Motioner i Andra Kammaren, No 27.
1
N:o 27.
Af herr S. H. Kvarnzelius, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande möjligheten att fullstän¬
digt frigöra staten, kommunerna, landstingen och hus¬
hållningssällskapen från deras ekonomiska beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel.
Alla, som ägnat en mera ingående uppmärksamhet åt alkohol¬
frågan, äro ense om att rusdrycksbruket med den däraf alstrade
och allt vidare sig utbredande alkoholismen spelar en så hemsk roll
i enskildas och samhällens lif, att det kräfves de mest energiska
åtgärder däremot, icke blott från individernas, utan jämväl och i än
högre grad från samhällenas, statsmakternas sida.
Det har visat sig, att i de flesta s. k. kulturländer, så långt
statistiken står oss till buds, brottsligheten är i ett beständigt sti¬
gande, och att i synnerhet förbrytelser mot person, råhetsförbrytelser,
visa en stark och ihållande tendens att tilltaga. Då under det sista
kvartseklet särskilt arbetareklassens välmåga och lefnadsstandard
i hög grad ökats och den allmänna bildningen betydligt höjts, skulle
ett sådant brottslighetens och råhetens jämna stigande vara alldeles
oförklarligt, om man icke satte det i samband med rusdrycksbruket
och den alltjämt sig utbredande alkoholismen. Länge nog har man
visserligen insett, att rusdrycksbruk och brottslighet stode i en viss
relation till hvarandra, men det inre sambandet mellan båda har
först genom de nyare vetenskapliga forskningarna blifvit klargjordt.
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Häft. (N:is 27, 28.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Ko 27.
Alkoholens hufvudsakliga verkan är döfvande, slappande och
så småningom degenererande. Denna dess verkan gör sig gällande
antingen vid vissa särskilda tillfällen, eller hvad vi vanligen kalla
rus — akut alkoholism — eller ock efter ett regelmässigt intagande
af alkoholgiftet i små kvantiteter under en längre tid eller i större
kvantiteter under en relativt kortare tid — kronisk alkoholism — i
hvilket senare fall och särskild! vid användande af smärre kvanti¬
teter en människa kan bli fullständig alkoholist utan att ana det,
än mindre veta af och förstå det.
Vid den akuta alkoholismen eller ruset visar sig alkoholens
döfvande och slappande verkan å ena sidan i ett nedsättande af
tankefunktionernas skärpa och tillförlitlighet eller i ett grumlande
af uppfattningen och å andra sidan och såsom en följd af tanke-
döfningen i en stegring af den motoriska retbarheten, så att rörelser
utföras, utan att den af alkoholen angripna hjärnan förmår hämma
dem genom öfverläggning. Dessa båda omständigheter — uppfatt-
ningsgrumlingen och stegringen af den motoriska retbarheten —
är det som mest leder till begående af straffbara handlingar, såsom
till ofog och åverkan, till våldtägt, till slagsmål, misshandel, knif-
skärning m. m. samt till s. k. vårdslöshetsförbrytelser, såsom våg¬
halsighet, ovarsamt handhafvande af eld, dråp o. s. v. Det säger
sig själft, att dylika rusets verkningar både oftare och tydligare
göra sig gällande hos neuropatiska, mer eller mindre degenererade
personer, hvilkas känslighet för alkohol är mycket stark.
Vid den kroniska alkoholismen, som uppstår genom vane-
förtäring af alkohol, äfven i mycket små kvantiteter, och som fack¬
männen i fråga om frambringandet af förbrytelser anse farligare
än ruset, gör sig alkoholens verkan märkbar genom 1) aftagande af
de andliga förmögenheterna, 2) sedlig urartning och 3) sjuklig ret-
harhet. Eu kronisk alkoholist blir småningom alltmera vilje- och
hållningslös samt förlorar efter hand heders-, plikt- och skamkänsla;
han blir utpräglad egoist, särskild! ifråga om tillfredsställandet af
sina alltmera otyglade begär, framför allt rusdrycksbegäret, därvid
han icke blott lämnar hem och familj vind för våg, utan äfven
använder hvad medel som helst för begärens tillfredsställande; han
blir vidare så retlig, att han intet tål ens af sina närmaste, och att
han kan vid allra minsta retelse af otyglad vrede drifvas till de
ohyggligaste gärningar. Också har man vid gjorda undersökningar
funnit, att de flesta bland dem, som öfverlämnat sig åt de vedervärdi¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
3
gaste öfverdrifter på det sexuella området, de flesta tiggarne oeli
landsstrykarne, de flesta yrkestjufvarne, förfalskarne, bedragarne
och röfvarena, de flesta bland dem, som af ohyggliga vredesutbrott,
väckta mången gång utan egentlig anledning och upp drif na ända
till raseri och ursinne, drifvits till den mest ändamålslösa vandali-
seringslusta, de gröfsta våldsdåd, stått under inflytande af kronisk
alkoholism. Allt för öfrigt, som enligt erfarenheten leder till brott,
såsom arbetslöshet, nöd, elände, armod, okunnighet, lättja, oordent¬
lighet, sedeslöshet o. s. v., allt detta frambringas och underhålles af
den kroniska alkoholismen, som är så mycket farligare, som den har
stark benägenhet att breda ut sig från familjefadern till andra familje¬
medlemmar, från kamraten till kamraterna och alldeles särskildt från
äldre till yngre.
En hvar, som allvarligt sätter sig in i och riktigt fattar de
påvisade, af vetenskapen konstaterade förhållandena, kan ingalunda
förvåna sig öfver, att alkoholen och alkoholismen spela en mycket
stor roll i kriminalstatistiken. Visserligen är brott i allmänhet en
af så många sociala faktorer beroende företeelse, att det icke är
möjligt att särskilja hvarje orsak därtill. Vanligen samverka en
mängd inflytelser, såsom uppfostran, omgifning, sjukliga tillstånd,
medfödd disposition och alkoholism. Men bland de konkurrerande
orsakerna är alkoholismen en af de mest betydande eller den be¬
tydelsefullaste. Alla länders erfarenhet bevisar, att ett mycket stort
antal af förbrytelserna, i synnerhet brotten mot person, föröfvas
under inflytande af ruset eller dryckenskapen. Domare och fängelse¬
direktörer öfverensstämma däri, att med tilltagande af drycken¬
skapen äfven antalet förbrytelser och förbrytare växer. Och alldeles
påtagligt visas samma förhållande däraf, att under dagarna närmast
hvilodagen, då det gemenligen supes mest, också de flesta förbry¬
telserna begås, liksom ock däraf, att de flesta våldsamheter, dråp
och dylikt, begås å värdshus eller på väg därifrån.
Vidkommande ställningen i ifrågavarande fall i vårt land
må vara nog påpeka, att generaldirektören S. Wieselgren i sin
ämbetsberättelse 1887 meddelade, att af de 1,403 i våra straffan¬
stalter upptagna män 979 eller 69,6 procent och af 216 upptagna
kvinnor 20 eller 9,3 procent samt af de 659 i fängelse insatta männen
486 eller 73,3 procent och af de därstädes intagna 35 kvinnorna 11
eller 33,3 procent utfört sina brott i drucket tillstånd eller såsom
drinkare. De sedermera öfver åren 1887—1897 utsträckta under¬
4
Motioner i Andra Kammaren, No 27.
sökningarna, omfattande 27,452 fångar i straffarbetsanstalter (24,348
män och 3,054 kvinnor) ha visat, att 71,21 procent af männen och
11,71 procent af kvinnorna stått under alkoholens inflytande vid
brottets begående. Otvifvelaktigt är att de uppgifna procenttalen
skulle blifvit något högre, om undersökningarna kunnat göras mera
djupgående.
Förut är uppgifvet, att tiggeri och landsstrykeri främjas
genom rusdrycksbruk. Det må här tilläggas, att af de i våra kor-
rektionsanstalter intagna personer — och dit intagas ju en stor del
tiggare, luffare och lösdrifvare — 77 till 84 procent äro alkoholister,
samt att på dem tydligt nog kan iakttagas, hur tiden gör af den
till en början passiva parasiten en aktiv förbrytare, eller med andra
ord, hur en genomgående försämring i allmänhet åtföljer ett fort¬
satt luff ar olif.
Att brottsligheten bland kvinnor är så i ögonen fallande
mindre än brottsligheten bland män, och att under de senare åren
männens brottslighet växt relativt fortare än kvinnornas beror
uppenbarligen på kvinnornas större återhållsamhet i fråga om alko¬
holbruk, särskildt därpå att den kroniska alkoholismen icke vunnit
på långt när samma utbredning bland kvinnor som bland män.
Men där alkoholen slagit sig fast inom en kvinnogrupp, se vi, att
denna grupp knappast ger männen efter i dålighet, om än icke ytt¬
ringarna bli alldeles desamma. Detta visar sig särskildt genom
prostitutionen, som i viss mening kan jämföras med männens land-
strykeri. De prostituerade äro nämligen till allra största delen för¬
fallna till dryckenskap. Det lättjefulla, vämjeliga lif, som de föra,
vore outhärdligt utan alkoholberusning. Och likasom prostitutionen
leder till alkoholism, så för alkoholismen till prostitution genom
personligheternas och de sedliga grundsatsernas förfall; ja, eu su¬
pande kvinna sjunker långt hastigare än en supande man.
Här må ock ägnas uppmärksamhet åt brottsligheten bland
minderåriga. Dessas, de minderåriga broftslingarnes, antal har under
senare åren väsentligt ökats inom så godt som alla kulturländer.
Af erfarna kriminologer sättes detta ohyggliga förhållande i nära sam¬
band med det tilltagande rusdrycksbruket, den sig utbredande kroniska
alkoholismen. Så har förhållandet visat sig vara bl. a. i Frankrike;
och äfven vårt land torde kunna: uppvisa samma sorgliga statistik.
Sambandet mellan alkoholismen och minderåriges brottslighet
är dels direkt, då barnen såsom sådana vänjas vid rusdrycksbruk,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
5
fritt umgås med äldre rusdrycksförbrukare, efterapa dessas dryckes-
oseder och så, innan de själfva göra sig en föreställning därom,
befinna sig på hvad man brukar kalla det sluttande planet såsom
mer eller mindre utpräglade alkoholister, och dels indirekt, då af
alkoholiserade föräldrar födas degenerade, redan från födelsen ab¬
norma, retbara, svagsinta, till förbrytelse disponerade barn. Detta
senare är otvifvelaktigt alkoholismens ohyggligaste sida, och detta
indirekta samband är helt visst långt farligare än det direkta.
En af vårt lands främste på alkohologiens område, doktor
P. Silfverskiöld i Göteborg, som framställt resultaten af de under
senare åren gjorda forskningarna i alkoholfrågan i en serie artiklar
i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, hvilken framställning jag
här delvis följt, skrifver i en af de angifna artiklarna följande:
»Om man betänker, hvilket stort bidrag de svagsinta lämna
till förbrytelser, hvilka talrika brott som begås af epileptiker, hy¬
steriska och sinnessjuka, samt huru alkoholbegäret, som så ofta
ärfves, befordrar kriminaliteten, så kan man få en ungefärlig före¬
ställning om den väldiga massa rekryter, som drinkarne genom sina
abnorma barn tillföra förbrytarehären. Därtill komma omgifningens
dåliga inflytelser, misären, hvari drinkarebarn uppväxa. Man be-
tänke blott det elände, den nöd och den vårdslöshet, som råder i
drinkarefamiljer, den kroppsliga och andliga försummelsen från för-
äldrarnes sida, det tröstlösa hemmet, den otillräckliga näringen under
uppväxtåren, de usla hygieniska förhållandena och midt under allt
detta den största moraliska ruttenhet. I smuts och elände upp¬
växta, härdade mot dryckenskapens hemska skådespel, vanda vid
faderns brutala egoism, vid vidriga stridigheter och rått våld — hur
kan då vara möjligt för sådana barn att erhålla bildning och sed¬
liga föreställningar? Gatan med alla dess faror blir deras andra
hem. Ofta tvingas de af föräldrarna till tiggeri. Och att obser¬
vera är vidare, att drinkares barn ej sällan tidigt utsättas för rå
misshandel, hvilken ofta, ja vanligen riktas mot barnets hjässa, så
att däraf uppstå hjärnlidanden, hvilka i sin mån bidraga till den
psykiska och moraliska degenerationen. Hos 2/z af barnen vid Ber¬
lins tvångsuppfostringsstalt Lichtenberg kunde Mönkemöller påvisa
ärr å hjässan, hvilka nästan utan undantag härledde från miss¬
handel af föräldrar i berusadt tillstånd; i åtskilliga fall hafva epi¬
lepsi och svagsinne orsakats af dessa slag.»
Efter allt detta elände, som särskild! frodas i städer och
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
stadsliknande samhällen, desto mera ju större ett dylikt samhälle
är, kan man ej längre undra på, om statistiken visar, att förbry-
tarne till mycket stor del härstamma från familjer, där alkoholis¬
men i sin mest utpräglade gestalt slagit sig fast.
Det är icke svårt att förstå, hvad redan medicinalrådet Mag¬
nus Huss påvisade, att alkoholismen är en sinnessjukdom, fram¬
kallad genom alkoholbruk, äfven i smärre kvantiteter, där nämligen
bruket är regelmässigt. Den akuta är så till vida en sinnessjukdom,
att en tillfälligt intagen relativt mindre alkoholmängd ofta fram¬
kallar den sinnesgrumling, som går under benämningen dåligt öl¬
sinne, samt att tillfälligtvis intagna större kvantiteter medföra det
abnorma ruset, som ju uppenbart är en tillfällig, hastigt förlöpande
sinnesförvirring eller sinnesrubbning. Den kroniska alkoholismen,
med hvilken gifvetvis den akuta kan vara förenad, är, åtminstone
i sina mera utpräglade grader, en sinnessjukdom af så mycket hem¬
skare slag, som människor i allmänhet icke fästa tillbörlig uppmärk¬
samhet vid densamma. Det må erinras om den hos alkoholister så
vanliga förföljelsemanien, om storhetsvansinnet, om delirium tre¬
mens, om sinnesdepressionen med därtill hörande ångest och kval,
om den s. k. alkoholepilepsien o. s. v. Och glömmas må heller
icke dipsomanien eller periodsuperiet, som enligt nyare undersök¬
ningar ingenting annat är än ett slags periodisk sinnessjukdom,
sannolikt af epileptisk natur, hvarvid själfva drickandet blott är ett
symptom. I alla dessa fall ledes den sinnesrubbade mycket lätt till
brottsliga handlingar, äfven sådana af ohyggligaste slag, och dylika
handlingar äro i sanning icke ovanliga.
Det är alldeles tydligt, att alkohol- eller rusdrycksbruket dispo¬
nerar till brottsliga handlingar och till sinnesrubbning, ja, att hvad
man kallar alkoholism själf är sinnesrubbning i större eller mindre
grad. Och så uppstår af sig själf frågan, huruvida alkoholisten
kan anses i samma grad ansvarig för sina brottsliga handlingar som
en fullt normal människa. Tydligt nog kan han icke så vara,
hvilket också numera allt allmännare erkännes af en mängd for¬
skare på straffrättens område. Men lika orättvist som det i teorien
erkännes vara att lägga samma ansvar på en abnorm människa som
på en normal, lika svårt har det sig att, då det gäller alkoholbruk
och alkoholism, utdraga konsekvenserna af detta teoretiska erkän¬
nande och praktiskt tillämpa dem. På så sätt har uppstått ett vack¬
lande i ansvarsbedömning och straffbestämning rörande brottsliga
Motioner i Andra Kammaren, N:r 27.
7
handlingar, föröfvade under rusets inflytande eller på grund af
alkoholistisk degeneration, som alldeles icke är ägnadt att klara
rättsbegreppen eller åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd i ifråga¬
varande afseende, utan tvärtom att ytterligare förvirra åskådningen,
som i detta fall är förvirrad nog ändå.
Härtill kommer den för familjen och samhället djupt in¬
gripande omständigheten, att alkoholbruket undergräfver och för-
därfvar den enskildes och familjens ekonomiska bärkraft. Där en
del af familjeförsörjarens arbetsförtjänst hamnar på krogen, där bli
i motsvarande, ja i stegrad grad, familjens behof tillbakasätta.
Hemmet blir vanvårdadt, råkar i förfall och mister sin trefnad,
familjebanden upplösas, barnens uppfostran till goda medborgare
äfventyras och försummas, och deras kroppsutveckling blir, på grund
af bristande näring, hämmad. Ehuru ingen tillförlitlig statistik på
detta område föreligger, torde man dock på grund af allmänt gjorda
erfarenheter ur det dagliga lifvet med säkerhet kunna göra det
påståendet, att den allmänna fattigvårdstungan ytterst och hufvud¬
sakligen härleder sig från och orsakas af alkoholbruk.
Af hvad förut påvisats framgår uppenbart, hvilket oerhördt
elände alkoholbruket med den däraf alstrade alkoholismen drager
öfver såväl enskilda som samhällen: förslappning och degenerering,
medförande brottslighetens ökande, tilltagande sinnesrubbningar och
själfmord, ett demoraliserande vacklande i rättskipningen o. s. v.,
hvilket elände icke upphäfves eller kan upphäfvas genom de stor¬
artade uppoffringar, som göras för fattigvård, sinnessjukvård, fång¬
vård, rättsväsende och polis, och ännu mindre uppvägas genom de
pekuniära fördelar, staten och andra institutioner hafva genom från
rusdryckshandteringen influtna medel. Då det påvisade eländet är
en följd af alkoholbruket och den däraf åstadkomna alkoholismen,
så är klart, att det förra icke kan omintetgöras annorlunda än genom
alkoholbrukets afskaffande. Det är visserligen sant, att förhållan¬
dena under de senare åren, såvidt de kunnat synbart bedömas,
blifvit bättre eller med andra ord, att den akuta alkoholismen, så
att säga, drifvits mera tillbaka och utom synhåll. Men att den kro¬
niska alkoholismen föga eller intet minskats, därtill kan man sluta
däraf, att rusdrycksförbrukningen icke i nämnvärd grad sjunker,
om den nu ens sjunker något alls. Så angifver kontrollbyrån på
följande sätt för det sista decenniet mängden brännvin »disponibelt
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
till förtäring», hvilket ock torde nära motsvara det verkligen
förtärda:
1896
|
35,7
|
millioner liter eller 7,3
|
liter
|
per
|
hufvud
|
1897
|
37,9
|
»
|
»
|
»
|
7,6
|
|
»
|
|
1898
|
40,7
|
|
|
|
8,i
|
|
|
»
|
1899
|
43,3
|
|
|
»
|
8,6
|
»
|
»
|
|
1900
|
44,5
|
|
»
|
|
8,7
|
|
|
»
|
1901
|
44,5
|
|
|
|
8,7
|
|
»
|
|
1902
|
40,6
|
»
|
»
|
|
7,8
|
»
|
»
|
|
1903
|
38,9
|
|
|
|
7,5
|
»
|
»
|
|
1904
|
36,8
|
»
|
»
|
>
|
7,0
|
»
|
»
|
|
1905
|
37,3
|
»
|
|
|
7,i
|
»
|
»
|
|
Och beträffande öltillverkningen ha bryggerierna själfva
uppgifva densamma för åren 1899—1903 till resektive 171, 161,
164, 155 och 161 millioner liter, och kontrollbyrån har för åren
1904 och 1905 uppgifvit samma tillverkning till respektive 140 och
153 millioner liter, hvarvid dock torde märkas, att den stora minsk¬
ningen 1904 naturligtvis var tillfällig vid öfvergången till ett nytt
skattesystem och att det för 1905 uppgifna beloppet icke är så all¬
deles exakt. Då emellertid rusdrycksåtgången, i trots af de land¬
vinningar, som göras af nykterhetsrörelsen, ännu är så stor som
den är, medan de synbara fallen af den akuta alkoholförgiftningen
blifvit färre, så kan däraf dragas den slutsatsen, att alkoholbruket,
så att säga, jämnare fördelats på förbrukarena, hvarigenom också
faran för den kroniska alkoholismens utbredande ökats.
Nu uppstår frågan: hvad skall göras mot allt detta elände?
Den frågan har besvarats och besvaras ännu i dag på olika sätt.
I korthet är den äfven besvarad härofvan, där det framhölls, att,
då hufvudorsaken till eländet är att söka i alkohol- eller rusdrycks-
bruk, detta bruk måste utrotas. I samma riktning pekar äfven
statistiken. Så har, såsom redan påpekats, brottsligheten bland
kvinnor befunnits vida mindre än brottsligheten bland män, ehuru
kvinnornas antal i regel öfverstiger männens, af det naturliga skälet,
att kvinnorna äro mindre alkoholiserade än männen. Vidare har
konstaterats, att brottsligheten bland i ett land bosatta judar är
förhållandevis långt mindre än brottsligheten bland landets öfriga
inbyggare. Att detta hufvudsakligast beror på judarnas större af-
hållsamhet i allmänhet, framgår så mycket tydligare däraf, att bland
judarna i storstäder, där de, så att säga, mera emanciperat sig,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
9
brottslighetssiffran befunnits större än bland judar i småstäderna
och å landsbygden, där de bättre bevarat sina nationella egenheter.
Och en ännu säkrare vägledning erhålles genom studiet af förhål¬
landena inom den engelska armén, särskildt dess indiska afdelning,
af hvilken en tredjedel utgöres af helafhållsamme män. Förhållandet
mellan brottsligheten hos alkoholförbrukare och helafhållsamme
inom nämnda afdelning uppgafs af dess chef general White vid ett
tillfälle för ej länge sedan vara det som framgår af proportionen 97,2:
2,8. Vägen visas sålunda tydligt nog: ju mindre alkoholförbrukning,
desto mindre brottslighet; ingen alkoholförbrukning, minimal brotts¬
lighet.
Man har satt i fråga, huruvida samhället, staten, har rätt
och plikt att i fall som ifrågavarande ingripa. Man har så gjort
af månhet om den medborgerliga friheten. Men den frihet, hvarom
i detta fall merendels är fråga, är öfverhufvud samma slags frihet,
som en burfödd fågel skulle kunna åberopa för att få lefva och do
i bur; den är i stort sedt intet annat än friheten att fortfarande få
slafva under ett häfdvunnet bruk, en nedärfd osed. Har staten
rätt och skyldighet att skydda sina medlemmar från okunnighetens
mörker och tvinga dem icke blott att hålla skolor, utan äfven att
till dessa skolor sända sina barn; har den rätt och plikt att skydda
folket från farsoter och tvinga detsamma till ett mera hygieniskt
lefnadssätt — då har den äfven otvifvelaktigt både rätt och skyldighet
att skydda medborgarne från alkoholismens fara och tvinga dem att
afstå från det fördärfliga alkoholbruket genom att undertrycka
rusdry ckshan dteringen.
På samma sätt som den enskilde nykterhetsarbetaren, lärd
af erfarenheten, funnit att han, därest han vill föra en alkoholiserad
medmänniska till nykterhetens fasta mark, nödgas leda henne dit öfver
helafhållsamhetens brygga, på samma sätt måste samhället, staten,
föra medborgarne såsom ett helt till frihet från alkoholismens fara
och mara på förbudsvägen. Nödvändigheten häraf framstår allt
klarare, i samma mån man lär sig förstå, att alkoholbruket,
hur måttligt det än i vissa fall kan te sig, dock är och förblir
roten och upphofvet till alkoholismen med dess alla ohyggliga
följder, särskildt den degenerering, som fortplantas från släkte
till släkte.
Att denna insikt och förståelse verkligen blifvit större än
den varit bevisas däraf, att rusdryckslagstiftningen blifvit alltmera
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.
2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
restriktiv, och ett allt starkare åtstrypande skulle ju under tidernas
lopp konsekvent leda till förbud. Ja, man har till och med redan
visat, att man i visst fall icke rädes för ett förbud, då man ju in¬
fört detsamma å lägerplatserna. Men då restriktionsvägen hos oss
beträddes, af sågs därmed alldeles icke ett slag åt alkoholbruket i
dess hela omfattning, så mycket mindre som detsammas verkningar
och följder då voro föga kända och uppmärksammade; snarare
afsågs därmed ett hämmande af den så i ögonen fallande akuta
berusningen, som gjorde sig särskildt gällande bland en folkklass,
arbetareklassen. Från denna från början skefva åskådning har man
sedan haft svårt att göra sig fri, trots en bättre förståelse af själfva
sakfrågan. Och på så sätt har äfven rusdryckslagstiftningen blifvit
ett slags klasslagstiftning, som skärper den med all rätt så tadlade
klass-skillnaden. .Restriktionerna ha sålunda företagits ensidigt och
följaktligen blifvit mindre verksamma; endast fallen af akut alkohol¬
förgiftning ha svårgjorts och minskats till antalet.
Denna ensidighet har, såsom uppgifvits, sin orsak i en från
början skef uppfattning. Men det gifves äfven en annan orsak
därtill af fullt lika svår, för att icke säga långt svårare, art. Och
söker man icke komma denna orsak till lits, skall den helt visst
under många och långa år lägga så godt som oöfverstigliga hinder
i vägen för en fullt effektiv och konsekvent, till förbud ledande
restriktiv lagstiftning. Det torde vara klart, att här åsyftas hvad
man kallar de ekonomiska intressena.
Vid hvarje restriktion har alltid på det omsorgsfullaste
tillsetts och sörjts för att de ekonomiska intressena icke måtte
väsentligt skadas. Så ha tillkommit dessa s. k. kryphål i våra rus-
dryckslagar, hvarigenom dessa kunnat förtolkas till den grad, att
undantaget mången gång blifvit regel och regeln undantag, exempel¬
vis i fråga om stängningstiden i städerna.
Tillverkningsskatten till staten uppgick 1905 till 24,470,017
kronor eller c:a 17,000 kronor mindre än föregående år, då skatte¬
beloppet var högre än det någonsin varit under senaste decenniet.
Försäljningsmedlen uppgingo samtidigt till öfver 12,500,000 kronor
mot nära 12,400,000 kronor närmast föregående året; af 1905 års
vinstmedel tilldelades landstingen nära 2,146,000, hushållningssäll¬
skapen 1,597,000, stadskommuner och köpingar med bolag öfver
7,186,000 samt landskommunerna nära 1,581,000 kronor eller något
mera för hvarje kategori än föregående år. Det synes, att dessa
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
11
skatte- och vinstmedel äro särdeles stora, att de uppehållas till
sina belopp och att således intresset måste gä ut på bibehållande
eller förökande, äfven om restriktionslagstiftningen blir allt skarpare.
På dessa medel bygga äfven stat, landsting, hushållningssällskap
och kommuner sina respektive inkomst- och utgiftsstater; de ut¬
göra, dessa samma medel, en af de allra viktigaste grundstenarne
i de angifna institutionernas ekonomiska byggnad.
Under sådana förhållanden är det alldeles påtagligt, att en
konsekvent, allsidig restriktion näppeligen kan åstadkommas, emedan
okunnigheten i alkoholfrågan hos den stora allmänheten ännu är
alltför stor samt degenerationen alltför utbredd, förutom det vik¬
tiga skälet att med rusdryckshandteringen äro alltför stora ekono¬
miska intressen sammanknippade. Och lika påtagligt är å andra
sidan, att ett haltande på båda sidor såsom hittills, ett tjänande
af Gud och Mammon, icke kan annat än underhålla och stödja
okunnighet samt utbreda degenerationen.
Det återstår sålunda ingenting annat, för att kunna komma
in på den enda räddningsvägen, som går genom allsidig och kon¬
sekvent restriktion med åtföljande förbud, än att söka frigöra stat,
landsting, hushållningssällskap och kommuner från deras beroende
af rusdrycksmedlen.
Detta frigörande från beroendet af rusdryckshandteringen
kan gifvetvis icke ske på en gång, utan att hela maskineriet där¬
igenom skulle bringas i olag; det måste ske successivt och syste¬
matiskt. I öfrigt kunna naturligtvis olika tillvägagångssätt tänkas,
såsom indragning eller aflösning eller kanske dessa båda kombine¬
rade, så att en successiv indragning ägde rum, men med understöd
till en början. Likaså kan samma frigörande ske snabbare eller
långsammare, under en kortare eller en längre tidsperiod.
Det var en god idé upphofsmännen till det ursprungliga
Göteborgssystemet hade, då de förbehöllo sig rätt att använda de
s. k. vinstmedlen till för arbetareklassen gagneligt ändamål; de
ville därmed låta åtminstone något falla tillbaka till dem, som,
ehuru de minst hade, likväl mest bidragit och bidrogo till vinstens
uppkomst. Hade denna idé utvecklats och fullföljts, hade helt
säkert förhållandena gestaltat sig annorlunda än nu skett och åt¬
minstone ett stort hinder för vårt inslående på den rätta vägen
icke funnits. Kättvisa och rättfärdighet kräfver, att denna idé
ånyo upptages och de successivt indragna tillverknings-, försäljnings-
12
Motioner i Andra Kammaren, No 27.
och vinstmedlen afsättas för att utgöra grundvalen till en fond,
afsedd för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.
Denna fråga rörande allmänna institutioners och samhällens
frigörande från allt beroende af rusdryckshandteringen och en på
den vägen åstadkommen folkets frigörelse från alkoholismens fara
och mara med däraf följande elände har en så oerhördt stor be¬
tydelse och räckvidd i ena afseendet som i det andra, att det är
alldeles omöjligt för en enskild person att åstadkomma en full¬
ständig och allsidig utredning om möjligheten däraf och bästa sättet
därför eller att framlägga ett fullfärdigt förslag i saken. Och om det
vore möjligt, så skulle gifvetvis en sådan utredning och ett sådant
förslag icke mottagas med nödig tillit för att vinna erforderligt
beaktande och allmännare tillslutning. Det är fördenskull nödvän¬
digt, att en dylik utredning verkställes af en kommitté, bestående
af personer, hvilka, förutom det att de äga nödiga kvalifikationer
i öfrigt, äfven hafva nödig insikt beträffande alkoholfrågans inne¬
börd och ett lefvande intresse för dess lösning på ett för folk och
fosterland gagnande sätt, män sålunda, som kunna sätta allas verk¬
liga väl och lycka framför vissa institutioners och ett mindretal
enskildes ekonomiska intressen.
Då det synes mig vara på tiden att denna viktiga och djupt
ingripande fråga bringas fram till lösning, så mycket mera som
ett förhalande därmed otvifvelaktigt och på sätt som förut fram¬
hållits åstadkommer ytterligare förvirring och uppresande af nya
hinder, så tillåter jag mig att, med hänvisning till hvad ofvan
anförts och med tanken på det trängande behofvet för vårt land
att så fort som möjligt varda befriadt från alkoholismens växande
fara, vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte
genom en kommitté, bestående af för frågans
lösning i angifven riktning intresserade personer,
låta verkställa en allsidig utredning rörande möj¬
ligheten för ett statens, kommunernas, lands¬
tingens och hushållningssällskapens fullständiga
frigörande från deras ekonomiska beroende af
från rusdryckshandteringen härflytande medel,
och, därest sådan möjlighet finnes, om lämpli¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
13
gaste sättet därför samt för Riksdagen framlägga
resultatet af denna utredning med de förslag,
hvartill samma utredning kan föranleda.
Stockholm den 22 januari 1907.
S. H. Kvamzélius.
I motionens ;
Joll. Nydal.
Frithiof Söderbergh.
Karl M. Lindh.
D. Persson
i Tällberg.
J. Byström.
Karl Hultkrantz.
P. Hörnsten.
A. A. Eriksson.
Lims Lundström.
Jakob Pettersson.
J. G. Forsberg.
Rob. Karlsson.
Ernst Beckman.
Öl. Olsson
i See.
: instämma:
M. Matsson.
A. Thylander.
Bemh. Eriksson.
J. Hellgren.
M. Sundström.
J. Andersson
i Baggböle.
G. M. Sandin.
Adolf Janson.
C. J. Hammarström.
Vämer Rydén.
F. TF. Thorsson.
L. J. Carlsson.
Curt Wallis.
Ernst Blomberg.
Robert Johansson.
L. Gast. Broomé.
Joseph Hermelin.
E. A. Nilson.
Carl IAndhagen.
Johan Ericsson.
Nils Larsson.
Ollas A. Ericsson.
Alfr. Jonsson.
Hjalmar Wijk.
Joh. Er. Nordin.
Fr. Berglund.
Viktor Larsson.
Knut Kjellberg.
Edvard Wavrinsky.