RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1906. Ändra Kammaren. §:q 49.
Lördagen den 5 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11, angående
motion af herr S. T. Palme in. fl. om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående revision af taxa för befordran af personer och resgods
å statens järnvägar.
Efter föredragning af pimsten l:o) mom. b) begärdes ordet af:
Herr Wallenberg, som yttrade: Herr talman! Jag skall
be att i korthet få yrka bifall till punkt b), med hänsyn särskild!
till den omständigheten, att de 74 motionärerna i sin motion ha
begärt, att sakkunniga korporationer och institutioner, som anses
representera handel och näringar, måtte bli hörda.
I detta anförande instämde herrar Svensson i Skyllberg, Nil¬
son i Örebro, Eöing, Vennersten och Karlsson i Göteborg.
Herr Bergendahl: Herr talman! I den reservation, som
jag afgifvit, har jag yrkat afslag på framställningen i detta mo¬
ment. Detta beror naturligen icke därpå, att jag icke anser, att
sådana institutioner och korporationer, som här afscs böra höras
i frågor af ifrågakomna slag, men jag har varit i tvifvelsmål,
huruvida det kan vara lämpligt, att Riksdagen i det syftet skrif-
ver till Kungl. Maj:t. Det är ju gifvet, att det är Riksdagen,
som i första rummet skulle vara den, som borde höras, då en
så grundväsentlig ändring i tarifförhållandena sker, som nu har
ägt rum. Det är Riksdagen, som har med statsfinanserna att
göra, och det är därför för Riksdagen synnerligen angeläget, att
Andra Kammarms Prof. 1906. No 49. 1
Angående
revision af
statens järn-
vägars person-
och resgods¬
taxa.
fto 49. 2
Angående
revision af
statens järn-
vägarsperson
och resgods¬
taxa.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, e. m.
deri höres i en fråga, som kan så inverka icke blott på stats¬
finanserna, utan äfven på de nationalekonomiska och sociala för¬
hållandena. Men om ej något uttalande i det afseende! kan göras
i klämmen, har jag icke ansett det vara lämpligt, att Riksdagen
— såsom jag uttryckt saken i min reservation — lämnar adress
på andra, som skulle rådfrågas. Min åsikt är således icke den,
att jag icke anser det lämpligt att höra dessa korporationer, utan
den, att jag icke finner det lämpligt, att Riksdagen skrifver därom.
Jag har dessutom vissa konstitutionella betänkligheter i fråga
om detta moment. Skall det vara någon mening i denna fram¬
ställning hos Kungl. Maj:t ifrån Riksdagens sida, så skall det
val vara den. att, innan frågor rörande järnvägstarifferna afgöras
af Kungl. Maj:t, desamma först skola behandlas af dessa korpo¬
rationer. Men det synes mig, som om detta tangerade bestämmel¬
sen i § 10 i regeringsformen, där det heter: »Innan ärendena
hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk, af den
föredragande beredas». Nu vill man på detta sätt få ett supple¬
ment till denna bestämmelse i grundlagen, och det är detta, som
jag icke anser vara lämpligt. Jag vill i detta sammanhang åter¬
föra i kammarens minne livad som förekom under förra riks¬
dagen. Det var, då af en motionär framställdes ett förslag om
att, innan försvarsfrågor afgjordes inför Konungen, dessa, skulle
behandlas af eu så kallad försvarsberedning. Mot detta förslag,
som gillades af det tillfälliga utskott, som behandlade motionen,
framställdes konstitutionella betänkligheter, så att motionen af-
slogs, då kammaren tog hänsyn till hvad sålunda anförts.
Det är blott från dessa, synpunkter, som jag i. reservationen
gjort ett afslagsyrkande. År denna min uppfattning ogrundad,
har jag naturligtvis icke något emot eu sådan framställning.
I motiveringen förekommer ett uttalande, så lydande:
»Beträffande vidare motionärernas hemställan, att eventuella
förlag till ny taxa måtte, innan desamma utfärdades, utställas
till yttrande af sådana korporationer, föreningar m. fl., hvilka
representerade handel och olika slag af näringar, har utskottet
ansett sig böra uttala önskvärdheten däraf, att, innan väsentliga
ändringar i taxan företagas, sådana korporationer och institutio¬
ner, som kunna anses sakkunnigt representera handel och olika
slag af näringar, måtte beredas tillfälle att yttra sig öfver de
ifrågasatta förändringarna.»
Jag tror, att detta uttalande är tillräckligt, så att ej någon
vidare framställning behöfver göras. Jag kan därför ej under¬
låta, herr talman, att yrka bifall till hvad jag i reservationen
föreslagit därvidlag, nämligen att detta moment måtte utgå.
Herr Palme: Jag undrar, om icke den siste ärade talaren
något öfverdref sina konstitutionella betänkligheter mot att på
3 N:o 49,
Lördagen den 5 Maj, e. m.
detta sätt skrifva till Kungl. Maj:t. Så har Riksdagen vid åt¬
skilliga tillfällen förut gått till väga, fastän jag nu icke erinrar
mig något speciellt fall. Hvad denna fråga särskild! beträffar,
kan ju Kungl. Maj:t sedermera fästa det afseende, han vill, vid
de utlåtanden, som till äfventyr komma att af de sakkunniga
institutionerna afgifvas.
Jag ber därför att få förena mig med herr Wallenberg i det
af honom framställda yrkandet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som under öfver¬
läggningen förekommit, proposition dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på afslag å berörda hemställan; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringspro¬
position :
Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga ut¬
skottets hemställan i första punkten mom. b) af utskottets före¬
varande utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 85 ja mot 67 nej, och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Mom. c) fördrogs härefter; och yttrade därvid
Herr Wallenberg: Herr talman! Med hänsyn till hvad
som blifvit upplyst af herr statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet angående afgifter för resgods ber jag att få yrka afslag
å momentet.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna proposi¬
tioner i ämnet af slog kammaren utskottets hemställan.
Sedan häruppå mom. d) föredragits, lämnades på begäran
ordet till:
Herr Wallenberg: Herr talman! Vid denna punkt har jag
afgifva en reservation, som går ut på, att kammaren icke måtte
göra något uttalande, innan en föregående utredning har skett.
Snälltågsafgifterna hafva tillkommit, såsom kammaren vet,
för att skilja närtrafiken från fjärrtrafiken, så att förstå, att det
Angående
revision af
statens järn¬
vägarsperson-
oeh resgods¬
taxa.
(Forts.)
M:o 49. 4
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående icke går an att belasta de stora genomgående tågen med den
revision af lokaltrafik, som kan uppkomma vid de stora linjernas ändpunkter.
väqarsperson-1 andra länder, särskildt i Ungern, blef genom den nedsatta ta-
och resgods- riffen för fjärrtrafiken — på samma sätt, som nu har skett hos
taxa. oss —-trafiken å snälltågen ökad i högst väsentlig mån; och man
Forte.) var nödsakad att där indraga 3-klassen ur snälltågen. Samma
har förhållandet varit i Frankrike, där såsom regel icke 3-klass
medföres i snälltåg. I vårt land är det ju uppenbart, att det
skulle vara en väsentlig olägenhet för de många, som resa i 3-
klass, om detta skulle blifva följden. Och därför har jag för¬
menat, att det icke gick an att vidtaga en åtgärd, som kanske
kunde hafva till påföljd en sådan reform från järnvägsstyrel¬
sens sida.
Utskottet har nu visserligen i sitt yrkande velat gå eu medel¬
väg, i det att utskottet förenat sig om ett yrkande, att den nu¬
varande snälltågsafgiften skulle sättas ned till ungefär hälften
och att begränsningen skulle vara 72 kilometer. Men jag har
icke kunnat förena mig om detta yrkande därför, att det icke
går an att så där utan vidare taga fasta på en siffra vare sig
beträffande afgiften eller kilometerantalet. Jag förstår, att för
dem af utskottet, som förenat sig om denna afgift och dessa 72
kilometer, har föresväfvat hvad som har gjorts i Tyskland. Men
det bör erinras om, att i Tyskland har man helt andra metoder
för att afhålla lokaltrafiken från snälltågen, exempelvis genom att
icke låta snälltågen stanna förrän 100 eller 150 kilometer från
utgångspunkten. Det låter sig göra i Tyskland, där man har
dubbelspår, men det skulle näppeligen låta sig göra här hos oss,
där vi i allmänhet hafva enkelspåriga banor.
Att nu borttaga eller sätta ned snälltågsafgiften synes mig
dessutom betänkligt, enär det skulle ganska väsentligt inverka på
järnvägarnas ekonomi. Järnvägsstyrelsen har nämligen i sin
'skrifvelse af den 7 december 1905 bestämdt framhållit, att snäll-
tågstillägget för längre resor är en integrerande del af biljettaf-
giften och att borttagandet af detsamma skulle rubba själfva
grundvalen för tariffen och således nödvändiggöra dess fullstän¬
diga omarbetning.
Med hänsyn till detta, och då jag icke kan se, att eu ned¬
sättning skulle verka, såsom man önskar, så tillåter jag mig, herr
talman, att yrka bifall till min reservation i afseende å punkt
l:o) mom. d.
Herr Röing: I utlandet, där man studerat denna fråga an¬
gående högre afgift för resa med snälltåg, har man kommit till
det resultat, att snälltågsafgifterna icke kunna försvaras ur eko¬
nomisk synpunkt. Och kung!, järnvägsstyrelsen i Sverige har
också instämt i denna uppfattning, då den uttalat, att man bör
5 M:o 49.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
åsätta en särskilda högre afgift för resa med snälltåg uteslutande
för att skilja den besvärliga närtrafiken från 1'järrtrafiken.
Nu utgår snälltågstilläggsafgiften här i Sverige med 1 krona
i III, 1 krona 50 öre i II och 2 kronor 50 öre i I klass, oafsedt
hvilken sträcka man önskar resa. Af den ärade reservantens ord
i början af hans reservation får man den uppfattningen, att han
icke anser det vara olämpligt, att man å vissa sträckor borttoge
snälltågstilläggsafgiften, men att man å andra sidan borde bibe¬
hålla den å vissa andra sträckor, där trafiken är stor. Men
denna hans uppfattning står i strid med utskottets uppfattning
på sid. 130, där det uttalas, att för hela landet likformiga afgifter
för personbiljetter böra fastställas. Hvarför vi, i olikhet mot
den ärade reservanten, anse, att en förändring i fråga om dessa
afgifter ofördröjligen bör ske, är hufvudsakligen af två orsaker.
Den ena är, att till följd af denna snälltågsafgift på många ställen
vid våra statsbanor förefinnas mycket stora olägenheter, då han
däremot anser, att det motsatta förhållandet äger rum. Och dess¬
utom ^ anse vi, majoriteten inom utskottet, att om denna snäll-
tågstilläggsafgift skall bibehållas, är det absolut nödvändigt, att
järnvägsstyrelsen insätter en massa lokaltåg, så att resande, som
komma t. ex. från eu bibana, icke behöfva gå timtals på statio¬
nen för att vänta på nästa persontåg eller också för en kort resa
på 10 ä 20 kilometer behöfva betala denna oskäliga snälltågs-
tilläggsafgift. Jag vill tala om endast ett fall. Såsom herrarne
veta, uppehölls trafiken på västkustbanan före den 15 sistlidne
februari uteslutande med så kallade snälltåg, fastän flera af dem
icke hade någon snälltågsfart. Men de kallades det oaktadt för
snälltåg. På västkustbanan är vagnsbesättningen mycket liten
under cirka 10 månader af året, under det att ett motsatt för¬
hållande äger rum under de två månader, då turisttrafiken på¬
går. Nu skulle man ha tyckt, att järnvägsstyrelsen kunnat ändra
namnet på ett par af dessa tåg eller ock suspendera snälltågsaf-
giften för resa med dem. Men i stället insattes från den 15
februari två nya lokaltåg, det ena å linjen Helsingborg—Halm¬
stad och det andra å linjen Varberg—Göteborg. Men hvad tro
herrarne, att det kostar svenska statsverket att besörja trafiken
på detta sätt? Om man endast ser på rent ökade utgifter, kom¬
mer kostnaden för dessa tåg att i rundt tal uppgå till cirka
100,000 kronor.
Skulle vi nu till följd af dessa i synnerhet på korta afstånd
synnerligen oskäliga afgifter få insätta eu massa lokaltåg, skulle
det enligt utskottets förmenande blifva för svenska staten synner¬
ligen oekonomiskt. Då vi därför anse, att en förändring härut¬
innan ofördröjligen bör äga rum, ha vi föreslagit, att snälltågs-
tillägget för afstånd till och med 72 kilometer skulle nedsättas
till hälften. Orsaken, hvarför vi valt ett sådant afstånd, är den,
att på afstånd intill 100 kilometer går icke snälltågstilläggsafgif-
Angäende
revision af
statens järn-
vägarsperson-
och resgods¬
taxa.
(Forts.)
N:o 49. 6
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående
revision af
statens järn-
vägarsperson-
och resgods¬
taxa.
(Forts.)
ten in i grundtaxans afgifter, men på afstånd öfver 100 kilometer
börjar den så småningom gå in i grundtaxans pris, så att när
man kommit upp till 600 kilometer, är den alldeles försvunnen,
och en resande, som far öfver 600 kilometer, betalar icke ett enda
öre i sådan afgift.
På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr vice talmannen: Jag ber att få förena mig med
reservanten i hans yrkande. Jag stöder denna hemställan icke
blott på de skäl, som af honom anförts, utan förnämligast på
hvad kammaren redan under förmiddagens plenum har beslutat.
Kammaren beslöt då att bifalla mom. a) i l:o) i herr Bergendahls
reservation. Detta mom. a) har följande lydelse: »dels huruvida
i fråga om bestämmelserna rörande snälltågsafgifter och afgifter
för resgods, rörande prisen på flermånadsbiljetter och rätten att
göra afbrott i resa, rörande kupongbiljetter och rätt för inne¬
hafvare af månads och- partibiljetter att afgiftsfritt medföra res¬
gods ändring må vidtagas i de afseenden, som i utskottets be¬
tänkande sägs.»
Kammaren har således redan efter min uppfattning beslutat
att skrifva till Kungl. Maj:t om dessa snälltågsafgifter. Det torde
då vara oformligt att göra detta uttalande tvenne gånger i eu
och samma fråga.
På dessa skäl ber jag att få yrka afslag på nu föredragna
punkt i utskottets utlåtande.
Herr Wallenberg: På grund af de skäl, som blifvit fram¬
hållna af herr vice talmannen, ber jag att få återtaga mitt yrkande
om bifall till denna punkt i min reservation och förena mig i
af honom framstäldt afslagsyrkande.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! Jag vill vid fråga om ett skrifvelseförslag som det ifråga¬
varande icke på något sätt inverka på kammarens beslut, ej heller
uttala mig om, huru Kungl. Maj:t till äfventyrs kan komma att
ställa sig till de olika beslut, som Riksdagen kan fatta i denna
fråga. Men jag vill framhålla det, att, när de sista ändringarne
i zontariffen beslötos i slutet af april förra året, järnvägsstyrelsen
också yttrat sig öfver snälltågstilläggsafgifterna. Styrelsen för¬
klarade därvid, att dessa afgifter voro alldeles absolut nödvän¬
diga, åtminstone för närvarande och till dess större erfarenhet
vunnits, huru zontariffsystemet ekonomiskt sedt utfaller. Äfven
om kammaren skulle bifalla det af herr Röing gjorda yrkandet,
är det därför möjligt, att Kungl. Maj:t icke kan i detta afseende
tillmötesgå kammarens önskan; hvilket jag härmed ansett mig
Lördagen den 5 Maj, e. m.
7 N:g 49.
höra på förhand tillkännagifva. Gifvetvis skola emellertid alla
på denna fråga inverkande faktorer öfvervägas.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen fram¬
ställde proposition å de därunder gjorda yrkandena; och af¬
steg kammaren därvid utskottets hemställan.
Efter föredragning slutligen af punkten 2:o) yttrade
Herr Wallenberg: Med anledning af kammarens i de
föregående momenten fattade beslut ber jag att få yrka afslag
på utskottets hemställan i andra punkten och bifall till den for¬
mulering af denna punkt, som blifvit gjord af reservanten, herr
Bergendahl, nämligen, att »hvad motionärerna i öfrig! hemställt,
angående ändring uti ifrågavarande taxa, icke må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.»
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt pro¬
positioner i ämnet, afslog kammaren utskottets hemställan och
biföll i stället det förslag, som innefattades i andra punkten af
den utaf herr Bergendahl vid utlåtandet afgifna reservationen.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle de under punkten l:o)
mom a) och b) fattade besluten genom utdrag af protokollet del-
gifvas Första Kammaren.
§ 2.
Till afgörande förelåg vidare sammansatta stats- och lag¬
utskottets utlåtande n:o 10, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående medling i arbetstvister,
dels ock tre med föranledande af propositionen väckta motioner.
Genom proposition af den 9 mars 1906, hvilken blifvit
för behandling öfverlämnad till sammansatta stats- och lag¬
utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, före¬
slagit Riksdagen att antaga ett vid propositionen fogadt förslag
till lag angående medling i arbetstvister.
I sammanhang med nämnda proposition hade utskottet till
behandling förehaft tre särskilda i anledning af propositionen
väckta motioner, nämligen inom Första Kammaren n:o 39, af
herr M. 8. Nisser, samt inom Andra Kammaren n:o 154, af
herr E. Räf, och n:o 156, af herr C. R. Johansson i Jönköping.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med afslag å
herrar Nissers och Rafs motioner, i anledning af Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition samt herr Johanssons i Jönköping
motion för sin del antaga ett utlåtandet bifogadt förslag till lag
angående medling i arbetstvister.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
slöt kammaren på hemställan af herr talmannen, att det i ut¬
låtandet innefattade lagförslaget skulle paragrafvis föredragas.
Angående
revision af
statens järn-
vägarsperson-
och resgods¬
taxa.
(Forts.)
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
N:o 49.
8
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, e. m.
För 1 § hade KungL Maj:t föreslagit denna lydelse:
1 §•
För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant
ändamål af Konungen indelas, förordnar Konungen en förliknings¬
man med uppgift att verka för lösning af tvister mellan arbets¬
givare och arbetare.
Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:
1 §•
För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant
ändamål af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlik¬
ningsman med uppgift att verka för lösning af tvister mellan
arbetsgivare och arbetare, så ock af tvister mellan arbetsgifvare
inbördes och mellan olika grupper af arbetare, för så vidt dessa
tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena inom
distriktet.
Efter föredragning af paragrafen lämnades på begäran
ordet till:
Friherre Adelswärd, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Inom denna kammare äro industriidkarne och de större arbetsgif-
varne jämförelsevis fåtaligt representerade. Då jag emellertid är
en af dem, anhåller jag, herr talman, att få yttra några ord i före¬
liggande fråga. Jag gör det så mycket hellre, som jag under
den del af diskussionen i Första Kammaren, som jag öfvervar,
hörde, att flertalet större industriidkare därstädes hade en från
min afvikande uppfattning beträffande det nu föreliggande lag¬
förslaget. Jag ber nämligen att genast få säga det, att jag för
miu del anser, att den föreslagna lagen bör af Riksdagen bi¬
fallas. Det kan ju vara sant, att åtskilliga brister vidlåda den-
densamma, och att den i många detaljer måhända kunde
vara bättre. Särskildt har det anmärkts, att det kommer att
blifva mycket svårt att få lämpliga personer att anställa såsom
förlikningsman, såsom lagen föreslår. Det är emellertid en an¬
märkning, som nästan alltid, när det gäller lagförslag, kan göras.
Om en lag kommer att verka väl eller illa, beror på, hvilka som
komma att tillämpa densamma. Det har för en tid sedan inom
denna kammare yttrats, att snart sagdt afl lagstiftning är eu
försökslagstiftning. Måhända får detta yttrande anses vara något
öfverdrifvet i allmänhet. Men i nu föreliggande fall, då det
gäller en lagstiftning inom ett område, som är så att säga all¬
deles nytt för lagstiftningen, då måste nya lagar inom detta
område betraktas mer och mindre som försökslagar. Det kanske
man har rättighet att säga äfven om ifrågavarande lag. Men
enligt min uppfattning innebär den ett steg i rätt riktning. Jag
Lördagen den 5 Maj, e. m.
9 N:o 49.
•tror, att ett arbete i den riktning, som lagen afser, kommer att
bidraga till förbättrade förhållhanden mellan arbetsgifvare och
■arbetare. Och jag ber därför, herr talman, att få tillstyrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Herr Lindqvist: Efter det resultat, som erhölls vid detta
lagförslags behandling i Första Kammaren, kan det väl kanske
synas öfverflödigt att här ingå på någon närmare granskning af
detsamma, då utgången i denna kammare väl torde vara ganska
gifven efter den behandling kammaren ägnat förslaget vid ett
föregående tillfälle, då det förelegat. Men med anledning af den
närmare beröring jag haft med ifrågavarande lagförslag, dels till
följd af det uppdrag jag tillika med några andra erhöll att verk¬
ställa granskning utaf ett lagförslag i samma ämne, hvilket före¬
lädes Riksdagen 1903, dels ock framför allt med hänsyn till den
20-åriga verksamhet jag har haft på det område, där en lag utaf
-detta slag skulle komma att tillämpas, anser jag det vara min
plikt att här säga några ord. Jag anser tillika, att det vore
denna kammare värdigt att uti ett par afseenden göra det före¬
liggande lagförslaget mera rättvist afvägdt, än det skulle bli i
öfverensstämmelse med utskottets förslag och i enlighet med Första
Kammarens beslut.
Förhållandena i verkligheten, med hänsyn till dessa arbets¬
tvister eller medling i dessa arbetstvister, äro ju sådana, att då
en framställning om förändrade aflöningsförhållanden eller arbets¬
förhållanden göres på en plats eller en verkstad, eller om en tvist
mellan arbetare och arbetsgifvare på något håll uppstår, så inledes
omedelbart förhandling mellan vederbörande arbetare och arbets¬
gifvare på platsen för att om möjligt lösa den tvisten. Lyckas
icke dessa i sina förehafvanden, hänskjutes tvisten till afgörande
mellan styrelserna för de båda parternas organisationer. Vid
dessa förhandlingar har det visat sig, att parterna i allmänhet ha
velat vara ostörda och fria ifrån främmande inblandning, och det
är utan tvifvel till följd däraf, som man vid frågans behandling
i Första Kammaren i dag fått höra, att arbetsgifvarne i allmänhet
-— och, det påstods äfven, arbetarne — ha ställt sig mycket
ovilligt stämda eller afvogt stämda mot en lag af ifrågavande slag.
Jag tror, att det i en ganska stor utsträckning ligger sanning
häruti, ty vi veta alla, som sysslat med dessa angelägenheter,
huru innerligt ömtåligt det är att deltaga i dessa förhandlingar.
Vi veta, att den person, som skall leda en sådan förhandling,
han bör om möjligt ha specialkännedom om arbetsförhållandena
inom det område, hvarinom förhandlingen rör sig, och han bör
framför allt förstå att på ett klokt sätt framlägga de förslag till
lösning af tvisten, som han kan anse vara nödiga, och därjämte
bör han gå så ytterst försiktigt fram som möjligt, om det skall
lyckas honom att lösa tvisten, och framför allt, om det skall lyc-
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
N:o 49, 10
Lördagen den 5 Maj, e. in.
Förslag till kas honom att behålla sin prestige på sådant sätt, att han kan
ia-l ångande uppträda såsom medlare vid ett kommande tillfälle. Det är nog"
arbetstvister detta, som gjort, att man på en del håll icke lagt i dagen någon
(Forte) s*ark åstundan att erhålla en sådan lag, och i detta samman¬
hang kan jag icke underlåta att säga, att ifrån de organiserade
arbetarnes sida icke heller försports någon verklig längtan efter
ett ingripande från lagstiftningens sida i detta afseende. Men
helt annorlunda ställer sig saken, om man betraktar dessa arbets¬
konflikter ur det allmännas synpunkt, ur samhällets synpunkt.
Vi ha nog lagt märke till, att dessa arbetskonflikter under årens
lopp antagit en annan karaktär än den vi kunde spåra vid fack¬
organisationens första framträdande. Vi veta, att sedan arbe¬
tare organiserat sig allt starkare och starkare, har detta fram¬
kallat ett liknande sträfvande i det motsatta lägret: arbetsgifvarne
äro i närvarande stund här i landet ganska väl organiserade..
När nu en tvist uppstår, löses den sannerligen icke lika lätt, som
den löstes i denna arbetarerörelses första början. När en konflikt
utbryter, när en arbetsinställelse kommer till stånd, finner man
mot hvarandra två jämnstarka makter, som kämpa för brinnande
lifvet och sannerligen icke ge efter i någon mån, förrän den ene
är slagen, för så vidt icke en medlare framträder, som förstår att
sammanjämka de olika uppfattningarna hos parterna, så att en
öfverenskommelse träffas och en lösning af striden ernås.
Det är därför min bestämda öfvertygelse, att skola vi se
dessa konflikter ur den synpunkten, då är det statsmakternas
plikt att ingripa och ge landet en lag, som kan i så stor utsträck¬
ning som möjligt förebygga dessa förödande strider, eller i öfrigt
se till att göra dem så litet förödande som möjligt.
Det har nog äfven inträffat fall, då strider tillkommit, utan
att förhandlingar på förhand ha förts i sådan utsträckning, som
skulle hafva varit önskvärd.
Det finnes exempel på en hel del fall, där arbetsgifvarne
exempelvis helt enkelt vägrat förhandla med arbetarne. De säga,,
att de vilja icke ta hänsyn till det eller det krafvet, som arbe¬
tarne framställt, och de vilja därför icke ingå i något svaromål
om de framställda fordringarna. Det har inträffat många kon¬
flikter på dessa grunder, utan att någon förhandling ägt rum,
och först sedan parterna haft eu kraftmätning, ha de kommit
till tals med hvarandra. Jag tror, att denna kammares alla le¬
damöter skola vara eniga med mig därom, att ett sådant förfa¬
ringssätt sannerligen icke är att tillråda. Det är naturligtvis orik¬
tigt, att man först skall slåss om en sak i en öppen strid, innan
man kommer tillsammans och resonerar om, huru man skall
förebygga striden eller afveckla den, när den uppstått.
Jag vill icke förneka, att det äfven kan förefinnas skäl till
anmärkning å arbetarnes sida, och det är därför, enligt min me¬
ning, eu nödvändighet, att vi få till vårt förfogande här i landet
Lördagen den 5 Maj, e. m.
11 N:o 49.
personer, som ha till åliggande att se till, att i första hand för- Förslag till
hanlingar föras, innan striden tillätes att utbryta mellan kapital la9m^lf^en^e
och arbete, personer sålunda, om hvilka man kan vara säker, att arbetstvister.
de ha den sakkännedom, den speciella kännedom af hithörande (Forts.)
förhållanden, som erfordras, och äfven sådana egenskaper i all¬
mänhet, som göra dem lämpliga att uppträda såsom ledare af
dessa förhandlingar, som komma att föras i anledning af upp¬
komna tvister. Därigenom tror jag för mitt vidkommande, att
många af dessa förödande strider skulle kunnas förebyggas i
vårt land.
Det var en arbetsgifvare, en ärad ledamot af denna kammare,
som i dag sade till mig: hade vi på våren förlidet år, innan kon¬
flikten hos mig utbröt, haft en sådan förlikningsman, är jag öf-
vertygad om att icke någon strid kommit till stånd. Och jag
vill säga, att jag delar denna representants åsikt helt och hållet.
Jag vet, hur den striden tillkom. Den var icke af så särdeles
stor omfattning, men den kom att vara i 9 månaders tid, och
den väckte i hela vårt land ett ofantligt uppseende och ingrep i
arbetsförhållanden och på en mängd andra områden. När både
denna arbetsgifvare, hvarom jag nyss talade, och jag, såsom re¬
presentant för arbetarne, kunna dela den uppfattningen, att om
vid det tillfället en förlikningsman med det åliggande, som i
denna lag föreskrifves, funnits, hade den konflikten otvifvelaktigt
aldrig kommit till stånd; när detta är förhållandet, säger jag, torde
det kunna få utgöra ett ganska tungt vägande skäl för att det
visat sig ett behof utaf lagstiftning i denna riktning. Men är
det nödvändigt att ha en förlikningsman eller några förliknings¬
man, som kunna försöka att genom förberedande förhandling
förebygga strider, är det enligt min öfvertygelse om möjligt ännu
nödvändigare att ha en sådan eller sådana förlikningsmän, som
under stridens fortgång äga befogenhet att framträda och söka
ena parterna och sålunda få eu lösning af striden. Jag vill nämna,
att erfarenheten tydligt gifvit vid handen, huruledes två stridande
parter kunna månad efter månad fortsätta en ihållande kamp,
som djupt och kanske ruinerande ingriper i samhällets ekono¬
miska lif, detta, oaktadt båda parterna för hvarje dag, som går,
nära den känslan, att de icke alls ha något emot att träffa en
uppgörelse med hvarandra. Men hvarför sker då icke en sådan
uppgörelse, frågar man? Jo, helt enkelt därför, att ingen af dessa
stridande parter vill eller vågar taga det första steget till ett när¬
mande, ty detta tolkas ögonblickligen såsom ett svaghetsbevis,
och man känner med sig, att i och med detsamma man tar ett
sådant steg, har man frånhändt sig möjligheten att vid en upp¬
görelse få fram och genomföra de vilikor, som man för sin del
anser det vara rättvist att få genomförda. Jag skulle kunna på¬
visa en hel mängd sådana fall, men jag skall endast erinra om
N:o 49. 12
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till förlidet års omfattande strid inom den mekaniska verkstadsin-
iag angående duggen
arbetstvister. ■^)en striden pågick också, som vi minnas, i månader. Den
(Forts.) omfattade i början öfver 18,000 arbetare, hvilkas antal dock un¬
der stridens gång något förminskades. Båda parterna önskade,
att, när de icke före stridens utbrott kunde komma till en ordentlig
förhandling, man dock, när någon tid förgått, skulle kunna komma
till tals med hvarandra. Men det skedde icke. Den ena måna¬
den gick efter den andra, tills slutligen en man uppträdde och
tog det första steget för att ernå sådan förhandling. Det var,
som vi minnas, direktör Kammar, som väckte ett par regerings¬
ledamöters uppmärksamhet på saken, då han efter sin hemkomst
från utlandet fann, att denna strid hade en sådan inverkan på
landets export, så att det var alldeles nödvändigt att vidtaga några
åtgärder, för att icke landets export skulle helt och hållet för¬
vanskas. Genom regeringens initiativ lyckades man slutligen få
fram medlare, som uppgjorde förslag till tvistens lösning. Hade
vi vid det tillfället haft förlikningsman, är alldeles påtagligt, att
dessa tid efter annan kännt sig för, huruvida det förelåg någon
möjlighet till ett närmande mellan parterna och således till en
lösning af striden. Men det skedde icke, förrän en person från
annat håll genom eget initiativ var tillräckligt stark att komma
fram med eu sådan tanke och göra den gällande.
Jag är således af den öfvertygelsen, att i dessa afseenden,
jag här antydt, och under förutsättning, att man vill se arbets-
konflikterna ur samhällets och det allmännas synpunkt, en sådan
lag är af behofvet påkallad, och då är det lagstiftningens plikt att
ge landet en sådan lag.
Men det är dock emot lagen såsom sådan, som jag har några
erinringar att göra. Yi märka, att utskottet, som behandlat
Kungl. Maj:ts förslag, har funnit sig föranlåtet att i den para¬
graf, som nu är föredragen, föreslå ett tillägg, ett tillägg, som går
ut på, att dessa förlikningsman äfven skulle ingripa, då det före¬
kommer tvist mellan arbetsgivare inbördes eller mellan olika
grupper af arbetare.
Jag tror för mitt vidkommande, att detta tillägg är olyckligt,
ty därigenom att vi utsträcka förlikningsmannens verksamhets¬
område till något sådant, hafva vi försvårat möjligheten för honom
att hålla sin auktoritet uppe, att behålla sin prestige, och sålunda
fört honom in på ett område, där det, enligt min uppfattning,
skall vara omöjligt för en person, huru begåfvad han än må
vara, att fylla sitt uppdrag så, att det kan lända till verklig lätt¬
nad i öfverensstämmelse med den tanke, som ligger till grund
för denna lag. Det står visserligen i detta sammanhang angif-
vet, att det skall vara, »för så vidt dessa tvister angå eller hafva
inverkan på arbetsförhållandena inom distriktet». Men, mina
herrar, hur skall förlikningsmannen, när en tvist uppkommer
Lördagen den 5 Maj, e. m.
13 N:o 49.
mellan arbetsgifvare inbördes eller mellan olika grupper af arbetare, Förslag till
kunna afgöra, huruvida denna tvist kommer att ha en sådan inver- angående
kan på arbetsförhållandena, att han skall lämna sitt bistånd? Vi arbetstvister
tänka oss t. ex , att några arbetare ute på en arbetsplats, t. ex. (Forte)
ute på ett bygge, tvista om en sak, hvilken som helst. Detta
kan naturligtvis föranleda litet obehag, och på det sättet kan
naturligtvis denna tvist hafva eu viss inverkan på arbetsförhål¬
landena. Men icke skall väl förlikningsmannen anlitas vid ett
sådant tillfälle, icke skall väl han infinna sig och göra en under¬
sökning, som kanske endast gifver till resultat, att det förekom¬
mit endast ett enkelt, litet gruff mellan arbetarne ? Det kan gif-
vetvis icke vara meningen. Och när det gäller en tvist mellan
arbetsgifvare, är det ännu svårare att afgöra, huruvida förlik¬
ningsmannen skall ingripa. Hvari skola sådana tvister bestå?
Vi kunna tänka oss, att arbetsgifvarne tvista om ett leverans¬
kontrakt, ett entrepenadanbud eller hvad det nu vara må. Men
detta är väl ändå något, som samhället såsom sådant, staten, icke
bör lägga sig i och genom sin officiellt utsedde förlikningsman
ingripa i. Jag tror således, att detta tillägg är något, som icke
är riktigt väl afvägdt, och jag har förut tillåtit mig framhålla,
huru ömtåligt uppdrag det är att uppträda såsom medlare i arbets¬
konflikter. Och vi böra icke gifva dessa förlikningsmän ett sådant
åliggande, att deras verksamhet utsträckes till detta område. Jag
är öfvertygad om, såsom jag nyss antydde, att deras ställning
då skall bli rätt vansklig, och att det skall bli svårt att finna
personer, som kunna bära upp ett sådant mandat och uppfylla-
det till det allmännas och statens belåtenhet.
Med hänsyn just till detta sakförhållande tillåter jag mig,,
herr talman, att yrka afslag på utskottets förslag till § 1 och hem¬
ställa om kammarens bifall till Kungl. Majrts förslag till denna §.
Men då jag förmodar, att man äger frihet att utom denna
§ äfven yttra något om förslaget i öfrigt, skall jag, herr talman,
tillåta mig göra ännu några erinringar. Man har under diskussio¬
nen om detta förslag till medling i arbetstvister ifrån många håll
med stor förkärlek fört fram tanken på obligatorisk skiljedom i
arbetstvister, men jag har för mitt vidkommande icke funnit annat,
än att i de flesta fall har talet härom förts fram utan egentlig
öfverläggning om hvad en sådan sak egentligen innebär. Det
talades också i dag i medkammaren om, att det är något, som
vi böra sträfva till, nämligen till att få en obligatorisk skilje-
domsinstitution och därigenom naturligtvis omöjliggöra hvarje
arbetskonflikt. Dessa tvister, som uppstå af ett eller annat slag, skola
endast hänskjutas till bestämdt afgörande af en skiljedom. För
min del känner jag mig fullständigt öfvertygad, att hvarken
arbetsgifvare och ej heller arbetare på många, många år fram i
tiden ännu skola vara redo att låta sina tvister på det sättet
hänskjutas till afgörande utan vidare. Vi äro ju medvetna om,,
N:o 49. 14
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till att de flesta arbetskonflikter hafv > sin orsak i s. k. intressetvj-
lag angåendester; <jet rgr sjg om löneförändringar, om förändringar i arbets-
arbetstmster tiden, ändrade arbetsförhållanden i allmänhet eller något sådant,
(Forts) ' oc^ dessa saker torde ingendera af parterna vara villig att utan
vidare hänskjuta till bestämdt afgörande af vissa personer, hvil-
kas afgörande dessa parter utan vidare skola rätta sig efter. Helt
annat blir förhållandet naturligtvis, om vi tänka på de så kallade
rättstvisterna. Hvad dessa angår skulle jag för min del ingenting
hafva emot, att de hänskjutas under obligatorisk skiljedom, förut¬
satt nämligen, att man med bestämdhet kan afgöra, när tvisten
är eu rättstvist. Om ett sådant bestämdt afgörande kan ske,
skall jag för min del icke hafva något emot, att på sådana tvi¬
ster skall fällas domslut af en skiljedomstol. Ty enligt mitt för¬
menande är det oriktigt att börja strid om ett rättsspörsmål. Detta
är en sak, som är afgjord på förhand. Det är således endast
en tolkningsfråga, och om den skola krafterna icke spännas, icke
resas en konflikt, utan den skall afgöras på annat sätt. Men här¬
till kommer ju, att det är ganska svårt att afgöra, hvarest grän¬
sen emellan dessa saker ligger, eller åtminstone uppstå många
tillfällen, då ett sådant afgörande är ganska kinkigt. Jag menar
således, att förverkligandet af tanken på en sådan obligatorisk
skiljedom får man nog förlägga ännu ett godt stycke fram i
tiden, och vi böra således för närvarande inrätta oss så praktiskt
som möjligt för att rädda samhället från förhärjande konflikter
och ändå se till, att de parter, mellan hvilka tvister kunna upp¬
stå, blifva tillgodosedda på ett för samhället och dem själfva
gagneligt sätt. Om dessa skilj edom sstolar skall jag också tillåta
mig göra den erinran, att då arbetarne ställa sig något tveksamma
gentemot denna institution, så har nog detta sin rot och sitt
upphof i, att den udda skiljemannen, som sitter med afgörandet
i sista hand, nog högst sällan kan blifva vald af med arbetarne
fullständigt liktänkande. I regel väljes denne man bland de högst
uppsatte i samhället, och ju högre man kan komma vid ett så¬
dant val, så att hos mannen finnes fullt oberoende, desto lyck¬
ligare är det gifvetvis för arbetarne. Men mången gång träffar
valet också på en med arbetsgifvaren fullständigt liktänkande, och
då förstå vi, att utslaget icke blir till fördel för arbetarne, utan
då är detta naturligtvis i öfverensstämmelse med den uppfatt¬
ning och den åskådning, som denna person hyser. Det är där¬
för, som denna skiljedomsinstitution, som misshandlats, om jag
så får säga, så många gånger här i landet, icke från arbetare¬
håll rönt det erkännande, som den eljest rättvisligen borde röna.
Utskottet har i samband med sin utredning af detta ärende
tillåtit sig att taga fasta på en del motioner, som i samband med
Kungl. Maj:ts lagförslag blifvit framlagda inför Riksdagen, och
därvid förmenat, att om denna lag om medling i arbetstvister
nu skall genomföras, skall Riksdagen samtidigt på det bestämda-
Lördagen den 5 Maj, e. m.
15 N:o 49.
ste uttala, att denna lag skall följas omedelbart och redan nästa Förslag till
riksdag af andra lagar på detta område. Lag angående
Det har därvid särskild! pekats på en lag om fackförenin- arbetstvister.
gars inregistrering och en lag om arbetsaftal. Jag tror icke, att (F0rts)
jag behof ver något vidlyftigare yttra mig om innebörden i v
dessa lagförslag, eller om hvad man åsyftar därmed, ty de
hafva varit på tal förut i denna lagstiftande församling, och
hvar en och känner dem nog. Jag vill om detta utskottets ut¬
talande i sin motivering endast säga, att det är för mig gan¬
ska svårt att kunna fatta, att ett sådant behof föreligger, som
utskottet där uttalat. De lagar, som utskottet här talar om, äro
ju dock lagar, livilkas tillämpning skulle träda till, först sedan
en lag om medling i arbetstvister fått verka, och ur en sådan
lag framgått ett effektivt resultat. Det är ju alldeles påtagligt,
att en medling i en tvist är det första steget. Efter denna med¬
ling skall komma en uppgörelse. Och det är först, sedan man
har denna uppgörelse såsom en fullmogen frukt eller en produkt
af detta lagförslag, som en lag om arbetsaftal kan träda till. Det
är därför ganska ofattligt för mig, att utskottet kommit till ett
sådant resultat, att en lag om arbetsaftal skulle vara absolut nöd¬
vändig i samband med denna lag, eller att, såsom från andra
håll framhållits, en sådan lag skulle vara nödvändig, innan man
genomförde en lag om medling i arbetstvister.
Beträffande den andra lagen, nämligen lagen om fackföre¬
ningars inregistrering, kan jag icke neka mig nöjet att citera ett
yttrande, som jag hade nöjet att åhöra i Första Kammaren i
dag. En ärad representant, en auktoritet i många afseenden, —
det tror jag vi alla skola erkänna — fällde där det yttrandet,
att det nog icke vore af så stor betydelse att reflektera på en
sådan lag om fackföreningars inregistring; och detta därför, att
om vi pålägga fackföreningarne ansvarsplikt, en plikt att svara
med skadestånd vid eu arbetskonflikt, skulle det dock lätt kunna
inträffa, att dessa fackföreningar icke hade någonting att betala
med. De hafva icke, såsom han sade, så stora kassor här i
vårt land, som de hafva i England, där fackföreningsrörelsen är
lagd på annat sätt, i det att den går ut på själfhjälp och åläg¬
ger sina medlemmar fasta kontingenter, så att föreningarna stän¬
digt hafva till sitt förfogande ofantligt stora kassor. Det skulle
därför vid ett tillfälle, då en arbetsgivare skulle utkräfva ett
sådant skadestånd, icke gagna honom mycket, om föreningen
hade ansvarsplikt, enär det ingenting funnes att få. Och han tillät
sig äfven säga, att han undrade, huru arbetssgifvarne skulle hafva
känt det, om vi förlidet år haft en sådan lag, och arbetarne då
rest kraf på, att dessa arbetsgifvare vid den stora lockouten skulle
hafva erlagt skadestånd på några millioner; icke skulle väl detta
då hafva upptagits så välvilligt af arbetsgifvarne.
Jag tror således, att utskottet varit något väl nervöst, då det
N:o 49. 16
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
i samband med detta lagförslag framfört dessa synpunkter. Jag:
skall icke tillåta mig att göra något yrkande i detta hänseende.
Jag har endast velat göra dessa erinringar och uttala mitt ogil¬
lande af den del af utskottets motivering, som jag nu berört.
På grund af det af mig här framförda, tillåter jag mig, herr
talman, att göra det yrkande om förändring af § 1, som jag nyss
framställde; men jag vill tillika uttala såsom min åsikt, att en
sådan lag om arbetstvister bör blifva gagnelig för det industri¬
ella lifvet här i landet, såväl för arbetsgivare som för arbetare,,
och som eu följd häraf äfven för hela samhället.
I detta anförande instämde herrar Bränning, Thorsson, Lek-
sell, Larsson i Västerås, Christiernson, Carlsson i Malmberget,.
Lindberg, Blomberg och Kropp.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Man kan
ju icke bortse från det faktum, att arbetstvister rätt ofta före¬
komma och nog hädanefter skola än oftare förekomma. Stats¬
makterna böra därför naturligtvis söka, allt hvad de kunna, vid¬
taga åtgärder, som äro ägnade att i viss mån förebygga dylika
tvister och, sedan de en gång utbrutit, bilägga eller begränsa
dem. Nu kan man ju i alla fall icke gå så långt, att man åläg¬
ger vederbörande parter i en arbetstvist, tvångsvis, att åväga¬
bringa förlikning eller skiljedom; men däremot bör man kunna,
på sätt här föreslås, söka förmå arbetsgivare och arbetare att på
frivillighetens väg lösa uppkomna tvister. Den föreslagna lagen
är nu visserligen icke sådan, att man kan säga densamma vara
tillräcklig för lösandet af alla arbetstvister, men vi få väl i alla
fall lof att vara ense därom, att den äfven under nuvarande för¬
hållanden bör kunna verka till gagn. Uppfattningen om nöd¬
vändigheten af eu lag sådan som denna har emellertid blifvit
allt starkare, och det är ett glädjande faktum, att Första Kam¬
maren, som förra gången af slog ett förslag till dylik lag, nu i
år, om ock med knapp majoritet, antagit det nu föreliggande
lagförslaget. Detta synes mig borga godt för att Andra Kamma¬
ren skall med ännu större enighet än förra gången antaga det
förslag, hvarom nu är fråga.
Den ärade talare, som här näst förut hade ordet, yrkade i
stort sedt bifall till lagförslaget; det var dock åtskilliga erinringar,
som han hade att göra emot detsamma. Han yrkade nämligen
bifall till lagens § 1 enligt dess af regeringen föreslagna lydelse
i stället för utskottets förslag till denna §. Skillnaden mellan
dessa förslag är nu den, att utskottet velat till Kungl. Maj:ts för¬
slag göra ett tillägg af innehåll, att förlikningsmannen i fråga
skulle'' befatta sig äfven med »tvister mellan arbetsgivare inbör¬
des och mellan olika grupper af arbetare, för så vidt dessa tvister
angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena inom distriktet».
Lördagen den 5 Maj, e. m.
17 N:o 49.
Nyssnämnde talare ansåg, som sagd!, det vara olämpligt, att taga
med detta tillägg. Om detta kan man ju dock hafva olika me¬
ningar. Däri vill jag emellertid gifva honom fullkomligt rätt,
att förlikningsmannens ställning skulle genom ett sådant tillägg
blifva mera vansklig än eljest. Men å andra sidan vill jag också
säga det, att det vore önskligt, att äfven sådana här tvister,
hvarom jag nyss nämnde, kunde genom det allmännas försorg
biläggas eller förmildras, nämligen så snart tvisten vore af be¬
skaffenhet att kunna inverka på arbetsförhållandena inom distrik¬
tet. Härvidlag framställde samme talare den frågan, huruvida
man kunde tänka sig sådana tvister mellan arbetsgivare inbör¬
des, att dessa tvister kunde inverka på arbetsförhållandena inom
distriktet. Jag är ju ej mycket inne i dylika frågor, men jag
tror mig dock kunna besvara denna fråga genom att anföra ett
belysande exempel. Vi tänka oss nämligen det fall, att en del
arbetsgifvare, hvilka sammanslutit sig till en förening, beslutit
lockout, men att det också finnes inom distriktet några andra
arbetsgifvare, hvilka icke tillhöra denna förening och ej heller
vilja hafva lockout. De förstnämnda arbetsgifvarne yrka dock
bestämdt på sådan, och tvist uppstår. Jag undrar nu, om icke
här är för handen det af den förre talaren betviflade förhållandet,
och att således den tvisten borde påkalla förlikningsmannens
bemedling; ty detta är väl en tvist, som kan öfva inverkan på
distriktets arbetsförhållanden.
Äfven beträffande utskottets motivering hade den föregående
talaren en erinran att göra, fastän han i det afseendet icke gjorde
något yrkande. Han ansåg nämligen, att med den nu ifrågasatta
lagen icke nödvändigt borde vara förbundna de andra lagar, på
hvilkas behöflighet utskottet i sin motivering fäst uppmärksam¬
heten, nämligen lagar om inregistrering af fackföreningar och om
arbetsaftal. Jag vill också gifva honom rätt däri, att dessa se¬
nare lagar icke nödvändigt behöfva vara förbundna med den nu
ifrågasatta; men vi böra däremot vara ense därom, att, om lagar
i den riktningen funnes samt de vore goda och väl afvägda, så¬
dana lagars tillvaro skulle göra en lagstiftning sådan som den
nu föreliggande mera effektiv. Det är ur den synpunkten som
man får säga, att det vore önskvärdt, om äfven dylika lagar
som de af utskottet antydda funnes, naturligtvis, som sagdt,
under förutsättning, att de vore opartiskt affattade och väl afvägda.
På grand af hvad jag nu anfört och då det enligt mitt för¬
menande skulle vara synnerligen önskvärdt för lagförslaget i
fråga, om kamrarna i detta fall ville stanna i lika beslut, så får
jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Kjellén: Herr talmani Denna debatt öppnades afen
framstående representant för arbetsgifvarne, och den fortsattes af
en framstående representant för arbetarne. Emellan dem yppa-
Andra Kammarens Prof.. 1906. Ko 49. 2
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
N:o 49. 18
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till des i vissa punkter tvist. Det är nu icke, herr talman, min
lag angående mening att föregripa den nu begärda lagen och här uppträda
arbetstvister såsom något slaSs själfgjord »förlikningsman» dem emellan. Jag
(FoTtg) ' skall öfver hufvud taget icke ingå i den föreliggande frågans
realitet, som ju ligger mig personligen ganska främmande. Men
jag skulle vilja begagna tillfället att framhålla en del betänklig¬
heter af principiell och formell natur, hvilka kunna och böra
göras mot själfva den art af lagstiftning, som här är i fråga.
Man kan icke underlåta att fästa uppmärksamhet vid för¬
hållandet emellan motivering och kläm i detta utskottsbetänkande.
På sidan 12 i betänkandet finnas utskottets motiver: Utskottet
anser det ifrågavarande lagförslaget vara »ingalunda ensamt till¬
räckligt» för lösning af arbetskonflikter; det »lärer icke kunna
förväntas erhålla nödig effektivitet» utan i förening med ordnan¬
det af en del andra frågor; det hade varit »högeligen önskligt»,
om dessa andra frågor redan nu kunnat vinna sin lösning. Icke
desto mindre tror utskottet, att lagförslaget »äfven under nuva¬
rande förhållanden torde kunna komma att verka till något gagn»,
och tillstyrker det på denna grund.
Sällan har man val hört en lagstiftare gå till sitt verk med
så svag förhoppning om ett godt resultat. Det är också från
min synpunkt uppenbart, att dessa starkt uttryckta betänklig¬
heter icke äro utan fog. Om en lag för sin nödiga effektivitet
förutsätter tillvaron af andra lagar, så synes det vara en rimlig
och naturlig ordning, att man stiftar dessa andra lagar före eller
åtminstone samtidigt. Som det nu är, kan man icke undra på
att motionärer i begge kamrarna hafva med hänsyn till fullkom¬
ligt samma förhållanden kommit till ett afstyrkande resultat: de
hafva icke ansett tiden ännu vara inne för denna lagstiftning.
Då utskottet emellertid med sin svaga motivering funnit sig
oförhindradt att tillstyrka lagförslaget, så synes utskottet hafva
gentemot den kung), propositionen tillämpat samma princip, som
i tryckfrihetsförordningens § 3 är uttryckt med de orden, att vid
pröfningen af en skrift skola »de, på hvilka en sådan pröfning
ankomma kan, i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla*.
D. v. s., när man tvekar, huruvida en lag bör stiftas eller icke,
huruvida den gör nytta eller icke, då skall man hellre stifta
lagen än låta bli. Detta är eu principfråga, som är värd ett
ögonblicks eftersinnande.
Om det gäller stiftandet af grundlag, så veta vi ju, att det
icke får förekomma en sådan, jag vill säga lättsinnig lagstift-
ningsprincip. Genom grundlagens eget bud är konstitutions¬
utskottet förhindradt att framställa förslag till ändringar af den¬
samma i andra fall, än där ändringen synes utskottet »högst
nödig och nyttig». Hvad beträffar den allmänna lagstiftningen,
så finnes ingen sådan normerande bestämmelse, utan man är där¬
vidlag hänvisad till att söka svaret i sakens egen natur och be-
Lördagen den 5 Maj, e. m.
19 N:o 49.
skaffenhet. Tydligt är, att den synpunkt, som nu synes hafva Förslag till
ledt utskottet, är egnad att framkalla hvad vi här i denna sal
nyligen hörde af en talare betecknas såsom en Jörsökslagstiftning. arbetstvister.
Herr statsministern själf fann icke något ondt däri, utan sökte (Forts.)
i ett briljant anförande derivera denna praxis ända tillbaka till
Sinai heliga berg. Jag dristar mig häremot anmärka, att det
knappast torde hafva varit Moses’ mening, att hans lagar skulle
gälla endast såsom experiment. Ett är att med berådt mod slå
in på en försökslagstiftning, ett annat att med fast öfvertygelse
om ock med mänsklig begränsning i perspektivet, vilja lagstifta
för framtiden; ett är, att lagstiftaren i lagstiftningens ögonblick
känner tvekan om lagstiftningens nytta och nödvändighet, ett
annat, om eftervärlden upptäcker, att en lag, på hvilken lagstif¬
taren själf allvarligt trodde, var dödlig som andra människoverk.
Jag skulle icke här berört denna sak, om det icke förefallit
som om det funnes en allmän tendens att mer och mer gå in
på försökslagstiftningens väg. Jag tror, att ett varnande ord
däremot nu är på sin plats. Begär man icke mer af en lag, än
att den möjligen skall kunna blifva till någon nytta, så är det
också ganska naturligt, att lagstiftaren icke heller lägger sig
synnerlig vinn om en noggrann utredning, innan lagen stiftas.
Hvarför skulle man göra sig alltför mycket besvär, om det icke
är så strängt allvar med det hela? Men häraf följer en mycket
naturlig sak, nämligen att lagens helgd inför medborgare sjun¬
ker. Om man i ett samhälle ser lagen lättsinnigt stiftas och sedan
hastigt vräkas undan i allt för snabb cirkulation, så får man
icke undra på, om en viss ringaktning mot lagstiftningen —
hvilket i längden blir detsamma som ringaktning mot lagstiftaren
— smyger sig in och småningom sträcker sig från försökslag-
stiftningen till all lagstiftning. Och, mina herrar, jag fruktar att
känslan af lagens helgd icke är på alla håll i vårt samhälle så
bärkraftig, att det kan vara likgiltigt, om den genom statsmak¬
ternas egna åtgöranden ytterligare på något sätt afmattas.
Då man således tvekar, om en lag bör stiftas eller icke,
d. v. s. huruvida den är nyttig eller icke, så synes man därför böra
principiellt ställa sig på den ståndpunkten att hellre underlåta
lagstiftandet och låta saken mogna till sig. Hänsyn till lagens
auktoritet bör hindra lagstiftaren att i oträngd! mål sätta lagstif-
ningens stora apparat i gång. Det är nog eu sanning, att »land
skall med lag byggas», men det är icke hela sanningen, ja, det
är icke ens halfva sanningen. Hvad som verkligen bygger ett
land, det är god sed och god medborgaranda. Lagen kan icke
omskapa sinnena, utan den har i det allmänna sinnelag, som
föreligger, sin naturliga begränsning. Lagen stannar således i
det hela på samhällshafvets ytlager. Men om där samlas alltför
många och alltför hastigt växlande lagar, så kan detta vimmel
blifva skrymmande och hindrande för de djupare krafter, som
N:o 49. 20
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till spontant arbeta på utvecklingen. När sedan en lag verkligen
medlinge”debchöfves och skulle göra nytta för »byggande af landet», då kan
arbetstvister. det hända, att dess kraft genom ideligt och oförsiktigt bruk visar
(Forts.) sig försvagad i det rätta ögonblicket.
Det är just skillnaden emellan lag och och förordning, att
lagen skall äga större fasthet. Det är ju sant, att den ekono¬
miska lagstiftning, som i vårt samhälle är lagd i Konungens
hand, har grumlat denna åtskillnad, och lika klart är det, att
Riksdagens växande inflytande skall bidraga i samma riktning.
Men jag tror icke, att denna utveckling, om den öfvergår till
system, är i allo lycklig. Och jag har velat begagna detta till¬
fälle för att fästa uppmärksamheten därpå.
Emellertid anser jag mig icke på grund af denna allmänna
ståndpunkt kunna bygga något yrkande i det här ifrågavarande
speciella fallet. Den sociala lagstiftningen kräfver mer än något
annat en praktisk erfarenhet och insikt, som jag gifvetvis icke
tilltror mig äga. Endast den, som har skon på, vet huru den
klämmer. Och i dessa frågor, där skorna understundom synas
klämma nästan som spanska stöflar, vore det väl djärft af eu
utomstående att lita på sitt omdöme gentemot de erfarna män,
som samlats om detta utskotts förslag. Det kan ju hända, att
äfven en ringa lindring, äfven en utsikt till ljusning, i detta fall
kan motivera en lag. Det är emot systemet, icke emot det nu
föreliggande lagförslaget, som jag ansett mig böra uppträda.
Herr talman, jag har icke något särskild! yrkande att göra.
Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Jag begärde
egentligen ordet med anledning af herr Lindqvists anförande och
icke för att beröra den synpunkt, som den siste högt ärade tala¬
ren utvecklade. Emellertid skall jag tillåta mig, då" jag fått ordet
närmast efter honom, att yttra ett par ord äfven i detta afseende.
Jag tror, att man icke handlar alldeles riktigt, om man i
detta fall pressar själfva uttrycket lag, som blifvit gifvet åt den
nu föreliggande akten. Det är ju tydligt, att detta namn har
kommit att användas just därför, att den föreliggande lagstift-
ningsprodukten tillkommer genom samverkan mellan regering och
Riksdag. Till själfva sin natur är den ju mera eu förordning
eller ett civilt stadgande än en verklig lag. Emellertid synes det
mig, att dess tillkomst i hvarje fall har sitt berättigande, bortsedt
från namnet, ty erfarenheten har visat, att det ganska ofta i vårt
land förekommer fall, då två parter, vanligtvis en arbetsgivare
och eu skara arbetare, stå emot hvarandra i en sådan situation,
att de verkligen behöfva och ganska ofta äfven önska en med¬
lare för utjämnande af meningsskiljaktigheter, som uppstått emellan
dem. Och det är vidare oomtvistligt, att dessa meningsskiljak¬
tigheter, så länge de fortfara, äro till skada, icke blott för par¬
terna, utan för hela samhället. Då menar jag, att det är ett
Lördagen den 5 Maj, e. m.
21 N:o 49.
verkligt samhällsintresse, ett behof, som samhället bör tillgodose,
för så vidt sådant är möjligt, att en medlare kommer att finnas,
som har offentligt uppdrag att åstadkomma medling mellan de
två parterna.
Nämnde högtärade talare, yttrade, då han hade ordet, att
land bygges icke blott med lag, utan äfven med god sed. Jämväl
från denna synpunkt kan härledas en viss befogenhet för den
lagstiftningsåtgärd, hvarom nu är fråga. Såsom vi veta, har med-
lingsinstitutionen växt fram på grund af behof vet, så att det
redan i viss mån är sed, att medling i arbetstvister åvägabringas.
Under sådana förhållanden synes det vara riktigt, att "man fort¬
sätter med att åt denna sed gifva den bestämdare','form, som den
får genom att normeras genom en af Konung och .Riksdag gemen¬
samt stiftad lag.
Jag tror således, att alla skäl finnas för att samhället tager
det steg, som ligger däri, att denna lag nu blir antagen. Ty det
är ett verkligt behof, att eu sådan institution, som bär är i fråga,
kommer till stånd, så att dessa för vårt ekonomiska lif så skad¬
liga tvister, hvilka nog icke helt och hållet kunna förhindras,
dock måtte förhindras så långt görligt är och bringas till afsil¬
ning så fort som möjligt.
Den andre talaren i ordningen, till hvars yttrande jag nu
vill öfvergå, framhöll också, att det ligger icke blott i de särskilda
parternas intresse, utan äfven i samhällets intresse — och han
strök mycket kraftigt under detta, — att medling i arbetstvister
kommer till stånd. Det förslag till tillägg till första paragrafen
i Kungl. Maj ds förslag, som finnes i min motion, har jag fram¬
lagt i samhällets intresse. Ty jag menar, att om medling i tvist
mellan arbetare och arbetsgivare kommer till stånd genom offent¬
lig åtgärd, så är det i samhällets intresse, att förlikningsmannen
erhåller befogenhet att ingripa så tidigt som möjligt, när en tvist
yppar sig, hvilken har inverkan på eller afser arbetsförhållandena
i vederbörande distrikt. Den ärade talaren påstod, att ett sådant
tillägg, som utskottet här gjort med anledning af min motion,
skulle komma att försvåra förlikningsmannens arbete därigenom,
att han kunde komma att inblandas i tvister, där han icke borde
ingripa, t. ex. i tvister mellan arbetsgivare rörande leverans¬
kontrakt o. d. Därpå ber jag att få svara, att det står tydligt i pa¬
ragrafen, att han skulle få befogenhet att ingripa i tvist mellan
arbetsgivare inbördes eller mellan olika grupper af arbetare, en¬
dast såvidt tvisten afser eller hav inverkan på arbetsförhållandena
inom distriktet. Således skulle förlikningsmannen göra sig skyldig
till ett _ fel emot lagens både anda och bokstaf, ifall han inblan¬
dade sig i sådana tvister emellan arbetsgivare inbördes eller
emellan olika grupper af arbetare, hvilka icke ha inverkan på eller
afse arbetsförhållandena inom distriktet.
Det är nog möjligt, att en sådan medlare kan komma att
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
N;o 49, 22
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till tillsättas i ett distrikt, hvilken genom taktlöshet och obefogade
lag angående åtgärder förspiller sin prestige hos både arbetsgif vare och arbetare.
arbetstvister. Men det kan han Söra> ifa11 han ieke är för uPPdraSet lämpad,
(Forts) blir man än skrifver lagen. Däremot kan man icke säga, att
det ifrågavarande tillägget ger honom anledning att utsätta sig
för att förlora sin prestige. Ty det angifves tydligt, i hvilka
slags tvister han skall gripa in.
Om nämnde ärade talare velat göra en verklig invändning
mot tillägget till paragrafen, skulle han sagt, att tvister mellan
arbetsgivare inbördes och mellan olika grupper af arbetare icke
kunna afse eller hafva inverkan på arbetsförhållandena inom ett
distrikt. Hade han det sagt och kunnat styrka ett sådant påstå¬
ende, då hade han gifvit ett verkligt motiv för uteslutande af
detta tillägg. Ty det är just frågan, som det här kommer an på:
kunna tvister emellan arbetsgivare inbördes och mellan olika
grupper af arbetare leda till rubbning i arbetsförhållandena? Till
mig har från många håll, både från arbetsgifvare — särskildt
denna dag från arbetsgifvare här i kammaren — och äfven från
arbetarehåll sagts, att båda dessa slag af tvister kunna leda till
allvarliga rubbningar i arbetsförhållandena på en plats eller i
en ort.
Vid sådant förhållande anser jag, att det ligger i samhällets
intresse, att blifvande medlare i arbetstvister erhålla befogenhet
att ingripa äfven i dylika fall, eller med ett ord vid alla tvister,
som kunna leda till rubbning i normala arbetsförhållanden inom
ett distrikt.
Det är dessa skäl, som förmått mig att väcka motion om
ifrågavarande tillägg, och såvidt det icke kan med fog bestridas,
att sådana tvister, om hvilka detta tillägg handlar, kunna leda
till rubbning i arbetsförhållandena, anser jag detta tillägg befo¬
gad! och böra bibehållas, hvarför jag instämmer i det förut gjorda
yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar! Här
ha uppträdt en representant för arbetsgifvarne och en represen¬
tant för de organiserade arbetande, och här har jämväl uppträdt
en person, hvilken, enligt hvad han själf sagt, sett saken från
rent teoretisk synpunkt. Jag tror, att det finnes äfven en annan
part, som härvidlag borde ha ett ord med i laget, och ehuru jag
visserligen icke kan uppträda såsom dess representant, tror jag
mig dock känna förhållandena tillräckligt mycket för att våga
yttra några ord. Och därvid är det ju närmast med anledning
af den ärade talarens på stockholmsbänken yttrande, som jag
manats uppträda. Det har visserligen af honom, med fullt fog
tror jag, blifvit sagdt, att man, hvarken från arbetsgifvarehåll
eller från de organiserade arbetarnes håll, egentligen önskar någon
inblandning i de strider, som uppstå mellan tvenne, såsom för-
23 N:o 49.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
hållandet nu i regel är, jämnspelta parter. Dock tror jag, allde- Förslag till
les såsom han, att det därvidlag jämväl är af stor betydelse, att laV angående
det finnes någon, som har fått till uppgift att medla. Det är arbetstvister
nämligen mycket svårt att taga första steget här i världen. Det fFort <
gäller i allmänhet förhållandena mellan enskilde i det privata ^ r '
lifvet, och det gäller också här. Det är ytterligt svårt att taga
det första steget till försoning, när en brytning är för handen.
Här skulle däremot finnas en, som har till uppgift att taga
första steget till förhandling. Ingen af parterna skulle då be¬
höfva känna det som om han redan på förhand lämnat ut något
af de vapen, som han möjligen kunde ha att begagna i striden.
Redan från formell synpunkt är denna institution betydelsefull.
Eu af de stående tvisterna vid sådana förhandlingar rör sig näm¬
ligen om hvem man skall få till ordförande, då ju från båda
sidor kräfves, att ordföranden så långt möjligt är må stå opartisk
och obunden af hänsyn till någondera parten.
Men de, som icke fått sin talan i någon mån framförd, äro
de oorganiserade arbetarne och mindre arbetsgifvarne. Det finnes
nämligen, mina herrar, här i landet många arbetarecentra, där
arbetarne ännu icke sammanslutit sig och där de därför i sitt
arbete för förbättrade villkor stå utan stöd af någon af de mäk¬
tiga organisationer, som annars finnas. De kämpa därför också
en ganska ojämn kamp. En lika ojämn kamp kan mången gång
äfven en arbetsgivare strida, som står utan stöd af en organi¬
sation gentemot en skara arbetare i sin tjänst, hvilka ha detta
mäktiga stöd bakom sig.
För dessa, som säkerligen komma att helsa denna lag med
stor tillfredsställelse, tror jag, att denna lag är af en ännu större
betydelse än för de förut nämnda arbetsgifvarne och organiserade
arbetarne. I de andra striderna har, såsom redan antydts af den
ärade talaren på Stockholmsbänken, det rätt ofta kommit till den
situationen, att makt satts mot makt, och det sålunda i första
hand blifvit en verklig maktstrid, där det skulle blifva ytterst
svårt att utan denne förlikningsman göra rättfärdighets- och bil-
lighetshänsyn gällande. Då behöfves just detta såsom ett in¬
lägg i maktstriden.
Men där det icke står i egentlig mening en maktstrid —
eller en politisk strid, såsom det ju ofta blir — utan det verk¬
ligen gäller arbetsförhållanden, fullt befogade eller kanske ock
obefogade kraf på större aflöning, förkortad arbetstid och mera
sådant, där kan för dessa oorganiserade arbetare och utom orga¬
nisationerna stående arbetsgivare den institution, som denna lag
vill införa, blifva af allra största betydelse. Ty där kan denna
rättfärdighets- och biliighetssynpunkt i alldeles särskild! hög grad
behöfva göras gällande genom förlikningsmannen.
Hvad den ärade talaren på göteborgsbänken yttrade har
redan blifvit bemött af talaren från Jönköping, men jag vill
N:o 49. 24
Lördagen den 5 Maj, e. na.
Förslag till dock tillägga en sak, en sak, som för historikern säkert är själf-
lag angående . j^_om byggdes icke på en dag. Hvad man klagar öfver i
arbetstvister detta förslag synes vara det, att det icke innehåller en fullt fär¬
eport,s ) dig och fix lagstiftning i förevarande ämne. Här höjes en klagan
öfver att det troligen endast blir ett ganska litet antal fall,
där denne förlikningsman kan utöfva sitt ämbete, om vi nu skola
kalla det så. Ja, men en sten är dock lagd, och jag skulle vilja
kalla den eu betydelsefull grundsten i den nya samhällsbyggnad,
som uppföres rundt omkring oss, där de gamla förhållandena
vika för nya. Tiden är ju sådan, att den gamla samhälls¬
byggnaden mer och mer får vika. Det nuvarande samfunds-
läget är, om jag får använda en bild, som ofta stått fram för
mig, sådant som när man ser bilder på duken framställda genom
kameran. Konturerna af den gamla bilden stå kvar, och kon¬
turerna af den nya, som kommer, stiga fram så småningom,
innan bilderna ännu skiftat plats. Så ungefär tycker jag det
nuvarande samhället ter sig. Det är för mycket begärdt, att allt
skall stå färdigt på eu gång, men jag tror att i denna nya bygg¬
nad, hvars konturer vi skönja, blir denna institution en grundsten
af beståndande värde, om den också icke i ett slag för oss till
»frid på jorden». Yårt arbete att komma till frid på jorden
folJcen emellan har ännu icke fört till mer än en ljusning. Så
skall man ock se detta som eu ljusning mot det stora målet:
»frid på jorden» också inom vårt folk.
Det är med innerlig öfvertygelse och fast känsla af att
detta skall vara ett lyckligt första steg härtill som jag, herr tal¬
man, ber att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Efter
de anföranden, som blifvit hållna till förmån för den föreslagna
lagen, kunde det väl vara tämligen onödigt att ytterligare taga
kamrarnas tid i anspråk. Det synes mig alldeles uppenbart, att
kammaren med stor enighet kommer att ansluta sig till förelig¬
gande lagförslag. Herr Johansson i Jönköping nar redan fram¬
hållit, att den omständigheten, att denna författning kallas lag,
endast betyder, att den afser att åvägabringas genom Kungl.
Maj:ts och Riksdagens samfällda beslut. Den är till sin natur
hufvudsakligen en instruktion för den eller de tjänstemän, som
skola tillsättas och till hvilkas ersättande anslag begäres, men det
är gifvet, att denna instruktion är af så pass genomgripande be¬
tydelse, att det icke kunde vara lämpligt, att den utfärdades af
Kungl. Maj:t på administrativ väg. Insikten härom var säker¬
ligen anledningen till att 1903 års förslag framlades i form af
lag; och då så en gång skett, kunde det naturligtvis icke komma
i fråga att nu under annan form framlägga förslaget, och det
så mycket mindre, som förslaget uppenbarligen berör ett område,
där medverkan från Riksdagens sida bör komma till stånd.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
25 N:o 49.
Herr Kjellén påpekade, att lagutskottet yttrat sig mycket Förslag till
vagt och försiktigt om nyttan af denna lag. Det har slagit äfven la9 angående
mig, att utskottets motivering är sådan, att man vid genomläs- n^tgteåter
andet frågar sig, till hvilket slut månne utskottet skall komma, (Forts)
om lagen skall förordas eller afstyrkas. Men jag föreställer mig,
att detta berott därpå, att utlåtandet är resultatet af en kompro¬
miss vid skälfva affattandet af betänkandet mellan de olika in¬
tressen och synpunkter, som gjort sig gällande i utskottet.
Jag för min del tror, att denna lag verkligen kommer att
blifva af ganska stor betydelse. Den kan visserligen i så måtto
betraktas som ett försök, som all social lagstiftning i början måste
vara i viss mån trefvande. Men den är icke ett försök i den
mening, att man vill försöka, om en medling i arbetstvister kan
vara befogad eller icke. Tvärtom torde en utbredd önskan före¬
finnas om gagnet af dylik medling; den nu föreslagna lagen må
däremot gärna betraktas såsom ett försök i afseende på den form,
under hvilken man skall organisera medlingen.
Herr Kjellén påpekade, att det vore olämpligt att stifta lagar
af så obestämdt innehåll som den förevarande, hvarmed lagarnas
helgd kunde äfventyras. Det måste medgifvas, att denna an¬
märkning bar ett visst fog för sig, men jag ber att få erinra om
den gamla domareregeln: En god och beskedlig domare är bättre
än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Det är
just detta, tror jag, som här erfordras. Det gäller, för att lagen
skall bli till afsedt gagn, framför allt att finna lämpliga män för
förlikningsuppdraget. Just att hafva tillgång till dylika lämpliga
förlikningsmän är tyngdpunkten i hela förslaget; man må sedan
affatta lagbestämmelserna på det ena eller andra sättet. Och det
ansvaret att finna för uppdraget i allo skickade förlikningsmän
är sannerligen tungt. Det är möjligt, att härvidlag misstag
ibland komma att göras, men det är att antaga, att man så små¬
ningom skall kunna intressera de rätta personerna och få dem
att mottaga detta förtroendeuppdrag, — ty det är gifvet, att
förlikningsmamauppdraget är ett stort och betydelsefullt förtro¬
endeuppdrag. Då dessa förlikningsmän icke komma att tillsättas
på längre tid, torde så småningom de rätta männen kunna vinnas,
men detta är, som sagdt, en synnerligen vansklig uppgift.
Det har ock här — kanske icke i denna kammare, men
jag begagnar dock tillfället att här vidröra denna fråga —
framställts den anmärkningen, att distrikten vore afsedda att
blifva för stora, och att förslaget i denna del således vore olämp¬
ligt. Dessa distrikt ingå emellertid blott såsom en antydan i
kommittébetänkandet och ha icke ännu blifvit föremål för något
som helst öfvervägande från Kungl. Maj:ts sida. Det är därför
ock möjligt, att distriktsindelningen kan göras annorlunda än kom-
mitterade tänkt sig. Jag tror ock, att ersättningen till förlik¬
ningsmannen kommer att visa sig för låg, så att det anslag, som
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 49. 3
N:o 49. 26
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Förslag till begärts, icke kommer att räcka till. Men är det så, att anslaget
lag angående befinnes otillräckligt, så visar detta ock, att en förlikningsman
arbetstvister. hRr mycket att göra, att han verkligen fyller sitt ändamål och
(Forts.) ar en faktor att räkna med i den sociala striden. Jag tror där¬
för — och det behöfver jag ju icke hemställa till denna kam¬
mare, — att det vore lyckligt, om förslaget ginge igenom.
Det kunde vara nog med det nu sagda, men jag skall be
att få tillägga några ord med anledning af § 1.
Jag tror, att man i någon mån missförstått den ställning,
som Kungl. Maj:t härvidlag intagit. Det var för lagförslagets
framgång önskvärdt, att Kungl. Maj:t så litet som möjligt gjorde
ändringar i det förslag, som framlades af granskningsmännen.
Som kammaren finner, är det ock synnerligen små förändringar,
som däri vidtagits, och det är gifvet, att Kungl. Maj:t icke annat
än i särskildt trängande fall framkommit med ändringar i ett
förslag, som en gång framlagts för Riksdagen och sedermera
undergått behandling af åtskilliga sakkunniga. För många änd¬
ringar kunde till äfventyra bli en svaghet vid frågan om lagför¬
slagets genomdrifvande.
Anledningen till att Kungl. Maj:t med afseende å § 1 upp¬
tog det förslag, som de sakkunniga framlade, var hufvudsakligen
dels den, att det redan i § 3 finnes en bestämmelse, att förlik¬
ningsmannen äger ingripa, dä inom distriktet uppkommit arbetstvist
af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota medföra arbets¬
inställelse af större betydenhet, genom hvilket stadgande man så¬
ledes gifvit förlikningsmannen tillfälle att ingripa på ett tidigare
stadium, dels den, att man var rädd att alltför tidigt kasta in
honom i en tvist. Jag har särskildt i dag i Första Kammaren
hört, hvilken rädsla man där hyste för att denne förlikningsman
skulle komma att blanda sig i alla möjliga arbetstvister, och det
på ett stadium, hvarigenom möjligen anspråk eller farhågor, som
annars aldrig behöft framkomma, kunnat väckas. Det är emeller¬
tid gifvet, att det förslag, som utskottet här framlagt, är det,
hvarom kammaren torde ena sig, och det kan näppeligen vara
hvarken lämpligt eller klokt att göra någon ändring i utskottets
formulering af § 1, enär därmed hela förslaget kan äfventyras.
Jag tror för öfrigt, att det af utskottet införda tillägget till Kungl.
Maj:ts förslag icke kommer att få större praktisk betydelse.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talman¬
nen framställda propositioner å de under öfverläggningen gjorda
yrkandena, blef utskottets förslag af kammaren godkändt.
2—15 §§, slutstadgande, ingress och rubrik.
Utskottets förslag godkändes.
27 N:o 49.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom de af kam¬
maren fattade, här ofvan omförmälda besluten.
§ 3.
Sammansatta stats- och lagutskottets härefter föredragna ut¬
låtande n:o 11, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angå¬
ende anslag till förlikningsmän för medling i arbetstvister, blef
af kammaren godkändt.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 120, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande och organiserande af den offentliga arbets¬
förmedlingen i riket;
n:o 121, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid
Göteborgs hospital för staden Göteborgs räkning af en upptag¬
ningsanstalt för sinnessjuka;
n:o 122, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en telegraf stationsbyggnad i Jönköping;
n:o 123, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till inredande af utvidgade eller förändrade lokaler för
Kristianstads läns landskontor och landtmäterikontor äfvensom
till iståndsättande af de till landshöfdingen i samma län anslagna
boställslägenheter m. m.;
n:o 124, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om inköp
af mark från Säfveåns aktiebolag till bangårdsanordningar i
Göteborg;
n:o 125, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag
till påbörjande af en kraftstationsanläggning vid Trollhättan samt
angående uppgörelser med enskilda vattenverksägare därstädes
m. m.; och
n:o 126, angående uppförande af en stenbarriär för begräns¬
ning mot Norrbro af platsen framför riksdagshuset; samt
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 12, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt.
§ 5-
Justerades protokollsutdrag.
Förslag till
lag angående
medling i
arbetstvister.
(Forts.)
N:o 49. 28
Lördagen den 5 Maj, e. m.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. 0. Rune under 2 dagar fr. o. m. den 8 maj
» C. Persson i Stallerhult > 2 » » » 7 >
» A. Johanson i Mossebo » 2 » » » 7 » och
» A. E. Lindvall » 2 > » » 8 *
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,10 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1906.