Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
1
N:o 23.
Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1907, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af rätt för tullverket att för
införd vara utkräfva ytterligare tull, sedan varan till im¬
portören utlämnats.
(l:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hän¬
visad motion n:o 49 har herr É. Röing, med instämmande af tio andra
af kammarens ledamöter, hemställt,
»att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla dels om
upphäfvande af Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 19 januari 1757, i
hvad den innefattar rätt för tullverket att inom tre år efter uppbörds¬
årets förlopp utfordra ytterligare tull, dels ock om införande af sådana
bestämmelser i tullförfattningarne, att tullverket, till följd af förändrad
uppfattning från dess sida rörande den tullsats, som bör tillämpas,, ej
skulle äga rätt att utkräfva ytterligare tull, sedan införd vara till im¬
portören utlämnats.»
Till stöd för berörda förslag anföres följande:
»De nu gällande bestämmelserna, när en varas tullbehandling är
afslutad, eller om tidpunkten, då tullverket ej ytterligare kan utkräfva
tull för eu importerad och förtullad vara, återfinnas i § 49 ^kungliga
resolutionen på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757.
Bill. till Riksd. Prof.. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. (N:o 23) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
Denna paragraf har följande lydelse:
’Som det skall hända, att behörige observationer väl varda för¬
fattade öfver hvad tullbetjente för ringa kunna hafva beräknat uti deras
specialer, men icke öfver det, som, antingen af förseende eller igenom
befunnen brist i vikt och mål, eller af andra tillfällen och orsaker, för
mycket kan vara påfördt, hvilket förra skall ankomma på förklaring
och betalning flera år efter, alltså hafva vederbörande att hålla noga
hand däröfver det slika öfverbetalningar måge behörigen observerade
och genast ersatta blifva. Beträffande åter de observationer, som här¬
röra af oberäknad och för ringa uppburen tull för tubbare varor, så
pröfvar Kung!. Maj:t i nåder skäligt, det må tullbetjeningen tillåtas, att
inom Tre år efter uppbördsårets förlopp af vederbörande utfordra och
indrifva sådana utestående och observerade medel, efter hvilken tid ej
någon må hafva makt att sådant påtala eller utfordra utan svare tull-
betjenten själf för slikt förseende’.
Häraf framgår, att först efter förloppet af tre år, efter utgången
af det uppbördsår, under hvilket en vara förtullats, kan eu importör
vara fullt tryggad mot efterdebiteringar på grund af oriktig tullbehand¬
ling från tullverkets sida. För hvarje med näringslifvets behof initierad
person är det uppenbart, att denna bestämmelse är föråldrad och sär¬
skild! för handelns sunda utveckling i hög grad skadlig.
För att visa faran af en bestämmelse som den nu gällande, ber
jag få framdraga tvenne under fjolåret afgjorda tullmål, som berört
Göteborgsfirmor. Vid den motion, n:o 132, rörande inrättande af en
tullteknisk byrå, som jag frambar vid förra årets riksdag, bilade jag
en afskrift af en skrifvelse från firman Peder Mehn & C:o Göteborg
till statsrådet och chefen för finansdepartementet rörande packhusin¬
spektionens i Göteborg tillvägagångssätt vid tullbehandlingen af ett parti
glutenfoder. Det framgår af nämnda inlaga, att generaltullstyrelsen gaf
firman rätt i sitt yrkande att få omskrifvna parti glutenfoder infört tull¬
fritt. Herrar Peder Mehn & C:o yrkade sedermera ersättning för alla
de utgifter, som firman haft tillfölje packhusinspektionens tillvägagångs¬
sätt att efter slutad tullbehandling ifrågasätta tull å ett importeradt och
från tullen utlämnadt parti varor och att så godt som tvinga firman,
om densamma med säkerhet ville undgå att betala tull, att återtaga till
Göteborg partiet från de firmor i landsorten, hvilka erhållit detsamma.
Detta yrkande lämnades emellertid utan afseende af såväl kungl. general¬
tullstyrelsen som Kungl. Maj:t på grund af bestämmelsexma i berörda
kung!, resolution.
Det andra exemplet är ett framgångsrikt försök af Göteborgs
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
3
tullkammare att af importör utkräfva tulldifferens för förut importerad
vara. En af landets större fabrikanter har importerat en reklamartikel,
bestående af små oframkallade fotografier och för dessa betalt en tull
af kronor 50 per 100 kilo eller den tullsats, som är åsatt fotografier.
I juni i fjol importerade samma fabrikant ånyo ett parti dylika fotografier,
som nu belädes med en tull af kronor 200 per 100 kilo eller samma
tull, som då var åsatt leksaker. Tullbehandlingen öfverklagades hos
generaltullstyrelsen, som dock fastställde densamma. När vederbörande
tulltjänsteman erhöll kännedom om generaltullstyrelsens beslut, utskref
tullkammaren i Göteborg med stöd af 1757 års resolution genast en
tilläggsräkning å ett parti tidigare inkomna fotografier. Fabrikanten
vägrade först betala räkningen, men måste sedermera — visserligen
under protest — betala beloppet och genom öfverklagande söka ändring
hos generaltullstyrelsen. I inlagan till nämnda styrelse heter det bland
annat följande:
Då jag nu tillskrifver kungl. generaltullstyrelsen, så sker detta i
anledning däraf att härvarande packhusinspektion hos mig pretenderat
att erhålla tulldifferensen å ett parti dylika fotografier, hvilka tidigare in-
kommo hit och då af härvarande packhusinspektion tullbehandla!^ som
fotografier. Detta förfaringssätt, att packhusinspektionen den ena gången
tullbehandlar eu vara efter en tullsats och en följande gång efter eu
annan, innebär ju nämligen en stor risk, ett stort osäkerhetstillstånd
för importörerna, som därigenom kunna åsamkas stora förluster, och
tyckes det mig, att detta osäkerhetstillstånd borde för framtiden undan¬
röjas. Denna gång rörde det sig om ett jämförelsevis ringa belopp,
men det kunde ju lika väl hafva varit fråga om en hel skeppslast varor,
i hvilket fall tulldifferensen kunnat representera en förmögenhet. Om
vi då antaga, att en köpman gjort sin kalkyl af varan efter en tidigare
tillämpad lägre tullsats samt på basis af en sådan kalkyl hade sålt ett
väntadt parti, en skeppslast, så kunde ju en förhöjning i tullsatsen (på
samma sätt, som i föreliggande fallet skett, det vill säga utan att tull¬
satsen under mellantiden officiel ändrats), kommit att medföra köp¬
mannens ruin. Om en privat affärsman begår ett misstag, är han ju
skyldig att bära följderna däraf, och det förefaller ju egendomligt, att
kungl. tullverket icke skulle vara skyldigt låta en en gång verkställd
tullbehandling blifva bestående, om nämligen godsemottagaren icke an¬
sett sig böra öfverklaga densamma, utan skulle vara berättigad att, om
den åsätta och af emottagare!! betalda tullsatsen sedermera anses hafva
varit för låg, presentera och erhålla likvid för tilläggsräkningar. Eu
annan sak är ju, att packhusinspektionen, som anser sig ha begått ett
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
misstag genom att å ett inkommet varuparti hafva debiterat för låg
tullsats, för varuemottagaren påpekar detta så fort som möjligt till hans
ledning vid fortsatt import af samma vara, men som det nu tyckes vara,
har ju hvarje köpman ett Damoklessvärd svedjande öfver sig i form af
möjliga efterräkningar.
På denna klagan har generaltullstyrelsen dekreterat, att, då tull-
inspektionen i Göteborg med stöd af 49 § i Kungl. Maj:ts nådiga resolu¬
tion på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757 såsom egen
observation hos tullkammaren i Göteborg anmält till uppdebitering ifråga¬
varande belopp, utgörande skillnad å tull för förut importerad vara, som
tullbehandlats efter en lägre tullsats, generaltullstyrelsen funnit firmans
förevarande skrift icke till någon styrelsens vidare åtgärd föranleda.
Af det ofvan anförda torde framgå, att särskilt köpmännens be¬
rättigade intresse kräfver sådana bestämmelsers införande att icke tull¬
verket, sedan förtullningen af en vara ägt rum, kan af importören ut¬
kräfva icke förut uppdebiterad tull. Jag vill som ytterligare skäl här¬
för framhålla, att vi i vårt land — i motsats till med oss i öfrigt jämn-
ställda stater — äga en tulltaxa med synnerligen oklara och otydliga
bestämmelser samt otillfredsställande specialisering. Däremot äga vi
ingen officiel varuförteckning. Härtill kommer, att, samtidigt som vår
tulltjänstemannakår är synnerligen nitisk, samvetsgrann och i de flesta
fall tillmötesgående mot den trafikerande allmänheten, den dock pregel
är i saknad af tillräcklig varukännedom, beroende bland annat på allt¬
för små fordringar från statens sida för inträde i tullverket samt bristen
på en praktiskt skött undervisning i tulltekniska frågor, varumuseer i
våra större importhamnar samt utbildade tulltekniska fackmän (rese-
inspektörer), hvilka vid ofta återkommande besök kunde lämna råd och
upplysningar rörande varors förtullning. Att under sadana förhallanden
olika tullsatser ofta åsättas eu och samma vara, och detta icke blott af
skilda utan äfven mången gång af samma tullkammare, är ej att undra
på. Mycket ofta är uppfattningen rörande samma sålunda behandlade
vara äfven hos de olika myndigheterna helt olika. Så finner man bland
de sista årens rundskrifvelser från generaltullstyrelsen ändringar och
afvikelse!- från föregående beslut rörande bland annat kabelhållare af
järn, elektrose, konstläder, spelkortskartonger, sandärter, lupiner (frö),
isoleringsband af kautschuk, järnklykor, nickelplattor, vissa sorts skifvor
af kautschuk, fanérskifvor, velocipedlack, black varnish, vissa kautschuks-
var.or, vissa maskiner, askar af papper, jutesäckväf, försedd med en in¬
slagen röd tråd i kanten, flädersaft, vissa sorts spik, skodon med pfes-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23. 5
sade ornament, asbestpapp, kautschuksträngar, stafvar- och ventilplattor,
vissa sorts kragar och linneväfnad etc. etc.
Mången gång innebära de gjorda ändringarne en mycket stor för¬
ändring af tullsatsen. Exempel härå kan jag framdraga ur den bransch,
i hvilken jag som köpman arbetar. Först dekreterade generaltullsty¬
relsen, att black vanish skulle förtullas som fernissa och således draga
en tull af kronor 30 per 100 kilogram, sedermera att den skulle för¬
tullas som kemiskt-tekniskt preparat, hvilket motsvarar cirka kronor
1: 50 pr 100 kilogram. — A läcker och fernissor är tullsatsen som sagdt
kronor 30 per 100 kilogram. Denna tullsats har mig veterligen undan¬
tagslöst betalts för velocipedlack (Cycle Enamel), tills helt nyligen, då
generaltullstyrelsen helt oförmodadt resolverade, att, som denna vara
efter sex dygn icke hårdnat, den ej kunde användas som fernissa i
vanlig mening, utan skulle förtullas som kemiskt-tekniskt preparat, det
vill säga med 15 procent af varans värde. Generaltullstyrelsen har uppen¬
bart förbisett den sorts fernissor, som kallas ugnsfernissor, dit nämnda
lack hör, och hvilka fernissor öfver hufvud taget aldrig hårdna eller få
hårdna förrän i ugnsvärme. Generaltullstyrelsens rundskrifvelser i dessa
ämnen bringas ej genom någon dess åtgärd till allmänhetens kännedom,
hvilket skulle vara synnerligen förmånligt för näringsidkarne och, jag
vågar påstå det, äfven för generaltullstyrelsen själf genom den kidtik,
som härigenom mera effektivt kunde öfvas å kungl. styrelsens verksam¬
het. Visserligen har en tulltjänsteman för egen räkning utgifvit en
varuhandbok, i hvilken myndigheternas resolutioner i tullärenden upp¬
tagits, men synes mig kungl. styrelsen böra åläggas att af trycket ut¬
gifva alla dess beslut, som afse en klassificering af viss vara under en
rubrik i tulltaxan.
Då en importör redan i följd af dessa så godt som oafbrutna för¬
ändringar i uppfattningen hos de olika tullmyndigheterna rörande tull¬
taxans tillämpning kan bli utsatt för stora obehag och kostnader vid
varors import och förtullning, huru mycket större kan skadan ej bli för
honom, då enligt 1757 års resolution tullverket har rätt till efterdebi-
teringar för importerade varor under tre år, efterdebiteringar, som måhända
föranledas af en ändrad uppfattning om den tullsats, som rätteligen bör
tillämpas. Då skulden till den felaktiga förtullningen ej ligger hos
importören, utan hos vederbörande tullmyndighet, kan det ej vara med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, att den fullkomligt oskyldige
drabbas af förlusten, utan bör staten bära densamma. Skulle denna
min uppfattning vinna Riksdagens bifall, tillkommer det därpå Kungl.
Maj:t att i tjänstgöringsreglementet och tullstadgan fastställa nya be¬
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
tryggand0 bestämmelser i detta afseende såväl för tulltjänstemännen
som för staten beträffande sådana fall, då efterdebiteringen. beroende
på felräkning och falska uppgifter från importörens sida vid förtull¬
ning kunna verkställas.
Jag anser alltså, att hvarje importör, som handlat i god tro, bör,
sedan varan af tullverket öfverlämnats åt varuemottagaren till hans fria
disposition, skyddas från efterdebiteringar, grundade på förändrad upp¬
fattning från tullverkets sida rörande den tullsats, som bör tillämpas.
Som detta spörsmål enligt mitt förmenande är af den största betydelse
för näringsidkarne, skulle det vara önskligt, att afgörandet förbehölles
Konung och Riksdag samt att stadgandet i fråga således finge inflyta i
tulltaxeunderrättelserna i stället för att som nu innehållas i en kunglig
resolution.»
Bevillningsutskottet, som vid detta ärendes behandling ansett
nödigt att från kungl. generaltullstyrelsen erhålla yttrande öfver motio¬
nen, har för sådant ändamål i vederbörlig ordning utverkat Kungl.
Maj:ts befallning till generaltullstyrelsen att till utskottet inkomma med
dylikt yttrande.
I anledning häraf har generaltullstyrelsen uti en den 28 nästlidne
mars dagtecknad skrifvelse anfört följande:
»Det lärer icke kunna bestridas, att enligt ordalydelsen i den af
motionären åberopade § 49 i nådiga resolutionen på städernas allmänna
besvär den 19 januari 1757 tullverket är berättigadt att inom tre år
efter uppbördsårets förlopp af vederbörande importör utkräfva oberäk¬
nad eller för ringa uppburen tull för ett till honom inkommet och ut-
lämnadt varuparti, icke blott då tullbeloppet för detsamma blifvit på
grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varuvärdet för lågt
beräknad t, utan äfven i det fall att dylik vara, i följd af ändrad upp¬
fattning rörande den tulltaxerubrik, till hvilken densamma bör hänföras,
sedermera förklarats skola draga en högre tull än den, som tillämpats
å det utlämnade varupartiet. Att i förstnämnda fall denna rättighet
bör tillkomma tullverket, därom synes styrelsen något tvifvel icke böra
råda; och något annat synes icke heller vara af motionären åsyftadt,
ehuruväl detta icke uttryckligen uttalas i den i motionen gjorda hem¬
ställan. Hvad däremot beträffar rätten att efterdebitera tull för ett
inkommet och utlämnat varuparti på grund af sedermera ändrad upp¬
fattning rörande tullsatsen för vara af samma slag, torde det icke kunna
förnekas, att goda skäl kunna anföras för upphäfvande af denna rätt.
För sin del hyser styrelsen den uppfattning, att det är med billighet
öfverensstämmande, att, sedan ett vid visst tillfälle inkommet varupai'ti
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23 7
tullbehandlats och till vederbörande ägare utlämnats, denne bör, äfven
om vara af samma slag därefter förklarats skola draga högre tull, vara
fritagen från skyldighet att erlägga skillnadstull för det redan tullbe-
handlade och utlämnade varupartiet, liksom äfven att den tulltjänste¬
man, som verkställt tullbehandlingen, under sådant förhållande icke bör
vara utsatt för risk att i anmärkningsväg kunna få sig ålagdt att godt¬
göra tullverket sådan skillnadstull. På grund häraf och ehuru — vid
det förhållande, att såsom ju äfven framgår af motionen, utkräfvande
af skillnadstull i följd af förändrad uppfattning rörande tullsatsen för
en vara endast ytterst sällan förekommit — behofvet af en bestämmelse
i motionens syfte knappast torde kunna anses så trängande, som i
motionen framhålles, har styrelsen för sin del icke något att erinra mot
att sådan ändring i gällande bestämmelser genomföres, att nu ifråga¬
varande rättighet för tullverket må bortfalla. Dock bör, enligt sty¬
relsens åsikt, en bestämmelse i sådant syfte äga tillämpning allenast,
då tullbehandlingen verkligen är afslutad, således icke i det fall, att
tullbehandling af ett varuparti, som mot säkerhet för tullafgifterna ut¬
lämnats, blifvit dragen under högre myndighets pröfning och detsamma
därvid förklarats skola beläggas med högre tull än den, som af den
lokala tullmyndigheten blifvit åsatt.
Därest ett stadgande i motionens syfte varder meddelat, lärer
emellertid konsekvensen fordra, att då tullbehandlingen af ett visst varu¬
slag ändrats i motsatt riktning, eller så, att detsamma förklarats skola
draga lägre tull än tillförene, ett dylikt beslut icke skall äga tillämp¬
ning på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan vara.
Jämlikt § 187 i tullstadgan af den 1 juli 1904 gäller, att klagan öfver
lokal tullmyndighets beslut i tjänsten i allmänhet icke är inskränkt till
viss tid, dock att angående tid för återbekommande af tull gäller hvad
särskilt är eller varder stadgadt. De stadganden, som här åsyftas,
äro nådiga brefvet den 15 augusti 1793 och kammarkollegii kungörelse
den 16 september samma år, hvari föreskrifves, »att tiden för åter¬
sökande och restitution af för iiögt beräknad eller öfverbetald tull
vid sjö- och landtullsverket räknas lika eller till natt och år från för-
tullningsdagen, det må grunda sig på räkenskapernas revision å samma
tid eller den särskilda anmärkning, hvartill godsägare därinom tror sig
berättigad». På grund af denna bestämmelse har, då ett visst varuslag för¬
klarats skola draga lägre tull än tillförene, klagomål öfver tullbehand¬
lingen af inkomna partier af dylik vara, hvilka tullbehandlats och ut¬
lämnats tidigare än beslutet om ändringen, upptagits till pröfning, därest
prof företetts, hvilkas identitet med de tullbehandlade varupartierna
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 23.
vitsordats af vederbörande tullmyndighet, hvarvid tullbehandlingen ändiats
till öfverensstämmelse med nämnda beslut och tullskillnaden restitueiats,
allt under förutsättning, att besvären anförts inom natt och år från
förtullningsdagen. Möjligheten att på detta sätt få en lägre tullsats
tillämpad på ett redan tullbehandladt och utlämnadt varuparti samt
skillnaden i tull restituerad — något som vid derå tillfällen skett —
innebär tydligen för importören en förmån, hvarå han emellertid icke
skäligen torde kunna hafva anspråk, sedan hans motsvarande skyldighet
att i det i motionen omförmälda fall gälda skillnadstull bortfallit, i ill
komplettering af ett eventuellt stadgande i motionens syfte erfordras
därför enligt styrelsens åsikt eu bestämmelse i nu antydd riktning.»
Utan tvifvel bör det anses vara riktigt, att då tullbeloppet för in¬
kommen vara på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varans
värde beräknats för lågt, felande belopp bör kunna från tullverkets sida
utkräfvas. Enligt hvad för utskottet uppgifvits, har med det ifrågava¬
rande förslaget icke heller åsyftats att borttaga en dylik rätt, om också
den nu föreskrift^ tiden af 3 år efter uppbördsårets förlopp torde vara
onödigt lång och därför utan olägenhet bör kunna afsevärdt förkortas.
Äfven i fråga om sådan underdebitering, som eljest kan hafva be¬
rott på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens
sida, vore det tvifvelsutan ett missgrepp att utesluta hvarje möjlighet
till framtida rättelse, framför allt med afseende, å sådana fall, där im¬
portören icke varit i god tro. Här rör man sig emellertid på gräns¬
frågornas område, där först en närmare utredning lärer kunna angifva,
i hvilka uppenbara fall af felaktig tullbehandling rätt till efterdebite-
ring bör åt tullverket förvaras. Också härvidlag bör naturligtvis ett
icke allt för långt tidsmått bestämmas, inom hvilket denna rätt far
göras gällande. „ . . c.. ,
Vidkommande däremot rätten att på grund af ändring i förut
tillämpad praxis med afseende å tullbehandlingen af eu vara efterdebi-
tera tull för ett inkommet och utlämnadt parti varor af samma slag, finner
utskottet lika med motionären och generaltullstyrelsen göda skäl tala
för upphäfvandet af denna rätt. Det kan nämligen icke förnekas och
har i motionen med all tydlighet ådagalagts, att ett utöfvande
af den ifrågavarande rätten kan för vederbörande importörer medföra
olägenheter af sådan art, att densamma icke vidare bör i sin nuvarande
form bibehållas. Utskottet anser sig emellertid hora, i ..likhet med
generaltullstyrelsen, framhålla att, om ifrågavarande rätt för tull¬
verket borttages, bestämmelser i sådant syfte icke böra äga tillämpning
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 23. 9
i annat fall, än då tullbehandlingen blifvit i vederbörlig ordning af-
slutad.
Likasom å ena sidan varuemottagaren bör under angifven för¬
utsättning fritagas från skyldighet att erlägga skillnadstull för ett redan
tullbehandladt och utlämnadt varuparti, synes å andra sidan billigheten
fordra, att icke heller vederbörande tulltjänsteman i liknande fall i
anmärkningsväg ålägges att ersätta tullverket felande tullbelopp.
Likaledes anser utskottet, för den händelse bestämmelser, på sätt
nu blifvit ifrågasatt, komma att utfärdas, följdriktigheten kräfva, att i
motsvarande fall, då vid tullbehandlingen af viss vara densamma för¬
klarats skola draga lägre tull än förut, ett dylikt beslut icke skall äga
tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan
vara. I anslutning till hvad generaltullstyrelsen härom yttrat synes där¬
för ett stadgande äfven i sist berörda afseende erforderligt.
Bevillningsutskottet, som slutligen anser sig böra uttala, att de
ifrågasatta bestämmelserna lära vara af beskaffenhet att böra i hufvud-
sakliga delar af Riksdagen beslutas, har alltså funnit sig böra tillstyrka
en skrifvelse i den af motionären angifna riktning.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen, i anledning af herr Röings före¬
varande motion, ville besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verk¬
ställa utredning, i hvad mån ej mindre tullverkets rätt
att för införd vara utkräfva ytterligare tull än äfven
varuägares rätt att återbekomma redan erlagd, för
högt debiterad tullafgift lämpligen må kunna in¬
skränkas, samt därefter för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm, den 19 april 1907.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Bih. till Rilcsd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 22 Raft.
2