Motioner i Andra Kammaren, N:o 253.
1
N:o 253.
Af herr A. T. Adelswärd, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49
och 53 regeringsformen, samt §§ 6, 7, 8, 10, ii, 13
till och med 22, 25, ,26“ och 38 riksdagsordningen så
ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.
Såsom en af de tyngst vägande invändningarne mot proportionella
val liar angifvits, att hittills föreslagna valmetoder icke vore tillräckligt
enkla och tillförlitliga. Mot den nu af Kungl. Maj:t föreslagna val¬
metoden åberopas med styrka samma invändning och detta icke all¬
deles utan skäl.
Orsaken till de brister i valmetoden, som i dessa hänseenden
kunnat påvisas, ligger icke i direkta fel i densamma utan är att söka i det
förhållandet, att man uppställt sådana kraf på metoden, särskildt med
afseende på valmännens frihet och oberoende af hvarandra, som icke
kunna uppfyllas annat än på bekostnad antingen af enkelheten eller af
tillförlitligheten — med andra ord, man har uppställt ett matematiskt
sedt olösligt problem.
Det förefinnes emellertid ett säkert sätt att erhålla en i alla af-
seenden fullgod valmetod, om man vill medgifva användandet af offentliga
listor med bestämda kandidater, hvilkas namn ej få förekomma på mer
än en lista. På de flesta ställen, där proportionellt valsätt kommit till
användning för politiska val, har detta sätt blifvit användt till exempel
i linland och Belgien. Metoden byggd på sådan grund har kommit
till sin fulländning i det af den franska kommissionen för proportio¬
nella val utarbetade förslaget.
Bil), till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 113 Höft. (N:o 253.) 1
Om propor¬
tionell
valmetod.
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 253.
Man liar inom vårt land mot en d)7lik metod anmärkt, att val¬
männen skulle blifva utsatta för ett obehörigt tvång, att partiledningarne
skulle få för stor makt och att de bäst organiserade väljaregrupperna
skulle få ett otillbörligt inflytande på valet, till förfång för de mindre
väl organiserade valmännen och för dem, som icke ville inordna sig
under något visst parti.
Det torde dock vara obestridligt, att vare sig majoritets- eller
proportionellt valsätt tillämpas och i senare fallet, hvilken metod än
användes, måste dock valförberedelser med sammanslutningar mellan
liktänkande äga rum; med andra ord, partibildningar förekomma, val¬
metoden må förutsätta och fordra det eller icke. Redan nu sker detta,
och om i någon enstaka valkrets den politiska lifaktigheten är så ringa
och meningsskiljaktigheterna så obetydliga, att valet kan äga rum utan
föregående offentliga valförberedelser, partibildningar och överens¬
kommelser om vissa kandidater olika valmansgrupper emellan, är detta
fullkomligt otänkbart, sedan rösträtten blifvit allmän. Det synes också
vara orimligt begärdt, att valfriheten skall kunna utsträckas så långt,
att hvar och en eller ett ringa fåtal valmän skulle kunna få just den
kandidat hvar och en allra helst önskade vald. Sker därför icke före
sj kifva valet genom möten, genom uttalanden i pressen, genom profval
och så vidare överenskommelser, utan hvar och eu utan förberedelser
nedlägger sin röst på valdagen, så blir valets utgång öfverlämnadt mer
eller mindre åt slumpen. Man kan under sådana förhållanden med skäl
säga, att om man väljer på A och B, bli X och Y valda eller — vid
majoritetsval — om man väljer på A, blir X vald, hvilket för öfrigt
vid majoritetsval äfven vid de bästa valförberedelser alltid måste blifva
händelsen, för dem nämligen som tillhöra minoriteten!
Redan genom de proportionella valen beredes valmannen betydligt
större frihet än vid majoritetsval, då han vid det förstnämnda alltid
har flere möjligheter att göra sin röst gällande, äfven om han nödgas
ansluta sig till en viss partilista. Då det blott erfordras, att ett jäm¬
förelsevis litet antal valmän ena sig om kandidaterna på eu lista för
att denna skall få upptagas som en officiell lista, och intet hindrar att
ett flertal sådana listor finnas, borde därmed den önskade friheten för
valmannen vara fullt tillgodosedd.
Ju färre listorna äro, ju lättare blir det för valmannen att beräkna
resultatet af den röst han afger, men äfven om han har flera listor att
välja på, torde man knappast med fog kunna påstå, att valet blir svårare
att utföra eller att mer lämnas åt slumpen än vid majoritetsvalet. Det
s}-nes mig därför egendomligt, att man i samband med införandet af
Motioner i Andra Kammaren, N:o död. 8
ett proportionellt valsätt fäst så stort afseende vid den förmenta olägen¬
heten af partitvång vid valet, ett tvång som redan nu är lika stort och
äfven vid majoritetsvalen icke kan undvikas.
Utgående således ifrån det enligt mitt förmenande obestridliga
faktum, att valförberedelser med partigrupperingar och överenskommelser
mellan liktänkande valmän redan existera och vid allmän rösträtt äro
alldeles oundvikliga samt vid de nuvarande majoritetsvalen verka än
mer inskränkande på valmannens frihet än vid proportionella val, kan
jag icke finna någon rimlig anledning till att, för att bereda en irihet
för valmannen, som han i verkligheten ändock icke kan begagna sig
af, välja en valmetod, hvilken för att fylla detta kraf måste blifva
svårbegripligare och osäkrare med afseende på resultaten än den eljest
behöfde vara. I all synnerhet som detta väsentligt bidrager till för¬
svårandet af de proportionella valens antagande.
Jag anser att alla grundade skäl till anmärkningar mot valsättet
böra om möjligt undanröjas. Det förefaller mig därföre orätt, om icke,
ehuru sent, ett förslag framställdes om en valmetod, mot hvilken någon
verklig anmärkning af majoritetsvalens anhängare, vare sig politici eller
matematici, icke med skäl kan göras, så att icke detta kan blifva orsaken
till proportionalismens nederlag. De som verkligen ärligt eftersträfva
införandet af proportionalismens rättvisa princip i vårt statslif borde,
synes mig, icke tveka att uppoffra nu berörda kraf på valmetoden,
hvilket, jag vågar påstå det, knappast kan betraktas annat än såsom
härledande sig från en fördom eller ett missförstånd.
Såsom en förebild torde kunna väljas den valmetod, som blifvit
utarbetad af den förut åberopade kommissionen i Frankrike och hvilken
grundar sig på och utgör eu förbättring af den belgiska metoden,
hvilken redan visat sig vara i tillämpningen fullt tillfredsställande.
Metoden behöfver emellertid icke lägga hinder, i vägen för de valmän,
som icke vilja rösta med partilistor, utan hvilka önska afgifva sina
röster på en personlig kandidat, hvilkens namn då icke får förekomma
på någon partilista, att kunna göra detta. Denna »personliga» valsedel
är vid platsernas fördelning likställd med en partilista. Naturligtvis är det
en nödvändig förutsättning för att en sålunda vid sidan åt partigrupperna
uppställd kandidat skall hafva någon utsikt att blifva vald, att äfven i
detta fäll ett visst antal valmän sammanslutit sig och enat sig om eu
viss kandidat. Sannolikt kommer denna utväg därför sällan af valmännen
att begagnas, men det kan tänkas, att inom enstaka valkretsar ett större
antal valmän icke vilja ansluta sig till något visst parti, men däremot
äro angelägna att till Riksdagen förvärfva en på grund af viss sakkun-
Tillägg till
motiveringen
motion n:o
216.
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 253.
skap, sjelfständighet eller andra egenskaper framstående person, som icke
vill låta uppställa sig på någon partilista — och för dessa fall bör
denna möjlighet finnas.
Jag tillåter mig att i detta sammanhang begagna tillfället tillägga
några ord till motiveringen i min föregående motion n:o 216 beträffande
det i densamma framställda förslaget om Första Kammarens bildande.
Jag vågar göra detta med anledning af i tal och skrift gjorda
anmärkningar, hvilka föranledt mig till den förmodan, att jag icke till¬
räckligi; tydligt utvecklat min tankegång. Dessa anmärkningar gå ut på,
att en Första Kammare, utsedd af de valmän och på det sätt jag före¬
slår, skulle få för liten olikhet med Andra Kammaren, och skulle detta
kammarens bildningssätt jämte den jämväl föreslagna utsträckta använd¬
ningen af gemensamma voteringar innebära en förändring af vårt repre-
sentationsskick från tvåkammar- till enkammar system.
I stället för att åldersgränsen för urväljarne till Första Kammaren
nu — liksom ock enligt Kung!. Maj:ts förslag — är 21 år, har jag
föreslagit den till 30 år. Från samma håll, där det fästes stor vikt vid
att åldersgränsen för val till Andra Kammaren höjes från 21 till 24 år,
förmenas höjandet af åldersgränsen till 30 år för val till Första Kam¬
maren såsom i det närmaste utan betydelse. Likvisst torde ingen för-
neka, att förhållandena i Indika en människa lefver, hennes uppfattning,
hennes erfarenhet, hennes intressen i regel hafva undergått en vida
större förändring från 24 till 30 år än från 21 till 24 år. Det finnes
således eu logisk grund för en sådan åldersbegränsning, och om det
också är omöjligt att på förhand beräkna, huru stor skillnaden i kamrarnes
sammansättning genom den olika åldersbegränsningen komme att blifva
— att den dock måste blifva stor, finnas icke grundade skäl till att
förneka.
Antag emellertid, huru orimligt detta än vore, att så icke blefve
förhållandet och att icke heller de indirekta valen finge någon inverkan,
utan att kamrarne till sin partisammansättning blefve lika. Skulle icke
likväl de olika valbarlietsbestämmelserna, högre förmögenhetscensus och
högre åldersgräns, liksom ock frånvaron af arfvoden, de längre mandaten
och den successiva förnyelsen medföra eu väsentlig olikhet i kamrarnes
karaktär.
Man talar om nödvändigheten af en olikhet mellan kamrarne för
att tvåkammarsystemet icke blott skall blifva ett namn — ja detta be-
strides af ingen, men huru stor denna olikhet bör vara och i hvilket,
afseende deri bör förefinnas för att representationen skall blifva lifskraftig,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 253. 5
arbetsduglig och god, detta liar af förespråkarne för den stom olikheten
ännu icke angifvits.
Jag har kommit till den öfvertygelsen, att, om olikheten i kam-
rarnes sammansättning är för stor, vårt representationsskicks skaplynne
med nödvändighet måste föranleda ett skadligt fördröjande af lagstift¬
ningsarbetet och en dålig, på onaturliga kompromisser byggd lösning af
ett flertal viktiga, frågor, när dessa ändtligen lösas, ett förhållande som
jag tror att erfarenheten redan har visat. Att fordra bibehållandet af
en stor olikhet, åstadkommen därigenom att ena kammaren skulle repre¬
sentera vissa samhällsklasser, den andra vissa andra, uppdelade på
grundvalen af olika förmögenhet eller på annat sätt, förefaller mig än
onaturligare och än omöjligare att försvara, då det sker i förening med
tillämpningen af proportionella val, hvilka just hafva till hufvuduppgift
att bereda rum i rättvis utsträckning för alla samhällsklasser i båda
kamrarne.
De, som ifrigast häfda uppfattningen om en stor olikhet i kam-
rarnes sammansättning såsom ett oundgängligt villkor för tvåkammar-
svstemet, bruka jämföra vår Första Kammare med utlandets öfverhus
och senater.
Jag vågar hålla före, att en sådan jämförelse, måhända på ett
enda undantag när, icke är berättigad och grundar sig på en missupp¬
fattning af dessa öfverhus' karaktär och ställning inom de olika för¬
fattningarna.
Redan grunderna för bildandet af de bestå utlandets öfverhus
förete en väsentlig olikhet med vår Första Kammare, i synnerhet med
hänsyn till det sätt, på hvilken den skulle komma att bildas enligt nu
föreliggande olika ändringsförslag. Öfverhus, sammansatta af med¬
lemmar med ärftliga rättigheter eller af regeringen nämnda, kunna
icke, såsom vår Första Kammare, sägas utgöra eu del af folkrepresen¬
tationen och kunna redan af denna anledning icke besitta den auktoritet
och den makt som denna. De hafva icke heller den »lika, behörighet
och myndighet», som grundlagen tillerkänner vår Första Kammare,
och de hafva i regel icke att taga befattning med budgeten. Mest i
ögonen fallande framträder dock olikheten uti arbetssättet. Underhusen
behandla först lagförslag, och i den form de af dem beslutats, remit¬
teras de till öfverhusen för förnyad behandling. Hos oss händer det
lika ofta, att en fråga afgöres först i Första Kammaren, hvithet nog
alltför ofta på ett 'mindre lämpligt sätt inverkar på beslutet i den
Andra Kammaren. Gemensamma voteringar och gemensamma utskott
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 253.
itro för vår representation säregna institutioner, som äro främmande
för tvåkammarsystem i vanlig mening.
Med det nu sagda bar jag blott velat söka visa, att det är ett
misstag att vid bedömandet af vår representation och förändringar i
densamma göra jämförelser med och draga slutsatser af förhållandena
inom andra tvåkammarrepresentationer.
I själfva verket äro de flesta öfverhus af jämförelsevis ringa be¬
tydelse och torde kunna anses hafva sitt fortbestånd betryggadt endast
i samma mån. som de med måtta och urskiljning utöfva den makt,
som de formellt besitta. Det torde likaledes kunna betraktas såsom
regel, att ju större olikheten mellan de båda kamrarne är, ju mindre
är öfverliusets betydelse och inflytande. Dessa representationer, inom
livilka öfverhusens stora olikhet med underhusen nu åberopas som
exempel för oss, stå sålunda i verkligheten i flera afseenden enkammar-
representationen mycket nära.
Ingen lärer väl vilja önska vår Första kammare en ställning
jämförlig med dessa öfverhus, och vid förändringen af densamma torde
vi vara hänvisade att bygga på egen grund med egna erfarenheter.
Redan nu fungerar vår riksdag i vissa fall såsom enkammare,
nämligen genom de gemensamma utskotten och de gemensamma vote¬
ringarna. Rån det anses innebära någon som helst fara, att en utvidg¬
ning sker af den sistnämnda af dessa för vår representation egenartade
institutioner? Mig synes en sådan utvidgning utgöra en naturlig ut¬
veckling, betingad af nuvarande förhållanden, grundad på vunnen erfa¬
renhet, fullt förenlig med våra konstitutionella traditioner samt otvifvel¬
aktigt underlättande lagstiftningsarbetet utan att på ett skadligt sätt
inskränka på» Första Kammarens berättigade inflytande.
Skarpast torde olämpligheten af en för stark olikhet mellan kam¬
rarne framträda i de gemensamma utskotten, där det vid vissa frågors
behandling alltför ofta inträffar, att kammarhalfva står mot kammar-
halfva, exempelvis vid behandling af tullfrågor inom bevillningsutskottet
och ett stort antal lagfrågor inom lagutskottet, hvarigenom utredningen
och utskottsarbetet. öfverhufvud måste försvåras. Med det ofantligt
stora inflytande utskotten i vår riksdag hafva på ärendenas slutliga
afgörande, måste det betraktas såsom högst skadligt, att den förseglade
sedeln inom utskottet så ofta dikterar betänkandet, och såsom högst
nödigt och nyttigt, att denna olägenhet undanröjes genom ett utjäm¬
nande i större utsträckning än som af Kungl. Maj:t föreslagits af olik¬
heten kamrarne emellan.
Motioner i Andra Kammaren, N:o ‘död
7
Om ock genom en sådan utjämning vår Första kammare blefve —
såsom eu konservativ politiker nyligen uttryckt sig — ett »konstitu¬
tionellt kuriosum», behöfver detta ingalunda innebära, att vår represen¬
tation med dess säregna organisation därigenom blefve dålig. Enligt
min uppfattning blefve den tvärtom lifskraft^ och god, och inom den¬
samma kommo Första Kammaren att blifva starkare än något annat
öfverhus och mäktig att häfda sin ställning och fylla sin uppgift inom
representationen, hvarigenom dennas utveckling till ett enkammar-
system förekommes.
Men att, såsom nu arbetas på, åstadkomma den ofvan berörda
större utjämningen genom införandet af arfvoden och nedsättandet åt
valbarhetscensus till Första Kammaren förefaller mig vara att inslå på
en synnerligen olycklig och oriktig väg. I min förut åberopade motion
har jag redan angifvit de skäl, som synas mig afgörande för att
arfvodeslösheten och valbarhetscensus måste bibehållas för Första
Kammaren.
Det är för alla klart, att en sådan förändring’ tillämpad på eu
Första kammare, tillsatt enligt Kungl. Maj:ts förslag, måste få till ovill¬
korlig följd, att bondeklassens representanter finge en öfverväldigande
majoritet inom Första Kammaren, som icke stode i- rimlig proportion
till denna klass’ storlek eller betydelse inom folket, och att på bekostnad
dåra!’ samhällselement, som böra hafva sin plats i Första Kammaren,
blefve förhållandevis mycket för svagt representerade. Huru nödvändigt
och önskligt det än är, att bondeklassen bibehåller sin häfd vunna be¬
tydelse inom Sveriges politiska lif, hvilket ock med rätta anförts såsom
ett af hufvudskälen för proportionella val till Andra Kammaren, innebär
det dock eu uppenbar orättvisa, att den skulle beredas én öfverrepre-
sentation i den ena kammaren så oförenlig med proportionalismens
grundsatser, att det synes mig omöjligt för hvarje proportional^ att
medverka därtill.
Knappast kan åskådningssättet i de flesta såväl politiska som
sociala spörsmål vara skarpare motsatt än hos den svenska bonden och
socialdemokraten. Ett representationsskick, som förlänade den först¬
nämnde en afgjord majoritet i Första Kammaren och den senare i före¬
ning med arbetarepartiet en dominerande ställning i den Andra, skulle
icke kunna undgå att föranleda en kamp mellan kamrarne, som blefve
ett föga uppbyggligt skådespel för öfriga medborgare, hvilka företrädes¬
vis blefve hänvisade till åskådarens roll, emedan de icke finge en deras
antal och betydelse inom samhället tillkommande proportion af platserna
8
Valmetoden.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 253.
inom representationen, och hvilken kamp säkerligen icke kunde bringa
lycka för land och folk.
Det förslag till proportionell valmetod, som jag, med stöd af hvad
jag här ofvan anfört, med denna motion afser att föreslå, affattar jag af
Mera skäl icke i form af en lagtext, utan inskränker mig till att föreslå
antagandet af vissa principiella grundsatser för metoden. Vallagen torde
i hufvudsak kunna grundas på Kungl. Maj:ts förslag af 1905 med för¬
enklingar i öfverensstämmelse med senare framställda förslag, särskildt
med det förut omnämnda franska lagförslaget af 1905 och 1906.
Under förutsättning att det särskilda utskottet, om mitt förslag-
af detsamma tillstyrkes, ville vid vallagens affattande tillämpa dess be-
stämmelser, tillåter jag mig sålunda vördsamt hemställa,
det Riksdagen ville besluta, att den metod, som
lägges till grund för vallag för proportionella val till
Riksdagens båda kamrar, skall innefatta,
att endast officiellt fastställda vallistor enligt för¬
slag af visst antal valmän skola vid valen användas,
att samma kandidats namn icke får förekomma
på mer än en lista,
att kandidaterna själfva skola förklara, hvilken
lista de önska tillhöra,
att vid platsernas fördelning enstaka kandidater
skola vara likställda med vallistorna.
Stockholm den 17 april 1907.
Theodor Adelswärd.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1907.