RIKSDAGENS PROTOKOLL
1906. Första Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 21 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Biesért aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående inköp af de enskilda telefonanläggningarna i
Stockholm med omnejd;
2:6) angående inköp af mark från Säfveåns aktiebolag till
bangårdsanordningar i Göteborg;
3:o) angående anslag till påbörjande af en kraftstationsanlägg-
ning vid Trollhättan samt angående uppgörelser med enskilda
vattenverksägare därstädes m. m.; och
4:o) angående en inkomstskatt för år 1907.
Herr statsrådet Sidner aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga pro¬
position till Kiksdagen, angående förläggande af en skeppsgosse¬
kår till Marstrand.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 80,_ till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde hufvudtiteln gjorda fram¬
ställning om anslag till bestridande af den statsverket åliggande
kostnaden för anbringande af stängsel kring sockerfabriker m. m.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 11, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvud-
titel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Föredrogs å nyo sammansatta banko- och lagutskottets den 5
och 6 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af Kungl. Maj:ts propositioner dels angående förslag till lag om
ändrad lydelse af vissa §§ i lagen den 18 september 1903 angående
solidariska bankbolag m. m., dels ock med förslag till lag om än-
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 37. 1
N:o 87.
2
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidarisk a
banlcbolag.
drad lydelse af 1 § i lagen den 18 september 1903 angående soli¬
dariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Genom proposition, n:o 21, af den 1 januari 1906 hade Kung!
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af i stats¬
rådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga, utom annat, ett propositionen vidfogadt förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa §§ i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag.
Sedan ifrågavarande proposition hänvisats till lagutskottet,
hade detta utskott, efter öfverenskommelse med bankoutskottet,
öfverlämnat densamma till behandling af sammansatt banko- och
lagutskott, hvilket sistnämnda utskott i första punkten af före¬
liggande utlåtande hemställt, att Riksdagen måtte antaga omför-
mälda, i propositionen n:o 21 innefattade förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa §§ i lagen den 18 september 1903 angående soli¬
dariska bankbolag.
Vid utlåtandet hade reservation afgifvits af herrar Sjöcrona
och Vettig mot vissa delar af motiveringen.
Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
Herr Sjöcrona, som yttrade; I afseende å föredragningssättet
tillåter jag mig föreslå, att betänkandet föredrages punktvis, att det
vid hvarje punkt omförmälda lagförslag föredrages paragrafvis med
ingress och rubrik sist, att lagförslagens text ej må uppläsas i
andra delar än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres,
att vid föredragning af den först förekommande paragrafen i
första lagförslaget öfverläggningen må omfatta den föreliggande
frågan i dess helhet samt att, för den händelse något af lagförslagen
kommer att i vissa delar återförvisas, utskottet lämnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å delar,
som blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämk¬
ningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i
lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag.
77 §.
Denna § hade i förslaget följande lydelse:
Tillsyn öfver bankbolag utöfvas, på sätt i denna lag sägs, dels
af Konungens befallningshafvande och dels af en för hela riket
gemensam bankinspektion.
Lördagen den 21 April.
o
N:o 37.
Ledamot af bankinspektionen må ej deltaga i styrelsen af eller Lagförslag om
vara anställd vid bankinrättning, öfver hvilken bankinspektionen ändrad lydelse
har att utöfva tillsyn. , > «/ >«'««« §§ i
Närmare bestämmelser om bankinspektionens organisation och^c”
i i i i j i p T7" ° ae solidariska
verksamnet meddelas åt Konungen. bankbolag.
(Forts.)
Herr S j ö er o n a: Riksdagen aflat den 21 mars sistlidet år
en skrifvelse, däri Riksdagen på anförda skäl uttalade, att en om¬
organisation af bankinspektionen, som äfven erfarenheten syntes
"hafva visat, vore i hög grad påkallad, hvarför Riksdagen anhöll
»att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda frågan om förändrad orga¬
nisation af den utaf staten öfver bankverksamheten utöfvade kon¬
trollen och förelägga Riksdagen de förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning». Sedan en kommitté afgifvit yttrande
och förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t nu uppfyllt Riksdagens
önskan genom att framlägga dels ett statsrådsprotokoll, inne¬
fattande departementschefens yttrande, huru bankinspektionen och
bankkontrollen borde ordnas, och dels nu föreliggande proposi¬
tioner angående vissa förändringar i banklagarna af år 1903.
Kungl. Maj:t har icke begärt något Riksdagens yttrande i
fråga om själfva organisationen. Men den nu föredragna para¬
grafen har följande lydelse:
»Tillsyn öfver bankbolag utöfvas, på sätt i denna lag sägs,
dels af Konungens befallningshafvande och dels af en för hela
riket gemensam bankinspektion.
Ledamot af bankinspektionen må ej deltaga i styrelsen af
eller vara anställd vid bankinrättning, öfver hvilken bankinspek¬
tionen har att utöfva tillsyn.
Närmare bestämmelser om bankinspektionens organisation och
verksamhet meddelas af Konungen.» Af stadgandet i denna sista
punkt, jämfördt med den bestämmelse, som förekommer i 88 §
därom, att ifrågavarande bolag skola till bestridande af kostnaderna
för bankinspektionens organisation och verksamhet årligen erlägga
bidrag enligt de bestämmelser, som meddelas af Konungen i enlig¬
het med i paragrafen angifna grunder, framgår, att Konungen
skulle bestämma öfver organisationen af den nya bankkontrollen.
Kungl. Maj:t har endast föreslagit Riksdagen att antaga här före¬
liggande lagar, och det är ju riktigt, att hvad Riksdagen i nämnda
skrifvelse begärt härigenom vore uppfylldt, då nämligen, om Riks¬
dagen antoge dessa lagar, Riksdagen också därmed gifvit Kungl.
Maj:t rätt att organisera bankinspektionen, på sätt han funne för
godt. Utskottet har emellertid enhälligt ansett, att Riksdagen
icke gärna kan bifalla den nu föredragna paragrafens stadgande om
en för riket gemensam bankinspektion, utan att Riksdagen för¬
vissat sig om, att organisationen af bankinspektionen blir fullt
tillfredsställande. Därför har utskottet ansett sig skyldigt att
ingå. i granskning utaf det förslag om denna organisation, som
föreligger i statsrådsprotokollet, och däröfver afgifna yttrande.
N:o 37.
4
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om Utskottet har enhälligt godkänt förslaget om inrättande af en
ändrad lydelse bankinspektion. Denna skulle, som herrarne behagade inhämta af
af visso §§ "betänkandet, blifva ett sjanständigt, kollegialt beslutande ämbets-
dJ^solSarls.Taverk, hvars chef skulle blifva bankinspektören. Förutom den sist-
banhbolag. nämnde skulle bankinstitutionen bestå af fyra ledamöter, en bi-
(Forts.) trädande ledamot, som endast skulle vara med, då det vore sessio¬
ner i kollegiet, en sekreterare, »om skulle vara ledamot och tillika
bestrida sekreteraregöromålen, och två bankassistenter, hvilka jämte
bankinspektören själf skulle verkställa alla nu så talrikt förekom¬
mande bankundersökningar. Detta kollegiala ämbetsverk skulle,
när det hade sessioner, icke bestå af mera än tre ledamöter, näm¬
ligen bankinspektören, den biträdande ledamoten samt antingen
sekreteraren eller en af assistenterna, beroende på ärendets
beskaffenhet. 1 allt detta har utskottet fullkomligt enhälligt an¬
slutit sig till Kungl Maj:ts förslag, dock med den jämkning, att
utskottet i afseende på utnämning och förordnande af assistenterna
och sekreteraren som sin åsikt gentemot Kungl. Makt framhållit,
att dessa icke borde förordnas af chefen för finansdepartementet,
utan af Kungl. Maj:t, då detta naturligtvis bäst öfverensstämmer
med deras ställning såsom beslutande ledamöter i ett kollegialt
ämbetsverk. Jag skall därför icke nu vidare uppehålla mig vid
frågan om själfva organisationen af bankinspektionen.
Skiljaktigheten mellan utskottets majoritet och reservanterna
—• d. v. s. undertecknad och herr Retlig samt med oss herr
Lindgren, som emellertid icke kunde blifva antecknad såsom reser¬
vant, därför att han icke hade tillfälle att deltaga vid ärendets
slutliga behandling inom utskottet — ligger däri, att utskotts-
majoriteten i likhet med kommittén och departementschefen ansett,
att, sedan den nuvarande bankassistenten blifvit Överflyttad till
bankinspektionen, de på finansdepartementets bankbyrå kvarstående
tjänstemännen, byråchefen och amanuensen, icke kunde undvaras,
samt velat behålla sambandet mellan bankbyrån och bankinspek¬
tionen genom vidtagande af den anordning-, att bankinspektören
tillika skulle vara byråchef i finansdepartementet och sekreteraren
hos bankinspektionen tillika amanuens därstädes, under det att re¬
servanterna icke kunnat anse detta vara lämpligt,'om än det icke
kan bestridas, att det ligger inom möjlighetens område att genomföra
en sådan anordning.
Den af majoriteten föreslagna anordningen innebär en fullstän¬
dig nyhet, som man förut aldrig hört talas om i vårt land. Jag
skall tillåta mig att erinra, att exempelvis presidenten i kammar¬
rätten och chefen för statskontoret naturligtvis skulle vara mycket
lämpliga som biträden vid beredning i finansdepartementet af ären¬
den angående bevillningsfrågor och statsregleringsfrågor. Hvad sär-
skildt de två nuvarande innehafvarne af dessa befattningar angår,
hafva båda varit kansliråd och expeditionschefer i nämnda departe¬
ment samt den ene dessutom konsultativt statsråd och den andre chef
för finansdepartementet. Man skulle väl icke kunna tänka sig några
ypperligare personer till att bestrida göromål af sådan art och bi-
Lördagen den 21 April.
5
N:o 37.
tråda departementschefen med dessa ärendens beredning, men ja g Lagförslag om
tager för afgjordt, att, om någon skulle framkomma med ett förslag ändrad lydelse.
om att dessa två ämbetsmän skulle tillika vara anställda i finans- “/ v,ssa §§ 1
departementet såsom biträden mot ordinarie lön, detta skulle mot- *fesolidariska
tagas med ett verkligt löje. Nu invänder man naturligtvis, att bankbolag.
dessa personer äro så höga ämbetsmän, att en sådan anordning (Forts.)
icke vore passande, och det är just hvad äfven jag tycker. Men
bankinspektören blir också en ganska hög och viktig ämbetsman
efter den nu föreslagna organisationen. Han får visserligen icke äm-
betsvärdighet som nämnde två ämbetsmän, men blir väl jämställd
ungefär med en öfverdirektör och således en ganska förnämlig äm¬
betsman. Detta är dock tämligen oviktigt i jämförelse därmed,
att, om bankinspektören skall motsvara hvad Riksdagen önskar
af honom, han säkerligen får tillräckligt att göra i denna egenskap
och blir lika mycket upptagen af sin tjänstebefattning som nämnde
två chefer för centrala verk. Jag vill vidare erinra därom, att, ehuru
i civildepartementet förekommer en mängd ärenden om väg- och
vattenbyggnads- och järnvägsbyggnadsfrågor, om hälsovård och
dylikt, hvilka ärenden alla uppenbarligen i högre grad än bank¬
frågor erfordra en särskild fackkunskap och tekniska insikter, väl
icke någon ändå tänkt sig att föreslå, att cheferna för de centrala
verk, som handlägga sådana frågor, skulle vara ordinarie biträden
i civildepartementet. Men jag har ännu närmare liggande exempel
att åberopa. Det är icke synnerligen länge sedan landtbruksstyrelsen
inrättades och några år därefter inrättades ett särskildt jordbruks¬
departement. Men icke har väl någon tänkt sig eller velat föreslå,
att chefen för landtbruksstyrelsen skulle biträda i vederbörande
departement med beredning af landtbruksärenden, och detta, ehuru
denne chefs aflöningsförmåner icke uppgå till mer än 7,000 kronor,
så ätt han ganska väl kunde behöfva tillökning i aflöning genom
arfvode som biträde? Och till sist vill jag fästa uppmärksamheten
på försäkringsinspektionen. I sammanhang med antagandet af 1903
års lagar angående försäkringsrörelsen inrättades en försäkrings-
inspektion Före denna tid var den nuvarande försäkringsinspektören
förordnad såsom biträde till chefen för civildepartementet vid be¬
handlingen af frågor om försäkringsväsendet. Det ansågs emeller¬
tid icke lämpligt och förenligt med hans ställning såsom chef för
försäkringsinspektionen, att han tillika skulle vara departements¬
chefens biträde, utan därtill förordnades efter nämnda lagars till¬
komst en annan person.
Hvad kan då vara anledningen till att man just i detta afseende
vill införa en så fullständigt ny och okänd anordning ? Ty icke
kunna väl bankärendena vara af en så mystisk beskaffenhet, att
det icke finnes någon annan än bankinspektören, som skulle kunna
vederbörligen bereda dem i finansdepartementet ? Jag tror mig emel¬
lertid kunna besvara nämnda fråga. Den nuvarande bankinspek¬
tören är samme man, som i slutet af 1880-talet blef antagen till
bankinspektör på förordnande och som sedan jämväl blifvit kansli¬
råd och byråchef för behandling af de bankärenden, som förekomma i
Jim 37.
6
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om statsrådet. Han har enligt sammanstämmande vitsord skött sig ut-
ändrad lydelse märkt val, och jag är öfvertygad om att han är mycket väl förtjänt
af vissa §§ i a£ (Jet beröm, som kommit honom sålunda till del. Det är ju naturligt,
de6solidariskavid sådant förhållande det utbildat sig en föreställning i finans-
banUolag. departementet, att någon bättre anordning icke kan påfinnas, än att
(Forts.) samme bankinspektör fortfarande som hittills har det hela om hand.
Jag vill icke heller bestrida, att detta för ett eller annat år kan
gå för sig, särskildt så länge den nuvarande innehafvaren, som är
en äldre man, kan hålla ut och stå kvar på sin plats. Men hvad
jag vill bestämdt bestrida är, att man vid en organisationsfråga
sådan som denna bör och får taga hänsyn till sådana rent personliga
förhållanden.
Både kommittén, departementschefen och utskottets majoritet
hafva också själfva erkänt, att det ligger en viss oegentlighet i den
föreslagna anordningen. Lagen uppställer nämligen två fall, då be¬
svär kunna anföras mot bankinspektionens beslut, och det går na¬
turligtvis då icke för sig, att chefen för bankinspektionen i finans¬
departementet föredrager besvär, som anförts mot hans eget beslut.
Man har därför också för detta fall i förslaget till instruktion
inrymt ett stadgande, att besvären i detta fall skola föredragas
af någon annan i departementet.
Nu skola, som jag redan påpekat, icke endast bankassistenterna»
utan äfven bankinspektören årligen verkställa, bankundersökningar.
Om herrarne slå upp på sid. 29 i betänkandet, synes där, att, under
det att bankernas antal år 1868 utgjorde endast 25 stycken, detsamma
nu stigit till 75 stycken och att afdelningskontorens antal nu är
334. Vidare 'framgår, ätt under femårsperioden 1900—1905 banker¬
nas antal stigit från 66 till 75 och afdelningskontorens från 216
till 334. Antagligt är väl också, ätt ytterligare 'flera afdelningskon-
tor komma att bildas, om 'än icke så många nya banker 'komma
att inrättas, då ju utvecklingen nu går i den riktningen, att man
slår ihop banker. Det är ju gifvet, att, då ett så stort antal afdel-
ningskontor och banker behöfva inspekteras och undersökas hvart-
enda år, såväl assistenterna som bankinspektören själf för detta
ändamål måste företaga resor i landet och vara borta flera veckor
hvardera. Under denna‘tid béhöfver visst icke arbetet i bankinspek¬
tionen hvila; sekreteraren kan mycket väl sysselsättas med bearbe¬
tande af statistiken, som enligt min åsikt bör ombesörjas af bank¬
inspektionen. Men om bankinspektören är borta flera veckor å rad,
kan han till följd däraf icke tjänstgöra 'i finansdepartementet och
man har då icke hans biträde därstädes, utan hans göromål få om¬
besörjas af någon annan.
På grund af allt, som jag nu endast i största möjliga korthet-
anfört, kan jag icke finna annat, än att den här föreslagna anord¬
ningen är oegentlig och olämplig, äfven om finansdepartementets
afdelning af :Kungl. Maj:ts kansli fortfarande icke blott skulle
handlägga sådana ärenden, som föredragas inför Kungl. Maj:t om
fastställande af bolagsordningar, lagstiftningsfrågor och besvär,
utan äfven bearbeta och publicera bankernas månadsrapporter och
Lördagen den 21 April.
7
N:o 37.
deras årsredogörelser. Kommittén ock med kommittén chefen för Lagförslag om
finansdepartementet ock utskottets majoritet kafva nämligen ansett, ändrad lydelse
att dessa publikationer köra verkställas genom finansdepartementet “/ vissa §§ *
utaf det mycket sökta skälet, att kostnaderna därför icke borde be- dTlsolidariska
stridas utaf de bidrag, som tillskjutits af bankerna. Hvad detta an- bankbolag.
går, vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att utaf hela bank- (Forts.)
kontrollen väl just publicerandet af dessa uppgifter, hvarigenom
allmänheten och delägarne och äfven bankerna själfva ömsesidigt
sättas i tillfälle att bilda sig ett omdöme, huru bankerna skötas,
är det, som i första rummet tillhör en ändamålsenligt anordnad
kontroll. Den stora bankkommittén, som afgaf förslag till 1903 års
lagar, ställde också publicerandet af uppgifterna om bankerna i
första rummet såsom ett medel att åstadkomma lämplig kontroll.
Jag kan således icke finna annat, än att det är fullkomligt berätti¬
gad! och i sin ordning, att bankerna få vidkännas den kostnad,
som kan härflyta af detta publiceringsarbete. ,Det är efter min
åsikt dessutom alldeles nödvändigt, att bankinspektionen ombesörjer
detta arbete. Enligt de lagar, som skola antagas, skola för ända¬
målet erforderliga uppgifter nämligen skickas till bankinspektionen,
som skall granska dem. Hvad skulle det då vara för anledning, att
bankinspektionen, sedan den granskat uppgifterna, skulle lämna
dem ifrån sig endast för att sammandrag däraf skulle upprättas och
publiceras i finansdepartementet ? Det blir ett ingripande i bank¬
inspektionens verksamhet, som enligt mitt förmenande är olämpligt.
Afsöndrar man nu detta arbete, som erfordras för publicerande
af uppgifterna, så återstår, såsom herrarne kunna inhämta på sid.
41 i min och herr Rettigs reservation, endast ett högst obetydligt
antal ärenden, som skulle beredas till föredragning inför Kung!
Maj:t. Totalsumman af dessa ärenden har under de senast förflutna
fyra åren utgjort 158, nämligen 5 frågor om lagstiftning, 97 frågor
om fastställande eller ändring af bolagsordningar, hvaraf natur¬
ligtvis ändringarna utgjort det öfvervägande flertalet, vidare 29
frågor om fastställande eller ändring af ordning för andra lånean-
stalter, 18 besvär i sparbanks- och pantbanksmål samt 9 öfriga mål
och ärenden. Om antalet af dessa mål fördelas på de fyra åren, så
blir det i medeltal för år icke fullt 40 ärenden, af hvilka ett
betydligt antal utgöres af ändringar i bolagsordningar.
Kan man verkligen påstå, att för detta ändamål skulle behöfvas
en särskild byråchef i finansdepartementet och till på köpet en
amanuens såsom biträde till honom? Det skulle då vara därför, att
ärendena äro af så säregen beskaffenhet. Därom har jag redan yttrat
mig, och jag vill ytterligare påpeka, att sedan vi år 1903 fått
fullständiga lagar om solidariska bankbolag och bankaktiebolag,
så är bankernas verksamhet därigenom reglerad, och bolagsord¬
ningarna spela numera alls icke den roll, som de förut gjort. Kon¬
sten att granska dem kan omöjligen vara så svår, att icke en duglig
man skall kunna 'biträda därmed. Då undantagsvis förekommer étt
ärende om lagstiftning eller om någon ‘bolagsordning, beträffande
hvilken chefen för finansdepartementet anser sig "béhöfva närmare
N:o 37.
8
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om utredning, star det ju honom fritt att inhämta yttrande från bank-
ändrad lydelse inspektionen.
°iL.TSnJll Nu saSer man ~ det har särskilt framhållits inom utskottet
de solidariska— att detta skulle leda till ett mångskrifveri och en byråkratism,
bankbolag. som man helst borde undvika. Det är klart, att om bankinspektionen
(Forts.) skall afgifva ett utlåtande, så måste den skrifva det, men huru
många utlåtanden är det här fråga om ? Det kan åtminstone icke
blifva mera än 40 om året. Icke kan man antaga, att ett sådant
skrifveri skulle erfordras beträffande alla möjliga små ändringar
i bolagsordningarna. Detta skrifarbete kan således icke spela någon
som helst roll. Men därigenom att man infordrar yttrande från
bankinspektionen, ställer man sig 10 § regeringsformen till full¬
ständig efterrättelse. Denna paragraf stadgar, att departementschef
skall bereda ärendena genom inhämtande af vederbörande ämbets¬
verks yttrande. Sedan ett sådant yttrande afgifvits, finnes det lig¬
gande i handlingarna och är således där tillgängligt, om eller när
det kan ifrågakomma att granska det beslut, som af Kungl. Maj:t
fattats.
Då grund af allt detta hafva vi reservanter ansett, att bank-
byrån kan och bör såsom sådan indragas, men att, på det att icke nå¬
gon olägenhet ,må uppkomma i afseende å arbetskraft för göromålens
bestridande, till chefens för finansdepartementet förfogande bör af
statsmedel anvisas ett särskildt anslag till skäligt belopp, i likhet
med hvad som skett inom civildepartementet för beredande af ären¬
den rörande försäkringsväsendet. Ställes ett sådant anslag till
departementschefens förfogande, står det honom fritt att, om han
eljest skulle behöfva det, anlita hvem han vill, och således äfven
bankinspektören, till att infinna sig i statsrådsberedningen och
•lär föredraga ett ärende. Det har händt mycket ofta. Jag erinrar
mig från min expeditionschef stid flera fall, då andra personer än ve¬
derbörande tjänstemän biträdde med dylik beredning af ärenden.
Detta har helt nyligen händt äfven i justitiedepartementet, där sek¬
reteraren i Norrlandskommittén föredragit den fråga, som vi nu
snart fa på kammarens bord, och det förekommer snart sagdt hvart
enda år. Skulle det ifrågakomma inspektion af någon penninginrätt-
ning, hvilken icke är att hänföra till dem, som betala bidrag, så kan
naturligtvis departementschefen mycket väl uppdraga åt bankin¬
spektören att verkställa sådan inspektion mot ersättning enligt
resereglemente!, så mycket hellre, som, därest bankinspektören blir
befriad från att springa i 'departementet, hans 'tid därigenom blir
mindre upptagen. c
Något mer än detta hafva vi icke intagit i vår reservation. Jag
vill nämligen för ingen del söka att störta denna organisation. Jag
ser tvärtom mycket gärna, att den går igenom, om det nämligen kan
ske på. ett sätt, hvarmed jag kan förlika mig. Därför har jag
heller icke framställt en annan anmärkning, som förekommit mot
själfva lagförslaget och hvilken rör de paragrafer, som handla om
Konungens befallningshafvandes ställning till den lokala tillsynen.
Där står nämligen, att om bankstyrelse fattar beslut, som står i
Lördagen den 21 April.
9
N:o 37.
strid mot lag och ej är af beskaffenhet att medföra ansvar, så skall
Konungens befallningshafvande förbjuda verkställighet af beslutet
eller förelägga styrelsen att i saken göra rättelse, men om det gäller
förvaltning och bokföring, får Konungens befallningshafvande, en¬
ligt hittills gällande lag, icke meddela dylikt förbud annat än på
framställning af bankinspektören. Detta har nu blifvit ändradt
till bankinspektionen. Jag kan dock icke finna annat, än att, då
här inrättas ett kollegialt beslutande ämbetsverk, detta ämbets¬
verk själft kan . och bör fatta sina beslut, och att det icke bör
nödgas gå till Konungens befallningshafvande och säga, att man
önskar, att det och det skall ske; därför anhåller man, att Konun¬
gens befallningshafvande ville vara god och meddela ett beslut.
Det är uppenbart i sin ordning, att ämbetsverket själft skall med¬
dela ett dylikt beslut.
Hvad för öfrigt detta angår, att Konungens befallningshafvande
skall utöfva en sådan tillsyn, så är det, mina herrar, en organisation
på papperet. Konungens befallningshafvande har sannerligen icke
tid att följa verksamheten hos alla bankkontor på ett sådant sätt,
att ett inskridande kan ske, förrän saken blifvit föremål för allmän
uppmärksamhet, men då är det oftast för sent. Kär bankinspek¬
tionen nu får tillräckliga krafter, bör den själf taga reda på sådana
förhållanden och själf meddela beslut. Det har hittills varit nöd¬
vändigt att hafva en sådan konstig anordning, så länge nämligen
kontrollen utöfvas af chefen för finansdepartementet och den honom
biträdande bankinspektören, ty de kunna icke meddela beslut. Där¬
för har man måst anlita den utvägen att låta Konungens befallnings¬
hafvande vara den, som formellt meddelar beslut. Men när man nu
får ett själfständigt beslutande kollegialt ämbetsverk, menar jag,
att detta ämbetsverk ovillkorligen bör själft fatta beslut och att
länsstyrelserna böra befrias från ett uppdrag, som de i hvarje
fall icke kunna nöjaktigt utföra.
Orsaken, hvarför jag icke upptagit detta i reservationen, är, så¬
som jag redan antydt, den, att jag icke velat på något sätt gifva
anledning till, att denna fråga skulle helt och hållet falla. Om det
hade varit möjligt att i Andra Kammaren få igenom den motivering,
som jag föreslagit, och om Första Kammaren hade biträdt densamma,
så kunde man låtit frågan om nu antydda nödiga lagändring hvila,
till dess bankinspektionen hade hunnit att blifva litet mera varm i
kläderna. Det var verkligen två ledamöter från Andra Kammaren,
som under våra förhandlingar i utskottet tycktes vilja gå med på vår
reservation, men vid den slutliga behandlingen gingo de öfver till
majoriteten, och det finnes således icke någon som helst utsikt, att
ens ett yrkande i denna riktning kommer att framställas i Andra
Kammaren. Om man tänker sig, att här skulle bifallas ett yrkande
om ändring i motiveringen, så skulle detta alltså icke leda till något
annat, än att det icke blefve någon motivering alls, hvilket ju vore
synnerligen olämpligt.
Då förhållandet är sådant, att jag anser den ifrågasatta organi¬
sationen oegentlig och olämplig, då de brister i lagförslaget, som
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
3f:o 37.
10
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
jag anmärkt, icke blifvit rättade, och då det uppenbarligen icke kan
leda till någon synnerligen stor skada, om ärendet uppskjutes på
ett ,år, så skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka af slag.
Herr Rabe: Innan jag går att uttala mig i den fråga, som
nu föreligger till kammarens afgörande, önskar jag att få fram¬
hålla några allmänna synpunkter med afseende å den för vårt
land egendomliga institution, som kallas bankinspektionen.
Det torde vara kammarens ledamöter bekant, att bankinspek¬
tionen ursprungligen uppstått såsom en följd af de enskilda ban¬
kernas sedelutgifning, och det var ju ganska förklarligt, att, sedan
statsmakterna funnit denna sedelutgifning vara gagnelig för lan¬
dets ekonomiska förkofran, de skulle låta sig vara angeläget
att stärka förtroendet till ett så viktigt omsättningsmedel^ som
privatbankernas sedlar visade sig utgöra. För -detta ändamål in¬
fördes kontroll öfver de sedelutgifvande bankernas skötsel. Men
det var klart, att denna kontroll skulle komma att verka såsom
ett skydd icke blott för innehafvarne af bankernas sedlar, utan
äfven för bankernas ansättare och andra fordringsägare. Sedan
detta faktum tillräckligt ingått i det allmänna medvetandet, var
det ett ganska kort steg man tog, då man införde kontroll
äfven beträffande de icke sedelutgifvande aktiebankerna, ty, reso¬
nerade man, hvarför skulle icke deras fordringsägare likaväl få åt¬
njuta skyddet af den offentliga kontrollen, allra helst de icke
hade bankdelägarnes solidariska ansvarighet att lita sig till.
Härmed beträdde emellertid lagstiftarne enligt min mening, en
väg, som lätt kan föra till svårigheter. För att få en föreställning
om dessa svårigheter behöfver man blott gå till den vid förra
årets lagtima riksdag väckta motion, som föranledde den riksdags¬
skrivelse, hvilken i sin ordning föranledt förevarande proposition.
I denna motion yttrar nämligen motionären, att bankkontrollen ådra¬
git staten ett slags moralisk proprieborgen för bankverksamheten.
Om vi nu måste inrätta ett särskildt ämbetsverk, för att bankkon¬
trollen skall kunna fylla sin uppgift, tränger sig ovillkorligen den
frågan på oss: hur stort skall en gång i framtiden detta ämbetsverk
blifva för att kunna följa med bankväsendets utveckling, och kan icke
den tid bomma, då staten icke längre lian utöfva en sådan kontroll
öfver bankverksamheten som den, man nu fordrar ? Är det någon,
som kan tänka sig, att it. ex. i England, Förenta staterna eller
Tyskland en bankinspektion skulle kunna äga rum lika med den,
som sker hos oss ? Det är därför af vikt, att man åtminstone
i ett hänseende sätter en gräns för bankinspektionens ändamål, och
jag skall inskränka mig till att negativt uttrycka denna gräns,
då jag säger, att bankinspektionen icke bör gå utöfver att försöka
skydda fordringsägarnes intressen.
Jag anser mig hafva särskild anledning att betona detta,
därför att, då för några år sedan med en större bank inträffade
en olycka, som föranledde bankens ombildning, man fick läsa och
höra, Furu delägare i den åsyftade banken framställde anmärkningar
lördagen den 21 April.
11
N:o 37.
mot bankinspektören för bristande nit och. uppmärksamhet å hans
sida samt anklagade honom för den inträffade kalamiteten. Ett så¬
dant tal anser jag böra från statens sida tillbakavisas. Delägarne uti
en bank, som drifva affären, få icke räkna på att staten skall
vara högste uppsyningsman öfver styrelsens åtgöranden. De få
komma ihåg, att om dem gäller hvad som stadgas i 18 kap. 4 §
handelsbalken: »Häfver någon fått fullmakt, att för annan göra och
låta, och tager den skada däraf, som fullmakt gaf; sky lie sig själf,
som sig ej bättre föresåg.»
Om man fasthåller vid denna begränsning af bankinspektionens
verksamhet, vinner man också därmed, att man icke tvingar bank¬
inspektören att vid inspektioner ingå i alltför småaktiga detaljer, då
han lätt kommer in på områden, som antingen alldeles icke tillhöra
honom eller där han icke äger en sakkännedom, hvilken går upp
mot den, som styrelsen besitter. Genom ett 'alltför långt ingående
i detaljer löper bankinspektören fara att förlora sin auktoritet
gentemot bankerna, och den auktoriteten bör framför allt upprätt¬
hållas. ; l
Öfvergår jag härefter till den fråga, som föreligger till af¬
görande, kan jag till en början fastslå, att mellan utskottets majori¬
tet och reservanterna icke råder någon meningsskiljaktighet därom,
att bankinspektionen behöfver ökade arbetskrafter, icke heller om
lämpligheten af inspektionens organisation såsom kollegial myn¬
dighet, på det sätt, som i propositionen antydes. Striden står egent¬
ligen om fortvaron af den inom finansdepartementet förefintliga
bankbyrån. Den vilja reservanterna borttaga, och sammankopp¬
lingen mellan bankbyrån och bankinspektionen har af den föregående
ärade talaren ansetts vara så betänklig, att han yrkat afslag på
utskottets betänkande i dess helhet. Jag tillåter mig att för min
del hysa den uppfattningen, att de skäl, som af talaren anfördes
till stöd för hans uppfattning och hvilka återfinnas i reservationen,
allesammans äro af uteslutande formell natur och därför, efter
mitt sätt att se, af jämförelsevis underordnad beskaffenhet.
Enligt det Riksdagen meddelade förslaget till instruktion för
bankbyrån inom finansdepartementet skulle det åligga byråchefen
»att till underdånig föredragning bereda ärenden angående dels
lagstiftningen rörande banker och hypoteksinrättningar och dels fast¬
ställande af ny eller förändring af gällande bolagsordning för en¬
skild bank, aktiebank, hypoteksförening och annan låneanstalt,
äfvensom de öfriga frågor rörande bank- och andra låneinrättningar,
som kunna förekomma». Jag måste då fråga mig: finnes det
några reella fördelar förenade därmed, att bankinspektören är den,
som bereder dessa ärenden och föredrager dem hos statsrådsbered¬
ningen? Jag vill då till en början framhålla, såsom också utskottet
gjort i sitt betänkande, att det i själfva verket ju icke kan finnas
någon person, som är mera skickad att föredraga dessa ärenden
inför statsrådsberedningen än just bankinspektören, ty hvem skulle
vara mera sakkunnig däri än han ? Reservanterna ha icke heller —
och det har den siste talaren i sitt anförande ytterligare betonat —
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
hankbolag.
(Forts.)
Nso 37.
12
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
velat förbjuda bankinspektören att föredraga inför statsrådsbered¬
ningen. Tvärtom har han förutsatt, att fall kunna inträffa, då
bankinspektören är den, som ovillkorligen är lämpligast -att före¬
draga vissa ärenden. Till dessa fall höra de, då fråga är om ny
eller förändrad lagstiftning angående banker eller om inrättande
af banker, hypoteksföreningar eller andra sådana låneanstalter,
hvarom i det af mig citerade momentet i instruktionen förmäles.
Beträffande dessa ärenden finnes det naturligtvis ingen person,
som har större erfarenhet och mera sakkunskap än just bankinspek¬
tören, och det synes mig klart, att vi alla måste önska, attfden största
sakkännedom, som står till buds, må få ‘tillfälle att göra sig hörd
vid beredning af ärenden hos regeringen.
Det betonades af den siste ärade talaren, att vår nuvarande
banklagstiftning vore af den art, att bankernas bolagsordningar
numera vore af mycket liten betydelse, enär bankernas rörelse
reglerats i banklagarna. Nej, det förhåller sig icke så. Det är
tvärtom stadgadt, att i bolagsordningen skall angifvas, hvilka rö¬
relsegrenar en bank ämnar drifva. Det kan ju mycket lätt tänkas,
att med bankväsendets utveckling banker kunna vilja kasta sig
på rörelsegrenar, som utomlands drifvas, men icke ännu hunnit
hit. Hvem skall då yttra sig om lämpligheten af huruvida en
bank må utöfva en sådan rörelsegren, om icke just bankinspektören ?
Han är den, som har bästa insikten i bankväsendet. Han ser bäst,
hvart det hela bär, och hans omdöme bör uppenbarligen vara af den
största vikt. Nu säger man emellertid: man kan remittera en
dylik fråga till bankinspektionen och få den grundlagsenligt be¬
handlad af ett ämbetsverk, till hvilket ärendet kan remitteras,
och så får man det ena utlåtandet häftadt vid det andra. Detta
är visserligen bra, men det är icke lika bra, som'om inspektören finge
stå inför statsrådsberedningen och föredraga ärendet, muntligen
tillkännagifva sin mening och blifva underkastad korsförhör. Genom
en sådan muntlig förhandling kommer sannolikt det bästa resutatet
fram. Det är en erfarenhet, som hvar och en från sitt verksamhets¬
område kan bekräfta. När det nu är så, att det är så många
frågor, i hvilka bankinspektören måste anses vara den lämpli¬
gaste föredraganden, hvarför skall man icke helt enkelt kunna
säga, att bankinspektören skall i regerirgen föredraga alla
banker eller lagen om banker rörande och därmed likartade
ärenden r
Det tillkommer dessutom den omständigheten, att inspektion
sker icke blott i banker, utan äfven i hypoteksanstalter. Hittills
ha dessa inspektioner förrättats af bankinspektören. Hvad hypo-
teksinrättningarna beträffar, är det icke någon lätt sak att revi¬
dera dem, om det skall göras en ordentlig granskning, ty därtill
fordras den största sakkännedom. Hvem skall hädanefter förrätta
dessa inspektioner, om bankbyrån upphör? Jo, antagligen kommer
bankinspektören att i hvarje särskildt fall förordnas att göra det.
Hvarför kan man då icke lika gärna från början låta bankinspek¬
tören såsom byråchef i finansdepartementet hafva till åliggande
Lördagen den 21 April.
13
N:o 37.
att förrätta dessa inspektioner, när det i alla fall blir lian, som Lagförslag om
i regel får förrätta dem ? andrad, lydelse
Reservanterna kafva, för att få bort bankbyrån, tagit sig mssa i
före att från bankbyrån till bankinspektionen öfverflytta åtskilliga d^solidarishi
ärenden, som egentligen icke höra till bankinspektionen, men som banUolag.
man måste hafva bort från bankbyrån för att iå bort byrån själf. (Forta.)
Statistiken hör bland annat dit. Denna statistik är af två slag.
Den rör dels de egentliga bankerna, dels hypoteksbanken och hypo-
teksföreningarna. Nu är det icke fråga om, att man vill skilja
på detta, utan man vill lägga alltsammans på bankinspektionen.
Är det emellertid icke en mycket större oformlighet än något,
hvarom hittills talats, att bankinspektören skall sysselsätta sig
med bearbetande och offentliggörande af statistiska uppgifter från
hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, med hvilka han på grund
af (sitt ämbete icke har något att skaffa? Och hvarför skola
bankerna betala allt detta arbete med och tryckningen af hypo-
teksinrättningarnas uppgifter, när bankerna icke stå i samma grad
som hypoteksanstalterna och dessa senare icke äro underkastade
bankinspektionen? Hvarför skulle för öfrig! bankerna betala hela
denna statistik ? Det är väl alldeles uppenbart,' att talet om, att
de s. k. månadsrapporterna äro till gagn ur kontrollsynpunkt för
den stora allmänheten, icke håller streck, ty den störa allmän¬
heten kan icke läsa dem på det sättet. De hafva sitt värde
såsom en mätare på det ekonomiska tillståndet i landet, men-
just därför hafva de ett så stort allmänt intresse, att äfven om
det icke funnes någon bankinspektion, skulle dessa sammanställ¬
ningar af månadsrapporterna i alla händelser anses såsom ett stats¬
ändamål, hvilket borde genom finansdepartementet ombesörjas.
Den föregående ärade talaren förmenade, att det skulle blifva
en stor oegentlighet, om dessa månadsrapporter insändes till bank¬
inspektionen, fdär bearbetades och sedan offentliggjordes genom
bankbyrån. Men är detta verkligen en oegentlighet? När dessa
rapporter .komma in från bankerna till finansdepartementet, kan
bankinspektören oupphörligt konstatera, att de äro oriktiga. Siff¬
ror, som äro intagna under en rubrik, skola stå under en annan,
med mera dylikt. Detta upptäckes genom jämförelse med före¬
gående rapporter och kan äfven framgå af rapporten själf. Bank¬
inspektören vänder sig till vederbörande bank, påpekar förhål¬
landet och begär riktiga siffror. Rättelse insändes från banken,
de riktiga siffrorna inarbetas i rapporten, och den föreligger i
rätt skick. Sedan innehållet sålunda blifvit fastställdt, är ju
skälfva sammanställningen för offentliggörandet ett ganska meka¬
niskt arbete, hvilket hvem som helst, som blir litet van därvid,
kan utföra. Därför är det icke något onaturligt, att nämnda sam¬
manställning utföres inom finansdepartementets bankbyrå och icke
af bankinspektionen.
Det finnes emellertid ett skäl till, hvarför jag för min del
anser det vara af vikt, att bankinspektören och sekreteraren i
bankinspektionen komma att få befattning äfven med öfriga bank-
N:o 37.
14
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
ärenden i finansdepartementet. Bankinspektionen ock därmed sam¬
manhängande göromål komma, lika litet som nu, att utfylla ifråga¬
varande tjänstemäns tid. Det kan nämligen icke för män med full
arbetskraft vara en tillräcklig uppgift att endast vara bankin¬
spektör ock chef för inspektionen eller sekreterare därstädes. De
komma att få tid öfver. Hvarför skall då icke staten göra sig
denna tid till godo genom att taga deras arbetskraft och erfarenhet
i anspråk på ett område, som just är deras speciella ? Det kan ju
icke, såsom den siste ärade talaren ville, i detta fall göras eu jäm¬
förelse med presidenten i kammarrätten eller generaldirektören i
statskontoret, ty dessa båda ämbetsmän äro chefer, hvar och en
för sitt verk, som tager hela deras tid och arbetskraft i anspråk.
Icke kan man då pålägga dem ytterligare arbete med en stor före¬
dragning i statsrådsberedningen. Hvad däremot bankinspektören
och sekreteraren beträffar, så tages icke deras tid tillräckligt i
anspråk af tjänsten.
Det finnes slutligen en synpunkt, som icke kan sägas vara
afgörande, men som dock förtjänar beaktande. Det är nämligen
icke så alldeles utan betydelse, att regeringen har tillgång inom
kansliet till en tjänsteman, som är förfaren på det finansiella om¬
rådet. Många lagstiftningsfrågor finnas af finansiell och äfven
ekonomisk natur, där det kan vara ytterst fördelaktigt för rege¬
ringen att kunna skicka efter en tjänsteman i ett departement
och låta honom komma upp i statsrådsberedningen. Den kan i
så fall upptaga hans tid så mycket, som den vill, och förelägga
honom att göra det 'arbete, som man vill hafva gjordt.
Den föregående talaren befarade, att bankinspektören icke
skulle kunna uppehålla sin tjänst i bankbyrån, därför att han
skulle i veckotal blifva borta på inspektioner. Ett sådant arran¬
gement kommer dock säkerligen aldrig att träffas, att chefen för
bankinspektionen skulle vara borta i veckotal. Reser han på in¬
spektion, är den antagligen förrättad på högst 4 å 5 dagar. Han
gifver sig nog icke ut på rundresa för att inspektera den ena
banken efter den andra. Det vore högst opraktiskt och kommer
säkert icke i fråga.
Med .anledning af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall
till den föredragna paragrafen.
Herr Rett ig: Vid inrättandet af ett nytt ämbetsverk är
det ju alldeles gifvet, att olika uppfattningar skola gorå sig
gällande, dels om detta verks nytta och nödvändighet, dels om huru
det skall sammansättas. För min del har jag. från början icke varit
någon särskildt varm anhängare af det nu föreliggande kungl.
förslaget. Men om ett nytt ämbetsverk skall inrättas för inspek¬
tionen och kontrollen öfver bankväsendet i Sverige, så anser jag,
att alla till bankväsendet hörande frågor äfven skola behandlas
af detta nya ämbetsverk. Därför har jag anslutit mig till den
reservation, som är afgifven af herr Sjöcrona.
Lördagen den 21 April.
15
N:o 37.
Emellertid skall jag tillåta mig att, innan jag går in på
själfva sakfrågan, kasta en blick tillbaka på inspektionen och
kontrollen på våra banker.
Såsom en föregående talare redan nämnt, tillkom denna kon¬
troll för att få till stånd en granskning däraf, att de sedelutgif-
vande bankerna uppfyllde alla bestämmelser, som voro för dem
gifna — att grundfondshypotek funnes i behörig ordning, att guld¬
kassorna vore, som de skulle vara, och att bankerna icke öfver-
skrede sin befogenhet i fråga om sedelutgifningen. Då var kon¬
trollen af högst betydande vikt och absolut nödvändig. Denna
kontroll utöfvades af ett ombud, som Konungens befallningshaf¬
vande i länet hade rätt att tillsätta vid hvarje inom länet befint¬
lig solidarisk enskild sedelutgifvande bank. Därefter tillkom, jag
tror år 1886, en revisor, hvilken Konungens befallningshafvande
likaledes hade rätt att tillsätta. Dessa båda funktionärer finnas
ännu kvar, och meningen är nu, att de också för framtiden skola
blifva kvar, men att båda dessa uppdrag skola förenas i samma per¬
sons hand, hvilken således blir både ombud och revisor. Enligt mitt
förmenande är detta en af de bästa kontroller, som kan gifvas.
Man har visserligen sagt, att det no g icke öfverallt är så bra,
men då beror detta därpå, att man icke fått tag i rätta personen.
Säkert är, och det ligger i sakens natur, att den bästa kontrollen
öfvas, om man får vara med om att revidera det gångna årets
räkenskaper och se, huru bankerna skött sig.
Vidare ha vi bankinspektören och den kontroll, som utöfvas af
honom, och sedan har ytterligare vid hans sida tillkommit en assi¬
stent. Dessa skola >se till, att bankerna sköta sin verksamhet i
öfverensstämmelse med gällande lag och bolagsordning. Ku säger
man, att denna kontroll icke kan blifva effektiv, såsom den nu
skötes. Då frågar jag: Hvad kan det då vara, som mera behöfs?
Det kan icke vara annat, än att arbetskrafterna icke äro till¬
räckliga. ,Eör mig synes det, att den lyckligaste lösningen af
frågan vore, om den nuvarande bankbyrån finge ett par personer
till, som kunde hjälpa till vid inspektionen. Men, säger man,
detta är icke bra, ty då skulle finansministern fortfarande vara
den ledande, den, som bankinspektören i sista hand hade att vända
sig till. Han skall fortfarande hafva öfverinseende öfver det hela,
och därtill har han icke tillräckligt med tid — utan det är bättre
att göra bankinspektionen till ett fristående kollegialt verk. Jag
tror nog, att det kan vara lämpligt, ,att sådana frågor som dessa
behandlas kollegialt, men jag vet dock icke, att under den långa
tid, som saken nu gått med finansministern som chef, man haft
något att beklaga sig öfver. Naturligtvis har det under denna
långa tid varit många tillfällen, vid hvilka finansministern in¬
gripit, och jag känner själf ett par sådana fall, då mycket viktiga
åtgärder af honom vidtagits. Detta har gått så lyckligt, att jag
tror icke, att det nya ifrågasatta verket skulle kunna sköta denna
uppgift bättre. Emellertid skall jag icke alls strida härvidlag,
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
N:o 37.
16
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om utan det kan ju hända, att det är lämpligare, att det blir en
ändrad lydelse kollegial styrelse, som får handlägga dessa ärenden.
af visso §§ i Jag vill emellertid gifva till känna, att jag hyser samma upp-
de^oMarisha fattning, som redan antyddes af den förre ärade talaren, nämligen
6bankbolag, att inspektionsprincipen kan vara ganska farlig. Den invaggar
(Forts.) allmänheten i den tron, att när man väl fått en bankinspektion,
så kan man vara lugn för att aldrig lida några förluster — ty
eljest sköter sig icke bankinspektionen. Det är mycket farligt i
att träffa en sådan anordning, att den kritiklösa allmänheten
tror sig icke vidare behöfva taga kännedom om förhållandena,
utan i detta verk ser någonting för deras intressen lika betryg¬
gande som revision. Man kommer nog att tänka sig denna inspek¬
tion som ett slags öfverstyrelse öfver hankstyrelserna, men så
är alls icke förhållandet, ty bankinspektionen har blott, som sagdt,
att se efter, att bankerna sköta sig efter gällande lag och bolags¬
ordning; och på sid 33 i det nu förevarande utlåtandet upplyser
utskottet, huru det går, då en anmärkning framställes, men ve¬
derbörande icke göra något däråt: »Om nu till grund för den så¬
lunda gjorda framställningen icke ligger en för hanken gällande
föreskrift, utan endast bankinspektionens på angifna skäl grundade
uppfattning, och hanken icke hörsammar en sådan hemställan, är
tydligen intet vidare att i saken åtgöra.» Således har bankin¬
spektionen icke rätt att ingripa i hankstyrelsens verksamhet. Bank¬
inspektionen kan t. ex. icke komma och säga till en hankstyrelse:
Ni gör för stora affärer med den och den firman! eller: Ni köper
för mycket obligationer af det och det slaget, ty då säger hank¬
styrelsen: Det har ni icke att göra med, ni skall blott se efter,
att hanken sköter sin rörelse i öfverensstämmelse med gällande
lag och bolagsordning, någonting annat har ni icke att göra.
Jag tror, att den bästa kontrollen är den, som öfvas af allmän¬
heten själf, men för att allmänheten skall sålunda kunna kon¬
trollera bankerna, fordras det bättre och fullständigare redogö¬
relser. Min uppfattning är således den, att den bästa kontrollen
vore, om man ifinge vidlyftigare formulär för styrelseberättel¬
serna och för revisionsberättelserna; då kunde allmänheten bättre
bedöma, om ett företag är riktigt skött eller icke, ty som det nu
är, kan man, då man ser en styrelse- eller revisionsberättelse, icke
få mycket klart för sig, hurudan ställningen verkligen är. Detta,
tror jag, vore en mycket viktig förändring.
Detta är min uppfattning om själf va inspektionen och kon¬
trollen. Jag tror, att huru många ämbetsverk vi än skaffa, blir
det nära nog omöjligt för dem att så kontrollera bankerna, att all¬
mänheten därigenom kan med fog allenast på denna inspektion
grunda något verkligt förtroende för deras skötsel.
För att nu tala om själf va saken, her jag att få saga, att
jag aldrig tänkt mig, att man skulle kunna förena två poster,
den ena som chef och den andra som underlydande. Här skulle
emellertid samme person vara på en gång chef för bankinspektio¬
nen och underlydande tjänsteman under finansministern på hank-
Lördagen den 21 April.
17
N:o 37.
byrån. Antag t. ex., att det vore så, att han behöfde fara ut och Lagförslag om*
inspektera, skall han då gå in med en anhållan om tjänstledighet ändrad lydelse
och säga, att han behöfver blifva borta så och så många dagar ? vissa §§ *
Denna inspektion kan vara absolut nödvändig — han måste fara. faSolidarid»
Men det kan tänkas, att han får ett nej, att han således icke ifåjr bankbolag.
någon tjänstledighet, emedan det icke finnes någon annan att (Forts.)
.sätta i hans ställe som föredragande inom departementet. Hvilken
befattning skall han då egentligen sköta, den underlydande be¬
fattningen eller chefsbefattningen? Jag tycker, att det hela blir
ett sammelsurium, en dualism, som man icke kan klara. Det rät¬
taste är väl, att bankbyrån upphör och att hela dess verksamhet,
såvidt ske kan, öfverflyttas till bankinspektionen, medan det öfriga
får blifva kvar vid finansdepartementet och skötas af någon dess
, hittillsvarande tjänsteman. Icke skall man väl tro, att finansde¬
partementet består af så okunnigt folk, att de icke kunna handlägga
dessa frågor om ändringar i bolagsordningen eller i ordningar för
hypoteksbanker. Särskildt synes det mig vara rätt, att alla de
statistiska uppgifterna och månadsrapporterna blifva fullständigt
behandlade af bankinspektionen — ty det är ju den, som skall
inspektera, och således bör det vara den, som har att emottaga
alla rapporter samt följa gången och ledningen af bankernas verk¬
samhet.
Man har sagt, att herr Sjöcronas och min uppfattning är byrå¬
kratisk. Jag tycker motsatsen. Jag finner det vara byråkra¬
tiskt, att man ovillkorligen vill behålla bankbyrån för handlägg¬
ningen af en 5 å 6 ärenden om året. Om man ser efter, skall
man finna, att dessa ärenden rörande fastställande eller ändring
af bolagsordningar för bankbolag uppgingo år 1902 till ett antal
af 34 och år 1904 till 33. År 1902 utgick oktrojen för de
enskilda bankerna, och de fingo då två års förlängd, oktroj, d. v. s.
till år 1904; 1904 fingo de 10 års förnyad oktroj. Däraf följer,
att det icke blir många ärenden angående fastställandet af dylika
bolagsordningar, som under de närmaste åren komma i fråga, och de
små frågor angående ändringar af sådana handlingar, som kunna
komma före, äro uppenbarligen af mycket liten betydelse. Man
säger, att finansdepartementet behöfver dock hafva några sak¬
kunnige för föredragning af dylika frågor. Ja, då kan jag icke
förstå annat, än att finansdepartementet helt enkelt har att remittera
frågan till bankinspektionen och får dess utlåtande; detta är all¬
deles till fyllest enligt min mening.
Det var några ord, som den siste talaren yttrade, hvilka jag sär-
skildt fäste mig vid. Han sade, att det var märkvärdigt, att staten
icke skulle utnyttja den nu ifrågavarande personalens tid, och
han ansåg, att denna personal skulle få så mycket tid öfrig, om den
blott hade bankinspektionen att sköta. För närvarande består bank¬
inspektionen af en bankinspektör och en assistent. Meningen är
nu, att där skall blifva ytterligare en assistent. De sakkunnige och
sekreteraren skulle sitta kvar i Stockholm. Men för själfva inspek¬
tionen skulle förstärkningen blott blifva en assistent, och ändå
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 37. 2
N:o 37.
18
Lördagen deri 21 April.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Ports.)
påstods här af talaren, att denna inspekterande personal skulle fa¬
sa mycken tid öfrig, då den icke vore sysselsatt. Ja, då borde det
ju vara nog med den personal, som redan finnes i bankinspektionen.
Emellertid kan jag omöjligt följa den ärade talarens tankegång.
För min del tror jag, att om bankinspektionens tjänstemän skola-
fara från bank till bank och inspektera och göra det ordentligt, så-
är det icke blott absolut nödvändigt, att man får en assistent
till, utan de få ändock så mycket att göra, att de icke ha någon
tid öfrig att ägna åt andra saker.
Hvad sedan aflöningsfrågan beträffar, är den ju af under¬
ordnad betydelse. Det synes mig dock, som om den aflöning, man
tänkt sig för bankinspektören, vore alldeles för hög. Icke för det
att jag missunnar honom den, men våra andra ämbetsmän komma
helt säkert att göra jämförelser och då finna det egendomligt, att
medan t. ex. en expeditionschef, som har ett så ojämförligt drygare
och mera betungande arbete, endast får 7,500 kronor, skall denne ha-
10,000 kronor; generaldirektörerna i våra verk aflöna vi med 9
å 10,000 kronor, men denne bankinspektör skall ha 10,000 kronor.
Ja, jag vet nog, hvarför man är så frikostig härvidlag. Det är
nämligen därför, att det är icke staten, som skall betala denna
lön, utan det- är de enskilda bankerna. Det synes mig emellertid,,
som om man härvidlag är inne på en egendomlig stråt, och jag
tror, att det är en ganska farlig princip, som man här gifvit sig
in på. Kan det vara rätt, detta, att inrätta nya ämbetsverk, som
enskilda skola betala? Man framhåller, att vi gjort det vid för-
säkringsinspektionen. Ja, det är sant. Nu göra vi det äfven i
fråga om bankinspektionen. Nästa gång behofves det kanske eu
förbättrad fabriksinspektion, och då är det klart, att fabrikerna
få betala den saken. Sedan behöfves det kanske en landtbruksinspek-
tion; skola då landtbrukarne bekosta denna? På det sättet bildas
det ena verket efter det andra, aflönadt på enskild bekostnad.
Detta synes mig kunna blifva till en ganska stor fara; och äfven
om de nu föreliggande fallen spela en jämförelsevis obetydlig'
roll, så är principen farlig. Bankverksamheten betalar sin skatt¬
till staten liksom alla andra verksamhetsgrenar och betalar den
progressivt; den får dessutom betala de af Konungens befallnings¬
hafvande förordna de kontrollanterna, ombudet och revisorn; nu
säger man, att bankerna äfven skola betala detta nya ämbetsverk.
Snart kanske detta verk behöfver ytterligare utvidgas — man
vet icke, hur utvecklingen på detta område kan gå •—■ och
då skola äfven kostnaderna därför gäldas af de enskilda bank¬
inrättningarna. Kommer man väl in på denna väg, torde det blifva
svårt att bromsa; och märken väl, mina herrar, framställningar
om ett fortgående på den vägen komma ingalunda att saknas.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Såsom herrarne
höra, tviflan jag mycket starkt på bankinspektionens nytta, och
jag undrar, om man icke gärna kan taga sig en funder are på saken
än ett år. Jag finner mig därför för närvarande böra yrka af slag.
Lördagen den 21 April.
19
N:o 37.
Grefve ;W achtmeister, Hans: Den af Kung!. Maj: t Lagförslag om
föreslagna anordningen, enligt hvilken den centrala bankkontrol- ändrad lydelse
len uppdrages åt ett kollegialt och fristående ämbetsverk, hvars a/ vlssa §§ *
chef tillika är byråchef inom finansdepartementet, kan vid första de Solidariska
påseendet förefalla egendomlig nog, och den saknar också, såsom; bankbolag.
den förste ärade talaren framhöll, förebilder inom vår administra- (Forts.)
tion. Men att saken är ny behöfver ju icke innebära, att den
är förkastlig, och jag trop, att om man tänker sig något närmare
in i saken, skall det visa sig, att anordningen har sina stora
fördelar. Jag vill icke påstå, att icke saken kan ordnas på annat
sätt, men med stöd af den erfarenhet, som jag vunnit under de
år jag haft tillfälle att se dessa förhållanden på nära håll, vågar
jag tro, att den här föreslagna anordningen skall befinnas vara
synnerligen fördelaktig. :
Först och främst är det säkert, att om den centrala bank¬
kontrollen skall göras mera effektiv — och därom har Kiksda-
gen uttalat en bestämd önskan, liksom det är utgångspunkten
för hela frågan —, måste det rikare innehållet spränga de gamla
formerna. För närvarande kan det, åtminstone teoretiskt, sägas,
att den centrala bankkontrollen är uppdragen åt finansministern
med biträde af bankinspektören. Detta är utan tvifvel olämpligt.
Rent konstitutionellt sedt, är det oegentligt, att en departements¬
chef ålägges andra administrativa göromål än sådana, som till¬
komma honom som föredragande i statsrådet. Detta är ett stycke
ministerstyrelse i miniatyr. Ett sådant styrelsesätt kan ha sina
fördelar, och man använder det i de flesta länder, men skall man
ha det, bör det vara normeradt enligt bestämda regler. Om det
under nuvarande lagstiftning skulle falla sig så, att chefen för
finansdepartementet företog sig någon olaglig åtgärd gentemot
någon bank, så undrar jag, om någon af herrarne kan säga mig,
på hvad sätt han skulle kunna ställas till ansvar därför. Möj¬
ligen skulle politiskt ansvar enligt § 107 regeringsformen kunna
utkräfvas af honom, ehuru det är tvifvelaktigt nog. Alldeles
säkert kan § 106 icke tillämpas.
För att nu nedstiga från dessa högre rymder till lägre, men
mera praktiskt betydelsefulla, så bör det sägas, att chefen för
finansdepartementet enligt min erfarenhet icke har någon afse-
värd tid öfrig att ägna åt bankkontrollen. Äfven under lugna för¬
hållanden tager det rätt mycken tid att åhöra föredragning af in-
spektionsberättelser, att läsa diverse handlingar, att öfverväga tvis-
tiga spörsmål, som där lätt uppkomma. Men om af en eller annan
anledning oro uppstår i bankvärlden — sådant kan hända och
har händt litet emellan •—, då kunna dessa ärenden komma att än
allvarsammare inkräkta på departementschefens tid. Det blir en
mängd skriftväxlingar, en mängd muntliga konferenser, allt saker,
för hvilka det ofta är nästan omöjligt för departementschefen. att
vinna tid. Förhållandet har också blifvit det, att det faktiskt redan
nu är bankinspektören, som utöfver den egentliga kontrollen här¬
vidlag. Men skall denna kontroll, såsom vi alla önska, göras mera
N:o 87.
20
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om effektiv, blir det så, att departementschefen ännu mindre kan
ändrad lydelse däråt ägna tillräcklig tid. Då är det utan tvifvel äfven riktigast,
af vissa §§ i departementschefen äfven formellt fritages från detta arbete.
de Solidarisk a Bankinspektören skulle därefter blifva så att säga fristående och få
banUolag. sin myndighet både kvalitativt och kvantitativt utvidgad. Det är
(Forts.) då utan tvifvel en riktig tanke, att han får vid sin sida andra
sakkunniga, som i mera viktiga fall komma att deltaga i be¬
sluten och alltid kunna gorå sina åsikter och sitt inflytande gäl¬
lande. I förbigående vill jag säga, att den af utskottet utta¬
lade tanken, att för beslut från bankinspektionens sida om sam-
mankällande af extra bolagsstämma skulle fordras enhällighet, sy¬
nes mig tilltalande.
I fråga om tillskapande af ett särskildt ämbetsverk för dessa
ärenden äro emellertid meningarna mindre delade. Den egentliga
meningsskiljaktigheten råder, som vi hört, därom, huruvida, äf¬
ven sedan bankinspektionen blifvit ett särskildt ämbetsverk, dess
chef fortfarande bör vara byråchef i finansdepartementet. Rörande
denna fråga måste jag säga, att jag anser det vara af den yttersta¬
vikt, att departementschefen bland sin personal har fast anställd
en tjänsteman, som är sakkunnig i bankfrågor. Dessa ärenden
rörande banker och hypoteksföreningar samt den därom gällande
lagstiftningen äro sannerligen icke de minst viktiga bland dem,
som tillhöra finansdepartementet. De bilda ett ganska speciellt
område för sig. Deras teori är en särskild vetenskap, och (deras-
praktik ett särskildt yrke. Då det icke kan väntas, att chefen
för finansdepartementet alltid skall vara speciellt hemma i bank¬
frågor, anser jag det vara angeläget, att han alltid har till hands
en person, som är sakkunnig på detta område och som känner till,
huru bankväsendet i praktiken funktionerar.
Nu har det sagts, att inkommande bankfrågor kunna remit¬
teras till bankinspektionen. Ja, det är sant, men, som herr Rabe
sade, det blir en annan sak att endast få ett skrifvet utlåtande,
än om man har framför sig en speciellt sakkunnig person, som
muntligen föredrager ärendet och som kan besvara framställda
spörsmål. Just i dessa frågor är det ofta af vikt, att ett sådant
intimt korsförhör kan få komma till stånd, ty dessa ärenden äro
ofta synnerligen ömtåliga, och den minsta lilla inadvertens kan
föranleda många tråkigheter.
Här har vidare sagts, att antalet af de ärenden, som skulle
komma att tillhöra bankbyrån, är ganska litet och, särskildt om
en del af dessa ärenden öfverflyttas till bankinspektionen, så litet,
att det icke vidare borde behöfvas någon särskild föredragande
för dem i departementet. Ja, att antalet af dessa frågor icke
blir så stort, är nog sant, men det är icke antalet det kommer
an på, utan beskaffenheten — det är den, som förestafvar behofvet
af en särskild föredragande. Mig synes, att det ligger synnerlig
vikt på, att denne föredragande blir fast anställd i departementet,
sedan kan man ju kalla honom hvad man vill, byråchef eller någon¬
ting annat, men då hans göromål äro sådana, som i allmänhet
Lördagen den 21 April.
21
N:o 37.
tillhöra en byråchef, så synes mig den benämningen vara Lagförslag om
lämplig. ändrad lydelse
En annan fråga är om hans lön. Det är gifvet, att han skall"/ vissa §§ *
ha mindre aflöning än andra byråchefer, och mig förefaller det, dUolidaritka
som om utskottet haft goda skäl att nedsätta hans arfvode från 4,000 bankbolag.
till 3,000 kronor och flytta öfver skillnaden till hans lön som chef (Forts.)
för bankinspektionen. Däremot kan jag icke biträda herr Rettigs
mening, att den sammanlagda lönen, 10,000 kronor, skulle vara
för hög i jämförelse med hvad andra tjänstemän åtnjuta. Denne
bankinspektör får icke beträffande aflöningen jämföras med ci¬
vila ämbetsmän i allmänhet, och det är af vikt, att Kungl. Maj:t
kan få för platsen fullt kompetent person. Om man t. ex. vill
vid departementet fästa en bankkarl, blir det nödvändigt att aflöna
honom någorlunda ordentligt. Man har ju sett för öfrigt, att för-
säkringsinspektören blifvit aflönad med 10,000 kronor.
Den af reservanterna uttalade meningen, att allenast ett an¬
slag skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att bekosta
biträde inom departementet vid beredning af ärenden rörande bank¬
väsendet, kän jag icke biträda. Man måste där ha en tjänste¬
man för dessa frågor fast anställd, och denne tjänsteman bör vara
bankinspektören, för att den erfarenhet, som han under sin verk¬
samhet inhämtat, må komma departmentet till godo. Och denna
erfarenhet är icke ringa, om bankinspektören är en sin makt¬
påliggande plats vuxen man.
Herr Rettig anmärkte emot den af Kungl. Maj:t föreslagna
anordningen, att det skulle kunna möta svårigheter, ifall bank-
inspektören ville resa bort för att förrätta inspektioner och han
då måhända icke finge ledighet i departementet. Härmed förhål¬
ler det sig så, att hans inspektionsresor icke nödga honom att
vara borta mer än ett fåtal dagar i sänder, och då är det- icke
svårt att så fördela arbetet inom departementet, att han kan få
all behöflig ledighet för dessa resor.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall
till den föredragna punkten.
Herr statsrådet B i e s é r t: Efter de ingående anföranden, som
både herr Rabe och grefve .Wachtmeister haft i dag, skulle jag
kunna inskränka mig till att hos kammaren rekommendera de
yrkanden, som de. gjort, men jag skall i allt fall, utan att taga
kammarens tid någon längre stund i anspråk, bedja att få säga
nagra ord och att särskildt anföra ett exempel från min egen er¬
farenhet, huru önskvärdt det är, att just bankinspektören står
till finansdepartementets förfogande, då det gäller att föredraga
en del ärenden. De båda reservanterna hafva här yrkat af slag
å alltsammans, i mening att det mycket \ väl kan hvila, till
ett annat ar. Ja, det kan ju hända, att det utan olägenhet
kan ske. Det kan hända, att intet olyckligt skulle inträffa
genom ett uppskof på ett år, men för att jag skulle vara med
om ett uppskof på ett år, skulle något bättre ställas i utsikt än
>’:o 37.
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om detta förslag, som föreligger. För min del tror jag knappast,
ändrad lydelse att det är tänkbart. Riksdagen har begärt en effektiv bankinspek-
af visso §§ Dion. Kungl. Maj:t har ställt sig detta till efterrättelse och genom
de^olidarMa särskilda sakkunniga utarbetat detta förslag. J ag tror därför icke,
bankbolag, att det är något vunnet med ett uppskof vare sig ett år eller kanske
(Forts.) längre tid.
Jag vill, som jag sagt, med ett exempel från min egen erfarenhet
belysa, huru önskvärdt det i många fall kan vara, att bankinspek¬
tören står till Kungl. Maj:ts förfogande. Ett låneinstitut, som
icke faller under banklagarna, lämnade för någon tid sedan in
en ansökan om fastställelse på bolagsordning. Vid granskning
af denna bolagsordning fanns det intet, ur juridisk synpunkt
sedt, som stred mot gällande lag, men vid granskning ur annan
synpunkt var det alldeles uppenbart, att det förslag till bolags¬
ordning, som ingifvits, alldeles icke fyllde de kraf, som man måste
ställa på det, för att det mål, som bolaget ställt upp för sig,
verkligen skulle nås. Nu hade finansdepartementet en sådan erfaren
man som bankinspektören till sitt förfogande. Följden blef, att
bankinspektören i förening med finansministern och några kon¬
sultativa statsråd öfverlade, hur man borde gå till väga, och det
beslöts, att bankinspektören skulle sätta sig i personlig förbin¬
delse med styrelseledamöterna i bolaget och söka få utarbetadt
ett nytt förslag till bolagsordning. Så skedde. I ändrad form
kom förslaget åter inför statsrådsberedningen. Där undergick det
åtskilliga bearbetningar och förändringar, hvilka åter underställ¬
des bolagsstyrelsens bepröfvande. På det viset fick man till slut
en tillfredsställande bolagsordning. Jag vill nu fråga, om någon
tror, att bankinspektören icke behöfver stå till finansdepartementets
förfogande. Hade man i omnämnda fallet icke haft bankinspektören
att tillgå, hade man bara fått en formellt riktig bolagsordning.
En juridiskt bildad, om än så skicklig, man hade icke haft en
sådan erfarenhet, att han kunnat verkställa granskningen af bo¬
lagsordningen på sådant sätt, att den blef så tillfredsställande,
som här skedde.
Behofvet att vända sig till bankinspektören finnes för finans¬
ministern och har gjort sig kännbart gällande. Som förste talaren
nämnde, är ju finansministern oförhindrad att i sådana och
äfven andra fall infordra bankinspektörens utlåtande, och han
skulle antagligen också göra det, men jag är öfvertygad, att i
många fall af sådan art skall finansministern finna det med sa¬
ken fördelaktigt att i själfva statsrådsberedningen hafva bank-
inspektören till hands. Det blir i praktiken bankinspektören, som
i allt väsentligt kommer att bereda ärendet och föredraga det i
statsrådsberedningen. Vid sådant förhållande kan jag icke fin¬
na annat, än att det vore fördelaktigt, att detta förhållande blefve
fastslaget i lag.
Herr grefve och talman! Jag skall icke upptaga kammarens
tid längre, utan endast sluta med en vördsam vädjan till Första
Lördagen den 21 April.
23
N:o 37.
Kammaren att i likhet med Andra Kammaren antaga ,utskottets
förslag.
Herr Törnebladh: Diskussionen har visserligen fortgått
eu god stund, men jag anser mig ändå höra besvära kammaren
något, emedan frågan är af så pass betydande omfattning och vikt,
.att det torde väl vara rum äfven för olika uppfattningar, ehuru
visserligen icke olika uppfattningar därom, att en förändring be-
höfves i bankinspektionen. Riksdagen har ju uttalat sig därför,
och förhållandena tala därför äfven utan Riksdagens skrifvelse.
Jag vill visserligen i förbigående anmärka, att om det skulle
nu så vara, att den nya bankinspektionen med alla de krafter,
som stå den till buds, icke får tillräckligt att göra, så ligger
häruti i viss mån ett försvagande på krafvel af förändring. Men
för min del tror jag, att äfven den nya bankinspektionen får
alldeles tillräckligt att göra och att tiden icke behöfver på något
.sätt utfyllas, om den rätt skall fylla sin plikt.
Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att fästa mig
vid ett yttrande af min kamrat å stockholmsbänken angående om¬
fånget för inspektionen. Det är fullkomligt riktigt, att inspektionen
först och främst, hufvudsakligen t. o. m., skall syfta till att
skydda fordringsägarnes intresse och att inspektionen icke har till
uppgift att skydda delägarnes, men om man å ena sidan anmärkt,
att den formella synpunkten icke får framträda för mycket, när det
gäller en reell institution, så kan å andra sidan också invändas,
att denna skillnad är mera uppkonstruerad, mera formell än verk¬
lig. Skola nämligen fordringsägarnes intressen rätt skyddas, då
blir det i själfva verket ett sätt, ehuru icke afsedt i första rummet,
att skydda delägarnes. Det är ett korollarium, men det är icke den
främsta uppgiften. Fordringsägarnes intressen skyddas icke blott
därigenom, att bankanstalten i sista vefvan är fullkomligt solid
och alla få sin rätt, utan det finnes, innan det sista inträffar, fen
mellantid af oro, som kan åstadkomma mycken förargelse och många
förluster, en mellantid af oro, som genom en fullt verksam bankin¬
spektion kan, om icke förekommas, dock i någon mån inskränkas
och lindras.
Hvad behofvet af en förändring beträffar, så är jag den förste,
som erkänner, att det icke är väl ställdt som det nu är, icke där¬
för att jag på något sätt misstror chefens för finansdepartementet,
hvilken person det än må vara, förmåga och vilja att lösa sin upp¬
gift, men här är fråga om en uppgift, som icke är lämpad för
en person i hans ställning.
För det första skola vi erinra oss, att vi icke hafva minister¬
styrelse. Ansvaret i det afseendet är ock mycket tvifvel under¬
kastad!. För det andra kan det icke undvikas, att vid tillsätt¬
ningen af statsrådsplatser äfven politiska hänsyn måste komma till
uttryck. I den mån politiska hänsyn härska och sannolikt alltmera
komma att härska, såsom sker i andra länder, vid dessa tillsätt¬
ningar, i samma mån blifva naturligtvis de reella svårigheterna
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
N:o 37.
24
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om för innehafvare!! af statsrådshefattningen att utöfva en vid sidan
ändrad lydelse af denna befattning liggande verksamhet större. Sålunda tror jag,.
af vissa §§ t ^et ^ fullkomligt rätt att skilja finansministern från det upp-
deToliTarhka draget. Det är uppenbart, att det är till förmån både för honom.
bankbolag, bankerna och allmänheten.
(Forts.) En annan fråga är, huruvida det sätt, som nu blifvit uttänkt,,
är det lämpligaste. Jag erkänner mycket gärna, att den kollegiala
formen har eu synnerligt stor betydelse hos oss. Det kan ju
hända, att den är något tungrodd ibland, men den har en stor
betydelse, hvars vidd jag skulle vilja angifva genom att citera
ett till mig enskildt fällt yttrande af en afliden före detta medlem
af Andra Kammaren, mycket känd för öfrig!, särskildt i Stockholm.
Han anmärkte, att våra kollegiala ämbetsverk äro skydd både nedåt
och uppåt genom den själfständiga ställning de intaga. Men då.
skola också de kollegiala ämbetsverken vara fullt kollegiala. Att
någon omgång och skriftväxling därigenom kan uppstå, det 'för¬
nekar jag icke, men vägas olägenheterna däraf mot fördelarna, så
kan det ju hända, att de förra icke skola befinnas vara afgörande,
utan det befinnes kanske, att olägenheterna i det fallet blifva.,
vägda på vågen, befunna för lätta.
1 det fallet är här den kollegiala myndigheten så ställd,
att den icke kan fungera fullständigt såsom en kollegial myn¬
dighet, och särskildt är det i ett afseende mycket märkligt. Man
har talat om, att det är egentligen formella invändningar, som
äro gjorda. Ja, det kan jag möjligen gå in på, men om det verk¬
ligen skulle visa sig, att de formella invändningarna varit lika med.
principiella, då hafva de s. k. formella invändningarna en verklig,,
en reell betydelse. Jag hemställer till herrarnei själfva, huruvida
det kan anses vara fullt riktigt, att då man har ett kollegialt
ämbetsverk, och dess chefs biträde .och verksamhet skall påkallas
i många viktiga fall — det hafva vi hört nyss — såsom byråchef,
föredragande och rådgifvande, huruvida icke då hans ställning
blir i själfva verket vid utöfvande af den senare funktionen en
generaldirektörs, och han helt och hållet lämnar ifrån sig det kolle¬
giala och uppträder såsom en person i stället för en del af ett kollegi¬
um. Om man nämligen remitterar ett ärende till bankinspektionen
och får ett svar från en kollegial myndighet, eller om jag vänder
mig endast till verkets chef i den frågan, är det samma förhållande ?
Nej, de ö kriga ledamöterna hafva icke varit med att handlägga
saken. Chefen uppträder såsom dominerande, just därför att han
har sakkunskap — jag hoppas i de flesta fall till nytta — men
det är icke säkert. Det är icke detsamma, som om det kollegiala,
verket i sin helhet yttrat sig. Jag tror därför, att det kan vara
allvarsamt skäl att tänka på detta, innan man med den ena handen
tillskapar en kollegial institution, hvars egenskap af kollegial
tages tillbaka med den andra.
Hvad föreliggande förslag beträffar, så innehåller det myc¬
ket goda saker. Särskildt beträffande tillsynen af banklagarnas
efterlefnad är det enligt min tanke i allmänhet tillfredsställande,
Lördagen den 21 April.
25
N:o 37.
och jag är af den anledningen mycket ledsen, om hinder skulle läg¬
gas i vägen för den ifrågasatta förändringen, men om jag tänker
på den konstitutionella delen af frågan, nämligen en möjlighet
af olika beslut mellan kamrarna — det kan hända, att det blir
olika beslut i afseende å motiveringen, men enighet i fråga om
klämmen — hur går det då ? Jo, all olikhet i motiveringen bort¬
faller, och af görandet lämnas därmed i själfva verket i regerin¬
gens händer. Jag har det allra största förtroende för regeringen,
men det förslag, som blifvit framlagdt, är jag icke med om i alla
dess detaljer, t. o. m. i rätt viktiga punkter. Då är det litet svårt
att ställa sig så, att motiveringen kommer att alldeles bortfalla.
Saken kommer då i regeringens händer, och den har full frihet.
Den ådrager sig hvarken moraliskt eller juridiskt ansvar, om den
följer sina första ingifvelser och utfärdar ett sådant reglemente,
som den tänkt sig. Det är detta dilemma, som föreligger. Jag har
intet yrkande.
Friherre Åkerhielm: Diskussionen har fortgått så länge,
att jag icke skall upptaga tiden mer än en kort stund.
Sedan förut har en f. d. expeditionschef i finansdepartemen¬
tet, tillika f. d. finansminister, delgdfvit kammaren sin uppfattning
af den föreliggande frågan på grund af de erfarenheter, han för¬
värf vat sig under sin tjänstetid. Må det då tillåtas också mig
såsom f. d. expeditionschef och f. d. konsulativt statsråd, att yttra
några ord med stöd af den erfarenhet, jag äger från en lång
tjänstgöring inom finansdepartementet och statsrådsberedningen.
Den hufvudsakliga meningsskiljaktigheten, som här föreligger,
synes mig kunna reduceras till frågan, huruvida chefen för bank¬
inspektionen bör vara den, som bereder och föredrager bankären¬
dena i finansdepartementet. För min del har jag den uppfatt¬
ningen, att detta är en så utomordentligt stor fördel, att därför
alla betänkligheter, som möjligen kunna finnas mot denna anord¬
ning, måste vika. Det är nämligen alldeles uppenbart, att ingen
kan vara bättre skickad till att inför statsrådsberedningen och che¬
fen för finansdepartementet föredraga bankfrågor än den, som ge¬
nom lång erfarenhet såsom bankinspektör vunnit ingående kun¬
skap om bankväsendet. Å andra sidan tror jag det är lika klart,
att den, som förbereder och handlägger dessa ärenden i finansdepar¬
tementet, därigenom förvärfvar åtskilliga insikter, som han kan
tillgodogöra sig äfven vid inspektionen öfver bankerna. Denna
dualism existerar i själfva verket för närvarande. Hvarför då
upphäfva den? När Riksdagen år 1905 begärde en undersökning
af frågan om bankinspektionen, uttalade den sig icke på något
sätt i den riktningen, att bibehållandet af dessa två uppgifter
för bankinspektören skulle vara olämpligt. Riksdagens framställ¬
ning gick ut på att den önskade en undersökning af bankinspek¬
tionen med anledning där af, att bankväsendet tagit en så utom¬
ordentlig utveckling, sedan denna institution anordnades, och i
syfte att göra kontrollen öfver bankerna fullt effektiv, men Riks-
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
N:o 87.
20
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om dagen angaf icke någon grund, efter hvilken den önskade, att un-
ändrad lydelse dersökningen skulle ske. Den kommitté, som sedermera behandlade
af mssa §§ i ärendet, har angifvit såsom de egentliga förändringar, hvilka er-
de “solidariska fordrades, dels att arbetskrafterna för verkställande af inspek-
bankbolag. tioner behöfde ökas och dels att det skulle vara lämpligt, att bank-
(Forts.) inspektören finge vid sin sida personer, med hvilka han kunde sam¬
råda och i vissa fall besluta gemensamt. Det är förslaget om
bankinspektionens förändring i viss grad till en kollegial insti¬
tution, som särskildt gifvit anledning till tvekan om lämpligheten
att bibehålla bankinspektören såsom föredragande i finansdeparte¬
mentet. Jag har svårt att förstå, att detta skall hafva så stor
betydelse. 1 hufvudsak blir förhållandet alldeles detsamma som
hittills med endast den skillnaden, att bankinspektören i vissa fall
kommer att besluta i samråd med andra ledamöter af inspektionen.
Detta har naturligtvis ansetts påkalladt därför, att det under¬
stundom inom bankinspektionen förekommer frågor af mycket öm¬
tålig beskaffenhet. Under sådana förhållanden är det icke lämp¬
ligt, att bankinspektören står ensam och uteslutande hänvisad till
sitt eget omdöme, utan det är då för honom liksom för bankerna
en fördel, att han har personer vid sin sida såsom rådgifvande
eller beslutande.
De anmärkningar, som nu gjorts mot föreningen af de ifråga¬
varande två uppgifterna i bankinspektörens hand allt fortfarande,
kan jag för min del icke anse vara af annat än hufvudsakiigeia
formell beskaffenhet. Det gjordes visserligen af den siste talaren
den invändningen, som äfven skulle kunna betraktas såsom prin¬
cipiell, att bankinspektören med sin kollegiala ställning icke skulle
få samma själfständighet uppåt, som han skulle hafva, ifall bank¬
inspektören såsom chef vore alldeles fristående. Jag tror, att också
denna principiella anmärkning kan reduceras till att vara mera
en teoretisk än en praktisk anmärkning. En rent formell an¬
märkning är, att hvad som föreslagits vore någonting nytt och
hittills opröfvadt inom administrationen. Det har också sagts,
att man icke bör genomföra en sådan nyhet under annan förutsätt¬
ning, än att den är påkallad af den yttersta nödvändighet. Jag
kan icke gå in på det resonemanget. Jag är mera benägen att
resonera så, att kan en sådan anordning genomföras, bör man
icke tveka, om man anser den vara till gagn, och jag kan icke finna
annat, än att den måste vara till det allra största gagn.
En talare här har sagt, att det vore ungefär som om man
skulle låta presidenten i kammarrätten eller chefen för stats¬
kontoret tillika vara föredragande i statsrådsberedningen. Det är
alldeles icke adekvata förhållanden. Hvar och en känner, att endast
beredningen och föredragningen i finansdepartementet af ären¬
den, som komma från dessa båda verk, tager flera tjänstemän
inom departementet i anspråk, hvarför det är uppenbarligen omöj¬
ligt att genomföra en sådan anordning. Men under förutsättning,
att den vore möjlig att genomföra och ansåges vara till fördel,
skulle jag icke af formella skäl finna anledning att sätta mig
Lördagen den 21 April.
27
N:o 37.
emot den. Här åter låter, såvidt jag förstår, anordningen sig Lagförslag om
praktiskt genomföras, och hvarför skulle man då icke göra det ? ändrad lydelse
De två olika uppgifter, som för närvarande tillhöra bankinspektö- mssa §§ [
ren, afse det föreliggande förslaget att för framtiden bibehållas de^olidariska
förenade på samma hand, och den enda ändring, som i själfva bankbolag.
verket sker, utom att bankinspektionens arbetskrafter ökas, är (Forts.)
att vissa ärenden göras till föremål för kollegial behandling af
bankinspektören gemensamt med andra bankinspektionens leda¬
möter.
Nu har det sagts af en talare, att bankinspektionen får så
mycket att göra, att bankinspektörens tid kommer att helt och
hållet tagas i anspråk för utförande af detta värf. Å andra sidan
bär samme talare sagt, att det blir så godt som ingenting öfver för
föredraganden af bankärenden i finansdepartementet, ifall man, så¬
som reservanterna föreslagit, skiljer en del ärenden från finans¬
departementet. Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om
lämpligheten att öfverföra en del ärenden från finansdepartemen¬
tet till bankinspektionen. För min del delar jag fullkomligt den
uppfattning, som uttalats af en föregående talare, att bankstati¬
stiken bör tillhöra finansdepartementet. Men om bankinspektören
hittills har kunnat hinna med båda dessa uppgifter, bör han väl
fortfarande kunna gorå det. Och det är ju uppenbart för enhvar
af herrarne, att behandlingen i finansdepartementet af bankären¬
dena, som för en annan person än bankinspektören sannolikt skulle
blifva ganska arbetsam, tager mycket liten tid för honom, som
i grund känner hela bankväsendet. Vill man nu, såsom det sagts,
inhämta utlåtande af bankinspektionen i sådana frågor, kan det
ju gå för sig ändå. Men äfven om från bankinspektionen infordras
utlåtande, anser jag, att det skulle vara en synnerlig fördel, att
ärendena behandlas inför chefen för finansdepartementet och i stats¬
rådsberedningen med bankinspektören såsom föredragande, och det
förefaller mig, att om man ser någon fara för att han därvid
skulle göra sin mening alltför starkt gällande gentemot skiljaktiga
meningar inom bankinspektionen, hyser man bra liten tillit till
de konsultativa statsrådens och chefens för finansdepartementet om¬
döme. Jag kan icke förstå, att detta omdöme skall göra sig mindre
gällande, om de hafva bankinspektören framför sig och till honom
kunna ställa frågor, och jag kan lika litet förstå, att detta
skulle behöfva leda till att ärendenas afgörande skulle ske par¬
tiskt.
Det har talats om kostnadsfrågan. 1 det af seen det finner jag
för min del det icke vara någon idealisk anordning, att kostnaden
lägges på bankerna. Men när man vill genomföra denna anordning,
hvilken ju förut är införd på ett annat område, synes det också
vara riktigast, att bankerna bekosta endast själfva bankinspektio¬
nen, eller hvad som uppenbarligen tillhör kontrollen öfver bankerna,
och att man icke dit lägger andra ärenden, såsom bankstatistiken.
Bankstatistiken omfattar ju äfven andra penninginrättningar än
dem, som skola bidraga till kostnaderna. J ag tror därför, att Kung!.
N:o 87.
28
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om Maj:t och utskottet riktigt bedömt frågan, då de ansett, att banker-
ändrad iy*i««nas kostnader för bankinspektionen böra begränsas, såsom här skett.
af rusa §§ i Man talar så mycket om bibehållandet af hvad man kallar
deToUdariskä^ »hankbyrån». Det låter ju storartadt, men det är en mycket
banJcbolag. obetydlig institution under finansdepartementet, hvarom det är
(Forts.) fråga. Såsom herrarne finna, hafva kostnaderna för finansdeparte¬
mentets bankbyrå beräknats till 7,000 kronor, detta under förut¬
sättning, att bankinspektören såsom chef för bankbyrån skulle på
finansdepartementets stat åtnjuta en aflöning af 4,000 kronor. Ut¬
skottet beräknar kostnaderna för hankbyrån till 6,000 kronor, i
det att 1,000 kronor af bankinspektörens aflöning öfverföres från
finansdepartementet till bankinspektionen. 6,000 kronor skulle så¬
ledes hela kostnaden för bankbyrån i finansdepartementet blifva.
Sedan däraf är det uppenbart, att det icke är fråga om en byrå
i egentlig mening — ty en byråchef uppbär ju i aflöning 7,000
kronor — utan det blir i själfva verket endast en liten afdelning
af finansdepartementet, som får i uppdrag att behandla bankärende¬
na, och för hvilken man tager i anspråk ganska obetydliga arfvo-
den åt dels bankinspektören, dels en sekreterare och därjämte ett
belopp för det statistiska arbetet. Om man fasthåller vid detta —
och äfven reservanterna förutsätta ju, att ett anslag skulle läm¬
nas till finansdepartementet för att besörja föredragningen af bank¬
ärenden — så är det hvad beträffar kostnaden för bankärendenas
handläggning i finansdepartementet icke någon väsentlig skillnad,
som föreligger mellan utskottförslaget och motionen.
Som sagdt, jag konstaterar, att hufvudsakliga skillnaden mel¬
lan utskottets majoritet och dess minoritet endast är den, att re¬
servanterna anse, att beredningen och föredragningen af bankären¬
dena i finansdepartementet icke böra ske genom bankinspektören,
under det utskottet vill bibehålla den nu bestående föreningen
i bankinspektörens hand af de två uppgifterna, som f. n. tillhöra
honom; och då jag för min del anser en fortsatt förening af dessa
uppgifter vara af synnerligt stor betydelse både för finansdepar¬
tementet och för bankerna — i andra hand äfven för allmänheten
— kan jag för min del icke annat än yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Sjöcrona: Endast några få ord med anledning af
hvad som förekommit under den redan långa diskussionen.
Den siste talaren började med att åberopa, att Eiksdagen icke
önskat någon mer genomgripande förändring i fråga om bankin¬
spektionen. Det är svårt att säga hvad Eiksdagen egentligen menat
i det afseendet, ty Eiksdagen har icke uttalat sig däri. Men Eiks¬
dagen har dock sagt, att en omorganisation af bankinspektionen
vore i hög grad påkallad, och Eiksdagen anhöll därför, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda frågan om förändrad organisation af den
utaf staten öfver bankverksamheten utöfvade kontrollen och före¬
lägga Eiksdagen de förslag, hvartill utredningen kunde gifva an¬
ledning. Däraf synes framgå, att Eiksdagen icke varit främmande
Lördagen den 21 April. 29
för den tanken, att det skulle blifva ganska genomgripande för¬
ändringar.
Det har vidare under denna öfverläggning nogsamt visat sig,
att jag hade rätt i min förmodan, att inom finansdepartementet
hade utvecklat sig den föreställningen, att man icke kunde ordna
denna sak på annat sätt än som; den hufvudsakligen nu är, ty
det är två talare, som förut varit anställda i finansdepartementet,
som med mycken ifver uppträdt för denna anordning.
Det har talats om hvilken utomordentligt stor fördel det skulle
vara att kunna påräkna hankinspektörens biträde. Ja, det vill
jag icke bestrida. Han är mycket sakkunnig och därför mycket
lämplig, men då finns det ju alltid den utvägen att infordra hans
yttrande, och då får man ju det biträde af honom, som anses
erforderligt.
Jag tillät mig fästa uppmärksamheten på att bankinspektören
borde vara ute och verkställa undersökningar af dessa många ban¬
ker och afdelningskontor. Därför skulle han vara ganska länge på
resor och således icke kunna tjänstgöra i departementet. Däremot
invände herr Eabe, att det visst icke var meningen, att han skulle
göra några rundresor, utan hans inspektioner skulle endast upptaga
4 ä 5 dagar. Det får jag säga, att är det meningen, då Kar jag
icke mycket förtroende för den nya bankinspektionen, ty skall
bankinspektören endast sitta stilla i Stockholm och vänta på rap¬
porter från assistenterna, så blir det. ingen effektiv inspektion.
Han skall väl själf ut och samla erfarenhet om bankernas skötsel.
om han skall kunna få en klar och lefvande uppfattning.
Sedan anförde slutligen herr statsrådet och chefen för finans¬
departementet ett exempel beträffande ett enskildt bankinstitut.
Jag hemställer, huruvida icke precis samma resultat kunnat vinnas
genom infordrande af bankinspektörens yttrande.
Herr statsrådet upplyste tillika, att Andra Kammaren redan
bifallit Kungl. Maj:ts förslag, och det kan sålunda absolut icke
blifva fråga om någon ändring rörande motiveringen. Under så¬
dana förhållanden har jag all anledning att vidhålla mitt yrkande
om af slag.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende å Kungl. Maj:ts förslag till ändrad
lydelse af föreliggande paragraf yrkats, dels att förslaget skulle
godkännas, dels ock att samma förslag skulle afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkän¬
nande af Kungl. Maj:ts förslag till paragrafens ändrade lydelse
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
N:o 37.
Lagförslag om
ändrad lydelse
af vissa §§ i
lagen angåen¬
de solidariska
bankbolag.
(Forts.)
N:o 37.
30
Lördagen den 21 April.
Lagförslag om Den, som godkänner Kung! Maj:ts förslag till ändrad lydelse
ändrad lydelse af 77 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bank-
af vissa §§ t "bolag, röstar
lagen angåen~ °
de solidariska T
bankbolag.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 55.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu på¬
gående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Öfriga delar af Kungl. Maj:ts förslag.
Godkändes.
Utskottets i punkten 1 gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid behandlingen
af lagförslaget.
Punkterna 2 och 3.
De i dessa punkter afsedda lagförslag godkändes, och förkla¬
rades hvad utskottet hemställt i hvardera punkten besvaradt
genom kammarens beslut rörande det i samma punkt behandlade
lagförslag.
Herr statsrådet Biesért allämnade Kungl. Maj:ts nådiga pro¬
position till .Riksdagen angående försäljning af mark från lotten
n:o 1 af Dalby kungsgård i Malmöhus län.
Ang. bestäm- Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 5
melserna om och 6 innevarande april bordlagda utlåtande, n:o 5, i anledning
rang. af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående be¬
stämmelserna om rang.
Lördagen den 21 April.
31
N:o 87.
Till utskottet hade för behandling hänvisats dels en af herr Ang. bestäm-
von Möller inom Första Kammaren väckt motion, n:o 29, och dels melserna om
ett af Andra Kammaren med anledning af dess fjärde tillfälliga rans-
utskotts utlåtande, n:o 3, fattadt beslut rörande rangförhållandena. (Forts.)
Af herr von Möller hade uti ifrågavarande motion föreslagits,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att hofrang och
ämbetsrang blefve fullständigt skilda från hvarandra.
Andra Kammarens tillfälliga utskott hade ioomförmälda ärende,
med föranledande af en utaf herr E. G. H. Åkerlund inom kam¬
maren väckt motion, n:o 133, hemställt, satt Andra Kammaren ville
för _ sin del besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:ts anhålla,
att Kung!. Maj:t täcktes upphäfva alla de bestämmelser om
rang, utom för hofvet, hvilka äro grundade vare sig på 1714 års
rangordning eller ock på de ändringar i eller tillägg till densamma,
hvilka efter nämnda år tillkommit,
eller, om detta anses icke böra ske, att Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga sådana åtgärder, att hofrang och ämbetsrang blifva full¬
ständigt skilda från hvarandra».
Enligt Första Kammarens tillfälliga utskott meddeladt proto¬
kollsutdrag hade denna sistnämnda hemställan af Andra Kam¬
maren bifallits.
Uti nu föredragna utlåtande hade Första Kammarens tillfälliga
utskott hemställt,
l:o) att Första Kammaren behagade biträda Andra Kammarens
beslut; och
2:o) att, för den händelse kammaren b Rölle hvad undfer punkt 1
hemställts, herr von Möllers motion därmed måtte anses be¬
svarad.
Vid utlåtandet hade reservation afgifvits af herr J. Kennedy,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att Första Kammaren
icke måtte biträda det af Andra Kammaren i ämnet fattade beslut
och att Första Kammaren ville afstå den i frågan inom kammaren
väckta motionen.
Herr Kennedy: Det skulle ju kunna vara ganska frestande
att taga _ under omklappning den högt ärade motionärens s. k.
antediluvianska människovärde, men det synes mig vara uppenbart,
att Riksdagen verkligen har andra och viktigare frågor att syssel¬
sätta sig med än rent administrativa ordningsfrågor. Jag skall
därför inskränka, mig till att, utan att på minsta sätt upptaga
motionärens motivering eller de öfriga yttranden, som här kunna
komma att fällas, yrka bifall till min reservation.
N:o 87.
32
Lördagen den 21 April.
Ang. bestäm- Herr v o n Möller: Jag är icke säker, om jag rätt upp-
meisema om fattade hvad den ärade reservanten sade; för mina öron ljöd
nmg. att »det skulle vara frestande att taga under omklappning
(Forts.) motionärens antediluvianska människa».
Hvad han därmed menade fattar jag naturligtvis icke, och
skall bemöta hans vänlighet icke med att klappa honom, utan
därmed, att jag med lindrig hand berör hans reservation.
Såsom herrarne möjligtvis erinra sig, var min ståndpunkt, då
jag år 1901 yttrade mig i frågan här i kammaren, densamma
som den utskottet nu i hufvudsak omfattat, då utskottet ju nu
tillstyrker bifall till Andra Kammarens beslut. Detta går ut på
att Kungi. Maj:t måtte taga alternativt herr Åkerbergs eller mitt
förslag under öfvervägande. Skälet, hvarför jag nu icke yrkar
bifall till min motion, är emellertid, Såsom herrarne nog förstå,
att jag gärna skulle se, att hela rangfrågan försvunne. Jag tycker
nämligen det skulle vara märkvärdigt, om i detta nådens år 1906
Första Kammaren tilläte, att 1714 års rangordning, detta lilla
missfoster i narrkåpans dräkt, finge fortlefva. Jag erinrar om
att år 1901 Andra Kammaren uttalade sig för fullständigt bort¬
tagande af dessa gammalmodiga bestämmelser, och att Första Kam¬
maren med endast fem rösters majoritet biföll det tillfälliga ut¬
skottets afslagsyrkande. I åir har Andra Kammaren uttalat sig på
sätt, herrarne finna af betänkandet, och det är nu beroende på
denna kammare, huruvida frågan om rangordningen skall afskrifvas
från dagordningen eller tid efter annan återkomma, såsom jag
antager då kommer att ske.
(Reservanten, kammarherre Kennedy, säger, att enligt hans
åsikt det icke vore lämpligt att besvära Kungl. Maj:t med skri¬
velser i frågor af så ringa betydelse för det allmänna som denna,
såvida ej. särskild! vägande skäl föreligga, men han är ense
med mig om den saken, att, enligt hvad allmänt är kändt och så¬
som i den väckta motionen med exempel visats, vissa af nu gäl¬
lande bestämmelser om rangväsendet äro otidsenliga och olämpliga.
Således, han anser dessa vara otidsenliga och olämpliga, men önskar
i alla fall deras bibehållande. För min del tycker jag, att detta
är en egendomlig logik. Utom hvad Andra Kammaren vid 1901
års och innevarande riksdag genom sitt beslut uttalat som sin
mening om det olämpliga i denna sak, bör man ej något uppmärk¬
samma hvad i frågan blifvit sagdt af Lars Hierta, som väl i all¬
mänhet icke ansågs som en person utan omdöme ? Bör ej heller
något afseende fästas vid att Rikets Ständer redan 1841 afläto
en skrifvelse rörande denna fråga? Jag kan för min del icke
finna annat, än att de handlade mycket förnuftigt.
Jag har fått uppbära både muntligen och skriftligen genom
anonyma bref åtskilliga tillvitelser för innebörden i och motiven
för min motion. Man har påstått, att jag^ velat _ ridikylisera
den institution, som vi alla hålla högt, om hvilken vi alla önska,
att den måtte aktas och vördas. Min uppfattning här är nämligen,
att om vid denna institution bestämmelser fästas, som äro löjliga,
Lördagen den 21 April.
33
N:o 37.
otidsenliga samt icke uppbäras af det allmänna medvetandet, är
det fara värdt, att .en reflex af den komik, som vidlåder dessa be¬
stämmelser, faller just på den institution, som vi böra och vilja
hålla högt. Ingen torde med fog kunna påstå, att jag önskat
persiflera kungligheten, därför att jag framdragit exempel på
de antikverade och abderitiska bestämmelser, som rangordningen
innehåller, särskild! beträffande hofvet. Jag frågar eder, mina
herrar: öfverensstämmer det med det svenska folkets läggning, eller
imponeras vi af dylika gammalmodiga bestämmelser, livilka gå ut
på upprätthållande af ett lysande, stort hof ? Möjligt är, att man
i vissa andra länder ännu håller på dylika saker af något slags
falsk konservatism, men jag tror icke, att dylikt passar ihop med
uppfattningen hos oss. Vi se icke längre i alla dessa ceremonier,
såsom väl meningen och förutsättningen för dem fordom varit,
något, som kan vara imponerande och vördnadsbjudande; vi betrakta
dem numera som en gammalmodig, falsk förgyllning, som icke är
öfverensstämmande med den allmänna uppfattningen, som icke upp-
bäres af folkmedvetandet. De verka främmande, verka löjligt.
Jag tror vi alla kunna vara öfverens om, att vi vörda både kro¬
nan och purpurn som symboler, men vi finna det icke praktiskt
eller lämpligt att använda den ena såsom hufvudbonad eller den
andra såsom klädesplagg. Jag kan icke hjälpa, att dylikt verkar
teater. Man kommer ofrivilligt att tänka på kröningsprocessio-
nen i »Profeten», men steget från Meyerbeers opera till Offenbachs
operetter är icke stort, och det är tråkigt, att anledningarna till
dylika ideassociationer icke undanröjas.
På samma sätt förhåller det sig med de s. k. salutdagarna. Finns
det någon människa, som verkligen kan säga att detta saluterande, när
t. ex. en liten prinsessa fyller sitt första år, väcker, ökar eller under¬
håller vördnaden för kungligheten? Jag tänker alltid, då jag hör
knallandet, på de stackars sjuka, som bo i närheten, som naturligt¬
vis oroas och lida däraf, och jag undrar, om icke det lilla festföre¬
målet, i fall det fördes i närheten af den plats, där skotten aflossas,
skulle inlägga en ganska högljudd protest mot en så bullersam1
hyllning.
År 1766 afskaffades alla bestämmelser beträffande rang med
undantag af dem, som rörde hofrang. Det var vid den tid, då
konungen blifvit en lekboll i rikets ständers hand, som man gaf
honom denna leksak att trösta sig med och begagna de granna
fraserna, hvilka redan då klingade såsom ironi, »att Kungl. Maj:ts
höghet och rikets värdighet fordrade, att med hofrangen förblefve
efter den gamla vanligheten». Men i våra dagar måtte väl ingen
kunna .tro eller påstå något sådant, som att Kungl. Maj:ts höghet
eller rikets värdighet på allra minsta sätt befordras genom att en
hop hoffunktionärer taga rang utanför hofvet? Med förhållan¬
dena inom hofvet hafva vi ju icke att skaffa, men Riksdagen har
rätt att uttala som sin önskan, att de kungliges enskilde tjänare
icke taga^ rang bland och framför statens tjänstemän. Detta kan
icke på något sätt nedsätta kungligheten. Det har åtminstone varit
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 37. 3
Ang. bestäm¬
melserna om
rang.
(Forts.)
N:o 37.
34
Lördagen den 21 April.
Ana. bestäm- min af sikt med denna motion just att få bort detta_ historiska damm
melsema om från den institution, som jag, lika mycket som ni, mina herrar, älskar
rang. vördar, emedan jag anser, att denna institution icke förgylles
(Forts.) Upp genom att låta detta månghundraåriga damm ligga kvar. Man
har äfven velat påstå, att min motion hade ett annat syfte, nämligen
att förlöjliga och nedsätta hoffunktionärerna och deras befattning.
Det är ett fullkomligt misstag. Jag hyser tvärtom den allra största
aktning och vördnad för hvarje människa, som samvetsgrant uppfyl-
ler sin plikt, och att en hoffunktionärs verksamhet såsom sådan både
kan vara maktpåliggande och full af uppoffringar, vet jag mer än
val. De kungliga behöfva förvisso göda och trogna tjänare, som
fullgöra sina plikter af tillgifvenhet för sin konung; ty^ det
vågar jag hoppas, att ingen ranghunger spelar in därvidlag såsom
ledmotiv. Är det återigen så, att man mottagit en sådan befattning
af fåfänga, för .adt pösa upp öfver andra medborgare, då, mina
herrar, då har man förvisso rätt, kan man saga, att det ligger något
förnedrande i deras ställning, da är persiflagen berättigad. Jag
har alltför många bekanta och goda vänner bland tjänstgörande
hoffunktionärer för att kunna tro något sådant om dem. Men det
finnes eu annan kategori, och jag förstår icke, att den ärade
reservanten, åtminstone då denna nog ej är honom obekant, icke
har velat vara med om min motion af intresse att bli af med denna
klick fåfänga människor. Den kategori, jag här tänker på, är
de s. k. titulärherr änne, och om dem kan jag endast säga
att jag beklagar, att i vårt lilla land finnas så många, som icke
blott gärna mottaga utan med all makt sträfva efter att blifva
förlänade med hoftitlar, som vilja hafva en tom, grann etikett
sig påklistrad på samma sätt som vinbuteljer med falsk etikett,
märkta som chateauvin, premier cru eller cuvée reserven, och sa
är det kanske blott vattensoppa eller rama ättikan i flaskan.
Jag vill icke här ingå på detaljer. Tillräckligt manga bevis
äro anförda i min motion, och jag har uti denna sökt behandla
saken så objektivt som möjligt. Man må åtminstone medgifva,
att det icke kan vara lämpligt, då frågan väckts på tal, att borsta
Kammaren, helst med en motivering som reservantens, skulle _ er¬
känna att ifrågavarande bestämmelser äro otidsenliga och olämpliga,
men i alla fall icke vilja vara med om någon förändring. Jag har
tillåtit mig i min motion säga, att jag icke vore så egenkär,, att jag
hyste någon förhoppning om att härmed lyckas utrota den mänskliga
flärdbacillen. Nej, långt därifrån! Det vore ett företag, som nog
öfverstege en Herkulus’ krafter. Nej, hvad jag sagt är detta: lian
det icke vara lämpligt att kammaren genom sitt ord gjorde
hvad på den ankommer för att få till stånd en städning bland allt
detta sekelgamla damm och möjligtvis komma en eller annan bak¬
terie till lifs, t. ex. den som kallas ordenssamlingsvurmen, möjligen
de mikrokocker, som kallas titel- och rangsjuka eller adelshögtärds-
mikroben, m. fl., alla tillhörande snobbakteriernas brokiga och
störa familj. Jag har tillåtit mig i samhällshygienens intresse
föreslå en liten rengörings- och desinfektionsåtgärd. Det beror nu
Lördagen den 21 April.
35
N:o 87.
på eder, mina herrar, huruvida detta lilla odjur, 1714 års rang- Ana. bestäm--
ordning, med sin befängdaste utväxt, hofrangen, skall aflifvas eller melserna om
fortfarande frodas ibland oss. rang.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. (Forts.)
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
. Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 5 och j„„. rätt för
6 i denna manad bordlagda utlåtande mo 6, i anledning af väckt barnaföderska
fråga om upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober att förblifva .
1778 m. m. okänd.
Enligt till Första Kammaren ankommet protokollsutdrag hade
Andra Kammaren bifallit sitt tillfälliga utskotts i utlåtande n:o 8
gjorda hemställan, »att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen i anledning af herr P. Pehrssons i Österby motion n:o
129 i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes
upphäfva mom. 7 i nådiga brefvet till samtliga hofrätterna den 17
oktober 1778 jämte därmed sammanhängande bestämmelser, inne¬
fattande rätt för barnaföderska att undandraga sig att unpgifva
sitt namn».
Ifrågavarande moment af åberopade kungl. bref hade följande
lydelse:
»7) Åt qwinna, som wil i okänd ort framföda Fostret må i
sådant upsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om
hennes person eller tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre,
om på sådant sätt något olofligt häfdande skulle döljas, än åt ige¬
nom sträng efterfrågan i dylikt tilfälle betaga et blödigt sinne all
utwäg, åt kunna dölja sin förbrytelse.»
Sedan Andra Kammarens omförmälda beslut af Första Kam¬
maren hänvisats till behandling af denna kammares tillfälliga ut¬
skott n:o 2, hade sistnämnda utskott i nu föredragna utlåtande
hemställt, att Första Kammaren behagade biträda Andra Kamma¬
rens ifrågavarande beslut.
Hem Hasselrot: Såsom kammaren behagade finna, har
utskottet ifrågasatt, att den i kungl. förordningen af den 17 oktober
1778 medgifva rätt för ogift kvinna, som födt barn, att förblifva
okänd, skulle upphäfvas. Om jag vid behandlingen af denna fråga
N:o 87.
36
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt för nödgas beröra ömtåliga ämnen, ber jag om tillgift; deras omnäm-
barnaföderska nande kan icke undvikas.
att förblifva Frågan om förändring af ifrågavarande förordning har varit
okänd före ^ Riksdagen icke mindre än nio gånger; åtta gånger under
(Forts.) den gamla representationens tid, då frågan handhades af lagutskottet,
hvilket städse afstyrkte förändring af denna förordning, och Riks¬
dagen biföll dessa lagutskottets hemställanden. År 1898 kom frå¬
gan inför den nya representationen åter före, då Andra Kammaren
biföll förslaget om ändring, och detta beslut upptogs sedermera
af Första Kammarens tillfälliga utskott. Dess slutliga hemställan
innebar, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, om och på hvad sätt
sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 an¬
gående barnamord jämte andra därmed i sammanhang stående
författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns namn
blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men till upp¬
lysning och ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgifna och bestämda
fall, på lämpligt sätt antecknadt. Första Kammaren vidhöll emeller¬
tid den uppfattning, som Riksdagen under flera föregående år i
frågan uttala!, och afslog det ifrågasatta skrifvelseförslaget. Nu
komma de tillfälliga utskotten såväl från Andra som från Första
Kammaren med ett radikalt förslag; Riksdagen skulle nämligen
anhålla helt enkelt om upphäfvande af denna bestämmelse, som
hittills ansetts berättigad. Utskottet har utgått, såvidt jag kan
förstå, uteslutande från tanken på barnets rätt och bästa. Såsom
jag tror, bör det åtminstone medgifvas, att denna fråga har tvenne
sidor; det är icke allenast på barnets rätt och bästa man bör se,
utan jämväl tänka på modern samt taga hänsyn till åtskilliga andra
omständigheter, så mycket mer som ifrågavarande kungl. bref
själft uppgifver, att anledningen till detsamma vore syftet att
förminska eller undanröja de då talrika barnamorden, och faktum
är, att denna förordning haft en sådan fördelaktig verkan. Den,
hvilken i egenskap af domare handhaft mål angående barnamord,
vet, att den hufvudsakliga och oftast förekommande anledningen
till dessa brott är hoppet att kunna dölja felsteget och undgå den
skam och vanära, som därmed följa. Om anhöriga eller föräldrar
kunna tillförsäkra den stackars modern möjlighet att framföda
sitt barn i hemlighet och undgå denna skam och blygsel, samt
lagen icke lägger hinder i vägen härför, så är därmed äfven det
väsentligaste motivet för begående af barnamord förfallet. Stati¬
stiken visar också tydligen, att förhållandet är sådant. Under
de 20 år, som föregingo förordningen, ägde i medeltal ett barna¬
mord årligen rum på omkring 200 oäkta födda barn; under de 20
år åter, som följde efter förordningen, nedgick antalet barnamord
till ett pa nära 600, d. v., s. relativt till ungefär en tredjedel så
många som förut. Och dock vill jag påpeka att, när förordningen
utkom, dödsstraff var stadgadt för barnamord. Sedan dess har
straffhotet minskats, så att nu barnamord vanligen straffas med
ett eller annat års straffarbete. Trots denna minskning i straff-
Lördagen den 21 April.
37
N:o 37.
hotet, som antagligen bort föranleda ökning af förbrytelserna, har
förhållandet icke varit sådant, utan så sent som 1895 uppgick
antalet barnamord till ett på omkring 570 oäkta födda barn. Detta
har enligt mitt förmenande icke oväsentligen berott på den ifråga¬
varande bestämmelsen. Utskottet erkänner också effekten af nu¬
varande bestämmelser i denna riktning, men säger samtidigt, att
antagligen har å andra sidan denna förordning åstadkommit en
ännu större ökning i antalet oäkta barn. Jag tillåter mig på
det bestämdaste bestrida detta. Det lärer väl ingen kunna före¬
ställa sig, att, då felet begås, kontrahenterna reflektera på den
större eller mindre möjligheten, att modern skall kunna föda sitt
barn i hemlighet. Anledningen till att de oäkta barnens antal ökats
ligger dels i den tilltagande sedeslöshet, som under ,de sista
åren gjort sig gällande, och dels hos andra omständigheter, som icke
oväsentligt inverka, särskildt det oskick, som i de större städerna
förnämligast förekommer, att hjonelag ingås emellan man och
kvinna, hvilka lefva tillsammans såsom man och hustru under
åratal, kanske för lifvet, utan att ingå äktenskap med hvarandra.
Och på det sättet blifver naturligtvis de oäkta barnens antal
större än det eljest skulle blifva. Dessa äro helt visst de verkliga
orsakerna till det öfverklagade missförhållandet, men ingalunda
den förordning, som det här är fråga om.
Vidare synes utskottet resonera så, att om också barnamor¬
dens antal minskats genom Senna förordning, kunna de å andra
sidan i själfva verket hafva ökats genom hemlighållandet af barns¬
börden. Utskottet säger: »Under skydd af rättigheten att för¬
blifva okänd kan kvinnan begifva sig till en främmande ort, fram¬
föda sitt barn och efter tillfrisknandet jämte barnet lämna platsen
för att i sinom tid ensam återkomma till hemorten. Barnet kan hon
under resan på en annan främmande ort göra sig af med.» Jag
vågar bestrida sannolikheten af att så skulle vara förhållandet.
Moderskärleken är väl den starkaste och varaktigaste af alla
mänskliga känslor. Visserligen må erkännas, att denna känsla någon
gång brister, vid sådana tillfällen nämligen, då förtviflan tager
modern och då hon gripes af känslan utaf att hela hennes framtida
välfärd står på spel; då kan det nog inträffa, att hon för ett
ögonblick glömmer att hon är moder. Men har modern i ensamhet
fått föda barnet och fått skydd och hjälp att undgå blygsel och
skam, icke må man då tro, att hon annat än undantagsvis skulle
med kallt blod vilja taga lifvet af sitt barn. hlej, den omständig¬
heten tror jag icke här är att räkna med.
Den viktigaste anmärkningen —■ som verkligen är en viktig
anmärkning — är utskottets framhållande af att genom 1905 års
lag ha oäkta barn fått arfsrätt efter modern. Nu vågar jag dock
påstå, att denna omständighet icke äger omedelbart samband med
denna förordning. Lagen säger visserligen, att oäkta barn tager
arf efter sin moder, men naturligt är att modern skall vara
känd. Oaktadt lagutskottet i sin skrifvelse påpekade, att någon än¬
dring borde ske i detta afseende, har högsta domstolen emellertid
Ang. rätt för
barnaföderska
att förblifva
okänd.
(Forts.)
N:o 37.
38
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt förslå lagens granskning éj funnit anledning gorå någon anmärkning
barnaföderska i detta fåll, lika litet som Kung! Maj:t, som Tiar ensam bestäm-
att förblifva man(lerätt öfver förordningen, funnit skäligt att i sammanhang
“ an ' med den nya lagen undanröja ifrågavarande lagbestämmelse. Så-
(lorts.) ^e(ieg tror |ag^ skäl icke ^ar (Jen -betydelse, som utskottet
velat'tillmäta detsamma. 'För öfrigt tillåter jag mig påpeka, att
denna oäkta barns rätt till arf efter modern i de flesta fall ej
är af så stort värde, ty få af de unga kvinnor, som råka illa ut,
torde väl halva någon större 'förmögenhet. 'Men däremot ar det
ett faktum, att barn efter okända mödrar i regeln ses ganska val
till godo. Af från allmänna barnhuset erhållna upplysningar, då
detta ärende förut varit före, framgick nämligen, ätt därstädes
intagna barn af okända mödrar till stort antal successivt uttogos.
Moderns öga följer barnet med sin kärlek och uppmärksamhet och
ser nog till att barnet får den vård och uppfostran, hvaraf det är
i behof, utan att hon själf behöfver blottställa sig. Det är sant
och det har 'framhållits, att eu mängd oegentlighéter och miss¬
bruk ägt rum vid fostrandet -af oäkta barn, men det är, enligt mitt
förmenande, då icke fråga om barn till okända mödrar, ty den
kategorien af oäkta barn har det i allmänhet relativt bra.
Äfvenledes har utskottet fäst sig vid en del andra omständig¬
heter, som. äro af mindre betydelse, t. ex. att barn af okända för¬
äldrar föranleda till ojämnhet i fattigvårdstungan, men den olä-
heten är, sedan vi nu fått lagen om barnavård, sällan framträdande,
hvarförutom fattigvårdstungan beror på så många omständigheter,
att denna lilla olägenhet ej spelar någon större roll.
Man bör väl för öfrigt ej blott fästa sig vid barnets rätt.
Man får väl också tänka på moderns ställning. Kammaren torde
lätt kunna tänka sig in i hvilken ställning en sådan stackars
kvinna, hvars felsteg skall yppas för allmänheten, är försatt uti
och huru hon sedermera hela lifvet igenom måste dragas med sin
olycka. Hon är sämre ställd än en nunna i ett katolskt land, hon
har svårt att få umgås i andra familjer och är för sin egen familj
oftast en börda. Kan det vara rätt att lägga en sådan tunga på en
arm kvinna — jag tror det icke.
Därtill kommer eu annan omständighet, som icke alls är ovä¬
sentlig. Det är en erkänd sak, att denna förordning i ganska hög
grad minskat barnamorden, och om den nu upphäfves, komma
barnamorden helt säkert att ökas i samma grad som de förut
minskats. Vid denna omständighet tyckes dock utskottet ej hafva
fäst sig.
Jag tillåter mig att sluta med ett uttalande, som jag själf
förut en gång haft uti denna fråga: »Jag erkänner, att kvinnan
begått en synd, ett fel, men många gånger tror jag man bör be¬
döma detta mindre hardt. Merendels här mannen mesta skulden,
och han kommer ju i regeln utan olägenhet från saken. Under
alla förhållanden måste kvinnan sota för sitt fel genom ett svårt
lidande och genom bittra sorger och bekymmer, som drabba icke
blott henne utan hennes familj, och det synes mig föga öfverens-
Lördagen den 21 April.
39
N:o 37.
stämma med kristlig barmhärtighet att, då detta ej är nödvändigt, Ang. rätt för
tvinga henne att tömma lidandets bägare ända till dräggen genom barnaföderska
att åsamka henne den smälek och skam, som skulle följa af offent- att förblifva
liggörandet af hennes felsteg.» “ '
Jag tillåter mig yrka af slag å utskottets hemställan. ^ 01
Herr Björck: Då en föregående högt ärad talare redogjort för
frågans historiska gång, behof ver jag icke inlåta mig på den saken.
Men vi veta. alla, och från många håll, ej minst från personer, som
särskildt hafva med dessa förhållanden att skaffa, har det äfvenledes
blifvit bekräftadt, att denna fråga icke kan falla. Förut har den va¬
rit före nio gånger inom Riksdagen och ett par gånger vid kyrkomötet,
men den kommer igen och skall komma igen, tills den blifver löst,
ty den tillhör de frågor, som ej kunna falla förrän de vunnit
sin lösning.
Det .nuvarande tillståndet anser jag och många med mig
olidligt. Tusen barn födas årligen i vårt land, hvilka icke veta,
hvem som är deras fader eller moder; de äro barn af s. k. okända
föräldrar. Hvad det skall blifva af dessa barn kan ;man väl
förstå och ännu mera ana. En stor del af dem gå bort i sin
tidigaste ålder i följd af vanvård och de, som få växa upp och
blifva äldre, äro ,då i många fall fördärfvade till både kropp och själ.
Andra Kammaren har nu antagit, att den 7 § i kungl. brefvet
den 17 oktober 1778 skulle helt och hållet afskaffas, och jag tror
att de skäl, ;som härför anförts, äro fullgoda.
Då frågan för 8 år sedan var före inom Riksdagen förelåg den,
på sätt den föregående talaren erinrade, i en annan form. Man
ville då icke helt afskaffa paragrafen, utan blott ställa så till,
att Kungl. Maj:t skulle söka utfinna något sätt för bevarande
af kvinnans anonymitet, på samma gång man räddade barnet från
de bedröfliga följderna af moderns felsteg. Mig förefaller det,
som om man ville ingå till Kungl. Maj:t med begäran om en
utredning, som skulle ha till ändamål att visa, att 2 gånger 2
är fem — kvinnans anonymitet skulle bevaras, men å andra sidan
skulle man arrangera så, att barnet finge veta hvem som var
dess moder, när barnet en gång behöfde veta det. Men då blefve
ju saken ej hemlig längre! Sedan frågan förevar vid 1898 års
riksdag har det emellertid tillkommit ett viktigt moment, i det
nämligen fjolårets lagstiftning gaf oäkta barn rätt till arf efter
moder och mödernefränder. Nu frågar jag, om icke det är att
gifva med ena handen och taga med den andra ? Statsmakterna
säga: Du skall få ärfva din moder och dina mödernesläktingar,
men å andra sidan skola vi ställa så till, att du icke kan göra
något därför. Som den föregående ärade talaren sade, har denna sak
två sidor. Det gäller att taga parti för den ena eller den andra
af tvenne parter, och hellre ställer jag mig då på den helt och hållet
oskyldiges sida än jag tager parti för den, som om ocks'å blott delvis
är skyldig. Jag vill visst icke "lägga sten på den olyckligas börda,
men jag tror icke att det är det rätta sättet att hjälpa kvinnan
>':o 87.
40
lördagen den 21 April.
Ang. rätt för ifrån en »synd» — såsom 'den'föregående 'talaren sade -— att man
barnaföderska nära nog inbjuder henne att begå ett brott. Hen det ar 'just detta
altokänd'3'1 KiksdaSe n och lagstiftningen gorå, om man på detta sätt bereder
o an . ejjer s£affar kvinnan rätt att genom denna hemliga förlossning
°rs.) källa sig undan, ty det kan hafva allvarliga följder med sig.
Lagutskottet sade själft, när det behandade den kungl. pro¬
positionen sistlidna år, att lagutskottet hade anledning antaga,
att Kungl. Maj:t på samma gång propositionen framlades också
skulle föreslå afskaffande af den ifrågavarande paragrafen i 1778
års bref. Men så har icke skett. Under den diskussion, som då
förekom, yttrade en af vårt lands mest framstående juridiska
feuktoriteter: »Jag kan ej tänka mig annat än att, efter den öfver¬
läggning, som här i dag ägt rum, ännu mera än förr, 1778 års
bref måste anses utdömdt.» En annan talare, som då uppträdde
förklarade, att den 7 § uti nämnda bref vore en skamfläck.
Mera än tusen barn af okända mödrar födas årligen i vårt land.
Den föregående talaren sade, att barnamorden minskats, sedan denna
lag kommit till. Ja, statistiken säger ju det, men hvilka barnamord
gäller det då ? Det är de som lagforas, några andra har statis¬
tiken icke reda på. Men, mina herrar, en hel mängd barn af okända
mödrar finnas, som helt och hållet försvinna: om dem har statis¬
tiken ingen kännedom. 'Jag läste för några år sedan en berättelse
i en tidning, som måhända kan gifva en liten aning om hvart sådana
barn taga vägen. En ångbåt for nattetid öfver en sjö, och i dag¬
gryningen märkte en af besättningen ett litet knyte eller bylte
liggande vid sidan af ena hjulhuset. Man tog upp knytet och man
fann däruti ett litet strypt barn jämte en sten. Vid anställd
efterforskning bekände modern, som låg uti en hytt bredvid, att
hon strypt och svept in sitt lilla barn i knytet och kastat det ut
genom hyttfönstret att försvinna i hafvets djup. Eörsöket miss¬
lyckades; barnet blef, som sagdt, liggande invid hjulhuset. Lik¬
nande saker förekomma nog i mängd, ehuru de ej blifva upp¬
täckta. Men faktum står kvar, att många utaf desfsa stackars
oäkta kärn spårlösk försvinna.
Ett annat s'ätt att gorå äf med sina barn 'är det s. k. ängla-
makeriet. Alla veta vi hvad detta vill säga. Barnet lämnas ut till
en fostermoder 'för ått vårdas; vanligtvis dör det inom tre må¬
nader, men om det öfverlefver den tiden, får det dock oftast en svag
och usel tillvaro. Vi erinra oss nog alla, att förlidet år en s. k.
änglamakerska i Stockholms-trakten blef tilltalad för utöfning af
sin fina handtering, för hvilken hon länge varit misstänkt af polisen.
Efter fosterbarnslagens tillkomst år 1902 hade hon hos hälsovårds¬
nämnden anmält fem fosterbarn, som hon haft i sin vård, af hvilka
två aflidit. 1 september 1904 blef hon på goda grunder af sund¬
hetsinspektören förbjuden att vidare mottaga fosterbarn. Emel¬
lertid anmälde hon icke långt därefter, att hon ånyo mottagit
ett fosterbarn, men denna gång, såsom hon påstod, kostnadsfritt
i— endast af människokärlek —, hvilket nog var osanning, men
då man ju ej fick efterforska den okända modern, kunde hennes
Lördagen den 21 April.
41
N:o 37.
uppgift ej Vederläggas, och1 hon fick behålla barnet. Vid rättegången Ang. rätt för
under sommaren 1905 kom det i dagen, att den »barnkära» kvinnan barnaföderska
käft 17 fosterbarn, af hvilka 7 aflidit. Af de 6 fosterbarn, som att förblifva
hon under 1905 års sommar emottagit af ogifta mödrar och hyst 0,cand-
hos sig på landet för att få vara mera i fred och mot en ersätt- (Forts-)
ning i ett för allt, hade 4 aflidit i en ålder af högst 3 månader.
Den landtliga bostaden företedde en bild af det största elände och
vittnade om den största vårdslöshet. Ett barn hade haft sin hem¬
vist i en stängd garderob, andra hade inhysts på en vind. Barnen
hade påträffats liggande direkt på vaxduk obetäckta och utfrusna.
De hade till föda fått skämd mjölk, som bibringades dem med
sura och osnygga s. k. nappar. För att bringa dem i sömn hade
de fått opium i för späda barn lifsfarlig dosis (Roséns bröst¬
droppar). Allmänna åklagaren, som ansåg det genom den i målet
förebragta. utredningen vara ådagalagdt, att fru N. systematiskt
vanvårdat sina fosterbarn i af sikt att bringa dem om lifvet, yr¬
kade att hon skulle förklaras saker till fyra mord och tre mordför¬
sök, men i brist på fullständig bevisning kunde hon ej härför sak-
fällas, hvarför hennes straff blef relativt lindrigt.
Hur hade det i detta fall gått, om § 7 ej funnits till? Jo,
man hade kunnat få geda på barnens mödrar. Dessa hade måst
skaffa sina respektive barn bättre vård och, om de därtill saknat
medel, hade det allmänna fått träda emellan med sitt understöd.
Den ene af motionärerna har hos flera kvinnoföreningar gjort
förfrågan angående deras tankar i afseende å denna paragrafs bort¬
tagande; af en del har han fått det kategoriska beskedet, att de
utan vidare önskade bestämmelsens upphäfvande, under det att
andra hafva sagt; Vi vilja visserligen hafva paragrafen bort, men
rättvisan fordrar då, att mannens anonymitet ej bevaras så omsorgs¬
fullt, som nu vanligen sker. Jag frågar, om någon kan säga, att detta
icke också, är rättvist ? Naturligtvis bör mannen strängare efter-
hållas, och jag tror för min del, att han i de flesta fall har mesta
skulden till ifrågavarande missförhållande. Men det kan ofta
gifvetvis ha sina svårigheter att få reda på hvem fadern är, och
för öfrigt föreligger ej den saken nu. Nu gäller det att få bort 7
paragrafen i 1778 års bref och att i detta fall biträda medkarn-
marens beslut, hvilken vore en ren barmhärtighet ej blott mot
det arma barnet, utan äfven mot dess moder. Ty jag vill fråga, om
det är barmhärtigt att sätta kvinnan i frestelse att begå ett så
svårt brott, att antingen själ! taga sitt barn af daga, hvilket
horn vi 'många fall, tack vana den ofta nämnda paragrafen, med
lätthet och utan större laglig risk kan göra, eller, hvilket jag
anser vara nästan lika illa, kasta det handlöst ut i världen uti
samvetslösa människors händer, som antingen pina ihjäl det eller
genom vanvård i barndomen orsaka, att barnet kommer att slita
med ohälsa till kropp och själ. Jag är förvissad om att mången
moder, som så handlat, har, när hennes samvete och modersömhet
en gång vaknat, önskat att hellre fått lida skymfen, som följer af att
hafva födt till världen ett oäkta barn, än att nu 'dagligen gnagas
N:o 37.
42
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt för af ånger och samvetskval öfver att hafva föidärfvat den varelse,
barnaföderska som hon gifvit lifvet och som hon i stället nu kunnat älska och
att förblifva varda och ’i framtiden älskas och vårdas åt tillhaka. "Litet hvar
0 ' hafva vi säkert påträffat någon sådan moder, hvilken, sedan hon för
(<orts.) sitt felsteg fått förlåtelse både af Gud och människor, lefver ganska
lycklig med sitt barn, för hvithet ingen förebrår henne, men till
hvars vård mången hjälper henne och som, om det väl uppfostras,
kan blifva henne till god hjälp på ålderdomen. Att hjälpa kvinnan
att så vårda och uppfostra sitt barn, det är rätta sättet att bevisa
barmhärtighet mot henne och äfven mot hennes barn. Men att
hjälpa henne att skyla brott med brott, det tror jag är förkastligt.
Dessutom bör man vara barmhärtig äfven mot en tredje part
i denna sak, nämligen samhället. Dessa barn, som sålunda växa upp,
blifva ofta till föga heder för samhället.
En före detta ledamot af denna kammare, numera aflidne stats¬
rådet Carl von Friesen, yttrade en gång, att ,han, som varit
skolrektor och således haft med många barn att göra, aldrig såg
några barn så beklagansvärda som de af okända föräldrar. Dessa
bildade en särskild liten grupp för sig, som man ej kunde lära att
känna utan det största medlidande, och då andra, visserligen äfven
de oäkta barn, men som kände sina föräldrar, redde sig bra, så hade
dessa, som voro födda af okända föräldrar, många vedermödor och
voro i en synnerligen sorglig belägenhet.
Jag undrar mycket, om icke just en stor del af de barn, som på
detta sätt uppväxa såsom vilda djur från spridda håll, om icke
just dessa i främsta rummet äro de, som rekrytera skarorna af
ligapojkar, prostituerade o. s. v. Tänken, mina herrar, på hvad
den stackars fången skref på cellväggen: »O, modersfamn, om
jag haft dig, så vore jag ej här.»
1 barmhärtighetens namn ber jag, att denna meromnämnda
paragraf måtte blifva afskaffad, och tillstyrker bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr T a m m, Hugo: Med det föreliggande betänkandet haf¬
va vi blifvit förda ned i några af de mörkaste schakten inom
vårt samhällslif. Det är naturligtvis svårt att i en sak som
denna bringa någon ordning och svårt att uti osedlighetens sak
ställa så till, att osedlighetens följder ej drabba någon. Vi stå här
inför just ett af dessa fakta, där med nödvändighet osedlig¬
heten måste bäras fram och verka genom sina följder. Den drab¬
bar alltid samhället och drabbar också alltid någon enskild, och
man står uti denna fråga sorgligt nog i valet, Hvem man skall
söka att mest bevara för följderna af ett begånget felsteg. För
mig reducerar sig frågan helt enkelt därhän: Till hvilken bör
man taga mesta hänsyn uti detta fall, modern eller barnet ? Med
herr Hasselrot erkänner jag alltför väl de många sorgliga följder,
Indika tungt drabba modern. Också erkänner jag, att man kan
i många fall säga, att det varit mannens fel, men därhän kan man
väl ändock icke komma, att man säger att modern är alldeles oan-
Lördagen den 21 April.
43
N:o 37
B var ig i detta fall, och då blir det att väga hennes ställning Ang. rätt för
gentemot barnets. Hon bär dock kunnat undgå och reda si g barnaföderska,
för följderna af detta, barnet har aldrig kunnat det. Det är barnet, att förblifva
som fullt oskyldigt får bära den efter min öfvertygelse åtminstone °^an<i-
tyngsta bördan. Man behöfver därvidlag icke draga fram några (Forts-)
som helst upprörande exempel. Herrarna hafva alla haft och
känt sin moder, och 1 veten alltför väl hvad inflytande det har
haft på eder alla. Det är detta inflytande man nu vill alldeles
undanrycka dessa barn. Barnet får icke ens veta, hvem som
varit dess moder, det utstötes i världen och upplefver sina första
år under känslan af öfvergifvenhet och i saknad af sin moder,
åt hvilken det ägnat sin första barnsliga känsla. Och därför
är också förhållandet, som nyss sades, att man behöfver icke
gå långt för att få erfara att det är just dessa, som blifva de
allra farligaste elementen inom samhället, dessa, som aldrig fått
känna hvad en moders inflytande kan vara. TJpphäfvandet af
denna paragraf må drabba modern, jag är dock icke så säker
härpå, men det må nu så vara; men hvad som är säkert det
är, att dess kvarstående alltid drabbar en stor mängd af barn vida
tyngre än deras mödrar, och barnen hafva dock icke ansvaret för
att hafva kommit till i världen.
Herr Hasselrot nämnde som ett skäl, hvarför man skulle låta
denna paragraf stå kvar, att den, efter hvad statistiken visade,
minskat antalet barnamord. Huru vet man det ? Det finns ju
många former af barnamord. Vetenskapen eller åtminstone den
vetenskapliga osedligheten har visat på många medel, hvarigenom
barnamord också begås i det tysta. Det kan ju lika väl hända,
att barnamordens antal minskats därför, att många sådana icke
träda fram. Det är på vårt samhälles begrepp om osedlighet,
på dess råhet eller icke, som efter min hiening barnamordsfre-
kvensen beror. 1 den mån den mänskliga naturens djuriska lustar ste¬
gras eller icke, i samma mån komma barnamorden att oafsedt
denna paragraf pågå eller icke pågå. Samhället är i detta fall
icke utan skuld. Vi skola akta oss att döma den fallna för hårdt.
Det är den dom, som hvilar öfver henne, det spott och spe, hvar¬
för hon blir utsatt, frånvaron af en hjälpande hand, som räckes
henne, hvilken brist i Sverige ännu är befäst genom ett prosti-
tutionsreglemente, —• det är dessa tyngder, som trycka ned henne,
som göra, att hon icke vågar existera, att hon icke vågar höja
sig, att hon icke vågar blicka en i ansiktet. Där är vägen:
räck henne en hjälpsam hand! Det verkar bättre än någon lag¬
paragraf man är underkastad. Och är det skäl att hafva kvar
en paragraf, som ofelbarligen verkar därhän, att hundraden efter
hundraden få tåga ut i världen —• om de någonsin komma fram
så långt, att de blifva själfständiga — med denna känsla: allt
har dragits undan mig, alla hafva, öfvergifvit mig ?
Det är mitt hufvudskål att rösta för utskottets förslag.
Det grundar sig på min uppfattning af sakförhållandet. De andra
skälen hafva ju också någon kraft. Jag kan ej godkänna den
N:o 87.
44
lördagen den 21 April.
Ang. rätt för förste talarens argumentation: »Vi hafva antagit en lag, som be-
barnaföderska reder arfsrätt åt barnen. Är modern okänd, kräfva de aldrig
M oMn!fVa ^en,>> Lagen är antagen för att bereda barnen möjlighet till
0 anf ' detta, och den möjligheten finnes ej, så länge denna paragraf står
or s'' kvar. Jag kan därför ej se annat, än att den lag, som antogs år 1905,
fullt ärligt, juridiskt kräfver, att denna paragraf försvinner, och
jag är öfvertygad därom, att vare sig hemliga register eller andra
försök att på en gång bevara och icke bevara moderns hemlighet
höra till orimliga experiment.
Dessutom har denna paragrafs borttagande för mig en annan
sida. Det är den, sota äfven är påpekad här, att den omständigheten,
att kvinnan nu så lätt kotamer undan allt ansvar för barnen, också
gör, att hon icke söker lägga något af sin börda på den, som,
mildast sagdt bör bära ansvaret jämte henne, nämligen mannen.
Jag bryr mig ej om huruvida det är förenadt med svårigheter eller
icke att få det därhän. För mig står det klart, att mannen
är lika skyldig att sörja för barnen, och att det icke bidrager
till att framkalla ansvarskänsla hos fadern, att bördan lyftes från
modern.
Såvidt jag kan se, står motionen på en rent moralisk ståndpunkt,
och är man öfvertygad om detta, känner man, som jag känner,
barnens starka rättighet och kraf, har man ej rätt att af skugg¬
rädsla motsätta sig utskottets förslag, till hvilket jag, herr grefve
och talman, anhåller om bifall.
Herr A f z e 1 i u s: Den andre talaren i ordningen åberopade
ett jdtrande af mig, men han citerade mig under en rubrik, som
kanske gjorde, att jag bevarat min anonymitet. Emellertid vid¬
kännes jag yttrandet: 1905 års lag har gjort 1778 års bref omöjligt.
Men på samma gång vill jag säga, att, om också bibehållandet
af detta bref är omöjligt efter 1905 års lag, är därmed icke sagdt,
att man utan vidare skall draga ett streck öfver detsamma. Vi
stå här som så ofta inför ett lagstiftningsproblem, där, såsom de
föregående talarne redan sagt, två intressen korsa hvarandra. Det
är moderns, kvinnans intresse, att icke hennes barnsbörd må blifva
allmänt kunnig, det är barnets rätt att få veta sin moder. Då två
intressen, förtjänta af hänsyn, på detta sätt stå mot hvarandra,
kan man gå två vägar. Antingen kan man säga: Detta intresset är
för .taer än det andra, för det få vi offra det andra; eller kan
man försöka en utjämning, en kompromiss mellan de stridiga in¬
tressena. En dylik kompromiss är i och för sig fullt legitim.
1778 års lagstiftare valde den vägen att offra det ena intresset
för det andra. De togo hänsyn till kvinnans svåra läge, till den för¬
tviflan, i hvilken hon var bragd, de förtviflade gärningar, till
hvilka detta läge kunde drifva henne. De sörjde för kvinnans in¬
tresse och offrade fullständigt barnets. Men det, som offrades, var
heller icke mycket värdt; ty barnet hade i själfva verket taka
någon rätt gentemot sin moder. Genom den lag, :som vi antogo
i fjor, hafva vi gifvit barnet en sådan rätt och därmed efter min
Lördagen den 21 April.
45
Jf:o 37.
mening utplånat en stor orättfärdighet ur vår lagstiftning. 'Det Ang. rätt för
går ej an, att den lagen blir fen lag på papperet, hvilket den barnaföderska
skulle bli, om man biträdde herr Hasselrots yrkande om afslag att förblifva
å utskottets hemställan och sålunda bibehållande af 1778 års bref, c' an '
Nej, är det fråga om att det ena intresset skall offras, att det (‘ors-)
ej kan gå till på annat sätt, att det måste sägas: allt eller
intet — hvems intresse är då starkast ? Jag tvekar icke att säga:
barnets rätt är starkast, kvinnans måste offras. Däri instämmer
jag med den föregående talaren.
Men jag har icke kunnat öfvertyga mig om att man med
nödvändighet skall ställas inför ett sådant val. Oaktadt jag icke
är i tillfälle att här framställa något bestämdt förslag eller upp¬
gifva någon bestämd utväg, kan jag icke tänka mig, att det
skulle vara omöjligt att finna en sådan, som å ena sidan tryggade
barnets rätt att få veta sin moder, när dess rätt komme i fråga,
men å den andra sidan förebyggde, att kvinnans historia ropades
ut på torg och gator. Det skulle väl kunna finnas en medelväg,
ett sådant där icke offentligt register, som omtalades af herr Tamm.
Jag inser och erkänner, att sådant är förenadt med stora svårigheter.
Men också jag har tänkt öfver detta ämne, och jag kan icke öfver¬
tyga mig om att det skulle vara omöjligt blott man icke fordrar
att det skall göra samma tjänst som det vanliga registret. Icke
heller kan jag tro, att vare sig utskottet eller herrarne här skola
kunna säga: Det är omöjligt, det går ej. Hvarför skall man då
icke, när man vill hafva en utredning, medtaga och räkna med
denna möjlighet? Hvarför ej räkna med möjligheten att skapa
en anordning, som tager hänsyn ,också till den humanitet, för
hvilken våra fäder, lagstiftarne af år 1778, på sin tid så högt
prisats och för hvilken vi ej kunna eller få vara främmande ? Jag
kan ej finna det vara farligt att ställa i utsikt en sådan möjlighet,
ett sådant alternativ, men jag förklarar på samma gång bestämdt,
att om vid undersökningen Kungl Maj:t skulle komma till det
resultat att en sådan möjlighet ej finnes, att det ej lämpligen kan
ordnas så, jag också för min de! är fullt beredd att taga konse¬
kvensen.
Jag skulle därför vilja ifrågasätta, att kammaren ville be¬
sluta att upptaga såsom alternativ dels ett sådant där register,
som icke är allmänt kunnigt, dels ock, för den händelse en sådan
anordning icke befinnes lämplig, upphäfvandet af detta moment i
1778 års bref. Det skulle då heta: att Första Kammaren för sin
del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, om och på hvad sätt sådan
ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående
barnamord jämte andra därmed i sammanhang stående författnings¬
bestämmelser må kunna företagas, att moderns namn blifver fort¬
farande skyddadt mot offentliggörande, men, till upplysning och
ledning i vissa bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt — detta
var lydelsen af det beslut, som Andra Kammaren fattade år 1898
och som här var nära att tillvinna sig pluralitet — därtill skulle
N:o 37.
46
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt /orM fogas alternativet: — eller, där sådant finnes ej lämpligen
barnaföderska kunna ske, upphäfva samma moment och bestämmelser. Herrarne
<M ohättd^Va ^Dna> detta är ett medlingsförslag i syfte att ej kasta bort
°an \ denna möjlighet, utan låta den ingå i den utredning, hvarom Kungl.
(Forts') Maj:t skulle föranstalta.
Herr Jonsson: Det yrkande, som af den siste talaren gjorts,
bör man något närmare betänka innebörden af, innan man går in
på att lämna sitt bifall därtill. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att vid behandlingen af denna fråga i Andra
Kammaren starka krafter gjorde sig gällande för att dess beslut
skulle bli af just samma innebörd som det tillägg herr Afzelius
här föreslagit; men med 122 ja mot 77 nej biföll Andra Kammaren
sitt utskotts hemställan, som gick ut på ätt _bestämmelserna i
detta mom. 7 och hvad som därmed sammanhängde borde upp-
häfvas. Antåg nu, att Första Kammaren skulle bifalla det yrkande,
som herr Afzelius gjort! Då skulle genom profoTcollsufdrag här¬
ifrån Andra Kammaren underrättas, att besluten utfallit olika,
och det finnes ju en tänkbar möjlighet, att någon i Andra Kam¬
maren skulle företaga sig att framställa ett yrkande i den rikt¬
ningen, att Andra Kammaren skulle biträda det beslut denna
kammare fattat. Men är det väl troligt, att, efter en sådan ut¬
gång af voteringen och en så skarp debatt om de olika stånd¬
punkterna i Andra Kammaren, densamma skulle komma att hafva
sitt förut fattade beslut?
Nej; enligt min mening finnes här ingenting annat att göra,
för så vidt man ej ställer sig likgiltig för att få en effektiv ändring
till stånd, än att biträda hvad Andra Kammaren i saken be¬
slutat. Då blir beslutet effektivt. Då kommer Kungl. Maj:t att
taga frågan om hand, något som Kungl. Maj:t i själfva verket
redan har gjort, ty det är icke första gången, som denna fråga
har varit på tapeten, utan kyrkomötet har två gånger skrifvit
till Kungl. Maj:t i ungefär enahanda riktning, som herr Afzelii
förslag går. Och hvad hände i fjor? Af dåvarande justitiemi¬
nistern meddelades, att justitiedepartementet har ägnat denna
fråga ganska stor uppmärksamhet. Men frågan är svår, beto¬
nade han uttryckligen, och det hade han knappt beliöft säga.
Ty den har ju redan lång tid legat inför Kungl. Maj:t att lösa
på dubbelsidigt sätt; men att skydda både moderns intresse och
[barnets rätt är det nog en omöjlighet att komma till rätta
med. Den, som åhörde öfverläggningen i Andra Kammaren eller
som därefter genomläst protokollet från : samma öfverläggning,
har ovillkorligen kommit till den uppfattning, att i det till¬
fälliga utskott inom Andra Kammaren, som behandlat frågan och
hvars sammansättning var sådan, att de allra flesta ledamöterna
från första början just ville komma till samma resultat som herr
Afzelius, under arbetets gång, till följd af verkställda undersöknin¬
gar och förfrågningar, samtliga ledamöterna — på, såvidt jag
minnes, endast ett undantag när — kommo till det resultat, att det
Lördagen den 21 April.
47
N:o 37.
var omöjligt att komma till rätta med den saken, och därför måste Ang. rätt för
ställa sig på. den ståndpunkt, att mom. 7 i detta kungl. bref måste barnaföderska
upphäfvas. att {kändfm
Men om nu Kungl. Maj:t på grund af en Riksdagens skrifvelse
skulle upphäfva detta mom. 7, kan jag icke för min del anse, ’or s’
att däri ligger något hinder för Kungl. Måj:t att i administrativ
väg göra någonting — om någonting kan göras, nota bene —•,
som något underhjälper moderns sträfvan i vissa fall att icke
genast, exempelvis, få lof att angifva sitt :namn och barnets
födelse m. m. Det kan jag icke finna hindras af den skrifvelse,
som Riksdagen skulle aflåta, därest kammaren nu biträder Andra
Kammarens beslut. Ty detta moment handlar ju helt enkelt om att
ingen har rätt a*tt fråga efter moderns namn eller hvar hon bor,
när hon själ! önskar att föda anonymt, och den saken måste man
i hvarje fall hafva bort, för så vidt man vill, att den nyantagna arfs-
lagen skall blifva effektiv i fråga om arfsrätt efter moder och
mödernefränder. Men icke hindrar detta, att någonting annat sättes
i stället i samma moment, för så vidt Kungl. Maj:t kan komma
underfund med något, som kan gifva ett litet skydd äfven åt mo¬
derns önskan att få vara anonym, utan att barnets rätt däraf
kommer att försämras.
Därför kan jag icke finna, att det är nödvändigt att i det
beslut, som nu här är fråga om att biträda, göra en förändring
i den riktning, som herr Afzelius föreslagit. Men sannolikt är,
att, såvidt man nu kan döma, en förändring i beslutet härvidlag
skulle vara detsamma som frågans fall för åter ett år, och däraf
skulle följa, att dessa stackars barn, som hvarken hafva reda
på fader eller moder, skulle minst lika lång tid få blifva i mist¬
ning af sin arfsrätt. ‘ ,
Jag vill endast taga upp ett af den förste talarens skäl. Jag
kan ej tro, att det håller streck, som han förmenar, att de mödrar,
som föda oäkta barn på det hemliga sätt, som det kungl. brefvet
tillåter att göra, i allmänhet ej skulle hafva något arf att lämna
till sina barn. Min (tro är att, om några oäkta barn skola hafva
arf att vänta efter sina mödrar eller mödernefränder, det just
skall vara sådana, hvilkas mödrar hafva bevarat sin anonymi¬
tet genom att på främmande ort föda sina barn. Ty just efter
sådana mödrar, som hafva resurser att undandraga sig hvad de
tycka vara en skam, att nödgas i ljuset framföda ett barn, kan
det antagas att arf är att vänta. Efter alla de andra mödrarna
till oäkta barn — särskildt flickorna på landsbygden, som sakna
resurser att begagna sig af dessa hemlighetsmakerier — efter
dem är nog barnets arfsrätt bevarad, men de mödrarna, vågar
jag säga, hafva i regel knappt något att lämna i arf, när den
tiden kommer. Skola oäkta barn hafva arf att vänta efter sina
mödrar, är det nog i vida högre grad efter sådana, som födt i hem¬
lighet, än efter andra. f
Ja, här hafva, såvidt jag kan förstå, under öfverläggningen
anförts tillräckliga skäl för bifall till utskottets hemställan, och
N:o 87.
48
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt för
barnaföderska
att förblifva
okänd.
Forts.)
enär tiden är långt framskriden, skall jag ej vidare upptaga
densamma, Titan helt enkelt instämma med dem, som yrkat bifall
till utskottets förslag.
Herr .Wieselgren: Jag skall ej komma med annat än
mycket torra motiv. Jag skall icke tillåta mig att framdraga
exempel af den sorgliga beskaffenhet, som en fångvårdsman aldrig
undgår att vinna kännedom om, pär han får se in i de många
dystra familjehistorier, som beröras af detta 1778 års kungl.
bref. Jag skall endast be att mot den förste talaren få anmärka,
att den erfarenhet jag vunnit sagt mig, att han icke med fullt
fog kunde lägga så mycken vikt som han gjorde vid skamkänslan
såsom föranledande barnamord. Min erfarenhet har åtminstone
visat, att, om också denna skamkänsla finnes och väl ock ingår
såsom ett moment i motiven för en så sorglig gärning, det dock
icke är det hufvudsakligaste. Det är det ekonomiska skälet, som
brukar främst härvid göra sig sorgligt gällande. Det är vanligt¬
vis moderns tankar på sin framtid, hennes nödställda belägenhet,
omöjligheten för henne att underhålla sig själf och på samma gång
underhålla sitt barn — såvidt jag funnit, framträder detta som
det starkaste och mest framträdande skälet för barnamord i all¬
mänhet.
Flera af de föregående talarne hafva erkänt riktigheten af
ett yttrande i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande,
som lyder: »Lagen om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne-
fränder af den 17 mars 1905 kräfver såsom nödvändig konsekvens
ett upphäfvande af ifrågavarande moment.» Det är fullt riktigt,
jag erkänner det till fullo. Men jag vill också påpeka, att i ett
land, i hvars giftermålsbalks andra kapitel det stadgas om sådana
led, därinom äktenskap äro förbjudna, där är det också en full¬
ständigt omöjlig ståndpunkt att försvara mom. 7 i detta gamla
1778 års kungl. bref. Ty hvem 'kan hindra, att bestämmelserna i
sagda kapitel i giftermålsbalken trädas för nära, där 6 å 700
barn "hvartehda år kastas in i samhället, utan att de själf va
hafva en aning om sin härkomst, utan ått de själf va eller några
andra veta, Tvvilka led som 'för 'dem äro- förbjudna bland dessa,
inom hvilkas skara de sedermera tänka att ingå sina äktenskap ?
Vid debatten i Andra Kammaren anfördes de två kända fall, där
ohyggliga gärningar skett just på grund af personernas obekant¬
skap med sin härkomst. Men huru många äro de okända fallen ?
Jag vågar säga: Man har mycken anledning att antaga, att de
äro .vida flera än de kända.
Dessutom skall jag påpeka, att det är följder af denna möd¬
rarnas anonymitet, som Funna drabba helt andra än dem, som
hafva något med saken att göra. Jag har varit i tillfälle att
erfara, hurusom oförvitliga och aktningsvärda kvinnor hafva blifvit
noterade såsom mödrar till personer, ;som icke hafva vetat sin
härkomst, på grund af något löst och osannfärdigt yttrande, som
emellertid slagit rot i ett sinne, som varit upprördt af sin för-
Lördagen den 21 April.
49
N:o 37.
farliga isolering och som därför fäst sig vid och trott på detta Ang. rätt för
ord. I ett fall, synnerligen eklatant, har jag funnit utredt, att barnaföderska
ett dylikt påstående af en anonym moders barn var fullständigt att förblifva
osannfärdigt; den brännmärkta kvinnan var nämligen vid den okänd.
tid, då hon skulle blifvit moder, så ung, att det varit fysiskt ^ orts''
omöjligt. Men en sådan bevisning, står ej alla till buds.
Jag vet ingenting, som jag tycker är så motbjudande och så
ohyggligt som detta 1778 års kungl. brefs mom. 7. Om man vill
sätta ett motto öfver det, skulle jag föreslå: »låtom oss göra
ondt, på det godt må /komma däraf!» Det är utan tvifvel ,en
barmhärtighetskänsla för dessa stackars beklagansvärda mödrar,
som föranledt det. Men det är ett tveeggad! svärd, som här
föres i barmhärtighetens hand, och för min del tror jag, att det
fått länge nog fungera.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskohtéts 'förslag.
Herr Bil lin g: Jag skulle nog haft lust att vid behand¬
lingen af detta ärende anföra åtskilligt. Men de föregående ta-
larne hafva åtminstone delvis redan sagt hvad jag ämnade säga,
och därför vill jag icke nu trötta herrarne med att upprepa det
för att få säga det i en något annan form än förut skett. Jag skall
blott be att i afseende å själfva sakens moraliska innebörd få
ställa till herrarne två frågor.
Den sena frågan är den: hvilket är den djupaste och bästa barm¬
härtigheten mot en, som fallit: att söka värna henne från smär¬
tan af sitt fall eller att söka upprätta henne genom att hjälpa henne
att fylla de plikter, som blifvit en följd af hennes fall? Jag
anser den sista arten af barmhärtighet vara af mycket djupare
natur. Det är en barmhärtighet af rent sedlig natur. Den andra
arten af barmhärtighet är ju egentligen endast en medlidsamhet.
Den andra frågan jag vill be herrarne besvara är denna:
huru skulle det hafva känts för oss att aldrig ha vetat, hvem
vår mor var? Huru skulle det hafva känts att hela lifvet gå
och undra och söka: hvem var min mor? — och aldrig få svar
på den frågan?
Jag skall nu be att få öfvergå till det medlingsförslag, som
framställdes af herr Afzelius. Han betonade särskild! mycket starkt
den stora förändring, som, efter det att Andra Kammaren år 1898
och kyrkomötet år 1903 uttalat sig för ändring af hithörande
bestämmelser, inträdt genom 1905 års lag. Frågan är borgerligt
sedt nu en helt och hållet annan än år 1898. För min personliga
del är jag alldeles öfvertyg ad om att man icke kan hitta på
någon form för ett hemligt register, som i någon mån kan till¬
fredsställa de önskningar som framställts. På försök att åstad¬
komma ett dylikt register har spillts mycken kraft. Om jag icke
kunde så fullt lita på mitt eget omdöme i den vägen, så fick
jag en ganska stark bekräftelse på dess riktighet, därigenom att herr
Afzelius sade, att han mycket tänkt på saken, men ej kunnat uttänka
Första Kammarens Prof. N:o 37. 4
N:o 37.
50
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt för något sätt. Hvem skall då hitta på det, när herr Afzelius efter
barnaföderska så mycket tänkande icke kan hitta på någon form? Jag tror att
att förblifva ,'a„ häri har • ett ganska godt stöd, då jag påstår det vara helt
°*and' enkelt omöjligt.
(tors.) Men ber jag till sist att herrarne ville .vara goda och
uppmärksamma hvad jag nu vill säga. Hvad vi alla här innerst
önska, det är ju att tillgodose barnets rätt att få veta hvem
som är dess moder, men så vilja vi också, iså vidt möjligt bereda
skonsmål för kvinnan. Är det omöjligt att förena dessa två saker ?
Jag tror, att de kunna i väsentlig mån förenas. Härför behöfves
icke någon som helst ny lagstiftning, utan endast ett utstrykande
af § 7 i 1778 års kung!, bref. Därigenom är barnets rätt tillgodo¬
sedd. Men huru går det med modern ? När en sådan kvinna skall
föda sitt barn, kan hon begära flyttningsbevis till hvilken för¬
samling i riket som helst, t. ex. om hon bor i landsorten kan
hon begära flyttningsbevis till ien församling i Stockholm och
där föda sitt barn. Där skulle hon ej få dölja sitt namn, me;n
om hon öfverlämnar barnet till fosterföräldrar och barnet således
enligt gällande kyrkoskrifningsförordning blir kyrkoskrifvet hos
dessa och hon så tager ut flyttningsbevis till sin hemort igen, så
kommer då ej att i detta stå ett ord om att hon födt barn. Då
kan barnet få veta, hvem dess moder är, men i kvinnans hem¬
bygd har ingen fått veta om hennes barnafödande. Härmed är i
hufvudsak vunnet hvad de önska, som påyrka bibehållandet af
1778 års bref eller införandet af ett slags hemligt register.
För min del kan jag icke ett ögonblick tveka om att yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Eudebeck: Jag 'begärde ordet närmast med anled¬
ning af att ordföranden i det utskott, som behandlat denna fråga,
sammanställde lydelsen äf det förslag, som afgafs af herr 'Af¬
zelius, med lydelsen af motförslaget i Andra Kammaren. Han
ansåg att, då motförslaget inom Andra Kammaren fallit med be¬
tydlig majoritet, så skulle det éj finnas utsikt för att ett förslag,
sådant som det af herr Afzelius afgifna, skulle kunna vinna fram¬
gång i Andra Kammaren om en hemställan därom komme att
ske sedan Första Kammaren antagit förslaget. Men jag vill fästa
herrarnes uppmärksamhet därå, att det är en ganska betydlig
skillnad mellan motförslaget i Andra Kammaren, om jag så får
beteckna det, och det af herr Afzelius framlagda förslaget, enär
motförslaget i Andra Kammaren icke syftar på annat eller _mer
än en ändring af nuvarande bestämmelser, men afser däremot icke
såsom herr Afzelii förslag, att därest en ändring befinnes icke
kunna ske, ett upphäfvande af ifrågavarande moment måtte äga
rum. Härigenom har herr Afzelii förslag enligt mitt förmenande
fett afgjordt företräde framför det andra. Det innebär enligt min
uppfattning icke endast det, att man uttrycker en särskild åstun¬
dan att såvidt möjligt få till stånd ett hemligt register. Hvar¬
för jag för min del vill biträda herr Afzelii förslag är, att jag
Lördagen den 21 April.
51
N:o 37.
ej kan göra mig fri från en känsla af tvekan vid en så genomgri- Ang. rätt för
pande åtgärd som den, hvilken nu föreslagits, nämligen att stryka barnaföderska
moment 7 i dess helhet, så länge som det — jag ville gärna att f^bWva
kalla det så — synnerligen beklagansvärda oefterrättlighetstill- “ ““
stånd råder att fullständig anonymitet får äga rum för mannen. ^ 01 s,)
Jag är synnerligen tveksam, om vi i ett enda slag böra göra en,
om jag så får uttrycka mig, så stor skillnad mellan mannens
och kvinnans rättsställning i detta afseende. Jag kan ingalunda
förneka att, hvad barnet beträffar, det ovillkorligen är mot rätts¬
känslan stridande, att icke barnet beredes tillfälle att få kän¬
nedom om sin moder, likasom detsamma numera är mot lag¬
stiftningen helt och hållet stridande, ty i och med detsamma
har naturligtvis JL905 års. lag icke någon betydelse, försåvidt
jag kan läsa den rätt. Men i alla fall måste man enligt min upp¬
fattning med hänsyn 'till kvinnans ställning noga ‘betänka, om
det icke skäll kunna finnas någon utväg att afhjälpa dét ohygg¬
liga missförhållande, att fadern skall gå alldeles fri från ansvar.
Nu kan ju ej den frågan bär upptagas till pröfning, då förslag
därom ej föreligger, men för min del vill jag ändock framhålla
önskvärdheten af och jag vågar säga en förhoppning om att, när
regeringen tager Riksdagens framställning i förevarande ärende
i öfvervägande i hvilken form den än må komma från Riks¬
dagen, äfven den ändå mer djupgående frågan tages under all¬
varligaste ompröfning. Ty hvad är det som gör, att vi äro tvek¬
samma, huru vi skola behandla denna fråga om moderns anony¬
mitet rätt ? Det är det missförhållande, som icke kan försvaras,
att icke ett försök gjorts från lagstiftningens sida att åtminstone
i någon män lägga bördan på den, som mången gång bär den
förnämsta skulden. Det finns från min sida icke någon motvilja
mot att undanröja detta moment, men det är en känsla af hän¬
syn, som gör att jag icke vill, utan åtminstone ett försök till
ändring, genast gorå kvinnans och mannens ställning i detta af¬
seende så åtskilda, som de 'blefve, om man utan vidare skulle
stryka ett streck öfver momentet i fråga, det vill säga upp¬
häfva detsamma. Jag tror icke, att det är så alldeles omöjligt
att finna en medelväg. Man kan ju ej säga annat än att man
tror, men den enes tro kan vara lika så god som den andres..
Den ene tror, att det .är omöjligt att finna ;en medelväg, den
andre tror, att det är möjligt. Jag för min del tror icke, att det
är omöjligt. Skulle det emellertid visa sig, att det är omöjligt,
så, om Riksdagen beslutat i den riktning och med den formu¬
lering, som herr Afzelius gifvit, så har Riksdagen sagt, att det
får ej stanna endast och allenast vid en undersökning, huruvida
det är möjligt, utan att, om det är omöjligt, regeringen må
vidtaga åtgärder för att upphäfva momentet. Genom ett bi¬
fall till herr Afzelii förslag synas mig alla skäliga intres¬
sen i denna sak blifva beaktade. Man förbiser då icke deras in¬
tresse, som tala för att man bör gå en medelväg, och man
beaktar lika fullt deras intresse som vilja åstadkomma en bätt-
>':o 37.
52
Lördagen den 21 April.
Ang. rätt för ring i nuvarande tillståndet genom den kraftigare åtgärd som ett
barnaföderska fullständigt upphäfvande innebär.
atl Det är på grund af dessa skäl, som jag tillåter mig anhålla
° an. ' om bifall till det af herr Afzelius framställda yrkandet.
(Forts.) J
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande vore fram¬
ställda följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) af herr Afzelius, »att Första Kammaren
ville för sin del besluta, det Kiksdagen i skrifvelse till Konungen
anhåller, det täcktes Kungi. Maj:t låta utreda, om och på hvad
sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den .17 okto¬
ber 1778 angående barnamord jämte andra därmed i sammanhang
stående författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns
namn blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till
upplysning och ledning i vissa uppgifva och bestämda fall, på
lämpligt sätt antecknadt, eller, där sådant finnes ej lämpligen kunna
ske, upphäfva samma moment och bestämmelser»; samt 3:o) att
utskottets hemställan skulle afslås.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till ut¬
skottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition därvid antagits bifall till det under 2:o) här ofvan upp¬
tagna yrkandet, uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 6, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles det af herr Afzelius framställda yrkande
i ämnet.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
J a — f t;
Nej — 69.
Som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut således ej blifvit
oförändradt antaget, skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen ärendet
till Andra Kammaren återlämnas för vidare behandling.
Lördagen den 21 April.
53
N:o 37.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 12 och 19 inne- Ang. inråttan-
varande månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af väcktde «/ »u ^ytt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inrättande af ett statsdeparte-
statsdepartement, hufvudsakligen omfattande sociala ärenden.
Uti en af herrar Ernst Beckman, L. Gust. Broomé, Curt Wallis,
II. A. Wawrinsky, Edvard Wavrinsky, M. Sundström, S. H. Kvarn-
ssélius, Jacob Larsson och M. F. Nyström inom Andra Kammaren
väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 76, i hvilken
motions syfte instämt herrar E. von Krus enstj erna, Emil Hammar¬
lund, K. G. Karlsson, Oskar Berg, Robert Johansson, Karl Star-
bäck, C. J. F. Ljunggren, Adolf Janson, Hjalmar Branting, J.
Byström, Karl Warburg, Victor Moll, K. H. Ges. von Schéele och
Axel Ekman, hade motionärerna hemställt, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta utreda, huruvida icke ett särskild! statsdepartement,
hufvudsakligen omfattande sociala ärenden, borde inrättas, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde
gifva anledning.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande af anförda skäl hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte föranleda någon Riks¬
dagens åtgärd.
Yid utlåtandet hade afgifvits reservation af herr Beckman
m. fl., som ansett, att utskottet med anledning af förevarande
motion bort hemställa, »det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t, i samband med utred¬
ningen rörande inrättande af ett nytt departement för handel,
industri och sjöfart samt öfriga föreslagna ändringar i fråga om
regeringsärendenas handläggning, äfven ville låta utreda, huruvida
ett särskild! statsdepartement, hufvudsakligen omfattande sociala
ärenden, bör inrättas, eller, därest så icke anses nu böra ske, huru
de sociala regeringsärendena lämpligast böra inom annat depar¬
tement till föredragning i regeringen beredas och där hand-
Herr Montgomery: Inom affärsvärlden har länge uttalats
önskvärdheten af att få ett departement för samfärdsel och allmänna
arbeten. Vid denna riksdag framkom tanken att väcka en motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte, men på grund af
vissa [omständigheter blef denna motion fördröjd, ända till dess
att konstitutionsutskottet nu färdigbehandlat denna fråga om ett
departement för sociala ärenden. När vi se det utlåtande, som konsti¬
tutionsutskottet här afgifvit, så finna vi, att utskottet gifvit ett er¬
kännande åt den tanke, som skulle ligga till grund för den till-
ämnade motionen. I utskottets betänkande står nämligen att »därest
den af 1908 års Riksdag ifrågasatta högsta administrativa dom-
N:o 37.
54
lördagen den 21 April.
Aivj. kratta*- stolen blifver inrättad, den däraf föranledda minskningen af arbeta¬
re af ett nytt bördan för åtskilliga departement otvifvelaktigt kommer att med-
statsdeparte- fora en omgruppering af ärendena mellan statsdepartementen», och:
■merit. »Tillfälle gifves därvid ock att pröfva, i hvad mån och i hvilken
(Ports.) omfattning det kan anses lämpligt att gifva de sociala ärendena.
äfvensom andra grupper af ärenden, exempelvis dem, som angå
samfärdseln och allmänna arbeten, en mera enhetlig behandling,
än hvad för närvarande är fallet». Konstitutionsutskottet har
därmed svarat på den önskan, som uttalats angående ett särskild!
departement för samfärdsel och allmänna arbeten. Utskottets mo¬
tivering är således för vännerna af den tanken fullt tillfreds¬
ställande. .Emellertid .ber jäg att ,i afseende å behof vet af ett
sådant departement få läsa upp några rader ur en tidskrift, som
särskildt 'behandlar ,denna fråga: Bär heter det bl. a.:
»Ett departement för samfärdsel och allmänna arbeten komme
genast att få fullt upp att göra. Låtcni oss endast göra en axplock¬
ning ur den senare tidens uppsatser i pressen. Statens järnvägs¬
byggnader sorterade förr under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och ledas nu äf järnvägsstyrelsen. Eu särskild kommitté har nyligen
tillsatts för att afgifva förslag till lämpligt ordnande af denna,
sak. Ett nytt samfärdseldepartement skulle naturligtvis taga hand
om dessa byggnader och hafva tillfälle att för deras utförande
hålla och utbilda lämpligt befäl. Därigenom kunde ock den gamla
striden mellan de nyssnämnda styrelser i denna fråga och om. kon¬
trollen öfver enskilda järnvägar få sitt slut och »kejsaren gifvas
det kejsaren tillhörer». Elektrisk drift af våra järnvägar heter
en riksviktig fråga. Bebyggandet af statens vattenfall heter en
annan därmed sammanhängande. Denna beror åter på ett planmäs¬
sigt studium, hvars försummande är ett svårt fel och snart sagd t
dagligen med sorg konstaterats af hvar och en, som har att skaffa
med vattenfrågor. Det är icke en dag för tidigt, att ett »hydrografiskt,
institut» kommer till stånd. Hvad ekonomisk vinst skulle icke ut¬
arbetandet af ett regleringsförslag för våra förnämsta sjöar och
alfvar medföra? Men hur skall sådant åstadkommas utan initiativ
uppifrån? Vidare hafva vi vattenvägarne, hvilkas betydelse under
den intensiva järnvägsbyggnadsperioden underskattats, men b vilka
nu åter kommit till sin rätt.»
Jag har intet yrkande att göra utan har blott velat framföra
ett tack till konstitutionsutskottet, för att utskottet tänkt på den
af mig berörda frågan, och jag ber att få påpeka detta till ledning
för dem, som. i framtiden komma att få sig anförtrodt uppdraget
att utarbeta en ny departementalstadga.
Herr Enhörning: Det synes mig, att utskottet i sin mo¬
tivering här varit så välvilligt mot motionen, att utskottet bort
kunna komma till något annat resultat än att helt enkelt af¬
styrka densamma. »Emellertid har frågan med den motivering,
som utskottet lämnat, fallit framåt, och det är vackert så, tycker
mången, mången åter något annat.
Lördagen den 21 April. 55
Det är .för visso icke synnerligen angenämt att opponera
mot ett utskott, som af en ärad talare för kort tid sedan beteck¬
nades såsom icke blott »det förnämsta» utan äfven »det förnäma».
Men i dessa tider, då man så mycket talar om denna kammares
demokratisering och då alldeles nyss en demokratisk fläkt genom¬
strömmat densamma, nämligen vid behandlingen af rangfrågan,
vågar jag icke allenast hysa en .från utskottet afvikande upp¬
fattning beträffande dess kläm, utan äfven framhålla, att orsaken
till utskottets afvisande hållning i denna fråga synes mig, om
om man läser mellan raderna, vara att finna i den ovilja, som
man på sina håll hyser för att komma med alltför många skri¬
velser till Kungl. Maj:t. Men vill man något, så får man icke
vara för njugg på skrifvelser, det är min erfarenhet som köp¬
man, och om man går tillbaka till vår tideräknings början, så finner
man, att aposteln Paulus icke drog i betänkande att skrifva tven¬
ne bref till de Korintier, och humorn påstår, att han skref det
senare därför att han icke erhöll svar på det förra. Då man
nu —• tack vare en väsentligt förbättrad postgång ■— kan an¬
taga, att Kungl. Maj:t ännu icke till Riksdagen aflåtit svar på
fjolårets skrifvelse med hemställan »om utarbetande af förslag
till inrättande af ett nytt statsdepartement, omfattande handel,
industri och sjöfart», så synes det mig, att man nu icke borde
hysa alltför stor fruktan för en skrifvelse till Konungen, ty
en utredning af denna fråga i kunde, såsom reservanterna också
föreslå, »verkställas i sammanhang med utarbetande af förslag
till inrättande af ett nytt departement för handel, industri och
sjöfart, äfvensom af en högsta administrativ domstol». Det säges
om vår nuvarande regering, att den är mycket initiativkraftig;
och att döma af antalet 'kungl. propositioner utvecklar den en
alldeles ofantlig energi. Men man har också sett, att regeringen
har förväntningar på Riksdagen i samma riktning, och då nu
initativ finnes, hvarför icke då omsätta det i handling ?
Andra Kammaren har visserligen bifallit utskottets hemställan,
men det är ju ingen anledning för oss att göra detsamma. I
stället böra vi fortfarande visa våra demokratiska tendenser ge¬
nom att bifalla reservationen. Stödjande mig på utskottets moti¬
vering, vågar jag, herr grefve och talman, yrka afslag på dess
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Nyström, Carl: Andra Kammaren har med 117 röster
mot 77 godkänt konstitutionsutskottets hemställan och sålunda af-
slagit motionen. Jag är ledsen öfver, att konstitutionsutskottet icke
både till sitt förfogande de argument, som här nyss framställdes,
om, huru det är vanligt i köpmannakretsar att icke spara på skrif¬
velser, och om apostelen Paulus’ föredöme. Jag tviflar dock på, att
utskottet, gifven om det haft dessa förebilder för ögonen, skulle ha
handlat på annat sätt, än det gjort. Då nu saken i alla händelser
är 'fallen, torde kammaren finna, att hvad vi sysselsätta oss med blott
N:o 37.
Ang. inråttan
de af ett nyt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
NT:o 37.
56 Lördagen den 21 April.
Ang. inråttan- är ett stycke talöfning. Jag lofvar, att mitt bidrag skall blifva
da af ett nytt så kort som möjligt.
statsdeparte- Saken är den ■— och detta är allvarliga argument och icke något
ment' skämt i— att vi icke kunna göra det klart för oss, huru det skulle
(Forts.) Yara möjligt att under en enda statsrådshatt sammanfatta en sådan
mängd (olika- ärenden, som i det nya departementet skulle förekomma
— sociala, ekonomiska, legislativa, sanitära och mångfaldiga andra.
Hvar skulle man finna en sådan polyhistor till statsråd, som kunde
bemästra ett dylikt både väldigt och brokigt område ? För resten
är det alldeles klart, att det här kanske icke så mycket gäller atti
få en sådan målsman för dessa olika områden, utan snarare att få
ett nytt statsråd, en ny plats för en politisk person, en ny insats
i spelet. Detta är emellertid för mig åtminstone en alldeles främ¬
mande konsideration, ehuru man tydligen ser, att det pekar där¬
hän. Det är sant, att det finnes en teori, att blir man bara stats¬
råd, så kommer nog- dugligheten af sig själf. Men den teorien är
oviss, och då utsikterna för departementets eventuella innehafvare
ännu icke synas vidare klara, torde det vara skäl att dröja med
saken och i stället lita till de andra utvägar, som stå eller komma
att stå till buds, nämligen att inrätta ett nytt departement för
handel, sjöfart och näringar och framförallt en administrativ
högsta domstol, hvarigenom utan tvifvel statsrådet skulle lättas
från en mängd ärenden, så att därefter de i motionen berörda ären¬
dena efter en ny praktisk fördelning af det kvarvarande mate¬
rialet ingalunda komme att sakna dugliga målsman. .Då finnes,
utsikt att hvarje särskildt slag af desamma erhåller fullt sak¬
kunnig och lämplig behandling; och för att vinna detta i stället för
att opraktiskt sammanföra dem i en enda massa, har utskottet
funnit sig böra afstyrka motionen.
Jag "ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lith andel-: Jag hade knappast trott, att några funde¬
ringar funnes på andra departement än det, hvarom Riksdagen i fjol
skref till Kungl. Maj:t, nämligen om ett departement för handel, in¬
dustri och sjöfart. Det är hvad vi främst behöfva och snart behöfva,
och det är att beklaga, att Kungl. Maj:t icke redan detta år varit
i tillfälle att framlägga förslag därom. Emellertid hoppas jag,
att Riksdagen icke måtte fästa afseende vid ett sådant förslag,
som det under öfverläggningen framställda, eller att det icke
på något sätt må komma i vägen för det vida nödvändigare^ näm¬
ligen det departement, som 'jag nyss 'talade om. 'Jag ber således
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
därunder framställda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr Beckman m. fl. vid ut-
Lördagen den 21 April.
57
N:o 87.
låtandet afgifna reservation; och förklarades den förra proposi¬
tionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Billin g- erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr interpellation
istatsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har varit vänlig* /»%“ om e!t
att lofva mig svar på en fråga, som jag känt mig uppfordrads 0 ,eg emente-
att till honom framställa.
Enligt gällande folkskolestadga tillhör det hvarje skoldistrikts
skolråd att för skolorna inom distriktet upprätta ett skolreglemente.
Dessa reglementen skola granskas och eventuellt godkännas af veder¬
börande domkapitel. Domkapitlen — jag förmodar allesamman —-
upprätta för ätt underlätta uppgörandet af dessa reglementen,
hvilka äro ganska svåra att uppgöra, ett normalreglemente, som
följes med de förändringar, som kunna betingas af de lokala för¬
hållandena. Nu har det händt i en församling i Lunds stift —• det
har anmälts för mig under innevarande påskferier —, att skolrådet,
-däri, enligt hvad för mig uppgifvits, en socialistiskt sinnad folk¬
skollärare är vice ordförande och socialdemokraterna utgöra plura-
liteten, uppgjort förslag till ett skolreglemente, därvid man ej
följt det tryckta formulär, som domkapitlet ombestyrt och som till
underlättande af arbetet med uppgörande af dylika reglementen .
allmänt plägar användas. När man sökte komma underfund med
hvad orsaken härtill kunde vara, befanns det, att skolrådet ej ville
intaga tre bestämmelser, som domkapitlet insatt i normalregle¬
mentet och hvilka lyda sålunda: »lärare åligger:
l:o) att utföra sin läraregärning i enlighet med bestämmelserna
i E. S: § 29 och § 44: 1,
2:o) att med allt allvar söka uppfostra sina lärjungar till sann
gudsfruktan, väcka och nära hos dem kärlek till rätt och sanning
samt vördnad för öfverhet, lag och ordning, aktning och hörsamhet
mot skolråd och andra, som äro satta i föräldrars ställe, äfvensom
att själf mot lärjungarne öfva hänsynsfullhet och rättvisa,
3:o) att särskild? med allvar vinnlägga sig om väckandet och
underhållandet af vördnad för församlingens gudstjänst och heliga
handlingar samt i dessa stycken själf lämna godt och ef terf oljans-
värdt föredöme.»
Det synes, som om ingen skulle kunna hafva något skäl att
undandraga sig att införa detta i reglementet eller att såsom
.lärare underkasta sig dessa bestämmelser. När nu vederbörande
.skolinspektör gjorde anmärkning häremot och sade, att natur¬
ligtvis lomme domkapitlet att införa dessa bestämmelser i reg¬
lementet, så gafs honom till svar: »ja, det kan ju domkapitlet göra,
.men vi hafva i ecklesiastikdepartementet erhållit försäkran om att,
■om domkapitlet det gör, och besvär häröfver anföras, så komma
-dessa besvär att af Kungl. Maj:t bifallas.» Det förekommer mig
fullständigt otänkbart, att någon sådan försäkran skulle kunna
gifvas, detta både af formella och reella grunder. Men då en sådan
uppfattning har gjort sig gällande, har jag ansett, att det vore
Första Kammarens Prof. N:o 37. 5
X:o 37.
58
Lördagen den 21 April.
Interpellation berättigad! att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepar-
fråga om ett tementet framställa en enkel fråga: har någon försäkran i sådant.
skolreglemente. gyf|e gifyits ?
(Forts.)
Iierr statsrådet Berg: Å det af herr biskop Billing framställda
spörsmålet får jag lämna det svar, att ifrågavarande ärende varit,
mig obekant, intill dess det i dag på middagen af honom för mig
relaterades, samt att jag redan af denna grund naturligtvis icke
afgifvit eller kunnat afgifva någon sådan försäkran, som af honom
omnämndes.
Herr Billing: Jag tackar herr statsrådet för detta svar. Det
innehöll hvad jag kände mig fullt förvissad om att det skulle
innehålla, och jag läser också bakom detta svar, att herr statsrådet
för sin del ingalunda skulle gilla, om lärärne skulle vilja undan¬
draga sig de ifrågavarande skyldigheterna, eller ett åtgörande, som
skulle ge stöd åt ett sådant undandragande. Jag förstår ju, att
herr statsrådet på rent formella grunder icke nu kan säga, hur ett
besvärsmål i en sådan fråga skulle komma att afgöras, men jag
är viss om herr statsrådets mening i själfva sakfrågan.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens,
skrivelser till Konungen:
n:o 62, i anledning af vissa af Kungi. Maj:t i statsverkspro¬
positionen gjorda framställningar om anslag för statens järn¬
vägar;
n:o 63, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående an¬
vändning af vissa uppkomna besparingar å extra anslag till ut¬
förande af nya byggnader och anläggningar vid statens järn¬
vägar;
n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående dö¬
dande af två till säkerhet för beviljade statslån i Klintehamn—
Korna järnvägsaktiebolags och Slite—Korna järnvägsaktiebolags
järnvägar meddelade inteckningar;
n:o 65, angående beviljande af anslag till låneunderstöd för
enskilda järnvägsanläggningar;
n:o 66, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten^
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående in¬
lösen af Strömstad—Skee järnväg;
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående af¬
sättande af medel till pensionering af statens järnvägars personal;
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel för fortsatt utveckling af statens telefon¬
väsende ; samt
n:o 70, angående anslag till fortsättande af undersökningar
rörande den s. k. inlandsbanan.
Lördagen den 21 April.
59
N:o 87.
Föredrogs ocli hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående inköp af de enskilda telefonanläggningarna i
Stockholm med omnejd;
2:o) angående inköp af mark från Säfveåns aktiebolag till
bangårdsanordningar i Göteborg;
3:o) angående anslag till påbörjande af en kraftstationsanlägg-
ning vid Trollhättan samt angående uppgörelser med enskilda
vattenverksägare därstädes m. m.;
4:o) angående förläggande af en skeppsgossekår till Marstrand;
samt
5:o) angående försäljning af mark från lotten n:o 1 af Dalby
kungsgård i Malmöhus län.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts denna dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen
angående en inkomstskatt för år 1907.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 85, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret;
n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående
upplåtande af en del utaf Bodens kronopark för landtförsvarets
behof;
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående
ålderstillägg å lönen för jägmästaren i Marks revir Axel Fabian
Kindstrand;
n:o 88, i anledning af Kungl. Majrts proposition, angående för¬
säljning af vissa till kungsgården Sundbyholm n:o 1 med under¬
lydande i Södermanlands län hörande områden;
. n:o 89, i anledning af Kung], Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af ett till skattehemmanen Förarp Norregård och Förarp
Södergård i Kronobergs län hörande område; samt
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af en till indragna kronofogdebostället Yllesta n:o 2 i
Västmanlands län hörande lägenhet;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 7, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition angående
lönereglering för lärare vid folkskolor m. in., dels ock nio med
föranledande af propositionen väckta motioner; och
n:o 8, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om statsbidraget för aflönande af vikarie för lärare
vid småskola eller mindre folkskola under tjänstledighet på grund
af sjukdom;
J?:o 37.
60
Lördagen den 21 April.
bevillningsutskottets betänkande n:o 13, i anledning af väckt
motion om tullå mursten och taktegel; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till förordnin¬
gen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873;
n:o 43, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om
dödande af bortkomna handlingar; och
n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändringar i sjö¬
lagen i fråga om upptagande af sjöförklaring m. m.
Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande
kl. 7 på aftonen, finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,55 e. m.
In fidern
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1906. Kung!. Boktryckeriet, 1’. A. Norstedt k Söner.