Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
I
N:o 3.
Af herr von Möller, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till erforderliga ändringar i för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.
Förlidet års Riksdag begärde i skrifvelse till Konungen, att be¬
stämmelser om sätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut
måtte utfärdas.
Då det sålunda är antagligt, att Kungl. Maj:t går i författning
om att undersöka, hvilka åtgärder och beslut, som äro af beskaffenhet
att böra få öfverklagas, synes mig nu ett lämpligt tillfälle gifvet för
undersökning, om icke kungl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 kan tarfva ändringar äfven i
andra punkter.
1 23 § förordnas, att ledamöter i kyrkorådet äro församlingens
kyrkovärdar samt så många i kyrkostämma valde, för Gudsfruktan och nit
kände män, som församligen finner lämpligt utse.
Kan det anses lämpligt att bibehålla denna indelningsgrund: dels
kyrkovärdar, dels för gudsfruktan och nit kände män?
Afser man härmed, att kyrkovärdar icke behöfva vara gudfruktige
och nitiske, är det möjligt för kyrkostämman att konstatera denna kan¬
didaternas gudsfruktan eller lämna en något så när exakt definition på
detta begrepp, kan det vara lämpligt att på kyrkstämman diskutera
dylika kvalificationer och borde man ej kunna låta sig nöja med be¬
stämmelserna i 24 § »ledamot i kyrkoråd och skolråd kan ej vara» o. s. v.?
Enligt § 22 tillkommer kyrkorådet att--»upptaga frågor om
— — försummelse af gudstjänsten, om uteblifvande från läsförhör, om
oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar;--; att vaka där-
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Raft. (N:o 3.) 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
öfver, att spridande af vilseförande läror må, såvidt möjligt är, före-
kommas, samt kyrklig tvedräkt ock söndring förhindras;* — —--.
Afsikten med dessa bestämmelser synes uppenbarligen hafva varit,
att pastor i förening med desse gudfruktigt och nitiske män skulle ut¬
öfva en faderlig tillsyn öfver församlingsmedlemmarnes sedliga och
religiösa lif samt genom varningar söka förmå den felande till bättring
samt att, därest detta blefve utan verkan, genom strängare åtgärder
söka nå målet frid, enighet samt först och sist kyrklig lydnad och be¬
kännelsetrohet.
Det torde väl äfven med fog kunna påstås, att kyrkorådets ofvan-
nämnda uppdrag att beifra försummelse af gudstjänsten och läsförhören,
olydnad mot föräldrar samt öfvervakandet af den rena lärans vidmakt¬
hållande äro reminiscenser från de tider, då man genom bannlysning,
kyrkoplikt, stock, skampall och andra världsliga straff sökte tvinga sina
medmänniskor till gudsfruktan och kristlig tro.
1862 års lagstiftare ansåg nog, att den patriar*kaliska varnings-
formen inför kyrkorådet vore ett stort steg framåt i en mera human
riktning, men kände sig nog samtidigt öfvertygad om att häri hafva
funnit ett särdeles effektivt skräck- och uppfostringsmedel.
Tyvärr synes verkligheten ej hafva bekräftat dessa illusioner.
Tiden synes allt fortfarande lika ond, åtminstone att döma efter
en biskoplig ämbetsberättelse af år 1903, i hvilken det klagas öfver,
att kyrkorna äro fåtaligt besökta, att ogynnsam väderlek får utgöra
hinder för deltagande i gudstjänsten, att den manliga ungdomen och
barnen så sällan ses innanför tempelmurarne i följd af föräldrars och
fostrares rädsla för allt hvad tvång heter i fråga om religiös fostran,
att »här mer än på något annat ställe särskildt de i samhället högre
ställda äfvensom de stora arbetareskarorna bli alltmer främmandegjorda
för tempeltjänsten», att upphörandet med afgift för bänkplatser otvif¬
velaktigt gör sitt till för lösandet af församlingsbandet, att söndagarna
mest användas till förlustelse och gästabud eller i håglös lättja, till
tidningsläsning o. s. v., att skjutöfningarne på de flesta ställen hållas på
söndag, att »en annan modern företeelse, folkföreläsningarne, hota sön¬
dagens helgd, i det man stundom sökt få dem förlagda till den dagen
trots prästerskapets energiska protester, mot hvilka vi dock hoppas, att
detta tilltag skall stranda», att rörande husförhören »somliga uttala sig
vemodigt, kanske hopplöst: de äro fåtaligt besökta, intresset är för dem
i aftagande, det kan icke hållas uppe, institutionen är dömd att gå
under», att indifferentismen håller stora skaror fångna, att i stiftsstaden
de flesta yttringar försports af den grofva, reflekterade, helt förnekande
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
3
otron, under det att på landsbygden det är mest bland de bildade det rena
fritänkeriet vinner sina anhängare, att prästerskapet för ett mera kraftigt
handhafvande af kyrkotukt beköfde ett mera kraftigt stöd af lagen och dem,
som handhafva lagens efterlefnad o. s. v. Och hans »tankar föras till
Jeremiad klagan (9:1): ack att jag vatten nog hade i mitt hufvud, och
mina ögon voro eu tårekälla, att jag natt och dag begråta måtte de
slagna i mitt folk»-
Att döma efter denna veklagan, tyckas de nuvarande bestäm¬
melserna i fråga både om kyrkotukt och kyrkoråds befogenhet att kalla
de obotfärdiga inför sig att stånda ansvar otillräckliga, men näppeligen
lära väl nutidens lagstiftare vara benägna att skärpa de kyrkliga tukto-
medlen eller utvidga kyrkorådets i ett fritt samhälle mer än tillräck¬
ligt långt gående rätt att trakassera kommunens medlemmar medelst
kallelser, åläggande af böter i händelse ai ohörsamhet, vid hämtnings
äfventyr genom polismaktens försorg.
Må vara, att dessa paragrafer sällan tillämpas, men så länge de
tillåtas fortlefva, sväfvar dock ett Damokles-svärd öfver frie medborgares
rätt att oantastade få uteblifva från den allmänna gudstjänsten och
läsförhören samt höra eller tala fritt i religiösa ämnen, såvida blott
icke strafflagens paragrafer därvid trädas för nära.
Den kungl. förordningens antikverade paragrafer kunna i en fana¬
tikers eller ett enfaldigt kyrkoråds händer leda till beklagliga missbruk; ty
må vara, att kyrkorådets ledamöter skola vara »gudfruktige män», ingen
garanti finnes, att ej denna etikett kan bäras af hycklare eller inskränkta
personer, som utan minsta ansvarspåföljd på det oförsyntaste sätt kunna
inkräkta på den personliga friheten och under religionens täckmantel
använda lagparagrafen till förföljelse på samvetsfrihetens helgade om¬
råde. Ordalydelsen är så tänjbar och lämnar fritt spelrum för trång¬
synthet och godtycke, och den har redan för länge och för ofta miss¬
brukats — därom vittna i kyrkolagseditionen af 1902 anförda exempel.
Äfven om det vore sant, att bestämmelserna ej längre tillämpas,
hvem svarar för, att ej ett gudfruktigt, nitiskt kyrkoråd när som helst
kan sin plikt likmätigt göra bruk af sin makt. Nitet kan stundom vara
ovist och »gudsfruktan» utesluter tyvärr ej alltid enfalden, och denna bör
väl ej med stöd af lagparagrafer fortfarande tillerkännas rätt att hand¬
skas med så farliga och tveeggade vapen. Dessutom — tillämpas ej
eller betraktas bestämmelserna som föråldrade, böra de väl upphäfvas,
för att ej onödigtvis öka antikvitetssamlingen i vår lagbok och därmed
bidraga till nedsättande af dess anseende.
Enligt § 22 tillkommer kyrkoråd äfven att upptaga frågor om
4 Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
oenighet i äktenskap och olydnad mot föräldrar. Den senare delen af
detta stadgande, visserligen af mera oskadlig art, men säkerligen ock
af föga effektiv innebörd, borde äfven saklöst kunna försvinna. År
»barnet» minderårigt, borde väl föräldrarne själfva bäst kunna förmå
det till lydnad, eller ock kunna de väl anlita församlingsherden eller
någon annan förståndig människa att tala detta till rätta, utan att lagen
behöfde taga befattning därmed medelst en så tungrodd, opraktisk
apparat som en varning inför kyrkorådet.
År »barnet» till mera mogna år kommet, lär kyrkorådet ej ut¬
rätta. mycket genom sina förmaningar, men väl själft utsättas för
onödigt obehag.
Om man har skäl antaga, att kyrkorådet ej kan hysa stora för¬
hoppningar om att. kunna påverka de olydiga barnen, gäller väl detta
i ^ än högre grad i fråga om oeniga äkta makar, där varningen som
sådan väl i de allra flesta fall helt och hållet förlorat sin karaktär och
blott utgör förspelet till skilsmässa.
Den är emellertid ålagd pastor och kyrkoråd genom giftermåls-
balkens 14 kap. äfvensom genom kyrkolagens 16 kap. § 11.
Den välmenande, men opraktiska meningen, som väl legat till
grund för de andra patriarkalisk varningsgraderna, och hvilka det till¬
kom kyrkorådet att själf göra eller låta efter eget skön, har här för¬
svunnit. Pastor och råd hafva förvandlats till automater, som måste
lyda, när de oeniga makarne på denna väg önska komma loss ifrån
hvarandra.
Om möjligen en allvarlig, vänlig förmaning, af fri och god vilja
gifven af kyrkoherden, kan tänkas om ock i undantagsfall medföra
åsyftad verkan, så uteblir denna förvisso, när den genom ett påbud
förvandlats till en mekanisk akt.
Hur motbjudande skall ej detta tvång kännas för en samvetsgrann
prästman, som här skall spela rollen af kvasiprofoss, och hur ömklig
blir ej komedien med dessa motbjudande uppträden inför kyrkorådet.
Enigheten i äktenskapet lär svårligen på denna väg återställas. Våra
dagars lagstiftare borde väl af aktning för prästen och församlingens
förtroendemän kunna utfinna en mera praktisk, mera värdig form för
bestämmelserna i hithörande fall än de hittillsvarande, som samman¬
kopplats med 1686 års grofkorniga kyrkolagsparagraf: »när hat, vrede
och bitterhet uppkommer emellan äkta folk--, och de i dagligt slags¬
mål och oläte framhärda, skall predikanten--ställa dem för ögonen,
huru illa de af djäfvulen äro besnärde, att de träta och slitas med sitt
eget kött.--Vill icke det hjälpa, då angifves det för världslig rätt, att
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
5
de efter omständigheterna och personernas villkor antingen med fängelse
eller på annat sätt må afstraffade varde.--Om ock den dem öfver-
gångna allvarliga näpst intet kan uträtta, utan»--de »framhärda uti
sin ondska, ilskefulla och slemma lefverne, skola de på en tid skiljas
ifrån hvarandra till umgänge, säng, bord och hemvist. Emellertid
hålles bön i församlingen, att Gud ville dem omvända och leda in på
den rätta vägen igen.
Bättra de sig ändå intet, då skola de brottslige namngifvas och
lysas en och annan gång till bättring och på sistone bindas i sina
synder.»
Skall ett upphäfvande af kyrkolagsparagrafen anses erforderligt,
torde man väl hafva skäl antaga, att det skulle hälsas med bifall från
prästerskapets sida, hvilket därigenom befriades från ett motbjudande
och pinsamt åliggande.
Enligt kungl. förordningen 1862 samt folkskolestadgan 1897
skall skolrådet »utöfva den vård om och befattning med folkskolan, som
hittills enligt gällande stadga varit särskild skolstyrelse uppdragen»,
»utgöra styrelse för alla distrikts skolor —--samt hafva sorgfällig
vård om distriktets skolor» o. s. v.
På grund af dessa bestämmelser disponerar skolrådet enväldigt
öfver kommunens skollokaler. Om ock som regel skolråden med takt
och urskilning begagna denna sin rätt, gifvas dock tyvärr härifrån
beklagliga undantag.
Det har händt, att på vissa platser å landsbygden, där kommunen
anslagit medel till bidrag åt de af staten understödda arbetareföreläs-
ningarne, skolrådet antingen vägrat upplåta skolsalen, oftast den enda
lämpliga lokal för dessas hållande, eller ock därvid fästat som villkor,
antingen att föreläsningar icke finge anordnas å söndagar eller, för
att anföra exempel från annat håll, att, om djdika i undantagsfull med-
gåfves å söndagskvällen, de måste »vara sådana, att de öfverensstämma
med söndagens karaktär, alltså vara af etisk eller kristligt folkupp-
fostrande art».
Då ännu ingen möjlighet finnes att öfverklaga skolrådsbeslut, har
det på dylika platser, helst inom smärre landtkommuner, uppstått be¬
tydliga svårigheter eller varit omöjligt att erhålla annan tillräckligt
rymlig lokal för hållandet af föreläsningar; på andra orter har man
lyckats förhyra en goodtemplarsal eller tagit sin tillflykt till vindsvåningen
å ett andelsmejeri.
Det är naturligtvis ej lätt för föreläsningsföreningens styrelse att
af ämnet eller namnet kunna draga några slutsatser om innehållet eller
att på förhand kunna bedöma och afgöra, om sedan ämnets behandling
Bill. till lliksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 2
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 3.
blir af etisk, kristligt folkuppfostrande art eller icke, och effekten blir
i sak densamma: man vågar ej anordna föreläsningarne, för hvilka planen
måste uppgöras flere månader i förväg, om söndagarne för att ej strand¬
sättas på lokal.
Denna på vissa trakter förekommande afvoghet från skolrådets
sida emot föreläsningsverksambeten i allmänhet och särskilt mot deras
förläggande till söndagen äro visserligen kulturella undantagsföreteelser,
men där de förekomma, verka de hämmande på spridandet af upp¬
lysning bland landets ungdom och den väckelse till att genom läsning
söka inhämta ytterligare kunskaper, hvilken Riksdagen afsett med detta
bildningsmedel.
Då föreläsningarna i främsta rummet äro afsedda för arbetare,
hvilka, helst på landsbygden med dess långa afstånd, hafva svårt att
hinna bevista föreläsningarne, om de ej hållas på söndagen, deras enda
fridag, är det beklagligt, att man beröfvar denna ungdom ett tillfälle
till nyttig förströelse i dess ofta enformiga och glädjefattiga lif.
Söndagsföreläsningarne borde väl eljest blifva ett godt surrogat
för andra mindre ädla nöjen — brännvinsflaskan och dansbanan.
Det kan väl ej anses lämpligt, om i kommuner, där man intresserar
sig för och anslagit medel till föreläsningsverksamhetens befrämjande,
ett fåtal i skolrådet invalda personer skola äga rätt och makt att komma
hela företaget att stranda genom att vägra upplåta skolsalen, till hvilken
ju dock kommunen är ensam ägare.
Denna kan ju visserligen efter 2 eller 4 år genom nyval insätta
andra ledamöter, men denna utväg tager tyvärr väl lång tid.
Antingen borde sålunda skolrådets befogenhet i detta hänseende
inskränkas eller ock rätt medgifvas till Överklagande af dylika skol-
rådsbeslut.
På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt anhålla,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ändringar, som kunna
finnas erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt därmed
sammanhängande lagrum och författningar, för upp¬
nående af de önskemål, som af mig i motiveringen
blifvit antydda.
Stockholm den 19 januari 1907.
A. v■ Möller.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1907.