Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
1
N:o 148.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i
Norrland och Dalarne; gifven Stockholms slott den 9 april
1907.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående förekommande
af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Albert Petersson.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft. (N:o 148).
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Förslag
till
LAG
angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.
För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt En¬
vikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förordnas som följer:
1 §•
Finnes å fastighet på landet, tillhörig enskild, åker och äng af den
omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej
så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfven¬
tyr, och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller läm¬
nas att förfalla.
2 §•
Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, till¬
kommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommission och bestående af ordförande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses för en tid af tre år.
3 §•
Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,
är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å
fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten
äro "välde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
3
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 148.
gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må oek, dår så finnes
låmpligt, våljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.
De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållan¬
det och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.
4 §•
Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att
inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.
Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot
jordägaren.
5 §.
Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.
6 §•
Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §
förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.
7 §•
Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,
fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare lik¬
väl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där
ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nve ägaren
öfvertagits.
8 §.
Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att
afhjälpa vanhäfden.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande en¬
ligt 5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagan¬
det eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.
9 §•
Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stad¬
gade bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande
om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjälpande, som med
afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.
10 §.
Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla tre fjärdedelar kro¬
nan och en fjärdedel åklagaren. Böter, som nu sagts, må, i händelse af
bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.
11 §•
För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad sär¬
skilt stadgas.
Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3
§ förrättade syn.
12 §.
Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall be¬
handlas i den för brottmål stadgade ordning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nytt-
janderätten skiljas.
Kutig!. Majtts Nåd. Proposition N:o 148.
5
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 3 november 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden Tingsten,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
Juiilin,
SwARTZ.
T. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet Hederstierna anförde
i underdånighet:
»Uti det underdåniga betänkande, som den 27 oktober 1904 afgif-
vits af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande,
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas, har kommittén fästat uppmärksamheten på den afsevärda ut¬
sträckning, i hvilken den uti trävaruindustriens besittning befintliga jord-
bruksjorden för närvarande lämnas utan egentlig eller åtminstone utan
tillfredsställande skötsel; och kommittén har påvisat de sociala och ekono¬
miska olägenheter, som äro förenade därmed, att på detta sätt en stor del
af de förut i bondehand befintliga, numera af trävarubolagen och enskilda
sågverksägare förvärfvade hemmanen lämnas att återgå till naturtillstån¬
det och . därigenom göras fullständigt oanvändbara såsom verksamhetsfält
för en jordbrukande befolkning. Denna benägenhet hos trävarurörelsens
idkare att nedlägga jordbruket å en del af sina hemman har kommittén
ansett efter all sannolikhet komma att ökas, därest vissa af kommittén
föreslagna nya bestämmelser om ägostyckning och arrende af jord inom
6
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
de nordligare delarna af riket komrne att blifva upphöjda till lag; och för
att i någon män förhindra denna betänkliga utveckling har kommittén
trott ett ingripande från statens sida vara af nöden samt i sådant syfte
framlagt ett förslag till lag innefattande bestämmelser till förekommande
af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
Öfver detta lagförslag hafva underdåniga yttranden afgifvits af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de sex norra länen äfvensom af landt-
bruksstyrelsen.»
Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de
i anledning däraf inkomna underdåniga yttranden anförde föredraganden
vidare:
»Att det är en angelägenhet af vikt att söka förekomma, det den
af ålder upptagna jordbruksjorden inom våra nordligaste landsändar genom
ägarnes försummelse, likgiltighet eller öfvervägande intresse för trävaru¬
rörelse råkar i sådan vanvård, att dess afkastningsförmåga såsom jord-
bruksjord för framtiden äfventyras, därom lärer icke kunna råda mer än
en mening. Kommittén har också härom varit enig, om ock med afseende
på den föreslagna lagens detalj bestämmelser mindre skiljaktigheter inom
kommittén försports. Samtliga öfver förslaget hörda myndigheter hafva
likaledes uttalat sig för behöfligheten af en lag i förevarande syfte eller
åtminstone förklarat sig icke vilja afstyrka en lagstiftning i antydda
riktning.
Att staten icke med likgiltighet kan åse, att den enskilde jordägaren
på sådant sätt förfogar öfver sin jord, att densamma för stundens vinst
väsentligt nedsättes i sin framtida produktionsförmåga, är en grundsats,
som redan tagit sig uttryck i lagstiftningen, särskilt genom 1903 års
skogslagar. Den nu föreslagna lagen, som i väsentliga delar är en efter¬
bildning af 1903 års lag angående vård af enskilda skogar, tillämpar på
jordbruksjorden det betraktelsesätt, som nämnda lag gör gällande med af¬
seende på skogsmarken.
Då af nu nämnda anledningar lagförslaget synts mig förtjänt af
uppmärksamhet, har jag låtit detsamma inom justitiedepartementet yt¬
terligare öfverses, därvid hänsyn jämväl tagits till de anmärkningar mot
förslaget, som blifvit framställda såväl af reservanter inom kommittén som
af deröfver förslaget hörda myndigheterna, i den mån dessa anmärkningar
synts mig beaktansvärda.
De förändringar förslaget vid denna bearbetning undergått äro, från-
sedt rena redaktionsändringar, följande.
1 fråga om lagens tillämplighetsområde afser förslagets 1 § att in¬
skränka detsamma till jord, tillhörig bolag, förening för ekonomisk verk¬
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
samhet eller enskild person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist
samt uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen, eller, i stort sedt, den i trävaruindustriens besitt¬
ning varande jorden. Härvid må visserligen medgifvas, att det hittills
endast varit på denna jord de antydda missförhållandena i någon betänk-
ligare grad framträdt. Men då lagen grundar sitt berättigande på den
skada för det allmänna, som förorsakas af en svårare vanhäfd, samt denna
skada är lika stor, i hvars hand än det vanhäfdade hemmanet må befinna
sig, synes mig följdriktigheten kräfva att, såsom af reservanter inom kom¬
mittén samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands
och Norrbottens län påyrkats, lagen utsträckes att gälla all i enskild ägo
varande jord. Detta principiella beriktigande torde kunna göras utan
att lagen därigenom i sin praktiska tillämpning får någon väsentligt änd¬
rad betydelse, ty ringa anledning synes vara att befara, det andra än trä¬
varuindustriens idkare kunna finna det med sin förmån förenligt att för¬
summa jordbruket å sin jord till den grad att vanhäfd föreligger i den
utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsätter. Dock
torde i ett fall ett undantag från lagens tillämpning vara berättigad^ Där
en jordägare på grund af ekonomiskt obestånd eller af annan giltig orsak
är urståndsatt att afhjälpa det lägervall, hvaruti hans hemman, kanske af
samma orsak, råkat, vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen
föreskrifna procedur, som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar
förelädes att vidtaga åtgärder, som det vore honom omöjligt att utföra.
enlighet med hvad sålunda anförts har 1 §:ns hufvudregel i afseende å
lagens . tillämplighet modifierats, hvarjämte det antydda undantaget inar¬
betats i förslaget såsom en särskild paragraf (§ 7).
Utom de särskilda länsvis tillsatta kommissioner, som enligt förslaget
skulle öfva uppsikt öfver lagens efterlefnad, anlitar förslaget för samma
ändamål, äfven sockenvis utsedda jordbrukskommittéer. Dessa jordbruks-
kommittéer, hvilkas hufvuduppgift ligger inom området för ett annat af
de i kommittébetänkandet intagna lagförslagen, men som af kommittén
pålagts äfven. förevarande öfvervakande verksamhet såsom en biuppgift,
synas emellertid ensamt för den nu ifrågavarande kontrollen knappast^be-
höfliga. Såsom förhållandena utvecklat sig i norra Sverige, synes man icke
behöfva hysa någon fruktan, att icke äfven utan biträde af dylika socken¬
kommittéer förekommande fall af vanvård, särskildt å trävaruindustriens
hemman, komma att blifva hos jordbrukskommissionen anmälda. Ur för¬
slaget har alltså stadgandet om jordbrukskommittéernas biträde fått utgå.
Enligt kommittéförslagets 4—6 §§ skall jordägare, som eftersätter
åtagande eller föreläggande att afhjälpa vanhäfd, för denna underlåtenhet
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
fällas till böter från och med fem hundra till och med två tusen kronor,
och dessa böter skola enligt 8 § i händelse af bristande tillgång förvandlas
enligt allmän strafflag. Detta system har i det föreliggande förslaget utbytts
mot ett med det vanliga förfarandet i liknande fall mera öfverensstämmande
tillvägagångssätt eller att i själfva åtagandet eller föreläggandet bestämmes
det vite, med hvilket underlätet fullgörande bestraffas. Såsom en konsekvens
af den ofvanberörda grundsatsen, att en af ekonomiska skäl beroende oför¬
måga att afhjälpa befunnen vanhäfd bör fritaga ägaren från lagens til¬
lämpning, har i det föreliggande förslaget föreskrifvits, att vite, till hvars
gäldande tillgång saknas, icke må till frihetsstraff förvandlas. Genom den
sålunda vidtagna förändringen vinnes bland annat den fördel, att vite kan
åläggas ett bolag och af bolaget såsom sådant utdömas, utan att man be-
höfver inlåta sig på den ofta svårlösta frågan, hvilka enskilda personer,
som i ett föreliggande fall bära det kriminalrättsliga ansvaret för bolagets
handlande.
Då det af kommittén föreslagna bötesminimum fem hundra kronor
synts väl högt, har i det föreliggande förslaget vitets minimibelopp sänkts
till två hundra kronor, i sammanhang hvarmed den åklagaren tillkom¬
mande andel af utdömdt vite ansetts böra något höjas eller från en tiondel
till en fjärdedel.
Enligt motiverna till kommittéförslaget skall jordägare, som enligt
4 § åtagit sig eller enligt 5 § förelagts att afhjälpa vanvård, anses an¬
svarig för detta åtagandes eller föreläggandes fullgörande, äfven om fastig¬
heten under anståndstiden ombytt ägare. Denna regel, som lärer ansetts
nödig för att förekomma lagens kringgående, är emellertid svårligen be¬
rättigad i andra fall än då, såsom vid köp, byte eller gåfva, ägaren har i
sin makt att vid fastighetens öfverlåtande träffa sådant förbehåll, att den förre
ägaren trots öfverlåtelsen har rätt eller den nye ägaren plikt att vidtaga de
åtgärder, som ännu återstå för vanhäfdens afhjälpande. Då egendom däremot
genom t. ex. dom eller expropriation öfvergår från en ägare till en annan
skulle regelns tillämpning uppenbarligen innebära en obillighet. Måste af
denna anledning den antydda regeln något inskränkas, är det jämväl utan
tvifvel lämpligt att tillåta, det ansvarigheten under vissa mot missbruk betryg¬
gande former må öfverflyttas från den ursprungligen förelagde till ny ägare.
Detta synes utan våda kunna medgifvas, om de båda ägarne därom äro
ense och jordbrukskommissionen sådant medgifver. Sistnämnda förbehåll är
afsedt att hindra, det egendomen afsiktligt öfverlåtes till någon, som på
grund af ekonomiskt obestånd är oförmögen att fullgöra föreläggandet,
och medför äfven den fördelen, att alla förändringar i ansvarigheten
bringas till jordbrukskommissionens kännedom. I öfverensstämmelse med
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
nu antydda grundsatser har ett särskilt stadgande i ämnet fått inflyta i
det föreliggande förslaget (6 §).
Såväl enligt kommittéförslaget som det föreliggande förslaget till¬
kommer det allmänna åklagaren att vid ägarens försummelse påkalla den
kriminella påföljdens tillämpning, men däremot jordbrukskommissionen att
begära det nya föreläggande för ägaren, som må finnas nödigt, Då det
emellertid tydligen är lämpligt, att åklagaren och jordbrukskommissionen
i förevarande hänseenden icke handla oberoende af hvarandra, har i 8 §
infö1 i ett stadgande om skyldighet för åklagaren att i god tid underrätta
or rukskommissionen om tillämnadt åtal.»
Föredraganden, uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den
lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar, och hemställde i underdå¬
nighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte för det ända¬
mål § 87 regeringsformen omförmäler genom utdrag ur protokollet in¬
hämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.
I
Vid protokollet
C. S. Wettermark.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Förslag
till
Lag
angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.
För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbot¬
tens och Norrbottens län förordnas som följer:
1 §•
Finnes å fastighet på landet, tillhörig enskild, inägojord af den om¬
fattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej
så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfven-
tyras, och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller läm¬
nas att förfalla.
2 §•
Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmärs, till¬
kommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommission och bestående af ordförande och tva ledamöter,
hvilka samtliga utses för en tid af tre år.
3 §•
Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,
är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å
fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten
äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
11
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 148.
gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes
lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.
De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållan¬
det ^ och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.
4 §.
Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att
inom viss tid, högst fyra år, och vid lämpligt vite, minst två hundra och
högst två tusen kronor, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens af¬
hjälpande.
Rån ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot
jordägaren.
5 §•
Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna, så ock vite, som i 4 § sägs.
6 §•
Har efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,
fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare lik¬
väl den. förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där
ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nye ägaren
öfvertagits.
7 §.
Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att
afhjälpa vanhäfden.
Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande en¬
ligt 5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagan¬
det eller föreläggandet, må han ej till vitet fällas.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
8 §.
Tillämpning af vite, hvarom i 4 och 5 §§ sägs, påkallas af allmän
åklagare. Innan dylikt åtal vid domstolen till handläggning förekommer,
skall åklagaren i god tid därom underrätta kommissionen, som äger att
vid domstolen påkalla det föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjäl¬
pande, som med afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas
befogadt.
9 §•
Af vite, som enligt denna lag ådömes, tillfalla tre fjärdedelar kro¬
nan och en fjärdedel åklagaren. Vite, som nu sagts, må, i händelse af
bristande tillgång till dess gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.
10 §.
För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad sär¬
skilt stadgas.
Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3 §
förrättade syn. ____
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nytt-
janderätten skiljas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
13
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 21 februari 1907.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Lilienberg,
Bohman,
C AS SEL,
Silverstolpe,
Petrén.
Sedan vid föredragning den 22 november 1906 inför ofvanbemälde
justitieråd af det till högsta domstolens utlåtande öfverlämnade förslag till
lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dafarne
beslutats, att handlingarna skulle emellan högsta domstolens ledamöter
cirkulera, företogs nu detta ärende till afgörande; varande förslaget bi-
lagdt detta protokoll.
Justitierådet Petrén yttrade: »Det af Norrlandskommittén utarbetade
lagförslag i förevarande ämne var afsedt att äga tillämpning allenast å de
i. trävaruindustriens besittning varande fastigheter, som ägnade sig för
själfständigt jordbruk, under det att enligt det remitterade förslaget lag¬
bestämmelserna utsträckts att gälla alla i enskild ägo varande fastigheter
af sådan beskaffenhet. Anledningen till den sålunda vidtagna förändringen
i fråga om lagens tillämplighetsområde har, såvidt jag kunnat finna,
hufvudsakligen varit en sträfvan att vinna formell likhet inför lagen. En
sådan likhet är visserligen önskvärd, men, då man nu en gång bestämt
sig för att söka genom lagstiftningsåtgärder ingripa till skyddande af den
själfägande jordbrukande befolkningen i Norrland mot den där öfver-
mäktiga trävaruindustrien, ligger det i sakens natur att den för ända¬
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
målets vinnande erforderliga lagstiftningen i mångt och mycket måste få
karaktären af en undantagslagstiftning, riktad mot trävaruindustriens idkare,
och att således en olikhet inför lagen mellan dem och öfriga medborgare
måste uppstå. Genom den ifrågasatta utsträckningen af lagens räckvidd
skulle man i stället åstadkomma en olikhet af helt annan och enligt min
mening vida betänkligare art, nämligen emellan hela den jordbruksidkande
befolkningen i Norrland, å ena, och i det öfriga Sverige, å andra sidan.
En dylik olikhet synes icke böra tillskapas utan att verkliga skäl därtill
föreligga. Nu har det emellertid icke ens uppgifvits, att något behof af
en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, gjort sig gällande beträffande
andra fastigheter än dem, som äro i trävaruindustriens besittning. Det
torde också vara uppenbart, att en jordägare, som själf besitter och brukar
sitt hemman och däraf skall hafva sin bergning, ej gärna kan tänkas vilja
helt och hållet nedlägga jordbruket eller med afsikt alldeles försumma
detsamma, och att således i fråga om dylika jordägares fastigheter ej äro
att befara de typiska fall af vanhäfd, som förekomma å en. mängd af de
i trävaruindustriens besittning varande fastigheter och som just gifvit an¬
ledning till ifrågavarande lagförslag. Med hänsyn härtill kan det ju före¬
falla, som om, på sätt äfven blifvit anmärkt, den föreslagna utsträckningen
icke skulle vara af någon större praktisk betydelse, enär i allt fall ringa
anledning finnes till antagande att ingripande enligt lagen skulle komma
att äga rum mot andra än idkare af trävarurörelse. Huru härmed skulle
komma att förhålla sig, torde dock icke kunna med visshet förutsägas.
Just i fråga om fastigheter, hvilka ägarne själfva bruka och besitta, kan
det lätteligen inträffa att på grund af ägarens fattigdom eller sjukdom
jordbruket i hög grad vanskötes eller åbyggnaderna få förfalla. I sådana
fall skulle ju enligt lagförslaget något ingripande ej äga rum i annan händelse,
än då de orsaker, som gifvit anledning till vanhäfden, upphört, men säker¬
ligen skulle det för både jordbrukskommission och domstol kunna blifva
en ytterst svår och grannlaga pröfning att afgöra, huruvida ägaren af
giltig orsak vore urståndsatt att af hjälpa vanhäfden. Vidare kan det
tänkas, att en jordägare igenlägger en till hans hemman hörande betydlig
odling, därför att han finner det besvärligt att skaffa nödig arbetskraft
eller af annan orsak icke vill bibehålla odlingen. Äfven om hans åtgärd
icke skulle vara från nationalekonomisk synpunkt försvarbar, därför att
odlingen är af sådan beskaffenhet att dess bibehållande bör löna sig, skulle
det dock kunna vara mycket hårdt för ägaren att tvingas att återupptaga
odlingen. Fall af sist antydda beskaffenhet kunna ju inträffa äfven i fråga
om bolagshemman, men det synes mig ligga i öppen dag att ett in¬
gripande mot den, som själf besitter och brukar sitt hemman, blir af en
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
helt annan personlig art och från många synpunkter är vida mera ägnadt
att väcka betänkligheter än ett ingripande, som riktas t. ex. mot ett bolag
beträffande en eller annan af dess många fastigheter. För en bonde med
små ekonomiska resurser, kan ju ett sådant föreläggande, som i lagför¬
slaget åsyftas, blifva helt och hållet ruinerande. Det synes mig därför,
som om försiktigheten bjöde att, på sätt ock flertalet af de i ärendet
hörda myndigheterna tillstyrkt, icke utsträcka den tilltänkta lagens till-
lämplighetsområde längre än kommittén föreslagit.»
Justitierådet Silverstolpe anförde: »I afseende å den föreslagna lao-ens
tillämplig hetsområde har jag ej annat att erinra, än att det förefaller
oegentligt, att denna lag skall gälla för de sex norra länen i deras helhet,
under det såväl lagen angående förbud i vissa fall för bolag eller förening
att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, som det af Kungl. Maj:t 1
nådig proposition till Riksdagen den 10 januari 1907 framlagda förslag
till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne omfattar, förutom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, allenast vissa delar af de
båda öfriga länen. Då samtliga dessa lagar gå ut på ett ingripande från
statens sida för jordbrukets befrämjande genom särskilda undantagsbestäm¬
melser, synes det område, för hvilket bestämmelserna skola gälla, böra
vara lika i alla lagarna.
Nu ifrågavarande lagförslag hänför sig till sådana i enskild ägo
varande fastigheter, å hvilka finnes inägojord af den omfattning, att själf-
ständigt jordbruk därå kan idkas. Såsom Norrlandskommittén erinrat och
landtmäteristyrelsen i sitt utlåtande öfver nämnda kommittés förslag till
lag innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län närmare
framhållit, sammanfaller det af kommittén begagnade uttrycket »inägojord»,
hvilket af kommittén i sistberörda lagförslag definierats, icke med det i
skiftesförfattningarna förekommande ordet »inrösningsjord». Enligt den
af kommittén lämnade definitionen ingår nämligen i inägojord ej slåtter-
myr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre
värde, och ej heller obruten odlingsmark, hvilka ägoslag däremot jämlikt
60 § . skiftesstadgan kunna hänföras till inrösningsjord. Då uttrycket
»inägojord» återfinnes i kommitténs förslag till vanhäfdslag, hvilket "legat
till grund för det nu förevarande, och kommittén i motiven till samma
förslag rörande betydelsen af detta uttryck hänvisat till hvad kommittén
i fråga härom anfört i sina motiv till den föreslagna ägostyckningslagen,
måste val antagas, att med inägojord i det föreliggande förslaget afses
detsamma som i sistnämnda lagförslag, och torde vid sådant förhållande
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
i den nu ifrågasatta lagen böra intagas en definition på begreppet inägo-
jord, motsvarande den af kommittén i förslaget till ägostyckningslag läm¬
nade. Detta synes vara så mycket nödvändigare, som i ofvanberörda för
Riksdagen framlagda förslag till arrendelag för Norrland och Dalarne i
ett liknande sammanhang användts uttrycket »inrösningsjord» och där¬
igenom lätt kan framkallas den föreställningen, att de båda uttrycken
innebära samma sak. I lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägo¬
styckning den 16 juni 1905 har visserligen begreppet inägojord fått en
begränsning, som delvis öfverensstämmer med kommitténs förslag, då i
nämnda lag förklaras, att till inägor, hvarom där talas, ej må räknas
slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af
mindre värde. Ehuru häri ingenting säges om odlingsmark, skulle möj¬
ligen en hänvisning till denna lag i förevarande fall kunna anses tillfyllest,
då å obruten odlingsmark väl icke någon egentlig vanvård ur jordbruks-
synpunkt torde kunna förekomma. Häremot vill jag likväl erinra, att det
i ett annat afseende är af vikt, att tydligt besked lämnas, hvart odlings¬
marken rätteligen är att hänföra. Vid afgörandet af frågan, om inägo-
jorden till en fastighet är af den omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, synes nämligen under vissa förutsättningar resultatet
kunna blifva olika, om odlingsmarken medräknas eller om så ej sker. För
öfrigt lärer en hänvisning till omförmälda lag så mycket mindre vara
lämplig, som densamma endast är provisorisk och skall upphöra att gälla
redan den 1 januari 1910.
Den vanhäfd, föreliggande lagförslag afser att förekomma, angifves
i detsamma bestå däri, att antingen fastigheten så vanvårdas, att jord¬
brukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyras, eller ock för jord¬
bruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla. Mot för¬
slagets bestämmelser härutinnan synas anmärkningar med fog kunna fram¬
ställas.
Hvad det första slaget af vanhäfd beträffar torde väl meningen vara,
att lagen skall blifva tillämplig endast för det fall, att jordbruket ned¬
lägges å ägor, där sådant kan med någon fördel bedrifvas. Norrlands-
kommittén yttrar nämligen i sina motiv, att, om en odlad äga är till
jordmånen så dålig, att dess afkastning icke ersätter brukningskostnaden
för en på stället bosatt åbo, dess utläggande till skogsmark icke kan anses
såsom sådan vanvård, som i förslaget afses. Detta betraktelsesätt har dock
icke, såsom en del reservanter inom kommittén hemställt, fått något ut¬
tryck i den föreslagna lagen, och det är därför fara värdi, att vid den¬
sammas tillämpning en annan åsikt kan komma att göra sig gällande, så
att jordägaren tvingas att fortfarande bruka en sådan äga.
17
Kunyl. May.ta Nåd. Proposition N:o 148.
I fråga om dem vanhäfd, hvartill jordägaren skulle göra sig skyldig
genom att bortföra för jordbruket nödiga byggnader eller lämna dem att
förfalla, är förslaget enligt min tanke alltför strängt. Det måste anses i
högsta grad obilligt om eu jordägare, som har flera fastigheter i sambruk,
skulle förmenas att flytta byggnader från en af dessa fastigheter till eu
annan, där de kunna med större fördel användas, eller att nedrifva bygg¬
naderna vid en med hufvudgården sammanslagen mindre gård, dä vid
hufvudgården finnas för bägge fastigheternas brukande tillräckliga bygg¬
nader. Kommittén medger själf, att i sådana fäll jordbruket icke egent¬
ligen försämras, men åberopar såsom skäl för sitt förslag, att genom bort¬
förandet af byggnaderna eller försummadt underhåll af desamma den sär¬
skilda fastighetens värde såsom själfständig jordbrukspossession i afsevård
grad förminskas. Detta skäl är dock, såvidt jag kan finna, icke af någon
afgörande betydelse. Den omständigheten, att ett jordområde vid någon
tidpunkt varit styckadt i smärre brukningsdelar, får väl icke utgöra hinder
för dessas sammanförande till en större possession, och vid bedömande af
spörsmålet, huruvida för jordbruket erforderliga byggnader finnas, bör
hänsyn dä tagas till denna possession i dess helhet. Det föreslagna stad¬
gandet leder i själfva verket därtill, att jordbruket i dylika fall kommer
att betungas med underhåll af byggnader, som äro för detsamma öfver-
flödiga eller till belägenheten otjänliga. Detta blifver så mycket känn¬
barare, för den händelse fastigheterna användas uteslutande för jordbruks¬
ändamål. och således icke industrien kan tagas i anspråk för gäldande af
de onödiga kostnader, som påläggas jordägaren.
På grund af det anförda hemställer jag, att förslagets bestämmelser
om hvad som skall anses utgöra vanhäfd ändras och förtydligas i de af¬
seende^ som nu blifvit af mig framhållna.»
Justitierådet Cassel delade den af justitierådet Silverstolpe uttalade
åsikt om lämpligheten åt att i den föreslagna lagen intaga en bestämmelse
om hvad som med inägojorcl i lagen skulle afses, och instämde i justitie¬
rådet Silverstolpes hemställan, att förslagets bestämmelser om hvad som
skulle anses utgöra vanhäfd ändrades och förtydligades i de af honom
angifna hänseenden.
Vidare anförde justitierådet Petrén: »Påföljden för underlåtenhet att
åt hjälpa vanhäfd skulle enligt det remitterade förslaget bestå i skyldighet
att utgifva vite, antingen sådant, som jordägaren vid träffande af öfverens¬
kommelse med jordbrukskommissionen åtagit sig, eller ock vite, som af
domstol förelagts. Ett vite af förstnämnda slag skulle enligt mitt omdöme
blifva af rent civil natur och i intet afseende skilja sig från vite, som i
annat kontrakt utfästs för underlåtenhet att fullgöra något åtagande. För
Bih. till Piksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
dess utsökande skulle därför, om ej särskilda bestämmelser meddelades,
komma att gälla enahanda regler som för utsökande af vanliga fordringar.
Det af domstol förelagda vitet skulle däremot blifva af kriminell natur,
likställdt med böter. Så t. ex. skulle väl i fråga om dylikt vite bestäm¬
melserna i 2 kap. 9 § strafflagen om utmätning för böter liksom stadgan¬
det i 17 kap. 18 § handelsbalken, att böter äga minsta rätt, komma att
blifva tillämpliga. En sådan olikhet mellan de viten, som enligt ifråga¬
varande lag kunde komma att utdömas, kan uppenbarligen icke vara lämplig
och är säkerligen ej heller åsyftad. Om den föreslagna anordningen skall
bibehållas, torde det därför blifva nödigt att genom särskilda bestämmelser
i lagen likställa det civila vitet med det kriminella.
Vitessystemet synes för öfrigt vara mindre lämpligt äfven från den
synpunkten, att det i viss mån betager domstolen makten att reglera på¬
följden efter förseelsens beskaffenhet. Därest en jordägare, som vid vite
fått- sig förelagdt att afhjälpa vanhäfd, i hufvudsak vidtager de för ända¬
målet erforderliga åtgärder och endast i någon mindre del försummar att
ställa sig föreläggandet till efterrättelse, skulle ju domstolen, om tillämp¬
ning af vitet påkallades, vara nödsakad att utdöma hela vitet. A andra
sidan, om en jordägare, som erhållit sådant föreläggande, i stället för att
efterkomma detsamma företager sig att helt och hållet nedlägga jord¬
bruket, skulle domstolen, i fall nytt föreläggande ej meddelats, icke kunna
gå utöfver det ursprungligen förelagda vitet, som kanske beräknats med
hänsyn till vanhäfd af jämförelsevis ringa omfattning.
Till stöd för användandet af vitespåföljd i stället för böter har
hufvudsakligen åberopats den fördel, som skulle ligga däri, att ett vite i
motsats till böter skulle kunna åläggas ett bolag och af bolaget såsom
sådant utdömas. Detta gäller emellertid endast i fråga om det civila vitet,
som tydligtvis måste utdömas af den, som åtagit sig att gälda detsamma,
under det att ett kriminellt vite enligt gällande rättsuppfattning lika litet
som böter torde kunna ådömas en juridisk person.
Då det föreslagna vitessystemet således icke synes medföra någon
fördel, men, såsom ofvan antydts, är förenadt med allvarliga olägenheter,
anser jag det lämpligare att, i enlighet med hvad Norrlandskommittén
föreslagit, stadga bötesstraff såsom påföljd för den jordägare, som efter¬
sätter åtagande eller föreläggande att afhjälpa vanhäfd. Däremot har jag
intet att erinra mot att, på sätt i det remitterade förslaget skett, bestäm¬
melser meddelas därom att på fattigdom eller annan giltig orsak beroende
oförmåga att afhjälpa vanhäfden fritager jordägaren från lagens tillämp¬
ning samt att i öfverensstämmelse därmed enligt lagen ådömda böter icke
skola vid bristande tillgång förvandlas till frihetsstraff. Ej heller synes
19
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 148.
något vara att anmärka mot att böternas minimibelopp bestämmes till 200
kronor eller mot deras fördelning med tre fjärdedelar till kronan och en
fjärdedel till åklagaren.
Äfven om påföljden bestämmes till böter, synes emellertid tvekan
kunna uppstå, huruvida den talan, som instämmes till domstol med
yrkande om föreläggande för jordägaren att vidtaga åtgä>der för af¬
hjelpande af vanhäfd, skall anses såsom civil eller kriminell. För undan¬
röjande af sådan tvekan torde böra i lagen intagas ett stadgande, att
mål, som enligt förevarande lag anhängiggöras, skola behandlas såsom
brottmål.
I öfrigt föranleder det remitterade förslaget från min sida ej annan
anmärkning, än att det synes mig lämpligast om allmän åklagare ej ägde
föra talan om tillämpning af vites- eller bötespåföljd annorledes än med
tillstånd af jordbrukskommissionen. Frågan huruvida sådan talan bör an¬
ställas. kan vara af mycket grannlaga natur att afgöra och kommissionen,
som själf träffat aftal med jordägaren eller vid domstol utfört den talan,
på grund hvaraf föreläggande meddelats, bör bäst vara i stånd att be¬
döma, huruvida jordägaren fullgjort hvad honom ålegat. Det skulle vara
föga tilltalande, om åklagaren förde ansvarstalan, under det att kommis¬
sionen ansåg jordägaren i hufvudsak hafva vidtagit föreskrifna åtgärder
och därför ej fann skäl anhängiggöra talan om nytt föreläggande.»
Beträffande den påföljd, som borde stadgas för underlåtenhet att
afhjälpa vanhäfd, voro högsta domstolens öfriga ledamöter ense med justitie-
rådet Petrén, likasom ock därutinnan, att stadgande borde i lagen med¬
delas, att mål, som enligt förevarande lag anhängiggjordes, skulle be¬
handlas såsom brottmål, samt att det borde tillkomma jordbrukskommis¬
sionen att afgöra, huruvida talan om tillämpning af den stadgade på¬
följden skulle anställas.
Ur protokollet
Lennart Berglöf.
20
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 april 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden Albert Petersson,
AIfreii Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
JUHLIN,
Justitieråden Lilienberg,
Silverstolpe.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
högsta domstolens utlåtande öfver det genom Kungl. Maj:ts beslut den
3 november 1906 till högsta domstolen remitterade förslag till lag angående
förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.
Efter att hafva redogjort för högsta domstolens utlåtande anförde
departementschefen:
»I anledning af de mot förslaget inom högsta domstolen framställda
anmärkningarna har förslaget blifvit ånyo öfversedt, därvid de ändringar
vidtagits, "som föreslagits af ett flertal af högsta domstolens ledamöter,
hvarjämte med föranledande af en annan inom högsta domstolen fram¬
ställd anmärkning ordet 'inägojord’ i 1 § utbytts mot orden 'åker och äng’.
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
iVf eu ledamot af högsta domstolen bär anmärkts, att då såväl lagen
angående förbud i vissa fall för bolag eller förening att förvärfva fast
egendom den 4 maj 1906 som det af Kungl. Maj:t i nådig proposition
till innevarande års riksdag framlagda förslag till lag innefattande särskilda
bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
gällde förutom de fyra nordligaste länen allenast vissa delar af Kopparbergs
och Gäfleborgs län, jämväl förevarande lag borde i afseende på tillämp-
lighetsomradet sålunda inskränkas. Detta är visserligen icke någon nöd¬
vändig följd af lagens innehåll, ty under det att de nämnda förbuds- och
arrendelagarna hafva till uppgift att söka vidmakthålla ett stånd af mindre
jordbrukare, är ändamalet med den nu förslagna lagen att förekomma en
menlig^ tillbakagång i jordbruket under konkurrensen med skogsintresset;
men då onekligen några synnerligen trängande skäl icke förefinnas att ut¬
sträcka denna lag utöfver det område för hvilket de båda andra lagarna
gälla, bär lagens tillämplighetsområde inskränkts i enlighet med an¬
märkningen.»
Föredraganden uppläste häi’efter det sålunda jämkade lagförslaget
och hemställde, att detsamma matte jämlikt § 87 regeringsformen genom
nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.
Statsrådet Alfred Petersson anförde:
»Syftet med denna s. k. vanhäfdslag har uppenbarligen varit att
förekomma det jordbruket å den i trävaruindustriens besittning varande
jorden skulle helt och hållet nedläggas, hvilket befarats skola inträffa, sär¬
skilt därest de af den s. k. Norrlandskommittén föreslagna bestämmelserna
om ägostyckning och arrende i Norrland och Dalarne blefve gällande lag.
Lagen har därför ansetts som ett nödvändigt komplement till dessa lagar.
Med anslutning härtill har också kommitténs flertal åt sitt förslag
gifvit sådan lydelse, att lagen skulle komma att afse endast trävaruindu-
* strien och dess innehaf och ej den i egentlig mening jordbruksidkande
befolkningen eller den i dess händer varande jorden.
Att gifva lagen den vidare utsträckning, som i det nu föredragna
förslaget skett, kan jag icke tillråda, helst ett ingripande i sådan riktning
från statens sida i den enskildes hushållning, där jorden äges och brukas
i jordbrukssyfte och för att ägaren eller brukaren däraf skall hafva sin
hufvudsakliga bärgning, torde vara hvarken af behofvet påkalladt eller
i stort sedt ens ägnadt att främja en bättre skötsel af jorden.
Med åberopande i öfrigt af de skäl justitierådet'Petrén vid lagför¬
slagets föredragning i högsta domstolen anfört för sin mening i nu be¬
rörda afseende, anser jag att åt lagen icke bort gifvas större utsträckning
än kommitténs flertal föreslagit.»
Bih. till Tiiksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft.
4
22
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 148.
Justitierådet Silverstolpe åberopade hvad han vid ärendets behand¬
ling i högsta domstolen anfört i den mån det icke vunnit beaktande vid
förslagets omarbetande.
Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
och täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten, med bifall till denna hemställan, förordna att
till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Lennart Berglöf-
Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.