Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
1
N:o 216.
Af friherre A. T. Adelswärd, om ändrad lydelse af 31, 49, 53
och 71 §§ regeringsformen samt 6 till och med 11, 13
till och med 25, 27, 28, 38 och 65 §§ riksdagsordningen
m. m.
Hvar och eu som i likhet med mig hyser den bestämda öfver*
tygelsen, att införandet af allmän rösträtt för val till Andra Kammaren
bör ske i förening med införandet af ett proportionellt valsätt och att
samtidigt sådana ändringar böra vidtagas af representationsskicket i sin
helhet, som af en så genomgripande förändring af den ena kammaren
betingas, måste hälsa med tillfredsställelse, att af Kungl. Maj:t ett för¬
slag blifvit framlagdt, som grundats på dessa förutsättningar.
Icke desto mindre kunna tankarna vara delade om huruvida genom
Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag en fullt tillfredsställande lösning
af frågan kan vinnas.
Med full rätt har i alla under senare år framlagda rösträttsförslag
såsom ett hufvudskål för dessas antagande anförts nödvändigheten af
en snar lösning. Men måhända har icke tillräckligt beaktats, att utan
tvifvel lika viktigt som att lösningen blir snar är att den blir bestående,
så att icke en knappt genomförd rösträttsreform omedelbart kommer att
efterföljas af nya strider om ytterligare ändringskraf, till hvilka, ehuru
redan ifrågasatta, hänsyn icke blifvit tagen.
Väl inseende, att den enskilde måste för hufvudfrågans framgång
underordna sina egna åsikter och tycken beträffande detaljfrågor, har
jag länge tvekat, huruvida jag borde tillåta mig att på det enda sätt,
som står mig till buds, eller genom en motion framföra min mening.
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 86 Höft. (N:o 216.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
Då jag nu beslutat mig därför, har det skett, emedan det synes mig
uppenbart, att, om också Kungl. Maj:ts proposition kan hafva utsikt att
vinna den nuvarande Riksdagens bifall, det måste betraktas såsom tvifvel¬
aktigt, om den förmår samla majoritet i en nyvald Andra Kammare,
och såsom mycket sannolikt att reformen icke skall anses tillfreds¬
ställande af flertalet nytillkommande valmän eller deras representanter
i den nya Andra Kammaren, som efter grundlagsändringen kommer
att bildas.
Jag kan tänka mig, att en grundlagsändring i de flesta fall kan
få bestående värde, äfven om den genomföres med stöd af blott en obe¬
tydlig majoritet i en nyvald Andra Kammare och fastän den omfattas
med ringa sympatier hos folket. Men jag har svårt att inse, huru detta
skall blifva möjligt, då grundlagsändringen såsom i förevarande fall afser
en utsträckning af rösträtten till stora, hittills orepresenterade grupper
af medborgare, o> h dessa nytillkomna väljare själfva från början äro
otillfredsställda med grunderna för den nyförvärfvade rösträtten.
En nödvändig förutsättning för en lugn samhällsutveckling måste
vara, att representationsskicket under jämförelsevis långa tidsperioder
förblir i hufvudsak oförändradt och att icke det politiska arbetet störes
af oupphörliga strider om förändring af detsamma. Det måste därför
vara af största betydelse, att då en representationsförändring företages,
denna grundligt genomföres, så att icke på dagordningen stående frågor,
som kunna inverka på densamma, lämnas olösta, och framför allt så, att
den nya representationens medlemmar själfva och det af dem represen¬
terade folkets flertal från början känna sig tillfredsställda med den
gjorda reformen.
Vid en representationsförändring synes därför steget icke böra
tagas för kort utan fullt ut, för att därefter må kunna i detta afseende
påräknas någon tids lugn i samhällslifvet.
Men äfven af andra skäl har jag kommit till den öfvertygelsen,
att en sådan framställning, som jag härmed har för afsikt att göra, omöj¬
ligen kan skada, utan tvärtom bidraga till att befordra en för framtiden
lycklig lösning af den stora frågan.
Motiveringen i Kungl. Maj:ts proposition inledes med det uttalandet,
att föregående riksdagsbeslut synes kunna lämna, »en ganska säker an¬
visning om den riktning, i hvilken frågans lösning bör sökas». 1 det
framställda förslaget till representationsförändring synes i anslutning
härtill sträfvande! hufvudsakligen hafva utgått på att finna bestämmelser
så afvägda, att de kunna tänkas föranleda, att röster till erforderligt
antal ur olika läger inom Riksdagen, fast af vidt skilda orsaker, skulle
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
ansluta sig till förslaget, under det att mindre starkt framhållits nöd¬
vändigheten af att reformen framför allt måste medföra en god och lifs-
kraftig representation.
I den mån opportunitetsskäl äro • berättigade, torde dessa emeller¬
tid i förevarande fall böra hämtas icke allenast inom Riksdagens murar
utan fastmer från de nytillämnade väljarnas led.
Vidare föranleder det särskilda utskottets sammansättning till det
antagandet, att utskottet i alla händelser icke kommer att föreslå Riks¬
dagen att utan ändring antaga Kungl. Maj:ts förslag.
Då slutligen flera motioner till rösträttsfrågans lösning med bibe¬
hållande af majoritetsvalsättet framburits, synes det vara af största vikt,
för att icke möjligheten må gå förlorad, att få det proportionella val¬
sättet antaget, att ett förslag, i likhet med Kungl. Maj:ts grundadt på
detta valsätt, men i vissa andra afseenden från detsamma afvikande,
äfven må komma under Riksdagens pröfning.
För att förebygga ofvan antydda fara af en ofullständigt genom¬
förd reform, som icke vore af beskaffenhet att förekomma omedelbart
uppstående nya författningsstrider, kräfvas enligt mitt förmenande för¬
ändringar i det nu föreliggande kungl. förslaget. Det synes mig, som
om sådana förändringar, grundade på rättvisa och billighet och i och
för sig fullt befogade och ändamålsenliga, borde göras såväl beträffande
rösträtten till Andra Kammaren och bildandet af Första Kammaren som
ock med hänsyn till förhållandet mellan kamrarne.
Rösträtten till Andra Kammaren.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag bibehålies i hufvudsak samma villkor
för rösträtt till Andra Kammaren som i de senast föregående rösträtts¬
förslagen, bland annat det så kallade skattestrecket, hvilket förefaller Skattestrecket.
mig minst berättigadt.
Man har med denna »garanti» velat försäkra sig om att från väl-
jarne utgallra de oordentliga, de som sakna ansvarskänsla gentemot
staten och det allmänna. Om verkligen detta villkor kunde tänkas fylla
nämnda uppgift, skulle jag tveka att föreslå dess borttagande, men det
synes mig uppenbart, att detta icke är förhållandet. Först och främst
finnes bland de nya röstberättigade ett stort antal, Indika icke åligga
någon skatteplikt vare sig till stat eller kommun. Dessa förlora alltså
icke sin rösträtt, huru oordentliga de i öfrigt än må vara, och någon
kontroll af att de, hvilka skatteplikt åligga och Indika fullgjort den-
Kvinnans
rösträtt.
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
samma, i (ifrigt äro ordentliga och plikttrogna medborgare, medför be¬
stämmelsen icke. Ur denna synpunkt sedt torde villkoret således få
betraktas såsom praktiskt värdelöst.
Genom inbetalning af ett visst skattebelopp skulle en rösträtt
förvärfvas, som vederbörande eljest ginge förlustig, och det kan icke
bestridas, att detta villkor härigenom får karaktären af röstköp. An
mera i ögonen fallande blir detta, om den skattskyldige icke själf be¬
talar sin skatt, utan denna betalas af andra, af föreningar eller val-
organisationer, för att i visst valsyfte anskaffa flera valmän. Man kan
icke blunda för att detta otvifvelaktigt, sannolikt i ganska stor utsträck¬
ning, kommer att ske, så mycket mer som detta förhatliga valmissbruk
redan nu icke torde vara främmande för vårt politiska lif.
Lika förkastligt som att bestämmelsen på ofvannämnda sätt komme
att användas att i partisyfte i vissa fall anskaffa valmän synes mig
vara, att den i andra skulle tjäna till att utestänga sådana.
Det lärer icke kunna undvikas, att den stundom komme att drabba
valmän, som rent tillfälligt och oförskyldt blifvit urståndsätta att i rätt
tid fullgöra sin skatteinbetalning, och således föranledde en uppenbar
orättvisa, föga förenlig med den allmänna rösträttens grundsatser.
Beklagligen synes icke de skattdragande bland industriarbetarnes
klass i likhet med hvad som kännetecknat den svenska allmogen såsom
en hederssak betrakta fullgörandet af lagligen ålagd skatteplikt, men
säkerligen vinnes ingen förbättring härutinnan genom rösträttsbestäm¬
melser. Otvifvelaktigt står det staten andra och bättre medel till buds
för att utkräfva skatten af dem, som af liknöjdhet och brist på med¬
borgerlig pliktkänsla utan nödtvång söka undandraga sig densammas
fullgörande. Detsamma gäller om fullgörandet af värnplikten. Må¬
hända erfordras skärpta lagstiftningsåtgärder för att skatte- och värn¬
plikten skola blifva nöjaktigt uppfyllda, men sådana åtgärder lära väl
böra till andra områden än till den politiska rösträttslagstiftningen.
Troligen vore de ej få, som föreställde sig, att i samband med
förslaget om proportionella val Kungl. Maj:t skulle finna skäligt att
föreslå rösträttens utsträckning äfven till kvinnor.
I såväl 1906 som innevarande års kungl. rösträttspropositioner beröres
frågan om den kvinnliga rösträtten, utan att mot densammas berätti¬
gande skäl anföres. Såväl den nuvarande som den föregående regerin¬
gens chefer hafva offentligen uttalat sina sympatier för och sitt erkän¬
nande af det rättvisa i det allt starkare och allmännare framställda
krafvet på denna utvidgning af den därförutan ofullständiga allmänna
rösträtten. Jag kan knappast erinra mig något offentligt uttalande,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216. 5
som gått emot detsamma — alla, till hvilket parti de än höra, äro i
sak för den kvinnliga rösträtten, men de flesta vilja likväl icke nu
bringa frågan på tal, emedan, såsom de säga, den icke skulle vara
»opportun» eller »aktuell». Och likväl kräfves det, för att den skall
blifva både »opportun» och »aktuell», endast att alla, som i sak intet
hafva att invända, också verkligen arbeta för densamma. Såsom alltid
så äfven härvidlag slår man sig till ro i väntan på utredning. Det är
svårt att göra sig reda för hvad egentligen denna utredning skulle
afse. Man kan icke åsyfta att med en sådan utröna, hvilken inverkan
en sådan utsträckt rösträtt skulle hafva på storleken af olika politiska
partier inom Riksdagen. Att genom en utredning komma till ett säkert
resultat härvidlag torde vara omöjligt och äfven öfverflödigt, ty är den
kvinnliga rösträtten i sig själf rättvis, måste väl äfven resultaten af
densamma i afseende på representationens sammansättning få anses
rättvisa. Man vet, att inom de samhällslager, som hittills saknat, men
nu skulle få rösträtt, är kvinnan i kunskaper och uppfostran minst lik¬
ställd med mannen och i sedligt afseende, särskilt med tanke på sprit-
drycksmissbruket, honom gifvet öfverlägsen. — Man vet, hvilken be¬
tydande roll kvinnan spelar inom samhället som uppfostrarinna af det
kommande släktet och att det är hustrun mer än mannen, som ger
prägeln åt arbetarehemmet. Ingen bestrider, att i såväl det allmänna
som enskilda lifvet kvinnan inom alla de verksamhetsfält, som för
henne qppnats, visat sig kunna med heder bestå täflan med mannen.
Påståendet att frågan icke är aktuell, att den icke hör till den
praktiska politiken, vågar jag påstå är falskt, sedan under senaste tider
inom några länder på allvar t. o. m. börjat diskuteras frågan om kvin¬
nans valbarhet, och inom de flesta kulturländer frågan om kvinnans
rösträtt står på dagordningen äfven där för öfrigt icke någon reform
af rösträtten eller representationen förestår. Kan det under sådana
förhållanden vara klokt af oss, som i alla händelser stå inför en afgö¬
rande förändring af vår folkrepresentation, att icke taga steget fullt ut
och låta rösträttsutvidgningen omfatta äfven kvinnornas rösträtt?
Ingen lär väl tro, att, om detta icke nu göres, kvinnorna skulle
låta det energiska arbete hvila, som de påbörjat för att göra sitt rätt¬
visa kraf gällande! Deras sträfvanden komma endast att blifva än mer
ihärdiga, och ingen riksdag torde komma att förgå, utan att motioner
blifva väckta för denna sak.
Detsamma blir tvifvelsutan förhållandet med det s. k. skattestrec-
ket, om det nu skulle bibehållas — det komme städse att blifva en
förargelseklippa, ett agitationsmedel utan motsvarande praktiskt värde.
Villkor för
rösträtt.
6
Nuvarande
valkorpora¬
tioner.
Slutna val¬
korporationer.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
Såsom villkor för rösträtten borde icke få kvarstå andra bestäm¬
melser än sådana, för hvilka fullt klara skäl för deras rättvisa kunna
anföras, eller sådana, som icke på grund af deras natur måste komma
att verka olika inom olika samhällsklasser.
En sådan fullt berättigad bestämmelse anser jag den höjda ålders¬
gränsen vara. Intet talar för att den politiska myndighetsåldern skall
vara lika med den ekonomiska, och det politiska omdömet torde sällan
redan vid 21 års ålder hafva uppnått erforderlig stadga och mogenhet.
De, som icke i likhet med mig känna sig af nu anförda sakliga
skäl öfvertygade om ifrågavarande förändringars önskvärdhet, borde,
synes mig, likväl finna tillräcklig anledning att ingå på desamma af de
opportunitetsskäl, som här påpekats.
Bildandet af Första Kammaren.
Knngl Maj:t har såsom utgångspunkt för förslaget till Första
Kammarens ombildande tagit bibehållandet af de nuvarande valkorpo¬
rationerna — landsting och stadsfullmäktige. På samma grund byggde
de motioner till förra årets Riksdag, som afsågo proportionella val till
båda kamrarne.
Förhållandena hafva emellertid sedan dess väsentligen ändrats.
Då hade ännu icke den principen vunnit anslutning, att allmän röst¬
rätt till Andra Kammaren såsom en följd borde medföra vissa i samman¬
hang därmed stående ändringar i representationsskicket äfven berörande
Första Kammaren. Nu har genom Första Kammarens beslut förra
året denna förutsättning blifvit godkänd af denna kammare. Andra
Kammarens beslut gaf åter vid handen, att denna kammares majoritet
på goda skäl icke kunde anse de proportionella valens idé och ändamål
till fyllest tillgodosedda, om detta valsätt skulle tillämpas endast på de
nuvarande valkorporationerna oförändrade. Motionärerna till förra
årets Riksdag stannade inför svårigheten att på ett praktiskt och icke
alltför kompliceradt sätt utsträcka det proportionella valsättet äfven
till utseendet af dessa valkorporationer, hvilka då ansågos fortfarande
böra bibehållas.
Kungl. Maj:t anför såsom skäl för deras bibehållande, att Första
Kammaren bör »fortfarande utses af slutna valkorporationer» samt
söker lösa svårigheterna vid den utsträckta och konsekventa tillämp¬
ningen af det proportionella valsättet med att från grunden ändi’a
sättet för dessa korporationers bildande.
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
Betydelsen af att »slutna valkorpationer» fortfarande böra utse '
Första Kammaren synes mig tvifvelaktig, sedan endast hvart sjätte år
val skall äga rum och icke såsom nu mycket oftare, stundom årligen
och alltid efter obestämda tidsmellanrum. Jag vågar emellertid ifråga¬
sätta, huruvida landstingen och stadsfullmäktige såsom de skulle utses
verkligen fortfarande kunna anses blifva några »slutna valkorporationer ».
Mig synes det helt naturligt, att till det år, då val till Första Kam¬
maren förestår, komma dessa korporationer att utses med hänsyn fästad
uteslutande på politiska synpunkter, och deras karaktär af »slutna val-
korporationer» torde väl härigenom helt och hållet bortfalla.
Om det sålunda måste betraktas såsom minst sagdt tvifvelaktigt,
om man med bibehållande af landsting och stadsfullmäktige såsom val¬
korporationer vinner hvad som därmed åsyftas, kan man däremot
betrakta såsom säkert, att denna deras dubbla uppgift, tillfälligtvis
politisk och i regel och i hufvudsak ekonomisk, kommer att högst
ofördelaktigt inverka på deras sammansättning och kontinuitet med
tanke endast på den sistnämnda uppgiften.
Då denna, som bör vara hufvudsak, sålunda kommer att lida på
att den politiska uppgiften bibehålies, och då enligt mitt förmenande
intet i realiteten är därmed att vinna i afseende å Första Kammarens
sammansättning, synes det mig klokare, att valen till denna kammare
icke vidare åläggas landstingen och stadsfullmäktige, hvarigenom dessa
korporationer komma att utses uteslutande med afseende fästadt på
deras egentliga, ekonomiska och kommunala uppgift.
Den sammanblandning af kommunala och rent politiska intressen
och synpunkter, som blifvit en nödvändig följd af att enligt Kungl.
Maj:ts förslag fortfarande till dessa kommunala institutioner förlägga
första-kammar-valen, kommer enligt mitt förmenande att på ett oför¬
delaktigt sätt inverka på lösningen af såväl den politiska som kom¬
munala rösträttsfrågan och föranleda, att de politiska striderna indragas
i det kommunala lifvet. De kommunala institutionerna skulle komma att
bildas genom proportionella val, grundade på politiska partigrupperingar.
Min afsikt med föreliggande motion är att föreslå en lösning DenvoUtiska
af den politiska rösträttsfrågan äfven beträffande Första Kammaren rostrattsfrå-
oberoende af den kommunala, så att hvar sak får gälla för sin, hvari- ga? °Uroende
genom tragan i sm helhet blir enklare och klarare. munaia.
Under denna förutsättning ligger det i sakens natur, att jag icke
har någon anledning att i detta sammanhang beröra det kommunala
lagstiftningsspörsmålet eller regeringens förslag till ändringar af nu
gällande kommunala rösträtt.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
Den kommu¬
nala röst¬
rätten.
Åldersgräns
för rösträtt
till Första
Kammaren
och Andra
Kammaren.
Hvilka åsikter man än må hysa om detta förslag, torde dock
alla kunna vara eniga därom, att det, oaktadt det storartade och ut¬
märkta arbete, som därpå blifvit nedlagdt, icke berör frågan i hela
dess vidd och icke ens omfattar de kommunala valen i allmänhet, utan
blott behandlar den del af desamma, som fortfarande skulle få politisk
betydelse. Det är häraf själffallet, att den kommunala lagstiftningen
fortfarande kommer att bli en öppen fråga af största vikt för det blif¬
vande lagstiftningsarbetet, och det kan knappast vara tvifvel under-
kastadt att de, som uti den nu föreliggande kompromissen mellan de
två i grunden skilda frågorna — den politiska och den kommunala —
vilja finna en säkerhet för att de sålunda hopkopplade skola för¬
hindra vidare förändringar inom den kommunala lagstiftningen, grund¬
ligt misstaga sig.
Det naturligaste synes mig vara att med förtroende öfverlämna
till den nya representation, som skall framgå efter den nu förestående
politiska reformens genomförande, att besluta de förändringar i den
kommunala lagstiftningen, hvilka stått på dagordningen alltsedan det
nuvarande representationsskickets införande.
Det behöfver knappast påpekas, att, om likvisst den ifrågasatta
kompromissen anses böra äga rum, intet hinder föreligger däremot,
ehuru representationsförändringen enligt mitt förslag icke står i direkt
beroende af den kommunala lagstiftningen.
Vid en jämförelse mellan de valmanskårer till Första Kammaren
och till Andra Kammaren, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle upp¬
stå, framträder ett egendomligt förhållande, som förtjänar att påpekas.
För rösträtt till Andra Kammaren är föreslagen eu åldersbegränsning
af 24 år. Till Första Kammaren skulle åldersgränsen för urväljarne
bibehållas såsom hittills till 21 år. Hittills har åldersgränsen varit af
underordnad betydelse för första-kammar-valen, då individens inflytande
vid valet varit ringa, jämfördt med fyrktalets enligt gällande röstskala.
Men i samma män röstgraderingen inskränkes och individens inflytande
blir större, måste åldersbegränsningen få en helt annan betydelse. Då
härtill kommer, att inom många samhällen den vanliga inkomsten med
få undantag är så hög, att den i allmänhet öfverstiger inkomstcensus
för kommunal rösträtt, kan rösträtten inom sådana kommuner be¬
traktas såsom allmän, och då kommunal rösträtt tillkommer äfven
kvinnor, uppstår det egendomliga förhållandet, att enligt regerings-
förslaget väljarekåren till Första Kammaren upptager element, som icke
medgifvas rösträtt till Andra Kammaren, nämligen några åldersklasser
yngre medborgare och kvinnor!
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216-
Må vara att den graderade skalan neutraliserar verkningarne af
en sådan inkonsekvens, som att en yngre man eller en kvinna endast
på grund af viss inkomst skall hafva kompetens att välja ledamot till
Första Kammaren men icke till Andra Kammaren — det kan dock
icke förnekas, att det förefaller föga lämpligt att, då reformer företagas
i grunderna för kamrarnas sammansättning, rösträttsbestämmelserna
bibehållas så föga i öfverensstämmelse med respektive kammares karaktär.
Sammankopplingen mellan politisk och kommunal rösträtt tvingar Graderad
till användandet af en graderad skala, hvilkens begränsning måste bli rostskal.a och
godtycklig, äfven för det politiska valet, och till en kombination af^^r
röstningen efter graderad skala och det proportionella valsättet. Jag
har svårt att kunna förlika mig med en sådan kombination, som synes
mig vara oförenlig med de proportionella valens idé.
Det proportionella valsättet komme tvifvelsutan att äfven i förening
med den graderade röstskalan verka till skyddandet af minoritetens rätt,
men minoritet och majoritet komme i regeln att omkastas, så att mino¬
riteten blefve den som med lika individuell rösträtt i stället skulle
hafva utgjort majoriteten.
Grundtanken för de proportionella valen måste vara att i repre- Proportionell«
sentationen få fram de olika sociala och politiska uppfattningar, som % »SÄ
omfattas bland väljarne, att åstadkomma i representationen en trogen
bild af hela folket, d. v. s. alldeles detsamma som man förut sökt gorå
medelst olika slag af klassval. Det är sålunda endast ett modernt
medel för åstadkommande af samma sak. Det proportionella valsättet
är en ersättning för det forna klassvalet, som blifvit oanvändbart i
samma stund några skarpa gränser samhällsklasserna emellan icke
längre finnas.
Rösträttens gradering efter förmögenhetens storlek är intet annat
än en beräkningsgrund för ett slags klassval. En tillämpning af
proportionellt valsätt på en graderad röstskala blir sålunda liktydigt
med att samtidigt använda proportionella val och klassval, d. v. s. två
olika medel för samma sak, som skola ersätta hvarandra, men, om de
samtidigt användas, icke kunna undgå att förrycka det resultat man
har till uppgift att åstadkomma.
Jag anser därföre, att en konsekvent tillämpning af proportionellt Fr°Portio,\el1'•
valsätt till Första Kammaren fordrar lika rösträtt hos väljarne och ’rösträtt
öfvergifvandet af den graderade röstskalan. ' ^Första
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band 86 Haft.
2
Höft r>: ålders¬
gräns för
rösträtt till
Första
Kammaren.
Valbarhet till
Första
Kammaren.
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
För att emellertid redan genom en viss olikhet hos väljarne åstad¬
komma den önskade olikheten i kamrarnas sammansättning föreslår jag
såsom enda olikhet i villkoren för rösträtt en höjning af åldersgränsen
till 30 år för rösträtt till Första Kammaren samt att valet i stället för
af nuvarande valkorporationer förrättas af till hvarje valtillfälle utsedda
elektorer.
Det synes mig ligga en fullt logisk grund för en sådan inskränk¬
ning, som drabbar alla lika och som ur väljarekåren utsofra!’ de ele¬
ment, som i lefnadsvanor och åskådningssätt ännu äro minst stadgade
och vederhäftiga och sålunda minst äro ägnade att utse ledamöter i
Första Kammaren. Jag utgår härvid från den förutsättningen, att denna
kammares uppgift är att inom representationen utgöra det återhållande
elementet samt att trygga mot tvära omkastningar och tillfälliga opi¬
nioners alltför stora inflytande.
Då val till Första Kammaren inom hvarje valkrets endast skulle
komma att äga rum hvart sjätte år, blefve medelåldern vid första val-
tillfället 32V2 år. Röstberättigade till Första Kammaren skulle komma
att utgöra 83 % af röstberättigade till Andra Kammaren, och af de
röstande komme omkring 85 % att utgöras af gifta eller med andra
ord af sådana, som bildat familj samt i regeln äro bofasta och ofta
besutte ett »eget hem» och af dessa orsaker måste antagas hafva de
riktiga förutsättningarne för att välja medlemmar i Första Kammaren.
Det andra medlet för inverkan på Första Kammarens samman¬
sättning är valbarhetsbestämmelserna.
Jag finner ingen anledning att föreslå någon ändring i de nu
gällande, annat än ett förtydligande af bestämmelsen om förmögenhets-
census. För valbarhet skulle, anser jag, fordras kronor 4,000 i årlig
inkomst vare sig af kapital, arbete eller fastighet, hvilket också måste
vara den nu gällande bestämmelsens mening, ehuru det särskildt talas
om besittning af fastighet för kronor 80,000 taxeringsvärde. Då detta
lagrum aflattades, torde det varit sällsynt, att den, som var taxerad för
fastighet till detta värde, icke också ägde en motsvarande förmögenhet
eller inkomst. Nu är det åter ytterst vanligt, att ägare af fastighet
har denna så högt belånad, att hans verkliga förmögenhet eller inkomst
icke på långt när motsvarar taxeringsvärdet å fastigheten. Om icke
bestämmelsen skall blifva rent illusorisk och föranleda till kringgående,
synes därföre nu föreslagna förtydligande nödvändigt och rättvist.
Mot de nu föreslagna grunderna för Första Kammarens bildande
hafva från motsatta politiska sidor anmärkningar blifvit gjorda.
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
Från högerhåll har sålunda anmärkts, att en så bildad Första
Kammare skulle i stort sedt blifva identisk med den Andra Kammaren.
Utan att kunna på förhand bevisa, huru stor inverkan den ofvannämnda
begränsningen i rösträtten kan komma att få på kamrarnes samman¬
sättning, synes mig dock med stöd af ofvan uppgifna statistiska data
obestridligt, att denna inverkan måste blifva afsevärd. Men än krafti¬
gare kommer härtill att bidraga de bibehållna valbarhetsvillkoren, hvilka
bland annat medföra, att ett betydligt mindre antal medborgare — enligt
senast tillgänglig statistik omkring 13,000 — bli valbara till Första
Kammaren mot omkring 1,250,000 till Andra Kammaren, eller mot¬
svarande blott omkring 1 % af dessa. Då det emellertid gäller att
allenast utse 150 ledamöter, synes dock antalet valbare fullt tillräckligt,
isynnerhet som intet bostadsband verkar inskränkande på valet. Att
kammarens sammansättning blir en annan än den nuvarande är otvifvel¬
aktigt, och det är ju också afsikten, men den från konservativt håll
uttalade farhågan för att Första Kammarens sammansättning skulle bli
identisk med Andra Kammarens, eller sådan att kammarens karaktär
inom representationen skulle försvinna, synes mig vara högst öfver¬
drifven och sakna all verklig grund.
Att, såsom påyrkats, utvidga valbarheten genom sänkning af
förmögenhetscensus och införande af arfvoden kan jag däremot icke
finna berättigadt. — Genom det fallande penningevärdet har förmögen¬
hetscensus till 4,000 kronors inkomst redan faktiskt sänkts till inemot
hälften af hvad den var, då den fastställdes. Denna inkomst är icke
större än att den i oändligt många fall genom duglighet och arbet¬
samhet uppnås vid en ganska tidig ålder äfven af personer, som börjat
med två tomma händer, och denna fordran på en viss ärfd eller för-
värfd förmögenhet hos medlemmar i Första Kammaren innebär dock
en viss garanti för att dessa skola vara i besittning af den bildning
och uppfostran, den omdömesförmåga särskildt i ekonomiska frågor
samt framför allt af den själfständighet och det oberoende, som bör
fordras hos medlemmarne i ett öfverhus. Frånvaron af arfvode är
också ett medel, som i sin mån betryggar befintligheten af de två
sistnämnda egenskaperna, hvarförutom den vackra och betydelsefulla
grundsatsen, att medborgerliga plikter skola utan ersättning och äfven
med personliga uppoffringar fullgöras, bör inom de områden, där detta
är möjligt, vidmakthållas.
Utom valbarhet och valrätt inverka emellertid äfven andra om¬
ständigheter på bibehållandet af en önskvärd olikhet mellan kamrarne.
Jag vill bland dessa särskildt påpeka, att valet för Första Kammaren
Första
Kammarens
blifvande
sammansätt¬
ning och
karaktär.
Tvåkammar-
si/stem.
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
kommer att blifva medelbart, att denna kammares förnyelse skulle ske
med en sjättedel årligen, hvarigenom nödig kontinuitet bibehålies samt
att mandattiden blir dubbelt så lång.
Från vänsterhåll framställes en diametralt motsatt uppfattning,
nämligen att begränsningen i valbarheten skulle utestänga allt för
många liberala representanter från Första Kammaren. Denna åsikt
uttalades bland annat redan vid debatten om remissen af Kungl. Maj:ts
proposition af de radikala och socialdemokratiska partiernas främste
män, men då dessa själfva, så vidt jag vet, äro valbara till Första
Kammaren, synes detta utgöra det mest slående beviset på öfverdriften
i en sådan uppfattning.
Långt ifrån att nu ifrågasatta grund för bildandet af Första
Kammaren skulle i realiteten innebära en öfvergång till enkammar-
system, vågar jag hålla före, att det fastmer skall bidraga till två-
kammarsystemets befästande. — Första Kammaren, sålunda bildad, blir
en lika »folkvald > kammare som den Andra Kammaren och får där¬
igenom ock större auktoritet. Större enhetlighet uppnås inom Riks¬
dagen i sin helhet, partibildningarna kunna, såsom med vårt representa-
tionsskick bäst förenligt, blifva för kamrarne gemensamma, och kam¬
mare behöfver icke stå mot kammare, representerande hvar sitt ytter-
lighetsparti.
Bibehålies Första Kammaren i hufvudsak vid sin nuvarande sam¬
mansättning samtidigt med en långt gående demokratisering af Andra
Kammaren, måste följden häraf snarare blifva i realiteten ett enkammar-
system, om ock till formen tvåkammarsystemet bibehålies. Första
Kammaren nödgas nedstiga till en sekundär roll liksom de icke folk¬
valda öfverhusen. Man kan härvid jämföra förhållandena i det engelska
parlamentet, som väl kan sägas utgöra urtypen för alla tvåkammar-
system. Öfverhuset har där ursprungligen enligt konstitutionen samma
makt i alla afseenden som underhuset, men tradition och praxis har
utvecklat sig därhän, att det i budgetsfrågor i verkligheten har intet
att säga och i lagfrågor faktiskt blott ett suspensivt veto. Man skulle
sålunda kunna säga, att i England, i tvåkammarsystemets stamort, i
realiteten enkammarsystem är rådande, hvilket på grund af under¬
husets beskaffenhet och andra för England egendomliga konstitutionella
förhållanden, som icke hafva motsvarighet hos oss, kan utan skada
äga rum.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
13
Förhållandet mellan kamrarne.
Mig synes olikheten mellan kamrarne alltjämt blifva så stor, att
då dessa enligt grundlagen fortfarande skola tillerkännas »lika behörig¬
het och myndighet», ett grundlagsenligt medel bör stå till buds, som
mom viss tid möjliggör eller nödgar till att frågor, om hvilka kamrarne
stanna i olika beslut, blifva afgjorda. Jag tvekar därför icke att här¬
med återkomma med samma förslag, som jag förra året framställde i
den åt nuvarande statsrådet Hammarskjöld och mig framlagda motionen
n:o 149, och åberopar den däri anförda motiveringen.
Det synes uppenbart att en bestämmelse, som tillerkänner två till
sina hufvudåskådningssätt motsatta delar i en reprensentation samma
beslutanderätt, måste medföra de mest orimliga konsekvenser och ett
fullkomligt afstannande af en fruktbärande verksamhet, om man icke
förutsatte, antingen att endera representationsdelen slutligen med eller
mot sin egen öfvertygelse och vilja gåfve efter eller ock att genom
mer eller mindre onaturliga kompromisser en lösning framtvingades,
varmed i de flesta fall ingendera delen kunde antagas blifva fullt
tillfredsställd.
Den ena eller andra af dessa utvägar har företrädesvis kommit
till användning hos olika tvåkammarrepresentationer, allt efter deras
olika typ och sammansättning.
I engelska parlamentet har, såsom redan förut påpekats, utveck-
mgen sedan sekler tillbaka gått i den riktning, att öfverhuset alltid
ger efter. I detta land utgör sålunda utan all fråga underhuset,
representerande folkviljan, den slutligen afgörande suveräna makten
inom konstitutionen. Öfverhuset äger alltså enligt praxis icke rätt att
gorå någon ändring i en af underhuset antagen lag om budgeten, och
alla årets budget berörande frågor upptagas i en »bill», som öfver¬
huset visserligen äger formell rätt att i sin helhet afslå, men dock
aldrig någonsin afslår, då det ligger i sakens natur, att detta skulle
vara detsamma som statsmaskineriets afstannande. Öfriga af under¬
huset antagna lagar äger öfverhuset ändra och återsända till ny pröf¬
ning af underhuset och äfven att afslå, hvilken rätt också användes.
Men om därefter underhuset upplöses och efter nya val åter antager
samma lag, beviljas den af öfverhuset. Något exempel på motsatsen
är sedan ett par århundraden tillbaka icke känd!.
Oaktadt således inom engelska parlamentet praxis lika bra som
en lagbestämmelse gifver möjlighet till lösning af hvarje fråga, om
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
hvilken de båda husen stannat i olika beslut, står det icke desto mindre
på dagordningen att införa ett lagligt medel till sådana frågors af¬
görande utan en så besvärlig procedur, som underhusets upplösande.
Emellertid är det i Englands parlament nu beskrifna tillväga¬
gångssättet knappast tänkbart annat än inom sådana representationer,
där öfverhuset icke är folkvaldt.
Med vårt representationsskick och med våra konstitutionella
traditioner synes införandet af ett sådant suspensivt veto för den Första
Kammaren icke förenligt. Under det nuvarande representationsskickets
snart halfsekellånga tillvaro torde det icke heller kunna anföras många
exempel på att beslut framtvingats mot den ena kammarens vilja.
Däremot har i så mycket större utsträckning det här ofvan angifna
andra medlet blifvit tillämpad!. Kompromissen torde kunna sägas
alldeles särskildt karaktärisera det parlamentariska arbetet i Sverige
under de sistförfluten decennierna. Knappast torde exempel kunna
anföras på lösningen af en politisk fråga af någon betydelse annat
än såsom en kompromiss mellan kamrarne, och ofta har kompromissen
icke inskränkts till naturliga gränser, till en fråga eller med hvar¬
andra i strängt sammanhang stående frågor, utan bytesmedlen hafva
hämtats från olika frågor utan inbördes gemenskap. Och likvisst
hafva dessa kompromisser visat sig så svåra att genomföra, att detta
icke kunnat ske förr än efter decennier af slitningar, sedan intresset
för frågan hunnit slappas, sålunda i trötthetens tecken och helt naturligt
medförande en lösning icke fullt tillfredsställande från någon synpunkt
och kanske icke heller slutgiltig. Det är öfverflödigt att här anföra
exempel, till hvilka vår riksdagshistoria lämnar ett rikt material —
förhållandet är kändt och erkändt.
Gemensamma Ingen lärer heller vilja påstå, att ett sådant sakernas tillstånd
voteringar. är lyckligt, att icke det politiska lifvet och samhällsutvecklingen däraf
blir lidande och att det icke vore väl värdt att söka finna ett medel,
som kunde åstadkomma en förändring. Ett sådant nära till hands
liggande medel, egenartad! för vårt representationsskick, finnes redan
uti de gemensamma voteringarna. Det synes mig utgöra en fullt
naturlig utveckling att bygga på den befintliga grunden och under
vissa betingelser utvidga användningen af de gemensamma voteringarna
äfven till lagfrågor — dock icke till grundlagsfrågor, hvilka jag tänkt
mig fortfarande böra behandlas enligt nu gällande föreskrifter.
Redan skaparen af vårt nuvarande representationsskick insåg
nödvändigheten af att beskattnings- och anslagsfrågor, för att icke
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
riskera afbrott eller afstannande i statsförvaltningen, genom omedelbara
gemensamma voteringar tillförsäkrades ett slutligt afgörande vid hvarje
års riksdag. Jag vill icke påstå, att det icke då var riktigt att här¬
till inskränka begagnandet af de gemensamma voteringarna, men jag
håller före att erfarenheten sedan dess gifvit vid handen och förhållandena
utvecklat sig därhän, att dessa numera böra gifvas en utsträcktare
användning.
Jag tillåter mig därför föreslå sådan förändring i riksdagsord¬
ningen, att gemensam votering skall icke blott såsom hittills vid be-
villningsfrågor, utan äfven vid andra frågors afgörande —med undan¬
tag för grundlagsfrågors — äga rum på följande sätt.
Då eu fråga i endast ena kammaren antagits och i medkammaren
afslagits, men minoriteten för förslaget i denna uppgått till minst en
fjärdedel af kammarens hela ledamotsantal och då efter ordinarie nyval
till Andra Kammaren samma fråga ånyo upptagen af ena kammaren
oförändrad antages och i den andra ånyo uppnår minst samma minoritet
för bifall, gemensam votering skall äga rum för frågans slutliga af¬
görande.
Till frågor, som på nämndt sätt skola behandlas, räknas äfven
sådana om progressiv inkomstskatt och om bevillningsfria afdrag å
inkomst, om hvilka sålunda icke omedelbar gemensam votering skulle
få företagas.
Valsättet.
Det torde få anses öfverflödigt att mer än hvad som ofvan redan
skett här behandla frågan om de proportionella valens nytta och be¬
rättigande eller att till bemötande upptaga de invändningar, som mot
desamma gjorts och alltjämt göras.
Jag vill dock framhålla, att, så vidt jag förstår, kunna de ford¬
ringar, som detta valsätts motståndare uppställa såsom oeftergifliga
villkor för sin anslutning till detsamma, sammanfattas i två hufvud-
punkter, nämligen:
dels en konsekvent och till grunden gående tillämpning-
af det proportionella valsättet för hela representationen, alltså
för båda kamrarnes bildande,
dels en enkel valmetod, som i möjligaste mån förebygger
missbruk och felaktiga resultat vid tillämpningen.
Uppfyllas dessa betingelser och sker införandet af det nya val¬
sättet i samband med en verklig demokratisering af representationen,
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
så skola säkerligen icke ens proportionalismens principiella motståndare
låta de formella betänkligheterna stå hindrande i vägen för deras an¬
slutning.
Att en folkrepresentation bör afspegla folket i dess helhet och
sålunda i möjligaste mån inrymma plats för alla inom folket rådande
olika politiska och sociala åskådningssätt bestrider ingen. Att genom
majoritetsvalen åt slumpen öfverlämnas, i hvilken proportion olika
meningar blifva företrädda, men att proportionsvalet utgör det moderna
medlet för ett rättvist åstadkommande häraf och ersätter de äldre
medel — såsom klassval eller dylikt — hvilka för samma ändamål
användts, kan icke heller blifva föremål för meningsutbyte. Det synes
mig sålunda vara mot sättet för användandet och icke mot själfva den
proportionella idén, som någon verklig opposition finnes, och jag styrkes
i denna uppfattning däraf, att tanken förts fram just från de frisinnade
meningsgrupper, hvarifrån nu oppositionen förspörjes, och detta ehuru
deras ledande män alltjämt vidhålla sina äldre uttalanden om denna
tankes »störa och oemotståndliga rättvisa».
Mot konsekvensen och grundligheten af den af mig nu före¬
slagna tillämpningen af det proportionella valsättet för vår representation
tror jag icke med fog någon invändning kan göras.
Beträffande valmetoden är jag alltjämt af den öfvertygelsen, att
man öfverskattat betydelsen af den matematiska noggrannheten. Det
kan icke vara af praktisk betydelse, om fel i en eller annan valkrets,
för ett fåtal representanter af hela kammarens representantantal, skulle
uppkomma.
Ur strängt proportionalistisk synpunkt fordras dock att representant-
antalet för hvarje valkrets är relativt stort — ju större det är, ju rätt¬
visare verkar det proportionella valsättet. Ur denna synpunkt sedt
torde det stora antalet valkretsar enligt Kungl. Maj:ts förslag endast
kunna försvaras såsom en öfvergångsform. Man måste antaga att när
det proportionella valsättets innebörd och verkningssätt väl en gång
ingått i den allmänna uppfattningen, man ock skall finna att valkret¬
sarna böra förstoras.
För att undanrödja svårigheterna i de allra folkfattigaste delarne
i landet föreslår jag emellertid, att uppdelningen i valkretsar må ut¬
sträckas därhän, att några valkretsar kunna blifva enmansvalkretsar, i
hvilka majoritetsval får användas i likhet med en motsvarande anord¬
ning i den nya finska vallagen. Den inkonsekvens mot proportions¬
valens tillämpning, som ligger häruti, torde icke kunna tillmätas någon
17
Motioner i Andra Kam»buren, N:o 216.
praktisk betydelse, då endast valet af ett mycket ringa fåtal represen¬
tanter häraf beröres.
Likvisst är det obestridligt, att valmetoden icke i matematiskt
hänseende tår innesluta sådana ofullkomligheter, som rent af locka till
missbruk eller föranleda alltför många felresultat. Om de i den af
Kungl. Maj:t föreslagna valmetoden anmärkta felen äro af allvarsam
beskaffenhet, torde det kunna förutsättas, att de under utredningen i
utskottet blifva rättade. Det förefaller mig önskligt, om bestämmelsen
om den »fria gruppen» finge helt och hållet utgå, emedan den kompli¬
cerar valmetoden utan att kunna tänkas medföra någon praktisk nytta.
Ingen ifrågasätter, att vid majoritetsvalet stänkröster skola kunna göra
sig gällande, än mindre kan detta fordras af proportionsvalet, där flera
möjligheter stå valmännen till buds att få sin rösträtt effektiv. Parti¬
grupperingar måste i alla händelser i det moderna politiska lifvet finnas,
och sannolikt skulle snart nog knappast någon vilja riskera sin röst
genom att låta den uppgå i den »fria gruppens» listor.
Då de formella ändringar i vallagen, som de af mig föreslagna
ändringar i bildandet af Första Kammaren skulle föranleda, äro jäm¬
förelsevis obetydliga, framställer jag icke för närvarande något förslag-
till vallag. .lag vill blott framhålla, att jag tänkt mig, att elektorerna
till första-kammar-valet skola i tillämpliga delar utses på samma sätt och
till samma antal som landstingsmän respektive stadsfullmäktige enligt
Kungl. Maj:ts förslag.
Vill man verkligen genomföra allmän rösträtt och vill man i
samband därmed införa proportionella val, måste man ock, synes mig,
Titan räddhåga draga fullt ut konsekvenserna af dessa reformer och icke
samtidigt söka medel eller »garantier», som i större eller mindre grad
neutralisera deras verkningar. Under arbetet att söka för mig utreda
rösträttsproblemet, särskildt med tanke på detsammas betydelse och
inverkan på författningen i stort sedt och på representationsskicket i
sin helhet, har jag mer och mer kommit till den bestämda öfvertygel-
sen, att detta icke kan ske och att en varaktig och fullt tillfredsställande
lösning icke kan vinnas annat än genom en demokratisering af hela
representationen i förening med åstadkommandet af större enhetlighet
inom densamma och ett bättre befästande af sambandet mellan dess
olika delar. Endast därigenom torde en fullt tillfredsställande samverkan
mellan Konung och Riksdag för framtiden kunna betryggas och ett
praktiskt, ej alltför långsamt gående reformerande lagstiftningsarbete
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band. 86 Höft. 3
Slutord.
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
kunna äga rum till nytta för en lugn, men framåtgåendé samhälls¬
utveckling.
Jag tror, att eu så beskaffad folkrepresentation kan erhållas genom
en organisation efter ofvan angifna grundlinjer. Inom en sådan repre¬
sentation skulle sannolikt tvenne ungefär jämnstarka hufvudpartier
komma att finnas, det ena till sin hufvudriktning framstegs- och reform¬
vänligt, det andra konservativt, hvilka partier omväxlande, beroende på
tidsströmningarne, innehade majoriteten inom Riksdagen.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen behagade antaga såsom hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regerings¬
formen samt §§ 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16,
17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 27, 28, 38 och
65 riksdagsordningen äfvensom till öfvergångsstad-
gande i riksdagsordningen.
Förslag
till ändrad lydelse af 88 31, 49, 53 och 71 regeringsformen samt §§
6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25,
27, 28, 38 och 65 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i
riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens all¬
männa angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige per¬
soner, då Konungen en af dem utnämne. Pa lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädan¬
efter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
19
på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna — — — — — — — —-
sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — — — — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa ut¬
skott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i
statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda — — — — —
kyrkolagarnas förbättring.
A urtima riksdag skola — — — — — förekommande ärenden.
§ 71.
På enahanda sätt, förfares jämväl där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, om kamrarnes stridiga
beslut afse meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet eller
lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet eller ock fråga
om bevillnings utgörande efter progressiv skala eller med olika skatte¬
satser för olika slag af inkomst eller förmögenhet, fastställande eller
ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet mellan skatte¬
satser för inkomst eller förmögenhet af olika slag samt den procent af
inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, för att
beslut skall såsom Riksdagens anses, gäller hvad därutinnan i riksdags¬
ordningen § 65 mom. 2 säges.
Riksdagsordningen.
Kamrarnes bildande.
a) Färskt Kammaren.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola utses till ett antal af 150
och ske valen med de undantag, om hvilka i § 7 här nedan särskildt
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
stadgas, för eu tid af 6 år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det under hvithet valet skett.
2. Hvart och ett af rikets län utgör en valkrets, hvarjämte stad,
hvars folkmängd, vid början af andra året före en sexårsperiod inom
den valkrets till hvilken staden hörer, uppgår till eller öfverstiger 3/i5n
af rikets folkmängd, skall från och med denna sexårsperiod utgöra en
särskild valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en
sexårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till Vw af
rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.
Samtliga valkretsar sammanföras i sex valdistrikt på sådant sätt,
att i möjligaste mån samma antal riksdagsmän utses inom hvarje
distrikt.
Rikets indelning i valdistrikt innehålles i vallagen.
3. För hvarje valkrets väljes efter folkmängden inom dess om¬
råde en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en ettliundra-
femtiondedel af rikets folkmängd.
4. För valkrets, som har mindre folkmängd än i inom. 3 sägs,
väljes dock en riksdagsman.
5. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stad-
gandena i mom. 3 och 4 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 3 äro bestämmande för riks¬
dagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.
6. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tolfte år af Konungen. Hvad så¬
lunda bestämmes må dock icke lända till inskränkning i vald riksdags¬
mans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet, i följd
hvaraf nya valkretsar, som, då dylik bestämmelse skall tillämpas, ännu
ej utsett riksdagsman, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af an¬
talet riksdagsmän bör äga rum, icke må komma i åtnjutande af dem
sålunda tillkommande rättighet annat än i den mån ledigheter uppstå i
valkretsar, för hvilka antalet riksdagsmän bör minskas; och skall i af¬
seende å ordningen för sagda rättighets utöfning de särskilda valkret¬
sarne emellan gälla till efterrättelse: att nya valkretsar äga företräde
framför äldre; att valkretsar, för hvilka tillökningen i riksdagsmännens
antal är grundad på stadgandena i mom. 3, äga företräde framför val¬
kretsar, för hvilka sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna i
mom. 5; att bland sådana valkretsar, hvilka på grund af stadgandena
i mom. 3 äga välja ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet, tör
21
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
hvilken detta antal är störst, eller, om antalet är lika för två eller
flera valkretsar, den bland dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter do
tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne; att bland sådana valkretsar, hvilka jämlikt
mom. 5 äga utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den,
för hvilken det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverskott är
störst; samt att i de fall, där folkmängdsöfverskottet, såsom lika stort
för två eller flera valkretsar, ej kan tjäna till grund för bestämmande
af företrädet dem emellan, detta skall afgöras genom lottning inför
chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland fullmäktige i
rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontor!.
§
1. Under det år, då efter det dessa bestämmelser träd! i kraft
nya val till Andra Kammaren första gången äga rum, skola nya val
•i hela riket till Första Kammaren förrättas att gälla för en tid, räknad
från och med januari månads början nästpåföljande år,
af inom ett valdistrikt ett år
» inom ett valdistrikt två år
» inom ett valdistrikt tre år
» inom ett valdistrikt fyra år
» inom ett valdistrikt fem år och
» inom ett valdistrikt sex år.
Ordningsföljden mellan valdistrikten bestämmes genom lottning
inför chefen för justitiedepartementet i närvaro af tre bland fullmäktige
i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.
2. Sedermera skall inom hvarje valdistrikt förrättas val under
sista året af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom di¬
striktet gäller.
3. Skall i anledning af uppkommen ledighet i valkrets, för hvilken
antalet riksdagsmän, enligt af Konungen jämlikt § G mom. 6 meddelad
bestämmelse, bör minskas, riksdagsman för annan valkrets utses, skall,
där ej på grund af mom. 2 härofvan val samma år verkställas inom
det valdistrikt, sistnämnda valkrets tillhör, sådant utseende afse endast
återstoden af den valperiod, för hvilken senast verkställda val inom
distriktet gäller.
4. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
inom hvarje valdistrikt för återstoden af den tid, för hvilken senast
-anställda val inom distriktet gäller.
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
§ 8.
Val till riksdagsmän i Första Kammaren verkställas genom sär¬
skild! utsedde elektorer.
Såväl vid val af elektorer som vid elektorernas val åt riksdags¬
män äger hvarje röstande en röst och äro valen proportionella.
Närmare bestämmelser om valen och valsättet meddelas i vallagen.
§ ».
Vid elektorsval äger enhvar välfräjdad svensk medborgare såväl
man som kvinna valrätt från och med kalenderåret näst etter det,
hvarunder han eller hon uppnått tjugunio års ålder, dock ej
a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist¬
förfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn, dock att tillfälligt understöd, som lämnats
på grund af sjukdom, icke medför valrättens förlust.
Till elektorer kunna väljas inom valkretsen bosatte, vid elektors¬
val röstberättigade män.
§ 10-
Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått 35 års ålder och till staten skatta samt under minst, tre år
näst före valet skattat för minst fyratusen kronors årlig inkomst.
Kommer riksdagsman efter det han blifvit vald i den ställning att han
ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.
§ 11-
1. För den som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den välde och det
andra insändes till justitiedepartementet.
2. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Första Kam¬
maren, må han häröfver hos Konungen anföra underdåniga besvär.
Han äger för sådant ändamål hos vederbörande protokollsförare äska
23
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 216.
behörigt protokollsutdrag, hvilkot genast eller inom högst två dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han — — — afgöras.
b) Andra Kammaren.
§ 13-
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra¬
trettio väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 14-
Hvart och ett af rikets län utgör en valkrets, dock att där ett
län till följd af särskilda omständigheter, såsom folkmängdens storlek
eller samfärdsförhållandena, finnes lämpligen böra delas, dylikt län må
utgöra flera än en valkrets.
Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårs¬
period inom den valkrets, till hvilken staden hörer, uppgår till eller
öfverstiger 3/23o af rikets folkmängd, skall från och med denna treårs¬
period utgöra en särskild valkrets. Inträffar sedermera vid början af
andra året före en treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre
uppgår till V90 af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.
§ 15-
Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
§ 16-
1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdags¬
man för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är
nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 6 är stadgadt.
2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 17.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare såväl
man som kvinna från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han eller hon uppnått 24 års ålder, dock ej
a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd ;
b) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sist-
förflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn, dock att tillfälligt understöd som lämnats
på grund af sjukdom icke medför valrättens förlust.
Till efterrättelse vid val skall linnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen linnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
§ 18-
1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen
gälla.
2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.
§ 19-
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara samt proportionella,
därest ej på grund af bestämmelserna i § 14 om delning af valkrets
eller eljest allenast en riksdagsman skall inom valkretsen utses.
Hvarje röstande äge en röst.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 20.
Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.
Motionär i Andra Kammaren, N:o 216.
2S
För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den välde och det andra
insändes till justitiedepartementet, och skola dessa fullmakter hafva
den lydelse, som i vallagen angifves.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:
1) de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2) ålder öfver (iO år;
3) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lag¬
tima riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid val¬
tillfälle eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallnings¬
hafvande.
• i
§ 23.
År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedel¬
bart samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit
godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra besvär. För sådant
ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande äska be-
höiigt pi otokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom tio
dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än
vid valtillfalle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande!!,
som, på sätt i § 11 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig för¬
klara, Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
hai Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 86 Höft. 4
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med målet
vidare så förhålles, som i § 11 sägs.
§ 24.
Hvarje ledamot---(lika med nuvarande § 23)---
af arfvodet.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 25.
Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid
valtillfälle personligen sig inställer.
Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera val¬
kretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdags¬
man vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande
i den ort. för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom
göra skyndsam anmälan.
§ 28.
Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledig- •
heter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.
Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom leda¬
mots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den
afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten gorå
anmälan hos Konungen, som förordnar om ny ledamots utseende; och
då den afgångne tillhört Andra Kammaren, att föranstalta om utseende
af annan person i den afgångnes ställe.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216-
27
§ 38.
]. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
■ock vallagen samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem
utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa,
så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet
hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet---stadgadt.
3. Utskottet---proposition.
§ «5.
1. När. i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undan¬
tag, hvarom i § 71 regeringsformen förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvars¬
frihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola
bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat ; kommande den mening, som därvid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln oupp¬
bruten genast förstöras.
2. Har i annan fråga än de i § 64 eller mom. 1 härofvan afsedda
ett allenast af den ena kammaren antaget beslut, som vid slutlig om¬
röstning inom medkammaren omfattats af minst en fjärdedel af hela
antalet ledamöter i sistnämnda kammare, å första riksdag, som efter
förrättade nya val till Andra Kammaren därefter sammanträder, i oför¬
ändrad form såväl antagits af den ena kammaren, som ock i med¬
kammaren omfattats af nyssnämnda minoritet, och hafva kamrarnes
stridande beslut efter förslag af vederbörligt utskott icke heller då
kunnat sammanjämkas, skola bägge kamrarne hvar för sig. som i mom. 1
sägs, rösta om de olika beslut, hvari de stannat, och gälle därefter
såsom Riksdagens beslut den mening, som erhållit de flesta ledamöters
af båda kamrarna sammanräknade röster.
28
Mvtvoner i Andra Kammaren, N:o 216.
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången,
förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende gällande
stadganden.
Stockholm den 20 mars 1907.
Theodor Adelsivärd.
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOIAG, 1907.