Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
1
N:o 205.
Af herr K. H. Branting m. fl., om ändring af 31, 49, 53, 81
och 87 §§ regeringsformen samt 1, 6, 8 till och med
29, 38, 63 och 64 §§ riksdagsordningen m. m.
Våren 1906 betecknar en märkespunkt i den svenska demokratiens
ut ve cklingshistoria.
Anda dittills hade alla sträfvanden att anpassa vår föråldrade
statsförfattning efter en ny tids vidsträcktare kraf på folklig själfsty-
relse väsentligen samlats i en enda hufvudfordran: allmän och lika röst¬
rätt för alla myndiga och välfrejdade svenska män vid valen till Andra
Kammaren. Genom 1902 års riksdagsskrifvelse hade detta reformkraf
blifvit sent omsider i princip godkändt. Meningarna voro dock fort¬
farande delade både i fråga om hvad som skulle förstås med allmän
rösträtt och beträffande de former, under hvilka den mera utsträckta
rösträtten borde komma till utöfning.
Valen 1905 syntes dock i fråga om valsättet ha gifvit en så pass
bestämd anvisning, att den sistnämnda stridsfrågan bort kunna tills
vidare afföras från dagordningen, så mycket hellre som intet hinder
finnes att alldeles oberoende af valrättens utsträckning införa längre
fram sådana reformer i själfva valmetoden, hvilka en allmännare folk¬
mening kan erkänna vara verkliga förbättringar. Också bildades i
november 1905 en ny regering på programmet att söka genomföra den
så att säga parlamentariskt färdiga delen af rösträttsreformen: valrättens
utsträckning till de ganska snäfva gränser, som under en rad af kom¬
promisser uppdragits af det liberala partiet, under tillämpning af majori¬
tetsval i enmanskretsar med omval.
Bill. till Riksd, Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 76 Höft. (N:o 205). 1
Från allmän
rösträtt till
författnings¬
revision.
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
Mot detta program, som utfördes i 1906 års regeringsförslag,
ställdes från socialdemokratiens representanter deras gamla fordran på
ett följdriktigt genomförande af den allmänna rösträttens princip. Vi
bragte dock det betydande offer åt situationen och åt möjligheten till
ett snart positivt framsteg, att vi dels fortfarande lämnade å sido krafvet
på rösträtt för kvinnor, dels i voteringen för eller mot regeringens
förslag gåfvo äfven detta våra röster. Detta antogs, som man erinrar
sig, med 134 röster mot 94; den socialdemokratiska motionen föll med
158 röster mot 67.
Men medan sålunda i den mera folkvalda kammaren under då
föreliggande situation en stark majoritet samlades för den liberala rege¬
ringens förslag, blef utgången alldeles motsatt i Första Kammaren.
Med 126 röster mot 18 blef detta där afslaget och kammaren slöt upp
på den till etiketten »dubbelproportionalistiska» linje, som då beteck¬
nades af den s. k. Påbodamotionen.
Det folkpsykologiska ögonblicket hade gått obegagnadt förbi. Den
gamla rösträttsfrågan var fallen för tredje gången sedan 1902, fallen
oaktadt den nu förts fram af en regering, som i den punkten hade
stöd af den folkvalda kammarens flertal.
Konflikten var allvarlig och ministären begärde att få lösa den
genom en vädjan till valmännens utslag. Men konungamaktens repre¬
sentanter vägrade detta och tillkallade i stället eu ny regering, som
skulle söka drifva fram en lösning efter Första Kammarens program
mot den Andras.
Klarare kunde icke för nationen demonstreras, hur vanmäktig
densamma under nuvarande ordning faktiskt står mot styrelsepi incipen
»kungamakt med herremakt». Andra Kammarens med stort flertal ut¬
tryckta vilja i rösträttsfrågan sköts undan som luft. Första Kammaren
trädde fram i kompakt pondus och tog, formellt och reellt, ledningen
af landets öden.
Men därmed hade också med logisk nödvändighet stridsfrågan
mellan demokrati och fåvälde förts ut på ett vidare plan än att kunna
längre gälla enbart valrätten till Andra Kammaren och dess anordning.
Problemet måste tagas upp sådant det ställts från dem, hvilka gjorde
kuppen mot Andra Kammarens rösträttsbeslut. Redan i den social¬
demokratiska rösträttsmotionen af 1906 hade uttalats, att »tankar på en
mera genomgripande författningsrevision vinna ökad anslutning, ju längre
en verklig rösträttsreform fördröjes». Nu stod man icke blott inför ett
nytt uppskof, utan inför ett systemskifte, där den nya parlamentariska
satsen uppställdes, att icke ett flertal i Andra Kammaren, utan ett flertal
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
3
i Riksdagen, betraktad som ett helt, var det enda fullgiltiga uttrycket
för svensk folkvilja.
Från eu sådan utgångspunkt, för hvilken åberopades eu af vår
gällande statsförfattnings grundprinciper, de båda kamrarnas »lika be¬
hörighet och myndighet», kunde Andra Kammarens demokratisering icke
längre bli den afgörande och banbrytande reform, ägnad att påtrycka
hela vårt samhällslif en mera tidsenlig prägel, som framstegsvännerna
af alla skiftningar dittills velat hoppas, att den skulle innebära. Mot
majoriteten i en mera folkvald Andra Kammare skulle, lika väl efter
reformen som före densamma, de af gammalt ledande kretsarna kunna
vädja till flertalet i Riksdagen, hvarvid den homogena Första Kammaren
i själfva verket blefve den utslaggifvande. Rösträttsreformen, frukten
af tjugu års ansträngningar från den svenska demokratiens sida, skulle
på så sätt mynna xrt i ett förevigadt första-kammar-välde!
Så visst som rösträttsreformens innebörd och djupaste mening
alltid varit att på det politiska området afskaffa fåväldet och göra svenska
folket till herre i eget hus, måste densamma inför dylika anspråk från
fåväldets representanter vidgas till att omfatta en så genomgripande
förändring af hela Riksdagens sammansättning och af kamrarnes inbör¬
des befogenhet, att själfva hufvudsyftet med reformen ej förfelades eller
undansköts till en oviss framtid. Valrättsreformen måste vidgas till
författningsrevision.
Själfva det sätt hvarpå högern från sina förutsättningar tvungits
att söka lösningen på det rösträttsproblem den icke längre kan undgå
har i hög grad varit ägnadt att underlätta och påskynda denna väsent¬
liga utvidgning af det gamla folkkrafvet. Man har i det lägret hypno¬
tiserats af en vissserligen skuldmedveten, men lika fullt beklagligt klent
grundad farhåga, att alla hittills från valrätt utestängda skulle i kompakt
massa sluta sig till den s. k. »samhällsupplösande» riktningen. Följden
häraf har blifvit en fullkomligt oresonlig skräck för att tillämpa de af
ålder välbekanta enkla majoritetsvalen, ens i deras förbättrade form
med omval, på den vidsträcktare nya valmanskåren. Misströstande om
sina idéers växande kraft bland massorna ha högerns ledande män sökt
sin tillflykt och räddning i ett proportionellt valsystem, som skulle
automatiskt betrygga äfven en stillastående konservatism dess fulla
representation i Andra Kammaren.
Då emellertid denna kammare 1904 och 1905 tillbakavisat en
sådan proportionalism och 1905 års val på ett afgörande sätt under¬
strukit denna dom, återstod för högern endast; ett af dp^ två: antingen
att uppgifva proportionalismen och ställa sig på jämlik fot med andra
En- och två-
kammarsystem.
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
partier i striderna om majoriteten i valkretsarna, eller att utvidga
proportionalismen till att omfatta icke blott Andra, utan äfven Första
Kammaren samt därmed också införa det nya systemet i de kommunala
valen och på samma gång mer eller mindre revidera den ur alla syn¬
punkter ohållbara kommunala röstskalan. Den förra vägen stängde partiet
själft genom att afstå 1906 års moderata rösträttsreform. Återstod
sålunda endast den senare — men den är just enligt sakens natur
för fatt ningsre vi sionens.
Från alldeles olika utgångspunkter mötas alltså efter händelserna
i maj 1906 den konsekventa demokratien och den till s. k. »dubbel-
proportionalism» af förhållandena framdrifna högern i gemensamt
yrkande på icke blott en rösträttsreform, utan en hel författnings¬
revision. Men visserligen är likheten långt mera formell än reell.
Den rör reformens omfång; om dess innebörd stå meningarna emot
hvarandra skarpt och afgörande.
Vi gå nit att i hufvuddragen angifva hvad en demokratisk för¬
fattningsrevision för närvarande i Sverige måste efter vår mening afse.
Det demokratiska styrelsesättets enklaste och i viss mening följd¬
riktigaste representation är enkammar systemet. I ett samhälle med
någorhmda likartad och icke alltför invecklad social struktur mot¬
svarar helt visst denna representationsform, som då bör ytterligare
utbildas med s. k. folkinitiativ och referendum, allra bäst de naturliga
krafven på folklig själfstyrelse. Vi se också att två af våra grannländer,
Norge och Finland, då deras folk haft fritt val att själfva bestämma sin
representations byggnad, stannat vid enkammarsystem som det för deras
förhållanden bäst passande och för de demokratiska känslorna mest
tilltalande.
Det är också efter vår mening mycket antagligt, att, om svenska
folket nu stode inför den historiska uppgiften att på helt ny och fri
grund resa sin framtids statsbyggnad, såsom fallet var för våra grannfolk,
då Norge 1814 gjorde sig själfständigt och då Finland 1905 bröt den
ryske satrapens ok, skulle enkammarsystem påfordras af en stark,
måhända afgörande stark folkmening. Men vårt folk har åtminstone
icke ännu sträckt sina kraf därhän, att det vill vare sig göra om 1809
års grund lagsstiftares verk att söka »med bibehållande af konungamaktens
helgd och verkningsförmåga förena svenska folkets lagbundna frihet»
eller utdöma själfva grundtankarna i 1866 års representationsreform.
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
Hvad deri svenska demokratien nu behöfver och därför krafvel- är icke
nödvändigt en helt ny författning efter norsk eller finsk förebild, utan
sådana visserligen genomgripande ändringar i vårt gamla invanda två-
kammarsystem, att eu klar och bestämd folkvilja må kunna genom
detsamma göra sig gällande och icke, som nu är fallet, oupphörligt
hejdas af en rikemanskammare med »lika behörighet och myndighet»
med den mera folkvalda. Ett så begränsadt kraf tar nödig hänsyn till
historisk kontinuitet i vårt statslifs utveckling. Det utrensar det föråldrade
och med den nya tidens jämlikhetsanda oförenliga, men rubbar icke
onödigtvis former, Indika kunna bli positivt gagnande, om de fyllas
med nytt innehåll. Och vi ha så mycket hellre kunnat stanna vid att
föreslå vår författningsrevision anknuten till det historiskt bestående
som en närmare granskning af de norska och finska enkammarsystemen
visar, att äfven de, fastän på omvägar, som icke genast falla i ögonen,
sörjt för ganska starka garantier mot en tillfällig majoritets eventuella
Övergrepp. Det kan t. o. in. sättas i fråga, om icke ett tvåkammar-
systern på fullt demokratisk grund, sådant som vi här nedan föreslå,
ger under vissa förhållanden folkviljan snabbare och säkrare hvad den
har rätt att kräfva, än de anordningar med */s majoritet och dylikt, som
förekomma i de bägge nämnda enkammarsystemen.
Men det är å andra sidan gifvet, att, när vi ställa frågan om
enkammarsystem på framtiden såsom icke för närvarande i Sverige
aktuell, så kan detta från vår principiella ståndpunkt endast ske under
förutsättning att det nya tvåkammarsystemet blir i motsats till det när¬
varande verkligt demokratiskt. Det' måste vara sådant, att det fyller
det mått, som vi ofvan angifvit som den ursprungligen afsedda röst-
rättsreformens innebörd: att afskaffa det politiska fåväldet och göra
svenska folket till herre i eget hus.
Därtill kräfvas två grundförutsättningar: den folkvalda Andra Kam¬
maren måste utgå från hela nationen; och denna kammare måste äga
det afgörande inflytandet.
Beträffande det förra af dessa kraf har nu — lyckligtvis, kunna Rösträtten»
vi väl säga — det skäl bortfallit, som tvang oss att, ehuru med tvekan, faltmHf-
för att ej ge rum för någon uppskofsförevändning mot männens rösträtt
lämna ännu i 1906 års motion för tillfället kvinnans rösträtt å sido.
Intet regeringsförslag föreligger nu som skulle innebära ett positivt fram¬
steg utan att binda framtiden. Tvärtom är det kanske allra tyngst
vägande skälet emot den nuvarande regeringens förslag att detsamma
g;enom själfva sin konstruktion syftar till en fästlåsning af hvarje vidare
rösträttsreform för lång tid framåt. Vi ha sålunda icke längre den
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
minsta anledning att af opportunitetsskäl hålla tillbaka vår principiella
fordran på allmän och lika rösträtt till Andra Kammaren för alla myndiga
och välfrejdade män och kvinnor. Och när vi nu å arbetarpartiets vägnar
frambära detta kraf, kunna vi göra detta med så mycket mera tillfreds¬
ställelse då det senast förflutna året visat ett uppsving som aldrig tillförene
i kvinnornas egen insats för sin politiska emancipation. Antalet kvinnliga
rösträttsföreningar inom landsförbundet har ökats till 74, och den stora
petitionen, undertecknad efter blott 10 månader med öfver 142,000
namn på rösträttskräfvande kvinnor, är ett talande vittnesbörd om lnir
hastigt denna sak mognar i sinnena. Att den också inom riksdagen »fallit
framåt» framgår af fjolårets opinionsyttring från båda kamrarna för en
utredning, hvilken emellertid enligt sakens natur icke alls bör behöfva
göras så vidlyftig, att frågans lösning därigenom uppehälles.
På samma gång vi sålunda vidga vårt förslag till att omfatta
rösträtt äfven för kvinnorna, ha vi ansett oss böra taga under ompröf¬
ning om någon jämkning lämpligen borde ske i fråga om hvad som
suspenderar valrätten. Vi ha därvid funnit att konkursstrecket, mot
hvilket vi redan i förra årets motion uttalat oss, ehuru utan yrkande,
blir ytterligare olämpligt, då det kan obehörigt inverka på gift kvinnas
rösträtt. En konkursgäldenär är, som vi då skrefvo, ofta nog en heder¬
lig och duglig person, hvilken genom vidriga omständigheter eller
hjälpsamhet mot andra kommit i sitt svåra ekonomiska läge. Det är ej
lätt att inse hvarför icke en sådan person skulle få fortfarande rösta
vid riksdagsval. Den nya finska lagen utesluter den som gör konkurs
endast »intill dess han sin stat beedigat». Äfven beträffande fattighjälp-
strecket framträda, då kvinnornas rösträtt medtages, ytterligare skäl
att söka den formulering, som gör minsta möjliga inskränkning i med¬
borgerlig rätt. Vi ansluta oss därför på denna punkt till den af hr
Lindhagen i fjol framförda tanken att begränsa fattighjälpstrecket till
allenast dem, hvilka såsom åtnjutande full försörjning af icke blott till¬
fällig art stå under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt, d. v. s. faktiskt
äro i likartad ställning med omyndiga. S. 1c. husbonderätt, som fång¬
vårdsstyrelse i vissa fall äger ölver understödstagare, skulle sålunda icke
utestänga från valrätten, och själfklart skulle än mindre en sådan följd
inträda, om någon mottagit tillfälligt understöd på grund af sjukdom eller
oförvållad arbetslöshet.Hvad som i fråga om detta streck sedan kan återstå
att i likställighetens intresse rätta, torde lämpligast kunna och höra jämkas
vid en välbehöflig revision af hela fattigvårdsväsendet.
Beträffande öfriga af Kungl. Maj:t föreslagna grunder för att be¬
röfva medborgare deras rösträtt hänvisa vi till vår kritik i föregående
motioner. Höjningen af åldersstrecket anse vi alltjämt som »ett steg
7
Motioner i Andra Kammaren, K:o 205.
baklänges, hvartill intet skäl föreligger och Bom icke bör tagas, därest
rösträttsutvidgningen skall kunna blifva tillfredsställande.» Denna åtgärd
skulle utan giltig anledning hålla från valrätten afskinna hundratusen¬
tals civilt fullmyndiga medborgare. Utskyldsstrecken, först och främst det
kommunala, ojämnt tryckande på olika orter, decimerande särskilt de
samhällsgrupper, hvilka just lyckats höja sig till en börjande dräglig
bärgning, äro vid direkta val till en folkvald kammare intet mindre än
ett farligt afsteg från den allmänna rösträttens själfva grundidé. Okända
i andra den allmänna rösträttens länder — t. ex. nu senast i Österrike —
skulle dessa streck i verkligheten stänga ute, ytterst för fattigdoms
skull, kanske hundratusentals svenska medborgare. Hvad slutligen angår
värnepliktsstrecket är det endast ett öfverflödigt trasselstreck, dubbelt
orimligt för öfrigt när man inför rösträtt äfven för den kvinliga hälften
af nationen.
Vårt valrättskraf blir sålunda för den blifvande Andra Kammaren
ytterst enkelt: valrätt för enhvar välfräjdad svensk medborgare, man
som kvinna, hvilken före valåret fyllt 21 år och ej står under för¬
mynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Men när valrätten sålunda tilldelas hela den myndiga delen af
nationen, så bör därur efter vår mening också följa att valbarheten icke
bindes af vare sig köns- eller bostadssrreck. Visserligen yrkades i fjol
i motionen om allmän rösträtt äfven för kvinnor icke ännu på deras
valbarhet. Med den hastiga framryckning man kan konstatera i kvin¬
nornas jämlikhetssträfvan torde dock detta redan vara en för dem
själfva öfvervunnen ståndpunkt, och vi finna för vår del ingen som
helst orsak att icke från början äfven taga det steget fullt ut. Samhället
behöfver icke blott kvinnornas röster hvart tredje år som medbestäm¬
mande om dess allmänna kurs, fullt lika mycket behöfver det dugliga
kvinnliga krafter på olika poster i samhällsarbetet, äfven det lagstiftande,
där allt hitintills en mängd orättvisor torde få stå kvar nästan enbart där¬
för att kvinnor sakna möjlighet att på verksamt sätt i riksförsamlingen
komma dem till lits. Vi äro äfven vissa om att de första kvinnor, som
göra sitt inträde i Sveriges riksdag, skola där veta att föra sitt köns
talan på sådant sätt, att ännu vidt utbredda fördomar mot kvinnornas
deltagande i det offentliga lifvet hastigt nog skola i grund utrotas,
åtminstone hos alla, med hvilkas omdöme är att räkna och som
bidraga att prägla en nära framtids allmänna mening. Vi erinra
också om att Finland gaf sina döttrar valbarhet samtidigt med
valrätt och att, när detta skrifves, det redan är klart att icke så
Kvinnorna*
valbarhet.
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
få kvinnliga »landtdagsmän» komma att erhålla plats i den första nya
finska riksförsamlingen.
Beträffande bostadsbandet för valbarhet vidhålla vi vår gamla
ståndpunkt att det är »både principiellt rättvist och praktiskt, mången
gång af stor betydelse med hänsyn till kandidat-urvalet, att valmännen
ha rätt att, därest de själfva skulle vilja, söka sina kandidater äfven
utom sin egen allra närmaste ort. Man kan vara mycket viss om att
rätten att gå utom valkretsen endast i undantagsfall, då särskildt starka
skäl förelåge, skulle komma att verkligen tagas i anspråk, men för
sådana fall bör den heller icke förvägras»._
Däremot ha vi icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå
ändring i riksdagsordningens § 26 (som uppräknar hindren för riksdags-
mannaskaps godkännande), och ej heller ha vi ändrat på stadgandet
om 25 års ålder för valbarhet, då detta knappast torde vara af nämn¬
värd praktisk betydelse. Till giltiga afsägelsegrunder har, som efter¬
gift åt ett allmänt föreställningssätt och i öfverensstämmelse med hvad
som redan gäller på flera andra områden, fogats föreskrift att kvinna
äger vidsträcktare afsägelserätt af riksdagsmannauppdrag.
Att en kammare med sådana valrätts- och valbarhetsbestämmelser
— vi återkomma senare till frågan om valsättet bör vara ägnad att
bli ett verkligt uttryck för national viljan torde icke bestridas. Men då
vi af redan anförda skäl icke nu ämna förorda ett enkammai system,
måste vi i stället undersöka hvilka ändringar i vår författning som äro
af nöden för att trygga det afgörande inflytandet åt den ur direkta
val utgångna folkkammaren. Ty eu anordning som den nuvarande,
där Första Kammaren, stödd på grundlagsbudet om sin »lika behörighet
och myndighet i alla frågor», faktiskt genom årtionden försenat af
medkammaren begärda reformer eller, ännu oftare, blott släppt dem
till sist fram i ytterst reduceradt skick, vill efter vår bestämda öfver¬
tygelse svenska folket icke längre godkänna,
första. Man kan tänka sig en kringskärning af Första Kammarens makt
Kammar-refor- på flera olika vägar och mer eller mindre genomgripande. Uppenbart
^kommunal är att i den mån Första Kammaren själf demokratiseras kan man nöja
rösträtt. gjg med mindre förändringar i dess maktställning än om dess nuvarande
karaktär af speciell rikedomsrepresentation kvarstår orubbad. En sådan
demokratisering är emellertid i och för sig i högsta grad önskvärd, icke
blott därför att en särskild de förmögnes kammare är ett oting i en
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205. 9
®tat’ aom officiellt erkänner sina medborgares politiska jämlikhet, utan
framför allt ur synpunkten, att därmed den vackra grundsatsen om
kommunal Bestyrelse skulle sent omsider föras från papperet ut i
verkligheten. 1
Första Kammaren är nämligen ju byggd hos oss på kommunen
som grund, och den stödjer sitt existensberättigande på att vara ett ut¬
tryck för de förmer af nationens lif, som framträda i kommunerna med
deras öfvervägande ekonomiska intressesfer. En Första Kammare bör
äfven efter vår uppfattning vara, som man i Frankrike säger om se¬
naten, ett »kommunernas stora råd». Men hos oss har hittills den
kommunala makten, på grund af den absurda och för personlighets¬
principen kränkande kommunala fvrkskalan, vanligen legat i händerna
egendomsbesittande fåtal eller t. o. m. på ett opersonligt bolags-
välde, hvilket med lika stor sanning som någonsin en envåldskuno-
kunnat taga till sitt valspråk: »kommunen, det är jag». Att o-öra skit
på detta förnedrande tillstånd och återinsätta genom fyrkskalans slo¬
pande människovärdet i sin rätt i de kommunala angelägenheterna måste
da te sig som eu hufvudpunkt i eu effektiv svensk författningsrevision
och därjämte som en reform, hvilken i betydelse för befolkningens
trefnad och sj^uppfostran knappast står tillbaka för själfva den störa
politiska rösträttsreformen.
. . Vl ledas sålunda till att som utgångspunkt för första-kammar-
revisionen uppstalla fyrkskalans fullständiga slopande, lika kommunal
rösträtt. Så visst som. grundsatsen om jämlikhet i medborgerliga
rättigheter allt mera tvingar sig fram till erkännande i det moderna
samhället, har densamma också ensam framtiden för sig i det samhälle
i smått som en kommun utgör. Med det moderna samhällslifvets
utveckling växer kommunen, som börjar så enkelt, ut till ett ytterst
sammansatt socialt organ, med uppgifter af omfattande och mångskiftande
art till främjande af alla sina medlemmars gemensamma bästa. Det
säger sig själft, att verksamhetsfältets vidgning kommer den fullständiga
okallbarheten i de bolagssynpunkter, som nu behärska våra kommunal-
agar, att framträda i ännu skarpare dager. Kommunen är — som en
af oss undertecknade^ skref i en motion om lika kommunal rösträtt
*4. »alls icke något bolag, i hvilket hvar och en har sin frihet
att ga med eller icke, och hvarur en liten aktieägare när han vill kan
draga sig tillbaka, om lian icke är nöjd med det sätt, hvarpå de stora
begagna sin öfvermakt. Kommunen är en tvångsassociation, hvars
anpassning efter ett litet fåtals eller det stora flertalets intressen kan
ytterst väsentligt inverka på dess medlemmars välbefinnande, och i
Bill. till Rilcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 76 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
hvilken alla fullmyndiga sådana därför också höra ha talan som med¬
lemmar. Att denna talan skulle ställas i proportion till de större eller
mindre afgifter de erlägga innebär däremot en verklig orättvisa, ty
dessa beräknas ju alltid till lika kvot af deras inkomster. — — — Det
är sålunda fullkomligt vilseledande att tala om de rika såsom nu belastade
med de »tyngsta» kommunala bördorna i jämförelse med andra till
kommunen skattebetalande, och därmed förfaller också hvarje skäl, hvar¬
för de rättvisligen skulle ha ett högre slags rösträtt än andra, som
också bära efter sin förmåga lika tunga eller t. o. in. tyngre bördor.»
Äfven regeringen har ju omsider erkänt den fullständiga ohall-
barlieten i 1907 års Sverige af våra resp. 5,000- och 100-gradiga
kommunala fyrkskalor och föreslagit deras nedsättning till en 40-gradig
skala, efter vissa ganska godtyckligt valda normer. Till hälsosam jäm¬
förelse tillåta vi oss erinra något om de kommunala rösträttsförhållandena
i andra europeiska civiliserade länder. Norge har allmän och lika kom¬
munal rösträtt, äfven för ett flertal kvinnor, som själfva (eller genom
sina män) erlagt åtminstone ett slags kommunal mantalspennmg. I
Danmark äro regering och folketing ense om en kommunal rösträtts-
reform, som helt slopar de högstbeskattades hittills gällande ratt att
tillsätta omkring hälften af kommunalrepresentationen ^och inför lika
valrätt för alla, män och kvinnor, som betalat senaste, års kommunal¬
skatt; hustru får valrätt genom mannens skattebetalning. I England
är den kommunala rösträtten i allmänhet lika och omfattar både män
och kvinnor, hvilka erlagt fattigskatt; i undantagsfall förekommer en
röstskala, upp till högst 6 röster. I Holland gäller lika rösträtt för
alla män, som äro politiskt röstberättigade och erlagt skatt till kommunen.
I Belgien är den kommunala rösträtten allmän för män, som fyllt 30 år
och bott 3 år i en kommun, men gifta samt högre skattebetalande
m. fl. erhålla tilläggsröster, dock icke flera än att en person kan afgifva
sammanlagdt 4 röster. Redan denna olikställighet är dock där föremål
för de skarpaste angrepp från vänstergruppernas sida. I Preussen gäller
i allmänhet ännu det äfven vid de politiska valen tillämpade, afBismarck
som »det eländigaste af alla valsystem» utdömda tre-klass-systemet,
till lista klassen föras alla de högst beskattade, hvilka tillsammans
erlägga Vs af sammanlagda skattebeloppet; till 2:dra klassen de.därnäst
högst beskattade, som erlägga den andra tredjedelen; och till 3.dje
klassen alla de öfriga, de lägst beskattade. Hvarje klass väljer med
lika rösträtt lika många medlemmar af kommunalrepresentationen. 1
Bayern har i allmänhet hvarje till kommunen skattebetalande (öfver ett
ringa belopp) en röst. Vid vissa beslut om utgifter gäller en röstskala,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205. 11
som ger eu tilläggsröst för hvarje 10 gulden i skattebelopp. I Wurtem-
bcrg gäller lika rösträtt för alla till kommunen skattebetalande. I
Frankrike slutligen är den kommunala rösträtten allmän och lika, ehuru
den kommunala själfstyrelsen där är starkt kringskuren. Den lika och
mer eller mindre allmänna rösträtten gäller också för det kommunala
lifvet i Schweiz och Italien.
Denna öfversikt, har blott kunnat blifva summarisk, och det är ju
själ {‘klart, _ att förhållandena på detta område mycket växla efter olika
folks skiljaktiga institutioner och utvecklingsgång. Men som total¬
intryck lärer dock svårligen kunna jäfvas, att i ett flertal länder den
lika kommunala rösträtten, utsträckt'åtminstone till dem, som erlägga
direkt skatt till kommunen, dels redan blifvit den segrande grundsatsen,
dels är på väg att blifva det; se t. ex. nu särskildt Danmark. Och
visst är, att ingenstädes eljest i världen man fallit på den tanken att i
en 40-gradig.kommunal röstskala finna den formel, efter hvilken, som
herr civilministern uttryckt det, »olika intressen kunna vederbörligen
tillgodoses». Den 40-gradiga skalan skulle — alldeles som nu den
5,000-gradiga och 100-gradiga — förbli en specifikt svensk egendomlighet
vi och många med oss skola oftare säga vidunderlighet.
Att t. o. m. en sådan skala i jämförelse med hvad som nu gäller
betecknar en utjämning, är ju matematiskt obestridligt. Men mot
jämlikhetskrafvet är den lika väl som sina föregångare en permanent
kränkning, därtill på det mest godtyckliga sätt anordnad. »Efter pröf¬
ning af åtskilliga andra röstskalor» har herr civilministern »trott sig
finna» att den nu af honom förordade bäst motsvarade hans föreställning
om rättvisa i det kommunala lifvet. Uttryckt i hans egna siffror kan
denna rättvisa närmare angifvas så, att på landsbygden 523,864 röst¬
ägande intill 50 fyrk, 77,6 procent af hela antalet, lämpligen böra
åtnöjas med att (på papperet) förfoga öfver 37,3 procent af hela röst¬
talet, medan 65,757 röstägande öfver 100 fyrk, 9,8 procent af hela
antalet, ensamma disponera mera, 38,7 procent af rösttalet. För städernas
del äro motsvarande tal:-168,174 röstägande, intill 5 kronor bevillning,
56 procent af hela antalet, böra vara tillfreds med att (på papperet)
erhålla 13,3 procent af rösttalet (mot 8,8 procent under den 100-gradio-as
regemente!), medan 20,728 röstägande, 6,9 procent, som skatta för&50
bevillningskronor och däröfver, få 27,7 procent af röstvärdet! De 20,000
skulle alltså kommunalt väga mer än dubbelt mot de 168,000, hvar’och
en af dem erhåller i medeltal samma röststyrka som vid pass 17 af de
andra och detta är en reform, som på sina håll i höga toner prisas
för sin långt gående »demokratiska» karaktär!
12
Allmän
kommunal
rösträtt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
Gentemot regeringens godtyckliga lappningsförsök på den gamla
fyrkskalegrunden sätta vi alltså den lika kommunala rösträtten för de
personer, hvilka genom sina skattebidrag, hvar och en i mån af sin
förmåga, alla hjälpa hvarandra att fylla kommunens behof. Detta är
ännu icke den allmänna kommunala rösträtt, hvarom vårt program
talar. Men redan fyrkskalans slopande är en så genomgripande och
till sina konsekvenser djupgående reform, att, när den genomföres,
man har rätt att därifrån datera ett helt nytt, folkligt skede i Sveriges
kommunala lif. Det kan heller icke vara ett ögonblicks tvifvel därom,
att för nationens allmänna medvetande kratvet nu gäller just fyrk-
väldets fall och införande af likställighet inom den ganska vida kretsen
af för närvarande kommunalt röstberättigade, medan däremot frågan
om hur denna krets må lämpligast kunna göras fullt allmän ännu
ganska litet framträdt vare sig för det allmänna medvetandet eller i
den offentliga diskussionen.
Med hänsyn till detta sakernas läge ha vi ansett oss icke nu böra
upptaga den kommunala rösträttsfrågan i hela dess vidd. Yi begränsa
fastmer vårt positiva reformyrkande på denna punkt till det närmast
brännande krafvet: lika kommunal rösträtt för de inemot en million
män och kvinnor, hvilka nu angifvas som kommunalt röstberättigade
och bland hvilka befinner sig det öfvervägande flertalet af myndiga män.
För alla dessa ha vi blott gjort den af billighetsskäl påkallade jämk¬
ning, att häftande för obetald skatt icke må så orimligt länge som nu,
ända till 10 år framåt, suspendera den kommunala valrätten. Skatten bör
själfklart betalas; men det bör tillkomma uppbördsväsendet, icke rösträtts-
lagstiftningen att tillse att så sker. Vi ha ansett det nog att — som i den
norska lagen och i det danska regeringsförslaget — kräfva skatten betald
för senast förflutna skatteår. Personlighetsprincipens genomförande i det
kommunala lifvet medför däremot andra konsekvenser, som vi också
beaktat: dels att ingen må kunna utöfva kommunal rösträtt inom mer än
en kommun, nämligen där han är mantalsskrifven, och dels att rösträtten
för opersonliga skatteobjekt, främst för lolagen, bortfaller. Denna sist¬
nämnda både principiellt och praktiskt betydelsefulla reform förverkligar
ett på många håll närdt önskemål, som t. ex. vid 1899 års behandling
i Andra Kammaren af den kommunala rösträttsfrågan omfattades med
bestämda sympatier äfven af mycket moderata eller t. o. m. utprägladt
konservativa ledamöter. Vi hoppas att bolagsväldet icke skall stå
högre i kurs nu än då.
Det blir sedan en uppgift för den demokrati, som genom en
författningsrevision sådan vi föreslå den skall få det afgörande inflytandet
13
Motioner i Andra Kammaren, K:o 205.
i vårt land, att närmare öfverväga och fastställa de former och förut¬
sättningar, under livilka den lika kommunala rösträtten äfven må göras
fullt allmän. Det är möjligt, att detta befinnes lämpligen böra ske i
samband med att alltför små kommuner sammanföras till större och
mera bärkraftiga, hvarvid — liksom fallet är i Norge och Danmark —
ledningen af kommunens angelägenheter oftare komme att förläggas
till valda kommunalfullmäktige. Det förberedande arbetet på att närmare
införlifva de ännu icke kommunalt röstberättigade med kommunen och
snarast möjligt upptaga alla deras värdefulla elementer i de fullmyndigas
krets bör emellertid icke undanskjutas till en oviss framtid, utan
omedelbart taga sin början. Vi föreslå därför en skrifvelse i detta
s}rfte, fullt förvissade om att den utvidgning af den kommunala grunden
för äfven Första Kammaren, som vi sålunda motse, endast kan vara
ägnad att ytterligare befästa dennas ställning, men icke att på något
olämpligt sätt förskjuta densamma.
I fråga om den kommunala rösträttens vidare utsträckning fram¬
träder kvinnornas rösträttskraf med särskild styrka. Principen att icke
personligheten, utan egendomen skänker talan har af gammalt hos oss
gifvit de egendoms- eller inkomstbesittande själfständiga kvinnorna
kommunal rösträtt, hvadan det allmänna föreställningssättet på denna
punkt mycket lätt förlikt sig med de kvinnliga rättskrafven. Dessutom
torde allmänt erkännas, att just på det kommunala fältet kvinnorna, i den
män de kunnat få tillfälle att verka, redan visat sig alldeles särskild!
lämpliga för åtskilliga uppdrag, som kräfva förening af både förståndets
och hjärtats egenskaper för att väl utföras. Det ligger då nära till
hands, att samtidigt med att rösträtten göres lika föreslå en omedelbar
utsträckning af den kvinnliga rösträtten i kommunen till gifta kvinnor
på så sätt, att dessa skulle betraktas som jämte sina män skattebetalande
och därmed röstberättigade. Vi ha också varit för vår del starkt
betänkta att förorda deuna väg. Den är emellertid förenad med den
allvarliga olägenheten, att den skulle gifva gifta kvinnor en förmånsrätt
framför deras ogifta medsystrar, hvilka genom det kvinnliga arbetets ofta
bedröfligt dåliga betalning icke nå upp till den inkomstgräns, där kom¬
munal skatteplikt vidtager. Det är oss icke tilltalande att föreslå rösträtt
för alla gifta kvinnor af öfverklass och medelklass, samtidigt med att vi
måste för tillfället lämna utanför denna rätt det stora flertalets af prole¬
tariatets arbetande, själfförsörjande kvinnor, hvilka stanna under hvad
kommunen fastställer som existensminimum. Låt vara att en mycket
stor del af arbetarklassens gifta kvinnor också skulle få sin rösträtt
VM arhet till
Företa
Kammaren.
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
genom ett sådant stadgande, ställningen skulle dock mycket påminna
om förslagen till rösträtt för kvinnor på det gamla 800 kronor-streckets
grund: man gåfve de bäst situerade deras obestridliga rätt, men lämnade
de sämst ställda obulpna. En sådan sönderdelning af ett stort rätts-
kraf synes oss äfven taktiskt försvagande, hvadan vi till sist stannat
vid att för vår del förorda, att frågan om gift kvinnas kommunala
rösträtt upptages till lösning först samtidigt med öfriga frågor om den
kommunala rösträttens allmänliggörande.
Liksom vi i fråga om själfva författningen anknyta vid det be¬
stående tvåkammarsystemet, begränsa vi sålunda på det kommunala
området ögonblickets kraf väsentligen till det nu aktuella: fyrkskalans
slopande och lika rösträtt. Den författningsrevision vi förorda afser
icke att i ett slag förverkliga en demokratisk idealkonstruktion. Den
vill icke omstörta våra bestående institutioner, men demokratisera dem
i öfverensstämmelse med tidens kraf. Först så kan vårt folks stora
flertal känna sig höra hemma i sin egen samhällsbyggnad och uppfatta
denna som ett hjälpmedel och icke som ett hinder på sin väg fram
mot verklig frihet och välstånd för alla.
Den demokratisering af valmanskåren till Första Kammaren, som
den lika kommunala rösträtten innebär, har sitt naturliga och nödvändiga
komplement i en motsvarande demokratisering af valbarhetsvillkoren.
Det kommunala lifvet skall för framtiden taga i anspråk och fostra
dugliga krafter från alla samhällslager; det vore då lika orimligt som
hänsynslöst att genom ett förmögenhetsstreck stänga alla dessa krafter
från de undre lagren helt ute från den första kammare, som just skulle
vara ett uttryck för folkviljan sådan den utvecklas och modifieras i den
kommunala erfarenhetens skola. Att man i Kungl. Maj:ts rösträtts¬
förslag med lätt hjärta helt förbigått denna absolut oundgängliga kon¬
sekvens är en af de på en gång mest påtagliga och mest afgörande
bristerna i detsamma ur politisk synpunkt. Det verkar nästan som ett,
helt visst dock icke afsedt gyckel att bjuda t. ex. de organiserade
arbetarne att söka skaffa sig en liten grupp talemän i ett landsting,
för att sedan kanske nå fram till en eller annan enstaka första-kammar-
plats, när samtidigt kan konstateras att ingen enda arbetare, icke ens
på de allra främsta förtroendeposter, når upp till nu gällande valbarhets-
census af 4,000 kronor. För vår del finna vi icke något som helst
verkligt skäl mot att utvidga valbarheten till hela den primära valmans¬
kåren: alla kommunalt röstberättigade män och kvinnor. Det är samma
grundsats, som vi följt för valbarheten till Andra Kammaren. Själfklart
bör äfven för en första-kammar-ledamot gälla de allmänna hinder för
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205. 15
riksdagsmaunaskap, som uppräknas i riksdagsordningens § 26. Och då
vi ej vilja förneka, att det kan vara rimligt att grundlagen antyder en
något högre medelålder för en första kammare, men å andra sidan den
nu angifna 10-års-skillnaden, hvilken också i praktiken nära vidhållits,
sjmes oss vara olämpligt stor, ha vi stannat vid att förorda en ned¬
lyftning af minimiåldern för valbarhet i detta fall från nu 35 till 30 år.
I närmaste samband med valbarheten står frågan om arfvoden till
Riksdagens medlemmar. Att sådana måste finnas för Andra Kammaren,
bestrider ingen i vårt land. Men vill man lämna de breda lagren någon
plats i Första Kammaren icke blott på papperet utan i verkligheten,
så gälla samma påtagliga skäl äfven för dess medlemmar. Att en stor
del af året ägna sig åt riksdagsarbete utan någon som helst godtgörelse
för arbetet kan endast eu ekonomiskt välsituerad person tänka på.
Arfvodeslösheten inskränker t. o. in. redan nu i väsentlig mån det trånga
området för valbarhet. I hvarje genomtänkt och ärligt menad demo¬
kratisk ordning af en representation måste ingå ett måttligt arfvode
åt representanterna.
I fråga om formen för valrättens utöfning till Första Kammaren
synes oss Kungl. Maj:ts förslag innebära ett stort framsteg och böra
af oss accepteras. Kungl. Maj:t slopar det för landstingsvalen nu gäl¬
lande indirekta valförfarandet, hvilket varit i hög grad ägnadt att ytter¬
ligare göra dessa val till en de besittandes eller förmögnes kotteriaffär,
och bygger landstingen liksom städernas stadsfullmäktige på direkta
val af de kommunalt röstberättigade. Införes nu blott den lika röst¬
rätten i denna ordning, ha vi däremot intet annat att erinra, än att
bostadsbandet väl lämpligen bör så pass lossas, att valbarheten omfattar
hela landstingsområdet. Med Kungl. Maj:ts förslag till stora valkretsar
som en följd af de proportionella valen blir denna detalj underordnad;
med de mindre kretsar vi föreslå får den däremot en viss vikt och
synes böra ordnas med ens på det principiellt riktigaste sättet.
Med tillämpning af de grundsatser, vi här utvecklat, men också
först genom att de alla beaktas — den lika valrätten, afskaffande af val-
barhetscensus, införande af arfvoden, direkta val af första-kammar-
elektorerna — skall efter vår mening framgå en Första Kammare, som
har verklig rot hos det svenska folket och icke som nu uttrycker, allt
lör ofta i skarp motsats till folkmeningen, intressen och synpunkter hos
blott det lilla fåtal, i hvars händer en lejonpart af förmögenheten i landet
är samlad. Justitieministern har själf ur andra synpunkter framhållit
inför Kungl. Maj:t önskvärdheten af »en sådan ändring af grunderna
för Första Kammarens sammansättning, som kan mera än hittills för¬
nen nya Första
Kammaren.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
låna äfven denna kammare karaktären att stå på folklig bottens. Det
ligger häri ett erkännande, på hvilket vi taga fasta, på samma gång
vi betona, att de af Kungl. Maj:t nu föreslagna ändringarna vid närmare
granskning befinnas fullständigt otillräckliga för att förverkliga detta
riktiga program.
Skulle åter mot den af oss föreslagna demokratiseringen invändas,
att den blefve så vidtgående, att hvarje nämnvärd olikhet mellan kam-
rarne försvunne och Första Kammaren blott blefve en värdelös kopia
af den andra, så hemställa vi till alla eftertänksamt profvande, om det
ligger någon som helst verklighet bakom dylika omdömen. \i fästa
oss mindre vid den olika omfattningen hos valmanskåren till de båda
kamrarna, då vi själfva anse, att denna till en början mycket genom¬
gripande skillnad skall i sinom tid minskas och måhända helt upphöra.
Men det kvarstår andra anledningar, icke till ett för landet skadligt mot¬
satsförhållande, men till en viss temperamentsolikhet mellan kamrarna,
som bör utesluta allt tal om »kopia» och dylikt. Valtiden är för Första
Kammaren sex år mot tre år för den andra, och stadgandet om något
högre minimiålder svarar helt visst mot en allmän uppfattning, som
sträcker sig längre än till blott minimiåldern och sammanhänger med
grundföreställningen om en Första Kammare som ett värn mot otillräckligt
öfvervägda riksdagsbeslut. Men framför allt: valen äro medelbara, och
elektorer äro män och kvinnor, livilka valts icke blott eller ens hufvud¬
sakligen för detta uppdrag, utan främst med tanke på att i det kommu¬
nala lifvets mångskiftande, praktiska värf tillgodose det helas bästa och
allas gagn och trefnad. För sådana uppdrag, hvilkas vanskötande måste
så direkt och så kännbart återverka på valmännens egna personliga för¬
hållanden, sker inom hvarje menings- eller intressegrupp ett kvalitets-urval,
som ej bör förbises. Och detta i sin tur är en borgen för att de val, som
landsting och stadsfullmäktige i egenskap af elektorer förrätta, komma
att äga rum under största beaktande af den personliga dugligheten och
gedigenheten som grundförutsättning för hvarje offentligt förtroende¬
uppdrag. Med ett ord: en så vald Första Kammare blir just hvad den
efter vår mening bör vara: »ett resultat af den kommunala erfaren¬
heten», för att tala med eu framstående svensk historiker, medan Andra
Kammaren samlar och direkt uttrycker den allmänna rösträttens kraf
och önskemål på styrelse, lagstiftning och statshushållning.
Icke heller talar erfarenheten från andra länder på minsta sätt för
sådana farhågor som dem vi här bemött. Frankrikes senat är vald till
och med på både allmän och lika rösträtt hos urväljarna, alltså på vid¬
sträcktare basis än vi för ögonblicket här föreslå, men i öfrigt på lik-
Motioner i Andra Kammaren, A;o 205. 17
artadt sätt, medelbart genom kommunernas förtroendemän. Ingen har
dock fallit på den idén att förklara densamma, blott därför att den också
ytterst livilar pa demokratiens allmänna rösträtt, för blott en värdelös
kopia af deputeradekammaren. Tvärtom visar Frankrikes senare historia,
att senaten vid kritiska tillfällen med heder fyllt sin uppgift att hindra
tillfälliga vindkast i en folkopinion att slunga hela statsskeppet ur dess
säkra framstegskurs. De anmärkningar, som på allvar gjorts mot
franska senaten, ha gällt dess alltför stora konservatism, således raka
motsatsen till hvad man hos oss säger sig befara af en verkligt demo¬
kratiserad första kammare. Liksom Frankrike har äfven Schweiz ett
slags första kammare, det s. k. ständerrådet, bestående af ombud från
de skilda kantonerna, vanligen valda medelbart på allmän rösträtts
grund. Icke heller där har likheten blifvit så stor, att oss veterligen
man satt i fråga stäuderrådets afskaffande som obehöflig kopia af
nationalrådet. De olika meningsriktningarna äro företrädda i båda rå¬
den, men det kvarstår genom det indirekta valsättet en nyansskillnad,
som man funnit vara till gagn i det helas intresse.
Det återstår oss nu att söka bestämma hvilka ändringar som måste
vidtagas i en så demokratiserad Första Kammares befogenhet för att den
icke, trots demokratiseriugen, må kunna bli en oskäligt hindersam spärr¬
hake mot hvad en bestämd folkmening kräfver och sålunda hufvudsyftet
med hela författningsrevisonen: svenska folket herre i eget hus, ändå
till sist förfelas.
Med den demokratisering som vi i vårt förslag kräfva, synes
oss icke nödvändigt att rubba på nu bestående allmänna likställighet
mellan kamrarna: propositionernas framläggande inför båda kamrarna,
ärendenas beredning genom utskott, där båda äro lika företrädda, samt
deras samtidiga behandling och afgörande. Vi lämna alltså äfven orubbad
Första Kammarens rätt att lika med den Andra i detalj pröfva budgeten
och lägga vid stridiga beslut sin tyngd i de gemensamma voteringarnas
viktskål. Detta sista är ensamt för sig en så betydelsefull rätt, att det
legat nära till hands att där tänka på en för den direkt folkvalda kam¬
marens synpunkter mera betryggande ordning, så mycket hellre som i
allmänhet i Europa underhusens maktsi ältning och afgörande försteg
framför öfverhusen just knutits till att de ensamma eller företrädesvis
bestämma i allt som angår statens pung. Vi ha dock trott oss kunna
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd, 2 Band. 76 Höft. 3
Suepensivt veto.
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
afstå från hvarje ändring härutinnan, då goda skäl synts oss tala för att
behålla den kommunala erfarenhetens förtroendemän vid handläggning ai
lust sådana frågor, hvilka ligga närmast deras kommunala kompetensom¬
råde. Det är vår förhoppning att hvad som nu vid detta slags frågors be¬
handling ofta väcker stark ovilja mot Första Kammaren skall väsent¬
ligen försvinna som följd af den demokratisering vi föreslå.
Om vi således äro villiga att på alla dessa viktiga punkter lata
den formella och oftast äfven reella likställigheten bestå, så. maste vi
däremot göra ett undantag beträffande grundlags- och Za^ändrmgar. Fn
mycket allmän folkmening torde med rätta finna det nuvarande tillståndet
i dessa afseenden fullkomligt ohållbart. Vi blott konstatera, att ett
ytterst moderat reformkraf, sådant som den kommunala röstskalans be¬
gränsning, om livilket praktiskt taget hela landet var ense och som oaf¬
brutet hade för sig ett stort flertal i Andra Kammaren, blifva af den
Första afvisadt och undanskjutet i mer än tre årtionden, tills ar 19UU
en löjligt obetydlig jämkning i nåder medgafs. Hvad grandlagsändungai
angår kunde det vara nog att erinra om den politiska rösträttsreformens
långa pinohistoria, hur 1880-talets och 1890-talets upprepade beslut i
Andra Kammaren om »streckets» sänkning möttes från den 1 orsta blott
med ett högdraget nej, ända tills opinionen år 1902 samlade sig med sådan
kraft, att löftet om allmän rösträtt gafs, fastän vi nu, fem år därefter, ännu
tvista om »garantierna». Om hur frågor som arbetarskyddslagstiftningen,
den stora skolreformen, och så många, många andra kommit pa liknande
sätt för årtionden i baklås genom att Första Kammaren anvandt sm
likställighets vetorätt, är det nog att blott antydmngsvis påminna.
Vi tro att nationen bestämdt krafvel-, att sådant ej må kunna upp¬
repas Det är förvisso sant att eu demokratiserad första kammare
nog skall veta att på ett helt annat sätt än den, som nu livilar på pluto-
kratisk grund, bevara känning med nationens fordringar i större och
mindre reformfrågor. Men det synes oss icke desto mindre vara ett
billigt och rättvist anspråk, att i själfva grundlagen tydligt uttryc e»,
att Första Kammarens uppgift är att vara en regulator på folkviljan,
men ingalunda eu förmyndare öfver densamma. Det är fullt försvarlig ,
att nationen i viktigare/ fall beredes tillfälle att på nytt pröfva och öfver¬
väga skälen för och mot en af den folkvalda kammarens flertal godkänd
lagändring. Men det är icke förenligt med en folklig sjalfstyrelses
grundidé att, sedan nödigt rådrum beredts för sådant öfvervägande,
den folkvalda kammarens förnyade beslut skall förblifva kraftlöst eu
obestämd tid framåt, ända till dess att de medelbara valen från kretsen
af kommunala förtroendemän också på denna punkt hunnit komma i
öfverensstämmelse med folkmeningen.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
19
Yi drista oss alltså föreslå införande af ett blott suspensivt veto
för Första Kammaren i grundlags- och lagfrågor genom stadgande af
möjlighet till en ny procedur för sådana ärendens behandling. Om
förslag till stiftande, ändring eller upphäfvande af allmän lag blir af
Andra Kammaren bifallet, men af den Första förkastadt, må det ankomma
på Andra Kammaren om den vill, genom därom inom 10 dagar särskildt
fattadt nytt beslut, förklara förslaget hvilande till ny pröfning vid en
lagtima riksdag efter nya allmänna val. Blir detsamma då af Andra
Kammaren på nytt oförändradt bifallet, varder det Riksdagens beslut
med eller utan Första Kammarens bifall. För enkelhetens skull och
för att trygga, att alltid skäligt rådrum gifves till fortgående belysning
af frågan, föreslå vi att det stadgas att den andra lagtima riksdagen
i hvarje period upptager samtliga på sådant sätt hvilande lagfrågor
till afgörande. I allmänhet blir det lagutskottet, som det tillkommer
att om sådana hvilande förslag göra anmälan.
En lagändring skulle alltså kunna, oafsedt Första Kammarens
ställning, på denna väg genomföras på minst 2, högst 4 år, under
förutsättning att dels den direkt folkvalda kammarens flertal genom
särskildt beslut visat sig önska gå denna väg i stället för den i första
hand gifna, att söka uppnå samstämmighet mellan båda kamrarna, dels
den efter nya val till sin andra riksdag sammanträdda Andra Kammaren
visar sig stå oförändradt fast vid föregående beslut. När själfva be¬
trädandet af denna väg krafvel' särskild åtgärd, är därigenom sörjdt
för att icke ett mera slumpvis hopkommet flertal kanske mot den verkliga
majoritetens vilja förklarar ett lagförslag på detta sätt hvilande. Man
torde också ganska tryggt kunna utgå ifrån att detta förfaringssätt
näppeligen blir anlitadt, med mindre än att nationens flertal känner
sig ha kommit på någon punkt i ett ganska bestämdt motsatsför¬
hållande till den nya Första Kammaren. fVi ha redan uttryckt vår för¬
hoppning, att så icke skall ske. Men om det ändå sker, så synes det
oss endast rätt och billigt, att Första Kammaren icke får förhindra en
så positivt framträdande folkmening att, sedan folket på nytt talat i
allmänna val, göra sig gällande.
Ett motsvarande förfaringssätt föreslå vi äfven för grundlags-
ändringar. Dock införa vi den skillnad, att vi här skärpa krafvet där¬
hän, att ändringen måste vara oförändradt godkänd förutom af den
Andra Kammare, som genom särskildt beslut först förklarat den hvilande,
äfven dels af den, som första lagtima riksdag efter nya allmänna val sam¬
manträder och då på nytt förklarar den hvilande, och dels af den, hvilken
efter ännu en gång förrättade nya allmänna val sammanträder till sitt
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
första lagtima möte och då har makt att göra grundlagsändringen i
fråga, genom Andra Kammarens alltså för tredje gången giftia god¬
kännande, till Riksdagens beslut. Dessa hvilande förslag upptagas,
liksom nu, på anmälan af konstitutionsutskottet och sammanföras liksom
nu för enkelhetens skull till de första lagtima riksdagarna i hvarje period.
Ett beslut efter denna procedur skulle, under förutsättning att
icke riksdagsupplösning påskyndar densamma, kräfva en tid af minst
4, högst 6 år. Nationen har under denna tid två gånger tillfälle att
i de allmänna valen uttala sig om detsamma, och kedjan af tre gånger
upprepade beslut får ingenstädes brytas. Man torde under dessa för¬
hållanden icke kunna med fog påstå, att grundlagen genom denna nya
ordning gjorts alltför lätt ändrad, då det alltså fordras en bestämd och
genom tre valperioder kontinuerligt verkande folkvilja för att mot Första
Kammaren genomföra en förändring.
Mot den demokratiserade, men medelbart valda Första Kammaren,
hvars likställighet med den direkt folkvalda lämnas på det viktiga
ekonomiska fältet orubbad, begära vi alltså för national viljans direkta
uttryck, den af hela folket valda Andra Kammaren, garantin af ett
blott suspensivt veto i lag- och grundlagsfrågor. Länge nog har det
förts ideligt tal om »garantier» mot de från politiska rättigheter helt
eller delvis utestängda folklagren. Det synes oss att den gångna
tidens historia ger dessa större skäl att nu i sin tur kräfva viss garanti
för att författningsrevisionen verkligen låter nationens tydligt och
konstant uttryckta vilja utan allt för långvarig omgång slutligt bestämma
hur här i landet skall styras och lagstiftas.
Härmed torde vi ha angifvit och för närvarande tillräckligt moti¬
verat hufvuddragen af den författningsrevision vi anse det vara vår
plikt att föreslå. Vi taga detta steg ej blott med hänsyn till våra
valmäns och de organiserade arbetarnes allmänt uttryckta önskningar,
utan också i djup öfvertj^gelse om att ett genomförande af detta program
skulle tjäna hela vårt folk till stort och varaktigt gagn samt i ojäm¬
förligt högre grad än allt annat, som kan påfinnas, skulle främja den
från alla håll med läpparna bekända, men blott på en konsekvent
genomförd demokratis grundval möjliga och önskvärda »nationella sam¬
lingen».
Af skäl, som vi redan i inledningen till denna motion anfört, bär
äfven den svenska högern konsekvent nödgats vidga reformen af val-
21
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
rutten till Andra Kammaren till att omfatta eu samtidig ändring i de
kommunala rösträttsförhållandena in. m. samt i ordningen för lands¬
tingsvalen. Men det reformförslag Kungl. Maj:t nu framlagt, stannar på
ytan och. synes, trots alla ändringar och nyheter det inför, vara inrättadt,
med hufvudsaklig tanke på att i möjligaste mån neutralisera verk¬
ningarna af den demokratisering man ej kunnat komma förbi. Dess
utgångspunkt är den öppet uttalade »misstron» mot hvad justitieministern
kallar »majoritetsvalets säregna utslag». Han ser »en fara för samhälls¬
utvecklingen» i att ej minoritetens synpunkter och intressen beredas
ett mera positivt skydd än hvad de dock hafva i alla meningars lika
rätt att genom sin egen sanning och rättvisa kämpa sig fram till
erkännande af en majoritet i ett betydande antal valkretsar. Hans
första-kammar-reform är likaledes, enligt hans eget uttryckliga erkän¬
nande, i första hand framkallad af fruktan för den »fara», som röst-
rättsutvidgning blott till Andra Kammaren skulle medföra, då därmed
kunde följa »en hotande konflikt» mellan de från hvarandra än mera
aflägsnande kamrarna. Denna »fara af den hittills föreslagna rösträtts-
utvidgningen» förmenar han vara tydlig nog »för dem, som i en blifvande
reform icke vilja ernå ett medel att kullstörta den bestående ordningen».
Det. torde knappt kunna bestridas att hela detta betraktelsesätt
står i. misstrons tecken, och att häri den djupaste anledningen är att
söka till att regeringens reformförslag, trots en eller annan erkännans-
värd detalj, som helhet alldeles förfelat sitt syfte, åtminstone i den mån
detta varit att vinna anslutning från de nya samhällslager, som genom
reformen skulle upptagas i vårt politiska lif. Äfven många, som vore
benägna att nöja sig för närvarande med mindre än den klara och
konsekventa demokratiska författningsrevision, hvars grundlinjer vi här
ofvan utvecklat, måste känna sig absolut otillfredsställda med en ord-
ning, som visserligen synes något vidga de mera folkliga elementens
inflytande inom kommunerna och vid landstingsvalen, men sedan genom
behållen valbarhetscensus och arfvodeslöshet till Första Kammaren
väsentligen beröfvar dessa elementer möjlighet att politiskt utnyttja den
starkare ställning de tilläfventyrs kunnat vinna. Man har jämfört rege¬
ringens förfarande i detta fall med byggandet upp till en öfre våning
af en ny spiraltrappa, som slutar i en låst dörr; bilden synes oss lika
träffande som tydlig. Klart är också att ju mera Första Kammaren
genom grundslagsstadganden bevaras åt plutokratin, desto bestämdare
måste krafvet höjas på upphäfvandet af dess likställighet; det måste
i så fall efter vår mening utsträckas åtskilligt längre än blott till in¬
förande af ett suspensivt veto i lag- och grund!agsfrågor.
Kritik af
Kungl. Maj:ts
förslug.
22
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 205.
Ser man åter på den af regeringen föreslagna kommunalreformen
springer den nya skalans godtyckliga karaktär genast i ögonen. Äfven
sådana reformvänner som måhända ännu rygga tillbaka för den lika
rösträtten — hvilken dock en man som Adoll Hedin kallat för siden
enda tillfredsställande lösningens) — måste med skäl fråga sig om icke
ett bättre och rättvisare resultat kunnat från regeringens egna utgångs¬
punkter vinnas genom annorlunda lagda begränsningar De maste
också med ledsnad konstatera att, om regeringens förslag antaget»,
hvarje effektiv höjning af det bevillningsfna afdraget, syftande till en
erkändt rättvisare fördelning af skattebördorna, skulle direkt öfversattas
i ett betydligt minskadt inflytande för de fattigare skattebetalande.
Andra skola förvåna sig öfver att en så enkel och inför det allmänna
föreställningssättet så mognad reform som upphäfvande åt bolagens
kommunala rösträtt icke genomförts. Och — för att återvända till det
politiska fältet — många skola fråga sig om icke någon eller nagra åt
de behållna »garantierna» till andra-kammar-valen hellre nu bort utgå,
och en ännu större skara, rekryterad från skilda partigrupper, skall
finna det ofattligt att man icke alls berört hvinnornas rösträttsfråga,
hvilken ju dock uppenbart är i det läge, att dess lösning ej gärna
kan vara annat än en kort tidsfråga. _ Följden häraf måste åter bil att
hela den stora reformen med nödvändighet får en provisorisk karaktär,
något som dess förslagsställare eljest ju sökt genom alla frågors intima
sammankoppling förebygga. „ , r .
När sådana anmärkningar måste tränga sig tram mot Kungl.
Maj:ts nu föreliggande förslag äfven från mycket moderata i eformvänner,
blir det efter vår mening Andra Kammarens oafvisliga plikt mot hela
det svenska folk, som har rätt att kräfva sin rösträttsfråga ändtligen
löst icke i misstro, utan i klart visad tillit till att
»det folket är godt i sin innersta rot
och går man det till mötes, sa kommer det emot»
_ (jet bJJr^ gäo-a vi, Andra Kammarens plikt att afstå detta förslag
och kräfva ’ bestämdt gehör för den verkliga folkmeningen. Och den
plikten är så mycket mera absolut bjudande, alldenstund den lösning
Kuno-l. Maj:t föreslår i den viktiga frågan om valsättet står i rak strid
mot ^den otvetydiga allmänna opinion, som i den punkten tog sig
uttryck vid 1905 års allmänna val.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205. 28
Fox- Kungl. Maj:t är proportionalismen det enda säkra värnet för
minoriteternas rätt. Vi gorå säkert icke Ktmgl. Maj:t orätt om vi
närmare definiera de minoriteter, hvilka ligga Kungl. Maj:t särskildt
om hjärtat, till att vara de besittande och nu i regel bestämmande
klasserna och grupperna i samhället.
Det är nu vår bestämda öfvertygelse, stödd både på det nuvarande
samhällets själfva byggnad och på all befintlig erfarenhet från den all¬
männa rösträttens länder, att just de mindretalsgrupper, hvilka Kungl.
Maj:t afser att skydda, äga i sin privilegierade ställning, genom sin
rikedom, sin uppfostran och sina ledande platser på samhällslifvets alla
områden, ett sådant försteg och så starka möjligheter att direkt och
indirekt påverka den allmänna meningen äfven inom dem fjärran
stående kretsar, att för deras skull några som helst extra garantier
sannerligen icke behöfvas. Ingenstädes i världen har den reaktionära
skräckbild besannats, som alltid målats upp vid rösträttsutvidgningar:
att de breda lagren skulle ensamma sätta sig i besittning af all makt,
kastande undan de besittande och mera bildade klasserna till betydelse¬
löshet. Det har öfverallt visat sig att tvärtom dessa klassers sociala
inflytande varit så starkt, att de nya samhällslagren endast sakta och
under stora svårigheter kunnat kämpa sig fram till en börjande med¬
verkan i samhällets ledning. Det förtjänar i detta sammanhang anföras
att en tänkare som Viktor Rydberg kunnat skrifva följande ord (ur
»Vapensmeden»):
»Om någon del af folket skulle från riksdagsrätten uteslutas,
vore det den mäktigaste och rikaste, emedan rikedomen är stark nog
att ensam för sig ge dess ägare ett mer än tillbörligt inflytande i sam¬
hället, och emedan de rike och mäktiga, riksdagsrätten förutan, kunna
göra sig hörda och sina intressen bevakade, — hvaremot de fattigaste
och mest betungade klasserna sakna kraft att skydda sig själfva,
såvida de icke förena sig till uppror, — och skulle utan riksdagsrätt
vara till regeln ur stånd att göra sina behof kända och sina klagomål
bekjärtade.»
Klart är emellertid att en ändring i valsättet kan ha skäl för
sig, äfven om den icke alls är oundgänglig för att rädda samhälls¬
grupper, hvilka förträffligt reda sig ändå. Frågan kan och bör då
pröfvas helt enkelt ur synpunkten huruvida ändringen innebär en af¬
gjord förbättring eller icke.
Den mångsidiga utredning om proportionalismen, som de senaste
åren ägt rum här i Sverige, har emellertid efter vår mening visat att
det principiellt mycket tilltalande systemet icke kan så lätt, som många
Pr o por tio-
valismen.
24 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
— äfven bland oss — från början föreställt sig, med verklig fördel
bringas till praktisk tillämpning.
En första erinran, som vi måste göra, är att den politiska pro-
portionalismens egentliga fält är enkammar sy slem. Endast i den mån en
författning närmar sig denna typ kan det med något fog göras gällande
att ett proportionellt valsätt har vissa företräden framtör den enkla an¬
ordning med majoritetsval i enmanskretsar (samt omval), som visat sig
— där ej valresultatet snedvrides genom valkretsarnas orimligt stora
ojämnhet eller dylikt — i regel så pass utjämna tillfälligheterna i ett
politiskt val, att folkmeningen kommer till ett bestämdt uttryck, på
samma gång den hälsosamma täflan mellan partierna att hvar för sig
göra sitt bästa att vinna nya anhängare från de indifferenta behålles
i full kraft.
Om vi hade föreslagit öfvergång till enkammarsystem, skulle vi
därför måhända nödgats tänka på att också förorda ett proportionellt
valsätt, liksom man gjorde i Finland, när detta stora steg togs. Men
det ligger i sakens natur, att när en första kammare behålles såsom
regulator på tillfälliga kastningar hos den folkvalda kammaren, det alls
icke förefinnes samma behof att i minoriteternas möjligast exakta repre¬
sentation efter deras styrka skapa den motvikt mot förhastanden, som
konstiiutionen då ger i själfva tvåkammarsystemet.
Vi ha redan ur denna synpunkt icke funnit tillräckliga skäl före¬
ligga att i vårt förslag till författningsrevision söka införa något pro¬
portionellt valsystem. Och äu mindre bör det kunna komma i fråga
att, som Kungl. Maj:t föreslår, låta Första Kammaren väsentligen kvar¬
stå som förbehållen de plutokratiska elementen och med en sådan Första
Kammare förbinda proportionella val till den Andra. Det är ej svårt
att beräkna att ett så kombineradt system af folk- och förmögenhets-
representation skulle leda till det resultat, att först vid pass ^-majoritet
inom folket kunde börja att få utsikt att verkligen göra sin vilja gällande
i de gemensamma voteringarna. En så anordnad proportionalism måste
alltså falla under väsentligen samma dom, som redan inför landet aflifvat
den s. k. enkelproportionalismen: den fastlåser, under ett sken åt rätt¬
visa, den besittande minoritetens öfvervikt. Sanningen är, som det
redan i fjol uttrycktes af en talare i Första Kammaren: »Skall pro-
portionalismen in, så måste fyrkskalan ut.»
Att åter införa proportionalismen enbart i de kommunala valen
kunde obestridligen ur vissa synpunkter ha större skäl för sig. Flera
bland oss ha också förut hänvisat till ett proportionellt valsystem som
rimlig ersättning för fyrkskalan vid stadsfullmäktigevalen. Däremot ha
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205. 25
v i alltid bestämdt motsatt oss proportional ism med bibehållen lyrkskala,
såsom regeringen nu föreslår — på samma gång densamma, betecknande
nog, icke finner lämpligt att införa sitt eget genomgående system att
tillämpas vid de kommunala valen på landsbygden.
När vi dock icke heller för de kommunala valen nu föreslå pro-
portionalism, utan i stället förorda den rakt motsatta vägen, de stora
valkretsarnas klyfning 1 ill mindre enheter, så sker detta ingalunda därför
att vi ändrat vår principiella uppfattning. Det är fortfarande vår öfver¬
tygelse att det proportionella valsättet nog kommer att få en viktig
uppgift att fylla i en utvecklad demokratisk samhällsorganisation.
Sådan är också den internationella socialdemokratiens allmänna stånd¬
punkt.
^en proportionellt valsätt är å andra sidan efter vår mening Nödvändiga
alldeles icke något som kan godtyckligt improviseras i ett land. Vissa
förutsättningar måste vara fyllda, om icke syftet med det hela skall i
grund förfelas.
En af de första bland dessa är nog att partibildningen redan måste
ha nått en ganska hög grad af utveckling. Det är lätt ätit fatta exemplen
om. ett starkt minoritetsparti, som helt undertryckes i följd af brist¬
fällig valmetod, fastän rättvisan kräfde för detsamma ett' visst antal
platser. Men där sådana klara partigrupperingar icke ännu existera,
utan tvärtom den allmänna meningen sträfvar efter gemensamma kandi¬
dater, upplöses proportionalismens enkla teori i motsägelser och absur¬
diteter — såsom också nogsamt framgått beträffande just de gemen¬
samma kandidaternas ställning enligt Kungl. Maj:ts förslag. Detta är
ett mycket starkt skäl att beträffande våra kommunala val, som ur andra
synpunkter kunde synas särskildt tjänliga för proportionalistiska experi¬
menter, lika gärna se tiden något an.
Men därtill måste af en proportionell valmetod nödvändigt kräfvas
en hög grad af enkelhet, därest densamma skall kunna tillvinna sio- all¬
männare förtroende. Det går icke an att skänka folket rösträtt efter
ett system, hvars tillämpning det själf icke förstår. Det är — som
några bland oss redan framhållit gent emot 1904 års förslag — alls
icke nog att själfva proceduren för den enskilda valmannen är enkel.
Han måste kunna beräkna effekten af sin röstgifning, inse verkan af
de variationer han kan vara hågad att göra från sin partilista åt ena
eller andra riktningen. Han måste med ett ord fullt känna det instru¬
ment man satt i hans hand för att uttrycka hans politiska eller kom¬
munala vilja.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 76 Höft.
4
26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
Kuugi. Maj:t har nu begärt ett nytt sådant instrument, då vissa
vägande anmärkningar gjorts mot det förra, och äfven fått sin begäran
effektuerad. Men icke ens den skickligaste instrumentmakare kan lösa
olösliga uppgifter. Och vi våga påstå att det är en olöslig uppgift
att utfinna en proportionell valmetod, som utan att kräfva bestämda
och från varande helt skilda partilistor fyller den stora allmänhetens
fullt befogade anspråk på enkelhet. Det är ju heller ingen hemlighet
att Kungl. Maj:ts metod ännu i denna stund är föremål för bättrings-
försök på grund af anmärkningar, som varit så allvarliga, att de ej
kunnat afvisas.
När man icke velat taga proportionalismens förutsättning, valmans-
kårens uppdelning i skarpt afgränsade partier — och vi medgifva gärna
att åtminstone för de kommunala valen man haft goda skäl för denna
betänksamhet — och då följaktligen man icke heller lynkats, trots de
mest aktningsvärda ansträngningar, att åstadkomma en valmetod, som
på en gång är tillräckligt enkel och håller måttet inför den sakkunniga
kritiken, synes det oss uppenbart att frågan om proportionalismens in¬
förande icke bör förbindas med den författningsrevision, som det svenska
folket nu med stigande otålighet begär. Det är orimligt att fordra att
den stora reformen skall uppskjutas till den mycket ovissa framtid, då
en verkligt praktisk och tillfredsställande proportionell valmetod möj¬
ligen kan vara färdigkonstruerad, allra helst som efter vår vissa öfver¬
tygelse de minoriteter, till hvilkas skydd hela det nya systemet begäres,
nog skola veta att fullt ut göra sig gällande äfven under de förbättrade
majoritetsval, som hela vänstern är enig att förorda. Och så mycket
mera orimlig ter sig fordran på reformens sammankoppling med en
proportionell valmetod då det är ett obestridligt faktum, att högern
själf genom sin föregående politik i fragan gjort allt för att utsa misstro
mot hvarje proportionalistisk anordning. Det hämnar sig att söka för
partipolitiska syften snedvrida ett system, som just skulle afse att be-
trygga åt alla deras rättvisa andel. Då vi anse det uppenbart att man
under inga förhållanden bör påtvinga ett folk ett valsystem, som det
ej vill veta af, ligger redan häri ett praktiskt mycket tungt vägande
skäl mot att nu föreslå några större ändringar i det af ålder välbekanta
och invanda valsättet.
Grunderna för den valkretsindelning, som med detta valsätts till-
lämpning bör äga rum, återfinnas i vårt förslag till ändring i riksdags¬
ordningen. De äro alldeles desamma som framlades af den föregående
regeringen. Och likaså kunna vi med endast helt obetydliga jämkningar
godkänna det förslag till vallag, som framlades af Kung!. Maj:t för
27
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
1906 års riksdag'. Vi förbehålla oss att, om så befinnes lämpligt, foga
vårt förslag till vallag som bilaga till förevarande motion.
Vi föreslå alltså — på samma gång vi rikta en vördsam hem¬
ställan till det särskilda utskottet n:o 1, till bvilket denna motion torde
höra remitteras, att vidtaga de formella ändringar, som kunna finnas
påkallade —
att Riksdagen lör sin del måtte antaga som
Infilande till grundlagsenlig behandling följande för¬
slag till ändrad lydelse af nedanstående paragrafer i
regeringsformen och riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästare änst i stad äge i stadens allmänna angelägen¬
heter röstberättigade invånare att föreslå tre behörige personer, då
Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreterarsysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter---
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och
Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och,
beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla
frågor lika behörighet och myndighet, där ej annorlunda i denna rege¬
ringsform eller i riksdagsordningen föreskrifves. Riksdagen skall i kraft
af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15
januari, — — — — — — — — — sammankalla.
A urtima Riksdag--------sammanhang.
§ 53.
Lika med Kungl. Maj:ts proposition n:o 28.
§ 81.
Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna icke
ändras eller upphäfvas utan genom Konungens och Riksdagens samman-
28
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
stämmande beslut, fattade på sätt här nedan och i 64 § 1 inom. riks¬
dagsordningen närmare stadgas.
Riksdagens beslut---------ej godkännas.
§ 87.
l:o Riksdagen äger------riksdagsordningen sägs.
2:o Riksdagen äge — — — — — — — förslagets antagande.
3:o Har Andra Kammaren vid två lagtima riksdagar, på sätt 64
§ 2 mom. Riksdagsordningen stadgar, fattat lika lydande beslut i fråga,
hvarom i l:o och 2:o af denna § förmäles, eller rörande stiftande,
ändring eller upphäfvande af kommunallag eller vallag, hvarom i 49 §
förmäles, blifver det Riksdagens beslut, ändock att Första Kammaren
detsamma ej biträdt.
Riksdagsordningen.
Allmänna grunder.
§ 1.
Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två kamrar,
den Första och den Andra, hvilka i alla frågor, där ej annorlunda stadgas,
hafva lika behörighet och myndighet.
Riksdagsmännen kunna — — — — än rikets grundlagar.
Kamrarnas bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
l:o. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundra¬
femtio och för en tid af sex år, utses af landstingen och stadsfullmäktige
i de städer, som ej i landsting deltaga.
2:o. Hvarje landstingsområde — — — — af rikets folkmängd.
3:o. För valkrets,----riksdagsman.
4:o. Därest det antal----riksdagsman.
5:o. Det antal---— riksdagsmannakallet.
6:o. Upphör stad — — — — tillhört.
7:o. Åro icke, då — — — — riksgäldskontor.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
29
§ 8.
Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin
befattning icke i sex år innehaft, må därmed till riksdagens sbit fortfara,
ändå att under tiden sex år från valet förflyta.
§ 9.
Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått
trettio års ålder.
§ io.
Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes val¬
sedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än som
vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet
i anseende till den eller de valdas namn, skall samma sedel anses ogin.
Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
nverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
De afgifna valsedlarna skola af valets förrädare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.
§ 11. = nuvarande § 10.
§ 12-
År någon missnöjd — — — — (lika med nuvarande § 11) —
•— — — afgöres.
b) Andra Kammaren.
§ 13.
l:o. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra-
trettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.
2:o. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.
3:o. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
30 Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, in-
dehis i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal etthundrasextio¬
fem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill
hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två
och två, till en valkrets.
4:o. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.
5:o. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla siäder. Vid denna
indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden må
med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal, som erhålles
vid delning af stadens folkmängdssiffra med antalet valkretsar i staden;
att området för hvarje valkrets skall kunna omslutas med en samman¬
hängande gränslinje, så framt ej i särskildt fall sådant hindras däraf,
att under staden lydande mark är skild från dess öfriga område; att
delning af byggnadsparti- ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt
att förening af territoriell församling eller del däraf med annan sådan
församling eller del däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämp¬
ningen af de förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.
6:o. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.
7:o. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundra-
trettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan före¬
skrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant fall äga motsvarande
tillämpning.
8:o. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 inom. afses, skall för¬
slag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen vinner ej tillämp¬
ning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter enligt 15 § 1 mom.
skola äga rum. Utan afseende å inträffade förändringar länder den
sedermera till ovillkorlig efterrättelse intill dess ny indelning, på sätt
nu är stadgadt, träder i tillämpning.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
31
§ 14.
Valrätt tillkommer en kvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum
uppnått tjugoett års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.
§ 15.
l:o. V al till ledamöter i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen
gälla.
2:o. Förordnar Konungen om nya val eller afgår eljest ledamot
af Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit vald, till-
ändalupit, verkställes ofördröjligen inom den valkrets, som utsett den
afgångne, nytt val för återstående tiden.
§ 16.
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val till¬
kommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända röster
till större antal än hälften af alla angifna röster, vare han till riksdags¬
man utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt, skall inom tre
veckor från valets slutliga handläggning omval äga rum. Den, som
därvid erhållit flera godkända röster än någon annan, vare lagligen
vald, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika rösttal. Åro vid
omvalet valsedlar till större antal än hälften ogilla, och finnes dét
inverka på valets utgång, varde nytt omval anställdt.
§ 17.
dill ledamot i Andra Kammaren kan endast väljas den, som upp¬
nått 25 års ålder samt vid valtillfället äger valrätt inom någon kommun
i riket.
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
§ 18-
För deri, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det
andra insändes till justitiedepartementet.
§ 19-
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 20.
l:o. År någon missnöjd med val till ledamot af Andra Kammaren,
må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande i
den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand vid
valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden hos nämnda
valmyndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom
högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han,
vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den slutliga handlägg¬
ningen, ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande, som,
på sätt i 12 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara
samt sist inom nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval
utsatt, såsom i 16 § sägs, må öfver det första valet ej foras klagan
annorledes än i sammanhang med besvär öfver omvalet.
2:o. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen, hvar¬
efter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.
c) Gemensamma bestämmelser.
§21.
Den, som till ledamot af någondera kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl
för afsägelse. Såsom sådana anses:
l:o de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2:o ålder öfver 60 år;
33
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
3:o att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lag¬
tima riksdagar.
Kvinna äger rätt att afsåga sig riksdagsmannauppdrag, ändock
att dessa skäl icke äro för handen.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som lägger slutlig hand vid valet. Sker
afsägelse efteråt mellan riksdagar, pröfvas den af Konungens befallnings¬
hafvande.
Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord af¬
sägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfället, enligt 20 § 1 mom., och,
om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande enligt
2 mom. i samma §.
§ 22.
Rösträtt må — — — — (lika med nuvarande § 24)----
sig inställer.
§ 23.
Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.
§ 24.
Lika med nuvarande § 26.
§ 25.
Hvad i denna riksdagsordning är stadgadt om valrätt, valbarhet
och utöfvande af riksdagsmannauppdrag gälle ock kvinna, äfven där
detta ej särskildt sägs.
§ 26.
Lika med nuvarande § 27.
§ 27.
Lika med nuvarande § 28.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 76 Käft.
5
34
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
§ 28.
Lika med nuvarande § 29.
§ 29.
Riksdagens ledamöter i båda kamrarna åtnjuta af statsmedel ersätt¬
ning för resekostnad till och från Riksdagen samt arfvode af ett tusen
tvåhundra kronor för hvarje lagtima Riksdag; dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,
eller ledamot af kammaren eljest afgår från sin befattning under Riks¬
dagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen
sammanträder i följd däraf att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under urtima Riksdag, kamrarnas leda¬
möter undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riks¬
daler, hvilket dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhunda
kronor. ....
Den ledamot af Riksdagens kamrar, som icke i rätt tid vid Riks¬
dagen sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.
§ 38.
l:o. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grund¬
lagar och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela ut¬
låtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och
vallagsfrågor.
2:o. Utskottet-----stadgadt.
3:o. Utskottet-----proposition.
§ 63.
När fråga, —----återförvisa.
Stanna kamrarna — —• — — — kamrarna inkomma.
Om frågan — — — — — förnyad ompröfning.
Hvad kamrarna samstämmande besluta, det vare Riksdagens beslut.
Blifva kamrarna ej, efter den behandling ofvan är nämnd, om ett beslut
ense, skall frågan, utom i sådana fall som 64 och 65 §§ upptaga, anses
hafva för den riksdagen förfallit.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
35
§ 64.
l.o. Förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af grundlag kan endast vid lagtima riksdag väckas. Om sådant för¬
slag af båda kamrarna eller af Andra Kammaren afslås, är det af Riks¬
dagen förkastadt. Antages eller bifalles det af båda kamrarna, är det
dock icke Riksdagens beslut i vidsträcktare mån än såsom ett förslag,
hvilket till den lagtima Riksdag, som, efter förrättade nya val i hela
riket till Andra Kammaren, först sammanträder, skall hvila för att då
ånyo pröfvas. Varder förslaget därvid af bägge kamrarna antaget,
blifver det Riksdagens beslut; ägande kamrarna ej rätt att uti bvilande
förslag ändring göra. Varder förslag, hvarom nu är fråga, vid den
riksdag det väckes af Första Kammaren förkastadt, men af Andra
Kammaren bifallet, skall förslaget, om Andra Kammaren därom sär¬
skilt beslutar, hvila till första lagtima riksdag efter nya val i hela
riket till Andra Kammaren för att då ånyo pröfvas. Bifalles förslaget
därvid oförändradt, vare sig af båda kamrarna eller enbart af Andra
Kammaren, skall det, utan särskildt beslut, ånyo hvila till första lag¬
tima riksdag efter förrättade allmänna val till Andra Kammaren, då
det företages till slutlig pröfning. Varder förslaget därvid af båda
kamrarna eller enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget, blifver
det Riksdagens beslut.
_ 2:o. Förslag till stiftande, ändring eller upphäfvande af civil-,
kriminal-, kommunal- och kyrkolag äfvensom vallag, hvarom i 49 §
regeringsformen förmärs, kan å den riksdag det väckes antagas eller
förkastas, om båda kamrarna äro därom ense. Blifver förslaget af
Första Kammaren förkastadt men af Andra Kammaren bifallet, skall
förslaget, om Andra Kammaren därom särskildt beslutar, hvila till
andra lagtima riksdagen efter nya val i hela riket till Andra Kam¬
maren för att då ånyo pröfvas. Varder förslaget därvid af båda kam¬
rarna eller enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget, blifver det
Riksdagens beslut.
3:o. Beslut att förslag på sätt i denna § sägs skall hvila, ändock
detsamma hlifvit af Första Kammaren förkastadt, må af Andra Kam¬
maren fattas på framställning af det utskott, som frågan behandlat,
eller af enskild ledamot af kammaren. Sådan framställning skall göras
inom tio dagar efter det förslaget blifvit af kammaren antaget och må
kammaren, därest framställningen göres af enskild ledamot, utan utskotts
hörande, däröfver besluta. Har icke inom tid, som nu är sagd, fram¬
ställning blifvit gjord att förslag skall hvila, vare detsamma förfallet.
36
Motioner i Andra Kammaren, N:o 205.
4:o. Ej må beslut öfver hyllande förslag till annan riksdag,
än nu är nämndt, uppskjutas, utan att Konungen och Andra Kammaren
därom äro ense.
Öfvergångsstadgande.
l:o. Ledamot af Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning fort¬
fara till dess sex år förflutit af den tid, för hvilken han blifvit vald.
Val, som förrättas, sedan dessa stadganden brådt i kraft, gälla för sex år.
2:o. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter det dessa bestämmelser träd! i kraft, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande
stadganden. Valkretsindelning, som i § 13 mom. 8 sägs, skall emeller¬
tid ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i afseende å först¬
nämnda val. Ny valkretsindelning skall därefter företagas året innan
allmänna val jämlikt § 15 mom. 1 för fjärde gången efter den första
valkretsindelningen äga rum.
Stockholm den 12 mars 1907.
Hjalmar Branting.
Nils Persson.
Ernst Blomberg.
N. Edv. Lindberg.
L. J. Carlsson.
F. TV. Thorsson.
Herm. Lindqvist.
E. C. Kropp.
Avg. Nilsson.
Värner Bydén.
Bernh.
Viktor Larsson.
E. A. Leksell.
A. J. Christiernsson.
Charles Lindley.
Eriksson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.