RIKSDAGENS PROTOKOLL
_ »
i 906. Ändra Kammaren. N:o 52.
Lördagen den 12 maj.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 5 innevarande
maj förda protokollen.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr B. A. Wawrinsky i Salt¬
sjöbaden anmält sig vara på grund af sjukdom hindrad att denna
dag infinna sig i kammaren.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. J. B. Biesért aflänmade Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till lag angående öfvergångs-
bestämmelser för tillämpning af lagen den 20 juni 1905 om änd¬
ring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891.
Den kungl. propositionen blef på begäran bordlagd.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden n:is
144, 145, 148, 149, 150, 151 och 152.
§ 5-
Af herr statsrådet Biesért öfverlämnades vidare Kungl. Majrts
propositioner:
med förslag till ny tulltaxa m. m.; och
med förslag till ändrad lydelse af § 4 i nådiga förordningen
angående beviilningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 2 december 1892.
Jämväl dessa propositioner bordlädes.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 52.
1
Nso 52.
2
Lördagen den 12 Maj.
Om
ändringar i
förordningen
angående
stämpel-
afgiften.
' § ö.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande, n:o 16,
i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa, änd¬
ringar i gällande förordning angående stämpelafgiften, dels ock i
ämnet väckta motioner.
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 18 nästlidne april hade Kungl. Maj:t i eu till
Riksdagen afbiten proposition af samma dag, hvilken proposition
hänvisats till bevillningsutskottet, föreslagit Riksdagen att besluta,
dels att 8, 9, 27 och 54 §§ i kungl. förordningen angående stämpel-
afgiften skulle erhålla den ändrade lydelse, ett vid propositionen
fogadt förslag utvisade, dels ock att de i 8 och 54 §§ af förslaget
införda bestämmelserna angående aktie- och lottbrefs förseende med
stämpel, då sådan handling af vederbörande bolag utfärdades, och
ansvar för underlåtenhet att i sådant fall belägga densamma med
föreskrifven stämpel skulle träda i kraft den 1 juli 1906, men öfriga
i förslaget innefattade nya eller förändrade bestämmelser den 1
januari 1907.
Till bevillningsutskottet hade jämväl hänvisats följande inom
Riksdagen väckta motioner rörande stämpelbeskattningen, nämligen
n:o 41 inom Första Kammaren af herr H. O. Lindgren samt inom
Andra Kammaren n:is 11 och 161 af herr V. L. Moll och n:o 162
af herr 0. A. Ericsson i Ofvanmyra.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stäinpelafgifteu samt den af herr Moll väckta motionen, n:o 11,
ville * besluta, att 8, 27, 32 och 54 §§ i nämnda förordning skulle
erhålla den förändrade lydelse, ett vid betänkandet fogadt förslag
utvisade;
2:o) att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts i förenämnda
proposition framställda förslag till förändrad lydelse af 9 § i samma
förordning, ville besluta, att berörda paragraf skulle bibehållas oför¬
ändrad ;
3:o) att Riksdagen tillika måtte besluta, att de i 8 och 54 §§
af ofvaunämnda förslag införda bestämmelser angående aktie- och
lottbrefs förseende med stämpel, då sådan handling af vederbörande
bolag utfärdades, och ansvar för underlåtenhet att i sådant fall be¬
lägga densamma med föreskrifven stämpel skulle träda i kraft den
1 juli 1906, men öfriga i förslaget innefattade nya eller förändrade
bestämmelser den 1 januari 1907; samt
3 X:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
4:o) att de i detta betänkande behandlade motionerna
a) II: 161 af herr Moll,
b) II 162 af herr Ericsson i Of vanmyra och
Om
ändringar i
förordningen
angående
stämpel-
c) I. 41 af herr Lindgren måtte anses besvarade genom hvad afgtften.
utskottet här ofvan hemställt. (Forts)
För afgifvande af förslag i fråga om sättet för ärendets före¬
dragning hade ordet begärts af
Herr Karlsson i Göteborg,
_ som i sådant afseende anförde:
Iierr talman! Rörande föredragningssättet härvidlag ber*jag att
ta fi anställa ett förslag, som äfven göres i Första Kammaren, näm¬
ligen :
\att- fÖr.Si .handlas de i betänkandet omförmälda 8, 9, 27
och o4c 8§ i stämpelförordningen, därvid paragraferna föredragas
i nummerföljd och, där desamma äro uppdelade i särskilda rubriker
eller moment, hvarje rubrik eller moment för sig, under iakt¬
tagande att vid behandlingen af 9 § samtidigt företages till af¬
görande utskottets hemställan i punkten 2:o);
... , att. 7ld behandlingen af 8 § öfverläggningen må omfatta be¬
tankandet i dess helhet;
af+ försiagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än
saaana, beträffande hvilka uppläsning begäres;
att för den händelse förslaget kommer att i eu eller annan de!
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i afseende å de delar, som blifvit med eller utan ändring
^°juka£ ■ ieSh sadaua jämkningar, som af ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar kunna föranledas;
i eUelJet ofvannämnda g§ blifvit genomgångna, hvad ut¬
skottet hemställt i punkten l:o) företages till afgörande; samt
att därefter återstående delar af betänkandet föredragas punktvis.
bifölls*611 af Il6rr Karlsson 1 Göteborg sålunda gjorda hemställan
föredra^nino- aaroä^de herr talmannen till en början § 8 till
fe fc>*
h nrler rubriken Gåfva af fast egendom hade utskottet föreslagit
följande stämpelafgifter: 8
Gåfva af fast egendom: afhandling därom skall, dåden för lag¬
fart företes, förses med stämpel till nedannämnda belopp:
, a egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led- 60
ore for hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde; samt
i annat fall: 1 krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af
egendomens värde.
N:o 52. 4
Lördagen den 12 Maj.
Om I en af herrar Bromée i Billsta, Karlsson i Göteborg, Höjer och
ändringar i ]}ranting afgifven reservation både i anledning af Kungl. Maj:ts
^angående^'proposition föreslagits denna lydelse af ifrågavarande stadgande:
af giften. Gåfva af fast egendom: afhandling därom skall, då den för
(Forte.) lagfart företes, förses med stämpel till nedannämnda belopp:
då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led: BO
öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde, dock att där
taxeringsvärdet eller köpesumman för den egendom, hvarå lagfart
sökes, icke öfverstiger G,000 kronor, stämpeln skall utgöra 60 öre
för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde; samt
i annat fall: 1 krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af
egendomens värde.
Vidare hade af utskottet i fråga om rubriken Köp af fast
egendom föreslagits följande bestämmelser:
Köp af fast egendom: afhandling därom eller af offentlig myn¬
dighet utfärdad köpehandling skall, då den för lagfart företes, för¬
ses med stämpel af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egen¬
domens värde; dock att köpeafhandling, på grund hvaraf lagfart
sökes för aktiebolag, som icke drifver bankrörelse, bör beläggas med
stämpel af 1 krona 20 öre likaledes för hvarje fulla 100 kronor af
egendomens värde.
Där köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring i stad¬
gade villkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räknadt
från första fånget, och inom samma tid för lagfart företes, äger
stämpelbelägguing rum allenast för sista fånget.
Fångeshandling, på grund hvaraf sökes lagfart å järnväg, är
från stämpel fri.
Däremot hade i ofvannämnda reservation, med föranledande
af Kungl. Maj:ts proposition, hemställts, att sistberörda stadgande
måtte lyda sålunda:
Köp af fast egendom: afhandling därom eller af offentlig myn¬
dighet utfärdad köpehandling skall, då den för lagfart företes, för¬
ses med stämpel af BO öre för hvarje fulla 100 kronor af egen¬
domens värde, dock att, där taxeringsvärdet eller köpesumman för
den egendom, hvarå lagfart sökes, icke öfverstiger 6,000 kronor,
stämpeln skall utgöra 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egen¬
domens värde.
Köpeafhandling, på grund hvaraf lagfart sökes för aktiebolag,
som icke drifver bankrörelse, bör beläggas med stämpel af 1 krona
60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.
Där köpeafhandling--— ---------fri-
Efter föredragning af rubriken Fideikommissbref om fast egen¬
dom lämnades på begäran ordet till
5
N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman! Jag och några andra Om
ledamöter af bevillningsutskottet hafva icke kunnat instämma i den ‘bringar i
åsikt, som i förevarande betänkande framlagts af utskottsmajoriteten^^nåenäT
beträffande lagfartsstämpeln. “stämpel
Kungl. Maj:t har såsom bekant i sin proposition föreslagit, att af giften.
stämpeln å handlingar som lagfaras, hvilken nu är 60 öre för hvarje (Forts.)
fulla 100 kronor af fastighetens värde, skall ökas till 80 öre, men
utskottet har funnit, att denna stämpel, såsom utskottet uttrycker
sig, är nog dryg förut samt att det har förekommit falsarier och
andra försök att undgå stämpelbeläggningen.
Jag förstår, att eu stämpelförhöjning är af behofvet påkallad,
därför att staten behöfver mera inkomster för att betacka sina
utgifter, och jag har därför ansett, att det skulle vara eu lämplig
inkomstkälla att höja stämpeln. Jag anser emellertid, att denna
höjning bör drabba uteslutande de större egendomarna, emedan de
smärre egendomarna naturligtvis äfven i detta fall äro mindre bär¬
kraftiga än de större egendomarna.
Jag tror, att det är lika rätt och lika lätt att fylla behofvet för
statens räkning på det sättet, att man höjer stämpeln för dem, som
orka bära denna tunga, som att genom extra bevillning eller på an¬
nat sätt söka skaffa inkomster till staten.
Liksom utskottet hyser äfven jag den åsikten, att stämpeln är
nog hög och dryg för de smärre fastighetsägarne. Jag har därför
inom utskottet yrkat, att Kungl. Maj:ts förslag skulle bifallas i så
måtto, att stämpeln finge höjas för de större fastigheterna, men att
ägarne af de mindre fastigheter, som i taxeringsvärde eller köpe¬
skilling icke öfverstiger 6,000 kronor, skulle åläggas att betala blott
den stämpel, som nu är fastställd genom lag.
Jag anser äfven, att sedan man nu med allvar har sökt befrämja
egnahemsrörelsen, en förhöjning af stämpeln för de små fastig¬
heterna från denna synpunkt skulle verka betydligt hindrande för
utvecklingen, af denna rörelse, och det är med hänsyn till denna
rörelse och till de små fastigheterna, hvilka naturligtvis utgöra fler¬
talet, som jag har ansett att de böra undantagas från förhöjning i
stämpelaf giften.
Det säges af utskottet, att genom höjning af stämpeln skulle
man. få ännu mera falsarier och försök till undandragande af stäm-
pelafgiften. Jag ber då särskildt att få anmärka, att de, som un¬
dandraga sig stämpelbeläggningeu, icke utgöres af den stora allmän¬
heten. Det är icke folket i allmänhet, som gör detta, utan det
kanske just är de större bolagen och de som jobba med tomter och
hus i städerna, som göra sig skyldiga till dylikt.
Jag tror ej heller, att detta missförhållande kan undanröjas ge¬
nom att bibehålla den stämpelafgift, som nu utgår för lagfartshand-
lingar. Jag tror tvärtom, att det vore nödvändigt och nyttigt, att
de finge betala något mera och att man försökte finna eu utväg för
att hindra, att falsarier fortfarande äga rum.
S:o 53. 6
Lördagen deri 12 Maj
Om Det är på grund af dessa enkla skäl, som jag, herr talman,
ändringar i ber att få
yrka afslag å utskottets hemställan i denna paragraf och
angående 1 hvad den rör denna stämpelbeläggningsfråga och bifall till den
stämpel- af mig med flera afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
of giften.
(Forts.) I detta anförande instämde herrar Branting, Höjer och financier.
Vidare yttrade:
Herr Roos: Herr Bromée och jämte honom tre andra leda¬
möter af bevillningsutskottet hafva reserverat sig mot hvad utskottet
föreslagit rörande lagfartsstämpel. Vid denna reservation finnes ej
fogad någon som helst motivering; och jag har därför uppmärksamt
lyssnat på herr Bromées anförande för att höra de skäl, som varit
för reservanterna bestämmande. Jag finner då för det första, att
han utgått från den förutsättningen, att staten är i behof af denna
inkomst. Utskottet har uttalat sig i motsatt riktning och sagt, att
staten för närvarande till följd af de redan beslutade nedsättningarna
af vissa utgifter icke vore i behof af dessa skatter. Själf delar jag
denna utskottets uppfattning. Jag behöfver blott hänvisa till Riks¬
dagens beslut för kort tid sedan i fråga om folkskolelärarnes löne¬
förhållanden; och jag dristar äfven hänvisa till ett ärende, som
förekommer först senare i dag, nämligen frågan om det bevillnings-
fria af draget, i hvilken fråga jag tills vidare antager, att Riksdagen
kommer att bifalla utskottets hemställan, hvilket då skulle medföra
eu ökad inkomst i bevillning af 500,000 kr. Med dessa fakta för
ögonen tror jag fortfarande, att något behof af denna skatt icke
föreligger; och tills jag erhållit närmare upplysningar i det hän¬
seendet, tillåter jag mig kvarstå på den ståndpunkten. Det är väl
en allmän regel i all skattepolitik att icke pålägga nya skatter, då
icke statens behof kräfva det. Då herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet föredrog detta ärende, förelåg detta behof, om
man nämligen skulle taga hänsyn till alla anslagsäskanden, som
gjorts, och om desamma skulle komma att bifallas. Nu däremot
föreligger det, såvidt jag kan se, icke längre.
Emellertid, om man har saknat motivering för själfva behofvet
af denna ökade beskattning, så förefaller det ännu märkvärdigare,
att man icke finner någon som helst motivering för denna nya
princip, som reservanterna göra gällande, nämligen att införa någon
sorts progressiv beskattning med afseende å stämpelbeläggningen.
I fråga om inkomst i allmänhet kan man med temligen stor rättvisa
tillämpa en progressiv beskattningsgrund. Man kan genom deklara¬
tion eller på annat sätt få reda på hvad personer ha i inkomst.
Men att bär säga, att en person, som köper eu fastighet för t. ex.
7,000 kronor, han är bärkraftig, men att en person, som köper en
fastighet för 5,000 k 6,000 kronor, han är det icke, synes mig vara
alldeles oriktigt. Jag tänker mig t. ex. en bonde, som köper ett
Lördagen den 12 Maj.
7 N:o 52.
hemman för 8,000 ä 10,000 kronor; han får medelst lån 6,000
kronor och har kontant 2,000 eller 4,000 kronor, han, mena reser¬
vanterna, är bärkraftig. En rik köpman eller annan kapitalist, som
köper ett stycke mark, understigande 6,000 kronors värde, för att
där bygga en villa kanske för 50,000 kronor, han är icke bärkraftig,
mena reservanterna. Den är så outvecklad, denna tanke, och så
löst framkastad, att jag icke tror, att vi utan vidare kunna göra
den till Riksdagens beslut.
Ja, jag ämnade yttra mig äfven om några andra punkter med
afseende på första stycket, men jag skall vänta därmed tillsvidare.
Jag skall emellertid tillåta mig att yrka bifall till hvad ut¬
skottet föreslagit rörande stämpelskatt å fastighet.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Den
föregående ärade talaren har klandrat reservanterna därför att de
icke framlagt någon särskild motivering för sin reservation. Jag
kan icke neka till, att det möjligen kunde ha varit af behofvet på-
kalladt, men vi ha stödt vårt förslag på den motivering, som är
anförd i Kung!. Maj:ts proposition. Vi ha tagit för gifvet, att dessa
medel komma att behöfvas, och vi ha tänkt, att det vore lämpligt
att få dem på sätt Kung], Maj:t föreslagit. Jag vill nämna, att för
min del har jag inom utskottet förfäktat den ståndpunkten, att
frågan icke borde företagas till afgörande, förrän man fått en all¬
deles bestämd uppfattning om, huruvida dessa medel, som den
ifrågavarande höjningen i stämpelskatten skulle inbringa, vore af
behofvet påkallade eller icke. Alltså borde man, enligt mitt för¬
menande, fattat beslut härom först sedan Riksdagen hade beslutat
om utgifterna eller när det var fråga om att slutgiltigt uppgöra
budgeten. Detta blef emellertid förkastadt, och under sådana för¬
hållanden har jag för min del och mina medreservanter ansett
lämpligt att i hufvudsak vidhålla hvad Kung!. Maj:t föreslagit i
detta afseende.
Nu sade den föregående talaren, att genom den förändring vi
ha föreslagit i Kungl. Maj:ts proposition, nämligen att, då lagfart
sökes å en fastighet, hvars värde icke öfverstiger 6,000 kronor,
stämpeln fortfarande skulle utgöra 60 öre för hvarje fulla 100
kronor af dess värde, vi därigenom förordat progressiv beskattning,
på hvilken man ingalunda bör inlåta sig. Tankegången har emeller¬
tid varit den att det i regel är de små fastighetsägarne, som för¬
värfva dylika egendomar. Erkännas må ju, att undantag, sådana
som den föregående talaren påpekade, kunna förekomma, men det
är i alla händelser undantag, och man lagstiftar ju för regeln och
icke för undantagen. Vi ha trott, att den störa mängden skulle
komma i åtnjutande af en fördel, därigenom att Riksdagen, om den
beslutade att i öfrigt höja lagfartsstämpeln från 60 till 80 öre, gjorde
undantag till lättnad för de mindre fastigheterna.
Om
ändringar i
förordningen
angående
stämpel¬
afgift en.
(Forts.)
N:o 52,
8
Lördagen den 12 Maj.
Om
ändringar
förordningen
angående
stämpel-
af giften.
(Forts.)
Vi lia härvidlag äfven fäst oss vid en inom Riksdagen och
likaledes inom vida kretsar utom Riksdagen uppburen tanke, som
fått namn af egnahemsrörelsen. Vi ha tänkt, att äfven om eu
höjning af lagfartsstämpeln också icke skulle så svårt drabba denna
rörelse, den dock skulle utgöra en liten beskattning på densamma,
och det ha vi ansett vara olämpligt.
Jag skall, herr talman, på uppgifna skäl be att få yrka bifall
till reservationen i det föredragna stycket.
Herr Åkerlund: Om den af reservanterna föreslagna nedsätt-
ningen i stämpelskatten för de fastigheter, som icke öfverstiga 6,000
kronor i taxeringsvärde, skulle gå igenom, så håller jag före, att eu
sådan nedsättning alldeles icke skulle gagna den rörelse, som Riks¬
dagen och statsmakterna velat främja, nämligen jordfördelningen.
Det finnes eu hel del kommuner, där jordfördelningen kommit så
pass i gång, att det icke dröjer länge, förrän hela kommunen, med
undantag för boställen, är fördelad. Vi böra tänka på litet hvar,
huru vi skola lagstifta för att på lämpligaste sätt fördela denna
skatt. Det spelar en liten roll, om de betala någon skatt, och vi
måste medgifva att i regel de mindre fastigheterna äro mera värda
än de större.
Sålunda just för att jordfördelningen måtte fortgå, såsom den
börjat, och de små, som önska få en jordlapp, må få eu sådan,
vill jag för min del icke vara med om eu sådan nedsättning, utan
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrart
Redan i Kungl. Maj:ts statsverksproposition har statsrådet och chefen
för finansdepartementet motiverat behofvet af ökade skattekällor
för bestridande af statens ökade utgifter. Sedan dess har han
också framlagt åtskilliga förslag bland andra om ökad stämpelafgift
för punsch och nu till sist den här ökade stämpelafgiften vid lag¬
fart af köp, byte och gåfva af fast egendom.
Sedan dess har emellertid Riksdagen vid åtskilliga tillfällen
prutat utaf de anslag, som af regeringen äskats; och då man för
någon tid sedan behandlade förslaget om den höjda stämpelafgiften
för punsch, förklarade finansministern att han icke höll på sitt
förslag utan var belåten med ett afslag å denna stämpel, såsom
varande obehöflig.
Det dröjde emellertid icke länge, förrän han framlade den här
nu ifrågavarande propositionen om ökad stämpelafgift vid lagfart
å fast egendom. I det förslaget nöjer han sig emellertid med eu
lägre stämpelafgift, än han föreslog i statsverkspropositionen. Emel¬
lertid har äfven sedan dess, såsom herr Roos erinrade, Riksdagen
besparat åtskilligt utaf de föreslagna anslagen, och bevillnings¬
utskottet har därför ansett, att den här ifrågavarande stämpeln vore
Lördagen den 12 Maj.
9 X:o 52.
obehöflig, och, sedan utskottet anmärkt detta, fortsätter utskottet
med följande uttalande, som jag ber att få uppläsa för kammaren:
»Såsom redan blifvit sagdt, har man vid bedömande af frågan
om ökad stämpelbeskattning i främsta rummet att taga hänsyn där¬
till, huruvida staten för sina utgifter är i behof af allt hvad af
Kungl. Maj:t begärts. I detta afseende vill utskottet erinra, att
Riksdagen redan gjort ej oväsentliga nedsättningar i de äskade
anslagsbeloppen. Redan af denna anledning har den här ifrågasatta
ökade stämpelbeskattningen ansetts icke böra komma i fråga. Men
härför tala äfven andra enligt utskottets mening lika tungt vägande
skäl. Man synes nämligen icke utan fog kunna påstå, att den
stämpelafgift, som för närvarande utgår vid lagfart å fång till fast
egendom, är tillräckligt hög, och redan nu torde det icke så sällan
förekomma, att utvägar af hvarjehanda slag anlitas för att undan¬
draga statskassan densamma rätteligen tillkommande stämpelafgift.
Skulle nu en höjning vidtagas, finnes grundad anledning befara,
att dylika missbruk skulle än ytterligare tilltaga.»
Med anledning af de sista raderna vill jag erinra kammaren
om, hurusom vid 1904 års riksdag två motioner framlades i denna
kammare, den ena af herr Sandin, den andra af herr Burman, däri
de påpekade åtskilliga missförhållanden, som existerade vid stämpel¬
beläggning af lagfart å fast egendom.
Det sammansatta bevillnings- och lagutskottet, som behandlade
dessa frågor, erkände behofvet utaf att en rättelse borde komma
till stånd, och utskottet beslöt därför att föreslå Riksdagen en
skrifvelse, däri hemställdes, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, med h vilka
åtgärder här ofvan anmärkta missförhållanden i afseende å stämpel-
beläggning af fastighetsköp måtte kunna afhjälpas, samt till Riks¬
dagen inkomma med det förslag, hvartill denna pröfning kunde
föranleda, hvilket skråfvelseförslag äfven antogs af Riksdagen. De
exempel, som förelädes det sammansatta utskottet, voro af sådan
natur och tillämpadea i sådan utsträckning att jag för min del
anser, att regeringen i främsta, hand bort vidtaga åtgärder för att
råda bot på detta missförhållande, och, om regeringen det gjort, är
jag öfvertygad om, att staten på det sättet kommit i åtnjutande af
större inkomster än om man nu skulle höja stämpelafgiften från
nuvarande 60 öre till 80 öre.
Jag har således varit ense med utskottet i dess uttalande, och
jag tror, att utskottet haft giltiga skäl därför.
Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i den föredragna paragrafen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef nu
ifrågavarande rubrik af kammaren godkänd.
Om
ändringar i
förordningen
angående
stämpel¬
afgift-
(Forts.)
Härefter föredrogs rubriken Gåfva af fast egendom.
N:o 52. 10
Lördagen den 12 Maj
Om Herr talmannen gjorde i anledning af de under öfverläggningen
förränta e fr'amstäHda yrkandena proposition dels på godkännande af utskottets
angående förslag i fråga om denna rubrik dels ock på godkännande af det
stämpel- förslag uti ifrågavarande hänseende, som innefattades i den af herr
af giften. Bromée i Billsta med flere afgifna resevationen; och fann herr tah
(Forts.) mannen svaren hafva utfalllit med öfvervägande ja för förstnämnda
proposition. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs eu så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets
förevarande förslag angående stämpel å afhandling om gåfva af fast
egendom, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren godkänt det förslag i ifrågavarande
hänseende, som innefattas i den af herr Bromée i Billsta med flere
afgifna reservationen.
Omröstningen utföll med 141 ja mot 65 nej; och hade kam¬
maren alltså godkändt utskottets förslag.
Rubrikerna Gåfva af lös egendom, Testamente om fast egendom
och Aktiebref godkändes.
Sedan häruppå rubriken Köp af fast egendom föredragits samt
herr talmannen framställt proposition å de rörande denna rubrik
gjorda yrkandena, blef utskottets förslag af kammaren godkändt.
Utskottets förslag angående lottbref och skattelösen af kronojord
godkändes.
Härefter föredrogos 9 § och i sammanhang därmed utskottets i
punkten 2:o) gjorda hemställan.
Utskottets hemställan bifölls.
27, 32 och 54 §§ godkändes.
Utskottets hemställan i punkten l:o) förklarades besvarad genom
de af kammaren fattade, bär ofvan omförmälda besluten.
Punkterna 3-o) och 4:o).
Lördagen den 12 Maj.
11 N:o 32.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punläen 5:o).
Lades till handlingarna.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till
Riksdagen angående beviljande af medel till uppförande af nya
byggnader för armén.
Uti eu den 23 mars innevarande år till Riksdagen afiåten, till
statsutskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition,
n:o 103, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen närlagdt
utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden för nämnda dag,
föreslagit Riksdagen att till uppförande af nya byggnader för armén
bevilja 21,744,000 kronor samt däraf för påbörjande af nya kasern -
etablissement till Lifregementets grenadjärer, Första och Andra lif-
grenadjärregementena, Västgöta regemente, Upplands infanterirege¬
mente, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Älfsborgs,
Bohusläns, Kalmar och Värmlands regementen samt Norra och
Södra skånska infanteriregementena för år 1907 anvisa det belopp
af 4,400,000 kronor, som af 1905 års lagtima Riksdag öfverfördes
till statsverkets kassaförlagsfond.
I sammanhang med Kungl. Maj:ts omförmälda framställning hade
utskottet till behandling förehaft tre inom Andra Kammaren väckta
motioner, däruti hemställts:
af herr J. Larsson i Presstorp m. 11.. motionen n:o 157, att
Riksdagen med afslag å Kungl. Maj ds'förslag om beviljande af
21,744,000 kronor till uppförande af nya kasernetablissement, måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
verkställa förnyade utredningar, med inhämtande af äfven civila
sakkunnigas utlåtanden angående kostnaderna och de lämpligaste
förläggningsorterna för de nya kasernetablissemangen, samt därefter
framlägga för Riksdagen de förslag, Indika en sådan förnyad pröfning
af hela frågan kunde föranleda;
af herr P. Nilsson i Bonarp, motionen n:o 158, att därest Riks¬
dagen skulle med bifall till Kungl. Majds proposition n:o 103 bevilja
det till uppförande af nya byggnader för armén äskade anslaget,
detta måtte ske under villkor, att ett af de skånska infanterirege¬
mentena förlädes till Ljungbyhed, samt
af herr J. Åkesson, motionen n:o 159, att Riksdagen i samman¬
hang med bifall till Kungl. Maj:ts proposition n:o 103 måtte göra
det uttalande, att Refvinge lägerplats måtte anordnas att fortfarande
vara förläggningsplats för Södra skånska infanteriregementet.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
N:o 52. 12
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
Utskottet hemställde:
a) att Riksdagen måtte, med bifall till Kung!. Maj:ts därom
gjorda framställning, till uppförande af nya byggnader för armén
bevilja 21,744,000 kronor samt däraf för påbörjande af nya kasern-
etablissement till Lifregementets grenadjärer, Första och Andra
lifgrenadjärregementena, Västgöta regemente, Upplands infanteri¬
regemente, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings,
Älfsborgs, Bohusläns, Kalmar och Värmlands regementen samt Norra
och Södra skånska infanteriregementena för år 1907 anvisa det
belopp af 4,400,000 kronor, som af 1905 års lagtima Riksdag öfver-
fördes till statsverkets kassaförlagsfond; samt
b) att herrar Larssons i Presstorp m. fl., Nilssons i Bonarp och
Åkessons förenämnda motioner måtte anses vara genom hvad i mom.
a) föreslagits besvarade.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar vice
talmannen Pehr son, Nyländer, Andersson i Västra Nöbbelöf, Olsson
i Fläsbro, Wiklund, Sjö, Johansson i Aflösa, Lindgren i Isiingby,
Ödman och Wallentin, hvilka ansett utskottet böra hemställa,
a) att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj.-ts ifråga¬
varande framställning, att Riksdagen till uppförande af nya bygg¬
nader för armén beviljade 21,744,000 kronor samt däraf för påbör¬
jande af nya kasernetablissement, till Lif regera entets grenadjärer,
Första och Andra Lifgrenadjärregementena, Västgöta regemente,
Upplands infanteriregemente, Skaraborgs, Södermanlands, Krono¬
bergs, Jönköpings, Älfsborgs, Bohusläns, Kalmar och Värmlands
regementen samt Norra och Södra skånska infanteriregementena för
år 1907 anvisa det belopp af 4,400,000 kronor, som af 1905 års
lagtima Riksdag öfverfördes till statsverkets kassaförlagsfond; dock
under förutsättning, att Kungl. Maj:t för hvarje arméfördelning,
inom hvilken uppförande af nya kasernbyggnader nu ifrågasattes,
ej mindre utsåge eu kommission, bestående af dels militära, dels
civila ledamöter, med uppdrag att utreda och föreslå, hvilka för¬
läggningsorter kunde i såväl militäriskt, som ekonomiskt och socialt
afseende vara lämpligast, än äfven vidtoge åtgärder, på sätt af
reservanterna antydts, för vinnande af skärpt kontroll vid uppförande
af ifrågavarande byggnader;
b) att herrar Larssons i Presstorp m. fl., Nilssons i Bonarp och
Åkesons förevarande motioner måtte anses vara genom hvad i mom.
a) föreslagits besvarade.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Tingsten:
Herr talman, mina herrar! Redan nu vid öfverläggningens början
anhåller jag att få säga några ord i den föredragna viktiga frågan.
Lördagen den 12 Maj.
13 Nso 52.
De motioner, som blifvit väckta med anledning af Kungl. Maj:ts Angående
proposition rörande anslag till nya byggnader för armén, bära ojäf- nya brjggna-
aktigt vittnesbörd därom, att det inom de särskilda landsändarnadn ^ armen
råder ett starkt intresse för att såsom permanenta förläggningsorter (<ort80
bibehålla de nuvarande mötesplatserna för de 15 infanteriregementen,
till hvilkas kasernetablissement medel nu äskas. Detta intresse må
väl vara sprunget ur den kärlek, hvarmed man i bygderna om¬
fattar dessa regementen med deras månghundraåriga anor. Dock
tror jag mig icke begå någon orätt, om jag säger, att man inom
de särskilda orterna anser det med sin enskilda fördel förenligt att
få bibehålla mötesplatserna såsom permanenta förläggningsorter, och
att detta särskilda intresse, det speciella lokalintresset, spelar eu
mycket framstående roll uti denna fråga. Det är emellertid, mina
herrar, icke alltid en gifven sak, att de enskilda fördelarna och de
privata intressena äro identiska med statens bästa och försvarets kraf.
Motionärerna äro ganska hårda i sin dom öfver den kungl.
propositionen. Denna dom går i korthet ut därpå, att den kungl.
propositionen »med sina sväfvande och osäkra uppgifter» icke gifver
tillräcklig trygghet med hänsyn till iakttagandet af all möjlig sparsamhet
vid de utgifter, hvarom här är fråga. Och det är särskildt ur spar¬
samhetens synpunkt, som motionärerna hafva ansett sig nödsakade
att yrka afslag på den kungl. propositionen. För min egen del har jag
äfvenledes ur sparsamhetens synpunkt, just för att förebygga onödiga
utgifter, tillstyrkt propositionens affattning på sätt som skett, och
jag har därvid gifvit tillkänna, att man vid hvarje särskildt fall
bör pröfva och öfverväga de förhållanden, som skola och böra vara
bestämmande i fråga om utseendet af förläggningsorter. Motionä¬
rerna och föredragande departementschefen hafva således en och
samma utgångspunkt, nämligen omsorgen om statskassan, men i
fråga om medlen och vägarna för att tillvarataga statskassans in¬
tresse går deras uppfattning vidt isär.
Det torde icke, mina herrar, vara här behöfligt att fästa upp¬
märksamheten därpå, att det vid den kungl. propositionen fogade
statsrådsprotokollet utgöres af tvenne särskilda afdelningar. Den
ena afdelningen redogör i korthet för kasernbyggnadsfrågans historik
från och med år 1901 samt äfvenledes, i eu sammanträngd form,
för den i detta ämne senast verkställda utredningen. Den andra
afdelningen af protokollet utgöres af departementschefens uttalande
i ämnet, men detta uttalande tager icke parti vare sig för den ena
eller andra förläggningsorten, utan detta är förbehållet åt den nog¬
grannare, speciella utredningen i hvarje särskildt fall. Och vid den
sålunda intagna ståndpunkten, att icke här debattera hvarje sär¬
skild förläggningsplats, skall jag förbli — och detta i statens väl-
förstådda intresse.
Anledningen, hvarför jag hvarken i statsrådsprotokollet ej heller
annorledes har gjort något uttalande beträffande det definitiva ut¬
seendet af förläggningsorter, torde framgå af hvad jag yttrat i
K:o 52. 14
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
detta protokoll, då jag, såsom nyss nämnt, där gifvit uttryck åt den
uppfattningen, att man i hvarje särskildt fall bör öfverväga och
bestämma, hvarest truppförbanden borde förläggas. För den för
ett definitiv val af förläggningsorter erforderliga, i detalj gående
utredning, äfvensom för de nödiga jämförelserna emellan olika orter
och platser stodo mig icke alla materialier fullständigt tillbuds vid
den tidpunkt, då propositionen affattades. Men äfven om så varit
händelsen, skulle det säkerligen icke varit ändamålsenligt att här
på Riksdagens bord presentera ett betydande antal förläggnings¬
orter till debatt och godkännande. Med all sannolikhet hade ett
sådant förfaringssätt på vid gafvel öppnat dörren för hvarjehanda
utgiftsstegringar, och dessutom hade ett sådant förfaringssätt med
hänsyn till däraf flytande konsekvenser säkerligen icke varit lämpligt.
Utgår man här i Riksdagen — och särskildt i Andra Kammaren
— från den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts regering — och sär¬
skilt den föredragande departementschefen — icke skulle vilja
eller hafva för afsigt att vid hvarje särskildt förläggningsfall handla
i öfverensstämmelse med statens bästa och försvarets kraf, och är
man fullt öfvertygad om riktigheten af denna uppfattning, då finnes
ju icke, mina herrar, någon annan bot mot de sålunda befarade
missförhållandena än att ur Kungl. Maj:ts hand vrida rätten att
bestämma de särskilda förläggningsorterna. Men det torde på goda
grunder kunna betviflas, huruvida Riksdagen skall kunna vara i
stånd att på ett för statens intresse förmånligare sätt än Kungl.
Maja träffa valet i hvarje särskildt fall. Visserligen kan jag föreställa
mig, att det skulle vara personligen bekvämt, personligen angenämt för
den föredragande departementschefen att uti detta ärende frikallas från
ansvar, därigenom att Riksdagen griper bestämmanderätten i sin
hand, men detta förfaringssätt synes mig icke nyttigt och ej heller
tillrådligt, ty departementschefer utan ansvar och utan känsla
af ansvar synas nämligen icke passa rätt bra uti vårt regerings¬
system.
Jag tillåter mig, mina herrar, att här fästa uppmärksamheten
på eu särskild omständighet, en omständighet som är viktig nog.
Tämligen snart efter mitt tillträde till mitt statsrådsämbete stiftade
jag bekantskap med ett särskildt element i militära byggnadsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål, nämligen det element, som
söker bereda sig oskälig vinst på statens bekostnad. Detta element
finnes öfver allt, från Ystad till Haparanda, och hvarhelst man kan
göra affärer och förtjäna på statens bekostnad, där är detta element
framme, och det skyr ingalunda medlen. Och om man här fram¬
lagt definitivt förslag till förläggningsorter, hvad hade detta varit
annat än ett öppet inbjudande till spekulationer och manipulationer
af hvarjehanda slag — statskassan till förfång, men privatintressena
och de enskilda fördelarna till fromma. Regeringen måste dock för
sin del vara en målsman för statsintresset.
15 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
Härda uttalanden hafva fällts öfver den förebragta utredningen
i ämnet, och måhända komma hårdare omdömen ytterligare att
fällas. Jag skall icke ingå på denna särskilda sak, men tillåter jag
mig dock att fästa uppmärksamheten på, att den af motionärerna
här utöfvade kritik kan komma — det ligger icke utom möjlig¬
hetens område — att inför en opartisk och saklig granskning åsättas
en annan valör än den, som den nu på åtskilliga håll förmenas
hafva. Ja, värdesättningen kan till och med komma att gå in i
annan riktning. ^ Statsutskottet har också, såsom vi se af betänkandet,
tagit afstånd från den hårda förkastelsedom, som är uttalad öfver
den gjorda utredningen.
Till stöd för sitt yttrande åberopa motionärerna byggnadsför¬
hållanden dels vid Boden, dels å Vaxholm-Rindön. Hvad först
angår byggnadsförhållandena vid Boden, vill jag fästa uppmärksam
heten därpå, att de militära byggnadsarbetena vid Boden utgöras
af två skilda slag, nämligen dels fästningsbyggnad^', dels kasern¬
byggnader. Orsaken därtill, att de beräknade kostnaderna för fäst-
ningsbyggnaderna öfverskridits, hafva särskildt utredts af den senaste
parlamentariska Bodenkommittén. Hvad åter angår kasernbygg¬
naderna i Boden, har jag mig icke bekant, att de beräknade kost¬
naderna för dessa byggnader skulle komma att öfverskridas. Tvärtom
finnes förhoppning om, att den kasern, som närmast blifver färdig,
nämligen fästningsartillerikasernen, skall kunna fullbordas för mindre
kostnad, än ursprungligen beräknats. Kasernbyggnaderna i Boden
lämna således icke, enligt min uppfattning, motionärerna något stöd
för deras framställning.
Ett annat förhållande är det med byggnadsarbetena å Vaxholm-
Rindön. Jag medgifver gärna, att exemplet därifrån är icke
vidare uppmuntrande, men jag vill på samma gång uttala den för¬
hoppning, att detta exempel må vara en enstaka företeelse och den
mindre goda erfarenheten rörande byggnadsarbetet på denna plats
icke må komma att upprepas. Det är ju förmodligen för herrarne
också bekant, att Kungl. Maj:ts gått i författning att åstadkomma
eu fullständig utredning af samtliga de spörsmål, som stå i sam¬
band med uppförande af Vaxholms grenadjärregementes kasern¬
byggnader å Rindön.
Jag har nyss nämnt, att statsutskottet tagit afstånd från den af
motionärerna uttalade förkastelsedomen öfver utredningen. Detta
framgår af hvad utskottet yttrar på sid. 40—42, där utskottet
genomgår de olika anslagsposterna, hvarför jag icke behöfver särskildt
uppehålla mig därvid, lika litet som vid orsakerna, hvarför man i
ena eller andra fallet gjort högre eller lägre kostnadsberäkningar.
Jag skall endast be att få fästa uppmärksamheten därpå, att i de
kostnader, hvartill anslag nu begäres, ingår äfven utgifterna för
skjutbanor, äfvensom för samlingslokaler. Så var icke förhållandet
i de beräkningar, som framlades åren 1902 och 1904 för de rege¬
menten, om hvilka då var fråga. Jag har med detta velat uttryck-
Angäende
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 18
Lördagen den 12 Mai.
Angående
nya byggna¬
der för armén
(Forts.)
ligen framhålla, att man här har sökt taga med alla dessa utgifter,
under det att så icke var fallet åren 1902 och 1904. Tillika vill
jag säga, att jag tror, att hufvuddelen af dessa utgifter, hvilka då
icke voro medtagna, skola kunna täckas af medel, som Kungl.
Maj:t kan hafva till sitt förfogande.
Motionärernas yrkande afser ju ett uppskof. Genom det upp¬
skof, som redan vid förra årets riksdag har gjorts, komma åtskilliga
svårigheter och ökade utgifter att uppstå. Skall nu ytterligare
uppskof äga rum, så komma därmed också såväl svårigheterna som
utgifterna att ytterligare stegras. Olägenheterna bestå hufvudsak¬
ligen däri, att de militära förvaltningsmyndigheterna icke äro i stånd
att på ett tillfredsställande sätt inkvartera och härbergera de värn¬
pliktige vid den tid, då g 27 i värnpliktslagen träder i kraft, d. v. s.
från och med hösten 1908 eller, hvad särskildt infanteriet angår, från
och med våren 1909. Äfven om man anordnar tiden för bevärings-
rekrytskolan på det sättet, att man utrycker från denna skola
ungefär samtidigt som inryckning sker till regementets repetitions-
öfningar, måste i alla fall inryckningen till beväringsrekrytskolan
för infanteriet, d. v. s. för hufvudmassan för de värnpliktige, ske
i början af april månad. Det kan svårligen vara lämpligt att då
under denna årstid förlägga eu så stor massa af de värnpliktige i
de nuvarande mötesbarackerna, och det kan öfverhufvud icke vara
lämpligt att förlägga de värnpliktige i dessa baracker under så lång
tid som fem ä sex månader under året. Jag föreställer mig, att
krigsstyrelsen i så fall blefve tvungen att anlita vissa nödfallsutvägar
för att afhjälpa de svåraste olägenheterna; men dessa nödfallsut¬
vägar komma otvifvelaktigt att vara förenade med kostnader och
utgifter.
Till dessa olägenheter af öfvervägande materiell art komma
också olägenheter af moralisk och disciplinär art. Tillfredsställande
inkvarterings-, förläggnings- och utspisningsförhållanden, äfvensom
befintligheten af ändamålsenliga utbildnings- m. fl. lokaler, ordnade
på ett tidsenligt sätt, äro enligt min mening förutsättningar för att
de värnpliktiges utbildning och uppfostran skall försiggå på ett så
klokt och ändamålsenligt sätt som möjligt och föröfrigt i öfverens¬
stämmelse med de grunder, som Riksdagen uttalade år 1901. Det
är icke möjligt att, såsom förhållandena nu äro, i de nuvarande
baracklägren bereda de värnpliktige den trefnad, som vi alla önska
att de skola hafva under sin tjänstgöring och till hvilken vi från
alla håll sträfva. Därför kan enligt min uppfattning endast för¬
luster af såväl ena som andra slaget uppstå, om ett ytterligare upp¬
skof i frågan nu kommer att ega rum, på samma gång som med
ett sådant uppskof också verkliga, betydande intressen sättas på
spel. Ja, jag kan nästan gå så långt som till att påstå, att, om
ett ytterligare uppskof sker, sådant skall komma att i mer eller
mindre grad inverka destruktivt och desorganiserande.
Lördagen den 12 Maj.
17 N:o 52.
Statsutskottet har icke kunnat följa motionärerna på den väg, Angående
som dessa anvisat, i det att statsutskottet tillstyrkt medels bevil- fya byggna-
jande redan för nästa år. Detta gör statsutskottet i sin helhet, såväl derför armén
statsutskottets majoritet som de tio reservanterna. Statsutskottets orts'-*
majoritet har uti sin motivering uttalat vissa önskemål beträffande
utseende af förläggningsorter, beträffande kostnadsberäkningarna och
rörande kontrollen vid kasernbyggnadsarbetena m. m. Jag kan här
uttala, att dessa önskemål synas mig böra efterkommas och förverk¬
ligas, under den förutsättning, att förverkligandet sker i det syfte, på
det sätt och i den ordning, att statens intresse och försvarets kraf varda
tillgodosedda och tillvaratagna. Nu hafva reservanterna yrkat, att
äfven dessa önskemål i motiveringen skulle få form af villkor i
själfva klämmen eller beslutet. Detta synes mig vara öfverflödigt.
Ty när, såsom här är fallet, önskemålen äro klart uttalade och an-
gifna, äro enligt min uppfattning dessa önskemål för departements¬
chefen lika bindande, som om de fått sin plats i själfva beslutet
såsom där intagna villkor.
Herr Neess: Herr talman, mina herrar! De anslag, som här
äskas, äro ju endast en naturlig och alldeles oundviklig följd af armé¬
organisationen år 1901; och i den mån öfningstiden för beväringen
ökas, blir detta ett oafvisligt kraf, som nu icke längre kan uppskjutas.
Härom synas också meningarna i allmänhet icke vara vidare delade,
men väl därom, huruvida truppförbanden i fråga skola förläggas an¬
tingen till städerna eller också på landsbygden, till de nuvarande
öfningsplatserna — något, hvarom de olika motionerna i ämnet i hög
grad bära vittne.
Denna förläggningsfråga är utan tvifvel af stor och ingripande
betydelse och har en långt gående räckvidd för vår armés utveckling
och framtida värde. Det är därför af största vikt, att hvar och en
vid bedömandet af denna fråga tager sig väl till vara för att medvetet
eller omedvetet låta sig påverkas af lokala eller enskilda intressen.
Frågan kan skärskådas från flera olika synpunkter: från den eko¬
nomiska, från den sociala, och från den sanitära också, men alla dessa
sammanfalla dock i den militära, som härvidlag synes mig vara den
viktigaste synpunkten. Såsom en röd tråd går genom alla de i ämnet
väckta motionerna den misstanken, att i den kungl. propositionen
kostnaderna för regementenas förläggning till landsbygden afsiktligt
blifvit beräknade för höga. Mig synes denna misstanke vara alldeles
ogrundad. Hvad särskildt beträffar första arméfördelningen, har jag
varit i tillfälle att öfvertyga mig om, att så icke är fallet. Där hafva
dessa beräkningar blifvit verkställda på det mest samvetsgranna sätt.
De militära myndigheterna hafva därvid hufvudsakligen betjänat
sig af civila sakkunniga och för ändamålet i fråga särskildt utvalt sådana
byggmästare och entreprenörer, som äro förtrogna med förhållandena
på platsen. För mig synes resultatet af denna undersökning vara
helt naturligt: det måste ovillkorligen bli dyrare att uppföra dessa
Andra Kammarens Prat. 1906. JST:o 52. 2
N:o 52, 18
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
kasernetablissement på landsbygden än i städerna, då man betänker,
hvilka stora uppoffringar städerna äro villiga att underkasta sig i
form af gratisupplåtelse af öfningsfält, fria ledningar för vatten och
gas, vägar o. s. v., allt detta uppgående till hundratusentals kronor
för hvarje etablissement — hvilket allt ju måste, om förläggningsor¬
terna bli på landsbygden, bekostas af statsverket — samt vidare
kostnaderna för vattenverk, gas- och elektricitetsverk, septic tanks
och en mängd andra dylika anordningar. Härtill komma dessutom
de enorma kostnaderna för uppförande af bostäder för officerare,
hvilka kostnader bortfalla, om regementena förläggas till städerna.
Men, mina herrar, denna sista fråga är icke allenast en kostnadsfråga,
utan den har äfven en helt annan innebörd. Ett förläggande af rege¬
mentena till landsbygden kan med tiden komma att beröfva vår
armé den utmärkta och plikttrogna officerskår den nu äger, till obotlig
skada för hela vårt härväsende. De olidliga förhållanden, under
hvilka officerarne genom en permanent förläggning till landsbygden
skulle komma att lefva, skulle helt visst med tiden leda till stora re-
kryteringssvårigheter inom denna kår, och därmed en sänkning i dess
nivå af intellektuell och moralisk halt. Hvilket nedsättande infly¬
tande detta skulle hafva på vår försvarskraft, kan hvarje fosterlandsvän
med oro tänka sig. Det är dock så, att officerarne äro så att säga
arméns själ, och på deras duglighet och karaktär är det arméns fram¬
gång ytterst beror.
Man har sagt, att förläggningen på landsbygden skulle medföra
fördelar i sanitärt och moraliskt hänseende. För min del tror jag,
att det förhåller sig alldeles tvärtom. För faror af denna art innebära
de bättre ordnade förhållandena i städerna säkrare skydd. Man har
äfven påstått, att truppen på landet skulle vara mera skyddad emot
den propaganda, som söker undergräfva disciplinen och demoralisera
manskapet, men erfarenheten har gifvit vid handen, att detta gift
sprides med större framgång vid lägerplatserna än i garnisonsorterna.
Och slutligen innebär förläggningen på landsorten den stora fara,
som ligger däri, att den militära kastandan med alla dess menliga
följder i dessa från den öfriga befolkningen isolerade samhällen skall
finna en synnerligen gynnsam jordmån att uppblomstra och utveckla
sig i till stort förfång för vårt härväsen. Vår armé bör tvärtom ut¬
veckla sig till en verklig folkhär, som vi alla i ordets bästa och sannaste
mening hålla kär och högt i ära, och till hvilken vi i farans stund med
tillit och förtroende kunna blicka upp. Det är det höga mål vi böra
hafva för ögonen och sträfva efter.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Fors slin g: Herr talman! På grund däraf, att jag varit en
af dem, som undertecknat motionen angående en opartisk och tillför¬
litlig utredning i fråga om de af Kung]. Maj:t föreslagna nya byggna¬
derna för armén, ber jag att få yttra några ord i frågan. Motionärerna
hafva såsom skäl för motionen anfört, att de beräkningar och siffror,
Lördagen den 12 Maj.
19 N:o 52.
som i den kungl. propositionen framställts, enligt motionärernas och Angående
många andras tro voro mindre pålitliga, och de hafva sökt bevisa detta nyatyggna,-
genom belysande exempel från åtskilliga af de nuvarande förläggnings- derforarmén-
orterna för mellersta och södra Sveriges regementen. Jag vill på för- (Forts-)
hand saga,- att jag, genom hvad jag nu ämnar framdraga, icke velat
uttala något klander mot den, som framlagt den kung], propositionen.
Jag är öfvertygad om hans redliga vilja att på allt sätt vilja tillgodose
försvarets bästa och statens fördelar, utan jag riktar mig mot dem,
som gjort upp de vid den kungl. propositionen fogade beräkningarne.
Mitt klander riktar sig då först däremot, att i de i den kungl. proposi¬
tionen förekommande beräkningarne och siffrorna icke tagits någon
hänsyn till de vid de nuvarande förläggningsplatserna befintliga bygg¬
naderna, trots det att dessa byggnader ha ett värde af många millioner
kronor och många af dem uppförts i senare tider.
Motionärerna hade hoppats, att genom ett utnyttjande af de nu¬
varande byggnaderna, såvidt möjligt är, högst afsevärda besparingar
skulle kunna åstadkommas. Vi hade tänkt, att det icke skulle behöfva
uppföras mer än en kasern på hvarje öfningsplats, nämligen för den års¬
klass, som skulle vapenöfvas under vintern, men utskottet har grusat
dessa våra förhoppningar. Utskottet föreslår, att det skall byggas tre
kaserner, en för hvarje årsklass, och att några besparingar härutinnan
således omöjligen kunna göras. Äfven de beräknade kostnaderna för
anläggning af ljus-, vatten- och afloppsledningar måste förefalla något
öfverdrifna, likaså kostnaderna för planering, grusning och framdrag¬
ning af vägar in. m. Om jag tar ett exempel från den kommun och
trakt, som jag bäst känner till, så ha för Södermanlands regemente för
vatten-, aflopps- och belysningsledningar i den kungl. propositionen be¬
räknats 69,000 kronor, trots att Malmköpings kommun leder vatten-
ledningarne och ljusledningarne samt äfven afloppsledningarne till ka¬
sernens gräns, så att det sedan endast gäller att draga fram dem genom
den lösa marken inom det planerade kasernområdet. Här skulle kunna
göras en besparing i kostnadsumman, enligt sakkunnige personers beräk¬
ning uppgående till omkring 30,000 kronor, och likaså anse sakkunnige,
att man skulle kunna inbespara hälften af den kostnad, som beräknats
för planering och grusning in. m., då naturen själ! här sörjt för detta.
Vidare kunna vägar anläggas i nästan hvilken riktning som helst, då
marken öfverallt är jämn och slät.
Äfven utskottet har funnit dessa siffror något egendomliga och
sökt klarera dem på det ena eller andra sättet. Utskottet säger, att det
torde gifvas en förklaring på det eller det sättet, eller att förklaringen
torde ligga i den eller den omständigheten; man synes icke veta, hvilken
förklaring man egentligen skall gifva åt dessa egendomligheter. Kan¬
ske torde den riktiga förklaringen ligga däri, att man icke gjort kost-
nadsberäkningarne så noggranna, utan att man här gått till väga på
samma sätt som i fråga om Vaxholms grenadjärregementes och kust¬
artilleriets byggnader. Många anse t. o. in., att de herrar fortifika-
tionsofficerare, som gjort upp beräkningarne, låtit alltför mycket in-
N:o 52. 20
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der förarmén.
(Forts.)
verka på sig af sina kamraters, infanteriofficerarnes, åtrå att komma
till städerna och att detta torde vara anledningen därtill, att kostnads-
beräkningarne för städerna blifvit så låga, men för landet så höga.
Huru nära inpå eller långt ifrån sanningen dessa antaganden äro, öfver-
lämnar jag att bedömas af dem, som stå saken närmare än jag.
Kommer man sedan till den olika areal, som behöfves vid lands-
och stadsförläggning, visar sig saken också högst egendomlig. I stä¬
derna behöfvas omkring 200 har till öfningsplatser, då vid landsförlägg-
ning skulle erfordras den dubbla eller t. o. m. tredubbla arealen för
hvarje regemente. Så t. ex. erfordras vid Malma hed, där omgifnin-
garna måste anses synnerligen lämpliga, för öfningsplatser 620 har, då
däremot vid Polacksbacken vid Uppsala skulle erfordras endast 209 har
och för debådaöstgötaregementena tillsammans icke fullt 500 har. Jag
tror, att dessa uppgifter äro något egendomliga och gorå, att man måste
fråga sig hvad som kan vara orsaken till skillnaden. Äfven priset för
markens förvärfvande förefaller i många fall synnerligen högt _upp-
drifvet. Vid Skillingaryd har kommunen kunnat köpa för billigare
pris än det i den kungl. propositionen uppgifna och vid Malma hed kan
regementet för blott 1j3 af den summa, som den kungl. propositionen
uppgifver, förvärfva till öfningsfält lämplig mark af minst 1,000 tunn¬
land tillsammans med den areal, som regementet förut äger, och detta
måtte väl kunna anses tillräckligt, då, såsom nyss sagts, man vid flera
andra platser skulle få öfningsfält med mycket mindre areal. Detta
är hvad beträffar Malma hed, under förutsättning, att staten skall
köpa mark af sig själf, eller af Södermanlands regemente. Vill staten
så att säga vara mera tillmötesgående mot sig själf och regementets
officerare icke beräkna så hög ersättning för öfningar, som förläggas på
regementets egna utmarker och således i patriotism ställa sig i jämbredd
med enskilda jordägare i trakten, hvilka låta öfningarne försiggå på
sina utmarker, skulle icke ens denna summa behöfvas, utan man skulle
kunna förvärfva ännu större areal eller också högst betydligt nedbringa
kostnaderna.
Det, som ansetts mest fördyra landsortsförläggningen, skulle emel¬
lertid vara uppförandet af bostäder åt officerarne. Dessa skulle uppgå
till öfver 7 millioner kronor. Af den kungl. propositionen ser man, att
beräkningame angående dessa officersbostäder äro gjorda på samma
sätt som beräkningame för bostäder åt officerarne vid fästningsartil-
leriet, men såsom vi hörde under debatten i fråga om statsrevisorernas
betänkande angående uppförandet af byggnader åt officerarne vid
Vaxholms grenadjärregemente, skulle dessa officersbostäder i Stock¬
holm betinga en hyra af 2,500 kronor, och det är Idart, att, om man
bygger så luxuöst och öser med så fulla händer, kostnadsberäkningarne
skola springa i höjden. Vilja däremot officerarne bo t. ex. som väl-
burgna landtbor, kommer nog den enskilda byggnadsverksamheten på
flera håll liksom vid Malma hed att sörja för officerarnes behof af bo¬
städer, om icke officerarne själfva vilja sörja därför, såsom underoffi-
cerarne gjort vid Södermanlands regemente. Jag har här i min hand
Lördagen den 12 Maj. 21
en skrifvelse, däri nästan samtlige underofficerare vid Södermanlands
regemente förklara, att de icke vilja, att staten skall komma dem till
hjälp, utan att de vilja sörja för sig själfva och helst vilja söka få
statslån för uppförandet af egna hem.
Af det anförda har således visat sig, att angående en enda förlägg¬
ningsort, nämligen Malma hed, som i militäriskt, hygieniskt och äfven
i kommunikationshänseende enligt fackmäns åsikter uppfyller de högst
ställda anspråk, skulle på den i den kungi. propositionen uppgifna kost-
nadssumman kunna prutas närmare 800,000 kronor, trots det att man
icke tagit med i beräkningen de förutvarande byggnaderna, som dock
äro taxerade till närmare en half million kronor och delvis uppförda
under de sista åren. Motionärerna måste således anses hafva haft goda
skäl för sitt yrkande om en ny opartisk och tillförlitlig undersökning.
Då nu liknande förhållanden anföras äfven i fråga om flera andra af de
nuvarande förläggningsorterna, äfven om man där icke kan pruta lika
mycket som i fråga om Malma lied, så är det tydligt, att i alla händelser
högst afsevärda belopp skulle kunna besparas. Statsutskottet har
också beaktat de skäl, som motionärerna anfört, åtminstone i så måtto,
att utskottet förordat, att vid den utredning, som skulle föregå bestäm¬
mandet af förläggningsorterna för mellersta och södra Sveriges rege¬
menten, äfven civila fackmän, förtrogna med förhållandena, skulle få
ett ord med i laget, ehuru utskottet icke velat vara med om att göra till¬
sättandet af en sådan undersökningskommission till ett särskildt
villkor för anslagets beviljande och icke heller velat förorda, att denna
kommission skulle få uttala sig angående förläggningsorterna för de
olika regementena eller gifva sitt förord för den ena eller den andra
platsen. Utskottet har således velat lämna Kungl. Maj :t fria händer
att handla enligt föreliggande omständigheter. Man skulle således,
om man antager utskottets förslag, icke vinna någon verklig garanti
för, vare sig att en undersökningskommission skulle tillsättas eller att
undersökningens resultat skulle behörigen beaktas. Jag hyser visser¬
ligen i likhet med utskottet det största förtroende till den nuvarande
regeringen, men jag vet också, att det finnes makter, som kanske i detta
fall skulle visa sig starkare än Kungl. Maj :t, nämligen officerskårerna,
hvilka äga försänkningar och relationer i de allra högsta kretsarne och
därigenom verkligen äro en ganska betydande stat i staten. När man
vet, att dessa officerskårer i många år med händer och fötter arbetat för
att komma till städerna — det är ett känd t faktum, som medgifves af
alla, som bo invid de nuvarande förläggningsorterna — och när man
vet, hvilken makt dessa officerskårer äro, kan man frukta, att de skola
veta att göra sin vilja gällande äfven emot Kungl. Maj :t, här särskildt
representerad af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepar¬
tementet. Man kan hysa fruktan, att Kungl. Maj :t skall nödgas gifva
efter för dessa kraf och äfven tvärtemot utredningskommissionens
utlåtande besluta om stadsförläggning.
Det finnes i den kungl. propositionen angifna skäl för stadsför-
läggningen, hvilka här nu af herr Neess upprepats, och hvilka, ifall
N:o 52.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 22
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
man vill tillerkänna dem större betydelse, skulle kunna motivera ett
beslut för stadsförläggning. Dessa skäl anföras på sid. 28 i den kungl.
propositionen och skulle bestå uti sociala skäl, fruktan för att en klas-
anda skulle inrotas bland officerarne, äfvensom farhåga för att rekry¬
teringen skulle försvåras genom landsortsförläggningen. Eftersom
dessa skäl åberopats i den kungl. propositionen och äfven anförts af
den förre talaren, skall jag be att få yttra några ord om dem. Hvad
det första, det sociala skälet, beträffar, så har jag aldrig hört, att stads-
förläggningen skulle i detta hänseende vara att föredraga framför
landsortsförläggningen, utan snarare tvärtom. Det är just därför,
som allmänheten på landet har den önskan, att de nuvarande förlägg¬
ningsorterna skola bibehållas. 50 kommunalstämmor i Småland
hafva uttalat sig för att Jönköpings regementes förläggning skall
bibehållas vid Skillingaryd, och flera kommunalstämmor hafva uttalat
sig för att Södermanlands regemente skall bibehållas vid Malma hed.
Skulle man vilja sätta i gång något sådant, skulle det ej vara svårt
att få flertalet af landets kommunalstämmor att uttala sig i samma
riktning, ty allmänheten motser öfverallt med mycken fruktan den
dag, då landets hela ungdom under en lång del af året skall vistas i
städerna och därigenom få smak för deras omväxlande lif och nöjen.
Den farhågan ligger nära, att de unga männen efter öfningstidens
slut skola söka anställning och arbete i städerna, och landsbygden
gå miste om ännu mera arbetskraft än hittills. Den, som anser, att
den frågan är en af vår tids viktigaste, hvad som bör göras för att
ungdomen skall trifvas och stanna kvar på landet och där söka sin
utkomst och framtid med jordbruket, den kan icke se bort ifrån eller
söka bagatellisera denna farhåga. De sociala skälen anser jag således
icke alls tala till förmån för stadsförläggning.
Det andra skälet var, att genom en landsortsförläggning skulle
en ensidig kastanda inrota sig bland officerskåren. Men det är väl
icke till ödemarker man skall hänvisa dessa officerare, utan till ganska
tätt bebyggda trakter. För öfrigt påstås, att kastandan bland offi¬
cerarne redan nu är så stor, att den svårligen kan blifva större, och
att det är denna kastanda, som gjort, att officerskåren på många
ställen ses med mindre välvilliga ögon, än som vore önskligt. Man
kunde snarare tänka sig, att vid landsförläggning kastandan skulle
nötas bort, därigenom att officerarne nödgades röra sig bland olika
lager af landets befolkning.
Den tredje omständigheten, som i den kungl. propositionen
anföres såsom fara för stadsförläggning och som äfven herr Neess talade
om, var, att det skulle vara svårare att rekrytera befälskåren vid
landsförläggning än vid stadsförläggning. Jag tror icke, att man
behöfver fästa så särdeles stort afseende vid denna fruktan. Den
militära banan är ju, såsom vi veta, obestridligen den lättaste, minst
tidsödande och, ifall jag får antaga, att hufvudstadens förlustelse¬
lokaler af skilda slag icke äro alltför lockande under Karlbergskursen,
äfven den billigaste. En 18-års student, som ingår såsom officers-
Lördagen den 12 Maj.
23 Jf:o 52.
volontär, kan vid 20 1/2 års ålder vara välbeställd underlöjtnant. Han Angående
har då också samtidigt fullgjort sin värnplikt och en god del af ut- nyabyggna-
bildningstiden underhållits af staten. Jag undrar, på hvilken studie-c er^r a™ien-
bana, man kan komma fram så lättvindigt som på denna väg. Skulle ^ or 8'
för öfrigt hända så, att en del högättade och rika ynglingar droge sig
för att söka anställning vid landsortsregementena, så vore därmed
ingen skada skedd, ty därigenom blefve det mera möjligt för mindre
högättade och mindre rika ynglingar, ja, kanske för ynglingar i små
förhållanden att komma fram på den militära banan, än det i många
fall visar sig nu vara. Dessutom borde man icke göra barriären mellan
befälet och underbefälet högre, än att den kan öfvergås af de dugligaste
och plikttrognaste af underoffieerarne. Härigenom skulle enligt mitt
förmenande båda kårernas rekrytering underlättas och en högst be¬
höflig demokratisering ske af officerskåren. Därigenom skulle också
officerskåren troligen komma att ses med blidare ögon, än hvad nu på
många håll är fallet. Vårt försvar behöfver en arbetande, ingalunda
en lysande officerskår.
Jag antager således, att dessa omständigheter, som tillmätts så
stor vikt i den kung!, propositionen samt af chefen för fortifikationen
och sist af herr Neess så kraftigt framhållits, icke få tillmätas den
betydelse, som man velat gifva åt desamma, då det gäller frågan om
regementenas förläggningsorter. Skulle det oaktadt ett beslut om
stadsförläggning motiveras med dessa skäl, skulle de helt visst i den
allmänna uppfattningen anses såsom svepskäl, afsedda att bemantla
en obehörig efterlåtenhet mot oberättigade kraf från officerskårens
sida. Också den allmänna meningen är en faktor, som måste tagas
med i beräkningen, äfven när det gäller försvarsväsendet. Genom
att på grund af sådana skäl besluta stadsförläggning skulle helt visst
misstämning och liknöjdhet bland stora lager af landets befolkning
uppstå mot försvaret och äfven mindre tillit till officerskåren än förut.
På grund af den erfarenhet jag har om åsikterna bland allmänheten
vågar jag påstå, att försvaret icke har råd att förlora något af det
intresse, som det f. n. har bland allmänheten, och ännu mindre har
officerskåren råd att förlora något af det förtroende och den sympati,
hvarmed den bör omfattas.
På grund af det anförda skulle jag helst vilja yrka bifall till mo¬
tionärernas förslag, men som jag hört herr krigsministern uttala sin
fulla af sikt att i hvarje särskildt fall pröfva och låta bestämmandet
bero blott af hänsyn till försvarets intressen och landets bästa och då
jag förmodar, att han äfven vill stå emot oberättigade kraf, som från
officerskårens sida komma att i detta fall ställas emot undersöknings¬
kommissionens resultat, om detta skulle blifva, att landsfGnäggning
för några regementen skulle visa sig fördelaktigare, skall jag be att
få yrka bifall till reservanternas förslag, öfvertygad, som jag är, att
man därigenom har de största garantierna för att våra önskningsmål
komma att tillgodoses, d. v. s. de önskningsmålen, att så många som
Jf:o 52. 24
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Ports.)
möjligt af södra och mellersta Sveriges regementen komma att blifva
föriagda till de nuvarande förläggningsorterna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Olsson i Heden instämde häruti.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Jag har
begärt ordet, icke för att yrka bifall till min motion, ty såsom frå¬
gan nu ligger, inser jag alltför väl, att ett dylikt yrkande icke
skulle föra till det slut jag har velat ernå. Däremot hyser jag den
förhoppningen, att, därest Riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts ifråga¬
varande proposition med det tillägg, som statsutskottets herrar reser¬
vanter här föreslagit, äfven detta skall leda därhän, att jag skall
vinna seger för mitt förslag. Enligt departementschefens yttrande
bör en orts ändamålsenlighet för truppförläggning, hvarom här är
frågan, bedömas med hänsyn till hufvudsakligen följande omstän¬
digheter, nämligen: möjligheten att därstädes på ett tillfredsställande
sätt bedrifva truppens utbildning och öfningar; möjligheten att under
olika förekommande förhållanden och för olika ändamål på ett
snabbt och lämpligt sätt kunna samla, mobilisera och transportera
trupperna; de hygieniska förhållandena och deras inflytande på om¬
besörjandet af truppernas hälso- och sjukvård; den fast anställda
personalens rekrytering, dess medborgerliga uppfattning och anda
och de sociala förhållandena i allmänhet; samt de med förlägg¬
ningen förenade kostnaderna.
Då man är lekman på det militära området, kan det vara
vanskligt att uttala sin ståndpunkt här i Riksdagen, särskilt sedan
herr krigsministern nu på ett så synnerligen vältaligt sätt utvecklat,
hurusom han vill se till att på ett så opartiskt sätt som möjligt
få föreliggande fråga ordnad. Men det torde måhända hafva sin
nytta, att äfven lekmannen yttrar sig om sådana saker, ty det kan
ju hända, att hans synpunkter i något hänseende kunna vara be-
aktansvärda.
Hvad då först frågan om truppens utbildning och öfning
vidkommer, så måste man erkänna, att icke alla eller ens flertalet
af de nuvarande öfningsplatserna i det hänseendet fylla måttet och
att utrymme och andra omständigheter icke heller äro tillfreds¬
ställande, men lika säkert som detta är, lika säkert är det också,
att åtskilliga af de nuvarande öfningsplatserna, rörande livilka det
här gäller att bestämma, väl fylla måttet i detta hänseende, och
jag är särskildt öfvertygad därom, att den mötesplats, Ljungbyhed,
som jag i detta afseende tillåtit mig påvisa, bättre än de flesta
andra har de kvalifikationer, som erfordras.
Jag har i berörda afseende samtalat med skånska officerare,
och flera af dem hafva erkänt, att denna plats är af den allra
yppersta beskaffenhet och sålunda mycket väl skulle kunna användas.
Ja, här i Riksdagen har en ledamot, som nu icke tillhör denna
Lördagen den 12 Maj.
25 ]ST:o 52.
kammare, en ledamot, som man kan betrakta som auktoritet här- Angående
vidlag, nämligen den förutvarande representanten för Landskrona nyabyggna-
stad, yttrat på tal om denna förläggningsplats, att den i sin omedel- aerS°r w men'
bara närhet hade utmärkt terräng, som för praktiska öfningar vore 01 S-'
särskild! bra. Det är att märka, att herr Pantzarhielm, som jag
syftar på, var mot förläggning till landsorten. Han ville hellre, att
förläggningen skulle ske till städerna, men trots detta, yttrade han
sig välvilligt om Ljungbyhed i detta afseende. Det torde sålunda
få anses ådagalagdt, att denna plats fyller alla de anspråk, man
kan begära af en öfningsplats för utbildningen.
Herr statsrådet bar sagt, att eu mötesplats bör vara så be¬
lägen, att den är lämplig för att samla, mobilisera och transportera
trupper. Jag skall icke uppehålla mig vid denna punkt, emedan
herr statsrådet erkänt, att Ljungbyhed i detta afseende är tillfreds¬
ställande.
Hvad sedan beträffar personalens rekrytering, den medborger¬
liga andan och de sociala förhållandena, så torde därom åtskilligt
vara att säga. Herr statsrådet sökte göra troligt, att genom för¬
läggning till landsorten det skulle vara svårt att i framtiden få till¬
räckligt antal officerare. Jag vågar emellertid tro, att man icke i
detta hänseende behöfver hysa farhågor. Ty med de nuvarande
lönevillkoren är jag alldeles viss på, att, om till äfventyra någon
officer skulle på grund af förläggning till nuvarande mötesplats afgå
från regementet, det dock skulle4 vara synnerligen lätt att hålla
officerskåren fulltalig. De farhågor, som i detta afseende uttalats
af departementschefen, tror jag sålunda för min del icke kunna
tillmätas någon betydelse.
I afseende på plats för mobilisering och för transport af trup¬
perna, så har också herr statsrådet därvidlag erkänt, att Ljungby¬
hed är synnerligen gynnsam. Det finnes nämligen stor järnvägs¬
station å öfningsplatsen och därifrån förbindelse med Skånes rika
järnvägsnät. De vid stationen befintliga storartade lastkajanordnin-
garna äro anlagda med hänsyn till de militära behofven. Sålunda
torde icke vara något att säga beträffande denna plats i detta hän¬
seende.
Beträffande de sociala förhållandena, så har ju herr Forssling
bemött hvad herr Neess från Landskrona i sitt anförande därom
yttrade. Herr Neess sökte också göra troligt, att det skulle uppstå
vådor i moraliskt afseende, om de värnpliktige förlädes till lands¬
bygden. Jag har ingenting mot, att hvar och eu uttalar sin mening
och sina tankar i alla förevarande angelägenheter. Men jag tror
för min del, att jag icke skulle hafva sagt detta, om jag varit som
herr Neess. Jag hemställer till honom, huruvida han icke erkänner,
att denna agitation, denna propaganda, som söker undergräfva disci¬
plinen och demoralisera manskapet, i alla fall stammar från stä¬
derna. Jag undrar, om det är rätt att säga, att just där vi hafva
pesthärdarne, dit skola vi garnisonera våra värnpliktige. Jag håller
E:o 52. 26
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
före, att ett dylikt resonemang vill herr Neess icke stå för, sedan
han närmare tänkt sig in i förhållandena. Jag tycker, att, om
kasernerna uppföras på mötesplatserna i landsorten, dess större blir
tryggheten och säkerheten. Vi veta väl, att, då ynglingarna garni¬
soneras i städerna, det tyvärr är så, att de nog mest taga intryck
af de dåliga sidorna, städerna hafva att erbjuda, och att det därför
är att antaga, att de där skola förvärfva sig osunda intryck, men¬
liga för hela deras lif. Jag tror sålunda, att i alla afseenden inne¬
bär förläggning i landsorten ojämförligt större trygghet och mindre
fara i sedligt afseende. Jag kan därför icke följa herr Neess’ tanke¬
gång och åskådning.
Man kommer sedan till kostnadsfrågan. Enligt vid betänkandet
fogade bilagor skulle för Norra skånska infanteriregementet, därest
det förlädes till stad, byggnadsarbetena kunna verkställas för 1,244,700
kronor. Men om regementet förlädes till dess nuvarande öfnings-
plats, så skulle byggnadsarbetena betinga dels 1,272,500 kronor för
nybyggnader, dels 37,000 kronor för ändring af äldre byggnader,
d. v s. tillsammans 1,309,500 kronor. Efter dessa beräkningar
skulle sålunda besparas 69,800 kronor genom regementets förflytt¬
ning. Den, som kan sätta tro till dylika kalkyler, skall vara synner¬
ligen lättrogen. Ja, det fordras rent af öfvertro för att man skall
taga sådana beräkningar för goda. De nuvarande förrådsbyggna¬
derna, gevärssmedja, två baracker, arrest och skolhus skulle komma
till användning, naturligtvis efter ombyggnad. Det finnes förråds¬
hus för tre regementen: Kungl. skånska dragonregementet, Kungl.
skånska husarregementet och Norra skånska infanteriregementet.
Dessa förrådsbyggnader lära icke behöfva undergå någon ändring
för att tillfredsställa ett regementes behof. Nu är det ju så, att
dragonregementet blifvit förlagdt till Ystad, och man kan följakt¬
ligen sätta i fråga, huruvida det är lämpligt, att dess utrustnings-
persedlar behållas i förrådshusen vid Herrevadskloster. Dessa för¬
rådsbyggnader skulle i stället kunna tagas i anspråk för Norra
skånska infanteriregementet.
Eu annan fråga, som i detta sammanhang bör beaktas, är den,
huruvida det icke skulle ingifva betydligt större trygghet och säker¬
het för såväl kasernetablissementet som för förrådsbyggnaderna,
därest de lades inne i landet. Det är, synes det mig, uppenbart-,
att om dessa kasernetablissement och förrådsbyggnader läggas vid
de obefästa sjöstäderna, så äro de därigenom mycket mera utsatta
för de vådor, som kunna följa på ett eventuellt krigsutbrott. Det
har här i Riksdagen varit på tal för några år sedan, huruvida det
varit lämpligt att låta dessa förrådsbyggnader med deras dyrbara
innehåll ligga utan bevakning vintertiden och större delen af året.
Det står ju äfven utländingar fritt att taga reda på, hvar dessa
förrådsbyggnader med däri förvarade utrustningspersedlar äro be¬
lägna. Och då är den tanken icke utesluten, att vid ett eventuellt
krig dessa förrådsbyggnader skulle kunna sprängas i luften, och då
Lördagen den 12 Maj.
27 N:o 52,
truppen kom för att söka sina utrustningspersedlar, så vore allt Angående
putz weg. Denna fråga tiar förut varit före och bragts på tal i ^ya fy99nf
kammaren af en ledamot, som nu icke bär säte här. Den då- cer9fra^en-
varande chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Cruse- (<ors-)
björn, medgaf också, att just detta förhållande innebar mycket stora
vådor, och man vore betänkt på att, därest kasernerna skulle flyttas
till städerna, söka åstadkomma någon bevakning för de förråds¬
byggnader, som ligga ute på landsbygden. Detta har icke gjorts.
Tiden har gått, och såvidt jag vet har ingenting i detta hänseende
blifvit gjordt för att trygga dessa dyrbara samlingar af ammunition
och utrustningspersedlar. På den plats, jag känner till, bor endast
eu förrådsförvaltare för hvartdera regementet, men hvad dessa Imma
utföra i bevakningshänseende, det låter ju tänka sig.
Herr statsrådet har framhållit, att det var enskilda intressen,
som här ville göra sig gällande. Ja, är det så, då får jag säga, att
då skulle väl hvar och eu erkänna, att det vore illa, att ett dylikt
intresse tiilgodosåges. Men jag tror icke man skall kunna säga, att
här det enskilda intresset sökt göra sig gällande. Ty jag är fullt
öfvertygad, att hvar och eu, som uppträder som motionär här, ser
icke på det enskilda, utan på det allmänna intresset, och jag ber
att åtminstone för min ringa del få fritaga mig från, att jag skulle
gjort mig till tolk för intressen, som rört mig själf eller andra en¬
skilda personer. Jag är personligen icke synnerligen för förläggnin¬
gen till landsorten, därför att jag befarar, att om en garnison för-
lägges till eu landsortskommun, så skola officerare och underoffice¬
rare utöfva ett tryck och ett herravälde, så att det icke blir synner¬
ligen behagligt för församlingsborna. Af dessa skäl är jag icke så
mycket för, att man förlägger en garnison till landsbygden, och
några privatintressen har jag, som sagdt, icke, som jag velat ha
tillgodosedda.
Statsutskottet har icke tagit parti för motionerna, säges det.
Jo, statsutskottet har icke uti sin motivering sagt, om det ogillar
eller gillar den motivering, som motionärerna hafva förebragt. Jag
skulle därför nära nog vara benägen att tro, att, eftersom stats¬
utskottet ingenting haft att anföra, det har, i det stora hela, gillat
den motivering, som blifvit af motionärerna framförd. Ty man
brukar ju säga, att »den, som tiger, han samtycker».
Jag vill gärna gifva herr statsrådet rätt däruti, att det skulle
hafva varit mycket obetänksamt att här lägga fram ett förslag,
däruti det sagts, att på den öfningsplatsen och på den öfnings-
platsen hafva vi tänkt att lägga ett regemente, men på den och
den öfningsplatsen icke något. Jag gillar mycket gärna den upp¬
fattning, som herr statsrådet i detta afseende uttalat; jag tror, att
en dylik åtgärd skulle hafva varit mycket obetänksam. Men man
kan, då man får Kungl. Maj:ts proposition i sin hand, icke värja
sig från det intrycket, att de kalkyler, som densamma innehåller,
icke äro uppgjorda med den opartiskhet och med den objektivitet,
N:o 52. 28
Lördagen den 12 Maj.
Angående som man i alla fall förutsätter att finna i ett förslag, som blifvit
nya byggna- framburet af Kungl. Maj:t. Man ser tydligen, att utredningen är
(FortsTW &iord i sådant syfte, att den pekar mot ett visst båll. Det har
' ' tydligen legat för vederbörande att försöka på alla vis att advocera
bort förläggningen till landsbygden; och man har också på allt sätt
försökt att ställa kalkylerna så, att de skulle blifva så gynnsamma
som möjligt för stadsförläggningen. Jag tror icke, att detta skall
kunna förnekas. Åtminstone på mig har utredningen gjort ett
sådant intryck, som jag nyss nämnde. Och det är just denna brist
bos utredningen, som vi egentligen hafva velat klandra, och icke
den omständigheten, att Kungl. Maj:t icke pekat på den eller den
platsen. Ty, som sagdt, i det fallet gillar jag den uppfattning, som
herr statsrådet här har uttalat.
Nu har herr statsrådet äfven sagt och gifvit det löftet, att,
innan något vidare åtgöres, en objektiv granskning skall ske, och
herr statsrådet förklarade för sin del, att han är med om, att eu
sådan verkställes. Ja, under sådana förhållanden synes det mig
också vara mycket lämpligt, att Riksdagen antager den reservation,
som finnes bifogad detta betänkande. Jag tror fullväl, att herr stats¬
rådet håller de löften, som han gifvit. Men det finnes ju ändå så
många oberäkneliga faktorer. Man vet ju icke ens sin tid; det kan
ju komma någon annan, som icke gifvit något löfte — och då
står Riksdagen där. Riksdagen har så ofta från de högre hållen
fått mottaga löften. Men det är icke alltid så säkert, att dessa
löften hafva blifvit infriade. Jag tror således, att Riksdagen gör
klokast i att i alla fall antaga den reservation, som här finnes af-
gifven af herr Pehrson i Törneryd med flera.
Herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets framställ¬
ning och bifall till den af herr Pehrson med flera afgifna, vid be¬
tänkandet fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Persson i Killebäckstorp, Bosson, Larsson
i Klagstorp och Jesperson.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Uti det form¬
fulländade anförande, med hvilket chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet öppnade denna debatt, anförde han, att den föreliggande
frågan kan delas uti två delar eller kan betraktas såsom två serier,
af hvilka den ena är fullbordad, och vi skulle nu fatta beslut om
den andra delen af frågans realiserande. Det är just, enligt min
uppfattning, till erfarenheten och lärdomarna från den första bygg-
nadsperioden som man måste taga hänsyn, när man går att fatta
beslut uti denna senare del af frågan. Jag vill då erinra om att
chefen för landtförsvarsdepartementet år 1901 anförde, att »då
respektive kommuner icke lära förbise de ekonomiska fördelar, som
med truppförbandens förläggande inom desamma blifva förenade,
torde man vid förläggningsorternas bestämmande jämväl kunna
29 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
uppställa det villkor, att kommunerna skola fritt lämna icke blott Angående
den mark, som erfordras för själfva kasernetablissementets upp- mJa ^Af¬
förande, utan äfven den öfningsplats i närheten däraf, som k&11derförarmen■
anses erforderlig för truppförbandets utbildning». Sedan staten en (Forts-)
gång inlåtit sig på denna köpslåendets politik, har den fullföljts;
äfven de nu föreliggande kostnadsberäkningarne hvila på denna
grund. Och därför hafva vi kommit till det märkvärdiga slut¬
resultat, att det skall falla sig 11 ä 12 millioner billigare att bygga
kaserner i städerna än att bygga dem ute på landsbygden. Och
hvarför det? Jo, därför, säger man, att städerna släppa till nödig
jord och vattenledning och sådant. Genom denna statens schakrare-
politik anser jag, att en stor del af medborgarne blifvit dubbel-
beskattade och på ett mycket hänsynslöst sätt dubbelbeskattade
därför, att dessa kasernförläggningsanbud icke grunda sig på per
capita, utan på den 100-gradiga röstskalan, då de större röstägande
bestämma och de mindre få vara med att betala och taga olägen¬
heterna af det, som de icke mäktat afvärja.
Det framgår, hvilket redan af de föregående talarne blifvit
antydt, af den kungl. propositionen, att de utredande myndig¬
heterna, och icke minst chefen för generalstaben, angripits af —
»landsskräck» helt enkelt. De tyckas ha fått eu sådan förskräckelse
för landsbygden och vilja synbarligen med alla medel lancera
frågan så, att kasernerna skola förläggas i städerna. Nu kan man
ju hafva olika åsikter om fördelarne af kasernernas förläggning till
landsbygden eller städerna. Landsbygdens representanter säga: på
landsbygden kommer icke så mycket »gift» att spridas bland mili¬
tärerna. En stadsrepresentant, herr Neess, har sagt, att det sprides icke
så mycket »gift», om kasernerna förläggas till städerna. Dessa båda
påståenden kunna ju stå mot hvarandra. Den nyare uppfattning,
som arbetar sig genom tiden, afstänges icke med lagparagrafer;
den afstänges icke med stängselgårdar; den arbetar sig fram på
landet likaväl som i städerna. Vi kunna således saklöst lämna denna
sak åsido, men det är eu annan sak, som icke förändras, och det
är det, att, enligt min uppfattning, kasernerna böra förläggas på
en sådan plats, där ljus och luft äro mest förhärskande. Vid under¬
sökningen af denna fråga tyckes man nu hafva kommit till den
uppfattningen att flytta från landet och in till städerna för att få
frisk luft. Det är en alldeles bakvänd uppfattning mot hvad alla
lärda och förståndiga människor annars anse. Ty så snart solen
börjar sticka in i sängkammaren, börja de bättre lottade samhälls¬
medlemmarna packa sin kappsäck och fara till landet. Men kaser¬
nerna skola^ förläggas till städerna för att knektarne skola få frisk
luft. Ett sådant resonemang kan jag icke förstå. Det är alldeles
omöjligt.
Det har framhållits äfven ett annat skäl mot att kasernerna
skulle förläggas till landsbygden, och det skulle vara befolkningens
obenägenhet att till skäligt pris lämna jorden. Hur hänger detta
Jf:o 52. 30
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
Lördagen den 12 Maj.
tillsammans med den fosterlandskärlek, som vid alla tillfällen på-
bördas de »bofasta», och som man i dessa dagar gör allt möjligt
för att framhålla. Om fosterlandskärleken skulle vara på retur
bland jordägarne i Sveriges rike, böra icke kasernerna därför flyttas
till städerna. Expropriationslagen bör ändras så, att staten kan
erhålla jorden till rimliga priser.
Äfven en annan synpunkt har framhållits, med hvilken man
antagligen tänkt sig att få öfver de mera betänksamma radikala
elementen för stadsförläggningen, och det skulle vara att förlägg¬
ningen utaf regementena till landsorten skulle gifva anledning till
utbildandet af en särskild militär kastanda. Ja, mina herrar, den
militära kastandan, den utvecklar sig och frodas lika bra uti sta¬
derna — åtminstone småstäderna — som ute på landsbygden. Mili-
tarismen och militärerna, de blifva rent utaf en stat i staten, som
alla andra människor med eller emot sin vilja tvingas att stryka
på foten för.
Det har anförts utaf herr Nilsson i Bonarp, att de militära
myndigheterna skulle särskildt i landskommunerna utöfva ett visst
obehagligt inflytande i fråga om kommunernas skötsel. Det kan
visserligen vara sant. Men de kunna också utöfva ett obehagligt
inflytande i afseende å städernas ekonomiska skötsel, så att dessa
båda saker kunna också utjämna hvarandra, om man nämligen
tager de mindre städerna med i beräkningen.
Ett annat skäl, som man söker föra fram för förläggningen till
städerna, är att officerarnes barn skulle få en bättre undervisning.
Ja, det är naturligt, att hvarje människa sträfvar efter att gifva sina
barn det bästa möjliga mått af kunskap. Men är det med landets
intressen förenligt, att kasernetablissementen förläggas till lands¬
bygden, får icke hänsynen till officerarnes barns uppfostran vara
ett afgörande skäl för att förlägga dessa kasernetablissement till
städerna? Ty officerarne få naturligen underkasta sig flen upp¬
offring, som hvarje annan medborgare får göra, som vill skicka
sina barn till eu högre skola än folkskolan.
Men hvad som förnämligast har föranledt mig att begära ordet
i denna fråga, det är de här framlagda beräkningarna. Jag antydde
förut, att mellan kostnaden för stads- och landsförläggning är det
en skillnad på 11 å 12 millioner kronor. Statsutskottet har redu¬
cerat denna skillnad, och chefen för landtförsvarsdepartementet har
också uti en passus i sitt yttrande till statsrådsprotokollet sagt, att
det beror just på huru långt städerna vilja gå i tillmötesgående i
fråga om kasernetablissementen, huruvida det blir billigare eller
dyrare att bygga i stad än på land.
Det har särskildt anförts, att om kasernetablissementen skola
uppföras på landsbygden, så är man tvungen att bygga bostäder för
officerarne, då man däremot hyser den förhoppningen, att i städerna
kunna officerarne få hyra bostäder och i stället få hyresersättning.
För syns skull har gjorts upp en beräkning, huru man skall bygga
31 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
åt officerarne, och på sid. 33 i statsutskottets förevarande utlåtande
säges härom: »därvid är att märka, att bostäder för gifta officerare
beräknats så, att endast halfva antalet kaptener och inga subalterna
officerare däraf skulle komma i åtnjutande, ehuru erfarenheten
visat, att äktenskapsfrekvensen inom officerskåren är vida större».
Det förefaller mig besynnerligt att i ett kostnadsförslag räkna på
det sättet, att man beräknar bostäder endast för hälften af officers¬
kåren och låter hälften af densamma vara fågelfri. Det är icke ett
rätt sätt att räkna; åtminstone kan icke jag finna, att så är.
Det är äfven en annan sak här, som gifver mig anledning
att i detta sammanhang säga några ord. Det har för officerarne
beräknats fem h sex rum, jungfrukammare, kök jämte tambur och
serveringsrum in. m.; en sergeant åter blir enligt normaltyperna för
kasernetablissement ålagd att bo i kasernen, och han måste nöja sig med
ett rum och kök, och under vissa omständigheter kan han bli tvungen
att ha expeditionsgöromål i denna sin primitiva lägenhet. Det före¬
faller mig, som om, då man nu skall bygga för framtiden, man
icke tagit nödig hänsyn till underofficerskåren, som väl också har
anspråk på att få bo någorlunda drägligt. Ett rum och kök för
en större familj kan väl näppeligen kallas för eu nöjaktig bostad
med de anspråk, som man numera börjar göra gällande i den vägen;
åtminstone kan detta icke gifva anledning till någon vidare belåtenhet,
och helt säkert är detta en bidragande orsak till svårigheten att
skaffa dugligt underbefäl.
För att göra dessa 21 millioner mera smältbara, så har det
omnämnts i den kungliga propositionen, att staten genom försälj¬
ning af Djurgården har att förvänta en 18 ä 19 millioner kronor.
Försiktigtvis har tillagts, att dessa penningar icke kunna komma till
användning vid byggandet af de kaserner, hvarom här är fråga. Förut
är beslutadt, att dessa 18 a 19 millioner kronor skulle användas
just till nybyggnadsändamål. Om man då ställer dessa 18 ä 19
millioner kronor i samband med det uttalande af chefen för landt¬
försvarsdepartementet, där han säger, att kostnaderna härvidlag icke
på något vis kunna beräknas lägre än till 21,744,000 kronor, så ter
det hela sig för mig i ett sådant skick, att jag för min del i frågans
nuvarande läge icke kan vara med om att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Att vi måste ha kaserner, är en konsekvens af 1901
års härordning — de måste således byggas. Men mig synes, att
man icke tagit tillräcklig hänsyn till huru de skulle kunna byggas
på det mest billiga och ändamålsenliga sätt. Vid 1901 års riksdag
beviljades ett anslag på 1,972,800 kronor, till reparation och ny¬
byggnad af då befintliga baracker vid en del infanteriregementen.
Dessa 1,972,800 kronor skola nu kastas bort tillsammans med förut
offrade millioner, och man skall öfvergifva de lägerplatser, där
dessa penningar blifvit nedlagda, och bygga kaserner på nya platser.
^Jag vill vidare för min del under alla omständigheter taga
afstånd från den politik, som går ut på att utbjuda förläggningen
Angående,
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 32
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
af dessa kaserner till de mestbjudande kommunerna. Det är en
oriktig beskattning, som Riksdagen genom eu sådan lagstiftnings¬
åtgärd ålägger just dessa samhällen, där kaserner blifva förlagda.
Det har talats mycket om olägenheterna af eu kasernförläggning,
men för de små skattdragarna i städerna framträda olägenheterna
af kaserners förläggning dit mycket bjärt på det sättet, att nästan
hvarje år kommer ett antal personer, som lämna den militära
tjänsten, att stanna kvar i staden och konkurrera med de där förut¬
varande arbetarna, och på samma gång dragas dessa armar från
jordbruket. Detta är eu olägenhet, som man får taga med i räk¬
ningen. Dessa arbetare, som få taga emot denna konkurrens på
arbetsmarknaden af f. d. militärer, måste i alla fall betala stora
summor för att förränta de anslag, som städerna nedlagt för att
rent af få köpa vissa kasernetablissement.
På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig yrka
afslag på Kung!. Maj:ts och statsutskottets framställning och bifall
till herr Larssons i Presstorp in. fl. motion. Här ha visserligen
några reservanter från Andra Kammaren framhållit, att det skulle
vara mera bindande för Kungl. Maj:t, om reservationen bifalles,
än om statsutskottets förslag godkännes, därför att bestämmelse
om en kommissions tillsättande af utskottet endast uttalats i motive¬
ringen, då reservanterna däremot inryckt densamma i klämmen.
Jag vill emellertid göra herrarne uppmärksamma på eu sak, och
det är det, att Kungl. Maj:t skall utse ledamöterna i den kommis¬
sion, som skall besluta om kasernernas förläggning, men vare sig
man tager statsutskottets förslag eller reservanternas, så blir nog
resultatet ungefär detsamma. Förmodligen utser Kungl. _ Maj:t
sådana personer i denna kommission, som icke ställa sig afvisande
mot Kungl. Maj:ts önskningar.
Jag yrkar, som sagdt, afslag på Kungl. Majrts och utskottets
framställning.
Med herr Thorsson förenade sig herrar Branting, Jansson i
Edsbäcken, Lindberg, Lindqvist, Blomberg, Lundgren, Erikson i Öfre
Odensvi och Eriksson i Grängesberg.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina
herrar! Då den siste talaren yrkade bifall till den motion, sommar
af gifven i af sikt, att frågan skulle uppskjutas ett år, så nödgas jag
taga afstånd från den af honom sålunda uttalade uppfattningen. Det
har redan framhållits af herr statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet, huru nödvändigt det är, att man nu lugnt kan börja
vidtaga åtgärder för uppförande af kasernbyggnader. Som herrarne
veta, beslöts redan vid 1901 års riksdag, att med 1909 års början skulle
vinterförläggning af värnpliktige komma till stånd. Men då är det
alldeles omöjligt, mina herrar, att tänka sig att utan rubbning af den
antagna värnpliktslagen kunna ordentligt inkvartera de värnpliktige
Lördagen den 12 Maj. 33 N:o 59.
på så sätt, att de icke taga men. Jag — och hela statsutskottet är i Angående
det fallet enigt med mig — har icke kunnat vara med om det förslå0- nva hyynna~
som de ärade motionärerna framställt. derför armén.
Däremot ha vissa förhållanden gjort, att en del reservanter från vForts-)
Andra Kammaren, hvilka äfven fått understöd af ledamöter från
törsta Kammaren, icke. ha kunnat vara med om det förslag, som
utskottet afgifvit, nämligen att utan vidare öfverlämna till Kungl.
Maj.-ts förfogande 21 millioner kronor och låta Kungl. Majrt bestämma',
hvar mötesplatserna skola förläggas, utan anse, att en ny fullständig
undersökning angående förläggningsplatserna för de nya kasernbygg¬
naderna måtte åstadkommas. Mot detta reservanternas förslag har
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet hufvud¬
sakligen anfört, att han för sin del vore villig att göra en utredning i
aetta fall, och därför ansåg han, att någonting därom icke behöfde
komma in 1 klämmen. Ja, jag är herr statsrådet och chefen för landt¬
försvarsdepartementet tacksam för att han verkligen vill göra en
sådan utredning, men, mina herrar, om detta verkligen är herr stats¬
rådets mening, så kan jag icke förstå, att han kan ha någonting emot
att Riksdagen siiger bestämdt ifrån, att en sådan undersökning bör
göras,^ och gör det så bestämdt att det kommer in i själfva klämmen.
Jag får saga, att med den personliga och mångåriga bekantskap, som
jag hatt med herr statsrådet, är det kanske ingen, som har större för¬
troende än.jag till herr statsrådets både vilja och förmåga i detta fall
men. det vill jag säga — och det tror jag icke, att någon kan jäfva —
att ingen människa råder öfver sitt lif och icke heller statsrådet och
chefen for landtförsvarsdepartementet öfver sitt, och det kan hända
att det ^kommer andra pa den plats, som han nu innehar, hvilka icke
gifvit några löften, och da kan .Riksdagen återigen blifva lurad på mil-
joner såsom Riksdagen blifvit så många gånger förut just från mili-
tärt hall. Jag vill särskildt peka på förhållandena vid Boden och huru¬
som från statsradsbänken lofvades, att där skulle all möjlig sparsamhet
iakttagas, så att icke de gjorda beräkningarna skulle öfverskridas.
Vi trodde det. Dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet och äfven åtskilliga andra personer uppträdde och
bedyrade, att det icke på något sätt kunde dragas i tvifvelsmål att
lästningsanläggningarna vid Boden skulle kosta mera, än som var
beräknadt. Men hur ha förhållandena gestaltat sig? Jo, det har
gått så, att icke ens den dubbla summan af hvad man ursprungligen
tänkte sig räcker till. Och hur har det gestaltat sig vid Rindön med
kustartillenets fästningsbyggnader därstädes ? Ja, det känna herrarne
alltför val. Kungl Maj :t har redan nu måst vidtaga åtgärder enbart
tor att utreda, hvilka oegentligheter som ha kunnat vara orsaken till
att kostnaderna där öfverskridits såsom skett. Tycka då verkligen
herrarne, att det är orimligt att begära, att vi tydligt och bestämdt
skola säga ifrån, att Kungl. Maj :t skall vidtaga sådana åtgärder att
en utredning skall komma till stånd, verkställd af vissa personer
saval militära som civila, hvilka skola till Kungl. Maj :t afgifva förslag
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 52. 0
N:o 52. 34
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
angående de platser, som de anse vara lämpliga, för förläggning af
regementen, samt att Kungl. Maj :t äfven skall vidtaga åtgärder för
att kontrollera arbetena och hålla kostnaderna inom beräknade grän¬
ser? Jag anser, att det är en rimlig begäran, och kan icke förstå, att
någon vill motsätta sig detta förslag. Kungl. .Maj:t blir icke genom
dess antagande bunden på något sätt, utan får själf rätt att bestämma,
hvar mötesplatserna skola ligga, men Riksdagen har då åtminstone
sagt ifrån, att den vill hafva en särskild utredning om hvilka platser
äro i militärt — på detta ord ligger hufvudvikten, hvarför det ock näm-
nes först —, ekonomiskt och socialt lämpliga. Kommissionen afger
sitt förslag till Kungl. Maj:t, som sedan handlar efter godtfinnande.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet sade, att
Riksdagen icke vill hafva departementschefen utan ansvar, ty det
passar icke för våra förhållanden. Däri instämmer jag, men jag anser
ock, att det icke passar med våra förhållanden att hafva enväldiga
departementschefer. Därför tror jag det är bäst, att statsmakterna
jämsides få uppgöra och utarbeta sina förslag. Jag är alldeles öfver-
tygad, att det förslag, som innefattas i reservanternas framställning,
är det mest betryggande både i militärt och ekonomiskt afseende.
Här har talats om de i propositionen gjorda beräkningar af kost¬
naderna för anordnande af kaserner på de nuvarande mötesplatserna.
Statsutskottet har försökt att granska dessa beräkningar och kommit
till det resultat, att i fråga om en del af dem de i herr Larssons i Press¬
torp med fleras motion framkastade tankarna icke äro riktiga. Stats¬
utskottet har därför sagt, att man vid en närmare granskning
af de uppgjorda beräkningarna funnit, att de äro någorlunda riktiga,
men man vill icke dölja, att däri finnas ganska stora brister. Jag vill
dock icke med detta hafva påstått, att de äro afsiktligen felaktiga.
.lag kan nämna ett exempel i fråga om kostnaden för officersbostäder.
Den är beräknad till omkring 500,000 kronor för hvarje, regemente,
från hvilket belopp skulle dragas den kapitaliserade årliga utgiften
af 18,000 kronor för inkvartering. Men här har man glömt en sak,
som spelar en icke så oväsentlig roll. Vid hvarje regemente utgår
nämligen till chefen ett årligt anslag af 900 kronor för hyra af .expe¬
dition m. in. Detta belopp är iake medtaget i dessa beräkningar.
Vid hvarje mötesplats skulle finnas en kanslibyggnad, där expedi¬
tionen skulle vara inrymd, och då bortfaller naturligtvis den nu ut¬
gående ersättningen till regementschefen. Jag skulle, kunna nämna
ett och annat till, men tror ändå, att beräkningarna i det stora hela
äro riktiga, ehuru de behöfva ytterligare granskas. Därför tror jag,
att det förslag, som reservanterna framställt, är det riktiga, och ber
att få yrka bifall till detsamma.
1 detta anförande instämde herrar Persson i Tallberg, Sundin,
Eriksson i Rödsta, Nilsson i Skärhus, Bengtsson i Bjärnalt, Svensson
i Olseröd och Emihén.
Lördagen den 12 Maj. 35 jj:o 53,
Hen Svensson i Skyllberg: Då jag är en af de utaf herr Angående
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet så hårdt klan- ntta hV9gna-
drade motionärerna, ber jag att dels få meddela, hvarför jag är derför armén.
motionär, dels få protestera mot ett af herr statsrådets yttranden. (Forts')
Herr statsrådet sade, att egennyttiga motiv nog läge till grund för
motionen. I likhet med eu föregående talare får äfven jag på det
bestämdaste protestera emot att jag härvidlag haft något privat¬
intresse, och jag försäkrar herr statsrådet, att privatintressen inverka
icke på mitt votum vare sig i denna sak eller i någon annan.
Jag hör icke till dem, som anse, att Riksdagen bör bestämma,
om de nuvarande mötesplatserna skola bibehållas eller icke. Men
här förhåller det sig så, att Riksdagen begärt en utredning i för-
läggumgsfrågan, innan Riksdagen beviljar ytterligare medel till ka¬
serner. Det sätt, hvarpå denna utredning verkställts, har hos vida
kretsar i vårt land och just goda, fosterlandsälskande kretsar väckt
misstroende och sorg. Det är denna sorg och detta misstroende
som jag,, om möjligt, vill hafva aflägsnade, ty jag önskar, att för¬
svarsledningen skall åtnjuta förtroende bland befolkningen. För
att undanröja detta misstroende har jag varit med bland dem, som
yrkat på att de nu gjorda beräkningarna skulle kasseras, och att
en omsorgsfull och noggrann utredning skulle verkställas, innan
medel beviljas. Jag tror, att det är vida viktigare för vårt försvar,
att förtroendet till vår försvarsledning och arméförvaltningen åter-
vinnes, än att 1901 års härorganisation blir genomförd inom bestämd
tid. Den utväg, som reservanterna inom utskottet pekat på, synes
mig vara den rätta, och då jag tror, att vi genom ett bifall till
reservationen. kunna i hufvudsak nå hvad vi önska, ber jag att få
ansluta mig till densamma.
Herr Bengtsson i Häradsköp instämde häruti.
Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag har fäst mig
vid ett uttryck af herr statsrådet och chefen för landtförsvars-
departementet.^ Han nämnde, att de militära auktoriteterna blifvit
föremål för hårdt omdöme, men då tänkte jag samtidigt, att herr
statsrådet gjorde sig äfven skyldig till ett hårdt omdöme, då han, på
samma gång han omnämnde de många motionärerna, talade om pri¬
vata intressen. Jag har själf icke väckt någon motion, ty därtill har
jag icke ansettmig ega någon direkt anledning, men då jag redan i fjol
skärskådade frågan ur allmän synpunkt, anser jag mig skyldig att äfven
i år se den på, det sättet, och jag försäkrar herr statsrådet, att hos mig
finns intet privatintresse. Jag representerar icke ens en valkrets, som
beröres af frågan om förläggningen.
I fjol tillät jag mig att i denna fråga anföra, bland annat, följande.
"-Jag tror icke heller, att den militära fälthögskolan har sin rätta plats
i städerna. Ty vill man se saken något djupare och vill man betänka,
hvilka följder ett beslut därom skulle föra med sig, så tror jag, att man
N:o 52. 36 Lördagen den 12 Maj.
Angående hejdar sig, så snart man kan. \ i se ju, hurusom utvecklingen i vara
nya[byggna- (ja„ar g^r därhän, att allting drager sig till städerna; vår befolkning
derför-armen. 5fvergjfver landsbygden och flyttar in till städerna. Skall man då gå
(Förts.) tiU yäga p» det sättet, att man vänjer den manliga delen af befolk¬
ningen redan från 21-årsåldern vid den föreställningen, att det är stä¬
derna, till hvilka de skola vända sina blickar, där skola de hämta sina
lärdomar, där är lättare tillfälle att erhålla arbete och för detta få de
rikligare aflöning, och mera sådant, hvilket ju onekligen redan nu
erbjuder sig och i all framtid nog kommer att lättare stå till buds i
städerna.»
Sedermera skärskådade jag de olika förslag å mötesplatser, som,
enligt hvad då framhölls, kunde komma i åtanke vid en landsförlägg-
ning, och hade jag då den förnöjelsen att höra, att i mitt anförande in¬
stämde ingen mindre än herr statsrådet Biesert. Om herr statsrådet
fortfarande har samma mening, kan jag icke afgöra, åtminstone har
han icke reserverat sig till statsrådsprotokollet. Vid fjolårets lagtima
riksdag yrkade man särskild! inom denna kammare på en skrifvelse
med begäran om eu fullständig utredning, om icke någon af de nuva¬
rande mötesplatserna kunde komma i åtanke. Detta yrkande tillvann
sig icke Första kammarens bifall, och förslaget förföll af den anled¬
ningen. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har emellertid behjärtat det så till vida, att en utredning kommit till
stånd. Men på hvilka grunder har denna utredning skett? Jag
tillåter mig uppläsa ett på sid. 11 i utskottsutlåtandet förekom¬
mande citat ur den kungl. propositionen af följande lydelse: »Utred¬
ning skulle verkställas, i hvad mån de å mötesplatserna redan be¬
fintliga byggnaderna kunde komma till användning i de nya etablisse-
menten; dock finge af sanitära skäl träbyggnader icke tagas i anspråk
för ständig förläggning af manskap.»
Jag fäster mig särskild! vid detta: _ »ständig förläggning af man¬
skap». Om två kontingenter värnpliktiga, hvardera bestående af en
årsklass, sammandragas till 30 dagars repetitionsöfning, kan detta kallas
ständig förläggning? Jag kan icke bli öfvertygad om att, om dessa
kontingenter under en så kort tid blifva förlagda i byggnader af trä,
de sanitära hänsynen härvid skola spela någon synnerligen stor roll.
Jag ber att i detta hänseende få påpeka, att nyligen fastställts en nor¬
maltyp för epidemisjukhus i Södermanlands län, hvilka uppföras just
af trä; det är dock märkvärdigt att, om träbyggnader vunnit medici¬
nalstyrelsens gillande, måhända för beläggning under hela året, sådana
skulle vara olämpliga för att hysa två årsklasser beväring under en
kortare tid. Skola de verkligen kunna utdömas? Utgår man från
den förutsättningen, att alla de träbyggnader, som finnas på mötes¬
platserna, icke kunna användas för förläggning af manskap, och före¬
lägger utredningen det villkoret, att de skola kasseras och helt enkelt
ersättas med nya, då återstår ingen möjlighet att använda de nu¬
varande mötesplatserna, ty det blir i så fall faktiskt dyrare att bibe¬
hålla dem med deras stundom till miljoner kronors värde uppgående
37 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
byggnader än att begagna sig af stadsförläggning. Jag har icke haft Angående
tid och tillfälle att noggrant eller fullständigt genomgå denna utred- nVa }y99^-
ning, men jag har så mycket tagit del af den, att jag fäst mig bland <lerforarmen-
annat vid en liten passus, där det talas om förläggningsorter för de (Forts-)
båda lifgrenadjärregementena i Östergötland. Man har särskildt
understrukit en punkt, som innehåller, att en landskommun — Kärna
socken — som svar på den frågan, om kommunen vore villig att
lämna något bidrag till förläggning af regementena inom densamma,
på kommunalstämma beslöt det uttalandet, att kommunen långt
ifrån att vilja utlofva något bidrag undanbåde sig förläggning
inom densamma. Denna punkt rörande Malmslätt var understruken
förmodligen såsom ett memento för de militära auktoritetema, att det
på landsbygden dock finnas de, som icke önska förläggning därstädes.
Men vi hafva nyss hört en talare här bakom mig anföra en adress från
Småland, där 50 kommunalstämmor, utan att vara drifna af privat¬
intressen, uttala sig för fortfarande landsförläggning. Han framhöll
jämväl sin öfvertygelse, att flertalet af Sveriges kommunalstämmor
skulle uttrycka en liknande önskan. Då tror jag icke, att man bör kom¬
ma och klandrande tala om privata intressen i denna sak.
ilen huru har nu denna undersökning skötts? Jag hörde herr
statsrådet anföra, att han ofta mött sådana enskilda intressen, och att
det var en sorglig företeelse, man nödgades konstatera. Men då vill
jag fästa uppmärksamheten på eu omständighet, som står i samband
med förläggningsplatsen utanför Malmköping, enär man vid under¬
sökningen om hvad en eventuell utvidgning af öfningsfältet skulle
kosta, träffade på vissa delar af ett hemman, som tillhörde regementet
förmodligen genom donation. Vid kalkylen af hvad detta område
skulle betinga i pris nämndes, enligt uppgift, 8 kronor per kvadrat¬
meter, under det att samtidigt motsvarande platser inom Malmköping
eller omedelbart intill den blifvande järnvägsstationen hafva för-
värfvats af järnvägsbolaget utan expropriation för 35 öre kvadrat¬
metern. Här se vi, att äfven militära samfälligheter kunna få taga
åt sig samma anklagelser, som göras mot privatpersoner.
Min öfvertygelse är den, att om regeringens utredning gjorts verk¬
ligen opartiskt och utan förutfattad tendens, hade man icke kommit
till det från fortifikationsdepartementet afgifna förslaget. Ty det är
orimligt att säga, att byggnaderna blifva dyrare på landet, om man
därjämte bär byggnader där, som kunna användas, och, hvad heller
som, tror jag icke, att man skall komma till en sådan slutsats. Huru
är det med områdenas storlek? När det gäller att fortfarande behålla
landsförläggning, då äro områdena för små och då är terrängen otjän¬
lig. Men är det fråga om stadsförläggning, då räcka 200 tiar, under
det att vid Malmköping fordrar man ett område af öfver 500 har, tror
jag. Nu finnes från denna kommun ett fast anbud från fullt veder¬
häftig person, som ställer i utsikt, att därest de militära auktoriteter,
som här fatta beslut, vilja reflektera på det anbudet, så, med inberäk-
ning att köpingen bidrager med 75,000 kronor, får man köpa ett om-
N:o 52. 38
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén
(Forts.)
råde för därutöfver 100,000 kronor, och då blir sammanlagda öfnings-
fältet med det som redan nu disponeras öfver 500 har. Detjnåtte
väl räcka, och det måtte väl äfven medföra fördelar att få ett så stort
område, i stället för att nöja sig med en stadsförläggning, där staden
icke är skyldig att ställa till förfogande mera än 200 Tiar.
Det är en ojämn strid, som här föres mellan stad och land. Men
jag tror, att man en gång skall finna, att detta kraf, att allting skall
flyttas till städerna, icke är berättigadt. Ty i jämförelse med de
stora riksintressen, det gäller, spela officerarnes önskemål en helt obe¬
tydlig roll. Jämförelsevis få af dem hafva familjer, som behöfva an¬
lita skolor, och jag är öfvertygad om att, om man omsätter detta be¬
hof i penningar, det skall reducera sig till en obetydlighet i jämförelse
med de andra intressena.
I mina händer har jag en förklaring från underofficerskåren vid
kungl. Södermanlands regemente, undertecknad af 23 underofficerare,
så lydande: »På förfrågan af ordföranden i Malmköpings kommu¬
nalstämma grosshandl. m. in. C. Lennmalm få vi underofficerare vid
kungl. Södermanlands regemente härmed förklara, att vi på detlif-
ligaste önska,att kungl. Södermanlands regemente måtte förläggas
till Malmköping, dels för den utmärkta terräng föraningarnas be¬
drifvande, som där finnes, dels för de ojämförligt billiga lefnadsom-
kostnader och billiga hyror, som här existera mot å andra föreslagna
platser. Vår fulla öfvertygelse är äfven, att vi härmed uttala samt¬
liga kårmedlemmarnes önskan, med undantag möjligen af dem, som
för närvarande äro bosatta å någon af de öfriga föreslagna platserna.
Då härtill kommer, att regementet äger mark rundt om det föreslagna
kasernområdet, torde det för mången af oss vara stora utsigter till
åstadkommande af tomter för uppförande af egna bostäder, hvarför
vi ännu en gång uttala vår innerligaste önskan, att kungl. Söderman¬
lands regemente måtte förläggas till Malmköping.»
Jag tror, att man bör kunna fästa minst lika mycket afseende
på en önskan uttalad af 23 underofficerare, som om den vore utta¬
lad af officerskåren.
Särskild! beträffande Malmköping förefaller det mig märkvär¬
digt, att då detta samhälle har i god tid dragit försorg om att tillmötesgå
alla billiga kraf, som skulle kunna ställas på platsen i likhet med öf¬
riga orter, och särskild! åstadkommit ett järnvägsbolag, som håller
på att bygga en järnväg för 1.200,000 kronor, hvartill statslån läm¬
nats på 532.000 kronor, då tycker jag att det är obilligt mot ett så¬
dant samhälle att icke vilja fästa rättmätigt afseende vid de fördelar,
som denna plats erbjuder genom sin naturliga beskaffenhet och den
sedan gammalt kända erfarenheten, att befolkningen rundt om icke
gjort några svårigheter vid öfningarnes utsträckning utöfver om¬
rådet, utan tvärtom haft sin glädje i att hälsa regementet välkom¬
met till platsen.
Det nämnda järnvägsbolaget har blifvit särskild! ålagdt i sin
koncession, just med afseende på de militära kraf, som kunde kom-
Lördagen den 12 Maj.
39 N:o 52.
ma att ställas på denna bana, åtskilliga ökade utgiftsposter; däribland Angående
vill jag blott nämna den, att då trafiken i vanliga fall på denna bana byggna-
skulle kunna vara tillfredsställd med 4 lokomotiv för att framföra tå- derf°rarmen-
gen, ålades bolaget att uppföra vattentorn med en beräknad möjlighet i1"01,18-)
att bereda vattentillgång för 64 lokomotiv; likaså beträffande kaj¬
byggnader, och man kan beräkna dessa fördyranden till minst 60,000
kronor. Skulle nu köpingen förlora regementet, blir det för den,
om icke omöjligt, dock förenadt med väsentliga svårigheter att för¬
ränta det lån, som staten lämnat till deras järnväg. Ty platsens be¬
tydelse kommer då helt visst att upphöra.
Vidare, med afseende på hvad fortifikationsdepartementet an¬
för, att där måste beräknas 500,000 kronor för uppbyggande af officers-
bostäder, har jag i min hand stiftelseurkunden för ett bolag, stiftadt
inom orten, som erbjuder sig att, om det får beställning i år, åstad¬
komma erforderliga bostäder inom behöflig tid.
Jag anför detta nu icke blott som sörmlänning, utan för att
gifva ett talande exempel på huru måhända undersökningarna be-
drifvits äfven på andra platser, som jag icke känner, och hvilka för¬
delar som kunna finnas på andra möjliga orter. Jag har särskildt
fästat mig vid Refvinge hed. Men som jag icke känner platsen, skall
jag icke inlåta mig på en kritik angående de byggnader, som där måste
finnas. Men äfven utan kännedom om platsen har jag icke kunnat
undgå att se, huru tendentiös undersökningen varit, och hur olämpligt
man går att ändra om redan befintliga måhända fullt användbara hus,
i stället för att tillöka utrymmet med en mindre nybyggnad (pavil¬
jong). Och så tror jag, att det är äfven på andra platser.
Om vi vända oss till Malmslätt, se vi, huru man icke tvekat att
kassera ett område, som ligger på ungefär samma afstånd från Lin¬
köping, som föreslås med afseende på de nya mötesplatserna utan¬
för Stockholm. Duger en sådan förläggning i Stockholm, skall den
väl också duga i Linköping, och man behöfver väl icke säga, att Lin¬
köpings officerare skola hafva närmare till sin mötesplats än Stock¬
holms officerare.
Herr statsrådet har lofvat, att det skall blifva en opartisk och
sakkunnig granskning, men herr statsrådet betonade äfven, att den
skall ske med iakttagande särskildt af statens intressen. Jag vet icke,
om han i så fall sätter de militära intressena liktydiga med statens
intressen. Jag har med detta anförande åtminstone velat i någon
mån påpeka, att det finnes andra intressen än de enbart militära.
Och inför detta väntar jag få höra äfven herr statsrådet förklara, att
han delar en sådan uppfattning, att äfven andra berättigade synpunk¬
ter må finna gehör inför en opartisk granskning. Sker en sådan gransk¬
ning af särskildt tillkalladt och icke från regeringshåll med visst syfte
speciellt valdt folk, då tror jag, att man med godt samvete kan in¬
stämma i den af Andra Kammarens reservanter afgifna reservationen;
och till den ber jag att för min del få yrka bifall.
N:o 52. 40
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
Med herr Lindblad förenade sig herrar Larsson i Presstorp,
Nordström, Gustafsson i Sjögesta, Sandin i Grums, Ström, Olsson i
Älfdalsåsen, Sandquist och Rislerg.
Herr Hammarskjöld: Ett par eller kanske flera af de före¬
gående talarne och särskildt den siste hafva gifvit oss en riktigt
god prof bit på huru det skulle komma att gå till i kammaren, om
vi här skulle stå och diskutera hvarje särskild mötesplats lämplighet.
Jag tycker, att man icke behöfver höra mera än det anförande den
siste talaren höll, för att förstå, hvilka •— jag törs väl säga ordet —
lidelser som skulle uppväckas, om kammaren förbehölle sig be¬
slutanderätt angående hvar regementena skola förläggas. Detta har
han visserligen icke yrkat, utan han slutade med att yrka bifall
till reservanternas förslag. Men hvarför han då skulle komma med
den långa diskursen om Malmköping och alla dess fördelar o. s. v.,
har jag litet svårt att förstå.
Jag fäste mig särskildt vid eu omständighet, då han klandrade
den utredning, som af Kungl. Majrts regering blifvit gjord. Han
påpekade därvid, att träbyggnader icke skulle få användas till
ständig förläggning, och han anförde som bevis för orimligheten
af eu sådan bestämmelse ett beslut inom hans län att uppföra ett
epidemisjukhus af trä. Jag vet lika väl som han, att man bygger
förträffliga bostäder af trä, och jag tror, att det var mycket för¬
ståndigt af Södermanlands läns landsting att bygga ett sådant
epidemisjukhus. Men därmed hafva vi nu icke att göra. Hvad
hafva vi här att jämföra med dessa epidemisjukhus? Så vidt jag
vet, är det icke fråga om annat än de nu varande s. k. barackerna.
Kan man jämföra ett epidemisjukhus med eu beväringsbarack?
Jag förmodar, att herr Lindblad likasom kanske flertalet af kam¬
marens ledamöter någon gång i sitt lif varit inne i en dylik barack
under mötestiden. Hafva de därvid råkat att komma in där på en
morgon, tror jag, att de fått lära känna hvad som på ett skämt¬
samt språk kallas »kamratandan». Jag tycker, att de knappast
skulle behöfva mera än få lukta på denna »kamratanda» i barac¬
kerna, för att de icke skulle komma och yrka på en ständig för¬
läggning där, om också blott för några månader, och allra minst
jämföra dem med epidemisjukhus.
Jag skall anföra ett litet exempel på huru litet den enskilde
riksdagsmannens omdöme gäller i detta fall i fråga om mötesplat¬
serna, där han icke äger personlig kännedom, och jag skall härvid
draga fram hvad herr Lindblad nämnde om Malmslätt vid Linköping.
Han yttrade, att det måtte väl icke vara värre för östgötaofficerarne
att fara ut till Malmslätt, dit de icke hafva längre väg än offieerarue
i Stockholm komma att få till de nya öfningsplatserna invid Stock¬
holm, än det blir för dessa senare att resa ut från Stockholm.
Häruti har han alldeles rätt, men det är icke afståndet, som gör att
vederbörande hafva hyst betänkligheter i fråga om Malmslätt, utan
Lördagen den 12 Maj.
41 N:o 52.
det är den omständigheten, att Malmslätt är slät såsom en pannkaka,
och att det icke finnes någon möjlighet att efter nutidens sätt där
drifva taktiska öfningar. Däremot har staden Linköping, så vidt
jag är rätt underrättad, erbjudit sig att inköpa en egendom, som
ligger alldeles intill staden, icke på slättlandet utan på en omväx¬
lande terräng, mycket lämplig för de militära öfningarna. Huruvida
icke Malmslätt i alla händelser kan komma att användas, det törs
jag icke säga, men icke anses denna mötesplats i militärt hänseende
nu vara så utmärkt som förr i tiden, när det icke gällde annat än
att öfva i sluten trupp på jämn slätt.
Här har anförts en sådan orimlig mängd anmärkningar mot
stadsförläggning och fördelarne af landsförläggning, att det är litet
svårt för mig att bland mina anteckningar komma till någon be¬
gränsning. Jag skall emellertid försöka att upptaga till bemötande
endast ett par anmärkningar.
En af de första talarne sökte bemöta den framställda invänd¬
ningen, att man genom landsförläggning skulle skapa eu militär
kastanda, med det påståendet, att den är redan så stor, som den
någonsin kan blifva, och kan icke blifva större. Den erfarenhet
och den bekantskap, jag har med officerskårer, och den bekantskap,
som jag i yngre år haft med dem, har dock visat mig alldeles
oförtydbart, att där det förr fanns en militär kastanda, som man
icke tyckte om, har den i våra dagar mer och mer bortarbetats och
håller på att, så vidt möjligt är, helt och hållet försvinna. Att nu
påstå, att den icke skulle förökas genom regementenas förläggning
på landsbygden, förefaller mig ganska underligt, ty hvad är det
som underhåller denna militära kastanda? Det är väl frånvaron af
civila element, jämnbördiga i fråga om bildning och samhällsställ¬
ning, med hvilka officerarne kunna umgås. Låt vara att äfven på
landsbygden det kan finnas i närheten af mötesplatserna en och
annan civil, som kunde bidraga med sitt umgänge att hindra ut¬
vecklingen af den militära kastandan, så lärer det icke kunna för¬
nekas, att det i städerna finnes ofantligt många flera tillfällen till
nyttigt och bildande umgänge, och det är dock genom sådant
umgänge och genom att befria officerarne från nödvändigheten att
endast se hvarandra dag efter dag, som man motarbetar den mili¬
tära kastandan. Att därför säga, såsom talaren på södermanlands-
bänken gjorde, att kastandan skulle nötas bort på landet, tror jag-
är ett stort misstag.
Här har talats om att det är endast för officerarnes skull,-
och särskildt för att deras barn skola få tillfälle till skolgång, som
regementena skola förläggas till städerna. Ehuru äfven detta senare
är ett skäl som jag tagit hänsyn till, så är det långt ifrån det
viktigaste. När vi tala om militär kastanda, skola vi icke glömma
bort manskapet. Hvad skola de göra, när de blifva hänvisade till
att under 7 å 8 månader i sträck af året icke hafva tillfälle till
annat civilt umgänge än de kunna erhålla på öl-lönkrogar utom
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 42
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén
(Forts.)
lägerplatserna och vid umgänge med fullkomligt okontrollerade dåliga
kvinnor. Jag tvekar icke att uttala detta ord? Hvad finnes det
för möjlighet för befälet att hålla någon ordning i dessa båda
afseenden, öldönkrogarne och de dåliga kvinnorna? Det säges, att i
städerna är tillfället till båda delarne, starka drycker och dåligt
umgänge, ändå större. Ja, om vi säga, att det är lika stort, tror
jag att det är tillräckligt, men där finnes dock någon möjlighet till
kontroll, som icke finnes på landet. Äfven för manskapet erbjuder
dock en stad betydligt flera tillfällen till nyttiga förströelser än
landsbygden kan göra, och vi böra icke alldeles förbise, att ung¬
domen beköfver förströelser, och då är det bäst, att den erhåller
sådana i förädlande i stället för endast dåliga nöjen.
Jag skall icke upptaga till bemötande de lättköpta kvickheter,
som herr Thorsson använde, att det icke finnes ljus och luft i städerna
na. in. Jag skall lämna dem helt och hållet obesvarade.
Här har vidare talats om den allmänna opinionen bland lands¬
kommunerna, om en hel mängd resolutioner, som kommit från
landskommunerna att de måtte få behålla regementena på landet.
Det är möjligt, att det går att åstadkomma ännu flera, ty det brukar
icke vara någon konst att åstadkomma resolutioner; det kan både
högern och vänstern. Men jag skulle gent emot detta kunna fram¬
hålla ett par uttalanden, icke resolutioner utan verkliga beslut. De
röra dels östgötaregementena och dels Kalmar regemente.
Kalmar regementet är förlagdt inom min valkrets, och jag känner
mycket väl förhållandena där. Det ligger i en grannkommun till
den kommun, i hvilken jag bor. Denna kommun tillfrågades, om
den ville upplåta någon jord för att utvidga regementets område.
Bönderna gingo så att säga man ur huse för att å kommunal¬
stämman rösta nej. Det afgafs knappt eu enda röst därför, utan
det blef ett nästan enstämmigt nej. Och jag nödgas erkänna, att
bland allmogen omkring lägerplatsen råder en stor afvoghet att
upplåta mark för regementets öfningar. Det har inträffat att, när
regementet gifvit sig ut på marsch, det mötts af en bonde, som
sagt: icke ett steg längre på min mark må ni gå, endast på lands¬
vägen. Det är just icke tilltalande att under sådana förhållanden
tvinga regementena kvar på landsbygden.
Så hafva vi östgötaregementena. Kärna församling, i hvilken
Malmslätt ligger, har icke endast vägrat att släppa till mark, utan
bestämdt anhållit att om möjligt slippa från något regemente. Jag
tycker, att detta är omständigheter, som icke alldeles böra lämnas
ur räkningen.
Jag kan icke tänka mig, att kammaren skulle vilja gå med på
att bifalla någon af motionerna. När vi veta, att vi måste hafva
kasernerna färdiga till en viss tid, och då ett bifall till motionerna
skulle vålla ytterligare ett års uppskof med påbörjandet af kasern¬
byggnaderna, föreställer jag mig, att kammarens majoritet, som väl
har någon sans för vår egen värnpliktiga ungdoms hälsa och trefnad,
Lördagen den 12 Maj.
43 N:o 52.
icke skall befinnas villig att sätta deras hälsa på spel, ty skola de
för en längre tid förläggas till nu befintliga baracker, så vill jag
bestämdt påstå, att deras hälsa kommer att lida däraf.
Antagligen kommer väl afgörandet inom denna kammare att
stå emellan utskottets förslag och reservationen. Det är en ofantligt
liten skilnad dem emellan, och jag har för min del gått med på
utskottets förslag i stället för reservationen egentligen af det skälet,
att jag finner det vara en ganska ovanlig åtgärd att uppställa ett
sådant villkor, som reservanterna gjort. Jag tvekade, om det var
fullt konstitutionellt. Jag säger icke, att det icke var det, men jag
säger, att jag tvekade i detta afseende. Jag står därför på den
ståndpunkten, att jag vill bifalla utskottets förslag, men jag kan
icke undertrycka den tanken att, om denna kammare skulle komma
att bifalla reservationen, frågan möjligen kan komma i ett läge,
hvari de flesta af oss icke vilja hafva den. Jag är nämligen för
min del icke säker på, om, när Första Kammaren nu bifallit
utskottets förslag, det sedermera kan blifva en gemensam votering
om frågan. Jag skall vara tacksam om mina betänkligheter i
detta hänseende kunna jäfvas, men jag känner mig ännu icke
öfvertygad om möjligheten af gemensam votering, då penningarna
skulle tagas af de medel, som förlidet år anvisades. Af detta skäl
och då dessutom enligt min mening det har fullkomligt samma
verkan, om kammaren antager utskottets förslag eller reservationen,
anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Nydal och Sceäén.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Herr Hammar
skjöld började sitt anförande med eu undran, huru det skulle gå,
om man skulle inom Riksdagen diskutera och besluta i hvarje sär-
skildt fall, när det gäller regementsförläggning i landet. Han tycktes
hylla den satsen: icke resonera, endast votera. Men då jag är af
en helt annan uppfattning och jag hyser den mening, att man bör
pröfva hvarje särskildt fall, i synnerhet då det gäller sådana enorma
summor, som här äro ifrågasatta, tror jag, att det är Riksdagen
värdigt att pröfva, huru man på ett lämpligt sätt får Amluta för
dem eller bör utnyttja dem till landets väl.
Han vände sig särskildt mot dem, som önskade förlägga dessa
mötesplatser till landsbygden, och han talade också om, hurusom
befolkningen kring de gamla mötesplatserna på vissa håll visat sig
obenägen att tillmötesgå berättigade anspråk från militärt håll, samt
hurusom bönderna t. o. m. stått och motat regementena, när de velat
taga ett steg in på deras områden. Jag undrar, herr Hammarskjöld,
hur det skulle blifva, om våra regementen skulle gifva sig in i
städernas planteringar och trampa ned, hvad man där med kostnad
och omsorg gjort för städernas förskönande; jag tror, att afvog-
Angäende
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 44
Lördagen den 12 Maj.
Angående heten där skulle blifvit mycket större än i det fall, som det nyss
nya byggna- var fråga om.
( (Forte r*1' JaS emellertid framhålla, att då jag undertecknade en
1 s' motion om ytterligare utredning i denna fråga, gjorde jag icke
detta af några särskilda partihänsyn; ty, såsom herrarne känna till,
har, hvad Dalarne och Norrland vidkommer, denna sak redan blifvit
ordnad, och vi, som äro representanter därifrån, kunna därför icke
ha några särskilda ortsintressen att här bevaka. För mig ställer
sig denna fråga som ett stort statsfinansiellt spörsmål, och jag har
förnämligast sett frågan ur denna synpunkt, särskildt ur sparsam-
hetssynpunkt.
Nu sade herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet, att han icke tagit parti vare sig för den ena eller andra
förläggningsorten, och han klandrade skarpt motionärerna och för¬
klarade, att de voro hårda i sina domar, men han hyste den upp¬
fattningen, att de utgått från sparsamhetssynpunkten härvidlag*
och i denna synpunkt hade han mött motionärerna, sade han, men
i fråga om medlen och vägarna gå intressena i sär.
Jag skall då be att närmare få angifva skälen till att vi intagit
den ståndpunkt, som vi i motionen gjort gällande. Ett af dessa
skäl har just varit hänsynen till den erfarenhet, som vi under de
senaste åren ha gjort beträffande kostnadsberäkningarne för arbeten
af det slag, hvarom här är fråga, eller liknande; och denna erfaren¬
het har flera gånger blifvit åberopad i fråga om Boden, Oscar-
Fredriksborg m. fl. ställen. Nu har visserligen nuvarande statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet fritagit sig ifrån allt an¬
svar i detta hänseende — och det alldeles med rätta — och han
har för sin del lofvat att ägna den nu påpekade sidan af saken
den allra största uppmärksamhet — och därför vill jag uttala till
honom mitt värma tack. Jag tror också, att vi i nuvarande chefen
för landtförsvarsdepartementet ha en man, som står bakom sitt ord
och som kommer att infria sina löften.
När det gäller nya förläggningsorter kan det icke vara ur vägen
att till protokollet få antecknadt några uppgifter, som jag lyckats
förskaffa mig, och hvilka kunna i viss mån vara belysande för
denna fråga. Jag vill dock förutskicka den anmärkningen, att jag
för min del icke vill stå för dessa uppgifter, ifall de skulle visa sig
vara behäftade med några felaktigheter — något som jag icke tror
vara händelsen. Uppgifterna afse Malmen i Östergötlands län.
För kungl. lista och 2:dra lifgrenadierregementenas behof finnas
följande byggnader å lägerplatsen Malmen:
a) Gemensamma för häda regementena.
Sjukhus i två våningar, stort och rymligt med ljusa höga rum,
har flera sjuksalar, mottagnings- och väntrum, bostadsrum för läkarne,
sköterskor m. fl. Huset är gammalt men väl underhållet, kök med
boningsrum och källare för mathållningen alldeles nybygdt.
Lördagen den 12 Maj.
45 N:o 52.
Likbod och bekvämlighetshus i särskilda byggnader. Angående
Badhus, alldeles nytt tidsenligt uppfördt af sten, har badstu nyabyggna-
7 «/ o i- i. ' r\p\'t tw nvwipw
och dusch
Officerskårernas samlingshus, eller mess, beläget i skillnaden
emellan båda regementena, har 3 större salar, rymliga verandor och
källare m. m.
Köksbyggnad för officerarnes räkning.
Förrådshus till förenämnda köks behof.
Vattentorn med cistern för vattenledningen.
der för armén.
(Forts.)
Maskinhus med lokomobil för vattenuppfordringen jämte led¬
ningar inom båda regementena.
Smedja i 2 afdelningar.
Ammunitionshus samt större skjutfält med vallar, beläget på
östra sidan af slätten, mot Malmskogen.
Kapell uppfördt af sten 1896, afsedt för andaktsöfningar, äges
af Malmslätts missionssällskap, men är upplåtet odeladt för rege¬
mentenas behof till föreläsningar, nykterhetsföreningar och som
läse- och skrifrum samt gudstjänster dagligen. Rymmer inemot
400 personer.
b) Inom kungl. lista lifgrenadierregementet.
4 st. baracker byggda af kärnfullt virke, liggande timmer på
solid grund, 3 från 1876 och 1 senare, äro sedan omändrade, boise-
rade och oljemålade invändigt, försedda med lämpliga eldstäder och
järnsängar.
2 lägerhyddor, nyuppförda 1903, den ena inredd till gymnastik¬
lokal.
4 mathallar försedda med golf, tak och väggar, allt praktiskt
och väl ordnadt.
2 kokhus med ångkokningsapparater.
2 mindre förrådshus, ett till hvarje kök.
Förrådshus i 3:ne våningar för beklädnads- och utrustnings-
persedlar, har före 1887 varit gemensamt för båda regementena, är
tämligen gammalt, men solidt och i utmärkt skick, och bör utan
risk kunna användas för sitt ändamål ganska lång tid.
Förrådshus för gevär, i två våningar, i utmärkt skick, före 1887
gemensamt för båda regementena.
Förrådshus för leverantörer, i en våning, af sten.
Förrådshus nära barackerna, indeladt för förvaring af man¬
skapets civila kläder, söndagsmunderingar samt verkstäder för skräd¬
dare m. fl.
Tvätteri, inredt genom ändring af ett bageri, stenhus.
Officersbostadsbyggnader, 3 längre envåningshus med gafvel och
frontespisrum, nybyggda 1886, försedda med eldstäder och tidsenlig
inredning (2:ne ägas af kåren).
Underofficerarnes samlingshus eller mess, i två våningar med
N:o 52. 46
Lördagen den 12 Maj.
(Forts.)
Angående matsal, samlingssal, samt kök och källare i jordvåningen (äges af
derförarmén ^ren) nybyggdt omkring 1890.
Musikkårens samlingshus, nästan nybyggdt i två våningar med
repetitionssal, bostadsrum för hela kåren, kök och matsalar.
Marketenterihus i 2 våningar med minst 10 större och mindre
rum, samt 3 kök.
Låsestuga, inredd under senare åren.
Vaktstuga, för lägervakten.
Vaktmästarebostad, nybyggd på 90-talet, i denna äro äfven rege¬
mentets arrestlokaler och 1 tr. upp regementets expeditionslokal.
Snickareverkstad och materialbod.
Stallar för officerarnes tjänstehästar.
Tvätthus, 4 stycken, spruthus och nödiga bekvämlighetshus.
c) Inom kungl. 2:dra lifgrenadierregementet.
4 st. baracker i samma goda skick som föregående.
3 st. lägerhyddor lika med lista regementets, däraf 2:ne ny¬
uppförda 1903 och eu 1904- samt den ena inredd till gymnastiklokal.
6 st. mathallar, däraf 2:ue nybyggda.
2 st. kokhus med ångkokningsapparater.
2 st. mindre förrådshus, ett till hvarje kök.
Förrådshus för beklädnads- och utrustningspersedlar nybygdt
1886.
Förrådshus för gevär, nyuppfördt i 2 våningar af sten 1886.
2 of'ficersbostadsbyggnader, långa envåningshus med öfverrum
uppförda i början af 80-talet i godt skick, tidsenligt inredda. (Det
ena äges af kåren).
Underofficerarnes samlingshus, eller mess, i 2 våningar, har sam¬
lingssal, kök och källare samt flera boningsrum (äges af kåren).
Musikkårens samlingshus, har repetitionssal genom 2 våningar,,
matsal, kök och bostäder för kåren.
Marketenterihus i 2 våningar, indeladt i flera rum och kök.
Marketenterilokal lika hus med föregående, indeladt från 1905,
ena hälften till marketenteri och andra hälften till läsestuga.
Vaktmästarebostad, nästan ny med arrestlokaler.
Vaktstuga för lägervakten.
Förrådshus för leverantörer, nytt af sten.
Förrådshus intill barackerna, indeladt för förvaring af manska¬
pets civila kläder, söndagsmunderingar samt erforderliga verkstäder.
Materialbod och snickareverkstad.
Stallrum för officerarnas tjänstehästar.
Tvätthus, 4 stycken, bekvämlighetshus, flera stycken.
Jag har tagit mig friheten att läsa upp detta för att man,
åtminstone när man läser protokollet, skall kunna få en föreställning
om hvilka storartade anläggningar det kan finnas på en lägerplats.
Den lägerplats, hvarom jag nu talat, är belägen en half gammal
mil eller 6 km. från Linköping. Med ett sådant exempel för ögonen
Lördagen den 12 Maj.
47 N:o 52.
borde man väl ha rätt att fordra, att eu grundlig undersökning
verkställes, huruvida icke denna plats, där man har nedlagt så
enorma kostnader, skulle kunna bibehållas som lägerplats.
Det är icke af partiskhet, det är icke af ovilja eller af miss¬
troende mot den militära ledningen, som jag här tagit till orda
eller underskrifvit den omnämnda motionen, utan det är uteslutande
af praktiska och sociala samt sparsamhetsskäl.
Jag hoppas, att denna kammare måtte bifalla reservationen.
I denna har det villkoret uppställts, att i hvarje fall en kommission,
bestående af praktiska och för ändamålet lämpliga personer, först
måtte få yttra sig om frågan. Jag tror icke, att svårigheterna att
få förslaget igenom skola blifva så stora som herr Hammarskjöld
här sökte göra gällande, ty om Första Kammaren skulle taga
utskottets förslag och Andra Kammaren reservanternas, så antager
jag, att, om icke saken kan ordnas genom en sammanjämkning —
hvilket mycket lätt skulle låta sig göra, då utskottets samtliga
ledamöter varit eniga i fråga om motiveringen och endast varit
skiljaktiga i fråga om klämmen — den ju alltid måste lösas genom
gemensam votering, och då blir ju saken i alla fall klar.
Jag har, herr talman, icke något annat yrkande att göra än på
bifall till reservationen och afslag å utskottets hemställan.
Herr Brant in g: Herr talman! Det hade icke varit min afsikt
att deltaga i debatten; jag har ju redan instämt med herr Thorsson
i hans anförande, och jag begagnar mig af tillfället att förklara mig
äfven instämma i det mesta af hvad herr Lindblad här yttrade. Den
kritik, som han i sitt anförande utvecklade öfver Kungl. Maj:ts till¬
vägagångssätt i detta fall, synes mig vara fullständigt riktig. Emel¬
lertid ha här fällts en del uttalanden, som göra, att jag tror, att det
är lämpligt att ännu ett par ord säges från den synpunkt, ur hvilken
jag ser frågan.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet fram¬
höll under sitt första anförande med mycken skärpa, att de, som under¬
tecknat herr Larssons i Presstorp motion, skulle ha förfarit, såsom han
ganska tydligt lät förstå, ledda i viss män af enskilda intressen, och
han gjorde sig gent emot dessa enskilda intressen till målsmän för
statsintresset och skördade därpå helt naturligt bravorop. Jag må
säga, att jag tror, att den vändningen var alldeles malplacerad. Jag
tror, att då ett antal motionärer förenat sig om den motion, som fram-
burits af herr Larsson i Presstorp, ha de gjort detta med hänvisning
till att de hvar och en sågo, att hvad deras orter beträffade, hvilkas
förhållanden de väl kände, någonting var på tok med de tendentiösa
uppgifter, hvilka ytterst ligga till grund för Kungl. Maj:t proposition.
Och om en del andra, hvilka icke på grund af sådana personliga er¬
farenheter kunde tala i dessa saker ■— och bland dessa var äfven jag —
vågat sätta sina namn under motionen, ha de gjort detta därför, att
Kungl. Maj:ts proposition syntes vilja inleda Riksdagen på en väg,
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
N:o 52. 48
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
hvilken den många gånger har följt på militära kallelser — för att icke
använda ett annat uttryck — men där Riksdagen, när den gått ett
stycke, vanligtvis funnit, att den blifvit ganska betydligt dragen vid
näsan.
De uppgifter, som ligga till grund för den kungl. propositionen,
sluta ju icke på några bestämda summor; det är, som det står i motio¬
nen, om den verkliga slutsumman samt om de blifvande förläggnings¬
orterna fortfarande lika sväfvande uppgifter som förut. Riksdagen
anmodas att bevilja ett visst anslag utan någon som helst kännedom
om huru många millioner ytterligare komma att kräfvas till dessa
kaserner. Jag tror för min del, att detta sätt att gå till väga icke är
det riktiga, och jag anser därför, att Riksdagen borde använda alla de
medel, som den kan ha i sin hand, för att tvinga fram från Kungl. Maj:t
mera bestämda och positiva uppgifter, så att man icke gifver sig ut
på något, som är rent ohållbart.
Det kan nu icke falla mig in att ytterligare i detalj kritisera de
siffror, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts proposition, då ju detta
redan från flera håll blifvit gjordt. Äfven af utskottets medlemmar —
särskild! af herr Andersson i Västra Nöbbelöf, hvilken här förde utskot¬
tets talan — har påpekats, att här åtskilliga felgrepp blifvit begångna.
Jag vill blott fästa mig vid ett enda faktum, som är belysande för
hur denna sammanställning mellan de olika förläggningarne, stads-
och landsförläggningarne, blifvit uppgjord. Gent emot den största
posten i fråga om landsförläggningarne, nämligen de 7,183,000, som
äro beräknade för officersbostäder, har icke i Kungl. Maj:ts proposition
blifvit satt den naturliga motvikt, som bort finnas där, nämligen de
kostnader, som falla bort därigenom att officerarne erhålla sär¬
skilda bostäder. Det är sant, att detta i förbigående blifvit nämndt i
motiveringen till den kungl. propositionen, men något försök att sätta
siffror mot siffror har icke gjorts. Systemet är fortfarande detsamma,
nämligen att siffrorna skola blifva afskräckande stora för landsför¬
läggningarne och förbluffande små för stadsförläggningarne. Huru
det i detta sista fall i verkligheten kommer att gestalta sig, det står
i ett annat kapitel.
Här i denna diskussion ha åtskilliga argument blifvit anförda,
hvilka lifligt påminna om den debatt, som bär i kammaren förra året
förekom i denna fråga. Då höll herr Hammarskjöld ett anförande
af samma läggning som det han nyss har hållit inför oss. Han vädjade
då till oss, att vi skulle tänka på att tiden gick och att det var bråd¬
skande att få frågan löst. Och så utvecklade han med synnerlig skärpa,
att det går icke an, att Riksdagen på något sätt blandar sig i frågan om
hvar de olika regementena skola förläggas, ty då blir det endast änd¬
lösa strider, och han fällde t. o. m. ungefär samma ord, som vi här nyss
hörde honom säga: »Mig förefaller det» —- yttrade lian då — »som
om allt det där talet, vi haft i kväll, gifver oss en riktigt tydlig försmak
om hur det kommer att gå, om nu verkligen frågan om regementenas
förläggning skulle uppskjutas ett år, och Kungl. Maj :t skulle inkomma
49 >':o 52.
Lördagen den 12 Maj.
med en utredning om denna sak, och Riksdagen sedan skulle bestämma, Angående
hvarest regementena skulle förläggas.» Gentemot detta uppträdde nya byggna-
då en af kammarens ledamöter, som icke nu tagit till orda, och det derförarmén-
var numera statsrådet Bergström. Han svarade med bl. a. följande (F°rts.)
ord: »Ja, man bör också tänka litet på hur det gått, när Riksdagen nu
en tid bortåt icke haft afgörandet af dessa frågor i sin hand. Har
icke behandlingen af dessa frågor företett sådana sidor, behandlingen
utanför regeringen och kanske också behandlingen i regeringen, att
vi här i Riksdagen val hafva grund att betänka, om vi icke borde
söka komma tillbaka till den punkt med afseende på handläggning
af dylika ärenden, hvarpå man befann sig före år 1894? Jag vill erinra
herrarna om, att, efter genomförande af 1892 års härordning, kom
Riksdagen in på den äfventyrliga väg, som det utan tvifvel är att på
detta område icke själf pröfva behofven utan öfverlämna pröfningen
af behofven. helt och hållet åt Kungl. Maj:t och endast och allenast i
klump bevilja de begärda anslagsbeloppen. Om man ser tillbaka på
Kungl. Majrts proposition i denna fråga till 1894 års Riksdag, så gjorde
Kungl. Maj:t då framställning såsom förut om anslag till kaserner
där och kaserner där. Uti en olycklig stund kom då Riksdagen att
säga: Vi tycka, att Kungl. Maj:t bör bäst kunna sköta denna fråga.
Hvad blef följden af detta? Jo, därefter inskränkte man sig till att i
propositionerna på 90-talet lämna ett meddelande om hvar Kungl.
Maj:t täcktes i nåder lägga kasernerna. Men se vi på propositionen,
såsom den framkommer nu, då står där blankt ingenting om den
saken. Riksdagen har lämnat allt sysslande med dessa viktiga frågor
ifrån sig och lagt hela uppgiften och hela ansvaret på Kungl. Maj:t.
Det är utan tvifvel eu olycka och kanske äfven en olycka ur militär
synpunkt, ur försvarssynpunkt.» Då statsrådet Bergström, såsom
jag antager, varit förhindrad att nu föredraga denna uppfattning, har
jag gärna velat, att hans ord från i fjol rörande denna fråga icke skulle
saknas i diskussionen här i dag.
I år liksom i fjol har man skrämt med, att ifall icke detta anslag
nu beviljas, skulle hela frågan skjutas fram och hela härordningens
fortsatta genomförande äfventyra.?. Jag må gärna tillägga, att efter
min uppfattning skulle det icke vara någon synnerligen stor olycka,
om det blefve något års uppskof i detta fall. Men äfven de, som anse,
att den en gång fastställda planen för byggande af kaserner icke bör
under några förhållanden rubbas, icke ens när det gäller möjlighet till
besparingar å kanske många millioner kronor, böra komma ihåg, att
gentemot de i fjol uttalade farhågorna för ett uppskof med frågan
fäste en af talarne uppmärksamheten på att man kunde gå till väga
på det sättet, att Riksdagen beviljade anslag för det följande året,
som vanligt, men gaf Kungl. Maj:t tillstånd att redan under det
löpande året få utanordnade de medel, hvarom det vore fråga. Denna
synpunkt gjordes särskilt gällande af sedermera statsrådet herr
Petersson i Påboda, hvilken då med skärpa framhöll, att man skulle
mycket väl kunna börja arbetet med dessa byggnader år 1906, äfven om
Andra Kammarens Prot. 1906. Ko 52. 4
N:o 52. 50
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
utskottets hemställan blefve af Riksdagen bifallen. Och så yttrade han
t. o. in.: :>Därutaf blifver eu nödvändig följd att inkalla de värnplik¬
tige till rekrytöfning något före medio af april, men icke är vinter¬
förläggning något absolut nödvändigt. Och äfven om det skulle
inträffa, att man skulle behöfva använda de nuvarande barackerna
ännu någon sommar, tror jag icke, att därigenom en så. synnerlig
fara skulle uppstå, fastän man nu, när det är fråga om att drifva denna
sak fram, visar eu synnerlig stor ömhet om våra värnpliktige.»
Jag är för min de! lika angelägen som trots någon om att de
värnpliktiga skola få det bra på sina mötesplatser, men jag tror också,
att man verkligen icke har skäl att låta det argumentet spela in här¬
vidlag. Kungl. Maj:ts förslag går ut på, att år 1907 skall byggandet
af kasernerna börja och 1910 skola de vara färdiga. Om vi nu skulle
bifalla reservationen, som går ut på ett tillstyrkande af herr Larssons
i Presstorp motion, skulle vi få bestämdare och tillförlitligare upp¬
gifter rörande denna sak än de, som ligga till grund för Kungl. Majrts
nu förevarande proposition, och dessa uppgifter skulle då föreläggas
nästkommande Riksdag, som hade att bevilja de erforderliga med¬
len för år 1908, dock så, att de finge utgå redan år 1907.
Jag ber slutligen att endast få framhålla den synpunkten, att
det här verkligen gäller för Riksdagen att träffa ett afgörande, om
den fortfarande vill på grund af en utredning, hvilken verkligen icke
kan af opartiskt profvande godkännas, lämna ett anslag till Kungl.
Maj :ts fria förfogande endast med det förbehållet, som är gjordt här
i reservationen. Jag vill erinra om att detta af reservanterna gjorda
villkor ju kan ha sin betydelse, ifall Kungl. Maj :t helt och hållet stäl¬
ler sig andan i detsamma till efterrättelse. Men vi ha alltför inånga
erfarenheter från det militära området, för att man skulle utan vidare
kunna lita alltför mycket därpå. Det kommer mig i minnet, huru
Adolf Hedin en gång berättade här i kammaren en historia om huru
det gick till, när Bodenkommittén tillsattes. Då var det äfven fråga
om att skaffa sakkunniga, icke blott militärer af eu viss typ, utan
äfven civilt omdöme, som skulle vara med och som skulle bedöma,
huru man skulle förfara med denna fästningsanläggning, som sedan
blef i så hög grad ett sorgebarn för vårt försvarsväsen. Ja, — så
berättade han, — det gick så till, att man gick och frågade den ena
efter den andra: ni är väl för Boden? och så svarade vederbörande:
ja, jag tackar så mycket, och så utsågs han till kommitterad.
Nu saknar man i reservanternas förslag någon som helst ga¬
ranti emot att Kungl. Maj :t skall vid tillsättandet af de sakkunniga
nämnderna förfara efter typen af detta tillvägagångssätt. Det finnes
verkligen den lilla garantien, som ligger i att pröfningen af de
åtgärder, som statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sedermera kommer att vidtaga, ifall reservationen bifalles, kominer
under ett kommande konstitutionsutskotts domvärjo och att, ifall
han därvid befinnes icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
det således göres anmärkning. Men vi känna ju alla, att denna ga-
Lördagen den 12 Maj. 51 j{:o 52.
lånt i i själfva veiket är en mycket klen sådan. Många gånger hafva Angående
statsråden, när något sådant förestått, befunnits icke längre sitta
pa sina platser, och det hela har löpt ut i sanden. Skulle en verkli o- derfir armén.
garanti åstadkommas, tror jag, att man borde slå in på en annan (Forts')
väg, nämligen att söka få fram på ett eller annat sätt valda repre¬
sentanter för de orter, där det var fråga om att kasernerna skulle
förläggas, och att låta dessa personer, som på detta sätt befunnits
åtnjuta vederbörandes förtroende inom orterna, äfven få ett ord med
1 la&et. Reservanterna hafva ej gjort något förbehåll i den vägen,
de hafva ej varit försiktiga nog i detta fall, och därför måste jag för
mm del särskildt med tanke på att vi ej hafva några garantier
för huru länge den nuvarande herr chefen för landtförsvarsdepar¬
tementet sitter på denna plats, och huru mycket en eventuell efter¬
trädare kan komma att känna sig bunden af de, jag erkänner det
mycket bindande förklaringar, som statsrådet personligen har
gifvit — instämma i den punkt af herr Hammarskjölds betraktelse-
satt, att, vare sig reservationen eller utskottets hemställan bifalles,
vare sig garantierna stå i motiveringen eller klämmen, det icke blir
någon synnerligen stor skillnad. Vill man hafva verklig garanti,
tror. jag icke, att det finnes någon annan utväg än att följa den
motion, som är framlagd af herr Larsson i Presstorp, nämligen att en
utredning kommer först och att det sedan fattas beslut nästa år,1907
med flera af papperen och framför allt med bättre papper på bordet
ån hittills. Man kan då mycket väl för påskyndande af byggna-
derna anvisa de millioner, som behöfvas, att utgå redan år 1907. "jag
ber därför att få yrka bifall till herr Larssons i Presstorp motion.
H<'n' vice talmannen. Herr talman! Jag anser frågan vara
fullkomligt utdebatterad och därför skall det ej falla 111ig in att åter¬
upprepa hvad som redan blifvit sagdt. Jag har begärt ordet endast
och allenast med hänsyn till ett inlägg, som eu ärad talare på kal-
marlänsbänken gjorde i slutet af sitt här nyss hållna anförande. Han
förmenade, att man möjligen kunde låsa fast frågan, om kamrarna
nu stannade i olika beslut. Första Kammaren har, såsom herrarne
veta, antagit utskottets förslag rent; och här yrkas nu, med styrka
till och med, att Andra Kammaren skulle antaga den vid utskottets
betänkande fogade reservationen. Nu förmenade den nämnda talaren
ätt om kamrarna stannade i olika beslut, så — vid det förhållande’
förmodar jag han menade, att kamrarna skulle ha bifallit alldeles
precis detsamma med hänsyn till anslagsbeloppet, både med afseende på
totalbeloppet eller 21,744,000 kronor och med afseende på de 4,400,000
kronor, som skulle beviljas redan nu för år 1907 — skulle, eftersom
dessa beslut rörande anslagsbeloppen voro sammanfallande, ingen
gemensam ^votering kunna äga rum. Man kunde således riskera att
helt och hållet haka upp frågan. I det afseendet ber jag att få svara
herr Hammarskjöld med det, att vi så nyligen som för några veckor
sedan voterat gemensamt i en fråga, fullkomligt analog med denna.
N:o 52.
Angående
nya byggna¬
der för armén
(Forts.)
52 Lördagen den 12 Maj.
Jag var den ende, som då reserverat mig i statsutskottet, då voterings-
propositionen till den gemensamma voteringen sattes upp; det var
således jag ensam, som icke ville ha gemensam votering, men det fanns
ingen betänklighet inom Första Kammaren och heller ingen betänk¬
lighet utöfver min bär inom Andra Kammaren. Saken rörde flick¬
skolorna, och det var icke med afseende å beloppet, som man ville anslå
till flickskolorna, som besluten voro olika, tv det var på öret detsamma
enligt båda kamrarnas beslut, utan saken gällde endast och allenast,
hvem som skulle utöfva inspektionen vid flickskolorna, antingen det
skulle vara biskopsinspektion eller det skulle vara öfverstyrelsein-
spektion. Då beslöto båda kamrarna att gemensamt votera, och den
voteringen ägde också rum. Jag påstår nu, att här föreligger ett
alldeles analogt förhållande, därest Andra Kammaren nu bifaller
reservationen. Ty båda kamrarna ha då beslutat precis pa öret det¬
samma i anslagsväg, men hvad som skiljer mellan båda kamrarna är
blott villkoret. Och hafva vi så nyss gemensamt voterat om ett villkor
och ej om något annat än ett villkor, skola förvisso kamrarna känna sig
bundna af sitt föregående handlingssätt och äfven företaga gemensam
votering här.
Men jag går äfven ut ifrån den förutsättningen, att vi ej kunna ge¬
mensamt votera — jag skall äfven taga upp det spörsmålet. Då säger
jag, att om kamrarna på sätt nyss antyddes stanna i olika beslut, så
kan frågan lösas genom sammanjämkning. Hvad skulle det vara för
skiljaktighet mellan båda kamrarnas beslut, som skulle göra det omöj¬
ligt med samman jämkning? Icke något alls. Hvad Andra Kam¬
maren, om den tager reservationen, beslutar utöfver hvad Första Kam¬
maren redan har beslutat, det är, att villkoren rörande kommissionerna
och kontrollen stå i själfva beslutet i stället för i motiveringen. Första
Kammaren har sagt samma sak i motiveringen. Andra Kammaren
skulle däremot taga in det i sitt beslut eller i själfva klämmen. Då
förefaller det mig såsom någonting alldeles solklar!, att en samman¬
jämkning så mycket hellre bör äga rum, som Första Kammaren redan
har i sin motivering uttalat hvad Andra Kammaren lagt in i själfva
beslutet. Och slutligen, kan icke en sammanjämkning liga rum på
andra grunder, skall den kunna äga rum på den grunden, att exempelvis
Andra Kammaren får behålla sina kommissioner och släpper kontrollen,
eller ock tvärtom, så att, om man tycker bättre om kontrollen, man
släpper kommissionerna. Men det är ju tydligt och klart för oss alle¬
sammans, att en sådan sammanjämkning ligger i öppen dag; och så¬
ledes finnes det ju möjligheter både med en sammanjämkning och lika¬
ledes, om Riksdagen skall handla följdriktigt, med gemensam votering.
Så mycket mer vill jag säga, att detta väl torde få anses vara riktigt,
som båda kamrarna gemensamt voterat i en fråga liknande denna i
fjol, hvilken fråga återfinnes i fjolårets riksdagshandlingar i stats¬
utskottets memorial n:o 61. Där hade kamrarna äfven fattat beslut i
kasernfrågan. Jag vill ej upptaga tiden med att återupprepa detta, ty
af hvad jag redan sagt anser jag det för min del vara alldeles klart, att
53
Lördagen den 12 Maj.
X:o
har skall kunna företagas gemensam votering, därest Andra Kam- Angående
maren nu tager reservanternas förslag, och äfvenså är det klart, att en mJa hlJ9dna-
samman,jämkning kan äga rum. Det faller af sig själft, att jag yrkar derf°rarmén.
bifall till reservanternas hemställan. (Forts.)
Herr Gustafsson i Mjölby: Då jag unuerskref herr Lars¬
sons i^ Presstorp motion, har jag därmed hufvudsakligen gifvit ut-
tryck åt dels min förundran öfver de höga kostnadsberäkningar, som
föreligga i den kungl. propositionen, dels ock öfver yrkandet om för¬
flyttning af törsta och andra lifgrenadiärregementena. Jag vill där¬
för yttra några ord rörande lägerplatsen Malmen, och det så mycket
hellre, som herr Hammarskjöld gjort allt för att söka förringa bety¬
delsen af Malmen såsom förläggningsort. Anledningen till förflytt¬
ningen. uppgifves vara, att det icke finnes tillräckligt goda och snabba
kommunikationer mellan Linköping och Malmen. Därför skulle
icke officerarne kunna bo i staden, utan man måste bygga särskilda
officersbostäder. Däraf betingades den höga siffran af en million
kronor för dessa bostäder. Med den stora kännedom, som jag äger
om Malmen, då denna plats ligger nära intill min hemort, vågar jag
dock hafva en något annan uppfattning än Kungl. Maja och herr
Hammarskjöld. Malmen ligger 6 kilometer från Linköping vid järn¬
vägsstation pa östra stambanan. Redan häraf förefinnes således
möjlighet att lätt åstadkomma en både snabb och bekväm förbin¬
delse, så att officerarne icke behöfde bo ute på slätten, utan väl kunde
bo inne i staden, blott man inrättade ett tillräckligt antal lokaltåg
Dessutom har jag varit i tillfälle att från fullt tillförlitligt håll höra,
att i och med detsamma det blefve bestämdt, att kasernerna komme att
förläggas till Malmen, så skulle sannolikt genom enskildt initiativ en
elektrisk spårväg anläggas mellan staden och kasernerna. Således
föreligger under sådana förhållanden ej något som helst behof för
staten att uppföra dessa kasernbyggnader. Man har sålunda däri¬
genom besparat en god del af millionen, på samma gång jag vill på¬
stå, att det egentliga motivet för stadsförläggning härmed förfölle.
Äfven andra besparingar skulle kunna göras, om kasernerna
förlädes till Malmen, därigenom att äfven i fortsättningen skulle
kunna användas en hel del anläggningar och byggnader, som finnas
där nu, såsom t. ex. en ny dyrbar skjutbana, arrestlokal, stora nya
förrådshus, ett nybyggdt badhus samt kyrkan eller det s. k. Gustaf
Adolfskapellet, för att icke nämna andra större byggnader. Ur sa¬
nitär synpunkt anses Malmen vara mycket lämplig för ifrågavarande
förhållande, då den ligger på en hög grusplatå, Då staten äger den
störa s. k. Malmskogen, som gränsar intill öfningsplatsen, finnes godt
tillfälle till ökadt utrymme.
För att den samling af enskilda byggnader, som ligga i närheten
af lägerplatsen, icke skola menligt inverka i afseende på ordning och
hygieniska förhållanden, torde detta samhälle, eller det s. k. Mal¬
mens by, böra bli municipalsamhälle, men ej af staten behöfva inköpas.
N:o 52.
5-1
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén
(Förta.)
För jämförelsens skull ber jag äfven få erinra om att Skalf, som
föreslagits till förläggningsort, har ungefär samma afstånd i förhål¬
lande till Norrköping som Malmen till Linköping.
Ur rent militärisk synpunkt har generalstabens chef yttrat,
att Malmen är en mycket lämplig förläggningsort för båda regemen¬
tena, hvarvid han särskilt påpekat de viktiga samöfningama. Vid
1900 års stora mobilisering af Första och Andra lifgrenadierregemen-
tena, Smålands husarer, Smålands artilleriregemente och dåvarande
Värmlands fältjägarekår försiggick aflastningen och stationeringen
vid Malmen utan några anmärkningar och utan det minsta mankemang.
Herr talman! Jag har ansett mig böra framhålla dessa syn¬
punkter och vill dessutom uttala den förhoppningen, att herr stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, då frågan om ka¬
sernerna slutligen kommer att pröfvas, måtte hafva Malmen i godt
minne.
I det läge, hvari frågan nu befinner sig efter behandlingen i ut¬
skottet, anser jag mig dock, under uttalande af mitt allra största för¬
troende för den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet,
böra stanna vid att rösta för reservationen, till hvilken jag, herr tal¬
man, ber att få yrka bifall.
Herr Eriksson i Bäck: Då jag i statsutskottets betänkande
icke finner anteeknadt, att jag var frånvarande vid ärendets behand¬
ling i utskottet, och mitt namn ej heller förekommer bland reser¬
vanterna, skulle det ju kunna synas, som om jag biträdt utskottets
förslag. Så är emellertid icke händelsen. Jag har under den för¬
beredande behandlingen varit ense med reservanterna i deras för¬
slag, men då ärendet afgjordes i utskottet, hade jag ledighet från
riksdagsgöromålen, och till följd deraf var jag icke närvarande. Jag
ville därför på detta sätt få detta till protokollet anteeknadt.
Här vore ju åtskilligt att säga om förhållandena vid många
af mötesplatserna, och jag har åtskilliga anteckningar ur papper,
som hafva företetts på afdelningen, särskildt rörande Sannaheds
mötesplats, men då så mycket redan förut anförts i afseende å dessa
platser, och detta icke inverkar på själfva frågan, skall jag icke ingå
i någon detaljkritik, utan vill endast yrka afslag på utskottets hem¬
ställan och bifall till reservationen.
Herr Persson i Stallerhult: Det förhåller sig på samma sätt
med mig som med den föregående talaren, att jag icke står an¬
tecknad såsom frånvarande vid detta ärendes behandling och icke
heller såsom reservant i denna fråga. Jag hade emellertid ledighet
från riksdagsgöromålen, när denna fråga förevar i utskottet, hvar¬
för jag nu ber att få yttra några ord i densamma.
Jag ber härvidlag att först och främst få säga, att jag intar
samma ståndpunkt. som reservanterna i denna fråga; reservationen
utgör nämligen det bland de alternativ, som framlagts i utskottsafdel-
Lördagen den 12 Maj. 55 N:o 52.
ningen, till hvilket jag slutit mig. Anledningen till att afdelnin- Angående
gen icke kunde gå med på motionärernas förslag var den, att tiden nya byggna-
är sfi långt framskriden, att man icke till nästa år kan uppskjutade> n-
beviljandet af medel för uppförande af kaserner, om dessa skola blifva or s''
färdiga till början af år 1909.
Orsaken till att man stått på den ståndpunkten, att man hit¬
tills afslagit anslag, som begärts för uppförande af kaserner, hvar¬
om nu är fråga, har varit den, att man velat hafva undersökningar,
huruvida det kunde låta sig gorå att med besparande af statsmedel
behålla någon eller några af de nuvarande mötesplatserna såsom
förläggningsort. Med den utredning, som efter fjolårets beslut in¬
tagits i den kungl. propositionen, visar det sig af denna undersökning,
att det icke skulle föranleda några besparingar att bibehålla nuvarande
mötesplatser som förläggningsort, utan tvärtom. Jag för min del
har förut trott, att det skulle kunna göras betydliga besparingar, och
jag lefver ännu i den öfvertygelsen, att det skulle kunna göras sådana.
Därför är jag en bland dem, som tvifla på att den här föreliggande
utredningen är gjord såsom den borde hafva gjorts. Hvar och en,
som haft tillfälle att läsa alla de handlingar, som framlagts i samband
med denna utredning, skall, enligt hvad jag anser, förstå, hur man
kommit till sådana siffror, som utredningen uppvisar.
Man har förut utgått från den uppfattningen, att om någon
eller några af de nuvarande mötesplatserna bibehölles såsom för¬
läggningsort, skulle åtskilliga af de där varande byggnaderna kunna"
användas, hvilka åtminstone på den plats jag närmast känner till
äro så väl underhållna, att det icke är möjligt att i den delen göra
anmärkningar emot dem; och jag vågar äfven säga, att jag icke hört,
att någon af byggnaderna är öfverflödig, utan att alla hittills behöft
tagas i anspråk för det afsedda ändamålet. Då hade man kunnat
tro, att åtskilliga af dessa byggnader äfven härvidlag skulle kunna
användas och att man därigenom skulle kunna bespara nybyggna¬
der. Nu visar emellertid utredningen, att så icke går för sig. Det
har funnits detaljbeskrifningar här öfver Axvall — jag skall nu hålla
mig till denna ort, som jag bäst känner till — enligt hvilka det skulle
byggas alldeles likadana nybyggnader af samma storlek, som om man
skulle flytta till en ny plats i närheten af något stad; och man sparar
således icke något därvidlag. Man hade tänkt, att de nya kasernerna
skulle tilltagas med något mindre dimensioner och därigenom något
skulle kunnas sparas, äfven angående själfva kasernerna, för den hän¬
delse man bibehölle de gamla platserna såsom förläggningsorter, då
man hade gamla kaserner, som skulle kunna användas i synnerhet
för repetitionsöfningarna och möjligen i någon män äfven under de
öfriga öfningarna. Detta låter sig emellertid icke göra, säges det, utan
situationsplaner och ritningar visa alldeles samma dimensioner. Då
blir hela skillnaden den, att under repetitionsöfningarna andra och
tredje årsklasserna komma att tränga sig in på första årsklassen, på
rekrytklassen; och således blir det litet trångbodt under de 30 dagarna.
j\':o 52. 56
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armén.
(Forts.)
Man vinner således ingenting därigenom, när man icke får inskränka
vinterkasernernas utrymme, ty de hafva icke tilltagits större än hvad
som är behöfligt för rekrytskolan, för att den skall hafva godt utrymme.
Sedan finnes det åtskilliga andra byggnader, som jag trodde
skulle kunna duga såsom de befinnas på den gamla lägerplatsen.
Men utredningen visar, att detta icke går för sig. Nästan alla bygg¬
nader, som bibehållas, användas för annat än det ursprungligen
afsedda ändamålet, och då bli kostnaderna för ombyggandet eller
flyttandet af hvar och en af dessa större, än om det skulle byggas
nytt hus.
Jag skall blott taga ett enda exempel. I det förslag, som ligger
till grund för de nya sjukhuspaviljongerna, är det enligt 1902 års för¬
slag, som nu höjes med vissa procent, för hvarje infanteriregemente
beräknadt ett sjukhus för 43.000 kronor. Kommer man så till Ax¬
vall, ser man, att där finnes för närvarande ett sjukhus med 112 säng¬
platser. I förslaget upptages, att detta sjukhus måste ökas så att
det får 120 platser, om där skall finnas utrymme för båda regemen¬
tena, som möjligen skulle stanna där. För att utrymmet då skulle
ökas med 8 sängplatser, får man kosta på det icke mindre än 98,000
kronor, under det att man kunde bygga två nya paviljonger för till¬
sammans 86,000 kr.
På samma sätt är det med hvarje hus, som ändras. Jag behöfver
icke i detalj anföra, huru det ställer sig. Jag anser, att det kan vara
nog med nyssnämnda exempel. När utredningen har utgått från
dylika synpunkter, att man skall ändra ett gammalt sjukhus, som
är försedt med 112 sängar och utrustadt med tillbehör, och därför
behöfver kosta på det 98,000 kronor, men det kan byggas två nya
paviljonger för tillsammans blott 86,000 kronor, då kunna herrarna
väl förstå, att utredningarna äro sådana, att man vågar tvifla på att
de kunna vara med noggrannhet utförda.
Så förhåller det sig vägen igenom, och därför ha kostnaderna
blifvit så höga. Jag upprepar, att min öfvertygelse är, att åtmin¬
stone några af de gamla platserna skulle kunna bibehållas och ut¬
gifter därmed besparas.
Jag skall känna mig lika tillfredställd — och det tror jag är fallet
med de flesta af herrarna här i kammaren — om kasernbyggnaderna
uppföras i närheten af städer eller om de ligga ute på landsbygden.
Det kan vara alldeles detsamma; lokalintressena spela härvidlag icke
alls in, utan det är endast sparsamhetsintressena, som gjort, att man
håller på, att förläggningsorterna borde bibehållas vid de gamla plat¬
serna, där så lämpligen ske kan.
Kommer man sedan till en annan punkt beträffande samma
sak, så finner man, att eu af förutsättningarna för utredningen, pro¬
grammet för densamma, var, att vederbörande officer, som skickades
ut, skulle se till, att man kunde få ett öfningsfält af 200 hektar, säger
200 hektar, för hvarje regemente. Uppgiften beträffande Axvall
visar, att öfningsplatsen för närvarande har ett område på 300 hektar.
Lördagen den 12 Maj.
57 N:o 52.
Där är äfven en kronodomän på 286 hektar, som skulle användas för Angående
utvidgning af öfningsfältet. Men denna anses icke räcka till, utan nyabyggna-
det skall köpas ytterligare 60 hektar till ett pris af 74,000 kronor. 646
hektar erfordras således, om regementet skall blifva kvar på sin gamla ^ 01 8'^
plats, under det att det räcker med 200 hektar, om det flyttas. Då
är det väl klart, att man icke kan sätta full tilltro till en sådan utred¬
ning, utan att man verkligen har befogenhet att draga i tvifvelsmål,
huruvida den är gjord såsom den borde göras.
På afdelningen, som ju har tillfälle att läsa alla handlingar, hvilka
röra de frågor, som remitteras dit, har man ägnat denna fråga en både
långvarig och allvarlig uppmärksamhet och man har genomläst nästan
alla handlingar.
När man får se arméfördelningschefens och regementschefernas
yttranden om de nuvarande platserna, blir man något nedslagen öfver
de uttalanden, som gjorts. Jag har gjort en del anteckningar af dem
för att vid tillfälle använda. Jag skall icke upptaga herrarnas tid med
att uppläsa dem, men jag säger ännu en gång, att de äro af den beskaf¬
fenhet, att man kan känna sig missmodig öfver att sådana uttalanden
göras om orten. Det är nedsättande för befolkningen. Det är all¬
deles som om det vore så, att landsbefolkningen icke kan räknas som
vanligt folk, utan först när man kommer till städerna och får städernas
umgänge, då är man i det rätta elementet, då är man i rätta säll¬
skapet. Här heter det t. ex., att om man är kvar på Axvall, har offi¬
cerskåren icke annat att förnöta tiden med på fristunderna än att sitta
i messen eller vid glasen och spelbordet. Det skulle blifva tidsför-
drifvet för officerarne, säges det. Där finnes icke annat umgänge!
Orten är rikt bebyggd, heter det ändå på ett annat ställe. Af detta
kan man draga den slutsatsen, att med innevånarna i orten kunna
officerarne icke sällskapa. Det är nedsättande för befolkningen å lands¬
bygden, menar jag, att det skall göras sådana uttalanden, ty det är
icke möjligt annat, än att den stora allmänheten tager intryck häraf
och känner sig nedslagen öfver att dylika uttalanden skola komma
in i offentliga handlingar.
Nu kunde man varit belåten med att, såsom utskottet föreslagit,
i motiveringen få in dessa villkor, om man så får kalla dem, eller de
uttalanden, som här göras. Men reservanterna och de tre ledamö¬
terna från Andra Kammaren i afdelningen ansågo, att man icke kunde
fordra mindre än att få in detta såsom förutsättning och villkor för
anslagets beviljande, att ytterligare undersökningar borde företagas,
hvarvid äfven civila personer skulle få vara närvarande. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Kjellén: Den enda skillnaden mellan reservanternas och
utskottets förslag är det villkor, som i reservationen intagits. Det
torde icke finnas mer än en mening i denna sal därom, att detta
villkor är i realiteten berättigadt, uppställdt från Riksdagens sida.
Men det har kanske i någon mån fallit ur minnet, att Riksdagen
JT:o 52. 58
Lördagen den 12 Maj.
Angående
nya byggna¬
der för armen.
(Forts.)
eller åtminstone denna kammare redan två gånger under detta lag¬
tima riksmöte har behandlat just hithörande fråga.
Första gången var med anledning af statsrevisorernas hem¬
ställan och resulterade i eu skrifvelse till Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må böra vidtagas,
på det att vid "förestående kasernbyggnadsarbeten fullt tillförlitliga
kostnadsberäkningar må vara att tillgå och tillfyllestgörande kon¬
troll öfver arbetenas utförande må åstadkommas.
Den andra gången var med anledning af en enskild motion.
Den behandlades af kammarens fjärde tillfälliga utskott. Utskottet
var bundet af motionens ram och kunde icke föreslå mer än att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, om genom förändring af kungl. for¬
tifikationens organisation mera betryggande garantier för utförande
på tillfredsställande sätt af byggnader för arméns räkning kunna
vinnas.
Men utskottet har i sin motivering vidrört hela denna fråga
och sökt angifva åtskilliga medel för att här skapa betryggande
garantier. Först nu ha vi fått Första Kammarens motsvarande
utskottsbetänkande. Där har föreslagits eu utvidgning af klämmen,
i syfte att Riksdagen skulle besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, om genom förändring af
kungl. fortifikationens organisation eller genom andra anordningar
mera betryggande garantier för utförande på ett tillfredsställande
sätt af byggnader för arméns räkning kunna vinnas.
Och detta blir helt säkert Riksdagens beslut, då det icke finnes
någon anledning från Andra Kammarens sida att stå emot en sådan
framställning.
Två gånger har man således inom denna kammare behandlat
och redan en gång i hela Riksdagen fattat beslut i alldeles samma
riktning som det här föreslagna villkoret. Jag medgifver, att dessa
föregående beslut hufvudsakligen gällt den senare delen af frågan,
den skärpta kontrollen, och icke så mycket den förra delen, för¬
läggningsorterna. Därom har man emellertid nu i utskottets egen
motivering gjort eu bestämd framställning, hvilken under dagens
debatt stärkts genom vederbörande departementschefs uttryckliga
förbindelse att taga hänsyn till densamma.
Det vill synas, som om dessa två omständigheter, Riksdagens
föregående beslut i ärendet tillika med denna motivering och depar¬
tementschefens uttalande, skulle kunna göra ett sådant villkor som
det här i reservationen föreslagna öfverflödigt, i det att den garanti,
som man vill vinna, torde vara för handen redan i och genom dem.
Å andra sidan kan icke nekas, att uppställandet af detta vill¬
kor väckt hos mig liksom hos den ärade talaren på kalmarbänken
— hos mig kanske mera bestämda — konstitutionella betänklig¬
heter. Det finnes dock eu bestämd statsrättslig skillnad mellan den
första klausulen i reservationen, som rör eu statsregleringsfråga, där
Riksdagen har sin rätt oantastlig, och den sista, som gäller eu
Lördagen den 12 Maj.
59 N:o 52.
administrativ fråga, där Riksdagen endast har petitionsrätt. Det är Angående
en konstitutionellt betänklig sak att på detta vis knyta ett admininyabyggna-
strativt villkor till en statsregleringsfråga och därigenom tränga
Kungl. Maj:ts administrativa myndighet in på lifvet samt bereda or s'
Riksdagen ökad makt öfver förhållanden, som en annan gång kanske
icke äro så klandervärda som i detta fall, i alla händelser icke
grundlagsenlig! upplåtna för Riksdagen som beslutande faktor i
statslifvet.
Då således detta villkor torde kunna undvaras, emedan syfte¬
målet ändock är tillräckligt garanteradt, och då det kan verka skad¬
ligt såsom ett konstitutionellt prejudikat, tillåter jag mig, herr tal¬
man, att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ahlstranä instämde häruti.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) på afslag därå
och bifall i stället till den af herr vice talmannen Pehrson med flere
vid utlåtandet afgifna reservationen, och 3:o) på bifall till den af
herr Larsson i Presstorp afgifna motionen; och ansåg herr talmannen
det under 2:o) upptagna yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt.
Votering begärdes emellertid, i följd hvaraf herr talmannen för
bestämmande af kontrapropositionen ånyo upptog de båda öfriga
yrkandena, af hvilka det under l:o) omförmälta yrkandet nu för¬
klarades hafva flertalets mening för sig. Som votering likväl äskades
äfven i fråga om kontrapropositionen, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande n:o 127 antager yrkandet om bifall till
utskottets hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Larsson i Presstorp
afgifna motionen.
Den votering, som anställdes enligt denna,omröstningsproposition,
utföll med 119 Ja mot 95 Nej, hvadan propositionen för hufvud¬
voteringen erhöll följande af kammaren godkända lydelse:
N:o 52.
60
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen m. m.
Lördagen den 12 Maj.
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 127, bifaller den af
herr vice talmannen Pehrson med flere vid utlåtandet afgifna reserva¬
tionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Hufvudvoteringen utvisade 152 Ja mot 61 Nej; och hade kam¬
maren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herr
vice talmannen Pehrson med flere vid utlåtandet afgifna reserva¬
tionen.
§ 8.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om
ändrad lydelse af vissa §§ i bevillningsförordningen m. m. samt eu
i sammanhang därmed väckt motion.
I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition hade Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att besluta, att 11, 14, 33 och 82 §§ i
förordningen den 3 december 1897 angående bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst äfvensom 17 och 18 §§ i den vid förord¬
ningen fogade instruktion för taxeringsmyndigheterna måtte erhålla
viss ändrad lydelse.
Till utskottets behandling hade vidare förelegat eu i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition af herr C. J. Öberg inom Andra Kam¬
maren väckt motion, n:o 155, i hvilken yrkats, att Riksdagen ville
besluta om ett sådant tillägg till 4 § i förordningen angående be¬
villning af fast egendom samt af inkomst, att vissa af motionären
åsyftade ägare af mindre lägenheter af ett värde intill 1,000 kronor
kunde, därest taxeringsmyndigheterna så funne lämpligt, under viss
tid befrias från fastighetsbevillning.
Utskottet hemställde:
l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition n:o 91 om
ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen den 3 december 1897
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst m. m. icke
måtte af Riksdagen bifallas, dock att Riksdagen ville besluta, att i
61 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
anledning af ett i propositionen framställdt förslag 11 § 2 mom. i Angående
nämnda förordning skulle erhålla viss förändrad lydelse; samt 2:o) vissa änd:
att herr Öbergs förevarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas, ^iujsfororå
Reservationer hade emellertid afgifvits:
beträffande punkten l:o) af:
ningen m. m.
(Forts.)
herr Karlsson i Göteborg, hvilken med instämmande af herrar
friherre Bonde, Höjer, Boos och Branting hemställde, att Riksdagen,
med anledning af Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition, måtte
besluta, att 11, 14, 33 och 82 §§ i förordningen den 3 december
1897 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, 17 och
18 §§ i den vid förordningen fogade instruktion för taxerings¬
myndigheterna äfvensom de till förordningen hörande formulär näs
5 och 6 måtte erhålla den förändrade lydelse, en vid denua reserva¬
tion fogad bilaga utvisade;
herr J. F. Wester och friherre C. G. A. Kling spor;
herrar Almqvist och Lindblad, hvilka hemställde, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till sådan
förändring i gällande bevillningsförordning, att för såväl smärre
inkomsttagare som ägare af mindre fastigheter det nuvarande skatte¬
fria existensminimum i möjlig mån höjdes samt att därutöfver
särskildt afdrag måtte beredas sådan skattskyldig för underhåll af
minderåriga barn;
herr Jansson i Krakerud,
äfvensom af herrar P. A . H. Cavalli och A. Hammarström mot
vissa delar af motiveringen; samt
af herr Ericsson i Ofvanmyra mot den del af motiveringen,
som hänförde sig till utskottets hemställan i punkten 2:o).
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Karlsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman! Jag
hemställer, att bevillningsutskottets betänkande n:o 17 måtte före¬
dragas på följande sätt:
att först behandlas Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af
11, 14, 33 och 82 §§ i bevillningsförordningen äfvensom 17 och 18
§§ i den vid förordningen fogade instruktion för taxeringsmyndig¬
heterna, därvid paragraferna föredragas i nu nämnd ordningsföljd
och, där desamma äro uppdelade i moment, momentvis;
att vid behandlingen af 11 § 1 mom. öfverläggningen må om¬
fatta betänkandet i dess helhet;
N:o 52. 62
Lördagen den 12 Maj.
Angående att, för den händelse förslaget kommer att i en eller annan
vissa and- ,-]e{ återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets för-
1"rängsförord- nya<ie behandling i afseende å de delar, som blifvit med eller utan
ningen m. m. ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
(Forts.) ändringar i återförvisade delar kunna föranledas;
att, efter det ofvannämnda §§ blifvit genomgångna, hvad ut¬
skottet hemställt i punkten l:o företoges till afgörande; samt
att därefter återstående delar af betänkandet föredragas punktvis.
Hvad herr Karlsson i Göteborg sålunda föreslagit bifölls af
kammaren.
För 11 § bevillningsförordning en hade i den af herr Karlsson
i Göteborg med flere afgifna reservationen föreslagits följande
lydelse:
11 §.
Undantag från de i 7—10 §§ meddelade stadgande!!.
1 mom. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger
icke rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomst (se
18 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna), däri inbegripen
äfven hustruns, understiger 500 kronor.
Uppgår denna inkomst icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgår den till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 800
kronor af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.
Till grund för bedömandet, om och i hvilken mån bevillnings-
frihet enligt första eller andra punkten af detta mom. skall äga rum,
lägges i fall, där särskildt afdrag enligt 2 mom. i denna § är med-
giivet, den sammanräknade årsinkomst, som återstår efter afräk¬
nande af nyssnämnda särskilda afdrag.
2 mom. a) A ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga
i jämförelse med hvad de äro inom riket i allmänhet, må från den
uppskattade inkomsten af kapital och arbete särskildt afdrag äga
rum dels för skattskyldigs egen person med högst 150 kronor, dels
ock för hvarje af den skattskyldige på grund af honom åliggande
försörjningsplikt underhållet barn, hvars ålder vid början af det
år, då taxeringen sker, understiger 15 år, med högst 50 kronor.
För barn, som själft åtnjuter inkomst, äger dock skattskyldig till¬
godonjuta afdrag allenast såvida barnets sammanräknade årsinkomst
understiger det inom orten för barn bestämda afdrag och i sådant
fall icke för större belopp än det, hvarmed barnets inkomst under¬
stiger det fastställda afdragsbeloppet.
Afdrag, hvarom här är fråga, skall gälla för orten i dess helhet.
Ej må afdrag medgifvas för skattskyldigs egen person, om hans
sammanräknade årsinkomst öfverstiger 2,000 kronor, ej heller för
barn, om den skattskyldiges sammanräknade årsinkomst öfverstiger
Lördagen den 12 Maj. 63
3,000 kronor, eller om däri ingår inkomst af kapital till ett belopp,
öfverstigande 2,000 kronor.
a) Oafsedt afdrag, hvarom under b) förmärs, må undantagsvis
i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund af sär¬
skilda förhållanden (t. ex. sjukdom inom familjen, underhåll af när¬
stående, ekonomiska förluster, stark skuldsättning) väsentligen nedsatt,
afdrag från den uppskattade inkomsten af kapital och arbete med-
gifvas med högst 200 kronor; dock må den omständigheten, att
skattskyldig har barn att försörja, ej gälla såsom grund för sådant
afdrag, där afdrag för barn enligt a) ägt rum.
Afdrag i fall, hvarom här är fråga, må ej medgifvas, där den
skattskyldiges sammanräknade årsinkomst öfverstiger 2,500 kronor.
3 mom. Därest skattskyldig, hvars uppskattade inkomst af
kapital och arbete uppgår till 800 kronor eller därutöfver, skulle vid
tillämpning af bestämmelserna i 1 och 2 mom. vara från bevillning
helt och hållet fri, skall ändock bevillning för inkomst påföras honom
för ett belopp af 50 kronor.
Befrielse från eller lindring i bevillning på grund af 1 eller 2
mom. må ej åtnjutas af annan än enskild skattskyldig och oskiftadt
stärbhus; ej heller må i något fall sådan befrielse eller lindring
åtnjutas för inkomst, som beskattas inom annan kommun än den,
där den skattskyldige är mantalsskrifven.
4 mom. Från utgörande af inkomstbevillning frikallas:
a) staten;
b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna
undervisningsverk, stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattig-
vårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser: för all annan
inkomst än den i 8 § 2 mom. &) nämnda;
landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter:
för sådan inkomst, som icke härflyter af rörelse eller yrke;
allmänna hypoteksbanken, allmänna hjrpotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreningar;
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina del¬
ägare; samt
sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom
sådana rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att bereda
vinst endast åt insättare;
c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt
för inkomst af kapital;
d) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat
tillhörande personer jämte deras betjäning:
om de icke äro svenska medborgare: för all annan inkomst än
den, som utgöres af från Sverige uppburen allmän eller enskild
pension eller erhålles genom här idkad rörelse;
om de äro svenska medborgare: för den inkomst, de åtnjuta af
sin tjänst hos den främmande makten;
N:o 52.
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen in. m.
(Forts.)
N:o 52. 64
Lördagen den 12 Maj.
e) utlänning, som här vistas för att idka studier; samt
f) lappallmogen: för inkomst af renskötsel.
Efter föredragning af Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af 11 §
mom. bevillningsför ordningen, lämnades på begäran ordet till:
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Vid
föredragning af detta moment hafva vi således rätt att yttra oss öfver
förslaget i dess helhet, och jag tänker begagna mig af denna rättighet.
Såsom synes af betänkandet, har icke utskottet och icke heller
vi reservanter kunnat vara med om hvad som föreslagits i mom. 1.
Emellertid är det ju så, att behofvet af skattelindring allmänt erkän¬
nes, och detta icke minst af bevillningsutskottet i det föreliggande
betänkandet. Man måste äfven, enligt mitt förmenande, saga, att
Kungl. Maj :ts förslag innehåller erkännansvärda förbättringar i många
afseenden. Orsaken till att man icke inom utskottet har kunnat gå
med på detta förslag är de rubbningar, som ett bifall till hvad, som i
detta moment föreslås, skulle medföra framför allt med afseende på
den kommunala skattebördans fördelning. Man har kommit till den
öfvertygelsen, att ett bifall till detta moment skulle hafva till följd,
att en del af den skattebörda, som nu alltför hårdt trycker en del af
arbetsklassen, närmast industriarbetarne, skulle komma att öfver-
flyttas på fastighetsägarne, och man har ju klart för sig, att bland
dessa fastighetsägare nu finnes en hel del sådana, som icke sitta i så
synnerligen gynnsamma omständigheter och som därför måste be¬
traktas såsom ganska olämpliga att öfverföra en skattebörda på. Så¬
ledes, det samband, som för närvarande råder mellan den allmänna
bevillningen och den kommunala skattelagstiftningen, har enligt
vårt förmenande utgjort ett hinder att biträda hvad som här föreslås
i mom 1 af paragraf 11.
Emellertid, då man, som sagdt, har rätt att yttra sig öfver förslaget
i dess helhet, vill jag säga, att vi reservanter, d^. v. s. de, som varit
med om min reservation, hafva ansett, att då man erkänner be¬
hofvet af skattelindringar, skall man också försöka vidtaga sådana
på de håll, där man kan göra det utan något olämpligt öfverflyttande
af en del af skattebördan från eu samhällsklass till en annan. Och
detta hafva vi tänkt oss mycket väl skulle kunna låta sig göra genom
bifall till hvad Kungl. Maj :t föreslagit beträffande hvad jag. skulle
vilja kalla de fakultativa afdragen, d. v. s. de afdrag, livilkas tillämp¬
ning skulle vara beroende på taxeringsmyndigheterna i de olika
orterna. Det förekommer ju redan nu sådana afdrag, som äro bero¬
ende på taxeringsmyndigheterna, men detta afdrag har förefallit oss
reservanter vara af alltför obetydlig beskaffenhet för att man skulle
kunna fortfarande låta sig nöja med detsamma. Det är nämligen
en känd och erkänd sak, att, sedan det nuvarande bevillningsfria af-
draget år 1893 blifvit bestämdt, priset på lifsförnöclenheter, priset på
bostäder stigit i högst väsentlig grad.
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen in. m.
(Forts.) 1
Lördagen den 12 Maj. 65 jf:o 52.
Mot eu bifall till hvad som föreslagits i andra momentet kan Angående
icke heller, såsom jag redan sagt, anföras det skälet, att ett beviljande vissa änd-
af förhöjning i det skattefria afdraget skulle medföra öfverflyttandetnn9arj;bewll-
at en del af skattebördan, och detta på den grund, att vederbörande ningen™ m
taxeringsmyndigheter gifvetvis icke skola komma att begagna sig af (Forte.)
sin rätt att medgifva afdrag i de fall, där sådant verkligen skulle in¬
träffa. Man har enligt mitt förmenande ganska påtagliga bevis för
att man icke skulle behöfva hysa fruktan i detta afseende, då man
erinrar sig, att för närvarande, då dessa fakultativa afdrag äro så små
och obetydliga som de äro, de likvid icke tillämpas i mer än 42 af
landets samtliga kommuner, deraf 11 stadskommuner. Då man till-
lämpar den nu medgifna rätten till afdrag i så få kommuner, är det
alldeles klart, att, om man skulle höja afdraget, detta icke skulle komma
att tillämpas i flere kommuner, utan det är antagligt, att om man gör
en ändring, så blir det i färre kommuner, som detta afdrag kommer
att tillämpas. Jag antager således, att man icke behöfver vara rädd
för att eu sådan minskning skulle inträda. Vederbörande taxerings¬
myndigheter behöfva för öfrigt icke gå till maximum, utan de kunna
hålla sig vid lägre afdrag än de s. k. högsta.
Hvad som för oss reservanter varit synnerligen tilltalande i Kung!
Maj :ts förslag, det är hvad förslaget i det afseendet innehåller om rätt
till ett bevillningsfritt afdrag, rättadt efter barnens antal, i familjer
med vissa begränsade inkomster. För denna sak har Riksdagen eller
åtminstone bevillningsutskottet redan tidigare uttalat sig, och man
har val under den debatt, som ägt rum ute i landet om vår skatte¬
lagstiftning, ganska allmänt varit ense om behofvet af ett sådant
skattefritt afdrag som det sist vidrörda. Ett bifall till hvad Kung!.
Maj:t_i mom. 2 föreslagit skulle således innebära, dels att taxerings¬
myndigheterna skulle hafva rättighet att för skattskyldig^ egen person
lämna ett afdrag af högst 150 kronor, dels att skattskyldig skulle kunna
erhålla ett afdrag på grund af honom åliggande försörjningsplikt för
barn, hvars ålder i början af det år, då taxeringen sker, understiger
15 år, och detta afdrag är satt till högst 50 kronor. Kungl. Maj:ts
förslag innehåller, att detta afdrag för barn skulle lämnas skattskyldig,
hvars sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga 3,000 kronor.
I detta fall hafva vi reservanter föreslagit en ändring, och är vårt för¬
slag af följande lydelse:
Afdrag, hvarom här är fråga, skall gälla för orten i dess helhet.
Ej må afdrag medgifvas för skattskyldigs egen person, om hans sam¬
manräknade årsinkomst öfverstiger 2,000 kronor, ej heller för barn,
om den skattskyldiges sammanräknade årsinkomst öfverstiger 3,000
kronor, eller om däri ingå]' inkomst af kapital till ett belopp, öfver¬
stigande 2,000 kronor.
Vi hafva gjort Hetta tilägg på den grund, att det rests den in¬
vändningen mot Kungl. Maj:ts förslag, att ett dylikt afdrag icke borde
beviljas den, som har så hög inkomst af kapital som 3,000 kronor.
Vi hafva därför ansett lämpligt att sänka detta belopp till 2,000 kronor.
Andra Kammarens .Prof. 1906. N:o 62. 5
N:o 52. 66
Angående,
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen in. m.
(Forts.)
Lördagen den 12 Maj.
Detta beträffande de generella dyrortsafdrag, som skulle kunna be¬
viljas af taxeringsmyndigheterna.
I punkten B af mom. 2 förekomma bestämmelser om de mera
individuella afdrag, som för närvarande gå under rubriken »ömmande
omständigheter». Kung!. Maj:t har nu föreslagit, att man skulle
ändra denna benämning »ömmande omständigheter» därhän, att det
skulle heta: »Då skattskyldigs skatteförmåga är på grund af särskilda
förhållanden (t. ex. sjukdom inom familjen, underhåll af närstående,
ekonomiska förluster, stark skuldsättning) väsentligen nedsatt.» Kungi.
Maj it har föreslagit , att afdrag från den sammanräknade inkomsten
af kapital och arbete må medgifvas med högst 200 kronor. Beträf¬
fande detta moment hafva vi reservanter ansett oss böra ansluta oss
till detsamma oförändradt.
Nu säger man möjligen beträffande detta afdrag för barn, hvilket
jag speciellt tagit i försvar och som jag på det varmaste vill förorda,
att på landet tillämpas redan nu till en viss grad principen att lämna
dylikt afdrag för familjer med många barn. Det må vara sant, att
så sker rent individuellt, och det låter antagligen rätt ofta tillämpa
sig i landskommuner, där vederbörande taxeringsmyndigheter hafva
en ingående individuell kännedom om hvarje skattdragandes person¬
liga förhållande. Något motsvarande lian dock icke på grund af för¬
hållandenas natur äga rum i städer och ciger icke rum därstädes, utan
där skäras de skattdragande öfver en kärn. Det är därför synnerligen
önskvärd! att där kunna få tillämpa hvad Kungl. Maj:t här föreslagit.
Och jag upprepar hvad jag sagt förut, att ifrågavarande afdrag säker¬
ligen icke skulle komma att tillämpas i landskommuner. Måhända
kan det undantagsvis blifva fallet, men då torde det där komma att
föreligga särdeles starka motiv för en sådan tillämpning.
Jag yrkar således, herr talman, i det föredragna momentet bifall
till vår reservation.
Herr Almqvist: Herr talman! Ehuru jag icke principiellt
ställer mig afvisande gentemot reservanternas förslag, har jag dock
icke kunnat vara med om detsamma på grund af de skäl, som jag
nu vill i korthet framhålla.
Först och främst skulle detta 2:dra moment gälla för de orter,
där lefnadskostnadeina äro synnerligen höga i jämförelse med lev¬
nadskostnaderna i riket i allmänhet, och således framför allt till-
lämpas i de större städerna med deras ofta väl aflönade industri¬
arbetare.
En annan orsak, hvarför jag icke kunnat ansluta mig till reser¬
vanternas förslag, är den, att detsamma skulle lämna skattelindring
äfven åt så pass höga kapital som 40,000 kronor.
En tredje anmärkning, som jag har mot detta förslag, är den,
att förslaget saknar hvarje utredning om huru denna lindring skulle
komma att verka. Vi hafva inom utskottet mot Kungl. Maj :ts förslag
Lördagen den 12 Maj.
67 N:o 52.
i dess helhet gjort samma anmärkning, att det är i saknad af den
utredning, som man med skäl kunnat förvänta. Och jag tror, att
man äfven med skäl bör fordra, att en utredning verkställes, innan
man vågar antaga det förslag, som reservanterna här framlagt.
Då jag sålunda ansett, att ifrågavarande förslag gifver rättvisa
endast åt ett fåtal och följaktligen icke gifver full rättvisa, men
att det däremot skänker åt en del af detta fåtal alltför stora lindringar,
under det att det icke gifver någon lindring åt dem, som kunna vara
i lika trängande behof af lindring, och då förslaget tillika är i saknad
af utredning om dess verkningar, har jag icke inom bevillningsut¬
skottet kunnat ansluta mig till detsamma, utan jämte herr Lindblad
i afgifven reservation framställt ett annat förslag, som återfinnes på
sid. 70 i utskottets betänkande. Såsom herrarne finna, hemställa
vi där: »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla, det
Kung!. Maj :t täcktes efter verkställd utredning för Riksdagen fram¬
lägga förslag till sådan förändring i gällande bevillningsförordning,
att för såväl smärre inkomsttagare som ägare af mindre fastigheter
det nuvarande skattefria existensminimum i möjlig mån höjes samt
att därutöfver särskildt afdrag må beredas sådan skattskyldig för
underhåll af minderåriga barn.»
Vi afse således med vår reservation, att den föreslagna skatte-
lindringen må träffa såväl inkomsttagare som mindre fastighetsägare.
Vår reservation går således längre än herr K. G. Karlssons m. fl. reser¬
vation.
Och då det icke torde kunna förnekas, att det nuvarande skatte¬
fria existensminimum är alldeles för lågt, hafva vi äfven hemställt om
förslag till sådan ändring i bevillningsförordningen, att detsamma
höjes i möjlig mån. Det nuvarande existensminimum var, såsom
utskottet också anmärkt, riktigt afpassadt, då det bestämdes, men
nu synes oss det alldeles nödvändigt att höja detsamma.
Vidare innebär vår reservation, att vi icke vilja nu framkomma
med något bestämdt förslag i detta afseende, utan önska, att Kungl.
Maj:t måtte först verkställa utredning och sedan framkomma med
ett bestämdt, formuleradt förslag. Vi hafva trott, att detta förslag
icke nödvändigt skulle behöfva sättas i samband med frågan om en
omdaning af vårt direkta skatteväsende i dess helhet. Det kan dröja
mycket länge, innan frågan om sambandet mellan den allmänna
bevillningen och kommunalskatten blifver löst. Men medan den
frågan utredes, skulle man väl kunna vidtaga sådana smärre föränd¬
ringar, som mest äro af behofvet påkallade.
Då jag tror, att det af oss väckta förslaget är af synnerligen
behjärtansvärd beskaffenhet, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den af mig och herr Lindblad afgifna, vid betänkandet fogade
reservation, som jag nyss uppläste.
Herr O. A. Ericsson i Ofvanmyra: Den förste ärade talaren
redogjorde i korta drag för de skäl, som föranledt utskottet att ställa
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill¬
ningsförord¬
ningen m. m.
(Forts.)
H:n 52.
Angående,
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsforörd-
ningen m. m.
(Forts.)
68 Lördagen den 12 Maj.
sig afstyrkande mot den kung!, propositionen. Det vore nu ganska
frestande att här anföra åtskilliga belysande exempel; men då hittills
ingen röst höjts för bifall till propositionen, torde det kanske vara
onödigt att vidare orda om den saken.
Hvad åter beträffar reservanternas förslag — hvilket ju i det
väsentligaste tillstyrker bifall till Kung!. Maj:ts förslag i mom. 2 af
den förevarande paragrafen — så sade den förste ärade talaren, att
här kunde man icke med fog framställa dessa skal, som af utskottet
framhållits med afseende å mom. 1. Jag för min del är däremot af
den meningen, att samma principiella skäl, som gälla mot mom. 1,
också böra gälla mot det nya förslaget i mom. 2. Det är ju alldeles
tydligt och klart, att, så fort man i det fallet lättar för de små inkomst¬
tagarna, man i stället lägger en ökad börda på däribland en hel del
andra, mindre skattedragare, hvilka icke kunna komma med och
blifva delaktiga af lindringen, nämligen de små fastighetsägarne. Nu
säger man, att det bara är fråga om de orter, där lefnadskostnaderna
ställa sig dyra, och det skulle vara, tror man, blott de större städerna.
Men om herrarna slå upp ut skottsbetänkandet, så skola de å sid. 55
finna en tabell, som uppräknar de samhällen, där man hittills begagnat
sig af rätten att göra s. k. fakultativa afdrag, och dessa samhällen
utgöra ett antal af 42, däribland 11 stadssamhällen. Det är således
icke mindre än 31 samhällen på landsbygden, hvilka tillämpat dessa
afdrag. Och om vi titta litet närmare på tabellen, så skola vi finna,
att det finnes kommuner, inom hvilka en hel del egna hem anlagts,
och dessa egnahemsinnehafvare skulle, enligt det förslag, till hvilket
reservanterna yrka bifall, icke komma i åtnjutande af något afdrag,
då däremot alla inkomsttagare i ungefär motsvarande ställning skulle
få den förmånen. Kan det då vara lämpligt att — låt vara att reser¬
vanterna vilja i detta fall göra den inkränkningen, att bestämmelsen
skall gälla endast sådana ägare af kapital, hvilka häraf ha högst 2,000
kr. i inkomst — kan det då vara lämpligt, säger jag, att göra en sådan
lindring för dem, som hafva ett kapital på ungefär 40,000 kronor,
men däremot fullt beskatta en innehafvare af ett eget litet hem, för
hvilket han kanske är till det yttersta skuldsatt? Jag för min del
kan icke vara med om en sådan åtgärd, och jag har fördenskull gått
med på att afstyrka den kungl. propositionen i sin helhet. Likväl
har jag varit med om åt t. på det allra kraftigaste förorda principerna
i det kungl. förslaget och yrkat, att Riksdagen skulle ytterligare
uttala, att vi för den närmaste framtiden förvänta oss en fullständig
skattereglering, hvarigenom man skipar rättvisa öfver hela linjen.
Hvad nu beträffar den siste talarens framställning och förord
för hans reservation, så får jag påpeka, att hans framställning icke
innehöll någonting annat, än hvad utskottet framhållit i sin moti¬
vering. Utskottet har, som sagdt, framhållit just detsamma i sin
motivering, och jag anser, att det är en förmån för Andra Kammaren
att biträda utskottets förslag i det här fallet, enär det ju finnes
utsikt för att också Första Kammaren skall taga utskottets förslag.
Lördagen den 12 Maj.
69 N:o 52.
I följd däraf aflåtes till Kungl. Maj :t en skrifvelse, i hvilken Riksdagen
anmäler de grunder, på hvilka den icke har kunnat antaga Kungl.
Maj:ts förslag, och i motiveringen till denna skrifvelse framhålles
önskvärdheten och nödvändigheten att så fort som möjligt få till
stånd en skattereform, genom hvilken man kan bevilja den för alla
de små skattdragare, såväl lägre inkomsttagare som mindre fastig¬
hetsägare, erforderliga skattelindringen.
Herr Almqvist sade visserligen sig tro, att det kunde låta sig
göra att beträffande de små skattdragarne höja det bevillningsfria
existensminimum, innan man vidtoge den stora omdaningen af vårt
skatteväsende. Men jag är förvissad därom, att, därest Riksdagen
skulle i den riktningen till Kungl. Maj :t aflåta en skrifvelse och Kungl.
Maj :t skulle komma att rätta sig efter ett sådant uttalande från Andra
Kammaren — ty antagligen blefve det ju i så fall endast ett uttalande
af Andra Kammaren — det skulle komma att emot ett sådant för¬
slag resas samma svårigheter, som nu resas mot Kungl. Maj :ts
förslag. Jag kan nämna, att i den ort jag tillhör hafva vi kommuner,
i hvilka det finnes en massa skattepliktiga, som stå på gränsen till
det inkomstbelopp, hvarom i förslaget är fråga, och skulle dessa små
inkomsttagares skattskyldighet borttagas eller väsentligt inskränkas,
så finge den andra delen af skattskyldiga, de små fastighetsägarna,
betala äfven den skatt, som de förre skolat betala. Detta går min¬
sann icke för sig, ty redan nu suckar man och tycker, att Riksdagen
är orättvis, då den från skattskyldighet befriar en del af kommunens
skattskyldiga, för att lägga deras börda på andra, som äro mindre
bärkraftiga än dem man befriar.
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesért: Herr
talman, mina herrar! Då tiden är mycket dyrbar och föredragnings¬
listan synnerligen lång, skall jag icke uppehålla mig vid de s. k. fasta
afdragen, som Kungl. Maj :t föreslagit. Jag skall bara be att få med
några ord tala om dels den utredning, som på bevillningsutskottets
föranstaltande har i statistiska centralbyrån gjorts rörande den blif¬
vande verkan af de skattelindringar, som här äro ifrågasatta att be¬
viljas, dels också det förslag, som af herrar Lindblad och Almqvist
framställts i deras reservation.
Hvad det förstnämnda, utredningen, beträffar, så är det med
denna så som med många andra dylika utredningar, nämligen att
det på grund af sakens natur är ytterst svårt att kunna med bestämd¬
het säga: här ser ni, hur skattelindringen kommer att verka. Och
det är helt naturligt, att så skall vara förhållandet. För min del
är jag — och för öfrigt icke endast jag, utan, såsom jag tror mig veta,
också de, hvilka hafva verkställt den utredningen — öfvert-ygad om
Angående,
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen m. m.
(Forts.)
>:o 52. 70
Lördagen den 12 Maj.
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill¬
ningsförord¬
ning en in. m.
(Forts.)
a,It det i praktiken icke kommer att ställa sig på det viset, som ut¬
redningen synes gifva vid handen. Jag skall emellertid icke uppe¬
hålla mig längre vid den saken.
Herr Oilas A. Ericsson yttrade — för så vidt jag fattade honom
rätt — att han trodde, att, för den händelse herrar Almqvists och Lind¬
blads reservation blefve antagen och således till Kung]. Makt afla tes
eu skrifvelse, i hvilken Riksdagen begärde utredning om skattelind-
ring äfven för de små fastighetsägarne, samma svårigheter skulle
visa sig för att åstadkomma detta som de, Indika nu yppat sig för
att åstadkomma skattelindring i öfverensstämmelse med Kungi.
Mai :ts förslag — allt, innan den stora skattereformen blifvit genom¬
förd. Jag skall be att få till alla delar instämma med herr Ericsson
i denna hans förmodan, ty jag tror det vara omöjligt att åstadkomma
fullkomligt tillfredsställande förhållanden i vårt skatteväsende, förrän
detta blifvit helt och hållet omlagdt, för det första på det sätt, att
den kommunala beskattningen blir oberoende af skatten till staten,
och för det andra så, att vi få en ren inkomstskatt. När en sådan
reform kan komma att genomföras, diet vågar jag icke yttra mig om,
men det tror jag mig kunna försäkra, att, i hvad på regeringen beror,
det icke skall i onödan förgå en enda dag, förrän man tager i tu med
åtminstone ett försök till den reformen.
Hvad slutligen herr Karlssons m. fl. reservation beträffar, så
skall jag be att få säga några ord också om denna. I denna reserva¬
tion yrkas i allt väsentligt bifall till hvad Kungl. Maj :t föreslagit.
Enligt mitt förmenande förhåller det sig icke med andra momentet
af § 11 på samma sätt som med första momentet däraf, i det att de
i andra momentet föreslagna afdragen it ro fakultativa, d. v. s. det
beror helt och hållet på vederbörande bevillningsberedningsdistrikt,
huruvida dessa afdrag skola få tillämpning vid taxeringen eller icke.
Vid sådant förhållande synes det mig, som om man skulle kunna und¬
vara en utredning och ändå besluta i öfverensstämmelse med denna
reservation, just därför, som sagd!, att det beror på kommunerna
eller rättare bevillningsberedningsdistriktet själft, huruvida tillämp¬
ning af dessa undantagsbestämmelser skall komma till stånd eller
icke. Jag förutsätter nu, att de personer, som hafva att gorå med
taxeringen inom distriktet, hafva så vid reda på förhållandena i deras
orter, att de kunna bedöma verkningarna af (lön lindring, som de
må hafva besk;tit.
Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på, att taxerings¬
myndigheterna hafva i sin hand att bestämma af draget större eller
mindre inom en viss gräns. Det är icke nödvändigt, att afclraget
bestämmes till 150 kr. för hvarje person, och det är icke nödvändigt,
att det bestämmes till 50 kr. för hvarje barn. utan det kan bestämmas
betydligt lägre i öfverensstämmelse med hvad taxeringsmyndig¬
heterna finna skäligt och lämpligt.
Jag ber kammaren om öfverseende med att jag upprepar, att
det är lagd! i taxeringsmyndigheternas egen hand att bestämma,
71 N:o 52.
Lördagen den 12 Maj.
huruvida något afdrag enligt § 11 mom. 2 i bevillningsförordningen
skall beviljas och detta afdrags storlek, men vid sådant förhållande
synes man mig icke löpa någon risk genom att bifalla hvad reser¬
vanterna föreslagit.
Jag skall be att vördsamt få fästa kammarens uppmärksamhet
vid detta och anhålla, att kammaren måtte besluta i öfverensstäm¬
melse med herr Karlssons m. fl. reservation i detta fall.
Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men tiden
nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan af herr
talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen af ifrågavarande
betänkande till kl. 7 e. in., då detta sammanträde enligt utfärdadt
anslag skulle fortsättas.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,32 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Angående
vissa änd¬
ringar i bevill-
ningsförord-
ningen m. m.
(Forts.)