Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
1
N:o 237.
Af herr K. H. Brailting', i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition om godkännande af förslag till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiiruna-
vaara aktiebolag med flera, å andra sidan, angående
viss grufegendom m. m.
Jämför man det förslag till uppgörelse mellan staten och Gränges-
bergsbolaget, som i fjol förelädes Riksdagen och då afslogs, med det i år
af Kungl. Maj:t framlagda nya förslaget, så blir totalintrycket, att statens
intressen vunnit afsevärdt på att 1906 års Riksdag gaf rådrum till förnyade
underhandlingar från delvis förändrade utgångspunkter.
Redan vid remissen af fjolårets kungl. proposition tillät jag mig
framhålla som den väsentligaste invändningen, att staten först efter 50 år
skulle tillträda då kvarvarande malmrikedomar; »det hade varit önskvärdare
att en uppgörelse kunnat träffas på sådant sätt, att redan på ett tidigare
stadium kunnat inträda någon delaktighet för staten, och en delaktighet,
som icke sedermera behöfde återbetalas». Och i motion n:o 168 om skrif¬
velse för fortsatta förhandlingar »i syfte att återvinna på för båda parterna
antagliga villkor dessa naturtillgångar åt staten» — hvilken motion sam¬
lade 99 röster i Andra Kammaren — fullföljdes denna tanke så, »att en
lösning bör eftersträfvas, som tryggar åt staten en vida tidigare besitt¬
ningsrätt till malmfälten, helst med andel i afkastningen redan före bola¬
gets afträdande af sin egendom, men som ändå lämnar bolagen sådana
ekonomiska fördelar, att ingen med något fog skall kunna säga, att de
blifvit annat än fullt honnett behandlade af de svenska statsmakterna».
Det nu framlagda förslaget rör sig om den måttligare och mera
öfverskådliga tiden af 25 år, eventuellt 35, ehuru visserligen statens
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 100 Höft. (N:o 237.)
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
äganderätt sedan gäller blott hälften, medan år 1906 det var fråga om
det hela efter 50 år. Den malmkvantitet, som bolaget får utfrakta, har i
motsvarande grad minskats, då man lyckligtvis stannat vid de 3, respektive
3/i millioner ton, som äfven i fjolårets proposition förutsattes skulle i
medeltal uttagas från Kiirunavaara och Gellivare. Någon farhåga för att
staten skulle komma till ett väsentligen sköfladt bord kan alltså nu icke
gärna uppstå. Staten erhåller omedelbart, som underlag för eventuell
svensk malmförädling, ägande- eller nyttjanderätt till värdefulla malmtill¬
gångar, som nu tillhöra bolaget. Redan från början erhåller staten någon
delaktighet i bolagets vinst, utan att denna skall längre fram återbetalas.
Fraktaftalet är förmånligare, både genom att det ej binder för en så
aflägsen framtid och genom att den garanterade minimiinkomsten höjts
från 4V2 till 5 procent af anläggningskostnaden. Äfven den för öfrigt
principiellt alldeles förkastliga och hart när grundlagsvidriga bestämmel¬
sen, att bolagets beskattning för inkomst och förmögenhet skulle beräknas
som från en lägre punkt än den riktiga på en eventuell progressiv skatte¬
skala, är åtminstone så till vida förbättrad, att man nu satt denna punkt
där det rikaste bankbolaget kommer att stå, med de i fjol föreslagna
maximibeloppen af resp. IV2 och 30 millioner kronor som minima.
Det må sålunda gärna medgifvas, att statens fördelar af den nu
ifrågasatta uppgörelsen blifva i flera afseenden beaktansvärda. Att också
bolagens vinst blir stor, behöfver icke särskildt framhållas. Sant är, att
staten å andra sidan afhänder sig den möjlighet att pålägga exporttull,
som visade sig vid förhandlingarna om den tyska handelstraktaten vara
ett så ifrigt eftertraktadt bytesobjekt. Men i det läge, hvari denna sak
nu kommit, synes den möjligheten ändå ej vara synnerligen mycket att
bygga På-
Ett skäl om icke till afslag så dock till uppskof ligger däremot
onekligen i de betänkligheter, som med fog kunna framställas mot att
lösa denna fråga ensamt för sig, utan samtidig uppgörelse med öfriga
gruffältsägare i Norrbotten, bland hvilka ju just i dagarna Svappavaara-
bolaget gjort sig påmint. Det nu föreslagna aftalet kommer, därest det
bifalles, nog att bilda prejudikat vid statens, som jag hoppas, fortsatta
sträfvan att åt nationen i dess helhet återvinna dess genom en alltför
liberal lagstiftning förlorade rikedomar. Med styrka kan då göras gällande,
att hvad som ansetts böra medgifvas det rika och starka Grängesbergs-
bolaget icke heller bör förvägras andra malmspekulanter. Till hvilka kon¬
sekvenser detta kan leda, torde för ögonblicket vara vanskligt, att icke säga
omöjligt, att öfverskåda. Obestridligen ligger i detta förhållande ett mycket
vägande skäl för att uppskjuta hvarje slutligt afgörande tills någon utred¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
3
ning i detta hänseende föreligger. Och något skäl, hvarför statens ställ¬
ning gentemot bolagen skalle vara svagare ett år härefter än nu, torde
icke kunna påvisas.
Ur denna synpunkt skulle jag alltså för min del med jämnmod se,
■att Riksdagen lämnade frågan i år oafgjord. Men då jag icke vågår räkna
på ett sådant uppskof, vill jag i stället framhålla, att förslaget för att öfver
hufvud kunna af Riksdagen bifallas dock i hvarje fall måste på en af¬
görande hufvudpunkt fullständigas.
Det yttersta och bärande syftet med hela denna uppgörelse om
norrbottniska malmrikedomar får väl nämligen anses ligga icke i de visser¬
ligen beaktansvärda fördelar, som både staten och bolaget kunna vinna
för den närmaste tiden i sammanhang med en ökad malmbrytning, utan
däri att rättelse sker i ett ödesdigert missgrepp, i det dessa oerhördt värde¬
fulla naturtillgångar, hvilka rätt använda kunde ge med tiden en ryggrad
åt nationens hela ekonomiska Rf, återföras i det allmännas besittning.
Men förhåller det sig så, då måste också en hufvudfråga vid aftalets be¬
dömande blifva denna: År det så uppgjordt att det verkligt tryggar detta
återvinnande?
Civilministern lägger i sin sammanfattning tyngdpunkten vid att
staten kommer att bli ägare till hälften af Kiirunavaara och Gellivare.
Hur det går med den återstående hälften gör honom tydligen föga be¬
kymmer. Han betonar uttryckligen, att staten i framtiden kan »efter sig
företeende förhållanden begagna sig af sin lösningsrätt eller ej», och han
finner t. o. m. en fördel däri, att staten först efter en gimndlig värdering
»behöfver bestämma sig för inlösningen».
Blott denna frappant kyliga ställning gentemot det slutliga stats-
förvärfvet af dessa naturrikedomar kan också i själfva verket förklara det
eljest obegripliga faktum, att Kungl. Maj:t vid aftalets uppgörande icke
synes ha lågt någon särskild vikt vid att en inlösen till staten blefve
verkligt betryggad äfven under olika konjunkturer.
Den inlösningssumma, som anförts, är beräknad efter 3 kronor netto¬
vinst per ton, och den uppgår till den enorma summan af 140,625,000 kronor.
Med andra ord: sedan staten ordnat det hela så, att bolagets vinst genom
den väldigt ökade brytningen årligen ökats med åtskilliga millioner kronor,
sedan sålunda aktieägarne i Grängesbergsbolaget under åtminstone 25 år
så godt som garanterats ränta på ett kapital, mångfaldigt större än hvad
de insatt, skulle staten till sist sluta sin uppgörelse med bolagsmännen
genom att betala dem kontant detta mångfaldiga kapital. Hvad man må
säga om en sådan uppgörelse, icke kan det påstås, att svenska staten där¬
vid förfarit med hård hand mot bolaget. Den tjänst detta en gång gjorde
4 Motioner i Andra Kammaren, Nio 237.
svenska intressen har det då fått återbetald med räntor och räntors
räntor.
Mot detta skall jag emellertid icke resa någon invändning. Förhål¬
landena äro sådana, och rikedomarna i Norrbotten lyckligtvis så stora, att
de medgifva mycken frikostighet. Men väl synes det mig att någon
gräns i all rimlighets namn bör sättas, öfver hvilken denna frikostighet
dock icke bör tillåtas gå.
Om konjunkturerna på järnmarknaden på 1920-talet äro sådana, att
malmen i stället för 3 kronor ger en nettovinst af t. ex. 6 kronor — och
ingen torde vilja på allvar bestrida, att icke detta mycket väl kan bli
fallet — då blir det ju icke längre med 140, utan med 280 millioner
kronor som svenska staten skulle lösa sig till bolagets hälft i bergen.
Vinsterna under den långa följden af år ha då varit kolossala, medan
statens anpart hållit sig vid de fixerade beloppen. Trots att sålunda aktie-
ägarne fått igen sitt kapital ännu mångfaldigt flera gånger, skulle staten
till sist betala dem, för att få malmberget i sin ägo igen, den svindlande
summan af 280 millioner kronor, sjufalt det nominella kapital, som utgör
deras insats.
Sådant är ju orimligt. Resultatet blir, att ingen inlösen kommer i
fråga. Ju rikare afkastning, desto säkrare får staten icke i sin ägo bolags-
hälften af malmrikedomarna. Det blir för dyrt. I stället skall en grupp
kapitalister fortsätta att för obestämd tid framåt draga en rent oskälig
vinst ur en naturtillgång, om hvars karaktär att vara nationens gemen¬
samma tillhörighet meningarna vid den tiden helt visst äro ännu klarare
och mera stadgade än nu.
Man må icke invända, att äfven för dessa summor finnas tillgångar
ur själfva statsvinsten på malmbrytningen, blott man väntar tillräckligt,
Det är sant, att summan af royaltyn och järnvägens vinstökning springer
upp till väldiga belopp, om man tänker sig dessa inkomster år för år
lagda å sido och växande med ränta på ränta. Enhvar förstår dock att
så icke kommer att ske. Staten behöfver helt visst omedelbart använda
åtminstone en stor del af de icke alltför öfverdrifna summor, som de
närmaste årtiondena komma att tillfalla den från malmexporten.
Man må icke heller invända, att, om malmpriset stiger, statens hälft
i berget blir desto mera värdefull. Detta är sant, men det skaffar icke
öfver den andra hälften. Tvärtom blir det då en stark anledning att fort¬
sätta med det hälftenbruk, som då ger staten goda årliga vinster, men till
priset af en fortsatt monopolställning för en grupp aktieägare, hvilkas
aktier blifvit för värdefulla att kunna af staten utlösas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
5
Rättelsen af detta påtagliga missförhållande ligger ofantligt nära till
hands. Man behöfver blott i avtalet införa ett stadgande om ett maximi-
pris, utöfver hvilket lösesumman icke må af gode männen sättas. Det
kunde helt visst finnas giltiga skäl, med hänsyn till de stora vinster som
dessa aktier torde komma att gifva, att begränsa detta pris till det nomi¬
nella värdet, 40 millioner kronor. Men därtill finnes väl för närvarande
ringa utsikt, och vinnes en uppgörelse, må då gärna för mig rundlig fri¬
kostighet visas bolaget intill det sista. Kungl. Maj:t har själf räknat med
en lösesumma af 140 millioner kronor. Det må då ej vara obilligt att
bestämma, att lösesummans belopp åtminstone ej må öfverstiga 150 mil¬
lioner kronor. Med den tendens till höga järnpriser, hvarmed fackmännen
räkna, måste stadgandet af ett dylikt maximum helt visst anses som en
oundgänglig förutsättning för att själfva hufvudsyftet med uppgörelsen
verkligen i en framtid nås: att malmbergen omsider återföras i det all¬
männas ägo.
På grund af hvad här anförts, tillåter jag mig därför hemställa,
att Riksdagen måtte förklara, att den för sin del
godkänner det i Kungl. Maj:ts proposition n:o 107, Bil.
A, innehållna förslag till öfverenskommelse under den
förutsättning, att i densamma införes det stadgande, att
vid den i § 9 omnämnda värdering lösesumman för
bolagets stamaktier icke må under några förhållanden
bestämmas högre än till 150 millioner kronor.
Stockholm den 10 april 1907.
Hjalmar Branting.