RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1908. Första Kammaren. N:o 39.
Onsdagen den 25 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Schotte aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående pension åt aflidne lokomotivmästaren Carl Gustaf
Nordströms änka;
2:o) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om
uppförande _ vid Göteborgs hospital för staden Göteborgs räkning af
en upptagningsanstalt för sinnessjuka;
_ 3:o) angående uppförande af en telegrafstationsbyggnad i Jön¬
köping; och
4:o) angående försäljning af äganderätten till kronans till Torsebro
krutbruk hörande fastigheter.
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Lindgrens
under gårdagen bordlagda motion, n:o 41, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i gällande förordning om stämpel-
afgiften.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 45.
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 39.
1
N:o 39.
2
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
Onsdagen den 25 April.
Föredrogs å ny o sammansatta stats- och lagutskottets den 21
och 24 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 7, i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för lärare
vid folkskolor m. m., dels ock nio med föranledande af propositionen
väckta motioner.
Genom proposition, n:o 51, af den 13 januari 1906 hade Kung!.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsråds¬
protokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit Riks¬
dagen att
»dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om
aflöningsförhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning
åt lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärarna, att för ordinarie lärare bestämmes en begynnelselön af minst
niohundra kronor, och att storleken af hvart och ett af de tre ålders-
tilläggen bestämmes till etthundrafemtio kronor för manlig lärare
och etthundra kronor för kvinnlig;
dels besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel utgår till
aflönande af tjänstledig lärares vikarie, den tjänstledige läraren skall
vara skyldig att af sin lön till vikariens aflöning afstå ett belopp,
motsvarande en fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven
om nämnda aflöning framdeles kommer att höjas;
dels besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
eller som förordnas, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall
vara skyldig ej mindre att, så snart han uppnått sextio års ålder
och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, afgå
från tjänsten, vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med
afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigades fort¬
satta tjänstgöring anses vara gagnelig för folkskolan, än äfven att
såsom bidrag till kostnaderna för pensioneringen erlägga en årlig
afgift, motsvarande två och en half procent af den lön, för hvilken
skoldistriktet med afseende å hans pensionering vunnit delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning;
dels medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder i fråga
om statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
må blifva gällande:
1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som
i årlig lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning där¬
för, minst niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid
folkskola antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning därför, minst sexhundra kronor, äger
skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar undervisning i skolan
under minst åtta månader eller 341/2 veckor af året eller under den
kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, mot¬
svarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom husrum och
vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej,
utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga sexhundra kronor.
3
N.o 39.
Onsdagen den 25 April.
Of ver gångsstadgande. Då å innehafvande tjänst före den 1 januari Angående
1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och vedbrand, JAnereglenag^
minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura enligt äldr& folkfolor1
bestämmelser eller till mer än etthundra kronor uppgående ersätt- J m. m.
ning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen med- (Forts.)
delar undervisning i skolan under minst åtta månader eller 34 Va veckor
af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af
särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett
årligt bidrag af sexhundra kronor.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen femtio kronor till
manlig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med sjuhundrafemtio
kronor och i senare fallet med sjuhundra kronor.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordi¬
narie ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervis¬
ning af sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda
naturaförmånerna eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra
kronor till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till
kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra
fallet med niohundra kronor och i senare fallet med åttahundra
kronor.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med
ettusen femtio kronor och i senare fallet med niohundra kronor;
dels öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och små¬
skolor med 2,150,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp,
6,350,000 kronor, till 8,500,000 kronor;
dels och öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
anslaget »Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor,
med 49,993 kronor till 672,866 kronor.»
I sammanhang med ifrågavarande proposition hade sammansatta
stats- och lagutskottet till behandling förehaft nio särskilda inom
Riksdagen i anledning af propositionen väckta motioner, nämligen:
dels följande inom Första Kammaren, n:o 28, af herr Bergström,
n:o 35, af herr Albert Anderson, och n:o 37, af herr Sörensson, dels
och följande inom Andra Kammaren, n:o 130, af herrar L. P. Mall¬
min, J. W. Lundin och E. A. Lindblad, n:o 131, af herr A. F.
Vennersten, n:o 134, af herr C. R. Johansson i Jönköping, n:o 141,
af herr E. Hammarlund, n:o 146, af herr O. IT. Svensson i Salang,
N:o 39.
4
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
och n:o 147, af herrar C. Persson i Stallerhult och L. J. Janson i
Djursätra.
I den inom Första Kammaren väckta motionen, n:o 37, hade
herr Sörensson föreslagit,
»att Riksdagen må beträffande aflöningen för folkskollärare
och folkskollärarinnor besluta:
att begynnelselönen skall utgöra 800 kronor;
att manlig lärare skall äga uppbära fyra ålderstillägg efter
respektive fem, tio, femton, och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å
150 kronor;
att lärarinna skall äga uppbära likaledes fyra ålderstillägg efter
respektive fem, tio, femton, och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å
100 kronor; samt
att skoldistrikt skall äga att af statsmedel bekomma bidrag till
lärares och lärarinnors aflöning, motsvarande två tredjedelar af deras
här ofvan angifna kontanta aflöning, ålderstilläggen inberäknade.»
I den af herr Mallmin m. fl. inom Andra Kammaren afgifna
motionen, n:o 130, i hvars syfte herr E. G. H. Åkerlund instämt,
hade föreslagits,
»att Riksdagen måtte vid behandling af Kungl. Majrts proposi¬
tion n:o 51
dels vidtaga ofvan föreslagna ändringar, nämligen:
a) att kommunerna liksom hittills bidraga med 1js och staten
med */s i samtliga de i kung!, propositionen afsedda lärares och
lärarinnors såväl grundlön som ålderstillägg,
b) att pensioneringen af samma personal — så långt den nu
föreslås att drabba kommunerna — öfverflyttas på statsverket med
iakttagande, att jämväl alla retroaktiva afgifter härför hädanefter
betalas af staten;
c) att grundlönen för kvinna sättes till 800 kronor och att
högsta lön för kvinna blifver 1,100 kronor;
d) att skoldistrikt må med domkapitlets eller annan öfver-
styrelses bifall äga rätt uppsäga gift lärarinna att efter 6 månader
afgå från innehafvande tjänst, då giltiga skäl därför kunna åberopas;
dels ock i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla om sådan ändring
af reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning, att lärarinna
må medgifvas rätt till hel pension, då hon uppnått femtiotre års
ålder och räknar tjugusju tjänstår, äfvensom rätt till afkortad pen¬
sion, då lärarinna fyllt fyrtiofem lefnadsår och tjugu tjänstår.»
Vidare hade i motionen n:o 147 inom Andra Kammaren herrar
Persson och Janson alternativt hemställt,
»att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o
51, må såsom förutsättning för bifall till ny lönereglering för folk¬
skollärare med högre delaktighetsbelopp i folkskollärarnes pensions¬
inrättning besluta:
b
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
antingen att extra eller retroaktivafgifter för folkskollärarnes
pensionering ej vidare skola erläggas,
eller att extra eller retroaktivafgifterna för samma pensionering
skola erläggas af staten i stället för af skoldistrikten och att då för
sådant ändamål må beviljas ett förslagsanslag af 20,000 kronor.»
Utskottet hade i förevarande utlåtande på angifna skäl hemställt,
»l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition samt med afslag å herr Albert Andersons motion, n:o
35, herr Sörenssons motion, n:o 37, herr Mallmins in. fl. motion,
n:o 130, herr Vennerstens motion, n:o 131, herr Johanssons motion,
n:o 134, herr Hammarlunds motion, n:o 141, och herr Svenssons
motion, n:o 146, såvidt dessa motioner afse ändringar i propositionen,
måtte
a) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflönings-
förhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare
vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarne,
att för ordinarie lärare bestämmes en begynnelselön af minst nio¬
hundra kronor;
b) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om af-
löningsförhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning
åt lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärarne, att storleken af hvart och ett af de tre ålderstilläggen be¬
stämmes till etthundrafemtio kronor för manlig lärare och etthundra
kronor för kvinnlig;
c) besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen
eller som tillsättes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall
vara skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade
tjänstgöringsskyldighet, som kan för honom uppkomma, därest i
vederbörlig ordning skulle komma att för samtliga skoldistrikt stadgas
förlängning af den nu lagstadgade undervisningstiden af 34 1/2 veckor,
dock under en tid af sammanlagdt högst 36 veckor om året;
d) besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel utgår till af¬
lönande af tjänstledig lärares vikarie, den tjänstledige läraren skall
vara skyldig att af sin lön till vikariens aflöning afstå ett belopp,
motsvarande en fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven
om nämnda aflöning framdeles kommer att höjas;
e) besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
eller som tillsättes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall
vara skyldig att, så snart han uppnått sextio års ålder och i veder¬
börlig ordning förklarats berättigad till hel pension, afgå från tjänsten,
vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge den pensionsberättigades fortsatta tjänstgöring
anses vara gagnelig för folkskolan;
f) besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
eller som tillsättes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall vara
skyldig att såsom bidrag till kostnaderna för pensioneringen erlägga
en årlig afgift, motsvarande två och en half procent af den lön, för
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
in. m.
(Forts.)
N:o 39.
6
Angående
Lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
hvilken skoldistriktet med afseende å hans pensionering vunnit del¬
aktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning;
g) medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder i fråga
om statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
må blifva gällande:
1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som
i årlig lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning
därför, minst niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid
folkskola antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning därför, minst sexhundra kronor, äger
skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar undervisning i skolan
under minst åtta månader eller 341 2 veckor af året eller under den
kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett ärligt bidrag, mot¬
svarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom husrum och
vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej,
utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga sexhundra kronor.
Öfvergång sstadgande. Då å innehafvande tjänst före den 1 januari
1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och ved¬
brand, minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura enligt
äldre bestämmelser eller till mer än etthundra kronor uppgående
ersättning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen
meddelar undervisning i skolan under minst åtta manader eller 341,
veckor af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på
grund af särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel be¬
komma ett årligt bidrag af sexhundra kronor.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen femtio kronor till
manlig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med sjuhundrafemtio
kronor och i senare fallet med sjuhundra kronor.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordi¬
narie ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma under¬
visning af sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag be¬
stämda naturaförmånerna eller ersättning därför, minst ettusen två¬
hundra kronor till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor
till kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra
fallet med niohundra kronor och i senare fallet med åttahundra krono!'.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda natura¬
förmånerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio
kronor till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till
kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra
fallet med ettusen femtio kronor och i senare fallet med niohundra
kronor;
h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
Onsdagen den 25 April. 7
slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor ock småskolor
med 2,150,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
kronor, till 8,500,000 kronor;
i) öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget
»Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor, med
49,993 kronor till 672,866 kronor;
2:o) att Biksdagen med anledning af herrar Perssons och Jans¬
sons motion, n:o 147, samt herr Mallmins m. 11. motion, n:o 130,
måtte besluta att från och med den 1 januari 1907 de extra pensions-
afgifter, hvilka på grund af 8 § i reglementet för folkskollärarnes
pensionsinrättning nu utgå eller till följd af den nu föreslagna löne¬
regleringen komma att utgå, skola erläggas af statsmedel, och för
sådant ändamål på extra stat för år 1907 bevilja ett förslagsanslag
under riksstatens tionde hufvudtitel af 20,000 kronor;
3:o) att herr Bergströms motion, n:o 28, icke måtte till någon
Biksdagens åtgärd föranleda;
4:o) att herr Albert Andersons motion, n:o 35, såvidt den afser
ändring i gällande bestämmelser om grunderna för pensioneringen af
folkskolans lärare och lärarinnor, ej må af Biksdagen bifallas;
5:o) att herr Mall mins m. fl. motion, n:o 130, i hvad den afser
införande af bestämmelse om rätt för skoldistrikt att uppsäga gift
lärarinna, icke må till någon Biksdagens åtgärd föranleda;
6:o) att herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, i hvad den afser
ändring i gällande bestämmelser om folkskollärarinnas rätt till pen¬
sion, ej heller må af Biksdagen bifallas; samt
7:o) att herr Svenssons motion, n:o 146, såvidt den afser införande af
bestämmelse om rätt för skoldistrikt att i visst fall fordra af lärare ökad
undervisningstid utan särskild ersättning, icke må af Biksdagen bifallas.»
Vid utlåtandet fanns reservation afgifven af herrar Billing, Sörens-
son, Berggren, Lilliesköld, Lindman och Hedenstierna, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa,
»l:o) att Biksdagen, med förklarande att Kung!. Maj:ts ifråga¬
varande proposition icke kunnat oförändrad bifallas, i anledning af
propositionen och med föranledande af herr Sörenssons motion, n:o
37, och herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, såvidt dessa motio¬
ner afse bibehållande af den nuvarande grunden för statens bidrag
till folkskollärarnas ålderstillägg, samt med afslag såväl å berörda
två motioner, i|hvad de afse ändring i andra delar af propositionen,
som å herr Albert Andersons motion, n:o 35, herr Vennerstens
motion, n:o 131, herr Johanssons motion, n:o 134, herr Hammar¬
lunds motion n:o 141 och herr Svenssons motion, n:o 146, såvidt
dessa motioner afse ändringar i propositionen, måtte
a) medgifva
N:o 39.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
b) medgifva
c) besluta
d) besluta
e) besluta
f) besluta
lika med utskottet;
N:o 39. 8 Onsdagen den 23 April.
Angående g) medgifva, att, i fråga om statsbidrag till aflönande af vissa
föräldrar™ld ^rare> följande bestämmelser må blifva gällande;
folkskolor _ 1- Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som
m. m. i årlig, lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning där-
(Forts.) för, minst niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid folk¬
skola antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning därför, minst sexhundra kronor, äger
skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar undervisning i skolan
under minst åtta månader eller 341veckor af året eller under den
kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, mot¬
svarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom husrum och
vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej,
utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga sexhundra kronor.
Öfvergång sstadgande. Då å innehafvande tjänst före den 1 januari
1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och vedbrand,
minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura enligt äldre
bestämmelser eller till mer än etthundra kronor uppgående ersätt¬
ning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen medde¬
lar undervisning i skolan under minst åtta månader eller 34V2 vec¬
kor af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund
af särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel bekomma
ett årligt bidrag af sexhundra kronor.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen femtio kronor till
manlig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med 700 kronor och i
senare fallet med 666 kronor 67 öre.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordi¬
narie ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma under¬
visning af sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda
naturaförmånerna eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra
kronor till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till
kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra
fallet med 800 kronor och i senare fallet med 733 kronor 33 öre.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig, äger
skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med 900
kronor och i senare fallet med 800 kronor;
h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 1,600,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
kronor till 7,950,000 kronor;
i) öka---- lika med utskottet.
9
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
2:o) att herrar Perssons och Jansons motion, n:o 147, samt herr
Mallmins m. fl. motion, n:o 130, i hvad den sammanfaller med nyss¬
nämnda motion, icke måtte af Riksdagen bifallas.
3: o) att herr Bergströms —--
4:o) att herr Albert Andersons — — -
5:o) att herr Mallmins m. fl. —--
6:o) att herr Mallmins m. fl. — — -
7:o) att herr Svenssons —--
I afsende på sättet för ifrågavarande utlåtandes föredragning
begärdes ordet af:
lika med utskottet, s
herr B il lin g, som yttrade: Jag anhåller att få föreslå, att detta
betänkande föredrages punktvis och under hvarje punkt de särskilda
momenten hvart och ett för sig, men med rätt för kammarens leda¬
möter att vid föredragning af första punkten få yttra sig om för¬
slaget i dess helhet, hvilket är så mycket angelägnare, som ett nära
sammanhang råder mellan de särskilda punkterna.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Mom. a.)
Herr Billing: Den fråga, som nu föreligger till afgörande, är
ur ekonomisk synpunkt en ganska stor och omfattande fråga. Här-
föreslås en ökning i budgeten för statens bidrag till folkskollärarnes
aflöning med ungefär 1,800,000 kronor, och om man bortser från
fördelningen mellan statens och kommunens bidrag härtill, skulle ett
bifall till vare sig utskottets eller reservanternas förslag medföra en
ökad kostnad för landet af nämnda summa. Frågan är också en
ganska stor fråga ur social synpunkt sedt, ty det gäller här ej
mindre än bortåt 7,000 lärare och således 7,000 lärarefamiljer, hvilka
äro på det lifligaste sätt intresserade i denna frågas afgörande. Inom
utskottet lika litet som hos de myndigheter, som haft att afge ut¬
låtande öfver det föreliggande ärendet, har det rådt någon tvekan
därom, att en löneförbättring för folkskollärarekåren är behöflig
och billig, och detta äfven om man tar hänsyn till att en icke ringa
del af dessa lärare vid sidan om sin egentliga gärning också ha
lönande bisysslor.
Då^ jag hoppas att icke behöfva taga till ordet mer än en gång,
så anhåller jag få kasta en blick på frågan i dess helhet, hvarvid
jag dock skall inskränka mig till att tala om de punkter, som
varit föremål för diskussion såväl inom utskottet som ännu mera
där utanför.
Hvad då först angår begynnelselönen för de manliga lärarne,
som här föreslås till 900 kronor, så har icke något förslag fram¬
kommit om höjning af lönen öfver detta belopp, men väl ha tankar
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
N:o 39.
10
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
framkastats på att icke sätta begynnelselönen så hög som 900 kro¬
nor. Man har föreslagit en begynnelselön af 800 kronor och åtmin¬
stone någon af de myndigheter, som på det förberedande stadiet
yttrat sig i saken, har ansett, att icke tillräckliga skäl funnits för
att höja begynnelselönen utöfver dess nuvarande belopp, 700 kronor.
För min enskilda del får jag bekänna, att jag anser, att denna löne¬
reglering skulle ha varit bättre, om begynnelselönen ej blifvit satt
till 900 kronor utan något lägre och ökningen i stället lagts på
ålderstilläggen, helst då fyra ålderstillägg, och det af det skälet, att
jag anser, att begynnelselönen för dessa unga lärare kunde vara
tillräcklig, äfven om den vore mindre än 900 kronor de första åren.
då man besinnar, att dessa lärare ha åtskilligt utöfver _ denna aflö¬
ning, nämligen naturaförmånerna, som uppgå till åtminstone, kan
man väl beräkna, 300 kronor. Man skall nämligen besinna, att dessa
lärare få sin ordinarie beställning så godt som genast efter utträdet
ur seminarierna och således öfver hufvud taget vid en ålder af föga
mer än 20 år, och vidare att de, såsom nämnts, ha åtskilliga andra
aflöningsförmåner, hvartill också kan räknas på icke så få ställen
aflöningen för öfvertidsläsning. Emellertid har hvarken jag eller
någon annan i utskottet ansett tillräckliga skäl finnas för att mot
den kungliga propositionen i denna punkt göra någon invändning,
och då utskottet detta ej gjort, har detta i väsentlig mån berott
därpå, att utskottet ansåg, att den nu föreliggande löneregleringen,
om den af Riksdagen varder bifallen, afser att gälla icke en kort
framtid utan en lång framtid. Då man har haft denna uppfattning
och detta syfte, har det synts lämpligt att sätta begynnelselönen så
pass hög, att icke i dess belopp skulle ligga någon maning till att
snar framkomma med kraf på ytterligare löneförbättring.
Går jag sedan öfver till den fråga, som blifvit mycket debatterad
muntligen utanför Riksdagen, skriftligen i mångfaldiga skrivelser och
på tryck i broschyrer och i pressen, nämligen frågan om kvinnornas
aflöning, så vill jag till att begynna med säga, att jag icke kan
undertrycka en förvåning öfver det myckna buller som gjorts af den
frågan. Det förekommer mig, som om detta varit ganska omota-
veradt. Ty om nu också lärarinnorna få en lägre aflöning, det vill
säga lägre ålderstillägg, så få de i själfva verket en högre aflöning
under de första fem åren och under de fem följande bli de i all
hufvudsak likställda — jag räknar icke fem kronors skillnad om
året — med de manliga lärarne. Då alltså dessa kvinnor under de
fem första åren äro bättre aflönade än de manliga lärarne och under
de följande fem åren ha endast fem kronor mindre om året, så synes
det mig, som om det myckna bullret i detta ärende varit ganska
opåkallad^ Då jag säger, att de blifvit bättre aflönade under de
fem första åren och ungefär lika bra aflönade under de fem följande,
grundar jag det påståendet därpå, att de manliga lärarne äro skyl¬
diga — det kunna de icke undandraga sig — att till änke- och
pupillkassan betala årligen 45 kronor, hvilket lärarinnorna icke äro
skyldiga till och i allmänhet ej heller ha anledning att förbinda sig
till. I själfva verket har således en lärarinna under de fem första
11
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
åren enligt donna lönereglering 900 kronor, under det den manliga läraren
har 855 kronor. Då synes det, som om det verkligen ej vore mer
än billigt, att alderstilläggen icke blifva lika höga för bägge lärare¬
kategorierna och således att läraren under de år, som följa efter de
tio första åren, blir något bättre ställd.
Hvad har man nu anfört för skäl för sitt yrkande, att ålders-
tilläggen skulle höjas för lärarinnorna också och att de således hela
linjen utefter skulle blifva bättre lönade än de manliga lärarne?
Man har .. först den satsen •— och somliga satser upprepas så ofta,
att do tränga fram som axiom till sist — satsen: lika lön för lika
arbete. Jag erinrar om att de som yrka, att lärarinnorna skola få
lika höga ålderstillägg som de manliga lärarna, i själfva verket här
icke vilja medge lika lön för lika arbete, ty enligt deras förslag
skulle faktiskt lärarinnorna få högre lön för sitt arbete. Då kan
inan såga: Ja, det förtjäna de, ty de äro så bra. Ja, det vill jag
icke. pa något sätt motsäga; min erfarenhet bjuder mig att förklara,
att i många fall och kanske de flesta, i all synnerhet där skolorna
äro indelade i klasser och lärarinnorna undervisa i de första klas¬
serna, lärarinnorna i allmänhet ha företräde framför lärarne. Men lika
visst är, att det finnes andra skolor och andra klasser, där verkligen
en manlig lärarekraft är icke blott bättre utan nödvändig.
Den satsen lika lön för lika arbete upprepas ständigt, och man
vill gorå den till reglerande för statens sätt att reglera lönerna.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att det vore en alldeles ny
princip som då skulle införas. Det har aldrig varit statens syfte.
lika litet som kommunernas eller de enskildes, att-lika arbete skall
kräfva lika lön. Denna princip anger en sida af saken, en synpunkt
att taga i öfvervägande och som kan betyda något vid en löneregle¬
ring, men det är en annan princip, som åtminstone är lika bärande
som denna, lika viktig att fasthålla, och det är den, att hvarje
tjänsteman skall aflönas så, att åt honom kan beredas en anständig
bergning. Detta gäller på alla områden af vårt folks lif och det har
ock varit den bärande grunden för alla löneregleringar för statens
tjänstemän. Man har där icke Mott räknat ut, huru mycket arbete
enhvar utför, utan man har tagit i betraktande och måste taga i
betraktande, att hvar och en bör få en sådan lön, att honom är
beredd en anständig bergning. Då lär det väl icke kunna af någon
förnekas, att det finnes billighet och rättvisa i att en manlig lärare,
om hvilken man önskar att han skall bilda och underhålla familj
och. som också i de flesta fall gör det, får i någon mån bättre af¬
löning än en lärarinna, hvilken, om hon också får en familj att
uppfostra, icke är eller icke bör vara hänvisad till endast sin för¬
tjänst. Således anser jag för min del, att det finnes fullt tillräckliga
grunder för den kungliga propositionens förslag att bestämma ålders-
tilläggen olika för lärare och lärarinnor.
Utskottet har vid sin behandling af detta ärende varit enigt,
utom i en principfråga, nämligen den om proportionen mellan statens
och kommunernas bidrag. Där har Första Kammarens ledamöter
inom utskottet i sin reservation yrkat på att samma förhållande,
Angående
löner eglwing
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Nio 39.
12
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
som hittills i detta hänseende gällt, skall fortfarande blifva gällande,
således att staten skall bidraga med % af den kontanta aflöningen
och kommunen med V3. Utskottet har i öfverensstämmelse med
den kungliga propositionen frångått denna grundsats icke i fråga om
begynnelselönen men i fråga om ålderstilläggen, hvilka af utskottet
föreslås att utgå endast af statsmedel; och enskilda motionärer ha
velat minska kommunernas bidrag ytterligare på det sättet, att kom¬
munerna skulle slippa erlägga retroaktivafgifter till pensionskassan.
Den sist nämnda punkten har rätt liten betydelse och det kan nog
finnas grunder för ett sådant yrkande, men — ja, det kan ju höra
till utskottspolitiken —- jag tror att man gör rätt i att, om man
annars vill bifalla reservationen, också bifalla den i den punkten,
ty det är icke oantagligt, att, om Första Kammaren tar reservationen,
Andra Kammaren tar utskottets hemställan, och att det således blir
fråga om ett sammanjämkningsarbete: jag skulle därför vilja an¬
hålla, att också denna punkt får stå kvar för ett sådant arbete.
Men hvad nu beträffar den viktigare frågan, nämligen den
kungliga propositionens förslag om att staten skulle ensam bekosta
ålderstilläggen, så ha Första Kammarens ledamöter i detta afseende
varit alldeles eniga och utan den ringaste tvekan ansett sig böra i
denna punkt icke tillstyrka den kungl. propositionen utan fasthålla
den grundsats, som hittills varit gällande, nämligen att kommunerna
skulle betala 1/3 och staten 2.s. Sant är, att åtskilliga myndig¬
heter, som haft att i förväg yttra sig om denna löneregleringsfråga
för folkskollärarne, ha uttalat sig i annan riktning, men det beror,
antager jag, därpå, att de sett frågan ej ur statsfinansiell synpunkt,
utan mera från de enskilda kommunernas synpunkt. De ha icke
ansett sig skyldiga att tänka på den statsfinansiella och riksdags-
politiska sidan af saken, utan sett den från kommunernas synpunkt
och då naturligtvis funnit det förmånligt för många kommuner, om
de kunde slippa att bidraga till dessa ålderstillägg. För min del
anser jag, och därom ha ledamöterna i det sammansatta utskottet
från Första Kammaren varit alldeles ense, att det ligger en ganska
stor vikt på, att samma proportion som hittills för statens och
kommunernas deltagande i folkskollärarekårens aflöning blir kvar¬
stående. Och hvarför hålla vi därpå? Ja, det kan ju tyckas, att
man här skall göra några omskrifningar och tala om svepskäl, som
i själfva verket ha mindre betydelse, men det lönar sig icke, utan
jag säger helt enkelt ifrån hvad meningen är. Meningen är, att
dessa aflöningar icke hädanefter skola kunna blifva föremål för
gemensamma voteringar i Riksdagen. Det är hela frågan. Nu har
utskottet ansett dessa frågor icke kunna blifva föremål för gemen¬
sam votering. Häri finnes en bestämd hållhake vid regleringen af
dessa aflöningar och detta är en ganska viktig sak, då det här gäller
en så stor kår och då man ser, att äfven med en förhöjning icke
större än den, nu föreslås, det dock enligt den kungliga propositionen
medför eu ökad kostnad af 1,800,000 kronor. Vi anse, att det slut¬
liga afgörandet af en löneregleringsfråga af så stor omfattning, ej
bör kunna göras till föremål för en enkel gemensam votering utan
13
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
att man här bör ha en fastare hållhake. Jag tror icke, att jag
vidare behöfver utveckla detta för herrarne, ty själfva saken är väl
så tydlig den kan vara.
Här är ännu föredraget blott mom. a, och där har jag intet
yrkande annat än om bifall. Däremot skall jag komma med yrkande
om bifall till reservationen, då vi hinna till den punkt, där'Första
Kammarens ledamöter skilja sig från Andra Kammarens.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Herr statsrådet Berg: Till en början är det mig ett behof att
få uttala min varmaste erkänsla för den välvilja, sammansatta ut¬
skottets samtliga ledamöter, från denna kammare likaväl som från
Ändra Kammaren, visat den kungl. propositionen och därmed folk¬
skolan och dess lärarekår. Såsom den förre ärade talaren påpe¬
kade, hafva visserligen ledamöterna från denna kammare afgifvit en
reservation, men såsom ock af honom framhölls, afser denna reser¬
vation icke själfva löneförbättringen i och för sig, utan endast det
sätt, hvarpå de ökade kostnaderna lämpligen böra fördelas mellan
staten och kommunerna.
Det skäl, som af reservanterna anförts emot ett öfverflyttande
af ålderstilläggen helt och hållet på statsverket, är det, att folk¬
skoleväsendet i första hand är en kommunens angelägenhet och att
kommunen därför bör vara mycket starkt ekonomiskt intresserad i
folkskoleväsendet.
Att folkskoleväsendet i första hand är en kommunens angelä¬
genhet, är obestridligt. Efter min mening bör det ock framgent så
förblifva. Det är därför alldeles i sin ordning, att kommunerna äro
starkt ekonomiskt intresserade i folkskoleväsendet. Hvad jag emeller¬
tid vill påpeka är, att detta komma de sannerligen ock att förblifva,
äfven om utskottets förslag skulle vinna Riksdagens bifall. Kom¬
munernas andel i kostnaderna för folkskoleväsendet består nämligen
endast till en mindre del i kostnaden för lärarelönerna. Utgifterna
för andra ändamål, för folkskolebyggnader, för inventarier, för ma¬
teriel, för naturaprestationer till lärarne, gå till vida mer än ut¬
gifterna för själfva lärarelönerna. Enligt det senast tillgängliga
häftet af folkskolestatistiken utgjorde kommunernas utgifter för folk¬
skoleväsendet år 1902 24,203,482 kronor. Till bestridande häraf
erhöllo kommunerna i lönebidrag från staten 6,805,820 kronor. De
fingo således af staten 28 %, men de hade själfva att bära 72 %
af det hela. Under sådana förhållanden finns det ingen anledning
att tro, att ett lättande af kommunernas ekonomiska bekymmer för
folkskoleväsendet skulle medföra ett försvagande af kommunernas
intresse för folkskoleväsendet.
Då kommunernas ekonomiska uppoffringar för sina folkskolor
äro så pass betydande, som de verkligen äro, säger det sig själft,
att en tillökning af öfver 1/i million kronor skulle blifva för kom¬
munerna mycket kännbar. Man bör härvid ihågkomma, huru starkt
kommunerna äro skuldsatta för folkskoleändamål och i hur hög grad
skuldsättningen tillväxer. År 1863 utgjorde kommunernas skuldbörda
för folkskoleändamål 3,665,157 kronor, men år 1900 hade den vuxit
N:o 39.
14
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
till 21,574,318 kronor. Nu förklaras det visserligen uti reservatio¬
nen, att de ökade utgifterna för kommunerna i allt fall ej blifva
större, än att de kunna af dem bäras. Ja, det hoppas jag visser¬
ligen, men att en börda kan bäras, bör väl icke hindra, att man,
om möjligt är, söker ställa så till, att den kan med större lätthet
bäras. Och om, såsom här alldeles otvetydigt är fallet, den större
lättheten att bära dessa utgifter kan vinnas därigenom, att bördan
jämnare fördelas, så synes det mig vara icke allenast en klokhets-
åtgärd, utan rent af en af billighet och rättvisa påkallad plikt, att
det sker så.
Nu är det ju allmänt kändt och äfven ofta öfverklagadt, att
kostnaden för folkskoleväsendet drabbar de olika kommunerna i allra
högsta grad ojämnt. Jag har med anledning af reservationen låtit
upprätta en statistik för år 1904 öfver utdebiteringen pr fyrk för
folkskoleundervisningen i rikets olika skoldistrikt på landsbygden
och utdebiteringen pr bevillningskrona för samma ändamål i rikets
samtliga städer. Jag skall naturligtvis icke föredraga dessa tabeller,
men jag skall anföra några belysande siffror ur dem.
Inom folkskoledistrikten på landsbygden växlar utdebiteringen
pr fyrk för folkskoleväsendet mellan 0 öre och 106 öre. Den ut¬
gjorde 0 öre i 13 skoldistrikt, 1—5 öre i 18, 6—10 öre uti 103,
11—15 öre uti 276, 16—20 öre uti 457, 21—25 öre uti 441, 26—
—30 öre uti 390, 31—40 öre uti 347, 41—50 öre uti 126, 51—60
öre uti 61, 61—70 öre uti 19, 71—80 öre uti 7, 81—90 öre uti 4,
91—100 öre i 2 samt 101—106 öre i 3 skoldistrikt.
Inom ett och samma län förekommo de allra största kastningar.
Således utdebiterades inom Stockholms län 0 öre i Malsta kommun,
men 58 öre i Moja, inom Uppsala län 2 öre i Vaksala och Sko¬
klosters skoldistrikt, men 62 öre i Arnö o. s. v. Jag kunde fort¬
sätta med en hel lista. Inom några län linnes det en mängd för¬
samlingar med synnerligen hög utdebitering pr fyrk för folskole-
ändamål. Så framför allt inom Gottlands län, där i 19 församlingar
utdebiteringen pr fyrk öfversteg 50 öre och i en församling uppgick
ända . till 102 öre.
Äfven i fråga om städerna förekom en liknande växling, fastän
icke på långt när så stark. Bara ett exempel. Medan i Norrtälje
utdebiteringen pr bevillningskrona utgjorde 95 öre, var den i de små
städerna Öregrund och Östhammar 3 kronor.
Skulle ur dessa statistiska siffror någon allmän regel kunna
dragas, så skulle det snarast blifva den, att ju fattigare och mindre
bärkraftig en kommun är, dess större utdebitering måste den för
sitt folkskoleväsen vidkännas.
Jag undrar, om någon i betraktande af denna ytterst störa
ojämnhet kan undgå den tanken, att här förefinnes ett missförhål¬
lande, som en framsynt skolpolitik måste söka att mildra, men icke
att förvärra. Genom ett antagande af utskottets här föreliggande
förslag skulle missförhållandet blifva i någon mån lindradt, men ge¬
nom ett bifall till reservationen skulle det i samma mån blifva för-
värradt.
15
N.o 39.
Onsdagen den 25 April.
Denna synpunkt har också, som den föregående ärade talaren
mycket riktigt framhöll, varit påpekad af en stor del af de myndig¬
heter, som hörts öfver förslaget. Jag skall i detta fall blott be att
få anföra hvad domkapitlet i Lund i underdånig skrifvelse den 2
aug. 1905 härom yttrat. Det säger: »På det att utgifterna för
folkbildningen måtte i möjliga hänseenden blifva jämnare fördelade,
en, förbättrad organisation af folkskoleväsendet i många distrikt
måtte kunna lättare införas och folkskolans utveckling måtte kunna
snabbare främjas, borde enligt domkapitlets åsikt de sålunda före¬
slagna ålderstilläggen för folkskolans ordinarie lärare och lärarinnor
helt och hållet utgå af allmänna medel.»
Det förefaller mig, som det vore en lika välbetänkt som mode¬
rat åtgärd att ställa så till, att, med bibehållande af kommunernas
andel i begynnelselönen, ålderstilläggen öfvertoges af statsverket.
Detta, har, som bekant, varit ett önskemål inom Andra Kammaren.
Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa till denna kammare, om
det icke vore skäl att i detta hänseende nu gå medkammaren till
mötes.
Herr Bergström: Jag kan för min del icke annat än beklaga
det resultat, som såväl Kungl. Maj:t som utskottet i denna löne-
regleringsfråga kommit till, i det afseendet, att olika ersättning är
föreslagen för samma slags arbete blott på grund af att det förrättas
af olika kön, och detta till och med i strid mot hvad som hittills
varit. gällande. När en åtgärd från statens sida vidtages, ställer
man i allmänhet den fordran därpå, att den skall förbättra och skapa
större rättvisa än hvad förut varit rådande, men, såvidt jag kan
förstå, har utskottet i det framlagda förslaget gått en rakt motsatt
väg. Det finnes verksamhetsområden, där möjligen kvinnans arbete
med skäl kan betalas mindre än mannens, emedan arbetet icke så
helt utfyller det mål, som afses därmed, som hvad mannens arbete
kan gorå. Det uppgifves, att sådant arbete i statens tjänst skall
vara vid t. ex. telegrafen och posten, men på det här området tror
jag, att man kan vara fullt enig om att kvinnans arbete ej är
mannens underlägset. Jag har i min motion framlagt skäl, som jag
anser vara mycket tungt vägande för påståendet, att kvinnans verk¬
samhet på skolans område t. o. m. är af större välsignelse än
mannens. ^ Det är då obilligt att gifva henne en lägre aflöning i syn¬
nerhet da hon hittills har haft lika och borde haft högre lön här
af samma, skäl, som mannen nu har högre i posten och telegrafen.
Det. vill. synas, af utredningen, som om anledningen, hvarför en
nedsättning i aflöningen gjorts för kvinnan, skulle vara sparsamhets-
skäl från statens sida. Man har tänkt sig ett existensminimum för
mannen och ett för kvinnan, och framställer då den fordran på
kvinnan, att hon till statens bästa skall offra den rätt, hon har, till
samma ersättning som mannen. Måhända är man van vid att fordra
aylika offer på det hållet. Jag kan emellertid icke förstå tanken i
detta. Äfven. en lärarinna bör väl kunna ha anspråk på att hafva
någon hjälp i sitt hem. För henne äro nog icke de husliga syss-
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
N:o 39. 10 Onsdagen den 25 April.
Angående loma lättare att förrätta än för mannen, och det kan vara förenad!
loneregienng me(j stgrre obehag, på vissa platser ja t. o. m. risk för kvinnan att
folkskolor vara ensam an det ar for mannen, bkillnaden i existensminimum
»i. to. för man och kvinna kan sålunda icke vara så stor som skillnaden i
(Forts.) existensminimum i olika trakter af landet. Den nu föreslagna lönen
torde på en del platser möjligen öfverskrida ett existensminimum
för vare sig man eller kvinna, men ovedersägligt är, att densamma
knappast uppgår till halfva existensminimum på andra platser. Här
har det således, synes det mig, varit ett fält, som legat mera nära
till hands att bearbeta, om besparing af statsmedel och rättvisa varit
det hufvudsakliga syftet. Hade det varit sparsamhetshänsyn, som
gjort sig gällande, så tycker man också, att man skulle vilja se den
allmänna lagen, som trycker sin prägel så tungt på det dagliga
lifvet, om tillgång och efterfrågan i någon mån här hafva fått till-
lämpning. Icke heller detta kan jag förstå varit händelsen, ty då
borde, såvidt jag kan tänka mig, förslaget ha utmynnat i ett ut¬
ökande af seminarierna och möjligen i en omdaning af dessa, men
något sådant har icke varit ifrågasatt. Jag kan under sådana för¬
hållanden icke se förslaget i det speciella fall, jag här berört, vara
annat än en orättvisa, som nu må hända icke i praktiskt afseende
drabbar kvinnan så synnerligen hårdt, men gör det så mycket mera
principiellt och därföre för henne framdeles kan ha mycket ödes¬
digra praktiska följder i andra riktningar.
Det är en de maktägandes draksådd utaf dylik beskaffenhet i
förflutna tider, hvars brodd nu håller på att uppskjuta, hotande det
moderna samhällets grundvalar. Jag vill icke vara med om en sådan
sådd nu, som kränker rätten för den lugnaste, laglydigaste, ja, bästa
hälften af vårt folk, en sådd, hvars skördar efterkommande tvingas
att inhösta. Jag finner mig föranlåten att tvärt om mot en dylik
åtgärd inlägga min bestämda gensaga.
I öfrigt har utskottet med afseende å saken i sin helhet yttrat,
att ifrågavarande lönereglering synes vara af så stort behof på¬
kallad, att densamma icke lämpligen bör uppehållas af en vidlyftig
utredning angående de förhållanden, som jag i min motion berört.
I detta afseende tror jag, att utskottet har rätt och med anledning
häraf, herr grefve och talman, har jag intet yrkande att göra.
Herr von Möller: Det förvånar mig, på samma gång som det
i viss mån gläder mig se, att den talare, som först hade ordet, så
lifligt och varmt instämde med sin förre antagoist. Den vänskap
och sympati, som tycktes råda dem emellan och för hvilken han
gjorde sig till tolk, räckte emellertid dock icke till slutet af hans
anförande, ty där satte han ett krokben för sin nyförvärfvade vän
genom att yrka bifall till reservationen.
Ty hvad blir konsekvensen af ett bifall till reservationen? Hvad
blir följden, om kommunerna skola deltaga som hittills i betalningen
af ålderstilläggen, om icke det, att på många ställen sparsamhets-
synpunkten kommer att göra sig gällande i vissa kummuner, där
man då kommer att föredraga lärarinnor, och då kommer just det
17
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
mål att förfelas, som statsrådet satt sig före, nämligen att motarbeta Angående
decimeringen af den manliga lärarekåren. lönereglering
Det väckte vidare min förvåning, att den förste talaren be- folkfolor
gagnade ett sådant uttryck som att det myckna bullret till förmån m. m.
för samma ålderstillägg för lärarinna som för lärare skulle vara så (Forts.)
omotiveradt. Jag hade väntat mig från den talaren ett något mildare
uttryck och en något vidare syn på denna sak. Det kan väl dock
icke sägas, att det är omotiveradt, att personer, som äro orepre¬
senterade här i Riksdagen, såsom kvinnorna ännu äro det, och som
naturligtvis med allt skäl hafva anledning att beklaga, ifall utskottets
förslag eller reservationen skulle oförändrade gå igenom, höja sin
röst, där det står dem till buds, i tal och skrift. Det måtte väl
vara deras rättighet, likaväl som att somliga talare bullra här från
talarstolen.
För resten kan jag icke gå in på herr Billings resonemang, då
han påstod, att lärarinnorna icke hade skäl till missnöje, på den
grund att de undginge afdrag från lön till änke- och pupillkassan.
Vi veta alla mycket väl, att de kvinnliga lärarne mycket gärna
skulle underkasta sig detta tvång, om de på samma gång blefve
likställda med sina manliga kamrater i fråga om ålderstilläggen.
Delaktighet i änke- och pupillkassan är dessutom en direkt förmån
för lärarne, så att det lärer ej kunna sägas, att till denna utgående
afgifter äro en förlust för dem; de motsvaras ju af den fördel, som
i framtiden beredes änkorna och barnen. Det är falskt resoneradt,
säger man vidare, då vi här yrka, att för samma arbete bör gifvas
lika lön. Men denna princip har ju dock tillämpats i 50 år, och
nu anser man rätt att bryta därmed. På samma gång det talas
så vackra ord om att nya principer ej böra införas, sådana till exem¬
pel som att skilja på gifta och ogifta manliga lärare, generar man
sig icke för att bryta med en 50 år gammal, enligt min uppfattning
på rättvisa grundad princip. Detta är det enda område, där kvinnan
hittills haft samma aflöning som mannen, men nu tycker man, att
det är för mycket och vill taga det ifrån henne. Låt vara att det
icke gäller i våra ögon stora belopp, 50—150 kronor, men för dem
är det mycket pengar. Men det gäller något mera; det skulle kännas
som en förödmjukelse för kvinnan, om man på det enda verksamhets¬
område, där hon varit likställd med mannen och där hon hittills
suttit ograverad, började inskränka hennes löneförmåner. Detta
vore första steget. Hvem svarar för att icke, sedan man nu fått
blodad tand, i fråga om framtida lönetillökningar denna princip
komme att blifva gällande äfven beträffande den fasta lönen. De¬
partementschefen säger i propositionen, att åtskillnaden härvidlag
vore grundad på statsfinansiella skäl, och blott skulle bestå tills vidare.
Han låter framtiden hägra för de kvinnliga lärarne. Framtiden
och hoppet är mycket godt att hafva, men verkligheten är bättre
och hvem svarar för att dessa halfva löften någonsin infrias? Jag
tillåter mig erinra om, att centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening i sin petition tillstyrkt samma aflöning för
lärare och lärarinnor, och det har blifvit mig sagd!, att just herr
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 39. 2
H:(S 39.
18
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
statsrådets namn återfinnes på denna petition, som aflämnades, innan
herr statsrådet ännu tillträdt sin nuvarande befattning. Det sades
här för några år sedan, att man har så olika syn på sakerna, då
man ser dem nedifrån mot då de betraktas uppifrån. Jag hoppas
åtminstone, att herr statsrådet åtminstone på den tiden ansåg den
sak, han då förordade, rättvis, och att hans enda motiv för att
bryta med en rättvis princip och bryta mot sina förra åsikter varit,
att han betraktat en kompromiss nödvändig af politiska och stats-
finansiella skäl. Det säges i kungl. propositionen. att, då icke lika
lön kunde gifvas för samma arbete, motivet härtill vore vikten af
att alla lärare blefve lika ställda i ekonomiskt afseende. Mina herrar!
detta låter mycket vackert, men låt oss undersöka denna sats Mtet
närmare och se, huru den håller streck. Först och främst bryter
man denna princip i fråga om de ogifta manliga lärarne; de äro
inga familjeförsörjare. Nå, då säger man: de blifva familjeförsörjare.
Antåg emellertid, att de gifta sig men att äktenskapet blifver barn¬
löst. Då blifva de ju icke likställda med andra gifta lärare, som
hafva en stor familj att försörja. Eu konsekvens af denna princip
blefve den, att lönetillägg borde gifvas i förhållande till barnantalet,
men det lärer väl herrarne icke vilja vara med om. Således är
redan från början principen bruten, men det låter så bra, då man
vill fråntaga kvinnan en hennes rättighet, att säga: hon behöfver icke
så mycket, hon är icke familjeförsörjare. Man svarar på invänd¬
ningen, att detta gäller äfven beträffande de ogifta lärarne, att desse
blott äro ett fatal: man får hålla sig till regeln. Men huru många
mfte barnlöse lärare finnas icke och tillföres icke genom hustruns
arbete ett tillskott till familjens inkomster? Dessutom vill jag på¬
peka, att en stor del af de ogifta kvinnliga lärarne också kunna
sägas vara familjeförsörjare; i de flesta fall hafva de en gammal
fäder eller moder eller minderåriga syskon att försörja. Då säger
man, att lärarne äfven såsom gifta kunna befinna sig i samma ställ¬
ning, men, som vi väl förstå, pretentionerna i nu nämnda afseende
på &en gift lärare bortfalla, då han sitter med eu stor barnskara.
Då säger man: kvinnan är förnöjsammare, hon är sparsammare och
mer arbetsam. Således, alla dessa goda egenskaper skola läggas
henne till disfavör och till favör för mannen. Männen hafva dyr¬
barare lefnadsvanor, större pretentioner på lifvet, en ogift lärare
bör kunna hålla sig med hushållerska, han kan icke laga sin mat
själ! det kan däremot lärarinnan, följaktligen har hon en ökad för¬
mån härutinnan. Man anser, att den manlige ogifta läraren behöfver
ordentlig mat och ett ordentligt hem, en lärarinna behöfver icke
mer än litet kaffe och kallmat. Jag tror icke det är rätt att komma
med sådana uttalanden, hvilka, då man synar dem i sömmarne, icke
hålla streck. Har jag orätt i min uppfattning, om jag påstår, att
pudelns kärna är att finna däri, att man anser den kvinnliga ar¬
betskraften vara billigare och att man bör slå mynt däraf allt fort¬
farande. Man vill kanske icke säga det rent ut, men åtminstone
antyder man detta, när det på sidan 26 i den kungl. propositionen
19
N:0 39.
Onsdagen den 25 April.
hänvisas^ på den omständigheten, att »på de flesta andra verksam¬
hetsområden den kvinnliga arbetskraften är billigare än den man¬
liga». Detta förhållande är snarare att beklaga än att skryta
öfver, och bevisar blott de maktägandes egoism och brist på hänsyn
gentemot kvinnorna, som vid afgörandet af frågor, som röra deras
ekonomiska eller rättsliga ställning, ej hafva någon medbestämmande
rätt. Hvad än må sägas om denna kammare, lärer det icke kunna
påstås, att densamma, då det vant fråga om lönetillägg, någonsin
visat sig knusslig på styfvern. Äfven om den kungl. propositionens
slutsiffra vid en förhöjning af lärarinnornas löneförmåner skulle be¬
höfva att höjas med 150,000 å 160,000 kronor, så undrar jag, om
Första Kammaren därvidlag bör svika sina gamla traditioner, och
det skulle glädja mig, om Första Kammaren här komme att vara
liberalare än hvad den liberala regeringen sorgligt nog i detta fall
visat sig vara. Jag hoppas, att då vi komma till punkten b) Första
Kammaren åtminstone ville göra den ändringen, att däruti strykes
de sista orden efter »etthundrafemtio kronor», så att ålderstilläggen
blefve lika för manliga och kvinnliga lärare.
Grefve Wachtm eister, Hugo: Såsom af den förste ärade talarens
anförande framgick, ligger bakom reservationens något knapphändiga
motivering fördold den tankegången, att ett afvikande från nu gäl¬
lande princip rörande fördelningen af statens och kommunernas an¬
slag till ifrågavarande aflöningsförmåner skulle kunna leda till en
viss ekonomisk släpphändhet från kommunernas sida och i en fram¬
tid till genomdrifvande af mindre befogade löneförhöjningar än hvad
nu är fråga om. Jag erkänner till fullo dessa farhågors berättigande
och skulle obetingadt följa med reservationen, om alla svenska kom¬
muner vore förlagda i städerna eller i det bördiga Skåne eller om
inom desamma alltid befunnes afsevärd beskattningsbar inkomst. Ku
är det tyvärr icke så, och det är af hänsyn till de talrika fattiga
kommuner, hvilka äro oskäligt betungade af skatter, jag önskar fram¬
gång åt utskottets förslag. I min hembygd och väl litet hvarstädes
i landet finnas till exempel aflägsna skogssocknar, visst icke endast
hörande till de mindre utan tvärtom med relativt talrika skatt¬
skyldige, som under många vedervärdigheter bruka sina magra
hemman; någon nämnvärd förmögenhet är där icke representerad,
den större delen af den arbetsdugliga befolkningen drager sig däri¬
från till städerna eller till andra arbetscentra lämnande barn och
åldringar att omhänderhafva do fattiga förvärfskällorna. I samman¬
hang därmed aftaga nog befolkningssiffrorna, samtidigt med att skol¬
barnens antal kanske ökas, jämsides med lärarnes anspråk på högre
löner och skolinspektörernas fordringar på större och rymligare lo¬
kaler. Nu säga reservanterna, att omsorgen om folkskoleväsendet
i första hand är en kommunens uppgift. Det är nog så, men denna
omsorg hvilar dock icke på frivillighetens grund. I sådant fall skulle
nog ej förekomma, att med aftagande befolkningssiffra ständigt nya
skolhus uppväxa. Härmed följa ju ökade skatter, hvilka, tillika med
ökade fattigvårdsutgifter, gjort, att skattetungan nått en höjd, som
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(F orts.)
N:o 39.
20
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.;
Onsdagen den 25 April.
är rent af outhärdlig och hvarom en stadsbo knappast gör sig en
föreställning. I min hemtrakt finnas socknar, där uttaxeringen går
till öfver två kronor per fyrk eller mer än tjugo kronor för be-
villningskrona. Under sådana förhållanden måste de skattskyldiga
ställa sig tveksamma i fråga om lönetillökningar. Om Eiksdagen
icke desto mindre beviljar sådana, måste den tillse, att vederbörande
kunna bära därmed förenade utgifter. Nu kan det invändas, att de
belopp, som falla på kommunerna i detta fall, icke äro så afsevärda,
att de icke kunna bäras. Men dels äro de icke alldeles frånsevärda,
dels kan en droppe komma en bräddad bägare att rinna öfver. En
utjämning af den kommunala skattebördan är förr eller senare nöd¬
vändig. Det lämpligaste sättet är, att detta sker genom direkta
oafkortade statsbidrag i en eller annan form. Skulle detta komma
att missbrukas genom städernas benägenhet för skollyx eller genom¬
drifvande af oskäliga löneförhöjningar, så är detta betänkligt nog,
men tungan komme i alla händelser att drabba förmögenheten, som
mest är samlad i städerna samt i industricentra, och om dessa kan
ju med något berättigande sägas, att de tillgodogöra sig de fattiga
kommunernas skolkostnader genom att importera arbetskraft däri¬
från. Det måste anses äfven med statsfinansiell synpunkt öfverens¬
stämmande att tillse, att stora områden af landet icke göras obeboeliga
på grund af öfverdrifna skatter. Landsbygden har svårigheter nog
att dragas med ändå, och det vore orätt att gorå dem större. Det
är på dessa grunder, herr grefve och talman, jag kommer att i alla
punkter följa utskottets förslag.
Herr So rensson: Den mängd af motioner, som blifvit väckta
i båda kamrarnc i anledning af den kungl. propositionen, visar, att
meningarne äro mycket delade med hänsyn till, huru denna fråga
bör lösas. Äfven jag har framställt en motion i detta stycke, där
jag föreslagit, att begynnelselönen skulle sättas till 800 kronor med
fyra ålderstillägg. och jag har menat, att detta skulle kunna med¬
föra åtskilliga fördelar, dels därigenom att folkskollärarne i afseende
å ålderstilläggens antal blefve likställda med de allmänna läroverkens
lärare, och dels på det sätt, att slutlönen komme att gå till något
högre belopp än den af Kungl. Maj:t föreslagna, hvarjämte slutligen
pensionerna skulle blifva något högre; således, enligt mitt förslag,
skulle de äldre lärarnes fördelar blifva något större än hvad Kungl.
Maj:t föreslagit. Men det visade sig då, att om man tager en period
af trettio år, lönerna blifva något mindre än såsom de föreslås i den
kungl. propositionen. Emellertid har jag låtit mitt förslag falla,
först och främst af det skäl, att jag vill en verklig lönereglering
för folkskollärarne, och jag vill icke genom att fasthålla vid ett
sådant förslag, som det af mig afgifna, splittra meningarna i kam¬
maren. Jag har ingått på den af Kungl. Maj:t föreslagna lönereg¬
leringen, på det att en verklig sådan reglering må komma till stånd,
ty jag anser den vara af tvingande nödvändighet påkallad samt icke
längre böra uppskjutas. Af detta skäl är jag emot den utredning,
som begäres i en af motionerna, ty därigenom kan icke annat än
21
fJ: o 39.
Onsdagen den 25 Apiil.
vållas uppskof med frågan, men då den, såsom jag anser, bör lösas
vid denna riksdag, kan det enligt min uppfattning icke finnas någon
bättre, lösning än den af Kung!. Maj:t föreslagna. Dessutom erkänner
jag vid närmare besinnande, att om min motion vunnit framgång
torde under de första fem åren lönetillökningen för lärarne hafva
blifvit mycket minimal; den komme icke att gå till mer än 50 kronor.
Då jag således ser därpå, att lärarne skulle bidraga till sin egen
pensionering med 2 Vp. procent af lönen samt tager hänsyn till de
ökade afgifterna till änke- och pupillkassan, håller jag icke vidare
på mitt förslag. Jag finner, att det kungl. förslaget går en medel¬
väg, som är lämplig, och anser, att kammaren gör väl, om den an¬
tager detsamma.
I afseende å ålderstilläggen förekommer dels eu olikhet i af¬
seende å storleken för man och kvinna, dels en skiljaktighet i åsikter
angående sättet för deras utgående. I det förra afseendet har man
talat mycket vackert om att denna olikhet skulle upphäfvas. Sant
är det nog, att lika arbete bör betinga lika lön, men det är också,
såsom, en föregående talare framhållit, eu fråga om den anständiga
bärgningen, och då vet jag, att en kvinna kan bärga sig på en mindre
lön än mannen, . emedan hon är både sparsammare och kan bättre
ordna för sig i sitt hem än mannen. Det är alls icke fråga om att,
såsom det nyss sades, icke taga hänsyn till de kvinnliga lärarne,
utan frågan är, något skarpare uttryckt: hvad behöfver hon för en
anständig bärgning? Och då tror jag, att en lärarinna, som nu får
en begynnelselön af 900 kronor, både kan bärga sig — hon uppbär
under de första fem åren 50 kronor mer än en lärare — och äfven
gorå insättningar på sparbanken. Under påföljande fem år har hon
lika mycket som läraren, men då hon under de första åren är i
tillfälle att spara, bör hon däri hafva full vedergällning för den re¬
lativa minskning, som sedan inträder.
Jag . är för min del mycket för att anställa lärarinnor. De äro
enligt min erfarenhet absolut öfverlägsna mannen på det lägre stadiet.
Det kan gifvas förhållanden, till exempel i vissa arbetarsamhällen,
där man kan befara, att pojkame icke äro så väl uppfostrade, hvar¬
vid på ett. högre stadium kan vara nödvändigt att hafva en manlig
lärare. Själf har jag erfarenhet af detta. Men i allmänhet kan en
lärarinna bättre sätta sig in i barnens tankegång och sättet för deras
uppfostran.. Jag skulle mycket gärna vara med om att anställa ännu
flera lärarinnor, än nu är förhållandet, och jag tror, att vår folk¬
undervisning skulle vinna därpå.
Beträffande sättet för ålderstilläggens utgående har det anförts
af chefen för ecklesiastikdepartementet mycket talande siffror, som
visa, att kommunerna äro mycket betungade och att man icke borde
öka denna tunga. Det blir nu dock enligt det kungl. förslaget en ök¬
ning i kommunernas utgifter under de första fem åren; sedan blefve
det ju en minskning; men jag är i tillfälle att vitsorda, att detgifves
knappast något ändamål, för hvilket kommunerna äro så offervilliga
som folkskoleväsendet. Alla hafva, såsom jag tror, den uppfattningen,
att hvad man gifver åt sina barn genom en god skolundervisning
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
in. m.
(Forts.)
N:o 39.
22
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
in. m.
(Forts.'!
Onsdagen den 25 April.
är det bästa arfvet, och när man kan gifva dem detta, hafva de
därigenom fått den bästa resursen för att taga sig fram i lifvet. Då
nu åtskilliga kommuner äro öfver höfvan betungade, menar jag, att
det vore bättre, om staten trädde emellan och hjälpte dessa kom¬
muner i något hänseende, men flertalet kommuner äro, såsom äfven
framgick af redogörelsen, icke så betungade, att det vore nödvändigt
att bryta hittills följda principer. Det har väl från början varit
tanken, att statens och kommunens bidrag skulle vara lika, och ser
man på de naturaprestationer, som församlingarna lämna, kan det möj¬
ligen sägas, att förhållandet nu är sådant. Jag är icke blind för de
många andra uppoffringar, som måste göras för folkskoleväsendet.
Men i fråga om löneförmåner kan man säga, att proportionen är
hälften från staten och hälften från kommunerna, och jag anser ej
heller skäl att bryta mot denna princip.
Jag skall icke uppehålla kammaren längre; jag vill endast ställa
en varm vädjan till kammaren att biträda det beslut, som är fram-
ställdt i reservationen, d. v. s. att kammaren i fråga om ålderstill-
läggen måtte besluta, att de skola utgå till 1/3 från kommunen och
2/3 från staten.
Grefve Hamilton: Jag kan icke annat än med glädje hälsa den
af Ivungl. Maj:t föreslagna och af utskottet tillstyrkta löneförhöj¬
ningen för folkskollärarne. Vi veta, att den är af behofvet på¬
kallad, samt af hvilken stor vikt det är för landet att hafva en
plikttrogen, fosterländsk, duglig och på samma gång tillfredsställd
lärarekår. Häri är jag fullkomligt enig med utskottet och äfven
enig med den förste ärade talaren. Däremot kan jag icke dela dennes
uppfattning rörande fördelningen mellan stat och kommun af kost¬
naden för nu föreslagna ålderstillägg. Jag har förgäfves väntat att
få höra några talande skäl anföras härför, ty i reservationen före¬
kommer icke något, som är af någon betydelse. Jag har hört, att
anledningen till reservationen skulle ligga uti något slags utskotts-
politik, i väntan på någon kompromiss, som skulle hafva en samman¬
jämkning till följd. Men hvarför då icke sammanjämka redan i
utskottet, hvarför icke säga ifrån öppet och klart i frågan. Ett nytt
skäl har framhållits, att man ville undandraga ålderstilläggen från
de gemensamma voteringarne. Men jag förstår icke anledningen,
hvarför icke ifrågavarande aflöning skulle vara underkastad gemen¬
sam votering likaväl som hvarje annan statens tjänstemans aflöning.
Folkskollärarne uppbära ju också lön af staten, och denna af reser¬
vanterna förordade politik synes mig icke öppen, ärlig eller värdig
Första Kammaren.
Vidare skulle jag vilja understryka de ord, som yttrades af min
kamrat på blekingebänken, att det finnes många kommuner, som icke
äro mäktiga att bära de kommunala utskylder, som nu allt mer och
mer läggas på dem. Tillåten mig erinra Eder, mina herrar, hurusom
vi för några dagar sedan beslöto att med statsmedel understödja
en norrländsk kommun för befrämjande af folkundervisningen inom
densamma. Då framhölls, att den kommunala beskattningen i denna
23
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
kommun sprungit upp, om man medräknar kostnaden för vägunder- Angående g
hållet till omkring trettio gånger bevillningen. _ _ förTärlnlid
Den aktade talaren på blekingebänken trodde, att i det bördiga folkskolor
Skåne ej fuixnes kommuner, som hade det svårt i beskattningsbar- m. m.
seende. Jo, äfven där är detta förhållandet, och dessa skatter verka (Forts.)
synnerligen ojämnt. Jag vill taga ett exempel: i en kommun, där
ett sockeidxruk är anlagdt, hafva kommunalskatterna nedgått till 1/s
af hvad de förut voro, under det en annan närgränsande kommun,
där denna industris arbetarskaror, hvilkas skatteförmåga är ringa,
bosätta sig, därigenom ådrages ökade utgifter för folkundei’visningen
och möjligen äfven för fattigvården. Jag föreställer mig, att här¬
utinnan och möjligen äfven i andra fall den kommunala skatteenheten
är för liten, och att till någon del åtminstone de kommunala skat¬
terna i en snar framtid måste öfverföras på den stöi-re enheten,
staten, vare sig detta finnes lämpligt i afseende å prästerskapets
aflöning, kostnaden för folkundervisningen eller möjligtvis med en
annan skatt, som visserligen icke är kommunal, nämligen för väg¬
underhållet, ty om icke staten här griper in, tror jag snart randas
den dag, då kommunerna icke kunna med den bästa vilja fullgöra
de åligganden, som staten pålägger dem. I enlighet med min upp¬
fattning vill jag dock icke vara med om att påskynda det ögonblick,
då detta blir nödvändigt, genom att lägga högre bidrag, än som är
af nöden på kommunerna. Statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet har nyss framhållit, att statens bidrag till folkunder¬
visningen blott utgör, såvidt jag minnes rätt, 7r af kostnaden för
det hela, och således är detta nu ifrågavarande bidrag icke något
att tala om.
Jag kommer senare att yrka bifall till utskottets förslag och
afslag på reservationen.
Herr Lindman: Beträffande den första här ifrågavarande punkten,
nämligen om begynnelselönen för lärare och lärarinnor, hafva vi nu
egentligen icke fått höra många yttranden, som gått i motsats till
hvad utskottet önskat, och därom är således icke mycket att tala,
men när man kommer till ålderstilläggen, förekomma yrkanden, att
de skola vara lika stora för lärare och lärarinnor. Det synes dock,
som om i den kungl. propositionen verkligen blifvit framlagda ganska
beaktansvärda skäl för att en skillnad bör göra sig gällande, och
jag anser, att äfven de skäl, som utskottet framhållit — ehuruväl
vi fingo af den siste talaren höra, att de icke vore af betydelse —
äro för mig ganska afgörande. Jag skulle kunna utveckla mina
skäl .på följande sätt.
Är icke i alla fall förhållandet det, om herrarna läsa det förslag,
som här föreligger, att i första femårsperioden, då grundlönen är
gällande, hafva lärarna faktiskt 50 kronor mindre i lön än lärarin¬
norna? Förhållandet är nämligen det, att under första femårsperioden
är lönen för lärare 821 kronor 25 öre och för lärarinna 870 kronor.
Då säger herr von Möller: detta beror naturligtvis på att lärarna
skola betala afgift till änke- och pupillkassan! Ja, det är sant och
N.o 39.
24
Onsdagen den 25 April.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
han får kanske fördel däraf, om han blir gift, men förblir han ung-:
karl, är det en ren utgift, för hvilken han icke skördar motsvarande
fördel. Detta är en sak, som bör betänkas, därför att en ogift
lärare är i samma ställning som en lärarinna.
När man kommer till den andra femårsperioden, är förhållandet
så, att där hafva lärare och lärarinnor lika mycket, således från
fem till tio år hafva de lika mycket. Sedan inträffa förändringar
under den återstående delen af tjänstgöringstiden, i det lärarna i
regeln bilda familj. Och gjorda utredningar gifva bestämdt vid
handen, att i de högre åldersklasserna, där ålderstilläggen komma
dem till del, äro de flesta lärarna gifta. Det är undantagsvis, som
de icke äro gifta.
Herr von Möller nämnde vidare, att en lärarinna kan hafva far
eller mor, syster eller bror att försörja, men det kan väl en ogift
lärare ha i lika hög grad? Då utgick herr von Möller från att
läraren skulle vara gift, emedan det passade för hans bevisföring,
och följaktligen skulle anspråken på honom att draga försorg om
denna far, mor, syster eller bror ej vara så stora. Jag frågar: om
förhållandet vore det, att läraren vid tillträdandet af sin befattning
vore gift, tro icke herrarna, att han i alla fall skulle vilja försöka
bidraga till dessa anhörigas underhåll? I det fallet är det ingalunda
bättre ställdt för lärarna än för lärarinnorna.
Beträffande hvad herr von Möller också talade om att det var
så orätt ställdt, att läraren behöfde en hushållerska, då lärarinnan
fick nöja sig med kaffe och kallmat, så, om lärarinnan skulle få 50
kronor högre lön än läraren, föreställer jag mig, att det skulle vara
lika lätt för henne att hålla sig med hushållerska som för läraren.
Skillnaden är, att under den första femårsperioden har hon större
lön än läraren och under den andra lika mycket.
Beträffande frågan om kommunernas bidrag är det ju hufvud¬
sakligen den punkten, i hvilken reservation från Första Kammarens
ledamöter inom det sammansatta utskottet föreligger, och jag skall
be att något få uppehålla mig vid frågan om fördelningen af ålders¬
tilläggen. Jag torde då först få konstatera, att för närvarande är
statens bidrag af såväl lönen som ålderstillägget, men det säges
nu, att det skulle blifva så förfärligt betungande, att kommunerna
icke skulle kunna bidraga såsom förut med sin tredjedel. Reservan¬
terna framhålla i reservationen, att det är en kommunernas ange¬
lägenhet, och att de böra liksom förut vara intresserade af bidragen
till folkskoleväsendet. Och det yttrades af en reservant, hvilket
sedan underströks af statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet, att det fortfarande borde vara så och att således nu endast
var fråga om, huru mycket skola kommunerna och huru mycket
skall staten bidraga med. Skall man nu bryta med den principen,
att kommunerna skola bidraga med x/3 af både lönen och ålders-
tillägget, och säga, att nu skola de endast bidraga i fråga om lönen?
Jag tror, att man skulle handla oklokt, om man frånginge en princip,
som varit tillämpad så länge förut. Det kan icke vara förhållandet,
att det skall blifva så ofantligt mycket mer betungande för kom-
N:o 39.
Onsdagen den 25 April. 25
munema hädanefter. Såsom vi här hört, uppgå bidragen till 24
millioner. Staten betalar 72 procent af dessa 24 millioner. Då kan
man med skäl ställa den frågan till sig: skall ytterligare en half
million vara af så afsevärd betydelse, att det är kommunerna helt
och hållet omöjligt att komma ut därmed? Reservanterna anse, att
de kunna bära denna ökning och att det skall gå lika bra som förut,
om icke fullkomligt lika bra, så i det närmaste lika bra som förut.
Och då har man den föiflelen att hafva kommunerna fortfarande
intresserade äfven i ålderstilläggen. Nu anfördes af herr statsrådet,
att en del myndigheter och särskildt Lunds domkapitel uttalat sig
för att ålderstilläggen skulle helt och hållet betalas af kommunerna.
Inom parentes ber jag att få nämna, att Lunds domkapitels utlåtande
är icke underskrifvet af den förste talaren i dag, så han har icke
haft något med saken att göra, efter hvad som upplystes härom¬
dagen. Men det är gifvet, att när myndigheterna, domkapitlen,
Konungens befallningshafvande, yttrat sig i frågan, hafva de sett
frågan lokalt. De tänka mera på fördelarna för skoldistrikten, under
det Riksdagen tänker på huru det ställer sig för staten och huru
det skall vara möjligt för staten att åtaga sig den ökade tungan.
Jag tror, att man skulle begå ett ganska stort fel, om man i Gch
med detsamma toge och kastade öfver utgifter från kommunerna
på staten. Det finnes personer, som tänka, att om man kan öfver¬
flytta en utgift på staten, så behöfver man ej vidare tänka därpå,
men den kommer nog tillbaka i alla fall och får betalas af kommu¬
nernas innevånare — äfven om den fördelas på annat sätt. Men
därför är det icke gifvet, att den blir rättvisare fördelad. Det blir
icke rättvisare därigenom att de skoldistrikt, som bygga stora skolhus,
få bidrag från fattiga kommuner, som kanske icke hafva råd att
vara gentila i det fallet. Det är mycket möjligt, att man just
därigenom begår orättvisor. Det är en jämnare fördelningsprincip,
säger man, som fördelar lika på kommunerna. Nu tillämpas den
fördelningsprincipen, att staten tager två tredjedelar på sig och
kommunerna den återstående tredjedelen. Jag kan icke tänka mig
en mera idealisk fördelning, ehuru det naturligtvis ock kan finnas
andra. Mot grefve Hamilton vill jag erinra, att de, som vilja taga
bort denna fördelning, böra prestera bevis för rättvisan af en sådan
åtgärd. För min del anser jag de skäl, som blifvit framhållna, för
att den skall vara kvar, vara minst lika goda som de skäl, som
anförts, för att den skall tagas bort.
Jag ber att få nämna, att denna halfva million, som skulle
utgöra kommunernas bidrag till ålderstilläggen, den kan ju icke
kommunerna komma ifrån, ty de få ändock alltid betala den.
Jag skall icke vidare besvära kammaren. Jag anser för min
del, att det skall finnas mycket goda skäl, om man skall gå ifrån
en princip, som följts så länge, och det vore ganska betänkligt, om
man nu ett, tu, tre skulle kasta bort den och säga: låt staten betala,
då reder sig saken och man behöfver icke hysa vidare bekymmer
därför.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
N:o 39.
26
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
Herr Trygger: Det är en punkt i detta betänkande, som sär¬
skilt liar väckt min uppmärksamhet och mitt intresse, och det är
frågan om lärarinnornas aflöning. De, som biträda Kungl. Maj:ts
förslag, hafva uppställt en princip, som skulle vara bestämmande
i fråga om aflöningsförhållanden för tjänstemän, och de åter, som
vilja, att lärarinnorna skola få samma ställning som hittills, hafva
uppställt en annan. Den senare principen är, att lika arbete krafvel'
lika aflöning, och i likhet med herr Billing kan jag icke för min
del i allo godkänna den principen.
Den andra principen återigen, som af statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet åberopats till stöd för den kungl. proposi¬
tionen, är den, att vederbörande böra genom aflöningen vara lika
förmånligt ställda i fråga om sina lefnadsvillkor, och denna princips
genomförande skulle således vara anledningen till att man här låter
kvinnor få lägre ålderstillägg än män. Jag kan icke heller godkänna
den principen. Densamma är ett uttryck för att staten så att säga
såsom en försyn bör fördela lefvebrödet mellan sina tjänstemän, och
denna princip är icke erkänd hos oss, och den är icke heller enligt
min mening riktig. Jag undrar, hur det skulle gå, om man tillämpade
den på andra områden, t. ex. när en person plötsligt förflyttas till
en ojämförligt mera betydande ställning. Han har små behof, kommer
från en plats, där han har haft obetydlig aflöning, och hans behof
hafva således icke kunnat växa särdeles starkt. Jag undrar, om
man kan gifva honom mindre lön än hans kamrater, som tidigare
vant sig vid högre inkomst och större behof. Jag kan icke finna,
att detta vore möjligt, och jag kan icke finna, att detta är godkändt
hos oss. När jag längre fram skall söka bemöta herr Billing, skall
jag upptaga hans modifikation af den princip, som statsrådet fram¬
ställt i den kungl. propositionen. Den är äfven enligt min mening
icke tillfredsställande, men den är dock bättre än den, som prokla¬
merats i den kungl. propositionen.
När man går till specialmotiven i den kungl. propositionen, får
man det intrycket — åtminstone förefaller det mig så — att den.
som skrifvit motiveringen, icke varit alldeles öfvertygad om riktig¬
heten af hvad han där kommer fram med, låt vara att han icke
själf märkt det. Skulle jag efter vanligt sätt att tolka eu skrifvelse
tolka denna, skulle jag säga, att det finnes ett hufvudskål, som man
ej vill fram med, därför kommer man fram med biskal, som icke
ensamma äro tillfyllestgörande. Det skäl, som jag skulle kunna
begripa, vore följande. Man vill bereda lärarekåren en löneförbättring,
det kostar mycket. Då har man sagt sig själf: vi våga icke komma
fram med allt, som borde äskas, vi begränsa oss, vi kunna icke
ställa krafven på Riksdagen större, än som skett. Och då några
skola sitta emellan, låta vi kvinnorna sitta emellan. Det Er deras
vanliga lott, och ingen, af deras eget kön åtminstone, finnes, som
bär i Riksdagen kan föra deras talan. Jag kan emellertid icke hjälpa,
att jag tycker, att det för en ecklesiastikminister, som själf tillhör
den kår, som bär är i fråga, måtte hafva varit bra svårt att offra
27
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
de kvinnliga medlemmarna af kåren genom att förorda större löne¬
förhöjning åt den manliga delen af kåren, som han själf tillhör.
Hvilka äro nu de anförda speciella skälen? Det första är det,
att folkskolan behöfver lärare och kan icke nöja sig med endast
lärarinnor. Man måste göra det begärligt för personer att såsom
lärare ingå i denna kår, och därför ställer man aflöningen på före¬
slaget sätt. Såvidt jag kan begripa, är detta visserligen ett skäl
att, såsom skett, höja lönen för lärarna, men det är icke något skäl
för att icke höja lönen i samma grad äfven för lärarinnorna. Där¬
jämte böra vi komma ihåg, att det sannolikt skulle hända, att vi
genom att ställa kvinnorna relativt gynnsamt i denna kår finge icke
blott tillräckligt antal kvinnliga lärare utan särskildt kvalificerade
kvinnor. Just därför att kvinnan på många andra områden har
svårt att få en aflöning, som är tillfredsställande, och för öfrigt i
betraktande af att det finnes så många områden, där hon icke för¬
verka, kan det lätt hända, att kvinnor med bildning långt utöfver
hvad som erfordras för folkskolans närmaste behof skulle vilja ägna
sig åt folkundervisningen, om de finge relativt hög aflöning, och jag
kan icke tänka mig annat, än att skolan däraf skulle hafva mycken
nytta och vårt land de största fördelar. Det synes mig således, att
nu granskade argument icke är hållbart.
Så kommer jag till det ständigt upprepade skälet, att lärarna i
allmänhet äro familjeförsörjare eller, såsom en talare sade, att vi
måste se till att de blifva det, ty landet har stort intresse af att'
familjer bildas och, framför allt, familjer med barn. Ja, detta är
sant, men det kan väl icke vara meningen, att denna lönereglering
skall användas för att reglera den stora vidtgående befolkningsfrågan.
Och för öfrigt, såsom förut riktigt påpekats, intagandet af en dylik
ståndpunkt skulle draga med sig konsekvenser med afseende på de
ogifta lärarna, som man icke lär vilja vidkännas. Och för min del
vågar jag ifrågasätta, om man icke därvid öfverskattat en sida af
äktenskapet och underskattat en annan. Vi böra väl vara berättigade
att utgå därifrån, att det finnes många ideella fördelar, som äkten¬
skapet skänker makarna och hvilka i väsentlig mån ekvivalera den
ekonomiska olägenhet, som det ju alltid innebär att försörja hustru
och barn. För öfrigt hvad hustrun beträffar, bidrager hon mången
gång jämte mannen, på ett eller annat sätt, till familjens ekonomiska
bästa. Men frånsedt detta, vill jag säga: kan icke i fråga om den
ogifte mannen, den ogifta kvinnan, det anses berättigadt, om de
genom sin något starkare ekonomi kunde förskaffa sig någon trefnad
genom att köpa en bok, göra en resa och dylikt, i ett lif, som
förutsättes icke hafva det rika innehåll, som deras har, hvilka varit
lyckliga att få familj? Detta är en synpunkt, som icke bör lämnas
alldeles ur räkningen.
Vidare har statsrådet sagt, att principen om olika aflöning för
män och kvinnor i afseende på likartade platser har nyligen till-
lämpats inom ett stort område, nämligen beträffande de s. k. sam-
skolelärarinnorna. I afseende härå vill jag erinra om hvad som
blifvit sagdt i en broschyr af docenten Eschelsson, som jag anbefaller
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. in.
(Forts.)
hä:o 39. 28 Onsdagen den 25 April.
Angående (jlj vederbörandes läsning, därför att argumentationen är synnerligen
för^ärarevid s^arP oc^ logisk- Där är påpekadt, att det tinnes en olikhet mellan
folkskolor samskollärarinnorna och samskollärarna härutinnan, att kompetens-
m. m. fordringarna icke äro desamma. Detta kan motivera olikhet i af-
(Forts.) löningen. Men för min personliga del vill jag säga, att jag anser
icke riktigt det sätt, hvarpå man vid skolreformen löst frågan. För
öfrigt, därmed må vara huru som helst, inom folkskolan har kvinnan
i snart 50 år haft samma aflöning som mannen. Det fordras dock
ojämförligt mycket starkare skäl för att ändra en sålunda tillämpad
princip, än det fordras för att vid inrättande af nya platser utfärda
olika bestämmelser i afseende å lönen för män och kvinnor.
Detta om hvad som åberopats för den kung!, propositionen.
Men det är nu så, att när ståndpunkten är oklar, råkar man lätt ut
för motsägelser, och det har den kungl. propositionen gjort. Tack
vare herr Billings anförande, har det blifvit alldeles klart för hvar-
enda medlem i kammaren. Herr Sining har nämligen påpekat, att
under de första fem åren hafva de kvinnliga lärarna högre lön än
de manliga lärarna på grund däraf att de senare skola betala till
änke- och pupillkassan. Huru står detta i öfverensstämmelse med
motiveringen i den kungl. propositionen? År det på det sättet man
drager lärare till folkskolan, att man gifver dem mindre lön än
lärarinnorna? Det är en inkonsekvens; det är äfven en orättvisa, fast
orättvisan är mot männen. Det riktiga skulle ju vara, att antingen
lärarna befriades från dessa bidrag och staten åtoge sig dem eller
också att från kvinnornas lön afdroges ett belopp, motsvarande hvad
lärarna skola betala till änke- och pupillkassan. Detta lär väl vara
alldeles tydligt. Jag har aldrig hört, att rättvisan består i att man
först gör en orättvisa åt ett håll och så en annan åt ett annat.
Det är väl riktigast att handla rättvist åt båda hållen.
Men nu kommer jag till herr Billing själf. Han sade: det är en
princip hos oss, att hvarje tjänsteman beredes anständig bärgning,
och detta skäl är också af en annan talare understruket. Ja, det är
visserligen en princip, som man försöker följa, men jag skulle blifva
tacksam, om herr Billing ville visa mig fall, där denna princips
genomförande ledt till olika aflöning för innehafvare af samma tjänst.
— Det svaras mig nu, att så skett vid t. ex. posten, telegrafen,
och jag erkänner, att detta verkligen är förhållandet. Men låt vara
att så tillämpats på några andra områden, det är dock otvifvel¬
aktigt, att det icke tillämpats på detta, och att denna likställighet
mellan mannen och kvinnan inom folkskolan har varit något, som
denna lärarinnekår uppfattat såsom en lärarinnorna tillkommande
rätt, och de anse det följaktligen som en rättskränkning, om däri
nu sker en förändring. Jag vill ifrågasätta, huruvida det är riktigt
att genom att göra en sådan förändring tillfoga dem hvad enligt
deras uppfattning är en rättskränkning, när de, såsom åtskilliga
talare här hafva sagt, på ett förtjänstfullt sätt skött sin verk¬
samhet.
Man har sagt, att det viktigaste skälet för att ofördröjligen
göra eu löneförbättring inom folkskollärarkåren skulle vara det, att
Onsdagen den 25 April, 29 N:o 39.
annars skulle uppstå missnöje inom denna kår, som kunde betaga Angående
dem lusten till arbete och kraft att fullgöra sina sysslor till det
allmännas bästa. Är det lämpligt att genom en förändring af kvin- folkskolor
nornas likställighet i detta fall betaga folkskollärarinnorna något m. m.
af den lust och den kraft de visat vid sitt viktiga arbetes utförande? (Forts.)
För min del tror jag det icke, och på grnnd däraf kommer jag,, då
de särskilda punkterna förekomma, att yrka bifall till den motion,
som är afgifven af herr Yennersten, i hvad däri föreslås, att ålders-
tilläggen bestämmas till 150 kronor för såväl manlig som kvinnlig
lärare.
Friherre Klingspor: Det har särskildt från blekinge- och
malmöbänkarna med mycken emfas talats om kommunernas svaga
läge och att man därför skulle motsätta sig deras deltagande i dessa
ålderstillägg. Jag vill därför ett ögonblick uppehålla mig vid effekten
af en ökning af de för närvarande utgående ål der stilläggen för de i
dem deltagande kommunerna. Manlig lärares ålderstillägg uppgå
för närvarande till högst 300 kronor af hvilket belopp kommunen
betalar ljs eller således högst 100 kronor. I Kungl. Maj:ts propo¬
sition föreslås ålderstillägget till högst 450 kronor, hvarigenom kom¬
munbidraget enligt samma beräkning skulle uppgå till högst 150
kronor; således en ökning mot nu af högst 50 kronor. För kvinnlig
lärare skulle enligt liknande utredning ålderstilläggen blifva högst
300 kronor, således lika med nu eller enligt reservationen ingen
ökning i kommunens bidrag. År det herrarnas mening, att vi skola
göra ett geschäft och helt och hållet befria kommunerna, så är det
ju en annan fråga, men då kommunerna nu äro underkastade dessa
ålderstillägg, kan jag icke förstå, att det har något fog att taga så
hårdt vid sig, därför att reservanterna föreslå, att denna ökning i
ålderstillägget af högst 50 kronor skall påläggas kommunerna. Jag
vågar säga, att det är vida större utgifter i bakhåll, som hota kom¬
munerna, än dessa, och att det är bra mycket klokare att taga
reservanternas förslag i detta fall än att släppa efter. Vidare är
det mycket viktigt, att kommunerna äro uppmärksamma, så att de
icke onödigtvis öka utgifterna genom att gifva efter för trycket från
så många håll i syfte att få ökadt antal skolor. Det är gifvet, att
där skolorna behöfvas för undervisningen, må ökning ske. Men jag
vet absolut säkert, att ur bekvämlighetssynpunkter, med hänsyn till
läge och dylikt, kraf framställas, som icke äro berättigade, men
som på många håll, där man har godt om fyrk, ändock blifva till¬
fredsställda. Hädanefter skulle sådana kraf ovillkorligen blifva
mycket större, om det icke funnes en återhållande känsla så till
vida, att deras tillfredsställande kostade kommunerna själfva rätt
ordentligt.
Jag vill som en förklaring på detta säga, att i de trakter jag
känner närmare till, i Skaraborgs län, vi hafva vår undervisning
efter min uppfattning mycket väl ställd. I allmänhet äro barnen
intelligenta onh duktiga vid examina och inhämta fullkomligt hvad
de behöfva. Men om vi skulle följa det s. k. trycket från vissa håll,
N:o 39.
30
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
att man icke skulle få läsa på det sätt vi göra, skulle naturligtvis
kostnaderna för kommunerna bli högst betydligt större och resultatet
för barnen betydligt sämre. Det är så många, som tycka, att det
är modernt och fint på annat sätt, men erfarenheten visar, att såsom
vi ordnat undervisningen, ekonomiskt och förståndigt, det är vida
bättre och förmånligare ställdt, så att om man förfar på det sättet,
inträffar nog i regel icke det förhållande, som grefve Wachtmeister
talade om, att ju fattigare kommunerna äro, desto flera skolor hafva
de, eller att, trots folkmängden i kommunen minskades, det ändock
blef flera barn och kräfdes flera skolor. Men jag vågar påpeka, att
en sådan ökning af utgifterna, som jag nu omnämnt, är mycket,
mycket kännbarare än denna lilla kostnad, som orsakas af ökningen
i ålderstilläggen.
Några talare hafva förordat kvinnors och mäns likställighet i
afseende å ålderstilläggen. Med afseende å frågan, om den motive¬
ring de haft kan vara fullgiltig, vill jag framhålla en sak. Hvad
är motivet för ålderstillägg för lärare? Det är väl, att läraren får
familj och flera barn och därför behöfver litet bättre hjälp för bar¬
nens uppfostran. Men har en lärarinna sin gamla mor ellerlen
bror att draga försorg om, har hon det snarare i början af sin
verksamhetstid än mot slutet, och borde hon således börja med ålders¬
tillägg och sedan få mindre, om det skulle vara reson i det. Jag
tror, att motiveringen för likställighet blott är ett talesätt, som ej
har fog för sig, utan vi få nog vara praktiska män och behandla
saken ur en synpunkt, som kan förefalla riktig och rättvis.
Jag vill dessutom säga, att jag påstår, att det är fördelaktigt
för en lärarinna att hafva litet mindre lön. Om utslaget i Riks¬
dagen kommer att blifva i enlighet med Första-Kammar-reservanter-
nas mening och således kommunerna skola bidraga med till ålders¬
tilläggen, kommer den mycket naturliga synpunkten att göra sig
gällande hos kommunerna, att en folkskollärarinna snart nog blir
50 kronor billigare per år än en folkskollärare. 50 kronor äro kanske
ej så mycket. Men härtill kommer en annan sak. Jag tror, att
det är så godt som erkändt, att, när fråga är om undervisning af
barn i folkskolorna på landet, med den utvecklingsståndpunkt de
hafva, en lärarinna har oändligt mycket lättare att närma sig barnen
och göra sig förstådd af dem. Moderligheten hos kvinnan tager ut
sin rätt. Hon kan både upprätthålla disciplinen och lära barnen
mycket, mycket bättre än en lärare. Då en lärarinna vanligen har
en moderlig omvårdnad om barnen, med intresse meddelar dem under¬
visning och förstår att intressera barnen, ställer jag som ett önske¬
mål för oss att få så mycket lärarinnor som möjligt. Jag går så
långt, att jag ville hafva in dem äfven i de lägre klasserna af de
allmänna läroverken. Det förefaller löjligt, när en gammal stel
herre skall försöka undervisa små barn. Det går ej. Han kan
hvarken upprätthålla disciplinen eller ordningen, när han blir för
mycket stereotyp.
Som sagdt, skillnaden i ålderstillägg är en förmån för kvinnorna,
och jag är fullkomligt öfvertygad om, att de själfva måste erkänna,
Onsdagen den 25 April. 31 N:o 39.
att lönen med de af regeringen föreslagna ålderstilläggen är efter Angående
de förhållanden, i hvilka de stå, fullt tillräcklig för deras uppehälle j^urar^vid
på de flesta platser i landet, och den lilla skillnaden är fullt rättvis, folkskolor
när man tänker på de ökade behof, som en familjeförsörjare har. m. m.
Sedan talade herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte- (Forts.)
mentet också mycket om den där ömheten för kommunerna. Jag
hoppas, att samma ömhet äfven skall spåras framdeles i hans åt¬
gärder. Men jag vill därtill säga, att hade han haft verklig ömhet
för kommunerna, borde han ej pålagt dem de extra eller retroaktiv-
afgifterna. De falla nämligen mycket hårdare på kommunerna än
någonsin ålderstilläggen. Det kan inträffa fall, då det för små kom¬
muner kan blifva sådana afgifter, som gå löst på flera hundra kronor,
och jag skulle vilja se, om det icke blefve svårigheter, om en liten
kommun, sådan som grefve Wachtmeister omnämnde, sålunda finge
på sig 4- å 500 kronor i ett vift. Sådant kännes tryckande och
hårdt för de små kommunerna. Grefve Wachtmeister sade, att 100
a 150 kronor vore mycket kännbara, och i detta instämmer jag.
Ändå mera skulle dylika plötsligt påkommande extra eller retroaktiv-
afgifter kännas. Jag ogillar Första-Kammar-reservanternas mening,
att de extra eller retroaktivafgifterna skola åligga kommunerna, och
anser, att staten bör vidkännas dem.
Herr statsrådet Berg: Det är herr justitierådet Tryggers an¬
förande, som uppkallat mig att ånyo yttra några ord. Den rent
negativa karaktären af den kritik, som han underkastade den kungl.
propositionen, gör det emellertid ytterst svårt att bemöta hvad han
yttrade, ty då däruti ej fanns någon fast positiv hållpunkt, hvartill
ett bemötande kan knyta sig, är det naturligtvis rätt svårt att
svara.
Jag vill emellertid med afseende å hans anmärkningar hänvisa
till hvad jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet, som är åter-
gifvet här på sid. 4, på förhand däremot anfört. Jag tror, att, om
han närmare begrundar hvad där är anfördt, han ej skall kunna
säga, att jag har dolt några af de bevekelsegrunder, som ligga till
grund för den kungl. propositionen. Och jag vill tillägga, att jag
naturligtvis skulle blifva synnerligen glad och tacksam, om Riks¬
dagen i enlighet med det förslag, hvartill han anslöt sig, ville höja
slutlönen äfven för lärarinna till 1,350 kronor. Lärarinnornas ställ¬
ning skulle därigenom själfklart blifva ansenligt förbättrad, befatt¬
ningen som folkskollärarinna skulle blifva betydligt mera lockande,
och härpå skulle folkskolans arbete endast kunna vinna. Att de
manliga lärarnes ekonomiska ställning därmed icke i motsvarande
grad blefve förbättrad, borde naturligtvis icke utgöra något hinder
för hvad i sig själft skulle vara till båtnad för skolan, och jag för
min del känner mig förvissad, att lärarne ingalunda skulle känna
någon afund mot sina kvinnliga kamrater, ifall dessa skulle blifva
i jämförelse med dem mera lyckligt lottade.
Då jag resonerar på detta sätt, betraktar jag saken helt och
hållet ur synpunkten af skolans gagn. Ur den synpunkten säger jag:
N:o 39.
Angående
lönereglering
för lärare vill
folkskolor
m. m.
(Forts.)
32 Onsdagen den 25 April.
allt hvad Riksdagen vill förunna lärarne tager jag med tacksamhet
emot, och allt hvad Riksdagen vill förunna lärarinnorna tager jag
emot med lika stor tacksamhet; och skulle den ena parten härvid
tillfälligtvis få det litet bättre ställdt än den andra, ser jag ej däri
någon orsak, att den senare skall känna afundsjuka mot den förra.
Nu har emellertid — som jag tycker, egendomligt nog — frågan
ganska ofta blifvit behandlad från en annan synpunkt. Det är,
som om det varit hufvudsyftet med denna löneförhöjning att verk¬
ställa någon sorts laga skifte mellan man och kvinna; det är, som
om hufvudsaken vore, att man för all del i världen måste se till,
att den ena parten ej finge ett enda öre mera, än han på grund
af någon viss princip skulle hafva i förhållande till den andra.
Det påstås, att på detta område hos oss från gammalt varit
uppställd en princip, så lydande: full likställighet i lönebelopp mellan
lärare och lärarinna skall råda. Jag tror mig någon smula känna
den svenska folkskolans historia. Men min bekantskap med denna
har lärt mig, att den nämnda likställigheten ingalunda har någon
principiell grund. Den har en rent historisk grund. Ursprungligen
funnos som bekant endast manliga lärare vid den svenska folk¬
skolan, och dessa manliga lärare togos ur det lägsta sociala lagret
och måste nöja sig med en lön, som var ytterst, ytterst ringa. När
så på 1850-talet en sträfvan uppstod att rycka upp folkskolan ur det
eländiga tillstånd, hvari den då befann sig, fick någon den goda
tanken: förhållandena är o sådana, att man icke kan vänta, att någon
man ur medelklassen skall taga tjänst vid folkskolan, men möjligtvis
kan den lön, som där bjudes, bereda en någorlunda dräglig existens
åt kvinnor ur medelklassen. Tanken blef förverkligad, och så kommo
bildade kvinnor, en efter annan, in i folkskolans tjänst, och så har
småningom, rent af omärkligt det sakförhållande vuxit fram, att
man låtit kvinnan och mannen på folkskolans område få lika lön.
Det är först på senare tiden, som man af detta historiskt upp-
runna sakförhållande har format en »princip».
Man påstår, att denna princip skulle stödja sig därpå, att den
utgör en tillämpning af satsen: för lika arbete lika lön, och som
den principen förmenas vara den enda rättvisa, skulle hvarje af¬
vikelse därifrån vara principiellt oriktig. Herr Trygger slutade
med att för sin del ansluta sig till herr Yennerstens motion. Ja,
det är den enda motion, där denna princip proklamerats. Men icke
ens herr Yennersten har kunnat häfda principen absolut. Han har
visserligen å ena sidan sökt åstadkomma full likställighet i löne¬
belopp mellan lärare och lärarinna alltifrån början genom sitt
yrkande, att inträde i änke- och pupillkassan skulle vara frivilligt
för lärare, likaväl som det nu är för lärarinna — en tanke, som
hör till de mindre lyckliga; ty hade den blifvit förverkligad, hade
vi nog en hel del folkskollärarefamiljer på fattighusen. Men å andra
sidan har herr Yennersten låtit förstå, såsom hvar och en kan finna
af referatet af hans motion på sid. 34, att enligt hans åsikt likheten
i afseende å lönebelopp ej skulle kunna häfdas, om fråga vore att
höja lönerna öfver hvad som kan betecknas såsom existensminimum
33
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
för ogift lärarinna. Jag undrar, om icke hvar och en skall medgifva,
att det icke är ett korrekt bruk af termen existensminimum, ifall
man påstår, att 1,350 kronor är existensminimum för ogift kvinna.
Men är det ej korrekt att använda ordet existensminimum i detta
sammanhang, synes mig motionären själf hafva öfvergifvit den stånd¬
punkten, att man såsom enda norm bör följa principen: lika arbete,
lika lön.
I själfva verket är det icke en princip, som man vid aflöningars
bestämmande skall iakttaga, utan det är två. Den ena är den, att
de, som göra lika arbete, böra hafva lika lön, och den andra är,
att de, hvilkas oundgängliga lefnadsbehof äro lika, böra hafva lika
lön. Vill man handla verkligt principenligt, bör man med hvarandra
sammanställa dessa båda principer, som bägge äro riktiga. Detta
har jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet försökt göra, då
jag af . dem format grundsatsen: de, som göra lika arbete, höra
blifva i ekonomiskt afseende lika förmånligt ställda. Från den
principen har Kungl. Maj:ts proposition utgått.
Nu kan man visserligen i fråga om denna princips tillämpning
hafva olika meningar. En reservant från Andra Kammaren har uti
en synnerligen väl skrifven reservation, i hvilken jag så godt som
helt och hållet kan instämma, framhållit, att man för att komma
till full visshet om, hvad som är den absolut rätta grunden för
bestämmande af aflöningar, måste inlåta sig på grundliga utredningar
af teoretiskt och praktiskt slag. Till hvilket resultat man efter
dessa grundliga teoretiska och praktiska utredningar skulle komma,
det törs jag för min del icke i närvarande ögonblick säga. Det
kan hända — jag vill ej bestrida det —, att man då skulle kunna
komma till grupperingen: gifta och ogifta eller till en annan gruppe¬
ring, som. är uppställd af en motionär från Andra Kammaren, herr
Svensson i Saläng, nämligen: 1) kvinnor, 2) ogifta lärare, 3) gifta
lärare. Jag vill icke i denna stund bestämdt säga, att det ena är
absolut riktigt och det andra absolut oriktigt, men jag är förvissad
om, att, om man inlåtit sig i vidlyftiga utredningar däraf, detta
skulle kräft så lång tid, att framläggande af en löneförbättrings-
proposition vid denna riksdag varit omöjligt.
Jag för min del tror, att det här ej bort vara fråga om ut¬
arbetandet af en teoretisk-filosofisk afhandling öfver löneförhållanden
och principer för löners bestämmande, utan att den uppgift, som
förelegat, varit den att söka åstadkomma en blygsam förbättring
för den ena parten såväl som för den andra. Jag har icke velat
låta kon do, medan gräset gror. Jag har därför, så långt mitt
förstånd, min rättskänsla och min uppfattning af hvad som vore
den allmänna stämningen inom Riksdagens båda kamrar kunnat väg¬
leda mig, försökt få fram det bästa möjliga och så frambragt detta.
Det förefaller mig, som om föreliggande utskottsbetänkande vore
ett vitsord om, att jag ej räknat alldeles galet. Något idealförslag
innehåller propositionen visserligen icke, men något idealförslag har
jag till denna dag icke sett, och jag har heller icke hört något
idealförslag antydas ens af herr justitierådet Trygger.
Första Kammarens Prot. 1906. N:o 39.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. vi.
(Forts.)
3
N:o 39.
34
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag har begärt ordet för
att yttra mig i en af de tvistiga frågor, som föreligga i dag, nämligen,
frågan om, huruvida lönetilläggen böra gifvas af staten, eller om
kommunerna böra bidraga till dem. Jag vill genast förklara, att
jag anser, att de bättre skälen äro framlagda af Kungl. Maj:t och
af utskottet, och att jag för min del ställer mig på deras sida emot
reservationen.
Här har sagts mot utskottet, särskildt kraftigt betonadt af
herr Lindman, att det är de, som vilja bryta med den gamla prin¬
cipen, som hafva att framlägga bevis för, att detta är lämpligt.
Man har menat, att de bevisen saknas. Jag för min del kan ej se
annat, än att de äro framlagda och icke blifvit vederlagda. De
äro framlagda af Kungl. Maj:t, och jag skall helt kort be att få
relatera dem.
Kungl. Maj:t framhåller, att, om kommunerna skulle deltaga
äfven i ålderstilläggen, först och främst deras budgeter skulle blifva
mycket växlande. Man skulle aldrig på förhand säkert veta, hvad
skolbudgeten går till. Ena året skulle det bli mera, andra året
mindre. Det är en olägenhet, men en olägenhet af mindre betydelse.
Vida större betydelse har den andra olägenheten, nämligen att
kommunernas utgifter för skolorna skulle i så hög grad ökas. Enligt
det förslag, som Kungl. Maj:t framställt och utskottet tillstyrkt,
skulle ökningen för hvarje skoldistrikt utgöra i medeltal 11 kronor.
Enligt det förslag återigen, som reservanterna tillstyrkt, skulle den
utgöra i medeltal 250 kronor. Redan detta är en mycket väsentlig
skillnad, då totalsummorna utgöra i ena fallet 24,000 kronor, i andra
fallet boråt 600,000 kronor inalles.
Det är ju gifvet, att denna ökning af kommunernas utgifter
för skolorna skulle kunna framkalla något i kommunerna, som nu
ej lär finnas där, nämligen en viss motvilja mot folkskolan. Det
har intygats, att den motviljan nu ej finnes. Men lägger man allt¬
för tunga bördor på kommunerna, kan det hända, att den fram¬
kallas. Ja, man skulle kunna tolka de ord, som friherre Klingspor
nyss yttrade, som en önskan i den riktningen. Han ansåg nämligen,
att ett ibland de skäl, som talade för, att kommunerna skulle betala
ålderstilläggen, vore, att man icke så frikostigt som hittills skulle
inrätta folkskolor. Jag tror icke, att man bör låta den synpunkten
komma till heders genom det beslut kammaren går att fatta, ty
gifvet är, att folkskolor skola inrättas af helt andra skäl än de, som
ligga till grund för detta friherre Klingspors yttrande.
Vidare har Kungl. Maj:t som stöd för sitt förslag framhållit,
att, om kommunerna själfva skulle bidraga till ålderstilläggen, det
lätteligen skulle kunna hända, att de af sparsamhetsskäl toge de
billigaste krafterna, d. v. s. att de föredroge kvinnor framför män,
och att de föredroge yngre lärare framför äldre.
Hvad den förra saken angår, hafva vi till och med hört det
här uttalas vara önskligt, att kvinnor måtte föredragas framför
män. Ja, man har ju rent af velat proklamera, att männen äro
obehöfliga eller så godt som obehöfliga på detta område. Jag kan
35
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
icke instämma i (Ten åsikten. Jag tror, att äfven här männen äro
nödvändiga, och jag anser därför det vara högeligen beklagligt, om
genom det sätt, hvarpå vi aflöna, vi skulle åstadkomma den effekten,
att de manliga skollärarne försvunne.
Vidare skulle, som jag nämnde, om kommunerna själfva betalade
ålderstilläggen, det gifvetvis komma att gestalta sig så, att i all¬
mänhet kommunerna föredroge en ung skollärare framför en äldre.
Den unge blefve alltid billigare för kommunen. Äfven det är
naturligtvis en alldeles felaktig princip vid tillsättande af lärare.
Det kan ju hända, att den yngre bör föredragas framför den äldre,
men det bör ej ske på grund af det skälet, att den yngre är billigare
än den andre. Äfven från den synpunkten skulle det förslag, som
reservationen innehåller, skada folkskolan och icke gagna den.
Jag kan således ej finna, att icke goda skäl äro framlagda för
utskottets förslag, och jag skulle till och med vilja påstå, att det
är reservanterna, som brustit i bevisningen. Ser man nämligen
efter, hvad de anföra mot dessa af mig relaterade skäl, står först
och främst såsom ett argument: »Enligt vår uppfattning.» Nå, det
är ett mycket subjektivt argument, som jag naturligtvis ej vill
klandra i deras mun, men som gifvetvis ej kan verka så öfverty¬
gande på andra. Vidare framhålla de, och det är sagdt flera gånger
i dag, att Kungl. Maj:ts förslag och utskottets skulle »bryta mot
den hittills gällande principen». Ja, det beror på, hvad man menar
med princip^ Om man därmed menar de hittills gällande anord¬
ningarna, må jag medgifva, att det är sant, men om man som bevis
för den principen vill ha en förnuftig grund, finnes ingen sådan
framlagd. Det talas visserligen i slutet af första stycket af reserva¬
tionen om, att folkskolan i första hand är en kommunens uppgift,
och detta är den enda tillstymmelse till bevis för »den hittills
gällande principen», som förekommer antydd i reservationen. Men
man kan val fråga, om icke folkskolan blir en kommunens uppgift
likaväl, om ålderstilläggen betalas af Kungl. Maj:t. Ty den kommer
ändock att subordinera under de kommunala myndigheterna. Kom¬
munen kommer alltid att få vidkännas dryga utgifter för skol¬
byggnader och äfven för lärarne. Alltså: folkskolan förblir i alla
fall en kommunens sak, så att i själfva verket bryter man ej med
denna princip, om man nu vill anse den vara giltig, genom att an¬
taga förslaget, såsom det är framställdt af Kungl. Maj:t och till¬
styrkt af utskottet.
Da alltså, såsom jag sökt visa, de allra bästa skäl både med
hänsyn till skolan och till lärarne tala för detta förslag, och då
inga verkliga skäl äro anförda mot det, så anser jag, att Första
Kammaren gjorde bäst uti att antaga Kungl. Maj:ts förslag och
icke reservationen.
Herr Anderson, Albert: Då utskottet enhälligt afstyrkt
min motion i fråga om pensionsbeloppen till folkskollärarne, kommer
jag icke att framställa något yrkande på bifall till densamma, ehuru
Angående
lönereglering
för lärare vid
fokskolor
m. m.
(Forts.)
N:0 39.
36
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
jag fortfarande hyser den öfvertygelse, åt hvilken jag gifvit uttryck
i motionen.
Det har varit och är en erkänd sanning, att staten är skyldig
att draga försorg om sina tjänares lefnadsbehof, då de efter ^lång¬
varig tjänstgöring på grund af ålder eller sjukdom nödgas afgå från
sina tjänstebefattningar. Samma förhållande gäller ock i fråga om
folkskollärarne. Men bestämmelserna såväl i fråga om ^pensions¬
beloppen som i fråga om tjänstgöringstiden och lefnadsäldern för
pensions erhållande äro inom de olika områdena för statens verk¬
samhet vidt åtskilda, och man kan visserligen icke säga, att de äro
planmässiga. Enligt äldre författningar hade en statens tjänsteman
rätt till pension vid uppnådda 70 års ålder och 30 års oafbruten
tjänstgöring eller också vid uppnådda 65 års ålder och vid pass 40
års tjänstgöring, då han kunde styrka sjuklighet. I allmänhet gäller
nu, att pensionsrätt inträder vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänst-
år. En sådan bestämmelse har äfven år 1904 meddelats rörande
lärarnc vid de allmänna läroverken, och man kan fråga sig: om
lärarne vid de allmänna läroverken kunna tjänstgöra intill 65 års
ålder, hvarför skulle då icke lärarne vid folkskolorna kunna tjänst¬
göra till samma lefnadsålder? Nu är det beträffande folkskollärarne
stadgadt, att de skola vara pensionsberättigade vid 55 års ålder och
efter 30 års tjänstgöring och detsamma gäller i afseende å folk-
skolelärarinnorna. Äfven lärarinnorna vid statens samskolor äro, i
likhet med dessa sistnämnda, berättigade till pension vid 55 års
ålder. Detta har sin grund däruti, att man ansett, att kvinnans
arbetskraft i allmänhet tidigare aftager än mannens.
Hvad pensionsbeloppen angår, råder i afseende å dessa inom
olika områden lika ringa planmässighet som i fråga om lefnads-
åldern. Pensionsbeloppen växla från emellan 50 till 60 procent
ända upp till 80 procent af aflöningen.
Inom vissa områden förekomma befattningar, som äro vida mera
ansträngande än andra, såsom t. ex. förhållandet är inom statens
järnvägar och telegrafverket, men där är det bestämdt,^ att en tjänste-
innehafvare blir pensionsberättigad vid uppnådda 95 sammanlagda
lefnads- och tjänstår. Således kan en person, som aiitages i något
af dessa verk vid 20 års ålder, blifva pensionsberättigad vid fyllda
57 1/„ år, alltså senare, än hvad som är bestämdt i afseende å folk¬
skolans lärare; men om man jämför de förras verksamhet med folk-
skollärarnes, så är denna nog i regeln vida mera ansträngande än
än de senares.
Under senare tider har så småningom medellifslängden hos
Sveriges befolkning betydligt ökats, och det är allmänt bekant, att
för hvart årtionde uträknas af statistiska centralbyrån medellifs¬
längden för Sveriges invånare i enlighet med de mortalitetsför-
hållanden, Indika under de 10 åren ägt rum. Nu har för 10-års-
perioden 1891—1900 en sådan uträkning verkställts, enligt hvilken
den återstående medellifslängden för en person vid 55 ars ålder,
d. v. s. samma ålder som den, då en folkskollärare blir pensions¬
berättigad, utgör 19,6 år eller sålunda nära 20 år efter de 55.
37
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
Stadgandet af en så tidig pensionsålder som 55 år ökar naturligtvis
i hög grad utgifterna för pensioneringen, och min öfvertygelse är,
att man skulle kunna utsträcka den för folkskollärarne nu gällande
lefnadsåldern för rätt till pension, hvaremot jag icke tror, att en
dylik ökning bör äga rum i fråga om de kvinnliga lärarne.
Grefve Hamilton: Sedan jag begärde ordet, har jag delvis blifvit
förekommen af en talare på upplandsbänken. Herr Lindman önskade
att skäl skulle framläggas för att icke bifalla reservanternas förslag,
men jag skulle helst vilja se framlagda skäl för att icke bifalla
Kung!. Maj:ts förslag. Den ärade talaren sade, att det vore lämp¬
ligare, att kommunen bure dessa skatter, än att de drabbade staten,
men här är dock att bemärka, att om de falla på kommunerna,
drabbar skatten ojämnt, men om staten tager dem, faller den jämnt.
Det har framhållits, hurusom i vissa kommuner folkskoleundervisnin-
gen kostar knappast en krona på bevillningskrona, medan den där¬
emot i andra kommuner uppgår ända till 10 gånger bevillningen.
Friherre Kiingspor har framhållit, att skillnaden vore obetydlig,
antingen man nu bifaller Kungl. Maj:ts eller reservanternas förslag,
men denna skillnad utgör dock 150 kronor för de manliga lärarne
och 100 kronor för de kvinnliga, hvilket naturligtvis för små fattiga
kommuner kan vara af ganska stor betydelse.
Vidare har friherre Kiingspor förmenat, om jag förstod honom
rätt, att det kunde vara lämpligt att stäfja intresset för folkskolan,
enär kommunerna hade en sådan benägenhet att bygga alltför luxuöst.
Jag kan medgifva, att man inom vissa kommuner visar en dylik
benägenhet, men den finnes icke hos de kommuner jag åsyftat, där
det ännu förekommer vandrande folkskolor, hvilket är en skam.
Herr Gill järn: Jag skall ej gifva mig mycket in på det om¬
rådet, där man afhandla!- rättfärdigheten eller orättfärdigheten af
att en kvinna uti aflöningsafseenden ställes något olika med en man
för lika eller likartad! arbete. Jag skall endast bedja att få uttala
den öfvertygelse, att, om jag bortser från några högst få enstaka
fall, där speciell begåfning och speciell utbildning bereda kvinnan
en alldeles särskild! framstående ekonomisk ställning, det knappast
torde finnas några kvinnor i vårt land, de där äro hänvisade till att
själfva försörja sig, hvilka i afseende å ekonomisk och själfständig
ställning äro så lyckligt lottade som våra folkskolelärarinnor. Detta
har varit förhållandet redan förut och kommer att blifva det i än
högre grad, ifall Kungl. Maj:ts proposition blifver antagen. Det
är nog icke många kvinnor, som vid 20 års ålder eller något där-
utöfver kunna i ordinarie anställning få börja sin bana med 900
kronors aflöning och så småningom komma upp till 1,200 kronor,
oberäknad! naturaförmåner, hvilka här i dag, efter hvad jag tror
ganska riktigt, beräknats till ett värde af ungefärligen 300 kronor.
Om de blifva sjuka, hafva de tre fjärdedelar kvar af sin kontanta lön,
naturligtvis äfven naturaförmånerna, och när de blifva 55 år gamla,
få de en pension på 900 kronor. Jag frågar: hvilka kvinnor böra
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
in. m.
(Forts.)
N:o 39.
38
Angående
lönereglering
för lärare vid,
folkskolor
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
icke betrakta en sådan ställning såsom afundsvärd, helst, om jag
därtill lägger, att lärarinnorna hafva en synnerligen innehållsrik och
lifvande verksamhet, som skänker dem en glädje, som icke förunnas
andra kvinnor, hvilka året igenom upptagas af ett mer dagsverks-
artadt arbete. När jag så bedömer lärarinnans verksamhet, förut¬
sätter jag naturligtvis, att hon skall hafva kärlek och fallenhet för
sitt kall, ty i annat fall kan det kallet nog blifva henne tungt.
Mera direkt har jag emellertid blifvit uppkallad af frågan, huru¬
vida skoldistrikten skola befrias helt och hållet från att lämna sina
bidrag till de ifrågavarande ålderstilläggen. Yi hafva nu i en mängd
af år haft den ordningen, att staten bidrager till lärarnes aflöning
med två tredjedelar och skoldistriktet med den återstående tredje¬
delen. Denna ordning har varit god och därför har den också hittills
bestått profvet och det finnes, efter mitt förmenande, intet skäl att
afvika från densamma. Den sammanhänger med den uppfattningen,
att skolväsendet är en kommunens angelägenhet och synes mig på
samma gång vara ett riktigt uttryck af förhållandet mellan de in¬
tressen, som staten och kommunen beträffande aflöningsförhållandena
hafva att gemensamt tillgodose. Men jag betraktar det iifvon som
betänkligt att afvika från denna en gång stadgade regel. Det kan
icke annat än vara något betänkligt uti att lärarelönerna på detta
sätt höjas, men församlingarnas bidrag samtidigt icke allenast icke
ökas i proportion därtill, utan tvärtom minskas. Om jag tänker på
den sista löneförhöjningen åt våra folkskollärare, det var år 1900,
så borttogs då deras rätt till kofoder, som utgått från församlingarna.
De yngre af kammarens ledamöter hafva icke så mycket hört talas
om detta kofoder, men på 1890-talet spelade det en stor roll. Det
var ett mycket naturligt sätt för församlingen att med ringa upp¬
offring bereda skolläraren en stor fördel, men i följd af åtskilliga
slitningar, föranledda på det ena stället af skollärarne och på det
andra af församlingarna, blef detta kofoder föremål för en intensiv
agitation. Först blef det förvandladt till ett penningbelopp af 100
kronor kontant att utgå från församlingen och därefter vid riks¬
dagen 1900 ströks det bort på det sättet, att i stället begynnelse¬
lönen höjdes med 100 kronor, af hvilket belopp församlingen blott
hade att bidraga med den vanliga tredjedelen eller 38 kronor 33 öre.
Samtidigt höjdes lärarnes löner med ett tredje ålderstillägg på 100
kronor, där naturligtvis församlingen ock fick bidraga med 33 kronor
33 öre, men slutresultatet blef emellertid, att församlingen befriades
för hvarje lärare från en utgift på 100 kronor mot det att hon fick
sig pålagdt ett bidrag af 33 kronor 33 öre till den ökade begynnelse¬
lönen och, där lärarens tjänsteålder så kräfdc, ett lika stort bidrag-
till det tredje ålderstillägget.
Huru är det väl nu? Jo, det verkliga förhållandet är, att enligt
Kungl. Maj:ts proposition skulle ökningen af lärarnes löner äfven
denna gång åtföljas af en minskning uti församlingarnas bidrag.
Nu kan en församling under vissa förhållanden vara skyldig bidraga
till en lärarelön med 333 kronor 33 öre, men hädanefter skulle
bidraget ej öfverstiga 300 kronor. Jag tror icke, att det kan vara
39
N:o 39.
Onsdagen den 25 April
■en nyttig väg att slå in på att lärarelönernas ökning skall åtföljas Angående
af en minskning i församlingarnas bidrag till desamma — konse- jonereglermg
kvenserna kunna bliiva tarliga. folkskolor
Det ena argumentet, som anförts till stöd för det kungliga för- m. m.
slaget i förevarande afseende, är, att församlingarna vid utseende af (Forts.)
sina skollärare skulle undvika äldre transportsökande och företrädes¬
vis skulle vilja taga yngre lärare för att därigenom åtminstone tills
vidare nedbringa utgifterna. Men hafva de utsikt att uti den äldre
få en riktigt god lärare, böra de kunna några år tidigare underkasta
sig den ökade utgiften. Och äfven om transportsökandet i någon
mån skulle komma att inskränkas, vore en stor fördel därmed vunnen,,
ty, kanske på landet mera än i städerna, är det af synnerligen stor
fördel, att en lärare får stanna inom samma församling, där han så
småningom blifver förtrogen med befolkningen och dess angelägen¬
heter och i samband därmed kan förvärfva sig en aktning och ett
förtroende och vinna en position, som icke så lätt i samma grad
kunna uppnås vid täta ombyten af lärare.
Det har vidare af chefen för ecklesiastikdepartementet i samman¬
hang med den statistiska 2gedogörelse han lämnade oss nämnts, att
det ville synas, som om ju fattigare en kommun vore, desto större
vore dess utgifter för folkskoleväsendet. Jag tror, att det påståendet
är riktigt i många fall och att här kräfves en jämkning af bördorna;
men denna jämkning kan på en annan väg åstadkommas på ett
mycket effektivare och mycket rättvisare sätt, än genom att rikets
alla församlingar fullständigt befrias från skyldigheten att deltaga
med staten i utgifterna för lärames ålderstillägg. Den utväg, som
jag i detta afseende har att föreslå, är för oss ingalunda obekant.
En talare på kristianstadsbänken har förut i dag fäst uppmärksam¬
heten på att innevarande Riksdag på Kungl. Maj:ts framställning
fattat beslut uti ett dylikt ärende, då nämligen Riksdagen beviljat
statsunderstöd åt vissa församlingar i Norrland, hvilka voro alltför
hårdt tyngda af utgifter för sitt folkskoleväsen. Samma utväg har
tillämpats — låt vara på ett annat sätt och därjämte med ett bi¬
syfte — under många år i fråga om vissa lappska och finska för¬
samlingar. Jag vill därför säga: ställ till Kungl. Maj:ts disposition
ett förslagsanslag af behörig storlek och låt detta få användas just
för att lätta folkskoleutgifterna för de församlingar, hvilka på grund
af fattigdom eller på grund af sin stora vidsträckthet och därmed
förbundna, särskildt betungande utgifter för folkskoleväsendet behöfva
och rättvisligen förtjäna hjälp. Men man bör icke ställa så till, att
man bereder onödiga lättnader åt församlingar, hvilka hvarken be¬
höfva eller begära någon hjälp af staten, och på det sättet i ganska
väsentlig grad ökar statens utgifter.
Jag ber för ögonblicket blott att få yrka bifall till den nu före¬
dragna punkten a).
Herr Trygger; Endast ett par ord.
Jag blef afbruten af herr Sining och fick därigenom icke till¬
räckligt tydligt uttala min mening. Herr Billing gjorde nämligen
N:o 39.
40
Onsdagen den 25 April.
Angående den repliken, att den princip, som jag påstod icke existera hos oss,
uTutme vid att man 8'.]°r(le skillnad emellan innehafvare af samma tjänst i fråga
folkskolor om aflöningen, dock tillämpades inom post- och telegrafverken i
m. m. fråga om förhållandet mellan de manliga och de kvinnliga tjänst-
(Forts.) innehafvarna. I afseende härå kan jag icke finna annat, än att detta
är ett undantagsfall, som dock icke bryter den stora allmänna principen
att man icke skiljer emellan dem, som hafva samma befattning.
Och för resten, om kvinnor, hvilka vid de nämnda kommunikations-'
verken äro anställda, blifvit i aflöningsafseende mindre väl behand¬
lade, har det, förmodar jag, berott därpå, att för dessa gälla icke
så kräfvande kvalifikationer som för dem, om hvilka här är fråga.
Jag ber äfven att få yttra några ord mot herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet. Vi hafva icke rätt fattat hvar¬
andra, åtminstone har icke statsrådet förstått mig riktigt. Det är
icke så, att jag fäster någon vidare vikt vid att kvinnorna till äfven¬
tyr skulle kunna känna afundsjuka öfver att männen finge högre
aflöning^— vid en så simpel och låg tanke har jag icke kunnat
fästa något afseende. Men här gäller det en princip. Då säger
statsrådet: det är icke någon princip, utan det är historiska skäl,
som _ föranleda att kvinnliga och manliga folkskollärare fått samma
aflöning. Men den ärade talaren torde därvid hafva förbisett, att
det finnes någonting, som heter häfd, och genom denna kan hvad
som från början blott varit något rent tillfälligt faktiskt framträda
såsom en princip. När ett visst förhållande under lång tid fortfarit,,
blir det till sist uppfattadt såsom en rätt och sålunda såsom uttryck
för en princip. Den, som ej beaktar detta, förstår ej det stora rätts¬
institut vi hafva, hvilket benämnes sedvanerätt. Fastän icke genom
lag fixeradt, kan ett förhållande, som ständigt upprepats, slutligen
komma att enligt gängse uppfattning anses som bindande rättsnorm.
Så ock i detta fall i afseende å de kvinnliga lärarnes likställighet
med männen. De kvinnliga lärarne hafva sett den ifrågavarande
regeln tillämpas under långliga tider och däraf fått den uppfattning,
att den är en rättsnorm och att ett afvikande därifrån vore en
rättskränkning, af hvilken de icke gjort sig förtjänta. Därmed har
jag också besvarat herr Gilljams yttrande.
Herr Gilljam sade, att det finnes inga kvinnor, som äro så
lyckligt lottade som folkskolelärarinnor, men det är en fråga, som
är utan betydelse i detta fall. Att kvinnorna i allmänhet hafva det
dåligt är väl icke något skäl att på detta område bryta med en
antagen princip om likställighet.
Till sist gjorde herr ecklesiastikministern gällande, att jag skulle
hafva instämt i herr Vennerstens motion. Att jag åtminstone icke
instämt uti motionens detaljer visar sig bäst däraf, att jag ansett,
att, för att de båda könen här skulle blifva i allo likställda, staten
borde betala afgifterna till änke- och pupillkassan eller också mot¬
svarande afdrag göras på lärarinnornas aflöning.
Till sist yttrade statsrådet, att hans förslag icke vore något
idealförslag och att mitt förslag icke heller vore något idealförslag.
Detta yttrande förstår jag icke, ty om mitt förslag är rättvist, är
41
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
det så bra som det kan blifva, och är Kungl. Maj:ts förslag orätt¬
vist, lär väl detta icke kunna åberopas för att mitt förslag ej skulle
antagas. Alltså, är det riktigt, att kvinnorna böra bibehålla den
ställning de haft förut och att den princip jag sålunda framhållit
bör tillämpas, då är mitt förslag, .eller det förslag, jag förordat,
bättre än det, regeringen framlagt. Är åter den principen oriktig,
ja, då bör Kungl. Maj:ts förslag antagas.
Herr Billing: Herr Gilljam har, på ett bättre sätt, än jag kunnat
göra det, uttalat hvad jag ämnade säga, då jag ånyo begärde ordet,
och jag skall därför inskränka mig till att:i anledning af de upp¬
repade yrkandena på att lärarinnornas ålderstillägg skola höjas till
samma belopp som lärames blott göra en enda erinran.
Om man tager i beräkning de nämnda lärarnes skyldighet att
till änke- och pupillkassan årligen betala 45 kronor, skulle enligt
den kungl. propositionen och utskottets framställning en kvinna
under 20 år få sammanlagdt 600 kronor mindre än en manlig lärare.
Enligt deras mening åter, hvilka här yrka på att lärarinnorna skulle
alldeles likställas med lärarne, skulle under samma tid, d. v. s.
under 20 år, lärarinnorna få 900 kronor mera än lärarne. Nu hem¬
ställer jag till herrarna: kan det vara rimligt att yrka, att under
dessa 20 år den ogifta kvinnliga läraren — jag räknar aldrig på
att en gift kvinna skall försörja sin man — skall hafva 900 kronor
mera än hennes manlige kamrat, i fråga om hvilken vi dessutom
önska, att han skulle vara familjefar.
Herr Kennedy: Åtskilliga föregående talare hafva berört vissa
ledande principer i denna fråga. Chefen för ecklesiastikdepartementet
yttrade, om jag förstod honom rätt, att denna fråga hufvudsakligen
vore en kommunal fråga och icke en statens angelägenhet. Om jag
delade den uppfattningen, skulle jag otvifvelaktigt förena mig med
reservanterna, men jag är af en alldeles motsatt åsikt. Jag anser
denna fråga hufvudsakligen vara en statens angelägenhet, likaväl
som hvarje annan undervisning, som icke berör folkskolan, enligt
min mening är en statsangelägenhet. Folkskolan och folkskole¬
väsendets betydelse har under senare tider i högst betydlig grad
ökats och kommer med den framtid, som vi synas hafva framför
oss, att än ytterligare väsentligt ökas, och det är på grund af denna
min uppfattning, som jag kommer att förena mig med dem, hvilka
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Trygger: Jag skall endast be att få konstatera, att det
icke är riktigt såsom herr Billing sade, att de, som yrka, att kvin¬
norna här skola vara likställda med männen, åsyfta, att kvinnorna
skulle få en högre aflöning och större ålderstillägg än männen. Jag
har uttryckligen sagt och yrkat, att antingen skola afgifterna till
änke- och pupillkassan betalas af staten eller också motsvarande
afdrag ske å kvinnornas aflöning.
Yi återkomma till denna fråga vid en senare punkt.
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.)
N:o 39.
42
Angående
lönereglering
för lärare vid
folkskolor
m. m.
(Forts.
Onsdagen den 25 April.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i afseende å föreliggande moment hemställt.
Mom. b).
Herr Trygg er: Jag ber att få yrka återremiss.
Herr B illin g: Jag yrkar bifall till punkten.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i en¬
lighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i afseende å förevarande moment hemställt
samt vidare därpå att momentet skulle visas åter till utskottet, och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Mom. c—f).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Mom. g).
Herr Billing: Med stöd af hvad jag förut anfört, anhåller
jag att få yrka bifall till reservationen.
Grefve Hamilton: På de skäl, som förut blifvit anförda, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande moment yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Billing, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i motsvarande moment
af punkten, i den af honom m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till herr Billings yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. h).
Herr Billing: I konsekvens med kammarens förut fattade
beslut anhåller jag, att kammaren måtte besluta i enlighet med
reservationen, till hvilken jag yrkar bifall.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren på
gjord proposition antog det förslag, som innefattades i mom. h) af
punkten 1 i den af herr Billing in. fl. vid utlåtandet afgifna re¬
servation.
Onsdagen den 25 April.
43
N:o 39.
Mom. i).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Herr Billing: Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande moment annat yrkande ej
förekommit, än att kammaren skulle antaga det förslag, som inne¬
fattades i punkten 2 af den vid utlåtandet af herr Billing m. 11.
fogade reservation.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i förevarande moment hemställt samt vidare på godkän¬
nande af berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 3—7.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfär¬
dats till nu pågående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 21 och 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om stats¬
bidraget för aflönande af vikare för lärare vid småskola eller mindre
folkskola under tjänstledighet på grund af sjukdom, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 21 och 24 innevarande april bordlagda utlåtande n:o
11, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvud-
titel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Punkterna 1—5.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 6 och 7.
Lades till handlingarna.
N:c 39.
44
Onsdagen den 25 April.
Punkterna 8—22.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Pension för
biblioteksvakt-
mästaren
P. Eriksson.
Punkten 23.
Kungl. Maj:t hade under förevarande hufvudtitel, punkt 14, före¬
slagit, att vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per
Eriksson måtte från och med månaden näst efter den, hvari afsked
från vaktmästareänsten blefve honom beviljadt, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af
700 kronor årligen.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning måtte af Riksdagen på det sätt bifallas,
att vaktmästaren vid universitetsbibloteket i Uppsala Per Eriksson
finge från och med månaden näst efter den, hvari afsked från vakt¬
mästaretjänsten blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 600
kronor årligen.
Herr Blomberg: Jag har visserligen observerat, att utskottets
betänkande i denna punkt är enhälligt, men jag ber det oaktadt
att få upptaga Kung!. Maj:ts förslag.
Det skäl, hvarpå utskottet har grundat sin hemställan om ned¬
sättning af det belopp, som af Kungl. Maj:t äskats, är, att det
belopp, som af utskottet föreslagits, eller 600 kronor, skulle vara
det pensionsbelopp, som i allmänhet gåfves åt ordinarie vaktmästare.
Enligt min mening är emellertid den vaktmäktaretjänst, om hvilken
det här är fråga, af den särskilda natur, att den näppeligen kan
jämföras med en vanlig vaktmästaretjänst. Den här ifrågavarande
tjänstens utöfning har tagit dagame i deras helhet i anspråk, så
att därmed inga biförtjänster kunnat förenas. Det är också en lång
följd af år, hvarunder den ifrågavarande personen har utfört sitt
ansträngande arbete, och detta har under hela tiden utförts så
nitiskt och troget, att allas deras belåtenhet vunnits, som hafva
varit hans förmän. Därför har man också ansett, att honom borde
beredas en någorlunda sorgfri existens under de år, som ännu åter¬
stå honom att lefva. Han har redan kommit ett godt stycke in
på sjuttiotalet, och han bör då också efter det långvariga och plikt¬
trogna arbete, han utfört uti sin låt vara underordnade tjänst, vara
förtjänt af att få lefva sina återstående år utan alltför stora be¬
kymmer.
Jag ber till sist att få omnämna, att dessa skäl i viss mån äfven
behjärtats i medkammaren, som visserligen anslutit sig till utskottet,
men först efter omröstning, därvid minoriteten, som röstade för Kungl.
Maj:ts proposition, kom upp till öfver 80 röster. Ett beviljande
af det högre beloppet synes mig därför icke vara uteslutet, om man
här i kammaren ville, såsom mången gång tillförene, behjärta ringare
45
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
statstjänares intressen och bifalla det högre pensionsbeloppet. Jag
tillåter mig därför att yrka bifall till Kung! Maj:ts proposition.
Friherre Palmstierna: Det är naturligtvis fördelaktigt, att
man i den mån, som det låter sig göra att bevilja större pensioner
åt dem, som taga afsked, också beviljar sådana. Men det är
på samma gång nödvändigt, att Riksdagen ser till, att de olika
pensionerna blifva rättvist afvägda.
Utskottet har nu ansett, att denna person, som icke är berätti¬
gad till pension, icke borde få högre pension än en vanlig ordinarie
vaktmästare, som är berättigad till pension. Vanligen har en vakt¬
mästare, som tjänstgjort en viss tid, 900 kronors aflöning, men han
får i allmänhet icke mera än 500 kronor i pension, om han icke
är berättigad till sådan, annars 600 kronor. Här föreslås nu af
Kungl. Maj:t 700. Skulle nu denne, som ej är berättigad till pension,
lå en högre pension än de vaktmästare, som därtill äro berättigade?
Det har utskottet icke kunnat finna vara förenadt med rättvisa.
Gå vi till de efterföljande punkterna 24 och 25, så är det i
24 punkten fråga om en person, som åtnjutit 1,100 kronor i aflö¬
ning och hvilken föreslås till 400 kronors pension, samt i 25 punkten
om en person, som haft 600 kronor i lön och föreslås till 200 kro¬
nors pension. Om då den, som haft 900 kronor i aflöning, och icke
är berättigad till pension, föreslås till 600 kronors pension, eller
detsamma, som ordinarie vaktmästare erhålla, då de äro pensions-
berättigade, så har utskottet ansett, att detta är det högsta, som
rättvisan kan medgifva. Jag hemställer därför om bifall till ut¬
skottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hem¬
ställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan, såvidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, och bifalla denna framställning oförändrad.
Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 24—38.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 39.
Uti punkten 29 af förevarande hufvudtitel hade Kungl. Maj:t
föreslagit, att länsveterinären i Kronobergs län Nils Fredrik Nyman
måtte från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked
från länsveterinärtjänsten blefve honom beviljadt, under sin åter¬
stående lifstid uppbära en årlig pension af 1,800 kronor.
Pension för
biblioteksvakt-
mästaren
P. Eriksson.
(Forts.)
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
M:o 39.
46
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
Utskottet hade i nu föredragna punkt på undfägna grunder
hemställt, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Vid punkten fanns reservation afgifven af herrar grefve K. A.
Posse, E. Fränekel, A. Wiklund, J. A. Sjö, K. Starbäck, Å. II.
Hammarskjöld, E. Hammarlund och C. G. Johansson, hvilka yrkat,
att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning.
Grefve Posse: Utskottet har i denna punkt afstyrkt den däri
gjorda framställningen om pension till länsveterinären Nyman i
Kronobergs län. Helt visst har utskottet därvid stödt sig på for¬
mella skäl, som varit talande nog. Däremot torde nog billighets-
skäl kunna anföras för, att pension beviljas honom. Då sådana skäl
anföras, brukar ju denna kammare därtill låna sitt öra, och särskildt
vid denna hufvudtitels behandling bruka ömmande omständigheter
få väga tungt, och sådana förefinnas härvidlag. Det vore icke första
gången, som Första Kammaren på grund af sådana skäl beviljade
en dylik framställning. Om icke vid hvar riksdag, så bruka dock
vid de flesta än för en militär, än för en änka, än för en professor
och än för en vaktmästare, än för den ene och än för den andre
dessa skäl få göra sig gällande.
De formella skål, vid hvilka utskottet här antagligen fäst sig,
äro de, som medicinalstyrelsen anfört, då den för afslag å framställ¬
ningen har hänvisat till den nu gällande kungörelsen angående läns¬
veterinärers pensionering af den 22 november 1901, uti hvilken
finnas upptagna bestämmelserna i kungl. brefven den 25 juni 1818
och den 12 november 1823. Enligt det sistnämnda kan länsveterinär
Nyman icke erhålla pension, därför att han icke innehar 40 tj anstår,
men väl har han uppnått den uti nämnda bref föreskrifna lefnads-
åldern. Efter det förstnämnda brefvet åter fordras 30 tjänstår,
som Nyman ock innehar, men också 70 lefnadsår, och däri fattas
honom 2 år och 2 månader. Jag hemställer, om dessa 2 år och 2
månader kunna spela en så synnerligen stor roll, då det gäller att
afgöra, om honom skall tilldelas pension eller icke.
Såsom framgår af betänkandet, har Nyman presterat läkare¬
betyg, utvisande, att han lider af obotliga sjukdomar. Att det för
öfrigt icke ansetts vara så farligt att frångå principen om läns¬
veterinärers pensionering, visas däraf, att senast sistlidna år 2 läns¬
veterinärer, för hvilka fattades resp. 3 V2 och 2 1år i den tjänste¬
tid, som de skulle innehafva för att bekomma pension, erhållit sådan.
Den ene af desse, om hvilken det sagts mig, att han visserligen var
gammal och led af en del ålderdomskrämpor, ehuru ej värre, än att
han fortfarande var vid ganska god vigör, var stationerad i länet
närmast norr om Kronobergs län. Medicinalstyrelsen har ock funnit
det önskvärdt, att en så gammal och sjuklig veterinär som Nyman
erhölle pension. Behofvet däraf är sålunda klart. Statskontoret
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
47
och Konungens befallningshafvande hafva äfven tillstyrkt proposi¬
tionen.
Jag ber att på grund af det anförda få yrka afslag på utskottets
betänkande och bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
(Forts.)
Herr von Oelreich: Då utskottet i denna fråga icke varit
enigt om sitt beslut, utan olika meningar varit inom detsamma
rådande, så har jag begärt ordet för att få gifva min mening i
frågan till känna, hvilken mening, det ber jag att på förhand få ut¬
tala, är öfverensstämmande med reservationen.
Här hafva nyss af min ärade granne framhållits de skäl, hvarpå
Kungl. Maj:t har stödt sin framställning till Riksdagen om pension
åt länsveterinären Nyman i Kronobergs län. Det har äfven fram¬
hållits, att såväl Konungens befallningshafvande i länet som stats¬
kontoret tillstyrkt ansökningen om pension och därför anfört talande
skäl, och det har äfven anförts, att medicinalstyrelsen, oaktadt den
ansåg sig icke kunna förorda ansökningen, likväl uttalat önskvärd¬
heten utaf att en så gammal och sjuk länsveterinär som Nyman
blefve ersatt med en yngre och kraftigare.
Ja, statsutskottet själft har icke varit alldeles afgjordt emot
en pension, om jag får tyda dess motivering så, då utskottet säger,
att med Nymans kvarstående i tjänst nog äro förknippade olägen¬
heter, och däruti ligger ju ett hälft medgifvande, att statsutskottet
kanske dock funnit hans pensionering lämplig. En sådan uppfatt¬
ning får man ock däraf, att åtskilliga reservanter hafva uppträdt
inom utskottet.
Det lagrum, hvarpå medicinalstyrelsen stödt sitt afstyrkande,
är, såsom redan sagts, nådiga kungörelsen af 1901, jämförd med
nådiga brefven af 1818 och 1823. Dessa båda nådiga bref skilja
sig väsentligt från hvarandra, ity att det förra såsom villkor för
erhållande af pension bestämt 70 lefnadsår och 30 tjänstår, under
det att nådiga brefvet af 1823 nedsatt den erforderliga lefnadsåldern
till 65 år, då sålunda pension skulle kunna erhållas, dock, såsom
orden lyda, »då efter vid pass 40 års tjänstgöring deras sjuklighet
eller försvagade hälsotillstånd genom laglig läkarattest bestyrkes».
Medicinalstyrelsen har sålunda stödt sig på 1823 års kungl.
bref, då styrelsen säger, att hans tjänsteålder, som är 30 år, icke
berättigar honom till pension. Statsutskottet återigen har grundat
sitt afstyrkande på 1818 års bref, som medgifver pension efter 30
tjänstår, hvilket Nyman har, men däremot icke de däri föreskrifna
70 lefnadsåren, och på grund däraf har statsutskottet ansett, att
hans begäran om pension icke bör af Riksdagen bifallas.
Nu är förhållandet emellertid, såsom jag nyss har angifvit,
att Nyman faktiskt har fulla 30 tjänstår såsom länsveterinär,
men han har icke uppnått fulla 68 lefnadsår, det fattas ett par
månader. Han är dock obotligt sjuk, hvilket af läkarebetyg är
styrkt, så att han kan icke utföra någon tjänsteförrättning, som är
förenad med hans befattning, och han är alldeles medellös.
N:o 39. 48 Onsdagen den 25 April.
Under sådana förhållanden vågar jag göra samma hemställan,
som min ärade granne här nyss gjort, att kammaren ville, med be¬
aktande af dessa saker och då väl i alla fall så pass lång tjänste¬
tid och en så hög ålder i någon mån böra vara talande skäl för
Nymans pensionering, bifalla reservationen och afslå statsutskottets
hemställan. Jag ber, herr grefve och talman, att härom få fram¬
ställa yrkande.
Friherre Palmstierna: Här är det, som ofta är fallet, fråga
om två parter. Det är fråga om denne individ, länsveterinären, och
det är fråga om tjänsten. Den förste ärade talaren sade, att det
vore ömmande omständigheter, som talade för bifall till Kungl.
Maj:ts proposition. Frågan blir då, om dessa ömmande omständig¬
heter gälla den ena eller den andra parten. Hvad nu veterinären
beträifar, så vill jag påstå, att det ej finnes några ömmande om¬
ständigheter, som tala för denna pensions beviljande. Veterinärerna
hafva undan för undan fått ganska betydligt ökade löneförmåner,
och detta med rätta. Länsveterinärerna hade år 1860 ej mer än
500 kronor i lön och 500 kronor i pension. År 1873 fingo de 1,000
kronor i lön och 1,000 kronor i pension, och år 1875 fingo de
1,500 kronor i lön och 1,500 kronor i pension. Sedermera, år 1901,
ordnades det på ett annat sätt, så att de fingo 1,200 kronor i lön
och 600 kronor i tjänstgöringspenningar, summa 1,800 kronor, hvar¬
förutom de kunde få ett ålderstillägg å 500 kronor, hvarom dock
icke här är fråga. Pensionen bestämdes till 1,800 kronor. Således
har denne länsveterinär under sin 30-åriga tjänstetid oupphörligen
kommit i förbättrad ställning. Nu har han emellertid ej rätt till
någon pension. Hade det varit före 1901, så hade han aldrig kunnat
få mer än 1,500 kronor, och skulle han nu få pension, så skulle
den rättvisligen ej blifva mer än 1,500 kronor.
I fråga om hans pensionsförhållanden finnes det ej, såsom också
nämnts, mer än två kungl. bref att rätta sig efter. Det ena är
1818 års bref, enligt hvilket veterinären skall vara 70 år gammal
och hafva 30 tjänstår. Ja, denne veterinär har visserligen 30
tjänstår, men det fattas två år i fråga om åldern, så att detta
bref är ej tillämpligt. Det andra 1823 års bref, enligt hvilket
veterinären skall vara 65 år gammal och hafva vid pass 40 tjänstår.
I förhållande till detta bref fattas det Nyman 10 tjänstår. Enligt
det ena brefvet fattas det honom således två lefnadsår och efter
det andra 10 tjänstår. Med anledning af detta har medicinalsty¬
relsen, som dock bär ansvaret för djursjukvården, icke ansett sig
kunna förorda pension för honom. Nu har departementschefen sagt,
att det finnes fulla skäl för att göra ett tillfälligt undantag från
dessa bestämmelser. Det är dock dessa tillfälliga undantag, som
göra det så ofantligt svårt för statsutskottet att afgifva rättvisa
förslag. Utskottet försöker att efter de prejudikat, som finnas, få
så rättvisa pensioner som möjligt åt olika tjänstemän, men dessa
tillfälliga undantag förstöra alltihop. Det sades i fjol eller i förrfjol
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
(Forts.)
49
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
att beträffande pensioner är det än si, och än så, men det vore väl
riktigast ett följa vissa principer.
Hvad beträffar de ömmande omständigheterna för denna pen¬
sion, så är att märka, att Nyman har två år att vänta för att få
1,800 kronor i pension, och under denna tid har han sin lön och
sina tjänstgöringspenningar. Möjligen får han afstå tjänstgörings-
penningarne.
Den andra parten, hvilken man säger att det är synd om
och för hvilken det föreligger ömmande omständigheter, det är länet.
Det är gifvet, att tjänsten blir illa skött under denna tid. Men i
detta afseende vill jag påpeka, att det vore ett ganska farligt pre¬
judikat att bifalla propositionen. Det är synnerligt många tjänste¬
män, både militära och civila, som till följd af sjukdom ej kunna
sköta sin tjänst, men Riksdagen har aldrig gifvit dem full pension,
om det icke förelegat synnerligen svåra omständigheter. Det sista
fallet tror jag var en länsman, men denne hade ej på åtta år kunnat
sköta sin tjänst, och det fattades honom ännu åtta år, innan han
kunde få pension. I ett sådant fall att det fattats endast två år,
innan vederbörande kunde få full pension, tror jag icke att Riks¬
dagen gifvit full pension. Att nu gifva Nyman en pension af endast
1,500 kronor innebär icke någon fördel för honom, och därför har
utskottet ej ansett sig kunna göra annat än att hemställa om af¬
steg på den kung!, propositionen.
På dessa grunder hemställer jag om bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Bieseid: Endast några få ord för att något
närmare redogöra för Kungl. Maj:ts ställning till denna pensions¬
fråga. Jag tror, att den föregående ärade talaren hade fullkomligt
rätt, då han sade, att i det föreliggande fallet äro de ömmande
omständigheterna icke så särskildt stora. Åtminstone bör man ej taga
dessa ömmande omständigheter i betraktande i första hand. För¬
hållandet är ju, såsom framgår af utskottets utlåtande och för öfrig!
af hvad här yttrats i dag, att denne veterinär blir pensionsberättigad
först om cirka två år. Det är konstateradt, att han är obotligt sjuk,
så att han kan sköta sin tjänst endast i ytterst ringa mån. Det är
vidare konstateradt, att han är medellös och icke har råd att afstå
något af sina tjänstgöringspenningar till en vikarie. Under sådana för¬
hållanden synes det mig vara alldeles uppenbart, att länets veterinär-
vård kommer att lida i högst betänklig grad, om ej Riksdagen gör
ett undantag från de principer, som Riksdagen utan tvifvel bör
såsom regel följa, då det gäller att meddela pensioner. Den utgift,
som skulle drabba statsverket, därest denna pension beviljas, utgör
enligt verkställd uträkning endast 1,880 kronor för dessa två år,
under förutsättning att mannen skulle vara i tillfälle att taga tjänst¬
ledighet, men såsom nyss förut påpekats torde detta ej vara för¬
hållandet. Han är på grund af dålig ekonomi tvungen att släpa
sig fram under dessa två år med bibehållande af tjänsten, till stort
bekymmer för honom själf, då det måste vara tryckande att veta
sig vara nödsakad att bibehålla en plats, som man ej kan sköta,
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 39. 4
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
(F orts.)
N:o 39.
50
Pension åt
[länsveteri¬
nären N. P.
Nyman.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
och med afsevärda olägenheter för länet. Jag vill blott peka på,
att om det inom länet utbryter en elakartad epidemi, kanske på
flera ställen på en gång, så har Konungens befallningshafvande
ganska svårt, förefaller det mig, att tillfredsställande reda upp
veterinärvården inom länet under sådana förhållanden.
Jag ber därför, herr grefve och talman, att till kammaren få
rikta en vördsam hemställan att, i likhet med hvad Andra Kam¬
maren nyss med afsevärd majoritet gjort, bifalla hvad Kung! Maj:t
här föreslagit.
Herr Ericsson: Jag skall endast säga några ord. Jag begärde
ordet för att lämna det meddelande, som herr statsrådet nu lämnat,
nämligen att Kungl. Maj:ts förslag antagits af Andra Kammaren.
Jag stöder mitt yrkande på bifall till reservationen därpå, att länet
lider ofantligt mycket under sådana förhållanden att en gammal
länsveterinär kvarsitter, ehuru icke tjänstbar. Sådant har nog ock
existerat på andra håll; exempelvis både man i Jönköpings län en
gammal veterinär, men där skaffade man honom pension, oaktadt
han ej var pensionsberättigad. Skulle nu Kronobergs län ej få
samma förmån tycker jag, att det vore rätt hårdt. Jag vill också
fästa uppmärksamheten på, att Nyman under 8 år af sin tjänstetid
tjänstgjort i Norrland, där han ådragit sig de sjukdomar, hvaraf
han nu lider i så hög grad, att de gjort honom otjänstbar.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Friherre Falkenberg: Oaktadt de vackra ord, som yttrats till
förmån för herr Nymans pension, måste jag dock opponera mig mot
beviljandet af densamma.
Första utgiftsafdelningen likasom också statsutskottet måste
noga taga vara på de principer och de grunder, efter hvilka pen¬
sioner kunna och böra gifvas, och icke låta det goda hjärtat springa
bort med förståndet. Ty skulle det blifva bekant, att Riksdagen
beviljade pensioner utan att följa dessa principer, så skulle natur¬
ligtvis den här hufvudtiteln, som redan nu är synnerligen otreflig
att behandla, blifva rent af omöjlig.
Ett faktum är emellertid att Nyman för närvarande ej är be¬
rättigad till pension. Läkarebetyg finnes och likaså finnes såväl
skriftligt som nu ett muntligt tillstyrkande af Konungens befallnings¬
hafvande, men medicinalstyrelsen har dock på ett synnerligen klart
sätt visat, att Nyman ej är pensionsberättigad förrän om 2 1/2 år.
Om vi nu skulle gå in på att bevilja Nyman pension, så vore det
uteslutande att skrifva på barmhärtighetens konto. Barmhärtighetens
område har utskottet verkligen sökt att beträda, men kom då till
det resultat, att om Nyman nu finge pension, skulle denna ej kunna
sättas till mer än 1,200 kronor. Som nu emellertid Nyman har
1,200 kronor i lön och 600 kronor i tjänstgöringspenningar, så ansåg
man, att det vore fördelaktigare för Nyman att dröja med att
bevilja honom pension till 1908, då han i alla fall ej behöfde afstå
mer än tjänstgöringspenningar för att vara fri från sin befattning
51
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
under de återstående två åren. Detta är skälet, hvarför af delningen
först och utskottet sedan afstyrkt denna pension.
Jag ber herr grefve och talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Fränekel: Jag har, såsom herrarne finna, deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet, och jag har därvid kommit till
den uppfattning att det vore, om jag så må säga, grymt att neka
denne man pension. Det har framhållits från statsutskottets sida,
att denne man ej är berättigad till pension förrän om två år. Ja,
om han vore berättigad, så behöfde man ej komma med en fram¬
ställning, ty då vore saken klar. Men jag har en annan uppfattning
af hela denna fråga, och det är den, att då mannen vid den tid, då
de nya bestämmelserna om löneförbättring utkommo, eller år 1901,
hade tjänat staten i 25 år, han, därför att han tjänat staten i 25 år,
icke därför bör blifva lidande på sin ställning i dag. Ty den är
den, att han är 68 år gammal och tjänstgjort i 30 år samt att han
nu är orkeslös genom två obotliga sjukdomar och således ej kan
sköta sin tjänst inom länet som sig bör. Hvad är nu skillnaden,
om Riksdagen beviljar honom pension? Jo, det år två års tjänst-
göringspenningar å 600 kronor hvardera. När en tjänsteman är i
så beskaffade ° omständigheter, som här är fråga om, och då den
nya lagen af år 1901 med svårighet kan tillämpas på en man, som
i 25 år tjänstgjort vid den tid, då denna lag utfärdades, kan det
då vara skäl att neka den pension, hvarom framställning nu är
gjord? Det är detta som gjort, att jag för min del ej kan finna
annat än att det finnes grundade skäl för Kungl. Maj:ts framställning.
Alla myndigheter hafva också funnit den grundad, och endast en
myndighet, som fästat uppmärksamheten på denna lag, som existerar,
har sagt sig därför icke kunna tillstyrka den. — Kan det, säger jag,
då vara skäl i att icke bifalla Kungl. Maj:ts proposition? -Jag hör till
min glädje, att Andra Kammaren redan så gjort, och ber nu att få
yrka bifall till propositionen.
Friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt att jag ännu en
gång tager ordet, men den. siste talaren har missförstått saken.
Denne .veterinär har icke lidit någon olägenhet genom 1901 års
förordning, utan endast fatt fördelen af att få sina pensionsmöjlig-
heter höjda från 1,500 till 1,800 kronor. Han hade ej den ringaste
chance att fa större pension tidigare, om ej 1901 års förordning
tillkommit.
Det är icke heller alla myndigheter, som tillstyrkt förslaget;
medicinalstyrelsen har icke ansett sig kunnat tillstyrka detsamma.
En talare pa kronobergsbänken sade, att i Jönköpings län hade
det gått till på annat sätt. Det står ock i statsrådsprotokollet, att
den länsveterinär, Hammarström, hvarom fråga är, var 69 år gammal
och hade tjänstgjort i 36 x/2 år. Då ansåg medicinalstyrelsen, att
man kunde tillämpa 1823 ars bref, där det står föreskrifvet 65 års
ålder och vid pass 40 ars tjänstgöring. Då nu Hammarström var 69
Pension åt
länsveteri¬
nären N. F.
Nyman.
(Forts.)
N:o 39,
52
Onsdagen den 25 April.
år och hade 36 V, års tjänstgöring, så ansåg sig medicinalstyrelsen
kunna tillstyrka Kungl. Maj:t att utan att fråga Riksdagen gifva
honom pension. Styrelsen ansåg honom nämligen berättigad till
pension. Det är således ett helt annat förhållande.
Samme talare sade för någon tid sedan, att det läge en egen¬
domlig dager öfver ett af statsutskottets utlåtanden. Ja, jag skulle
också kunna säga, att när tre kronobergstalare uppträdt för pensionen,
så står detta i en egendomlig dager.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 39
af sitt utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—49;
Nej—71.
Punkterna 40—44.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 21 och 24 inne¬
varande månad bordlagda memorial och utlåtanden:
n:o 85, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret,
53
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående upp¬
låtande af en del utaf Bodens kronopark för landtförsvarets behof,
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående ålders-
tillägg å lönen för jägmästaren i Marks revir Axel Fabian Kindstrand,
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af vissa till kungsgården Sundbyholm n:o 1 med under¬
lydande i Södermanlands län hörande områden,
n:o 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af ett till skattehemmanen Förarp Norregård och Förarp
Södergård i Kronobergs län hörande område, samt
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af en till indragna kronofogdebostället Yllesta n:o 2 i Väst¬
manlands län hörande lägenhet,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkande!! hemställt.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 21 och 24 i denna månad bordlagda betänkande n:o 13,
i anledning af väckt motion om tull å mursten och taktegel.
I en inom Andra Kammaren af herr H. Andersson i Grimbo
jämte två andra af kammarens ledamöter väckt motion, n:o 115,
hade framställts yrkande, »att Riksdagen måtte besluta ett sådant
tillägg i gällande tulltaxa, att vanlig mursten måtte åläggas en tull
af 3 kronor per 1,000 stycken och taktegel (takpannor) 4 kronor
per 1,000 stycken, och att samma tull så fort ske kan måtte träda
i kraft».
Punkten 1.
Utskottet hade i denna punkt, på angifna grunder hemställt,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion om tull å mursten
och taktegel, måtte besluta, att andra, ej specificerade slag af tegel
än taktegel, eldfast tegel, fasadtegel och trottoarsten samt golf-
och väggplattor skulle åsättas en tullsats af 10 öre för 100 kilogram.
Vid punkterna 1—3 af föreliggande betänkande fanns reservation
afgifven af herr 1. Bromée, friherre Bonde samt herrar K. G. Karlsson,
Höjer och Branting, hvilka ansett att utskottet bort hemställa,
»att Riksdagen måtte med afslag å förevarande motion om tull å
mursten och taktegel besluta, att gällande tullfrihet för sagda artiklar
skall bibehållas».
Friherre Lagerbring: Herr grefve och talman, mina herrar!
Jag har visserligen icke för vana att inom denna kammare yttra
mig i tullfrågor, hvilkas utgång ju i regel nästan på förhand kan
anses gifven. Men då den här föreslagna tullen sträcker sina verk¬
ningar så godt som uteslutande till västra Sverige och särskildt
Om tull å
mursten.
N:o 39.
54
Om tull å
mursten.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
Göteborgs och Bohus län, kan jag icke låta frågan passera helt och
hållet oanmärkt. Det låter sig nämligen icke förneka, att om också
de här föreslagna tullsatserna blifva till fördel för en näring, kunna
de komma att hafva en ganska ofördelaktig inverkan på en annan,
som icke är utan betydelse för den bohuslänska skärgårdsbefolk¬
ningen. Jag syftar, som nog herrarne lätt kunna förstå, på den
fraktning af tegel från Fredrikstadstrakten i allmänhet till Göteborg,
som hittills besörjts af bohuslänska fraktskeppare. Denna fraktfart
skötes i regel af äldre män, som af en eller annan anledning nödgats
draga sig ifrån det mera kräfvande fiskareyrket, och densamma är
ofta för dessa personer den enda inkomstkällan. Utskottet säger
visserligen på sidan 6 i betänkandet, att den omständigheten, att
transport från Norge af ifrågavarande artiklar bereder en del af
den bohuslänska skärgårdsbefolkningen fraktinkomster icke synes
böra tillmätas någon afgörande betydelse »så mycket mindre som,
enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, omförmälda fraktfart
lämnar en förtjänst, hvilken uppgår till ett med hänsjm till nu¬
varande arbetspriser mycket lågt belopp». Detta skäl har jag svårt
att godkänna, då det innebär ungefär detsamma, som om man skulle
säga åt en person: »Du förtjänar så litet på ditt arbete, att jag-
anser tiden vara inne att helt och hållet taga ifrån dig den förtjänst,
du har, och sätta dig på bar backe». För öfrigt är utskottets
mening icke alldeles riktig. Förtjänsten på denna fraktfart är
nämligen icke så liten. En sådan skuta, som går från Fredrikstad,
lastad med tegel, betalas nämligen med 70 eller 80, ända till 100
kronor för hvarje resa. Då en resa kan göras fram och tillbaka
på åtta dagar kunna också åtskilliga sådana resor göras på året.
Den befolkning, som sysselsätter sig med denna fraktfart, lämpar
sig för öfrigt icke till något annat slags arbete och kan sålunda ej
finna någon tröst i hvad utskottet har sagt. Det ligger icke heller
mycken tröst i fortsättningen af utskottets betänkande, där det
heter: »Skulle för öfrigt i följd af åsättande af tull nya tegelbruk
uppstå inom Bohus län, torde i allt fall fraktförtjänsten fortfarande
komma att stå befolkningen till buds». Förhållandet är nämligen,
att befolkningen i mellersta och norra Bohuslän aldrig kan komma
att frakta tegel från tegelbruk vid Göta älf — i öfriga delar af länet
komma säkerligen tegelbruk icke att uppstå. Fraktningen kommer i så
fall för öfrigt antagligen att ske hufvudsakligen med pråmar. Orsaken
till att för fraktfart från Norge skutor användts är nämligen, att
man icke gärna kan gå öfver sådana fjordar som Soten och Tjurpannan
med pråmar. Det är således intet tvifvel om, att om denna tull
går igenom, en afsevärd minskning i arbetsinkomsterna skulle upp¬
stå för eu stor del af den äldre bohuslänska skärgårdsbefolkningen.
Då nu emellertid denna kammare synes anse, att denna tull bör
åsättas, eller, med andra ord, att äfven sådana murar som tullmurar
böra uppföras af tegel, och jag för öfrigt icke kan förneka, att
tullen åtminstone från viss synpunkt har sitt berättigande, skall jag
icke göra något yrkande, utan inskränker mig till att till protokollet
yttra hvad jag här har haft äran att anföra.
55
N:a 39.
Onsdagen den 25 April.
Herr Boman: I likhet med den föregående talaren är det den
omständigheten, att jag är representant från Göteborg, en af de
delar af Sverige, som egentligen komma att drabbas af denna tull¬
beskattning, som jag tager till ordet.
Frågan om tull på tegel är ej ny. 1898 var frågan uppe, men
tullen afstyrktes då af bevillningsutskottet, som uttalade, att en
sådan artikel som tegel, som är både tung och skrymmande och
äger ringa värde, redan på grund däraf har ett så stort skydd i
de dryga transportkostnader, som den drager, att något annat skydd
näppeligen kan vara påkalladt. Jag tror, att hvad bevillningsutskottet
anförde om obehöfligheten af detta tullskydd har samma värde nu
som 1898.
Att tegelindustrien skulle på något sätt skadas af den import,
som äger rum, tror jag icke framgår af den tabell, som finnes in¬
tagen på sidan 4 i utskottets betänkande. Af densamma synes att
år 1903, då tegeltillverkningen i Sverige var allra störst — så mycket
större, att den var nära 50 % högre än den lägsta tillverknings-
siffran under 10 års perioden 1895—1905 — var importen också
störst. De två år, då importen var lägst, nämligen 1896 och 1900,
är också tillverkningssiffran den lägsta. Dessa siffror synas bevisa
hvad som eljest för den, som känner förhållandena i västra Sverige,
är axiomatisk^ nämligen att priset på tegel i en ort beror på större
eller mindre företagsamhet i byggnadsindustrien. Att en tullsats af
3 kronor för 1,000 stycken eller, såsom bevillningsutskottet före¬
slagit, samma tullsats omsatt efter vikt skulle kunna vara tillräcklig
att skapa en tegelindustri på orter, där icke förutsättningarne för
en sådan industri finnas, synes vara otänkbart. För en sådan tegel¬
industri kräfves tillgång på lämplig lera och billigt bränsle och
ingen af dessa förutsättningar finnes i Bohuslän.
Om sålunda, hvilket jag är öfvertygad om, denna tullsats icke
är tillräckligt stor för att kunna skapa någon ny industri, så torde
den däremot säkerligen komma att medföra den verkan, att den
höjer priset på tegel. Detta erkännes ju äfven af de byggmästare,
som uttalat sig, hvilka emellertid ingalunda äro alla byggmästare
i Göteborg och för öfrigt delvis själfva äro intresserade i tegel-
bruksindustrien, hvarför man ej kan tillmäta allt för stort värde åt
deras intyg. De erkänna emellertid, att en höjd tull kommer att
höja priset på tegel. Hvad vill detta säga? Jo, det vill säga, att
priset på byggnader och således äfven priset på en nyttighet, som
vi alla behöfva, nämligen bostäder, kommer att stiga. Att i en tid,
då statsmakterna fått ögonen öppna för en stor social fråga, bo¬
stadsfrågan, taga steg i riktning att försvåra bostadsförhållanden
på olika orter tror jag icke kan vara klokt. Genom ett sådant
steg neutraliserar man de uppoffringar, som på annat håll göras för
att bereda lättnad i bostadsförhållandena.
Då, som jag tror mig hafva visat, tullen icke har någon be¬
tydelse såsom skyddstull och icke i öfrigt lär komma att medföra
någon gynnsam verkan annat än för några få tegelbruk, som icke
äro i behof af skydd, då de vid goda konjunkturer ändå stå sig
Om tull å
mursten.
(F orts.)
N:o 39.
56
Om tull ä
mursten.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
mycket bra och vid dåliga konjunkturer delvis måste få känning
häraf liksom andra industrier, ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som är afgifven af herr Bromée med flere.
Herr Hammarström: Den siste ärade talaren såg frågan
från en mera allmän synpunkt än friherre Lagerbring. Att friherre
Lagerbring skärskådade den uteslutande från synpunkten af Bohus¬
läns intressen, finner jag ganska naturligt, och jag är tacksam, att
jag blifvit uppkallad att yttra mig äfven ur denna synpunkt, då jag
lika väl som han har äran att representera Bohuslän. Jag skall
emellertid först be att få hålla mig till mera allmänna synpunkter.
Den ärade talaren på göteborgsbänken tycktes hålla före, att
priset å en vara bestämmes endast af efterfrågan, men det är väl
ändå en erkänd sanning, att det också beror på tillgång, och alltså
får man väl i förevarande fall icke lämna åsido den omständigheten,
att en betydlig och mycket svår konkurrens för tegelbruken i västra
Sverige äger rum från Horge. Han förmenade nu visserligen, att
betingelser för en tegelindustri i västra Sverige icke skulle före¬
finnas. Det skulle icke finnas lämplig lera och icke finnas bränsle.
Hvad det senare beträffar, är det sant, att man hos oss icke har
samma förmån som i Norge, där man får bränsle till tegelbruken
snart sagdt gratis, men tegelindustri förekommer ju inom Sverige
äfven på andra ställen, än där man har tillgång till billigt bränsle
från skogarne. Man får nöja sig med stenkol, och det kan icke vara
mera omöjligt att använda stenkol som bränsle i Bohuslän än på
andra ställen inom landet.
Hvad angår leran må medgifvas, att tillgång på lika lättarbetad
lera som i Norge visserligen icke förefinnes i Bohuslän. Efter de
upplysningar, som jag från flera tillförlitliga personer erhållit, för¬
håller det sig emellertid så, att där finnes lämplig lera, ehuru den
är för fet för att kunna bearbetas enbart och därför behöfver upp¬
blandas med sand. Äfven detta vållar naturligtvis, att produktionen
ställer sig betydligt dyrare än i Norge. Är det då onaturligt, om
man skulle bereda tegelindustrien inom västra Sverige ett skydd,
som kunde i någon mån ekvivalera denna skillnad i produktions¬
villkor? För min del kan jag icke finna annat än att, då man tilläm¬
par skyddssystemet i ett land, så bör man där taga konsekvenserna
af systemet och skydda hvarje näring, som är i behof af skydd och
som verkligen har förutsättningar för att kunna blifva lifskraftig.
Den senaste ärade talaren uppehöll sig också vid en jämförelse
mellan produktionen af tegel inom landet i dess helhet och införseln
af denna vara från Norge. På sätt utskottet betonat, tror jag dock,
att om man skall kunna draga några slutsatser af de siffror, som i
detta hänseende förekomma i den officiella statistiken, så bör man
taga hänsyn till, hvad också talaren själf framhöll, att transport¬
förhållandena omöjliggöra eller åtminstone i hög grad försvåra till¬
försel från mera aflägsna orter. Det är sålunda vid föreliggande
frågas bedömande icke tillverkningen inom hela landet, som bör
komma i betraktande, utan det är tillverkningen i de trakter, som
57
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
för närvarande förse sig med tegel till hufvudsaklig del från Norge,
och beaktar man detta, så bevisar den ärade talarens jämförelse
egentligen ingenting. Man ser emellertid af den tabell, som finnes
införd i utskottets betänkande, att införseln under den sista tioårs¬
perioden har ökats så högst väsentligt, att den — för att nu hålla
sig till murtegel, som det här egentligen gäller — från att år 1895
hafva utgjort omkring 51., millioner stycken, ökats till närmare 33
millioner stycken år 1905, och så godt som hela denna införsel
kommer från Norge. Kan man under sådana förhållanden förbise
att tegelbruken i västra Sverige verkligen hafva, att utstå en hård
konkurrens med de norska tegelbruken, det vill här säga tegel¬
bruken i Fredriksstadstrakten? Verkningarna af ° denna konkurrens
inser man bäst vid en jämförelse mellan prisen å tegel i Göteborg
och i det öfriga Sverige. Det måste vara dåligt ställdt för västra
Sveriges tegelbruk, när medelpriset inom landet i dess helhet är
42 kronor per tusen, men i Göteborg, såsom utskottet framhåller,
uppgår till endast 17 ä 18 kronor per tusen. För närvarande lär
priset till och med vara nere i 16 kronor. Låt vara att det norska
teglet icke har samma dimensioner som det svenska, så torde det
dock vara klart, att dessa pris måste vara ruinerande.
Skulle man för öfrigt fordra mera konkreta exempel pa huru
dåligt det är ställdt — "och det tyckas reservanterna gorå, då de
icke nöja sig med hvad som är förebragt i utskottets motivering —
så kan jag nämna, att inom utskottet verkligen har med. siffror
styrkts, att med nuvarande tegelpriser tegelindustrien i västra Sverige
knappast kan existera. Vid flera tegelbruk har verksamheten under
de senaste åren lämnat en högst obetydlig vinst och till och med
under det sista året gått utan någon som helst förtjänst. Därmed
anser jag det vara styrkt, att behof af den föreslagna tullen före¬
ligger.
Hvad beträffar verkningarna af densamma, tror jag icke, att
man får i likhet med den föregående talaren hålla före, att tullen
Lomme att verka så väsentligt fördyrande på bostadslägenheterna.
Inom utskottet hafva gjorts beräkningar, hvilka icke blifvit mot¬
sagda från någon sida och som visa, att för ett stort stenhus i
Göteborg skulle ökningen i byggnadskapitalet icke blifva större, än
som motsvarade en ränta af icke fullt ett hundra kronor om året.
Med detta belopp skulle sålunda i följd af tullen hyrorna kunna
förhöjas, och fördelar man det på våningarna i ett större hus, så
finner man, att tullens inverkan i detta hänseende blir så godt som
ingen. En annan sak som härvid äfven bör omnämnas, är, att i
Göteborg förekomma i förstäderna, bebodda af mindre bemedlade,
en hel del s. k. landshöfdingehus, där endast undervåningen är af
sten, medan de öfre våningarne äro af trä. Ser man sålunda på
hyrorna för de minst bemedlade klasserna, så finner man, att möjlig¬
heten af tullens inverkan kommer att än ytterligare reduceras..
Däremot tror jag, att om, såsom reservanterna förmena, hvilket
jag för min de] dock anser vara synnerligen tvifvelaktigt, man kan
motse ett sådant uppsving af byggnadsverksamheten i Norge, att
Om tull å
mursten.
(Forts.)
N:o 39.
58
Om tull å
mursten.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
det kommer att finnas tillräcklig användning för det norska teglet
inom eget land, så skulle äfven för denna händelse tullen vara väl¬
görande, ty den skulle säkerligen verka så, att införseln till vårt
land under åter inträffande sämre tider i Norge icke blefve så stor,
som den under den sista tiden varit, och man skulle således vid de
svenska tegelbruken kunna bättre, än för närvarande är möjligt,
beräkna, hvilken konkurrens man under alla omständigheter hade
att möta. Men det torde nog i stället vara så, att man allt fort¬
farande har att motse den nuvarande konkurrensen i oförminskad
skala, och under sådana omständigheter undrar jag, om icke tullens
nytta lika väl som dess nödvändighet är alldeles tydlig och klar.
Nu kommer jag emellertid till den enda omständighet, som
gjort, att jag för min del till en början ställt mig något tveksam i
frågan, och det är det^af friherre Lagerbring berörda förhållandet
med de bohuslänska båtskepparnes fraktförtjänst. Jag har dock
icke fått fullkomligt lika uppgifter som han beträffande denna sida
af saken. Enligt hvad jag från tre sammanstämmande håll har
försport, skulle denna förtjänst icke kunna beräknas till mera än en
å två kronor per dag och person. Det behöfves nämligen två man
ombord i hvarje för sådan tegeltransport använd jakt, och då naturligt¬
vis en del af inkomsten skall beräknas såsom ersättning för jakten
med tillbehör, så inses det lätt, att förtjänsten icke kan vara så
synnerligen mycket värd.
För öfrigt har det under den sista tiden allt oftare inträffat,
att denna fraktfart har ombesörjts dels med norska segelbåtar och
dels och ännu mera med norska läktare, eller afmastade gamla
fartygsskrof, af hvilka ända till tre kunna bogseras medelst en
mindre ångslup, och jag har icke hört, att sjöförhållandena hvarken
på Soten eller annorstädes lagt hinder i vägen för detta transport¬
sätt. Detta har äfven minskat fraktsatserna för de bohuslänska
skutskepparne. Under det att ersättningen till dem förut utgått
med sex kronor per tusen stycken tegel, har den nu gått ned till
fem kronor 25 öre enligt den sista uppgift, som jag har fått.
Nu medger jag visserligen, att det förhåller sig så, att det är
till stor del äldre personer, som äro sysselsatta i denna fraktfart,
och att det icke är så lätt för dem att slå sig på annat förvärf,
men jag fruktar dock, att, med hänsyn till hvad jag nu upplyst,
de i allt fall måste vara beredda därpå, och att man har att inom
en icke alltför aflägsen framtid motse den dag, då norrmännen själfva
ombesörja de tegeltransporter från Norge, som ifrågakomma. Det
är för öfrigt icke så enastående, att norrmännen förstå att tillvara¬
taga sina intressen äfven i ekonomiskt hänseende. Jag tillåter mig
i detta sammanhag nämna, att när mellanrikslagen upphäfdes år
1897, så nedsattes eu norsk kommitté för att undersöka, hvilka
förändringar i den norska tullagstiftningen kunde där af påkallas.
Denna kommitté behandlade äfven frågan om tull på tegel, och hvad
beträffar murtegel, ansågs något skydd i allmänhet icke behöfvas,
ty exporten var stor och importen liten. Utförseln till Sverige var
betydande i mer än ett afseende. I kommittébetänkandet heter det,
59
Ho 39.
Onsdagen den 25 April.
att det vore af vikt för tegelbruken att behålla den svenska mark¬
naden, »då det i allmänhet ej finns tillräckligt aflopp här i landet
för de kvaliteter, som sändas till Sverige». Emellertid hade man
observerat, att årligen en liten kvantitet murtegel infördes från
Sverige till Norge. Det var l1/, million tegel om året — man jäm-
före denna siffra med de 32 millioner, som nu införas från Norge till
Sverige — och då fann man det alldeles nödvändigt att med hänsyn
till dessa 1 \ 2 millioner åsätta en tull för att hämma importen. Man
var dock på det klara med att här icke var fråga om vanligt mur¬
tegel, utan om eldfast tegel, och man satte därför tull å denna
vara, oaktadt förutsättningarne för tillverkning af eldfast tegel i
Norge vore ganska små, då man nämligen där saknar det erforder¬
liga råmaterialet, eldfast lera. Det visar sig sålunda, att man redan
på den tiden förstod att tillvarataga sina intressen gent emot Sverige.
Jag har emellertid ett mera färskt exempel. Den 2 i denna
månad har nämligen odelstinget beslutit, jämte förbud för utländingar
att fiska på norskt sjöterritorium, tillika att Konungen skall under
särskilda omständigheter kunna förbjuda fiskare, som ej äro norska
statsborgare eller i Norge bosatta, att uppehålla sig vid norskt land
eller i norsk hamn för att därifrån drifva fiske utanför territorial¬
gränsen. Jag tror, att detta senare är ett, folkrättsligt sedt, ganska
egendomligt beslut, och jag undrar, huru det skulle kunna sättas i
verket. Det är dock icke den sidan af saken, som jag vill uppe¬
hålla mig vid. Jag vill endast konstatera, att detta beslut näppe¬
ligen kan fullt förklaras såsom en sträfvan att tillvarataga ett eko¬
nomiskt intresse, utan det synes, så vidt jag förstår, vittna om mindre
vänliga känslor gent emot Sverige.
Jag tror också att de bohuslänska skeppame mången gång
under senare tider gjort icke så alldeles angenäma erfarenheter vid
sina resor till Norge. Detta jämte öfriga, förut berörda omständig¬
heter gör, att äfven om det skulle vara förenadt med någon upp¬
offring för en del af den bohuslänska skärgårdsbefolkningen att afstå
från denna fraktfart och äfven om denna uppoffring icke kan till
fullo uppvägas af ökade tillfällen till fraktförtjänst inom landet, så
torde man dock böra se saken något mera i stort både med af¬
seende å länet och framför allt landet i dess helhet. Jag beklagar
de möjliga olägenheterna af den nya ordningen men kan i detta fall
icke ställa mig på den sidan, som anser, att man framför allt bör
vara lokalpatriot. Jag tror också slutligen, att det för de talrika
arbetare, som äro sysselsatta vid de norska tegelbruken, skulle vara
ganska välkommet, om man i stället kunde bereda dem arbete inom
Sverige.
Det är af dessa skäl, som jag icke har kunnat annat än biträda
den uppfattning, som gjort sig gällande hos utskottets majoritet.
Jag bör kanske också nämna, att inom utskottet vid frågans behand¬
ling äfven suttit göteborgare och naturligtvis frihandelsvänliga sådana,
men åtminstone en af dem har obetingadt ställt sig på samma stånd¬
punkt som majoriteten.
Om tull å
mursten.
(Forts.)
M:o 39.
60
Om tull a
'mursten.
(Forts.)
Onsdagen den 23 April.
Jag ber, herr grefve och talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Björck: När jag begärde ordet, hade icke den siste talaren
framkommit med sitt sakrika och bevisande föredrag. Då nu så
skett, skulle jag kunna afstå från ordet, men denna fråga intresserar
mig särskild^ därför att i den landsdel, som jag representerar, flera
tegelbruk ha uppstått, och man har lagt mig på hjärtat att rösta
för denna tull, emedan man löper fara att i annat fall blifva öfver¬
lupen med norskt tegel. Vi hafva i Halland mycket god lera, men
den är hårdarbetad, och det är icke så lätt att få bränsle som i
Norge. Man måste därför använda stenkol i rätt stora kvantiteter;
äfven har man användt torf och på detta sätt sökt få användning
härför.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Dieden: Den föreslagna tullsatsen är ju icke afskräckande
hög. Det vore dock intressant att af herr Hammarström få höra
ett uttalande om det sätt, hvarpå man tänkt sig, att tullbehand¬
lingen skulle försiggå, ty skall hvarje sten af ett så tungt gods som
detta läggas på vågen, så blir förtullningen af hvarje liten last
mycket tidsödande och kostsam.
Vidare skulle det intressera mig att få veta, huruvida denna
vara skulle få lossas endast på tullplatser eller om den får lossas
vid hvilken kustplats som helst. I senare fallet skola antagligen
tulltjänstemän med betjänte och vågar utrekvireras från närmaste
tullplats, hvilket också blefve dyrbart och tidsödande. Jag tror
sålunda, att förtullningen af en så tung vara som denna kan med¬
föra lika stora kostnader, som den föreslagna tullen.
Jag har icke något yrkande att göra.
Herr Hammarström: Jag skall tillåta mig att i korthet be¬
svara de af den siste ärade talaren till mig personligen riktade frågor.
Tullverket har ju för närvarande rykte om sig att icke vara
särdeles praktiskt, men fullt så opraktiskt är det dock icke, som
han föreställer sig. Jag vill erinra om, att vi för närvarande hafva
tull på både eldfast tegel och fasadtegel, och jag har aldrig hört,
att det mött några svårigheter vid förtullning af dessä varor. Natur¬
ligtvis tillgår det så vid dylika varors tullbehandling, att man gör
en profvägning. Man tager ut ett antal stenar och väger dem, och
sedermera räknar man antalet stenar i lasten. Hvad det senare
beträffar, torde det, om fartyget är lastadt på ett förståndigt sätt,
kunna ske utan att man behöfver upplossa hela lasten.
Hvad angår frågan om, huruvida lossning kan få ske vid annan
plats än sådan tullplats, där eljest förtullning af tullpliktiga varor
äger rum, så torde icke heller sådana medgifvande!! behöfva möta
ringaste svårighet. Jag ber att såsom ett motstycke få erinra om
förtullningen af superfosfat, också en tung och skrymmande vara,
där tullen är mindre betydande i förhållande till varans pris. Man
61
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
har där arrangerat tullbehandlingen så, att den icke kännes på något
sätt tryckande, då i mån af behof tillstånd till varans tullbehand¬
ling äfven i landthamnar plägar lämnas.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hem¬
ställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det för¬
slag, som innefattades i den vid betänkandet fogade reservation,
såvidt anginge föreliggande punkt.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 2—4.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 21 och 24 inne¬
varande april bordlagda utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 och
n:o 43, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om
dödande af bortkomna handlingar,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af väckt motion angående
ändringar i sjölagen i fråga om upptagande af sjöförklaring m. m.
Lagutskottet hade till förberedande behandling fått mottaga en
inom Andra Kammaren af herr D. Broström och E. D. W. Martin
väckt motion, n:o 25, hvari föreslagits, »att Riksdagen ville i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådana
ändringar uti vår nu gällande sjölag, att vid inträffad sjöolycka
upptagandet af sjöförklaring skall ske inför en domstol så samman¬
satt, att en så vidt möjligt uttömmande och fullt sakkunnig utred¬
ning ernås samt med åläggande för de sjötekniska bisittarne att öfver
Om ändring i
sjölagen
rörande upp¬
tagande af
sjöförklaring.
N;o 39,
62
Om ändring >
sjölagen
rörande upp¬
tagande af
sjöförklaring.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
> orsakerna till olyckan och därom, huruvida den kan anses vållad
genom fel eller försummelse, gifva sitt utlåtande.»
Utskottet hade i nu föredragande utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Herr Rabe: Då det ämne, som de båda motionärerna i Andra
Kammaren, herrar Martin och Broström, genom sin motion dragit
inför Riksdagen, infattar en lagstiftningsfråga af betydande vikt, men
jag för min del anser, att hvarken motionärerna eller, till följd däraf,
lagutskottet haft den rätta synen på saken, skall jag tillåta mig att
i korthet yttra några ord.
När sjöolycka inträffat, hvarigenom skada å fartyg eller last
uppstått eller skäligen kan antagas uppstå, åligger det, som bekant,
enligt sjölagen befälhafvaren att afgifva sjöförklaring angående hän¬
delsen. Denna sjöförklarings ändamål är att, medan hos de vid
olyckan närvarande minnet af hvad som passerat ännu är lifligt och
sa litet som möjligt grumladt af nya intryck, få till stånd en be¬
visning vare sig till stöd för eventuella ersättningsanspråk från där¬
till berättigades sida eller till bemötande af sådana anspråk eller
andra yrkanden, som kunna framställas såsom en följd af händelsen.
Den sista sjölagskommittén hade i sitt betänkande af år 1887 före¬
slagit, att för upptagande af sjöförklaring och verkställande af under¬
sökning angående inträffade olyckor till sjös skulle i de städer,
Konungen bestämde, finnas en s. k. sjönämnd, bestående af en leda¬
mot .af rådstufvurätten såsom ordförande samt två i sjöväsendet
kunnige och erfarne män såsom ledamöter. Genom att på detta
sätt få obligatorisk förundersökning verkställd af en myndighet, där
sakkunskapen skulle blifva tillräckligt och på ett själfständigt sätt
representerad, ville kommittén göra sjöförklaringens innehåll till¬
förlitligare och därigenom öka dess beviskraft. Anordningen af-
styrktes af högsta domstolen. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
vid afgifvande af proposition till 1891 års Riksdag anförde emellertid
justitieministern, att då behofvet af särskild sakkunskap vid upp¬
tagande af sjöförklaring och verkställande i sammanhang därmed af
undersökning angående inträffade sjöolyckor icke torde kunna under¬
kännas, borde behofvet tillgodoses därigenom, att två i sjöväsendet
kunnige och erfarne män vore tillstädes för att tillhandagå rätten
med nödigt biträde. Dessa personer skulle alltså icke blifva leda¬
möter af domstolen och icke heller få något själfständigt initiativ,
utan skulle endast vara till hands för att, då domstolen så fann
nödigt, besvara, till dem af rätten riktade frågor. Denna anordning
intogs i propositionen; den bifölls af Riksdagen och har nu gällt i
fjorton år.
Man kan tryggt påstå, att något större gagn af denna anord¬
ning icke visat sig. Redan handels- och sjöfartskommittén erinrade
i sitt betänkande den 11 december 1900, hurusom vid timade sjö¬
olyckor sakkunnigeinstitutionen icke, enligt kommitténs åsikt, mot-
68
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
svarat förväntningarna, och anförde vidare, att åtminstone protokolls-
åtdragen ofta saknade hvarje antydan om det inlägg, som från de
sakkunniges sida gjorts för sanningens utletande. Motionärerna hafva
i sin motion upprepat, att institutionen knappast kan sägas hafva
fyllt sin uppgift. De anföra, att anledningen därtill torde vara, dels
att vid många rådstufvurätter ordföranden anser, att de sakkunniga
ej få ingripa i förhöret oftare, än då de af ordföranden tillspörjas,
dels att de sakkunniga ej äro edsvurna och därför af eget initiativ
ej kunna ingripa i förhandlingarna. Bot för detta vilja motionärerna
råda därigenom, att vid sjöförklarings upptagande antalet sjökunniga
ökas från två till tre, att de sjökunniga bli edsvurna och därigenom
få sin ansvarskänsla ökad, samt att de ej allenast få rätt till, utan
uttryckligen i lag åläggas förpliktelse att i behörig ordning fram¬
ställa alla de frågor och verkställa all den sjötekniska utredning i
fråga om orsakerna till olyckan och hvem som därtill må anses
vållande, som kan erfordras.
Lagutskottet har afstyrkt motionen och gjort det hufvudsak¬
ligen på den grund, att ärendet redan, om än i mindre omfattning,
blifvit draget under Kungi. Maj:ts pröfning dels genom det af mig
omförmälda uttalandet af handels- och sjöfartskommittén år 1900
och dels äfven genom en skrifvelse från Riksdagen år 1904 angående
motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, i hvilken skrifvelse
Riksdagen uttalat, att vid sjöförklarings upptagande herde tillses,
att större sakkunskap komme att göra sig gällande. Erfarenheten
hade nämligen visat, att de sakkunnige vid sjöförklaringars upp¬
tagande spelade en alltför underordnad roll.
Mot lagutskottets hemställan och uttalande har jag ingen an¬
märkning att göra, men jag har önskat framhålla, att enligt min
mening motionärerna icke hafva lagt saken, om jag så får säga, på rätt
bog. För den, som äger någon erfarenhet om sjörättsmål och varit,
jag kan säga, nog olycklig att såsom domare få deltaga i åtgörande!
af kollisionsfrågor, står det alldeles klart, att någon verklig hjälp
icke vinnes genom ett antagande af motionärernas förslag. Yäl må
det vara sant, att, om de sakkunnige få starkare ställning vid sjö¬
förklarings upptagande, det möjligen kan inträffa, att sjöförklaringens
innehåll blir tillförlitligare, än hvad nu är fallet, men de sakkunnige
komma dock att fortfarande befinna sig i den ställningen, att de
icke kunna synnerligen direkt inverka på utredningen. För öfrigt
kvarstår alltid det, att man vid eu blifvande rättegång kan — något,
som nästan är regel — råka att få två sjöförklaringar, som stå
diametralt mot hvarandra, Det kan dessutom förebringas ny bevis¬
ning i målet, hvilken måhända går mot båda sjöförklaringarnas inne¬
håll, och det hela blir då ett kaos, hvari rätten icke förmår att
bringa reda, emedan dess ledamöter icke äro sakkunnige. Denna
brist gör sig nämligen särskiklt kännbar just med afseende å målets
utredning, närmare bestämdt i fråga om processledningen. På process-
ledningen kommer det ofta an, om saken slutligen skall föreligga i
det utredda skick, att däri kan fällas en dom, som står sig. Process¬
ledningen kan dock icke fungera på behörigt sätt, om rätten ej vet,
Om ändring i
sjölagen
rörande upp¬
tagande af
sjöförklaring.
(F orts.)
N:o 39.
64
Om ändring i
sjölagen
rörande upp¬
tagande af
sjöförklaring.
(F orts.)
Interpellation
angående
åtgärder mot
lemdsförrädisk
agitation
bland militär.
Onsdagen den 25 April.
hvilka frågor den skall framställa med anledning af hvad parter
anföra eller vittnen berätta. Framställandet af sådana frågor för¬
utsätter ovillkorligen sakkunskap i det ämne, som föreligger.
Det är rätt intressant att läsa, hvad högsta domstolen vid
granskningen af sjölagskommitténs förslag af år 1887 anförde be¬
träffande de föreslagna sjönämnderna, och jag skall be att få redo¬
göra för detta, emedan det enligt min åsikt antyder lösningen af
frågan. Ett justitieråd förklarade, att sakkunskap vore lika mycket,
om icke mera behöflig för den domstol, som hade att slutligt döma
i saken, än för den, som upptoge sjöförklaringen. Två justitieråd
yttrade, att det ändamål, som kommittén uppställt och som justitie¬
ministern ville befordra genom den nu gällande anordningen, kunde
på ett enklare sätt vinnas genom att, såsom det ifrågasattes be¬
träffande dispachemål enligt förslaget och nu äger rum i sådana mål, för¬
stärka domstolen med sakkunnige. Tre justitieråd ansågo, att rätten
i sig vore fullt kompetent att upptaga sjöförklaring' och icke hade
behof af några sakkunnige, men tilläde, att om behof af sakkunnige
förefunnes, vore det lämpligare att för ändamålet upptaga särskilda
bisittare i rätten än att införa den föreslagna ordningen.
Den kommitté, som afgaf förslag till lag om särskild samman¬
sättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål, hade
icke något uppdrag att sysselsätta sig med sjörättsmål, men sjörätts-
målen äro utomlands i allmänhet föremål för handelsdomstolarnes
afgörande, och detta gaf kommittén anledning till det uttalande, att
kommittén icke ville bestrida, att i dessa mål behofvet af ett sak¬
kunnigt element inom rätten borde anses lika stort som i andra
handelsmål, och kommittén tilläde, att något hinder för att, i enlig¬
het med grunderna för lagförslaget, i vissa rådstufvurätter införa
en för sjörättsmålens behandling afsedd liknande förstärkning af
rätten knappast förefunnes.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa uttalanden, emedan
jag för min del är öfvertygad om, att, om man vill bringa någon
verklig reda i de förhållanden, hvarom här är fråga, man icke kan
gå till väga på annat sätt, än att vid behandlingen af sjörättsmål,
särskildt sådana, där nautisk-teknisk kunskap erfordras, rätten för-
stärkes med sakkunniga ledamöter, på samma sätt som fallet är vid
handläggning af handelsmål vid rådstufvurätterna i Stockholm, Göte¬
borg och Malmö.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Hans excellens herr statsministern har tillåtit mig att framställa till
honom följande vördsamma interpellation.
I vid omfattning och med stor ifver bedrifves i vårt land eu
agitation, som afser att upprifva de djupast liggande grundvalame
Onsdagen den 25 April. 65 N:o 39.
för folkets väl. Hos gamla och unga söker man utrota vördnad för interpellation
hvad heligt är och lydnad mot gällande lag och ordning. Det är „ a”9äenäe
en bjudande plikt äfven för statsmakterna att med de krafter, som ..?°f
stå dem till buds, bekämpa denna landsfördärfliga agitation i dess agitation
skilda former. Särskilt hafva under senaste tiden inträffade hän- bland militär.
delser visat nödvändigheten af ett snabbt och kraftigt inskridande (F°rts.)
mot den form af samhällsfientlig agitation, som bedrifves bland våra
värnpliktige och manskapet vid armén och flottan. Också har det
varit med tillfredsställelse, man af Post- och Inrikestidningar för
den 9 i denna månad inhämtat, att statsrådet och chefen för landt¬
försvarsdepartementet i skrifvelse den 7 nästlidne mars till chefen
för justitiedepartementet, hans excellens statsministern, påkallat den
sistnämndes uppmärksamhet för den fara, som hotade landet, om
berörda agitation finge ostörd fortgå.
Det statsrådsprotokoll för den 7 innevarande månad, hvilket
fanns intaget i nämnda nummer af Post- och Inrikestidningar, ger
vid handen, att, såsom det var att förvänta, chefen för justitie¬
departementet behjärtat frågans stora betydelse och i ämnet för¬
anstaltat utredning, likasom äfven att, i afvaktan på denna utred¬
ning, i statsrådet meddelats föreskrifter, att, därest vid trupp eller
ombord å flottans fartyg tryckt skrift sprides, hvilken synes innehålla
brottslig uppmaning till olydnad mot lag eller mot befäl, veder¬
börande militära myndighet skall ofördröjligen insända skriften till
chefen för justitiedepartementet.
Den sålunda i statsrådet vidtagna åtgärden gör uppenbarligen
icke anspråk på att vara annat än af underordnad vikt för det
afsedda målets vinnande; och det är att hoppas, att densamma skall
komma att efterföljas af andra för ändamålet mer betydelsefulla
och verksamma.
Förhållandena synas mig emellertid vara sådana, att ett skynd¬
samt ingripande för att i möjligaste mån skydda de värnpliktige
mot den för dem och för fäderneslandet så fördärfliga agitationen
är af yttersta vikt; och jag vågar därför till hans excellens herr
statsministern rikta en vördsam förfrågan:
l:o huruvida med tillämpning af nu gällande bestämmelser ett
inskridande från myndigheternas sida mot den i försvarsfientligt
syfte pågående agitationen må kunna äga rum; och
2:o huruvida förslag till sådana lagändringar, som må vara
ägnade att än kraftigare befordra ett verksamt inskridande mot denna
agitation, är att förvänta till innevarande Riksdag.
bians excellens herr statsministern Staaff: Då den ärade inter-
pellanten förut delgifvit mig innehållet i sin interpellation, är jag i
tillfälle att ofördröjligen besvara densamma.
Beträffande interpellantens första fråga, huruvida med tillämp¬
ning af nu gällande bestämmelser ett inskridande från myndigheternas
sida mot den i försvarsfientligt syfte pågående agitationen må kunna
äga rum, tillåter jag mig nämna följande.
I de fall, då den ifrågavarande agitationen begagnar sådana
Första Kammarens Prot. 1906. N:o 39. 5
N:o 39.
66 Onsdagen den 25 April.
interpellation medel, som bestå i muntlig, inför menighet eller folksamling fram-
angående atäJld uppmaning till brott eller försök att annorledes förleda till
tmil/örräZt ohörsamhet mot lag och laga myndighet, är ett inskridande redan
‘agitation nu möjligt. Men det har visat sig, att strafflatituden för dylik
bland militär, provokation icke är afpassad så, att det brottsliga förfarandet träffas
(Forts.) af tillräckligt strängt straff.
Tillika har ju polismyndigheten, då vid offentlig sammankomst
förekommer något, som är stridande mot lag eller stör allmän ord¬
ning, befogenhet att upplösa sammankomsten, d. v. s. att befalla
mötets afslutande och åstadkomma mötesmedlemmarnes skingrande.
Någon möjlighet att bereda särskild skydd åt krigsmanskap
mot de osunda inflytelserna af den muntliga agitationen finnes för
närvarande ej.
I fråga om försvarsfientlig agitation, som föröfvas genom tryckt
skrift, är förhållandet än mera otillfredsställande. Tryckfrihetsför¬
ordningen stadgar hvarken ett tillräckligt omfattande straffhot mot
provokation till brott eller medel att för hvarje fall ofördröjligen
inskrida mot tryckta skrifter af brottsligt innehåll, som spridas å
mötesplatser och i kaserner. Lika litet här som i fråga om den
muntliga agitationen finnes någon utväg att bereda särskildt skydd
, för krigsmanskap.
Lika med interpellanten håller regeringen före, att ett skyndsamt
ingripande till de värnpliktiges skydd är af yttersta vikt, °och jag
kan till svar å den andra frågan, huruvida förslag till påkallade
lagändringar är att förvänta till innevarande Riksdag, meddela,
dels att förslag till ändring i vissa delar af strafflagen och till
eu särskild lag i fråga om krigsmanskap är upprättadt och till
högsta domstolen remitteradt,
dels att ett förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen före¬
ligger i nästan färdigt skick.
För den händelse högsta domstolens yttrande inkommer i till¬
räckligt god tid och icke gifver anledning till större omgestaltning
af den planerade reformen, komma samtliga de förslag, som jag
antydningsvis berört, att framläggas för innevarande Riksdag.
I hvad på regeringen ankommer, skall i hvarje fall intet dröjs¬
mål ske med dessa högst nödvändiga åtgärder.
Herr vice talmannen: För hans excellens herr statsministerns
gjorda uttalanden med anledning af min interpellation ber jag att
få framföra min vördsamma tacksägelse.
Interpellationen har framkommit under känslan utaf den för¬
stämning och oro, som börjar utbreda sig i allt vidare kretsar i vårt
land i följd af de sorgliga symtom, som undan för undan kommit
till synes i samhällslifvet och som hota att undergräfva samhällets
bestånd, om de ej hämmas i sin framfart. Det är upprörande, men
det är en sanning, att ett undermineringsarbete pågår, som har till
syfte att beröfva de unga de höga ideal, som begreppet fädernesland
innebär, att utrota fosterlandskärleken och än mer att inpränta uti
svenska sinnen, att fäderneslandet icke är värdi att försvaras och
67
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
som en konsekvens utaf detta, att det icke endast är en rättighet,
utan äfven en skyldighet att göra en front mot hvad som af våra
fäder skattats såsom högsta plikt — att göra våra söner, landets
söner, beredda i kraft, i håg att försvara fäderneslandet. Det är
ett sorgligt faktum, att detta undermineringsarbete länge pågått och
att statsmakterna och myndigheterna icke tillmätt detsamma den
uppmärksamhet och den betydelse, som det förtjänat. Nu fram¬
kommer det ohöljdt, trotsigt och utmanande, man kunde säga nästan
mera målmedvetet. Och målet synes vara samhällets upplösning
och ödeläggelse, och medlet en uppfostran, som börjar med att
ingjuta hos de unga barnen hat, misstro och missnöje samt hos de
mera vuxna inpräntar den föreställningen, att allting är dem tillåtet,
att allt, som hittills ansetts heligt och dyrbart för vårt folk, förtjänt
att vårdas och älskas, ingenting är värdt, att det gärna må dragas
ned i smutsen, bespottas och begabbas. Och en länk i denna kedja
är den nu öppet predikade försvarsnihilismen. Men, mina herrar,
det går en mäktig allvarsstämning genom hela vårt land, att det
måste sättas en gräns för denna propaganda, om icke landet skall
förkväfvas under tyngden af det allt mera tilltagande själfsvåldet,
att respekt måste förskaffas för lag och rätt, för lagarnes helgd,
om ej landet skall gå till sin undergång, ett kraf att, där de nu¬
varande lagarna icke räcka till, de skola fyllas ut med nya bestäm¬
melser för att detta ändamål skall nås. Och därför skall landet
med tacksamhet och tillfredsställelse hälsa herr statsministerns
uttalande, att landets regering är beredd att under innevarande
riksdag framlägga förslag till lagar, som kunna råda bot på detta
oefterrättlighetstillstånd.
Jag är ju icke rättslärd, jag kan icke tolka lagar. Det är
sålunda förmätet af mig att, i viss motsats till hvad herr stats¬
ministern anfört, förmena, att något kan göras mot såväl den munt¬
ligen som i tryck pågående agitationen bland våra värnpliktige.
Jag vågar dock hysa den uppfattningen, att våra lagar icke äro så
ofullständiga, som man velat gorå dem till. Min åsikt är, att hvad
som ställt sig hindrande för tillämpningen af våra lagar i, detta fall
mången gång har varit i en viss hänsyn — jag skulle vilja öfver¬
sätta det med ett annat uttryck, men det vill jag icke göra i denna
församling, utan jag säger eu viss hänsyn — och därjämte i en
förhoppning, att utan vidtagande af laga åtgärder det samhällsonda,
som börjat så yppigt frodas, skulle af sig själft do bort, och på sätt
normala, sansade förhållanden åter inträda. Men detta har varit en
villfarelse. Det har icke gått på det sättet. Och nu stå vi framför
ett arbete, som hade kunnat vara relativt lätt, om det hade börjats
i tid, ett arbete, som vi äro skyldiga att med allvar och kraft börja
för att vinna bot på oefterrättligheten, på den fördärfliga agitationen.
Detta må vara nog af mig, som är olärd i juridiken. Jag vill endast
ännu en gång framhålla, att landet fordrar, att någonting göres på
båda dessa områden, hvarom nu är fråga. Landet fordrar att rege¬
ring, Riksdag och alla, som vederbör, i detta afseende göra sin plikt.
Interpellation
angående
åtgärder mot
landsf förrädisk
agitation
bland militär.
(Forts.)
N:o 39, 68 Onsdagen den 25 April.
interpellation Friherre Tamm: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
åtgärder mot har be§ärt ordet endast för att äfven ifrån den andra delen af Första
landsförrädisk Kammaren ett uttalande i detta viktiga spörsmål matte göras. Jag
agitation har ingenting att tillägga till hvad som förut sagts. Jag ber endast
Hand militär. att få instämma med herr vice talmannen uti hans uttalande om
(rons.) behofvet af att kraftiga åtgärder vidtagas i nu ifrågavarande af¬
seende. Detta är, som han framhöll, ett icke i dag, icke i går
framkommet behof, utan ett behof som länge existerat. Jag in¬
stämmer vidare med honom uti den tacksägelse, han framfört till
hans excellens herr statsministern för de löften, som legat i det af
honom i dag gjorda uttalandet. Herr grefve och talman, jag har
ingenting att tillägga.
Herr Billing: Herr vice talmannen yttrade nyss, att en all¬
varlig stämning är rådande i vårt land. Det är nog ingen här, som
icke känner sitt hjärta värmas, då han förnimmer, att den kväfvande
och sofvande stiltje, som rådt, tycks hafva fått vika för friskare
vindar. Jag lyckönskar den nuvarande regeringen till att stå vid
rodret, ^ då från landet dessa vindar komma, färdiga att hjälpa och
föra vart° statsskepp framåt. Jag vill uttala den önskan, att rege¬
ringen må kunna rätt begagna sig af den stämning, som nu råder
i landet, att den må sätta till tillräckligt stora segel för att föra
skutan fram och att den, när den hissar den svenska flaggan, också
må gifva akt på korstecknet i densamma, ty det är lika visst nu
som förr, att det är i det tecknet, som vi skola segra.
Herr statsministern sade en gång — jag tror att det var, då
han föredrog i statsrådet det ärende, hvarom nu är tal — att det
var ett fåtal personer, som voro anhängare af den anarkistiska
agitationen, mot hvilken åtgärder påkallas. Detta må vara sant,
men dessa personer hafva dock själfva, såvidt pressens uppgifter
äro riktiga, förklarat, att de känna med sig, att de hafva bakom
ryggen såsom stöd ett helt stort parti. Vi veta mycket väl, att i
det störa socialdemokratiska partiet visst icke alla medlemmar äro
anarkister. Vi veta, att i detta parti ganska många icke i sitt
hjärta ens äro socialister, ty vi känna huru tvångssocialismen har
utöfvat. stor makt. Vi veta, att i det partiet intvingats många,
som i sitt sinne stå detsamma emot. Med allt detta erkändt, kan
det i alla fall icke förnekas, att detta anarkistiska ungdomssträfvande
dock uppbäres af hela det socialdemokratiska partiet. Och om detta
förnekas, står dock den sanningen fast, att hvad dessa unge män
komma fram ^ med icke är annat än eu mogen frukt utaf en sådd
från annat hall, på hvilket man visserligen kan taga afstånd ifrån
de styggaste uttrycken, men knappast gör detta utan att i slutet
reservera sig mot sin egen reservationen. Det kan således säkert
icke. med sanning bestridas, att det är principer från det stora
partiet, som, när de fått mogna, frambragt denna unganarkistiska
agitation.
Den speciella art af agitation, om hvilken interpellationen handlar,
är icke ett enstaka fenomen, utan ett stycke utaf ett helt system
Onsdagen (lön 25 April.
69
N:o 39.
eller af en hel lifsåskådning. Jag vill icke nu försöka ens att i interpellation
dess hufvuddrag karakterisera denna lifsåskådning. Jag vill endast ^Uärd^mot
nämna tre punkter, som hänga mycket nära tillsammans. Först vill landsförrMisit
jag då nämna kristendomsfientligheten. Sådan står icke på pro- agitation
grammet, men den hör dock till programmet. En konsekvens häraf bland militär.
är den i år så mycket omtalade skriften »den Gula faran». Det (forts.)
andra, jag vill nämna, är fientligheten mot vårt nuvarande samhälls¬
skick — jag vill icke säga fientlighet mot vårt fosterland, det tror,
jag vore för hårdt sagdt, utan jag säger fientlighet mot vårt nu¬
varande samhällsskick. Herr statsministern sade en gång i fjol, att
detta parti ville bilda en stat i staten. Det var sant i höstas och
det är sant nu i år. Men tänk den tanken ut! En stat i staten —
tänk ut den tanken — och då befinnes konsekvensen tydlig i den
ungdomsanfimilitaristiska agitationen. Den tredje punkten är fientlig¬
heten mot den personliga friheten. Aldrig har i historien en sådan
despotism framkommit och gjort sig gällande, som inom nämnda
parti. Aldrig har tvångsarbete ådömts utaf en strängare domstol
och aldrig har tvångskrigstjänsten utkräfts på ett strängare sätt.
Tvångssocialismen är efter min uppfattning den stora, den största
faran, ty den tvingar in och den håller samman stora skaror, som
helst vilja vara fria. Jag förmodar, att det här icke finnes någon,
som icke träffat personer, som klagat öfver att de tvingats att gå
in i och hålla sig kvar i nämnda parti. Om de göra motstånd, då
sättes dödstecknet för dem i pressen.
Interpellationen har vändt sig mot en sida af denna agitation.
Jag ber att få uttrycka den innerliga önskan, att det måtte blifva
den svenska regeringens, den svenska Riksdagens och hela det
svenska folkets politik att vända sig icke blott mot en enstaka
yttring, utan att vända sig mot de många yttringarna, mot hela det
störa systematiska arbetet att upprifva grundvalen för vårt folks
välfärd. Det behöfves en reaktion från enskilda och från stats¬
makterna, och ingen bör draga sig undan härifrån. Men reaktionen
som sådan räcker icke till. Lagar räcka icke till. Lagarna hafva
aldrig åstadkommit det positivt goda resultatet. Det fordras, om jag
får begagna det ordet, evangelium, det fordras positiva åtgärder.
Bland dem vill jag i detta sammanhang blott peka på en enda, och
det är den att komma dem till bistånd, som vilja blifva fria från
det tvång, hvarmed man bundit dem, att hjälpa dem att komma
loss och att bereda dem lika stora fördelar, som deras underkastelse
under tvångssocialismen förut beredt dem. Och så till sist ännu en
sak: när vi slå de anarkistiska ungdomarna, låt oss då icke smeka
deras fäder.
Herr Trygger: Liksom de föregående talarne har det gladt
mig att höra hans excellens statsministerns svar på interpellationen.
Men hans svar på första frågan har tillfredsställt mig mindre än
hans svar på den andra. Hans excellens har sagt, att gällande be¬
stämmelser icke äro tillräckliga för att verksamt komma åt de brott,
om hvilka nu är tal. Men detta lär väl icke vara något skäl, hvar-
N:o 39.
70
Onsdagen den 25 April.
interpellation för man icke skall använda dessa bestämmelser, så långt de räcka.
åtgärder ^not G1’inra kammaren därom, att straffsatsen går ända till 2 års
lands/örrädisk fängelse i fråga om muntliga yttranden, som fällts uti ifrågavarande
agitation fosterlandsförrädiska riktning. Det synes mig vara regeringens första
Hand militär, plikt att tillämpa de lagar, som finnas, och att först sedermera gå
(Forts.) till ny lagstiftning. Då vi nu fått höra, att ett förslag till skärp¬
ning af dessa lagbestämmelser kommer att framläggas, är jag också
öfvertygad om att samtidigt åtal kommer att ske för att med de
nuvarande bestämmelserna få vederbörande fällda till det straff,
hvaraf de enligt gällande rätt gjort sig förtjänta.
Herr Säve: Då hans excellens herr statsministern nu är när¬
varande i kammaren, ber jag att få begagna detta tillfälle för att
få framföra en resolution, som fattats på ett talrikt besökt möte i
västra Värmland, hvilken resolution för några minuter sedan kom
mig till hända. Den berör samma ämne, som behandlats i den
interpellation, som vi nyss fått höra, och den är ett uttryck för
hvad många i vårt land i detta ögonblick tänka och känna, då de
se frukterna utaf den kraftigt ledda agitation, som allt mer och mer
vidgar ut sig inom vårt land och går ut på att framkalla fientlighet
mot vår evangelisk-lutherska tro och vårt fosterlands försvar.
Resolutionen har antagits vid ett möte i (Hafva, församling af
västra Värmland och är af följande lydelse:
»Resolution,
enhälligt antagen vid talrikt besökt fosterländskt möte i Glafva den
22 april 190S.
Mot den i högsta grad ödesdigra och straffvärda verksamhet,
som särskildt från socialistiskt håll länge bedrifvits och allt fräckare
bedrifves i vårt land med tydlig afsikt:
dels att genom de vanvettigaste, smutsigaste och mest hädiska
anfall mot kristendomens heliga sanningar söka utrota all kristen
tro, sedlighet och gudsfruktan, de enda säkra grundvalarne för vårt
folks lekamliga och andliga välfärd, samt sålunda söka återföra det
under hedendomens mörker och barbari;
dels att genom en exempellöst fräck, landsförrädisk agitation
söka utrota framför allt hos de värnpliktige all fosterlandskärlek och
lydnad för lag och öfverhet och därigenom icke blott omöjliggöra
allt effektivt fosterlandsförsvar, utan äfven påskynda vårt folks
politiska undergång;
vilja vi, medlemmar af Glafva församling, i flera hundratal för¬
samlade till fosterländsk fest i anledning af de unge värnpliktiges
förestående affärd till lägerplatsen, härmed tillägga en af hjärtat
gående, enig och kraftig protest.
Men på samma gång icke blott uttala vi vårt djupaste be¬
klagande öfver att denna i dubbel måtto ödeläggande smitta fått
obehindradt utbreda sig, utan att vederbörande ingripit däremot, utan
vi rikta härmed äfven till landets regering en vördsam och enträgen
begäran alt skyndsammast vidtaga kraftiga och målmedvetna åtgärder
71
N:o 39.
Onsdagen den 25 April.
för stäf jandet af detta onda — innan det varder för sent; hvarjämte
vi äfven frambära vårt tack till de Riksdagens ledamöter, som med
kraft, mod och framgång uppträdt mot kristendomsbespottelsen och
dess sakförare.
A mötets vägnar:
Th. Peterson.
Kyrkoherde.»
Så långt resolutionen. Jag är öfvertygad om att deltagarne i
detta talrikt besökta möte i västra Värmland skola med synnerlig
tillfredsställelse i tidningarna läsa, hvad hans excellens herr stats¬
ministern och hvad de framstående talare, som nyss haft ordet, an¬
fört rörande den sak, som ligger mötesdeltagarne så varmt om hjärtat.
Det är gifvet, att desse, som äro bosatta i en gränstrakt och som,
ha erfarenhet af de faror, som hotade deras hembygd förlidet år,
med starkare intresse än de flesta andra följa våra försvarskrafters
utveckling. De vilja sätta sin tillit till detta försvar, när det en
gång behöfves i farans stund. Tag då ej från dem tron på våra
stridskrafters användbarhet genom att lämna ett ohejdadt lopp åt dessa
agitationer, hvilkas verkliga syfte ej är något annat än landets ofärd.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Med afseende å det
yttrande, som herr Trygger fällt under öfverläggningen, anhåller jag
att i korthet få framhålla ett par synpunkter.
Herr Trygger påpekade, att straffet redan nu kunde gå upp till
2 års fängelse för sådan agitation, hvarom här är fråga, nämligen
då den innefattade uppmaning till brott. Ja, detta är mycket sant.
Straffet lian gå upp till 2 års fängelse. Men vid ett tillfälle, då
åklagarmyndigheten här i Stockholm sökte att få denna straff¬
bestämmelse tillämpad, hvilket också skedde, satte domstolen ett
straff af endast 40 kronors böter för en sådan förbrytelse. Det vill
vid sådant förhållande synas tämligen klart, att med sin nuvarande
strafflatitud detta lagrum är i hög grad overksamt.
Beträffande vidare den frågan, som äfven af herr Trygger be¬
rördes, att de nuvarande lagarna dock borde tillämpas mera än hvad
som skett, ber jag endast att få framhålla, att man icke obetingadt
bör utgå ifrån att ett referat, som man får se i tidningarna, är
tillräcklig grund för ett åtal. Jag har varit i tillfälle att upprepade
gånger med fullständiga och stenografiskt uppsatta referat jämföra
de referat, som tidningarna hafva lämnat, och jag måste beklaga,
att de senare referaten utaf helt naturliga skäl, då de ju äro mera
summariska och kommit till mera i hastigheten, stundom hafva
varit ägnade att missleda den allmänna uppfattningen i fråga om
hvad som är brottsligt och åtalbart uti det som blifvit yttradt i
föredrag och på sammankomster.
Beträffande de öfriga anföranden, som här äro hållna, skall jag
icke ingå på dem i vidare mån än att jag vill framhålla, att det
för vissovicke är nog med strafflagar och strafflagstiftning. Jag har
allt fortfarande den uppfattningen, som jag en gång uttalat, att det
Interpellation
angående
åtgärder mot
lan ds förrädisk
agitation
bland militär.
(Forts.)
N:o 39.
72
Onsdagen den 25 April.
Interpellation
angående
åtgärder mot
landsförrädisk
agitation
bland militär.
(Forts.)
är en liten, men synnerligen hänsynslös grupp, som utöfvar ifråga¬
varande verksamhet. Mot den måste man utan tvifvel skärpa repressiv
lagstiftning, men man måste också göra allt för att undanrycka denna
lifligt verksamma grupp det material, på hvilket den verkar. Ett
sådant undanryckande kan endast ske genom lagstiftning utaf en
helt annan art, och jag behöfver knappast säga herrarne, tror jag,
att jag här kommer till mitt prwterea censeo, som är, att framför
allt den politiska rösträtten så snart som möjligt bör utvidgas.
Herr Trygger: Jag anhåller.att få med ett par ord bemöta,
hvad hans excellens senast yttrade.
Ett af de skäl, som bestämt hans excellens för att icke vidtaga
åtgärder för åtal, har enligt hans uppgift varit, att ett tidigare åtal
skulle aflupit mindre lyckligt — i det att den tilltalade personen
blifvit dömd endast till 40 kronors böter af Stockholms rådstufvurätt.
Hvad detta fall beträffar, vill jag säga, att det finnes befogenhet att
klaga i högre rätt, i hofrätten och hos Kung!. Maj:t i högsta dom¬
stolen. I allt fall äro 40 kronors böter ändå ett straff och torde
väl hafva mera verkan, än om intet straff ådömts. Min öfvertygelse
är dessutom, att äfven de domstolar, som förut velat bedöma ifråga¬
varande förseelse jämförelsevis mildt, komma, när de numera insett,
denna agitations stora fara för hela samhället, att beakta detta vid
straffmätningen.
Vi skola alltså öfverlägga om nya lagar, om hvilka det emellertid
är ovisst, huruvida de någonsin komma till stånd. Jag hoppas dock,
att vederbörande under tiden måtte använda de lagar, som finnas.
Regeringen har all makt, som behöfves för att tvinga de lägre
åklagarne att fullgöra sin skyldighet. Och säkert är, att vi måste
fordra af regeringen, att den med de nuvarande lagarne, så långt de
räcka, skall under alla omständigheter upprätthålla ordning, säkerhet
och laglydnad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet de under samman¬
trädet aflämnade kungl. propositionerna.
Herr talmannen yttrade: Kammaren lämnade i går talmannen
i uppdrag att framföra kammarens vördnadsfulla lyckönskningar med
anledning, af hertigens af Västerbotten födelse. Då medkammaren
lämnat samma uppdrag åt sin talman, hafva talmännen gemensamt
under gårdagen aflåtit telegram till Deras Majestäter Konungen och
Drottningen samt till Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessan. Till
svar härpå hafva i dag ingått följande telegram:
»Mottagen och framfören mitt hjärtliga, uppriktiga tack för
deltagande i min stora glädje och lycka.
OSCAR.»
73
N:o 39,
Onsdagen den 25 April.
»Jag beder Eder mottaga och framföra till kamrarna min lifligt
kända tacksamhet för de lyckönskningar, som genom Eder kommit
mig till del med anledning af min käre sonsonsons födelse.
SOPHIE.»
»Djupt rörd öfver Första Kammarens vänliga lyckönskningar
vid min sonsons födelse, beder jag Eder framföra mina varmaste
tacksägelser.
VICTORIA.»
I dag hafva talmännen gemensamt uppvaktat först Hans Kung!.
Höghet Kronprinsen och sedan Hans Kungl. Höghet Prins Gustaf
Adolf för att framföra lcamrarnes lyckönskningar; och såväl Kron¬
prinsen som Prins Gustaf Adolf å egna och sin gemåls vägnar hafva
anhållit, att jag skulle till kammaren framföra deras varma tack.
Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 82, till Konungen, i anledning
af Kungl. Maj:ts propositioner, dels angående förslag till lag om
ändrad lydelse af vissa §§ i lagen den 18 september 1903 angående
solidariska bankbolag m. m., dels ock med förslag till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bestridande af kostnaderna för den elfte internationella geologiska
kongressens hållande i Stockholm år 1910; och
n:o 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en reservdepå för äldre arkivalier från de centrala
ämbetsverken i hufvudstaden; äfvensom
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 14, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 augusti 1894; och
n:o 15, i anledning af väckta motioner om viss ändring i för¬
ordningen angående tillverkning och beskattning af maltdrycker m. m.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 39.
(5
74
Onsdagen den 25 April.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragnings¬
listan till nästa sammanträde;
hvarjämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 4,4 5 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 27 April.
75
N:o 39.
Fredagen den 27 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Herr statsrådet Berg aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående användande af en kronan tillhörig tomt vid Bastu¬
träsks järnvägsstation till plats för landstormsförråd, och
2:o) angående användande af en kronan tillhörig tomt vid Kimma
järnvägsstation till plats för landstormsförråd.
Justerades protokollet för den 19 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
lagutskottets utlåtande n:o 46, i anledning af väckta motioner
angående dels revision af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till
73 § i samma lag; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i anled¬
ning af Andra Kammarens beslut i fråga om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående en allmän polisförfattning för rikets städer och
därmed jämförliga orter.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående er¬
sättande af förskjutna medel till aflönande af extra biträden hos
arméförvaltningen under åren 1904 och 1905;
n:o 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående er¬
sättande af utgifter för förvärfvandet och anordnandet af skjutfält
för Gottlands artillerikår;
n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående täc¬
kande af vissa utaf arméförvaltningen utgifna förskott;
n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
af åtskilliga officers- och underofficerskårer tillhöriga byggnader å
mötesplatser m. m.;
n:o 87, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1904;
N:o 39.
7G
Fredagen den 27 April.
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anordnande af sjukhuslokaler för vissa truppförband af
armén;
n:o 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af kungsladugården Gripsholm n:o 1 i Söder¬
manlands län;
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning till Mjölby munieipalsamhälle _ af viss del af förra furirs-
bostället Mjölby n:o 15 Södergården i Östergötlands län m. m.;
n:o 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af indragna länsmansbostället Lyckan n:o 2 i Jönköpings län;
n:o 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den indragna landsgevaldigerbostället Hof n:o 6 ISTorre-
gård i Kronobergs län tillhörande andel i soldattorpet till roten n:o
9 vid lifkompaniet af Kronobergs regemente m. m.;
n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af fordringsbelopp hos kaptenen R. Boning och f. d.
underlöjtnanten Gr. L. Syren;
n:o 94, i fråga om ändring af mom. 2 i kungl. kungörelsen den
17 juni 1904 angående allmänna villkor och bestämmelser för egna-
hemslånerörelsen; samt
n:o 95, i fråga om ändring i bestämmelserna angående sättet
för försäljning och utarrendering af kronans jordbruksdomäner.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets den 25 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is
91 och 92 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda
betänkanden n:is 14 och 15.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de nyss aflämnade
kungl. propositionerna.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,48 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1906.