Riksdagens Skrifvelse Nw 81.
3
iV;o 8t.
Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 24 april 1906.
— — — — Andra Kammaren den 24 — ~
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion an¬
gående befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för ar¬
betare, som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet,
upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa
utom arbetet.
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3.)
Till Konungen.
Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion har ifrågasatts sådan utvidgning af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, att anstalten skulle tillerkännas befogenhet att för arbetare,
som där försäkras för olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för
olycksfall, som inträffa utom arbetet.
Då genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete den 5 juli 1901 bestämdes, att riksförsäkringsanstalten
skulle inrättas, var syftet med dess inrättande, att på anstalten skulle
kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet, nämnda lag pålade arbets¬
givare för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen af
arbetsgivarens yrke. Att detta syfte icke vunnits i den utsträckning,
som med riksförsäkringsanstaltens inrättande afsetts, lärer icke kunna
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 81.
förnekas. Genom den år 1904 vidtagna lagändringen, som tillerkände
riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela försäkring med rätt till
sjukhjälp eller lifränta äfven under de sextio första dagarna efter in-
träffadt olycksfall, eller under den s. k. karenstiden, ehuru ersättnings¬
skyldighet för sådan skada ej enligt lag åligger arbetsgivare, har
otvifvelaktigt riksförsäkringsanstalten i högre grad än förut blifvit af
arbetsgivare anlitad, och bör det äfven kunna förväntas, att anslut¬
ningen till densamma kommer att än mera ökas. Erfarenheten torde
emellertid redan nu hafva visat, att anstaltens verksamhet äfven med
den sålunda utsträckta befogenheten att meddela försäkring jämväl
under karenstiden icke kan erhålla den omfattning, som med anstaltens
inrättande afsetts. Den obenägenhet, som synbarligen ännu förefinnes
hos flertalet arbetsgifvare, hvilka genom förutnämnda lag ålagts om-
förmälda ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk på riksförsäk¬
ringsanstalten, torde i främsta rummet bero på den omständigheten, att
riksförsäkringsanstalten är förhindrad att bevilja försäkring jämväl för
skada utom arbetet. Genom att undanröja detta hinder öch tillerkänna
riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela dylik försäkring skulle
enligt Riksdagens förmenande riksförsäkringsanstaltens verksamhet blifva
så ordnad, att anstalten kan med fördel af arbetsgifvare i allmänhet
anlitas.
Mot en sådan utvidgning har i hufvudsak anmärkts, att riksför¬
säkringsanstaltens verksamhet därigenom skulle föras för långt utom
det med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbets-
gifvares i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon
mån kan anses hafva fog för sig, synes densamma dock ej böra till¬
mätas någon afgörande betydelse för frågan, då, såsom Riksdagen anser,
praktiska skäl tala för den föreslagna utvidgningen af riksförsäkrings¬
anstaltens verksamhet. Också har ju redan förut brutits mot berörda
princip, såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten medgafs
rätt att upptaga försäkring af arbetsgifvare, som icke äro underkastade
ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare, oafsedt om de äro
stadda i sådant arbete, som i lagen afses eller ej, som ock då anstalten
år 1904 tillerkändes befogenhet att meddela försäkring för skada jäm¬
väl under karenstiden.
Det torde kunna antagas, att, därest riksförsäkringsanstalten till-
erkännes rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,
detta kommer i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en
afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en
eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 81.
under hvilka olycksfallet skett, blifver obehöflig. Likaså bör den större
anslutningen till riksförsäkringsanstalten, som genom den föreslagna
utvidgningen af dess verksamhet torde vara att vänta, otvifvelaktigt
komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan
med afseende å premiesättningen. Ej mindre å arbetarnes sida än äfven
hos arbetsgifvarne själfva torde också önskan förefinnas om en utsträckt
rätt för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycks¬
fall utom arbetet, och då, efter hvad förhållandena gifva vid handen, en
dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke torde behöfva föranleda
någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget, har
Riksdagen funnit betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna för¬
ändringens genomförande.
Riksdagen vill emellertid samtidigt framhålla nödvändigheten af
att vissa begränsningar göras i fråga om beskaffenheten af den skada,
som skall ersättas vid olycksfall utom arbetet, så att ersättning ej utgår
t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma, med särskild fara
förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna förordningar,
eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd, och ej heller
annan sådan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke lämpligen bör
lämna ersättning; och torde de villkor, de enskilda försäkringsbolagen
i sådant hänsende bruka inrycka i aftalen angående försäkring mot
olycksfall utom arbetet, härvid lämpligen kunna tjäna till ledning.
På grund af det anförda får Riksdagen alltså anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida samt under hvilka
villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten må tilläggas be¬
fogenhet att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i ar¬
betet, jämväl upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfver¬
vägande kan föranleda.
Stockholm den 24 april 1906.
Med undersåtlig vördnad.