Motioner i Andra Kammaren, N:o 224,
I
tf
N:o 224.
Af lxerr K. E. 0. Kjellberg, om skrifvelse till Kung!.. Maj:t
angående omorganisation af medicinalstyrelsen.
I samband med Kungl. Maj:ts denna dag inför Riksdagen framlagda
nåd. proposition n:o 141 angående organisation af arméns centrala för¬
valtningsmyndighet föreslås äfven inrättandet af en ny sjukvårdsstyrelse
för armén, enligt hvilket förslag bl. a. den nu till medicinalstyrelsen
hörande öfverfältläkaretjänsten skulle öfverflyttas till arméförvaltningen
för att där förenas med chefskapet för den föreslagna sjukvårdsstyrelsen,
en reform af allra största betydelse för hälso och sjukvårdsväsendet vid
landtförsvaret.
Äfven för medicinalstyrelsens verksamhet får den föreslagna refor¬
men en stor betydelse, därigenom att detta ämbetsverk befrias från ett
stort antal ärenden, rörande hälso- och sjukvården vid armén. Emeller¬
tid hafva de af Kungl. Maj:t i februari 1905 tillsatta kommitterade för
utarbetande af förslag till omorganisation af arméns centrala förvalt¬
ningsmyndighet framhållit, att öfverfältläkarens borttagande från me¬
dicinalstyrelsen otvifvelaktigt medför inrättandet af ett nytt medicinal-
rådsämbete. Och i medicinalstyrelsens utlåtande öfver kommittéförslaget
anföres: »Kommer arméns sjukvårdsstyrelse till stånd, måste öfverfält-
läkaren oundgängligen ersättas af ett medicinalråd, så att en lämpligare
fördelning af ärendena måtte kunna ske mellan ledamöterna och någon
lättnad erhållas i de nu öfverhopade rotlarnes arbetsbördor.»
I detta uttalande har alltså medicinalstyrelsen själf lagt i dagen
den uppfattningen, att hvad som bör göras för att styrelsen må kunna
motsvara de växande kraf, som ställas på densamma, det är att öka
ledamöternas antal, och om Kungl. Maj:ts förslag angående ny sjuk-
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 92 Höft. (Ko 224) 1
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
2
vårdsstyrelse för armén af Riksdagen bifalles, sfi är alltså en framställ¬
ning om inrättandet af ett nytt medicinalrådsämbete att motse. Af
denna och många andra, här nedan framställda anledningar har jag-
ansett Riksdagens uppmärksamhet redan nu böra fästas på frågan om
en genomgående omorganisation af det ämbetsverk, åt hvilket ledningen
af vårt medicinalväsende och högsta tillsynen öfver den allmänna hälso-
ocli sjukvården inom riket äro anförtrodda.
Den omfattande och snabbt framåtskridande utveckling, som den
medicinska vetenskapens olika grenar visa i vår tid, gör det allt svå¬
rare, ja, omöjligt för den enskilde läkaren att förvärfva sig tillräcklig
sakkunskap på alla de områden, som i gångna tider kunnat behärskas
af en enda. Allmänhetens ökade intresse ej blott för sjukvården utan
ock för den allmänna hälsovården har äfven i betydlig grad höjt for¬
dringarna på läkarens kunskaper och skicklighet. Allt detta tvingar
helt naturligt till en fortgående differentiering och specialisering bland
läkaryrkets utöfvare; hvar och en yrkesutöfvare tvingas att välja ett
bestämdt område för att med bortseende från andra så mycket som
möjligt göra sig kompetent på det verksamhetsfält han valt.
Om sålunda fordringarna på läkarspecialisten alltjämt ökas inom
hans område, så finns det en grupp af läkare, som af omständigheterna
tvingas att röra sig på en hel del områden, jag menar då särskild!,
dem, som i statens eller kommunens tjänst, ofta ensamma inom ett
större eller mindre distrikt, icke blott hafva att öfvervaka den allmänna
hälsovården, utan äfven måste behandla sjukdomar af de mest skilda slag.
Har således medicinens utveckling i alltjämt stigande grad höjt
fordringarna på läkarnas skicklighet, så ha i jämna steg därmed arbets¬
bördan och mångsidigheten ökats för vår högsta medicinska myndighet.
Det torde väl knappast finnas ett ämbetsverk i vårt land, så öfver-
hopadt af på en gång olikartade administrativa och rent vetenskapliga
uppgifter som medicinalstyrelsen. Tre decennier hafva gått, sedan högsta
tillsynen öfver den offentliga hälso- och sjukvården i riket samt hand-
hafvandet af rikets medicinalväsende uppdrogs åt medicinalstyrelsen,
och trots uppgifternas ökade antal och deras alltmer olikartade och
komplicerade natur, har under dessa trettio år ingen annan ändring-
skett i styrelsens sammansättning, än att en veterinärledamot och en
öfverinspektor för sinnessjukvården tillkommit. Och bortsedt från vete¬
rinärledamoten, består medicinalstyrelsen alltjämt i likhet med sundhets¬
kollegium ända från år 1841 (!) af en ordförande och fyra ledamöter,
detta, oaktadt vid sidan af sundhetskollegium fanns en särskild öfver-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
styrelse för hospitalen, lasaretten och kurhusen, hvars uppdrag med
inrättandet af medicinalstyrelsen ålades denna senare.
Häraf inses, att arbetsbördan icke blott ökats utan motsvarande för¬
delning af arbetet på flera, utan äfven att mångsidigheten i uppgifterna
gör det allt svårare för medicinalstyrelsen att motsvara de växande
kraf, som framkallas såväl af de medicinska vetenskapernas utveckling
som af allmänhetens ökade intresse för den allmänna hälsovården.
Fråga kan då uppstå och bar — såsom ofvan visats — redan
väckts om inrättandet af flera ledamotskap för att därigenom tillgodose
de stigande fordringarna på mångsidighet hos styrelsen. Det torde
kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida ett ökadt antal ledamöter är bote¬
medlet. Härvidlag torde erinras, att den enskilde ledamoten endast
föga gör sig gällande äfven inom sitt fackområde, så länge de allra
flesta och till och med ganska obetydliga ärenden äro föremål för sam¬
fällda öfverläggningar och beslut. Skulle emellertid medicinalstyrelsens
ledamotsantal ökas och samtidigt dess instruktion ändras därhän, att ord¬
föranden blir allena beslutande efter att ha inhämtat den sakkunnige
ledamotens yttrande, så blefve å andra sidan ämbetsverkets chef öfver-
hopad icke blott af arbete i och för sig, utan med så olikartade ären¬
den, att det för en person vore omöjligt att ägna tillräckligt öfverin¬
seende öfver dem alla.
Om — såsom är att hoppas — den kollegiala handläggningen in-
skränkes till minsta möjliga antal ärenden, så bör dock hågkommas,
att äfven den mest erfarne och insiktsfulle efter någon kortare eller
längre tids ledamotskap i medicinalstyrelsen så småningom förlorar den
omedelbara och välbehöfliga kontakten med de praktiska verksamhets¬
områden, öfver Indika han har att utöfva tillsyn och afgifva utlåtanden.
Man kan då undra, huruvida styrelsen i många fall icke skulle vara
bäst tillgodosedd med friska krafter och nya initiativ, om den vid sidan
af sina ständiga ledamöter bland de föredragande kunde utifrån påräkna
fackmän, som antingen — utan att fullständigt öfvergifva innehafvande
tjänst — under två eller tre år tillhörde styrelsen och därefter åter-
gingo till sitt egentliga verksamhetsfält, eller vid sidan af sin tjänst
föredroge vissa bestämda ärenden i styrelsen.
Å andra sidan kan ju tänkas, att en del ärenden öfverflyttas från
medicinalstyrelsen till andra myndigheter. Så föreslås ju i deri före¬
liggande kungl. propositionen, hvars antagande skall medföra öfver-
fältläkarens förflyttande från medicinalstyrelsen till arméförvaltningen.
Antagligt är väl, att en del ärenden, som nu torde åligga medicinal¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
styrelsen, framdeles kunna öfverlåtas till föreståndaren för det af Riks¬
dagen nyligen beslutade medicinskt-bakteriologiska laboratoriet.
En kort historik öfver medicinalstyrelsens och dess föregångares
uppkomst och utveckling torde här vara på sin plats.
Genom Kungl. Maj:ts »medicinalordningar» af den 30 oktober 1688
stadfästes de privilegier, som år 1663 tilldelats såväl lifmedici som andra
i hufvudstaden praktiserande medicine doktorer, och förordnades, att ett
Collegium regium medicorum skulle upprättas, »bestående af probatis och
promotis medicis».
Detta kollegium hade att efter förhör och »examen praetieum» med¬
dela rättighet till läkaryrkets utöfvande (utan förfång för universitetens
medicinska fakulteter), att tillmötesgå framställningar från magistraterna
i de stora städerna om anskaffande af inföddo svenska »medici promoti»,
att hålla uppsikt öfver alla medici i uppstäderna och provinserna, hvilka
samtliga skulle vara »collegii membra», att hålla uppsikt öfver apotekare
och deras officiner, »chirurgos, okulister, bråck- och stensnidare, krydd-
krämare och materialister», att handhafva anatomien och anatomihuset,
att, om någon »förgiftig pestilentialisk sjukdom» utbreder sig, förordna
tvenne af de yngste medicine doktorer att tillhandagå de sjuka o. s. v.
Collegium medieum var emellertid snarare ett läkarevetenskapligt
sällskap än ett ämbetsverk, hvadan under den farsot, som år 1721 här¬
jade i vårt land, en särskild »sundhetskommission» upprättades. Så små¬
ningom öfvergingo denna kommissions åligganden på kollegiet och
(genom nva instruktioner 1766, 1774 och 1797) kom detta att få öfver¬
inseende öfver både den civila och militära sjukvården med undantag
af serafimerordenslasarettet och hospitalen.
1813 upplöstes collegium medieum och ersattes af kungl. sundhets¬
kollegium, som erhöll sin första instruktion den 6 december 1815. Det
nyinrättade kollegiet bestod af en ordförande, tvenne medicinalråd och
sex assessorer. Två assessorsbefattningar indrogos redan 1821, de öfriga
fyra år 1841, då i stället inrättades tvenne medicinalrådsämbeten utom
de båda förut befintliga. Sundhetskollegium tillkom »öfverinseendet och
styrelsen öfver allt det, som angår sundhetstillståndet samt läkarvården
och sjukskötseln såväl hos rikets inbyggare i allmänhet som vid krigs¬
makten till lands och sjös i freds- och krigstid», likväl med undantag
af serafimerlasarettet, hospitalen, länslasaretten, barnhusen och kurhusen.
Barnhus och hospital stodo nämligen sedan 1756 under en öfver¬
styrelse, hvars ledamöter först utsagos af Rikets Ständer och sedermera
(efter 1766) utnämndes af Kungl. Maj:t. Några år senare uppdrogs i
stället åt tvenne serafimeriddare att bestrida denna öfverstyrelse, därvid
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224. 5
(från 1776) biträdda af en förordnad generaldirektör öfver lasaretten i
riket.
Tio år därefter utfärdades instruktion för »serafimerordensgillet»
att vara öfverstyrelse för barnhusen, hospitalen och lasaretten, och år
1860 lämnades säte och stämma i detta »gille» åt generaldirektören öfver
länens lasarett och kurhus samt hospitalen i riket.
Då sundhetskollegium år 1877 ombildades till medicinalstyrelsen,
hade året förut till detsamma öfverlåtits dels att »vara öfverstyrelse
för hospitalen», dels att utse .lämplig person att verkställa de inspek¬
tioner, som dittills ålegat generaldirektören öfver hospitalen. Genom
instruktionen af den 2 november 1877 förblef ledamöternas antal allt¬
jämt fyra, men ordföranden skulle numera benämnas generaldirektör
och en ledamot öfverfältläkare, hvarjemte äfven sjukvården vid lasa¬
retten och kurhusen underordnades medicinalstyrelsen.
Den nu gällande instruktionen är af den 31 december 1900; genom
denna ökades ledamöternas antal med en, som skall vara legitimerad
veterinär, hvarjämte några mindre betydande ändringar i arbetssätt
m. m. stadgades. Därjämte finnes sedan 1899 en öfverinspektor för
sinnessjukvården i riket med instruktion i hospitalsstadgan af 1901.
Angående marinöfverläkaren och hans ställning till medicinalstyrelsen
är instruktion af Kungl. Maj:t utfärdad den 28 november 1902.
I afseende å medicinalstyrelsens nuvarande sammansättning och
befattning samt densamma åliggande ärenden hänvisas till §§ 1, 3, 4
—15, hvilka såsom utdrag ur nu gällande instruktion bifogats motionen,
(bil. A).
o o
o
Tanken på en särskild öfverstyrelse för hospitalen torde icke vara
främmande för den, som iakttagit, hur i samband med de senare årens
omfattande nybyggnader och utvidgningar inom hospitalsområdet för¬
valtningen af denna växande organisation blifvit. allt vidlyftigare icke
blott i administrativt, utan äfven i rent affärshänseende. Eu sådan
öfverstyrelse borde öfvertaga de ärenden, som för närvarande inom me¬
dicinalstyrelsen handläggas af ett medicinalråd och af öfverinspektören
för sinnessjukvården.
De rättsmedicinska ärenden, som handläggas i medicinalstyrelsen,
på hvars utlåtande så mången medborgares frihet, ära och lif äro be¬
roende, fordra sin alldeles speciella sakkunskap. Under nuvarande för¬
hallanden händer det stundom icke blott, att den sakkunnige föredra-
5 Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
o-anden blir ensam om sin mening vid ett utlåtande från landets på
detta område högsta myndighet, utan det har äfven händt, att denna
den sakkunniges särskilda mening icke ens reservationsvis kommit till
vederbörande domstols kännedom. I detta afseende ber jag få hänvisa
till bifogade utdrag ur ämbetsberättelse för 1906, afgifven af öfverin-
spektören för sinnessjukvården (bil. B).
I afseende på de rättsmedicinska ärenden, som icke angå sinnes¬
beskaffenhet, borde dessa öfverlämnas till en kommission, bestående af
professorn i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet, rätts-
keraisten och (vid behof) en tredje af dem tillkallad sakkunnig.
Hvad beträffar sådana ärenden, som angå sinnesbeskaffenhet, borde
äfven dessa handläggas af en särskild kommission, bestående af öfver-
inspektören för sinnessjukvården och e. o. professorerna i psykiatri vid
Uppsala universitet och Karolinska institutet, eller af den förstnämnde
jämte den andre ledamoten i den ofvan berörda hospitalsöfverstyrelsen
samt eu tredje, af dem (vid behof) tillkallad sakkunnig. .
Veterinärärenden hafva alltid handlagts inom medicinalstyrelsen,
sedan 1901 års ingång på föredragning af ett särskildt medicinalråd,
som endast deltager i öfverläggningar rörande veterinärväsendet och
medicinalstyrelsens arbetsordning, organisation och befordringar inom
verket. Äfven inom veterinärområdet fortgår en alltjämt ökad tillämp¬
ning af vetenskapliga forskningsresultat på praktiska områden. Att
veterinärväsendet fordrar en högsta myndighet är själfklart, däremot
torde det vara tvifvelaktigt, huruvida denna bör vara förlagd till medi¬
cinalstyrelsen. Snarare synes denna böra därifrån befrias och dessa
ärenden öfverföras till en särskild veterinärdirektör. De militära 'vete¬
rinärfrågorna skulle ju enligt Kungi. Maj:ts ofvannämnda förslag hand-
läo-a-as inom den tilltänkta sjukvårdsstyrelsen för armén.
O O
O O
O
Tänker man sig nu de ofvan relaterade ärenden öfverförda från
medicinalstyrelsen, så skulle af den nuvarande styrelsens ledamöter
endast återstå generaldirektören och tvenne medicinalråd, hvaraf det
ena skulle handlägga och föredraga ärenden rörande områdena för pro-
vinsial- och stadsläkares samt hälsovårdsnämnders verksamhet, skydds-
koppympmngen och epidemis]ukvarden, det andra apoteksärenden samt
ärenden rörande sjukstugor, kuranstalter, tandläkare och sjukgymnaster,
hvar jämte de ärenden, som i öfrigt komma att tillhöra eller passera
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224. 7
medicinalstyrelsen, borde fördelas mellan dessa båda ledamöter, och slut¬
ligen borde generaldirektören bli allena beslutande i de flesta ärenden.
Lämpligt torde väl vara, att en sålunda förändrad medicinalstyrelse
alltjämt blir den sammanhållande institutionen mellan domstolar och
administrativa myndigheter å ena sidan och sådana styrelser och kom¬
missioner, som här otvan blifvit antydda.
Utom de tre nyssnämnda »fasta» ledamöter i medicinalstyrelsen
skulle kunna tänkas några »rörliga» föredragande. En del apoteks-
ärenden borde sålunda föredragas af en »apoteksinspektör»; på särskilt
förordnande bär under senare år rättskemisten årligen utfört medicinal¬
styrelsen åliggande apoteksinspektioner. Hvad lasarettsväsendet be-
träflar, borde det uppdragas åt eu ordinarie lasaretts- (eller sjukhus-)
läkare att för ett, tva a tre år vara öfverinspektor för lasarettsvården
i riket och inspektera lasaretten och därmed jämförliga sjukvårdsinrätt¬
ningar. Barnmorskeväsendet torde äga sin naturliga målsman i läraren
vid barnmorskeundervisningsanstalten i Stockholm. De båda nämnda
inspektörerna och ifrågavarande barnmorskelärare borde handlägga och
inför generaldirektören föredraga ärenden, som röra deras områden,
och vid dylika frågors behandling inom styrelsen i plenum därstädes
äga säte och stämma. Så borde väl äfven bli förhållandet med före¬
ståndaren vid det medicinskt-bakteriologiskä laboratoriet i frågor, som
röra sig inom hans område.
Hvad beträffar de statsutgifter, som skulle nödvändiggöras vid en
genomgripande omorganisation af nu antydd art, bör nämnas följande.
Det nuvarande öfverfältläkarämbetet öfverföres till arméförvaltnin¬
gen; det medicinalråd, som nu föredrager hospitalets ärenden, bildar
tillsammans med öfverinspektören för sinnessjukvården öfverstyrelsen
för rikets hospital, inom hvilken böra finnas en föredragande arkitekt
(liksom medicinalstyrelsen nu har eu biträdande, icke föredragande
arkitekt) samt en föredragande öfverrevisor. Behofvet af denna sist¬
nämnde torde ligga i öppen dag efter de brister, som under sista tiden
visat sig rörande kontrollen öfver den ekonomiska förvaltningen vid
tvenne af rikets hospital. Det medicinalråd, som nu föredrager vete-
rinärärenden, öfvergår till veterinärdirektör med nära anslutning till
landtbruksstyrelsen. De båda rättsmedicinska och rättspsykiatriska
kommissionernas ledamöter äro redan förut anställda i statens tjänst,
likaså apoteksinspektören samt föredraganden för barnmorskeärenden
och föreståndaren för det medicinskt-bakteriologiska laboratoriet.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
Helt nya tjänster äro bland de nu antydda endast öfverinspektören
för lasarettsvården i riket och öfverrevisorn inom hospitalsöfverstyrelsen.
Ofvanstående gör icke anspråk pa att vara annat än ett utkast,
grundadt på ett flerårigt intresse för och studium af det organisatoriska
i vårt medicinalväsende. Naturligtvis äro åsikterna lika delade angå¬
ende sättet för en omorganisation af medicinalstyrelsen som de äro
odelade i fråga om behofvet af en omorganisation.
De befordringsfrågor, som höra till medicinalstyrelsens handlägg¬
ning, har jag icke vidrört, men vill blott nämna, att då styrelsen sedan
länge i fråga om anmälning till erhållande af apoteksprivilegier användt
sig af apotekarsocietetens direktion såsom sakkunnig institution, så
torde det kunna tänkas, att styrelsen i framtiden — åtminstone vid vissa
slag af läkarbefordringar — komme att hänvända sig till särskilda sak¬
kunniga.
Det torde ju vara klart, att ett ämbetsverks arbetsprodukt icke
uteslutande är beroende af arbetslcrafterna, vare sig deras antal eller
deras intensitet. Man behöfver icke länge ha iakttagit arbetssättet inom
det ena eller andra ämbetsverket för att inse, hvilken oerhörd och nu¬
mera nästan allmänt erkänd betydelse arbetsmetoderna äga i fråga om
besparing af arbetstid och arbetskrafter eller — kanske snarare —
i fråga om tidens och krafternas förnuftiga utnyttjande. Det mång-
skrifveri och den omständlighet, som äfven inom andra, .äldre ämbets¬
verk torde vidlåda ärendenas behandling, äro måhända icke särskildt
betecknande för medicinalstyrelsen, men något bör dock sägas därom.
Vid plenisammanträdena, som äga rum hvarannan dag klockan 11
—3, åtgår en å en och en half timme till uppläsning och justering af
protokollet öfver nästföregående sammanträde med tillhörande, utgående
skrivelser. Hvad de senare beträffar, bär hvarje koncept dessförinnan
— efter noggrann kollationering å kansliet — genomlästs af föredra¬
gande ledamoten, som nu får tillfälle att på nytt i sällskap med sty¬
relsens samtliga ledamöter genomgå detsamma. Förordnanden af extra
och vikarierande läkare (till ett antal af mer än 600 under sistlidet år),
af vikarierande apoteksföreståndare (också i ett rikligt antal) m. m.
föredragas vid plenisammanträdena och föranleda omfattande protokoll
och talrika koncepter. Tryckta formulär till ifyllning för olika slag af
ideligen återkommande skrivelser förekomma icke, hvarje exemplar
måste(?) hand- eller maskinskrifvas i sin helhet. Om förefintligheten
af dubbla och tredubbla diarier, om ett skrifveri, som om tid och kraf¬
ter oinskränkt stode till disposition, skall jag icke uppehålla mig, då
jag hufvudsakligen afsett det styrelsens ledamöter åliggande arbetet.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224. 0
Det är alltså enligt min mening icke genom ökning af ledamots-
antalet, som vårt lands högsta medicinska myndighet skall bli bättre
rustad att bära de arbetsbördor, som alltjämt påläggas henne, utan ge¬
nom en grundlig omdaning af arbetssättet. Till en sådan omdaning-
hör i första rummet icke blott upphörandet af den kollegiala handlägg¬
ningen af alla slags ärenden utan äfven en genomgående rekonstruk¬
tion af den nuvarande medicinalstyrelsen.
Då — såsom ofvan anförts — de praktiskt medicinska vetenska¬
pernas snabba utveckling och deras alltjämt stigande sociala betydelse
samt vårt medicinalväsendes år efter år ökade omfattning ställa allt
större kraf på den myndighet, som utöfvar högsta tillsynen öfver den
allmänna hälso- och sjukvården, och då dessa kraf inom kort skola nä
en sådan höjd, att medicinalstyrelsen i sin nuvarande gestalt och med
sitt nuvarande arbetssätt icke kan motsvara dem, så får jag vördsamt
hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Makt
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utred¬
ning angående medicinalstyrelsens tidsenliga omorga¬
nisation samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 5 april 1907.
Knut Kjellberg.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 92 Käft.
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
Bil. A.
Ur Kanel. Ma.j:ts förnyade nådiga instruktion för dess medicinalstyrelse
den 31 december 1900.
1. Medicinalstyrelsen utgöres af en ordförande med benämning
generaldirektör samt fem ledamöter, nämligen fyra med benämning
medicinalråd och en med benämning öfverfältläkare.
2. Generaldirektören och ledamöterna ntnämuas af Kungl. Maj:t,
de senare efter underdånigt förslag af generaldirektören.
3. Generaldirektören, tre af medicinalråden samt öfverfältläkaren
skola vara behörigen legitimerade läkare; det fjärde medicinalrådet skall
vara legitimerad veterinär.
§ 3.
1. Medicinalstyrelsen utöfvar högsta tillsynen öfver den allmänna
hälso- och sjukvården i riket samt handlägger, på sätt gällande författ¬
ningar stadga och denna instruktion närmare bestämmer, ärenden, som
röra rikets medicinalväsende.
2. Styrelsen skall ock tillhandagå domstolar, offentliga och kom¬
munala myndigheter samt ämbetsmän med de upplysningar och det bi¬
träde, som af dem äskas och ligga inom området af styrelsens verk¬
samhet.
§ 4.
Till medicinalstyrelsens handläggning höra ärenden, som angå
a) den allmänna hälsovården,
b) de civila läkarebefattningarna och utöfningen af läkarekonsten,
c) hälso- och sjukvården vid landt- och sjöförsvaret,
d) sinnessjukvården,
e) lasarett, sjukstugor och andra civila sjukvårdsanstalter,
f) hälsobrunnar, badinrättningar och andra dylika kuranstalter,
g) rättsmedicinen,
h) veterinärväsendet,
i) apoteksväsendet,
k) barnmorskeväsendet,
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
/) utöfningen åt tandläkarekonsten, sjukgymnastverksamheten och
fältskärsyrket.
§ 5-
Till fullgörande af sina åligganden i afseende på den allmänna
hälsovården tillhör det medicinalstyrelsen
att ägna uppmärksamhet åt allmänna hälsotillståndet och dödligheten
i rikets skilda delar och inom olika näringar, yrken och befolknings¬
grupper ätvensom åt de förhållanden, som därpå utöfva inflytande, samt
att i underdånighet föreslå författningar eller åtgärder i syfte att åstad¬
komma en förbättrad hälsovård;
att vaka öfver epidemisjukvårdens handhafvande i enlighet med gäl-‘
lande föreskrifter samt att vid behof låta anställa inspektion å karan¬
täns- eller andra i hälsovårdens intresse upprättade allmänna inrätt¬
ningar;
att, med anledning af föreskrifna eller för särskilda fall infordrade,
från myndigheter eller läkare inkomna berättelser och rapporter eller af
eljest vunna upplysningar, såväl i allmänhet som särskilt vid hotande
eller yppade farsoter, meddela nödiga råd, anvisningar och föreskrifter;
att, då hälsovårds- eller kommunalnämnds underlåtenhet att ställa
sig till efterrättelse hvad gällande författningar dem i afseende på hälso-
och sjukvård ålägga kommer till styrelsens kännedom, sådant hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande till rättelse anmäla;
att utöfva högsta inseendet öfver skyddskoppympningen i riket,
åliggande det styrelsen att med ledning af ingående berättelser och
redogörelser m. m., i öfverensstämmelse med gällande författningar, till
vederbörandes efterrättelse meddela erforderliga föreskrifter rörande
vaccinationens utöfning, med instruktioner förse vaccindepotföreståndare,
vaccinatörer och vaccinationsföreståndare, samt vidtaga alla de åtgärder
för vaccinationens behöriga fortgång-, som af styrelsen bero, och i öfrigt,
där så fordras, till Kungl. Mai ris pröfning hemställa hvad styrelsen i
detta afseende finner gagneligt och nödvändigt.
§ 6.
_ Med hänsyn till de civila läkarebefattningarna och läkarekonstens ut¬
öfning tillkommer det medicinalstyrelsen
att meddela legimitationsbevis åt svenska medborgare, som visat
sig behöriga att i riket utöfva läkarekonsten;
12
Motioner i Andra Kammaren, iV:o .2,2-i.
att vaka däröfver, att såväl i allmän tjänst anställde som andra
läkare enligt gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra
sina åligganden;
att, i öfverensstämmelse med hvad därom särskild! är stadgadt,
förordna och entlediga extra provisialläkare i distrikt, som för läkarnes
aflöning åtnjuta bidrag af staten;
att i öfrigt fullgöra hvad enligt särskilda författningar styrelsen
åligger i fråga om läkare, som äro för visst område anställda:
att vid svårare farsot eller större sjuklighet förordna extra läkare
till biträde vid sjukvården;
att afgifva underdåniga förslag till de åtgärder, hvilka kunna lända
•till förbättring i den offentliga civila sjukvården inom riket, men till
hvilkas vidtagande styrelsen själf icke är behörig.
§ 7.
I afseende på hälso- och sjukvärden vid landt- och sjöförsvaret åligger
det medicinalstyrelsen
att däröfver hafva noggrann tillsyn samt att vidtaga eller i under¬
dånighet föreslå de instruktioner eller åtgärder, hvilka till dess befräm¬
jande anses nyttiga och nödiga, för hvilka ändamål styrelsen har att
från vederbörande läkare mottaga föreskrifna rapporter och förslag;
att tillse, att de vid landt- och sjöförsvaret anstälde ordinarie och
extra läkare sina åligganden noggrant fullgöra;
att i afseende på extra läkares beordrande samt stipendiaters i
fältläkarekåren och i flottan antagande och entledigande, äfvensom
beträffande andra den militära hälso- och sjukvården rörande ärenden,
ställa sig till efterrättelse gällande reglementen, instruktioner och andra
förordningar.
§ 8-
Medicinalstyrelsen är öfverstyrelse för de till sinnessjukes behand¬
ling och vård inom riket inrättade hospital och asyler och utöfvar upp¬
sikt öfver de anstalter, som af enskilde för dylikt ändamål anläggas,
äfvensom öfver sinnessjukes vård i öfrigt samt har i sådan egenskap
att ställa sig till efterrättelse de i afseende på sinnessjukvården gällande
föreskrifter.
Motioner i Andra Kammaren, K:o 224.
§ 9-
1. Hvarje allmänt lasarett eller därmed jämförlig sjukvårdsinrätt¬
ning i länen och i de städer, som icke deltaga i landsting, är hvad
sjukvården angår stäldt under öfverinseende af medicinalstyrelsen, som,
där icke annorledes är särskild! föreskrifvet, på förslag af vederbörande
direktion utnämner dessa sjukvårdsanstalters läkare och äger att låta
förrätta inspektioner, då sådana kunna anses af behofvet påkallade.
2. Skulle af inkomna årsberättelser, läkares rapporter eller an¬
norledes till styrelsens kännedom komma, att betänkliga förhållanden
i afseende på sjukvården förefinnas vid sådan sjukvårdsanstalt, som
eljest af kommuner eller af enskild stiftelse underhålles, skall styrelsen
genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande därpå fästa den kommunala
myndighets eller den direktions uppmärksamhet, åt hvilken uppsikten
öfver samma anstalt är anförtrodd.
§ io.
De i riket befintliga hälsobrunnar, badinrättningar och andra dylika
kuranstalter stå under medicinalstyrelsens öfverinseende; och äger sty¬
relsen, såvida icke annorlunda är i särskilda fall stadgadt, att, då om¬
ständigheterna därtill föranleda, på ägarnes förslag förordna läkare att
anstalten förestå.
§ 11.
1. De rättsmedicinska mål och frågor, hvilka af Kung]. Maj:t, hov¬
rätter, underdomstolar eller annan behörig myndighet till medicinalsty¬
relsens utlåtande remitteras, åligger det styrelsen att så skyndsamt som
ske kan och så fullständigt som möjligt utreda och besvara.
2. Styrelsen skall med synnerlig uppmärksamhet vaka däröfver,
att vederbörande läkare iakttaga tillbörlig noggrannhet vid verkstäl¬
lande af rättsmedicinska undersökningar på döda kroppar och vid
attesters afgifvande på grund däraf; för hvilket ändamål protokoll och
attest öfver hvarje dylik, af vederbörlig myndighet förordnad förrätt¬
ning skola till styrelsen utan dröjsmål insändas och af densamma gran¬
skas. Skulle därvid visa sig, att svårare fel eller misstag blifvit af
läkaren begångna, hvilka kunna hafva inflytande på målets behandling
eller utgång, åligger det styrelsen att därom ofördröjligen underrätta
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
ej mindre den myndighet, som om förrättningen förordnat, än ock lä¬
karen, som densamma verställt.
3. Styrelsen tillkommer det äfven att tillse, det rättskernisten ordent¬
ligt fullgör sina åligganden enligt instruktion och andra gällande före¬
skrifter.
Beträffande de för rättskemisk undersöknings verkställande till
styrelsen inkomna föremål, äger styrelsen att på grund af åtföljande
handlingar eller andra omständigheter bestämma, huruvida de skola till
undersökning af rättskernisten öfverlämnas eller icke.
§ 12-
Beträffande veterinärväsendet, såväl det civila som det militära, är
det medicinalstyrelsens åliggande
att meddela legitimationsbevis åt svenska medborgare, som visat
sig behöriga att i riket utöfva veterinärkonsten;
att tillse, att såväl i allmän tjänst anställde som andra veterinärer
enligt gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra sina
åligganden;
att i afseende på civila och militära veterinärstipendiaters antagande
och entledigande ställa sig gällande instruktioner till efterrättelse;
att till ledning för vederbörande kommunalmyndighet, veterinär och
Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela och låta i vederbörlig ord¬
ning kungöra de råd och anvisningar, hvilka till förekommande och
hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren kunna erfordras
utöfver hvad gällande förordningar därom innehålla;
att på grund af berättelser eller rapporter från Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande eller från veterinär för särskilda fall lämna erforder¬
liga anvisningar eller meddela sådana föreskrifter, hvartill styrelsen
enligt gällande förordningar kan vara befogad, eller ock om nödiga åt¬
gärders vidtagande göra underdånig framställning;
att vid svårare farsot eller mycket utbredd sjuklighet bland hus¬
djuren förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården eller vid åt¬
gärder till förekommande af farsotens spridning, äfvensom att vid be¬
hof låta inspektera de till förhindrande af smittosamma kreaturssjuk-
domars införande i riket inrättade karantänsanstalter.
§ 13-
1. Till medicinalstyrelsens inseende öfver apoteksväsendet hörer
att efter vederbörandes anmälan om behofvet, och då så pröfvas
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
erforderligt och lämpligen kan ske, hos Kungl. Maj:t föreslå nya apo-
teksinrättningars anläggande;
att tillse, det befintliga apoteksinrättningar äro vederbörligen under¬
hållna och försedda med goda och tillräckliga förråd af läkemedel, samt
att de till utrönande häraf föreskrifna visitationer af vederbörande
läkare årligen anställas;
att vaka däröfver, att apoteksföreståndare ej mindre än deras med¬
hjälpare fullgöra hvad dem enligt gällande föreskrifter åligger;
att låta genom någon styrelsens ledamot eller annan lämplig per¬
son, på särskild anledning, inspektera visst apotek eller, tid efter annan,
apoteksinrättningarna inom större eller mindre delar af riket;
att utöfva tillsyn öfver den farmaceutiska undervisningen och de
farmaceutiska examina, att tillse det apoteksinrättningarna innehafvas
och förestås af behöriga personer, samt att, då apotek blifver ledigt
eller ombyter ägare, hos Kungl. Maj:t till erhållande af privilegium
eller stadfästelse därå anmäla den, som därtill finnes mest förtjänt eller
apoteket lagligen förvärfvat;
att meddela legitimationsbevis såsom apotekare åt svenska med¬
borgare, som här i riket aflagt fullständig apotekareexamen, äfvensom
bevis om godkännande såsom farmacie-studiosi åt dem, som aflagt där¬
för föreskrifven examen;
att på vederbörande apotekares anmälan godkänna enligt gällande
bestämmelser antagna apotekselever;
att granska gällande farmakopéer och i afseende på dem företaga
de ändringar, hvilka tid efter annan finnas nödiga;
att bestämma sättet för gifters förvaring å apoteken och de för¬
siktighetsmått, hvilka vid deras utlämnande såsom läkemedel skola
iakttagas, därest ej föreskrifter i nämnda hänseenden blifvit af Kungl.
Maj:t meddelade;
att enligt af Kungl. Maj:t fastställda grunder utfärda medicinaltaxa,
årligen öfverse densamma äfvensom bestämma och låta kungöra de änd¬
ringar däri, hvilka blifva en följd af de i handeln förekommande läke¬
medels förändrade pris;
att granska och med granskningsbetyg förse alla medikamentsräk-
ningar, hvilka för sådant ändamål till styrelsen insändas och skola af
statens medel betalas.
2. Styrelsen äger i öfrig! att vidtaga eller hos Kungl. Maj:t före¬
slå de åtgärder, som äro ägnade att medföra en för läkarekonstens
idkare ej mindre än för allmänheten önsklig säkerhet i afseende på
handeln med läkemedel, samt att till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
16
eller polismyndighets kännedom och beifran bringa de fall af olaglig
läkemedelsförsäljning, kvilka komma till styrelsens kunskap.
§ 14-
1. Medicinalstyrelsen har öfverinseendet öfver barnmorskeväsendet,
i hvilket afseende styrelsen äger att antaga lärlingar och frilärlingar
vid läroanstalterna, öfvervaka deras undervisning och examina samt med
uppmärksamhet följa barnmorskornas förhållande vid konstens utöfning,
allt i öfverensstämmelse med gällande reglementen.
2. Styrelsen skall låta sig angeläget vara, att landsbygden i möj¬
ligaste måtto förses med behörigen examinerade barnmorskor.
§ 15-
1. Det tillhör medicinalstyrelsen att pröfva, huruvida de, som ön¬
ska inom riket utöfva tandläkarekonsten eller sjukgymnastyrket, aflagt de
för rättigheten därtill föreskrifna prof på kunskaper och skicklighet,
samt att på grund däraf meddela dem legitimationsbevis.
2. Göres hos styrelsen anmälan därom, att tandläkare, sjukgym¬
nast eller fältskär felat mot de föreskrifter, som i gällande ordningar
eller författningar äro meddelade rörande utöfningeu af hans konst eller
yrke, äger styrelsen att vidtaga de lagliga åtgärder, hvartill omständig¬
heterna föranleda.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
17
Bil. B.
Ur berättelse öfver medicinalrådet Sclmldheis’ verksamhet under år IDOG
såsom öfverinspektor för sinnessjukvården i riket.
Då det åligger mig att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning
bland annat af rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet torde
jag äfven äga befogenhet att här yttra några ord om det nu brukliga
tillvägagåendet vid dessa frågors afgörande i styrelsen. Att detta är i
principiellt hänseende oriktigt och praktiskt sedt olämpligt har jag länge
vant öfvertygad om, och anser mig icke längre böra underlåta att för
medicinalstyrelsen närmare utveckla grunderna för denna min öfver¬
tygelse.
Den direkta anledningen till att jag nu för denna fråga -på tal är
några reflexioner i en uppsats om »Straffrätt och psykiatri» af professor
B. Gadelius (Allm. Sv. Läkartidningen 1906 sid. 97 och 113), hvari han,
bland annat, yttrar att den kollegiala handläggningen af rättsmedicinska
frågor rörande sinnesbeskaffenhet kan medföra, att saken afgöres genom
en icke sakkunnig majoritets votum, hvilket »innebär en beständig risk
och osäkerhet med afseende på vederhäftigheten och värdet af medici¬
nalstyrelsens domar beträffande beräknelighet», äfvensom att »den erfa¬
renhet, som inom medicinalstyrelsen vunnits beträffande dessa ärenden,
talar sålunda mer än tydligt därför att behandlingen af dessa viktiga
ärenden bör från de öfriga skiljas och anförtros åt en fullt sakkunnig
institution.» &
Jag är i allo ense med professor Gadelius i hans nu relaterade
uttalanden, men har på grund af min större personliga erfarenhet om
arbetssättet i medicinalstyrelsen ännu något att tillägga.
Att det rättsmedicinska bedömandet af sinnesbeskaffenhet ytterst bör
grunda sig. på en tillförlitlig klinisk diagnos af den möjligen förelig¬
gande psykiska sjukdomen eller defekten lär väl icke med framgång
kunna bestridas. Lika litet kan det förnekas, att medicinalstyrelsens
medlemmar, med undantag af referenten för hospitalsärenden, icke rim-
Bih. till Riksd. Prof.. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 92 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 224.
ligen kunna förutsättas äga nödig kompetens med afseende å diagnosen
af ifrågavarande lidanden.
Anledningen till att en eller annan, stundom flertalet inom sty¬
relsen icke kan ansluta sig till referentens mening i dessa frågor är
äfven, enligt min erfarenhet, den, att de stundom icke ens till namnet
och ofta föga mer än till namnet känna den sjukdom, som är i fråga,
eller ock att förekomsten eller saknaden af vissa mera iögonenfal¬
lande symtom tillmätas en väsentlig, stundom afgörande betydelse,
ehuru de i själfva verket äro af ringa eller ingen vikt för diagnosen.
I följd häraf kan det inträffa, att meningar afvikande från referen¬
tens göra sig gällande i sådana fall, där ingen rimlig anledning därtill
kunnat af referenten förutses, dels ock lika öfverraskande hända, att i
de för referenten själf tvifvelaktiga fallen, hvilka i en verkligt sak¬
kunnig församling väl kunnat vara ägnade att framkalla meningsbryt¬
ningar, referentens mening utan diskussion vinner enhällig anslutning.
Denna sistnämnda sida af saken, som innebär att referenten vid
tvifvelaktiga falls afgörande saknar stöd af annan sakkunnig inom sty¬
relsen, är det ingalunda minst betänkliga med den nuvarande ordningen
för här ifrågavarande ärendens handläggning. .
I hvilket fall som helst lämnar denna ordning rum för ett osäker-
hetstillstånd, som från rättsskipningens synpunkt måste anses ganska
betänkligt och som näppeligen kan afhjälpas på annat sätt än däri¬
genom, att afgörandet af rättsmedicinska frågor rörande smnesbeskat-
fenhet undantages omröstning inom medicinalstyrelsen.»
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr. 1907.