderhållet
skulle af underhållsskyldige på olika sätt utgöras, är i 4 § intagen en
föreskrift, att berörda bidrag alltid skola utgå in natura, d. v. s., att
en hvar af de underhållsskyldige skall ansvara för underhållet af viss
del af vägen. Om någon är skyldig att deltaga i underhållet af två
eller flera till hvarandra stötande vägar, böra hans väglotter tydligen
utläggas i ett sammanhang, och i allmänhet lärer ej hinder möta att
vid vägdelningen iakttaga hvad sålunda är önskvärdt.»
Vid denna paragraf anförde Högsta domstolen:
»Förslaget förutsätter, att jämväl underhåll al bro skall ingå i väg¬
delningen. Då emellertid underhållet af en bro någon gång torde vara
alltför betungande för att, äfven med iakttagande af föreskriften i 2:dra
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
stycket, detsamma skäligen skulle kunna åläggas en väghållningsskyldig
ensam, lärer nödigt förbehåll i sådant hänseende böra i förslaget upp¬
tagas. »
5 $
upptogs i lagbyråns förslag med följande lydelse:
»Slutes öfverenskommelse huru och af hvem väg skall underhållas
eller tillsyn å vägs underhåll utöfvas, och upprättas därom i vittnens
närvaro skriftlig förening med de villkor, som aftalade äro, lände det
till efterrättelse.
En hvar af dem, som deltagit i föreningen, äge låta intaga den
i domboken hos den eller de domstolar, hvarunder den egendom
lyder, som föreningen angår. Sedan förening sålunda blifvit i dom¬
boken intagen, gälle den äfven emot framtida ägare eller innehafvare
af egendomen. Förening, som slutits för boställe eller för sådan på
viss tid upplåten egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning,
hafve dock ej verkan emot senare innehafvare, med mindre föreningen
blifvit godkänd af den ämbetsmyndighet, som äger närmaste tillsyn
öfver egendomen. -J’
Förening, som jämlikt denna § sluten är, äge ej gällande kraft
utöfver tio år, deltagarne dock obetaget att den förnya för högst tio
år hvarje gång.»
Denna paragraf motiverades i statsrådsprotokollet sålunda:
»Att fördelningen af underhållsskyldigheten emellan dem, som
äro pliktige att deltaga i underhållet af utfartsvägar, i främsta rummet
bör kunna ske genom förening, är uppenbart. För att bereda giltighet
åt en dylik förening äfven mot ny innehafvare af någon underhålls-
skyldig egendom synes vara nödigt, att föreningen offentliggöres genom
dess intagande i domboken vid den eller de domstolar, hvarunder den
egendom lyder, som föreningen angår. Då grunden för deltagandet i
underhållsskyldigheten är sådan, att förändrade förhållanden med af¬
seende därå lätteligen kunna uppstå och göra en ändring i fördelningen
rättvis och billig utan att sådant fall är för handen, som, enligt hvad
i 10 § bestämmes, medför rätt att påkalla jämkning däri, har tiden
för föreningens giltighet synts böra begränsas, och har härvid — efter
förebild af stängselförordningen — en period af tio år ansetts lämpligen
kunna bestämmas, med öppen lämnad rätt för de underhållsskyldige
att, den förnya hvarje gång för tio år.»
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88. 55
I afseende å denna paragraf innehöll Högsta domstolens protokoll
följande:
Justitierådet Afzelius, med hvilken justitierådet Lindbäck instämde,
yttrade:
»Att i fråga om väghållningsskyldighetens utgörande intressen¬
terna äga att genom öfverenskommelse sig emellan bestämma och så¬
lunda icke blott verkställa vägdelning efter grunder, som af dem an¬
tagas, utan äfven annorledes efter godtfinnande ordna förhållandet,
synes icke med erforderlig tydlighet framgå af uttrycket: »huru och af
hvem väg skall underhållas». För en riktig uppfattning af denna §:s
förhållande till föregående och efterföljande stadganden, synes ock nödigt,
att den upptages i annat sammanhang t. ex. närmast efter 9 §.»
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Cassel förenade
sig, anförde:
»Af förslaget synes framgå, att öfverenskommelse om underhåll
af väg icke må med bindande verkan träffas af intressenterna med
mindre en hvar af dem åtager sig att underhålla viss sträcka å marken.
Ehuruväl ett sådant ordnande af underhållsskyldigheten i allmänhet
torde vara lämpligast och, under förutsättning att de i förslaget upp¬
ställda grunderna i hufvudsaklig mån komma att ligga till grund för
lagstiftning i ämnet, nödvändigt i de fall, då förening ej träffas emellan
intressenterna, kan det dock ifrågasättas, huruvida icke de väghållnings-
skyldige borde äga rätt att utan ingripande från lagstiftarens sida själfva
ordna vägunderhållet på sätt dem lämpligast synes. Det kan väl
knappast vara tvifvel underkastadt, att förhållandena stundom kunna
vara sådana, att intressenterna anse för sig förmånligast att fördela
underhållsskyldigheten på annat sätt, än i förslaget afses, exempelvis så,
att en hvar af dem utgör viss prestation för underhållet af vägsträckan
i sin helhet. Om en så beskaffad förening undantoges från det skydd,
lagen i allmänhet tillerkänner privaträttsliga aftal, skulle denna lag¬
stiftning stå i allt för skarp motsats till de rättsgrundsatser, som i
fråga om vägunderhållet hittills gjort sig gällande, och det kan ifråga¬
sättas, om en dylik lagstiftning har tillräckligt stöd i den omständig¬
heten, att det verksamma korrektiv mot försummadt vägunderhåll, som
föreslås i 11 och 12 §§, kan vinna tillämpning allenast då en hvar
under!)ållsskyldig tilldelats viss sträcka å marken.
I fråga om det sammanhang, i hvilket denna § bör upptagas, är
jag ense med justitierådet Afzelius.»
Justitierådet Afzelius yttrade vidare:
»Vidkommande giltigheten af ifrågavarande öfverenskommelser,
synes mig skäl saknas att för dylika, stundom mycket enkla transak-
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
tioner uppställa ovillkorlig fordran på iakttagande af särskild form;
utan torde detta villkor böra gälla endast såvidt afhandlingen skall, för
beredande af giltighet äfven mot framtida ägare eller innehafvare, in¬
tagas i domboken, hvaremot öfverenskommelsen synes såsom sådan
böra vara bindande för dem, som däri deltagit. Härigenom skulle också
undvikas, att öfverenskommelser, slutna efter lagens trädande i kraft,
komme att rättsligen anses annorlunda, än de, hvilka därförut blifvit
ingångna.
1 fråga om öfverenskommelsens intagande i domboken och däraf
följande giltighet mot framtida intressenter, lämnar förslaget ingen
antydan om, huru skall förhållas i händelse under tiden mellan öfver¬
enskommelsens afslutande och dess ingifvande till rätten något personal¬
ombyte ägt rum bland intressenterne. I sådant hänseende synes lämp¬
ligen kunna bestämmas, att, om öfverenskommelsen ingifves till rätten
inom viss, kortare tid efter dess afslutande, dylik förändring icke in¬
verkar på dess giltighet.
Slutligen och då för det i 3:dje stycket omförmälda »förnyande»
af förening icke anvisas andra och enklare former, än som för upp¬
rättande af en sådan erfordras, samt det icke rimligen lärer kunna
dragas i tvifvel, att ju icke åt en ny förening kan gifvas alldeles samma
innehåll, som innefattas i en äldre, synes hvad om förnyande af förening
stadgats, ehuru det äger förebild i 19 § stängselförordningen, kunna
uteslutas, och detta desto hellre, som ordalagen i förslaget gifva an¬
ledning till den missuppfattning, att ett dylikt förnyande af förening
skulle kunna äga rum endast när intressenterne fortfarande vore de-
samme, som vid dess ingående.
Beträffande redaktionen anmärkes, att i Heta punkten af 2:dra
stycket uttrycket: »den eller de domstolar, hvarunder den egendom
lyder, som föreningen angår» är oegentligt och kan i fråga om annan
egendom än fastighet verka missledande.
Justitieråden Lindbäck, Cassel och Gr ef ber g instämde i detta
justitierådet Afzelius’ yttrande.
Justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Afzelius yttrat
om olämpligheten att stadga viss form för en öfverenskommelse af
ifrågavarande beskaffenhet såsom villkor för densammas giltighet mot
kontrahenterna, samt anförde vidare:
».lag anser för min del äfven ett stadgande behöfligt, att en dylik
öfverenskommelse, i händelse den vore för egendom ingången af brukare
eller arrendator, skulle, för att gälla mot ägaren eller annan innehafvare,
vara godkänd af ägaren.»
Kungl. Maj.ts Nåd. Proportion N:o 88.
57
6-10 §.§
lydde i lagbyråns förslag sålunda:
6 §■
»Bestrider någon, livilkens deltagande i vägs underhåll påyrkas,
att han därtill är pliktig, gånge saken till domstol, där ej parterna
annorledes åsämjas. Uppstår eljest tvist om skyldigheten att deltaga
i vägs underhåll, skall frågan företagas till pröfning vid förrättning
på stället.
Förena sig ej parterna om viss förrättningsman, skall Konungens
befallningshafvande, på ansökan, därtill förordna landtmätare, krono-
betjänt eller annan lämplig person. Förrättningsmannen skall, om
någon af parterna det äskar, vid förrättningen biträdas af två gode
män, Indika tillkallas af parterna, men, om desse ej åsämjas, utses af
förrättningsmannen bland dem, som till nämndemän eller till ledamöter
i ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten
valde äro. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män
skola tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan
vidtagits.»
7 §■
»I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter rörande
annan landtmäteriförrättning än laga skifte äga motsvarande tillämpning.»
8 §■
»När förrättningen är verkställd, skall förrättningsmannen till par¬
terna utgifva det under förrättningen förda protokoll med dithörande
handlingar; och skall i protokollet vara upptaget samt för parterna
särskild! tillkännagifvas, att förrättningen då är afslutad, och att den
därmed missnöjde äger att på sätt 9 § innehåller fullfölja sin talan.»
9 §.
»År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans för¬
lust, inom nittio dagar från det förrättningen förklarats afslutad samt
protokoll och handlingar efter 8 § utgifvits, instämma samtliga öfriga
parter till domstol.»
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 87 Höft.
8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
10 §.
»Inträda, sedan delaktigheten i vägs underhåll blifvit genom för¬
ening eller eljest i ofvan stadgade ordning bestämd, synnerligen för¬
ändrade förhållanden i afseende på vägens begagnande eller underhåll,
äge en hvar af de underhållsskyldige påkalla skälig jämkning.
Uppstår tvist om jämkningen, skola i fråga om sådan tvist stad-
gandena i 6—9 §§ äga motsvarande tillämpning.»
För dessa paragrafer anfördes i statsrådsprotokollet följande moti¬
vering:
»De i 6—9 §§ gifna bestämmelser angående förfarandet hafva till
syfte att bereda största möjliga utrymme för fri öfverenskommelse
mellan parterna och att göra förfarandet så enkelt och föga kostsamt
som möjligt samt öfverensstämma i hufvudsak med hvad i fråga om
ägostyckning blifvit stadgadt.
Det ligger i sakens natur, att förändringar af synnerligen genom¬
gripande beskaffenhet i fråga om begagnandet af en utfartsväg kunna
inträffa, efter det underhållsskyldigheten blifvit bestämd på sätt i före¬
gående paragrafer stadgats. Så t. ex. kan en industriell anläggning
uppstå, hvilken tager vägen i anspråk mångdubbelt mera än alla förut
befintliga deltagare i underhållsskyldigheten sammanlagdt, eller kan en
dylik inrättning, hvilken en betydlig del af underhållsskyldigheten
åligger, helt och hållet upphöra. Vid synnerligen förändrade förhål¬
landen bör det därför stå deltagare i underhållet öppet att påkalla
skälig jämkning däri. De härför nödiga bestämmelserna äro upptagna
i 10 §. Uppstår tvist om jämkningen, böra tydligen föreskrifterna i
6—9 §§ äga motsvarande tillämpning.»
Beträffande G—10 §§ i förslaget förekom inom Högsta domstolen
följande:
Justitierådet Af tellus anförde:
»Ehuruväl det måste erkännas vara synnerligen önskvärd!, att den
apparat, som skall användas för att reglera fördelningen af vägunder¬
hållet, icke må blifva onödigt omständlig eller kostsam, lärer det å
andra sidan vara ej mindre viktigt, att icke i sådant hänseende skapas
en ordning, som saknar förmåga att uppbära den därmed förenade upp¬
giften. Det synes emellertid knappt kunna vara underkastadt tvifvel,
att så beskaffade förrättningar, som i dessa §§ afses, icke utan största
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
äfventyr kunna så anordnas, som här iir föreslaget. Enligt förslaget
skulle nämligen dessa förrättningar — hvilka, om de ej inom viss tid
öfverklagas, blifva bindande för intressenterne — i det hela äga karak¬
tären af landtmäteriförrättningar och, på sätt i 7 § helt allmänt stad¬
gas, vara underkastade tillämpning af skiftesstadgans föreskrifter. Att
vid sådant förhållande lämna parterne öppet att, utan hvarje begräns¬
ning, utse förrättningsman torde icke vara välbetänkt. De fall torde
icke blifva sällsynta, då den sålunda utsedde förrättningsmannen bofinnes
fullkomligt inkompetent att iakttaga allt det, som på honom ankommer,
och detta äfven om lian af lagen erhölle bättre ledning, än eu allmän
hänvisning om »motsvarande tillämpning» af skiftesstadgans bestämmel¬
ser är ägnad att lämna. Den enkelhet och besparing, som genom en
dylik anordning skenbart bereddes, skulle därföre sannolikt i många
fall endast medföra oreda och tvister samt därmed förenade kostnader
eller rättsförlust. Det synes därföre nödvändigt att, om man vill åt
förrättningen bevara den karaktär, förslaget afser, åt Konungens befall¬
ningshafvande förbehålla valet af förrättningsman. Om än härigenom
kostnaden för förrättningen i någon mån ökas, torde å andra sidan
denna omständighet innefatta en maning för intressenterne att söka
själfve komma till rätta på det sätt, som för dessa förhållanden är det
lämpligaste — genom förening. 1 alla händelser synes nödvändigt,
att hänvisningen till skiftesstadgan utbytes mot detaljerade föreskrifter,
hvilka utan allt tvifvel kunna blifva i vissa hänseenden vida enklare än
skiftesstadgans.
Måhända kunde emellertid förtjäna öfvervägas, huruvida icke, vid
sidan af denna delningsförrättning, kunde anordnas ett enklare för¬
farande, uteslutande i syfte att inleda och åstadkomma en förening.
Hvad som för sådant ändamål erfordras torde nämligen ofta nog endast
vara ett verksamt initiativ. Lämnades därföre enhvar af de väghåll-
ningsskyldige öppet att påkalla ett sammanträde med intressenterna,
därvid genom val kunde utses eu förtroendeman att vidare handlägga
frågan, skulle detta mången gång kunna leda till det önskade målet.
Utan ett dylikt förberedande förlikningsförsök borde i sådant fall den
officiella vägdelningsförrättningen icke, mot någon delägares bestri¬
dande, äga rum.
Endast under förutsättning af ett sådant förberedande sammanträde
lärer det för öfrigt vara möjligt att på förhand erhålla visshet, huru¬
vida någon af de ifrågasatta intressenterna vägrar att deltaga i under¬
hållet, och att sålunda kunna bedöma, huruvida sådan fråga bör, på
sätt i 6 § sägs, redan före förrättningen anhängiggöras vid domstol.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Framkommer sådan vägran först under förrättningen, lärer följdriktig¬
heten fordra, att förrättningen afbrytes och tvistefrågan hänvisas till
domstol. Med afseende å den utväg, som sålunda öppnas för en trö¬
skande part att förhala sakens ordnande, synes emellertid lämpligast,
om åt förrättningsmannen öfverlämnas att under förrättningen pröfva
alla uppkommande tvistefrågor, med undantag allenast beträffande in¬
vändning därom, att underhållsskyldigheten redan är genom dom eller
gällande förening bestämd. Därest i fråga om sättet för förrättnings-
mans utseende vidtages ofvan förordade förändring i förslaget, synes
inrymmandet af en dylik befogenhet åt förrättningsmannen icke vara
förenadt med betänkligheter.
Beträffande redaktionen af 6 § erinras, att då den förutsättning,
under hvilken så kallad »förrättning på stället» må hållas, är förhanden
så snart icke öfverenskommelse mellan intressenterne träffats, uttrycket:
uppstår tvist om skyldigheten att deltaga i vägs underhåll» bör utbytas
mot annat, som riktigare uttrycker meningen; och lärer i öfverens¬
stämmelse härmed jämväl andra stycket i 10 § böra erhålla ändrad
affattning.»
Justitieråden Cassel och Grcfberg förenade sig med justitierådet
Afzelius.
Justitierådet Lindbäck utlät sig: »Beträffande nödvändigheten häraf,
att valet af den, som skall verkställa ifrågavarande förrättning, öfver¬
lämnas åt Konungens befallningshafvande, äfvensom att hänvisningen
till skiftesstadgan ersättes med detaljerade bestämmelser i ämnet, bi¬
träder jag justitierådet Afzelius’ yrkande.
Det skulle säkerligen ofta blifva förenadt med svårighet att på
förhand erhålla visshet därom, huruvida sådan förutsättning vore för
handen, som enligt förslaget betingar anhängiggörandet af den rätte¬
gång, hvarom i 6 § förmäles. Med hänsyn härtill och till önskvärd¬
heten af att, såvidt möjligt, förebygga rättegångar rörande vägunder¬
hållet synes första punkten af 6 §:s första stycke lämpligen böra utbytas
mot föreskrifter, gående ut därpå, att den, af hvilken ofvan omför-
mälda förrättning verkställes, därvid skall — i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med hvad i 36 § dikningslagen den 20 juni 1879 finnes
upptaget — söka mellan parterna åvägabringa förening samt att, där
förening ej kommer till stånd, pröfva de stridiga frågor, som vid för¬
rättningen uppstå, dock med undantag af tvist, som yppas i anledning
af parts invändning, att han enligt dom eller på grund af gällande
förening är helt och hållet eller i viss mån fri från deltagande i vägens
underhåll, i pröfning af hvilken tvist förrättningsmannen ej bör få in-
61
Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 88.
låta sig, utan bör densamma hänvisas till särskildt utförande vid dom¬
stol och förrättningen inställas i afbidan på denna tvists slutliga af¬
görande.
Den af justitierådet Afzelius gjorda redaktionsanmärkning biträdes
af mig.»
Justitierådet Skår in yttrade:
»Jag instämmer i hvad justitierådet Afzelius yttrat om olämplig¬
heten af förslagets stadgande att parterne skulle själfva äga utse för-
rättningsman äfvensom om otillräckligheten och olämpligheten al den
allmänna hänvisningen i 7 § till skiftesstadgans föreskrifter, däraf, i
händelse annan förrättniugsman än sakkunnig person valdes, säkerligen
många besynnerligheter skulle följa.
Det synes mig därjämte som här ej borde saknas ett stadgande
om hvem som äger vitsord att mot annan föra talan om deltagande i
vägunderhåll, hvilket ej med erforderlig tydlighet framgår af förut
gifna bestämmelser.»
11 och 12 §§
lydde i lagbyråns förslag sålunda:
11 §■
»Försummar någon att underhålla honom tilldelad väglott och
bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan underhållsskyldig,
sedan bristen vitsordats af två ojäfvige män vid syn, hvartill den för¬
sumlige blifvit kallad, bristen bota eller bota låta och njute därefter
utmätning hos den försumlige för den af synemännen uppskattade kost¬
naden. Nöjes ej den andre däråt, instämme sin talan till domstol inom
tre månader efter utmätningen.»
12 J.
»År genom förening, som i 5 § sägs, bestämdt, att vägs under¬
håll skall öfvervakas af särskild tillsyningsman, skall hvad i 11 § är
stadgadt om rätt till utmätning och om återvinning äga motsvarande
tillämpning.»
I afseende å dessa paragrafer anfördes i statsrådsprotokollet:
»Saknaden af föreskrifter, enligt hvilka förefintlig brist i under¬
hållet af utfartsväg må kunna äfven vid tredska hos den underhålls-
62
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 88.
skyldige blifva utan omgång afhjälpt, är ett af de missförhållanden i
fråga om underhållet af enskilda vägar, som för närvarande med rätta
mest öfverklagas. Det har därför ansetts nödigt, att, där den under¬
hållsskyldige försummar att underhålla honom tilldelad väglott och ej
efter tillsägelse bättrar bristen samt annan väghållningsskyldig eller
tillsyningsman, som enligt förening mellan de underhållsskyldige må
vara tillsatt, låter bota sådan brist, ersättningen för kostnaden därför
må utbekommas utan den tidsutdräkt, som en rättegång skulle medföra.
I sådant syfte hafva i 11 § intagits bestämmelser närmast svarande
emot de i 22 § af stängselförordningen gifna.»
I fråga om 11 och 12 §§ förekom inom Högsta domstolen följande:
vid 11 §.
Justitierådet Afzelius anförde:
»Mot bestämmelsen att efter svn af två oj äfvige män en af de
underhållsskyldige äger låta bota påsynad brist i underhållet af en annans
vägstycke och för den uppskattade kostnaden njuta utmätning hos den
senare, synes, ehuru bestämmelsen har motsvarighet i stängselför¬
ordningen, afgörande betänkligheter möta. Härigenom öppnas ett allt
för vidt fält för trakasserier mellan grannar. Åtminstone lärer det vara
nödvändigt att söka emot sådana bereda någon garanti genom att i
fråga om synemännen inskränka valfriheten till personer i en viss
•offentlig ställning. Äfvenså torde billigheten fordra, att i öfverens¬
stämmelse med hvad som stadgas i 35 § väglagen någon tid lämnas
den väghållningsskyldige att själf bättra hvad som vid synen funnits
vara bristfälligt, innan vidare åtgärder mot honom vidtagas, likasom
ock att kallelsen till synen meddelas honom så tidigt, att han kan vid
densamma iakttaga sin rätt.
Beträffande redaktionen erinras, att, då underlåtenhet att iakttaga
den i 2:dra punkten stadgade tid uppenbarligen skall medföra förlust
af talan men någon föreskrift i sådant hänseende icke, på sätt i 9:de §
för likartadt fall skett, här upptagits, till undvikande af missförstånd
rättelse härutinnan erfordras.»
Justitieråden, Skärm, Lindbäck, Cassel och Grejberg instämde med
justitierådet Afzelius, därvid justitierådet Skärm tilläde:
»För min del anser jag denna § oantaglig. Hvilken som helst
delägare skulle kunna, när lian för sin del anser meddelägare hafva
gjort sig skyldig till försummelse i vägunderhåll, tillkalla två ojäfvige,
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
af honom själ!' valde personer, om hvilkas instämmande åsikt i frågan
lian förut gjort sig förvissad, och efter deras uppskattning och värde¬
ring vid syn, därtill meddelägaren kan hafva blifvit kallad samma eller
nästföregående dag, få en genast utmätningsgill fordran hos denne.
Olämpligheten af ett dylikt stadgande svnes mig, oaktadt det stöd för
detsamma, som i viss mån kan hämtas från stängselförordningens 22 §,
dock påtaglig, desto mera om, såsom förslaget vill, en dylik utmätning
skulle kunna öfvergå en aflägset boende ägare, som utarrenderat sin
jord och därvid förpliktat arrendatorn att fullgöra vägunderhållet.»
vid 12 §.
Högsta domstolen ansåg hänvisningen till 11 § vara alltför knapp¬
händigt affattad och i följd däraf ägnad att framkalla tvekan angående
hänvisningens omfattning.
13 §
innehöll enligt lagbyråns förslag ett så lydande stadgande:
»Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt
i den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är
belägen.»
I fråga härom framhölls i statsrådsprotokollet, hurusom paragrafen
vore affattad i öfverensstämmelse med nådiga skrifvelsen till kammar¬
kollegium den 17 april 1828, hvarom kollegium den 9 maj samma år
utfärdat kungörelse, och för hvilken skrifvelses innehåll jämväl redo¬
gjordes.
Mot denna paragraf framställdes inom Högsta domstolen icke någon
anmärkning.
U §
lydde i lagbyråns förslag sålunda:
»Hvad i denna lag är föreskrifvet äge ej tillämpning beträffande
allmän väg, ej heller i fråga om Ådig, hvars underhåll enligt förening
eller eljest åligger samtliga jordägare inom en by eller en kommun.
Där sådan vägs underhåll öfvervakas af särskild tillsyningsman, Arare
lag som i 12 § finnes stadgadt.»
För denna paragraf anfördes till statsrådsprotokollet följande
motivering:
64
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
»Otillräckligheten af hittills gällande bestämmelser angående den
enskilda väghållningen har föranledt, att flerstädes, särdeles inom de
södra, tätast befolkade delarne af landet, berörda väghållning genom
förening eller eljest blifvit ordnad på ett särskildt sätt, vanligast sålunda,
att de enskilda vägarne inom ett byalag eller inom en kommun till
underhåll indelats å samtliga jordägare i byn eller kommunen utan
afseende å vägarnes större eller mindre omedelbara nytta för den ene
eller andre jordägaren. En del af dessa vägar hafva vid vägdelningen
inom orten ingått bland de allmänna vägarne. Hvad de återstående
beträffar, synes det möta betänklighet att låta bestämmelserna i denna
lag utan vidare å dem vinna tillämpning. Den fördelning af underhållet
utaf de enskilda vägarne, som i södra Sverige blifvit utan lagstiftningens
mellankomst införd, lärer enligt den allmänna uppfattningen fullt mot¬
svara ortens behof; och en förändring däraf i den riktning, som mot¬
svarar förhållandena i det öfriga landet, skulle särskildt inom Skåne
lätteligen blifva betraktad såsom en obillighet mot de jordägare, som
genom förändringen skulle drabbas af en ökad underhållsskyldighet.
Vid sådant förhållande har i 14 § upptagits, att förevarande lag icke
skall gälla i fråga om väg, hvars underhåll till följd af aftal eller eljest
åligger samtliga jordägare inom en by eller kommun; dock att, där särskild
tillsyningsman har att öfvervaka vägs underhåll, de nya bestämmelserna
om rätt till utmätning och om återvinning skola äga tillämpning.»
Rörande denna paragraf förenade sig Högsta domstolen om följande
af justitierådet Afzelius afgifna yttrande:
»Hvad i lista punkten innefattas utöfver förbehållet att förslagets
bestämmelser icke äga tillämpning å allmän väg — beträffande hviiket
förbehåll erinras om hvad förut vid 1 § yttrats — synes vara dels
obehöflig! dels äfven missledande. Att en ny lagstiftning på det privat¬
rättsliga området skulle sträcka sin verkan tillbaka och beröfva vid
dess tillkomst rättsligen bestående förhållanden deras giltighet, lärer
icke kunna utan vidare antagas, och ett dylikt antagande behöfver
därför icke heller genom ett uttryckligt stadgande uteslutas. Men
skulle af något skäl, i olikhet mot hvad eljest i vår lagstiftning plägat
iakttagas, en så beskaffad föreskrift anses här påkallad, lärer den böra
meddelas i en form, som icke framkallar tvekan om dess verkliga
betydelse. Då nämligen här göres förbehåll endast för de fall, där
vägs underhåll »enligt förening eller eljest åligger samtlige jordägare
inom en by eller en kommun», kan häraf lätteligen framkallas den för
visso oriktiga föreställningen, att andra anordningar beträffande väg-
65
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
underhållet — sålunda t. ex. just sådana föreningar, som förslaget i
5 § omliandlar, — skulle genom förslagets upphöjande till lag betagas
den giltighet, de förut ägde. Ifrågavarande förbehåll synes emellertid
äfven i det hänseendet olämpligt, att rättsgrunden för beslut, hvar¬
igenom underhållet af enskilda vägar ålagts andra än dem, »som sig
däraf betjäna», torde få anses, minst sagdt, tvifvelaktig. Förslaget
afser visserligen icke att för framtiden tillerkänna dylika anordningar
en giltighet, som de nu sakna, men det gjorda förbehållet synes i hög
grad ägnadt att härutinnan framkalla missuppfattning.»
Justitieråd en Afzelius, Lindbäck, Cassel och Gr ef berg yttrade vidare:
»På sätt af justitierådet Skärm redan anmärkts, innefattar den
Riksdagens skrifvelse, hvilken föranledt förslagets utarbetande, hem¬
ställan om meddelande af föreskrifter jämväl angående byggande af
utfarts- och byvägar. Då emellertid denna del af frågan blifvit utan
angifvet skäl lämnad helt och hållet å sido, ville justitieråden erinra,
att de med anledning af Riksdagens skrifvelse afgifna yttranden icke
syntes gifva stöd för antagande, att behof af föreskrifter i sådant
hänseende icke skulle vara för handen.»
Med afseende å de anmärkningar, i hvilka sålunda emot förslaget
förekommit ej mindre i fråga om dess grunder än beträffande dess
uppställning och affattning, fann Högsta domstolen sig böra hemställa,
att förslaget icke måtte göras till föremål för framställning till Riksdagen.
På sätt jag redan i det föregående haft tillfälle erinra, har
någon sådan framställning icke heller skett.
Frågan har emellertid i senare tid än en gång varit föremålim
för Riksdagens uppmärksamhet. Vid 1902 års riksdag väcktes nämligen
åter en motion i ämnet. Motionärerna erinrade därvid om det af lag¬
byrån uppgjorda förslaget men framhöllo såsom en brist i detsamma,
att det afsåge endast utfartsvägar och icke tillika byvägar, ehuru nödigt
vore, att båda dessa slag af vägar behandlades i ett sammanhang och
inrangerades under samma lagbestämmelser, helst som det i många
fall torde komma att möta afsevärda svårigheter att afgöra, huruvida
en väg vore af sådan natur och beskaffenhet, att densamma borde
betraktas som utfarts- eller byväg. Särskildt torde sådana förhållanden
vara att motse i Dalarne och Norrland. Och då de olägenheter, som
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 67 Höft. 9
år» riks¬
dag.
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
nu vore rådande på grund af de äldre stadgandenas ofullständighet
och otydlighet, i lika hög grad gjorde sig gällande rörande såväl by¬
som utfartsvägar, kunde denna för landsorten så viktiga fråga ej
blifva på ett tillfredsställande sätt löst genom att lagstadga endast för
det ena slaget af berörda vägar. På grund häraf och då nödig erfarenhet
om nya väglagens verkningar i afseende å det antagna förhållande,
att en del utfartsvägar skulle komma att såsom bygdevägar ingå i de af
lagen påkallade nya vägdelningar, nu vore vunnen — en erfarenhet som
efter motionärernas uppfattning vore sådan, att de funne det vara af
behofvet högeligen påkalladt, att eu lag snarast möjligt måtte komma till
stånd rörande såväl utfarts- som byvägar, — hemställde motionärerna om
antagande af ett utaf dem formuleradt lagförelag i ämnet. Detta förslag,
som afsåg ej allenast utfarts- utan äfven byvägar och icke blott under¬
håll utan jämväl byggande af dylika vägar — i hvilket senare afseende
förslaget dock icke upptog några särskilda föreskrifter till skillnad från
dem, som skulle gälla i fråga om underhållsbesväret — innehöll i öfrigt
dels åtskilliga bestämmelser i enlighet med lagbyråns förenämnda förslag
och dels jämväl andra, därifrån mer eller mindre afvikande, såsom
att väghållningsbesväret i fråga om enskild jordbruksfastighet skulle
åligga innehafvare^ att en hvar underhållsskyldig skulle för veder¬
börande egendom efter dennas taxeringsvärde deltaga i vägs byg¬
gande och underhåll i den mån vägen för denna egendom begagnades,
samt att lagen icke skulle väcka rubbning af hvad angående viss vägs
underhåll kunde hafva före lagens trädande i kraft blifvit genom aftal
eller beslut lagligen bestämdt.
Lagutskottet, som öfver denna motion afgaf utlåtande, erinrade
därvid om 1894 års riksdagsskrifvelse och det i anledning däraf
företagna lagstiftningsarbete. Då frågan fortfarande vore föremål för
utredning, och vidare åtgärd med visshet torde vara att från Eders
Kungl. Maj:t förvänta, fann utskottet icke lämpligt att på enskilde
motionärers framställning tillstyrka antagande af något lagförslag i
ämnet. Mot det i motionen innefattade lagförslaget torde dessutom i flera
hänseenden kunna framställas befogade anmärkningar. Den viktiga frågan,
huru anläggning af nya by- och utfartsvägar skulle bringas till stånd,
syntes sålunda icke vara tillräckligt beaktad. Förslaget innehölle härom
inga särskilda föreskrifter, och de gemensamma bestämmelser rörande
vägs byggande och vägs underhåll, som i vissa afseenden föreslagits,
torde icke fylla behofvet. Det likställande af byggnads- och underhålls¬
skyldigheten, som syntes vara af motionärerna åsyftadt, torde dessutom
vara mindre lämpligt särskilt för det fall, att fastighet innehades af
(i7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
annan än ägaren. Äfven om det, Unge anses riktigt, att innehafvare!!
i regel borde svara för vägs underhåll, syntes dock byggande af väg
vara en angelägenhet af den betydelse, att ägaren därvid borde äga
föra talan för fastigheten samt vara ansvarig för densammas andel i de
kostnader, som af företaget uppkörande. Den af motionärerna ifråga¬
satta beräkningsgrund för byggnads- och underhållsskyldighetens för¬
delning, att en hvar skulle deltaga efter egendomens taxeringsvärde,
i den mån vägen för den egendomen begagnades, syntes utskottet till
sin innebörd mycket tvifvelaktig och torde knappast vara möjlig att
praktiskt tillämpa. Sannolikt hade väl motionärernas afsikt varit, att
taxeringsvärdet skulle vara det hufvudsakligen bestämmande och att
därjämte skulle tagas hänsyn till längden af den väg, som af olika
egendomar begagnades. En fördelning på sådan grund torde emeller¬
tid icke kunna anses tillfredsställande. Egendomars taxeringsvärden i
förhållande till hvarandra lämnade ingen säker ledning för bedömande
af den nytta, egendomarne hvar för sig hade af till dem ledande by-
och utfartsvägar, utan kunde olika användningssätt medföra, att af
fastigheter med samma taxeringsvärde den ena hade mycket större
gagn af en sådan väg än den andra. Missförhållanden skulle ock lätte¬
ligen uppkomma i de icke sällsynta fall, då fastigheter bestode af olika
delar, hvilka, ehuru kanske belägna på ganska långt afstånd från
hvarandra, vore upptagna under gemensamt taxeringsvärde. En dylik
fastighet skulle då efter hela taxeringsvärdet deltaga i underhållet af
en väg, äfven om densamma vore till nytta endast för en af fastig¬
hetens delar. Den riktiga bestämningsgrunden torde vara, att under¬
hållsskyldigheten beträffande utfarts- och byvägarne skulle, liksom hittills,
åligga dem, som af vägarne betjänade sig, samt att denna skyldighet
fördelades efter den utsträckning, hvari begagnandet skedde. Vidare torde
mot förslaget kunna erinras, att om med densamma afsåges, att de
bestämmelser angående vägs underhåll, hvilka genom vare sig aftal
eller beslut meddelats, innan den föreslagna lagen trädt i kraft, skulle,
därest annat icke öfverenskommes, för all framtid vara gällande, ett
sådant stadgande knappast syntes kunna förordas. Lämpligare torde
vara att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i 3 § af stängsel¬
förordningen den 21 december 1857 funnes föreskrifvet, icke låta äldre
överenskommelser och beslut lägga hinder i vägen för underhållsskyl¬
dighetens bestämmande enligt de i den nya lagen stadgade grunder,
då fråga därom väcktes.
På sålunda anförda skäl hemställde utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och blef denna hemställan
af båda kamrarne bifallen.
68
Norsk och
dansk lag¬
stiftning.
Norge.
Danmark.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
I detta sammanhang anhåller jag få i korthet redogöra för
innehållet af de i Norge och Danmark gällande bestämmelser i ifråga¬
varande ämne.
Hithörande norska lagbestämmelser, som innefattas i »Lov angaaende
Veivsesenet» den 15 september 1851 samt »Lov indeholdende Förändring
i Lov om Veivsesenet af 15:de september 1851, § 83», den 30 maj 1891,
afse enskild väg, som begagnas af flera jordbruksfastigheters innehaf¬
vare (Brugere) som gemensam utfart (Adkomst) för deras fastigheter
till allmän väg eller vattenkommunikation. När flertalet sådant yrkar,
skola samtlige bemälde intressenter vara pliktige att, efter det förhål¬
lande hvari en hvar af dem anses nyttja vägen, med arbete och
materialier hålla densamma såväl vinter som sommar i försvarligt skick
samt försedd med nödiga broar, där sådana tillförene varit anlagda,
allt för såvidt icke rättigheter, förvärfvade genom kontrakt eller på
annat lagligt sätt, häri göra ändring. Kunna vederbörande ej enas
angående gränserna för dem åliggande förpliktelser, skall länsmannen
i det distrikt, inom hvilket hela eller största delen af vägen ligger,
jämte två af fogden utsedde män vid syn, hvarom samtlige vägin-
tressenter förut underrättas, meddela erforderliga bestämmelser. Efter¬
sätter någon fullgörandet af hvad vid nämnda syn blifvit honom ålagdt,
äger den, som af flertalet bland intressenterna fått sig uppdraget att
hafva tillsyn å vägen, låta afhjälpa bristerna för vederbörandes räkning
och »med Amtmandens Approbation» utmätningsvis indrifva kostnads-
beloppet. Detsamma gäller för sådana vägar af angifna slag, i afseende
å hvilka underhållet är bestämdt »ved Udskiftningsforretning». — I
öfrigt äro ifrågavarande vägar ställda utanför offentlig kontroll; dock
att vissa i Lov angaaende Veivsesenet upptagna straffbestämmelser för
skadegörelse m. m. å allmän väg skola o kunna tillämpas äfven med
hänsyn till vägar af förevarande slag. Åtal för öfverträdelse af dessa
stadganden behandlas som enskilda politimål.
I Danmark gäller i ifrågavarande hänseende »Lov om Istandssettelsen
og Vedligeholdelsen af private Veie, til hvis Afbenyttelse Flere ere
udelukkende berettigede» den 14 april 1865 med tillägg den 30 november
1876. När en enskild väg, till hvars begagnande flere jordinne-
hafvare i följd af häfd eller annan särskild åtkomst äro uteslutande be¬
rättigade, icke hålles i vederbörligt skick, samt gällande och tillräckliga
bestämmelser eller överenskommelser om dess iståndsättande och under¬
håll icke blifvit träffade, kan enhvar af de till vägens begagnande
berättigade påfordra, att vederbörande kommunalstyrelse (»communale
69
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.
Bestyrelse);) skall, i öfverensstämmelse med de i nämnda lag föreskrifna
regler, meddela erforderliga bestämmelser om, huruledes de öfverklagade
bristerna skola afhjälpas och, i fall af behof, huru med vägens framtida
iståndsättande och underhåll skall förfaras. Kommunalstyrelsen har
härvid att taga tillbörlig hänsyn till såväl det bruk, som af vägen
göres, som vederbörandes förmåga att bära de med iståndsättandet och
underhållet förbundna kostnader. — Klagomål öfver en sådan vägs till¬
stånd ingifvas skriftligen till vederbörande kommunalstyrelse, som i an¬
ledning däraf utsätter saken till syn å stället och därtill utfärdar kallelse,
som genom klagandens försorg delgifves vederbörande. Vid förrättningen
skall såvidt möjligt försök göras att tillvägabringa förening mellan
parterna. Träffas sådan förening, intages densamma utförligt i protokollet
och underskrifves af alla vederbörande. Kan åter förening ej åvägabringas,
upptagas i protokollet så nöjaktigt som möjligt förhandlingarna därom
jämte hvad i öfrigt vid förrättningen förekommit, hvarefter målet inom
viss tid afgöres af kommunalstyrelsen genom beslut. När klagomålen
finnas grundade, skall, ehvad saken afgöres genom förlikning eller
beslut, efter de i hvarje fall förhandenvarande omständigheter meddelas
bestämmelse om: 1) hvem som efter föreliggande upplysningar är
berättigad till vägens nyttjande eller förpliktad att deltaga i dess istånd¬
sättande och underhåll; 2) vägens begränsning, hvad angår både dess
ändpunkter och dess bredd, för såvidt därtill finnes anledning; 3) hvilka
arbeten, som anses nödvändiga för afhjälpandet af de öfverklagade
bristerna och vägens framtida underhåll, därunder inbegripet dess för¬
seende med diken, broar och stenkistor in. m.; 4) till hvilken tid istånd¬
sättandet och det årliga underhållet skall företagas och fullbordas;
och 5) huru de särskilda arbetsprestationerna äfvensom utgifterna för
sakens behandling och för utförandet af de arbeten, som icke presteras
in natura, såväl som till ersättning för jords afstående till nödig-
befunnen utvidgning af vägens bredd m. m. skola mellan vederbörande
fördelas. Härvid bör förnämligast tagas hänsyn till den nytta, de
särskilda intressenterna hafva af vägen, utan att därvid dock ute-
slutes hänsyn till de öfriga förhållanden, som i hvarje fall böra
komma i betraktande. Finnes redan förut angående en eller flera af
augifna punkter gällande bestämmelser eller överenskommelser, skola
de lända till efterrättelse, så framt icke alla parter enas om att för¬
ändra dem. — När vederbörande icke ställa sig till efterrättelse de i
ingången förening eller meddeladt beslut gifna bestämmelser, har kom¬
munalstyrelsen, då häröfver klagas af någon till vägens nyttjande berätti¬
gad, och klagan finnes grundad, att förelägga de försumlige lämplig tid,
70
Jordbruks¬
departementet»
förtlag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
inom hvilken de befnnna bristerna skola afhjälpas och, därest denna tid för¬
sittes, föranstalta om bristernas afhjälpande på vederbörandes bekostnad. —
Mot kommunalstyrelsens beslut kunna besvär anföras hos amtsrådet, som
då låter två af sina medlemmar hålla förrättning på stället och, efter
erhållen del af deras berättelse om saken, afgör målet. — Yppas under
målets behandling tvist, huruvida vederbörande äro uteslutande berätti¬
gade till begagnande af vägen antingen i dess helhet eller till någon
del, eller uppstår eljest stridighet om huruvida en af parterna öfverhufvud
är berättigad att färdas å vägen, eller huruvida han är pliktig afstå
mark till densamma, eller huruvida han af en eller annan särskild orsak
är fri från deltagande i vägens iståndsättande eller underhåll, skall
frågan härom, så vidt icke parterna enas om att låta den afgöras efter
bestämmelserna i förevarande lag, gå till domstol. I sådant fall före-
lägges vederbörande part lämplig tid, inom hvilken han skall hafva
att instämma saken, och uppskjutes i följd häraf förrättningen, tills slutlig
dom fallit. Försittes nämnda tid, fortgår vägfrågans behandling på
vanligt sätt och anses förhållandet därvid så, som om den försumliges
påstående blifvit af domstol underkändt. Dock skall i sådant fall i
beslutet inrymmas uttryckligt förbehåll om, att det skall stå honom fritt
att, därest han sedermera kan vinna sin sak vid domstol och domen icke
medför vägens undantagande från bestämmelserna i ifrågavarande lag,
påkalla förnyad behandling af vägmålet på hans egen bekostnad. — När
tre år förflutit efter sista afgörandet och förhållandena under tiden
väsentligen förändi'ats, kan en hvar af vederbörande yrka, att saken
underkastas nytt afgörande enligt ofvan angifna regler. Anser kommunal¬
styrelsen, att ingen anledning till ett nytt ordnande är för handen, med¬
delas därom beslut, som hos amtsrådet kan öfver klagas. — Samtliga af
lagens tilllämpning härflytande utgifter såsom betalning för utförda
arbeten, ersättningar eller omkostnader vid vägfrågors behandling o. s. v.
kunna indrifvas genom utmätning efter rekvisition af vederbörande
kommunalstyrelse eller amtsråd.
Sedan, i följd af Eders Ivungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 30
januari 1903 om ändring och förklaring af förnyade nådiga stadgan
den 31 mars 1900 angående fördelning af ärendena mellan statsdeparte-
menten, förevarande lagstiftningsfråga kommit att tillhöra jordbruks¬
departementet, har jag, med anledning af hvad i ärendet förekommit,
låtit inom departementet uppgöra ett nytt förslag i ämnet, utgörande
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
i hufvudsak en omarbetning af lagbyråns förutnämnda förslag med
iakttagande af de inom Högsta domstolen mot sistnämnda förslag fram¬
ställda anmärkningar. Uet är detta nya förslag — med rubrik »För¬
slag till lag om byggande och underhåll af vissa enskilda vägare — som
jag nu i underdånighet anhåller att få anmäla.
Departementschefen redogjorde härefter för innehållet af ifråga¬
varande lagförslag, hvithet skulle biläggas protokollet, samt anförde
därvid i afseende å förslagets särskilda delar följande:
Beträffande föremålet för den ifrågasatta lagstiftningen är det nya
förslaget — hvars ingress är lika lydande med den till lagbyråns för¬
slag hörande — mera omfattande än lagbyråns. Visserligen afhandlas
här, likasom i det senare, allenast enskilda vägar och endast vissa
sådana, hvithet nu utsäges genom ej blott lagförslagets rubrik utan
jämväl den formliga förklaringen i 1 §. Men under det att lagbyråns
förslag sysslade ensamt med utfartsvägar — under hvilka emeller¬
tid, enligt motiveringen, skulle inbegripas äfven så kallade byvägar —,
afser det nu föreliggande förslaget alla enskilda vägar af hvad slag
som helst under förutsättning att de äro nyttiga och nödiga för två
eller flera egendomar af sådana slag, som angifvas i 1 §, nämligen, i
likhet med hvad som upptogs i lagbyråns därutinnan utan anmärkning
lämnade förslag, fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker
eller med fabriker jämförliga verk och inrättningar.
De vägar, som vid angifna förutsättning skola vara hänförliga
under förslagets bestämmelser, kunna indelas i följande tre grupper:
l:o) De i 4 kap. 1 § byggningabalken afsedda vägar till åker och
äng samt till kvarn, så ock de i 66 § skiftesstadgan omförmälda vägar
för skogsfärder eller till torfmossar, vattenställen in. m. eller i allmän¬
het sådana vägar, som erfordras för s. k. hemkörslor.
Med afseende å sådana vägar, hvilka af vederbörande trafikanter
begagnas uteslutande för dylika körslor, lärer visserligen en lagstiftning i
här afsedda syfte icke vara desto mera angelägen; men förhållandet
gestaltar sig annorlunda, för det ganska ofta förekommande och i Högsta
domstolen jämväl påpekade fall, att en för flera egendomar gemensam
väg af den ena begagnas företrädesvis eller uteslutande i egenskap af
utfartsväg, af den andra återigen väsentligen eller allenast såsom väg till
åker och äng eller dylikt. På sätt inom Högsta domstolen därom fram¬
hållits, måste billigheten då fordra, att äfven den senare egendomen
deltager i besväret med hållande af dylik väg. Af denna anledning
Rubrik och
ingress samt
1 och 2 §§.
72
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
och då för öfrigt äfven i fråga om sådana för flere gemensamma vägar,
hvilka helt användas för hemkörslor, närmare och fullständigare bestäm¬
melser, än de nu gällande, till reglering af grannars rättsförhållanden
otvifvelaktigt skola blifva till gagn, utan att sådana bestämmelser torde
behöfva afvika från dem, som komma att gälla för andra enskilda vägar,
har det nya förslaget ansetts böra omfatta äfven sådana vägar, som
kunna sägas tillgodose de i strängaste mening lokala behofven (»hem¬
vägar», »ägovägar»).
2:o) Utfartsvägar i ofvan nämnda, af chefen för justitiedeparte¬
mentet angifna mening. ,
3:o) Vägar, som, utan att vara allmänna, likväl förmedla en mera
omfattande trafik än de båda föregående slagen.
Till denna grupp äro i främsta rummet att räkna de förutvarande
sockenvägarne, i den mån de ej enligt den nya väglagen komma att
bibehålla sin allmänegenskap såsom bygdevägar. Många sockenvägar
hafva i sammanhang med de jämlikt nämnda lag verkställda nya väg-
delningar redan utgått ur det allmänna vägunderhållet, och sammalunda
lärer väl blifva fallet vid ännu återstående dylika delningar. Då emeller¬
tid de äldre socken vägar, hvilka i följd häraf blifva att för framtiden
räkna allenast såsom enskilda vägar, väl i de flesta fall måste antagas
fortfarande vara för lokaltrafiken lika nödiga och nyttiga som förut, är
det uppenbarligen angeläget, att lagstiftningen anvisar en betryggande
ordning för framtida underhållet jämväl af dessa, lika väl som andra
här ifrågakommande, enskilda vägar. Nu är visserligen förhållandet,
att de förutvarande sockenvägarne i stor utsträckning användas för
utfart- och utan tvifvel äfven för hemkörslor. Men oftast, åtminstone
i de södra orterna, hafva vägarne på samma gång den vidsträcktare
uppgiften att betjäna en viss ömsesidig samfärdsel, vare sig mellan
skilda delar af en kommun eller eljest. En lagstiftning, som endast hade
till föremål utfarts- och hemvägar, kunde följaktligen ej erbjuda någon
tillfredsställande reglering af väghållningsskyldigheten beträffande de
gamla sockenvägarne. Vid sådant förhållande har det ansetts nödigt att
under förslaget inbegripa äfven dessa, så mycket hellre som det ej
synts behöfva möta särskild svårighet att äfven på dem tillämpa för¬
slagets allmänna grundsats om hvarje vägs hållande af dem allena,
som betjäna sig af densamma, ehuru den väghållningsskyldiga sam-
fälligheten tydligen här måste blifva mer eller mindre utvidgad, under¬
stundom måhända till och med så, att den kommer att omfatta alla
vederbörande inom eu hel kommun.
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Till den sista gruppen af vägar måste gifvetvis ock hänföras så¬
väl de redan befintliga, Indika, utan att hafva varit såsom sockenvägar
indelade, dock faktiskt tillgodose ett liknande behof, som ock nytill¬
kommande vägar med samma uppgift och betydelse.
Af det redan anförda torde framgå, att förslaget icke gör någon
åtskillnad mellan det ena och det andra slaget af enskilda vägar. Häraf
skall ock följa, att för en vägs hänförande under förslagets bestämmelser
det skall vara likgiltigt, för hvilketdera af ofvanangifna ändamål den¬
samma af vederbörande anlitas. En uttrycklig förklaring härom kunde
visserligen alltså vara öfverflödig, men förslaget innehåller emellertid
en sådan i 1 §, närmast för att undanrödja all ovisshet därom, att
äfven hemvägarne skola vara under den nya lagstiftningen inbegripna.
Däremot är i hvarje fall att märka, hurusom det endast är vägens
användande såsom farväg som här kommer i betraktande. Dess be¬
gagnande allenast såsom gångväg, hvilket ju icke betingar något under¬
håll och alltså ej heller rimligtvis någon underhållsskyldighet, lämnar
förslaget följaktligen helt å sido.
I olikhet med lagbyråns förslag, hvilket afsåg allenast underhållet
af enskilda vägar och det endast den tid mark är bar, upptager det
nya förslaget tillika bestämmelser angående dels, på sätt i Riksdagens
skrifvelse uttryckligen begärts, och redan i rubriken jämväl angifves,
byggande — hvartill enligt förslaget äfven hänförts omläggning eller
väsentlig förbättring — dels ock öppenhållande vintertiden af ifråga¬
varande vägar, hvilket senare jämväl torde få antagas hafva varit af
Riksdagen afsedt.
Hvad beträffar byggande af ny väg, kan det synas i någon mån
betänkligt att föreskrifva tvång till ett sådant företag, om hvars nytta
och behöflighet för den enskilde han förmenar sig endast själf kunna
döma. Men för såvidt syftet med den nya lagstiftningen skall, hvad
jag antager, vara att ej allenast ordna underhållet af redan befintliga
vägar utan äfven främja tillkomsten af nya, där sådana finnas af
verkligt behof påkallade, måste detta senare ändamål utan antydda
tvångsbestämmelser tydligen komma att i hög grad förfelas. Då tillika
skyldigheten enligt det nu föreliggande förslaget icke skall sträcka sig
längre än som motsvaras af förmånen och behofvet för den för¬
pliktade själf, sådana denna förmån och detta behof kunna efter opartisk
pröfning uppskattas och bedömas, har det synts som om med förslagets
bestämmelser i denna del varsamhetens och billighetens gränser icke
skulle vara öfverskridna.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Käft.
10
74
Kungl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 88.
Beträffande åter vinterväghållningen, föreligger för densammas
ordnande väsentligen samma skäl, som talar för behofvet af en reglering
utaf somnaarväghållet, nämligen de nuvarande bestämmelsernas ofull-
utändiga och otillräckliga beskaffenhet; och utsikterna för den enskilda
sppgörelse, som enligt motiveringen till lagbyråns förslag i denna
del skulle göra lagstiftningens mellankomst här mindre behöflig, lära
knappast vara väsentligen större än då fråga är om underhållet den
tid mark är bar.
På sätt förslagets rubrik och 1 § utmärka, är förslaget, lika med
lagbyråns, inskränkt endast till landsbygdens vägar. Visserligen har
den tanken föresväfvat mig, att förslaget lämpligen skulle kunna om¬
fatta äfven städernas enskilda vägar, desto hellre som det utan tvifvel
kunde vara önskligt att icke genom ny lagstiftning allenast för lands¬
bygden framkalla en åtskillnad mellan stad och land, som, vid det för¬
hållande, att nu gällande allmänna stadganden i ämnet torde i till¬
lämpliga delar äga giltighet jämväl i fråga om enskilda vägar å städernas
områden, i själfva verket nu icke finnes. Men då det tilläfventyrs kan
möta svårighet att inordna städernas hithörande förhållanden under
samma bestäm meker som nu föreslås för landsbygden, har jag trott
mig icke böra fullfölja en sådan tanke. Frågan om en tidsenligare
reglering af väghållningsbesväret i städerna, det enskilda som det all¬
männa, torde för öfrigt i annat sammanhang inom en nära framtid
komma under nådig ompröfning. I sådant afseende tillåter jag mig i
underdånighet erinra, hurusom, i anledning af en utaf Sala bergslags
styrelse m. fl. hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om utarbe¬
tande och framläggande för Riksdagen af förslag till ordnande af väg-
hållningsbesvärets utgörande i städerna, Eders Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i länen genom nådigt cirkulär den 3 oktober 1902 fått sig
anbefalldt att ej mindre införskaffa upplysningar om de bestämmelser,
som i berörda hänseende vore för städerna inom de särskilda länen
gällande, än äfven lämna vederbörande tillfälle att yttra sig, huruvida
ändring i gällande bestämmelser önskades och i sådant fall, huruvida
icke sådana föreskrifter lämpligen borde meddelas, att kostnaden för
väghållningen å städernas områden komme att drabba städernas invånare
efter de för utgörande af kommunalutskylder i stad i allmänhet stadgade
grunder, och att därefter med berörda yttranden jämte egna underdåniga
utlåtanden till Eders Kungl. Magt inkomma; och är detta ärende, sedan
nämnda yttranden och utlåtanden numera inkommit, på civildeparte¬
mentets handläggning beroende.
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88-
Såsom ledande grundsats för ordnandet af ifrågavarande väg¬
hållning sbesvär har Riksdagen uttalat, att de vägar, hvilka bär komma
i betraktande, skola hållas af dem, som sig af vägarne betjäna. Denna
grundsats, hvilken innebär ett förkastande af krafvet på bördans ut¬
jämnande på kommunvis bildade samfälligheter, är i det nya förslaget,
lika som i lagbyråns, bibehållen på det sätt, att icke det mer eller
mindre tillfälliga eller personliga begagnadet af en väg, utan dennas
varaktiga nytta och behöflighet för viss egendom skall vara bestämmande
för skyldigheten att deltaga i vägens byggande och underhåll — en
skyldighet, som sålunda hänför sig till själfva egendomen och har
karaktären af ett därå hvilande reellt onus, hvilket förhållande i det
nya förslaget, mera direkt än i lagbyråns, framhålles genom formuleringen
af förslagets 2 §. Inga andra beskattningsföremål än sådana egendomar,
som i förslaget uppräknas, nämligen fastigheter, grufvor, bergverk,
vattenverk, fabriker eller med fabriker jämförliga verk och inrättningar,
skola enligt förslaget vara underkastade ifrågavarande skyldighet, ehuru
detta icke hindrar, att, med afseende å sådan egendom, där rörelse
drifves och hvilken egendom just till följd däraf är i behof af en viss
väg samt af sådan anledning måste vidkännas skyldighet att deltaga i
vägens hållande, det torde blifva inkomsten af rörelsen som ytterst
träffas af den på egendomen formellt hvilande bördan.
Men förslaget afser vidare, att väghållningsbesvärets fördelning
inom den, på nu angifna grund, för hvarje särskild väg bildade sam-
fälligheten skall lämpas efter den större eller mindre nyttan och behöflig -
heten af vägen för hvarje samfälligheten tillhörande egendom. Jämväl
härutinnan öfverensstämmer förslaget med lagbyråns, dock med någon
skiljaktighet i uttryckssätt. Medan nämligen i lagbyråns förslag för¬
klarades, att deltagandet i skyldigheten skulle påhvila ägare af veder¬
börande egendom »i den män vägen för den egendom--begagnas»,
utsäger det nya förslaget, att skyldigheten skall åligga egendomen i
mån af dess »nytta och behof af vägen». Ändringen i uttryckssätt åsyftar
icke någon saklig skillnad utan betingas endast däraf, att det nya för¬
slaget, i motsats mot det äldre, afser äfven byggande af ny väg, och
att i fråga om en ännu obefintlig sådan uttrycket »begagnas» uppen¬
barligen icke skulle vara på sin plats.
Hvad beträffar möjligheten och lämpligheten af nu angifna grund
för besvärets fördelning inom vederbörande samfällighet, tillåter jag
mig åberopa hvad till stöd för lagbyråns förslag i motsvarande del
framhållits. Det torde ej heller böra förbises, att nämnda fördelnings-
norm i själfva verket synes vara den enda följdriktiga utveckling af
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
principen om vägarnes hållande af dem, som sig af vägarne betjäna.
Och ehuru pröfningen, i hvad mån en väg är för hvarje i samfällig-
heten deltagande egendom nyttig och behöflig, ej sällan måste komma
att blifva vansklig, torde, om det materiellt riktiga afgörandet härvid
i någon mån förfelas, sådant i stort sedt lända till mindre oegentlighet
än antagandet af annan grund för besvärets fördelning, såsom efter egen-
domarnes taxeringsvärden eller vid detsammas utgörande kommunvis.
Vinterväghållningen skall, enligt det nya förslaget, betraktas som
ett från underhållet den tid mark är bar fristående onus, vid hvars
reglering afseende alltså skall göras endast å vägs begagnande såsom
vinterväg. Detta innebär ej allenast, att egendomar, som skola besörja
sommarväghållet med afseende å en viss väg, kunna komma att för
vägens öppenhållande vintertiden vid snöfall ansvara i en helt annan
inbördes proportion än beträffande underhållet den tid mark är bar,
utan ock, att vinterväghållet kan komma att drabba helt andra egen¬
domar än dem, som hafva att svara för underhållet sommartiden. En
sådan anordning är med förslagets utgångspunkt både berättigad och
nödvändig samt torde i praktiken ingalunda sakna förutsättningar,
eftersom förhållandena stundom lära gestalta sig så, att en väg vinter¬
tiden begagnas delvis eller till och med helt och hållet af andra, än som
anlita densamma för trafiken å öfriga årstider. Af nu angifna jämte
annan orsak, hvarom i 5 § förmäles, måste ock, i den mån anledning
därtill förekommer, delning af väg för vinterväghållet verkställas
oberoende af delning för underhållet den tid mark är bar, såsom i
nämnda paragraf jämväl stadgas.
Med undantag för en viss skiljaktighet i afseende å tillsyn af väg¬
underhållet, hvarom stadgas i 19 §, skola i allt öfrigt förslagets bestäm¬
melser gälla lika för såväl det ena som det andra slaget af väghållning.
I afseende å den praktiskt viktiga frågan, huruvida väghållnings-
skyldigheten för viss egendom skall åligga egendomens ägare eller dess
innehafvare, upptager det nya förslaget en särskild paragraf. Skillnad
göres här å ena sidan mellan vägs byggande och dess underhåll, samt
å andra sidan mellan vissa olika slag af egendom eller upplåtelser
däraf. Sålunda skall enligt förslaget det en egendom påhvilande
underhåll af väg fullgöras af innehafvaren dels, på sätt jämväl lag¬
byråns förslag innehöll, då egendomen tillhör kronan eller allmän
inrättning, dels ock beträffande annan egendom i det fall att densamma
är upplåten under nyttjanderätt med vilkor om skyldighet för arrendatorn
att utgöra egendomens onera, hvilken senare bestämmelse, afvikande
77
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
från lagbyråns förslag, influtit med anledning af hvad inom Högsta
domstolen vid granskning af berörda förslag i denna del förekommit.
Skyldigheten i afseende å vägs byggande skall däremot enligt förslaget
i regel åligga vederbörande egendomars ägare. Ett sådant mera om¬
fattande och kostsamt arbete har nämligen ansetts icke billigtvis böra
utkräfvas af en tillfällig innehafvare. Endast beträffande egendom,
som tillhör kronan eller allmän inrättning, har undantag från nämnda
regel funnits böra äga rum, så att äfven väg&yyynadsskyldigheten här
skall åligga innehafvaren. För en sådan anordning tala också särskilda
skäl. I fråga om stora grupper af hithörande egendomsslag, såsom
hemman under stadgad åborätt och ecklesiastikstatens boställen, har
den nominelle ägaren, kronan, icke ens något omedelbart intresse af
ifrågavarande angelägenhet, och beträffande såväl dessa som andra slag
af allmän egendom torde innehafvarnes rättsställning kunna förutsättas
vara så ordnad och betryggad, att de skäligen böra kunna åtminstone i
första hand göras ansvariga för fullgörandet af nu afsedda förpliktelse.
Hess utringande hos ägaren skulle väl ock i de flesta fall blifva förenadt
med större omgång, besvär och kostnader för båda parterna än hvad
förhållandet behöfde blifva, om talan finge riktas mot innehafvaren.
Angående ifrågavarande vägars laggillda beskaffenhet öfverens- * in¬
stämmer förslaget med lagbyråns.
Den i sistnämnda förslag upptagna och utan anmärkning lämnade
bestämmelse, att väg af där omhandlade slag skulle underhållas endast
Di ett med afseende å dess ändamål försvarligt skick» och i intet fall,
mot någons bestridande, till större bredd än 3,6 meter, är alltså i det
nya förslaget för samtliga här afsedda vägar bibehållen allenast med
den omformulering, som betingats däraf, att detta förslag gäller ej
allenast underhåll utan äfven byggande af väg.
I fråga om väghållningsskyldighetens fördelning till effektivt ut- s §.
görande anvisar förslaget, af samma skäl som till stöd för lagbyråns
förslag härutinnan anförts, såsom regel, att en hvar af de väghållnings-
skyldige skall stå i ansvar för viss sträckning å marken. För sådant
ändamål skall ock, enligt hvad förslaget uttryckligen utsäger, väg-
delning äga rum. Men nämnda regel är icke, såsom enligt lagbyråns
förslag, ovillkorlig, utan får det i hvarje fall bero på intressenterna att
sämjevis ordna skyldigheten efter annan grund, om de finna sådant
för sig förmånligare, hvilket, såsom inom Högsta domstolen påpekats,
*.7 SS-
78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
utan tvifvel någon gång kan vara fallet. Jämväl i ett annat hänseende,
hvarom förmäles i Högsta domstolens yttrande öfver lagbyråns förslag
i denna del, skall undantag från sagda regel äga rum, nämligen i fråga
om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva större kostnad,
än att den skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam. Byg¬
gandet eller underhållet af en sådan bro skall enligt förslaget indelas
till utgörande gemensamt af två eller flere väghållningsskyldige efter
som skäligt pröfvas.
I öfrigt innehåller förslaget rörande vägdelningen först och främst,
1 likhet med lagbyråns förslag, föreskrift om delningens grundande å
en gradering, för hvars utförande jämväl gifves en allmän regel, i
tillämpliga delar hämtad från lagbyråns förslag. Men tillika och då
fråga här är om ordnande af ej allenast underhåll af väg utan äfven
besväret med byggande af sådan, och det olika förhållandet mellan de
särskilda sträckorna af en väg naturligtvis icke alltid ställer sig på
samma sätt i båda dessa hänseenden, har det blifvit nödigt stadga, att
delning skall, i den mån anledning därtill förekommer, äga rum särskildt
för underhållet och särskildt för byggandet, den ena oberoende af den
andra. »Vägdelning» i den bemärkelse, att delningen kan afse äfven
byggande af väg, är nu visserligen ej öfverensstämmande med den van¬
liga upppfattningen af sagda uttryck, men någon olägenhet af be¬
greppets utvidgande på angifna sätt torde ej behöfva befaras. Af lik¬
nande skäl, som nyss nämnts, och med hänsyn framför allt till det i
2 §, andra stycket, afsedda förhållande, att en väg såsom vinterväg
kan begagnas af intressenterna i annan inbördes proportion eller till
och med af helt andra intressenter än då fråga är om sommarväghållet,
måste jämväl vinterväghållet, när förhållandena därtill föranleda, göras till
föremål för särskild »vägdelning», fristående från den, som skall gälla
underhållet den tid mark är bar; hvarom föreskrift alltså jämväl i för¬
slaget innehålles. Hvad nu är sagdt bör emellertid naturligen icke
hindra, att, när alla vederbörande äro därom ense, en och samma väg-
delning får gälla för byggande af väg, för dess underhåll den tid mark
är bar och för dess öppenhållande vintertiden vid snöfall. Men skola
särskilda delningar i omförmälda afseenden äga rum, är det naturligt
att, såsom ock i förslaget betonas, vid graderingen hänsyn tages endast
till de omständigheter, som kunna inverka på den delning, hvarom
närmast är fråga.
Lika med lagbyråns upptager det nu föreliggande förslaget an¬
visning på en särskild förrättning på stället för väghållningsskyldighetens
ordnande. Förrättningens befogenhet är emellertid i det nya förslaget,
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
med anledning af livad inom Högsta domstolen vid lagbyråns förslag
härutinnan anmärktes, på det sätt utvidgad, att någons bestridande, att
han är skyldig deltaga i väghållet, icke i och för sig skall verka till
frågans hänskjutande till domstol, såsom enligt lagbyråns förslag, utan
skall det tillhöra förrättningen att pröfva jämväl sådan fråga, såvida
icke till stöd för bestridandet åberopas dom eller gällande förening.
I detta fall skall frågan gå till domstol, sakägarne dock obetaget att
sämjevis välja ett annat förfaringssätt för afgörandet och i sådant af¬
seende anlita till och med just en förrättning af här åsyftade beskaf¬
fenhet, särskildt om en sådan förrättning redan pågår och åberopan¬
det af dom eller förening först därvid framkommer. Skulle detta senare
inträffa, utan att parterna kunde ena sig om frågans ostörda fort¬
gång, måste förrättningen naturligtvis afbrytas och icke kunna åter¬
upptagas förrän den tvist, som föranledt afbrottet, blifvit slutligen
afgjord.
Med hänsyn till hvad inom Högsta domstolen mot lagbyråns för- 8 §■
slag härutinnan anmärkts har i det nu föreliggande förslaget valet af
förrättning sman utan undantag förbehållits Konungens befallningshaf¬
vande. Angående förrättningsmannens kvalifikationer ansluter sig för¬
slaget till lagbyråns, och i afseende å ordningen för behandling af
fråga om förordnande för förrättningsman upptager förslaget föreskrifter,
öfverensstämmande med motsvarande stadganden i lagen om dikning
och annan afledning af vatten den 20 juni 1879.
Jämte bibehållande ur lagbyråns förslag af bestämmelserna om 9—15 §§■
tillkallande i vissa fall af gode män såsom biträden vid ifrågavarande
förrättning — därvid tillika åt gode männen uttryckligen inrymts ena¬
handa befogenhet i förhållande till förrättningsmannen som i skiftesmål —
samt om afrinnande af protokoll och handlingar med besvärshänvisning
vid förrättningens slut, innehåller det nya förslaget i afseende å själfva
förrättningen åtskilliga detalj föreskrifter i stället för den i lagbyråns
förslag inrymda, af Högsta domstolen såsom olämplig och otillräcklig
befunna allmänna hänvisning till skiftesstadgans bestämmelser rörande
annan landtmäteriförrättning än laga skifte.
Ifrågavarande föreskrifter i förslaget äro endast delvis hämtade
från skiftesstadgan. Sålunda hafva endast i fråga om förrättningens
kungörande och påbörjande, om uppskof i förrättningen, om jäf emot
förrättningsman och gode männen samt om protokoll vid förrättningen
motsvarande föreskrifter i skiftesstadgan, såvidt de angå annan landt¬
mäteriförrättning än laga skifte, ansetts böra här följas, i hvilket af¬
seende hufvudsakligen endast en hänvisning till vederbörande, här be-
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
stämdt angifna delar af skiftesstadgan — nämligen 3 och 17 kap. —
funnits kunna vara till fyllest.
I öfrigt öfverensstämma föreskrifterna angående förrättningen till
väsentliga delar med motsvarande stadganden i dikningslagen. Hit hör
till en början bestämmelsen, att den förrättningsmannen och gode männen
tillkommande ersättning — i fråga om hvilken förrättningsmannen lik¬
ställes med landtmätare och gode männen med gode män vid landt-
mäteriförrättningar — skall, tillika med kostnad för kallelse eller annat
som för förrättningen är af nöden, utaf sökanden genast förskjutas för
att sedermera i sammanhang med beslut i hufvudsaken å samtliga väg-
hållningsskyldige efter deras delaktighet i skyldigheten fördelas. Syftet
med denna bestämmelse hör väl egentligen närmast vara att tillgodose
förrättningsmännens billiga anspråk att omedelbart eller med minsta
omgång utfå dem tillkommande arfvoden och ersättning för gjorda utlägg.
Men för öfrigt och om än i allmänhet kostnaden för en förrättning af
ifrågavarande beskaffenhet, med hänsyn till dess begränsade omfattning,
icke bör blifva så betydande, att dess förskjutande skall kännas
vara betungande, låter det tänka sig, att, då förhållandet nog under¬
stundom lärer kunna ställa sig annorlunda, förekomsten af berörda
bestämmelser om kostnadens förskjutande af sökanden skall verka som
ett extra hjälpmedel till åstadkommande af förening mellan veder¬
börande utan sakens drifvande till officiell behandling. Hvad beträffar
den nyss omförmälda fördelningen, måste själfva bestämmandet däraf
tydligen åtfölja hufvudfrågan, af hvars utgång den för öfrigt bör följa
axiomatisk^ men kan beslutet naturligtvis härutinnan icke kunna komma
till verkställighet innan det tagit åt sig laga kraft.
is §. Då vid ordnandet af ifrågavarande väghållningsbesvär det utan
all fråga torde vara lämpligast att i första rummet anlita förening mellan
väghålluingsskyldige, upptager förslaget i 13 §, efter dikningslagens
förebild, eu uttrycklig föreskrift om skyldighet för förrättningsmannen
att vid själfva förrättningen ex officio söka såvidt möjligt åvägabringa
dylik förening, om hvars form jämväl gifves en med dikningslagens mot¬
svarande stadgande i det närmaste ordagrant öfverensstämmande an¬
visning.
H §. Förrättningen skall emellertid naturligtvis icke uteslutande hafva
15 §. karaktären af ett förlikningsforsök. Vid densamma skola tillika pröfvas
sådana väghållningsfrågan berörande tvistigheter, om hvilka förlikning icke
kan träffas. Och i hvarje fall skall förrättningsresultatet uttryckas genom
ett af förrättningsmannen med gode männen meddeladt, på ingången
förening eller, i brist af sådan, deras egen pröfning grundadt utlåtande,
81
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.
hvilket, om det ej inom behörig tid öfverklagas, skall blifva för parterna
bindande, endast med den begränsning, att senare inträdda synnerligen
förändrade förhållanden skola kunna berättiga till påfordrande af skälig
jämkning i den reglering, som utlåtandet innefattar.
I likhet med dikningslagen gifver förslaget, särskild!, i fråga om i
instruktion för förrättningsmannen och gode männen, jämväl en specifik
anvisning på de frågor, som vid förrättningen skola förekomma. Härvid
möter i formellt hänseende egentligen endast det spörsmål, huruvida
något sådant förhållande är för handen, som enligt 7 § skall föranleda
till hela förrättningens undanskjutande och sakens hänvisande till dom¬
stol, nämligen sakägares invändning, att väghållningsskyldigheten redan
är genom dom eller gällande förening bestämd. Det ligger då i sakens
natur, att, såsom i början af 12 § jämväl antydes, förrättningsmännen
i första rummet hafva att förskaffa sig klarhet om till- eller frånvaron
af ett sådant hinder för förrättningen, innan de öfvergå till sakbehand¬
lingen.
Af ganska mångskiftande beskaffenhet äro däremot tydligen de
frågor, som i materiellt hänseende kunna framställa sig till förrättningens
pröfning. Med vanliga processuella grunder vore tvifvelsutan bäst
öfverensstämmande om förrättningen endast behöfde ägna uppmärksamhet
åt sådana i väghållningsfrågan ingående moment, om hvilka stridighet
mellan vederbörande yppats. Utan tvifvel måste det dock alltid — till
förekommande af framtida tvister — vara en fördel, om frågan på en gång
ordnas så fullständigt som möjligt och sålunda äfven i de delar, i hvilka
stridighet för tillfället ej råder. Om exempelvis den meningsskiljaktig¬
het, som föranledt förrättningens påkallande, rört sig allenast om läge
och sträckning för en ifrågakommen ny väg, är det utan tvifvel lämp¬
ligt, att förrättningen, jämte meddelande af beslut härom, äfven fast¬
ställer byggnadsskyldigheten och dess fördelning. Å andra sidan torde,
där stridigheten gäller endast deltagandet i denna skyldighet, vid för¬
rättningen böra meddelas bestämmelser jämväl om vägens läge och
sträckning, bredd och byggnadssätt. Hafva beträffande vägs byggande
eller underhåll delägarne enat sig därom, att icke eu hvar af dem skall
stå i ansvar för viss sträckning å marken, men icke kunnat öfverens¬
komma om formen eller storleken af en hvars bidrag till arbetets be¬
sörjande gemensamt, synes förrättningen böra efter omständigheterna
antingen söka supplera den ofullständiga föreningen genom förmedlandet
af en ytterligare sådan, eller i brist däraf, verkställa vägdelning o. s. v.
På nu angifna uppfattning, som har sin motsvarighet såväl i
dikningslagen som ock i den danska lagstiftningen i förevarande ämne,
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 11
16 j.
17 g.
82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
hvila förslagets bestämmelser i 12 §. Förrättningens uppgift att i
hvarje fall åstadkomma ett fullständigt ordnande af väghållnings-
besväret är emellertid i förslaget på det sätt begränsad, att vägbygg¬
naden med hvad dit hörer, underhållet af väg den tid mark är bar
samt vägs öppenhållande vintertiden anses såsom själfständiga frågor,
af hvilka alltså hvar och en för sig skall kunna ensam utgöra föremål
för en förrättning af ifrågavarande slag. Detta förhållande har sin
grund däri, att bestämmelserna om skyldighetens fördelning till effek¬
tivt utgörande kunna för hvardera frågan gestalta sig väsentligen olika,
och hvad angår vägunderhållet jämväl däri, att, såsom ofvan nämnts,
intressenterna i samfälligheten icke alltid äro desamma i fråga om
sommarunderhållet som i afseende å vinterväghållningen. Hvad nu är
sagdt hindrar emellertid naturligtvis icke, att alla tre frågorna, eller
två af dem, kunna ordnas genom en och samma förrättning.
Angående tid och ordning för öfverhlagande af förrättning öfverens-
stämmer förslaget med lagbjråns.
Under det förening, som träffas vid sådan förrättning, hvarom i
förslaget stadgas, lärer böra, såsom utgörande ett moment i själfva
förrättningsresultatet, äga bestånd så länge förrättningens beslut öfver
hufvud blir gällande, skall enligt förslaget sådan förening i fråga om
vägs byggande eller underhåll, som slutits annorlunda än vid förrättningen,
vara i afseende å giltigheten begränsad till viss maximitid, och följer
förslaget härutinnan lagbyråns i motsvarande del. Men tillika och i
fråga om den förnyelse af föreningen, som emellertid skall vara tillåten,
utsäger förslaget, att sådan förnyelse skall anses hafva skett, där ej
föreningen inom viss tid före utgången af giltighetsperioden blifvit af
någon bland delägarne uppsagd, hvarjämte för uppsägningen alternativt
anvisas en särskild form. Bestämmelserna så i ena som andra hänseendet
hafva till syfte att åstadkomma största möjliga enkelhet och besparing
i besvär och kostnader för parterne.
För giltigheten kontrahenterna emellan af sådan förening, som
här åsyftas, kräfver förslaget icke, såsom lagbyråns, någon viss form.
Men såsom villkor för vinnande af det särskilda rättsskydd, — giltighet
äfven mot framtida ägare eller innehafvare af underhållsskyldig egen¬
dom — som enligt förslaget, likasom enligt lagbyråns, skall kunna
beredas åt föreningen genom dess intagande i dombok, uppställer
förslaget lika med lagbyråns den fordran, att föreningen skall vara
skriftligen affattad och af vittnen styrkt. I öfrigt och med anledning
af hvad inom Högsta domstolen mot lagbyråns förslag i dessa hänseenden
83
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
anmärkts, afviker det nya förslaget från det förra dels redaktionellt,
till förtydligande af bestämmelsen om forum för föreningens ingifvande
för intagande i domboken, dels ock eu förklaring, att föreningen, under
förbehåll af dess intagande i domboken inom viss tid efter ingåendet,
skall blifva gällande äfven mot sådan förändring i äganderätten eller
innehafvet, som inträffat redan under mellantiden mellan föreningens
afslutande och dess intagande i domboken.
I fråga om jämkning i bestående reglering af väghållningsskyldig- is §
heten till följd af väsentligen förändrade förhållanden öfverensstämmer
förslaget i hufvudsak med lagbyråns, dock med den förändring, att jämväl
en enligt äldre lag åvägabragt reglering skall vara underkastad jämkning,
när en sådan af synnerligen förändrade förhållanden skäligen betingas.
Beträffande däremot tillsynen å vägunderhållet med hänsikt till 19 §
särskilda tvångsåtgärder mot väghållare, som tredskas att fullgöra
honom åliggande underhåll, företer förslaget åtskilliga afvikelser från
lagbyråns. Då det nya förslaget skall afse jämväl vinterväghållningen,
men angeläget är, att brister i sådan väghållning varda afhjälpta utan
den omgång och tidsutdräkt, som till nödigt rättsskydd för den för¬
sumlige väghållaren kunna och böra medgifvas i fråga om förfarandet
för åstadkommande af rättelse utaf försummelsen i sommarväghållet,
har det befunnits nödigt i förevarande afseende skilja mellan väg¬
underhållet den tid mark är bar och vägs öppenhållande vintertiden.
I förra hänseendet inrymmer förslaget, lika som lagbyråns, be¬
stämmelser om rätt att påkalla vägsyn och eventuellt att njuta omedel¬
bar utmätning hos den försumlige för den af synemännen uppskattade
kostnad för bristens botande, där detta genom den intresserades eget
föranstaltande besörjts, så ock om rätt till återvinning för den andra
parten. Förslagets stadganden härutinnan hafva lämpats efter de inom
Högsta domstolen framställda anmärkningarna mot det äldre förslaget
i motsvarande delar, hvarjämte billigheten synts fordra, att den omedel¬
bara utmätningsrätten må afse äfven kostnaden för själfva vägsynen,
hvilken kostnad lärer böra förskjutas af den, som synen påkallat.
Det torde falla af sig själft, att det särskilda vägsyneförfarande,
hvarom här förmäles, icke behöfver anlitas annat än såsom villkor för
åtnjutande af den omedelbara exekution, hvarom förslaget handlar.
Under alla förhållanden böra vederbörande alltså vara oförhindrade
att, om de det åstunda, i vanlig rättegångsväg, uttvinga fullgörande
af försumlig väghållares förpliktelser. Ett sådant tillvägagångssätt blir
för öfrigt, då förslagets bestämmelser i denna del kunna komma till
84
20 §.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
användning endast där i fråga om vägunderhållet hvarje underhålls-
skyldig står i ansvar för viss sträckning å marken, nödvändigt i alla
öfriga fall af försummadt vägunderhåll, likasom uppenbarligen också
vid framtvingande af eftersatta prestationer i afseende å vägs byggande.
Vidkommande åter vinterväghållningen, synes det af förutnämnda
anledning knappast möjligt att, med bibehållande af nödig omsorg om
båda parternes trygghet, utfinna något på en gång genast och fullt
verksamt medel mot väghållares tredska. Hvad härutinnan skäligen synes
böra och kunna föreskrifvas är endast berättigandet för annan underhålls-
skyldig att, när den försumlige ej genast efter tillsägelse bättrar bristen,
själf eller mot lega af hjälpa densamma med rättighet att sedermera i
vanlig ordning utsöka godtgörelse för den i sådant afseende gjorda
skäliga kostnad; blifvande det alltså hans ensak att på hvad sätt han
gitter förskaffa sig nödig bevisning till stöd för sitt kraf. I öfverens¬
stämmelse härmed är förslaget, som jämväl i denna del endast kan äga
tillämpning på genom vägdelning bestämdt vägunderhåll, affattadt.
För eu i möjligaste mån verksam kontroll å vägunderhållet
torde det vara i hög grad önskligt, att tillsynen därå utöfvas af
någon för ändamålet särskildt tillsatt person. I hvarje fall böra också
de väghållningsskyldige vara oförhindrade att sämjevis utse en sådan
funktionär, och har en allmän anvisning härom ansetts böra i förslaget
inflyta. Något tvång i detta hänseende torde emellertid icke lämpligen
böra ifrågakomma för det fall att de väghållningsskyldige endast utgöra
några få stycken. Enhvar af dem bör väl nämligen då antagas kunna
utan svårighet bevaka sin rätt gentemot de öfriga, och han bör därför
ej mot sin önskan betungas med en extra anordning, som väl i regel
skulle ådraga honom åtminstone någon utgift. I samma mån åter som
den väghållningsskyldiga samfälligheten vidgas till en större krets,
växer för den enskilde också svårigheten att öfva kontroll på alla de
öfriga, i följd hvaraf och då eu dylik kontroll bör vara i allas välförstådda
intresse, den, som påyrkar en sådan, med fog sjmes böra tillerkännas
vitsord därtill. Utgående från denna uppfattning inrymmer förslaget
åt delägare i samfällighet, som består af flera än fem väghållningsskyldige,
rättighet att fordra utseende af en sådan tillsyningsman, som här afses.
Och på det att icke tillsättandet må stranda på de öfrigas tredska eller
ovillighet att förena sig om ett visst val, har det synts lämpligt stadga
att, i brist af sådan förening, utseendet skall på den intresserades an¬
mälan ske genom Konungens befallningshafvande. Följdriktigare vore
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
måhända att för nämnda fall anordna ett tvångsförfarande med majoritetsval.
Men då en sådan anordning skulle kräfva en hel del detaljföreskrifter,
och någon olägenhet för vederbörande icke gärna kan ligga däri, att valet
anförtros åt offentlig myndighet, men väl den fördel, att den utsedde
därigenom undfår eu viss för hans uppgift säkerligen hälsosam, större
auktoritet, har det senare och enklare alternativet ansetts böra före¬
dragas.
Huru tillsyningsmannen än utses, bör han emellertid utrustas
med samma befogenhet gentemot tredskande väghållare, som i förslaget
tillagts annan underliållsskyldig. Förslagets bestämmelse härom öfverens-
stämmer i hufvudsak med lagbyråns, men har med anledning af Högsta
domstolens anmärkning mot affattningen af detta senare härutinnan
gifvits en tydligare form, hvarjämte af det nya förslaget antydes
hvad god ordning tillika synes fordra, nämligen att nyss sagda
befogenhet skall helt öfverflyttas på tillsyningsmannen ensam, veder¬
börande naturligtvis obetaget att hos honom anmäla förhandenvarande
brister i vägunderhållet.
Det i lagbyråns förslag upptagna stadgande om forum för tviste- « §■
mål, som i den föreslagna lagen afses, är i det föreliggande förslaget
bibehållen oförändrad, hvarjämte däri ansetts böra inflyta dels en analog
bestämmelse med afseende å ärenden, som enligt lagen skola ankomma
på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels ock, uti särskild para¬
graf — hufvudsakligen hämtad från den allmänna väglagen — ett ** §.
stadgande om ordning för öfver klagande af Eders Kungl. Maj:ts befall-
ningshafvandes beslut i frågor om utseende af förrättnings- eller till¬
syningsman.
Den i 14 § af det äldre förslaget förekommande bestämmelse,
att den nya lagstiftningen icke skulle få tillämpning »beträffande
allmän väg, ej heller i fråga om väg, hvars underhåll enligt förening
eller eljest åligger samtliga jordägare inom en by eller inom eu kommun»,
likasom paragrafens innehåll i öfrigt har ur det nya förslaget, till följd
af redan anmärkta afvikelser från det äldre, helt och hållet uteslutits.
Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag och
hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver samma förelag måtte
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af
detta protokoll inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter bi¬
trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall.
Ex protocollo:
Reinhold Rudbeck.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
87
Bilaga.
Förslag
till
Lag om byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.
Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:
1 §•
Det vägliållningsbesvär, hvarom denna lag handlar, afser byggande
och underhåll af enskild väg på landet, hvaraf två eller flera särskilda
fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker
jämförliga verk och inrättningar gemensamt hafva stadigvarande nytta
och behof såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller
eljest.
2 §•
Väg skall byggas och underhållas gemensamt af de egendomar
utaf i 1 § angifven beskaffenhet, för hvilka vägen pröfvas nyttig och
behöflig på sätt i samma paragraf sägs; och varde skyldigheten dem
emellan fördelad i mån af en hvars nytta och behof af vägen.
Såsom byggande anses jämväl omläggning eller väsentlig för¬
bättring af väg.
Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg gälle ej allenast
underhållet den tid mark är bar utan ock vägens öppenhållande vinter¬
tiden vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördel¬
ning, afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.
3 §•
För egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning, svare i
afseende å väghållningsskyldigheten innehafvare^ År annan egendom
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
upplåten under nyttjanderätt med skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att utgöra egendomens onera, svare ock han för det egendomen
åliggande underhåll af väg. I öfrigt ligge egendomens väghållnings-
besvär å ägaren.
4 §•
Väg skall byggas och underhållas så som dess ändamål fordrar.
Ej må någon betungas med hållande af väg till större bredd än 3,6
meter.
5 §.
Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej veder¬
börande annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas, att en
hvar af de väghållningsskyldige står i ansvar för viss sträckning å
marken. I fråga om bro, hvars byggnad eller underhåll finnes kräfva
sådan kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig
ensam, skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två
eller flere väghållningsskyldige efter ty som skäligt pröfvas.
Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga är
om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bär eller dess öppen¬
hållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständig¬
heter, som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där
större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.
I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, del¬
ning af väg verkställas särskildt för byggandet, särskildt för under¬
hållet den tid mark är bar och särskildt för vinterväghållet.
6 §•
Kunna ej vederbörande förena sig om skyldigheten att deltaga i
vägs byggande eller underhåll; då må, utom i det fall, hvarom i 7 §
sägs, en hvar af parterna påkalla frågans företagande till pröfning vid
förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.
7 §•
Påstår någon, hvilkens deltagande i skyldighet att bygga eller
underhålla väg påyrkas, att väghållningsskyldigheten redan är genom
89
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
dom eller gällande förening bestämd, gånge frågan därom till domstol,
där ej sakägarne annorledes åsämjas.
Göres vid förrättning, hvarom här nedan stadgas, invändning i
berörda afseende, varde förrättningen inställd i afbidan på tvistens slut¬
liga pröfning, där ej sakägarne annorlunda öfverenskomma.
8 §•
Till företagande af förrättning, hvarom i 6 § förmäles, skall
Konungens befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare,
kronobetjänt eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna
anförtros. I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning
och beskaffenhet, de egendomar, saken förmenas angå, samt vederbörande
ägares eller innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon till för-
rättningsman föreslagit och finnes ej förslaget godkändt af öfrige sak¬
ägare, förelägge Konungens befallningshafvande dem genom kungörelse,
som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, där nämnda egen¬
domar äro belägna, att inom viss tid, vid förlust af rättighet att öfver
förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hafva något emot
den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne
förordnad, där han finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt
fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne Konungens
befallningshafvande som skäligt pröfvas.
9 §•
Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid
förrättningen biträdas af två gode män, hvilka tillkallas af sakägarne,
men, om dessa ej åsämjas, utses af förrättningsmannen bland dem, som
till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män
vid landtmäteriförrättning valde äro.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola till¬
kallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle för-
rättningsmannens.
10 §.
I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter, huru
annan landtmäteriförrättning än laga skifte kungöras och börjas skall,
Bih. till Biksd, Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Häft. 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
eå ock om uppskof däri samt om jäf emot landtmätare och god man
äfvensom om protokoll vid landtmäteriförrättning i tillämpliga delar
lända till efterrättelse med iakttagande, att hvad som enligt nämnda
föreskrifter gäller om landtmätare skall i afseende å förrättning, hvarom
i denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.
11 §•
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen er¬
sättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare i
enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller
varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller
annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast för¬
skjutas och varde sedermera i sammanhang med beslut i hufvudsaken
å samtliga väghållningsskyldige efter en hvars delaktighet i skyldig¬
heten fördelad.
12 §.
Möter ej af bestämmelserna i 7 § emot förrättningen hinder, skola
därvid, allteftersom fråga är om vägs byggande, dess underhåll den
tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden, meddelas bestäm¬
melser till ett fullständigt ordnande af besväret i motsvarande afseende;
och bör förty efter omständigheterna tillses:
hvilka egendomar skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldig¬
heten skall en hvar egendom åligga;
huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd och anordning
i öfrigt;
huru, för det fall att icke hvarje delägare skall stå i ansvar för
viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg skall be¬
sörjas och hvad bidrag in natura eller i penningar skall af hvarje del¬
ägare för ändamålet utgöras;
huru, i annat fall, vägdelning skall verkställas;
inom hvilken tid arbete för vägbyggnad skall vara fullgjordt; samt
huru ersättning för förvärfvande af för vägbyggnad erforderlig
mark såsom ock utgift för förrättningen och annan delägarnes gemen¬
samma kostnad skall mellan dem fördelas.
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
13 §.
Förrättnings mannen skall söka att såvidt möjligt mellan sakägarne
åstadkomma förening; och varde, i den mån sådan förening kan åstad¬
kommas, särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven
samt medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift
vitsordad.
Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla,
med mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.
14 §.
I den mån ej enligt 13 § förening mellan samtliga sakägare kan
åstadkommas, värde frågan af förrättningsmannen med gode männen,
där han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade
grunder.
15 §.
Sedan den vid förrättningen anhängiga fråga blifvit enligt 13 §
genom förening afgjord eller såsom i 14 § sägs pröfvad, meddele för¬
rättningsmannen med gode männen, där han af sådana biträdes, på
grund af hvad sålunda förekommit utlåtande i saken.
När förrättningen är verkställd, skall förrättningsmannen till sak¬
ägarne utgifva det under förrättningen förda protokoll med dit hörande
handlingar; och skall i protokollet vara upptaget samt för sakägarne
särskildt tillkännagifvas, att förrättningen då är afslutad och att den
därmed missnöjde äger att på sätt 16 § innehåller fullfölja sin talan.
16 §.
År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans förlust,
inom nittio dagar från det förrättningen förklarats afslutad samt protokoll
och handlingar efter 15 § utgifvits instämma samtliga öfriga sakägare
till domstol.
17 §.
Har i fråga om vägs byggande eller underhåll förening träffats
annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgats, äge den förening
92
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
ej gällande kraft utöfver tio år, de väghållningsskyldige dock obetaget
att den förnya för högst tio år hvarje gång. Har ej inom ett år före
utgången af den tid, för hvilken den gäller, föreningen blifvit af någon
väghållningsskyldig uppsagd, skall föreningen anses förnyad för lika
lång tid, som den ursprungligen afsett. Uppsägning efter ty nu är
sagdt må, där den ej omedelbart hos vederbörande verkställes, ske-
genom skriftlig anmälan hos Konungens befallningshafvande, som låter
densamma, på den anmälandes bekostnad, i länskungörelserna offentlig¬
göra.
År förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad
och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som deltagit i föreningen,
låta med afseende å en hvar egendom, som föreningen angår, intaga
densamma i domboken hos domstolen i den ort, där den egendom är
belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot framtida ägare
eller innehafvare af egendomen, så ock, där intagandet i domboken
ägt rum inom sex månader från det föreningen ingicks, mot den, som
efter föreningens träffande men före dess intagande i domboken blifvit
ägare eller innehafvare. Förening, som slutits för boställe eller sådan
på viss tid upplåten egendom, som tillhör kronan eller allmän inrätt¬
ning, hafve dock ej verkan emot senare innehafvare, med mindre
föreningen blifvit af vederbörande myndighet godkänd.
18 §.
Inträda, sedan delaktigheten, i vägs byggande eller underhåll
blifvit genom förening eller eljest 1 laga ordning bestämd, sådana för¬
ändrade förhållanden, som på väghållningsskvldigheten i synnerlig
mån inverka, äge en hvar af de väghållningsskyldige påkalla skälig
jämkning.
I afseende å sådan jämkning skola stadgandena i 6—16 §§ äga
motsvarande tillämpning.
19 §.
Försummar någon att den tid mark är bär underhålla honom till¬
delad väglott i laggillt skick och bättrar han ej ofördröjligen efter
tillsägelse, må annan underhållsskyldig mot förskjutande af förrättnings-
kostnaden anlita kronofogde eller länsman för att, med biträde af
93
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
två lita!’ den tjänsteman tillkallade ojäfvige män, hålla syn, hvartill
den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid vitsordad och
underlåter den försumlige att densamma bota inom viss åt synemännen
förelagd tid, ej kortare än åtta dagar, äge den, som synen påkallat,
bristen bota eller bota låta samt njute därefter hos den tredskande
utmätning för den af synemännen uppskattade kostnad, så ock för
synekostnaden. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till
domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla
för honom i sådant afseende bestämd väglott och varder ej bristen
utan dröjsmål efter tillsägelse afhjälpt; äge annan underhållsskyldig
bristen själf bota eller bota låta och njute sedan af den försumlige
betalning för hvad han visar arbetet skäligen kostat hafva.
20 §.
Förena sig de väghållningsskyldige att för öfvervakande af vägs
underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.
Äro de väghållningsskyldige flera än fem, äge en hvar af dem
fordra, att tillsyningsman utses. Blifva de ej om valet ense, skall, på
någonderas anmälan, tillsyningsman utses af Konungens befallnings¬
hafvande.
Skall till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs under¬
håll utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot
försumlig väghållare enligt 19 § härofvan gäller om annan underhalls-
skyldig i stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.
21 §.
Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt i den
ort där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är belägen.
Hvad som enligt denna lag tillhör Konungens befallningshafvande
skall ankomma på sådan myndighet i den ort, som nyss är sagd.
22 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 8
och 20 §§ omförmälas, må klagan föras i den ordning, som för ekonomi¬
mål i allmänhet är stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 28 november 1906.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Carlson,
Billig,
Westring,
friherre Marks von Wurtemberg,
Sundberg.
Fortsattes och afslutades behandlingen af förslaget till lag om
byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet; varande för¬
slaget bilagdt detta protokoll.
I fråga om förslagets allmänna grunder yttrade:
Justitierådet Sundberg:
»Rörande byggande af nya vägar är förslaget ej fullt tydligt. Af
förslaget framgår väl, att vid anläggandet af ny väg tvång skall kunna
användas mot den enskilde, som af vägen har nytta och behof, men
ändock bestrider att deltaga i densammas byggande; och grunden till
detta tvång angifves uti föredragande departementschefens motivering-
för förslaget sålunda, att han antager syftet med den nya lagstiftningen
vara, bland annat, att främja tillkomsten af nya vägar, där sådana
finnas af verkligt behof påkallade. Huru långt den enskilde för sådant
ändamål skall kunna tvingas, är dock ej i förslaget bestämdt uttaladt.
95
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.
Det vill synas, som skulle gränsen vara satt så, att den enskilde väl
kan tvingas att deltaga i kostnaderna för byggande af ny väg, som
pröfvas vara för honom nyttig och behöflig, men att däremot ägare till
den jord, hvaröfver vägen tänkts framdragen, icke emot sitt bestridande
skall kunna förpliktas att upplåta den för vägen erforderliga mark och
att således ingen ny väg kan komma till stånd, därest ej antingen den,
som påyrkar vägen, själf är ägare till och upplåter för ändamålet er¬
forderlig mark eller ock vederbörande jordägare jämlikt aftal eller på
annan grund är förpliktad tåla, att marken tages i anspråk.
Tvånget mot den enskilde att deltaga i kostnaderna för byg¬
gande och underhåll af enskild väg går dock måhända längre än,
såvidt förslagets motivering angifver, därmed afsetts. Af motiveringen
kan dragas den slutsats, att man icke velat förplikta någon, mot hans
bestridande, till delaktighet i vägs byggande och underhåll för det
fall, att kostnaderna för vägen i dess helhet äro så stora, att de icke
uppvägas af nyttan i dess helhet. Sådant förslaget är affattadt, skulle
dock äfven för sådant fall en enskild kunna mot sitt bestridande
åläggas väghållningsskyldighet i mån af den nytta och det behof, han
i jämförelse med öfriga väghållningsskyldige anses hafva. Ändring
af förslaget härutinnan synes därför vara nödvändig, särskilt med
hänsyn till uppkommande frågor om byggande af ny väg och öppen¬
hållande af vinterväg. Måhända kan vara till fylles ett stadgande i
öfverensstämmelse med hvad uti ifrågavarande hänseende sägs rörande
dikning i 2 § af dikningslagen.
I ett afseende synes mig en utvidgning af förslaget såväl rörande
byggande af ny som underhåll af redan befintlig väg böra äga rum,
nämligen på så sätt, att egendom, mot hvilken ej framställts yrkande på
dess deltagande i väghållningsskyldighet, må, där dess ägare eller inne¬
hafvare anser vägen vara för egendomen nyttig och behöflig, beredas
tillfälle att deltaga i väghållningen och på grund däraf begagna sig af
vägen. Något skäl att förhindra sådant deltagande torde ej förefinnas
annat än för den händelse därigenom för de eljest väghållningsskyldige
skulle uppkomma synnerligt men. Gifvet är, att den nyinträdande bör
förpliktas att svara för de ökade kostnader, som af hans delaktighet
föranledas, såsom beträffande dikning sägs i 8 § dikningslagen.
Då det föreliggande förslaget ej innehåller något om rätten att
begagna enskild väg, utgår förslaget antagligen — likasom nu gällande
rätt och det tidigare inom högsta domstolen granskade förslaget —
från den regeln såsom själffallen, att med gemensam väghållnings¬
skyldighet följer gemensam vågrätt och att således den, som på grund
96
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
af bestämmelse i lag eller särskilt aftal är underhållsskyldig i fråga
om sådan väg, icke lagligen kan förhindra annan underhållsskyldig att
begagna vägen för sådant ändamål, som afsetts vid bestämmandet af dennes
underhållsskyldighet. Denna regel gör dock ej till fylles för det fall,
att vägen helt och hållet eller till någon del framgår öfver mark, hvars
ägare ej själf är underhållsskyldig. I detta fall måste vågrätten, för
att gälla mot framtida markägare, intecknas såsom servitut, hvilket
kan ske, därest vågrätten upplåtits genom skriftligt aftal till förmån
för fast egendom. Då emellertid enligt nu föreliggande förslag jämväl
annan egendom kan åläggas väghållningsskyldighet och för öfrigt
inteckningsinstitutet ej alltid medför full trygghet gent emot ny ägare
af den tjänande fastigheten, synes billigheten fordra, antingen att
ingen mot sitt bestridande må kunna tvingas att deltaga i byggande
och underhåll af väg, som sträcker sig öfver mark, hvilken ej tillhör
någon af de i fråga om vägen underhållsskyldige, eller ock, åtminstone,
att genom ändring i förordningen om inteckning i fast egendom möj¬
lighet beredes att vinna inteckning för vågrätt äfven till förmån för
annan än fast egendom.
Den bindande kraft, som i förslaget tillerkänts åt ingångna före¬
ningar om underhåll af enskild väg, synes mig vara större än som är
behöfligt och lämpligt. Visserligen är det gifvet, att ifrågavarande
väghållningsbesvär, som i allmänhet torde vara föga betydande, helst
bör — för att ej förorsaka vederbörande alltför stora kostnader vid
fördelningen däraf — ordnas genom öfverenskommelse mellan de i
saken intresserade. Men det kan inträffa, att öfverenskommelse, af
oförstånd eller kanske rentaf i bedräglig afsikt, ingås på sådant sätt,
att väghållningsskyldig egendom otillbörligt betungas eller eljest skadas,
eller ock att ingången öfverenskommelse är så oklar, att den gifver
anledning till ständiga tvister rörande väghållningsbesväret. Att i dylika
händelser föreningar icke skola kunna rubbas annat än på grund af
sådana förändrade förhållanden, som omförmälas i 18 §, torde vara
både olämpligt och obilligt. Obilligheten häraf framträder skarpt i det
fall, att väghållningsskyldig egendom kommit i annans hand än dens,
som föreningen ingick, så mycket hellre som det intagande i dombok,
hvilket förutsatts såsom villkor för föreningens giltighet mot ny ägare,
torde blifva af ytterst ringa betydelse för kännedomen om föreningens
tillvaro. Af dessa skäl anser jag, att åt sådana föreningar om skyldig¬
het att underhålla enskild väg, hvilka ingås annorledes än vid förrätt¬
ning, icke bör gifvas gällande kraft i vidare mån, än att väghållnings¬
skyldig må äga att när som helst påkalla förrättning till bestämmande
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
af väghållningsskyldigheten och att, då sådan förrättning kommit till
stånd och nya laga kraft ägande bestämmelser därigenom träffats i det
hänseende, förut ingången förening afser, samma förening förlorar gil¬
tighet. Hvad sålunda sagts bör gälla äfven om föreningar, som ingåtts
innan ny lagstiftning i ämnet träder i kraft, likasom, konsekvent där¬
med, angående föreskrifter, som före nämnda tidpunkt af domstol eller
eljest gifvits i fråga om skyldighet till vägunderhåll. En ändring af
förslaget i den nu af mig antydda riktningen, hvilken, såvidt rörer
äldre vägdelningar, stode i öfverensstämmelse med den af lagutskottet vid
1902 års riksdag uttalade åsikt, skulle ock i hög grad bidraga till enkelhet
och reda, särskildt som en sådan ändring medförde, att förslagets 17 §
utan olägenhet kunde ersättas med allenast ett stadgande därom, att
ingången förening om skyldighet att underhålla väg vore gällande emot
framtida ägare eller innehafvare af underhållsskyldig egendom, intill
dess ny förening ingåtts eller väghållningsskyldigheten blifvit bestämd
vid sådan förrättning, som i förslaget omtalas.
I öfverensstämmelse härmed borde föreningar, som ingås vid för¬
rättning, vara underkastade förrättningsmannens pröfning såväl i fråga om
deras tydlighet som beträffande det rättvisa innehållet i dem, sålunda
att, därest förrättningsmannen ansåge, att ingången förening lände
väghållningsskyldig egendom till uppenbart oskälig kostnad eller eljest
vore för sådan egendom till uppenbar skada eller ock att föreningen
vore alltför otydligt affattad för att kunna tjäna till efterrättelse, för¬
rättningsmannen hade att antingen, därest samtliga väghållningsskyldigc
vidhölle föreningen, inställa förrättningen eller, så framt föreningen af
någon väghållningsskyldig frånträddes, utan afseende å föreningen med¬
dela sådana föreskrifter, som ansåges lämpliga, men i annat fall före¬
ningen skulle af förrättningsmannen uttryckligen fastställas.»
Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, med hvilken justitie-
råden Billing och Westring instämde:
»Medan det lagförslag i ämnet, som år 1899 undergick högsta
domstolens granskning, afsåg att reglera allenast underhållet af de vägar,
som af förslaget berördes, åsyftar det nu föreliggande förslaget ett
ordnande jämväl af vägbyggnadsslcyldigheten. Det torde emellertid kunna
dragas i tvifvelsmål, huruvida de bestämmelser, förslaget i sistnämnda
hänseende innehåller, på ett tillfredsställande sätt fylla sitt af före¬
dragande departementschefen angifna ändamål: att främja tillkomsten
af nya vägar, där sådana finnas af verkligt behof påkallade. En gransk-
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Häft. 13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
ning af hithörande bestämmelser synes fasthellre gifva vid handen, att
desamma uti ifrågavarande hänseende äro af mycket ringa effektivitet.
Förslagets 2 § innehåller, att väg skall byggas gemensamt af de
egendomar, för hvilka den pröfvas nyttig och behöflig. Detta stadgande
kan synas innebära, att så snart eu väg, hvars byggande på flere egen¬
domars gemensamma bekostnad påyrkas från någon sida, befinnes vara
för alla egendomarne nyttig och behöflig, ingen af intressenterna äger
att på någon som helst grund motsätta sig vägens anläggande för
gemensam räkning. I och med konstaterandet af vägens nytta och
behöflighet för alla intressenterna vore alltså utan vidare gent emot
enhvar af dem fastslaget, att de öfriga ägde rätt att framdraga vägen
öfver hans mark och efter dess anläggande färdas fram å densamma.
Något dylikt kan emellertid ej antagas vara med förslaget åsyf-
tadt. Vore detta fallet, hade man näppeligen kunnat underlåta att i
förslaget upptaga bestämmelser om rätt för den, öfver hvars mark vägen
dragés, att i en eller annan form njuta vederlag för intrång, som där¬
igenom förorsakas honom. Uppenbart är nämligen, att intrång af
detta slag kunde komma att ganska ojämnt drabba intressenterna.
Medan en af dem, som i jämförelsevis ringa omfattning kunde begagna
sig af vägen, tilläfventyrs finge tillsläppa största delen af den erforder¬
liga marken, kunde en annan, som af vägen hade större nytta än någon
medintressent, kanske komma att undslippa hvarje intrång, då vägen
icke till någon del framginge öfver hans område.
Vid förslagets affattande torde man alltså hafva utgått från den
tysta förutsättningen, att innan något deltagande i ett vägbyggnads-
företag kunde rättsligen framtvingas, frågan om intressenternas inbördes
rätt att framdraga väg öfver hvarandras område vore på frivillighetens
väg ordnad.
Tydligt torde emellertid vara, att den praktiska betydelsen af för¬
slagets regler om rätt att påkalla väganläggning för gemensam räk¬
ning härigenom i högst väsentlig mån förringas. Såsom längre fram
skall närmare påvisas, lära gällande rättsprinciper knappast erbjuda
medel, som i förevarande fall lämpa sig för ett aftalsmässigt ordnande
af nämnda fråga. Men frånsedt detta ligger det i öppen dag att,
därest hvarje intressent, öfver hvars egendom en tilltänkt väg skulle
anläggas, kunde motsätta sig företaget så länge någon rätt till vägens
framdragande ej blifvit för egendomen särskildt upplåten, det är af föga
gagn att i lag stadga skyldighet för egendomar att deltaga i byggnads¬
företag och införa ett omständligt förfarande för utkräfvande och för¬
delning af sagda skyldighet. En dylik lagstiftning skulle knappast er¬
99
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
hålla betydelse för annat fall än det säkerligen ganska sällsynta, att,
en eller derå af ett vägbyggnadsföretag intresserade ville till deltagande
i företaget tvinga någon, som ej hade att tillsläppa mark.
Vill man fasthålla tanken på en lagstiftning om skyldighet att
deltaga i enskild vägbyggnad, torde det befinnas nödvändigt att i af¬
seende å egendomar, för hvilka anläggandet af ny väg finnes vara af
den betydelse, att vägen bör byggas af dem gemensamt, stad*ga skyl¬
dighet att — naturligtvis mot vederlag — af sina ägor tillsläppa erfor¬
derlig mark för vägen.
Härvid torde man emellertid näppeligen kunna stanna. Ofta kan
det inträffa, att eu väg, som skulle vara af synnerlig vikt för två eller
flere egendomar, måste för att fylla sitt ändamål dragas fram öfver
mark, hörande till en tredje egendom, som ej har sådan nytta af vägen,
att den kan förpliktas deltaga i byggandet. Göres i dylikt fall rätten
att framdraga vägen öfver sistnämnda egendom beroende på aftal mellan
dess ägare och vägbyggnadsintressenterna, stöter man äfven här på åt¬
skilliga svårigheter. Såsom redan antydts, erbjuder nämligen gällande
rätt knappast erforderlig grundval för ett aftalsmässigt ordnande af de
med byggande af enskild väg oskiljaktigt förbundna civilrättsliga frågor.
Tänker man sig till en början, att intressenterna ville genom af¬
tal vinna äganderätt till den erforderliga marken, må erinras, att de ej
utgöra något slags rättssubjekt, som för egen räkning kan förvärfva
rättigheter. Då af lätt insedda skäl anlitande af t. ex. aktiebolags- eller
föreningsformen ej kan leda till någon praktisk lösning, måste alltså
förvärfvet ske för intressenternas räkning. Men utom det att så¬
lunda rätten till den mark, som för vägen upplätes, komme att åtfölja
intressenterna personligen och ej vara bunden vid egendomarna, skulle
en dylik anordning medföra ett vanligt samäganderättsförhållande, som
kunde på en delägares yrkande upplösas genom markens försäljning,
och jämväl i öfrigt vara uppenbart otillfredsställande för tillgodoseende
af det med förvärfvet åsyftade ändamål.
Antager man åter, att vägintressenterna ville genom servitutsaftal
vinna rätt att framdraga vägen å område utanför deras egen mark,
möter först den svårigheten, att enligt gällande lagstiftning endast
fastigheter men ej grufvor eller sådana å främmande mark uppförda
verk eller inrättningar, som enligt förslaget kunna ingå bland väg-
intressenter, äga förvärfva servitutsrätt, hvartill kommer, att i fråga om
intressenter, som längre fram, under ändrade förhållanden, kunna till¬
komma, möjlighet kanske icke står öppen att bringa ett aftal till stånd.
Vidare bör ihågkommas, att servitutsrätt enligt gällande lag måste, för
100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
att äga bestånd mot ny ägare, intecknas, därvid den får plats efter
förutvarande inteckningar och således kan vid exekutiv försäljning upp¬
höra. En anordning, som kan leda därhän, att deltagarne i ett må¬
hända mycket kostsamt vägbyggnadsföretag skulle i en framtid nödgas
finna sig i, att vägen på grund af enskild rätt stänges, måste uppen¬
barligen anses förfelad.
_ Hvad sålunda anförts torde gifva vid handen, att förslagets syfte¬
mål icke kan nås genom privata aftal. Lika litet torde ett expropria-
tionsförfarande, hvarigenom äganderätten till den erforderliga marken
tillädes vägintressenterna, här leda till målet. Samma svårigheter skulle
nämligen därvidlag uppstå som vid frivilligt förvärfvande af ägande¬
rätten. Däremot torde det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke
under vissa villkor vägintressenterna äfven i här åsyftade fall kunde i
lagen ex'hålla berättigande att, oberoende af jordägares medgifvande,
framdraga väg öfver hans mark mot skyldighet att utgifva ersättning
för intrång. Genom anordnande af ett dylikt, utan inteckning gällande
tvångsservitut till förmån för alla från början eller framdeles i vägen
intresserade egendomar kunde här förut framhållna svårigheter undgås
och möjlighet därjämte vinnas att i den materiella utvecklingens intresse
bringa till stånd behöfliga vägbyggnadsföretag, som eljest tilläfventyrs
måste stranda på enskild oginhet eller vinningslystnad. Fasthölle lagen
därvid, att ifrågavarande utväg ej finge komma till användning, där
sådant skulle leda till väsentlig olägenhet för den, öfver hvars mark
vägen skulle framdragas, torde det ej med skäl kunna påstås, att verk¬
ligen befogade intressen gåfves till spillo.
Tillämpningen af en dylik grundsats skulle emellertid näppeligen
kunna inskränkas till det hittills berörda fallet, att vägbyggnaden skulle
utföras af flere egendomar gemensamt. Något giltigt skäl torde ej
kunna anföras, hvarför grundsatsen, om dess berättigande öfver hufvud
erkännes, icke jämväl skulle tillämpas i afseende å vägbyggnad, som
utföres för en enda egendoms räkning.
Hvilken fordran lagen bör uppställa i afseende å den tilltänkta
vägens betydelse för egendom, som ville taga i anspråk främmande
mark, kan omtvistas. En lämplig begränsning vore möjligen att finna
däri, att vägen vore af synnerlig vikt för egendomens ändamålsenliga
brukande. En sådan grad af behöflighet torde då äfven böra stadgas
såsom villkor för rätten att framtvinga andras deltagande i byggnads¬
företaget.
I fråga om ersättning för intrång torde dikningslagens mot¬
101
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
svarande föreskrifter kunna tjäna till förebild, dock att möjligen någon
förhöjning af ersättningsbeloppet bör ifrågakomma.
Beträffande rätten att begagna en på flere egendomars bekostnad
byggd väg saknar förslaget uttryckliga bestämmelser. Måhända har
man funnit det själfklart, att sådan rätt tillkomme alla de i vägbygg¬
naden deltagande egendomarne. Besinnar man emellertid, att här är
fråga om en servitutsrätt, som i strid med bestämmelserna i gällande
inteckningslagstiftnirig skulle utan inteckning äga bestånd gent emot
hvarje ägare af mark, hvaröfver vägen ginge fram, lärer det, i händelse
man vill tillerkänna byggnadsintressenterna rätt till vägens begagnande,
befinnas nödigt att härom gifva en klar och bestämd regel. Det torde
emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida ej en dylik undantags¬
löst gällande regel i själfva verket ginge något för långt. Väl synes
det kunna utan några större betänkligheter fastslås, att där byggnads¬
skyldigheten reglerats genom en sådan offentlig förrättning, som för¬
slaget åsyftar, därunder äfven inbegripen en vid sådan förrättning
träffad förening, eller ock genom dom, hvarje intressent, sedan vägen
kommit till stånd, bör äga ovillkorlig rätt att färdas därå. Men att,
där byggnadsföretaget kommit till stånd i följd af enskild öfverens¬
kommelse, låta hvarje presteradt, någon gång kanske helt obetydligt
bidrag till vägbyggnaden medföra ett för all framtid gällande väg-
servitut synes innebära en alltför stark brytning med intecknings-
lagstiftningeus grundsatser om servituters publicitet och under vissa
omständigheter kunna leda till osäkerhet och tvist.
Jämväl i fråga om de föreslagna bestämmelserna angående skyl¬
dighet att underhålla väg torde böra anmärkas, att man icke tillräckligt
uppmärksammat spörsfnålet om rätten till vägens begagnande. Man
synes hafva utgått från den i vanliga fall helt visst riktiga förutsätt¬
ningen, att då spörsmål uppstår om fördelning af vägunderhåll, ingen
bestrider, att de, som faktiskt begagna sig af vägen, också äga rätt
därtill, och man torde hafva ansett det falla af sig själf, att sedan en
fördelning af underhållsskyldigheten kommit till stånd, de underhålls-
pliktige, om de icke förut varit berättigade att nyttja vägen, vunnit
sådan rätt i och med det att de blifvit pliktige att deltaga i under¬
hållet. En på nyssnämnda sätt tillkommen underhållsplikt lärer emel¬
lertid lika litet som deltagandet i en vägs anläggande kunna utan
bestämdt lagstadgande medföra någon bestående rätt att färdas å vägen.
Väl vore det orimligt att upprätthålla underhållsskyldigheten i fråga
om en väg, som ej finge af de underhållsskyldige befaras; men detta
förhållande synes, så länge lagen iakttager tystnad i fråga om väg-
102 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
rättigheten, ej berättiga till någon längre gående slutsats, än att väg-
hållningsskyldigheten bortfaller, då tillträde till vägen nekas. Det kan
emellertid ej vara lämpligt, att en genom offentlig förrättning eller dom¬
stols förklarande åstadkommen vägdelning sålunda skall när som helst
kunna göras om intet af hvarje jordägare, som ej, oberoende af väg-
delningen, är servitutsmässigt bunden att inom sitt område tåla vägens
nyttjande. I motsvarighet till hvad som nyss blifvit ifrågasatt angå¬
ende vägbyggnadsintressenters rätt att befara af dem anlagd väg, torde
alltså böra stadgas, att en vid offentlig förrättning eller ock genom
dom uppkommen förpliktelse att deltaga i vägs underhåll medför ovill¬
korlig rätt att färdas å vägen.
Detta är emellertid näppeligen tillfyllest. En jordägare, som utan
öfverenskommelse om vägservitut låter sitt vägstycke nyttjas af grannar
och själf begagnar sig af vägen på dess sträckning inom grannarnes
område, kan med strängt fasthållande af sin jordäganderätt motsätta
sig hvarje förslag om en rimlig delning af vägunderhållet; och skulle
en med hans tysta samtycke åvägabragt men ännu icke lagakraftvunnen
delning förefalla honom ofördelaktig, äger han vid domstol, till och
med i sista instansen, ett osvikligt medel att omintetgöra delningen, itv
att han allenast behöfver åberopa frånvaron af vägservitut. Till und¬
vikande häraf lärer annan utväg ej stå till buds än att i lagen upp¬
taga en allmän regel därom, att egendom under vissa förutsättningar
skall kunna erhålla rätt att begagna sig af en å annan egendoms
område redan upptagen väg mot skyldighet att deltaga i underhållet.
Såsom villkor för inträdandet af ett dylikt legalservitut synes då lämp¬
ligen kunna stadgas, att vägens begagnande skulle vara af synnerlig
vikt för den främmande egendomen och ej medföra väsentlig olägen¬
het för den egendom, öfver hvilken den framgår, äfvensom att för det
intrång, som ägde rum, ersättning skulle gäldas. Fasthållas dessa
villkor, synes regeln vara att förorda icke allenast ur här antydda
synpunkter utan jämväl med hänsyn till dess i öfrigt allmännyttiga
innehåll.
Hvad i det föregående blifvit anfördt synes kunna sammanfattas
i följande hufvudpunkter:
l:o) Då det för ändamålsenligt brukande af en egendom är af
synnerlig vikt, att den erhåller väg öfver annan egendoms område,
skall den förra egendomen vara berättigad att bygga väg öfver den
senares ägor, dock ej där den senare skulle hafva väsentlig olägenhet
däraf.
103
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
2: o) Skulle redan anlagd väg, som går fram öfver en egendom,
befinnas vara af synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan
egendom, skall den senare mot skyldighet att deltaga i underhållet äga
begagna vägen, så framt ej detta skulle medföra väsentlig olägenhet
för förutvarande intressenter.
3:o) Om väg, som någon vill bygga för sin egendoms behof,
tillika är nödig för annan egendoms ändamålsenliga brukande, skall
den senare egendomen deltaga i vägens byggande och tillsläppa er¬
forderlig mark.
4:o) För upplåtelse af mark till väg samt för annat intrång, som
orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas
kontant eller, om den ersättningstagande själf är väghållningsskyldig,
tillgodoräknas honom vid väghållningsskyldighetens fördelning. När¬
mare bestämmelser om kontant ersättning meddelas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med dikningslagens motsvarande föreskrifter.
5:o) Sedan vid offentlig förrättning eller genom dom byggnads-
eller underhållsskyldighet i fråga om en väg blifvit någon egendom
ålagd, är denna egendom, äfven mot ny ägare af mark, hvaröfver
vägen går fram, berättigad att begagna vägen.
Ett genomförande af dessa punkter torde föranleda någon jämk¬
ning i förslagets rubrik, förändrad affattning af 1 §, fullständig om¬
arbetning af de i 2 § upptagna bestämmelser samt ändring i åtskilliga
andra delar af förslaget.»
Justitierådet Carlson:
»Jag biträder justitierådet friherre Marks von Wiirtembergs yttrande
i fråga om behofvet af stadgande angående rätt till väg och anser i
likhet med bemälda justitieråd, att då för en egendoms ändamålsenliga
brukande är af synnerlig vikt, att den erhåller väg öfver annan egen¬
doms mark eller får begagna en denna tillhörig redan befintlig väg,
ägaren af sistnämnda egendom bör kunna förpliktas tåla sådant intrång
såvida icke egendomen skulle hafva väsentlig olägenhet däraf; att på¬
stående härom bör väckas vid sådan förrättning, som i förslaget om-
nämnes, och att, om påståendet bifalles vid förrättningen eller genom
domstols beslut i anledning af klander mot förrättningen, afgörandet
bör blifva bindande äfven för ny ägare af den egendom, å hvilken
besväret lägges.
Huruvida besväret må kunna vid förrättningen påläggas genom
förening emellan sakägarne eller om förrättningsmannen bör hafva rätt
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
och plikt att underkänna en sådan förening, om egendomen skulle
komma att lida väsentlig olägenhet af besväret, är en fråga, som för¬
tjänar att tagas under sorgfällig ompröfning. Ett sådant besvär skulle
i vissa fall kunna i väsentlig mån minska en egendoms värde och
sålunda kränka inteckningshafvares rätt, under det att i andra fall,
såsom då en väg, för hvilken mark bli hvit undantagen vid skifte eller
ägostyckning emellan åtskillige delägare, upplåtes till begagnande äfven
af egendom utom skifteslaget, besväret är utan betydelse.
Därest utom sådan förrättning träffas förening, hvarigenom, i
sammanhang med ordnande af vägunderhållet, å en eller flera egen¬
domar lägges besvär, hvarom nyss är sagdt, bör, äfven enligt min
mening, föreningen i sistnämnda del icke genom intagning i domboken
blifva bindande för nye ägare af egendomarne. Ett undantag synes
mig dock kunna göras för nyss omförmälda fall, då mark till den väg,
hvarom fråga är, blifvit undantagen vid skifte eller ägostyckning emellan
åtskillige delägare. I detta fall skulle föreningen kunna tillerkännas
samma giltighet i denna del som i fråga om deltagandet i vägunderhållet,
och detta äfven om skiftesdelägare, som ej deltager i vägunderhållet,
icke godkänt föreningen. Om så sker, skulle till förrättning, som afser
sådan fråga, icke behöfva kallas andra skiftesdelägare än de, som skola
deltaga i vägunderhållet.
Om, såsom förut nämnts, ägaren af en egendom under vissa för¬
hållanden bör kunna tilltvinga sig rätt att anlägga och begagna väg
å annan egendoms mark eller att begagna en denna tillhörig, redan be¬
fintlig väg, bör å andra sidan, då vid vägdelningsförrättning väckes
påstående om skyldighet för ägaren af en egendom att deltaga i byg¬
gande och underhåll af en väg, denne icke kunna undgå sådan skyl¬
dighet allenast på den grund, att egendomen icke har rätt till marken,
öfver hvilken den ifrågasatta vägen skall framgå, eller rätt att begagna
den befintliga vägen, utan bör, i anledning af det framställda påståendet,
vid förrättningen pröfvas, huruvida sådan rätt må tillerkännas egen¬
domen, och, om så sker, i sammanhang därmed skyldigheten åläggas
egendomen.
Frågan om skyldighet för en egendom att på yrkande af annan
egendom deltaga i byggande af en väg synes böra göras beroende däraf,
att vägen är af synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af egen¬
domarne.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med justitierådet Sundberg anser
jag, att förslaget bör förtydligas så, att af detsamma framgår, att en
105
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
egendom icke må betungas med skyldighet att deltaga i byggande eller
underhåll åt väg i vidsträcktare mån än som motsvarar den nytta,
egendomen har af vägen, samt att det förtjänar att tagas under öfver¬
vägande, huruvida icke vid vägdelningsförrättning, som afser byggande
af väg, förrättningsmannen bör hafva att tillse, att icke genom förening
emellan delägarne egendom betungas med kostnader utöfver nyttan af
vägen.»
I afseende å de särskilda bestämmelserna i förslaget gjordes
följande erinringar.
Ingressen.
Då anledning ej förelåge att göra rubbning i nu gällande föreskrifter
om den reglering af väghållningsbesvär, som äger rum i sammanhang
med laga skifte, och detta ej heller torde vara med förslaget afsedt, an¬
såg högsta domstolen, att till undanröjande af hvarje tvekan uttryckligt
förbehåll i sådant hänseende borde å lämplig plats i förslaget inflyta.
2 §■
Justitierådet Sundberg yttrade:
»Bestämmelsen, att väghållningsskyldigheten skall fördelas emellan
vederbörande egendomar i mån af en hvars nytta och behof af vägen,
torde lämpligen böra utbytas mot stadgande därom att fördelningen
skall ske med hänsyn till i hvad mån vägen för en hvar väghållnings-
skyldig egendom kan komma att begagnas. Ett sådant uttryckssätt
återgifver bättre än förslagets ordalag dettas verkliga innebörd och
står, likasom det tidigare, inom högsta domstolen granskade förslaget,
i närmare öfverensstämmelse med nu gällande rätt och den af riksdagen
i förevarande afseende uttalade önskan.»
Justitieråden Carlson, Billing, Westring och friherre Marks von
Wiirtemberg hänvisade till hvad af dem blifvit anfördt. i fråga om för¬
slagets allmänna grunder.
I afseende å det uttryck, som i förslaget valts för angifvande af
förutsättningen för åläggande af gemensam skyldighet att underhålla
väg, nämligen att vägen skulle vara på angifvet sätt »nyttig och be¬
höflig» för två eller flere egendomar, anmärkte samma justitieråd vidare,
att sagda uttryck syntes oegentligt och, tolkadt strängt efter ordalydelsen,
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 14
106
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
skulle kunna leda till alltför stor. inskränkning af väghållningsbesväret;
och hemställde justitieråden, att den inbördes underhållsskyldigheten
måtte göras beroende däraf, att vägen vore till stadigvarande nytta
för egendomarne.
Såsom grund för fördelning af såväl byggnads- som underhålls¬
skyldighet ansågo bemälde fyra justitieråd lämpligen kunna bestämmas
den omfattning, hvari de särskilda egendomarne kunde väntas komma
att begagna sig af vägen.
3 §.
Högsta domstolen anförde:
»Huruvida i det fall, att väghållningsskyldig egendom upplåtits
under nyttjanderätt, ansvaret för vägunderhåll bör åligga ägaren eller
nyttjanderättsliafvaren, är — bortsedt från egendom, som tillhör kronan
eller allmän inrättning — enligt förslaget beroende på innehållet i
det aftal, hvarigenom upplåtelse af egendomen skett. Förslaget till¬
godoser härutinnan ej tillbörligen annan väghållningsskyldigs rätt.
Enligt detsamma måste denne vid uppkommen fråga om försummadt
vägunderhåll förskaffa sig kännedom om aftalet, något, som kan komma
att stöta på oöfvervinneliga svårigheter, helst som för aftalets giltighet
icke kräfves, att det är skriftligen affattadt. Bättre och mera tillgodo¬
seende alla parters berättigade intressen synes vara, att ansvaret för
fullgörande af vägunderhåll skall hvila å den, som innehar annan till¬
hörig egendom under sådana förhållanden, att han enligt lag är pliktig
att för densamma erlägga kommunalutskylder. Genom ett stadgande
i sådan riktning skulle ock blifva tydligt, att boställshafvare icke bär
ansvaret för vägunderhåll i det fall, att bostället i dess helhet är åt
annan person utarrenderadt.»
4 §.
Högsta domstolen erinrade, hurusom det syntes böra tydligen ut¬
märkas, hvad meningen antagligen vore, att väghållningsbesväret skulle
omfatta jämväl diken, i den män sådana tarfvades, samt att dikena icke
skulle inräknas i den föreslagna högsta vägbredden 3,6 meter.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
107
6 §■
Högsta domstolen anförde:
»för det fall, att egendom är upplåten under nyttjanderätt, framgår
icke, hvem befogenhet att för egendomen påkalla förrättning och därvid
föra talan skall tillkomma. Då vägdelningarna i allmänhet kunna an¬
tagas komma att blifva beståndande för en längre tid, synes rätt i
förevarande hänseende alltid böra tillkomma jordägaren. År annan inne¬
hafvare af fastighet enligt 3 § ansvarig för vägunderhållet, synes
äfven han böra äga såväl påkalla förrättning, hvilken endast afser dylikt
underhåll, som ock föra talan vid hvarje förrättning, där fråga är om
underhållet. Rätt att föra talan vid förrättningen synes ock böra till
komma nyttjanderättshafvare, därest vägen skall framdragas öfver mark,
som han disponerar.
Af hvad nu föreslagits lärer blifva en följd att, därest både jord¬
ägare och nyttjanderättshafvare äro berättigade föra talan vid förrätt-
ning, bägge skola kallas till densamma, och att förening bör biträdas
af dem bägge.»
7 §.
Justitierådet Sundberg yttrade:
»För att ej åt en tredskande part må lämnas tillfälle att onödigtvis
förhala uppkommen fråga om väghållningsbesvärets ordnande, måste
förrättningsmannens befogenhet att pröfva framställda invändningar
vara mycket vidsträckt. Att, då förrättningen afser byggande af ny
väg, invändning därom, att sökanden icke förfogar öfver den för vägen
erforderliga mark, måste föranleda förrättningens inställande, följer af
hvad jag yttrat i fråga om förslagets allmänna grunder. Däremot kan
ifrågasättas, huruvida icke förrättningsmannens befogenhet må kunna
utvidgas till rätt att pröfva jämväl den invändning, som i 7 § omtalas.
Afsevärda betänkligheter häremot torde ej förefinnas, i betraktande
däraf att, enligt det nu föreliggande förslaget, förrättningsmannen alltid
skall förordnas af Konungens befallningshafvande och det tillkommer
honom att pröfva påstående om skälig jämkning i de föreskrifter, som
lämnats genom dom eller gällande förening. Godkännes därtill den af
mig uttalade mening rörande giltigheten af föreningar samt äldre före¬
skrifter om vägunderhåll, skulle ifrågavarande invändning endast kunna
afse sådan förrättning, som i förslaget omtalas. Och att låta förrätt-
108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
ningsmannen pröfva dylik invändnings befogenhet, torde ej kunna med¬
föra någon våda.
Jag hemställer alltså, att 7 § må ur förslaget utgå. Skulle denna
hemställan ej vinna afseende, må emot §:ns lydelse anmärkas, att den¬
samma icke omfattar det fall, att väghållningsskyldigheten blifvit be¬
stämd genom förrättning, som vunnit laga kraft. §:n torde fördenskull
böra undergå omredigering, så att den kommer att afse hvarje invänd¬
ning, som åsyftar, att väghållningsskyldigheten redan är lagligen
bestämd.»
Justitieråden Carlson, Billing och friherre Marks von Wurtemberg
ansågo, att, med hänsyn särskildt till förrättningsmannens befogenhet
att pröfva fråga om äldre vägdelnings rubbande i följd af inträdda
förändrade förhållanden, denna § icke lämpligen kunde i förslaget bibe¬
hållas, men att, om den funnes böra kvarstå, sådan jämkning i redak¬
tionen, som af justitierådet Sundberg förordats, måtte vidtagas.
Justitierådet Westring biträdde den mot §:ns redaktion framställda
anmärkning.
9 §.
Då giltigt skäl ej torde föreligga att åt sakägarne inrymma större
frihet i val af gode män, än som tillerkänts förrättningsmannen, hvilken
enligt förslaget har att utse gode männen bland dem, som till nämnde¬
män eller till ledamöter i ägodeiningsrätt eller till gode män vid landt-
mäteriförrättning valda äro, hemställde högsta domstolen, att för tydlig¬
görande häraf jämkning i §:ns affattning måtte ske.
10 §.
Högsta domstolen anförde:
»Till betryggande däraf att sakägarne erhålla kännedom om för¬
rättning torde ej vara tillfyllest, att, såsom af förslagets hänvisning till
skiftesstadgan följer, förrättningen kungöres i kyrkan inom hvarje
socken, där egendom, som den angår, är belägen, utan synes dessutom
böra stadgas, att samtliga sakägare skola särskildt kallas till förrätt¬
ningen. Godkännes denna anmärkning, bör hänvisningen till skiftes-
stadgan i viss mån jämkas.
I öfrigt synes mot nämnda hänvisning böra anmärkas, att den
ej med tillräcklig tydlighet angifver hvad därmed måste anses vara
åsyftadt, nämligen bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan angående
109
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
annan landtmäteriförrättning än laga skifte och hvad i 17 kap. samma
stadga föreskrifves angående protokoll.
Då af 11 § skiftesstadgan torde följa, att, där förrättning, hvarom
i föreliggande förslag är fråga, utföres af landtmätare, nämnda stadga
jämväl i åtskilliga andra delar än de i förevarande § angifna skall
äga tillämpning, något som uppenbarligen ej är åsyftadt, hemställes,
att i förslaget måtte tydligt angifvas, att sådan tillämpning ej äger rum.»
11 §.
Högsta domstolen anförde:
»Den fördelning af förrättningskostnaden, som omförmäles i slutet
af denna §, kan naturligtvis ej ifrågakomma i annat fall än då en väg-
delning verkligen kommer till stånd. Ordalagen tyda emellertid på ett
motsatt förhållande, hvadan hemställes, att denna oegentlighet i redak¬
tionen måtte afhjälpas.»
12 §.
Högsta domstolen yttrade:
»Då förrättning, som i detta förslag afses, naturligtvis kan leda till
det resultat, att vägdelning eller annan sökt åtgärd ej kan komma till
stånd, kan det ordnande af väghållningsbesv.är, hvarom i paragrafen är
fråga, ej, såsom i dess inledningsord antagen, äga rum i hvarje fall, då
hinder mot »förrättningen» ej möter. Hvad som här åsyftas är, enligt
hvad af sammanhanget framgår, hinder mot vägdelning. Sådant hinder
kan uppenbarligen vara af annat slag, än i 7 § är nämndt. Från båda
nu angifna synpunkter är alltså — vare sig 7 § bibehålies eller icke
— en jämkning i redaktionen nödig.
Då, såsom inom högsta domstolen framhållits, det ej lämpligen
kan ifrågakomma, att för anläggande af en för två eller flera gemen¬
sam väg delägarne under äganderätt förvärfva därtill erforderlig mark,
hemställes, att hvad paragrafens sista stycke innehåller om ersättning-
för mark måtte utgå.»
14 §.
Högsta domstolen erinrade, att denna § och första stycket af den
nästföljande, såsom till sitt innehåll hufvudsakligen sammanfallande,
lämpligen kunde samarbetas till ett enda stadgande.
no
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
15 §.
Högsta domstolen anförde:
»Då till delägarne icke torde böra utlämnas originalprotokollet
utan endast en utskrift däraf, synes mindre lämpligt att, såsom i denna
§ skett, sammanställa förrättningens afsilande med förrättningsproto-
kollets utlämnande till sakägarne, så att tiden för klagan öfver för¬
rättningen ej skall börja löpa förr än protokollet utgifvits. Med hän¬
syn till svårigheten att vid det förrättningssammanträde, då utlåtande
meddelas, medhinna förfärdigande af utskrift af protokollet torde för-
rättningsmannen ofta finna sig föranlåten att anordna ett särskildt
sammanträde allenast för protokollets utlämnande och tillkännagifvande,
att förrättningen är afslutad. Denna olägenhet undvikes, om man,
på sätt skett i 50 § dikningslagen, stadgar, att protokoll med dit¬
hörande handlingar skall utlämnas inom viss tid efter det förrätt¬
ningen förklarats afslutad, hvilken tid bör ställas i sådant förhållande
till den, som bestämmes för klandertalans anställande, att sakägarne
efter protokollets utbekommande hafva godt rådrum till beslut om
eventuellt klander.
Handlingarnas utgifvande torde i anslutning till dikningslagen lämp¬
ligen kunna anordnas så, att de öfverlämnas till någon i orten boende,
af sakägarne utsedd pålitlig person för att vara sakägarne tillgängliga.
Om förrättningsmannen är landtmätare, åligger det honom enligt
gällande landtmäteriinstruktion att till länets landtmäterikontor insända
originalprotokoll och öfriga koncepthandlingar angående förrättningen.
Med hänsyn till vikten däraf, att i hvarje fall ett exemplar af hand¬
lingarna må vara att tillgå, torde en liknande skyldighet böra åläggas
äfven annan förrättningsman. Öfversändandet torde emellertid ej böra
äga rum förr än det visat sig, huruvida talan mot förrättningen full¬
följes. Skulle talan fullföljas, torde det böra åligga domaren att från
förrättningsmannen infordra handlingarna samt att, sedan målet blifvit
afgjordt, insända dem till landtmäterikontoret. Föreskrifter härom, i
hufvudsak öfverensstämmande med dikningslagens motsvarande bestäm¬
melser, torde böra i förslaget inflyta.»
16 §■
Högsta domstolen anförde:
»Då fråga är om en väg af större omfattning, kan det ofta nog
vara förenadt med synnerlig svårighet och afsevärda kostnader att till
in
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
rätten instämma hvarje särskild sakägare, och det torde kunna ifråga¬
sättas, huruvida klaganden, då han icke tillika är sökande till förrätt¬
ningen, bör drabbas af dessa olägenheter.
Om emellertid, såsom vid 10 § blifvit liemställdt, i lagen före-
skrifves, att hvarje sakägare skall särskildt kallas till sjkifva förrättningen,
synes det ej vara ovillkorligen nödigt, att han i vanlig ordning stämmes
till rätten, utan torde, i öfverensstämmelse med skiftesstadgans bestäm¬
melser, kunna föreskrifvas, att missnöjd part äger till domaren ingifva
besvär öfver förrättningen och att domaren, sedan besvär inkommit,
har att utsätta tid för målets handläggning samt därom utfärda kun¬
görelse, som viss tid före den utsatta dagen uppläses från predikstolen
i den eller de socknar, där egendom, som saken angår, är belägen,
äfvensom inkalla allmänna ombud, där sådant ifrågakommer.
Vidtages sådan ändring i förslaget, torde besvärstiden kunna be¬
gränsas till sextio dagar.»
17 §.
Justitieråden Carlson, Billing, Westring och friherre Marks von
Wiirtemberg förenade sig om följande yttrande:
»I fråga om föreningar angående vägars byggande torde bestäm¬
melser af den art förevarande § innehåller näppeligen vara lämpliga
. eller af behof påkallade. Att, såsom paragrafen innebär, låta en dylik
förening — hvilken tilläfventyrs kan inne latta åtagande af en synner¬
ligen betungande skyldighet — vara, redan innan något slags publice¬
rande däraf ägt rum, bindande mot ny förvärfvare af egendom, för
hvilken den slutits, kan ej anses tillfredsställande ur rättssäkerhetens syn¬
punkt, och den art af offentlighet, som enligt förslaget skulle inom en
viss tid beredas föreningen för att bevara dess sakrättsliga betydelse,
är uppenbarligen ur nyssnämnda synpunkt alltför litet effektiv.
Hvad angår bestämmelserna om förenings giltighetstid och för¬
nyande lärer det ej vara behöfligt att i lagen särskildt uppmärksamma
de sällsynta fall, där en förening om vägbyggnad kan anses afse längre
tid än tio år, och föga lämpligt förefaller det att införa förenklade
former för en dylik förenings förnyande. En förening angående byg¬
gande af väg afser naturligtvis i de allra flesta fall, att det tillämnade
företaget skall utföras under en nära framtid. År föreningen sluten
på obestämd tid' och vidtages ej inom en någorlunda rimlig tidrymd
efter afslutandet någon åtgärd för företagets genomförande, torde man,
med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser och tolkningsregler, vara be¬
rättigad att utan vidare anse föreningen förfallen.
112
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Paragrafens bestämmelser torde alltså böra inskränkas till för¬
eningar om vägunderhåll.
I afseende å dylika föreningar synes förslaget, i hvad det afser
att inskränka deras giltighetstid, helt visst vara välbetänkt, då de för¬
hållanden, som ligga till grund för en förening, ofta äro af den för¬
änderliga natur, att det efter någon tids förlopp bör tillkomma sak-
ägarne att, utan särskildt uppvisande af nya förhållanden, betrakta
öfverenskommelsen såsom förfallen. Att emellertid i enlighet med för¬
slaget låta en förening efter uppsägning utan vidare förlora sin giltig¬
het å en viss årsdag af dess tillkomst synes så till vida mindre lämp¬
ligt, som det låter tänka sig, att efter uppsägningen ett nytt ordnande
af vägunderhållet ej hinner definitivt genomföras, innan föreningen
skulle upphöra att gälla. Ifrågasättas kan ock, huruvida man ej åt
motsatt håll går för långt genom att, med förslaget, låta underlåtenhet
att uppsäga föreningen medföra, att den anses återupplifvad för en
tidsperiod, lika lång som den ursprungligen afsedda. Med hänsyn till
båda nu angifna omständigheter hemställes om den ändring i paragra¬
fens första stycke, att efter utgången af tio år från föreningens till¬
komst ny vägdelning må utan åberopande af förändrade förhållanden
kunna vinnas, men att föreningen likväl skall tillämpas till dess ny
delning vunnit laga kraft.
För den händelse emellertid att förslagets ståndpunkt i nu berörda
hänseenden bibehålies, torde åtskilliga ändringar i hithörande delar af
paragrafen vara af nöden. <
Sålunda bör uppsägning af förening äga rum sist ett år före
giltighetstidens utgång, ej, såsom synes hafva af förbiseende influtit i
förslaget, inom ett år före sagda tid.
Den tid, för hvilken förening skall i händelse af underlåten upp¬
sägning anses förnyad, får naturligen ej i något fall öfverstiga den för
dess ursprungliga giltighet fastställda maximiperiod, tio år.
Då det i afseende å föreningar, som blifvit i domboken intagna,
uppenbarligen är önskvärdt, att upplysning om deras fortfarande giltig¬
het kan erhållas hos samma myndighet, som lämnar besked om inta¬
gandet, bör uppsägning af förening ske, icke hos Konungens befallnings¬
hafvande, utan hos häradsrätten.
Enär intagandet i domboken har till ändamål, bland annat, att i
framtiden bereda allmänheten tillfälle att hos domaren erhålla upplys¬
ning, huruvida en egendom är behäftad med sådan sakrätt, som in¬
tagandet medför, men tillförlitlig upplysning härom ej torde utan stor
omgång och svårighet kunna meddelas, om den förutsätter genomgående
113
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
af domböcker för en obegränsad tid tillbaka, lärer det vara af nöden
att föreskrifva antingen uppläggande af ett register öfver föreningar,
som i domboken intagits, eller ock något slags periodiskt förnyande af
sakrätt, som genom intagandet vinnes.
Bortsedt från frågan om uppsägning och därmed sammanhän¬
gande spörsmål, må beträffande bestämmelserna om förenings intagande
i dombok erinras, att föreskriften om sådan åtgärds vidtagande »med
afseende å en hvar egendom, som föreningen angår,» kan föranleda
den missuppfattning, att särskild protokollering tarfvas för hvarje
sådan egendom; hvarjemte synes böra framhållas, att då tingslag fin¬
nas, där mera än sex månader kan förflyta mellan rättens samman¬
träden, slutterminen för förenings intagande i domboken ej kan be¬
stämmas så som i förslaget skett, utan torde böra sättas till det ting,
som infaller viss tid från föreningens ingående.»
I detta yttrande instämde justitierådet Sundberg, såvidt anginge
föreningar angående vägars byggande. I öfrigt hänvisade justitierådet
till sitt anförande om förslagets allmänna grunder med tillägg att,
därest justitierådets däri uttalade uppfattning ej vunne godkännande,
justitierådet instämde jämväl i hvad det af högsta domstolens öfriga
ledamöter afgifna yttrande innehölle rörande föreningar om vägunderhåll.
18 §. ■
Högsta domstolen yttrade:
»Möjlighet att under ändrade förhållanden rubba en laga kraft¬
vunnen förrättning eller dom angående vägs byggande eller underhål¬
lande synes böra medgifvas icke blott i det af förslaget förutsatta fall,
att delaktighet i vägs byggande eller underhåll blifvit bestämd, utan
jämväl där yrkande om vägs byggande för gemensam räkning eller
indelande till samfälldt underhåll blifvit afslaget.
Skulle, såsom inom högsta domstolen hemställts, i förslaget införas
bestämmelser om rätt att bygga eller begagna väg å annans mark,
synes förevarande § böra så affattas, att jämväl i dylikt afseende med¬
delade beslut kunna, änskönt lagakraftvunna, rubbas, där förändrade
förhållanden sådant påkalla.
Den i paragrafens senare stycke förekommande hänvisning till
bestämmelserna i 7 § torde, äfven om dessa bestämmelser i förslaget
bibehållas, böra utgå. Om en förrättning just afser jämkning i en in¬
gången förening, bör frågan om föreningens fortfarande bestånd na¬
turligtvis i första hand pröfvas vid förrättningen, och ej af domstol.
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 15
114
Kung! Majds Nåd. Proposition No 88.
Enär det rubbande af gällande beslut eller föreningar, som i
denna § afses, kan vara af tämligen ingripande beskaffenhet och någon
gång omfatta hela det rättsförhållande, som genom beslutet eller för¬
eningen reglerats, synes det i förslaget använda uttrycket »skälig jämk¬
ning» icke på ett tillfredsställande sätt återgifva stadgandets innebörd.»
19 §.
Justitieråden Carlson, Buding 1 Westring och friherre Maries von
Wurtemberg förenade sig om följande uttalande:
»De i första stycket upptagna stadgandena, hvilka afse vägunder¬
hållet den tid marken är bar, hafva fått sitt nuvarande innehåll med
anledning af de inom högsta domstolen emot det äldre förslaget i denna
del framställda anmärkningar, som gingo ut på att förslaget lämnade
allt för mycken möjlighet öppen för trakasserier emellan grannar. Där¬
vid synes dock det nu remitterade förslaget hafva gått något längre, än
hvad högsta domstolens yttrande föranledt. Af de nu föreslagna be¬
stämmelserna lär blifva en oundgänglig följd, att det blir förenadt med
afsevärda kostnader att vidtaga åtgärder för afhjälpande af brist å väg,
som vederbörande väghållningsskyldige icke botar. Det skall först
hållas en syn af tre personer, af hvilka den ene skall vara kronofogde
eller länsman. Hafva dessa funnit brist å vägen och stadgat viss tid,
inom hvilken vägen skall vara iståndsatt, skall det vidare visas, att
väghållaren försummat att inom berörda tid bota bristen, för hvilket
ändamål det lärer vara nödvändigt, att någon besiktning hålles. Den,
som vill tala å försummelsen, äger därefter själf bota bristen; och först
sedan det skett, till konstaterande hvaraf lärer fordras ännu eu besikt¬
ning, äger han hos den försumlige erhålla utmätning för den af de
första synemännen uppskattade kostnaden. Det synes vara i hög grad
önskligt, om, till nedbringande af de med det nu beskrifna förfarandet
förenade kostnader, samma förfarande kunde något förenklas. I sådant
hänseende synes det till eu början kunna ifrågasättas, huruvida icke
fordringarna å synemännen vid den första synen — den enda, beträf¬
fande hvilken förslaget innehåller bestämmelser i sådant hänseende —
kunde nedsättas. Såsom syneförrättare torde kunna godkännas, utom
kronofogdar och länsmän, jämväl nämndemän, fjärdingsmän och möjligen
äfven andra valda förtroendemän, såsom ägodelningsrättsledamöter och
skiftesgodemän. Det torde ock vara nog, om syneförrättaren, som
naturligtvis själf bör vara ojäfvig, biträdes af ytterligare en ojäfvig
synemän. Stor lättnad skulle åstadkommas, om utmätning för den af
115
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
synemännen uppskattade kostnaden kunde äga ruin, så snart det visas,
att den försumlige ej inom förelagd tid botat påsynt brist, d. v. s. utan
att det jämväl behöfde styrkas, att bristen blifvit af utmätningssökanden
botad. Åtminstone där enligt 20 § särskild tillsyningsman finnes till¬
satt, lärer afgörande betänklighet mot ett sådant medgifvande icke
möta. Måhända bör det ock lämnas öppet för den, som i anledning af
annans försummelse vill vidtaga åtgärd, att, i öfverensstämmelse med
hvad i andra stycket beträffande vinterväghållningen stadgas, utan iakt¬
tagande af de i första stycket föreskrifna formaliteter omedelbart genom
stämning anhängiggöra sin talan, hvars befogenhet i sådant fall får
genom vanliga bevisningsmedel styrkas.
Tillika erinras, att paragrafen intet innehåller om rätt till utmät¬
ning för kostnaderna i anledning af den första synen, för det fall att
den väghållningsskyldige själf bättrar påsynad brist inom stadgad tid.
Med hänsyn till såväl förrättningar angående vägbyggnad som
ock sådan delning af underhåll, som ej innebär anvisande af viss väg- *
sträcka åt hvarje intressent, torde i slutet af denna § eller under sär¬
skilt paragrafnummer böra införas en bestämmelse, som i anslutning
till 63 § dikningslagen tydligt utmärker, att i andra hänseenden, än
förevarande § i sin nuvarande affattning åsyftar, laga kraftvunnen be¬
stämmelse vid förrättning enligt denna lag skall gå i verkställighet
såsom laga kraft ägande dom.
I fråga om vägs byggande synes äfven erfordras en föreskrift,
motsvarande den i 79 § dikningslagen intagna, enligt hvilken alltså,
därest egendom, som skall deltaga i vägbyggnad, byter om ägare,
senare ägare skall vara pliktig taga del i företaget, men icke vara skyldig
svara för bidrag, som förfallit till betalning, innan han blef ägare.»
I förestående uttalande instämde justitierådet Sundberg, dock med
undantag däraf att justitierådet icke ansåg sig böra ifrågasätta ändring
af den i förslaget intagna bestämmelse därom, att utmätning finge äga
rum först efter det påsynad brist blifvit af utmätningssökanden botad.
20 §.
Högsta domstolen anförde:
»Då anställandet af tillsyningsman lärer kunna för de väghålluings-
skyldige medföra rätt afsevärda kostnader, samt tillsyningsman icke
torde komma att erfordras annat än vid de större vägarne, synes be¬
stämmelsen i andra styckets första punkt lämpligen kunna ändras där¬
hän, att tillsyningsman skall utses, därest minst fem af de väghållnings-
116
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
skyldige det påkalla. Tillsyningsman bör kunna när som helst ent¬
ledigas, af de väghållningsskyldige, om de utsett honom, och af
Konungens befallningshafvande, om han blifvit förordnad af denna myn¬
dighet. Som tillsyningsman antagligen i de flesta fall måste aflönas,
erfordras, åtminstone för det fall att han förordnats af Konungens
befallningshafvande, stadgande, huru arfvodet skall bestämmas. Jämväl
föreskrift om arfvodets fördelning till utgörande bland de väghållnings¬
skyldige lärer vara af nöden. I sådant hänseende vore det naturligtvis
det riktigaste, att denna börda fördelades mellan de väghållningsskyl¬
dige med hänsyn till den del hvar och en af dem tager i väghållnings-
besväret i öfrigt. Men då denna del i regeln ingalunda motsvaras af
den våglängd hvar och en fått på sin lott, kan det ofta, särskildt då
vägdelning tillkommit genom öfverenskommelse, vara svårt att utröna
storleken af hvars och ens andel i besväret. Annan grund lärer alltså
• böra stadgas. »
33 §.
Högsta domstolen anmärkte, att till förtydligande af stadgandet i
denna paragraf borde efter ordet »klagan» tilläggas: »hos Konungen i
vederbörande statsdepartement».
Slutligen anförde justitieråden Carlson, lätting, Westring och fri¬
herre Marks von Wurtemberg:
»Hvilken verkan det föreliggande förslaget skall hafva i afseende
å nu bestående vägdelningar är icke af detsammas innehåll fullt klart.
Gällande författning i ämnet stadgar, att tvist om underhållsskyldighet
af enskild väg skall pröfvas af domstol. I många fall lär.alltså såsom
grund för bestående vägdelning finnas laga dom. Ofta lär emellertid
vägdelning hafva tillkommit genom förening emellan sakägare. Ej
sällan har vägdelning uppgjorts af någon därtill anmodad eller för¬
ordnad förrättningsman och sedermera gått i verkställighet. Sådana
delningar hafva af domstolarna ansetts gällande, äfven om ej utrönas
kunnat, att de blifvit genom dom eller uttrycklig öfverenskommelse
stadfästade.
I den mån nu omförmälda äldre delningar kunna anses vid ny
lags ikraftträdande gällande, hvilket får bedömas med hänsyn till deras
117
Kungl Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 88.
tillkomst och innehåll, höra de naturligtvis icke upphöra att gälla alle¬
nast i följd af den nya lagens tillkomst. Stadgande härom kan lämp¬
ligen i förslaget inflyta. Men därutöfver synas särskilda bestämmelser
beträffande dessa vägdelningar i vissa hänseenden erforderliga.
Sålunda synes till en början böra stadgas, att rätt att på grund
af förändrade förhållanden erhålla jämkning i vägdelning af förevarande
art alltid bör förefinnas, äfven om med den äldre vägdelningen skulle
kunna anses vara afsedt, att den skulle utan hänsyn till ändring i för¬
hållandena äga bestånd framgent eller för viss tid. Det har väl varit
meningen, att stadgandet i 18 § skall afse äfven dessa äldre delningar
och att således nu angifna regel skulle blifva gällande, men den synes
böra tydligare uttalas. Men äfven utan att förändrade förhållanden
kunna påvisas synes möjlighet till ändring i de äldre vägdelningarna
böra öppnas. Det lärer icke vara skäl att tillerkänna dem större helgd
än de privata föreningar, om hvilka 17 § handlar. I anslutning till
hvad om sådana föreningars giltighet vid nämnda paragraf hemställts,
föreslås alltså, att, sedan tio år förflutit från den nya lagens ikraft¬
trädande, en hvar sakägare, äfven om den äldre delningen afser längre
tid, skall äga ovillkorlig rätt att påkalla ny vägdelning, men att den
äldre delningen dock skall gälla till dess ny delning vunnit laga kraft.
Så vidt äldre vägdelning efter den nya lagens ikraftträdande förblir
gällande, böra föreskrifterna i 19—22 §§ af förslaget vara tillämpliga
å sådan äldre delning.»
I detta yttrande instämde justitierådet Sundberg, dock under hän¬
visning till sitt uttalande angående förslagets allmänna grunder.
Ur protokollet:
Carl Lundquist.
118
Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden t hållet inför Hans
Kungi. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock¬
holms slott den 8 mars 1907.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
JUHLIN,
SWARTZ.
Justitieråden: Lindbäck,
C ASSEL.
Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, högsta dom¬
stolens den 28 november 1906 afgifna yttrande öfver det genom Kungl.
Maj:ts beslut den 26 förutgångne oktober till högsta domstolen remit¬
terade förslag till lag om byggande och underhåll af vissa enskilda
vägar på landet.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88. 119
Efter att hafva erinrat om förslaget och redogjort för inne¬
hållet af sagda yttrande anförde departementschefen:
Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärk¬
ningar mot det remitterade förslaget har jag låtit underkasta detta
en genomgripande omarbetning.
Sålunda hafva, beträffande förslagets allmänna grunder, vidtagits
omfattande förändringar genom införande af de utaf högsta domstolens
flesta ledamöter förordade viktiga bestämmelser om rätt till byggande
eller begagnande af väg öfver annans mark m. m., som därmed äger
sammanhang. Häraf har äfven påkallats ändring i förslagets rubrik.
Jämväl i fråga om förslagets detaljer hafva — jämte det eu del
redaktionella ändringar gjorts — de af högsta domstolen eller dess
flesta ledamöter gifna anvisningar i allt väsentligt blifvit följda. Endast
i fråga om det remitterade förslagets 16 och 19 §§, hvilka efter om¬
arbetningen af förslaget erhållit respektive nummer 21 och 29 hafva
afvikelser gjorts.
I 16 § innehöll det remitterade förslaget, att missnöjd sakägares
talan mot förrättning skulle hos domstol fullföljas genom stämning å
samtliga öfriga sakägare. Högsta domstolen har ansett detta i vissa
fall kunna blifva för klaganden alltför betungande och fördenskull, _
under förutsättning af sådan ändring i 10 §, att hvarje sakägare
skulle särskildt kallas till förrättning — anvisat ett annat förfarande
så att den missnöjde endast behöfde till domaren ingifva besvär öfver
förrättningen. Ehuru bestämmelse, att hvarje sakägare skall särskildt
kallas, numera blifvit i förslaget införd, bär jag icke desto mindre trott
mig böra bibehålla det remitterade förslagets ståndpunkt i nu ifråga-
komna del. Mot den af högsta domstolen åsyftade anordning, torde
nämligen kunna göras den principiella anmärkning, att förrättningen där¬
igenom skulle betagas karaktären af förundersökning och i stället undfå
egenskap af verklig instans, medan underdomstolen, häradsrätten, skulle
upphöjas till öfverinstans. Detta skulle innebära en betänklig rubbning i
nu gällande instansordning. Men äfven från praktisk synpunkt har den
ifrågasatta anordningen synts mig mindre tilltalande. Det torde nämligen
kunna befaras, att den därigenom erbjudna större lätthet att draga saken
inför domstol skulle komma att ofta utnyttjas endast för att åstadkomma
trakasseri eller förhala verkan af en välbehöflig, men för en klagande oför-
delaktig reglering. Då förfarandet jämväl torde föranleda därtill, att talan
i högsta instans skulle få fullföljas utan nedsättande af revisionsskilling,
häri ligga en säkerligen ingalunda hälsosam uppmuntran till
töisök att i det sista uppehålla saken. Däremot har det synts mig
120
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
som om, utan öfvergifvande af det remitterade förslagets ståndpunkt i
denna del, det af högsta domstolen åsyftade önskemålet skulle kunna
vinnas genom en lämplig lättnad i stämningssättet för hithörande mål.
I sådant syfte har i det omarbetade förslaget, för det fall att svaran¬
dena äro flera än tio, inrymts en bestämmelse om motsvarande tillämp¬
ning af de i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken gifna föreskrifter
angående delgifning af stämning å helt byalag, när svarandena äro
flera än tio. Delgifningen skulle alltså i nämnda fall få äga rum
sålunda, att besannad afskrift af stämningen öfverlämnades till en af
svarandena att vara för dem alla tillgänglig, hvarefter stämningen, med
underrättelse hvilken af svarandena bekommit afskriften, skulle uppläsas
i församlingens kyrka eller, där vägsamfälligheten tillhör olika försam¬
lingar, i vederbörande församlingars kyrkor och anslås å rättens dörr;
och skulle allt detta vara till fullo verkställdt sist å sextionde dagen
före inställelsedagen.
Då i afseende å det remitterade förslagets 17 §, numera 27 §,
giltighetstiden för sådan förening angående vägunderhållet, som träffats
annorledes än vid förrättning, blifvit i öfverensstämmelse med högsta
domstolens mening begränsad, har det icke synts nödigt att, på sätt
domstolen för motsatt fall föreslagit, stadga uppläggande af register
öfver föreningar, som i dombok intagits. Skulle emellertid ett sådant
register framdeles visa sig erforderligt, lärer Kungl. Maj:t vara oför¬
hindrad att utfärda föreskrift om dylikt registers förande.
I fråga om det remitterade förslagets 19 §, numera 29 §, såvidt
angår villkoren för rätt att erhålla utmätning till gäldande af kostnaden
för verkställande af eftersatt väglagning, har högsta domstolens majoritet
uttalat önskvärdheten däraf, att utmätning för den af vederbörande
synemän uppskattade kostnaden kunde äga rum så snart det visades,
att den försumlige ej inom förelagd tid botat påsynt brist d. v. s. utan
att, på sätt förslaget afsåg, det jämväl behöfde styrkas, att bristen blifvit
af utmätningssökanden botad. Åtminstone där särskild tillsyningsman
funnes tillsatt, syntes afgörande betänklighet mot ett sådant medgifvande
icke möta. I öfverensstämmelse med den af en bland högsta domstolens
ledamöter uttalade mening har jag dock trott mig icke böra frångå
det remitterade förslagets bestämmelse i denna del. Med den åsyftade
förändringen skulle nämligen den, hos hvilken utmätningen ägt rum,
i själfva verket betagas hvarje säkerhet för att det utmätta beloppet
sedermera ofördröjligen blefve för sitt ändamål användt. Där så ej
skedde, skulle han nödgas söka återvinning däraf med risk att
kanske på grund af motpartens insolvens förlora beloppet, på samma
121
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
gång lian utan dröjsmål själf måste verkställa väglagningen, för att
icke från annat håll hotas med ny utmätning. Öfvervakas vägunder¬
hållet af särskild tillsyningsman, är visserligen faran för ny utmätning
utesluten, men i ölrigt torde olägenheten kvarsta. Dessutom synes det
mig knappast lämpligt att låta en bestämmelse i den afsedda riktningen
blifva gällande ensamt för detta fall och på sådant sätt tillägga en
tillsyningsman större befogenhet än som i motsvarande fall enligt 35 §
i den allmänna väglagen synes tillkomma länsman vid försummelse i
underhållet af allmän väg.
Högsta domstolen har jämväl ifrågasatt, huruvida det icke borde
lämnas öppet för den, som i anledning af annans försummelse ville
vidtaga åtgärd, att, i öfverensstämmelse med hvad i andi’a stycket åt
paragrafen beträffande vinterväghållningen stadgas, utan iakttagande
af de i första stycket föreskrifna formaliteter omedelbart genom stäm¬
ning anhängiggöra sin talan, hvars befogenhet i sådant fall finge genom
vanliga bevisningsmedel styrkas. För så vidt härmed afses, att veder¬
börande jämväl skulle hafva rätt att själf bota bristen, så framt den
ej af den försumlige ofördröjligen efter tillsägelse blifvit af hjälpt, synes
mig denna anordning så till vida icke fullt tjänlig, som väglottsägaren
därigenom skulle kunna gå miste om lämpligt anstånd att själf verk¬
ställa väglagningen. Sådant anstånd kan han i fråga om vinterväg¬
hållet enligt sakens natur icke skäligen påfordra, men i fråga om väg¬
underhållet den tid mark är bar synes anstånd alltid kunna och
förty billigtvis äfven böra honom medgifvas.
Enligt förslaget likställdes med fastighet äfven grufva. Med bibe¬
hållande i ölrigt af denna anordning så långt den, efter förslagets utvid¬
gande med bestämmelser om vågrätt, är tillämplig, har emellertid
uppmärksammats, hurusom på grund af grufva stadgan den 16 maj 1884
inmutare och grufägare är tillförsäkrad en särskild rätt till begagnande
eller anläggande af väg till inmutadt område eller till utmål för grufva.
Härom likasom angående ersättning för det intrång, som härigenom
förorsakas jordägaren, och om ordningen för behandling af hithörande
frågor äro i åberopade stadgan meddelade åtskilliga bestämmelser, till
hvilka jag nu endast tillåter mig hänvisa. Då denna särskilda vågrätt
icke lärer böra inskränkas, har i det omarbetade förslaget (34 §) intagits
nödigt förbehåll i sådant hänseende. Förbehållet gäller emellertid endast
sjkifva vågrätten och hvad därmed äger sammanhang. I fråga om
underhållsskyldigheten beträffande här åsyftad väg al ses däremot, att
förslagets stadganden skola blifva tillämpliga, för så vidt förutsättningen
därför eljest är för handen.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.
16
122
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
Departementschefen uppläste härefter det sålunda omarbetade för¬
slaget och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regerings¬
formen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde med föredragande departe¬
mentschefen.
Och täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten besluta, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bil . . . till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Lange.
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.