Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
1
N:o 69.
Af friherre Gripenstedt, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag
rörande politisk och kommunal rösträtt.
Den motion i rösträttsfrågan, som låg till grund för det beslut,
som Första Kammaren fattade vid 1906 års riksdag, var som bekant
afgifven i Andra Kammaren af herr A. Petersson i Påboda. I fråga
om villkoren för rösträtt till Andra Kammaren var dock den olikhet
mellan motionärens förslag och Första Kammarens beslut, att enligt
det senare såsom förutsättning för valrätt jämväl fordrades skyldighet
att till staten erlägga direkt skatt. Beträffande åter Första Kammarens
sammansättning öfverensstämde motionen och kammarens beslut däri,
att visserligen den proportionella valmetoden skulle tillämpas när lands¬
ting eller stadsfullmäktige hade att utse ledamöter i kammaren, men i
öfrigt lämnades gällande föreskrifter orubbade. Därjämte ställde man
under debatten i Första Kammaren i utsikt, att den i motionen antydda
förändringen af den kommunala rösträtten i afseende å landstings-
mannavalen skrrlle vinna kammarens understöd. Denna sålunda intagna
ståndpunkt i fråga om Första Kammaren motiverades på ett synnerligt
klart och lyckligt sätt i ofvannämnda motion. Det heter där:
»När vi ansett, att frågan om den proportionella valmetodens
införande vid valen till Andra Kammaren böra lösas i samband med
samma valsätts tillämpning vid valet af ledamöter till Första Kammaren,
är det således icke — det vilja vi särskilt betona — af den anlednin¬
gen, att vi dela deras mening, som göra gällande, att införandet af
proportionella val till Andra Kammaren kräfver en kompensation i Första
Kammarens demokratisering. Tvärtom hålla vi före, att en reform,
byggd på allmän rösträtt i förening med proportionella val, måste anses
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 45 Höft. (N:o 69). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
vara icke blott en bättre reform, utan äfven en längre gående reform
än den, Kungl. Maj:t föreslår, ity att genom den förra rösträtten"göres
effektiv för i det närmaste alla, som deltaga i valen. Det är just från
Första Kammarens egen synpunkt vi anse det vara af stor vikt, att
denna kammare icke ingår i den nya regim, som kommer att skapas
af den allmänna rösträtten, med en valordning, hvars grundval hastigt
kommer att undergräfvas af utvecklingen.
För frågornas allsidiga behandling kräfves det, att olika meningar
och intressen äro företrädda ej mindre i Första än Andra Kammaren.
Det är nämligen så långt ifrån att vara en styrka hos en kammare,
att den icke inom sig sluter en lifaktig opposition, att man snarare med
en författare torde kunna säga: finnes icke eu sådan opposition, måste
den skapas af majoriteten, såvida denna själf skall kunna bibehålla sig
sund, vaken och handlingskraftig. Endast för den händelse att det
kunde befaras, att en tillämpning af det proportionella valsättet skulle
leda till en sänkning af Första Kammarens nivå, vore således, enligt
vår uppfattning, ett införande af detta valsätt att afråda. Ty en Första
Kammares auktoritet livilar kanske i främsta rummet på den fond af
auktoritet, inflytande, statsmannaduglighet, erfarenhet och rättskaffenhet,
som kammaren förfogar öfver i och hos sina medlemmar. Vi kunna
emellertid ej se något skäl, hvarför ett valsätt, af hvars tillämpning
man väntar — och det med all rätt, enligt hvad erfarenheten redan
visat i Belgien och Schweiz — ett höjande af Andra Kammarens
kapacitetsnivå, skulle hafva en motsatt effekt vid användning för valen
till Första Kammaren. All anledning är att antaga, att detta valsätts
verkningar komme att visa sig i en tendens att göra urvalet till Första
Kammaren mera allsidigt, än för närvarande är fallet. Det synes oss
också vara af högsta behofvet, att så sker, för att icke klyftan mellan
Första Kammaren och en genom den allmänna rösträtten demokratiserad
Andra Kammare skall blifva så stor, att samarbete omöjliggöres. Detta
är också den främsta anledningen till att vi i vår motion upptagit
krafvet på proportionella val tiil båda kamrarna. Genom tillämpningen
af detta valsätt erbjuder sig åtminstone en möjlighet för landet att
erhålla eu representation utan allt för skarpa brytningar och oförmed¬
lade öfvergångar mellan det ena partiet och det andra, mellan den ena
kammaren och den andra.
Vid bedömandet af frågan, huru ett proportionellt valsystem,
tillämpadt vid val till Första Kammaren med dennas konstitutionella
karaktär bibehållen, skulle kunna lämpligen anordnas, måste spörsmålet,
Motioner i Första Kammaren, N:o 09. 3
huru och hvar detta system lämpligen skall anordnas, först vinna en
principiell lösning.
Flera vägar äro därvid tänkbara, sålunda skulle valet kunna för¬
rättas omedelbart i analogi med föreslaget val till Andra Kammaren,
eller ock en särskild nämnd med ensamt uppdrag att förrätta dessa val
tillsättas och proportionalitetsprincipen tillämpas vid väljandet af denna
nämnd, vidare att med bibehållande af nu gällande bestämmelser låta
tillämpningen ske vid tillsättandet af de korporationer, som hafva att
välja landstingsmän, eller ock slutligen att bestämma, att själfva val¬
korporationen — stadsfullmäktige och landsting — förrättar valet efter
proportionella regler.
Af de sålunda angifna vägarna torde den förstnämnda näppeligen
kunna förordas. Andan i vår konstitution skulle genom eu dylik reform
totalt förryckas. Förslaget skulle i sig själf innebära, att man satte
mot hvarandra med lika makt och myndighet två på i det stora hela
alldeles samma sätt tillsatta kammare. Alla ett en-kammarsystems
olägenheter skulle uppstå, men ingen af dess förtjänster komma till
sin rätt.
Vidkommande förslaget att tillsätta en särskild valnämnd för ut¬
seende af riksdagsmän till Första Kammaren, så innehåller detta mycket,
som är tilltalande. Principen är klar och enkel och tekniska svårig¬
heter af oöfvervinnelig art föreligga icke. Dock kunna invändningar
göras, äfven härvidlag mest af konstitutionell art.
På senare tider har ofta från radikalt håll den meningen fram¬
hållits, att vår Första Kammare utgör allenast en den burgnare befolk¬
ningens eller rent ut en kapitalets och ämbetsmannaståndets representa¬
tion, hvars enda uppgift vore att värna dessas intressen. Att detta är
en uppenbar vantolkning af konstitutionens anda är uppenbart, om än
dess värre stundom förhållanden förelupit, som skulle kunna anses gifva
stöd åt en sådan tolkning. Emellertid finna vi häraf ingen anledning
att öfvergifva tron på, att lagstiftarens mening med denna kammare
skulle kunna förverkligas eller att denna kammare skall kunna blifva
ett öfverhus i verklig mening med uppgift att mot sin nyvalda med-
kammare kunna i vissa fall sätta sin mera besinningsfulla mening. Att
därför tillsättandet af denna kammares ledamöter bör och måste ske
efter andra grunder och på annat sätt, är för oss uppenbart. Vi tveka
ej att säga, att det är lämpligt och nästan nödvändigt, att denna kam¬
mares ledamöter befrias från de i många fall hetsiga och upprifvande
valstriderna med deras oundvikliga konsekvens, den offentliga kandida¬
turen, hvilken för denna kammare, då valkretsenheten härvidlag är en
i Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
helt annan än vid valen till Andra Kammaren, skulle blifva mång¬
dubbelt mera betungande och hafva till följd, att de bästa elementen
drogo sig undan. Dessutom kan åberopas en annan mera materiell
grund, den nämligen, att dessa val ej böra bestämmas af mer eller
mindre tillfälliga politiska stämningar, som vid ett eller annat tillfälle
kunna göra sig gällande, utan efter mera personella skäl: den större
insikten, den större mognaden och den större besinningsfullheten, allt
egenskaper, som vid upprörda valtillfällen lätt sättas å sido. Vidare
och slutligen måste det vara eu skyldighet att räkna med förhållandena
sådana som de föreligga och ej föreslå något, hvars antagande må be¬
tecknas som otänkbart.
Återstå förslagen att så långt som möjligt bygga på det be-
ståendes grund och låta det proportionella systemet komma till använd¬
ning antingen vid själfva landstingsvalen och därefter inom landstingen
eller ock slutligen inom dessa sistnämnda ensamt.
Såsom bekant förete sätten för landstingsvalen i städerna och på
landet flera olikheter, och ej ens inom dessa båda kategorier är val¬
sättet öfver allt lika, i det såväl i städerna som å landet valsättet i
vissa fall är omedelbart, i vissa fall medelbart. Oafsedt denna om¬
ständighet, som i och för sig torde vara af afgörande betydelse, till¬
komma andra skäl. På landet utses, såsom angifvits, landstingsmän
för hvarje härad eller tingslag. Enligt tillgängliga handlingar väljer
ett afsevärdt antal härad, tingslag och städer allenast en eller två lands¬
tingsmän. Inför dessa förhållanden måste man öfvergifva tanken på
ett proportionellt valsätt vid själfva landstingsmannavalet, med mindre
på samma gång kunde genomföras en förändring från botten af lands-
tingsförordningen, eu konsekvens, som hvarken bjudes af någon tvin¬
gande omständighet, då den rättvisa idé, vi skola häfda, ändock kan
komma till sin rätt, och i sådant sammanhang som det föreliggande
med all sannolikhet skulle bringa det hela på fall.
Återstår sålunda det enda förslag, som vi finna kunna med utsikt
till framgång framläggas, eller att låta den valkorporation, som i sista
hand väljer Första Kammarens ledamöter, göra detta efter proportionell
metod.
Äfven om en proportionell valmetod komme till användning vid
val till Första Kammaren, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huru¬
vida med nu gällande bestämmelser rörande den kommunala rösträtten
alla mera afsevärda grupper i samhället skulle blifva tillförsäkrade
skäligt inflytande på kammarens sammansättning. Man kan nämligen
med fog påstå, att åtskilliga af de korporationer, hvilka förrätta val
Motioner i Första Kammaren, N:o 69. 5
ti]] Första Kammaren, själfva i sä öfvervägande grad representera de för¬
mögnare samhällsklasserna, att andra talrika, om också ej i ekonomiskt
hänseende lika betydande grupper därinom nästan intet hafva att betyda.
Detta förhållande har sin orsak däruti, att de vanliga bestämmel¬
serna för kommunal rösträtt äro gällande äfven vid val af landstings-
män eller för elektorer för sådant val. Som bekant äro sedan några
år tillbaka vissa gränser fastställda för den kommunala rösträtten i
ändamål att bevara den ekonomiska medelklassens inflytande gent emot
innehafvarne af höga röstetal, och de i sådant syfte vidtagna åtgärderna
hafva otvifvelaktigt cn icke ringa betydelse såväl för närvarande som
för reglerandet af den framtida utvecklingen. Den tanken torde emel¬
lertid mångenstädes äga starka sympatier, och det redan tagna steget
till begränsning af rösträtten inom landskommunerna snart böra efter¬
följas af ett nytt i samma riktning, och därvid är det nog närmast
behofvet af en reform med afseende på Första Kammarens samman¬
sättning, som dikterat uppfattningen. Man torde nämligen icke med
fog kunna bestrida billigheten af, att rättigheterna inom kommunen
stå i proportion till de ekonomiska prestationerna för dess bästa —
allra helst som de hufvudsakliga rättigheterna direkt eller indirekt just
gälla bedömandet af de ekonomiska prestationerna och deras användning.
Då i detta samband mellan rättigheter och skyldigheter, mellan makt
och ansvar, obestridligen ligger en stark garanti för den omvårdnad
om kommunernas ekonomiska ställning, af hvilken deras öfriga verk¬
samhet först och sist beror, lärer något skäl ej nu föreligga att ytter¬
ligare inskränka gränserna för rösträtten, i hvad den angår kommu¬
nernas allmänna angelägenheter.
Såvidt vi kunnat finna, bör därför en bestämd skillnad göras
mellan den vanliga kommunala rösträtten och den, genom hvilken
landstingen sammansättas. Under nuvarande förhållanden kan inom
kommunen enhvar göra sin talan hörd; äfven de mindre bemedlade
hafva rätt och tillfälle att, om också ej genom mängden af sina fyrkar,
dock genom det berättigade i sin sak, göra sina intressen och åsikter
beaktade. Så är ej förhållandet med landstingen, där från hvarje
kommun endast fyrkmajoriteten blir representerad och där sålunda för
närvarande endast den ekonomiska öfver- och medelklassen kan blifva
företrädd. Häraf måste med nödvändighet följa en viss ensidighet i
landstingens sammansättning, i det att vissa samhällsgrupper icke en¬
dast därinom sakna större inflytande, utan ej ens där kunna få sina
speciella behof och önskningar uttalade. Kedau ur den synpunkten,
att landstiugen visserligen böra närmast utses med hänsyn till sina
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
ekonomiska funktioner, men i alla fall på sådant sätt, att, därvid
olika synpunkter få göra sig gällande för frågornas allsidiga belysning,
finnas sålunda bestämda skäl för att genom en starkare begränsning i
den vid dessa val gällande röstskalan möjliggöra, att äfven de mindre
bemedlade erhålla något inflytande.
Ån starkare måste detta kraf framträda vid betraktande af den
politiska sidan af landstingets funktioner, nämligen dess befogenhet
att utse länets representanter i Första Kammaren. Om vid dennas
sammansättning samhällets olika lager med rätta böra tillmätas en andel,
som står i direkt förhållande till deras ekonomiska betydelse för landet,
så blir det ock en klar skyldighet att därvid sörja för, att icke något
sådant lager af verklig betydelse blir fullständigt utestängdt. Men
erfarenheten har visat, att de ekonomiskt mindre väl situerade klasserna,
sålunda de ingalunda minst talrika, inom landstingen hafva så godt
som intet att säga; det må då ej väcka undran, att de betrakta Första
Kammaren såsom en representation ej för hela folket, utan endast för
dess i ekonomiskt hänseende gynnsammare lottade och mindre del.
Då det för vårt lands lugna politiska utveckling är af största vikt, att
ej blott Andra utan äfven Första Kammaren, om ock i olika grad,
sammansättes af och återspeglar samhällets skilda hufvudgrupper, så
hafva vi funnit nödigt föreslå en ytterligare begränsning af den
kommunala rösträtten vid sådana val, som afse landstingens samman¬
sättning.
Något större behof af eu sådan begränsning synes ej hafva fram-
trädt med afseende å stadskommunerna. Där hafva nämligen med nu
gällande bestämmelser de viktigare kategorierna af mindre röstägare,
såsom tjänstemän, betjänte, småhandlande, handtverkare och yrkes-
industriarbetare, kunnat förskaffa sig inflytande.
I landskommunerna torde ej heller tillräckliga skäl föreligga för
en skärpning med afseende å det s. k. relativa röstmaximum, det vill
säga bestämmelsen, att ingen må utöfva rösträtt för större antal röster
än som svarar mot Vio af kommunernas hela fyrktal. Inom smärre
kommuner, där inga svårigheter möta för de röstägande att talrikt
infinna sig och bevaka sina intressen, lärer denna begränsning i regel
vara fullt tillräcklig för att garantera de smärre fyrktalsinnehafvarne
ett behörigt inflytande.
I större kommuner med höga fyrktal spelar det relativa röst¬
maximum en mycket mindre roll med hänsyn redan till de yttre svårig¬
heterna att samla mängden af smärre fyrktalsägare. Det ligger sålunda
7
Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
i sakens natur, att i en kommun med 10,000 fyrkar trenne röstägare
om hvardera 1,000 fyrkar betyda mindre än trenne röstägare om hvardera
5,000 fyrkar i en kommun med ett sammanlagdt fyrktal om 50,000.
I båda fallen disponera de tre röstägande tillsammantagna endast s/'io af
hela fyrktalet, men i den sistnämnda kommunen är det gifvetvis lättare
att vid kommunalstämman samla ett antal mindre röstägare med till¬
sammans 3,000 fyrkar än i den senare kommunen att uppbringa sådana
röstägare med tillhopa 15,000 fyrkar. I större kommuner kunna några
få större fyrktalsinnehafvare, där de äro eniga, i verkligheten om ock
ej teoretiskt sedt, fullkomligt behärska omröstningarna, hvilket synes
så mycket mera betänkligt, som en mycket stor del af dem icke äro
enskilda, utan juridiska personer.
Detta missförhållande, som skänker ett fåtal bolag och enskilde
ett alldeles oproportionerligt inflytande på landstingens sammansättning,
kan endast afhjälpas genom en begränsning af det högsta antal fyrkar,
för hvilket någon medgifves utöfva rösträtt. Yi hafva därför ansett
oss böra i detta sammanhang förorda, att det absoluta röstmaximum å
landet sänkes från 5,000 till 1,000 fyrkar vid val, som afse lands¬
tingens sammansättning.»
I jämförelse med hvad som sålunda sades och beslöts i 1906 års
riksdag, måste man anse regeringsprogrammet af i år mycket långt
gående, då icke blott skatteplikten uteslutits såsom valrättsvillkor till
Andra Kammaren, utan jämväl föreslås en så väsentlig förändring i
fråga om den kommunala rösträtten som den, hvilken innehålles i
Kung!. Maj:ts propositioner n:is 29 och 30, af hvilka endast den senare
afser förändringen om landsting. Genom dessa propositioner har frågan
om den politiska rösträtten blifvit sammankopplad med frågan om den
kommunala, och detta icke blott i hvad de beröra hvarandra utan äfven
oberoende däraf. För särskildt Första Kammaren föreligger alltså en
situation, helt olika den, då kammaren 1906 fattade sitt beslut. Om
kammaren än därvid synes böra gifva sitt bifall till det af Kungl.
Maj:t framlagda förslaget till grundlagsändringar, så synes det mig
som om kammaren beträffande kungl. propositionerna n:is 29 och 30
borde inskränka sig till att, i likhet med hvad uti ofvanberörda motion
skett och på de däri anförda skäl, antaga eu förändring i förordningen
om landsting, gående ut på fastställandet för landet af ett rösträtts-
maximum af 1,000 fyrkar.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag, som icke vill motsätta
mig bifall till Kungl. Maj:ts proposition n:o 28, hemställa,
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 69.
att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts
propositioner n:is 29 och 30 och i sammanhang där¬
med väckta förslag, måtte, under den förutsättning att
ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition n:o 28 varder af Riksdagen
i grundlagsenlig ordning beslutad, antaga följande
ändrade lydelse af §§ 3 och 5 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862:
§ 3.
»Landstingsmännen väljas
att härad eller tingslag, som innefattar endast
en kommun, väljer omedelbart det föreskrifna antalet
landstingsmän, enligt hvad för val å kommunalstämma
är stadgadt, dock att ej någon må utöfva rösträtt för
högre röstetal än det, som motsvarar ett tusen fyrkar;
— — — — — — —--— — — —--»
§ 5.
»De i 3 § omnämnda valmän jämte ett lika
antal suppleanter utses bland dem, som i kommunal¬
stämma rösträtt äga, efter den enligt § 3 för omedel¬
bara val gällande röstgrund sålunda:
— — — — — — — — — — — —---»
Stockholm den 19 april 1907.
J. Gripenstedt.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1907.