Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
1
Iso 66.
Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1906, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kitngl.
Maj:t angående ersättning för letande hemdjur, som
skadas genom järnvägsdrift.
‘ Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herr P. Hörnsten väckt motion, n:o 61, så lydande:
»Med hänvisande till min motion, n:o 80, vid 1905 års riksdag och
de vid densammas behandling i Andra Kammaren framhållna synpunkter,
dristar jag ånyo frambära krafvet på klarare ansvarsbestämmelser i fråga
om betande hem djur, som skadats eller dödats genom järnvägsdrift.
I sitt försvar för lagutskottets afstyrkande utlåtande ställde sig dess
vice ordförande dock ganska välvillig till tanken på bättre stängselanord¬
ningar utefter järnvägslinjerna, men ville däremot icke vara med om att
öka järnvägarnas ersättningsskyldighet och delade för öfrigt utskottets
mening, att frågan i sin helhet icke borde till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, under förmenande, att, då nu frågan blifvit väckt, järnvägs¬
styrelserna likväl skulle taga densamma i vederbörligt beaktande för
framtiden.
Som erfarenheten emellertid visar, att järnvägsstyrelserna — den
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 16.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
kungliga icke minst — väl behöfva Riksdagens påtryckning för att ändra
gamla eller fatta nya bestämmelser, så torde det ock åligga Riksdagen att
till den hemdjurs- och betesrättsägande allmänhetens bästa taga frågan
ånyo under allvarligt hoproffande.
Med de högst olika förhållanden, som på skilda orter råda i afseende
på behofvet af skyddsanordningar emot betande hemdjurs inkommande på
järnvägsområde, torde ett järnvägsstängsels beskaffenhet icke gärna böra
genom en generell lag bestämmas, då ett sådant »laggift stängsel» möj¬
ligen å vissa orter ändå icke utestängde alla slag af betande hemdjur,
samt därtill ännu mera skulle försvåra ersättningsanspråkens framställande
genom att hänvisning till stängslets laglighet kunde göras utan hänsyn till
detsammas efter ortens behof afpassade effektivitet. Blir däremot bestämd
och oafvislig ersättning splikt järnvägsägare ålagd, där icke djurägares egen
uppenbarliga försummelse kan bevisas vara orsak till skadan, så få sedan
järnvägsstyrelserna själfva ordna stängslets effektivitet efter hvarje orts
särskilda förhållanden för att sålunda söka undvika risken af skadestånds
utbetalande.
Att så långt möjligt är söka åstadkomma enhetlighet i lagbestämmel¬
ser bör ju vara lagstiftningens syftemål. Och sedan Riksdagen 1904
klart bestämt i skadeståndsfrågan härvidlag för lapparnas vidkommande,
grundad på deras »uråldriga betesrätt», så synes rättvisan bjuda, att
samma rätt af liknande skäl bör bestämmas äfven för landets öfriga
betesrättsägande befolkning.
På grund häraf vågar jag föreslå, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Iiungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och
för Riksdagen framlägga lagförslag om skadestånd för af järnvägsdrift
skadade eller dödade betande hemdjur».
Enligt allmänna rättsregler kan ej någon åläggas att gälda skade¬
stånd, i annan händelse än att han genom försummelse eller vårdslöshet
är till skadan vållande. Härutinnan har dock lagstiftningen af olika
anledningar medgifvit vissa undantag. Så har den omständigheten att
någon till egen nytta begagnar ångkraft, elektricitet eller andra sådana
medel, hvilka innebära fara för andra, ansetts böra i vissa fall, där
denna fara är särskildt framträdande, medföra förpliktelse att innestå
för däraf föranledd skada, äfven om vållande ej ligger personen ifråga
till last. Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
3
följd af järnvägs drift gifver ock exempel på utvidgningar af ansvarsskyl-
digketen i två riktningar. Järnvägens innehafvare är nämligen i regeln
ansvarig för skada i följd af järnvägsdrift, såväl då den drabbar järn vägs¬
personalen som ock då den vållas annan af fel eller försummelse från
järnvägens förvaltnings eller dess betjänings sida. Utsträckningen af an¬
svarsområdet bar emellertid icke stannat därvid, ty oberoende af nu an-
gifna förutsättningar är järnvägs innehafvare skyldig att ersätta skada i
två särskilda fall, nämligen dels i regeln, då eld från lokomotiv eller
eldstad i annat järnvägs fordon orsakat skada å fast egendom eller lös
egendom, som ej af järnvägens förvaltning eller betjäning mottagits till
befordran, och dels — enligt åberopade lagen i dess ändrade lydelse af
den 8 juli 1904 — då ren tillhörig den, som bar rätt till renbete i
Sverige, i följd af järnvägs drift blifvit skadad eller dödad, samt detta
skett å trakt, där lapparna vid tiden för skadans timande ägde uppe¬
hålla sig med sina renar och ej den, hvilken vård om renen ålegat, upp¬
såtligen eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan
vållande.
I föreliggande motion ifrågasättes ändring af förenämnda lag i syfte
att den lapparna år 1904 under ofvan angifna villkor tillförsäkrade ska-
deståndsrätt i fråga om renar måtte utsträckas att gälla för rikets öfriga
betesrättsägande befolkning beträffande hvarje slag af betande hemdjur,
hvilken utsträckning på grund af lag den 22 juni 1904 skulle komma att
äga tillämpning jämväl i fråga om skada i följd af elektrisk järnvägs drift,
därest skadan ej uppkommit genom inverkan af elektrisk ström.
I den nästlidet år af båda kamrarne utan omröstning afslagna mo¬
tion, till hvilken motionären hänvisar, hade han uttalat sig därom att af
järnvägsstyrelsen år 1893 anbefalldt stängsel med endast tre slanor ej ute¬
stängde får och getter från järnvägens område, samt erinrat om sin vid
1904 års riksdag på tillstyrkande af tillfälligt utskott afslagna motion
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående
behofvet af tillfredsställande hägnad utefter järnväg.
Motionären har grundat nu förevarande framställning därå, att en¬
hetlighet i lagbestämmelser borde så långt som möjligt åstadkommas samt
att rättvisan skulle påkalla den bofasta befolkningens likställande med
lapparna i det hänseende, hvarom här är fråga.
Han förbiser därvid eller uppskattar ej till sitt rätta värde, hvad
förut i Riksdagen framhållits därom att den lapparna tillerkända särskilda
skadeståndsrätt betingas af förhållanden, hvilka ej äga motsvarighet ifråga
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
om den bofasta befolkningens handhafvande af dess boskap, nämligen den
säregna svårigheten, som visat sig vara förenad med renarnas vård, omöj¬
ligheten för lapparna, hvilkas så godt som enda inkomstkälla utgöres af
renarna, att under alla förhållanden hålla renhjordarne så i sin hand, att
ej enstaka djur inkomma på banan, saknaden af allt stängsel på stora
sträckor inom de åt lapparna upplåtna områden samt hvarje stängsels
otillräcklighet under den tid, renarna taga sig fram å snö med skare.
Om tillbörlig hänsyn tages till dessa förhållanden torde man icke
med motionären kunna anse den ifrågasatta likställdheten vara påkallad
af rättvisans kraf; och enhetligheten i bestämmelser inom lagstiftningen
angående ansvar för skada i följd af järnvägs drift torde väl vara bäst
tillgodosedd därmed, att man ej utvidgar undantaget beträffande lappar¬
nas renar.
Andra skäl för den ifrågasatta lagändringen än de nu nämnda hafva
ej blifvit i motionen anförda.
Att eu person, äfven om vållande från järnvägens förvaltnings eller
dess betjänings sida ej föreligger, är berättigad till ersättning för eld¬
skada i följd af järnvägsdrift, men under enahanda förutsättning ej äger
rätt att fordra godtgörelse för hemdjur, som blifvit skadadt, är en
olikhet i rättsställning, som betingas af den väsentliga olikheten med af¬
seende å farans beskaffenhet, och torde alltså ej med fog kunna åberopas
till stöd för motionärens yrkande.
I detta sammanhang må erinras, hurusom åtminstone faran för de
större och dyrbarare hemdjurens skadande i följd af järnvägs drift ej kan
antagas vara särdeles stor eller omfattande, enär hägnad kring järnväg i
regel är föreskrifven, väl icke i lag, men genom administrativa bestäm¬
melser, som, då de röra de enskilda järnvägarne, förekomma uti de af
Kungl. Maj:t fastställda planerna för anläggningen.
Hägnadsskyldigketen är därvid ålagd järnvägens innehafvare; och då
skada å hemdjur skett till följd däraf att föreskrifven hägnad saknats
eller genom försummelse från järnvägsförvaltningens eller dess betjänings
sida icke varit i sådant skick, som varit genom meddelade föreskrifter
åsyftadt, hafva enligt flere domstolsbeslut djurets ägare berättigats till
godtgörelse.
Då hägnadens beskaffenhet utöfvar väsentligt inflytande i fråga om
djurs skyddande för skada i följd af järnvägs drift, vore det utan tvifvel
önskligt, att själfstängaude grindar och andra fullt ändamålsenliga stäng¬
selanordningar kunde åstadkommas öfverallt, där behofvet sådant kräfver.
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 16.
Till någon mer ingående pröfning af denna äfven af 1905 års lagutskott
omnämnda fråga torde emellertid den nu föreliggande motionen lika litet
som den år 1905 behandlade böra anses föranleda.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 mars 1906.
På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Herrar Cederberg och Jansson hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Bill. till Biksd. Prof. 1906.
7 Samt.
15 Käft.
2