RIKSDAGENS PROTOKOLL
1906. Andra Kammaren, H:o 51.
Fredagen den 11 maj.
Kl. Va 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 4 innevarande maj.
§ 2-
Föredrogs för letniss till utskott Kungi. Maj:ts på kammarens Remiss af en
bord hyllande proposition om godkännande af förslag till öfverens- proposition.
kommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiiruna-
vaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare mamfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegen-
dom in. m.
Därvid anförde:
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Det allmänna
intryck man får af den nu föredragna propositionen torde väl kunna
sammanfattas så, att regeringen här velat föra saken in på en god
väg, men att den sedan på denna väg mött intressen så mäktiga,
att villkoren, som den lyckats uppnå för staten, för främjande af
det allmännas bästa, icke ha blifvit så tillfredsställande, att det synes
mig möjligt att acceptera dem.
Se vi nu på, hvad som bolaget får uti den öfverenskommelse,
som här är föreslagen, så är det en rätt lång rad af ganska afse-
värda fördelar.
Bolaget får rättegången emot detsamma nedlagd. Nu är det
visserligen sant, att kronan har förlorat i båda de instanser, som
redan ha dömt. Men det upplyses om, att hofrätten har ogillat de
skäl, på hvilka häradsrätten dömt emot kronan, och själf konstru¬
erat en del andra skäl, som synts vara hofrätten afgörande, dock att
äfven inom hofrätten en ledamot varit af skiljaktig mening och an-
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 51. i
N:o 51. 2 Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en gett, att kronan borde tillerkännas de omtvistade ntmålen. Denna
proposition. rättegångs afskrifvande är sålunda, såsom sakerna för närvarande
(Forts.) )jggai ingalunda någon föraktlig gåfva, som bolaget inkasserar..
Vidare bar bolaget betingat sig ett synnerligen anmärknings¬
värd! villkor, nämligen en viss skattefrihet utöfver den skatt, som
kan åligga bolag med inkomst på öfver 1 Va million kronor eller
med 30 millioner kronors förmögenhet. D. v. s. att om i en fram¬
tid, låt oss säga om ett 30-tal år, vår skattelagstiftning skulle vara
på den bogen, att de stora jätteförmögenheterna, samlade i bolags-
hand, skulle kunna beskattas bårdare, efter en progressiv skala, som
går något högre än nu, skulle detta bolag, huru stort i omfång och
värde det än vore, icke någonsin kunna föras högre på skatteskalan
för den progressiva beskattningen, än som svarar mot D/s million
kronors inkomst. Jag kommer sedan till kalkyler om de belopp,
med hvilka detta bolag antagligen får räkna, och de stanna icke vid
så blygsamma summor. Det är sålunda en förmån af betydande
värde, som bolaget där har betingat sig, en inskränkning, som vi
skola göra i kommande Riksdagars rätt att skattlägga den största
förmögenheten och en inskränkning, som skulle gälla till och med
låt oss säga uti rent ytterliga fall — antag, att vårt land har genom¬
gått någon kris af ena eller andra slaget, t. ex. endast med svårig¬
het lyckats häfda sitt själfbestånd, sin integritet fullständigt — om
man då för att hela de sår, som efter sådant skulle behöfva helas,
lägger bördor, där sådana bördor lättast kunna bäras, skulle eu
sådan bestämmelse som denna vara en hållhake till förmån för det
här ifrågavarande bolaget!
Framför allt har bolaget fått, hvad som väl för det samma är vik¬
tigast, nämligen möjligheten att högst väsentligt öka sin profit redan
nästan med detsamma genom att höja sin export, sin försäljning af
malm. Delvis förutser man ju också att möjligen få afsättning för
malmen inom landet, men väsentligen är det här fråga om export. Nog
af, bolaget skulle höja sin brytning af malm, som får fraktas, ifrån
nu 1,200,000 ton, hvilket står ännu i denna stund såsom det villkor,
som Riksdagen satte, när banan byggdes, till 3 millioner ton och
delvis något därutöfver, som nu föreslagits. Det är klart, att denna
fördel är för bolaget utaf den allra största betydelse, ty därpå be¬
ror, som jag nämnt, just denna möjlighet att kunna förtjäna riktigt
bra på hvad som brytes — det blir ju bortåt mellan 2 och 3
gånger så stor vinst för bolaget, emot hvad det nu kan göra,
om det får komma upp på detta sätt i afseende på sin bryt-
ning.
Vidare skulle bolaget komma i åtnjutande af den fördelen att
få sina fraktsatser fastlåsta för hela den tid, som aftalet afser.
Det är visserligen sant, att det har beräknats, att äfven med de
förstärknings och utvidgningsarbeten, som behöfvas på banan där
uppe och som blifva ganska betydande och dyrbara, skulle ändå
efter nuvarande förhållanden de föreslagna frakterna gifva på denna
Fredagen den 11 Maj.
3 N:o 51.
handel 11 å 12 °/0 i afkastning, sålunda en fördel för staten, som
på den vägen skulle komma in, hvilket man med mycken styrka
understrukit. Men det förhåller sig dock å andra sidan så, att det
är svårt, ja, omöjligt att på förhand beräkna, huru dessa fraktkost¬
nader kunna i en så långt aflägsen tid som den, hvarom här är
fråga, förökas; och då minskas i samma mån den fördel, som staten
skulle få genom denna uppgörelse, högst väsentligt. Den kan icke gå
ned till förlust. Därför har man sörjt genom kontraktet. Men den kan
stanna vid, att staten alltid får påräkna 4 Vs °/0 på anläggnings¬
kostnaden. Detta är ju godt och väl, men icke är det någon syn¬
nerligen exorbitant summa, som staten får för sin del garanterad.
Fördelen för bolaget däremot af dessa fastlåsta frakter, utaf detta,
att Riksdagen helt och hållet lämnar ifrån sig möjligheten att där
få inverka, ligger ju i öppen dag.
Och slutligen, icke minst naturligtvis, är aftaladt det villkor,
att bolaget skulle få sig garanterad frihet från exporttull, hvari¬
genom det skulle slippa det Damokles-svärd, som för närvarande
ännu alltjämt hänger öfver detsamma, nämligen att staten skulle på
den vägen taga tillbaka någon del af de stora naturliga rikedomar,
som staten på grand af en förvänd lagstiftning afhändt sig till för¬
mån för några enskilda personer.
Skulle vi beräkna ungefär, för att ha en öfversikt öfver,
hvarom det rör sig, hvad nu allt detta skulle kunna vara värdt, så
är det ju en sak, som genast slår betraktaren, nämligen att alla de
siffror, med hvilka uti den kungl. propositionen har räknats an¬
gående tillgångarne utaf malm och annat där uppe, ju ytterst ändå
äro byggda på bolagets okontrollerade uppgifter. — Den första
undersökningen har man uttryckligen i kontraktet förbehållit sig
icke må påkallas förrän år 1922. Det skulle ju tagas ut ur det sålunda
okontrollerade stora järnmalmsblocket vid Kiruna för bolagets räk¬
ning 150 millioner ton. Denna siffra, 150 millioner ton, är ju dock
icke absolut fixerad, utan den skulle kunna minskas under förut¬
sättning, att denna undersökning år 1922 visar, att totalsumman icke
uppgår till 750 millioner ton, utan stannar därunder. För Gellivare
med de 37 Va millioner ton, som skulle där tagas, finnes icke
något sådant förbehåll gjordt. Om undersökning skulle visa, att
i Gellivare icke skulle finnas stort mera malm kvar utaf värde, efter
det 37 V* millioner ton äro uttagna, har bolaget ändå rätt att ut¬
taga sina 37 Vs millioner ton, och staten får resten.
Inalles är det emellertid efter de sannolikhetsberäkningar, som
äro gjorda, 1871/2 millioner ton, som skola uttagas för bolagets räk¬
ning under loppet af 50 år. Huru mycket representerar nu detta
i värde? Ja, det ligger i sakens natur, att ett bolag, som rör sig
med sådana stora kvantiteter, som Grängesbergs-bolaget redan gör,
icke är angeläget om att låta någon utanförstående, kanske icke
heller regeringen, se alltför djupt i sina kort. Men något kan man
ju ändå ifrån dem, som äro sakkunnige på detta område, inhämta,
Remiss aj
proposition
(Forts.),
N;0 51. 4
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en och något kan man sluta sig till. Och om man då tager hänsyn
proposition, till, att för närvarande den så kallade A-malmen lär stå till ett pris
(Forts.) af J7 shillings per ton på världsmarknaden i England, så kommer
man, efter många sakkunniges mening åtminstone, till den uppfatt¬
ningen, att på denna malm, hvilken visserligen icke är det hela,
som skeppas ut, förtjänar nog bolaget en 5 kronor ungefär per ton.
Om det nu sedan på annan malm förtjänar mindre, låt oss säga 3
kronor per ton, så har man dock litet siffror, med hvilka man kan
räkna, och då visar det sig, att antaget, att dessa 187Vs millioner
ton skulle brytas med en vinst af blott 3 kronor per ton, skulle
detta ju motsvara, att bolaget äger taga ut ur dessa malmberg där
uppe ett värde af 550 millioner kronor i direkt vinst under de 50
år, som kontraktet skulle omfatta, med omkring 11 millioner kro¬
nor årligen. Räkna vi med den högre siffran af 5 kronor såsom
ett genomsnitt — och det finnes många, som anse, att man har
rätt att gå så högt, därför att järnmalmpriset visar åtminstone för
närvarande tendens att stiga, och vi känna icke alls, hur ställnin¬
gen i detta afseende kan vara om några tiotal år framåt, då det
kan vara värdt ofantligt mycket mera än nu — alltså, med en be¬
räkning af 5 kronor per ton komma vi upp till 940 millioner kro¬
nor ungefär för de 50 åren, eller 19 millioner kronor årligen.
Den ekonomiska bas, som bär upp dessa svindlande tal, är ett
bolag, Kiruna-bolaget, som har, enligt hvad det upplysts, ett aktie¬
kapital på något öfver 6 millioner kronor, utaf hvilka 4 millioner
kronor äro inbetalda; och räknar man med hela den stora kom¬
plexen, Grängesbergs-bolaget, så är det ju ungefär 30 millioner
kronor eller något däröfver, hvarmed affären opererar. Man måste
väl säga, att när det går löst på bortåt eu hel eller half milliard i
en affär, i hvilken kapitalisterna från början insatt fyra, sex eller,
låt oss säga, trettio millioner kronor, då är man verkligen uppe på
vinstsummor, inför hvilka man måste häpna och fråga sig, om det
är rimligt, att staten skall skaffa anstalter, hvarigenom sådana vin¬
ster garanteras åt enskilda sammanslutningar.
Ser man nu på, hvad staten skulle få, efter det vi sålunda
undersökt, hvad bolaget får, så finner man, att staten efter 50 år
får det hela. Staten behöfver icke kontant betala ut någonting,
men efter 50 år får den öfvertaga, hvad som då kan vara kvar.
Det är ju möjligt, och jag skall gärna säga, att det är sannolikt,
att efter dessa 50 år det ändå ligger högst betydande värden där
uppe, särskildt i Kiruna-bergen, men man kan ju icke och bör icke
heller sluta ögonen för det faktum, att bolaget kommit i den gynn¬
sammaste situationen. Bolaget har fått taga den malm, som ligger
lättast till brytning ofvan jord, och hvad som står kvar, då staten
börjar för egen räkning, är den mindre tillgängliga malmen.
Vidare har bolaget förbundit sig att efter dessa 50 år till sta¬
ten öfverlämna alla de anstalter, som bolaget har där uppe för att
5 N:0 51
Fredagen den 11 Maj.
kunna drifva sin malmbrytning, och dessa anstalter skola öfverläm-
nas i godt skick.
Ja, det har ju gjorts några försök att åstadkomma kontroll i
detta afseende i aftalet, det vill jag visst icke bestrida. Man ser
för öfrigt genom hela aftalet en god vilja att försöka få något bin¬
dande på dessa starka makter, med kvilka statens representanter
här hafva förhandlat. Jag kan likväl icke undertrycka den menin¬
gen, att slutresultatet icke svarar mot dessa ansträngningar, och att
den kontroll, som kan utöfvas i detta afseende af någon bergmästare,
eller hvad det kan bli för tjänsteman, som sitter där uppe någon¬
stans och skall se till att bolaget, det mäktiga stora bolaget, gör
allting som det skall och icke förfar egenmäktigt och orättvist mot
staten — den kontrollen, säger jag, är kanske väl klen ändå. När
man tager hänsyn till att det är så oerhördt stora ekonomiska kraf¬
ter, som där skola kontrolleras, då är det nödvändigt, att det finns
mycket starkare kontroll än den, som kan vinnas genom en sådan
anordning.
Men det är ju också en annan fördel, som staten skulle få,
nämligen den, att redan från år 1911 skulle det tillfalla staten en
niondedel af vinsten, eller om det blir någon sorts tvist angående
densammas lämpliga beräkning, kan staten få utbyta den nionde¬
delen mot eu tiondedel af själfva malmen.
När jag först såg den bestämmelsen, må jag säga, att det var
en af de punkter i hela aftalet, som allra mest tilltalade mig, ty
där såg man då ändtligen, att staten skulle få icke blott en aflägset
vinkande fördel om 50 år, när vi alla, eller åtminstone de flesta
bland oss, för länge sedan äro döda, utan staten skulle få en för¬
del, som började i en nära tid och som skulle sträcka sig igenom
hela den tid, hvarunder bolaget fortfarande har sin äganderätt öfver
dessa malmfält.
När man ser närmare efter, befinnes det ju dock, att denna
fördel, som staten på så vis erhåller, får den ärligen betala igen
efteråt. Efter det att bolaget år 1957 afträdt all sin egendom till
staten, efter det att bolaget fått garantien under 50 år för dessa
svindlande summor, om hvilka jag förut talat, är det ändå icke slut,
utan ännu under en följd af år skall staten betala åt dessa bolags¬
män värdet af 1 Va million ton malm per år, som brytes, till dess
den där tiondedelen af det tontal, som brytes mellan åren 1911 —
1957, är betäckt.
Ifall man räknar med 5 kronors vinst per ton — hvilket icke
är för orimligt — skulle detta vid den tiden svara emot en bryt¬
ning af ungefär 18 millioner ton, d. v. s. 90 millioner kronor, som
skulle ytterligare kastas efteråt, efter allt det andra, som bolaget
fått taga ut, såsom en sista erinran om att bolaget verkligen icke
har blifvit på något sätt misshandladt af de svenska statsmakterna.
Ja, när man väger mot hvart annat de fördelar, som bolaget
sålunda skulle få sig garanterade, och de fördelar, som staten skulle
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:0 51. 6
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Fredagen den 11 Maj.
få, kan jag icke hjälpa, att jag tycker, att det är en disproportion
så stor, att det borde förbjuda hvar och en att gå in på en sådan
bytesaffär.
Hvad borde man då göra? Mig synes det, att det bästa är
att helt lugnt behålla alla de vapen, som Riksdagen, svenska staten,
för närvarande har i sin band för att åstadkomma en tillfreds¬
ställande sakernas ordning där uppe i Malmberget och vid Kiruna.
Till dessa vapen hör äfven exporttullen, hvilken, såsom vi alla
känna, är sammanknuten med eu annan fråga, nämligen den tyska
handelstraktat, hvilken också kommit in i Riksdagen alldeles nyss°.
Då är det ju så många, som säga: Vi måste för all del gå in på
den tyska traktaten. Vi äro tvungna därtill, oaktadt det är mot¬
bjudande — man kunde godt begagna ett starkare uttryck än mot¬
bjudande — för den svenska Riksdagen att gå in på en sådan
öfverenskommelse, där vi binda vår handlingsfrihet i denna punkt
på grund af eu annan makts fordran, dess »sic volo, sic jubeo».
Vi minnas, att det var icke så länge sedan, som hans excellens
utrikesministern på en förfrågan angående denna sak kunde svara
och svarade, att våra underhandlare i detta afseende icke både på
något sätt bundit vår handlingsfrihet. Det var sant då, och det är
naturligtvis fotfarande sant, så till vida som ju Riksdagen bar sin
handlingsfrihet oförkränkt.
Den 8 maj undertecknades emellertid det så kallade slut¬
protokollet, och där står detta villkor, mot hvilket våra under¬
handlare hela tiden med all rätt värjde sig, men som till sist man
trodde sig kunna gifva efter på, när man fick det i sammanhang
med detta stora malmlältsköp, om hvilket jag här haft att tala.
Jag her herr talmannen om ursäkt, att jag ett ögonblick måste
komma in på denna sida af saken, men den ligger ju så nära och
utgör liksom grunden för hela frågan, så att man måste allt be¬
röra äfven den.
Jag skall då inskränka mig till att endast säga, att i afseende
på denna traktat synes mig, att man verkligen har skäl att fråga
sig, hvilka fruktansvärda följder, som då skulle uppstå, om Riks¬
dagen för sin del, på grund af att den icke vill afhända sig exporttull¬
möjligheten gentemot dessa bolag, af detta skäl för närvarande af-
slår traktaten. Ja, säger man, men då uppstår ju tullkrig med
Tyskland, då är det ju de största olyckor för åtskilliga af våra
exportindustrier. Men man maste väl dock se denna sak kallt, sa,
att det finnes fördelar äfven för de tyska intressena att vinna genom
en traktat med Sverige, och att just de tyska intressen, hvilka i
Tyskland notoriskt äro bland de allra starkaste, de stora järn¬
baronernas, på det bestämdaste fordra en öfverenskommelse, som
förbinder Sverige att icke använda sin rätt som suverän stat att
åsätta exporttull. Man kan sålunda väl hafva anledning att antaga,
att, om det också helt naturligt är eu stramhet för närvarande, man
dock icke har för all tid afskurit sig möjligheten att få handels-
Fredagen den 11 Maj.
7 Nro 51.
traktat med Tyskland, om så skulle anses lämpligt och om gynn¬
samma villkor kunna vinnas.
I alla fall, vare sig man dömer i denna fråga på det ena eller
andra sättet, vare sig man låter imponera på sig af farhågorna för,
att tyskarne skola afvisa hvarje försök till närmande på detta om¬
råde, eller man icke låter imponera på sig af sådana farhågor, utan
räknar på, att tyskarna skola i främsta rummet se på sitt eget in¬
tresse i den saken — i bägge fallen synes det mig, att man icke
hör taga denna uppgörelse med malmfältsbolagen, som här före¬
ligger. Men visserligen tror jag, att det vore synnerligen olyckligt,
om Riksdagen svarade på detta försök, bakom hvilket helt visst
nedlagts så mycket arbete och så många ärliga ansträngningar att
komma till ett godt resultat, med endast ett blankt afslag. Det
tror jag skulle vara illa. Men däremot anser jag, att den rätta och
riktiga lösningen för närvarande vore, att Riksdagen svarade med
en skrifvelse, hvari begärdes nytt förslag om statsinköp af malm¬
fälten där uppe i den ena eller andra formen, byggdt på omedelbar
undersökning, byggdt på mera kunskap om alla dessa förhållanden,
än vi för närvarande kunna hafva.
Det är nog så, att den princip, som mest här emot i det här
förslaget, helt naturligt är den, att staten först om 50 år skall
komma i besittning af dessa oerhördt värdefulla naturtillgångar -—-
hvad som finnes kvar af dem nämligen. Men kunde man bygga en
uppgörelse på den grunden, att staten nästan omedelbart kunde
vara med och få något med där uppe, mot det att bolaget till¬
försäkrades sin fördel därigenom, att det finge tillfälle att öka sin
export och därigenom sin vinst, men att staten på samma gång
förbehölle sig att få vara med allt ifrån början — om hela saken
kunde med ett ord inpressas inom en öfverskådlig tidrymd och icke
lämnas åt en tid, för hvilken vi knappast hafva rätt att lagstifta
och bestämma — då tror jag vi skulle vara inne på rätta vägen
i detta afseende.
Och så till sist: det är då först genom ett sådant förfaringssätt
möjligt, att denna fråga kan få i Riksdagen den pröfning och den
grundliga utredning, som verkligen ärendet här, om någonsin, kräfver.
Det är ju ändå orimligt att anmoda Riksdagen att, efter sedan den
fått en proposition den 9 maj, inom några dagar vara beredd att
fatta kanske det viktigaste afgörande, som träffats här på lång, lång
tid, och ett afgörande, som skall binda för så lång tidrymd framåt.
Det är icke rimligt, att vi skola på detta sätt lättsinnigt, så godt som
utan möjlighet till pröfning afhända oss vår utsikt att kunna träffa
ett kanske långt fördelaktigare, långt bättre aftal. Det är icke
rimligt, att vi godkänna detta förslag i år, när det kommit genom
omständigheternas makt — omständigheter, öfver hvilka regeringen
icke varit herre — att blifva framlagdt så sent som nu. Det enda
rimliga i detta fall är uppskof. Men ett uppskof, som innebär, att
staten skall vidtaga positiva åtgärder för att komma i besittning
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 51. 8
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en af dessa skatter, hvilka, jag upprepar det ännu en gång, staten
proposition. a[<jrig hade bort afhända sig.
(Forts.) ° °
Herr Nordström: Vi hafva ingen järnmalm att ödsla bort.
Detta har ju till och med professor Törnebohm förklarat, ehuru han
beräknat vårt lands malmtillgångar till icke mindre än 1,200 millio¬
ner ton, då däremot andra fackmän icke kommit till mer än hälften
af denna kvantitet. Då man vet, med hvilken svindlande fart järn¬
produktionen och järnkonsumtionen årligen tilltaga på världsmark¬
naden, så borde det vara uppenbart, huru illa vi handla emot vårt
land och våra efterkommande, då vi tillstädja, att detta vårt dyr¬
baraste guld utan vidare får utskeppas i årligen växande kvantiteter.
Då man vet, att brytningen af järnmalm under det sistförfluten
århundradet stegrats till den grad, att världskonsumtionen, som vid
dess början knappast belöpte sig till en million, numera öfverstiger
100 millioner ten årligen och att denna stegring i allt raskare
fart tilltager, då man vet, att tillgången på bättre och rikare malmer
allt mer och mer aftager och oupphörligen stegras i pris, så borde
det utgöra en samvetssak för hvar och en, som verkligen vårdar
sig om vårt lands framtid, att icke tillstädja denna rofbrytning,
som endast gagnar det utländska storkapitalet, men gör oss och
våra näringar allt fattigare. Det kan ej vara förenligt med rätt
och rättfärdighet, icke heller med en sund statshushållning att på
ett allenastående sätt gynna och uppmuntra vinningslystnaden hos
vårt lands ojämförligt starkaste aktiebolag att på detta sätt utplundra
vårt lands dyrbaraste nationalrikedom.
Visserligen har det blifvit framhållet, att Riksdagen 1898 vid
Ofotenbanans genomtrumfande iklädt sig vissa förpliktelser be¬
träffande de bolag, som åtagit sig att exploatera malmbrytningen i
Kiruna och Cell i vare, hvilka förpliktelser måste respekteras. Detta
är riktigt, men huru hafva händelserna sedermera utvecklat sig?
Trots de varningar, som därvid uttalades, särskildt af den framsynte
fosterlandsvännen Gunnar Wennerberg, lät Riksdagen draga sig vid
näsan af det intresse, som då spelade första violen och som gjort
vårt land så mycket ondt. Det var icke heller Riksdagens mening
att gynna det utländska storkapitalet på den svenska järnindustriens
bekostnad, men huru gestalta sig sakerna nu? Ledningen utaf
Grängesbergsbolaget har kommit i händerna på ett konsortium, som
mycket påminner om den amerikanska Tammany ringen, som föga
bekymrar sig om vårt lands intressen, men där ett hastigt penning-
förvärf utgör den förnämsta driffjädern. Rör detta ändamål har
man förstått att med sig assimilera framstående och aktade män,
hvilka fått den föga afundsvärda lotten att tjänstgöra som bulvaner.
På detta sätt har inom Riksdagen skapats en opinion, som allra
bäst illustreras' genom omröstningarne den 10 och 16 maj förlidet
år. Skola vi äfven nu få bevittna ett lika nedslående resultat?
9 N:0 51.
Fredagen den 11 Maj.
Då emellertid detta mäktiga bolag förfogar öfver resurser som
kanske intet annat bolag inom vårt land, då dess aktier på så
jämförelsevis kort tid stigit till ett pris, som närmar sig fyra gånger
det nominella, då för 1904 utdelades en årsvinst af 11 procent oeli
som ej ens uppgick till hälften af den disponibla behållningen, då
iör förlidet år bolaget förfogade öfver en årsinkomst, som närmar
sig 50 procent af det kolossala aktiekapitalet, kan det då finnas
rim och reson däruti, att svenska staten beviljar detta bolag en
allenastående fraktnedsättning för exportmalmen eller kan det anses
förnuftigt att medgifva bolaget att oupphörligen öka den kvantitet
järnmalm, som på detta sätt premieras och exporteras till skada för
den svenska järnindustrien?
För att visa i hvilken progression denna malmexport tilltagit
kan jag nämna, att öfver Narvik exporterades år 1903 807,373 ton,
år 1904 1,185,962 ton och år 1905 1,487,626 ton. Nu föreslår
järnvägsstyrelsen att öka den medgifna kvantiteten af exportmalm
till Narvik till 3,000,000 ton årligen, alltjämt mot en väsentligt
lägre frakttaxa, än hvad landets öfriga trafikanter få betala. Man
frågar sig: hvad är meningen? Behöfver detta bolag verkligen en
sådan uppmuntran? Eller hvad är det, som kan en så kraftig
verkan åstadkomma?
Hvad åter vidkommer den exportmalm, som brytes i mellersta
Sverige, så blir nettobehållningen på den affären jämförelsevis
mindre, emedan grängesbergsmalmen håller ett mindre procenttal
järn än norrbottensmalmen. Man har därför föreslagit att nedsätta
exporttullen å den järnmalm, som håller under 60 procent järn, till
häiften emot den högprocentiga. Men enligt alla sakkunniges en¬
hälliga omdöme skall grängesbergsmalmen, äfven om den nuvarande
brytningen icke stegras, likväl vara slut långt före detta århundrades
slut. Kan det då vara förnuftigt att i otid ödsla bort denna malm¬
tillgång, som likväl är så oundgänglig för den svenska järnindustrien!
Då det dessutom är ett och samma bolag, som numera bedrifver
denna malmexport, så föreställer jag mig, att förlusten blefve ganska
måttlig för bolaget, om grängesbergsmalmen sparades för den svenska
järnhandteringen.
Men det ligger äfven en verklig fara däruti, om denna hand¬
tering får utveckla sig och fortgå i samma progression som hittills.
Det är icke rätten, utan makten, som gör sig gällande nationerna
emellan, då de ekonomiska intressena komma i kontakt med hvar¬
andra. De svagare få då böja sig för de mäktigare. I hvilket
beroende står icke Portugal i detta afseende till England! Äfven
spanjorerna försummade att i rätt tid åsätta en effektiv exporttull
å sin järnmalm, och de få nu finna sig i nesan att se denDa sin
dyrbaraste nationalrikedom vandra ur landet för att utnyttjas af
mera företagsamma nationer. Vi sakna icke heller exempel på
liknande företeelser inom vårt land. Jag har eu gång förut erinrat
om virkesbeslaget vid Tore sågverk, då länsman Svenonius lade
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:0 51. 10
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
beslag på det enligt svensk lag förverkade virkesupplaget — en
affär på ett par hundra tusen kronor. En skuggrädd regering upp-
häfde beslaget, och den svenska Riksdagen fick det nöjet att bevilja
den plikttrogne länsmannen ett snöpligt skadestånd.
Låt nu detta mäktiga bolag fortsätta att uppgöra leverans¬
kontrakt med utländska konsumenter — utländska storkapitalister —
om leverans af svensk järnmalm, och vi få skylla oss själfva för
följderna. Om Riksdagen förlidet år antagit min motion om en kronas
exporttull på järnmalm, så både vi nu varit befriade från den
agitation, som alltfortfarande bedrifves rörande denna sak, och
statsverket skulle haft öfver 3 millioner mera i statskassan. Ingen
utlänning skulle haft anledning att beklaga sig öfver orättvis be¬
handling, icke heller exportbolaget. Kirunamalmen steg under 6
månader, från den 1 juli till den 31 december förlidet år, i pris vid
Middlesburgh från 17 till 22 shillings, d. v. s. 4 kr. 50 öre på
ti månader. Priset är fortfarande i stigande. Efterfrågan är långt
större än tillgången. De utländska konsumenterna äro beroende
utaf vår rikare och bättre järnmalm för att med större vinst kunna
utnyttja sina fattigare och mera oartade malmtillgångar. Det har
nämligen visat sig, att en viss blandning utaf rikare och kraftigare
malmer är nödvändig, om ett godt resultat skall kunna ernås vid
järnförädlingen. Nu, sedan järnmalmtillgångarna i Bilbao, som för
30 år sedan ansågos vara lika outtömliga, som man nu påstår de
norrbottniska malmfälten, likväl äro i det närmaste uttömda och
sedan äfven Englands järnmalmtillgångar äro på upphällningen, nu
kastar sig det utländska storkapitalet med rofgiriga blickar på de
norrbottniska malmtillgångarne för att kunna fortsätta sin järnför¬
ädling. Skola vi då fegt och lumpet gifva.efter för den propaganda,
som arbetar i detta utländska intresse! Aro vi icke längre herrar
i eget hus?
Man har föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning. Men hvad skall man utreda? Alla sakkunniga äro
eniga om att vi icke hafva någon järnmalm att ödsla bort; men nu
icke allenast ödslas, utan här rofbrytes. Hvad göres oss då mera
vittnesbörd behof? En sådan skrifvelse skulle antagligen af för¬
borgade krafter begrafvas uti Kungl. Maj:ts stora papperskorg, och
grängesbergsbolaget skulle då få fortsätta sin premierade malm¬
export ännu några årtionden till obotlig skada för vår inhemska
järnindustri. Våra efterkommande finge den oskattbara glädjen att
skåda, hvar våra outtömliga malmtillgångar en gång funnits — all¬
deles såsom spaniorerna nu få göra med sina en gång så outtömliga
malmtillgångar i Bilbao!
Vi stå inför uppgörelsen af eu ny handelstraktat med Tyskland;
skola vi då fastlåsa en fri malmexport för årtionden. Tyskarne äro
skickliga finansierer, och de veta hvad de göra. De åstunda våra
råprodukter för att sedermera i förädlad form med stor vinst åter¬
sända desamma. Vi importera årligen för mera än 50 millioner
11 N:0 51.
Fredagen den 11 Maj.
förädlade järnprodukter, enligt hvad den officiella statistiken utvisar,
produkter, som mer än väl skulle kunna tillverkas inom landet. För
att visa huru bakvändt vi därutinnan gå till väga, behöfver jag endast
erinra om de tio lokomotiven, som beställdes i Amerika, men som
måste i väsentliga delar ondgöras, då de ankommo bit, eller huru
man uppställde sådana leveransvillkor för våra egna verkstäder vid
anskaffningen af vagnsfjädrar jämte annan järnvägsmateriel, att
leveransen måste öfverlåtas till de Kruppska järnverken i Essen,
som befriades ifrån de för de svenska bolagen föreskrifna villkoren.
Skola vi nu handla lika bakvändt vid uppgörelse med Tyskland om
en ny handelstraktat? Det är fara värdt, att tyskarne skola få för¬
nyad anledning besanna det kända ordspråket: »de dumma svenskarne».
Eller hvad kan meningen vara, att denna _fråga i år liksom i fjol
uppskjutsa till Riksdagens sista timme? År här rent spel?
Denna tullfråga står i det närmaste sammanhang med den poli¬
tiska situationen och särskildt frågan om vårt försvar. Om mitt
förslag antoges, så skulle vi kunna bygga inlandsbanan utan att
svenska staten behöfde tillsläppa ett enda öre, och grängesbergs-
bolaget skulle icke heller lida någon minskning i sina inkomster i
anseende till den stadigt fortgående stegringen i malmprisen på den
utländska marknaden och i anseende till vår järnmalms oumbärlighet
för de utländska järntillverkarne. Men hvilken epok skall icke in¬
landsbanans byggande blifva uti vårt lands och särskildt det nord¬
liga Sveriges odling och utveckling! Denna bana skall enligt min
öfvertygelse blifva af oändligen mycket större betydelse för vårt
försvar än Bodenfästningen, detta Boden, som hotar att blifva vårt
lands ruin.
Nu kommer regeringen uti Riksdagens sista timme med tvenne
så viktiga och i vårt ekonomiska lif så djupt ingripande kungl.
propositioner som godkännande af förslag till öfverenskommelse
mellan svenska staten å ena sidan samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund å andra sidan angående viss grufegendom,
och kungl. proposition angående en mellan Sverige och Tyska riket
afslutad handels- och sjöfartstraktat. Ett sådant tillvägagångssätt
är minst sagdt oskickligt. Eller hvad är meningen? År det me¬
ningen, att under dessa rösträttsdagar öfverrumpla Riksdagen för att
framtvinga beslut, som under normala förhållanden och vid ett lugnt
öfvervägande skulle vara omöjliga? Jag har förut vid olika till¬
fällen påvisat, huru allenastående detta grängesbergsbolag hlifvit
gynnadt af svenska staten. Nu är meningen att ytterligare fortsätta
på den inslagna vägen. Skola vi släppa till både penningarna och
pungen? Genom antagandet af den tyska handelstraktaten synes
meningen vara att fastlåsa den fria utförseln af detta vårt dyrbaraste
guld. Man vill privilegiera denna rofbrytning. MeD icke nog där¬
med, man fordrar, att svenska staten åter skall offra ett par tiotal
millioner kronor för att möjliggöra denna onaturliga, forcerade ex-
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 51. 12
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
port. Man behöfver dubbelspår för att kunna transportera en så
kolossal malmkvantitet. Hvem kan eller vågar garantera, att i
Kiirunavaara-Luossavaara finnes en malmkvantitet af närmare 800
millioner ton? — i alla händelser finnes den icke ofvan jord, utan
till äfventyra under bottnen af Luossajärvi. Här i djupet skola
följaktligen våra efterkommande hämta sitt behof af järnmalm, sedan
exportbolaget uttömt den brytbara delen af malmtillgångarna. Sköna
utsikter! Jag beklagar, att svenska män kunnat underskrifva ett
sådant dokument som det föreliggande.
Det pinsammaste uti denna historia, det är, att bakom detta
allsmäktiga exportbolag stå främmande intressen, som föga bekymra
sig om landets väl, men som uteslutande arbeta i egna intressen.
Ute i landet cirkulera den vildaste rykten, huru dessa intressen be¬
fordras, rykten, som kräfva den mest effektiva dementi för att icke
växa ut till en storm, som kan blifva vederbörande öfvermäktig.
Herr talman! Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte åt¬
följa den kungl. propositionen till det utskott, som skall förbereda
ärendet.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman!
Med anledning af några yttranden, som här blifvit fällda, tillåter
jag mig meddela några upplysningar och rättelser.
Den förste ärade talaren sade, att det efter hans mening vore
en icke ringa fördel för aktiebolaget Gellivare malmfält, att dess
process mot kronan skulle blifva nedlagd. Till stöd härför anförde
lian, att de domstolar, som hittills dömt i saken, icke varit enhäl¬
liga, utan att en ledamot af Svea hofrätt gifvit kronan rätt. Detta
är emellertid ett misstag; en ledamot af hofrätten var visserligen
skiljaktig, men han gaf icke kronan rätt. Jag för min del tror
icke, att denna rättegång är mycket värd.
Den ärade talaren tolkade sista stycket af § 11 i kontraktet på
ett alldeles oriktigt sätt. Han sade nämligen, att bolagen lyckats
förbehålla sig den mycket stora fördelen af frihet från all skatt,
som skulle utgå för den inkomst, som öfverstege ] Vs miljon kronor.
Han menade, såvidt jag kunde förstå — ett par af mina grannar,
som jag frågade, hade samma uppfattning — att kontraktet inne-
hölle, att äfven om bolagen hade aldrig så stor inkomst, skulle de
endast skatta för en inkomst af 17-2 miljon kronor. Något sådant
står emellertid icke i kontraktet, utan bolagen skola skatta för den
inkomst de hafva. Enligt kontraktet är det däremot tillförsäkradt
bolagen att icke blifva underkastade beskattning efter annan eller
högre grund än den, som gäller för ett bolag med en inkomst af
1 Va miljon kronor om året. Bolagen hafva naturligen tänkt sig,
att, därest inkomstskatten skulle kunna genom progression skrufvas
upp hur högt som helst, friheten från exporttull skulle blifva af
föga värde för bolagen. Om Riksdagen sålunda ökar progressionen
vid inkomstskatten utöfver det belopp, vid hvilket progressionen nu
13 N:o 51.
Fredagen den 11 Maj.
stannar, eller 80,000 kronor, så komma visserligen bolagen att lida
daraf, men de behöfva icke betala efter en högre progressiv skala
än ett bolag med en inkomst af l1/* miljon kronor. Det är detta,
som blifvit bolagen tillförsäkradt. Mutatis mutandis gäller detta
beträffande en förmögenhetsskatt.
Samme ärade talare framhöll, att den uppskattning af malm¬
tillgången vid Kiruna, som stadgats i kontraktet, vore så fram¬
skjuten i tiden. Jag ber med anledning däraf få erinra, att den
paragraf i kontraktet, som handlar om denna uppskattning, lägger bevis
skyldigheten för kvantiteten på bolagen. Bolagen äro skyldiga att
åstadkomma en fullständig undersökning, och endast med hänsyn till
den kvantitet, som den sakkunniga nämnden med säkerhet kan kon¬
statera, äger bolaget uttaga sin andel. För åstadkommande af en
sådan fullständig undersökning äro de hittillsvarande metoderna icke
tillräckliga, utan afsikten är, att denna undersökning skall fortgå
jämsides med arbetet med den utfraktstunnel, som Luossavaara-
Kiirunavaara aktiebolag kommer att framdraga genom berget. Denna
tunnel är ett väldigt arbete, som beräknas taga en tid af minst 12
å 14 år. Det är ju tydligt, att bolaget, som skulle kunna blifva
lidande på en uppskattning, hvilken skedde, innan bolaget haft till¬
fälle att frambringa det nödvändiga materialet för densamma, har
en berättigad fordran på, att någon uppskattning icke kommer att
äga rum, förrän man kan vara fullt säker på, att de förberedande
arbetena hunnit blifva utförda. Emellertid kan det vara af visst
intresse att nämna, att, såsom ock enligt min uppfattning framgår
af § 6 mom. 1, bolaget själft absolut icke hyser något tvifvel om,
att malmkvantiteten är minst 750 miljoner ton. Genom bestäm¬
melsen i § 6 mom. 1 har bolaget, så att säga, iklädt sig det äfven-
tyr, att därest malmtillgången i Kiirunavaara skulle befinnas mindre
än 750 miljoner ton, och alltså tiden för bolagets uttagande af malm
därstädes skulle proportionsvis förkortas från de 50 åren, skall
äfven tiden för bolagets uttagande af malm vid Gellivare förkortas
utan vidare och utan ersättning.
Då jag i motsats till den förste talaren och i likhet med alla
sakkunniga hyser den bestämda uppfattningen, att Gellivare icke är
så fattigt, utan innehåller minst 100 miljoner ton, anser jag i nyss¬
nämnda bestämmelse ligga ett synnerligen kraftigt bevis för, att
bolaget, som ju ändå häst känner förhållandena, själft är fullt öfver-
tygadt om, att det finnes vid Kiruna minst 750 miljoner ton.
Samme talare framhöll, att bolagen visserligen förbundit sig
att sörja för en i allo nationell malmbrytning vid båda malmfälten,
men att kontrollen häröfver ar otillräcklig. Gentemot detta ber
jag få erinra, att i § 14 mom. 2 föreskrifvits ett ganska skarpt
äfventyr, lör den händelse bolagen icke fullgöra nämnda förpliktelse.
Det stadgas där: »Skulle bolagen eller något af dem i väsentlig
grad brista i fullgörandet af de i § 3 mom. 3, §§ 7 eller 9 stad-
gade åtaganden» — till dessa hör just åtagandet om rationell malm-
Bemiss af en
proposition.
(Forts.)
N:0 51. 14 Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en brytning — »och rättelse ej ske inom sex månader efter tillsägelse
proposition, från statens sida, skall, i händelse staten sådant påfordrar, statens
(Forts.) lösningsrätt till den i detta kontrakt afsedda egendom inträda. För
sådant fall skola de i förestående mom. stadgade bestämmelser om
lösen gälla, dock med den skillnaden, att staten endast skall erlägga
åttio procent af det inlösningsbelopp, som med tillämpning af mom. 1
skulle hafva utgått.» Jag tror icke man kan säga, att det icke
är ett ganska kraftigt äfventyr för underlåtenhet i detta fall från
bolagets sida, som här stadgats.
Samme talare nämnde också, att han blifvit mycket glad, då
han såg, att bolaget från och med år 1911 skulle för hvarje år
till staten betala ett belopp, motsvarande en niondedel af hvad för
samma år utdelades till bolagets aktieägare och eventuellt afsattes
till andra fonder än reservfonden, men att, då han såg, att detta
skulle på visst sätt betalas igen, hans glädje försvann. Jag ber i
anledning häraf få erinra, att hela kontraktet är grundadt på den
förutsättningen, att bolagen skola äga uttaga 150 miljoner ton, för
den händelse hela malmkvantiteten är 750 miljoner ton. Inom
denna ram, och icke för att ändra densamma, har regeringen önskat
att åt staten bereda någon möjlighet att redan under fortgången af
bolagens besittning erhålla någon finansiell fördel i form af utdel¬
ning. Man lyckades förmå bolagen att ingå därpå, och det har
ordnats så, att, sedan efter utgången af de 50 åren bolagens egen¬
dom öfvertagits af staten, denna till Luossavaara-Kiirunavaara aktie¬
bolag betalar ett på visst sätt beräknadt belopp årligen, till dess att
dessa belopp sammanlagdt uppgå till ungefär detsamma, som staten
förut under årens lopp med början år 1911 af nämnda bolag upp¬
burit. Jag tror således, att det beror på den synpunkt man vid
betraktandet af denna bestämmelse intager, om den skall anses som
en fördel för staten eller icke.
Talaren yttrade, om jag rätt uppfattade hans ord, att det borde
förbjuda sig själft att ingå på detta kontrakt. Ja, det beror väl
också mycket på den hufvudsynpunkt, hvarifrån man ser hela denna
fråga. Han talade om, att vi icke skulle afhända oss våra vapen,
och han använde andra liknande uttryck. Ja, jag har ändå för
min del svårt att betrakta bolaget som en fiende, som staten har
att på allt sätt söka bekämpa och besegra och tillfoga allt det onda,
som man understundom tillfogar sina fiender. Såvidt jag kan förstå,
har detta bolag icke gjort sig skyldigt till några dödssynder. Det
har, då staten icke var benägen att träda emellan och åtaga sig
den därmed förbundna risken, i stället gjort detta och skaffat sig
dessa malmtillgångar. Det har gjort detta med fullkomligt iakt¬
tagande af laglighet, och det befinner sig i laglig äganderätt af
malmtillgångarne. Jag kan icke förstå annat, än att det i själfva
verket är icke blott fördelaktigt, utan ovanligt fördelaktigt och så
fördelaktigt, att jag verkligen icke har sett något sådant kontrakt,
1 som säger: af en väldig egendom afstår den rätte ägaren Vs mot
15 N:o 51.
Fredagen den 11 Maj.
att få behålla Vb
kan naturligtvis
att denna andra
taget nyttig vare sig för det allmännas eller den enskildes rätt.
Ställer man sig på den ståndpunkten, att här endast och allenast
är fråga om att till det yttersta pressa bolaget genom att begagna
statens beskattning såsom ett medel att afhända bolaget dess till¬
gångar eller att tvinga bolaget att själft afhända sig desamma, då
bar man enligt min uppfattning slagit in på principer, som man
icke vill taga konsekvenserna af i andra fall, och då bar man helt
visst skadat och väsentligt rubbat förtroendet till upprätthållandet
af äganderättens grundsatser bär i landet. Ett sådant förfarande
tror jag för min del är till sina konsekvenser vida mer skadligt,
än att det skulle kunna uppvägas af att staten lyckades erhålla eu
ännu större del än de fyra femtedelarne.
Jag ber slutligen att med ett par ord få vända mig emot den
siste ärade talaren, som ju bar ett större, af oss alla erkändt privi¬
legium på yttrandefrihet, än man i allmänhet brukar begagna sig af
bär i kammaren — jag ber att gentemot hans mot regeringen
riktade tal, att det här icke skulle vara rent spel, att det skulle
vara försök till öfverrumpling o. s. v., få på det bestämdaste till¬
bakavisa detta under förklaring, att regeringen icke genom något
fel å sin sida en enda dag eller en enda timme fördröjt ingifvandet
af denna riksviktiga proposition till Riksdagen.
Jag måste äfven tillägga det, att jag icke kan fullt vara med
om vare sig den förste eller den andre talarens betraktelsesätt att
såsom en gifven utgångspunkt förklara: det är orimligt, vi ha endast
några dagar kvar! Det beror ju på Riksdagen själf, huru många
dagar den vill offra för ett arbete, som efter allas mening är af
den allra största betydelse för land och rike. Från Kungl. Maj:ts
sida skall icke komma något slags åtgärd, som hindrar Riksdagen
från att utföra detta fosterländska värf. Det kan jag försäkra.
Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Jag räknar
mig bland dem, som med icke så ringa häpnad emottagit detta stora
förslag, som ställer i utsikt så betydande tillgångar för staten utan
några direkta utgifter. Men då man tänker på, att staten måste
i så många afseenden inskränka sin handlingsfrihet, så blandar sig
med denna häpnad en oro öfver, att de eftergifter, som staten måste
göra, icke fullt kompenseras af de förmåner, som staten skulle vinna.
Denna fråga har ju närmare berörts af den förste talaren, och herr
statsministern har svarat därpå. Jag har ingen anledning att vidare
sysselsätta mig med den frågan. Men det uppställer sig också den
frågan och den oron, huruvida detta aftal, som nu skulle afslutas,
verkligen innehåller så betryggande bestämmelser, att man med
lugn kan godkänna detsamma. Jag får säga, att vid den flyktiga
i okvald besittning och draga fördel af den. Man Remiss af en
stå på en annan ståndpunkt, men jag tror icke, proposition.
ståndpunkt i själfva verket är på det stora hela
(Forts.)
N:o 51. 16
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af e
pi-oposition.
(Forts.)
bekantskap, som jag gjort med förslaget, ha hos mig rest sig några
betänkligheter gentemot detsamma.
Såsom herrarne finna, är det icke meningen, att äganderätten
till dessa bolags egendom nu skulle öfvergå till staten, utan detta
skulle ske först efter 50 år eller den något kortare tid, som med
tillämpning af aftalets fjärde paragraf kan komma i fråga. Det
heter nämligen i § 13, första punkten: »Den 1 januari 1957 eller
å den tidigare dag, som med tillämpning af § 4 här ofvan kan
ifrågakomma, öfverlåter Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag utan
ersättning med full äganderätt till staten den bolaget tillhöriga, inom
Norrbottens län befintliga fasta egendomen» etc. Alltså utfäster
sig bolaget att å viss tid öfverlåta till staten sin fasta egendom.
Men nu är förhållandet det, att uppfyllandet af ett löfte om gåfva
eller köp af fast egendom icke kan på rättslig väg utkräfvas. Detta
är visserligen förutsatt här i samma paragraf, där det står, att
»såsom säkerhet för öfverlåtande till staten af de i mom. 1 här
ofvan omförmälda fastigheter skuldebref å sammanlagdt en miljon
kronor med inteckningsrätt i fastigheterna» skall öfverlämnas af
bolagen. Det synes mig dock, som om denna säkerhet icke vore
fullt tillfredsställande med hänsyn till det äfventyr, som staten
skulle stå, om icke en sådan öfverlåtelse af den fasta egendomen
skedde.
Det finnes ett annat förhållande, som nog kan gifva anledning
till någon eftertanke — en situation, som möjligtvis skulle blifva
mindre angenäm för staten. Jag vill icke tänka mig —■ den tan¬
ken är alldeles för pinsam — att det skulle kunna komma en tid,
då dessa malmfält läge under främmande herravälde, men jag tänker
mig en annan situation, därtill föranledd af en bestämmelse här i
samma paragraf 13, nämligen där det heter: »Därest den i denna §
afsedda egendom eller del däraf genom konkurs skulle frångå det
bolag, den nu tillhör, är staten berättigad att af bolaget erhålla skade-*
stånd» etc. Således har det förutsatts, att en konkurs å bolagens
sida kan inträffa. Med dessa nu rika bolag är ju den möjligheten
icke nära liggande, men det är under många år, som detta interims-
förhållande, innan äganderätten öfvergår till staten, skall äga rum,
och man kan tänka sig, att aktierna i dessa bolag utnyttjes på ett
sådant sätt, att de vid slutet af öfvergångsperioden icke ha så stort
värde; de kunna då komma i händerna på sådana personer, som
icke äro så nogräknade med en liten kupp, om därmed något kan
vinnas. Man kan därför tänka sig, att en konkurs, hvari bolagen
skulle försättas, vore arrangerad eller också möjligtvis uppstått af
helt naturliga orsaker.
Men en konkurs verkar upplösande på aftal i allmänhet, och
jag kan icke inse, att en konkurs, om en sådan skulle kunna in¬
träffa, icke skulle verka upplösande äfven på detta aftal. Att er¬
hålla skadeersättning af det bolag, hvars egendom afträdts till kon¬
kurs, därtill torde icke finnas stor utsikt. Det är ju möjligt, att
17 N:0 51.
Fredagen den 11 Maj.
dessa betänkligheter icke äro grundade, men det synes mig, att
man skulle känna tryggheten mycket större, om af talet hade inne¬
hållit, att äganderätten till denna fasta egendom, dessa grufvor och
annan därtill hörande egendom, som slutligen skall öfverlåtas till
staten, nu hade helt och hållet öfverlåtits till staten och staten lämnat
upplåtelse till bolagen på sådant villkor, att bolagen kommit i åtnju¬
tande af just de förmåner, som här i aftalet äro bestämda eller
kunna anses skäliga.
Jag har, herr talman, vid remissen af den kungl. propositionen
tillåtit mig att framhålla dessa betänkligheter — de må nu vara
grundade eller icke.
Herr Moll: Herr talmani Herr Branting anställde uti sitt
anförande en jämförelse mellan bolagens fördelar och statens förde¬
lar af nu ifrågavarande aftal och kom därvid till det resultat, att bo¬
lagens fördelar voro större än statens. Jag kan för min del icke
dela denna herr Brantings åsikt. Äfven jag har sökt, såvidt tiden
det medgifvit, att mot hvarandra väga de fördelar, som på grund af
detta aftal skulle tillkomma å ena sidan bolagen och å den andra
staten, och jag har kommit till ett resultat motsatt herr Brantings.
Jag skall tillåta mig att anföra ett par siffror, som så att säga
erbjuda sig själfva i anslutning till de siffror, som herr Branting
nyss åberopade. Han yttrade, att om man beräknade bolagens vinst
till 3 kronor per ton, skulle bolagen, på grund af det föreliggande
aftalet, under aftalstiden, femtio år, förtjäna 550 miljoner kronor,
och om vinsten beräknades till 5 kronor pr ton, skulle bolagens
vinst uppgå till 940 miljoner kronor. Med dessa siffror till ut¬
gångspunkt skall jag be att få framhålla, att, under förutsättning
att den outtagna kvantiteten af 750 miljoner ton finnes i Kiruna
och med frånräknande helt och hållet af malmtillgången vid Gelli-
vare, skulle, när efter femtio år grufvorna öfvergå i statens händer,
om vinsten beräknas till 3 kronor pr ton, öfverlåtelsen för staten
representera ett värde af 1,500 miljoner kronor. Beräknar man
åter vinsten till 5 kronor per ton, blefve värdet af öfverlåtelsen för
staten 2Va miljarder kronor. Nu är det gifvet, att dessa siffror i
själfva verket icke äro något att hålla sig till. Såsom herr Bran¬
ting mycket riktigt framhöll, vet man ju icke, till hvilket belopp
brytningskostnaden uppgår vid den tiden, men så mycket torde man
kunna taga för gifvet, att de äro högre icke endast till följd af
stegrade arbetspris, utan äfven därför att man sänkt sig längre ned
i berget. De af mig anförda siffrorna tåla nog vid en högst vä¬
sentlig reduktion, men detsamma kan äfven sägas om herr Brantings
siffror. Mina siffror kunna dock tjäna till att i någon mån kom¬
plettera de siffror, som herr Branting anförde.
Herr Branting talade vidare om de vapen, som vi skulle kunna
använda gentemot bolagen, och dessa skulle vara exportull och
järnvägsfrakter.
Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 51.
Kemiss af en
proposition.
(Forts.)
2
N:o 51. 18
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Jag kan icke dela herr Nordströms mening om exporttullens
betydelse, ty det förhåller sig med denna tull så, att om vi afsåga
oss densamma genom en handelstraktat, så få vi ersättning härför
genom tulllindringar från motpartens sida. Pålägga vi exporttull,
komma repressalier otvifvelaktigt att tagas. Huruvida exporttull på
järnmalm kan vara för staten fördelaktig eller ej, blir ytterst ingen¬
ting annat än ett räknestycke. Exporttullen må således vara ett
vapen, men är i hvarje fall ett tveeggadt vapen, som kan vara lika
skadligt för staten som för bolagen. Hvad järn vägsfrakterna be¬
träffar, äro de ju också ett vapen, men i aftalet är förutsatt möj¬
ligheten, att transportkostnaderna i framtiden skola stiga, och genom
aftalet är staten garanterad 41/* procent nettoinkomst på det i järn¬
vägen nedlagda kapitalet i stället för såsom nu 3,8 procent. Denna
garanti har för staten ett ganska stort värde, ehuru alla skäl tala
för att järnvägen kommer att lämna eu afkastning ungefär dubbelt
så stor som den garanterade.
Hans exellens statsministern påpekade, att vi icke böra betrakta
bolagen såsom eu fiende. I sammanhang härmed skall jag be att
få erinra därom, att när Grän ge sb ergsb o 1 aget år 1903 öfvertog de
lappländska malmfälten, ansåg man, att bolaget gjorde det allmänna
en synnerligen stor tjänst; jag tror icke, att någon, som något när¬
mare känner till dessa förhållanden, icke är fullt öfvertygad därom
att om Grängesbergsbolaget icke då trädt emellan, hade grufvorna
nu varit i utländingars ägo, och Riksdagen hade icke i dag haft till¬
fälle att sysselsätta sig med det här af Kungl. Maj :t framlagda aftalet.
Häruti instämde herr EJcman i Mo gård.
Herr Branting: Herr talman! Hans excellens statsministern
gjorde en del erinringar och, såsom han sade, rättelser gentemot
några uppgifter, som jag i mitt anförande lämnade.
Han sysselsatte sig först med rättegången. Jag är naturligen
skyldig att fästa det största afseende vid hans förklaring, att efter
hans mening utsikterna för kronan i denna rättegång, som nu är å
kronans vägnar väckt inför högsta domstolen, äro synnerligen små.
Men jag förstår icke detta, det måste jag uppriktigt bekänna. —
Det beror väl på bristande insikt hos mig — att han kunde säga,
att äfven reservanten bland hofrättens ledamöter skulle hafva dömt
helt och hållet mot kronan. För en lekman i juridiken, som på
sidan 18 i den kungl. propositionen läser några rader om denna
rättegång, vill det synas, att, om icke kronan fått rätt af denna
reservant i hofrätten, bolaget i hvart fall icke heller fått det. Det
står nämligen följande:
»Erån beslutet var emellertid en af hofrättens ledamöter skilj¬
aktig och pröfvade rättvist ej mindre att, med ogillande af kronans
talan mot Erasmie, Bosseus, Westerberg och bolaget såsom Anders¬
sons rättsinnehafvare, förklara bolaget hafva förverkat dels omför-
19 N:0 51.
Fredagen den 11 Maj.
mälda nittiofem utmål och den på därtill hörande mutsedlar grun¬
dade rätt, dels ock den tillökning, som tillagts ofvanberörda fem
utmål, än äfven att förplikta bolaget till kronan utgifva godtgörelse
för den malm, som blifvit af bolaget bruten inom sistnämnda utmål
efter den 25 november 1892,» etc.
Nog förefaller det mig fortfarande, att detta referat gifver vid
handen, att vederbörande reservant i hofrätten för sin del icke be¬
traktat kronans anspråk såsom alldeles obefogade, om också jag nu
måste taga för gifvet, att bakom denna reservation ligger, att han
icke gifvit kronan full rätt.
Hans excellens statsministern kritiserade hvad jag både yttrat
angående bolagens rätt att intaga i aftalet bestämmelse om frihet
från den progressiva beskattningen, som skulle tillkomma utöfver
IV2 miljons inkomst. Det är ju möjligt, att jag icke uttryckte
mig fullt klart i detta afseende, men jag ber att få försäkra, att
jag själ!' både det fullt klart för mig, att det förhåller sig med
denna punkt i detta aftal precis, såsom hans excellens statsminstern
utvecklade, naturligtvis icke på det sätt — och det vore väl också
alltför orimligt — att bolaget skulle, huru mycket det än förtjä¬
nade, icke beskattas för mera än D/2 miljon kronor, utan endast
på det sätt, att det icke skulle komma upp till den rätta punkten
å den progressiva skalan. Detta är en fördel, som bolagen skulle
få genom det träffade aftalet, förutsatt, att den progressiva skalan
är olika, så att det gäller en högre progression för den direkta skat¬
ten för det större belopp, som kanske bolagen äro uppe vid, än
vid D/2 miljon inkomst.
I denna punkt föreligger således endast ett missförstånd i af¬
seende å mina uttryck, men icke i fråga om min mening; den har
varit alldeles densamma, som bär nyss utvecklats. Hans excellens
statsministern förklarade, att i afseende å malmtillgången där uppe
bolagen själfva skulle vara lifligt öfvertygade om att tillgången i
Kiruna uppginge till minst 750 miljoner ton, och detta frambålles
i en paragraf uti kontraktet. Ja, jag bar icke betviflat, att bolagen
hafva denna öfvertygelse, men jag framhöll endast, att dessa anförda
siffror äro mycket väsentligt grundade på bolagens okontrollerade
uppgifter. Herr statsministern tilläde emellertid, att i Gellivare
skulle enligt alla sakkunniges mening finnas allra minst 100 miljo¬
ner ton, såsom jag tror hans ord folio. Häremot ber jag dock att
få erinra, att, enligt hvad som upplyses på sidan 13 i den kungl.
propositionen, en bolagets ingenjör vid Gellivare, Dellwik, uppskat¬
tat tillgången till 103,5 miljoner ton, hvartill emellertid professor
Törnebobm ansett, att utan fara för öfverdrift ett tillägg kunde
göras af åtminstone 25 miljoner ton. Sedermera bar denna utred¬
ning föranledt en kritik af professor Sjögren, hvilken äfven är sak¬
kunnig på detta område, och han har ansett, att malmkvantiteten i
Kiirunavaara och Luossavaara icke kunde uppskattas högre än till
300 miljoner ton; malmtillgångarna i Gellivare bar han uppskattat
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 51. 20
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af en till högst hälften af hvad professor Törnehohm antagit, d. v. s.
proposition. @4. miljoner ton.
(Forts.) Det förefinnes således en olikhet mellan dessa beräkningar och
de af statsministern lämnade uppgifterna, men det är möjligt, att
det föreligger senare upplysningar i dessa afseenden, hvilka icke
blifvit framlagda för Riksdagen.
Till den väsentligaste anmärkningen skall jag strax komma,
men jag vill först säga något gentemot herr Moll. Han sökte
nämligen draga ut såsom en konsekvens af mina beräkningar angå¬
ende de svindlande stora summor, som bolagen skulle erhålla under
dessa femtio år, att äfven staten skulle efter dessa år erhålla i vinst
stora och svindlande summor. Han själf gjorde emellertid genast
den restriktion, att vi känna icke nu, huru brytningskostnaderna
vid den tiden komma att ställa sig, och att brytningskostnaderna
måste enligt sakens natur då vara större än under de första gynn¬
samma åren, då bolagen hafva att förfoga öfver denna egendom.
Men det står i alla fall fast, att äfven med en dylik reduktion blir
det nog mycket afsevärda tillgångar, som staten här skulle komma
att få. Ja, det har jag aldrig betridt, ty det ligger ju i aftalets
natur. Men det väsentliga felet är dock, efter mitt sätt att se saken,
det, att tillträdet sker först efter 50 år; det hade varit önskvär¬
dare, att en uppgörelse kunnat träffas på sådant sätt, att redan på
ett tidigare stadium kunnat inträda någon delaktighet för staten, och
en delaktighet, som icke sedermera behöfde återbetalas.
Och då kommer jag till detta, som var hufvudargumentet för
hans excellens herr statsministern såväl som för herr Moll: skall
man behöfva betrakta bolagen som en fiende, gentemot hvilken
man skall behålla sina vapen? Bolagen bilda en institution, som
har iakttagit fullständig laglydnad och som har fullt laglig ägande¬
rätt till hvad de för närvarande förfoga öfver. Ja, icke är det min
mening, att man skall på sådant sätt använda de — jag måste
dock säga det — vapen, de påtryckningsmedel, öfver hvilka samhället
förfogar, och som staten har varit angelägen om att alltifrån början
bevara åt sig, för att det icke skulle blifva uteslutande ett bolags-
furstendöme där uppe, där bolagen faktiskt hade helt och hållet be¬
stämmanderätten öfver land och folk — icke är det min mening,
säger jag, att dessa vapen skulle användas på ett sådant sätt, att
det med fog kunde talas om, att bolagen hade blifvit oskäligt miss¬
handlade, och att det icke längre funnes i Sveriges land trygghet
för aftals bestånd och för lagligen förvärfvad rätt. Nej, en sak är
att till det yttersta pressa bolagen med tillhjälp af de medel, som
staten har i sin hand, en annan sak är att vara alltför mycket
undfallande för de anspråk, som bolagen grunda på en lag, som
må vara aldrig så många gånger formellt giltig och som vi ställa
oss till en viss efterrättelse, men hvars moraliska värde vår rätts-
åskådning numera sannerligen icke erkänner. Det är icke riktigt,
att bolagens lagliga rätt kan på det sättet pressas, att de kunna
Fredagen den 11 Maj.
21 N:o 51.
(Forts.)
taga ut till den yttersta skarf ven allt hvad de på grund af denna Remiss af en
lagliga rätt kunna göra anspråk på. Härvidlag blir det i själfva Proposition.
verket icke fråga om laglig rätt, utan om billighet. Och emot en
uppgörelse, som går ut därpå, att bolagen erhålla en fullt honorabel,
eu fullt billig, jag skulle vilja begagna uttrycket en fullt »gentil»
godtgörelse för den tjänst, som från bolagens sida gjordes det
svenska samhället — och hvarom här har erinrats — emot en så¬
dan uppgörelse har jag aldrig ett ögonblick tänkt göra någon
opposition.
Det är nog så, att det bästa sättet att aflösa den kapitalistiska
egendomen är, om det sker ett slags friköpning. Till och med en
så revolutionär man som Karl Marx har en gång yttrat, att den
billigaste formen för den sociala revolutionen helt visst är att lösa
ut kapitalisternas klass i stället för att på revolutionärt sätt expro¬
priera densamma. Då det yttrandet har fällts af honom, kunna
herrarne vara öfvertygade om, att jag för min del i vår tid ingalunda
vill desavuera detsamma, utan gärna går mycket långt i billigt
tillmötesgående mot dem, som på grund af bestående rätt ha större
eller mindre anspråk på att få en stor del af nationens rikedomar.
Men jag måste dock säga mig, att det här finnes en bittighetsgräns.
Om bolagen, som operera med ett kapital på omkring 30 miljoner
kronor, i rundt tal, få igen detta kapital några gånger om, så blir
det ju efter vanliga hillighetsgrundsatser en onekligen ganska hygg¬
lig uppgörelse. Skola bolagen då nödvändigt komma upp till eu
half eller hel milliard? Och då man icke är med om att tillerkänna
dem detta, skall det då heta, att man behandlar dem som fiende
och bemöter dem på ett sådant sätt, att man till det yttersta
pressar dem?
Jag hemställer till herrarne att själfva litet hvar säga sig, hvar
billighetsgränsen i detta fall kan gå. Jag kan för min del icke
finna annat, än att staten, säga hvad man vill, såsom representant
för det allmänna här har en viss äganderätt. Det gäller icke en rock
eller ett lösöre, utan rikedomar, som ligga under jorden, som enligt
sin natur äro nationens tillhörighet, och i fråga om dessa saker har
staten rätt att se till, att icke enskilde alltför mycket oskäligt och
under alltför lång tid få draga en fördel, som bör tillkomma det
allmänna.
Herr Kjellén: Hans excellens herr statsministern har icke
kunnat finna någon annan förklaring till motståndet mot detta
kontrakt än fiendskap och förföljelselusta mot vederbörande bolag.
Jag kan förstå denna ståndpunkt, ty det är den, som genomgår
kontraktet själft, nämligen att här finnas endast två parter: staten
och bolaget. För mig och för dem, som se frågan på samma sätt
som jag, finnes dock en tredje part härvidlag: en lidande part, på
hvars bekostnad de två andra vinna — under förutsättning, att
staten öfver hufvud taget någonting vinner. Denna tredje part är
N:o 51. 22
Fredagen den 11 Maj.
Remiss af et
jiroposition.
(Forts.)
landet, landet med dess naturliga tillgångar. Yi besjälas icke här
af fiendskap mot ett bolag, hvars förtjänster om riket vid ett visst
tillfälle jag för öfrigt fullt erkänner, utan af kärlek till detta land,
hvars bästa tillgångar och största framtidsförhoppningar vi icke
kunna med jämnmod se forceras ut ur landet, långt mer än någon¬
sin förut och långt mer än nödigt och nyttigt är.
Det är ur denna synpunkt vi se frågan, och det är därför, som
vi med sorg i hjärtat ha mottagit detta förslag. Jag skall dock icke
nu gå in på några realiteter •— därtill blir tillfälle sedermera —
men jag skall tillåta mig att understryka hvad den förste talaren i
slutet af sitt första, utmärkta anförande nämnde om sakens rent
parlamentariska beskaffenhet.
När denna Riksdag sammanträdde, var det två frågor, som öfver-
skyggade alla andra i den allmänna uppmärksamheten. Den ena
af dessa frågor var rösträttsfrågan — den låg ju i luften — och
den andra var malintullsfrågan. Denna senare var ett arf från före¬
gående Riksdag. Att hon verkligen spelade en så dominerande roll,
det behöfver intet annat bevis än det stora antal motioner, som
rörde sig omkring henne.
Efter månader af hårdt arbete och intensiv diskussion har nu
rösträttsfrågan kommit in på vårt bord tisdagen den 8 i denna månad,
för det definitiva afgörandet. Malmtullsfrågan däremot har hvilat.
Vecka bär gått efter vecka, månad har lagts till månad, och den har
varit liksom af osynliga händer undandragen Riksdagens och hela
allmänhetens uppmärksamhet. Hela denna fråga har varit dold af
en mystisk slöja. Nu har slöjan fallit. Den 9 dennes, dagen efter
det rösträttsfrågan kom fram, just i samma vecka, då alla våra tan¬
kar måste kretsa kring hennes stora problem — då först faller
slöjan för den andra stora frågan. Malmtullsfrågan kommer igen —
men icke längre ensam, hon kommer i följe med tvenne andra
frågor, tvenne de viktigaste ärenden, som öfver hufvud kommit på
en svensk Riksdags bord under långliga tider.
Riksdagens normala afslutningsdag är den 15 maj. Af orsa¬
ker, som nog lära vara lika väl kända af herr statsministern som
af oss andra, är det icke lämpligt att utdraga Riksdagen i obe¬
gränsad tid därutöfver. Kungl. Maj:t skall nu visserligen, efter
hvad vi höra, icke lägga några hinder i vägen för Riksda¬
gens fortsatta arbete, men Kungl. Maj:t kan icke hindra tiden att
gå. Riksdagens normala samvaro är i grundlag föreskrifven, och
Riksdagen synes därför med skäl kunna fordra, att de ärenden, för
hvilka man påkallar dess uppmärksamhet, föreläggas i god tid före ut¬
gången af denna termin. Detta gäller äfven de obetydligaste frågor.
Hvad skall man då säga därom, att Riksdagen en knapp vecka
före den normala afslutningsdagen får att behandla tvenne ärenden
af sådan beskaffenhet, att de innesluta vårt lands framtid för en
oberäkneligt lång tid framåt!
Det är så, mina herrar; i både inrikes- och utrikespolitiskt hän-
23 N;o 51.
Fredagen den 11 Maj.
seende skola dessa nyligen förelagda knngl. propositioner, om de an¬
tagas, komma att bilda en epok i Sveriges historia. Det veta vi,
det kunna vi se. Vi kunna blott icke se, om denna epok skall
blifva af ondo eller af godo.
Nu bar Riksdagen en vecka kvar af den normala arbetstiden
att fundera på dessa frågor. Men hvilken vecka! Först är den
upptagen af rösträttsfrågan, som skall och måste nu afgöras för
denna riksdag. Sedan intrader den bekanta flau-stämningen, de¬
pressionen efter en stor frågas afgörande och andarnas starka sam¬
mandrabbande. Således, de största och riksviktigaste frågor före¬
läggas Riksdagen till besvarande på den kortaste och tillika den
mest olägliga och i förväg upptagna tid, som man gärna kan tänka
sig. Jag vågar tryggt påstå, att något liknande icke förekommit i
vår konstitutionella praxis och knappt i något annat lands heller!
Efter herr statsministerns kategoriska förklaring är det uteslu¬
tet, att här förefunnits någon biafsikt hos regeringen. Men som
herr statsministern väl känner till, finnes det skillnad på dolus och
culpa, och det finnes ett starkare och svagare slag af culpa.
Kanske skulle man här kunna konstatera det sistnämnda, då man
ser, huru oerhördt flitig Kungl. Maj:ts regering har varit med
att under hela riksdagens lopp framlägga propositioner. Riks¬
dagen har blifvit öfversvämmad med propositioner i stora och små
Irågor — jag hade så när sagt om likt och olikt —, man har med¬
vetet bjudit på rena experiment i lagstiftningsväg, och Riksdagen har
tagit emot och arbetat och garnerat sin väg med beslut i alla dessa
olika frågor. Man kan icke underlåta att tänka, att om regeringen
vant litet mindre flitig med småfrågorna, kunde den möjligen ha
blifvit iärdig inom något mera rimlig tid med dessa stora frågor.
Som det nu är, är i hvarje fall uppenbarligen Riksdagens ställning
svårare, dess motståndskraft, om jag skall se saken från den sidan,
mot dessa förslag ojämförligt mindre, än den kan och bör vara och
äfven i de minsta småsaker i regeln brukar vara.
Det klagades för någon tid sedan, att vi i vårt land hade en
»regeringslöshetens period»; den tiden tycks sannerligen vara öfver,
och man kan snarare säga, att vi nu fått för mycket af motsatsen.
Har det icke redan från regeringens håll dekreterats om det ena
af de hufvudärenden, med hvilket vi nu skola sysselsätta oss, att
det »måste vara slut med resonerandet! Här stå vi inför andra
störa frågor, och här tycks ställningen vara den, att det finns iclce
tid att resonera. Ja, dessa frågor ha redan avancerat så långt,
att det måhända kan synas mången, att det öfver hufvud taget är
för sent att resonera. Vi stå inför ett mästerverk af intresse-
flätning i dessa förslag; allt hänger samman, på det nogaste an¬
passad! och balanseradt i alla delar af maskineriet, med kompensa¬
tion mot kompensation så fint afvägd, att man tycker sig icke
kunna rubba någonting, utan att det hela faller sönder — och hela
detta mästerverk hägnas slutligen af utrikespolitiska hänsyn! Jag
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:0 51. 24
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Fredagen den 11 Maj.
menar, att Riksdagen kommit i den ställningen här, att den icke
förut under konstitutionell tid har varit så i fara att beröfvas sin
verkliga rätt att deltaga i svenska folkets beskattning, ja, jag säger
rent ut i danandet af svenska folkets framtid. Den har blifvit
reducerad till samma ställning som dessa öfverhus, som endast hafva
att säga ja eller nej i klump, eller — för att nu tala riktigt aktuellt
— som den ryska riksduman, sådan som de ryska byråkraterna
tänka sig henne: en dekoration i ett »konstitutionellt själfhärskar-
döme» 1 Men det är icke sagdt, att duman nöjer sig med denna
roll ....
Det är mot denna ställning, som jag icke kunnat undgå att
här uppträda. Man säger naturligtvis, att det är fara å färde och
att saken måste fram. Men man är alltjämt skyldig beviset på att
denna fara föreligger. Jag anser icke ett dröjsmål så farligt, att
Riksdagen hellre bör välja att få sina grundrättigheter gjorda illu¬
soriska. Och därför har jag icke heller ansett mig med fredadt
samvete kunna lämna denna riksdag utan att till protokollet här
nedlägga en öppen och bestämd gensaga mot hela det sätt, hvarpå
detta ärende behandlats, och speciellt mot dess framläggande i detta
för Riksdagens fria gransknings- och själfbestämningsrätt ogynn¬
sammaste ögonblick.
Hans excellens herr statsministern Staaff: I afseende på der-
siste ärade talarens anförande vill jag blott erinra honom därom,
att han misstog sig fullkomligt, då han antydde, att, om regeringer
icke sysslat med åtskilliga andra mindre viktiga saker, den skulle
haft mera tid att syssla med denna och kunnat befordra den til
ett snarare slut. Han förbisåg nämligen, att, i fråga om andra
saker, utredningarna uteslutande ha berott på regeringen och på
de myndigheter, som stå under regeringens bud och befallningar.
Men beträffande den fråga, som nu föreligger, har den varit intimt
sammanbunden med en annan fråga, hvilkens utgång berott på
förhandlingar med eu främmande makt. Det lärer icke kunna af
den ärade talaren påfordras eller önskas, att jag nu i detalj skall
inför kammaren framlägga gången af dessa förhandlingar. Det må
vara nog, om jag försäkrar honom, att, så länge den nuvarande
regeringen fungerar, det ej kommer att blifva någon regeringslöshet
här i landet; jag kan däremot icke lofva honom, att regeringen
också skall börja att regera öfver andra länder.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning al densamma nu afgifna yttrandena
till statsutskottet.
§ 3.
Härefter öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position angående förslag till kompletteringsarbeten å järnvägen
Fredagen den 11 Maj. 26
Hellivare—Riksgränsen samt till anskaffande af ytterligare rullande
materiel vid statens järnvägar.
§ 4.
0 Vid föredragning af herr J. A. Sjös vid kammarens nästföre¬
gående sammanträde gjorda och då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa
spörsmål, blef berörda anhållan af kammaren bifallen.
§ 5.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden n:is
142 och 143, bevillningsutskottets betänkanden n:is 18, 19 och 20
samt Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17.
§ 6.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag till-
låter mig hemställa, att kammaren ville besluta att bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens plenum
*örst uppföra bevillningsutskottets betänkande n:o IG, därnäst stats¬
utskottets utlåtande n:o 127, näst därefter följande ärenden i nu
^gifven ordning: bevillningsutskottets betänkande n:o 17, samma
utskotts betänkande n:o 19, samma utskotts betänkande n:o 20,
samma utskotts betänkande u:o 18, statsutskottets utlåtande n:o 142
och statsutskottets utlåtande n:o 143 samt därefter öfriga ärenden
i den ordning, i hvilken de förekomma på dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
§ 7.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 106, till Konungen, i anled-
nmg af Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränk¬
ning i inmutningsrätten, är stadgadt.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser:
n:o 125, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning, och
n:o 126, till fullmäktige i riksbanken, med öfverlämnande af
reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o Öl.
N:o 51
3
N:0 51. 26
Fredagen den 11 Maj.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
n:o 144, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt aflidne lokomotivmästaren Carl Gustaf Nordströms änka;
n:o 145, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående
ökad bredd af svängbrospanneu å järnvägsbron öfver Göta älf på
statsbanan genom Bohuslän;
n:o 148, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter skräddaren Frans
Gustaf Oscar Petersson;
n:o 149, i anledning af Kungl. Majtts proposition till Riks¬
dagen angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnadei,
n:o 150, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om anslag till be¬
stridande af kostnaderna för finansdepartementets bankbyrå;
n:o 151, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till understöd åt lapparne i Juckasjärvi socken; samt
u:o 152, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till elfte internationella antialkoholkongressen i Stockholm
år 1907.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr L. P. Mallmin
under den 12 maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,40 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1906.