Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
1
N:o 51.
Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1906, kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen straff¬
lagen och till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen
för krigsmakten den 7 oktober 1881.
Genom en den 4 innevarande maj dagtecknad proposition, n:o 152,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan in¬
förda förslag till
l:o) lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och
2:o) lag om ändrad lydelse al 77 § strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881.
I statsråd den 24 april IDOG anmäldes inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till lag om vissa ändringar i 10 kapitlet strafflagen och
till lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881, hvilka förslag ligga till grund för nu förevarande proposition; och
anförde därvid enligt propositionen bilagdt protokoll chefen för justitie¬
departementet följande:
»De bestämmelser 10 kap. 14 § strafflagen för närvarande innehåller
i fråga om den, som inför folksamling uppeggar till brott, torde ej vara
till fyllest att skydda samhället mot missbruk af yttrandefriheten.
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 45 Höft. (Nås Öl och 52).
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
Hvad först angår de i nämnda lagrum stadgade straffsatser, utgöras
de, som bekant, af böter till belopp af högst 500 kronor eller fängelse i
högst två år. Dessa straffsatser torde med hänsyn till rådande domstols-
praxis, som i allmänhet vid utmätande af straff' låter detsamma vida mera
närma sig minimum än maximum, få anses alltför låga.
En jämförelse med de främmande strafflagar, som tillkommit under
senaste årtionden, utvisar också, att dessas motsvarande straffbestämmelser
innehålla ett högre maximum än det hos oss gällande. Sålunda kan
enligt den italienska och den nederländska strafflagen straffet för den, som
offentligen uppeggar till brott, under vissa förhållanden uppgå till straff¬
arbete i 5 år. Den nya norska strafflagen medgifver ådömande af ända
till 8 års fängelse — motsvarande vår lags straffarbete — för den, som
offentligen uppfordrar till eller tillskyndar verkställandet af en brottslig
handling eller förhärligar eu sådan eller som tillbjuder sig att utföra eller
bistå vid utförandet af en dylik handling. Slutligen kan nämnas, att det
bekanta schweiziska utkastet till strafflag stadgar straffarbete i ända till 15
år eller fängelse icke under sex månader för den, som offentligen upp¬
fordrar eller afsiktligen uppmuntrar till ett med straffarbete belagdt brott.
Den ifrågasatta skärpningen af bestämmelserna i 10 kap. 14 § straff¬
lagen har ansetts böra genomföras så, att i första momentet af paragrafen
införes en andra punkt, eldigt hvilken, om uppmaningen afsåg brott, hvarå
strängare straff än fängelse kan följa, eller omständigheterna eljest voro
synnerligen försvårande, jämväl straffarbete kan ådömas; och har maximum
för dylikt straffarbete ansetts böra bestämmas till fyra år, ett straff,
som visserligen understiger de straffmaxima, som förenämnda främmande
lagstiftningar i motsvarande fall stadga, men likväl innebär eu betydande
ökning i nuvarande straffskala och torde stå i skäligt förhållande till vår
strafflags system i öfrigt.
De föreslagna förändringarna i paragrafens andra moment afse för¬
nämligast att uttryckligen låta paragrafen vinna tillämpning jämväl på den
uppeggelse, som använder andra medel än den direkta uppmaningen, en
tillämpning, som, om den ock låter härleda sig ur gällande lydelse af
paragrafen, dock icke med erforderlig tydlighet framgår af densamma.
Såsom särskilt betecknande för den indirekta uppeggelse! har ansetts
böra framhållas det fall, då någon brottslig handling prisas utan att
den skyldige direkt uppmanar till dess begående.
De i 14 paragrafens lydelse sålunda föreslagna ändringarna hafva
ansetts böra åtföljas af en förändring i dess räckvidd. Med hittills¬
varande lydelse har paragrafens andra moment kunnat tydas så, att där¬
igenom skulle vara öppnad möjlighet att bestraffa äfven uppmaning till
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
rent civil orätt. Bestraffning i sådant fall synes emellertid icke böra
ifrågakomma. Anser lagstiftaren själfva begåendet af en handling, låt
vara att den innebär en orätt, icke vara så farligt, att han behöfver in¬
gripa straffande mot den handlande, torde ej heller förledandet till en
sådan handling böra beläggas med straff. Med den nu föreslagna lydelsen
af paragrafen skulle endast försök att förleda till handling, som själf är
belagd med straff, kunna blifva föremål för bestraffning.
Efter den sålunda ifrågasatta ändringen af andra momentets formu¬
lering kommer den uttryckliga uppmaningen till sådant brott, som omför-
mäles i annan lag än strafflagen, ej, såsom hittills, att falla under andra
momentets tillämplighetsområde. Däraf följer, att i första momentet, som
för närvarande afser endast uppmaning till brott enligt strafflagen, måste
vidtagas sådan ändring, att momentet kommer att afse uppmaning till
äfven andra slags brott.
Vid de förändringar i den straffrättsliga behandlingen af offentlig
uppmaning till brott i allmänhet, hvilka sålunda föreslagits, har det icke
kunnat låta sig göra att bibehålla 11 § i 10 kapitlet strafflagen. Upp¬
maning till uppror skulle nämligen därigenom kunna komma att blifva
lindrigare bedömd än uppmaning till annat brott af lika farlig beskaffenhet.
Samma skäl nödvändiggör äfven det föreslagna upphäfvandet af 77
§ i strafflagen för krigsmakten. Efter upphäfvandet af sistnämnda lagrum
kommer den, som begår där afsedda brott, jämlikt 3 § sistnämnda lag
att anses efter 10 kap. 14 § strafflagen med dess betydligt strängare
straffbestämmelser.
I samband med ofvanberörda ändringar i 10 kapitlet strafflagen har
det ansetts lämpligt att jämväl upptaga frågan om eu annan ändring i
samma kapitel. Enligt nämnda kapitels 13 § skola deltagarne i ett upp¬
lopp, om de öfvergå till våld å person eller egendom, i allo behandlas så¬
som upprorsmän. Upprepade gånger har emellertid tillämpningen af upp-
rorsstraffet i fråga om vissa deltagare i uppträden, som från början en¬
dast varit vanliga upplopp, visat sig leda till så uppenbar hårdhet, att,
ehuru de skyldige dömts till det straff, som motsvarar straffskalans mini¬
mum, Kung!. Maj:t ansett sig böra i nådeväg ytterligare lindra straffet.
Särskilt hafva i en del af de fall, på hvilka jag syftar, personer, som
från början mera af okynne och nyfikenhet sällat sig till hopen, måst dö¬
mas såsom upprorsmän, därför att folkmassan, utan något som helst deras
direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat iakttaga det, börjat
öfvergå till våld. Framför allt vid större uppträden kan det lätt hända,
att en del af folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, hvad som försiggår
på andra punkter af den plats, där uppträdet äger rum. öfver hufvud
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
kan brottsligheten vid ett upplopp vara betydligt mera graderad, än man
vid paragrafens affattande synes hafva föreställt sig. Dock torde någon
anledning ej föreligga att nedsätta straff minimum för anstiftare eller an¬
förare. Ändringen afser alltså endast att genom en sänkning af straff¬
minimum för andra deltagare i upploppet öppna utväg att bättre, än som
med de nuvarande bestämmelserna låter sig göra, taga hänsyn till det olika
måttet af brottslighet.»
De sålunda anmälda lagförslagen hafva därefter undergått föreskrifven
granskning inom högsta domstolen; och hafva med anledning af därvid
gjorda erinringar förslagen underkastats vissa jämkningar, innan de genom
förevarande proposition förelagts Riksdagen. Sålunda har föreslagits eu
förändrad lydelse af jämväl 8 kap. 3 och 8 §§ strafflagen, i syfte att äfven
i fråga om där omförmälda brott skulle tydligt framgå, att det ej vore
endast det direkta försöket till uppeggelse, som vore straffbart enligt dessa
lagrum, utan äfven det indirekta. Nämnda jämkning har föranledt mot¬
svarande förändringar i rubrik och ingress till det först utarbetade förslaget
till ändringar i allmänna strafflagen, hvarjämte en mindre förändring gjorts
i den först föreslagna lydelsen af 2 mom. i 10 kap. 14 §. Den ursprungliga
tanken att ur sistnämnda paragraf borttaga stadgandet om straff för försök
att i andra fall, än då fråga är om brott, förleda till ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet har icke heller vidhållits. Någon anledning att äfven
för sådant försök till förledande skärpa den nuvarande straffbestämmelsen
bär emellertid icke ansetts föreligga. I den för 14 § föreslagna lydelsen
har gjorts en häremot svarande ändring. Beträffande förslaget till lag om
upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten har tanken på nämnda
lagrums upphäfvande ansetts böra få förfalla och i stället föreslagits en
ändring af paragrafen därhän, att vid straffets bestämmande efter allmän
lag den omständigheten, att uppmaningen riktats till krigsmanskap af
någon, som är underkastad krigslag, skall tagas i betraktande som eu för¬
svårande omständighet; och har härvid af föredragande departementschefen
anmärkts, att brott, hvarom sålunda stadgas, enligt 18 § i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 alltid hör
till krigsdomstol. Dessutom har paragrafens lydelse ansetts böra undergå
en mot förut omförmälda jämkning i lydelsen af 8 kap. 3 § strafflagen
svarande ändring.
Utskottet har vid granskning af de sålunda omarbetade, i proposi¬
tionen innefattade förslagen i allt hufvudsakligt icke funnit något att med
afseende å desamma erinra.
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
5
Beträffande den i 10 kap. 13 § strafflagen föreslagna nedsättning
af minimum uti straffsatsen för sådan deltagare i upplopp, hvilken ej är
anstiftare eller anförare, har utskottet ansett skäligt föreslå eu modifikation.
Emot förslaget i denna del anmärktes i högsta domstolen, att, om
ock enligt gällande lag ansvaret för andra deltagare i upplopp än anstiftare
och anförare i vissa fall kunde blifva alltför strängt, förslaget emellertid
syntes gå till en ytterlighet i andra riktningen. Detsamma medgåfve näm¬
ligen, att eu deltagare i upplopp kunde, äfven om han därvid gjort våld
å person eller egendom och således i afseende å honom försvårande om¬
ständigheter förelåge, dömas till ett så lindrigt straff som en månads
fängelse. För att förekomma en sådan tillämpning torde — om det nu
kunde anses tillrådligt, att, för det fall att man vid upplopp öfvergått till
våld å person eller egendom, straffets minimum sattes så lågt, som för¬
slaget upptoge — sådan nedsättning i straffet icke böra medgifvas i andra
fall, än då brottet vore med synnerligen mildrande omständigheter förenadt.
Berörda anmärkning i högsta domstolen ansågs emellertid af Kungl.
Maj:t icke böra föranleda någon ändring i det ursprungliga förslaget. Med
hänsyn till de allmänna grundsatserna för straffmätning vore det i allt fall
enligt föredragande departementschefens mening uteslutet, att i afseende
å den, som gjort våld å person eller egendom, en domstol vid straffets
utmätande skulle tillnärmelsevis gå ned till straffskalans minimum.
Utskottet, som visserligen ej för sin del vill underkänna riktigheten
af departementschefens sålunda uttalade åsikt, anser dock, att de i högsta
domstolen mot §ens föreslagna affattning uttalade betänkligheter så till
vida böra vinna afseende, att den i §en föreslagna nedsättning till fängelse
ej må förekomma i andra fall, än där omständigheterna ä,ro synnerligen
mildrande.
Den af utskottet förordade redaktionsförändring i 8 kap. 3 § straff¬
lagen torde icke erfordra någon närmare förklaring.
Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen, under förklarande, att det i
propositionen innefattade förslag till lag om vissa änd¬
ringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen icke kunnat i
oförändradt skick bifallas, ville, i anledning af propo¬
sitionen, för sin del antaga följande
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
Lag
om vissa ändringar i 8 och SO kapitlen strafflagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § strafflagen skall upphöra
att gälla, samt att nedannämnda lagrum i 8 och 10 kapitlen samma lag-
skola erhålla följande ändrade lydelse:
8 kap.
Har någon, muntligen inför me¬
nighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller ut¬
sprida låtit, uppmanat eller annor¬
ledes sökt förleda till förräderi, som
i 1 § sagdt är; dömes, när upp¬
maningen ingen straffbar verkan hade,
till straffarbete i högst sex år. Samma
lag vare om den, som annans skrift
utspridt eller utsprida låtit, att där¬
med komma sådant förräderi åstad.
§•
Har någon, muntligen inför me¬
nighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller ut¬
sprida låtit, uppmanat eller annor¬
ledes sökt förleda till förräderi, som
i 1 § sagdt är; dömes, när ingen
straffbar verkan dåraf följde, till
straffarbete i höost sex år. Samma
O
lag vare om den, som annans skrift
utspridt eller utsprida låtit, att där¬
med komma sådant förräderi åstad.
8 §•
Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppma¬
ning till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda gälle
hvad i 2 och 3 §§ sagdt är.
10 kap.
13 S.
Samlar sig folkmängd tillhopa
och störer lugnet eller allmänna ord¬
ningen, utan att dock lägga å daga
sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och
skingrar sig ej den folkmängd, på
Samlar sig folkmängd tillhopa
och störer lugnet eller allmänna ord¬
ningen, utan att dock lägga å daga
sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och
skingrar sig ej den folkmängd, på
7
Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
Kungl. Maj:ts förslag:
offentlig myndighets befallning, utan
visar trotsighet däremot; då skola
anstiftare och anförare af det upp¬
lopp till straffarbete i högst ett år
och annan deltagare i upploppet till
böter från och med tio till och med
tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå
de till våld å person eller egendom;
vare lag, som i 9, 10 och 12 §§
om uppror sägs; dock att för sådan
deltagare i upploppet, som ej är an¬
stiftare eller anförare, straff efter
9 § må nedsättas till straffarbete i
två månader eller till fängelse.
Utskottets förslag:
offentlig myndighets befallning, utan
visar trotsighet däremot; då skola
anstiftare och anförare af det upp¬
lopp till straffarbete i högst ett år
och annan deltagare i upploppet till
böter från och med tio till och med
tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå
de till våld å person eller egendom;
vare lag, som i 9, 10 och 12 §§
om uppror sägs; dock att för sådan
deltagare i upploppet, som ej är an¬
stiftare eller anförare, straff efter
9 § må nedsättas till straffarbete i
två månader eller, där omständig¬
heterna äro synnerligen mildrande,
till fängelse.
14 §.
Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskild!, med
straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Afsåg uppmaningen brott,
hvarå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständighe¬
terna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas.
År den skyldige i följd af uppmaningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, galle hvad i 4 kap. 1 § stadgas.
Där någon annorledes, såsom genom prisande af brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt
eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs.
Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmärs sökt förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller fängelse.
Hvad i denna § är stadgadt galle äfven om den, som annans skrift,
hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida låtit
för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
2:o) att Riksdagen måtte antaga följande i propo¬
sitionen innefattade förslag till
Lag
om ändrat! lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 77 § strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.
Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att därmed komma uppror åstad.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Stockholm den 11 maj 1906.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Reservationen
af herr Zetterstrand:
»I 10 kap. 14 § andra stycket, hvilket bestämmer straff för den, som
i andra fall än förut omförmälts muntligen inför menighet eller folksam¬
ling, eller i skrift, den lian utspridt eller utsprida låtit, söker förleda till
brott, har uti lagförslaget såsom exempel härpå införts orden »såsom ge¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
9
nom prisande af brottslig handling». Angifvaudet af detta exempel inne¬
bär nog ej någon afvikelse från nu gällande lag, hvilken i förevarande fall
utan undantag bestraffar försök till förledande och sålunda äfven ett
försök af nyss angifna art. Syftet med åberopandet af detta exempel lär
väl i främsta rummet vara att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det
brottsliga i dylikt tillvägagående, och däremot lärer ej vara något att
erinra. Emellertid befarar jag, att ett sådant i vår strafflagstiftning mera
ovanligt exemplifierande möjligen skall kunna medföra, att en eller annan
åklagare efter mindre noggrann pröfning af lagbudets verkliga innebörd
förledes att utan tillbörligt aktgifvande på syftet med den brottsliga hand¬
lingens prisande anställa åtal, äfven då syfte att förleda till brott ej före¬
ligger, och anser jag fördenskull, att öfvervägande skäl tala för att ifråga¬
varande orden »såsom genom prisande af brottslig handling» ur förslaget
utgå.»
af herr Lindhagen, med hvilken herr Jansson hufvudsakligen instämt:
»De nuvarande samhällena äro såsom vi veta mycket ofullkomliga.
De skola dock med visshet utveckla sig allt mera till det bättre genom
förverkligandet af rättvisa och broderskap. Men hur bristfälligt ett sam¬
hälle än må vara, är det visserligen oundgängligt för detsamma, om det öfver
hufvud taget skall bestå såsom sådant, att äga en rättsordning, som måste
upprätthållas, så länge en annan och bättre ej kunnat genomföras.
Angreppen mot eu bestående rättsordning hafva emellertid i alla
tider varit af hufvudsakligen två vidt skilda slag. Till det ena äro att
hänföra nidingsdåd och liknande gärningar, som hafva illvilja, skadebegär,
ohederliga afsikter och dylikt till bevekelsegrunder. Till skydd mot sådana
angrepp tjäna de borgerliga strafflagarna.
Men det har i alla tider gifvits äfven andra angrepp mot en be¬
stående samhällsordning, hvilka rikta sig mot dess verkliga eller förmenta
brister. I förgrunden framträder här alltid de undertryckta eller rättslösa
samhällsmedlemmarnas ständiga kamp mot dem, som kommit i besittning
af samhällets maktmedel och ekonomiska tillgångar eller rättare sagdt mot
de förhållanden, som föranledt olikheterna. Den stora uppgiften är att söka
afveckla dessa strider genom en fredlig evolution, och enda vägen går här
genom upplysning och samhällsförbättringar. Olösliga konflikter uppstå
dock alltför ofta i följd af de härskande klassernas omedgörliga benägenhet
att likställa sina tillgodosedda intressen med själfva samhället och de stri¬
dande klassernas däraf framkallade hetsiga öfverilningar. Den bestående
samhällsordningen söker då gärna möta äfven dylika konflikter med strafflagar,
riktade förnämligast mot de sistnämnda klasserna.
Bill. till Likså. Prof,. 1906. 7 Sami. 45 Håft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
Dessa lagar om straff för politiska förbrytelser utgöra ett samhälles
svagaste positioner. De drabba mera sällan verkliga förbrytare men skapa
martyrer. De lugna sällan sinnena genom sin tillämpning utan tillspetsa
i stället ofta striderna. Gäller det framträngande lifsåskådningar, som
medföra nya verkliga värden, kan ingenting i längden hindra, att lifvet till
sist segrar öfver författningarna. Eu städse förnyad erfarenhet borde där¬
för hafva lärt, att strafflagar, afsedda att drabba politiska förseelser, böra
tillämpas varligt och skonsamt samt icke skärpas utan tvingande nödvän¬
dighet och allraminst vid olägliga tillfällen eller mera för syns skull.
Förevarande kungl. proposition och de med den sammanhängande
propositionerna om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa samman¬
komster och om ändring i bland annat 3 § 7 mom. af tryckfrihetsförord¬
ningen afse nu eu skärpning af den politiska strafflagstiftningen. Förslagen
angifvas nämligen vara föranledda af den sfosterlands- och för sv ar sfientlig a
agitationen», hvaremot såsom ett botemedel förordas inskränkningar i vissa
afseenden af yttrandefriheten, församlingsfriheten och tryckfriheten med åt¬
följande straffbestämmelser.
Innan man inlåter sig på en dylik sak, bör man, synes det mig,
stanna något i eftertanke och söka någon ledning ur de allmänna syn¬
punkter, som ofvan framhållits. Det bör då först framstå såsom klart, att
man väl ej på detta sätt kan tillhålla folket att hysa fosterlandskärlek.
Denna är likaväl som religionen en känsla, som man bär inom sig. Och
grundlagen bjuder man ej skall någons samvete tvinga eller tvinga låta.
Man bör också söka förstå och kunna medgifva, att i vår tid likaväl som
i alla föregående tider måste det vara så, att de, som lefva under bärgade
förhållanden, helt naturligt älska det land, hvilket gifver dem detta goda,
mera än de, som lida och träla under missförhållandena i samhället. Hvad
åter angår de s. k. försvarsfientliga rörelserna, så måste man likaledes göra
klart för sig att huru de än framträda, tygellösa eller välmenande, ett är
dock för dem gemensamt, nämligen att de ur sin egen synpunkt sedt vilja
vara fredsrörelser samt bygga på öfvertygelsen om, att folkens krigsrust¬
ningar eller den s. k. militarismen äro en olycka för samhällena. Och
därom borde alla rätteligen vara ense, att militarismen i ofvan angifna be¬
märkelse icke, såsom den tyvärr så ofta betraktas, är en glädjande före¬
teelse utan ett ondt, som man visserligen under nuvarande förhållanden
måste underkasta sig och göra det bästa möjliga af, dock med iakttagande,
att den alltid hålles inom rimliga gränser.
Med en sådan uppfattning måste man rygga tillbaka för att genast
vara färdig med strafflagar mot utbrotten af vrede och hat öfver de sociala
missförhållandena och den fortlefvande krigsandan. Man undgår därmed
Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
11
också att öfverdrifva farhågorna och att tillmäta de militära uppfattningarna
och fordringarna alltför stort auktoritativt inflytande. I förevarande fall hafva
också enligt min mening tillräckliga skäl ej blifvit anförda, hvarför ej gäl¬
lande lag, som dock bestraffar uppmaning till brott och ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet, kan anses tillfyllestgörande, och hvarför man oundgäng¬
ligen nu skall inslå på en väg, som helst bör undvikas och där man alltid
äfventyrar att träffa äfven andra, än dem lagen afser. År 1889 föreslog
Kungl. Magt likaledes ändring uti 10 kap. 14 § strafflagen, i syfte att såsom
det anfördes drabba den uppviglande agitation och den jäsningsprocess,
som framträdde under olika benämningar af anarkism, nihilism, social¬
demokrati, kommunism m. in. Och såsom särskild! betänktigt framhölls
bland annat, att agitationen syftade att med alla lämpliga medel verka
därhän, »att medborgarne i vapenrocken under inga förevändningar låta
sig brukas till våld mot de andra medborgarnes frihet och värn». Detta
förslag blef dock i sina väsentligaste delar med kraft tillbakavisa dt af
andra kammaren.
Föreliggande förslag måste dessutom, såvidt jag förstår, anses hafva
framkommit i en olämplig tid, liksom fallet var med 1905 års förslag om
straff mot allmänfarliga strejker in. m. Det kan icke vara klokt, att den
ömtåliga frågan om straff för politiska förbrytelser framlägges i samband
med den stora medborgarfrågan. Låtom oss helt insätta våra krafter på
lösningen af denna sista fråga och icke kasta en skugga öfver den
med ett sådant följe. Faller rösträttsfrågan, framstår förslagets antagande
ännu mer som en orimlighet. Ty det går väl dock ej an, att stats¬
makterna i de vitala politiska frågorna endast besluta pålagor och
strafflagar.
Anmärkningsvärd!, är jämväl, att nu föreslagna ändringar i 10 kap.
14 § strafflagen ansetts själffallet böra föranleda motsvarande ändringar i
3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen. Den kungl. propositionen om sist¬
nämnda sak motiveras endast därmed, att det vore i hög grad oegentligt,
att tryckfrihetsförordningen ej öfverensstämde med strafflagen, att faran
af det tryckta ordets missbruk ingalunda kunde påstås vara mindre än af
det talade, och att därför berörda förordning ansetts böra bringas till
öfverensstämmelse med strafflagen.
Fn dylik framställning kan ju låta säga sig, om man ställer sig på
den ståndpunkt, som intages af de utländska strafflagarna. Dessa upptaga
nämligen föreskrifter om missbruk af det tryckta ordet likaväl som af det
talade. Men hos oss har tryckfriheten ansetts såsom en särskild! värdefull
medborgerlig rättighet och därför, till skillnad från yttrandefriheten, om-
hägnats med grundlags helgd. Dessa traditioner från genombrottet i början
12
Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
af förra århundradet har man ända hitintills alltid sökt bevara. Sär¬
skilt betänksam har man varit mot att i tryckfrihetsförordningen in¬
föra bestämmelser af den obestämda och sväfvande art, att de kunna i
oträngda mål användas såsom vapen mot det fria ordet. Det var sanno¬
likt också därför, som man år 1889 vid framläggandet af ofvan omnämnda
straff!årsförslag ansåg sig icke böra tillika föreslå motsvarande ändring i
tryckfrihetsförordningen.
En närmare granskning af detaljerna i förslaget om ändring af 10
kap. 14 § strafflagen minskar ingalunda betänkligheterna mot detsamma.
Uppmaning till brottslig handling, som leder till handlingens ut¬
förande, straffas enligt de särskilda straffbestämmelserna om delaktighet,
vare sig uppmaningen sker offentligt eller enskilda Förenämnda lagrum
stadgar åter straff för blotta uppmaningen till brott, eller till ohör¬
samhet mot lag eller laga myndighet när uppmaning äger rum mera
offentligt.
Här föreslås nu först en högst väsentlig skärpning i straffen från
böter eller fängelse i högst 2 år till straffarbete under vissa förhållanden
i högst 4 år. Det må då först anmärkas, att hårda straff väl icke äro i
och för sig något eftersträfvansvärdt och allra minst tillrådligt, när det
gäller politiska förseelser. Det har icke heller ens kunnat påstås, att er¬
farenheten ådagalagt något behof af eu skärpning i detta fall. Mycket
sällan lärer nämligen detta lagrum behöft tillämpas. Och hvad angår sär-
skildt den agitation, som föranledt förslaget, så förklaras i den kungl.
propositionen, att denna agitation merendels söker undvika direkta upp¬
maningar till olydnad mot lag och befäl, filur man under sådana för¬
hållanden kan försäkra, att de stadgade straffen ej äro tillräckligt höga,
synes svårt att förstå.
Samma straffmått, som vår gällande lag här upptager, återfinnes för
enahanda brott i flera andra länders lagar, såsom exempelvis den finska
och tyska. I propositionen har emellertid åberopats, att de främmande
strafflagar, som tillkommit under senaste årtionden, skulle i detta fall vara
strängare, och hänvisas därvid till de italienska, holländska och norska
strafflagarna och till det bekanta schweiziska utkastet till strafflag. Här¬
emot ma erinras, att den finska lagen tillkommit samma år som den ita¬
lienska. Den gjorda jämförelsen är för öfrigt, såvidt jag hunnit utröna,
mycket missvisande. De modernaste strafflagarna äro i sin byggnad uti
mycket olika vår och innehålla en del systematiskt i hela lagen genom¬
förda nyheter både i fråga om strafflatituderna och andra därmed samman¬
hängande ämnen. För det nu föreliggande fallet innehålla de jämväl sär¬
skilda garantier mot missbruk af de högsta straffsatserna, med undantag
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
för den holländska lagen, hvilken enligt uppgift lärer innehålla en helt
allmän och fristående straffbestämmelse. Sålunda medgifver den italienska
lagen visserligen, att uppmaning till brottslig handling kan umgällas med
ända till fem års straffarbete, men detta gäller endast, när handlingen är
belagd med högre straff än straffarbete, d. v. s. med s. k. tukthus, som
alltid ådömes för lifstid. Eljest straffas uppmaningen med straffarbete
eller fängelse i högst två år, dock får i intet fall straffet för uppmaningen
bestämmas högre än till en tredjedel af straffmaximum för den brottsliga
handlingen, som uppmaningen afser. Den norska strafflagen belägger
visserligen allt slags uppfordran till brott med böter, fängelse eller
straffarbete i högst åtta år, men tillägger, att i intet fall får dömas till
högre frihetsstraff än två tredjedelar af det högsta för handlingen själf
tillämpliga. Det åberopade schweiziska strafflagsförslaget slutligen straffar
offentlig uppmaning eller afsiktlig uppmuntran till ett med straffarbete be-
lagdt brott med straffarbete — som enligt de allmänna reglerna kan ådömas
från 1 till 15 år — eller med fängelse, dock ej under 6 månader. För¬
slaget fritager sålunda från allt straff uppmaning eller uppmuntran till
brott, hvilket straffas endast med böter eller fängelse. Undantag i sist¬
nämnda afseende göres, när någon förleder eller söker förleda värnpliktig
till ett svårare åsidosättande af sin tjänsteplikt, hvilken förseelse, vare sig
den ägt rum offentligt eller enskildt, straffas med fängelse, som kan ådömas
i högst 2 år, eller med böter.
Jämförelserna med den af Kungl. Maj:t till stöd för propositionen
åberopade nyaste främmande strafflagstiftningen visar sålunda, att man i
regeln ännu, till skillnad från det svenska förslaget, vill fastslå, att upp¬
maning till brottslig handling ej må straffas strängare än själfva hand¬
lingen, utan tvärtom lindrigare. Och hvad särskild! angår jämförelsen
med det berömda schweiziska förslaget, så framgår häraf, att medan det
senare i allmänhet från ansvar alldeles fritager uppmaning till brottslig
handling, hvilken straffas blott med böter eller fängelse, så går det svenska
förslaget motsatta vägen och medgifver, att i dylika fall straffet för upp¬
maningen skall kunna beläggas med straffarbete intill 4 år, då omstän¬
digheterna, anses synnerligen försvårande. Och vidare; medan lagstif-
tarne i Schweiz, hvars härordning man ju hos oss anför såsom ett före¬
döme på ett folkligt försvar, funnit sig, trots att landet är fristad för en
mängd politiska revolutionärer af alla slag, kunna föreslå, att, s. k. försvars-
fientlig propaganda skall endast i svårare fall beläggas med straff och
detta ej högre, än vår nu gällande lag föreskrifver, så nöjer sig det svenska
förslaget ej med de nu för både lindrigare och svårare antimilitaristisk
14
Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.
propaganda bestämda straffpåföljderna, utan vill särskild! med hänsyn till
denna propaganda höja straffet för svårare fall till straffarbete ända till 4 år.
Man må väl medgifva, att vår nuvarande strafflag kan behöfva
genomgå en allmän revision. Men strafflagarna framför allt måste vara
opartiska. Att under intryck af en politisk stämning lösrycka ett enstaka
lagrum ur systemet och stadga osedvanligt stränga bestämmelser, som
kunna tjäna till att särskildt i upprörda tider framkalla upprörande stränga
domar för politiska brott, detta kan enligt min lifliga öfvertygelse icke vara
klokt och lyckobringande.
Den ändring, som innefattas i 10 kap. 14 § andra momentet, upp¬
gift^ afse att förtydliga gällande lag för att göra fullt klart, att ej blott
den direkta uppmaningen, utan äfven den indirekta uppeggelse!! till brott
skall kunna straffas. I detta syfte äro orden »i andra fall» utbytta
mot »annorledes» samt såsom exempel tillagd! »såsom genom prisande
af brottslig handling». Detta förslag kan onekligen medföra, att straff¬
värda eggelser till brott lättare kunna fällas än nu; men å andra
sidan inför man i strafflagen en tänjbar och sväfvande bestämmelse,
som ^ tillskapar ännu flera otydligheter eller rättare sagd! möjligheter att
hänföra under straff yttranden och kritik, som enligt grunderna för vår
författning böra fii oförkränkta komma till tals. Ä_n mer kan ifråga¬
sättas, om det är »högst nödigt och nyttigt» att införa en sådan
sväfvande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, hvilken ju som sagdt
med grundlags helgd skall värna särskildt om det tryckta ordets frihet.
Man ledes därmed exempelvis än säkrare in på den frågan, huruvida åtal
eller fängelse böra följa på allt framförande af duchoborernas och andra
sekters liksom inånga enskildas uppfattning, att det är en samvetsplikt att
afhålla sig från krigstjänst, eller på allt förkunnande af Tolstojs och en
mängd efterföljares läror att enda sättet för krigens och militarismens af¬
skaffande är de djupa ledens eniga vägran att fullgöra krigstjänst.
Det i förslaget tillika erbjudna tillfället att komma ifrån den möjlig¬
het, som med nuvarande lydelse af andra momentet tilläfventyrs skulle
finnas att bestraffa äfven civil orätt, torde ej hafva den betydelse, att den
utan samband med en revision af strafflagen eller åtminstone af hela ifråga¬
varande paragraf behöfver föranleda ett fristående öfvervägande.
Då sålunda enligt min mening i den kungliga propositionen ej an¬
förts fuflgitiga skäl för nu föreslagna ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen,
förfaller äfven hvad förslaget för följdriktighetens skull innehåller om
upphäfvande af 10 kap. 11 § strafflagen samt ändring i 8 kap. 3 och 8
§§ samma lag och i 77 § af strafflagen för krigsmakten.
Lagutskottets Utlåtande N:o 51.
15
Beträffande åter den vid sidan om förenämnda förslag jämväl ifråga¬
satta lindringen i straffet enligt 10 kap. 13 § för deltagande i upplopp,
så är behofvet af en sådan ändring af erfarenheten vid flera tillfällen
ådagalagdt samt jämväl år 1905 af Andra Kammaren framhållet. Att
något skärpa den af Kungl. Maj:t i sådant syfte föreslagna straffbestäm¬
melsen förefaller mig icke vara påkalladt — den i straffskärpningsändamål
förut åberopade norska strafflagen går bär ned ända till böter —; men då
hvad utskottet i detta afseende föreslagit förefaller mig tämligen oväsentligt
leda till målet, utan i det stora hela lämna förslaget i sak oförändradt,
har jag ej funnit anledning reservera mig mot utskottets hemställan i
denna del.
På grund af hvad sålunda anförts får jag — med instämmande i ut¬
skottets yrkande beträffande den föreslagna strafflindringen i 10 kap. 13
§ strafflagen — för öfrigt hemställa:
l:o) att propositionen, i hvad den afser vissa
ändringar i 8 kapitlet samt 10 kapitlet 11 och 14 §§
strafflagen, icke må af Riksdagen bifallas; samt
2:o) att propositionen, i hvad den afser förändrad
lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten, icke heller
må vinna Riksdagens bifall.»