Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
1
N:o 161.
Af herr C. A. Lindhagen, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående vissa statsåtgärder för att understödja landtbefolk-
ningen i dess själfverksamhet för vinnande af ekonomiskt
oberoende.
I tidningen Siljan, som vill verka väckande och samlande bland
landtbefolkningen rundt kring den bekanta sjön med samma namn,
läste jag för någon tid sedan i dess program en punkt, som lydde helt
enkelt sålunda: bort med stadsfasoner och jordförakt.
Dessa få ord kasta ett bländande ljus på en stor försummelse och
en stor uppgift i vårt samhällslif.
I stadssamhällena samlar sig af naturliga skäl landets intellek¬
tuella lif såsom i brännpunkter. All högre undervisning utgår gemen¬
ligen därifrån. Hvad man kallar styrelser, verk och inrättningar hafva
där sitt säte. Den tredje statsmakten eller tidningspressen har liksom
alla tryckerier intill sistone af grundlagen rent af varit förvisad dit.
Inför industrialismen och dess många gripande problem står man där
närmast ansikte mot ansikte. Människorna bo nära hvarandra samt
kunna lätt stödja hvarandra och träffas för öfverläggningar och beslut.
Den politiska agitationen, filantropi, föreningsväsendet och det eko¬
nomiska lifvet i sina mångfaldiga yttringar hafva därför i städerna sina
hufvudsakliga säten.
Mellan dessa brännpunkter ligger nu den stora okända lands¬
bygden såsom en oupptäckt och förbisedd utmark för de flesta stadsbor.
Visserligen är från skolan inplantad äfven hos stadsbon en stor
vördnad för det historiska begrepp, som kallas »den svenska allmogen».
Och detta med rätta. Ty det var denna allmoge, som blödde i de
störa krigen, och det var den, som sparade och svalt ihop de störa
utlagorna.
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 51 Höft. (N:is 161, 162.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
Nu är det dock andra tider. De krigiska äreminnena blekna
bort och bekymren för lifvets nödtorft taga i stället plats i högsätena.
Den befolkning, som odlar jorden, är ett nutidssläkte, hvars uppgift i
samhället måste mätas med helt andra mått än, som skedde i de gamla
goda tiderna. Hur jordbrukets ekonomi skall tillgodoses och Indika
anspråk dess idkare kunna ställa på lifvet och framtiden, det är för
närvarande landsbygdens problem.
Inför detta problem står dock den härskande stadskulturen ännu
i det stora hela främmande. Den ser ensidigt på det, som ligger den
närmast för ögonen. Att på landet bo en del människor, som produ¬
cera matvaror, hvilka sedan genom mellanhänder säljas dyrt till stads¬
bon, det vet man, men just icke så mycket mera heller. Myndigheter
och enskilde intresserade egna visserligen förenämnda spörsmål en
växande uppmärksamhet, det är sant. Men någon stor politisk fråga
i första ledet ha landsbygdens och jordarbetarnes förhållanden ännu
icke blifvit.
Och dock ligga ute på landsbygden källflödena till all kultur,
den andliga såväl som den materiella. Ur naturens barm, rik och gif¬
vande, flyter allt lif. Alla friska, stormande, segersälla tankar födas
ur umgänget med naturen i dess mångfald af drömlif och sund verk¬
lighet. Och hvad som växer på marken utgör den främsta ekonomiska
betingelsen för all mänsklig tillvaro. Jordbruket är det enda närings¬
fång, som kan vid behof ensamt för sig afkasta kläder, föda, hus och
hem eller med andra ord allt, hvad till lifvets nödtorft oundgängligen
hörer.
Men arbetet i jorden är tungt, ja kanske det tyngsta. Detta ej
blott därför, att det kräfver stora kroppsansträngningar utan äfven
däriör, att mödans lön kommer sen samt är ojämn och knapp och därför,
att arbetaren står alltför ensam och öfvergifven till sig själf. Det är
då icke underligt, att handen ofta ligger tung och håglös på spade och
plog, att upplysning och företagsamhet saknas i brist på väckelser och
att tillvaron därigenom blir fattig och slitsam långt mer än den be-
höfde vara.
Att stora och rika möjligheter ligga slumrande i jorden är dock
alldeles visst. Man träffar ofta här och hvar i bygderna exempel på
huru personer utan yttre hjälpmedel allenast genom företagsamhet,
ordningssinne och praktisk blick kunnat ur karga stenbackar skapa
verkliga lustgårdar och däraf nått en god bergning. Men detta kommer
alltid att under nuvarande omständigheter vara ett fåtal undantags¬
människor förbehållet. Den stora mängden af jordarbetare måste, lik¬
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
som på andra områden, fattas af en ny tidsställning, som rycker dem
med sig på en gång och samfäldt.
Det är nu äfven en särskild omständighet, som manande för fram
denna sak på dagordningen. Det stundar en representationsförändring.
Hur den i öfrigt må utfalla, två saker vet man med visshet om den¬
samma. För det första att städernas representationsrätt skall minskas
samt de mandat, som tagas ifrån dem, läggas till landsbygden. Och
för det andra att införandet af allmän rösträtt, hur kringskuren den
än hotar att bli genom alla kvinnors och en mängd myndiga mäns
obehöriga uteslutande, likväl kommer att få sin största betydelse för
landsbygden, där stora grupper af medborgare nu skola för första gången
erhålla medborgarrätt. Landsbygdens befolkning erhåller härigenom
nya möjligheter för sin egen uppryckning men tillika ett större ansvar
gent emot landet i sin helhet.
Hvad är då att göra, frågar man? Jo, vägen ligger klar. Lands¬
bygdens arbetare måste trots svårigheterna söka i tillämpliga delar
tillägna sig stadskulturens och industriens öfverlägsna arbetsmetoder.
Och särskilt måste de lära sig förstå den sanningen att, såsom det
blifvit uttryckt: »inom ditt eget bröst de bo ditt ödes stjärnor». Den
väckelse till upplysning och framsteg i politiskt och ekonomiskt af¬
seende, som likt ett vårregn skall locka fram spirande lif ur en för¬
torkad jordmån, måste komma från denna befolkning själf. Och detta
kan icke ske annat än genom sammanslutning.
Norrlandskommittén, som hade till uppgift att föreslå åtgärder
för vidmakthållande och stärkande af den jordbrukande befolkningen
i Norrland och Dalarne, förordade visserligen för sådant ändamål en
hel rad af oundgängliga statsomsorger. Men kommittén slutade med
att särskildt framhålla vikten af kooperation mellan jordbrukare. Det
vidlyftiga betänkandets sista ord äro, att »statens åtgärder härutinnan
liksom i så många andra afseenden förslå ej långt, därest de ej mötas
af en kraftig själfverksamhet från befolkningens sida».
När man nu talar om jordarbetarna så syftas naturligtvis närmast
på deras hufvudstyrka småbönder och torpare. Därtill komma på de
större egendomarne alla, som arbeta i jorden ej för egen räkning utan
såsom lönarbetare, vanligen kallade statare samt drängar och pigor.
Dessa sistnämndas emancipationslinjer hafva många anknytningspunkter
till industriarbetarnes, då äfven här gäller att utjämna intressemotsat¬
serna mellan kapital och lönarbete. Men de äro också nära förbundna
med småböndernas och torparnes angelägenheter. En väsentlig del af
dessa lönarbetares sträfvanden måste nämligen ha till mål, att äfven
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
de skola blifva sina egna. Detta gynnas särskildt i den mån de större
egendomar ne sönderfalla eller möjligen i någon aflägsnare framtid kunna
här och hvar öfvertagas till kooperativt sambruk. Till förenämnda två
kategorier af besutna och obesutna jordarbetare ansluta sig två grupper
människor, på vissa orter sammanfattade under benämnigarne backstugu-
sittare och inhysingar, hvilka kanske äro de sämst ställda jordarbetarne.
Det gäller således för alla dessa jordarbetare att sluta sig samman
till upplysning om sina plikter och rättigheter och sin samhörighet
med samhället och alla reformsträfvanden inom detsamma till ett
arbete, som med tidsenliga metoder och stödt af solidariteten gifver
nya oanade skördar åt landet och åt dem, som arbeta.
Måtte denna pånyttfödelse bland landsbygdens arbetare komma
allmänt och snart samt komma såsom en skapande kraft ur naturens
barm, rik och gifvande.
* *
*
I två denna dag af mig gjorda framställningar (motionerna
nås 146 och 158) har betonats vikten af att staten bidrager till att
skaffa jord åt landtbefolkningen genom upplösning af enskildes jord¬
monopol och förståndiga upplåtelser af egen jord. Därutöfver skulle
det såsom ofvan anmärkts främst ankomma på befolkningens egen
själfverksamhet att länka sina öden. Men det är mycket, som staten
äfven här kan och bör göra för att något bana vägarne.
För det första saknas all ingående kännedom om landtbefolkningens
lefnadsförhållanden i olika trakter af vårt land. Yi veta i det offfent-
liga lifvet egentligen så litet om dessa förhållanden, ehuruväl litet
hvar nog haft tillfälle att mångenstädes med rörelse iakttaga små¬
bönders, torpares och andra jordarbetares tåliga kamp för tillvaron i
undangömda vinklar under de sträfsammaste omständigheter. Det gifves
oändligt mycket här, som icke är som det bör vara, men hvilket skulle
kunna bättras, blott det komme fram ordentligt i ljuset. Och det gäller
därvid att icke, såsom vanligen sker, undersöka endast männens och
någon gång jämväl s. k. själfförsörjande kvinnors lefnadsförhållanden
utan äfven något se till, huru hustrurna och alla själfförsörjande kvinnor
hafva det.
Riksdagen har genom särskilda beslut åren 1893, 1896 och 1902
träffat begynnande anstalter till samlande, bearbetande och publicerande
af en svensk »arbetsstatistik». Men denna är endast afsedd och plan¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161. 5
lagd för en undersökning af de olika industrigrenarna och under tiden
glömmer man som vanligt bort landtarbetarna. De sistnämndas öfver-
gifna belägenhet, isolerade som de bo kringströdda i det stora land¬
skapet, innefattar en ytterligare uppfordran för det allmänna att i tid
taga sig an deras sak. Många nya för den industriella arbetsstatistiken
främmande spörsmål framträda ock här till begrundande. En dylik
undersökning är visserligen ett omfattande företag och kan därföre
endast småningom föras framåt. Äfven i detta ligger en anledning att
ej skjuta upp saken.
Allt sträfvande att främja landtarbetarnes bästa blir emellertid
famlande och maktlöst, om det ej bygger på samverkan med dem och
på verklig sakkännedom. Några egna organisationer äga de ej ännu i
afsevärd mån. Af detta skäl och med hänsyn jämväl till de stora
afstånden fordras det någon organisation på de olika orterna, som kan
förmedla upplysningarna, taga initiativ och på nära håll väcka intresset
för frågorna hos dem, det gäller.
Förebild till en sådan organisation kunna vara de genom 1903
års skogslagstiftning inrättade skogsvårdskommittéerna i kommunerna
jämte de öfver dem stående skogsvårdsstyrelserna, en i hvarje län.
Norrlandskommittén föreslog också för hvarje af de sex nordligaste länen
en jordbrukskommission samt därunder lydande jordbrukskommittéer
i de särskilda socknarna. Liknande anordningar kan ju också tänkas
för hela riket. Kommittén afsåg visserligen att gifva denna organisation
de särskilda uppdragen att söka i första hand genom frivilliga över¬
enskommelser anskaffa odlingslägenheter på bolagshemman, när efter¬
frågan därom yppade sig, med befogenhet för kommissionen att eljest
väcka fråga att anskaffa dylika lägenheter medelst expropriation.
Dessutom skulle kommissionen ha uppsikt öfver tillämpningen af en
föreslagen lag till förekommande af vanhäfd å bolagshemman.
Oafsedt dylika särskilda uppgifter föra de många uppslagen i
jordbrukets sociala frågor så många nya intressen och problem fram på
dagordningen, att det väl behöfves målsmän i orterna för just detta.
De många krafven på småbruk och egna hem, den ofvan ifrågasatta
undersökningen af landtarbetarnes ställning, statens egnahemslånerörelse,
det kooperativa föreningsväsendet och mycket annat kräfver enhetlig
ledning icke minst i orterna.
De två stora frågorna på landsbygden äro ju också: odlingspolitik
och skogspolitik. Odlingspolitiken går före den andra men bägge äro
de nära sammanvuxna och betinga hvarandra ömsesidigt. »Bruka plogen,
akta skogen» säger det upprepade omkvädet i en bekant dikt. I för¬
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
ordningen om skogsvårdsstyrelser, är såsom dess första uppgift angifven
att af eget initiativ vidtaga åtgärder ägnade att befrämja den enskilda
skogshushållningen. En lokal representation för jordbruket skulle
utom nyss antydda speciella uppgifter äfven äga en dylik allmän be¬
fogenhet i afseende å jordbrukets befrämjande.
Viktigast är inrättandet af lokala representationer i kommunerna
och därvid kan det kanske stanna tills vidare. Därjämte kan möjligen
i början lämnas de olika kommunerna frihet att afgöra, om de vilja
tillsätta en jordbrukskommitté eller icke eller sammanslå den med
skogsvårdskommittén i orten.
Hushållningssällskapen behöfva ej ta illa vid sig öfver ett sådant
förslag som detta lika litet som öfver inrättandet af särskild representa¬
tion för skogsbruket. De äro ej organiserade för ifrågavarande ända¬
mål samt hafva sina gamla uppgifter oförkränkta.
I detta sammanhang må erinras om den goda hjälp det allmänna
sannolikt skulle få, därest man i dylika frågor och särskildt i en sådan
undersökning, som ofvan förordats, sökte biträde hos sociala förbund
och föreningar, studentföreningar och liknande enskilde sammanslut¬
ningar, som ägna ett nitiskt och oegennyttigt arbete åt det allmänna
bästa. Helt visst skulle man där gärna begagna ett erbjudet tillfälle
att få verka äfven omedelbart i den aktuella politiken. Och staten
skulle få just det bistånd, som här är oundgängligt, bistånd af per¬
soner, som arbeta af kallelse och ej å ämbetets vägnar.
Till sist skulle det ligga nära till hands att här såsom en tredje
sak uppta frågan om statens understödjande af kooperativa rörelsen
bland småbrukarne. Men det skäligen ringa afseende, som ägnades
en motion i ämnet vid 1902 års riksdag, afskräcker mig.
Jag får således med stöd af det anförda, yrka allenast
att Riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära:
1 ro) eu utredning om lämpligaste sättet för
åstadkommandet af en undersökning och statistisk ut¬
redning rörande landtarbetarnas (småbönders, torpares,
statares, drängars och pigors, backstugusittares och s. k.
inhysingars med fleres) lefnadsförhållanden samt fram¬
läggande för Riksdagen af de förslag, som med anled¬
ning däraf kunna synas påkallade,
2:o) ett öfvervägande, huruvida och i hvad mån,
i anslutning till den nya organisationen af skogsvårds-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
7
styrelser i länen och skogsvårdskommittéer i kom¬
munerna såsom representanter för skogshushållningen,
kunna lämpligen anordnas enahanda lokala repre¬
sentationer för jordbruket genom inrättandet af jord-
brukskommissioner och i synnerhet jordbrukskommittéer,
samt framläggande för Riksdagen af de utaf utred¬
ningen föranledda förslag till inrättandet af dylika
representationer och till uppgifter, som skulle till en
början åligga dem.
Med anledning af 55 § 3 mom. riksdagsordningen nödgas jag
i denna motion formelt framställa det under l:o) upptagna yrkandet
och kommer yrkandet 2:o) att upprepas såsom särskild motion.
Stockholm den 26 januari 1907.
Carl Lindhagen.