Motioner i Andra Kammaren, N:o 29.
1
N:o 29.
Af herr K. J. LarSSOll i Göteborg, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete
skadad arbetare.
Lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete har
nu i fyra år ägt tillämpning. Under denna tid har det visat sig, att ända¬
målet med denna lag under vissa förhållanden icke vinnes.
Visserligen är det tydligt, att för välvilliga och omtänksamma yrkes-
idkare erfordras icke någon lag, vare sig om ersättning för skada till följd
af olycksfall, eller om olycksfalls förebyggande. Dessa yrkesidkare vid¬
taga ändock erforderliga försiktighetsåtgärder och tillgodose de närmaste
behofven för sådana arbetare, hvilka icke förty i arbetet råka ut för kropps¬
skador. Men för arbetare som råkat få anställning hos yrkesidkare, hvilka
själfva icke äga full inblick i fabriksarbetets detaljer och icke lyckats
erhålla för ifrågavarande hänseende lämpliga arbetsföreståndare, för sådana
arbetare voro tydligen här omnämda lagar af behofvet påkallade.
Emellertid har den nu vunna erfarenheten gifvit vid handen, att
kompletteringar af dessa båda lagar varit önskvärda. Och i fråga om lagen
angående skydd mot yrkesfara har, på Eiksdagens framställning, Kungl.
Maj:t redan vidtagit förberedande åtgärder för en revision. På det att
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet skall mot¬
svara det afsedda ändamålet just i de fall där den bäst behöfves, fordras
också här en komplettering. Det har nämligen inträffat, att arbetare, som
råkat ut för olycksfall i arbetet, likväl icke kunnat erhålla sådan ersätt¬
ning, som lagen utlofvar. Fabriksägame eller dessas fabriksföreståndare
förmena exempelvis, att olycksfallet framkallats af arbetarens egen grofva
Bih. till Riksd Prat. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft. (N:is 29, 30.) 1
2
Motioner' i Andra Kammaren, K:o 29.
vårdslöshet, och anse sig på grand däraf icke skyldiga att utgifva någon
ersättning till den skadade arbetaren.
I enstaka fall kan väl en dylik uppfattning vara i viss mån moti¬
verad, men i en del motsatta fall har man, exempelvis, som orsak till
olycksfall uppgifvit arbetarens egen grafva vårdslöshet, samtidigt som man
förbisett, att yrkesidkaren eller hans ställföreträdare försummat sin plikt
> att vidtaga sådana anordningar, som i afseende på arbetslokaler, maskiner
och redskap varit nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares lif
och hälsa >. Och af denna anledning har också den skadade arbetaren icke
på underhandlingens väg kunnat utfå någon ersättning.
Många äro därför de fall, då skadade arbetare anhållit om yrkes-
inspektörs medverkan för erhållande af skadeståndsersättning, under upp¬
gift, att de icke ha råd att anlita juridisk hjälp till ersättningsanspråkens
fullföljande inför domstol. Emellertid ligger det icke inom området för
yrkesinspektörens uppgift att lämna sådan hjälp, åtminstone icke annor¬
ledes än att på begäran lämna tekniskt utlåtande såsom sakkunnig. Att
inför domstol bevaka den ena eller andra partens intresse tillkommer advokat¬
ståndets medlemmar.
Men en juridiskt utbildad advokat kan synbarligen icke af eu medel¬
lös arbetare erhålla önskad ersättning för sitt arbete. Och ofta hafva de
enskilda advokaterna, liksom läkare och ingeniörer, bundit sig vid en viss
klientel, eller en viss specialitet, och åtaga sig ogärna att uppträda mot
ordinarie klienters ekonomiska intressen eller i ärenden af ny specialnatur.
Nu förekommer visserligen i vissa samhällen att fattigadvokater äro
tillsatta, men i flertalet samhällen, där sådana saknas, där hafva skadade
fabriksarbetare icke någon hjälp af denna institution.
Endast i ett enda fall är det mig bekant, att domare, med stöd af
rättegångsbalken 15 kapitel * 9 paragraf, direkt pålagt ett i annat ärende
vid domstolen närvarande rättegångsbiträde att utan betalning förhjälpa
en medellös skadad arbetare inför rätta.
Det synes sålunda endast återstå ett sätt, hvarigenom medellös skadad
arbetare under alla förhållanden tillförsäkras erforderligt rättegångsbiträde
för utbekommande af den ersättning lagen utlofvar, och det torde vara
genom officiellt utsedda rättegångsbiträden, hvilka dels äga skyldighet att
bevaka skadade arbetares ersättningsanspråk och dels äga befogenhet att
själfva i förekommande fall taga initiativ till utredningar och uppgörelser.
I samband härmed böra äfven yrkesinspektörema åläggas att på anfordran
lämna erforderliga tekniskt sakkunniga upplysningar.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 89.
3
På grund häraf vågar jag föreslå,
att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t behagade öfverväga och till
nästkommande Riksdag framlägga förslag om, huru me¬
dellösa, genom olycksfall i arbete skadade arbetare lämp¬
ligast skola beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträde^
antingen genom riksförsäkringsanstaltens tjänstemän
eller genom andra särskildt utsedda personer.
Stockholm den 21 januari 1907.
K. Joll. Larsson.