Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o
2.
Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1906, kl. 12,30 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n.-o 1, i anled¬
ning af justitieombudsmannens framställning rörande
antagande af lag angående förordnande af rättegångs¬
biträde åt häktad.
Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse har
justitieombudsmannen hemställt,
l:o att Riksdagen må för sin del antaga följande
Lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid rätten biträda.
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes,
eller framställes först vid rätten begäran om biträde, varde biträde af
rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå. Ej må den om¬
ständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot
rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock
icke mot den häktades bestridande slutligt utslag af rätten meddelas.
Bill. till Bilcsd. Prot. 1906. 4 Sami- 2 Afd. 2 Käft. (N:o 2). 1
2
Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2.
2 §•
Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.
3 §•
Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.
4 §.
Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter tv rätten bestämmer. Beslut om sådan ersätt¬
ning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I
slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild part. Ej må åklagare
eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blifvit utan
skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till ansvar i
målet dömd.
Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §
i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
2:o att, vid bifall till hvad af mig blifvit under l:o hemställdt,
Riksdagen må medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda förslags¬
anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter må utgå den kostnad,
som enligt den af mig föreslagna lagen kan drabba statsverket.
Den till stöd för berörda hemställan afgifna framställningen, hvilken
öfverlämnats till behandling af sammansatta stats- och lagutskottet, är
af följande lydelse:
»Uti proposition af den 19 februari 1904 föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen att antaga ett vid propositionen fogadt förslag till lag angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad. Förslaget var af följande
lydelse:
Sammansatta Stats- och (Lag-)utslwttets Utlåtande N:o 2. 3
»Härigenom förordnas som följer:
1 §. Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott,
hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsak-
ningen tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af
rätten meddelas.
2 §. Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som
därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten
finner honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas
eller eljest pröfvar skäligt det tillstädja.
3 §. Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lös-
gifven, upphöre det för biträdet meddelade förordnande.
4 §. Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig
ersättning af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet. I
slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild part. Ej må
åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet
blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till
ansvar i målet dömd.
Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §
af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken».
Uti särskild proposition, afgifven jämväl den 19 februari 1904, före¬
slog Kungl. Maj:t Riksdagen att, under förutsättning att propositionen med
förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad blefve
af Riksdagen bifallen, medgifva, att af det å andra kufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter finge utgå
den kostnad, som kunde enligt nämnda lag drabba statsverket.
4 Sammansatta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N:o 2.
Rörande angelägenheten och vikten af att en lag sådan som den
af Kungl. Maj:t sålunda föreslagna blefve antagen yttrade dåvarande stats¬
rådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den 31
december 1902:
Af de åtgärder, som i nyare tiders lagstiftning å straffprocessens
område blifvit vidtagna i syfte att bereda nödigt skydd för den tilltalades
berättigade intressen, vore otvifvelaktigt anskaffandet åt honom af rätts-
kunnigt biträde under förhandlingen inför rätta en bland de viktigaste.
Behofvet af dylik rättshjälp vore gifvetvis i hög grad beroende af det
sätt, hvarpå rättegångsförfarandet i brottmål vore anordnad!, likasom
brottets svårare eller ringare beskaffenhet därvidlag vore af inflytande.
Vore brottmålsprocessen muntlig och omedelbar, torde krafvet på anskaf¬
fande af försvarare åt den tilltalade, åtminstone då fråga vore om gröfre
brott, med särskild styrka göra sig gällande, och i de flesta länder, där
sådan rättegångsform kommit till användning, vore rättsligt försvar i
svårare brottmål obligatoriskt. Då, såsom bos oss vore fallet, brottmåls¬
processen ännu kvarstode på en äldre ståndpunkt, och i domarens process¬
ledande verksamhet inginge att iakttaga hvad som kunde lända till den
tilltalades försvar, framträdde väl ej med lika styrka nödvändigheten att
vid den tilltalades sida ställa en särskild försvarare. Om den tilltalade
lämnades utan biträde i rättegången, läte det dock lätt tänka sig, att,
huru samvetsgrann och skicklig domaren än kunde vara, i följd af den
tilltalades okunnighet om de processuella reglerna och den materiella
rättens innehåll omständigheter blefve obeaktade, hvilka för målets ut¬
gång kunnat vara af betydelse. Äfven om ej synnerlig fara förelåge att
af sådan anledning en oskyldig kunde blifva fälld till ansvar, finge det
dock ej lämnas ur sikte, att den tilltalade, jämväl då han vore brottslig,
hade t. ex. i afseende å straffmätningen intressen, som icke borde förbises.
Vore sålunda behof af rättshjälp i omförmälta hänseende för handen,
syntes det vara samhällets plikt att sörja för tillgodoseendet af detta behof.
Enligt gällande lagstiftning vore beträffande svårare brottmål detta ej i
vidare mån beaktadt än att, på sätt i 15 kap. 1 § rättegångsbalken vore
stadgadt, tilltalad, som åstundade hjälp i rättegången, ägde hafva full¬
mäktig med sig. Det vore uppenbart, att en dylik rättighet i verkligheten
icke vore af synnerligen stor betydelse; oftast och just i de fall, då behofvet
af rättegångsbiträde mest framträdde, vore den tilltalade urståndsatt att
anskaffa försvarare. Skulle fördenskull på ett verksamt sätt af hjälpas det
behof, om hvars förefintlighet i vissa fall berörda stadganden kunde sägas
innebära ett erkännande, måste staten lämna sin medverkan för biträdes
Sammansatta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N:o 2. 5
anskaffande. Emellertid vore det under nuvarande förhållanden helt säkert
icke lämpligt att ifrågasätta statens ingripande i annat fall, än då den till¬
talade själ! ansåge sig vara i behof af biträde och begärde hjälp för bi¬
trädes anskaffande. Ej heller torde sådant ingripande vara af nöden i fråga
om andra än svårare brottmål, hvarmed i förevarande sammanhang lämp¬
ligen borde förstås sådana mål, i hvilka den tilltalade hölles häktad. Eu
häktad svarande intoge i processuellt hänseende en särställning, och så¬
väl svårigheten att skaffa biträde som behofvet af sådant vore för honom
större än för andra tilltalade.
Det vore uppenbart, att en åt tilltalad förordnad försvarare icke så
finge fatta sin uppgift, som om han skulle vara pliktig eller ens berätti¬
gad att understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande.
Lämnade man åt statens myndigheter att för hvarje särskildt fall,
innan någon förordnades till biträde, pröfva hans lämplighet för uppdraget,
syntes emellertid någon farhåga ej behöfva hysas för att biträdet skulle
på dylikt sätt missförstå sin ställning. Mot missbruk från biträdets sida
saknade domstolen icke verksamma korrektiv.
Frågan om införande i svensk rätt af offentligen förordnade försvarare
för tilltalade vore icke ny. Redan lagkommittén hade väckt förslag i
sådant syfte med enahanda begränsning beträffande tillämpningen, som
nyss framhållits. Äldre lagberedningen hade upptagit förslaget, och det¬
samma återfunnes, visserligen under väsentligen skiljaktiga förutsättningar,
jämväl i det af nya lagberedningen afgifna betänkande angående rätte¬
gångsväsendets ombildning.
För undanröjande af den sålunda sedan länge uppmärksammade
brist i den svenska brottmålsprocessen hade departementschefen låtit inom
lagbyrån utarbeta förslag till lag angående förordnande af rättegångs¬
biträde af häktad.
Departementschefen redogjorde därefter för grunderna till de sär¬
skilda bestämmelserna i detta förslag, hvilket i allt väsentligt öfverens-
stämde med det af Kung! Maj:t sedermera inför Riksdagen framlagda.
Därvid anförde departementschefen, bland annat, att, då det kunde vara
af vikt, särskildt till undvikande af rannsakningstidens förlängning, att
biträde förordnades före inställelsen vid rätten, hade det synts lämpligt
att åt Konungens befallningshafvande uppdraga bestyret med biträdes
anskaffande och förordnande, hvarigenom vunnes nödig säkerhet för att
biträde verkligen i hvarje fall kunde anskaffas. Med hänsyn till de hos
oss ännu rådande förhållanden borde det ej ifrågasättas att inskränka val-
6 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.
rätten till kretsen af juridiskt bildade personer, om det oek kunde antagas,
att ifrågavarande uppdrag i regel körnare att anförtros åt sådana personer.
Kungl. Maj:t beslöt att öfver det inom lagbyrån utarbetade förslaget
inhämta högsta domstolens utlåtande.
Högsta domstolens fleste ledamöter förklarade sig icke kunna tillstyrka,
att förslaget gjordes till föremål för proposition till Riksdagen, samt an¬
förde till stöd för denna mening följande:
Då vid 1898 års riksdag fråga uppstått om införande af obligatoriskt,
på statens bekostnad anordnad! rättsligt försvar för tilltalade i brottmål,
både lagutskottet uttalat såsom sin mening, att något verkligt behof af en
dylik ändring icke gjort sig gällande inom den svenska rättsordningen,
sådan denna enligt lag och rättssed vore bestämd. Det vore sant, att det
rättsliga försvaret tjänade det höga syftet, att den oskyldige icke skulle
straffas och att den skyldige icke skulle straffas mera, än han förtjänat,
men man kunde icke med fog mot vårt rättsväsende rikta den anmärk¬
ningen, att ej nämnda syfte biff vit tillgodosedt. Ingen processform vore
ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige blifvit dömda eller skyldige
dömda hårdare, än de förtjänat, kunde visserligen hafva förekommit. Sådant
kunde dock inträffa enligt hvarje rättegångsordning och äfven inom sådana,
som antagit det obligatoriska försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan
gällde, huruvida något dylikt förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant
sätt, att missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden
af rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det
med skäl borde gifva anledning till ny och ändrad lagstiftning. Enligt
utskottets åsikt kunde svaret på denna fråga med ganska stort berättigande
afgifvas nekande. Härförutom hade utskottet yttrat, att då erfarenheten
från utlandets domstolar häntydde därpå, att den tilltalades advokat satte
en ära uti att bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan
härefter snarare ansåge såsom sin plikt än såsom en ohederlighet att för- -
dölja sanningen, därest densamma skulle verka till skada för klientens in¬
tressen, detta förhållande berättigade till det antagandet, att äfven i vårt
land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande med hän¬
syn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet, och att, huru härmed
än sig kunde förhålla, uppenbart vore, att staten vid brottmålsprocessens
anordnande icke kunde åtnöja sig med en lägre kompetens hos sina åklagare
än den, som staten kräfde af det rättsbildade biträdet åt den tilltalade.
Det syntes ej kunna under några förhållanden anses lämpligt att till de
tilltalades biträde i brottmål sätta personer af högre kompetens, än som
fordrades af dem, som vore satta att i dylika mål bevaka samhällets, ofta
Sammansatta Stats- och (Lag)utslcottets Utlåtande N:o 2. 7
äfven enskilde målsägandes intressen. Ett antagande af den ifrågasatta
principen skulle således med nödvändighet kräfva förändring äfven af
åklagarekåren. Konsekvensen skulle alltså leda till uppställande af ökade
kompetensfordringar för länsmans- och stadsfiskaltjänster och, med ökade
kompetensfordringar, äfven till ökade utgifter för statsverket.
Hvad sålunda af lagutskottet anförts ägde full giltighet i afseende å
den nu föreslagna lagändringen. Ty väl ifrågasattes ej i det remitterade
förslaget införande af obligatoriskt rättsförsvar för de tilltalade, utan allenast
eu utvidgning af det för närvarande gällande, fakultativa försvaret. Men
denna utvidgning vore af den genomgripande beskaffenhet, att det försvar,
som därigenom skulle uppkomma, helt visst komme att väsentligen närma
sig det obligatoriska försvaret och till äfventyrs så småningom antaga dettas
hela karaktär. Medan nämligen för närvarande lagstiftningen icke ville
förneka en tilltalad, som åstundade hjälp i rättegången, att däraf begagna
sig, men öfverlämnade åt honom själf både att anskaffa rättshjälpen som
ock att bekosta densamma, så skulle enligt förslaget den tilltalade — dock
allenast den, som vore häktad — äga rätt att genom det allmännas för¬
sorg och jämväl, åtminstone i första hand, på det allmännas bekostnad
blifva försedd med rättegångsbiträde. Och det kunde väl icke betviflas,
att icke den rätt, som sålunda skulle varda tillerkänd den tilltalade och
om hvars tillvaro han, därest lagstadgandet skulle uppfylla sitt ändamål,
helt visst borde af vederbörande myndighet i hvarje särskildt fall under¬
rättas, också skulle komma att i stor omfattning af de tilltalade begagnas.
I allmänhet saknade nämligen en tilltalad allt skäl att afvisa en rättshjälp,
som från det allmännas sida bjödes honom — som i regeln ingenting
kostade honom, efter som han saknade medel att ersätta hvad af stats¬
verket förskjutits — och som för honom kunde medföra fördelar, men
svårligen någon olägenhet. Och den omständigheten, att i förslaget ej
såsom villkor för försvararens kompetens uttryckligen fordrades, att han
skulle hafva visat sig besitta juridisk bildning, medan lagutskottet utgått
från antagandet att sådan bildning ej kunde hos försvararen undvaras,
beröfvade ej det af utskottet anförda argumentet om behofvet att höja
åklagarens kompetens sin betydelse. Ty då af försvararen kräfdes, att han
skulle vaka däröfver, att icke i följd af den tilltalades okunnighet om de
processuella reglerna och den materiella rättens innehall omständigheter
blefve obeaktade, Indika för målets utgång kunde vara af betydelse, och
på samma gång förstå att icke understödja den tilltalade i försök till san¬
ningens fördöljande, läge det i sakens natur, att dessa kraf endast undan¬
tagsvis kunde nöjaktigt fyllas af annan än juridiskt bildad person. För-
8 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsTcottets Utlåtande N:o 2.
slaget vore äfven, enligt hvad departementschefens yttrande vid dess
remitterande gåfve vid handen, byggdt på det antagande, att försvars-
uppdraget i regel skulle komma att anförtros åt jurist, och det kunde
förutses, att, om och i den mån så icke blefve fallet, den med förslaget
afsedda rättshjälp komme att visa sig skäligen värdelös.
För öfrigt borde vid förslaget anmärkas, att, om man ville målet,
man också måste vilja medlet — att, om man ville införa ett genom det
allmännas försorg ordnadt rättsligt försvar, man ock måste tillse, att det
från det allmännas sida blefve behörigen sörjdt för behofvet af försvarare,
det vill säga af personer, som vore ej allenast skickliga och lämpliga att
utföra försvarsuppdraget, utan äfven pliktiga att åtaga sig detsamma, I
sådant hänseende kunde erinras, hurusom, då lagkommittén och den äldre
lagberedningen i sin tid förordade införande af rättsligt försvar för vissa
tilltalade, de tillika föreslogo, att vid hvarje rätt två skickliga män skulle
vara förordnade att såsom fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade
dem, och att äfven vid andra tillfällen — senast vid 1872 års riksdag —
en dylik anordning varit ifrågasatt, men dock ansetts ej kunna vidtagas
på grund af, bland annat, svårigheten för domstolarna att till befattningen
erhålla fullt lämpliga personer. Sådan svårighet mötte ock beträffande
ifrågavarande, mera tillfälliga uppdrag, och den vore ej förbisedd i för¬
slaget; men då i förslaget däremot antoges såsom visst, att Konungens
befallningshafvande alltid skulle hafva tillgång till lämpliga försvarare,
torde detta antagande befinnas vara riktigt allenast under förutsättning,
att anspråken på försvararens kompetens ej sattes alltför högt samt att
till kostnadsfrågan ej behöfde tagas nämnvärd hänsyn; men i annan
händelse kunde befaras, att ej sällan svårighet att finna lämpliga personer
kunde komma att yppa sig äfven för Konungens befallningshafvande.
Fn omständighet, som jämväl försvårade genomförandet af den
ifrågavarande reformen, vore den, att vår brottmålsprocess saknade be¬
stämmelser om den s. k. förberedande undersökningen i brottmål. Då det
vore under denna förundersökning, som bevismaterialet skulle samlas
och ordnas samt saken i öfrigt så beredas, att densamma sedermera
inför den dömande rätten — vid den s. k. hufvudförhandlingen — kunde
försiggå med den snabbhet och säkerhet, som för uppnående af straff¬
processens ändamål vore nödvändiga, insåges lätt, att det just vore på
detta förberedande stadium af rättegången, som den egentliga faran
förelåge, att rättigheten att begagna rättegångsbiträde missbrukades till
sanningens döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande. De
utländska lagstiftningarna medgåfve oek i allmänhet ej den tilltalade att
Sammansatta Stats- och (Lag-)utshottets Utlåtande N:o 2. 9
under förundersökningen använda försvarare. Vid sådant förhållande
ville det synas, som om äfven hos oss lagbestämmelser om brottmåls-
processens uppdelande i förundersökning — inför polismyndighet — och
hufvudförhandling — inför domstol — borde föregå antagandet af be¬
stämmelser om rättshjälp åt tilltalade personer, enär, om frågorna före-
komme i sådan ordning, lagstiftaren lättare komme i tillfälle att med¬
gifva den tilltalade utsträckning i rätten att använda rättegångsbiträde.
Till bemötande af dessa inom högsta domstolen emot förslaget
framställda anmärkningar anförde statsrådet och chefen för justitie¬
departementet till statsrådsprotokollet den 19 februari 1904 följande:
De skäl, som af flertalet ledamöter i högsta domstolen anförts för
deras afstyrkande af att det remitterade förslaget gjordes till föremål
för proposition till Riksdagen, hade gifvetvis vid förslagets utarbetande
tagits i öfvervägande; men departementschefen hade ej ansett dem böra
tillerkännas afgörande betydelse på grund af följande omständigheter.
Det första af de anförda skälen vore, att man ej kunde påstå, att
fall, i hvilka oskyldiga blifvit dömda eller skyldiga dömda till hårdare
straff än de förtjänat, förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt,
att missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af
rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med
skäl borde gifva anledning till ändrad lagstiftning. Hvad denna fråga an-
ginge, läge det i sakens natur, att det ej vore möjligt att här komma med
siffror eller att öfver hufvud åstadkomma utredning, i hvilken omfattning
dylikt missförhållande kunde anses vara för handen. Uppenbart vore näm¬
ligen, att om en för brott tilltalad ej själf förstode att i sitt rätta ljus
framdraga omständigheter, som talade till hans förmån, och om han ej heller
hade nödig hjälp härutinnan, så komme dessa omständigheter i de flesta
fall aldrig i dagen på sådant sätt, att det kunde konstateras, att han dömts
strängare, än han bort. Att man icke kunde med aktstyckena i en brott¬
målsprocess ådagalägga, att den tilltalade vore dömd till strängare straff
än han förtjänt, vore ej något bevis för att allt vore val beställdt, då man
ej kunde vara förvissad, att dessa aktstycken gåfve en riktig bild af den
tilltalades brottslighet. Det vore alltså ej med bevis om faktiskt begångna
misstag, man i detta fall kunde lägga ställningen i dagen, utan hvad man
hade att göra vore att fråga sig, om det i vår brottmålsprocess vore veder¬
börligen sörjdt för, att de omständigheter, som vore till en tilltalads för¬
man, komme att framhållas, ifall den tilltalade själf på grund af bristande
kännedom om lag eller bristande erfarenhet eller förståndsutveckling ej
förstode framhålla dem. Det svar, som plägade gifvas, vore, att det ålåge
Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 2 Afcl. 2 Raft. 2
10 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.
domaren att undersöka alla omständigheter så fullständigt, att äfven hvad
som kunde lända till den tilltalades försvar blefve beaktadt. Spörsmålet
vore emellertid, om häri kunde anses ligga en tillfredsställande garanti.
Efter departementschefens förmenande kunde detta ej anses vara för¬
hållandet. Man borde betänka, att domaren i en brottmålsprocess ej hade
att öfverväga och bedöma ett redan samladt material, utan han hade, med
den ofullkomliga förundersökning, som i regel ägde rum, i väsentlig män
att i första hand samla materialet under rannsakningens lopp. Detta in-
kvisitoriska drag i processen måste emellertid göra det svårt för äfven
den samvetsgrannaste domare att behålla blicken tillräckligt öppen för
hvad som talade till förmån för den tilltalade. Af den, som hade att söka
efter bevis för brottslighet, kunde man näppeligen vänta eller kräfva, att
han skulle kunna med samma ifver söka efter omständigheter, som talade
till den tilltalades förmån, vare sig det gällde att ådagalägga hans oskuld
eller att finna grunder för straffets mildrande eller nedsättande. Dessutom
vore väl att märka, att domaren alldeles icke hade samma tillfälle att
samla skäl och bevis som en för detta ändamål särskildt förordnad och
jämväl utanför rätten verksam försvarare.
Det kunde därför ej påstås, att brottmålsproceduren i dess nuvarande
gestaltning, äfven vid saknad af försvarsadvokat, erbjöde önsklig trygghet
för den tilltalade. Väl vore det sant, att misstag aldrig helt och hållet
kunde undvikas, men plikten bjöde att göra hvad under förhanden varande
omständigheter vore möjligt. Det gällde alltså att undersöka, om direkta
hinder mötte mot anordnande af rättsligt försvar i den ifrågasatta om¬
fattningen. Lagutskottet samt högsta domstolens flertal anförde i sådant
hänseende, att det rättsliga försvaret kunde befaras verka försvårande med
hänsyn till uppdagande af den tilltalades brottslighet, samt att det ej kunde
anses lämpligt att till de tilltalades biträde sätta personer af högre kom¬
petens än som kräfdes af åklagarekåren. Med hänsyftning på det förra
af dessa skäl yttrade samma ledamöter i högsta domstolen den mening,
att i hvarje fall först borde vidtagas en uppdelning af brottsmålsprocessen
i förundersökning och hufvudförhandling, enär det vore på förundersök¬
ningens stadium, som den antydda faran företrädesvis förelåge, samt följ¬
aktligen efter dylik uppdelning det lättare kunde medgifvas den tilltalade
utsträckning i rätten att använda rättegångsbiträde.
Emot dessa slutledningar ville departementschefen invända, att, om
de vore riktiga, de skulle träffa äfven redan gällande lag. Man finge
nämligen ej glömma, att enligt gällande lag stode det enhvar tilltalad,
som förmådde bekosta försvarsadvokat, fritt att antaga en sådan. Vore
Sammansatta Stats- och (Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 2. 11
det så, att det rättsliga försvaret verkade försvårande med hänsyn till
uppdagande af brottet eller förlänade svarandesidan en skadlig öfver¬
lägsenhet öfver åklagaren, så borde det gifvetvis aldrig vara tillåtet att
utan domstolens medgifvande medföra försvarsadvokat. Emellertid hade
veterligen erfarenheten ej gifvit vid handen, att den år 1890 införda rätten
för tilltalad att utan domstolens bepröfvande medföra fullmäktig skulle
haft skadliga verkningar vare sig i det ena eller andra afseendet. Likväl
syntes det vara vida mindre anledning, att en af myndighet förordnad
försvarsadvokat, hvars arfvode skulle bestämmas af rätten, missbrukade
sin ställning, än att så skulle ske af en af den tilltalade själf tillkallad
advokat, hvars arfvode kunde tänkas blifva högre eller lägre efter processens
utgång. Och hvad beträffade åklagarens underlägsenhet i kompetens,
vore det nog att erinra om hvad förut anförts angående domarens ställ¬
ning i vår brottsmålsprocess; det vore ej på åklagaren ensam, som utred¬
ningen af målet hvilade, utan denne hade härutinnan ett kraftigt stöd hos
domaren själf.
Det remitterade förslaget innebure ju i det hela ej annat än att öppna
tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande af en förmån,
som i princip redan vore enhvar tillerkänd.
Hvad anginge den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att
svårighet skulle komma att möta för erhållande af lämpliga personer till
ifrågavarande uppdrag, vore det knappast att befara, att i de södra och
mellersta delarna af landet skulle saknas tillgång på lämpliga försvars¬
advokater, ej ens om man icke ifrågasatte användandet af andra än juridiskt
bildade personer. Däremot vore det väl möjligt, att i de nordliga delarna
af vårt land det skulle blifva förenad! med svårighet att i hvarje före¬
kommande fall anskaffa juridiskt bildad försvarsadvokat, men det borde
erinras, att i förslaget dylik kompetens ej uppställes såsom oundgängligt
villkor. Visserligen ansåge förutnämnda ledamöter inom högsta domstolen,
att den afsedda rättshjälpen skulle komma att visa sig skäligen värdelös,
om och i den mån uppdraget anförtroddes åt annan än jurist, men i denna
mening kunde departementschefen ej obetingadt instämma. För öfrigt,
äfven om på grund af nu berörda förhållanden det för vissa delar af
landet skulle komma att möta svårighet att af den ifrågasatta reformen
draga allt gagn, som vore önskligt, borde detta ej utgöra något hinder
mot reformens genomförande, om den i det hela måste anses nyttig och
behöflig.
Öfver Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner afgafs utlåtande af
sammansatta stats- och lagutskottet.
12 Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.
Vidkommande det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget yttrade ut¬
skottet uti punkten l:o af utlåtandet, att utskottet på grund af hvad
statsrådet och chefen för justitiedepartementet anfört till statsrådsproto¬
kollet den 31 december 1902, och då lagförslaget innebure ett förverkli¬
gande i viss mån af principen allas likhet inför lagen, ansett sig böra i
hufvudsak tillstyrka bifall till samma förslag.
Utskottet anförde vidare, bland annat, följande:
Då emellertid den ifrågavarande lagens inflytande på rättsskipningen
vore svårt att på förhand beräkna, syntes nödig försiktighet bjuda, att
åtminstone till eu början lagens verksamhet inskränktes till de fall, där
anlitande af biträde finge anses vara mest af nöden, d. v. s. vid rann-
sakningar med för gröfre brott häktade personer; och hade utskottet an¬
sett, att med hänsyn härtill begynnelsen af 1 § i den föreslagna lagen
borde få följande ändrade lydelse: »Askar någon, som hålles häktad såsom
misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rätte¬
gången och säger etc.». En dylik begränsning vore enligt utskottets åsikt
påkallad jämväl ur kostnadssynpukt, särskildt då, såsom af chefen för
justitiedepartementet äfven anmärkts, någon tillförlitlig beräkning af den
kostnad, som genom lagförslagets genomförande skulle tillskyndas stats¬
verket, icke läte sig göra. Mot den föreslagna lydelsen af ifrågavarande
lags 2 § hade utskottet velat erinra, att slutorden: »eller eljest pröfvar
skäligt det tillstädja» icke syntes väl kunna förenas med stadgandet i 1 §,
att rättegångsbiträde skulle af Konungens befallningshafvande förordnas.
Då berörda mening i 2 § möjligen kunde lämna rum för missförstånd, an-
såge utskottet lämpligast, att densamma utginge ur lagtexten.
Med förklarande att utskottet emot den föreslagna lagens bestämmelser
i öfrigt icke funnit sig böra göra någon erinran, hemställde utskottet, att
Riksdagen måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande förslag, antaga
en af utskottet i enlighet med dess i denna punkt af utlåtandet uttalade
mening affattad lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.
Beträffande Kungl. Maj:ts förslag, att under förutsättning, att pro¬
positionen med förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad blefve af Kiksdagen bifallen, Riksdagen måtte medgifva, att af
det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter finge utgå den kostnad, som kunde enligt samma lag
drabba statsverket, hemställde utskottet uti punkten 2:o af utlåtandet, att,
vid bifall till hvad utskottet uti punkten l:o hemställt, denna Kungl. Maj:ts
framställning måtte af Riksdagen bifallas.
Utskottets utlåtande godkändes af Andra Kammaren utan diskussion.
13
Sammansatta Stats- och (Lag-Jutskottets Utlåtande N:o 2.
Däremot uppstod i Första Kammaren efter föredragning af punkten
l:o af utlåtandet en längre öfverläggning, efter h vilkens slut kammaren
afslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet gjorda fram¬
ställning. Kammaren afslog därpå jämväl utskottets hemställan uti punk¬
ten 2:o.
Den väckta frågan hade sålunda för den riksdagen förfallit.
Behöfligheten af omförmälta af Kungl. Maj:t vid riksdagen 1904 före¬
slagna reform synes mig vara till fullo ådagalagd genom statsrådets och
chefens för justitiedepartementet här ofvan återgifna yttranden till stats¬
rådsprotokollet, Det torde nämligen enligt min uppfattning inom vår
straffprocess, sådan densamma blifvit enligt lag och rättssed bestämd, icke
vara tillbörligen sörjdt därför, att i gröfre brottmål den tilltalades rätt¬
mätiga intressen blifva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda, och sär¬
skilt torde detta gälla för det fall, att den tilltalade är häktad. Man må
betänka, att det är af vikt, att alla omständigheter, som äro till förmån
för den tilltalade, blifva under processen framhållna och vederbörligen be¬
lysta, ej blott på det att en oskyldig ej må blifva dömd till ansvar och
den skyldige ej straffad hårdare än hans brott förtjänat, utan äfven på
det att rannsakningar ej må i onödan utdragas på längden, på det att
icke först efter klagomål i högre instans den oskyldige må undgå straff
eller den skyldige få sin brottslighet riktigt bedömd, och på det att den
oskyldige verkligen må blifva af domstolen frikänd, så att det ej om
honom i utslaget kommer att heta, att, oaktadt omständigheter och lik¬
nelser mot honom förekommit, han ej kunnat åt saken fällas.
Ett mycket beaktansvärdt stöd för reformens behöflighet synes mig
kunna hämtas från den omständigheten, att under den inom Första Kam¬
maren under nämnda riksdag hållna öfverläggningen om sammansatta stats-
och lagutskottets förslag till lag i ämnet förslaget vann understöd af åt¬
skilliga talare, hvilka voro domare i underrätter, och hvilka uppenbarligen
på grund af den erfarenhet, de såsom sådana varit i tillfälle att inhämta,
vitsordade reformens angelägenhet och vikt.
Sant är väl, att om denna reform torde gälla detsamma som om åt¬
skilliga andra ifrågasatta partiella reformer på straffprocessens område,
nämligen att den icke kan på ett fullt lämpligt sätt genomföras utan i
samband med en total reform af vår straffprocess i modern riktning, och
de anmärkningar, som ur denna synpunkt blifvit inom högsta domstolen
framställda mot det af Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag framlagda för¬
slaget, och hvilka under nyss omförmälta öfverläggning inom Första Kam¬
maren af flere talare upptagits, förtjäna därför det allra största afseende.
14 Sammansatta Stats- och (Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 2.
En reform af sist omnämnda beskaffenhet synes emellertid allt fortfarande
ej vara att förvänta inom en öfverskådlig framtid. Vikten och angelägen¬
heten af att någon förändring till det bättre vidtages på det ifrågavarande
området af vår straffprocess är enligt min mening så stor, att man bör
låta fara de betänkligheter, som, på grund af nyss berörda omständigheter,
kunna hysas emot en partiell reform, samt tillse, hvad som under nuva¬
rande förhållanden lämpligen kan åtgöras.
Kungl. Maj:ts ofvan omförmälta förslag, hvilket till hufvudsakliga
delar blifvit af vederbörande riksdagsutskott tillstyrkt samt i den af ut¬
skottet tillstyrkta formen af Riksdagens Andra Kammare godkändt, synes
mig i det väsentliga utgöra ett efter nuvarande förhållanden väl lämpadt
förslag till reform i nu ifrågavarande afseende, och torde man genom ett
antagande af detsamma vinna hvad som för det närvarande synes vara
möjligt att härutinnan ernå. Jag tillåter mig därför att för Riksdagen
framlägga detta förslag i nästan oförändradt skick till förnyad pröfning.
Den af sammansatta stats- och lagutskottet, såsom det vill synas,
hufvudsakligen ur kostnadssynpunkt gjorda förändring af lydelsen af 1 §
i Kungl. Maj:ts förslag synes mig ej tillfredsställande. Det är ju uppen¬
bart, att behofvet af rättegångsbiträde är enahanda för en häktad, antingen
det brott, hvarför han är ställd under tilltal, är belagdt med straffarbete
eller blott fängelse. Dessutom torde det mången gång erbjuda svårighet
att strax efter häktningen, och innan rannsakningen vid domstol ens på¬
börjats, afgöra, huruvida det brott, hvarför personen i fråga blifvit häktad,
kan medföra straffarbete eller icke. Under dessa förhållanden lärer hän¬
synen till att den kostnad, som reformen kommer att medföra för stats¬
verket, måtte i möjligaste mån nedbringas böra få vika.
Däremot är enligt min uppfattning den af utskottet vidtagna för¬
ändringen af 2 § i det kungliga förslaget af beskaffenhet att densamma
bör gillas.
Därest Riksdagen behagar antaga en lag i den af mig föreslagna
riktningen, torde, på sätt Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag föreslagit och
sammansatta stats- och lagutskottet tillika hemställt, den kostnad, som
enligt lagen kan drabba statsverket, lämpligen böra utgå af det å riks-
statens andra hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter.»
Sammansatta Stats- och (Lag-}utskottets Utlåtande N:o 2. 15
Förevarande af justitieombudsmannen till Riksdagens pröfning fram¬
lagda lagförslag, livilket i hufvudsak öfverensstämmer med Kungl. Maj:ts
vid 1904 års riksdag i ämnet framställda förslag, innebär liksom detta en
utveckling af den princip, som redan finnes i gällande lag uttalad, nämligen
att enhvar, som är för brott tilltalad, må för tillvaratagande och bevakande
af sina intressen begagna sig af rättegångsbiträde. Då emellertid detta
faktiskt gestaltat sig så, att i regel endast den tilltalade, som äger medel
att bekosta sådan rättslig hjälp, kommer i åtnjutande af denna förmån,
under det att den medellöse oftast är utestängd därifrån, uppställer ifråga¬
varande lagförslag fordran på statens mellankomst för att bereda äfven de
medellösa tilltalade, om de så önska, tillfälle till dylik rättshjälp. Denna
rättighet har dock ansetts böra begränsas till de fall, där behofvet af
rättshjälp mest framträder, eller då den tilltalade hålles häktad. Att den
tanke, som sålunda ligger till grund för förslaget, innebär något tilltalande,
och att förslaget härutinnan är ett uttryck för en riktig princip, torde icke
kunna förnekas.
Utskottet har därför funnit saken vara af den stora vikt och betydelse,
att densamma synts utskottet icke böra förfalla, utan nu i någon mån komma
till lösning; och har utskottet härvid icke kunnat undgå att taga hänsyn
till den omständigheten, att justitieombudsmannen, hvars verksamhet torde
hafva förskaffat honom särskild erfarenhet och insikt på detta område,
funnit sig manad att i kraft af sitt ämbete påkalla Riksdagens uppmärk¬
samhet för frågan. En lagstiftning af ofvan antydda art torde också utan
tvifvel hafva allmänna meningen för sig.
Däremot har inom utskottet, liksom vid sakens föregående behandling
i Riksdagen, tvekan rådt om lämpligheten att gifva lagen den utsträckning,
som i förslaget ifrågasatts. Af denna anledning och då det torde vara
lämpligt, att Riksdagen framgår med försiktighet på den nu föreslagna
vägen, samt frågan i allt fall torde hafva sin största betydelse beträffande
gröfre brott, har utskottet ansett sig böra biträda ett vid sakens behandling
inom utskottet framkommet förslag, hvarigenom den i justitieombudsmannens
förslag medgifna rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde begränsas
till dem, som hållas häktade såsom misstänkta för brott, hvarå kan följa
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, eller sålunda en begräns¬
ning till de fall, då häktningsåtgärden är i lag ovillkorligen föreskrifven.
Enligt utskottets förslag skulle början af 1 § i den föreslagna lagen
sålunda erhålla följande lydelse: »Äskar någon, som hålles häktad såsom
misstänkt för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två
år, efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf etc.»
16 Sammansatta Stats- och (Lag Jutslcottets Utlåtande N:o 2.
Emot den af justitieombudsmannen föreslagna lagens bestämmelser i öfrigthar
utskottet icke funnit något att erinra; och har utskottet i fråga om sättet,
hvarpå den kostnad, som genom antagande af ifrågavarande lag kommer
att drabba statsverket, föreslagits böra utgå, ej heller funnit anledning
till någon erinran.
Utskottet får alltså hemställa,
l:o) att Riksdagen i anledning af justitieombuds¬
mannens ifrågavarande framställning må för sin del
antaga följande
Lag angående förordnande af rättegångs¬
biträde åt häktad.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Askar någon, som hålles häktad såsom miss¬
tänkt för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete,
dock ej under två år, efter lag följa kan, hjälp i
rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde
anskaffa, förordne Konungens befallningshafvande
lämplig person att honom vid rätten biträda. Kommer
den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran
om biträde, varde biträde af rätten förordnadt, om
lämplig person finnes att tillgå. Ej må den omständig¬
heten, att biträde ej kan af rätten anskaffas, utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde
blifvit i målet hördt, må dock icke, mot den häktades
bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.
2 g.
Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda
den, som därtill förordnats, äger han ej ånyo förord¬
nande påkalla, där ej rätten finner honom hafva giltig
anledning att med den förordnade ej åtnöjas.
Sammansatta Stats- och (Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.
17
3 §.
Varder häktad, som biträde erhållit, under rann-
sakningen lösgifven, upphöre det för biträdet med¬
delade förordnande.
4 §•
Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs,
njute skälig ersättning af allmänna medel, efter ty
rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge
i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast
tillhandahållas biträdet. I slutliga utslaget pröfve
rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Ej må åklagare eller målsägande därtill för¬
pliktas i annat fall, än då åtalet blifvit utan skäl
anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder
till ansvar i målet dömd.
Genom denna lag göres ej ändring i hvad som
förordnats uti 12 § i lagen den 14 juni 1901 om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
och 2:o) att, vid bifall till hvad sålunda blifvit
under Bo) hemställdt, Riksdagen må medgifva, att af
det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
ersättning åt domare, vittnen och parter må utgå den
kostnad, som enligt den af utskottet föreslagna lagen
kan drabba statsverket.
Stockholm den 5 mars 1906.
På det sammansatta utskottets vägnar:
HJ. PALMSTIERNA.
Bih. till Riksd. Prot. 1906. 4 Samt. 2 Afd. 2 Höft.
3