Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.
1
N:o 249.
Af friherre A. T. Adelswärd, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående ny aflöning sstat för statskontoret
in. m.
Allmänhetens förbindelse med statsdepartementen och de för¬
valtande verken stöter icke sällan på hinder och olägenheter af stor
betydelse för de sökande. Väl kan den, som är i tillfälle att personligen
infinna sig för att inlämna en ansökan eller andra handlingar eller för
att begära upplysningar, i allmänhet påräkna ett välvilligt mottagande
och jämväl på muntliga frågor få muntligt besked, ifall han träffar på
den tjänsteman, som är kompetent att lämna svar. Det är också nu¬
mera i allmänhet tillåtet att »i betaldt» bref med allmänna posten in¬
sända ansökningar eller besvärsskrifter i stället för att, såsom förr var
föreskrifvet, själf eller genom ombud »ingifva» dem. Men om en
sökande önskar besked, huruvida insända handlingar formellt äro i behörig
ordning, och om han sedermera vill få kännedom om det öde, som
kommit hans ansökan eller besvär till del, måste han som oftast anlita
ett privat ombud eller eu »kommissionär».
Kommissionärer finnas anställda hos de flesta ämbetsmyndigheter.
Det är en institution, som vunnit sanktion och blifvit i viss mån ordnad
genom en kungl. kungörelse af den 28 maj 1886. Det heter i denna
kungörelses första paragraf:
»Hos hvarje statsdepartement med undantag af utrikesdeparte¬
mentet, där, i anseende till redan brukligt sätt för meddelanden mellan
departementet och allmänheten, nu ifrågavarande anordning icke erfordras,
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 109 Käft. (N:o 249.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.
hos kommerskollegium, patentbyrån, landtmäteristyrelsen, kammarkol¬
legium, kammarrätten, statskontoret och domänstyrelsen, samt hos hvarje
Konungens befallningshafvande och annan öfverexekutor skall vara för¬
ordnad en lämplig person med benämning kommissionär, att under
tjänstemannaansvar tillhandagå den, som honom muntligen eller skrift¬
ligen därom anlitar, med ingifvande af handlingar, med uttagande och
öfversändande af utslag samt andra beslut och handlingar, med under¬
rättelse om dag, då beslut efter anslag utfärdas, äfvensom med med¬
delanden om andra förhållanden, angående hvilka allmänheten äger
erhålla upplysningar af den, som hos myndigheten är satt att mottaga
inkommande handlingar.»
Tid efter annan hafva jämväl hos andra ämbetsverk än de nyss
uppräknade tillkommit kommissionärer, allt enligt särskilda kungliga
kungörelser, såsom i senaste tid hos försäkringsinspektionen 1905, hos
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och hos domkapitlen i
riket 1906.
De öfriga paragraferna i 1886 års kungörelse innehålla bestäm¬
melser om hvem som meddelar förordnande att vara kommissionär, om
sättet för allmänhetens förbindelser med kommissionär, om dennes plikt
att föra diarium öfver mottagna uppdrag, samt — hvad för allmänheten
äger särskild vikt — om hans arfvode. Tv gratis lämnas ingen upp¬
lysning af kommissionären, med mindre den sökande »styrker sin
fattigdom».
Ett undantag från den allmänna regeln finnes likväl. Det sticker
bjärt af i 1886 års kungörelse. Utrikesdepartementet står utan mellan¬
hand till allmänhetens förfogande. Det besvarar bref, lämnar skriftliga
likaväl som muntliga upplysningar, påvisar saknaden af intyg eller andra
bilagor vid insända handlingar och fullgör öfver hufvud i sin egenskap
af ämbetsmyndighet utan särskild kostnad en kommissionärs uppdrag.
Enligt kungörelsens lydelse var detta förhållande 1886 ett »redan
brukligt sätt» i departementet. I själfva verket har förhållandet alltid
varit så.
Hvaraf kommer sig, att ett enda statsdepartement bland svenska
ämbetsmyndigheter kunnat träda i direkt förbindelse med allmänheten,
men alla de andra icke? Svaret är icke lätt att gifva. Det kan
emellertid icke råda något tvifvel därom, att förhållandet är efterföljans-
värdt och att det borde vara regel, icke undantag, inom den svenska
statsförvaltningen.
Förordningen angående expeditionslösen innehåller ett utförligt
uppräknande af de handlingar, för hvilka lösen skall erläggas af den
Motioner i Andra Kammaren, N:o 249. 3
sökande allmänheten. Genom förordningen angående stämpdafgiften
drabbas samma allmänhet dessutom af en särskild beskattning för vissa
prestationer, som lämnas i form af ämbetsåtgärder. Ofta är därför
samma expedition belagd med både stämpel och lösen. Det förefaller
minst sagdt egendomligt, att vid sidan häraf staten skall än ytterligare
tvinga de sökande att i form af kommissionärsarfvode utgifva vissa
belopp för att komma i åtnjutande af svar på sina besvär eller andra
framställningar.
Utan tvifvel förelåg det en god afsikt hos Kungl. Maj:t vid
kommissionärernas inrättande. De sökande lingo därigenom åtminstone
veta, till hvem de med förtroende kunde vända sig i hvarje särskildt
verk, medan de förut riskerat att komma i händerna på mindre till¬
förlitliga och säkert dyrare ombud. Likväl har man svårt att förstå
den tvekan, som 1886 rådde hos regeringen att omedelbart ålägga de
förvaltande verken att stå i direkt förbindelse med allmänheten, då
erfarenheten från ett statsdepartement i allt fall visat, att sådant utan
olägenhet lät sig göra.
Kommissionärernas arfvode enligt den fastställda taxan — 75
öre för handlingars ingifvande, 75 öre för uttagande af handlingar,
75 öre för ett meddelande — kan icke sägas vara oskäligt högt. Men
det torde långtifrån alltid stanna därvid. Kommissionärskapet har
dessutom i ett eller annat fall fört till ett erbjudande af tjänster, som
lätt får karaktären af ett påtvingande af tjänster. Det stannar icke
vid ingifvande eller uttagande af handlingar. Handlingarne skola kom¬
pletteras. För sådant föreskrifver kungörelsen icke något bestämdt
arfvode. Gäller det då ansökningar om anslag eller lån af allmänna
medel i någon form, uppstår lätt fråga om provision. Man är då inne
på en väg, som leder just till de missbruk, hvilka det var kungörelsens
syfte från början att förekomma. Man må gärna antaga, att denna
väg hittills endast rent undantagsvis blifvit beträdd. I hvarje fall synes
det både klokt och fullt berättigadt att söka förekomma till och med
möjligheten af missbruk genom att i tid afskaffa alla mellanhänder
mellan ämbetsverken och allmänheten.
Ett osökt tillfälle härtill synes erbjuda sig, då Riksdagen snart
går att fatta beslut om de af Kungl. Maj:t föreslagna nya lönestaterna
för statskontoret, telegrafstyrelsen, arméförvaltningen och kanske flera,
hvilkas fastställande blott utgöra en inledning till löneregleringar för
de förvaltande verken i allmänhet. De föreslagna lönebeloppen afse
en väsentlig och helt säkert väl behöflig ökning i inkomster för tjänste¬
män af alla grader. I jämbredd därmed afses organisativa förändringar
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.
af delvis genomgripande art samt åstadkommande af än större arbets¬
intensitet än hittills, förenklade former och snabbare behandling af ären¬
dena. Härmed borde kunna förknippas den ganska enkla reform, som
jag med denna motion hufvudsakligen afser.
Emot den kan icke invändas, att dess genomförande skulle kränka
någons rätt. Kommissionärerna hafva såsom sådana ingen fast anställ¬
ning. De kunna när som helst entledigas. Det kunde därför snarare
sägas, att reformen borde vidtagas utan afvaktande af nya löneregle¬
ringar, så att samtliga ämbetsverk omedelbart ålades att direkt till¬
handagå allmänheten med upplysningar och svar, äfven skriftliga, i
förefallande ärenden. Detta skulle emellertid röna motstånd af det
skäl, att det kunde sägas ingripa i nuvarande organisation af de olika
verken genom att medföra nya åligganden för alla eller vissa tjänste¬
män. Kungörelsen af 1886 skulle komma att åberopas såsom bevis,
att allmänheten icke äger rätt att påkalla och ämbetsverken icke plikt
att medgifva den direkta förbindelsen utöfver livad hittills varit brukligt
eller uttryckligen föreskrifvet. Vid en med ny lönereglering förbunden,
mer eller mindre genomgripande ny organisation af ett ämbetsverk
förfaller all möjlighet till slik argumentering. En annan invändning
kan motses af den innebörd, att ett ämbetsverks direkta förbindelser
med allmänheten skulle medföra behofvet af ökade arbetskrafter och
således ökad kostnad för statsverket. Denna farhåga bemötes lättast
med hänvisning till det faktum, att kommissionärskapet, såsom det nu
är ordnadt, utgör en bisyssla för de tjänstemän, som utföra uppdraget.
När detta skulle komma att fördela sig på de olika afdelningar eller
byråer, hvaraf ett ämbetsverk består, kommer det att i än mindre grad
erhålla karaktären af särskilt göromål. Det inordnas i behandlingen
af hvarje ärende. Svaret till en sökande, sedan hans ansökan blifvit
afgjord, är en expedition mera. En förenkling af det officiella skrif-
sättet, sådan den redan af Kungl. Maj:t blifvit påbjuden, bör för öfrigt
inom kort bespara åtskilligt mer tid än hvad den direkta korrespondensen
med allmänheten behöfver taga i anspråk.
I närmaste sammanhang med den fråga, som jag ofvan berört,
står en annan, hvilken likaledes äger stor betydelse för den sökande
allmänheten. Vid muntliga förfrågningar i ämbetsverken är det icke
nog att få tillträde till registrator^ för hvilken genom gällande instruk¬
tion en viss tjänstetid på ämbetsrummet finnes fastställd. Mången be¬
höfver hos den mest sakkunnige tjänstemannen af högre eller lägre
grad få del af författningsbestämmelser, hänvisningar eller upplysningar
af olika slag.. Ett ärendes utredning kan ock medföra, att ett muntligt
5
Motioner i Andra Kammaren, N.o 249.
samtal mellan tjänstemannen och den sökande äger stor betydelse för
ämbetsverkets behandling af ärendet. Emellertid är det icke alltid lätt
att träffa den tjänsteman, som sökes. Utan att här ingå på frågan om
don kortare eller längre tid af dagen, hvilken bör ägnas åt tjänst¬
göring på ämbetsrummet — en fråga, som uppenbarligen är i icke
ringa grad beroende af ämbetslokalens beskaffenhet — lärer det icke
kunna förnekas, att på mer än ett håll inom ämbetsverken råder eu
brist på ordning i fråga om den tid, då vederbörande tjänstemän äro
att träffa på ämbetsrummet. Denna fråga synes mig för allmänheten
af vida större vikt än den om tjänstgöringen på ämbetsrummet. Den
bör visserligen kunna ordnas utan sammanhang med en lönereglering,
men den bör vid hvarje sådan likväl icke lämnas ur sikte, så länge
den icke blifvit på ett tillfredsställande sätt löst genom eu allmän
föreskrift.
På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen vid beviljande af nya lönestater
för statskontoret eller andra ämbetsverk under inne¬
varande riksdagssession måtte såsom villkor för de
nya lönestaternas åtnjutande föreskrifva:
att ämbetsverket skall utan förmedling af kom¬
missionär och utan annan särskild kostnad än den,
som genom förordningarne om expeditionslösen och
om stämpelafgiften må vara stadgad, skriftväxla med
allmänheten i förekommande mål och ärenden; samt
att i instruktionen för verket skall intagas före¬
skrift om kungörande af de tider af dagen, på hvilka
tjänstemän mottaga besök på ämbetsrummet af allmän¬
heten för meddelande af upplysningar och besvarande
af förfrågningar.
Stockholm den 12 april 1907.
Theodor Adelswärd.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 109 Häft.
2