4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 30.
N:o 30.
Af herr K. J. LorSSOll i Göteborg, om tillägg till lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete.
Af olika dom stolsutslag har jag blifvit uppmärksamgjord därpå, att
paragraf 1 i lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 erhållit en lydelse, hvilken vid tillämpningen
diktera!- domslut, som icke torde hafva varit med lagen afsedda. Enligt
ifrågavarande lagrum går nämligen en skadad arbetare förlustig den
ersättning lagen generellt utlofvar, därest den skadade genom grof vårds¬
löshet själf ådragit sig sin skada, och detta helt och hållet oberoende af
om samtidigt yrkesidkaren gjort sig skyldig till någon större eller mindre
grad af försumlighet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärder till före¬
kommande af olycksfall.
Med hänsyn härtill torde ordalagen i nämnda paragraf icke hafva
blifvit lämpligt afvägda.
Har exempelvis en yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare visat
försumlighet i allmänhet i fråga om nödiga försiktighetsåtgärders vidtagande,
kanske till och med gent emot yrkesinspektörs skriftliga anvisningar, då
synes denne yrkesidkare eller hans arbetsföreståndare icke helt kunna
fritagas från ansvaret att på sätt och vis hafva auktoriserat försumlighets-
eller vårdslöshetstillståndet inom fabriken.
Vid tillämpningen af detta lagrum möter äfven svårigheten att
bestämma hvilken grad af vårdslöshet som ägt rum, om den skadade
Motioner i Andra Kammaren, N:o SO.
5
arbetarens vårdslöshet varit »grof», vanlig eller ringa. Enär lagen angående
skydd mot yrkesfara talar om »vanlig» försiktighet, till skillnad tydligen
från någon annan grad af försiktighet, och i nu omhandlade lag uttrycket
»grof vårdslöshet» måste tolkas som en högre grad af vårdslöshet än
vanlig eller ringa, synes det vara berättigad^ att uppdela vårdslöshets-
begreppet i grof, vanlig eller ringa. Nu skall enligt lagen en skadad
arbetare frånkännas ersättning endast för det fall att vårdslösheten varit
grof, men icke om en lägre grad af vårdslöshet förelegat. Bedömandet
af vårdslöshetsgraden är sålunda af lika stor vikt som det är svårt.
Bedan för eu ojäfvig, med arbetsförhållanden, metoder och fabriks vanor
annars i allmänhet förtrogen tekniker är det ofta ganska svårt att
bestämma hvilken grad af vårdslöshet en arbetare gjort sig skyldig till,
då ett olycksfall inträffat. Än vanskligare måste detta tydligen vara för
den arbetsledare, hvars order för arbetets försiktiga utförande kanske
uteblifvit, varit ofullständig eller kanske kunnat missförstås. Sa"knar sedan
domaren personlig erfarenhet om maskinella anordningars användning,
arbetsmetoder och fabriksvanor och därtill har att stödja sig endast på de
fackliga utredningar, som framläggas just af arbetsledaren i fråga, så torde
det vara tydligt, att domaren står inför eu ganska vansklig uppgift. Har
vederbörande arbetsledare verkligen varit omtänksam och uppmanat till
försiktighet före ett arbetes utförande, då kan man äfven förutse, att han
också efter ett inträffadt olycksfall bedömer arbetarens vårdslöshetsgrad
omtänksamt. Men har tilläfventyrs arbetsledaren själf varit försumlig, då
kan dennes sakkunniga utläggningar knappast blifva fullt objektiva.
Det torde särskild! böra betonas, att i denna motion afses icke någon
rubbning i bestämmelsen, att ersättningsanspråken skola underkännas i
sådana fall, då den skadade arbetaren genom uppsåtlig grof vårdslöshet
helt och hållet själf varit vållande till olycksfallet.
Men har den ersättningsskyldige, eller hans förtroendeman, samtidigt
åsidosatt sin plikt enligt lag angående skydd mot yrkesfara i fråga om
nödiga försiktighetsåtgärder och sålunda icke står fullt oansvarig till
olycksfallet, då synes denna försumlighet från yrkesidkarens eller arbets-
ledarens sida i så måtto böra motväga en vårdslöshetsgrad hos den skadade,
att dennes grofva vårdslöshet då endast räknas såsom hade den varit vanlig.
Så som paragrafen nu lyder och tillämpas, blifva i många verkligt
ömmande fall bestämmelserna om ersättning knappast något annat än
dekorativa löften, utan praktisk betydelse för i industrien förolyckade
eller deras efterlefvande änkor och barn.
6
Motionär i Andra Kammaren, N:o 30.
Till jämförelse erinras härmed, huru i förevarande hänseende är ordnadt
i andra länder. I paragraf 10 af norska lagen den 11 juli 1894 sägs:
»Har den skadade själf med uppsåt (Försåt) framkallat olyckan, kan intet
som helst ersättningskraf efter deuna lag göras gällande.»
Här talas sålunda icke om någon vårdslöshet alls, utan endast om
uppsåt.
Artikel 21 i belgiska lagen af den 18 april 1898 föreskrifver: De
i denna lag bestämda skadeersättningarna bortfalla, när olycksfallet upp-
såtligt föranledts af den skadade.
Ej heller här talas om någon vårdslöshet utan endast om uppsåt.
I 282 artikeln af den schweiziska lagen den 5 oktober 1899 sägs:
Har den försäkrade ådragit sig skada eller död genom grof vårdslöshet
och var han därvid tillräknelig (zurechnungsfähig), så kan såväl sjuk¬
hjälpen som ock räntan, äfvenså de efterlefvandes ränta afkortas, likväl
högst till halfva beloppet. Här talas sålunda visserligen om grof vårds¬
löshet men i samband med tillräknelighet, och likväl underkännas icke
anspråken under alla sådana förhållanden eller ovillkorligt. Därest de
underkännas, blir det endast till halfva beloppet.
I 23 paragrafen af den för tyska riket gällande lagen af den 30
juni 1900 stipuleras: Har den skadade åsidosatt vissa föreskrifna för¬
siktighetsåtgärder utan laglig eller annars vägande anledning, så kan
skadeersättning på viss tid helt eller delvis vägras, så framt han blifvit
hänvisad på följderna däraf och det ådagalägges, att förvända möjlig¬
heterna ogynnsamt påverkats genom hans eget förhållande.
Sålunda är ej heller här arbetarens vårdslöshet tillräcklig anledning
för ett underkännande af hans ersättningsanspråk, utan först sedan det
ådagalagts, att han åsidosatt åtgärder, om hvars följder för honom själf
han erinrats.
I 28 paragrafen af nederländska lagen den 2 januari 1901 sägs:
Försäkrad, hvilken uppsåtligt förorsakat ett olycksfall, äfvenså hans efter¬
lefvande anhöriga ha inga anspråk på något skadestånd.
Om olycksfallet kan tillskrifvas, att den försäkrade varit drucken, så
blifva utbetalningar och räntor till hälften nedsatta. Liksom i föregående
exempel är ej heller här en vårdslöshet ett ovillkorligt skäl för att från¬
känna en genom olycksfall skadad arbetare all ersättning.
Motioner i Andra Kammarm, N:o 30.
På grund af hvad jag anfört, vågar jag därför hemställa,
7
att Kiksdagen för sin del behagade antaga ett tillägg
till ifrågavarande lag af följande innebörd:
Genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersätt¬
ningsanspråk, enligt lagen den 5 juli 1901, må icke
med hänvisning därpå, att den skadade själf genom
grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet i fråga,
underkännas, därest yrkesidkaren försummat vidtaga
nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets före¬
byggande.
Stockholm den 21 januari 1907.
K. Joh. Larsson.