Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
1
N:o 35.
Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1907, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af Kung!. Maj :ts proposition med förslag
till förordningar om frihamn och om frilager.
I en till innevarande Riksdag aflåten, till bevillningsutskottet hän¬
visad proposition, n:o 109, har Kungl. Maj:t, under åberopande af pro¬
positionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
den 21 sistlidne mars, föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till:
a) förordning om frihamn och
b) förordning om frilager.
Jämlikt 40 § riksdagsordningen afgifver bevillningsutskottet här¬
med utlåtande öfver ej mindre omförmälda proposition än äfven följande
i anledning af propositionen väckta motioner, som likaledes hänvisats
till bevillningsutskottet, nämligen inom Första Kammaren, n:o 58, af herr
P. Em. Lithander, med instämmande i motionens syfte af elfva af kam¬
marens öfriga ledamöter, och n:o 66 af herr A. Hammarström samt
inom Andra Kammaren, n:o 269, af herr S. Nordström i Höglunda.
Frågan om införande af frihamns- och frilagersinstitutionerna i
vårt lands tullagstiftning har sedan ganska lång tid tillbaka stått på
dagordningen, och innehåller den kungl. propositionen i sådant afseende
en fullständig redogörelse (sid. 19—40), till hvilken utskottet härmed
anhåller att få hänvisa.
Efter omförmälda redogörelse har chefen för finansdepartementet
till stöd för de nu framlagda förslagen anfört, bland annat, följande:
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft. (N:o 35.) 1
t
Departements¬
chefens
yttrande.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Då jag är öfvertygad om frihamns- och frilagersinstitutionernas
stora betydelse för utvecklingen af handel, sjöfart och industri, har
jag funnit en ytterligare anledning att nu återupptaga frågan om
dessa institutioners införande i vårt land uti de åtgärder, som, enligt
hvad här förut omförmälts, inom Göteborg och Malmö vidtagits i syfte
att å hvardera orten åstadkomma frihamnsanläggning, därest sådan varder
af lagstiftningen medgifven. Med hänsyn till det nära samband, som
äger rum mellan de båda institutionerna, har jag ansett, att frågan om
frihamns inrättande ej borde underställas statsmakternas pröfning, utan
att i sammanhang därmed jämväl frilagersfrågan toges under förnyadt
öfvervägande. Jag har fördenskull låtit inom finansdepartementet utar¬
beta förslag till särskilda förordningar angående frihamn och angående
ffilager, hufvudsakligen grundade på motsvarande delar af de förslag,
som af 1894 års kommitté utarbetats, äfvensom, hvad angår frilager,
på det vid 1900 års riksdag framlagda förslaget till förordning om
frilager.
De väsentligaste olikheterna mellan de sålunda utarbetade och de
förut framlagda författningsförslagen äro följande.
Hvad först angår formen för en eventuell lagstiftning angående
frihamn, har man haft att öfverväga, huruvida, såsom af 1894 års
kommitté blifvit föreslaget, en för frihamnar i allmänhet gällande för¬
fattning borde utfärdas eller i stället bestämmelser för hvarje särskild!
fall meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala
förhållanden. Om än särskilda omständigheter annorstädes må hafva
föranledt till användande af den senare utvägen, torde förhållandena
i vårt land knappast vara sådana, att tillräcklig anledning därtill före¬
finnes äfven här. De platser, å hvilka frihamnsanläggningar hos oss
kunna komma i fråga, synas nämligen icke förete så väsentliga olik¬
heter, att icke de allmänna grunderna för anläggande af frihamn utan
olägenhet kunna i en och samma författning sammanföras; och har
vid sådant förhållande lagstiftningen om frihamnsanläggning i Sverige
ansetts lämpligen höra anordnas sålunda, att dels i en allmän för¬
fattning, hvilken gifvetvis bör föreläggas Riksdagen, införas de för
frihamnsanläggningar i allmänhet konstitutiva bestämmelser, dels ock,
sedan sig visat, att frihamn å viss plats kommer att inrättas, särskilda
i administrativ väg fastställda föreskrifter meddelas rörande den ifråga¬
varande frihamnens drift och trafiken därstädes. Genom ett dylikt
förfarande vinnes äfven den fördelen, att sistnämnda föreskrifter, hvilka
komma att beröra åtskilliga mera tulltekniska detaljer, lättare än eljest
kunna jämkas efter förefallande behof.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 3
I öfverensstämmelse med det förfaringssätt, som sålunda tillämpats
beträffande frihamnsförordningen, hafva äfven i förslaget till förordning
om frilager sådana stadganden uteslutits. Indika, såsom afseende hufvud¬
sakligen tulltekniska detaljer, af frilagersrörelsens ordnande, synts vara
af rent administrativ natur.
Hvad därefter beträffar själfva innehållet i de nya förslagen, har
med anledning, bland annat, af anmärkning, som framkommit vid frilagers-
frågans behandling vid 1900 års riksdag, föreslagits att icke blott
frihamn utan äfven frilager städse borde afses för allmänt bruk. Om
tullfrihet beviljas för ett inom landet beläget område, torde nämligen
en sådan förmån böra tjäna ett allmännyttigt syfte men icke utnyttjas
endast för en eller annan större näringsidkares räkning.
Det af 1900 års bevillningsutskott uppgjorda förslaget att begränsa
verksamheten å frilager till att gälla endast export blef, såsom redan
omförmälts, icke af Riksdagen bifallet. Att nu återupptaga en dylik
begränsning, hvilken skulle i högst väsentlig grad reducera nyttan af
den nya institutionen, har så mycket mindre ansetts lämpligt, .som
beträffande frihamn en bestämmelse af detta slag icke lärer kunna
ifrågakomma och de båda institutionerna synas böra anordnas i största
möjliga öfverensstämmelse med hvarandra.
Vidare hafva omständigheterna synts kräfva en annan lösning
än den förut föreslagna af frågan om brattoförtullade varors behand¬
ling vid införsel öfver frihamn eller frilager. Med afseende särskilt å
den betydelse för hela vårt tullsystem, som under ärendets föregående
behandling tillerkänts denna fråga, torde det tillåtas mig att här något
utförligare redogöra för detta ämne.
En bland de viktigaste af de anmärkningar, som framställts mot A ug. brutto¬
frihamns- och frilagersinstitutionernas införande i vårt land. har varit förtulla<i«
• ^ vårors
den, att de vid åtskilliga rubriker i tulltaxan meddelade föreskrifter handling.
om emballagets inberäknande i varans vikt skulle förlora en stor del
af sin betydelse, därest importörer af dylika varor bereddes tillfälle att
i svensk frihamn eller på svenskt frilager Infria varorna från det mera
tyngande emballage, hvari de transporterats från utlandet, och att där¬
efter införtulla varorna direkt från friområdet antingen i lättare om¬
slag eller ock alldeles utan emballage. Då tullsatserna för de ifråga¬
varande artiklarna vore bestämda med hänsyn därtill, att vanligen före¬
kommande emballage borde vid förtullningen inberäknas i varornas
vikt, skulle nämligen ett dylikt förfarande både innebära ett obehörigt
gynnande af de importörer, som hade tillfälle att begagna sig af fri¬
hamn eller frilager, och därjämte leda till en nedsättning i de stadgade
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
tullafgifterna, hvarigenom dessas verkningar komme att förringas både
i afseende å statsverkets inkomster och med hänsyn till det skydd, som
man velat genom dem bereda den inhemska industrien. Man har till
och med sökt göra gällande, att, då hos oss grunden för tullsatsernas
bestämmande hvilade på varornas bruttoförtullning, frilagersinstitutionen
stode i motsats till hela vårt nuvarande tullsystem, och att denna in¬
stitution sålunda läte sig införa endast där tullsystemet vore baseradt
på nettoförtullning.
Med afseende å nyssberörda anmärkning mot de nya institu¬
tionerna har 1894 års kommitté ifrågasatt bruttoförtullningens afskaffande
och i samband därmed en motsvarande förhöjning af tullsatserna för
alla de rubriker i tulltaxan, där sådan förtullning för närvarande vore
stadgad. Kommittén har emellertid ej ansett sig böra afgifva detaljeradt
förslag i ämnet, utan inskränkt sig till att hänvisa till en, på kom¬
mitténs begäran, af packhusinspektionen i Stockholm den 14 juni 1895
afgifven promemoria öfver de förändringar i då gällande tulltaxa, som
skulle föranledas af hvad kommittén sålunda ifrågasatt.
Enligt denna promemoria borde, under förutsättning att brutto-
förtullningen skulle upphäfvas och för att ej någon minskning i tull¬
inkomsterna måtte därigenom uppstå, tullsatserna under 80 olika ru¬
briker i tulltaxan ökas med växlande belopp, beroende på den propor¬
tion, i hvilken vanligen förekommande emballage inginge i varornas
bruttovikt. Hvad angår öfriga bruttoförtullade varor, borde enligt pro¬
memorian bruttoförtullningen fortfarande bibehållas för åtskilliga varor,
hvilkas emballage ej kunde antagas skola undergå förändring på ett
frilager, medan däremot för andra bruttoförtullningens upphäfvande an¬
sågs ej böra medföra någon tullförhöjning, emedan dessa varor i all¬
mänhet inkomme antingen oemballerade eller endast i pappersomslag.
I sitt den 30 maj 1896 afgifna gemensamma utlåtande öfver fri-,
lagers- och frihamnskommitténs förslag hafva kommerskollegium och
generaltullstyrelsen, på sätt redan anförts, i förevarande afseende ut¬
talat bland annat, att, då föreskrifterna om bruttoförtullning hufvud¬
sakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af de ifråga¬
varande artiklarna och att åstadkomma enhet däri, ämbetsverken visser¬
ligen icke kunde undgå att finna ganska stora betänkligheter möta mot
införande för ifrågavarande artiklar af nettoförtullning efter förhöjda
tullsatser, men att dessa betänkligheter dock icke syntes böra tillmätas
den betydelse, att på grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbaka¬
visas. Något förslag i ämnet blef emellertid icke af ämbetsverken
framlagdt förr än i sammanhang med afgifvande af förut omnämnda
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 5
underdåniga utlåtande af den 4 november 1899 öfver ett af åtskilliga
köpmän och industriidkare i Stockholm väckt förslag om införande af
särskild tilläggstull vid import från frilager af sådana varor, för hvilka
bruttoförtullning vore stadgad.
I sistberörda utlåtande hafva ämbetsverken, med biträdande af
hvad sålunda ifrågasatts, afgifvit förslag till tilläggstullar för vissa
varuslag, att utgå, när varorna vid förtullning från frilager uppvägdes
oemballerade eller endast i pappersomslag. I andra fall däremot skulle
de ifrågavarande artiklarna icke draga högre tull, än som i den all¬
männa tulltaxan föreskrefves. Vid afgörande af hvilka varor, som
borde drabbas af nämnda tilläggstull, hade ämbetsverken tillämpat
den af packhusinspektionen i Stockholm uti afgifvet yttrande uttalade
åsikt, att tilläggsafgifterna borde »inskränkas till de artiklar, beträffande
hvilka, med hänsyn till beskaffenhet, tullafgift, betydenhet i import
och brukligt förpackningssätt, det i och för tullbehandlingen kunde
antagas ifrågakomma och vara med någon egentlig vinst förenadt att
på frilagret borttaga eller förändra emballaget». Erfarenheten hade där¬
jämte visat, att de varor, som vore underkastade bruttoförtullning, allt¬
mera infördes i möjligast lätta förpackning eller i sådant emballage,
som ej skulle inberäknas i vikten. Till följd däraf hade föreskriften
om bruttoförtullning betydelse hufvudsakligast för varor af mera öm¬
tålig beskaffenhet, för hvilka ett skyddande emballage kring de sär¬
skilda artiklarna befunnes nödvändigt vid längre transporter. Vid
andra varor, som åtminstone i handelsrörelsen infördes inlagda antingen
endast i papper eller i sådana emballage, för hvilka afdrag i vikten
medgåfves, syntes däremot afseende i allmänhet icke behöfva fästas, då
fråga uppstått att genom tilläggsafgift vid förtullning från frilager
förekomma eventuella missbruk genom borttagande eller utbytande å
frilagret af de utländska emballagen. Med tillämpning af omförmälda
synpunkter hade ämbetsverken funnit sig kunna inskränka de artiklar,
för hvilka tilläggstull skulle utgöras vid förtullning från frilager, till
följande 30 tulltaxerubriker, för hvilka vid nettoförtullning från frilager
borde tillämpas härefter angifna tullsatser, innebärande en förhöjning i
eljest gällande tullsatser med följande procent:
Tillfiggstull:
Album eller delar däraf ........................... 1 kg. Kr. 2: 2 5
Askar och dosor: af sammansatta eller,
såsom arbetade, ej specificerade ämnen 1 » » 1: 20
Förhöjning i
procent af
eljest gall.
tullsats:
12-5
20
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Tilläggstull:
Förhöjning
procent af
eljest gäll.
tullsats:
Bijouterivaror, af annat ämne än guld
' eller silfver, enkla eller sammansatta
Blommor:
naturliga, afskurna, friska eller tor¬
kade, ej specificerade, till prydnad
användbara, lösa eller sammanbundna
|
|
|
|
|
1 kg.
|
Kr.
|
2: 50
|
25
|
blommor.....................................................
konstgjorda, af tyg, papper, halm,
|
1 »
|
>
|
7: —
|
40
|
fjäder eller andra dylika ämnen.........
|
1 >
|
»
|
22: —
|
cirka 50
|
delar till konstgjorda blommor .........
Etuier, med eller utan tillbehör, af
sammansatta eller, såsom arbetade, ej
|
1 >
|
|
|
cirka 15
|
specificerade ämnen ...............................
Galanterivara, ej specificerade, af sam¬
mansatta eller, såsom arbetade, ej
|
1 >
|
>
|
2: 50
|
25
|
specificerade ämnen
Hudar och skinn: lconstgjordt fjäder-
|
1 >
|
>
|
2: 50
|
25
|
pälsverk .....................................................
Instrument:
|
1 »
|
>
|
9: —
|
50
|
optiska, därunder inbegripna kikare,
glasögon och infattade optiska glas
af alla slag; barometrar, manometrar
och termometrar..................................... 1
musikaliska: accordion eller delar
däraf ........................................................... 1
Knappar, ej specificerade:
af silke, ensamt eller i förening med
annat material....................................... 1
af sammansatta eller, såsom arbetade,
ej specificerade ämnen, med undan¬
tag af knappar, i hvilka silke ingår 1
Knifvar, rak- och penn- ........................... 1
Leksaker, alla slag, utan afseende å
materialet, äfvensom delar därtill...... 1
Metaller och ej specificerade arbeten
däraf:
2: 5 0
1: 20
2: 5 0
1: 25
3: 50
2; 50
25
20
25
25
cirka 15
25
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Tilläggstull:
Kr.
Förhöjning t
procent af
eljest gäll;
tullsats:
A. Bly, arbetadt, andra arbeten: för¬
gyllda eller försilfrade....................... l kg.
C. Järn och stål: andra ej specifice¬
rade och till jämvägsmateriel eller
maskiner, redskap och verktyg ej
hänförliga järn- och stålvaror: för¬
gyllda eller försilfrade....................... 1 >
D. Koppar och däraf med zink, tenn
eller annan oädel metall framställda
legeringar, såsom messing, brons,
nysilfver, britanniametall m. fl., ar¬
betad, andra arbeten: förgyllda
eller försilfrade .................................. 1 >
H. Tenn, arbetadt, andra arbeten:
förgyllda eller försilfrade.................. 1 >
I. Zink, arbetad, andra arbeten: för¬
gyllda eller försilfrade.............. 1 >
Papp-, pappers- och pappersmassearbe-
ten, ej specificerade: lackerade, bron-
serade, förgyllda eller försilfrade ...... 1 >
Plymer, oarbetade ....................................... 1 >
arbetade..................................................... 1 >
Portföljer: af hel- eller halfsiden ........... 1 >
andra slag................................................ 1 >
Saxar: andra slag, polerade: af mer än
15 cm. längd . ... .................................... 1 ,
af 15 cm. längd och därunder............ 1 >
Solfjädrar....................................................... 1 »
Ur, vägg- och studsare- i foder, äfven¬
som urfoder, lösa: af metall, alabaster
eller porslin ............................................. 1 >
lösa eller oinfattade verk till vägg-
eller studsareur, äfvensom delar af
ur, ej specificerade ................................. 1 »
Af nu omförmälda artiklar hade*24 förekommit i packhusinspek¬
tionens förut omförmälda promemoria. Såsom nya hade af ämbets¬
verken upptagits följande G tulltaxerubriker, nämligen: Album m. m.;
Hudar och Skinn: konstgjordt fjäderpälsverk; Instrumenter, optiska;
1: 80
|
20
|
1: 20
|
20
|
1: 80
|
20
|
1: so
|
20
|
1: 80
|
20
|
2: 50
|
25
|
20: —
|
33 Va
|
45: —
|
50
|
5: —
|
25
|
1: 50
|
25
|
2: 5 0
|
25
|
5: —
|
25
|
5: 50
|
10
|
1: 80
|
20
|
1: 2 5
|
25.
|
8 Bevillningsutskottets Betänkande Å:o 35.
Knifvar." rak- och perm-; samt Saxar, andra slag, polerade, af mer än
15 cm. längd och af 15 cm. längd eller därunder.
Hvad angår de 56 taxerubriker, för hviska, oaktadt de upptagits
i packhusinspektionens förberörda promemoria, några tilläggsafgifter
vid import öfver frilager ändock icke af ämbetsverken föreslagits, hafva
ämbetsverken uti sitt den 12 november 1902 afgifna underdåniga ut¬
låtande på följande sätt närmare utvecklat de skäl, som darvidlag vant
bestämmande. , ... , . . r „
Dessa skäl, livilka varit olika för olika varor, hänförde sig i fråga
om ett mindre antal af berörda 56 varuslag till den omständigheten,
att importen af desamma vore mycket obetydlig, men i fråga om
flertalet till varornas tullafgift eller beskaffenhet äfvensom det for
dem gängse förpackningssätt. Af sistberörda varuslag vore näm¬
ligen vid införseln åtskilliga nästan utan undantag förpackade
endast i pappersomslag, andra stundom endast i dylikt omslag, men
stundom i askar af papp eller bleck, samt slutligen andra vanligen
uppfästade å kartor. För de varor, hvilkas emballage i allmänhet ut¬
gjordes endast af pappersomslag, syntes, på sätt ämbetsverken fram¬
hållit i sitt utlåtande af den 4 november 1899, någon tillaggstull icke
behöfva ifrågasättas. Men äfven för öfriga ifrågavarande varuslag hade
ämbetsverken ansett sig sakna anledning att föreslå sådan tull. Hvad
nämligen först beträffade varor, uppfästade å kartor, syntes val knappast
kunna antagas, att, till vinnande af tullbesparing, dessa varor skulle a
frilagret underkastas eu så omständlig och tidsödande behandling, som
att lösgöras från-kartorna, helst varorna nog därigenom skulle väsent¬
ligt förlora i värde och säljbarhet. Hvad vidare angmge varor, för¬
packade i askar, finge väl i allmänhet anses gälla, att uppackning åt
varorna i frilagret, i ändamål att därigenom undgå tullen för askarna,
icke gärna kunde tänkas förekomma. För så vidt nämligen icke askarna
å frilagret förstördes — något som väl endast undantagsvis syntes
kunna äga rum, då ju varorna i allmänhet skulle försäljas inlagda i
askarna, hvilka ofta vore försedda med fabriksmärken, namn och andra
beteckningar, som utmärkte varornas ursprung och beskaffenhet och
fördenskull i ej oväsentlig mån underlättade desammas säljbarhet
komme naturligen askarna, när de lösa uttoges från frilagret, att bfitya
underkastade särskild tullafgift, utgörande enligt då gällande tulltaxa foi
olackerade pappaskar 50 öre för kilogram och för lackerade, bronserade,
förgylda eller försilfrade dylika askar 2 kronor för kilogram samt for
askar af järnbleck 20 eller 50 öre för kilogram. Därvid skulle i manga
fall, nämligen alltid, då den för askarna bestämda tullafgiften ofverstege
den tullafgift, som skulle utgå för själfva varan, följden blifva, att varan
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
och de lösa askarna, förtullade hvar för sig, komme att tillsammans draga
högre tullafgift, än om varan förtullats inlagd i askarna; och om tullsatserna
för askarna och för varan vore lika, blefve vinsten af uppackningen ingen.
Men äfven om tullafgiften för själfva varan öfverstege tullafgiften för
askarna, syntes dock i många fall varans egen ömtåliga beskaffenhet och
i andra fall svårigheten att, utan att skada varans utseende, ånyo inpacka
densamma lägga hinder i vägen för en uppackning af varan å frilagret.
Det borde slutligen icke heller förbises, att intagning af varor i frilager
alltid torde komma att blifva förenad med vissa kostnader, och att det
därför i synnerhet i fråga om varor, som icke vore föremål för någon
mera betydlig import, mången gång icke skulle löna sig att intaga
sådana varor å frilager endast för att genom varornas uppackning
därstädes inbespara något af tullafgiften.
De i packhusinspektionens promemoria upptagna 56 varuslag, för
hvilka ämbetsverken ansett tilläggstull icke vara erforderlig, kunde
uppdelas i vissa grupper, allt eftersom det ena eller andra af sålunda
anförda skäl kunde finnas tillämpligt.
På grund af den obetydliga importen och delvis äfven på grund
af varans ömtåliga art hade uteslutits följande 9 varuslag, nämligen:
Agat: arbetad; Ben: arbetadt: ej specificerade arbeten: af elfenben eller
hvalrosständer och andra slag; Bernsten: arbetad; Fyrverkeriarbeten;
Hår- och Tagelarbeten; Hängslen in. m.: af hel- eller halfsiden; Pip-
hufvuden: af sjöskum; samt Strängar: andra slag.
Vidare hade tilläggstull ansetts obehöflig för följande 23 varuslag,
enär desamma emballerades uteslutande eller nära nog uteslutande
endast i papper, nämligen: Alabaster: arbetad; Band: silkessammet^- och
helsiden-, halfsiden- och andra slag; Färglådor; Gulddragarearbeten; Hudar
och skinn: ej hänförliga till pälsverk: beredda: andra slag; Karkasser
och karkassband; samtliga i promemorian upptagna ej specificerade
arbeten af metaller, med undantag af förgyllda eller försilfrade arbeten
af bly, järn och stål, koppar, tenn och zink, tillsammans 13 olika
varuslag; Papp-, Pappers- och Pappersmasse-arbeten, ej specificerade,
olackerade; samt Väfnader: ylle-: andra slag.
Likaledes hade uteslutits följande 12 varuslag, som vanligen före-
komme emballerade i askar af papp eller bleck, nämligen: Ben: arbetadt:
knappar; Bref kuverter och Papperspåsar; Bröd: finare småbröd; Finger¬
borgar och syringar; Horn: arbetadt: knappar och andra slag; Häktor,
Hakar och Hyskor; Konfityrer; Nålar; Pärlemor: arbetad: andra slag;
Stärkelse; samt Tännlikor eller Möbelspik. Af dessa varor droge endast
två, nämligen Horn: arbetadt: andra slag, och Pärlemor: arbetad: andra
Eib. till Biksd. Frat. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Haft.
O
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
slag, högre tull än den för askarna bestämda, de öfriga samma eller
lägre tull; men nyssnämnda två artiklar vore ej föremål för någon
mera betydande import och, hvad särskildt pärlemor beträffade, syntes
denna vara höra till dem, hvilka till följd af sin ömtåligare och dyr¬
barare beskaffenhet väl icke kunde antagas blifva förmål för ompack¬
ning å frilager. Knappar af ben och pärlemor, andra arbeten af pärle¬
mor, arbeten af horn, häktor, hakar och hyskor samt nålar förekomme
emellertid äfven uppfästade å kartor. ■
Slutligen hade tilläggstull icke ansetts erfordras för följande 11
varuslag, hvilka förekomme emballerade i pappersomslag eller askar
eller stundom uppfästade å kartor, nämligen: Blyertspennor; Borstbmdar-
arbeten: af andra ämnen: med annan infattning; Böcker: med inbundet rent
eller linjeradt papper; Celluloid: arbetad: andra slag; Chokolad, Hängslen
m. in.: andra slag; Kautschuk etc.: arbetad: andra slag; Lack; Penn¬
skaft. m. m.; Piphufvuden: andra slag; samt Speglar och Spegellampetter.
Häraf droge följande 7 varuslag högre tull än den för allmännast före¬
kommande askar bestämda, nämligen: borstbindararbeten celluloid-
arbeten, hängslen, arbeten af kautschuk, pennskaft, piphufvuden och
speglar Af dessa varor utgjorde kautschuksarbeten föremal för en
betydande import, men den ojämförligt största delen däraf bestode åt
o-aloscher, hvilkas emballage, för så vidt något annat sådant än ytter-
låda öfver hufvud förekomme, bestode af pappersomslag eller löst papper
mellan de olika lagren. Öfriga kautschuksarbeten, hvarom här vore
fråga, utgjordes af kammar, knappar, i trähylsa infattad kautschuk
m m och kunde näppeligen tänkas blifva å frilagret uppackade ur
sina askar eller löstagna från kartor. Af hängslen och därmed jäm¬
förliga artiklar, andra slag, hade införseln tidigare vant ganska be¬
tydande. men under de senare åren högst väsentligt nedgått. Dessa
varor förekomme emellertid förpackade ofta allenast i pappersomslag
och ei sällan i pappaskar af den beskaffenhet, att de vid införsel lösa
skulle draga eu tull af 2 kronor för kilogram — således mera an
själfva varan, för hvilken tullafgiften utgjorde en krona 75 ore för kilo¬
gram — samt vore stundom uppfästade å kartor. Da det sålunda
endast i fråga om eu mindre del af dessa varor skulle vara forenadt
med vinst att å frilagret uppacka dem ur askarna, hade, med hänsyn
för öfrigt till den aftagande importen, tilläggstull för dem ansetts icke
erforderlig I fråga om celluloidarbeten och piphufvuden, af hvilka
artiklar importen för öfrigt icke kunde anses vidare betydande, syntes
anledning icke vara att antaga, att utbyte af emballaget da detta be¬
stode af askar, komme att å frilagret äga rum. Af borstbindararbeten
förekomme hår- och klädesborstar oftast i pappersomslag, tandborstar
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
vanligast i askar. Importen vore för öfrigt icke synnerligen stor. Hvad
anginge speglar, infördes större sådana i lådor, hvilka icke skulle in-
beräknas i vikten; de mindre förekomme i askar eller pappersomslag,
men syntes svårligen kunna å frilagret beröfvas ett skyddande emballage.
Beträffande slutligen pennskaft vore införseln däraf jämförelsevis obe¬
tydlig.
Af omförmälda i packhusinspektionens promemoria upptagna 56
varuslag återstode således endast ett, nämligen sparris, som inkomme i
korgar; men det syntes knappast kunna ifrågakomma att intaga denna
vara å frilager.
Slutligen hafva ämbetsverken framhållit, att, beträffande åtskilliga
af ifrågavarande artiklar, uppackning af dem ur askar eller dylikt
icke gärna kunde, utan skada för varorna, äga rum, innan desamma
skulle användas eller försäljas till konsumenterna. Så vore förhållandet
med finare småbröd, kex, cacao, konfityrer och stärkelse.
Med afseende därå att i en af bevillningsutskottet vid 1900 års
Riksdag framlagd redogörelse för importen åren 1889—1898 af de
varuslag, hvilka kunde antagas i större omfattning blifva föremål för
intagning å frilager1), förekomme — förutom åtskilliga varuslag, som
enligt gällande bestämmelser skulle förtullas efter nettovikten eller efter
värde eller stycke, och beträffande hvilka fråga om emballagets vikt
således saknade betydelse — ett flertal olika varuslag, för hvilka,
oaktadt bruttoförtulining för dem vore stadgad, tilläggstull icke af
ämbetsverken föreslagits, hafva ämbetsverken till sist, i den mån sådant
icke enligt hvad förut anförts redan skett, uppgifvit skälen, hvarför
icke heller för berörda varor tilläggstull ifrågasatts. Vissa af dessa
varor förekomme nämligen, åtminstone vid import för handelsändamål
så godt som uteslutande antingen oemballerade eller emballerade endast
i pappersomslag och hade på denna grund uteslutits. Dessa varor vore:
broderade arbeten, handskar, hudar och skinn, kläder, papper, sadel-
makararbeten, skodon, snörmakararbeten, spetsar, strumpor, vantar
och väfnader. Andra vore af den beskaffenhet, att det ej gärna kunde
antagas, att å frilagret någon förändring med emballaget kunde vid¬
tagas. På denna grund hade tilläggstull icke ifrågasatts för konserver,
luktvatten, parfymer, pennor och pomada. Slutligen gällde om tvål,
parfymerad, samt visitkort, att dessa varor inkomme antingen i papper
eller i askar med minst samma tull som varorna, i följd hvaraf tilläggs¬
tull för dem icke ansetts erforderlig.
’) Jfr utskottets memorial ri:r 31.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Enligt hvad som under hand meddelats från packhusinspektionen i
Stockholm, synes i fråga om det brukliga emballagets beskaffenhet för de i
ämbetsverkens underdåniga utlåtande den 4 november 1899 omförmälda
varuslag i allmänhet icke någon mera afsevärd förändring hafva ägt rum,
sedan berörda utlåtande afgafs. Ur denna synpunkt skulle sålunda frågan
om tilläggstull för dessa varor vid nettoförtullning från frihamn eller
frilager för närvarande befinna sig i samma läge som vid nyssnämnda tid¬
punkt. Emellertid hafva andra omständigheter tillkommit, hvilka synas
föranleda till att denna fråga bör underkastas eu förnyad pröfning.
Såsom framgår af hvad förut anförts, hafva ämbetsverken vid
bestämmandet af hvilka varor, som borde beläggas med tilläggsafgifter,
tagit hänsyn jämväl till andra faktorer än emballagets större eller
mindre vikt. För åtskilliga varor, för hvilka tilläggstull eljest skulle
hafva ifrågakommit, har sålunda dylik tull icke af ämbetsverken före¬
slagits af den anledning, att varorna förekomme inlagda i askar, som
droge eu tull af 2 kronor per kilogram. I alla de fall, då själfva
varorna ej vore belagda med högre tull än askarna, kunde nämligen
icke förutsättas, att varorna skulle å frilager uppackas för att därigenom
möjliggöra en införsel mot lägre tullumgälder. Nu har emellertid genom
tulltaxan den 8 juni 1906 tullen för de här afsedda pappaskarna sänkts
till 1 krona 50 öre per kilogram; och torde detta förhållande föranleda
därtill, att. därest ifrågavarande af ämbetsverken i deras omförmälda
utlåtande föreslagna utväg anlitas, tilläggstullar borde ifrågakomma
för varor, som icke upptagits i det förut framlagda förslaget.
Vidare och med hänsyn därtill, att vid uppgörandet af detta för¬
slag äfven tagits i betraktande den import, som af de olika varuslagen
ägde rum. synes förslaget böra granskas jämväl ur denna synpunkt.
I sådant afseende har utarbetats eu tabell, som torde få åtfölja dagens
protokoll (Tak. n:o 1) och af hvilken framgår, att åtskilliga af de i
förslaget upptagna varorna under åren 1903—05 införts i så obetydliga
kvantiteter, att anledning att för dem ifrågasätta tilläggsafgifter
numera knappast torde förefinnas. I särskild grad är detta fallet med
de i förslaget upptagna bly-, tenn- och zinkarbeten, af hvilka importen
varit försvinnande liten. Men äfven af följande varor liar införseln
varit jämförelsevis obetydlig, nämligen: album, askar in. in., delar af
konstgjorda blommor, knappar af silke, knifvar, oarbetade plymer,
portföljer af siden, saxar och solfjädrar. De varor, som för när¬
varande utgöra föremål för import i sådan omfattning, att tillläggs-
tullar kunde på den grund anses böra beträffande dem ifrågasättas, äro
följande: bijouterivaror, naturliga och konstgjorda blommor, galanteri-
varor, instrument, knappar af sammansatta ämnen, leksaker, arbeten
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 13
af koppar m. in., papparbeten, arbetade plymer, ej specificerade slag
af portföljer samt ur och delar däraf.
Med undantag af galanterivaror och arbetade plymer äro emeller¬
tid samtliga dessa sistnämnda varor bland dem, hvilkas tullsatser äro
bundna genom 1900 års handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige
och Tyska riket. Då i följd däraf någon förhöjning i eljest gällande
tullsatser icke torde under denna traktats giltighetstid kunna för
införsel från frihamn eller frilager genomföras beträffande de väsent¬
ligaste af de i 1900 års förslag upptagna varorna, synes redan häruti
föreligga en anledning att söka på annat sätt än genom tilläggstullar
lösa frågan om bruttoförtullade varors behandling vid sådan införsel,
som nyss är sagd. Därtill kommer ytterligare, att, såsom äfven vid
frågans behandling inom 1900 års Riksdag "framhölls, det måste vara
förenadt med åtskilliga svårigheter både att uttömmande afgöra, hvilka
varor som böra beläggas med tilläggsafgifter, och att fullt rättvist be¬
stämma beloppen af dessa afgifter. Äfven med iakttagande af den
största noggrannhet ligger dock alltid den faran nära till hands, att
ett förslag till särskild tulltaxa att tillämpas vid införsel från frihamn
eller frilager ej upptoge alla varor, som i en sådan tulltaxa borde
förekomma, eller ej innehölle de afgifter, som med hänsyn till alla på
frågan inverkande omständigheter borde tillämpas. Detta synes äfven
bekräfta sig med afseende å 1900 års förslag. Redan föredragande
departementschefen ansåg sig böra i afseende därå uttala, att, om vid
införsel öfver frilager af en eller annan artikel, för hvilken tilläggstull
icke blifvit satt, missbruk framdeles skulle yppa sig, så kunde rättelse
ske genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skulle ut¬
göras. Och bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande, att, innan
sådana rättelser hunne verkställas, skadliga verkningar kunde inträda,
hvilket, likasom ock utsikten att hafva dylika frågor ständigt på dag¬
ordningen, vore ägnadt att väcka ej ringa betänklighet.
1 betraktande af hvad sålunda anförts, vill det synas, som om en
lämpligare lösning af den föreliggande frågan erbjöde sig genom en
föreskrift därom, att varor, i hvilkas vikt skola inberäknas askar, om¬
slag, kartor o. s. v., icke må införas från frihamn eller frilager, med
mindre varorna äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel
af enahanda varor är brukligt. Genom en dylik föreskrift torde man
med undvikande af de svårigheter, hvilka äro förenade med det förut
framlagda förslaget till tilläggstullar, kunna vinna såväl enhetlig och
följdriktig behandling af samtliga bruttoförtullade varor, som ock den
fördelen, att importörer, hvilka för sin rörelse äro i tillfälle att anlita
Ang. spann¬
måls upp-
läggning i
frihamn eller
ä frilager.
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
frihamn eller frilager, icke blifva i fråga om dessa varors införsel till
vårt land gynnsammare ställda än de importörer, som ej hafva dylika
anstalter till sitt förfogande. Och för tullverket har det ansetts i regel
ei böra möta svårighet att vid varornas tullbehandla^ bedöma, huru¬
vida förekommande emballage är sådant, som plägar i allmänhet använ¬
das vid införseln af ifrågavarande varuslag, eller om det måste anses
uteslutande afse ett kringgående af tulltaxans bestämmelser.
Föreskrift af det innehåll, som sålunda ifrågasatts, har ock intagits
i de nu utarbetade författningsförslagen.
Det förslag till förordning om frilager, som af Kungl. Maj:t före¬
lädes 1900 års Riksdag, innefattade förbud mot uppläggning å frilager
af spannmål, omalen och malen, alla slag. Förslaget om detta förbud
härrörde från 1894 års kommitté, som ansåg intet giltigt skal kräfva
frilagersrätt för spannmål, medan åter ett medgifvande att anlita fri¬
hamn eller frilager därför skulle kunna minska afsättmngstdlfallena för
den svenska spannmålen och nedtrycka prisen därå för våra jordbrukare
äfvensom under vissa förhållanden bereda tillfälle till för statsverket
förlustbringande spekulationsaffärer. Kommittén säger sig visserligen
ei hafva förbisett, att detsamma kunde till en viss grad blifva förhållan¬
det äfven genom användande af danska hamnar, men från grannlandet
syntes en sådan spekulationsaffär icke kunna bednfvas i samma om¬
fattning och med samma lätthet som frun ett inom riket befintligt
frilager. . , .. .
Vid ärendets behandling inom Riksdagen framhölls, såsom redan
omförmälts, af bevillningsutskottet, att det vore svårt att inse hvari
skillnaden skulle bestå mellan, å ena sidan, den fara för jordbruks¬
näringen, som sålunda skulle förefinnas, i händelse spannmål finge m-
tagas å frilager, och, å andra sidan, den nedtryckning af priset, som
skulle tillskyndas svensk industri därigenom, att utländska industrialster
på enahanda sätt finge intagas å frilager samt därifrån vid behof foras
ut i den svenska marknaden och täfla med de svenska tillverkningarna.
Under den diskussion, som i frilagersfrågan ägde rum, anfördes likaledes,
särskildt inom Första Kammaren, såsom ett skäl mot frilagersmstitutio-
nens införande i vårt land, hurusom det föreslagna förbudet mot spann¬
måls uppläggande å frilager konsekvent borde leda till enahanda förbud
beträffande produkterna af äfven andra tullskyddade näringar an
jordbruket.
Den i 1895 års kommittéförslag inrymda bestämmelsen om spann¬
måls uteslutande från frilagersrätt, hvilken äfven förordats af kommers-
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
kollegium och generaltullstyrelsen i deras gemensamma utlåtande af
den 30 maj 1896, hade emellertid vid ärendets förberedande behandling
icke lämnats utan anmärkning. Stockholms stads handels- och sjöfarts-
nämnd hade i sitt öfver kommittéförslaget till kommerskollegium af-
gifna yttrande påpekat, hurusom därigenom produktionsvillkoren inom
frilager blefve försvårade för de industrier, vid Indika spannmål kunde
komma till användning, samt vidare framhållit, att antagandet af
kommitténs ifrågavarande förslag skulle medföra det mycket betänkliga
förhållandet, att, medan södra Sverige i Köpenhams frihamn, där om¬
sättningen af spannmål utgjorde en mycket betydande del af rörelsen,
hade ett tullfritt upplag för sitt behof af utländsk spannmål, däremot
hela det öfriga Sverige skulle komma att sakna ett dylikt upplag.
Och betydelsen af ett sådant kunde icke skattas nog högt, då det
bidroge i hög grad att förhindra stora prisväxlingar å varan, i såväl
konsumentens som producentens intresse. Ty å ena sidan gjorde ett
dylikt upplag det möjligt, att, när prisen visade tendens att stiga allt
för hastigt, genom omedelbar import från upplaget moderera dem, och
å andra sidan förhindrade det, att på den inhemska marknaden infördes
mera spannmål, än som motsvarade det förefintliga behofvet, hvari¬
genom åter ett oskäligt prisfall kunde undvikas. Visserligen förefunnes
rätten att å nederlag intaga spannmål, men, frånsedt att denna rättig¬
het varit i fråga att borttagas, borde den större frihet att behandla
de upplagda varorna, som frilager och frihamn skulle medgifva, med
hänsyn till hvad af nämnden anförts, icke skäligen förbjudas i fråga
om spannmål.
I en underdånig skrift af den 6 sistlidne september har handels¬
kammaren i Göteborg med afseende å den af Göteborgs stadsfullmäktige
gjorda framställningen i fråga om anläggning af frihamn återupptagit
spörsmålet om spannmåls uppläggande i frihamn och i sådant hänseende
hemställt, att, därest förslag till bestämmelser om inrättande och drif¬
vande af frihamn komme att framläggas för Riksdagen, ur detta förslag
måtte uteslutas det förut ifrågasatta förbudet mot spannmåls införande
i frihamn. Bemälda handelskammare finner de af kommittén uttalade
farhågorna för att spannmål i frihamn skulle kunna menligt inverka
på prisläget för denna vara inom Sverige, i hög grad öfverdrifna.
Så länge vårt land vore hänvisadt att fylla en stor del af sitt spann-
målsbehof genom import från utlandet, måste prisläget å den svenska
spannmålsmarknaden bestämmas af priserna å de störa världsmarkna¬
derna för spannmål, allenast med de förändringar, som betingades af
tullförhållanden och läge. Att de spannmålslager, som tilläfventyrs
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
kunde finnas inom en frihamn, skulle i någon nämnvärd grad kunna
förändra detta förhållande, syntes högst otroligt. Lokala prisfluktua¬
tioner, hvilka vore för små och af för kort varaktighet för att kunna ■
föranleda afsevärd import, skulle visserligen kunna röna inverkan af
spannmålsupplag i frihamn, men reglerandet af dessa fluktuationer
kunde endast vara till fördel för såväl producenter som konsumenter,
likasom möjligheten att utan alltför dryga kostnader från frihamn åter
utföra redan importerad spannmål kunde bidraga till att höja spann¬
målspriset inom landet i de fall, då en felaktig beräkning af det in¬
ländska behofvet föranledt för stor import. Handelskammaren finner
för öfrigt, att, om verklig fara kunde uppstå för ett oskäligt ned¬
sättande af spannmålspriserna genom inverkan från frihamn, så skulle
detta redan hafva visat sig genom trafiken från Köpenhamns frihamn.
Någon sådan försämring af priset å spannmål hade emellertid ej kunnat
konstateras.
Ville man däremot lägga den afgörande vikten på det förhållande,
att spekulationer skulle kunna från frihamn bedrifvas vid utsikt till
tullförhöjning å spannmål, så vore det gifvet, att inrättandet af en
frihamn skulle kunna medföra förluster för statsverket genom uteblif-
vandet af eu del af den beräknade tullinkomsten. Men detta vore,
oafsedt att sådana tillfällen endast undantagsvis inträffade, af öfver-
gående art och borde ej ensamt föranleda till att helt förkasta de
fördelar, som spannmåls uppläggande i frihamn otvifvelaktigt kunde
medföra för vårt land. I likhet med hvad af handels- och sjöfarts-
nämnden i Stockholm anförts, funne handelskammaren det vara högst
betänkligt att åt utlandet förbehålla de många fördelar, som frihamns-
institutionen erbjöde handeln med spannmål, i synnerhet som den
ersättning därför, hvilken förefunnes i rätten att upplägga spannmål
å nederlag, på grund af de därmed förenade olägenheterna användes
endast i ringa omfattning.
Efter att vidare hafva bland annat omförmält den betydande
import af spannmål till vårt land, som äger rum från frihamnarna i
Köpenhamn och Hamburg, hvad den senare platsen angår beroende
dels på inverkan af Nord-Östersjökanalen och dels på de exceptionellt
billiga frakterna för spannmål från Amerika till Hamburg, framhåller
handelskammaren, att, därest det skulle blifva någon möjlighet för den
svenske köpmannen att uthärda konkurrensen med utlandet, så vore
det en bjudande nödvändighet att tillvarataga hvarje möjlig fördel.
De reguljära förbindelser med de spannmålsexporterande länderna i
Sydamerika, som Sverige med stora kostnader nu lyckats erhålla, och
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 35- 17
hvilkas betydelse för svensk export väl icke kunde skattas låg, vore
för sin fortkomst äfven beroende på, att tillfälle erbjödes att finna en
förmånlig afsättningsort för de produkter, hvilka toges i returfrakt till
Sverige. Då det härvidlag i regel gällde stora partier, syntes det äfven
för detta ändamål vara behöflig!, att inom frihamn plats bereddes för
mottagande af dessa produkter, hvilka eljest, därest de redan vid
importen skulle bära de dryga tullumgälderna eller å nederlag förvaras,
endast med svårighet skulle kunna hit importeras.
De fördelar, som tillåtelsen att införa spannmål i frihamn skulle
medföra för handeln med denna vara, vore enligt handelskammarens åsikt
i öfrigt af samma natur som de, hvilka åberopats såsom skäl för tillåtelsen
att i frihamn införa andra varuslag. Handelskammaren kände sig öfver-
tygad, att det beroende af mellanhänder i utlandet, som nu karakteri¬
serade Sveriges spannmålshandel, skulle i stor utsträckning kunna und¬
vikas. därest den svenske köpmannen i likhet med utlandets bereddes
tillfälle att i frihamn förvara och därifrån fritt disponera de för landets
konsumtion behöfliga mängderna af utländsk spannmål. Utom de för¬
delar, som således spannmålshandeln skulle kunna påräkna genom
tillåtelsen att införa spannmål i frihamn, anser handelskammaren äfven
kvarnindustrien och i synnerhet den del däraf, som drefves i mindre
omfattning, kunna hämta stora fördelar af en sådan tillåtelse, framför
allt vid förmalning af hvete. För kvarnindustrien vore nämligen till¬
gängen å vissa främmande glutenrikare hvetesorter en nödvändighet,
men endast mycket få inrättningar inom denna industri hade en så
stor afverkningsförmåga och tillgång till så stort kapital, att de för¬
mådde direkt importera den nödiga utländska spannmålen. För till¬
fredsställandet af sitt behof af den utländska varan vore flertalet hän-
visadt att göra sina inköp genom utländska mellanhänder. En följd
däraf blefve emellertid, dels att i regel en tid förflöte, innan leverans
kunde ske, dels ock att partiernas storlek ej kunde rättas efter det
verkliga behofvet, utan måste bestämmas med hänsyn till andra om¬
ständigheter, allt till stor olägenhet för de smärre afnämarne, för
hvilka en prompt leverans af små partier vore synnerligen önskvärd.
Dessa kännbara olägenheter skulle helt kunna undvikas, därest tillfälle
bereddes svenska köpmän att från lager i frihamn tillgodose de smärre
afnämarne inom landet.
Vid bedömande af föreliggande fråga torde till eu början böra
tagas i betraktande de tillfällen, hvilka för närvarande erbjuda sig för
vårt lands spannmålshandel och kvarnindustri att tullfritt upplägga
spannmål för blifvande införsel till förbrukning i Sverige. Först och
Bih. till Rikftd. Prof. 1907. 5 Sami 1 Afd. 34 Höft. 3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N.o So.
främst möter i sådant afseende nederlagsinstitutionen. Angående den
omfattning, hvari enligt den officiella statistiken denna institution under
åren 1896—1905 kommit till användning för uppläggning af spannmål, har
utarbetats en tabell, hvilken torde få biläggas dagens protokoll (tab. 2.)
Af denna framgår bland annat, att reexporten af spannmål från nederlag
är mycket obetydlig, och att sålunda nederlagsinstitutionen i fråga om
spannmål har sin egentliga betydelse för införseln. Emellertid utvisar
en jämförelse med totalimporten, att den öfvervägande delen af till vårt
land införd spannmål på de senare åren icke upplagts å nederlag. I
relativa tal uttryckt har förtullningen från nederlag af råg och hvete
under åren 1888—1905 i förhållande till totalimporten däraf varit af
följande omfattning:
|
Omalen
|
|
Procent
|
1888 ...................
|
................. 6.81
|
1889 ...................
|
................. 12.81
|
1890 ...................
|
................. 13.26
|
1891..................
|
................. 16.27
|
1892 ...................
|
................. 36.fi c
|
1893 ...................
|
.............. 28.32
|
1894 ...................
|
.................. 20.81
|
1895 ..................
|
................. 17.73
|
1896 ..................
|
.................. 27.13
|
1897 ...................
|
.................. 21.48
|
1898 ..................
|
................ 18.40
|
1899 ...................
|
.................. 21.li
|
1900 ...................
|
.................. 23.81
|
1901..................
|
.................. 22.78
|
1902 ..................
|
................. 12.39
|
1903 ..................
|
.................. 15.95
|
1904 ..................
|
.................. 10.32
|
1905 ..................
|
................ 14.55
|
Hvete
Malen (mjöl)
|
Omalen
|
Malen (mjöl)
|
Procent
|
Procent
|
Procent
|
19.48
|
2.75
|
8.46
|
57.28
|
5.79
|
38.09
|
52.10
|
5.40
|
45.05
|
65.61
|
8.92
|
48.23
|
58.18
|
30.73
|
45.27
|
51.87
|
28.50
|
38.73
|
60.94
|
26.12
|
42.56
|
66.62
|
23.03
|
54.7 4
|
66.50
|
25.95
|
46.60
|
74.12
|
19.83
|
41.63
|
78.34
|
19.70
|
35.87
|
54.34
|
22.18
|
48.6 3
|
78.74
|
25.35
|
62.95
|
75.64
|
25.42
|
48.90
|
56.95
|
15.31
|
40.65
|
66.01
|
14.08
|
41.01
|
73.57
|
14.75
|
43.16
|
63.7 5
|
17.01
|
33.05
|
Visserligen har, såsom synes, importen från nederlag af råg- och
hvetemjöl varit i jämförelse med totalimporten däraf ganska ansenlig,
men detta förhållande synes med afseende å den här föreliggande frågan
om nederlagsinstitutionens användning för spannmålsinförseln vara
mindre betydelsefullt, emedan mjölimporten öfver hufvud afsevärdt
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
nedgått, sedan nu gällande tullsatser infördes, så att den numera i jäm¬
förelse med importen af omalen spannmål är af helt ringa omfattning.
Det vill synas, som om nederlagsinstitutionen i fråga om spannmål
hufvudsakligen komme till användning för import till de hamnar, där
man på grund af isförhållandena måste före vinterns början förse sig
med förråd, som först efter någon tids förlopp komma till förbrukning.
Dä emellertid förtullningen från nederlag synes i genomsnitt taget
tämligen nära motsvara uppläggningen, så torde spannmålen i allmänhet
icke någon längre tid förvaras å nederlag.
Förutom å tullnederlagen inom landet kunna spannmålsupplag
för import till Sverige med fördel anordnas i våra grannländer, hvilka
för sådan uppläggning erbjuda fördelarna af frihamnar eller liknande
anstalter. Närmast kommer därvid i betraktande Köpenhamns frihamn,
hvars spannmålstrafik synes till största delen finna sin afsättning på
Sverige. Vida större betydelse för vår spannmålshandel har emellertid
frihamnen i Hamburg, hvars fraktförhållanden, såsom äfven af Göteborgs
handelskammare påpekats, ställa sig synnerligen gynnsamma för transito-
trafiken från de transatlantiska produktionsområdena. Vidare är i
förevarande afseende att märka äfven Antwerpen, som tack vare bland
annat sitt läge och sina hamnanordningar erhållit ett afsevärdt infly¬
tande på den internationella spannmålshandeln.
Af hvad sålunda anförts torde framgå, att redan nu rikliga till¬
fällen finnas att. i afvaktan på eu blifvande afsättning inom landet,
låta upplägga spannmål på sådana villkor, att den icke drabbas af
några tullafgifter. Undersöker man nu, i hvad mån detta förhållande
kan antagas komma att undergå förändring, därest tillfälle varder beredt
att upplägga spannmål jämväl i svensk frihamn eller å svenskt frilager,
så synes närmaste följden af en sådan anordning böra blifva, att åtmin¬
stone en del af den spannmål, som för närvarande upplägges å nederlag,
i stället kommer att förvaras i frihamns- eller frilagersmagasin. De
nya institutionerna erbjuda för spannmålsuppläggning framför nederlaget
åtskilliga fördelar, hvilka torde föranleda, att de förra komma att före¬
dragas framför detta sistnämnda. Först och främst utgå vid uppläggning
af spannmål i frihamn eller å frilager icke, såsom däremot vid nederlag
är fallet, några afgifter vare sig till statsverket för själfva upplägg¬
ningen eller till tullbetjäning för bevakning vid de tillfällen, då spann¬
målen skall skötas eller eljest upplagshafvaren af en eller annan anled¬
ning vill efterse sitt upplag. Vidare erbjuder frihamn eller frilager
framför nederlag en afsevärd förmån i den vida större friheten att för¬
foga öfver det upplagda godset och att eventuellt häraf åter utföra
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
hvad som kan med större fördel afsättas i utlandet. Därtill kommer,
att såväl frihamn som frilager, hvilka båda anstalter böra vara anlagda
för att tillgodose en större trafik, i följd däraf måste vara försedda
dem helt andra anordningar för lossning och lastning än ett nederlag,
som mången gång tillhör en enskild person eller firma.
Om sålunda på grund af berörda omständigheter man bör kunna
antaga, att upplag inom frihamn eller frilager komma att användas
framför nederlag, så vill det ock synas, som om samma omständig¬
heter borde föranleda därtill, att äfven en del af den spannmål, som
för blifvande afsättning i Sverige för närvarande upplägges utom landet,
blefve i stället upplagd å de nya upplagen inom landet, därigenom
tillförande vårt lands näringsidkare den tolktjänst å magasinering, spe¬
dition o. s. v., som under nuvarande förhållanden tillfaller utländska
mellanhänder. Med afseende å de stora kvantiteter spannmål, som
vårt land måste importera, är det uppenbarligen ett önskemål, att
Sverige må kunna lösgöra sig från det beroende af utlandet, som i
denna bransch synes göra sig gällande.
Att rätten att i frihamn eller å frilager i Sverige upplägga ut¬
ländsk spannmål skulle i och för sig leda till en ökad spannmålsimport
och . däraf följande sänkning af prisen för den inhemska spannmålen
synes icke sannolikt såväl i betraktande af de gynnsamma tillfällen,
hvilka, enligt hvad nyss anförts, redan nu erbjuda sig till spannmåls-
uppläggning inom och utom landet för spekulation å den svenska
marknaden, som ock med hänsyn därtill, att de ifrågasatta nya spann-
målsupplagen icke torde kunna utöfva någon som helst inverkan på de
förhållanden, hvilka i hufvudsak bestämma importens storlek, eller
dels spannmålsbehofvet inom landet, dels ock de priser, som därstädes
kunna ernås för utländsk vara. Det torde i detta afseende böra fram¬
hållas, att öppnandet af Köpenhamns frihamn icke synes hafva utöfvat
något märkbart inflytande vare sig på spannmålsimportens storlek eller
på spannmålspriserna inom den del af vårt land, Skåne, som eljest bort
vara mest utsatt för verkningarna af trafiken i denna frihamn. Det bör i
afseende på den föreliggande frågan ej heller lämnas obeaktadt, att
reexport från frihamn eller frilager låter sig verkställas vida lättare
än från nederlag, hvadan, därest större kvantitet skulle hafva upplagts,
än som motsvarar spannmålsbehofvet för tillfället, öfverskottet utan
svårighet kan åter utföras i stället för att, såsom nu kan inträffa,
verka nedtryckande på spannmålspriserna i landet.
Hvad slutligen vidkommer de skäl, som tala för medgifvande af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 21
rätt till spannmålsupplag i frihamn eller å frilager, bör till eu början
ihågkommas att, om dessa med betydande utgifter förenade anstalter
skola kunna bära sig, det måste vara angeläget att tillföra dem så
stor trafik som möjligt. I detta afseende är spannmål en synnerligen
viktig artikel, hvars betydelse, såsom af Göteborgs handelskammare
framhållits, särskildt för en frihamn i vårt land ytterligare ökats genom
de med statsbidrag understödda ångbåtslinjerna på transatlantiska
hamnar. Vidare är att märka, hurusom tillfället att på lämpliga ma¬
gasin upplägga och förvara spannmål är i vårt land synnerligen be-
gränsadt. De svårigheter, som däraf förorsakas, äro icke blott af stor
betydelse för en jämn och regelmässig tillgång på både in- och ut¬
ländsk spannmål, utan kunna därjämte under särskilda omständigheter,
såsom t. ex. i i infälle af ett krigsutbrott, medföra för hela landet
ödesdigra följder. Slutligen bör äfven erinras, att för handeln med
spannmål frilagersrätten skulle medföra enahanda förmåner, som denna
rätt skulle tillskynda andra branscher af den svenska handelsnäringen,
därigenom att den skulle göra det möjligt att befria sig från utländskt
inflytande och att anlägga affärerna på en bredare basis genom att
arbeta icke blott på den inhemska marknaden utan äfven på utlandet.
Af sålunda anförda skäl har ur de nu utarbetade förslagen till
förordningar om frilager och om frihamn uteslutits det förbud mot
spannmåls uppläggning, hvilket förekom i 1900 års förslag till förord¬
ning om frilager.
Med hänsyn särskildt därtill, att kommerskollegium och general¬
tullstyrelsen vid afgifvande af utlåtande den 30 maj 1896 öfver 1895
års kommittéförslag ej ingått i granskning af de i samma förslag
innefattade detaljbestämmelser angående frihamn, har jag i skrifvelse
den 22 december 1906 anmodat ämbetsverken att före utgången af
sistlidne januari månad inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande
öfver omförmälda inom finansdepartementet utarbetade båda författ-
ningsförslag.
Sådant utlåtande har af ämbetsverken afgifvits den 25 berörde
januari, därvid ämbetsverken tillika öfverlämnat yttranden, som dels
genom kommerskollegii försorg inhämtats från handels- och sjöfarts-
nämnderna samt liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
dels ock på anmodan af generaltullstyrelsen afgifvits af tullkammaren,
packhusinspektionen och nederlagskontoret i Stockholm, tulldirektören
i Göteborg samt därvarande tullkammare, packhusinspektion och tull-
Kommers-
kollegium och
generaltull¬
styrelsen den
25 jan. 1907 ,
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
bevakningsinspektion äfvensom af tulldirektören i Malmö samt pack¬
husinspektionen och tullbevakningsinspektionen därstädes.
För egen del hafva ämbetsverken, då remissen syntes icke gifva
anledning till en närmare undersökning af frågan, huruvida nödiga
förutsättningar för anläggning och en framgångsrik drift af en eller
flera frihamnar inom vårt land kunde anses vara för handen, eller om
lämpligheten och gagneligheten af frilagersinstitutionens införande i
Sverige, ansett sig höra inskränka sig till en granskning af de före¬
liggande båda förslagen.
Hvad då först angår formen för den föreslagna lagstiftningen an¬
gående frihamn och frilager, hafva ämbetsverken till en början erinrat,
hurusom redan 1894 års kommitté anfört, att frågan om de lättnader
särskild!, för den sjöväga frihamnstrafiken, Indika i tullhänseende
kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad påverkades af lokala
förhållanden, hvarför planläggandet af denna nya institution framför
allt i detta hänseende varit underkastadt många vanskligheter, äfven¬
som att det kunde förväntas, att, sedan frihamn kommit till stånd
och någon tids erfarenhet om de föreslagna bestämmelserna, därest
de blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till desamma skulle
finnas behöfliga. Vidare hade i sitt förenämnda underdåniga ut¬
låtande af den 30 maj 1896 ämbetsverken framhållit, att det syntes
icke lämpligt att i detta ämne meddela en för frihamnar i allmänhet
gällande författning, då de i detta afseende erforderliga och lämp¬
liga föreskrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje
hamns läge och lokala förhållanden i öfrig!, för så vidt å ena sidan
nödig säkerhet för kronans rätt skulle kunna bibehållas och å andra
sidan trafikens befogade kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Ämbets¬
verken, som fortfarande hyste samma uppfattning, hafva därför såsom
sin åsikt uttalat, att den nu ifrågasatta uppdelningen af bestäm¬
melserna om frihamn syntes innebära en fördel, såväl genom möjlig¬
heten att vid affattande! af de tulltekniska bestämmelserna taga nödig
hänsyn till lokala förhållanden, som äfven därigenom, att de änd¬
ringar i nämnda bestämmelser, som, på grund af vunnen erfarenhet
vid deras tillämpning, tilläfventyrs kunde visa sig erforderliga eller
önskliga, lättare och snabbare än eljest kunde genomföras. En sådan
uppfattning hade ock uttalats af flera af de hörda representanterna
för rikets handel och sjöfart. I enlighet med hvad sålunda fram¬
hållits, ansåge också ämbetsverken konsekvensen fordra, att jämväl
bestämmelserna om frilager på enahanda sätt uppdelades, hvarigenom
äfven i fråga om denna institution sistnämnda fördel vunnes. Den af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 28
ämbetsverken företagna granskning af förslagen hade icke gifvit an¬
ledning till några erinringar i fråga om urvalet af de bestämmelser,
som ansetts böra intagas däri.
Vidkommande därefter frågan om rätt att upplägga spannmål i
frihamn eller å frilager, hafva ämbetsverken, som vid afgifvande af sitt
förberörda utlåtande af år 1896 uttalat den uppfattning, att giltiga
skäl för förbud mot sådan uppläggning anförts af 1894 års kommitté,
lörklarat sig med hänsyn till formuleringen af det ämbetsverken nu gifna
uppdrag sakna anledning att ingå i någon närmare undersökning af de
skäl, som kunde anföras för eller emot ett sådant förbud. Då emellertid
i båda de nu föreliggande förslagen intagits den bestämmelse, att för¬
tullning af gods, som infördes från frihamn eller uttoges från frilager,
skulle ske efter de taxor och författningar, som vore gällande, då
godset till förtullning angåfves — en föreskrift, som öfverensstämde med
hvad i tullstadgan vore bestämdt angående nederlagsgods och som i all¬
mänhet borde gälla äfven i fråga om frihamns- och frilagersgods — ansåge
sig ämbetsverken höra framhålla, att genom ett tillägg till sagda be¬
stämmelse de betänkligheter, som gjorts gällande mot ett medgifvande
att i frihamn eller å frilager intaga spannmål, syntes kunna i väsentlig
mån häfvas, på samma gång därigenom kunde vinnas trygghet mot en
vid vissa tillfällen mindre önskvärd inassinförsel af viktigare kassa-
artiklar. Ämbetsverken syftade härvid på den mot ifrågavarande med¬
gifvande ofta gjorda invändning, att frihamnar och frilager skulle kunna
i stor utsträckning begagnas till upplag af spannmål utöfver det verk¬
liga behofvet och således kunna tjäna till underlättande af spekula¬
tioner i denna vara i synnerhet vid tider, då tullförhöjningar därå
antoges vara förestående. Med tillämpning af ifrågavarande stadgande
enligt dess föreslagna lydelse skulle nämligen ett större, i frihamn eller
ä frilager upplagdt parti spannmål kunna, äfven efter det en beslutad
tullförhöjning trädt i kraft, införas från frihamnen eller uttagas från
frilagret mot den förut gällande lägre tullsatsen, blott angifningen till
förtullning skett före nyssnämnda tidpunkt. Det vore därför enligt
ämbetsverkens åsikt måhända önskligt, att ifrågavarande bestämmelse
så aftättades, att nyssnämnda för statsverket menliga förhållande kunde
undvikas och den förhöjda tullsatsen komma att tillämpas vid all för¬
tullning af spannmål eller större kaesaartiklar, som vid den höjda tull¬
satsens trädande i kraft funnes i frihamn eller å frilager, äfven om
angifningen till förtullning skett före nämnda tidpunkt. Detta mål
syntes lämpligast kunna ernås därigenom, att i bestämmelsen inrymdes
befogenhet för Kungl. Maj:t att för särskilt fall annorledes förordna.
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Ämbetsverken kafva fördenskull föreslagit, att åt ifrågavarande stad¬
gande måtte gifvas sådan affattning, som nyss nämnts, och ytterligare
framhållit, att under denna förutsättning medgifvandet att i frihamn
eller å frilager upplägga spannmål icke skulle blifva förenadt med
större utan snarare med mindre risk i nu omförmälda hänseende än
medgifvandet att upplägga spannmål å nederlag.
Hvad vidare beträffar det i förslagen införda stadgandet, att varor,
som enligt tulltaxan vore underkastade så kallad bruttoförtullning, icke
finge från frihamn eller frilager uttagas för öfverflyttning till nederlag
eller för att efter förtullning införas i landet, med mindre de vore
emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor
vore brukligt, hafva ämbetsverken påpekat, hurusom afsikten med detta
stadgande tydligtvis vore att förebygga, det sådana varor skulle genom
att i frihamn eller å frilager ompackas i lättare emballage än det,
hvari det vore möjligt att införa dem från utrikes ort, eller helt och
hållet befrias från emballage, kunna undgå en ofta ganska betydlig del
af det bestämda tullbeloppet, ett förhållande, hvarigenom dels tull¬
inkomsterna skulle minskas, dels ock det skydd för vår industri, som
afsetts med vissa införseltullar, komme att äfventyra^. Efter att vidare
hafva erinrat om den föregående behandlingen af frågan om villkoren
för bruttoförtullade varors? införsel från frihamn eller frilager, hafva
ämbetsverken anfört, att, ehuru den nu föreslagna lösningen af denna
fråga syntes ämbetsverken ägnad att medföra vissa betänkligheter,
särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan
tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde förstås med
handelsmässigt emballage, och därför vissa skäl syntes tala för det i den
nådiga propositionen till 1900 års Eiksdag framställda förslag om
tilläggstullar, hade ämbetsverken dock, då tvifvelsutan giltiga ^ skål
kunde anföras mot att för närvarande införa dylika tullar och i allt
fall olägenheterna af den nu ifrågasatta bestämmelsen måhända kunde
varda i hufvudsak undanröjda inom en icke alltför långt aflägsen fram¬
tid, ansett sig sakna anledning föreslå någon ändring i berörda be¬
stämmelse.
Ämbetsverken hafva dock fäst uppmärksamheten på det för¬
hållande att, under det enligt bägge förslagen landväga införsel af gods
från frihamn eller uttagning af gods från frilager vore medgifven, bland
annat, för uppläggning å transitupplag å samma ort, så afsåge det här
ifrågavarande stadgandet allenast varor, som från frihamn eller frilager
förtullades eller öfverflyttades till nederlag. Detta förhållande syntes, på
sätt jämväl några af de hörda tullmyndigheterna framhållit, kunna
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 25
föranleda därtill, att en varuägare, genom att angifva i frihamn eller
a frilager upplagda varor af ifrågavarande slag till uppläggning å transit-
upplag å samma ort — vid hvilken förflyttning varorna säkerligen ofta
ut‘Jn /ara för skada kunde transporteras i vida lättare emballage än
\id försändning från en ort till annan — skulle kunna vid varornas
sedermera skeende förtullning antingen direkt eller efter öfverflyttnino-
till nederlag undandraga statsverket en del af den tull, som rätteligen
skolat utgå för varorna. Ett sådant förfaringssätt skulle visserligen
kunna förhindras genom att utsträcka den ifrågavarande bestämmelsen
att gälla äfven vid öfverföring af varor från frihamn eller frilager till
transitupplag å samma ort. För tillämpningen häraf erfordrades emeller¬
tid tydligtvis, att varorna, före öfverföringen till transitupplag, i fri¬
hamnen eller å frilagret underkastades undersökning för utrönande af
emballagets beskaffenhet. Men då i transitupplagsinstitutionens begrepp
låge,^ att någon föregående undersökning icke skulle äga rum, syntes
en sådan utsträckning af omförmälda stadgande icke böra ifrågakomma.
Därest emellertid någon åtgärd ansåges erforderlig till förekommande
af nyssberörda för statsverket menliga förfarande, kunde enligt ämbets-
verkens mening ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen om rätt att
öfverföra varor från frihamn eller frilager till transitupplag å samma
ort kunde ur förslagen utgå. Något verkligt behof af en dylik rätt
kunde enligt ämbetsverken knappast påvisas.
Hvad däreftei beträffar förslaget att både frihamn och frilafer
skulle vara inrättade »till allmänt bruk», hafva ämbetsverken, med på¬
pekande att i fråga om frihamn detta tillägg icke vore af någon saklig
betydelse, då väl aldrig en frihamn kunde tänkas blifva anlagd för annat
an allmänt bruk, däremot med afseende å frilager uttalat, att för¬
hållandet därvidlag syntes blifva annorlunda, då denna institutions be¬
skaffenhet icke i och för sig utgjorde hinder för att en större affärs-
eller industriidkare kunde för eget behof inrätta ett frilager, öfver
hvilket han ensam skulle disponera. Sådant finge emellertid anses ute¬
slutet genom nyssnämnda tillägg, som syntes kunna tolkas sålunda,
att frilager å viss ort icke finge inrättas, med mindre detsamma till-
toges i så. stor omfattning, att hvar och eu å samma ort, som åstundade
regagna sig däraf och uppfyllde stadgade kvalifikationer, kunde, åtmin¬
stone i regel, däri erhålla plats. Ämbetsverken ansäge sig emellertid
icke kunna underlåta att uttala allvarliga betänkligheter mot ett stad¬
gande, som kunde gifva anledning till eu dylik uppfattning. Vore
inrättandet af frilager förbehållet staten eller kommun, kunde denna
uppfattning med allt skäl göras gällande; men då så ej vore förhållandet,
Bih. till Rilcsd. Prof. 1307. 5 Sand, 1 Afd. 34 Höft. i ’
20 Bevillningsutskottets Betänkande A:o 35.
enär å ena sidan frågan om införandet af denna institution i värt land
städse varit bunden vid den förutsättning, att institutionen icke skulle
tillskynda statsverket uppoffringar, och å andra sidan tillstånd att in¬
rätta frilager skulle kunna meddelas icke blott kommun utan äfven
aktiebolag, handelsbolag och enskild person, vore det enligt ämbets¬
verkens åsikt svårligen möjligt att upprätthålla nyssnämnda uppfattning.
Det kunde icke heller anses annat än obilligt att fordra, det en närings¬
idkare, som för sin rörelse funne sig vara i behof af frilager och vore
beredd att på egen bekostnad inrätta sådant för sin egen räkning,
skulle för att vinna denna förmån inrätta frilagret så, att detsamma
skulle kunna inrymma äfven andra näringsidkare, eventuellt konkur¬
renter, och därför ådraga sig kostnader, hvilka han måhända stundom
aldrig finge godtgjorda, Särskild! föreställde sig ämbetsverken, att denna
olägenhet lätt nog skulle kunna inträda för den, som drefve tillverkning
för export, och att på grund häraf en väsentlig del af de förmåner, som
frilagersinstitutionens införande i vårt land förväntades medföra, komme
att äfventyras. Härtill komme ytterligare, att förslagets lydelse i denna
punkt skulle medföra betydande svårigheter vid pröfnmgen af ansök¬
ningar om tillstånd att inrätta frilager, då det alltid måste vara för¬
enad! med vanskligheter att bedöma, hvilken omfattning ett ifrågasatt
frilaver borde äga för att kunna anses vara afsedt till allmänt bruk.
På o-rund af det sålunda anförda hafva ämbetsverken hemställt, att
ifrågavarande stadgande måtte utgå ur förslaget till förordning om
frilager.
För den händelse att emellertid Kungl. Maj:t skulle finna, att
så icke kunde ske, hemställde ämbetsverken, att den enligt förslaget
handelsbolag och enskild person tillkommande rätt att erhålla tillstånd
att inrätta frilager måtte bortfalla, så att dylik rätt tillerkändes allenast
stadskommun äfvensom aktiebolag af viss beskaffenhet, dock endast då
bolaget bildats i ändamål att inrätta frilager.
Slutligen hafva ämbetsverken med afseende å frågan om frihamns-
institutionens införande i vårt land, i anledning af uttalanden, som fram¬
kommit i yttrandena från målsmännen för handel, industri och sjöfart i
Malmö och Göteborg, ansett sig böra såsom sin åsikt uttala, att lösningen
af frågan om väsentlig lindring i umgälderna för fartyg, som besökte svensk
frihamn, vore af största betydelse för gagnet af frihamnsinstitutionen för
vårt land. Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö hade nämligen i sitt
öfver förslagen afgifna yttrande framhållit, att svenska frihamnar icke
skulle blifva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen med ut¬
ländska sådana, såvida icke de svenska frihamnarna kunde erbjuda
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 27
minst lika fördelaktiga villkor som de utländska, icke blott »i tull-
tekniskt afseende» utan äfven i öfriga hänseenden; och hade nämnden
fördenskull uttalat den förhoppning, att de på sjöfarten hvilande af-
gifterna till staten, lastpenningar samt fyr- och båkafgifter, måtte utan
dröjsmål omläggas så, att de icke drabbade fartyget utan godset, samt
regleras i den riktning, att de icke måtte ställa sig högre än mot¬
svarande afgifter i de utländska frihamnar, med hvilka våra blifvande
frihamnar komme att upptaga täflan. Och vidare hade handelskammaren
samt handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg såsom sin åsikt uttalat,
att inrättandet och drifvandet af frihamn och frilager skulle mäktigt
bidraga till att höja Sveriges handel och sjöfart, i synnerhet därest den
lättnad för sjöfarten kunde ernås, att de umgälder, hvilka utginge af
densamma, i hufvudsak finge beräknas efter verkligt lossad eller lastad
kvantitet.
I samtida de af ämbetsverken öfverlänmade yttrandena från
näringslifvets representanter har uttalats stor tillfredsställelse öfver
utsikten till att få spörsmålet om frihamn och frilager å nyo under-
ställdt statsmakternas pröfning, och har med styrka framhållits ange¬
lägenheten af dessa institutioners snara införande i vårt land.
Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm erinrar, hurusom frågan
om införande i vårt land af frilagers- och frihamnsinstitutionerna inom
hufvudstaden sedan lång tid tillbaka omfattats med stort intresse, och
uttalar, att enligt nämndens uppfattning detta intresse icke minskats,
desto mindre som erfarenheten från Danmark visat, i hvilken hög grad
särskilt frihamnsinstitutionen kunde bidraga till utvecklingen af ett
lands handel, industri och sjöfart. Det förhållande, att på senare tid
några åtgärder till frågans lösning icke vidtagits, hade enligt nämndens
mening sin grund hufvudsakligen däruti, att sådana allmänna villkor,
hvarom nämnden tillförene hos Ivungl. Maj:t gjort framställning, ännu
icke blifvit af statsmakterna fastställda för vare sig frihamn eller fri-
lager. Nämnden hyste emellertid den öfvertygelsen, att, så snart detta
ägt rum, frågan om inrättande för Stockholm af ifrågavarande institu¬
tioner eller endera af dem oförtöfvadt skulle komma på dagordningen.
I detta sammanhang har nämnden äfven meddelat, att, förutom det
förslag till anläggning af frihamn vid Lilla Värtan, som förut upp¬
gjorts, numera förelåge ett af stadens byggnadskontor vid utarbetande
af förslag till farled genom Årstaviken och Hammarbysjö jämte i sam¬
band därmed stående hamnanläggningar uppgjordt utkast till frihamns-
anläggning vid Hammarbysjö.
Uttalanden
af handels-
och sjö farts¬
nämnder m,fl
28 Bevillningsutskottets Betänkande Ako 35.
Stockholms köpmannaförenings handelskammare framhåller, huru¬
som de år. hvilka förflutit, sedan frilagersfrågan förra gången utgjorde
föremål för statsmakternas pröfning, ytterligare bekräftat det oafvisliga
beliofvet af friare former för tullfri uppläggning och behandling af
utländskt tullpliktigt gods, än de som medgåfves i vår nuvarande tullag¬
stiftning. De institutioner, som i detta afseende för närvarande erbjöde
sig, nederlag, transitupplag och tullrestitution, lämnade varuägaren allt
för begränsad dispositionsrätt öfver sitt gods och vore därjämte bundna
genom allt för betungande kontroller, för att de skulle kunna sätta
vår handel i stånd att upptaga konkurrensen med utlandet. De danska
och tyska engrosfirmorna hade i allt större omfattning icke blott slagit
under sig den handel på våra grannländer, som eljest kunnat tillkomma
oss, utan äfven vunnit allt större inflytande jämväl på den inhemska
marknaden, som dock borde vara vår egen handels första och natur¬
ligaste afsättningsfält. Inom åtskilliga viktiga branscher, såsom t. ex.
kolonial- och textilvaror samt spannmål och foderämnen, hade den
svenska handeln på de senare åren haft att uthärda eu alltjämt växande
konkurrens med utländska grosshandelsfirmor, hvilka från sina lätt till¬
gängliga upplag inom Köpenhamns eller Hamburgs frilager och frihamnar
kunde med fördel sälja på vårt land.
Att detta förhållande innebure en betydlig ekonomisk förlust för
värt land, kunde enligt handelskammarens mening ej bestridas, då man
betänkte, att först och främst den större omsättning och köpmansvinst,
som eljest kunnat tillfalla vår handel, för närvarande i stället komme
de utländska köpmännen till godo; att vidare, medan de svenska köp¬
männens lager städse innehölle en hel del inhemska produkter och
fabrikat, så förde de främmande köpmännen helt naturligt uteslutande
utländska varor; samt slutligen att den försvagade ställning, som vår
handel sålunda intoge inom vårt eget land. måste hämma dess kraft
att arbeta äfven på utlandet, hvaraf åter följde, att jämväl den svenska
industrien måste se sin afsättning utom landet i väsentlig män försvårad.
Erhölle handeln hos oss däremot till sitt förfogande enahanda institu¬
tioner som i utlandet, så skulle den ock sättas i tillfälle att på ett
helt annat sätt, än för närvarande vore möjligt, utnyttja de företräden,
som förhållandena kunde erbjuda densamma i konkurrensen med ut¬
landet på de oss närmast belägna afsättningsområdena. Vår handel
på Finland och Ryssland t. ex., hvilken ännu ej hade den omfattning,
den borde och kunde hafva, skulle kunna i vida högre grad än för
närvarande tillgodogöra sig förmånen af de täta och snabba kommuni-
Bevillningsutskottets Betänkande Nio 35.
29
Nationerna, hvilka medgåfve export från lager i Stockholm på vida
kortare tid, än som vore möjligt från vare sig Köpenhamn eller Ham¬
burg. Då vidare särskildt den finska marknaden vore i fråga om
konsumenternas vanor och behof i hög grad likartad med vår egen,
skulle äfven häri för oss ligga en väsentlig fördel framför våra konkur¬
renter i utlandet. Den svenske exportören skulle i likhet med t. ex.
den danske hafva förmånen att kunna använda ett och samma läcker
för arbete både inom och utom sitt
eget land.
De svenska lagren
skulle ock, därest frihamn eller frilager inrättades här i landet, kunna
göras vida mera sorterade än för närvarande vore möjligt. Förutom
de inhemska fabrikaten, hvilka till större delen kunde betecknas som
medelkvaliteter, skulle våra köpmän äfven kunna föra både de helt
billiga och de dyrare kvaliteterna, hvilka för närvarande måste tagas
från utlandet.
Hvad därefter särskildt beträffade industrien, erinrar handelskam¬
maren om de fördelar, som vid frihamns och frilagers införande i vårt
land skulle beredas densamma, därigenom att handeln blefve satt i
tillfälle att skaffa ökad afsättning för våra industriprodukter. Detta
vore eu omständighet, som förtjänade att noga beaktas särskildt i eu
tid, då vår industri på mer än ett håll måste anlägga sin produktion
efter eu måttstock, för hvilken vår begränsade inhemska marknad
vore långt ifrån tillräcklig. Men därtill komme, att all den fabrika¬
tion, för hvars bedrifvande måste i större eller mindre omfattning an¬
vändas utländska tullpliktiga materialier, genom de nya institutionerna
skulle kunna utveckla sig på ett sätt, som för närvarande icke vore
möjligt. Exempelvis kunde anföras, att utan tvifvel tillverkning af
sammansatta beklädnadsartiklar och kemisk-tekniska produkter, maskin¬
industri samt punschfabrikation skulle kunna inom en frihamn eller
ett frilager anläggas för export i vida större skala än hittills. Nya
industrigrenar skulle ock kunna uppstå. Förädlingen af våra skogsbär
cell t ri i dgård sp r o dukter t. ex., hvilken för närvarande så godt som
uteslutande ägde rum utom landet, skulle kunna med fördel förläo-aas
till vårt eget land.
Genom den tillväxt i varuomsättningen, hvilken skulle framkallas
af verksamheten inom de ifrågasatta nya institutionerna, komme ock
sjöfarten att tillskyndas betydande förmåner. In- och utgående frakter
skulle erbjuda sig i större omfattning än hittills, och för tillgodoseende
af den ökade trafikens kraf skulle förbättrade anordningar för lastning
cell lossning komma till stånd. Det uppsving, som den danska sjö¬
farten hade att uppvisa allt ifrån inrättandet af Köpenhamns frihamn,
Nuvarande
tullagstift¬
ning.
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
erbjöde ett nära till bands liggande exempel på den betydelse en fri-
hamnsanläggning ägde för sjöfartens utveckling.
Handelskammaren funne sålunda, att, vare sig man såge saken
ur handelns, industriens eller sjöfartens synpunkt, återupptagandet af
frågan om frihamn och frilager i Sverige måste hälsas med stor till¬
fredsställelse.
Handels- och sjöfartsnämnden och handelskammaren i Göteborg,
Indika afgifvit gemensamt yttrande, hafva därvid bland annat uttalat
den åsikt, att förutsättningarna för drifvandet af frihamn och frilager
väl vore för handen, samt att ärendet snarast möjligt borde föreläggas
statsmakterna till pröfning.
Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö omförmäler, att återupp¬
tagandet af frihamns- och frilagersfrågan i alla intresserade kretsar i
nämnda stad hälsats med största tillfredsställelse och väckt förhoppningar,
att samhällets och dess näringsidkares sträfvanden under många år för
erhållande af en frihamn därstädes ändtligen skulle leda till ett resultat.
Slutligen har äfven Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
uttalat sin° stora tillfredsställelse öfver att ifrågavarande för landets
handel och industri betydelsefulla spörsmål ånyo upptagits till behand¬
ling, samt såsom sin bestämda öfvertygelse framhållit, att stora förut¬
sättningar förefunnes för att införandet af dessa institutioner skulle
komma att motsvara äfven högt ställda förhoppningar beträffande ut¬
vecklingen af landets handel och näringslif.
Efter att sålunda hafva redogjort för de uttalanden, som i hufvud¬
sak förekommit med afseende å de inom finansdepartementet utarbetade
förslagen, anhåller jag att, innan jag öfvergår till en mera i detalj
gående redogörelse för de båda författningsförslagens innehåll, få här
skärskåda de institutioner, som vår nuvarande tullagstiftning erbjuder
för tullfri uppläggning och bearbetning inom landet af utländska, tull-
pliktiga varor. Det har nämligen ofta framhållits såsom ett af skälen
emot frilagers- och frihamnsinstitutionernas införande i vårt land, att
vår tullagstiftning redan nu i tillräcklig grad erbjöde möjlighet både
att tullfritt upplägga varor för framtida afsättning vare sig utom eller
inom landet och att vid tillverkning för export af varor, för hvilkas
framställande erfordras utländskt tullpliktigt material, undgå tullumgäl-
der för hvad sålunda måste importeras. De utvägar, som härvidlag
äro att taga i betraktande, äro: nederlag, transitupplag, provianterings-
frilager och tullrestitution.
I främsta rummet möter oss nederlagsinstitutionen, om hvilken
gällande bestämmelser meddelats i nådiga tullstadgan den 1 juli 1904,
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
kap. 5. §§ 62—88. Nederlagsrätten består däri, att, med undantag af
dels brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, dels
äfven krut och andra explosiva varor, från utrikes ort infördt tull-
pliktigt gods kan, efter verkställd undersökning, mot en särskild afgift
till kronan af eu procent af belöpande tull för en tid af högst fem år
uppläggas under varuägarens och tullverkets lås, utan att tull betalas
för godset, innan det uttages till inhemsk förbrukning, och med rättig¬
het för varuägaren att tullfritt åter utföra godset. Vid angifvande af
nederlagsgods till förtullning är ägaren berättigad till viss tids anstånd
med tullafgiftens erläggande, uppgående till nittio dagar, då tullbeloppet
för det på samma inlaga upptagna gods utgör 500 kronor eller däröfver,
samt för mindre tullbelopp till respektive trettio eller åtta dagar. Genom
den tullfrihet, som äger rum vid själfva uppläggningen, och genom den
tullkredit, som beviljas vid förtullning från nederlag, innebär denna
institution onekligen för engroshandeln stora förmåner. Emellertid
blifva dessa i viss mån reducerade genom de inskränkande bestämmel¬
ser, hvilka gälla för tillvaratagande af kronans rätt. Sålunda skola
både uppläggning och uttagning äga rum endast i helt kolli, och under
den tid, godset förvaras å nederlaget, är ägarens rätt att disponera där¬
öfver inskränkt till sådana åtgärder, som afse godsets efterseende och vår¬
dande äfvensom påtagning, hvartill kommer att hvarje dylik åtgärd till
följd af den tullbevakning, som därvid erfordras, är förenad med sär¬
skilda utgifter i form af godtgörelse till tullpersonalen för extra förrättning.
En undersökning af den omfattning, hvari nederlaget under de
senare åren varit anlitadt *), gifver vid handen, att nederlaget har sin
egentliga betydelse för importen, då reexporten därifrån synes vara
mycket obetydlig, samt att nederlaget hufvudsakligen kommer till an¬
vändning för en del större konsumtionsartiklar, tillhörande den i stati¬
stiken förekommande gruppen närings- och njutningsmedel, såsom fläsk,
gryn, mjöl, kaffe, socker och andra kolonialvaror, diverse frukter, tobak,
arrak, konjak och vin. Af samtliga dessa artiklar har i genomsnitt
mer än halfva importen under de båda åren 1904 och 1905 ägt rum
öfver nederlag. Huru stor betydelse nederlagsrörelsen än äger för han¬
deln särskild! inom förenämnda branscher, vill det dock synas, soni
om denna rörelse vore stadd i ett visst tillbakagående. De belopp,
som i nederlagsafgifter influtit till statskassan, utvisa för de senare
åren ingalunda den tillväxt, som med hänsyn till importens och tull¬
inkomsternas ökning kunnat väntas. För de 10 åren 1896 — 1905 läm¬
nar eu jämförelse mellan berörda förhållanden följande resultat:
*) JUmfiir liiir bifogade tab. •">.
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Uppburna
|
nederlags-
afgifter.
|
tullafgifter.
|
Införselvärde.
|
|
Kr.
|
Kr.
|
Kr.
|
1896
|
140,702
|
41,563,030
|
358,315,000
|
1897
|
151,702
|
42.935,584
|
408,332,000
|
1898
|
167,803
|
51,363,192
|
455,249,000
|
1899
|
200,411
|
59,409,676
|
504,788,000
|
1900
|
193,736
|
56,821,378
|
534.935,000
|
1901
|
187,247
|
48,759,863
|
466,320,000
|
1902
|
171,304
|
54,960,525
|
505,196,000
|
1903
|
182,930
|
56,110,132
|
534,902,000
|
1904
|
177,994
|
59,246,252
|
578,453.000
|
1905
|
175,695
|
59,444,603
|
582,084,000
|
bör visserligen i
|
förevarande afseende ej lämnas
|
att genom 1904 års tullstadga, hvilken trädde i kraft den 1 oktober
samma år, vissa modifikationer, utöfver hvad förut gällande tullstadga
innehållit, blifvit till förmån för trafiken vidtagna, hufvudsakligen
bestående däri, att tullfrihet kan åtnjutas för skadadt eller förskämdt
nederlagsgods och att ompackning kan under vissa villkor medgifvas
af generaltullstyrelsen; men dessa modifikationer, hvilka lämnat neder-
lagsbegreppet i hufvudsak oförändradt, hafva till följd däraf, såsom
äfven af generaltullstyrelsen framhållits vid afgifvandet den 29 mars
1900 af förslag till ny tullstadga, icke kunnat blifva så genomgripande,
att därigenom beredts någon ersättning för frilagersinstitutionen.
Äfven transitupplaget grundar sig på bestämmelser i gällande tull-
stadga, hvarest §§ 89—111 afhandla villkoren för denna form af tull¬
fri uppläggning af tullpliktigt gods. Transitupplaget innefattar rätt
att under tullverkets lås för högst ett år, utan undersökning från tull¬
verkets sida, upplägga styckegods, d. v. s. gods, som inkommer i
emballage eller, oemballeradt, i stycken eller buntar. För transitupplag
erlägges till statsverket en afgift, som för hvarje 100 kilogram af godsets
vikt utgår med 70 öre för de första tre månaderna och 35 öre för
hvarje följande period af tre månader; minsta afgiften är 10 öre för
hvarje varuangifning. Gods, som är upplagdt å transitupplag, är helt
och hållet undandraget ägarens dispositionsrätt; vill han efterse godset
eller taga prof däraf, måste han först angifva det till förtullning eller
till nederlag. I sistberörda förhållande torde ligga en anledning där¬
till, att transitupplagsinstitutionen fått så ringa praktisk användning.
Då godset ej undersökes före uppläggningen, har man här för att
33
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
bedöma rörelsens omfattning endast de uppburna afgiftsbeloppen att
rätta sig efter. Dessa hafva under åren 1896—1905 varit följande:
1896:
|
Kronor
|
2,834
|
1901: Kronor
|
2,988
|
1897:
|
11
|
3,255
|
1902: „
|
4,771
|
1898:
|
11
|
3,848
|
1903: „
|
2,766
|
1899:
|
11
|
4,105
|
1904: „
|
2,702
|
1900:
|
11
|
3,422
|
1905: „
|
3,956
|
Ännu mindre betydande äro de s. k. provianteringsfrilager, hvilka
på grund af kungl. förordningen den 18 september 1874 och kungl.
kungörelsen den 1 juni 1877 kunna inrättas i Malmö, Hälsingborg
och Landskrona. Dessa upplag afse uteslutande att tillhandahålla
passerande fartyg skeppsförnödenheter af olika slag, och deras använd¬
ning är inskränkt till helt obetydliga kvantiteter af dylika varor.
Slutligen är bland de hos oss gällande lättnader beträffande tull¬
pliktiga varors förtullning att märka den rätt till restitution af erlagd
tull, hvarom enligt Riksdagens beslut stadgas i tulltaxeunderrättelserna,
och som är särskildt afsedd att befrämja utvecklingen af exportindu¬
strien. De tullrestitutioner, som enligt §§ 8 och 9 af tulltaxeunder¬
rättelserna kunna ifrågakomma vid utförsel af inom landet framställda
produkter, hvari ingår utländskt tullpliktigt material, kunna indelas i
olika grupper, allt eftersom restitutionen hänför sig till:
a) materialier och skeppsförnödenheter, som användts vid ny¬
byggnad, förbyggnad eller reparation af fartyg (§ 8);
b) följande af uteslutande utländskt råämne inrikes tillverkade
varor, nämligen raffineradt socker, choklad, bröd, olika slag af arbetad
tobak, flamgarn af bomull eller ull, bomulls- och linneväfnad samt
sydda bomulls- och linneartiklar (§ 9 mom. 1);
c) utländsk juteväfnad, som användes till emballage vid utförsel
från Sverige (§ 9 mom. 2);
d) mjöl och gryn af utländsk spanmål äfvensom risgryn (§ 9
mom. 3); samt
e) andra varor än de sålunda omförmälda (§ 9 mom. 5).
Hvad angår de förstnämnda, under a) upptagna artiklarna, synes
den restitution, som härvidlag förekommer, och hvilken har till
hufvudsakligt ändamål att befrämja vår sjöfartsnäring, för nu före¬
varande fråga äga mindre betydelse. De restitutioner däremot, hvilka
för öfriga nyssnämnda varor beviljas enligt § 9 tulltaxeunderrättel¬
serna, och hvilkas ändamål är att underlätta afsättningen af svenska
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 5
34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
fabrikat i utlandet, afse sålunda delvis att bereda vår industri enahanda,
förmåner, som med en för industriella anläggningar beräknad frihamns-
eller frilagersinstitution skulle åsyftas. Med hänsyn därtill torde det
vara af intresse att undersöka, i hvad mån tullrestitution i och för
utförsel under senare år förekommit. I sådant afseende har utarbetats
en öfversikt af de restitutioner, som med stöd af § 9 tulltaxeunder-
rättelserna under åren 1903—1905 meddelats af generaltullstyrelsen
(tak. 4). Sammanlagda beloppet af de för hvart och ett af dessa år
utanordnade restitutionsmedel, fördelade på de varugrupper, som under
moment b—e här ofvan omförmälas, har utgjort:
b. c. d. e.
(§ 9 mom. 1) (§ 9 mom. 2) (§ 9 mom. 3) (§ 9 mom. 5) Summa
1903: Kr. 18,353: 06 64,182: 19 327,977:73 74,209:52 484,722:50
1904: „ 23,088:67 88,033:37 210,757:06 153,024:70 474,903:80
1905: „ 16,106:06 71,331:61 158,163:47 147,289:74 392,890:88
Af denna sammanställning framgår, bland annat, dels att total¬
beloppet af tullrestitutionerna under ifrågavarande period gått tillbaka
år för år, dels ock att den största delen däraf faller på grupperna c.
och d., d. v. s. juteväfnad samt mjöl och gryn, hvilket synes innebära,
att trämasse- och kvarnindustrien äro de näringsgrenar, som draga största
nyttan af gällande bestämmelser om drawback. De produkter, för hvilka i
öfrigt beviljats tullrestitutioner till några afsevärda belopp, äro: punsch,
snus, garn och, på senaste året, emaljerade kärl. För öfrigt inhämtas
af den ofvannämnda öfversikten, att för en hel del olika varor beviljats
tullrestitutioner med jämförelsevis obetydliga belopp. Såväl beloppens,
ringa storlek som det förhållandet, att för ett flertal varor restitution
förekommer endast ganska sporadiskt, synas ådagalägga, att rätten
till drawback, med undantag möjligtvis för några få branscher, hittills
icke kunnat framkalla någon exportindustri af betydenhet. För¬
klaringen därtill synes ligga i de villkor, som gälla för beviljandet af
tullrestitution. För att skydda statsverket mot förluster har det
nämligen visat sig erforderligt att omgärda rätten till drawback med
sådana kontrollbestämmelser, som medföra, dels att det för veder¬
börande industriidkare i allmänhet erbjuder vissa svårigheter att någor¬
lunda säkert på förhand beräkna, vare sig huruvida eller med hvilket
belopp tullrestitution skall komma att beviljas, dels ock att utbe¬
kommandet af restitutionen är förenadt med utgifter för tullbevakning
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
35
m. m., som i större eller mindre mån reducera fördelen af själfva
restitutionen.
I betraktande af hvad sålunda blifvit anfördt, synes det icke
kunna vidhållas, att vår nuvarande tullagstiftning erbjuder tillräckliga
vederlag för frihamns- eller frilagersinstitutionen. Icke någon af de
institutioner, som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den
utrikes handeln och exportindustrien, har visat sig mäktig af en högre
utveckling, utan i stället för att följa med framåtskridandet af handel
och industri hafva samtliga dessa institutioner utvisat stillastående
eller tillbakagång. Det ligger då nära till hands att antaga, att de
ifrågavarande institutionerna ej längre motsvara tidens kraf, utan att
de behöfva kompletteras eller ersättas med anstalter, som erbjuda
friare former för varuomsättningen. Tända vi oss till de anstalter af
detta slag, som förefinnas i våra närmaste grannländer, möter oss en
helt annan bild.
Trafiken i Köpenhamns frihamn, som öppnades den 9 november
1894, har på de senaste åren ökats högst betydligt, såsom närmare
framgår af följande sammanställningar af de uppgifter, som i före¬
varande afseende stått till förfogande:
a. Fartygstrafiken.
Ångfartyg .............................................. reg. ton
Segelfartyg............................................. »
Summa reg. tor
b. Angfärjetrafiken (ingår icke i ofvanstående u
JBestufvadt tonnage.................................... ton
Införsel från Malmö .......................... reg. ton
Utförsel till ,, ......................... ,,
c. Järnvägstrafiken.
Utgående vagnar............................................ st.
Ton........................................................................
d. Vikten af vägda varor.
Ton........................................................................
Frilagret i Kristiania, hvilket öppnades år
korta tid, hvarunder det varit i bruk, ändock sett sin trafik ökas från
1904 till 1905 med 50 procent, eller från cirka 6,000 ton det förra
året till cirka 9,000 ton det senare. Antalet upplagshafvare har upp-
gifvits för närvarande utgöra cirka 150.
1901.
. 736,480
191,127
|
1905.
1,082,672
248,119
|
i 927,607
|
1,330,791.
|
Lppgifter).
|
|
1901.
|
1905.
|
120,100
|
139,835
|
87,000
|
126,700
|
24,000
|
34,000
|
27,121
|
35,596
|
230,000
|
292,970
|
. 727,000
|
807,115
|
■ 1903, har trots den
|
Frihamnarna
i Köpenhamn
och Hamburg
m. m.
36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
En enastående utveckling bär Hamburgs frihamn att uppvisa.
Öppnad den 15 oktober 1888, då den fria hansestaden införlifvades
med det tyska tullområdet, har den mäktigt bidragit till att göra
Hamburg till en af Europas allra viktigaste handelsplatser. Trafikens
omfattning på denna plats och dess betydelse för vårt lands utrikes
handel inhämtas af följande sammanställning af omsättningens värde
under de fem åren 1901—1905:
|
Införsel
|
Däraf från
|
Utförsel
|
Däraf till
|
|
sjöledes.
MiU. kr.
|
Sverige.
Mill. kr.
|
sjöledes.
Mill. kr.
|
Sverige.
Mill. kr.
|
1901
|
.............................. 1,923-0
|
26-4
|
1,619-4
|
62-2
|
1902
|
.............................. 2,044-2
|
29-0
|
1,690-9
|
69-5
|
1903
|
............................. 2,133-8
|
32-9
|
1,802-7
|
69-8
|
1904
|
.............................. 2,274-1
|
33-G
|
1,911-2
|
73-7
|
1905
|
.............................. 2,551-0
|
46-1
|
2,087-5
|
83-8
|
Äfven om detta storartade framåtskridande, likasom också ut¬
vecklingen af Köpenhamns frihamn, måste anses i ej oväsentlig mån
bero jämväl på andra faktorer än själfva tullfriheten för därstädes
infördt gods, så torde det icke vara tvifvel underkastadt, att de för¬
delar, som genom friheten från tullumgälder och tullbevakning erbjudas
trafiken i dessa hamnar, verkat såsom en kraftig häfstång på utveck¬
lingen af samma trafik, likasom otvifvelaktigt de öfriga lättnader i
afseende å tullpliktiga varors behandling, som tullagstiftningen i Dan¬
mark och Tyskland erbjuder för transithandeln i dessa länder, i hög
grad bidragit till utvecklingen af denna handel.
För den nu föreliggande frågans behandling skulle det ock erbjuda
sitt särskilda intresse att något närmare undersöka de båda nyssnämnda
ländernas betydelse såsom mellanhänder för vår utrikes handel. Det
skulle dock föra för långt att här ingå på en sådan undersökning.
Men med afseende å vissa förhållanden, som jag strax skall beröra,
beträffande uppgifterna i vår handelsstatistik för åren 1904 och 1905
har jag ansett mig böra i detta ämne anföra följande.
Hvad först angår Danmark, synes till följd af ändrade grunder
för statistikens upprättande vår handelsstatistik för år 1905, jämförd
med föregående år lämna ett i ögonen fallande bevis på den betydande
transithandel, som äger rum öfver Danmark till och från Sverige.
Medan vår import- och exportstatistik förut hufvudsakligen redogjort
endast för transportförhållandena, i det att in- och utförda varor
upptagits på de närmaste afsändnings- resp. destinationsländerna, har
från början af år 1905 i berörda delar af statistiken den förändring
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 37
kunnat genomföras, att i större utsträckning än dittills importen blifvit
hänförd till de verkliga inköps- eller produktionsländerna och exporten
till de slutliga bestämmelseländerna. På grund af 1904 års tullstadga
skall nämligen numera beträffande importen angifvas det land, hvar¬
ifrån godset blifvit inköpt, eller för försäljning eller i annat syfte direkt
eller öfver annat land till Sverige afsändt, och beträffande exporten
det land, till hvilket godset blifvit såldt, eller är till försäljning eller
i annat syfte slutligen destineradt. En följd af de sålunda förändrade
bestämmelserna rörande statistiken är, att den varuomsättning, som
äger rum mellan Sverige och utlandet i transit öfver Danmark, från
och med år 1905 i handelsstatistiken bör återfinnas ej på Danmark,
utan på de verkliga produktions-, respektive afsättningsländerna, och
att följaktligen, under förutsättning att varuutbytet mellan Sverige och
Danmark de båda åren varit hufvudsakligen oförändradt, det i statistiken
angifna värdet af vår handelsomsättning med Danmark år 1905 måste
understiga motsvarande värde för år 1904 med det belopp, som repre¬
senterar värdet af den transithandel, hvilken under år 1904 ingått i
beräkningen af Danmarks handel på Sverige.
En sammanställning af den svenska statistikens uppgifter an¬
gående handelsomsättningen mellan Sverige och Danmark under de
båda åren 1904 och 1905 utvisar i totalvärdet af denna omsättning
en betydande nedgång, nämligen för införseln från Danmark med 33*7
millioner kronor eller cirka 46 procent och för utförseln till Danmark
med 7-6 millioner kronor, motsvarande cirka 13 procent. Denna nedgång
framträder inom nästan alla de varugrupper, som utgöra föremål för någon
mera afsevärd omsättning mellan de båda länderna, men är, hvad angår
importen, särskildt betydande .för följande varuslag, nämligen: spann¬
mål, sirap och melass, frukter, bomull, garn, textilvaror, hudar
och skinn, talg och oljor, kreatursfoder och frö, oarbetad koppar
och diverse varor inom järn- och stålgrupperna såsom plåt, rör,
järnvägsmateriel, maskiner m. in., samt, hvad beträffar exporten, för
fläsk, smör, ägg, bär, hudar och skinn, arbetad kautschuk, snickar¬
arbeten, trämassa, stångjärn och separatorer. Visserligen torde å ena
sidan den i statistiken sålunda framträdande minskningen i om-
sättningsvärde för en och annan af ifrågavarande artiklar icke vara
beroende allenast af de förändrade grunderna för statistiken; hvar-
jämte bör ihågkommas, att en del af den varuförsel, som enligt
ofvanstående sammanställning är att hänföra till transithandel öfver
Danmark, torde äga rum, utan att varorna omlastas därstädes och
sålunda utan att i själfva verket tillföra den danska handeln någon
inkomst. Men å andra sidan bör ej heller förbises, att — såsom
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
särskilt visar sig t. ex. inom kolonialvarubranschen — åtskillig transito-
trafik fortfarande ingår i uppgifterna om Danmarks handel på Sverige;
och torde i betraktande af anförda omständigheter den ifrågavarande
sammanställningen i sin helhet få anses innebära ett talande bevis för
betydelsen af den ställning, Danmark intager såsom mellanhand för vår
utrikes handel.
Hvad angår Tysklands transithandel på vårt land, äro verknin¬
garna af den förändrade statistiken här mindre framträdande, hvilket
dels torde bero därpå, att en del trafik, som förut upptagits på Dan¬
mark, numera föres på Tyskland, dels ock synes antyda, att de öfver
Tyskland transiterande varorna i högre grad, än som är fallet med
det gods, som transiterar Danmark, utgöra föremål för verkliga affärs¬
transaktioner mellan de båda länderna. Enligt den svenska statistiken
hade Sveriges handel på Tyskland åren 1904 och 1905 följande om¬
fattning :
1904. 1905.
Införsel från Tyskland: kronor 221'9 millioner 224'2 millioner
Utförsel till » » 71'7 » 85'2 >
Någon nedgång i vare sig in- eller utförseluppgilterna för Tysk¬
land har sålunda icke framkallats af de förändrade beräkningsgrunderna,
utan torde dessa hufvudsakligen endast hafva åstadkommit, att ökningen
i omsättningsvärdet ej blifvit större, än nyss blifvit sagdt. För att
emellertid gifva en antydan angående omfattningen af den tyska transit-
handeln på vårt land, torde här vara tillräckligt att hänvisa till de upp¬
gifter, som i det föregående lämnats beträffande värdet af varuomsätt¬
ningen mellan Sverige och Hamburg, hufvudplatsen för denna transithandel.
Med nu omförmälda förhållanden för ögat måste man, enligt min
uppfattning, gifva målsmännen för vår handel, industri och sjöfart rätt,
då de framhålla angelägenheten däraf, att äfven hos oss sådana
institutioner införas, som kunna sätta dem i tillfälle både att åt de
svenska näringarna bevara den inhemska marknaden och att med större
framgång arbeta jämväl på främmande afsättningsområden.
Inom andra länder med protektionistiskt tullsystem hafva frihamns-
och frilagersinstutionerna — långt ifrån att anses innebära en fara för
systemets bestånd — tvärtom befunnits utgöra en nödvändig komplette¬
ring af detsamma. Förutom Tyskland, som i detta afseende synes in¬
taga främsta rummet, kan därvidlag äfven åberopas Frankrike. Oaktadt
därstädes den utrikes handeln genom åtskilliga andra former för tull¬
fria upplag erhållit väsentliga lättnader i de band, som ett genomfördt
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 39
tullskyddssystem medför för varuomsättningen på utlandet, har man dock
på senare tider, följande Tysklands exempel, börjat äfven i Frankrike
inse nyttan och nödvändigheten af att i frihamnar bereda handeln den
största möjliga frihet, och inom både parlamentet och regeringen synes
förslaget om upprättande af frihamnar i några af de större franska
sjöstäderna hafva tillvunnit sig talrika anhängare, om också någon
lag i ämnet ännu ej lärer hafva utfärdats.
Äfven hos oss synes det nu vara hög tid att taga ett steg i ena¬
handa riktning och sålunda ändtligen lösa en fråga, som här stått på
dagordningen allt sedan början af 1880-talet.»
På sätt af chefens för finansdepartementet ofvan intagna yttrande
framgår, har med hänsyn till det nära samband, som äger rum mellan
de ifrågavarande båda institutionerna, departementschefen ansett frågan
om frihamns inrättande ej böra underställas statsmakternas pröfning
utan att i sammanhang därmed jämväl frilagersfrågan toges under för-
nyadt öfvervägande, i följd hvaraf utarbetats och framlagts förslag till
särskilda förordningar angående frihamn och angående frilager.
Mot ett dylikt sammanhang mellan de båda institutionerna riktar
sig ofvanberörda af herr Lithander väckta motion, däri föreslås, att
Riksdagen ville på det sätt bifalla den kungl. propositionen, att hvad
Kungl. Maj:t föreslagit i afseende på frihamn måtte bifallas, men att
inrättande af frilager däremot icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Beträffande den af motionären åberopade motiveringen tillåter
sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.
Inom tullagstiftningen måste af naturliga skäl såsom regel upp¬
ställas, att den stadgade tullafgiften skall erläggas vid de tullpliktiga
varornas införsel till landet. Men tydligt är ock, att, då man med
tullen afser att träffa endast sådana varor, som verkligen förbrukas
inom landet, den anförda regeln skall menligt inverka icke allenast
på tillverkningen af sådana för export afsedda artiklar, vid hvilkas
framställning tullpliktiga utländska råämnen eller halffabrikat användas,
utan äfven på den transithandel, som kan äga rum med utländska
varor. Och likasom å ena sidan staten måste tillse, att det med tull¬
lagstiftningen afsedda mål verkligen uppnås, bör det därför å andra
sidan framstå såsom en angelägenhet af synnerlig vikt, att — naturligen
utan åsidosättande af nödig kontroll vid tullafgifternas uttagande —
åtgärder vidtagas i syfte att mildra den menliga inverkan på närings-
lifvet inom landet, som af berörda allmänna regels tillämpning kan
blifva en följd. Med erkännande häraf har ock inom den ifrågavarande
Utskottets-
yttrande.
40 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 35.
lagstiftningen medgifvits rätt att vid reexport i vissa fall erhålla resti¬
tution af erlagd tull, hvarförutom särskilda lättnader tillförsäkrats in¬
förseln i afseende å dels själfva tullbehandlingen dels ock afgifternas
erläggande. I dessa sistnämnda afseenden må erinras om förmånerna
att upplägga de tullpliktiga artiklarna å särskilt inrättade magasin
eller att införa dem till vissa för ändamålet anordnade, afstängda om¬
råden, utan att i någotdera fallet tull behöfver erläggas annat än i den
mån varorna uttagas till förbrukning inom landet.
Behofvet af lättnader och friheter, sådana som de här ofvan an¬
tydda, framträder emellertid med olika styrka allt efter varornas och
rörelsens olika beskaffenhet. För vissa grupper af varor har det an¬
setts vara tillfyllest, att de kunna magasineras å transitupplag eller
uppläggas å nederlag. För vissa affärsgrenar åter motsvara icke dylika
åtgärder de berättigade klufven på lättnader, utan varda dessa kraf
tillgodosedda först därigenom, att inom landet men utanför tullområdets
gränser ett område anordnas, inom hvilket trafikanterna äga sådan
frihet i afseende å godsets behandling, som frihamnar och frilager
innebära.
Granskar man nu den svenska tullagstiftningen för att se, i hvad
män densamma redan för närvarande erbjuder medgifvanden och lätt¬
nader i de här ofvan omförmälda afseenden, finner man, att de utvägar,
som härvidlag äro att taga i betraktande, äro nederlag, transitupplag,
provianteringsfrilager och tullrestitution. Utan att närmare redogöra
för dessa särskilda åt trafiken inrymda medgifvanden, hvilket synes
vara så mycket mindre erforderligt, som en fullständig redogörelse för
desamma återfinnes i ofvan åberopade statsrådsprotokoll, torde man
äfven under fullt beaktande af deras betydelse uti här ifrågavarande
afseende nödgas erkänna, att desamma icke bereda vårt näringslif så
stora fördelar, som utlandets näringsidkare ganska allmänt åtnjuta
genom de i deras hemland anordnade tullinstitutioner. Också hafva
från åtskilliga håll bland målsmännen för affärslifvet i vårt land ut¬
talats önskningar, att åt handeln och industrien måtte beredas de
förmåner, som äro förenade med rätten att begagna sig af frihamn och
frilager; och det är lätt insedt, att därvid exemplen från icke blott
några af de stora industriidkande staterna utan äfven de skandinaviska
grannländerna, där motsvarande inrättningar kommit till stånd, spelat
en ganska afgörande roll.
Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss
och i dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de
ifrågavarande institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta
afsevärda fördelar för sjöfart och industri ej mindre än för handeln.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35-
41
Men då vissa industrigrenar i detta hänseende kunna hafva icke allenast
mindre att vinna utan möjligen äfven under vissa omständigheter skulle
kunna utsättas för menliga verkningar af de ifrågasatta nya inrätt¬
ningarna, få därför vid frågans bedömande icke heller dessa omständig¬
heter förbises. I sådant afseende är att märka, att den inhemska
industrien, särskildt vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig
för den utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagan¬
det af de nu föreslagna åtgärderna skäligen bör tillse, att proportionen
mellan tullen å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna
för halffabrikat och beredningsämnen å andra sidan är med hänsyn till
de ifrågasatta förändrade förhållandena rätt afvägd.
Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa, hvilken upp¬
rättades i slutet af 1880- och början af 1890-talet på grundvalen af
då rådande förhållanden inom vår industri, tullsatserna särskildt icke
äro afpassade för den omständighet, att den utländska konkurrensen
så att säga flyttas in på lifvet, lärer få anses vara uppenbart. Det
torde sålunda få medges, att en närmare utredning af denna fråga
måste anses vara af behofvet påkallad, innan medgifvande lämnas att
här i landet upprätta frilager. Och det må vidare i detta sammanhang
erinras, att vår tulltaxa, hvilken för öfrigt äfven i åtskilliga andra
afseenden erkänts lida af väsentliga brister, ur såväl dessa som äfven
andra synpunkter ansetts böra göras till föremål för en fullständig
revision. Det vill därför synas lämpligt, att i afvaktan på berörda
utredning frågan om införande här i landet af frilagersinstitutionen må
tills vidare få anstå; och har utskottet under sådana omständigheter
funnit sig böra afstyrka, det frilager för närvarande inrättas i vårt land.
Nu kunde det visserligen synas, som om samma skäl äfven talade
emot införande af frihamnsinstitutionen, då ju frihamn i sig innefattar
jämväl frilager. Men härvid är till en början att märka, att frilager
dels skulle kunna upprättas på ett betydande antal platser inom landet
dels ock kunde komma till användning inom jämförelsevis kort tid.
Ett alldeles motsatt förhållande äger rum med afseende å frihamn.
Det ligger nämligen i sakens natur, att inrättandet af frihamnar, med
hänsyn till därmed förenade synnerligen vidlyftiga anordningar, ej
blott kräfver en ganska väsentlig tidrymd utan äfven af naturliga
skäl måste inskränkas till ett fåtal platser inom landet.
Vidare är att beakta, hurusom frihamnsinstitutionen framför fri¬
lagret erbjuder vissa fördelar, livilka torde vara ägnade att uppväga
de olägenheter, som eljest, enligt hvad ofvan anförts, kunde vara att
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Åfd. 34 Höft. G
42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
befara af de ifrågasatta institutionernas införande. Frihamnsinstitu-
tionen är nämligen, såsom äfven af den i utlandet vunna erfarenhet
framgår och jämväl af departementschefen med styrka framhållits, i hög
grad ägnad att befrämja sjöfartens utveckling. Genom denna institu¬
tions införande hos oss torde man sålunda kunna hoppas, att vår sjö¬
fart skall erhålla ett kraftigt stöd och att genom däraf följande för¬
bättrade förbindelser med aflägsna platser nya afsättningstillfällen skola
beredas för vår exportindustri. Häraf skulle äfven näringslifvet i all¬
mänhet hämta afsevärdt gagn och, hvad särskildt handeln beträffar,
möjligheter beredas för vår handelskår att kraftigare och med större
utsikt till framgång än hittills kunna upptaga konkurrensen med
utlandet.
Under sådana förhållanden har utskottet icke tvekat att i hufvudsak
tillstyrka bifall till förslaget om inrättande af frihamnar, dock har i an¬
slutning till hvad ofvan anförts i afseende å frilager det synts nödigt att
särskildt föreskrifva, att tillstånd till frihamns öppnande för användning
icke må meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910 eller
den tidpunkt, då arbetet med tulltaxans revision måste vara slutfördt.
Om utskottet sålunda ansett sig böra i princip tillstyrka det
kungl. förslaget i denna del, har utskottet däremot, på sätt af special-
motiveringen framgår, funnit skäl till vissa erinringar vid förslagets
detaljer. Utskottet vill emellertid redan i detta sammanhang med af¬
seende å det föreslagna stadgandet om bruttoförtullning underkastade
varors behandling vid införsel från frihamn framhålla, hvad jämväl af
ämbetsverken i deras senaste utlåtande påpekats, eller att den nu föreslagna
lösningen af denna fråga synes vara ägnad att medföra vissa betänkligheter
särskildt på grund af den därmed förenade utsikten till tvister mellan
tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde förstås med
handelsmässigt emballage. Detta måste nämligen enligt sakens natur
antagas vara af olika beskaffenhet alltefter den väglängd, varan fraktats,
då den införts. Härvid bör ock erinras, att, då man väl måste förut¬
sätta, att de i frihamn införda varorna ganska allmänt därstädes upp-
packas och sorteras äfvensom i vissa fall bearbetas, man ock har att
räkna därmed, att det emballage, hvari varorna blifvit till frihamnen
införda, icke är detsamma, som sedermera användes vid deras införsel
från frihamn.
Hvad beträffar det förut framställda förslaget att genom tilläggs-
tullar lösa denna fråga, har Kungl. Maj:t ansett gällande handelstraktat
med Tyska riket lägga hinder i vägen för en dylik lösning. Detta
hinder lärer emellertid icke kvarstå vid den tidpunkt, då enligt ut-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 43
skottets förslag’ frihamn skulle få öppnas för användning. Å andra
sidan har dock icke ens ifrågasatts att tillämpa dylika tullar annat än
för ett mindre antal artiklar. Att märka är dessutom, att tilläggstullar
svårligen kunna tillämpas med afseende å gods, som uttages för att
uppläggas på nederlag; och har det under sådana förhållanden synts
lämpligt, att det nu föreslagna stadgandet bibehålies men suppleras
med bestämmelser om tilläggstullar, hvarom förslag alltså förutsättes
komma att utarbetas. De ifrågavarande bestämmelserna, som innehållas
i § 20 mom. 3 af det kungl. förslaget, hafva följaktligen blifvit i nu
angifven riktning omarbetade.
Bevillningsutskottet öfvergår nu till en granskning af de särskilda SpedaimoU-
paragrafer i förslaget till förordning om frihamn, i hvilka utskottet vering'
funnit sig böra föreslå ändringar eller hvilka gifvit anledning till ut¬
talanden från utskottets sida.
I denna paragraf föreskrifves, bland annat, att frihamn skall § 1-
utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels
hamn med anstalter för fartygs lossning och lastning, dels ett därintill
beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde
med byggnader och upplagsplatser.
Ehuru utskottet funnit sig icke böra föreslå någon ändring i
detta stadgande, har utskottet likväl ansett sig böra särskildt fram¬
hålla, att äfven med den nu föreslagna lydelsen karaktären af frihamn
i detta ords egentliga bemärkelse och i den betydelse, hvari det användes
i utlandet, bör fullt tydligt framträda, och torde annan tolkning få
anses utesluten, än att frihamn bör så anordnas, att icke, därest på
grund af särskilda förhållanden uppdelning af frihamnsområdet af
Kungl. Maj:t anses böra medgifvas, den ena delen utgör företrädesvis
frilager och den andra frihamn.
I första momentet af denna paragraf föreslås, att tillträde till § 2.
frihamnens särskilda delar icke under någon förevändning må förvägras
vederbörande tulltjänsteman. Då med uttrycket tulltjänsteman i detta
sammanhang icke torde afses annat förhållande, än att stadgandet ifråga
äger tillämpning äfven å tullbetjänt, har utskottet, med hänsyn därtill
att i tullförfattningarna i allmänhet förstnämnda uttryck äger en in¬
skränktare betydelse, ansett det förtydligande böra göras, att orden
»vederbörande tulltjänsteman» ändras till »tullverkets vederbörande
personal».
44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Vid tillämpning af bestämmelserna i denna paragraf synes tillfälle
vara beredt för Kungl. Maj:t att i sammanhang med beviljande af
tillstånd att inrätta frihamn meddela särskilda bestämmelser i ämnen,
rörande hvilka närmare föreskrifter icke blifvit i författningsförslaget
införda. Exempelvis må i sådant afseende erinras, att hvad i § 4
stadgas i fråga om inrättande af frihamn lärer i tillämpliga delar böra
kunna göras gällande äfven i fråga om sådana ändringar, som beröra
förhållanden, hvilka äro utmärkta genom fastställda kartor och ritningar
med tillhörande beskrifningar. Så ock i fråga om föreskrifter angående
underhåll af stängsel och erforderliga tullokaler m. m. dylikt. Särskilda
föreskrifter i dessa ämnen skulle sålunda kunna i själfva förordningen
undvaras.
I denna paragraf föreslås förbud mot att inom frihamnen idka
boktryckerirörelse eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra
fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
Med vår industris raska utveckling och då erforderliga jämkningar
i tulltaxan stundom måhända icke kunna med nödig skyndsamhet vid¬
tagas, torde emellertid den möjligheten ingalunda vara utesluten, att
äfven andra industrier understundom kunna befinna sig i det läge, att
tullen å den färdiga varan icke är rätt väl afpassad efter tullen å
erforderliga råvaror och beredningsämnen, i följd hvaraf sådana varors
framställande inom frihamnen skulle kunna medföra en för andra till¬
verkare ojämn och i viss mening illojal konkurrens vid varans afsätt¬
ning å den inhemska marknaden.
Nu är det visserligen sant, att för rättigheten att inom frihamn
idka industriell verksamhet erfordras tillstånd af Kungl. Maj:t och att
det under sådana omständigheter kan förväntas, att frågan om med¬
delande af tillstånd till dylik verksamhet kommer att föregås af en så
allsidig pröfning i hvarje särskild! fall, att icke trots ett sådant för¬
hållande det begärda tillståndet skulle komma att meddelas. Men det
oaktadt synes, med tillämpning af den princip, som redan funnit ut¬
tryck i det nu föreslagna förbudet, det böra uttryckligen fastslås,, att
hvarje verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är
ägnad att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket
annorstädes än i frihamn drifven enahanda verksamhet, icke må med-
gifvas.
Ett stadgande i sådant syfte har införts i denna paragraf.
Hvad beträffar mom. 2 och 3 i § 20 af Kungl. Maj:ts för¬
slag, torde dessa böra gälla icke blott vid landväga införsel, såsom
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 45
sammanhanget här synes utvisa, utan äfven vid införsel sjövägen. Eljest
skulle nämligen de ifrågavarande bestämmelserna med lätthet kunna
kringgås redan medelst införsel till tullhamnen i samma stad. De hafva
därför jämte mom. 4 i förslaget, med införande tillika af den redan
förut omförmälda bestämmelsen rörande särskild förhöjd tullafgift, sam¬
manförts i en särskild §, nämligen § 19, hvaremot § 20 mom. 1, som
innehåller allmänna föreskrifter rörande land väga trafik ansetts böra
upptagas tillsammans med den bestämmelse rörande sjöväga transport,
hvilken innehålles i § 18 af Kungl. Maj:ts förslag. Med anledning
häraf har § 19 i sistnämnda förslag nedflyttats och erhållit n:o 20.
I detta moment stadgas, att införsel från frihamn af gods i sådana
kvantiteter och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen
i § 14 uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas
och i § 14 föreskrifves, att med visst i §:en närmare angifvet undan¬
tag må inom frihamn ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga
varor.
I afseende å innehållet i detta moment föreslår herr S. Nord¬
ström i sin förevarande motion n:o 269,
»att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i det framlagda för¬
slaget till förordning om frihamn, att från frihamn införsel icke må
äga rum af gods i mindre kvantiteter än beträffande spannmål, omalen
eller malen, alla slag, 50,000 kilogram, beträffande s. k. kolonialvaror
50 kilogram och rörande andra varor 500 kilogram, allt af hvarje
varuslag.»
Efter en redogörelse för ifrågavarande bestämmelse yttrar motio¬
nären i sin motivering följande:
»Dessa stadganden afse tydligen att hindra, att till förfång för
den inhemska marknaden handel i mindre omfattning, s. k. detalj¬
handel, får äga rum från inom frihamnen upplagda varulagret. Ett
förhindrande af en dylik handel är uppenbarligen af nöden, men det
synes tvifvelaktigt, om därvidlag de af Kungl. Maj:t föreslagna be¬
stämmelserna äro till fyllest. Det finnes nämligen hvarken i gällande
lagar och författningar intagen eller eljest fastställd någon fullt till¬
förlitlig definition på hvad som skall med detaljhandel afses. Omfatt¬
ningen af detta begrepp är också mycket sväfvande. Det synes därför
icke lämpligt att stadga förbud helt allmänt mot detaljhandel, utan
torde det vara viktigare att intaga bestämmelser om de minimi¬
kvantiteter, som få från frihamn införas.
f 20 mom. 4.
=§ 19 mom.
3 i utskottets
förslag).
Motion II:
269.
46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Med hänsyn till det inhemska näringslifvets kraf bör emellertid
ej samma kvantitet fastställas för alla slags varor. Beträffande spann¬
mål torde, då de af 1894 års kommitté åberopade skäl att förbjuda
uppläggning på frilager af nämnda vara synas äga full tillämplighet
åtminstone i fråga om införsel af mindre partier, minimikvantiteten
böra sättas till ett rätt högt belopp eller minst 50,000 kilogram.
Vidkommande åter s. k. kolonialvaror kan utan olägenhet tillåtas in¬
försel i mycket små partier, såsom 50 kilogram per gång. Rörande
slutligen alla öfriga varor torde beloppet icke böra sättas lägre än till
500 kilogram, särskildt med hänsyn därtill, att vid bestämmande af
nu gällande tullsatser de förändrade förhållanden i fråga om tull¬
skyddets effektivitet, som införande af frihamnsinstitutionen medför,
icke tagits med i beräkningen.»
Såsom motionären erinrar, är afsikten med de af Kungl. Maj:t före¬
slagna bestämmelserna att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i
mindre omfattning med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika be¬
stämmelser införas i författningen synes ock vara af behofvet påkalladt,
men det kan med allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Kungl. Maj:t
i sådant afseende föreslagit är tillfyllest. Ty hvarken i denna för¬
fattning eller i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift hvad
som bör förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna
synas utskottet så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma
ju skulle komma att öfverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvil¬
ken alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det
ena eller det andra.
Till undanröjande af de antydda olägenheterna har motionären
föreslagit fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom utskottet
har framkastats tanken på att hvad beträffar andra varor än spannmål
uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.
Vare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans
nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tull¬
belopp skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde
framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör
föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakt¬
tagande därvid bland annat att särskilda bestämmelser erfordras rörande
spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synes vara af stor bety¬
delse, lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
47
i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Utskottet har alltså
tunmt sig hora föreslå aflåtandet af en skrifvelse i ämnet till Kungl Maj-t
. ifrågavarande paragrafen innehåller straffbestämmelser i vissa
lali for innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom fri-
fcamn. Utskottet har ansett sig böra föreslå ett tillägg, åsyftande att
enahanda straffpåföljd skall drabba jämväl den, som gjort sig skyldig
till oloflig varuinförsel enligt hvad i tullstadgan sägs.
Öfriga af utskottet föreslagna ändringar i de särskilda SS äro af
rent redaktionell natur och torde därför icke tarfva någon motivering.
i 22.
■ fra utskottet ansett sig böra afstyrka, att frilager för närvarande
mrattas här i landet, har utskottet saknat anledning att ingå i någon
granskning af det därom framlagda förslaget.
Utskottet har slutligen att yttra sig om ofvanberörda af herr Motion i.
Hammarström väckta motion, däri föreslås, att Riksdagen måtte:
»a) vid antagande af bestämmelser angående inrättande af fri-
hamnar besluta, att för gods, som efter förtullning införes från frihamn
i stad hvilken eljest är till tolagsersättning berättigad, sådan ersätt¬
ning tills vidare icke må åtnjutas; samt
b) vid antagande af bestämmelser angående inrättande af frilager
besluta, att för gods, som efter förtullning införes från frilager i stad
hvilken eljest är till tolagsersättning berättigad, sådan ersättning tills
vidare icke må åtnjutas.» .
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»I skrifvelse till Konungen den 27 april 1906 (n:o 87) har Riks-
dagen i anslutning till hvad Riksdagens år 1905 församlade revisorer
anmarkt erinrat om den afsevärda stegring, som tolagsersättningen
etter det densamma år 1857 bestämdes, haft att uppvisa på grund af
torandrad tullagstiftning, och har Riksdagen med hänsyn till detta för¬
länande anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i
nvilka afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolags-
ersattmng borde äga rum, samt därefter till Riksdagen inkomma med
det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
66
48
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Riksdagens omförmälda begäran synes böra föranleda, att i af¬
vaktan på den sålunda motsedda regleringen ändringar i. tullagstift¬
ningen, ägnade att i mera afsevärd mån öka tolagsersättnmgen för en¬
skilda städer, icke vidtagas utan att, där så ske kan, förknippas med be¬
stämmelser, bvilka, utan att göra intrång i den städerna enligt 1857 års
Rikdags beslut tillkommande rätt till dylik ersättning, kunna underlätta
en sådan reglering. Men om så är förhållandet, torde det icke höra
förbises, att de nya institutioner, som enligt Kungl. Maj:ts till Riks¬
dagen aflåtna proposition n:o 109 med förslag till förordningar om fri¬
hamn och om frilager afses till införande här i landet,, lära hvar lör
sig kunna antagas komma att medföra en ansenlig ökning af tullupp¬
börden i några af de till tolagsersättning berättigade städerna, för så
vidt nämligen de förväntningar, ^som ställas på sådana anläggningar
här i landet, visa sig grundade. Å andra sidan lärer väl utan hinder
af stapelstädernas rätt till tolagsersättning vid varuinförsel i allmänhet
_ hvilken rätt enligt kungl. brefvet den 15 januari 1858 afser endast
den genom direkt förtullning eller genom förtullning från nederlag eller
transitupplag inflytande tulluppbörd — inrättandet och begagnandet af
nya tullinstitutioner kunna och böra göras beroende af de inskränkande
villkor jämväl i afseende å tolagsersättnmgen, som kunna finnas
påkallade.»
Frågan om reglering af den till rikets stapelstäder utgående
tolagsersättnmgen har, såsom i motionen erinras ånyo framkommit
genom den skrifvelse i ämnet, som aflats af. for lidet ars Bil daö.
I denna skrifvelse, hvilken grundade sig pa en af Riksdagens ar
1905 församlade revisorer gjord framställning, har Riksdagen anfört,
bland annat, att Riksdagen funne det af revisorerna omförmäla för¬
hållande utgöra grundad anledning att till utredning företaga fragan,
i hvilka afseenden med hänsyn till alla pa saken .inv®rka*^e ° '
ständigheter dylik reglering borde verkställas, i följd hval af Riks¬
dagen0 anhöll, att Kungl- Maj:t täcktes låta verkställa utredningyx
hvilka afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolags-
ersättningen borde äga rum, samt därefter till Riksdagen inkomma med
det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Enligt hvad af justitieombudsmannens till innevarande Riksdag
afgifna ämbetsberättelse framgår, har vid föredragning den 27 juli
af Riksdagens berörda skrifvelse Kungl. Maj:t anbefallt kommersko -
gium att, efter vederbörandes hörande, till Kungl. Maj:t inkomma med
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35
49
yttrande och förslag i anledning af den i skrifvelsen gjorda framställ¬
ning om verkställande af utredning, i hvilka afseenden dylik reglering
borde äga rum.
Då vid den utredning, som sålunda för närvarande verkställes,
Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att taga under öfvervägande de
särskilda synpunkter, som med afseende å de städer, där frihamnar even¬
tuellt varda inrättade, kunna vara att beakta, har utskottet ansett
herr Hammarströms motion, såvidt den afser frågan om frihamn, icke
böra föranleda någon åtgärd.
Beträffande motionen i öfrigt, eller såvidt den afser frågan om
frilager, torde, då utskottet ansett sig böra afstyrka, att dylika insti¬
tutioner för närvarande inrättas här i landet, motionen i denna del
härigenom få anses besvarad.
Bevillningsutskottet hemställer alltså,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag till förordning om frihamn
icke kunnat oförändradt bifallas samt med utslag å
herr Hammarströms motion, I: 66, i hvad den afser
frågan om frihamn, måtte antaga samma förslag med
de ändringar och tillägg, utskottets härvid fogade
författn ingsförslag utvis a r;
2:o) att Kungl. Maj:ts förevarande förslag till
förordning om frilager icke måtte för närvarande af
Riksdagen bifallas;
3:o) att Riksdagen, i anledning af herr Nord¬
ströms ifrågavarande motion, II: 269, måtte i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels
ock af andra varor, som får på en gång från frihamn
införas;
4:o) att den af herr Lithander väckta motionen,
I: 58, måtte anses besvarad genom hvad utskottet här
ofvan hemställt; samt
5:o) att herr Hammarströms nämnda motion, i
hvad den afser frågan om frilager, måtte anses be.
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 5 Sami 1 Åfd. 34 Käft. 7
50
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
svarad genom hvad utskottet här ofvan under punkten
2:o) hemställt.
Stockholm den 7 maj 1907.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAYALLI.
Bevillning su1 skottets Betänkande N:o 35.
(Kungi, Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)
51
Förslag
till
Förordning om frihamn.
§ i.
I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinse¬
ende finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af
sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas
sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt
bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt,
benämnd frihamn, hvarom i denna förordning stadgas.
Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt
område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och
lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande
mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall
i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses
såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke
vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som er¬
fordras för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående fri¬
hamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn
från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution
af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i öfrigt i
tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid åter-
införsel behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.
§ 2. § 2.
1. Frihamn, till hvars särskilda 1. Frihamn, till hvars särskild^
delar tillträde icke under någon delar tillträde icke under någon
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
(Kungl. Majds förslag:)
förevändning må förvägras veder¬
börande tulltjänsteman, skall vara för¬
sedd med lämpliga vakt- ock expedi¬
tionsrum för tullbevakning ock tull-
bekandling samt i öfrigt så anord¬
nad, att erforderlig kontroll från
tullverkets sida kan där utöfvas.
(Utskottets förslag:)
förevändning må förvägras tull¬
verkets vederbörande personal, skall
vara försedd med lämpliga vakt-
ock expeditionsrum för tullbevak¬
ning ock tullbekandling samt i öfrigt
så anordnad, att erforderlig kontroll
från tullverkets sida kan där utöfvas.
2. Vid frikamn skall kvarje utgång åt landsidan särskildt be¬
vakas, ock skall invid kvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där
från frikamn finnas utgångar, kvilka icke begagnas för trafik utan
allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara
eller annat olycksfall, Konungen äger medgifva befrielse från skyldig¬
heten att särskildt bevaka sådan utgång ock att vid densamma inrätta
vaktrum. Jämväl åt sjösidan skall anordnas särskild bevakning.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning där¬
till förefinnas, låta å en kvar, som lämnar frihamnen, verkställa kropps¬
visitation i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara
underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke kafva ägt rum.
§ 3.
Tillstånd att inrätta frikamn, hvilket jämväl innefattar rätt att
drifva anstalten, kan beviljas:
stadskommun; ock
för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro
svenska undersåtar och hvars styrelse består af kär i riket bosatta
svenska undersåtar.
§ 4.
Ansökning om tillstånd att inrätta frikamn skall ingifvas till
Konungen ock vara åtföljd af:
a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att
förfoga öfver det område med byggnader ock upplagsplatser, som för
frihamnen afses;
b) af beskrifning åtföljd karta öfver förenämnda område; sko¬
lande för det till frihamnen körande vattenområdet å kartan särskildt
angifvas dess djup vid lägsta vattenstånd eller, därest området är afsedt
53
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
(-Kungi. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)
att uppgräfvas eller uppmuddras, det djup, till hvilket dylik uppgräf¬
ning eller uppmuddring skall ske;
c) fullständig beskrifning öfver c) fullständig beskrifning öfver
tillämnade anordningar för friham- tillämnade anordningar för friham¬
nens afspärrning mot tullområdet nens afspärrning mot tullområdet
och för dess bevakning mot sjösidan och för dess bevakning åt sjösidan
äfvensom öfver de för tullbevak- äfvensom öfver de för tullbevak¬
ning och tullbehandling afsedda ning och tullbehandling afsedda
lokaler; lokaler;
d) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaderna inom frihamns-
område t;
e) beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens bekvämlighet
samt anstalter för lossning och lastning af varor inom frihamnen;
f) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall
inom frihamnen drifvas;
g) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;
h) förslag till hamntaxa för frihamnen; äfvensom, där ansökningen
göres för aktiebolag,
i) bevis, att den sökande är, efter ty i § 3 stadgas, behörig att
inrätta frihamn.
§ 5.
Vid meddelande af tillstånd att inrätta frihamn äger Konungen,
i den mån sådant med denna förordning och gällande föreskrifter
i öfrigt är förenligt, bestämma de särskilda villkor och förbehåll, som
för tillståndets åtnjutande kunna finnas erforderliga.
§ 6.
Tillstånd att inrätta frihamn äfvensom rätten att drifva redan
inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan
medgifvande af Konungen.
Varder innehafvare af frihamn försatt i konkurs, må rörelsen
fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst ett
år från det laga beslut meddelats om innehafvarens försättande i konkurs.
§ 7.
Sedan frihamnsanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,
som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå
54 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
(Kungl. Maj ds förslag:) {Utskottets förslag)
verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit ut¬
förd i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det anstaltens
innehafvare att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen in¬
gifva bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anlägg¬
ningen äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.
§ 8'
1. På förslag af generaltullstyrelsen äger Konungen att i enlighet
med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter meddela de när¬
mare bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från
frihamn, som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för
vinnande af ordning och säkerhet inom frihamnen.
2. För frihamn skall finnas särskildt reglemente, innefattande
bestämmelser angående de tider, då frihamnen skall hållas öppen och
då tullexpedition där skall äga rum; angående behörighet att förrätta
arbete inom frihamnen; samt angående persontrafiken till och från
densamma. r „
Sådant reglemente skall efter förslag af frihamnens innehafvare
fastställas af Konungen; och meddelas däri tillika de särskilda före¬
skrifter, som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning
eller eljest är i fråga om frihamnens drift stadgadt.
§ 9.
Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt
taxa, som fastställes i Stockholm af öfverståthållareämbetet och _ å
annan ort af Konungens befallningshafvande, hvarje gång för en tid
af fem år.
Ansökning om fastställelse å för¬
slag till taxa göres af frihamnens
innehafvare, där han äger förfoga
öfver den byggnad, magasinsrum,
upplagsplats eller anordning, för
hvilken taxan är afsedd, men i mot¬
satt fall af den, som i egenskap
af innehafvare skall uppbära de av¬
gifter, hvilka genom taxan bestäm-
Ansökning om fastställelse å
förslag till taxa göres af frihamnens
innehafvare, där han äger förfoga
öfver byggnad, magasinsrum upp¬
lagsplats eller anordning, för hvilken
taxan är afsedd, men i motsatt fall
af den, som i egenskap af inne¬
hafvare skall uppbära de afgifter,
hvilka genom taxan bestämmas.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
55
(Kungl. Maj ds förslag:)
mas. Ansökningen skall vara åtföljd
af uppgift såväl å anläggnings- ock
driftkostnader för byggnad, maga-
sinsrum, upplagsplats eller anord¬
ning, för hvilken taxan är afsedd,
som ock å beräknade kostnader för
uppbörden af de genom taxan be¬
stämda afoifter.
{Utskottets förslag.)
Ansökningen skall vara åtföljd af
uppgift såväl å anläggnings- ock
driftkostnader för byggnad, maga-
sinsrum, upplagsplats eller anord¬
ning, för hvilken taxan är afsedd,
som ock å beräknade kostnader
för uppbörden af de genom taxan
bestämda afgifter.
Förnyelse af taxan skall sökas af den, som, enligt hvad ofvan
sagts, äger begära fastställelse å taxan; och skall vid ansökningen
fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag för senast för¬
flutna fyra år.
§ 10.
För frihamn skall finnas en, på förslag af frihamnens innehafvare,
af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka
iakttagandet af de för frihamnen gällande föreskrifter och är behörig
att tala och svara i alla angelägenheter, som röra frihamnen.
§ Il-
Tillstånd till frihamns öppnande för användning meddelas af ge¬
neraltullstyrelsen, som därom utfärdar allmän kungörelse.
§ 12.
Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda
tullbevaknings- och arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas.
§ 13.
För rättighet att inom frihamn
idka industriell verksamhet fordras
särskilt tillstånd af Konungen;
skolande i ansökning om tillstånd
till utöfvande af sådan verksamhet
uppgift lämnas om arten af den
§ 13-
För rättighet att inom frihamn
idka industriell verksamhet fordras
särskildt tillstånd af Konungen;
skolande i ansökning om tillstånd
till utöfvande af sådan verksamhet
uppgift lämnas om arten af den
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
56
(Kancjl. Maj ds förslag.)
verksamhet, sökanden afser att in¬
om frihamnen idka. Dylikt tillstånd
må dock ej afse boktryckerirörelse eller
verksamhet af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för an¬
stalten eller där intagna varor.
(Utskottets förslag:)
verksamhet, sökanden afser att inom
frihamnen idka. Dylikt tillstånd må
ej afse vare sig boktryckerirörelse
eller annan verksamhet, som i följd
af gynnsammare produktionsvillkor är
ägnad att å den inhemska marknaden
afsevärdt skada inom riket annor¬
städes än i frihamn drifven enahanda
verksamhet, ej heller verksamhet af
beskaffenhet att kunna medföra fara
eller olägenhet för anstalten eller där
intagna varor.
§ 14.
Inom frihamn må ej idkas detaljförsäljning af därstädes befintliga
varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af
proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter äga rum under de
villkor, som af Konungen föreskrifvas.
§ 15.
Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de
förut blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana
svenska varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter
blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg
i frihamn dock obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade pro¬
viantartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts inom frihamnen,
eller som i fartyget dit medförts.
§ 16.
1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,
så framt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra
tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
57
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
(Kimgl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag:)
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakt¬
tagande af vissa försiktighetsmått få införas; och
c) explosiva varor, eldfarliga' oljor eller därmed jämförliga vät¬
skor, frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att
kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,
kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande
af drifkraft eller för belysningsändamål.
Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till
införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest
meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkox* att godset där
ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall
tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tull¬
förvaltning.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den
beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänste¬
man att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta
bryta omslagen.
§ 17.
Tillträde till frihamn vare förbjudet för
a) däckadt fartyg, hvars dräktighet icke öfverstiger fyrtio ton,
och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda
villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling af gods inom frihamn
eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller
för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och
b) annat fartyg, än ofvan nämnts, då detsamma till någon del
innebar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och
fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk
frihamn.
§ 18.
Varutransport emellan två fri¬
hamnar eller emellan frihamn och
annan inrikes ort må endast verk¬
ställas af fartyg, som är till kust¬
fart inom riket berättigadt.
§ 18.
1. Sjövägen må varutransport
emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort
endast verkställas af fartyg, som
är till kustfart inom riket berät¬
tigadt.
1 Afd. 34 Höft.
Bih. till liiksd. Prat. 1907. 5 Sami,
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
58
{Kungi. Maj:ts förslag:)
§ 19.
1. Direkt utförsel landvägen
till frihamn si frilagers-, nederlags-
och transitupplagsgods likasom ock
af annat oförtulladt gods äfvensom
af gods, för hvilket restitution af
tull- eller tillverkningsafgifter ifrå-
gasättes, må endast äga rum från
den stapelstad, i eller vid hvilken
frihamnen är belägen.
2. Af emballeradt, oförtulladt
gods må ej till frihamn utföras
mindre än helt kolly, sådant det
från utrikes ort eller annan svensk
frihamn inkommit eller från fri'la¬
ger, nederlag eller transitupplag ut-
tagits.
{Utskottets förslag:)
2.*) Landvägen kan gods från
frihamn införas:
för utförsel sjövägen från den
stapelstad, i eller vid hvilken fri¬
hamnen är belägen, till utrikes ort
eller annan svensk frihamn, äfven¬
som landvägen till Norge;
för omedelbar transitförsändning
till annan stad, som åtnjuter transit-
uoplagsrätt;
för uppläggning å nederlag på
samma ort; samt efter förtullning
eller till fri disposition.
§ 19.**)
1. Förtullning af gods, som
införes från frihamn, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro
gällande, då införseln äger rum.
2. Varor, beträffande h vilka i
tulltaxan stadgas, att afdrag i vik¬
ten ej skall göras för askar, fodral,
omslag, kartor m. m. må icke från
frihamn uttagas för uppläggning å
nederlag, med mindre de äro em¬
ballerade på sådant sätt, som eljest
vid införsel af enahanda varor är
brukligt. Ej heller må dylika varor,
med mindre emballeringen är på
nämnda sätt verkställd, från frihamn
uttagas för att efter förtullning in¬
föras i landet, sä framt de icke äro
vid förtullning från frihamn under¬
kastade särskild förhöjd tullafgift.
3. Införsel från frihamn af
gods i sådana kvantiteter och under
*) (Jämför § 20 mom. 1 i Kungl. Maj:ts
förslag.)
**) (Jämför § 20 mom. 2, 3, 4 i Kungl.
Maj:ts förslag.)
59
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
{Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag i)
sådana omständigheter i öfrigt, att
bestämmelsen i § 14 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås,
må icke medgifvas.
§ 20.
1. Gods kan från frihamn land-
vägen införas:
för utförsel sjövägen från den
stapelstad, i eller vid hvilken fri¬
hamnen är belägen, till utrikes ort
eller annan svensk frihamn, äfven¬
som landvägen till Norge;
för omedelbar transitförsändning
till annan stad, som åtnjuter tran-
situpplagsrätt;
för intagning å frilager eller för
uppläggning å nederlag på samma
ort; samt
efter förtullning eller till fri
disposition.
2. Förtullning af gods, som in¬
föres från frihamn, skall ske efter
de taxor och författningar, som
äro gällande, då införseln äger rum.
3. Varor, beträffande hvilka i
tulltaxan stadgas, att afdrag i vik¬
ten ej skall göras för askar, fodral,
omslag, kartor m. m., må icke
från frihamn uttagas för upplägg¬
ning å nederlag eller för att efter
förtullning införas i landet, med
mindre de äro emballerade på så¬
dant sätt, som eljest vid införsel
af enahanda varor är brukligt.
4. Införsel från frihamn af
gods i sådana kvantiteter och under
§ 20. *)
1. Direkt utförsel landvägen
till frihamn af nederlags- och tran-
situpplagsgods likasom ock af annat
oförtulladt gods äfvensom af gods,
för hvilket restitution af tull- eller
tillverkningsafgifter ifrågasättes,
må endast äga rum från den stapel¬
stad, i eller vid hvilken frihamnen
är belägen.
2. Af emballeradt oförtulladt
gods må ej till frihamn utföras
mindre än helt kolly, sådant det
från utrikes ort eller annan svensk
frihamn inkommit eller från neder¬
lag eller transitupplag uttagits.
*) (Jämför § 19 i Kungl. Maj:ts för¬
slag.)
60
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. ]
{Kung}. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)
sådana omständigheter i öfrigt, att
bestämmelsen i § 14 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås,
må icke medgifvas.
§ 21.
Den, som inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är
förbjuden, eller i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena
i § 16 mom. 1, straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller
särskild författning med högre straff belagd, med böter från och med
ett hundra till och med ett tusen kronor; och skall det gods, hvarmed
sådan oloflig befattning tagits, vara förverkadt.
§ 22.
Innehafvare af byggnad, maga-
sinsrum eller upplagsplats inom fri¬
hamn, som blifvit förvunnen till
förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,
liafve för alltid förverkat rätt att
inom frihamn eller frilager inne¬
hafva eller begagna byggnad, maga-
sinsrum eller upplagsplats och vare
skyldig att genast utrymma sitt
lager.
§ 22.
Innehafvare af byggnad, rnaga-
sinsrum eller upplagsplats inom fri¬
hamn, som blifvit förvunnen till
förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,
hafve för alltid förverkat rätt att
inom frihamn innehafva eller be¬
gagna byggnad, magasinsrum eller
upplagsplats och vare skyldig att
genast utrymma sitt lager.
Lag samma vare ock om den, som
blifvit förvunnen till oloflig varuin-
försel, enligt hvad i tullstadgan sägs.
§ 23.
Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskild! sägs,
mot hvad enligt denna förordning är angående frihamn stadgadt,
straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författ¬
ning med högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till
och med fem hundra kronor.
Sker det af innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplags¬
plats inom frihamn eller af föreståndare för frihamn, vare minsta bot
ett hundra kronor.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
61
(Kung!. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
§ 24.
Beträdes föreståndare för frihamn med förbrytelse, hvarom för¬
märs i § 21 eller § 23, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt
MO åliggei, värde han från befattningen skild; och må han ej vidare
såsom föreståndare godkännas.
Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften
kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På ena¬
handa sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt en¬
ligt § 21.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.
Mål rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och
afdömas af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom
orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma.
25.
§ 26.
Denna föroi-dning träder i kraft
den 1 januari 1908.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1908; dock att till¬
stånd till frihamns öppnande för an¬
vändning icke må meddelas att gälla
tidigare än efter utgången af år 1910.
62
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Reservationer:
vid punkten l:o):
af herrar Hammarström, Weinberg, Sandvall, Håkanson, Hylande r,
Carlberg, O. A Ericsson i Ofvanmyra och X P. Gustafsson i Sjögesta,
hvilka anfört följande:
»I den inom Företa Kammaren väckta motionen n:o 66 föreslås,
såvidt därom nu är fråga, att Riksdagen måtte vid antagande af be¬
stämmelser angående inrättande af frihamnar besluta, att för gods, som
efter förtullning införes från frihamn i stad, hvilken eljest är till tolags-
ersättning berättigad, sådan ersättning tills vidare icke må åtnjutas.
Utskottets flertal synes vilja göra gällande, att ett sådant Riks¬
dagens beslut icke skulle vara af något behof påkalladt. Lämpligheten
och behöfligheten af en provisorisk anordning i den riktning, motionären
ifrågasatt, synes oss emellertid icke skäligen kunna betviflas. ^ Visser¬
ligen har, på sätt såväl utskottet som motionären erinrar, 1906 års Riks¬
dag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning i hvilka alseenden reglering
af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen borde äga
rum samt om framläggande lör Riksdagen åt det förslag, hvartill ut¬
redningen kunde gifva anledning; men tolagsregleringsfrågans före¬
gående öden göra, att man svårligen kan bortse från alstandet mellan
åstadkommandet af en utredning i frågan samt genomförandet af den
med Riksdagens skrifvelse åsyftade regleringen, hvilken senare i samma
mån den skulle lända staten till fördel väl komme att medföra minsk¬
ning i vissa städers inkomster af ifrågavarande inkomstkälla.
° Om man därför redan under nuvarande förhållanden måste räkna med
förutsättningen, att det motstånd mot hvarje rubbning i 1857 års tolags-
reglerings grunder, som hittills mött från städernas sida, kommer att
fortfara, kan det å andra sidan icke gärna antagas, att, i händelse eu
eller flera frihamnar inrättas utan att, i den mån sådant kan ske, sär¬
skilda bestämmelser meddelas angående tolagsersättningen a den ökning
i tulluppbörden, som' å sådan plats kan motses vare sig genom ny-
skapad trafik eller i följd däraf, att frihamn drager till sig den utrikes
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 63
trafiken från andra svenska hamnar, berörda motstånd därefter skulle
blifva mindre kraftigt än förut. Tvärtom torde för sådant fall ett ökadt
behof förefinnas att skapa ett intresse för de ifrågavarande städerna af tolags-
frågans reglering. Det enastående tillfälle, som nu erbjuder sig att i
samband med lagstiftningen om frihamnar skapa ett sådant intresse för
de städer, hvilka redan för närvarande och sålunda före tillkomsten af
frihamnar uppbära den ojämförligt största delen af tolagsersättningen,
torde därför icke böja försummas; och antagas kan väl att bestämmelser
i den riktning, motionen afser, skulle visa sig verksamma i ofvan an-
gifvet syfte.
Då det emellertid inom utskottet gjorts gällande, att ett bifall till
motionärens förslag oförändradt skulle, ehuruväl en reglering af tolags¬
ersättningen borde kunna medhinnas till den tid, då frihamnar finge
här i landet öppnas, likväl kunna verka hinderligt för sådana hamnars
tillkomst, och då vi icke velat tillstyrka en åtgärd, som i sådant af¬
seende skulle kunna verka otillbörligt försvårande, har det synts oss,
att Riksdagen lämpligen skulle kunna, utan att syftet med motionen
förfelades, antaga densamma i något modifierad form.
I sådant hänseende hafva vi till en början ansett, att, därest den
af 1906 års Riksdag begärda regleringen icke komme till stånd före
frihamns öppnande,, vederbörande stad borde äfven för frihamnsgodset
tills vidare fa åtnjuta tolagsersättning enligt 1857 års grunder i af¬
bidan på berörda reglerings åvägabringande. Gifvet är emellertid, att,
såvida det ofvan angifna intresset för städerna själfva att medverka till
en sådan reglering skall kunna motses, det varder nödigt att därvid
bestämma en viss tidsgräns, utöfver hvilken nyss angifna rätt att, hvad
frihamnsgodset angår, vinna tillämpning af 1857 års grunder oför¬
ändrade icke må sträcka sig. Vi hafva dock icke velat motsätta oss,
att denna tidrymd tilltoges så rundligt som till utgången af 1920. I
fall 1906 års riksdagsskrivelse visar sig komma att medföra en regle¬
ring af tolagsersättningsfrågan, så torde det väl ej vara tänkbart, att
icke denna reglering kommit till stånd långt före utgången af berörda
period. Men antaget att statens och städernas stridiga intressen skulle
komma att hindra den sålunda förutsatta regleringen, så hafva vi icke
ens för sådant fall velat ställa i utsikt, att vederbörande städer skulle
efter utgången af år 1920 helt och hållet mista tolagsersättningen för
frihamnsgodset, utan hafva tänkt oss, att i ty fall möjligen en ny
provisorisk anordning kunde träffas, enligt hvilken städerna i afvaktan
på den definitiva regleringen kunde berättigas att, exempelvis efter en
64 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
fallande skala eller på annat lämpligt sätt, fortfarande erhålla tolags-
ersättning för frihamnsgodset ehuru till reduceradt belopp.
Genom dessa modifikationer i motionärens förslag skulle, synes
det oss, tillbörlig billighetshänsyn hafva visats städerna och faran för
att de ifrågavarande bestämmelserna kunde afsevärdt försvåra till¬
komsten af frihamnar borde hafva väsentligt undanröjts, för så vidt
man nämligen icke vill räkna med möjligheten att med tolagsersätt-
ningsmedel täcka någon mera afsevärd del af kostnaderna för frihamns
anläggning. På samma gång skulle emellertid äfven det sålunda modi¬
fierade förslagets antagande säkerligen vara ägnadt att i väsentlig
mån medverka till tolagsersättningsfrågans lösning.
Mot det ifrågavarande förslaget hafva emellertid inom utskottet
framställts äfven ett par andra invändningar, som vi i detta samman¬
hang anse oss icke böra förbigå. Sålunda har förmenats, att förslaget
icke skulle äga något omedelbart sammanhang med Kungl. Maj:ts före¬
liggande förslag till förordning om frihamn, och vidare har blifvit
ifrågasatt, huruvida icke hinder för bifall till motionen skulle förefinnas
i 1857 års tolagsreglering. Dessa invändningar lära dock förtjäna
föga afseende. I så väl ena som andra hänseendet torde kunna hän¬
visas till motionens erinran, att »inrättandet och begagnandet af nya
tullinstitutioner kunna och böra göras beroende åt de inskränkande
villkor jämväl i afseende å tolagsersättningen, som kunna finnas på¬
kallade».
Sambandet mellan Kungl. Maj:ts förslag och motionen torde häraf
framgå; och hvad den mera sakliga invändningen angår, så torde väl
det citerade yttrandet vara befogad! Här åsyftas ju icke något in¬
trång i vederbörande städers rätt till tolagsersättning, sådan denna
år 1857 bestämdes, utan denna rätt kvarstår oberörd af det förslag,
som i motionen innehålies, för så vidt fråga är om gods, som inför¬
tullas på hvilket annat sätt och i hvilken annan ordning som helst än
medelst begagnande af den nu föreslagna nya tullinstitutionen.
På grund af hvad sålunda anförts hafva vi påyrkat,
att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag till förordning om frihamn icke
kunnat oförändradt bifallas, samt i anledning af herr
Hammarströms motion, 1:66, i hvad den afser frågan
om frihamn, mätte
dels antaga Kungl. Maj:ts förenämnda förslag
med de ändringar och tillägg, utskottets vid betän-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 65
kandet fogade författningsförslag utvisar, samt i sam¬
manhang därmed för sin del besluta, att till tolags-
ersättning berättigad stad, i eller vid hvilken frihamn
inrättats, skall efter utgången af år 1920, så framt
ej dessförinnan, efter utredning i enlighet med Riks¬
dagens skrifvelse till Konungen den 27 april 1906,
beslut i vederbörlig ordning fattats angående regle¬
ring af stadens tolagsersättning, vara berättigad att
för gods, som från frihamnen efter förtullning införes,
åtnjuta ~ dylik ersättning allenast efter de förändrade
grunder, som varda af Konung och Riksdag fastställda;
dels ock, vid bifall till hvad sålunda hemställts,
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att, därest för
stad, som är till tolagsersättning berättigad och i eller
vid hvilken frihamn inrättats, reglering af tolagser-
sättningen icke kan komma till stånd före utgången
af år 1920, Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, som kan finnas påkalladt rörande
medgifvande för staden att därefter, i afvaktan på
sådan reglering, åtnjuta tolagsersättning för gods,
som från frihamnen införtullas.»
vid punkten 2:o):
af herrar F. O. Berg i Göteborg och Böing, hvilka ansett, att ut¬
skottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag till förordning om
frilager.
Vidare har herr Hammarström anmält reservation mot vissa delar
af motiveringen; hvarjämte herrar Åkerberg, Sandwall, Håkanson och
Almström beträffande motiveringen yrkat, att sista stycket å sidan
40, börjande med orden »Låt vara att», äfvensom det stycke å sidan 41,
som börjar med orden »Att med bestämmelserna», måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
»Låt vara att förhållandena, sådana de gestalta sig hos oss och i
dessa länder, icke låta sig fullt jämföra, torde likväl af de ifrågavarande
institutionerna äfven i vårt land vara att förvänta afsevärda fördelar för
sjöfart och handel. Men då vissa industrigrenar — — — — — —
— — förhållandena rätt afvägdt.
Bill. till Riksd. Prat. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 34 Höft.
9
I
66 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
Att med bestämmelserna i vår nuvarande tulltaxa — — —
__________för en fullständig revision. Det vill
därför synas lämpligt att i afvaktan på berörda utredning, hvarvid äfven
bör öfvervägas, huruvida spannmål och sådana varor, som äro föremål
för tillverkning inom landet, må få från frilager införas, frågan om in¬
förande här i landet — — — — — — — — inrättas i vårt land.»
Slutligen hafva nedannämnde herrar ledamöter och suppleanter
begärt få antecknadt, att de icke deltagit:
herrar friherre Klingspor och J. Bromée i behandlingen af detta
betänkande;
herrar Hedenlund, Almqvist och K. G. Karlsson i Göteborg i den
slutliga behandlingen af samma betänkande; samt
herrar Åkerberg och Almström i den slutliga behandlingen af herr
Hammarströms motion I: 66.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.