Motioner i Första Kammaren, N:o 6.
8
N:o G.
Af herr Ewerlöf, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag rörande försäkring af värn¬
pliktige under deras öfningar i fredstid.
Genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete af den 5 juli 1901 hafva arbetsgifvare i vissa yrken i sär¬
skilda fall och under särskilda förutsättningar ålagts hålla sina arbetare,
eller där inträffadt olycksfall inom två år medfört döden, den aflidne
arbetarens efterlefvande änka och minderåriga barn skådeslösa för följ¬
derna af olycksfallet. För förmedling af sålunda utgående ersättningar
har staten som bekant upprättat en på försäkringstekniska grunder
baserad riksförsäkringsanstalt, där arbetsgifvarne äga försäkra sina
arbetare. Utöfvar staten på yrkesmässigt sätt någon sådan verksamhet,
där arbetsgifvare eljest skola hålla sina arbetare skadeslösa för inträffad
olyckshändelse, är staten på samma sätt som den enskilde ersättnings-
skyldig för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen
af dess verksamhet.
På grund häraf ersätter staten personalen vid järnvägar m. fl.
verk de skador, som arbetet där kunnat medföra. I ett fall kan man
emellertid påstå, att staten ej tillfullo behjärtat de rättfärdighetskraf,
Indika 1906 års lag eljest är ägnad att i viss mån tillfredsställa. Detta
afser de värnpliktige.
. När staten inkallar sina unga medborgare att under afsevärd
tid öfvas till fosterlandets försvar, är staten i eminent mening att anse
som desses arbetsgifvare under öfningstiden, och det är ej mer än billigt,
att staten härvid i så många afseenden som möjligt söker säkerställa
de värnpliktige för all de risker, fullgörandet af värnplikten för dem
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 6.
medförer. Att dessa risker ej äro obetydliga, beköfver ej påpekas. Den
sträfvan, som i det moderna utbildningsväsendet gör sig gällande att
så vidt möjligt öfva de värnpliktige under det verkliga krigets former,
har oundvikligen medfört, att olyckshändelser och öfveransträngningar
måste förekomma. Och hvad särskildt artilleriets, kavalleriets och flot¬
tans öfningar angår, ligger det i öppen dag, att faran för olyckshän¬
delser vid dessa vapenslag är mycket framträdande.
Erkännas må nu visserligen, att staten redan i någon liten mån
behjärtat de kraf på de värnpliktiges tryggande, desse med skäl kunna
framställa. I 1901 års värnpliktslag bestämmes i § 35 mom. 3, att till
beväringen hörande värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager sig
sådan skada, att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre
mån minskas, är för sig och efterlefvande berättigad till den pension,
som författningarna rörande pensionering vid hären och flottan bestämma,
och i § 39 mom. 2 är enahanda stadgande gifvet för till landstormen
hörande värnpliktig, som skadas under tjänstgöring. För att bereda
detta understöd har bildats en fond, beväringsmanskapets invalids- och
pensionsfond. Tager man emellertid närmare kännedom om de ersätt¬
ningar, skadade värnpliktige sålunda kunna beredas, äro de ingalunda
tillfredsställande. Hvad särskildt flottan i detta fall angår, kan det ej
sägas vara ens tillnärmelsevis tillräcklig ersättning för den, som fått ett
öga utslaget, allt erhålla ett artificiellt i stället, eller för den som för¬
lorat ett ben, att få ett konstgjordt sådant. Och likväl har i uppgifna
fall indemniteten för den skadade inskränkt sig härtill. För härens del
hafva väl ersättningarna i många fall varit rundligare tilltagna, men
helt visst ej alltid. Och äfven om det numera för härens del ofta prak¬
tiseras, att, efter riksförsäkringsanstaltens hörande, staten tilldelar en
skadad värnpliktig ersättning efter de i 1901 års lag om ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete stadgade grunder, är detta dock
i hvarje fall beroende på särskildt beslut, men ej hvilande på i lag
fastställd rätt för den skadade. I ett fall beviljas sådan ersättning, i
ett annat ej. Detta kan dock ej anses tillfredsställande. Såsom redan
ofvan framhållits, måste det vara statens plikt att ovillkorligen säker¬
ställa de värnpliktige. Förmögnare värnpliktige låta allt oftare olycks-
fallförsäkra sig för öfningstiden, men den fördel, de bättre lottade i
samhället sålunda kunna bereda sig, bör utan vidare tillkomma en hvar.
Det torde ligga närmast till hands, att staten för att tillmötesgå
de billiga kraf här ofvan framställts i rikslorsäkringsanstalten för¬
säkrade de värnpliktige mot olycksfall under öfningstiden efter enahanda
grunder 1901 års lag om olycksfallsförsäkring föreskrifvit, likväl så att
Motioner i Första Kammaren, N:o 6.
5
ersättning ej utbetalades för den tid, fri vård erliålles genom kronans
försorg. Därmed skulle staten bereda skadade värnpliktige eller i
händelse skadan medförde döden, deras änkor och barn en väsentligt
förmånligare ersättning än för närvarande blir fallet. Med hänsyn till
de värnpliktiges ungdom och i allmänhet ogifta civilstånd torde premien
kunna sättas väsentligt lägre än för en vanlig grofarbetare, låt vara att
premiens storlek i viss mån finge variera med de olika vapenslagen.
Det skulle emellertid kunna sättas i fråga, om ej ett annat sätt
för den föreslagna försäkringens genomförande äfven borde komma i
betraktande. För att icke behöfva belasta förvaltningen med den rätt
vidlyftiga apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkrings-
anstalten för hvarje värnpliktig skulle medföra skulle det ifrågavarande
målet lika effektivt kunna vinnas, om för hvarje inträffadt olycksfall,
alldeles i enlighet med de i 1901 års olycksfallsförsäkringslag stadgade
grunder, en lifränta eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning
genom riksförsäkringsanstalten af staten anskaffades och till veder¬
börande utbetalades.
Då det likväl kan vara af flere ej här berörda omständigheter
beroende, livilket, sätt för den föreslagna försäkringens genomförande
bör anlitas och detta lämpligen torde böra göras till föremål för en af
Kungl. Maj:t. verkställd utredning, hvilken möjligen kunde komma att,
där så funnes skäligt, omfatta äfven vissa statens betjänte, som ej nu
tilläfventyrs åtnjuta försäkringsförmåner, hemställer jag,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa ut¬
redning, angående lämpligaste sättet att genom statens
försorg, i likhet med hvad 1901 års lag om ersättning-
för skada till följd af olycksfall i arbete stadgar,
försäkra de värnpliktige under fredstid från och med
samlingsdagen till och med den dag, de hemförlofvas,
samt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.
Stockholm den 21 januari 1907.
Wald. Ewerlöf.
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Äfd. 1 Band. é Käft.
o