Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
1
]\:o 31.
Af herr F. W. Thorsson, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning i syfte att vid inträffad järnvägsolycka under¬
sökning om olyckans orsak alltid måtte verkställas genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, m. m.
Den 4:de juli 1904 på kvällen urspårade norrgående persontåget
ett par kilometer norr om Nyåkers järnvägsstation. Vid olyckan dödades
två personer, hvarjemte lokomotiveldaren Berg erhöll så svåra bränn¬
skador, att en amputation af det ena benet måste företagas. Dessutom
blefvo flera personer mer eller mindre skadade.
Urspårningen inträffade i en s. k. utgräfning. Järnvägen går i
denna del fram öfver lerbankar, och den svällande jäsleran måste tid
efter annan utgräfvas ur järnvägsbanken och ersättas med dyjord och
annat material.
Olyckan inträffade ungefär midt på utgräfningen, omkring 180
meter från den plats, som sist iordningställts. Vägen från Nyåkers
station går delvis i rak linie, och föraren hade enligt egen utsago for¬
cerat på den lätta vägen, då han var försenad, men vid framkomsten
till utgräfningsstället hade han slagit till vacuumbromsen och minskat
hastigheten till den i reglementet föreskrifna.
Reglementet föreskrifver, att tåg ej må framföras öfver sådan ut¬
gräfning med större hastighet än 20 kilometer i timmen och att grön
flagga vid båda ändarne af utgräfningen skall utsättas som varsamhets-
signal.
Föraren ställdes till ansvar för olyckan, och rättegången har på¬
gått i två år, innan högsta domstolen uttalade sitt oåterkalleliga beslut
i detta sorgliga drama.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Häft. (Kris 31—33.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
För bedömande af banvallens beskaffenhet lät allmänne åklagaren
höra en del af de arbetare, som deltagit i utgräfningen, och de ha i
allmänhet vitsordat arbetet och materialet som det bästa.
Äfven den anklagade har låtit höra vittnen bland dem, som del¬
tagit i utgräfningsarbetet, och dessa ha utdömt det använda fyllnads¬
materialet såsom underhaltigt. Den lokomotivpersonal, som tjänstgjort
på denna sträcka, har samstämmigt förklarat olycksplatsen som en
bland de farligaste ställen å hela sträckan Wännäs—Långsele. Jag
tillåter mig här nedan göra några utdrag ur vittnesmål från första rätte-
gångsdagen:
»Föraren Axén (nu förflyttad till Kiruna): att banan vid utgräf-
ningsstället, under hela tiden utgräfningarna pågått legat mycket illa;
att särskilt den 26 juni 1904, då vittnet med norrgående tåg, framfördt
med en hastighet af endast 10 kilometer i timmen, passerat platsen
och just kommit in på den senast gjorda utgräfningen, lokomotivet först
höjt sig och därpå gjort en öfverhalning åt höger; att vittnet samma
dag som olyckan skedde gått med tåg n:o 273 till Långsele, där vittnet
blifvit underrättadt om urspårningen; att vittnet därstädes träffat ban-
ingenjören Marcus, hvilken sagt, att olyckan skett å den kilometer, där
utgräfningarna pågingo och att det icke vore omöjligt, att den starka
nederbörden haft en skadlig inverkan på banvallen; att det samma
dag regnat häftigt i trakten mellan Mellansel och Långsele och att
vittnet å utgräfningsstället i fråga sett, att dyjorden lyst fram vid kubb-
ändarne här och där, och dåra? slöte, att grusfyllnaden vore otillräck¬
lig ------------.
Carl Johan Johansson-Ekström: att banan å olycksplatsen, hvilken
banas beskaffenhet vittnet väl kände till, varit dåligt underhållen, att
det alltid dröjt länge, innan fel å nämnda bana blifvit afhjälpta; att
spåret därstädes legat illa.
Jonas Bäckman (banvakt på sträckan, där urspårningen skedde;
nu afskedad): att en lång svacka fanns ungefär fem skenlängder ofvan¬
för urspårningsstället.
Extra banvakt K. A. Lindskog (nu afskedad) vid andra rättegångs-
tillfället: att vittnet vid ett samtal den 7 augusti nästlidet år med förut
på ed i målet hörda banvakten Clas Johansson frågat denne »om banan
vid olycksplatsen verkligen varit så dålig», att Johansson härpå svarat
»att banan varit så bedröflig, att han inte kunde tala om det»---»
Dessa vittnesmål synas vara tillräckliga för att framtvinga en
grundlig undersökning från vederbörandes sida. Allmänna åklagaren
Motioner i Andra Kammaren, N;o 31.
3
synes dock i hufvudsak ha stödt sina ansvarspåståenden på banmästa-
rens och baningenjörens vitsordande af eget arbete.
Först ett och ett hälft år efter olyckan företedde den anklagade
inför rätten ett diarieutdrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hvaraf inhämtades, att han anhållit, att väg- och vattenbyggnadsstyrel¬
sen måtte afgifva yttrande angående banans beskaffenhet vid olycks¬
platsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig icke vara befogad
vidtaga någon undersökning, hvarför den anklagade hos Kungl. Maj:t
begärde, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte förordnas verkställa
den begärda undersökningen och afgifva utlåtande. Kungl. Maj:t har
— efter att ha inhämtat utlåtanden hos kungl. järnvägsstyrelsen — af-
slagit den anklagades begäran om förordnande för väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen att verkställa undersökning af olycksplatsen.
Den opartiske granskaren af detta ärendes handläggning ställes
ovilkorligen inför frågan: Har i detta fall en den allmänna rättsmed¬
vetandet tillfredsställande fullständig och allsidig undersökning ägt rum?
Lokomotivföraren är dömd till tre månaders fängelse, afsätt¬
ning från tjänsten samt att ersätta statsverket med 30,500, kronor och
75 öre.
Bland fackmän har saken väckt stort uppseende. Till den nåde-
ansökan, som den dömde ingifvit till Kungl. Magt, var vidfogad ett
uttalande af en framstående järnvägstekniker, direktören vid Orsa—
Härjedalens järnväg, löjtnant Axel Aulin, hvari han framför antagliga
bevis för utredningens bristfällighet. Herr Aulin anför bland annat:
»Orsaken kan ha varit enbart banans beskaffenhet eller enbart för stor
hastighet eller båda dessa omständigheter samverkande. Ansvaret kan
därför ligga på antingen vederbörande tjänstemän vid banafdelningen
eller lokomotivföraren eller bådadera tillsammans eller ock den högre
förvaltningsmyndighet, som för banunderhållets skötande samt tågens
framförande utgifvit föreskrifter, som ej äro för alla betryggande.» Af
dessa för olyckan möjligen ansvariga har ju emellertid endast en —
lokomotivföraren — hörts inför laga domstol. Men ej heller ett dom-
stolsförhör med alla skulle kunnat konstatera, hvar ansvaret för olyckan
ligger, enär en ojäfvig undersökning af banan ej kom till stånd, innan
reparationsarbeten påbörjats, genom hvilka spåren af eventuella felak¬
tigheter kunnat utplånas. Den betydliga svacka, som enligt hvad strax
efter olyckan tagna fotografier visa, fanns på linjen och hvilken tåget
passerat, innan lokomotivet stjälpte, kan icke ha uppstått genom för
hastig körning, som endast kan deformera spåret i sidled. Herr Aulin
betraktar dyjord som ett så förrädiskt fyllnadsämne i utgräfningar, att
4
Motioner i Andra Kammaren, N;o 31.
det i synnerhet i skarpa kurvor icke borde utan särskildt omfattande
försigtighetsmått få användas, emedan efter någon tid en sättning efter
hvarje tågs passerande med säkerhet kan påräknas. Här hade man
dock nöjt sig med att skärpa lokomotivförarnes varsamhet medelst var-
ningstafla, fastän platsen var så farlig, att enligt löjtnant Aulins åsikt knall¬
signaler bort användas.
Det hade förtjänat utredas, huruvida utgräfningsarbetena utföras
å entreprenad eller icke, huruvida banmästarne i så fall äro entrepre¬
nörer och huruvida de samtidigt äga uppgöra förslag till de platser, å
hvilka utgräfning bör ske, eller i hvilken grad den ansvarige baningen-
jören direkt ingriper i denna viktiga fråga. Det kan nämligen ej be¬
stridas, att, om utgräfning verkställes å eu plats sådan som den ifråga¬
varande, d. v. s. i en maximilutning med skarpaste tillåtna kurva och
å en hög bank, dels möjligheten för en olycka är större än annars,
dels olyckan till följd af bankens höjd kan bli af större omfattning.
En del af anBvaret för denna omfattning kan då komma att drabba
den, som bestämt, att utgräfning med dyj ordsfyllning skall äga rum.
Handläggningen af detta mål och gången af den utredning, som
presterats, leder osökt till den tanken, att alla dylika mål, som stå i
samband med järn vägstjänst, böra bli föremål för pröfning af en domstol,
där den praktiske fackmannen får hafva säte som rådgifvande medlem.
Jag vill på intet sätt bestrida, att rätten ärligt och efter bästa
förmåga fällt sitt utslag på grundvalen af den förebragta utredningen.
Men man kan icke undertrycka farhågorna, att inom en häradsrätt till¬
räcklig sakkunskap för bedömande af ett så inveckladt mål saknats, då
utredningen gjorts så snäf, som här synes vara fallet. Det är just på
utredningen, som domen måste byggas.
Härtill kommer den tilltalades oförmåga att själ!’ bedöma situa¬
tionen. Ett sorgligt exempel härpå är herr Theméns uraktlåtenhet att
redan vid första rättegångstillfället begära en noggrann undersökning
af banvallens beskaffenhet, en uraktlåtenhet, som måhända varit afgö¬
rande för hela hans och hans familjs framtida existens.
Att allt ej är bra som det är, ligger i öppen dager. Järnvägs-
tjänsten i allmänhet för med sig större arbetsrisk och större ansvar
än i flertalet andra yrken, och järnvägsmännen kunna därför med fullt
fog fordra, att den mest grundliga och opartiska undersökning af verk¬
liga fackmäu ägnas deras sak, om de af sitt arbete kastas i en olycks¬
händelse.
I andra land har man insett betydelsen häraf och på rättslagstift-
ningens väg vidtagit särskilda mått och steg.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31. 5
I England t. ex. har Board of Trade, motsvarande kommerskol¬
legium hos oss, en särskild afdelning för järnvägsolyckor, det s. k.
Railway Departement. Så snart en olycka händt, huru obetydlig, den
än må vara — ett finger som krossats, ett knä som skadats — skickar
Board of Trade ut en inspektör, ett slags yrkesinspektör för järnvägarna,
som har att så fullständigt som möjligt undersöka saken och sedan af¬
gifva rapport till Railway Departement. Denna rapport upptager , en
relation af händelsen, en ytterst noggrann och detaljerad beskrifning
för olycksplatsens läge med alla afstånd från signaler och dylikt noga
angifua o. s. v., vittnesförhör med alla dem, som kunna ge upplysning
i saken, och sist inspektörens sammanfattning eller slutsats, hvari han
anger orsaken till olyckan. Ligger skulden hos järnvägen, påpekar
han de ändringar och förbättringar, som äro nödvändiga för att få
järnvägen trafiksäker. Ligger åter felet hos någon af personalen,
ställes den skyldige inför en jury, bestående åt jurister och sakkunniga,
hvilken fäller dom.
En sådan allsidig pröfning måste ge ett utslag, som tillfredsställer
det allmänna rättsmedvetandet, verkligen förebygger upprepade olyckor
och säkergör trafiken. Detta är samhällets fordran. Det kan ej vara
nog enbart att den skyldige får så och så strängt straff, allmänheten
vill med fog ha garanti för att den kan befara järnvägen utan att riskera
lif och lem.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamt
anhålla,
att Riksdagen ville besluta i skrifvelse hos Kungl.
Maj:t begära utredning och därpå grundadt förslag, i
syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens
eller enskilda järnvägar undersökningen om olyckans
orsak, dess omfång och verkningar ^alltid måtte upp¬
dragas åt kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som genom fullt kompetenta och opartiska personer
verkställer en fullständig utredning, samt att det måtte
tagas i öfvervägande, huruvida icke vid dylika måls
handläggning, i likhet med hvad som sker vid upp¬
tagande af sjöförklaring, sakkunnige böra tillkallas
såsom rådgifvare.
Stockholm i januari 1907.
F. W. Thorsson.