RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1906. Andra Kammaren. N:o 44.
Onsdagen den 25 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. L. II. Tingsten aflämnade Kungl. Makts
propositioner till Riksdagen:
angående pension åt aflidne lokomotivmästaren Carl Gustaf Nord¬
ströms änka;
angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om upp-
förande . vid Göteborgs hospital för staden Göteborgs räkning af en
upptagningsanstalt för sinnessjuka;
angående uppförande af en telegrafstationsbyggnad i Jönköping;
angående försäljning af äganderätten till kronans till Torsebro
krutbruk börande fastigheter.
De kungl. propositionerna bordlädes på begäran.
§ 3.
Efter föredragning af de på kammarens bord hyllande motio¬
nerna hänvisades herr V. L. Molls motion, n:o 161, och herr O. A.
Ericssons i Ofvanmyra motion, n:o 162, till bevillningsutskottet.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande n:o 45
och Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14.
§ 5.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 11, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, inne-
fattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 44.
1
1*0 44.
2
Onsdagen den 25 April.
Angående
pension åt
e. o. pro¬
fessorn
H. S. Hilde-
brandsson.
Punkterna 1—5.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
*
Punkterna 6 och 7.
Lades till handlingarna.
• =>
Punkterna 8—21.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 22, angående pension åt extra ordinarie professorn-
H. H. Hildebrandsson.
Kungl. Maj:t hade under denna hufvudtitel föreslagit, att extra
ordinarie professorn i meteorologi vid universitetet i Uppsala Hugo
Hildebrand Hildebrandsson måtte från och med månaden näst efter
den, i hvilken afsked från professorsbefattningen blefve honom be-
viljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 4,300 kronor årligen.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställa
ning måtte af Riksdagen bifallas.
Vid punkten hade emellertid fogats reservation af herr vice
talmannen Pehrson, som ansett utskottet böra föreslå, att ifrågavarande
pension måtte bestämmas till ett belopp af 4,000 kronor.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till
Herr vice talmannen, som yttrade: Kungl. Maj:t föreslår här
åt extra ordinarie professoren vid Uppsala universitet Hildebrandsson
en pension af 4,300 kronor, och statsutskottet har tillstyrkt denna
framställning. Herrarne se, att jag står ensam såsom reservant mot
detta statsutskottets beslut, och jag gör det, därför att jag anser, att
statsutskottet icke har fotat sitt beslut på fullt giltiga grunder.
Statskontoret har i sitt utlåtande i frågan erkänt, att någon all¬
män bestämmelse om extra ordinarie professorers rätt till pension å
allmänna indragningsstaten emellertid ännu icke kommit till stånd,
utan fråga om extra ordinarie professors pensionsrätt måste i hvarje
särskildt fall underställas Riksdagens pröfning. I strid mot detta
statskontorets uttalande står efter min mening universitetskanslärens,
däri han säger, Batt pension borde motsvara den fasta lönen tillika
med intjänade ålderstillägg, liksom det större akademiska konsistoriet
förordat den gjorda ansökningen». Detta gäller ju beträffande lärarne
i öfrigt vid universiteten, och det gäller också beträffande alla lärare
vid de allmänna läroverken, men det gäller icke de extra ordinarie
professorerna vid universiteten, helt enkelt därför att, såsom stats¬
kontoret riktigt yttrat, det ännu icke är bestämdt, huru med pen.
Onsdagen den 25 April. 3 N:o 44.
sionerandet af dessa tjänstemän skall förfaras. De äro icke berätti- Angående
gade till pension, och de kunna således icke bidraga till sin pensio- åt
nering. I hvarje särskildt fall, när man ansett att en extra ordinarie e'fessorn'
professor borde ha pension, har också särskild framställning därom b. 11. Biide.
framkommit från Kungl. Maj:t till Riksdagen. _ _ brandsson.
Nu utgår Kungl. Maj:t i detta fall ifrån att universitetskanslären (Forts.)
har åberopat sig på att pensionen till ifrågavarande extra ordinarie
professor borde bestämmas till lönen plus intjänade ålderstillägg.
Men detta är, som jag nyss har nämnt, icke tillämpligt på de extra
ordinarie professorerna, utan vid beviljandet af pension till hvarje
sådan afgående professor har det måst göras särskild framställning
till Riksdagen och icke allenast rörande frågan om pension skall
beviljas utan äfven beträffande själfva pensionsbeloppet i hvarje sär¬
skildt fall.
Nu har det länge pågått — som åtminstone de äldre ledamöterna
af Riksdagen känna till — en tvist därom, huruvida de extra ordina¬
rie professorerna någonsin borde få pension. De första framställ¬
ningar, som härutinnan gjordes ifrån Kungl. Maj:ts sida, blefvo också
afslagna. Slutligen godkände Riksdagen på den gemensamma vote¬
ringens väg, att de extra ordinarie professorerna också skulle ha
pension.
De första sådana pensioner, som beviljades, sattes till ett belopp
af, om jag icke missminner mig, 3,000 kronor, men för att vara rik¬
tigt säker på att jag icke begår något misstag, vill jag säga 3,000
å 3,500 kronor. Den sista pension af detta slag, som beviljades, var
till extra ordinarie professorn Löwegren; den beviljades af Riksdagen
år 1904 och bestämdes då till ett belopp af 3,800 kronor.
Hvarför det nu begäres till en liknande tjänsteman, en extra
ordinarie professor, vid hans afgång 4,300 kronor, har jag svårt att
fatta, då, såsom jag redan förut antydt, dels pensionsbeloppen alltid,
när Riksdagen förut beviljat pension åt extra ordinarie professorer,
varit lägre än hvad här föreslås, dels de grunder, på hvilka universi¬
tetskanslären har byggt sitt tillstyrkande, icke äro tillämpliga be¬
träffande ifrågavarande tjänsteman.
Då jag anser det vara alldeles tillräckligt, om man går till det
högsta belopp, som någonsin beviljats en extra ordinarie professor i
pension, nämligen 4,000 kronor, så anhåller jag hos herr talmannen
om bifall till statsutskottets tillstyrkande framställning på det sätt,
att pensionsbeloppet må bestämmas till 4,000 kronor i stället för
4,300 kronor.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol och Lindvall.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Då herr vice talmannen nämnde, att statsutskottet icke haft fullgil¬
tiga grunder för det beslut, som utskottet fattat, så ber jag att få
säga några ord i anledning däraf.
Herr vice talmannen yrkade, att pensionsbeloppet skulle sättas
till 4,000 kronor, men enligt mitt förmenande finns det icke några
fullgiltiga grunder för att bestämma beloppet till 4,000 kronor. Den
N:o 44.
4
Angående
pension åt
e. o. pro¬
fessorn
il. il. Hilde-
brandsson.
(Forts.)
Angående
pension för
biblioteks-
vaMmästaren
P. Eriksson.
Onsdagen den 25 April.
sista pension, som beviljades, åt e. o. professor, nämligen den, som
tillerkändes professor Löwegren i Lund, sattes till ett belopp af
3,800 kronor. Detta belopp bestämdes då med hänsyn till den lön
professor Löwegren hade jämte det då redan intjänade ålderstillägget,
och 3,300 kronor i lön plus 500 kronor i ålderstillägg, det utgör
3,800 kronor, till hvilken siffra, som nämndt, den åt professor Löwe¬
gren tillerkända pensionen belöpte sig.
Den nu ifrågavarande professorn däremot har förutom lönen,
3,300 kronor, två ålderstillägg intjänade, hvilka representera ett be¬
lopp af 1,000 kronor. Då de, som ha ordinarie befattning, äro be¬
rättigade att i pension få ett belopp, motsvarande lön och intjänade
ålderstillägg, så har Kungl. Maj:t på senare år äfven i fråga om de
extra ordinarie professorerna utgått från samma synpunkt, och stats¬
utskottet har i det fallet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om bevil¬
jande af en pension å 4,300 kronor, motsvarande det belopp, som
professor Hildebrandsson åtnjuter i lön med ålderstillägg.
Då jag anser, att det är ett fullgiltigt grundadt förslag, som
statsutskottet här har kommit med, kan jag, herr talman, icke annat
än yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkan¬
den, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till det af herr
vice talmannen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, juste¬
rades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i tjugoandra punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 11,
röstar,
Ja;
Den, det ej vill, röstar,
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr vice talmannen
framställda yrkandet.
Voteringen utföll med 79 ja, men 112 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nejpropositionens inne¬
håll.
Punkten 23, angående pension för biblioteksvaktmästaren P.
Eriksson.
Kungl. Maj:t hade under denna hufvudtitel föreslagit, att vakt¬
mästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson måtte
från och med månaden näst efter den, hvari afsked från vaktmästar-
tjänsten blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å all¬
5
N o 44.
Onsdagen den 25 April.
manna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 700 kronor Angående
årligen. fär
ö biblioteks-
Utskottet hemställde, att Kungl. Majts ifrågavarande framställ- p. Eriksson.
ning måtte af Riksdagen på det sätt bifallas, att vaktmästaren vid (Forts.)
universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson finge från och med
månaden näst efter den, hvari afsked från vaktmästartjänsten blefve
honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragnings¬
staten uppbära pension till belopp af 600 kronor årligen.
Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af
Herr Hjärne, som anförde: Herr talman! Kungl. Maj:t har före¬
slagit för förre vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per
Eriksson en pension af 700 kronor, men statsutskottet har hemställt,
att Riksdagen måtte bevilja en pension af endast 600 kronor om året.
Jag vill icke opponera mig mot statsutskottets åsikt, att i detta fall
icke någon afvikelse bör äga rum från de regler, som förut blifvit
tillämpade i fråga om vaktmästarepensioner. Det kan ju vara sant,
att denna regel bör i de flesta fall iakttagas. Jag ämnar således
icke bestrida detta påstående af statsutskottet. Jag vill endast hem¬
ställa till kammarens ledamöter, huruvida icke vid detta tillfälle ett
undantag kunde göras till förmån för den gamle och utarbetade man,
som det här gäller. Det är en man, som tjänat universitet i många
år och för närvarande är mellan 70 och 80 år gammal. Han är klen
till hälsan, men har ända till sista tiden dag för dag gjort universi¬
tetet stora tjänster, som, oaktadt hans ringa ställning, icke få miss¬
kännas. Vi alla, som äro vid universitetet anställda, känna denne
gamle man mycket väl, och vi hafva alla haft skäl uppskatta den
beredvillighet, hvarmed han gått oss tillhanda vid tillgodoseendet af
våra behof af litteratur från universitetsbiblioteket. Jag skulle där¬
för i universitetslärarnes namn helt enkelt vilja vördsamt hemställa
till kammaren att här bevilja det högre pensionsbelopp, som Kung!.
Maj:t föreslagit. Jag tror, att detta lilla undantag från regeln icke
kan betyda så mycket. Det torde icke komma att medföra någon
större utgift för statsverket, ty denne gamle man har säkerligen
icke många år att uppbära den högre pension, som kammaren skulle
kunna finna sig benägen att bevilja honom.
Jag får således, herr talman, hemställa, att kammaren måtte till
vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson be¬
vilja i pension ett belopp af 700 kronor årligen.
Herr Warburg: Till hvad den föregående ärade talaren har
anfört skall jag bedja att få lägga några ord.
Äfven jag har från min studenttid ett minne af den person, om
hvilken det nu är fråga, och hvilken vi alla, som sysselsatte oss med
biblioteksärenden på den tiden, visste var trogen i sitt kall.
Då utskottet framhåller, att pensionen för en ordinarie vakt¬
mästare ej bör sättas högre än utskottet föreslagit, så vill jag påpeka,
då jag torde vara den ende fackmannen i biblioteksärenden inom
. N:o 44. 6 Onsdagen den 25 April.
Angående kammaren, att vaktmästarebefattningar vid bibliotek dock i allmän*
pension för jiet äro nägot annorlunda beskaffade än andra vaktmästarebefattnin-
vaUmäftaren gar- Förhållandet är nämligen det, att man rätt mycket måste taga
P. Eriksson, vaktmästare till hjälp i biblioteksarbetet och att det icke endast är
(Forts.) vanliga vaktmästaregöromål de utföra, utan de måste ofta användas
till andra sysslor och vara hjälpredor åt bibliotekstjänstemännen. Ur
den synpunkten tror jag det kunde vara värdt att i detta fall det
högre beloppet beviljades, och det dess hellre, som statskontoret i
sitt utlåtande anfört, att »denna pensionsförmån måste anses vara
af billigheten påkallad».
Jag ber att få yrka bifall till herr Hjärnes förslag.
Med herr Warburg förenade sig herrar Branting och Blomberg.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Jag får för min del yrka
bifall till statsutskottets förslag. Jag tycker, att det är märkvärdigt,
att man skall frångå regeln den ena gången i ett, den andra i ett
annat fall. Utskottet har här tillstyrkt det högsta belopp, som en
ordinarie vaktmästare någonsin berättigats att få,. och då härtill
kommer, att denne vaktmästare icke själf bidragit till sin pensione¬
ring, såsom vaktmästarne i de flesta ämbetsverk få göra, så tycker
jag det är skäl att vi halla oss vid det förslag, som statsutskottet
framlagt.
Jag ber därför, herr talman, få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen jämlikt de därunder gjorda yrkandena proposition
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall till
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i 23:dje punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 73, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning.
Voteringen utvisade 118 ja mot 81 nej, hvadan kammaren således
bifallit utskottets hemställan.
Onsdagen den 25 April.
7
N:o 44.
Punkterna 84—34.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 35, angående pensioner för seminarievaktmästaren E. Angående
-■<}. Hedman och hans hustru Elisabet Hedman. petitioner för
Kungl. Maj:t hade under denna hufvudtitel föreslagit, att vakt* mästaren
•mästaren vid folkskoleseminariet i Falun Erik Gustaf Hedman och % q ge¬
nans hustru, städerskan vid samma seminarium Elisabet Hedman, man och hans
•född Hedberg, måtte hvardera från och med månaden näst efter den, hustru.
i hvilken han eller hon blefve entledigad från sin tjänst vid semina¬
riet, under sin återstående lifstid uppbära årliga pensioner till belopp
af 400 kronor för Hedman och 200 kronor för hans hustru.
Utskottet hemställde:
a) att Riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts framställning i fråga
om pension åt vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Falun Erik
Gustaf Hedman; samt
b) att Kungl. Maj:ts förslag om pension åt vaktmästaren Hed¬
mans hustru, städerskan vid samma seminarium Elisabet Hedman
född Hedberg, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Punkten föredrogs, hvarefter
Herr Söderberg i Hobborn yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det kan ju synas vara vanskligt att uppträda emot ett enigt stats¬
utskott uti denna fråga. Det är ju icke häller någon stor fråga, och
herrarne torde kanske icke fästa något synnerligt afseende vid denna
lilla pensionsfråga. Men frågan är dock utaf ganska stor betydelse
för dessa ålderstigna makar, som slitit ut sina krafter i statens tjänst.
Ku har statsutskottet godkänt den kungl. propositionen med afseende
på vaktmästaren Hedman, men däremot afstyrkt densamma med af¬
seende på hans hustru. Nu förhåller det sig på det sättet, att Hed¬
man har under lång tid varit sjuklig och bräcklig. Och förden¬
skull ansåg rektorn vid seminariet det vara klokt att uppdela pen¬
sionen på det sätt, som han gjort, så att pensionen för mannen sattes
till 400 kronor och pensionen för hustrun till 200 kronor. Stats¬
kontoret, som varit i tillfälle att yttra sig i denna fråga, har ansett,
att någon pension för hustrun icke bör ifrågakomma, men tillstyrkt
pension för mannen med 400 kronor. Sedan emellertid Kungl.
Majt:t tagit del utaf rektorns framställningar, har Kungl. Maj:t vid
öfvervägande af ärendet behjärtat saken och föreslagit 400 kronor
för mannen och 200 kronor för hustrun.
Nu har jag utaf statsutskottsledamöter och äfven andra äldre
riksdagsmän blifvit erinrad om, på hvilken oriktig princip man skulle
slå in, om man på detta sätt skulle uppdela pensionen för samma
tjänst och bevilja pension särskildt för mannen och särskildt för
hustrun. Nu förhåller det sig emellertid så, mina herrar, att denna
'vaktmästaretjänst, som varit förenad hos dessa makar, faktiskt varit
jm:o 44. 8 Onsdagen den 25 April.
-pensioner CfortVå jJänstcr‘ ..Under de första åren hade mannen visserligen icke så.
y seminarie- myc*et att gorå vid seminariet, då seminariet var inrjmdt i förhyrda
vaktmästaren lokaler under de första 7 åren. Tjänsten inskränkte sig också, såsom
-E. G. Hed- framgår af berättelserna här, till vedhuggning och hvarjehanda dylikt
ma\ustrumS^en e^er år 1882, då seminariet inflyttade i sitt nya hus,
(Forts "i det lollf UPP afl gorå för mannen att vårda om husen och den
stora trädgården, och hustrun fick fortfarande anställning där Som
städerska med . uppdrag att elda och städa i seminarielokalerna,
Makarnes aflöning har ju icke häller varit synnerligen stor. Den
har utgjort fri bostad, lyse och vedbrand samt 900 kronor för båda,
utopi de allra sista åren, då de måst leja biträde, därför att mannen
varit så sjuklig. Nu kan, mänskligt att se, mannen icke ha lång tid
att lefva. Hustrun är däremot jämförelsevis friskare. Skulle nu
Riksdagen godkänna utskottets förslag, få makarne dessa 400 kronor,
så länge mannen lefver. Men sedermera står hustrun där blott och
bar och kommer naturligtvis att fälla fattigvårdssamhället till last.
Det tycker jag vara staten ovärdigt och vill därför göra en vördsam
hemställan till kammaren att behjärta detta. Det är ju, som sagdt,
ingen stor fråga för statsbudgeten. Men det är en mycket stor fråga
för dessa ålderstigna makar, som faktiskt ha slitit ut sina krafter i
statens tjänst under den tid af mer än 30 år, som de varit där
anställda.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition.
Häruti instämde herr Eriksson i Grängesberg.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Plerr talman! Detta är,
som nyss blifvit nämndt, ingen stor fråga i finansiellt hänseende, men
frågan har i alla fall en ganska stor betydelse, om man ser den från
annan synpunkt. Det är första gången man här föreslagit att pen¬
sionera både man och hustru, och jag undrar, om det kan vara lämp¬
ligt att slå in på den vägen.
Den föregående talaren erinrade om, att mannen i många år
varit sjuklig, och därför har hustrun biträdt honom med vissa vakt-
mästaregöromål vid seminariet. Skulle vi nu vara skyldiga att pen¬
sionera hustrun, därför att hon biträdt sin man under tid, då han
varit sjuk och icke kunnat fullgöra sina göromål? Min tro är, att
vaktmästaregöromålen vid seminariet i Falun icke äro af större om-
fång, än att en person i sin fulla arbetskraft kan fullgöra den.
Som herrarne se af Kungl. Maj:ts framställning, har icke häller
den ifrågavarande vaktmästaren varit anställd vid seminariet såsom
vaktmästare hela tiden. Under en lång tid har han nämligen biträdt
med att såga ved och dylikt och således utfört samma sysslor som
en vanlig dagakarl.
Med hänsyn därtill anser jag, att statsutskottets förslag att be-
vdja pension endast åt mannen har goda skäl för sig. Om, såsom
den föregående talaren nämnde, mannen skulle falla ifrån, ser jag
icke något hinder för att framställning till Riksdagen göres om sär¬
skild pension för hustrun, och Riksdagen lär då icke neka att bifalla
9
N:o 44.
Onsdagen den 26 April.
en sådan framställning. Men jag tror icke, att det är lämpligt att
pensionera både man och hustru på en gång, därför att hustrun bi-
trädt mannen i hans göromål.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Jag vill blott göra
ett litet tillägg till hvad jag nyss nämnde. Enligt vanliga pensions-
principer skulle väl denne man ha en pension af 600 kronor. Men
just med fästadt afseende på, att hustrun genom sitt arbete under
alla dessa år har fullgjort ett tjänsteåliggande, som bort tillkomma
en särskild person, ansåg sig rektorn böra uppdela pensionen på
detta sätt. Därför begärdes pension till så lågt belopp för mannen
som 400 kronor under förutsättning, att hustrun särskildt skulle få
200 kronor.
Nu har den ärade statsutskottsledamoten, som nyss hade ordet,
satt i utsikt, att ifall mannen skulle falla ifrån, skulle hustrun
sedermera kunna ingå till Kungl. Maj:t och Riksdagen med begäran
om något bidrag, och jag ber att få taga fasta på detta, för den
händelse Riksdagen nu skulle bifalla utskottets förslag. Men jag
har icke någon anledning att frångå mitt yrkande, och jag ber fort¬
farande att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Angående
pensioner för
seminarie-
vaktmästaren
E. G. Hed¬
man och hems
hustru,.
(FortsA
Herr Persson i Stallerhult: Jag vill erinra därom, att samtliga
pensionsfrågor, som förekomma på denna hufvudtitel, äro af den
beskaffenhet, att de pensionssökande icke äro berättigade till pen¬
sion, utan att det är just därför Riksdagen måste höras, huruvida
Riksdagen vill i de särskilda fallen bevilja det ena eller andra be¬
loppet. Yore dessa personer berättigade till pension, behöfde vi
icke här i Riksdagen resonera och votera om saken. Nu är det
visserligen sannt, att hvar och en af dessa pensionssökande kan
jämföras med personer, som hafva pensionsrätt, men man får väl
dock icke göra denna jämförelse så, att man ställer dessa personer,,
som icke hafva någon rätt till pension, i alldeles samma gynnsamma
ställning som de personer, hvilka äro pensionsberättigade.
Jag ber vidare att få erinra om det beslut, som kammaren
redan fattat i fråga om 33:dje punkten i en pensionsfråga, som synes
mig vara alldeles analog med den nu föreliggande. Där har gjorts
framställning om att vaktmästaren vid läroverket i Lidköping skulle
erhålla en pension till belopp af 400 kronor, hvilket belopp kammaren
redan beviljat. Nu har för denne vaktmästare Hedman begärts lika¬
ledes en pension på 400 kronor, således samma belopp, som i 33:dje
punkten redan af kammaren beviljats för den där omförmälde vakt¬
mästaren.
Då kan man väl fråga, om man här i 35:te punkten skall höja
pensionsbeloppet till 600 kronor för en tjänst med samma arbete,
som utförts af den man, som omförmäles i 33:dje punkten, därför att
arbetet här fördelats på man och hustru. Ser man vidare på löne¬
förmånerna för de nämnda båda tjänsterna, så finner man, att de
båda pensionssökandena också under de senare åren i detta afseende
N:o 44.
10
Onsdagen den 25 April.
Angående äro likställda. Jag tror därför, att det är allt skäl att kär bifalla
^’<teminarie°r ^lva<^ utskottet hemställt.
vaktmästaren Ser man vidare på den af rektor sist gjorda framställningen,
E. G. Hed- rörande denna pensionsfråga, så säges där på sid. 95 följande: »Vis-
enan ock hans serligen kunde det sägas, att, om mannen finge det begärda under¬
tag. 8tödet af 400 kronor om året, detta också skulle komma hustrun till
(Forts.) g0C)0_ Men då hans krafter de senare åren i synnerlig grad aftagit,
vore det ingalunda otänkbart, att hustru Hedman genom mannens
frånfälle kunde snart nog beröfvas den hjälp, som genom ett sådant
understöd eljest skulle komma äfven henne till del». Således synes
rektors mening vara, att det kan vara möjligt, att mannen dör under
år 1906 och att det därför vore bäst att nu undangöra pensionsfrå¬
gan äfven i fråga om hustrun, men jag undrar dock, om det kan
vara skäl att gå till väga på det sättet. Dör mannen och hustrun
sedan kommer in med en framställning om pension för sig, tager
jag för gifvet, att icke en röst kommer att höjas däremot. Men att
redan nu på förhand bestämma en sådan pension, är en nyhet, som
jag anser, att åtminstone Andra Kammaren gör klokast i att icke
icke inlåta sig på.
Jag ber särskildt att ännu en gång få upprepa, att en samman¬
ställning af 33:dje och 35:te punkterna visar, att de däri behandlade
fallen äro analoga, och då kammaren vid behandlingen af 33:dje
punkten beviljat ett pensionsbelopp af 400 kronor för den där af-
sedde vaktmästaren, skall jag äfven i denna punkt be att få förena
mig med herr Hans Andersson och yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Söderberg i Hobborn: Den föregående ärade talaren
bär såsom ett skäl för bifall till utskottets hemställan framhållit det
beslut, som fattats vid 33:dje punkten i fråga om pension åt vakt¬
mästaren vid realskolan i Lidköping Bryngelsson, hvarigenom han
fått en pension å 400 kronor. Det är att märka, att denne Bryngels-
son har varit i statens tjänst endast 23 år. Vidare framgår af såväl
statsrådsprotokollet som af statsutskottets motivering, att han kunnat
sköta sin tjänst ensam och icke behöft biträde af hustru eller
annan.
Häri ligger väl dock en skillnad. Den här ifrågavarande vakt¬
mästaren Hedman har faktiskt tjänstgjort under 30 år och hans
hustru under lika lång tid, så att man kan väl icke säga, att dessa
två fall äro analoga, ehuru det ju med den utomordentligt stora för¬
måga att bevisa, som herr Carl Persson äger, icke är svårt för honom
att framkomma med skäl, som äro för kammaren öfvertygande.
Jag vill dock fortfarande till kammaren hemställa att behjärta
dessa makars belägenhet, ty 400 kronor är väl dock ett alltför
ringa belopp för dem att lefva på, helst när de nu få lof att flytta
ifrån sin gamla bostad vid seminariet och hyra sig rum på annat
ställe i staden. Vid sådant förhållande kan man väl förstå, att det
skall blifva tämligen svårt för dessa åldriga makar att draga sig
fram med detta lilla belopp.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Den siste ärade talaren
11 N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
■erinrade oss därom, att det var en väsentlig skillnad mellan den tid Angående
vaktmästaren Bryngelsson och den här ifrågavarande vaktmästaren
varit i tjänst. Ja, den saken kan man lätt räkna ut. Hedman Utmätta ren
har enligt hvad som framgår af handlingarna varit anställd såsom e. G. Hed-
vaktmästare sedan år 1882, och jag undrar, om detta icke blir man och ha
en något kortare tid än den tid, under hvilken Bryngelsson varit
anställd såsom vaktmästare, om jag icke räknat orätt. . Jag vet då (Forts.)
icke, hvarför Hedman skulle hafva större pension, och jag kan icke
förstå, hvarför Bryngelsson skulle hafva lättare att nöja sig med 400
kronor än denne person. Här har icke talats om, huruvida äfven
Bryngelsson har hustru och barn, men jag antager, att, om han har
sådana, han älven får försörja dem. Således kan jag icke se, att det
finnes någon skillnad mellan dessa personer, åtminstone icke. någon,
som kan åberopas till förmån för Hedman. Därför vidhåller jag mitt
yrkande om bifall till utskottets förslag, som jag anser fullt riktigt.
Till hvad jag förut anfört vill jag slutligen tillägga, att stats¬
kontoret, som i första hand har att yttra sig om dessa förhållanden,
lar tillstyrkt en pension å 400 kronor åt Hedman, såsom jag anser
alldeles riktigt, men däremot icke ansett sig kunna tillstyrka någon
pension för hustru Hedman.
Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning. Herr talmannen, som nu gaf propositio¬
ner å dessa yrkanden, förklarade sig anse det förra yrkandet hafva
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, blef nu upp¬
satt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i 35 punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har^kammaren bifallit Kungl. Maj:ts i ärendet gjorda
'framställning.
Omröstningen utföll med 112 ja mot 78 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 36—38.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 39, angående pension åt länsveterinären N. F. Nyman. Angående
° r J pension åt
Under förevarande hufvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit, att rinären
länsveterinären i Kronobergs län Nils Fredrik Nyman måtte från N. F. Nyman.
och med månaden näst efter den, under hvilken afsked från läns-
N:o 44. 12 Onsdagen den 25 April.
Angående veterinärtjänsten blefve honom beviljadt, under sin återstående lifs—
pension tid uppbära en årlig pension af 1,800 kronor.
do i/d7lSVcZ6m
vill (IT671
Jf.F. Nyman. Utskottet hemställde, att ifrågavarande framställning icke måtte
(Forts.) af Riksdagen bifallas.
Beträffande denna punkt hade emellertid afgifvits reservation af
herrar grefve K. A. Posse, E. Fränekel, Wiklund, Sjö, Starbäek,
Hammarskjöld, Hammarlund och Johansson i Aflösa, indika yrkat,
att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen måtte bifalla Kung!..
Maj:ts ifrågavarande framställning.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af
Herr Sjö, som anförde: Herr talman, mina herrar! Som kam¬
maren finner, har jag jämte flera kamrater från statsutskottet reserverat
mig mot det förslag, som af utskottet framlagts, och jag vill förden¬
skull nu, då ärendet föredrages, angifva de skal, som föranledt denna
min reservation.
Herrarne se af betänkandet, att denne länsveterinär Nyman är
född år 1838 och således 68 år gammal. Han blef veterinär redan
1861 och har tjänstgjort såsom sådan ända sedan 1863, d. v. s. i 43
år. Sin tjänstgöring har han haft icke allenast i Elfsborgs och Skara¬
borgs län, utan under de senare åren har han tjänstgjort såsom läns¬
veterinär i Norrbottens och Kronobergs län. Det är helt säkert under
de resor, som han under dessa år måst företaga, och särskildt under
sina resor i Norrbottens län, där han fått tillryggalägga långa sträckor
till fots, som han åsamkat sig den kroniska sjukdom, hvaraf han lider
och som han enligt hvad läkarne gifva honom betyg på, icke kan
blifva kvitt. Han är numera nedbruten och hans hälsa så förstörd,
att han icke på något sätt kan utföra sina tjänsteåligganden.
Om det nu hade varit så lyckligt, att han fått tillgodoräkna sig
såsom tjänstår de 43 år, han varit veterinär, så hade han ju haft-
tre tjänst- och tre lefnadsår mer, än han behöfver för att erhålla
pension.
Då det kungliga brefvet af 1823 är så tänjbart, att Kungl. Maj:t
under förlidet år tilldelat ett par länsveterinärer pension, oaktadt de
icke hade uppfyllt de kompetensvillkor, som äro stadgade, utan det
för den ene felades 2 x/2 och för den andre 3 */2 tjänstår, så synes
det ock, att Kungl. Maj:t hade kunnat tilldela pension åt denne man,
hvilkens ekonomiska ställning är så klen och som lider af en svår
sjukdom. Nu har Kungl. Maj:t emellertid hemställt till Riksdagen,
att Riksdagen skall pröfva denna fråga, och då man nu går att göra
detta, så kan jag icke annat än taga till orda för mannen i fråga.
Om han nu icke skulle få denna pension, hvilken jag, som jag
nämnt, önskar, att han skall få — ja, jag vågar till och med påstå,
att han är den mest berättigade af alla dem, som här blifvit pensio¬
nerade under denna hufvudtitel —, så skulle han komma i en ytterst
svår ställning. Jag vill därför vördsamt bedja kammaren, att kam¬
maren beaktar denne sjuke mans önskan att redan nu få pension»..
Onsdagen den 25 April. 13 N:o 44.
'Till bestyrkande af att han fortfarande är sjuk, skall jag be att få Angående
uppläsa ett par sjukbetyg, som äro utfärdade under detta år och som Pension
alltså utgöra tillägg till de betyg, som äro vidfogade hans till Kungl. r^ren'
Maj:t ingifna ansökning om pension, och som visa, att den sjukdom, tf. f.Nyman.
han då hade, icke var tillfällig, utan varat under många år, ehuru (Forts.)
den tilltagit under de senare åren.
Den första läkareattesten är utfärdad af stadsläkaren Goldkuhl i
Växjö och lyder så här: »Att länsveterinär X. F. Nyman, som lider
af organiskt hjärtfel (arterio-sclerosis) och som natten mellan den 11
och 12 nästlidne december hade ett anfall — enligt hans egen upp¬
gift det andra i ordningen — af akut hjärtinsufficiens med lungödem,
är ur stånd att sin tjänst förrätta, intygas på heder och samvete.
Växjö den 5 januari 1906. H. Goldkuhl, stadsläkare.»
I det senare intyget, utfärdadt af samme läkare, heter det: »Att
länsveterinär N. F. Nyman, som lider af organiskt hjärtfel (arterio-
sclerosis) och haft anfall af akut hjärtinsufficiens och varit under min
behandling sedan den 11 sistliane december, på grund af sin ålder
och sjukdomens natur — såvidt jag kan bedöma — icke vidare kan
återfå hälsa och krafter så fullständigt, att han kan sin tjänst veder¬
börligen bestrida, intygas för pensionsfråga på heder och samvete.
Växjö den 12 februari 1906. H. Goldkuhl. Stadsläkare.»
Dessa läkarebetyg ådagalägga alldeles oförtydbart, att mannen i
fråga icke kan utöfva sin tjänstebefattning, och när så är samt staten
enligt mitt förmenande är skyldig att hålla en veterinär, som kan
fullgöra sina åligganden, så synes mig verkligen Riksdagen böra taga
detta ömmande förhållande i beaktande och pensionera mannen, på
det länet må erhålla en frisk person, som fullgör de skyldigheter,
som åligga en länsveterinär.
Med dessa ord ber jag, herr talman, få framställa yrkande på
bifall till Kungl. Maj:ts hemställan och afslag på utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Petersson i Dänningelanda och Hammar¬
lund.
*
Herr Persson i Sfcallerhult: Det är icke riktigt, såsom den
föregående talaren påstod, åt,t länsveterinär Nyman är berättigad till
pension. Vore det så, lär icke denna punkt ha behöft stå i hufvud-
titeln, ty då hade Kungl. Maj:t gjort i detta fall på samma sätt som
med de i propositionen nämnda länsveterinärerna Hammarstrand och
Örström, d. v. s. Kungl. Maj:t hade helt enkelt pensionerat honom.
Nu har utskottet hemställt om afslag på denna framställning och
ansett, att mannen i fråga bör afvakta tiden, tills han blir pensions-
berättigad och erhåller pension till samma belopp, som här före¬
slagits. När man utredde denna fråga på afdelningen och inom ut¬
skottet, öfverlade man om, huruvida man borde hemställa om en
något afkortad pension eller borde välja rent afslag. Man ansåg
emellertid, att det vore fördelaktigast för denne man att välja denna
senare väg, ty säga hvad man vill, har det icke med ett enda ord
visats, att denne man under sin tjänstetid haft ett öre vare sig mer
eller mindre, än hvad pensionen är föreslagen till, nämligen 1,800
N:o 44.
14
Onsdagen den 25 April.
Angående kronor. Ty det har icke visats, att han behöft halla vikarie och ej
pension heller huruvida han eftersatt något af sina tjänsteåligganden. Det
åt länsvete- &J, såie(jes i alla fall en fråga, som vi sväfva i okunnighet om.
tf. Jurymän. Det har väl händt någon gång, att Riksdagen lämnat bifall till
(Forts.) framställning därom, att personer, som först efter något år vant
pensionsberättigade, skulle pensioneras i förtid, men då har det varit
betydligt mer talande skäl än här, och jag tror,, att man tryggt kärn
bifalla utskottets förslag utan att göra mannen i fråga någon skada.
Ty det kan ej vara någon annan skada, än att denne man känner
bördan af att en ämbetsplikt hvilar på honom, hvilken han icke för¬
mår fylla så, som han önskar. Det är allt, men pensionen spelar
för honom icke någon roll.
Nu har emellertid medicinalstyrelsen, då det begärdes pension
för honom, sagt, att det icke är möjligt att afkorta tio tjänstår, ty
ordet »vid pass» går icke att tolka så vidsträckt, att det skulle om¬
fatta tio år. Ordet »vid pass» tolkades i fjol så, att man ansåg sig
kunna afdraga 2x/2 och 3X/S tjänstår, då vederbörande hunnit lefnads-
åren, men så är ju ej här förhållandet.
Jag antager, att det icke kan vara någon som helst fara med
att bifalla utskottets förslag, då mannen därigenom hvarken får någon
Bytta eller skada, och anhåller därför om bifall å utskottets förslag»
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesert: Jag tror,
att det är fullkomligt riktigt hvad den siste ärade talaren anförde
därom, att för den person, som det är fråga om, själfva penning¬
frågan ingenting betyder. Ty ingen kan hindra honom från att kvar¬
stå de något öfver två år, som ännu återstå, innan han blir pensions-
berättigad, och under tiden uppbära sin fulla lön. Det är ej heller
ur den synpunkten, ur hans synpunkt, som jag skall bedja få belysa
frågan, utan jag vill med några få ord belysa den ur det allmännas
synpunkt.. par föreBlagit, att denne länsveterinär skulle för¬
klaras berättigad att få pension månaden näst efter den, då han får
afsked, och detta uteslutande därför, att det tillstånd, hvari han nu
befinner sig, är till mycket stor nackdel för veterinärvården inom
Kronobergs län. , ......
Om han nu skulle få pension, hur ställer sig då saken for stats¬
verket? Jo, hans pension skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag blifva
1 800 kronor. Det skulle för två år bli 3,600 kronor. Efterträdarens
aflöning för två år efter 1,800 kronor om året gör ock 3,600 kronor.
Sålunda blir det för statsverket en sammanlagd utgift af 7,200 kronor.
Hur skulle det ställa sig för statsverket, om han står kvar, men
tar tjänstledighet? Jo, då har han kvar sin lön, men får afstå tjänst-
göringspengarne åt vikarien. Hans egentliga lön är 1,200 kronor.
Alltså blir det för två år 2,400 kronor. Arfvodet till vikarien, hvar¬
till i första rummet hans tjänstgöringspengar skulle användas, utgör
för två år 2,920 kronor, och om härtill lägges ordinarie innehafvare^
lön 2,400 kronor, så blir det tillsammans 5,320 kronor. Alltså blir
det’ under två år en skillnad af 1,880 kronor, som man skulle för-
Onsdagen den 25 April. 15 N:o 44.
tjälla på att icke bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Men jag vill fästa Angående
•uppmärksambeten på, att denna förutsättning, att han skulle taga Priori åt
tjänstledighet, ej gärna kan förefinnas, då enligt hvad upplyst blifvit la™]'.ete-
hans ekonomiska ställning är sådan, att han icke kan taga tjänst - Nyman
ledighet. Han ser sig tvingad att under dessa två år släpa fram (Forts)
sitt lif under den tryckande känslan, att han uträttar eller åtminstone
låtsas uträtta ett arbete, som han alldeles icke kan uträtta, och detta
är enligt min och regeringens mening till skada för veterinärvården
inom Kronobergs län, en skada, som kan blifva mycket stor, för den
händelse någon svårartad kreatursepedemi skulle utbryta under dessa
två år.
Statsutskottet motiverar sitt förslag med de orden, att olägen¬
heterna skulle komma att försvinna redan omkring två år härefter.
För min del kan jag ej finna annat, än att så pass stora olägenheter
som de, hvilka äro förknippade med den nuvarande anordningen, höra
undanröjas på kortare tid än två år.
På dessa grunder, herr talman, ber jag vördsamt kammaren be¬
akta de skäl, som Kungl. Maj:t anfört, och tillåter mig yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Bergendahl: Herr talmani Jag tror icke, att det är
möjligt att med hänsyn till frågor sådana som denna uppställa en
regel, från hvilken man icke då och då måste göra undantag. Hot
är ju så, att om man strängt fasthåller vid den principiella stånd¬
punkten, som en sådan regel innebär, så leder det ofta därtill, att
summum jus blir summa injuria, d. v. s. att den högsta formella
rätten blir den högsta materiella orätt. Och jag tror, att detta skulle
blifva förhållandet i det fall, som här är i fråga. Det stadgande, som
kräfver, att en länsveterinär skall hafva uppnått 70 år för att blifva
pensionsberättigad, uppställer i det afseendet eu mycket sträng fordran.
Beträffande flera andra befattningar är åldern nedsatt högst betydligt.
Provincialläkare t. ex. blifva pensionsberättigade redan vid 60 års
ålder. Då synes det vara oberättigadt, att en länsveterinär skall
hafva tjänstgjort till så hög lefnadsålder som 70 år för att erhålla
pension. Hvad Nyman beträffar, kan jag, som är personligen bekant
med honom, förklara, att han genom den sjukdom, som i handlingarna
åberopas, är alldeles urståndsatt att fullgöra sin tjänst, och jag har
kunnat förvissa mig så mycket om hans ekonomi, att jag kan vits¬
orda, att den icke medgifver honom att afstå så stor lön åt en vikarie.
Han drifves därför att vara kvar för sin ekonomis skull.
Det nämndes af herr Karl Persson i Stallerhult, att det kan icke
medföra någon skada att bifalla statsutskottets afstyrkande hemställan.
Men det kan det visst. Skulle det uppstå en kreatursepidemi och
han finge order att vidtaga vissa åtgärder, så skulle han vara alldeles
urståndsatt att göra det. Det måste då skaffas vikarie, till hvars
aflöning han måste bidraga. Men däraf skulle han lida. Men skall
han på ett otillfredsställande sätt fullgöra dessa åligganden, så lider
hela länet däraf, och stor skada kan uppstå. Jag tror därför, att
skäl finnas att afvika från den stränga principiella ståndpunkten.
Han är 68 år och om två år berättigad att erhålla pension. Om1
N o 44. 16 Onsdagen den 25 April.
Angående denne pensionssökande varit i tillfälle att personligen inställa sig
'Pension ^ inför statsutskottet för att vid bedömandet af denna fråga tjänstgöra
atrinlren" som åskådnings materiel, så tror jag, att äfven herr Karl Persson skulle
3f. F.Nyman, ställt sig på den ståndpunkt, som motionärerna intaga. Äfven om
(Forts.) han icke är pensionsberättigad, så är han en arbetets invalid, och
kan hau icke få ålderdomsförsäkring, så bör han vara berättigad till
invaliditetsförsäkring. Jag tror därför, herr talman, att såväl de per¬
sonliga skälen beträffande denne man som det allmännas kraf be¬
träffande veterinärvården i länet föranleda till det beslut, som re¬
servanterna hafva förordat, och till hvilket jag alltså ber att få yrka
bifall.
Herr Hammarskjöld: Herr talman! Det är icke möjligt att
bestrida, att utskottet handlat fullt formellt riktigt. Däremot ser jag
icke, att någon invändning kan göras. Men detta hindrar icke, såsom
redan blifvit nämndt, att det, som är formellt riktigt, kan komma i
strid med hvad som i verkligheten är det lämpligaste, för att icke
säga det riktigaste. Och jag anser, att så nu är förhållandet. Jag
tror icke, att man bör taga hänsyn till denne mans, Nymans, person¬
liga behof, ty de blifva ju tillgodosedda lika bra, om han stannar
. kvar, som om han afgår, utan jag tror, att här endast hänsyn bör
tagas till det allmänna. Och det lär väl icke kunna bestridas, hvad
herr statsrådet nyss yttrade, att om en innehafvare af en länsveterinär¬
tjänst är fullständigt oduglig att sköta den tjänsten, så kan hela länet
komma att lida på grund af denna omständighet. Då följderna kunna
blifva sådana, är det icke lämpligt, att han stannar kvar, till dess
han blir pensionsberättigad.
Af dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till reservanternas
förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Herr Bergen-
dahl påstod, att det icke var rätt att fordra så hög lefnadsålder för
länsveterinärerna, för att de skulle kunna erhålla pension. Jag kan
hålla med honom därutinnan, att en så hög lefnadsålder som 70 år
är hög i detta fall, särskildt om man tänker på att med hänsyn till
andra tjänster innehafvaren icke behöfver hafva hunnit högre ålder
än 65 år för att vara pensionsberättigad. om han under 40 år tjänst¬
gjort. Men det är en sak för sig. Åro dessa bestämmelser otill¬
fredsställande, då bör man ändra bestämmelserna, men vill man på
denna grund afvika från bestämmelserna än på ett hål], än på ett
annat, anser jag det icke vara rätt. Långt därifrån. Åro bestäm¬
melserna för stränga, så bör detta rättas, men undantag bör icke
göras för den ene eller den andre personen. År det så, att personer,
som äga rätt till pension, icke uppfyllt villkoren med hänsyn till
tjänstgöring och lefnadsår, bör man för dem föreslå förkortad pension.
Det vore den rätta vägen. Men här förutsättes, att full pension
borde gifvas, oaktadt villkoren icke äro uppfyllda. Om man går
till andra stater och kårer, som hafva sina löner och pensionsför-
hållanden reglerade, så skall man få se, t. ex. beträffande folkskole-
lärarne, att en viss ålder är satt för erhållande af pension. Men
17
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
.Kunna de af sjukdom icke sköta sin tjänst utan måstej?afgå ifrån den,
så erhålla de afkortad pension. Men sådant sättes icke i fråga här.
Och jag beklagar, att pensionskommitténs förslag icke kunnat före-
räggas Riksdagen till pröfning. Oå hade sådana frågor som denna
kunnat blifva afhjälpta, för den händelse att detta förslag kommit
att vinna Riksdagens bifall. I detta förslag söker man att afhjälpa
sådana fall som detta, då en person af sjukdom icke kan fullgöra
sin tjänst, med att låta honom afgå med afkortad pension. Det hade
väl icke varit bättre, att utskottet föreslagit afkortad pension, som
han sedan hade fått behålla hela sitt lif, än den pension, som han
fått efter två år, om han stannar kvar i tjänsten. Men om han
skulle stå kvar dessa två är, så säges från statsrådsbänken: han kan
icke hålla vikarie, ty det medgifver icke hans ekonomiska ställning.
Jag tror dock icke, att, detta skäl är tillräckligt talande för att man
i detta fall skall afvika från gällande bestämmelser. Järf tror, att
man bör afvakta tiden.
Herr Sjö: Den senaste talaren yttrade, att själfva penninge-
frågan icke spelade någon roll för denne man. Jo, den spelar verk¬
ligen en roll för honom och en ganska betydande sådan, därest han
skulle vara skyldig att hålla vikarie. Det spelar alltid en stor roll
för en fattig man att nödgas afstå 600 eller 1,000 kronor till vikarie.
Därom höra vi icke tvista, utan herr Carl Persson kan vara förvissad,
att den för honom spelar en mycket stor roll.
Vidare säde han, att jag yttrat, att mannen var berättigad till
pension. Men jag säde, att han var den mest därtill berättigade af
alla dem, som vi pensionerat under denna hufvudtitel. Och det är
något annat. Men jag får säga min vän Carl Persson, som är en
sådan motståndare till denna pension, att om det skulle hända, att i
Västergötland, i Skaraborgs eller Elfsborgs län en veterinär blefve
så sjuk och gammal, som denne varit under många år: jag undrar
hvad herr Carl Persson skulle säga, om Kungl. Maj:t framlade en
proposition, att man sKulle pensionera honom, och Riksdagen nekade
att bifalla det. Jag är förvissad, att han icke skulle tycka om det.
Och jag lofvar, att om förslag uppkom att en veterinär skulle pen¬
sioneras, som uppnått de lefnads- och tjänstår som denne, så skulle
jag, från hvilket län förslaget än komme, i min ringa mån medverka
till förslagets framgång.
Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Jag vill icke tvista med den
siste ärade talaren, hvem som är mest principfast, han eller jag.
Därom kan jag ej döma. Men jag vädjar till kammarens ledamöter
och ber dem erinra sig en händelse från fjolårets riksdag, som kan
vara. belysande i saken. Det gällde en fråga att pensionera en do¬
mänintendent i Småland. Där ställde sig den ärade talaren på deras
sida, som yrkade ett högre anslag än som statsutskottet föresla<rit.
I en senare punkt var det fråga om att pensionera en person från
Stockholm. Men där ställde han sig på rent anslag.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 44.
Angående
pension
åt länsvete¬
rinären
V, F. Nyman.
(Ports.)
2
N:o 44.
Angående
pension
åt länsvete¬
rinären
N. F. Ny man
(Forts.)
18 Onsdagen den 2ö April.
Herr Sjö: Herr talman! Jag hade icke tänkt att ytterligare
begära ordet i denna pensionsfråga. Men på grund af ett personligt
angrepp från herr Carl Perssons sida skall jag bedja att få göra det.
Sak bör vara sak och person bör vara person. Jag har icke gärna,
velat inlåta mig på några personliga angrepp, men jag tror att jag
nog skall kunna reda mig ur detta dilemma.
När han tog upp en fråga, som vi hade att afgöra i [Riksdagen
förra året, så ber jag att få nämna, att jag tror nog, att de herrar,
som då voro här, minnas de skäl, som jag då angaf för den pension,
som såväl Konungens befallningshafvande som äfven Kungl. Maj:t
och myndigheterna hade föreslagit. Men jag angaf icke då de skal,
som jag nu skall framhålla, för att han skulle erhålla denna pension.
Denne domänintendent, som då var i fråga, ansåg jag ha gjort landet
så stora tjänster, att man borde tillförsäkra honom den större pen¬
sionen, och jag skäms ej för att jag yttrade mig för samma. Då han
tillträdde sin domänintendentbefattning, fick han kunskap om de
skogsarrenden, som af jägmästarne blifvit lämnade åt arrendaiorerna
å statens domäner, hvilka arrenden voro orimliga, då de voro till för
stor fördel arrendatorerna. Jag tror, att herrarne litet hvar, som
minnas den tiden, skola erkänna, att det var arrendatorer, som till
och med blefvo rika på sådana arrenden, och staten förlorade därpå
betydliga belopp. Han gjorde då allt hvad han kunde för att få en
rättelse till stånd härvidlag, och han påverkade domänförvaltningen,
så att alla dylika arrenden kotnmo bort och inga nya fingo tillkomma-.
Mannen i fråga var enligt mitt förmenande på ett sätt berättigad till
pension, och han fick äfven sådan; man kunde därvid stödja sig på
ett prejudikat, i det att Riksdagen förut beviljat pension till en do¬
mänintendent. Detta hvad den pensionen angick. Hvad beträffar
det andra fallet, som herr Carl Persson syftade på, påstod han ju,
att det fallet och det nyssnämnda icke voro analoga. Nej, det äro de
icke heller, ty den andra person, som det här är fråga om, tjänst¬
gjorde endast mera tillfälligtvis under en följd af år — han tjänst¬
gjorde under de senaste åren endast en tre ä fyra månader om året,
för hvilket hans aflöning uppgick till 2,200 kronor. Han var inga¬
lunda berättigad till pension, det tror jag hvar och en af kammarens
ledamöter skall finna; han fick emellertid sådan, såsom vi torde min¬
nas litet hvar, och sådant kunde herr Carl Persson vara med om
men icke jag, hvadan därför nu förebråelse skall gifvas.
Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid. Jag tror, att
jag tillräckligt redogjort för mitt handlingssätt; att jag handlat i bästa
och ärligaste öfvertygelse, det kan jag försäkra herr Carl Persson.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesért: Herr
talman, mina herrar! Endast några ord. Herr Carl Persson fram¬
höll som stöd för sin mening, att Riksdagen bör följa vissa fästa
principer, särskildt då det gäller sådana här pensionsfrågor. Det är
utom allt tvifvel, att han har rätt härutinnan. Jag för min del an¬
ser dock, att ingen princip, den må vara af hvad slag som helst, bör
eller kan vara så fäst, att icke Riksdagen i undantagsfall kan gå
ifrån densamma, då så pröfvas lämpligt. I det nu föreliggande fallet
10
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
synes det mig synnerligen lämpligt, ja, nödvändigt att Riksdagen går Angående
ifrån de fasta principer, som den här brukar följa, dac vill påpeka . pension
ännu en gång för kammaren, att här gäller det i första hand icke åt l?mcet<~
pensionstagaren, utan det gäller, mina herrar, i första hand det all./rjKL
mannas väl. ' ' . ' '
(Forts.)
Herr vice talmannen: Herr talman! Såvidt det kunnat för¬
märkas . af den öfverläggning, som nu pågått, ha alla eller nära nog
alla vant ense därom, att den ifrågavarande länsveterinären icke har
någonting att förlora på, vare sig han sitter kvar på sin plats som
länsveterinär eller om han får afgå nu och i förtid erhåller pension.
En enda erinran häremot har gjorts af herr Sjö, hvilken anfört, att
länsveterinären behöfde hålla vikarie. Det är emellertid enligt min
mening icke så säkert, att han behöfde göra detta. Jag skall strax
återkomma till denna invändning. °
Herr Bergendahl sade bland annat, att det är det allmänna, som
här får sitta emellan och som företrädesvis blir den lidande. 'Herr
Bergendahl anförde som exempel härpå, att om en kreatursépidemi
utbröte i Kronobergs län, skulle ifrågavarande länsveterinär vara ur-
ståndsatt att där fullgöra sina tjänsteåligganden, till skada således för
ägarne till de utaf epidemisjukdomen angripna djuren. Detta skäl
hade enligt mitt förmenande kunnat med anspråk på giltighet anförts
för t. ex. 20 år. tillbaka i tiden, men icke numera, sedan man in¬
rättat sig så, såvidt jag känner till, inom alla län, att jämte länsve¬
terinären har man distriktsveterinärer och att ingen får blifva distrikts¬
veterinär, som icke är fullt utbildad och därtill förklarats vara legi¬
timerad veterinär. Hvarje sådan distriktsveterinär kan därför i sådana
fall som det af herr Bergendahl åberopade af vederbörande, här
Kouungens befallningshafvande, förordnas att tidt och tätt resa om¬
kring för att vidtaga alla de åtgärder, som anses vara behöfliga och
som utaf en veterinär kunna föreskrifvas.
Hur än kammaren kommer att besluta, skall jag för min del
taga det lätt. Men jag ber att få erinra herrarne därom, att stats¬
utskottet kan i liknande fall som detta icke handla annorlunda än
det nu har gjort, därför att statsutskottet får icke enligt min upp¬
fattning låta känsloskälen verka på sig så, att de bli de öfverväo-anae
vid afgörande^ °
Jag tror, att här föreligga lika goda skäl för ett bifall till stats¬
utskottets hemställan, som kunna anföras för reservanternas förslag
och jag anhåller därför att få yrka bifall till denna utskottets hem¬
ställan.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesért: Blott
några ord i anledning af hvad herr vice talmannen yttrade. Han
sade nämligen, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde vid ut¬
brottet af en kreatursepidemi skicka en distriktsveterinär i stället för
länsveterinären.. Såvidt jag har mig bekant, kan Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande icke gorå detta, ty distriktsveterinären måste sköta
sin tjänst inom distriktet, så att Kungl. Maj:ts befallningshafvande har
icke någon annan veterinär till hands än länsveterinären. På den
N:o 44. 20 Onsdagen den 25 April.
Angående grund synas mig förhållandena i ifrågavarande afseende i Kronobergs
. pension jän fgr närvarande mycket betänkliga.
at linåren' -lag vill ytterligare tillägga och understryka, att för mig hafva
N. F.Nyman, känsloskälen, sådana finnas här enligt mitt förmenande i ytterst ringa
(Forts.) grad, ingen betydelse. Det är endast praktiska skäl och omsorg om
det allmänna, som föranledt Kungl. Maj:t att lägga fram denna pro¬
position.
Herr Nyström: Herr vice talmannen sade, att statsutskottet
icke kunnat handla på annat sätt i denna fråga än utskottet gjort.
Med anledning häraf ber jag få erinra kammaren om, att för 6 år
sedan Kungl. Maj:t på telegrafstyrelsens förslag begärde hos Riks¬
dagen pension för en statistiker, som var sjuk och oförmögen att
tjänstgöra, men hade två år kvar till pensionsåldern. Det hade varit
lätt för telegrafstyrelsen att låta den ifrågavarande personen stå kvar
tills han uppnått pensionsåldern, och förordna en amanuens att uppe¬
hålla hans tjänst under tiden, men ändock biföll Riksdagen på stats¬
utskottets enhälliga tillstyrkande den begärda pensionen. Jag tror,
att detta icke är det enda fall man kan åberopa.
På grund häraf och af de skäl som i öfrigt anförts till stöd för
Kungl. Maj:ts förslag, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
detsamma.
Herr vice talmannen: I anledning af hvad herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet yttrade mot mig, ber jag få nämna,
att jag har mig med visshet bekant, att förordnanden för distrikts¬
veterinär att vid utbrott af kreatursepidemi fungera i stället för
länsveterinär meddelats litet hvarstädes i landet.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit,
proposition dels på bifall till utskottets hemställan och dels på af-
slag å berörda hemställan och bifall i stället till Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen sig anse
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Emellertid begärdes votering, hvilken ock företogs enligt följande
nu godkända och anslagna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
39:e punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
21
N;o 44.
Onsdagen den 25 April.
Omröstningen utvisade 81 ja, men 126 nej;
således bifallit Kungl. Maj:ts framställning.
och både kammaren
Punkterna 40—43.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 44, angående anslag för tidigare pensionering af af-
skedadt indelt manskap.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning af mom. b) yttrade
Herr Vahlquist: Herr talman! Utskottet har såsom skäl för
sitt afstyrkande af bifall till min motion anfört, att någon tids erfa¬
renhet beträffande verkningarna af lindringen i bestämmelserna för
erhållande af understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, d. v. s. den
af nästlidna års lagtima Riksdag medgifna nedsättningen i tjänståldern
för det indelta manskapet, bör afvaktas, innan af statsmakterna vid¬
tagas ytterligare dylika åtgärder, som kunna tänkas påskynda afgången
af indelt manskap mer än under nuvarande öfvergångsskede vid
armén torde vara lämpligt. Jag vill genast säga, att jag för i år
böjer mig för detta skäl, ehuru jag icke anser, att en sådan bestäm¬
melse, som jag föreslagit, skulle påskynda det indelta manskapets
afgång.
Jag vill emellertid påpeka en liten passus i utskottets utlåtande.
Utskottet säger: »Genom bifall till herr Vahlquists ifrågavarande
förslag skulle för öfrigt uppstå en ny kategori gratialister, som icke
skulle komma i åtnjutande af dem tillkommande pensioner förrän
ett visst antal år efter afskedet, något som utskottet icke anser
lämpligt.» Utskottet har här gjort sig skyldigt till en missuppfatt¬
ning. Det är icke frågan om att införa någon ny kategori utan
endast att bibehålla en kategori, som funnits till, så länge Vadstena
krigsmanshuskassa ägt bestånd. Den enda skillnaden är den, att,
under det att enligt nuvarande bestämmelser det fordras 25 tjänstår
och 50 lefnadsår för att kunna få underhåll från kassan, jag före¬
slagit 20 tjänstår med bibehållande af föreskriften om 50 lefnadsår.
Jag skall icke uppehålla kammaren vidare utan endast tillägga,
att då utskottets yttrande icke utesluter möjligheten af att motionen
under de närmaste åren kan återkomma, jag icke skall göra något
yrkande utan förklara, att jag för närvarande nöjer mig med det
beslut utskottet föreslår kammaren att fatta.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. c).
Utskottets hemställan bifclls.
Angående
pension
åt länsvete¬
rinären
N. F. Nyman.
(Forts.)
N:o 44.
22
Onsdagen den 25 April.
§ 6.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 85, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret;
n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af en del utaf Bodens kronopark för landtförsvarets behof;
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tillägg å lönen för jägmästaren i Marks revir Axel Fabian Kindstrand;
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa till kungsgården Sundbyholm n:o 1 med under¬
lydande i Södermanlands län hörande områden;
n:o 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett till skattehemmanen Förarp Norregård och Förarp
Södergård i Kronobergs län hörande område; och
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till indragna kronofogdebostället Yilesta n:o 2 i Väst¬
manlands län hörande lägenhet.
§ 7.
Angående Å föredragningslistan fanns härefter uppfördt sammansatta stats-
lönereglering och lagutskottets utlåtande, n:o 7, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
■förfolk- proposition angående lönereglering för lärare vid folkskolor m. m.,
s o ätare. ^ejg ocj. nj0 mec[ föranledande af propositionen väckta motioner.
Genom proposition af den 13 januari 1906 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådspro¬
tokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit Riks¬
dagen att
dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflö-
ningsförhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt
lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärarna, att för ordinarie lärare bestämdes en begynnelselön af minst
niohundra kronor, och att storleken af hvart och ett af de tre ålders-
tilläggen bestämdes till etthundrafemtio kronor för manlig lärare och
etthundra kronor för kvinnlig;
dels besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel utginge till
aflönande af tjänstledig lärares vikarie, den tjänstledige läraren skulle
vara skyldig att af sin lön till vikariens aflöning afstå ett belopp,
motsvarande en fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven
om nämnda aflöning framdeles komme att höjas;
dels besluta, att lärare, som inginge på den nya löneregleringen,
eller som förordnades efter det kungörelse i ämnet utkommit, skulle
vara skyldig ej mindre att, så snart han uppnått sextio års ålder och
i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, afgå från
tjänsten, vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med afskedet
anstå, därest och så länge den pensionsberättigades fortsatta tjänst¬
göring ansåges vara gagnelig för folkskolan, än äfven att såsom
Onsdagen den 25 April. 23 N:o 44.
bidrag till kostnaderna för pensioneringen erlägga en årlig afgift, Angående
motsvarande två och en half procent af den lön, för hvilken skol- lönereglering
distriktet med afseende å hans pensionering vunnit delaktighet i {illlämre
folkskollärarnas pensionsinrättning; ,-p , . '
dels medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder i fråga ^
om statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
finge blifva gällande:
1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som
i årlig lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning där¬
för, minst niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid
folkskola antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning därför, minst sexhundra kronor, äger
skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar undervisning i skolan
under minst åtta månader eller 34*4 veckor af året eller under den
kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden kan
medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande
två tredjedelar af den lön, läraren, förutom husrum och vedbrand
eller ersättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej, utom i här
nedan angifna fall, må öfverstiga sexhundra kronor.
Ofvergångsstadgande. Då å innehafvande tjänst före den 1 ja¬
nuari 1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och
vedbrand, minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura
enligt äldre bestämmelser eller till mer än etthundra kronor upp¬
gående ersättning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren år¬
ligen meddelar undervisning i skolan under minst åtta månader eller
341/g veckor af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t
på grund af särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel
bekomma ett årligt bidrag af sexhundra kronor.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen femtio kronor till
manlig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag, i förra fallet med sjuhundrafemtio
kronor och i senare fallet med sjuhundra kronor.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie
ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af
sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda natura¬
förmånerna eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra kronor
till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag, i förra fallet med
niohundra kronor och i senare fallet med åttahundra kronor.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda un¬
dervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmå¬
nerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag, i förra fallet med
ettusen femtio kronor och i senare fallet med niohundra kronor;
N:o 44.
24
Onsdagen den 25 April.
Angående dels öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för»
för *9follt-9 slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
skollärare. med 2,150,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
(Forts.) kronor, till 8,500,000 kronor;
dels ock öka. det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
anslaget »Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor,
med 49,993 kronor till 672,866 kronor.
I sammanhang med ifrågavarande proposition hade sammansatta
stats- och lagutskottet till behandling förehaft nio särskilda, inom
Riksdagen i anledning af propositionen väckta motioner, nämligen:
dels följande inom Första Kammaren, n:o 28, af herr A. Bergström,
n:o 35, af herr F. A. Anderson, och n:o 37, af herr P. Sörensson,
dels ock följande inom Andra Kammaren, n:o 130, af herrar L. P.
Mallmin, J. W. Lundin och E. A. Lindblad, n:o 131, af herr A. F.
Vennersten, n:o 134, af herr C. B. Johansson i Jönköping, n:o 141,
af herr E. Hammarlund, n:o 146, af herr O. H. Svensson i Salang,
och n:o 147, af herrar G. Persson i Ställhult och L. J. Jansson i
Djursätra,
Herr A. Bergström hemställde i sin motion, att Riksdagen, med
alslag å Kungl. Maj:ts proposition om folkskollärarnes löneförhöj-
ning, behagade besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
i hvad mån kvinnans lärareverksamhet på folkskolans område kunde
utsträckas; samt, om detta befunnes möjligt och lämpligt, inkomma
med förslag om sätt och medel härför.
I sin motion hade herr F. A. Anderson föreslagit:
l:o) att hel pension såväl för folkskollärare som folkskollära¬
rinna måtte bestämmas till två tredjedelar af delaktighetsbeiop-
pet; och
2:o) att Kungl. Maj:ts förslag om höjning af anslaget »Bidrag
till folkskollärares pensionering» med 49,993 kronor icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Herr P. Sörensson hemställde i sin motion, att Riksdagen måtte
beträffande aflöningen för folkskollärare och folkskollärarinnor be¬
sluta:
att begynnelselönen skulle utgöra 800 kronor;
att manlig, lärare skulle äga uppbära fyra ålderstillägg efter re¬
spektive fem, tio, femton och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å 150
kronor;
att. lärarinna skulle äga uppbära likaledes fyra ålderstillägg efter
respektive fem, tio, femton och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å
100 kronor; samt
att skoldistrikt skulle äga att af statsmedel bekomma bidrag till
lärares och lärarinnors aflöning, motsvarande två tredjedelar af deras
här ofvan angifna kontanta aflöning, ålderstilläggen inberäknade.
I den afoherr Mallmin m. fl. väckta motionen, i hvars syfte herr
E. G. H. Åkerlund instämt, hade föreslagits, att Riksdagen måtte
vid behandling af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition dels vid¬
taga följande ändringar, nämligen:
a) att kommunerna liksom hittills skulle bidraga med 1jz och..
25
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
staten med 2/3 i samtliga de i kungl. propositionen afsedda lärares
och lärarinnors såväl grundlön som ålderstiliägg;
b) att pensioneringen af samma personal — så långt den nu
föresloges att| drabba kommunerna — öfverflyttades på statsverket
med iakttagande, att jämväl alla retroaktiva afgifter härför hädanefter
betalades af staten;
c) att grundlönen för kvinna sattes till 800 kronor och att högsta
lön för kvinna blefve 1,100 kronor;
d) att skoldistrikt måtte med domkapitlets eller annan öfver-
styrelses bifall äga rätt uppsäga gift lärarinna att efter 6 månader
afgå från innehafvande tjänst, då giltiga skäl därför kunde åbe¬
ropas;
dels ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring
åt reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning, att lärarinna
måtte medgifvas rätt till hel pension, då hon uppnått femtiotre års
ålder och räknade tjugusju tjänstår, äfvensom rätt till afkortad pen¬
sion, då lärarinna fyllt fyrtiofem lefnadsår och tjugu tjänstår.
I den af herr Vennersten afgifna motionen, i hvars syfte herr
F. ' E. Neess instämt, hemställdes, att Riksdagen ville bifalla Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering för lärare vid folkskolor
m. m. med den förändring, att storleken af hvart och ett af de före¬
slagna tre ålderstilläggen bestämdes till etthundrafemtio kronor för
såväl manlig som kvinnlig lärare.
I den af herr Johansson i Jönköping väckta motionen, i hvilken
herrar F. O. Berg i Göteborg, A. Thylander, J. A. Lundgren och
J. T. Larsson i Lund instämt och i hvars syfte herr J. G. Petters¬
son i Södertälje förklarat sig instämma, hemställdes, att Riksdagen
måtte
dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflönings-
förhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare
vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarne,
att för ordinarie lärare bestämdes en begynnelselön af minst 900
kronor och att storleken af hvart och ett af de tre ålderstilläggen
bestämdes till 200 kronor för såväl manlig lärare som kvinnlig;
dels besluta, att i de fall o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);
dels besluta, att lärare o. s. v. (= Kungl. Majrts proposition);
. dels medgifva, att med ändring o. s. v. (= Kungl. Maj:ts pro¬
position);
1.-. Till aflönande o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);
OJ ver gångsstadgande (— Kungl. Maj:ts proposition);
_ 2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst 1,100 kronor, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag med 800 kronor.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie
ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af
sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda natura¬
förmånerna eller ersättning därför, minst 1,300 kronor, äger skol¬
distrikt att årligen erhålla statsbidrag med 1,000 kronor.
Angående
lönereqlerinc:
för folk¬
skollärare*
(Forts.)
N:o 44. 28 Onsdagen den 25 April.
Angående) 4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort så-
■ lönereglering som ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda under-
skollärare. visning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna
(Forts.) f.^er ersättning därför, minst 1,500 kronor, äger skoldistrikt att år¬
ligen erhålla statsbidrag med 1,200 kronor;
dels öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 2,950,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
kronor, till 9,300,000 kronor;
dels ock öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
anslaget »Bidrag till folkskollärares pensionering», nu. 622,873 kronor,
med 173,520 kronor till 796,393 kronor.
Herr Hammarlund hemställde i sin motion, att Riksdagen måtte
besluta sådan ändring i Kungl. Majrts proposition angående lönereg¬
lering för lärare vid folkskolor, att bestämmelsen om skyldighet för
lärare att i visst fall afgå från tjänsten vid sextio års ålder skulle
vinna tillämpning först ett år efter det den nya löneregleringen trädt
i kraft.
I herr Svenssons i Salang motion, i hvars syfte herr H. Anders¬
son i Grimbo instämt, hade föreslagits:
att Riksdagen ville för sin del besluta, att lönerna för folkskolans
lärare och lärarinnor måtte så ordnas, att begynnelselönen blefve 800
kronor för lärarinna och 900 kronor för lärare;
att tre ålderstillägg, hvarje å 100 kronor, beviljades för lärarinna
och ogift lärare;
att gift lärare åtnjöte de ålderstillägg, Kungl. Maj:t föreslagit så¬
som tillkommande den tjänsteklass han befunne sig i; och slutligen
att skoldistrikt, som afton ade lärare eller lärarinna med minst
900 kronors kontant lön, måtte äga att därför fordra 9 månaders läs¬
ning i folkskola eller mindre folkskola, utan någon ytterligare för¬
höjd ersättning.
Slutligen hade herrar Persson i Stallerhult och Jansson i Djur-
sätra i sin motion föreslagit, att Riksdagen, med anledning af Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte såsom förutsättning för bifall
till ny lönereglering för folkskollärare med högre delaktighetsbelopp
i folkskollärarnes pensionsinrättning besluta:
antingen att extra eller retroaktivafgifter för folkskollärarnes pen¬
sionering ej vidare skulle erläggas,
eller att extra eller retroaktivafgifterna för samma pensionering
skulle erläggas af staten i stället för af skoldistrikten och att då för
sådant ändamål måtte beviljas ett förslagsanslag af 20,000 kronor.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition samt med anslag å herr F. A. Andersons motion, n:o 35,
herr P. Sörenssons motion, n:o 37, herr Mallmins m. fl. motion, n:o
130, herr Vennerstens motion, n:o 131, herr Johanssons i Jönköping
motion, n:o 134, herr Hammarlunds motion, n:o 141, och herrSvens-
27 N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
Jons i Salang motion, n:o 146, såvidt dessa motioner afsåge ändringar Angående
i propositionen, måtte lönereglering
a) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om ailönings- skollärare
förhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare (p0rts)
vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarne, att
för ordinarie lärare bestämdes en begynnelselön af minst niohundra
kronor;
b) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflönings-
förhållandena för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare
vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarne, att
storleken af hvart och ett af de tre ålderstilläggen bestämdes till
etthundrafemtio kronor för manlig lärare och etthundra kronor för
kvinnlig;
c) besluta, att lärare, som inginge på den nya löneregleringen
eller som tillsattes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skulle vara
skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänst¬
göringsskyldighet, som kunde för honom uppkomma, därest i veder¬
börlig ordning skulle komma att för samtliga skoldistrikt stadgas för¬
längning af den nu lagstadgade undervisningstiden af veckor,
dock under en tid af sammanlagdt högst 36 veckor om året.
d) besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel utginge till af¬
lönande af tjänstledig lärares vikarie, den tjänstledige läraren skulle
vara skyldig att af sin lön till vikariens aflöning afstå ett belopp,
motsvarande en fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven
om nämnda aflöning framdeles komme att höjas;
e) besluta, att lärare, som inginge på den nya löneregleringen,
eller som tillsattes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skulle
vara skyldig att, så snart han uppnått sextio års ålder och i veder¬
börlig ordning lörklarats berättigad till hel pension, afgå från tjän¬
sten, vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med afskedet
anstå, därest och så länge den pensionsberättigades fortsatta tjänst¬
göring ansåges vara gagnelig för folkskolan;
f) besluta, att lärare, som inginge på den nya löneregleringen,
eller som tillsattes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skulle
vara skyldig att såsom bidrag till kostnaderna för pensioneringen er¬
lägga en årlig afgift, motsvarande två och en half procent af den
lön. för hvilken skoldistriktet med afseende å hans pensionering vun¬
nit delaktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning;
g) medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder i fråga om
statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser måtte
blifva gällande:
1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som i
årlig lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning därför,
minst niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid folkskola
antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaför¬
måner eller ersättning därför, minst sexhundra kronor, äger skol¬
distrikt, därest läraren årligen meddelar undervisning i skolan under
minst åtta månader eller 34^2 veckor af året eller under den kortare
tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden kan med¬
gifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande två
N:o 44. 28 Onsdagen den 25 April.
Angående tredjedelar af den lön, läraren, förutom husrum och vedbrand eller
liniör9folk-Srättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej, utom i här nedan
skollärare, angifva fall, må öfverstiga sexhundra kronor.
(Forts.) Ofvergångsstadgande. Då å innehafvande tjänst före den 1 ja¬
nuari 1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och
vedbrand, minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura en¬
ligt äldre bestämmelser eller till mer än etthundra kronor uppgående
ersättning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen med¬
delar undervisning i skolan under minst åtta månader eller SD/a
veckor af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund
af särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel bekomma
ett årligt bidrag af sexhundra kronor.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning dårför, minst ettusen femtio kronor till man¬
lig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt att
årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med sjuhundrafemtio kronor
och i senare fallet med sjuhundra kronor.
o. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie
ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af
sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda natura¬
förmånerna eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra kronor
till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med nio¬
hundra kronor och i senare fallet med åtthundra kronor.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda un¬
dervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmå¬
nerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med
ettusen femtio kronor och i senare fallet med niohundra kronor;
h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 2,150,000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
kronor, till 8,500,000 kronor;
i) öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget
»Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor, med
49,993 kronor till 672,866 kronor;
2:o) att Riksdagen med anledning af herrar Perssons i Ställhult,
och Janssons i Djursätra motion, n:o 147, samt herr Mallmins m. fl.
motion, n:o 130, måtte besluta att från och med den 1 januari 1907
de extra pensionsafg.ifter, hvilka på grund af 8 § i reglementet för
folkskollärarnes pensionsinrättning nu utginge eller till följd af den
nu föreslagna löneregleringen komme att utgå, skulle erläggas af
statsmedel, och för sådant ändamål på extra stat för år 1907 bevilja
ett förslagsanslag under riksstatens tionde hufvudtitel af 20,0u0
kronor;
29
N:o 44.
Onsdagen , den 25 April.
3:o) att herr A. Bergströms motion, n:o 28, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;
4:o) att herr F. A. Andersons motion, n:o 35, såvidt den afsåge
ändring i gällande bestämmelser om grunderna för pensioneringen af
folkskolans lärare och lärarinnor, ej måtte af Riksdagen bifallas;
5:o) att herr Malmina m. fl. motion, n:o 130, i hvad den afsåge
införande af bestämmelse om rätt för skoldistrikt att uppsäga gift
lärarinna, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
6:o) att herr Malmins m. fl. motion, n:o 130, i hvad den afsåge
ändring i gällande bestämmelser om folkskollärarinnas rätt till pension,
ej heller måtte af Riksdagen bifallas; samt
7:o) att herr Svenssons i Salang motion, n:o 146, såvidt den
afsåge införande af bestämmelse om rätt för skoldistrikt att i visst
fall fordra af lärare ökad undervisningstid utan särskild ersättning,
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer af
herrar A. G. L. Billing, P. Sörensson, J. H. Berggren, J. A.
Lillieslcöld, S. A. A. Lindman och F. A. H. Hedenstierna, Indika
ansett, att utskottet bort hemställa,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågava¬
rande proposition icke kunnat oförändrad bifallas, i anledning af
propositionen och med föranledande af herr P. Sörenssons motion,
n:o 37, och herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, såvidt dessa motio¬
ner afsåge bibehållande af den nuvarande grunden för statens bidrag
till folkskollärarnas ålderstillägg, samt med afslag såväl å berörda
två motioner, i hvad de afsåge ändring i andra delar af propositionen,
som å herr F. A. Andersons motion, n:o 35, herr Vennerstens motion,
n:o 131, herr Johanssons i Jönköping motion, n:o 134, herr Hammar¬
lunds motion, n:o 141, och herr Svenssons i Saläng motion, n:o 146,
såvidt dessa motioner afsåge ändringar i propositionen, måtte
a) medgifva —---
b) medgifva — — -
c) besluta — — -
d) besluta---
e) besluta — — -
f) besluta — — -
g) medgifva, att, i fråga om statsbidrag till aflönande af vissa
lärare, följande bestämmelser finge blifva gällande:
1. Till aflönande af---lika med utskottet.
Ö/vergångsstadgande---lika med utskottet.
2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oför¬
vitligt tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda
undervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaför¬
månerna eller ersättning därför, minst ettusen femtio kronor till
manlig lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skol¬
distrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med 700 kronor
och i senare fallet med 666 kronor 67 öre.
3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie
ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af
lika med utskottet;
Angående
lönereglering
för folk¬
skollärare.
(Forts.)
NIO 44.
30
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
Angående sådan anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda natura-
lörwreglering förmånerna eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra kronor
^°rlärare °1' till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med 800
kronor och i senare fallet med 733 kronor 33 öre.
4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort
såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda un¬
dervisning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmå¬
nerna eller ersättning därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med 90Q
kronor och i senare fallet med 800 kronor;
h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda för¬
slagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 1,600,0(0 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000
kronor, till 7,950,000 kronor;
i) öka — lika med utskottet.
2:o) att herrar Perssons i Stallerhult och Janssons i Djursätra
motion, n:o 147, samt herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, i hvad den
sammanfölle med nyssnämnd amotion, icke måtte af Kiksdagen bifallas.
3:o) att herr A. Bergströms — ■
4:o) att herr F. Andersons — -
5:o) att herr Mallmins m. fl. — -
6:o) att herr Mallmins m. fl. --
7:o) att herr Svenssons i Saläng — -
lika med
utskottet.
herr Lindhagen beträffande vissa delar af motiveringen,
herr Persson i Tällberg mot vissa delar af utskottets motivering’,
samt
herr Hammarlund likaledes mot vissa delar af utskottets motivering.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa rörande föredragningssättet, att utskottets hemställan måtte
föredragas punktvis, att punkten l:o) föredrages momentvis i bokstafs-
ordning och därefter ingressen till samma punkt, samt att efter före¬
dragningen af punkt l:o) mom. a) diskussionen måtte få röra sig om
utskottets utlåtande i dess helhet.
Hvad herr Zetterstrand sålunda hemställt bifölls af kammaren,.
I enlighet härmed föredrogs nu till en början punMen l:o)
mom. a); och lämnades därvid på begäran ordet till
Herr Zetterstrand, som anförde: Den nu föreliggande frågan är
af mycket stor betydelse, i främsta rummet för den lärarkår, som
den gäller, men äfven för statsverket, då man ju må besinna, att,
ehuru den föreslagna löneförhöjningen icke är så stor, den i allt fall
31
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
till följd af lärarkårens stora numerär kommer att blifva af ganska
stor betydelse för statskassan.
Nu har genom framläggandet af detta utskottsutlåtande frågan
kommit väsentligt närmare sin lösning, och man må ju hoppas att
besluten inom kamrarne skola blifva sådana, att frågan må erhålla
en god lösning.
I fråga om utlåtandet kan man skilja mellan flera olika punkter.
Hvad då först beträffar begynnelselönen, så har Kung!. Maj:t före-
slagit, att. den skulle höjas från 700 till 900 kronor, hvilket äfven
utskottet tillstyrkt. Yrkanden hafva ju framställts på att begynnelse¬
lönen skulle höjas olika för lärare och lärarinna, nämligen för lärare
till 900 kronor, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, och för lärarinna till
800 kronor, hvarförutom det föreslagits, att begynnelselönen skulle
för båda kategorierna bestämmas till 800 kronor, i sammanhang hvar¬
med flera ålderstillägg påyrkats.
Utskottet har emellertid stannat vid att ansluta sig till Kungl.
Maj:ts förslag, då man nämligen ansett att, då det var fråga om en
lönereglering, som skulle sträcka sig långt fram i tiden, det var af
vikt att sätta begynnelselönen så pass högt, att man icke alltför snart
hade att vänta en förändring.
En del skäl hafva anförts för bestämmande af olika begynnelselön
för man och kvinna; dessa skäl har utskottet emellertid icke ansett
sig kunna godkänna. Visserligen är det sant, att en lärare genom
ett bifall till detta förslag kommer till en början i en sämre ställ¬
ning än en lärarinna därigenom att han har att betala afgifter till
änke- och pupillkassan, hvilket icke åligger en lärarinna, men man har
i alla fall betraktat denna ingångslön såsom en minimilön och icke an¬
sett, att någon skillnad bör göras mellan lärares och lärarinnas aflöning.
Hvad vidare beträffar ålderstilläggen, så hafva de af Kungl. Maj?t
föreslagits till tre, för lärare å 150 och för lärarinna k 100 kronor
stycket. Yrkanden hafva nog framkommit på ännu högre ålderstillägg,
men det har varit en så kompakt mening, att man borde stanna vid
hvad Kungl. Maj:t föreslagit, att utskottet icke ansett sig kunna för¬
orda hvarken högre eller flera ålderstillägg. Vidare har det med
mycken skärpa ifrågasatts, att man skulle bestämma lika ålderstillägg
för kvinna som för man, och de, som påyrkat detta, hafva utgått från den
satsen, att lika lön skulle kräfva lika arbete.
Skulle man emellertid godkänna denna uppfattning i allo, tror
jag, att man skulle gorå sig skyldig till att tillämpa en regel, som
skulle medföra största rätt och största orätt. Vi böra nämligen be¬
tänka, att det åligger lärarne att betala en årlig afgift af 45 kronor
till änke- och pupillkassan, och därigenom skulle således lärarne under
hela sin tid komma att erhålla en 45 kronors lägre lön än sina kvinn¬
liga kamrater, hvilket ju icke kan vara rätt. Men äfven frånsedt
detta tror jag, att man icke kan underlåta att säga, det billigheten
kräfver, att någon skillnad i detta fäll göres. Man mä besinna, att
det tillkommer staten att se till, det dess manliga tjänare kunna komma
i tillfälle att bilda familj, och de, som skola bilda familj, måste väl
ovillkorligen hafva något större inkomster än de, som icke skola
det göra. Härtill kommer äfven en annan omständighet, som man
Angående
lönereglering
för folkskola
lärare.
(Forts.)
N:o 44.
32
Onsdagen den 25 April.
Angående
lönereglering
för folkskol¬
lärare.
(Forts.)
omöjligen kan bortresonera, nämligen att i vissa fall utgifterna ställa
sig något högre för lärarne än för lärarinnorna. Vi veta t. ex., att
lärare och lärarinnor, som äro på samma ställe inackorderade, under
i öfrigt fullkomligt liknande förhållanden få betala olika, d. v. s.
lärare högre. Jag bar hört uppgifvas sådana fall, att lärare fått be¬
tala ända till 10 kronor mera per månad i inackorderingsafgift, hvilket
ju för helt år gör 120 kronor.
Det ena med det andra har gjort, att utskottet anslutit sig till
Kungl. Ma:jts förslag. Antages nu detta förslag, blir följden den,
att lärare under sina fem första tjänstår får 45 kronors sämre ställ¬
ning än en lärarinna, efter dessa fem år får han 5 kronors bättre
ställning, under de därpå följande fem åren 55 kronors och slutligen
105 kronors bättre ställning. Jämför man förhållandet i andra statens
inrättningar, tror jag, att icke på något ställe skillnaden är så ringa,
och därför har man nog tagit tillräcklig hänsyn till principen: lika
lön för lika arbete.
Vidare har det varit fråga om lärares bidrag till vikaries aflöning
och deras skyldighet att afgå med hel pension vid sextio års ålder
samt att erlägga pensionsafgifter. I alla dessa frågor har inom ut¬
skottet full enighet varit rådande och man har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag.
I afseende å den svårlösta frågan om statens bidrag till ålders-
tilläggen hafva två starka principer brutit sig inom utskottet. A ena
sidan hafva Andra Kammarens ledamöter inom utskottet med skärpa
framhållit, att staten borde betala hela bidraget till ålderstilläggen för
att därigenom något minska det tryck, som hvital- särskildt på de mindre
kommunerna. Däremot hafva Första Kammarens ledamöter med lika
stor skärpa fasthållit vid att man skulle stå kvar vid det gamla och
att kommunerna skulle med 1/8 bidraga till ålderstilläggen.
En annan tvistefråga har äfven förekommit, nämligen de retro¬
aktiva pensionsafgifterna. I fråga härom hafva Andra Kammarens
ledamöter på samma skäl som beträffande ålderstilläggen ansett, att
staten borde åtaga sig dessa extra afgifter, under det att Första
Kammarens ledamöter i utskottet ansett, att dessa afgifter fortfarande
borde hvila på kommunerna.
Gifvet är nu, att det af utskottet framlagda förslaget icke har
stor utsikt att blifva Riksdagens beslut. Riksdagen består af två
kamrar och sannolikt är, att kamrarne komma att fatta skiljaktiga
beslut. Det lärer då vara tämligen gifvet, att det beslut, som i sådant
fall kommer att framgå af en sammanjämkning, icke blir fullt till¬
fredsställande för någondera åsikten, hvilket ju dock är meningen
med en sammanjämkning. Vill man emellertid att vi skola tillmötesgå
hvarandra på ett lojalt sätt, så tror jag att därför fordras, att vi
särskildt i denna kammare vidhålla det beslut, som utskottet fattat,
då man ju har all anledning antaga, att Första Kammaren skall, på
sätt jag nyss antydt, biträda sina utskottsledamöters mening.
Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i denna punkt.
Herr friherre Hermelin: Herr talman, mina herrar! Jag ber
att först som sist få antyda, att jag efter moget öfvervägande kommer
33
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
att gifva min röst för Kung], Maj:ts förslag med den uti herr Billings
m. fl. reservation angifna ändring. Huru än Riksdagen nu kommer
att besluta i denna fråga, är det att hoppas, att beslutet kommer att
medföra en mycket stor förbättring i lärarkårens ställning, en för¬
bättring, som jag hälsar med lifligaste glädje. Men jag tror äfven,
att en sådan förbättring kan medföra förhoppning eller förvissning
om att lärarkåren kommer att blifva, om jag så får uttrycka mig,
långt bättre rustad och beredd för sitt framtida, ytterst ansvarsfulla
arbete, ty lärarkåren bär bokstafligen svenska folkets framtid i sina
händer. Jag tror för min del, mina herrar, att vi hafva anledning
att i detta sammanhang — och jag hoppas, att det icke inåtte anses,
att jag rör mig alltför mycket vid sidan om det föreliggande ärendet
emotse en omläggning eller en reformering i folkskoleväsendet,
så att själfva det rena undervisningsmomentet måtte få i någon mån
maka åt sig för uppfostringsmomenset i enlighet med den gamla
klassiska, pedagogiska regeln, att »vi lära för lifvet och icke för
skolan».
Med denna antydan och med hvad jag kommer att säga är det
icke min mening att på något sätt kritisera vår aktade lärarkår.
Förhållanden hafva sammanfört mig med hundratals medlemmar af
denna kår, och jag har fullt reda på dess nit och pliktkänsla. Jag
har ibland dem träffat många utmärkta och några rent utaf upphöjda
karaktärer och personligheter, men jag skulle vilja fråga: Månne
det icke beror i någon mån på själfva systemet, att vår folkskola
hittills skördat så magra frukter i fråga om folkkaraktärens utveck¬
ling^ och folkviljans förädling. Alla människor tala om skolunder¬
visning, men när har man hört talas om skoluppföstran? Jag vet
icke ens, om det finnes ett sådant ord eller om det tolereras i språket.
Man plägar säga, att uppfostran skall ske i samarbete mellan hem
och skola eller allra helst uteslutande af hemmet, men det är notoriskt,
att i oräkneliga fall hemmen numera i fråga om barnens uppfostran
kastat af sig oket, liksasom det är faktiskt, att genom industrialismens
utbredande uppfostringsarbetet i hemmet blifvit ytterst försvåradt.
Under sådana förhållanden måste folkskolan påtaga sig en mycket
stor del af ansvaret att uppfostra och icke blott undervisa vår ung¬
dom. Att detta icke är en utopi, utan kan gå för sig, det visar oss
det japanska skolväsendet, såsom vi senast blifvit erinrade af en ärad
motionär i kammaren i en af honom framlagd motion rörande under¬
visning i hälsolära. "Vid alla offentliga skolor hör det i Japan till
systemet att inprägla sådana lärdomar för lifvet som t. ex. om flitens
betydelse, om sättet att vänja sig af med fel, om handhafvandet af
penningar,. om vänskap, tålamod, rättvisa, höflighet, renlighet, hjälp¬
samhet, minnesgodhet gentemot åtnjutna tjänster, lydnad mot för¬
äldrar, om ställningen till öfver- och underordnade, om plikten att
arbeta för fosterlandet, att tjäna andra och mycket sådant. Någon
invänder kanske nu, att detta allt eller det mesta af detta vidröres
i våra skolor. Ja, vidröres, men präntas det in i barnen så, att det
blir deras andra natur, att det går in i deras kött och blod? Renlig¬
hetens. mest primära element — jag vet, att de i vissa skolor vid¬
röras i sammanhang med undervisningen om människan; men huru
Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 44. 3
Angående
lönereglering
för folkskol¬
lärare.
(Forts.)
N:o 44. 34 Onsdagen den 25 April
Angående mycket fattas icke, innan svenska folket fått hygienen och renlig-
lTöf'folkskol- 1161611 tin sin andra natur! Folkskolan måste mer än hittills taga
J Tlärare ° " ledningen; ty hela nationens hopp står till folkskolan, och får nationen
(Ports.) icke hoppas på den, har den ingenting att hoppas på.
Mina herrar, vi hafva i vårt land en inrotad nationell skötesynd,
som är bofast i vårt land sedan århundraden, jag syftar på svärjandet.
Dennao skötesynd tyckes blifva med tiden och åren värre än någon¬
sin. Åtminstone ter det sig så här i Stockholm för landtbor, som
icke hafva härdade hörselorgan. Jag har mer än en gång hört lands¬
män, bosatta i utlandet och stadda på tillfälligt besök i hemlandet,
säga till mig: »Du är nykterhetsifrare; i ditt ställe skulle jag icke
säga ett enda ord mot spriten, förrän jag sökt att resa en folkopinion
mot svärjandet, ty jag försäkrar dig, att det är en verklig pina för
mig, som blifvit afvand därifrån, att gå ut på gatan: man skulle helst
vilja stänga sig inne för att slippa höra eländet.» Och beklagligtvis
tyckes icke stämningen mot denna skötesynd hafva trängt sig in i
våra högre undervisningsverk. Ty jag möter nästan dagligen här i
staden unga pojkar, till och med halfvuxna pojkar, iklädda sin skolas
eller sitt gymnasiums hufvudbonad, d. v. s. sin uniform såsom bild-
ningssökandets volontärer, och de hafva icke mera aktning för denna
uniform och icke mera hänsyn för möjligen mötande lärare ur sitt
eget eller främmande läroverk, än att de midt på öppen gata svära
som förkomna luffare. Jag har under en järnvägsresa i Tyskland
suttit en hel dag i en tredje klass kupé, proppfull med värnpliktige
på väg hem frän sin tjänstgöring. De sjöngo och skämtade; men
jag hörde icke på hela dagen en svordom eller ett opassande skämt.
Jag hemställer till herrarne, hvilken risk vi här i Sverige under
liknande förhållanden skulle löpa i en järnvägskupé. Det finnes ett
ord, som många människor hata mer än döden, det är ordet »preusseri».
Det ordet kan hafva en besk bismak; men i många fall kan det
öfversättas på ren svenska med »ordning och skick» och rent af
»anständighet», och af den varan kunna vi här i landet aldrig få för
mycket, men väl för litet.
Folkskolan måste göra allt för att rycka upp detta vidriga ogräs
— svärjandet — ur det svenska kulturlifvet.
Men jag ber att få påpeka ett ännu allvarligare symptom, som
visar, att folkskolan måste träda fram ur sin oförtjänta undanskymd¬
het och lämna sin anspråkslösa ställning, då det gäller stora upp-
fostringsuppgifter. Vi hafva alla, mina herrar, i dessa dagar hört
talas om den antimilitariska rörelsen. Hvem bedrifver den? Ung¬
socialisterna. Hvad är det för folk? Jo, det är i regel unga kropps¬
arbetare, hvilka för icke länge sedan, i många fall helt nyligen, af-
slutat en 7 å 8-årig kurs i svensk folkskola, således i möjligaste grad
inpyrda med den åtminstone embryotiska livsåskådning, som de i sin
ungdom och bildbarhet fått i skolan. Men i hvad riktning ha de
utvecklat sig? Jo så, att de några få år eller kanske omedelbart
efter folkskolekursens genomgående äro mogna för ett arbete, som
från det mest auktoritativa håll blifvit rubriceradt såsom »förberedelse
för landsförräderi». Man frågar sig då, om skolan verkligen gjort
allt för att inprägla i dessa lärjungar fosterlandskänslans dygd. Där-
Onsdagen den 25 April. 35 N:o 44.
hän har det kommit i vårt land, att man talar om landsförräderi eller Angående
åtminstone om så mycket af landsförräderi, som i djupaste fred är lönereglering
möjligt, nämligen om förberedelse därtill såsom ett förefintligt faktum skollärare
och nästan med samma kallblodighet, som man talar om högt eller (ports)'
lågt barometerstånd eller andra alldagliga saker. Förr i världen,
under våra stora och långa krig, var tendensen och uppfattningen
till och med bland vagabonder och lycksökare sådan: »immer trofast
Kung och krona, förty jag är svensker född». Och under alla tider
har landsförräderi funnits, men också blifvit betraktadt såsom det
djupaste djup af mänsklig förnedring. Till och med landsförrädaren
själ!' har böjt hufvudet under tyngden af sitt eget förakt. Men nu
yfvas unge män öfver att skymfa fosterlandet, att undergräfva dis¬
ciplinen inom armén och att efter måttet af sina krafter minska
landets motståndskraft gentemot en eventuell yttre fiende. Ja, de
skryta i offentliga mötesresolutioner, riktade till högsta ort, öfver att
de redan äro »tolf tusen tecknade», sannolikt det enda bibelcitat,
som vinner nåd för dessa högst upplysta och frigjorda ungdomars
ögon.
Man säger: »det där kommer sig af sociala missförhållanden;
tag bort dem och vi blifva alla laglydiga och lojala medborgare».
Jag erkänner, att sociala både orättvisor och missförhållanden finnas.
Jag erkänner sanningen af förre statsministern Louis De Geers ord,
att den viktigaste fråga, vår statskonst har att lösa, rör förbättringen
af arbetsklassens villkor; och för mig är det icke en tom fras, utan
en sanning, att en stor del af den politiska statsklokheten består i
ingenting annat än i sträfvandet att göra så många människor som
möjligt så lyckliga och nöjda som möjligt. Men man får komma i-
håg, att arbetsklassen är icke den enda, som lider af de sista årtion¬
denas allmänna nationella försumpning. Dess menliga verkningar
sträcka sig någorlunda opartiskt ut öfver hela nationen. Och jag
vill erinra om ett engelskt ordspråk: »charity begins åt home», d. v. s.
människokärleken, där den är af äkta slag, börjar inpå den egna
stuguknuten. Man arbetar icke för fred mellan nationerna genom att
vid egen husknut blåsa upp till allas krig mot alla. Den lugna ut¬
vecklingen föres icke framåt genom explosioner. Och jag vädjar till
eder, mina herrar, om det icke kunde finnas något lojalare, värdigare
och effektfullare sätt att söka bota samhäilsrefvorna och föra de
sociala frågorna framåt än att, som dessa ungsocialister, slita foster¬
landet ut ur sitt hjärta och i blindt ursinne klösa barken af »det
träd, under hvars skugga man sitter».
Om vi nu sammanfatta alla dessa förhållanden, om vi erinra oss
den i folklynnet ännu inneboende råheten, som tager sig begråtans-
värda uttryck bland annat i de särskildt för vårt land känneteck¬
nande, pornografiska excesser, som vi väl alla med grämelse bevitt¬
nat, men hvilka man naturligtvis icke här kan ens antydningsvis
beskrifva, om vi vidare erinra oss att förbrytelser mot person och
brott af ungdomliga förbrytare samt att antalet straffarbetsfångar
och. antalet tvångsarbetsfångar äro stadda i en progression, mycket
hastigare än folkökningen, torde jag hafva, så fullständigt som det
på några minuter varit möjligt, påpekat, att hjälp verkligen behöfves
N:o 44.
36
Avgående
lönereglering
för folk¬
skollärare.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
och att om någon hjälp skall finnas mot dessa och andra missför¬
hållanden, måste folkskolan åtaga sig det ansvarsfulla, men hedrande
uppdraget att söka råda hot härför. Vi måste se förhållandena •
ansiktet sådana de äro. Vi skola med tacksamhet erkänna folksko¬
lans många goda sidor och kraftiga, välsignelsebringande inlägg uti
vårt folks inre historia. Men vi skola också fråga oss själfva, om
icke en förbättring uti systemet kan uppnås. En af våra största
skalder yttrade nyligen vid Tegnérfesten i Lund följande ord: »Det
är egendomligt med de norska höfdingarna. Det finnes något hos
dem, som är främmande för oss svenskar. Det är, att de aldrig
kunna vända sig om och säga sitt eget folk en besk sanning.» Om
man nu med höfdingar vill och — såsom jag anser med fullt fog
— äfven bör beteckna märkesmännen inom vår press med hänsyn
till det oerhörda inflytande dessa märkesmän hafva på vårt folk, så
skulle jag vilja uttala den önskan, att äfven vår press i detta af¬
seende bibehölle rent svenska traditioner och icke hämtade några
nya sådana från vårt västra grannland. Det saknas icke tecken, som
tyda på, att man börjar draga sig för att säga andra än partimot¬
ståndare sanningen. Gentemot dem är man mycket frikostig. Men
jag tror, att den största pedagogiska effekten uppnås, om man säger
sina egna partivänner sanningen. Jag vet en talare, som för några
veckor sedan sökte påpeka en och annan skuggsida i den svenska
folkkaraktären, och han fick dagen därpå i eu stockholmstidning —
jag säger icke, om det var på morgonen eller aftonen — en mycket
pepprad erinran om att det numera kan anses som bortlagdt att tala
om, att svenska folket har några fel. Det ser ut, som om man på
vissa håll skulle hafva en dunkel instinkt af att blotta omnämnan¬
det af något sådant och refererandet af ett dylikt uttalande komme
att inverka menligt på lösnummerförsäljningen.
Mina herrar! Jag skall sluta med .att uttala den fasta öfver-
tygelsen, att den Konungens rådgifvare, som blir nog lycklig att få
åstadkomma en sådan omläggning uti vårt folkskoleväsen, att upp-
fostringsmomentet får en mera framträdande plats på bekostnad
af undervisningsmomentet, har för långliga tider åt sig upprättat en
minnes- och tacksamhetsstod i det svenska folkets känslor, och den
dag, då en sådan omläggning kan bevisas vara genomförd, skall af
tusenden i vårt land betraktas som en af vår inre historias största
bemärkelsedagar.
Jag har, herr talman, tillåtit mig att så länge ockra på kam¬
marens välvilliga uppmärksamhet, därför att jag har ansett det vara
min plikt att uttala dessa tankar, hvilka jag vet vara delade af
tusenden i skilda bygder af vårt land.
Herr Vennersten: Herr talman, mina herrar! Det skulle
hafva gladt mig, om den föregående ärade talaren efter sitt högstämda
anförande hade funnit anledning att skänka något särskildt erkän¬
nande åt den faktor i folskoleundervisningen, som kanske mer än
något annat bidrager till att vi kunna vinna det syfte, som han med
sitt anförande afsåg. Jag menar kvinnan.
37
N:o 44.
Onsdagen don 25 April.
Såsom herrarna af statsutskottets utlåtande se, har den motion,
jag tagit mig friheten väcka i denna kammare, icke blifvit tillräck¬
ligt beaktad. Åtminstone har den princip, jag där sökt förfäkta, icke
vunnit det beaktande, som jag antog, att den skulle vinna. Man har
inom utskottet fäst sig vid ett utryck i ingressen till min motion,
som till äfventyra är något otydligt affattadt, och jag ber, mina her¬
rar, att få tillkännagifva, att om man ur detta uttryck hämtar den
meningen, att jag icke skulle vara en varm anhängare af principen
om kvinnans likställighet med mannen i afseende å löneförmåner, så
har man tolkat det annorlunda, än jag afsett. För den goda sakens
och den rättvisa principens skull ber jag att få förutskicka detta, på
det att icke mitt ifrågavarande förbiseende måtte utgöra en anledning
för motståndarne att kullkasta själfva principen.
Då jag säger, att min motion icke blifvit beaktad på det sätt,
jag hade hoppats, grundar jag denna min mening därpå, att man
icke inom utskottet inlåtit sig på att bemöta hvad jag anfört rörande
rättvisan ax likställighetsprincipens bibehållande. Man har där helt
enkelt nöjt sig med att hänvisa till de skäl, som af herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet anförts för denna likställig¬
hets upphäfvande vid den förestående löneregleringen. Man har icke
fäst sig vid hvad jag i motionen anfört för principens bibehållande,
och detta gör, att jag vågar tro, att man anser det vara svårt att
prestera någon motbevisning mot hvad jag framhållit. Man har icke
kunnat säga, att en princip om kvinnans likställighet i fråga om lag¬
stadgade löneförmåner icke funnes inom folkskolan, ty hela denna
lönefrågas historia vittnar om motsatsen. Jag vill tillåta mig påpeka
ett par tillfällen, då frågan om folkskollärarnes löner förekommit här
i kammaren, och ber alldeles särskildt att få fästa herrarnes upp¬
märksamhet på hvad som förekom vid 1883 års riksdag. Då väcktes
af en bemärkt ledamot af denna kammare, herr Abraham Rundbäck,
en motion om förhöjning af lärarelönerna i folkskolorna. Han mo¬
tiverade en lägre begynnelselön för kvinnorna än för männen med
de allbekanta skäl, som i medkammaren i dag många gånger an-
vändts och som jag antager äfven i denna kammare komma att nu
åberopas för bestämmande af lägre lön för kvinnor än för män.
Han använde det gamla kända skälet, att kvinnan behöfver mindre,
att hon kan vara sin egen uppasserska och mera sådant. Men trots
hans vältalighet och trots att en kamrat till honom, herr Jöns Rund¬
bäck, anförde ett sådant drastiskt skäl som följande: År det någon
af er, mina herrar, som betalar sin piga lika mycket som sin dräng?
■— trots detta lyckades han icke vinna kammarens bifall till sin
framställning. Utskottet hade afstyrkt densamma och en ledamot af
kammaren, herr Herslow, bidrog betydligt till att frågan fick den för
skolan lyckliga utgång, som jag nu omnämnt. Herr Herslow yttrade
vid nämnda tillfälle följande: »Den andra hufvudskillnaden mellan
utskottets och motionärens förslag är den, att utskottet icke accep¬
terat den åtskillnad mellan män och kvinnor, motionären gjort i sitt
förslag. Och jag måste säga, att såvida icke den mest grundade be¬
visning framlägges för motsatsen, finner jag rättvisan bjuda att ej
etablera en sådan åtskillnad mellan dem, som utföra ett lika an-
A7igcier.de
lönereglering
för 'folk¬
skollärare.
(Forts.)
N:o 44. 38 Onsdagen den 25 April,"
Angående strängande arbete, helst kvinnans skolverksamhet är kanske mer an-
Jölfolk-9 trängande, kanske ock mera fruktbärande än mannens. Öfverallt,
skollärare. c\är kvinnans. arbete användes i uppfostringens tjänst, har det visat
(Forts.) S'S5 icke i någon mån i allvar, i innerlighet, i hängifvenhet
och därför också i framgångsrikhet står tillbaka för mannens; och i
Amerika har, där mannen icke lyckats i skolarbetet, kvinnan ofta
lyckats.» Då jag tagit mig friheten uppläsa detta yttrande, beror
det därpå, att jag vet, att denne man hade kammarens öra och var
en person, vid hvars åsikt man fäste stort afseende. Kammaren af-
slog således den attack mot likställigheten, som då hade gjorts.
1885 kom Kungl. Maj:t med proposition om lönereglering och
däri gjordes heller intet försök att taga bort likställigheten. Ut¬
skottet uttalade sig icke för dess afskaffande, och under debatten i
kammaren höjdes icke en enda röst därför.
Sedan dess har det icke heller lyckat3 någon att för denna lik¬
ställighets upphäfvande förebringa något skäl, som inverkat på denna
kammares beslut. Det har varit den nuvarande regeringen förbehållet
att framlägga en proposition, som synes skola medföra, att denna
likställighet ändtligen upphör. Jag förstår väl, att den man, som i
vår nuvarande regering representerar folkskolan, är lifligare än någon
annan intresserad för skolans väl, och jag förstår, att mången kanske
anser det dristigt af en person, som icke har större kännedom om
skolans förhållanden, än jag kan äga, att framställa en anmärkning
mot hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har föreslagit. Men jaguar öfvertygad, att herr statsrådet med glädje
skulle hälsa ett beslut i denna kammare, som ginge ut på att bibe¬
hålla likställigheten. Han har icke trott på att kammaren skulle
vara villig att ytterligare skänka dessa 156,000 kronor, som ifråga¬
varande princips bibehållande skulle kosta. Därför har han ansett
sig böra frångå krafvet härpå för att få frågan löst på ett sätt, som
han anser vara lyckligt. Jag har således icke det ringaste misstro¬
ende mot denne framstående skolman, och det är icke för att klandra
hans åtgärder, som jag här framlägger mitt sätt att se saken. Detta
sker uteslutande därför, att jag personligen är öfvertygad om att upp-
häfvandet af likställigheten för skolans framtida utveckling innebär en
vida större fara, än man i allmänhet synes vara hågad att medgifva.
Det återstår mig att i korthet söka vederlägga de skäl, som i
den kungl. propositionen hafva framlagts för likställighetens upp¬
häfvande.
Man har i första rummet sagt: kvinnan behöfver icke lika
mycket som mannen; man behöfver icke gifva lika lön för lika ar¬
bete, hvem som an utför detta, ty man får taga hänsyn till de arbe-
tandes . lefnadsbehof. Emellertid anser jag, att det skulle leda till
högst fatala konsekvenser, om man ville tillämpa denna grundsats —
i all synnerhet på ett område, där likställighet rådt i mer än 50 år.
Jag tager ett exempel från den verksamhet, som ligger mig närmast,
nämligen fabriksverksamheten, och hänvisar till den stora kategori af
kvinnor, som är sysselsatt i våra väfverier och spinnerier. Om kvin¬
nan där utför samma arbete som mannen, har hon samma lön, och det
är ofta så, att hon har något högre inkomst på grund af sin större flit.
Onsdagen den 25 April. 39 N:o 44.
.lag kan taga ett annat exempel. År det någon, som förmenar en Angående
kvinnlig läkare att för ett recept eller för behandlingen af en sjuk
få samma betalning som en manlig läkare, under förutsättning, att 'skollärare.
hon är lika skicklig? Jag tror, med andra ord — utan att vilja (Forts.)
uppehålla kammaren med att ingå i ytterligare belysning af denna
fråga — att det skulle kunna vara högst farligt, om man ville upp¬
ställa den satsen, att man skall betala arbetet efter den arbetandes
lefnadsbehof. Det ligger mycket, nära till hands att gå högre upp
på skalan och fråga en person, som kan lefva på hälften af den lön
han erhåller, om han nöjer sig med halfva lönen, under det.hans
kamrat, som lefver upp det dubbla, icke vill nöja sig med .mindre
än hela lönen. Det är ju alldeles påtagligt, att det är orättvist, om
man skulle kräfva, att den sparsamme, den som inrättar sitt lif för¬
ståndigt, skall hafva mindre lön än den, som af en eller annan orsak
skaffar sig större lefnadsbehof.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har vi¬
dare och såsom hufvudsak anfört finansiella skål, och för sådana
måste man ju i många fall böja sig. Men jag tager mig friheten
fråga kammaren, om det svenska folket har råd.att undvara den med¬
verkan från våra mest begåfvade och själfständiga kvinnor, som just
deras likställighet med männen i afseende å lönen har .skänkt oss.
Jag frågar, om det är klokt att låta dessa kvinnors intresse för¬
skolan slappas, att, så att säga, drifva dem bort från det arbetsfält,
där de utfört och utföra ett så godt arbete.
Man har vidare framhållit, att det är ringa tillgång på manliga
lärarekrafter och att det därför i första rummet gäller att se till, att
lönerna för manliga lärare blifva höjda. Men man har sagt mig, att
bristen på lärare till stor del beror därpå, att från våra seminarier
icke utexamineras ett tillräckligt antal, och för öfrigt ber jag att få
påpeka, att erfarenheten visat, att, när det är fråga om jämförelsevis
goda platser, ganska god tillgång finnes äfven på manliga lärare.
Som bevis härför ber jag att få anföra hvad i tidningarna nyligen
omnämnts, nämligen att här i Stockholm för några dagar sedan voro
— och kanske ännu är o — lediga fem manliga och tolf kvinnliga
lärarebefattningar samt att till de fem manliga hade anmält sig 29
sökande och till de tolf kvinnliga 35 — således för hvarje lärare¬
plats 6 sökande och för hvarje lärarinneplats 3, Man kan alltså
säga, att i fråga om sådana jämförelsevis goda platser tillgången på
manliga sökande är fullt så stor som tillgången på kvinnliga. Att
det råder brist på sökande till dåligt aflönade lärareplatser hafva
folkskoleinspektörernas berättelser nogsamt visat, och jag behöfver
icke för kammaren framhålla något härom, utan hänvisar endast till
nämnda berättelser.
Jag ber nu få vidröra ett förhållande, som talar emot denkungl.
propositionens framställning om lägre ålderstillägg för lärarinnorna.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anför näm¬
ligen, att det vore för skolan skadligt, om de manliga lärarne undan¬
trängdes af de kvinnliga, hvilket skulle ske, om kommunerna hade
ekonomisk fördel af att anställa lärarinnor, och för att förekomma
detta föreslår statsrådet, att ålderstilläggen helt och hållet bestridas
N:o 44.
40
Onsdagen den 26 April.
lönereaiertwn ^ statsPedel- Men då en sammanjämkning med Första Kammar-
för folk- 3 ^eservatl0nen_ skall ske, hvarigenom kommunerna komma att deltaga
skollärare. Mven i bestridandet af ålderstilläggen, så anser jag, att man äfven på
(Ports.) denna grund fortfarande bör hålla på lika ålderstillägg för lärare och
lärarinnor.
Jag anser på grund af hvad jag anfört, att de skäl, som före-
bragts för ett upphäfvande af den princip om likställighet, som rådt
i öfver 50 år, icke äro nog tungt vägande för att föranleda denna
kammare att frångå nämnda princip, och det är därför, som jag kom¬
mer att taga mig friheten att vid mom. b) yrka bifall till min motion.
Emellertid vill jag icke underlåta att, medan jag har ordet, på¬
peka några särskilda skäl, som gorå, att jag anser, att man icke bör
släppa denna princip så lättvindigt, som utskottet föreslagit.
Man tror, att den opposition, som kommer från kvinnorna, icke
har någon betydelse, och man anser, att deras motstånd kommer att
falla, så snart detta förslag blifvit antaget af Riksdagen och lärarin¬
norna fått so, att den lön de erhålla blir tillfredsställande. Gent¬
emot detta påstående vågar jag säga, att det icke är så mycket mot
dessa ökade löneförmåner för lärarne i afseende å ålderstillägg, som
lärarinnorna protestera, utan det är mera mot öfvergifvandet af den
likställighetsprincip, som hittills följts. Man fäster sig mera vid att
se sitt arbete värderadt, såsom det hittills varit genom erkännandet
af likställighetens berättigande, än vid de 150 kronor, som efter 15
års förlopp en lärare skulle få mera än en lärarinna. Jag har från
skilda håll i landet fått mottaga mötesresolutioner med uttryck af
harm och ovilja däröfver, att ett kungligt förslag framkommit, i
hvilket föreslås likställighetens upphäfvande. Jag vill icke trötta
kammaren med att uppläsa något urval af dessa resolutioner. Jag
vill blott säga, att ett lärarinnemöte här i Stockholm i dessa dagar
besluta att protestera mot upphäfvandet af likställigheten. Vid detta
lärarinnemöte voro närvarande representanter från landets skilda
delar, och bland dem funnos lärarinnor, som representerade lärarinne-
kårer åt mer än 20 medlemmar i några af landsortens större städer.
Jag är alldeles öfvertygad därom, att man tager grundligt fel,
om man tror, att lärarinnorna komma att foga sig i sitt öde, sedan
frågan en gång blifvit afgjord. Min tro är, att de icke komma att
göra detta, och det är denna min öfvertygelse, som gjort, att jag
vågat taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att i den ringa
mån jag kan protestera mot det ifrågasatta tillvägagåendet. En
framstående skolman här i Stockholm, som numera intager en mycket
framskjuten plats, uttalade år 1903 vid ett ombudsmöte för lärare¬
föreningar den åsikten, att den dag, beslut fattades om frångående af
likställigheten i iråga om lagstadgade löneförmåner för lärare och
lärarinnor, skulle vara en olycksdag för den svenska folkskolan. Ett
sädant uttalande af en person, hvars kompetens är obestridd och
hvars omtanke om folkskolan är sedan gammalt känd, föranleder mic
att fråga: År det möjligt, att vi kunna mot ett dylikt yttrande finna
oss i att likställigheten kastas öfver bord, utan att vi ens gjort ett
försök att försvara densamma?
Onsdagen den 25 April. 41 N:o 44.
Det är, mina herrar, dessa omständigheter, som gjort, att jag, Angående
oaktadt jag är nykommen i kammaren, då jag såg, att ingen lönereglering
annan hade lust att framställa ett kraf på likställighetens bibehål- skollärare
lande, gjorde detta, ehuruväl jag inser, att saken hade vunnit på att (p0rts) '
komma fram från ett håll med mera erfarenhet och större pondus, än
jag besitter.
Jag skall, som sagdt, när vi komma till punken b), tillåta mig
att yrka bifall till min motion.
Herr Johansson i Jönköping: Herr talman, mina herrar! Det
har redan af den ärade ledamot utaf sammansatta stats- och lagut¬
skottet, hvilken inledde debatten, blifvit påpekadt, att denna fråga
är af ganska stor vikt. Detta påstående har fått en ännu skarpare
belysning genom det anförande, som här hållits af den andre talaren
i ordningen, nämligen friherre Hermelin. Jag skall be att få börja
mitt yttrande med att göra honom min komplimang för de onekligen
mycket tänkvärda saker, som han här i kammaren uttalat. Jag för¬
stod visserligen icke riktigt, om han ville säga, att de lyten i tiden,
som han så skarpt framhöll, böra läggas folkskolan till last, eller
huruvida han endast ville framhålla, att befintligheten af dessa lyten
för oss innebär den allra kraftigaste uppfordran att sätta vår folk¬
skola i stånd att med än större framgång än hittills arbeta på utplå¬
nandet af dessa lyten. Detta blef, som sagdt, för mig icke riktigt
klart; men jag vill uttala, att om vi verkligen hafva en uppriktig
önskan att sätta vår folkskola i stånd att arbeta mot dessa afvigsidor
i vår nationalkaraktär, hvilka framträda i tiden och mot hvilka han
icke utan fog bär yttrade sig, så gifves oss, såvidt jag förstår, för
ögonblicket icke annat medel än att söka verksamt bidraga till främ¬
jandet af en god löneförbättring för folkskollärarne. År det allvar
i vår önskan att höja vår folkskola, så tror jag icke, att vi för ögon¬
blicket kunna göra något bättre än stödja det löneregleringsförslag,
som här föreligger, och stödja det så, att det blir genomfördt på
allra bästa sätt. För så vidt detta var syftet med nämnde talares
anförande, frambär jag till honom mitt tack för detsamma.
För öfrigt kan jag icke undgå att, innan jag gifver mig närmare
in på saken, gifva uttryck åt den tacksamhet, som både jag och —
jag är öfvertygad därom — äfven alla öfriga folkskolans verkliga
vänner hysa såväl mot Kung!. Maj:t som mot utskottet för den i det
hela mycket välvilliga behandling, denna fråga har rönt. Jag finner
icke i de handlingar, som föreligga — jag menar regeringsproposi¬
tionen och utskottets betänkande — något, som icke vittnar om att
man verkligen vill komma framåt, vill åstadkomma en förbättring.
Och såvidt jag förstår, är det endast ett enda skäl, som har legat
i vägen för tillstyrkande af bifall till den begäran, som ursprung¬
ligen framställts af landets lärare och lärarinnor i folkskolorna, näm¬
ligen det finansiella skälet. För min del finner jag det beklagligt,
att denna kår skall behöfva sitta emellan af budgetshänsyn. Jag kan
icke underlåta att bedja få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
ett ögonblick för att se saken något vidsträcktare, än man gör, då
N:o 44. 42 Onsdagen den 25 April.
Angående man anlägger den synpitnkten på frågan: huru mycket ha vi råd att
^fär^olkskol °®’a P‘l folkskolan?
lärare. Låt mig anställa en liten jämförelse, som icke kan anses vara
(Ports.) obefogad! För två år sedan genomfördes en lönereglering för lärarns
vid de allmänna läroverken. Därigenom fastställdes lönebeloppen
för adjunkter vid dessa läroverk till 3,000 kronor såsom begynnelse¬
lön och 5,000 kronor såsom slutlön; för lektorer bestämdes beloppen
till 1,000 kronor mera.
Om man nu jämför en folkskollärare med en adjunkt vid ett
allmänt läroverk, skall man finna, att det belopp, som folkskollärarne
begärt, utgör jämt 30 procent af hvad staten för två år sedan bevil¬
jade adjunkterna vid de allmänna läroverken. 900 kronor är 30
procent af 3,000, och 1,5C0 kronor, såsom folkskollärarekåren begärt,
är 30 procent af 5,000 kronor.
Nu föreligger visserligen här en olikhet i så måtto, att folk¬
skollärarne åtnjuta äfven fri bostad och vedbrand. Om man emel¬
lertid uppskattar denna förmån för adjunkterna till en femtedel af
deras lön, d. v. s. till 600 kronor i första lönegraden och till 1,000
kronor i högsta lönegraden, och värderar folkskollärarnes förmåner
till motsvarande belopp, så höjes folkskollärarnes lön vid en sådan
jämförelse genom inräknande af naturaförmånerna till 37,5 procent. Man
tycker, att det icke skulle vara att pruta på, om folkskollärarne finge
371/2 procent såväl i afseende å begynnelselön som slutlön i förhållande
till hvad adjunkterna vid de allmänna läroverken fått. Men därpå
skall det nu prutas, så att folkskollärarne visserligen skola få 37,5
procent i begynnelselön, men slufiönen skall sättas ned till 33 procent
och något däröfver utaf adjunkternas lönebelopp.
Jag kan icke finna, att om man betraktar saken i stort och
bortser från den statsfmansiella synpunkten, som väl dock icke bör
vara den afgörande i detta fall, skäl föreligga till en sådan prut¬
ning, utan när de allmänna läroverkens lärare fingo hvad de begärde,
då vore det lämpligt att gå också folkskollärarekårens önskningar
till mötes, när dess önskningar äro så blygsamma, att, äfven med
inräknande af naturaförmånerna, deras lönebelopp skulle utgöra endast
37,5 procent af de lönebelopp, som tillkomma adjunkterna vid de
allmänna läroverken.
Jag har sålunda icke kunnat fullt förlika mig med den kung!,
propositionen, utan jag har i eu särskild motion yrkat, att den be¬
gäran, som landets folkskollärarekår framställt, måtte i sin helhet
bifallas, så att lönebeloppen bestämdes till 900 kronor i begynnelselön
och 1,500 kronor i slutlön.
Jag har i denna motion inbegripit äfven lärarinnorna, för hvilka
Kungl. Maj:t föreslår en mindre lön. Därvidlag vill jag dock be¬
känna, att jag icke fotar min hemställan i det afseendet på alldeles
samma motiv som den näst föregående ärade talaren. Den princip,
som man har velat göra gällande: lika lön för lika arbete, är visser¬
ligen tänkvärd. Jag kan dock icke neka till att man blir en smula
tveksam gentemot densamma redan inför det faktum, att förutom
Kungl. Maj:t och utskottet har till och med den reservant inom
Onsdagen den 25 April. 43 N:o 44.
utskottet, herr Lindhagen, som i denna kammare är känd som Angående
damernas riddare — om jag får begagna det uttrycket — funnit sig lönereglering
nödsakad stt uppgifva denna princip, emedan han funnit, att den "förare °*"
icke låter s:g genomföras, åtminstone icke i sin helhet. (Forts)
För min del är jag den förste att erkänna, att kvinnans arbete
på folkskolans område är ett mycket godt arbete, fullt ut lika godt
sem mannens. På grund af den erfarenhet jag har -— och den är
mångårig — vågar jag säga, att kvinnans arbete är kvalitativt fullt
ut jämförligt med mannens och ur vissa synpunkter rent af bättre.
Däremot måste jag tillstå, att hvad kvantiteten angår, så blir kvinnan
därvidlag i genomsnitt efter mannen. Kvinnans fysik har icke samma
kraft och samma uthållighet som mannens. Om man skall vara rättvis
mot henne, bör hon därför hafva en kortare tjänstetid både med
afseende å lärotimmarnas antal hvarje vecka och med afseende å
tjänsteåldern för pension. Det är efter mitt förmenande riktigt, att
man af mannen utkräfver en större arbetsprestation på detta område,
ty han kan åstadkomma den i jämförelse med kvinnan. Detta anser
jag vara ett skäl, hvarför man — äfven utan att kränka principen
om lika lön för lika arbete — kan yrka på högre lön åt lärare än
åt lärarinna.
Det har intresserat mig att i samband med denna fråga litet
närmare undersöka och i siffror uttrycka den erfarenhet jag kommit
till i afseende på mannens och kvinnans förmåga af arbetsprestation
på detta område. Därvid har jag bl. a. funnit, att sjukligheten bland
lärarinnorna, så långt min erfarenhet sträcker sig, är större än bland
lärarne. Detta visar, att de icke hafva fullt samma motståndskraft
som männen. Äfven under förhållanden, då männens arbetsbörda
varit större i det afseendet, att de haft större antal arbetstimmar
hvarje vecka, har sjukligheten bland dem visat sig mindre.
Jag tror därför, att man alldeles icke behöfver stödja krafvet på
högre lön för mannen endast på den principen, att mannen har
större behof, emedan samhället af honom väntar, att han skall bilda
familj och försörja familj. Äfven denna princip må hafva sitt be¬
rättigande, men å andra sidan kan det också sägas, att mannen kan
åstadkomma större arbetsprestation än lärarinnan, och att en sådan
större arbetsprestation bör af honom levereras, och blir detta ett nytt
skäl, hvarför större lön kan och bör tillmätas honom.
Jag måste alltså säga, att jag icke kan fullt ställa mig på den
ståndpunkten, att lärarinnornas och lärarnes löner måste vara lika,
äfven om jag erkänner, att det ligger ett visst berättigande i grund¬
satsen: lika arbete, lika lön. Mannen bör nämligen som lärare prestera
mer arbete än kvinnan. Det finnes därjämte också andra omständig¬
heter, som härvid böra beaktas. Erfarenheten har lämnat bevis också
för att det finnes både skolor och afdelningar i skolor, hvarest det
är nästan nödvändigt att hafva manlig lärare i stället för kvinnlig.
Då jag således visserligen icke kunnat sluta mig till den åsikten,
att lärarinnas lön under alla förhållanden skall tillmätas precis efter
samma måttstock som lärares, har jag likväl i detta fall ansett, att
ingen skillnad bör göras, ty de lönebelopp, som lärarekåren begärt,
N:o 44. 44 Onsdagen den 25 April.
Angående äro icke större, än att dessa belopp må tillkomma äfven lärarinnorna.
Ifö^folkskol anser> att en lärare, som skall egna hela sin kraft åt folkskolan
* rlärare. °°k som har förvärfvat sig den utbildning, som nuförtiden verk-
(Forts.) ligen behöfs för att man på tillfredsställande sätt skall kunna sköta
de åligganden, som tillkomma folkskollärare, bör hafva en större af¬
löning, än till och med i lärarekårens petition är begärd. Efter mitt
förmenande förhåller det sig så, att lärarne ha begärt för litet, just
därför att de icke ville begära mer, än att det blefve rimlig aflöning
äfven för lärarinnorna. Jag håller också före, att hvad som begäres
icke är mycket för lärarinnorna, och därför har jag hemställt om
bifall till centralstyrelsens förslag, sådant det inlämnats till Kungl.
Maj:t. Jag vill tillägga, att jag har gjort detta så mycket mer, som
jag naturligtvis ser en mycket viktig faktor för folkskolans höjande
däri, att den blir ställd i sådana omständigheter med afseende å lä¬
rarekårens aflöning, att den kan draga till sig verkligt goda krafter
ibland de unga, som vilja egna sig åt lärarekallet. Ju högre lönen
är, det är oemotsägligt, dess större dragningskraft få platserna, dess
starkare täflan blir det om dem, och dess bättre krafter har folkskolan
utsikt att få, hvilket i hög grad bidrager till folkskolans lyftning
både socialt och med afseende å undervisningen och uppfostran. Yi
behöfva begåfvade lärarekrafter, intresserade lärarekrafter, men sådana
dragas till folkskolan därigenom, att den utrustas med goda aflönings-
förmåner för lärarepersonalen.
Detta är de skäl, som förmått mig att i förevarande fall och
under närvarande omständigheter yrka på lika
och lärarinna.
Jag förstår mycket väl, att då först och främst statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, hvilken i detta afseende tidigare
stått på samma ståndpunkt som jag, har ansett sig böra vika tillbaka
från den positionen, och då vidare utskottsledamoten herr Hammar¬
lund, som också förr intagit samma ståndpunkt, nödgats draga sig
tillbaka, så att jag nu står alldeles ensam, efter hvad det vill synas,
har jag ytterligt liten utsikt att vinna framgång för min motion.
Därför är det måhända icke skäl för mig att framställa något yr¬
kande, utan kommer jag att ansluta mig till herr Vennerstens yr¬
kande eller till något annat, som bättre än utskottets förslag till¬
godoser de synpunkter jag velat framhålla.
Jag förbehåller mig att i detta afseende få handla efter omstän¬
digheterna, när punkt b) blifvit föredragen.
Innan jag slutar, ber jag att få påpeka ännu en sak. För min
del har hela detta ärende tett sig såsom en folkskolans angelägenhet
i första rummet. Den är naturligtvis också en angelägenhet för folk¬
skolans lärarekår. I själfva verket förhåller det sig så, att lärarnes
intressen på denna punkt fullständigt sammanfalla med folkskolans;
i frågan har dock inblandats älven ett annat moment, där det tvärtom
kanske är så, att folkskolans och lärarepersonalens intressen gå något
isär. Jag syftar därmed på det förslag, som framkommit, att folk¬
skolans årliga lästid måtte i någon mån ökas. För hvar och en, som
känner svenska folkskolans förhållanden, är uppenbart, att donna
aflömngar för lärare
Onsdagen den 25 April. 45 N:o 44.
lästid för folkskolan i gemen är för kort. Jag vili erinra om, att i samband Angående
med löneregleringen för de allmänna läroverken den årliga lästiden lf.ner^sJfr}njl
höjdes för dessa skolor till 38 veckor, under det att folkskolan har-' ril°arSe 0 "
blott 34x/2 veckor. Folkskolan i våra grannländer har nästan öfver- (port8)
allt en vida längre årlig lästid än vi. I Danmark och Tyskland är
den icke någonstädes mindre än 40 veckor. Det är uppenbart, att
eu så väsentligt afkortad lästid för våra svenska folkskolor är ett
hinder, som vållar, att de icke kunna vinna samma resultat i sitt arbete
som folkskolan i våra grannländer; och efter mitt förmenande är
detta ett hinder, om hvars undanröjande vi allvarligt borde bemöda
oss. Stt sådant hinder kärn dock näppeligen undanröjas utan i sam¬
band med en lönereglering. Att vid ett annat tillfälle, då det ej är
fråga om att höja lärarnes aflöning, påbjuda utsträckt lästid, är na¬
turligen en åtgärd, som måste förefalla motbjudande. Jag menar
alltså, att i samband med löneregleringen borde äfven någon ökning
af’ den årliga lästiden ske. Nu har utskottet också med den före¬
slagna löneförhöjeingen förbundit en villkorlig ökning af lästiden på
sådant sätt, att, om i alla vårt lands skoldistrikt lästiden ökas
från till 36 veckor, lärarepersonalen skall vara skyldig att un¬
derkasta sig denna ökning i tjänstgöringstiden utan en motsvarande
ökning i aflöningen. En sådan bestämmelse anser jag för min del
vara fullständigt värdelös och till sin formulering alldeles icke lämp¬
lig. Ty det förhåller sig så, att vi i vårt land hafva en hel mängd
skoldistrikt, särskildt i Norrland och andra glest bebyggda trakter,
där man af lokala skäl icke gärna kan öka den årliga lästiden.
Tvärtom har man i en del distrikt, särskildt i Norrland, måst be¬
stämma en ytterligare afkortning i lästiden till 7 månader. Således
går det icke för sig att i alla skoldistrikt öka lästiden från 34till
36 veckor. Men att då antaga en bestämmelse, hvars innebörd är,
att om man ej kan öka lästiden öfverallt, så skall man ej göra det
någonstädes, anser jag ej vara praktiskt klokt. Det finnes ju å andra
sidan vidsträckta bygder i landet, särskildt i södra Sverige, samt stä¬
derna, där en sådan ökning utan svårighet kan ske och äfven bör
ske. Att då stipulera något sådant, som att man ej under statens
medverkan får göra en ökning någonstädes, om det ej kan ske öf¬
verallt, synes mig icke lämpligt. Mig förefaller det vara riktigt att
göra en ordentlig lönereglering och i samband därmed äfven öka
lästiden i allmänhet, hvilket naturligtvis icke borde hindra, att man
för sådana skoldistrikt, som behöfva afkortad lästid, framdeles som
hittills medgifver lämplig förkortning.
Då man emellertid nu så väsentligt prutar på de af lärarekåren
begärda lönebeloppen, anser jag icke tillfället lämpligt att framställa
något yrkande i detta afseende; men jag har velat uttala, att det
verkligen är on angelägenhet af den allra största vikt för folkskolan,
att den årliga lästiden i skoldistrikt, där sådant utan olägenhet kan
ske, ökas, ty det förhållandet, att vi i vårt land ha 5 k 7 veckors
kortare årlig undervisningstid än våra grannar kulturfolken i söder och
väster, är icke lyckligt för vår nationella folkbildning, hvarför ändring
däri, efter mitt förmenande, förr eller senare bör göras.
N:o 44. 46 Onsdagen den 25 April.
Angående Herr talman! Jag har beträffande den före iragna punkten intet
tför^/olkskl?annat ylande än om bifall, men förbehåller mig att beträffande
J lärare. punkt b) få ansluta mig till det yrkande, som synes mig bäst ägnadt
(Forts.) att främja en sådan lönereglering, som jag hemställt om.
I detta anförande instämde herrar Hammarström, och Thylander.
Herr Hjärne: Herr talman! Debatten i denna fråga har redan
varit lång och kommer säkert ännu att räcka länge. Det är därför
med en viss tvekan jag griper till ordet. Jag vill visst icke för min
del förlänga debatten mer, än som kan vara nödvändigt, men jag
anser mig dock skyldig att här i någon mån uttala min ståndpunkt i
de frågor, som beröras i den kungl. propositionen.
Jag vill då först nämna, att jag med den största glädje har hälsat
denna proposition och med ännu större glädje har sett, att densamma
har blifvit behandlad med så stor välvilja inom utskottet och således
har de bästa utsikter att vinna framgång. Jag hoppas, att denna
stora löneregleringsreform skall bidraga icke blott att mildra de ofta
tunga villkor, under hvilka våra folkskollärare arbeta, utan äfven och
framför allt gifva dem ett friskare mod och en bättre förtröstan på
framtiden i deras ansvarsfulla kall för svenska folkets barns upp¬
fostran.
Det är således med stor tillfredsställelse, som jag gifver min röst
åt detta löneregleringsförslag, och jag vill på förhand nämna, att jag
kommer att göra det med de ändringar, som innefattas i biskop Billings
reservation jämte herr Vennerstens motion. Dessa ändringar beröra
ju icke på något sätt själfva löneförbättringen; de beröra blott det
sätt, hvarpå denna förbättring skall genomföras, och i likhet med
herr Billing och öfriga andra reservanter anser jag det vara oriktigt,
om sambandet mellan kommunerna och folkskolan skulle för mycket
rubbas. Om någon af dessa kommuner skulle känna bördan af de
förhöjda lönerna och ålderstilläggen för tunga, så återstår ju alltid
den utvägen, att staten kan särskildt gifva dessa mera betungade
kommuner någon ersättning i de speciella fallen. Men själfva prin¬
cipen, att kommunerna i viss proportion skola bidraga till lärarnes
aflöning, den principen anser jag icke man bör frångå ej ens vid
detta tillfälle; och jag anser det så mycket mindre, som jag däri sel¬
en viss utsikt för — jag vill ej säga mer — att äfven herr Venner¬
stens yrkande vinner framgång. Ty därigenom skulle ju åtminstone
en del af de finansiella betänkligheter, som hindrade herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet att föreslå lika ålderstillägg
för kvinnor, kunna bortfalla, då ju naturligen därigenom statsbidraget
till detta ändamål skulle komma att i motsvarande mån minskas.
Jag vill vidare i allo ansluta mig till de behjärtansvärda ord,
som uttalats af friherre Hermelin. Jag kan icke i dem finna något
klander uttalsdt mot folkskollärarekåren; jag ser tvärtom i dessa ord
blott en varmhjärtad maning till svenska folkskolans män att göra
hvad de kunna för de höga ändamål han framhöil; och jag hoppas,
att denna vädjan icke skall förklinga bland den svenska folkskolans
män, just när denna vädjan uttalas i sammanhang med att den svenska
Onsdagen den 25 April. 47 n:o 44.
Riksdagen gör livad på den ankommer för att underlätta folkskol- Angående
lärarnes arbete. Jag tror, att den svenska folkskolans män skulle lönereglering
göra. rätt och klokt, om de behjärtade sitt kall äfven af uppfostrare
och icke blott af teoretiska lärare. Det är en maning, som jag tror,
att alla svenska tänkande män och kvinnor i detta ögonblick vilja ställa ' °r S’^
till dem. Jag förenar mig således i allo med friherre Hermelin i hans
uttalande.
Det är särskildt en sak, som jag här vill lägga kammaren på
hjärtat, och det är det yrkande, som är framställdt af herr Venner-
sten. Det gäller en principfråga, som i detta afseende har långt
större innebörd, än hvad många skulle tro. År 1859, när det först
bestämdes, att äfven kvinnor skulle få verka i svenska folkskolans
tjänst, var det en af svenska liberalismens förnämsta auktoriteter,
som kraftigt häfdade den uppfattningen; och han häfdade den på
det sätt, att han framhöll, att kvinnan alldeles särskildt just inom
folkskolans område hade en uppgift i samhällets tjänst att fylla. Yi
kunna ha olika meningar om det sätt, hvarpå kvinnans krafter böra
tagas i anspråk för det allmänna, men i detta afseende tror jag, att
de bästa och starkaste skälen och den rikaste erfarenheten tala för
att just kvinnan framför allt må användas i uppfostrans tjänst. Detta
uttalades af Lars Hierta, och samma uppfattning häfdades äfven af
en man, som kämpade vid hans sida i många samhällsfrågor på den
tiden, nämligen Per Siljeström, som själ!’ sett, huru kvinnan verkade
i folkskolans tjänst i Förenta staterna. Den erfarenhet, som redan
då var vunnen för 50 år sedan, bar sedermera i allt rikare mån
blifvit bekräftad. Det torde vara allmänt kändt, att Förenta staternas
folkskoleväsende kanske står högst af alla länders inrättningar för
folkets uppfostran. Och där användas nu företrädesvis lärarinnor.
Ingen har dock hört talas om att deras arbete skulle på något sätt
ha förringat äfven den manliga ungdomens uppfostran i Förenta sta¬
terna. Således bekänner jag mig öppet xill den åsikten, att om det
är något område, där kvinnans arbete skall tagas i anspråk, bör det
vara först och främst inom folkskolans. Jag önskar således, att allt
flera kvinnor måtte kunna användas i folkskolans tjänst, och att de
måtte uppmuntras till att däråt ägna sina krafter. Men jag vill icke,
att det skall ske på det sättet, att man, för att få kvinnliga i stället
för manliga lärare, skall sätta lägre förmåner för kvinnans arbete, på
det att kommuner och andra, som med dylika anställningar ha att
skaffa, därigenom skulle lockas att hellre använda kvinnor än män.
Ett sådant förfarande skulle jag anse i allo förfeladt. Jag vill näm¬
ligen, att staten skall föregå äfven, såsom arbetsgifvare de enskilde
genom att införa likställighet i arbetets aflönande, enligt grundsatsen,
att lika arbete skall ha lika lön. Den grundsatsen bör framför allt
häfdas af staten inom alla områden; och ingalunda bör staten på
något sätt göra sig skyldig till något sådant som att exploatera kvin¬
nans arbete genom att betala benne lägre aflöning än den, som till¬
kommer mannen. På det sättet vill jag visst icke, att man skall göra
något för att kvinnan må uttränga mannen från lärarebanan. Jag
anser det vara gagneligt, att äfven männen arbeta i folkskolans tjänst,
N:o 44.
48
Onsdagen den 25 April.
Angående men jag tror, att Sverige skulle ha mycket att vinna på att få större
lönereglering procent af kvinnliga folkskollärare.
skollärare. Nu uppställer man den grundsatsen, att det bör vara skillnad
(Forts.) mellan män och kvinnor i fråga om deras aflöning, då de äro i folk¬
skolans tjänst, därför att mannen såsom gift har familj att försörja.
Det anser jag vara att inblanda i denna fråga någonting, som
egentligen icke hör dit. Jag anser visserligen, att staten, när den
tager en sin tjänares krafter i anspråk för hela lifvet, bör gifva
honom fullt tillräcklig aflöning äfven såsom familjeförsörjare. Så¬
lunda anser jag, att mannens aflöning bör sättas så högt, att han
därmed kan försörja en familj. Men däri finner jag intet skäl för
att sätta en kvinnlig lärares aflöning lägre. Ty när kvinnan har
samma kompetens och förrättar lika godt arbete, då bör icke staten
för sin del taga hänsyn till dessa privata förhållanden. Jag anser
sålunda äfven den grundsatsen oriktig att göra en skillnad på lönerna
för kvinnor och ogifta män, å ena sidan, samt för gifta män, å andra
sidan. Jag anser, att staten icke bör använda sin lönereglering på
något vis såsom i förbigående äfven reglerande giftermålsfrekvensen.
Det hör icke hit, utan staten bör uppställa vissa löneförmåner så
höga, att den man, som ägnar sig åt en statstjänst, bör kunna för¬
sörja sin familj därmed. Men det är icke någon anledning, hvarför
icke kvinnor eller ogifta män böra ha samma löneförmåner som gifta
män, eftersom samma arbete förrättas, hvilande på samma kompetens.
Så är det inom alla andra områden; där gör man ingen skillnad
mellan gifta och ogifta, utan lönerna för båda dessa kategorier äro
lika, ehuru det visserligen finnes en skillnad mellan manliga och
kvinnliga lärares aflöning i samskolan. Jag är icke så mycket för den
skillnaden heller, men den kan till en viss grad försvaras därmed,
att det uppställes lägre kompetensvillkor för kvinnor, som tjänstgöra
i samskolan, än för män. Men här, när det gäller folkskolan, kan
icke någon sådan skillnad åberopas. Sålunda, jag kan icke annat än
beklaga, att utskottet icke har fäst någon uppmärksamhet vid de
yrkanden, som blifvit framställda för att häfda grundsatsen om lik¬
ställighet i löneförmåner mellan män och kvinnor i folkskolans tjänst.
Jag fruktar, att denna afvikelse ifrån den grundsats, som i fråga
om folkskolan blifvit så länge upprätthållen, skall medföra svåra
följder äfven på andra områden. Jag fruktar, att, om utskottet,
kanske statsmakterna, väl frångått likställighetsprincipen i fråga om
folkskollärarekåren, man en lång tid framåt skall åberopa detta såsom
prejudikat för att utsträcka olikställigheten mellan man och kvinna
äfven till många andra områden. Detta beklagar jag, och jag beklagar
ännu mera, att äfven här inom kammaren så ringa sympatier på det
hela taget låtit sig förnimmas för denna sak.
Jag har velat begagna tillfället för att uttala dessa mina åsikter,
hvilken framgång de nu än månde få, och jag får då säga, att jag
förutser, att dessa yrkanden icke skola leda till någonting. .Liksom
den föregående talaren finner jag, att landet ligger ganska illa. Men
jag kan icke neka till att jag i viss mån vill lägga skulden härtill
på de skolans män, som hafva haft ett godt tillfälle att verka äfven
för sina kvinnliga kamraters sak. Hade de visat större ifver och
49
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
större ridderlighet, då tror jag, att saken i detta ögonblick skulle Angående
hafva legat annorlunda. Jag beklagar också, att den reservant, som lönereglering
annars så ifrigt brukar yttra sig i frågor, som intressera kvinnan, skollärare.
här icke vågat framställa ett bestämdt yrkande. Han, som af en (Forj.a) '
föregående talare kallades damernas riddare, han har i viss mån
sträckt vapen, tycker jag. Troligtvis har han blifvit afskräckt af de
motigheter, som uppstått, och därför dragit sig tillbaka på en reträtt-
linie, som enligt min tanke är ohållbar. Han vill nämligen, att man
skulle draga upp en skillnad mellan gifta och ogifta i stället för
mellan man och kvinna. Jag beklagar, att han intagit denna stånd¬
punkt. Jag skulle hellre sett, att han med större bestämdhet hade
förenat sig om det yrkande, som här blifvit framställdt särskild! af
herr Vennersten.
När nu hans bistånd i denna del saknas, så kan jag icke neka
till att utsikterna icke förefalla synnerligen ljusa, men det hindrar
mig i alla fall icke från att uttala min mening. Jag kommer sålunda
att instämma i det yrkande, som herr Vennersten med säkerhet
kommer att framställa, när den ifrågavarande punkten kommer under
öfverläggning.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! Denna
fråga är af mycket ömtålig natur, så att, då man ej i allt kan gilla
hvad som talats och skrifvits till förmån för förslaget, gjorde man
klokast att ej yttra sig, helst yttrandet kan misstydas. Jag skall
det oaktadt uttala mig.
Under de senare åren har bland en mängd tjänstemanna- och
betjäntkårer pågått en sträfvan att förbättra deras ekonomiska ställ¬
ning, så att de må kunna få bättre betaldt för sitt arbete, och jag
vågar påstå, att denna kår, hvars löneförhållanden vi nu hafva att
behandla, icke varit minst ifrig i sin sträfvan för att nå det mål,
som nu tyckes ligga ganska nära.
Jag för min del får säga, att jag kan icke annat än gå med på
det förslag, som af utskottet blifvit framställdt, men jag får å andra
sidan bekänna, att inte tilltalar det mig särdeles mycket.
Man kan nu framställa för sig den frågan: är verkligen en löne¬
förhöjning för skollärarne af trängande behof påkallad? På den
frågan kan man svara både ja och nej; man kan knappast ge något
bestämdt svar därpå.
Ser man på, hvilka denna löneförbättring skulle komma till godo,
så kan man nästan i allmänhet frånräkna skollärarne i städerna; ty
skollärarne i städerna ha väl i allmänhet en högre lön än det belopp,
hvartill denna lön kommer att stiga, då ålderstilläggen äro intjänade.
Jag säger, att detta är förhållandet i allmänhet i städerna. Således
beror det helt och hållet på städernas goda vilja, huruvida de äro
hågade att till lärarne lämna det högre tillskott från statsverket, som
erhålles härefter. Nu skyndar jag att tillägga, att jag vet, att skol¬
lärarne i städerna få det något förmånligare ställdt, därigenom att
pensionsrätten blifvit förbättrad. Hittills bär man nämligen icke pen-
sionsrätt för högre belopp än 1,000 kronor, men nu är den beräknad
efter 1,350 kronor. Således kommer i städerna skollärarnes pensions-
Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 44. 4
N:o 44.
50
Onsdagen den 25 April.
Angående rätt att i någon mån förbättras, man icke deras löneförmåner, så
l0ZtrS^ <lessa öfverstiga 1,350 kronor, hvilket ju kan val a händelsen
skollärare. ätällen, där myndigheterna beslutat höja lönen utöfver hvad
(Forts) skollärarne nu hafva rätt till.
Går man sedan öfver till landet, så kan man säga, att en per¬
son, som är enbart skollärare, nog är i behof af att erhålla högre
lön, än han för närvarande erhåller. Men om man vill genomgå
statistiken rörande skollärarne på landet, skall man finna, att de allra
fleste af dem med sin skolläraretjänst förena andra befattningar, så¬
som t. ex. organist- och klockarebefattning. År det sedan något
skoldistrikt, som bar mer än eu fast folkskollärare, så är det i allmänhet
kvinnor, som innehafva de skoilärarebefattningar, som icke äro för¬
enade med organist- och klockaresysslorna. Således får man se man¬
liga skollärare inneha dessa senare befattningar, och detta utgör icke
något obetydligt tillskott i deras inkomster, och dessa bisysslor kunna
skollärarne sköta utan att skolläraretjänsten i minsta mån lider däraf.
Det är icke enbart denna extra förmån, som de manliga skollärarne
i allmänhet hafva. Man har sålunda fortsättningsskolan, där de man¬
liga lärarne i de flesta fall ha ett tillskott af 150 kronor, och sedan
kommer därtill ytterligare en undervisning, som i allmänhet åligger
de manliga lärarne, nämligen undervisningen i slöjd. Riksdagen har
vid behandlingen af åttonde hufvudtiteln beslutat att höja anslaget
för fortsättningsskolor till 110,000 kronor, med hvilket belopp det
utgått under 1905; därjämte få skoldistrikten tillskjuta samma belopp
110,000 kronor. Hvad slöjdundervisningsbidraget beträffar, så utgår
det till lärare vid manliga folkskolor med ett belopp af 345,000 kronor,
och till lärare vid kvinnliga folkskolor med 205,000 kronor. Detta
får man också fördela på folkskollärarne, äfven på sådana, om hvilka
man säger, att de ha endast 1,000 kronor i lön. Men det är nu det
vanliga sättet att gå till väga, då man söker få till stånd högre löner
för en tjänstemanna- eller betjäntkår, att man då endast framhåller
den nakna lönen för själfva tjänsten, men allt hvad som sedan kom¬
mer till, det talar man icke om, ty då skulle icke behofvet framstå
så starkt, som önskas. När man sedan tänker på, att skollärarne på
landet hafva icke obetydliga planteringsland och i de allra flesta fall
dessutom ett ganska stort jordstycke att odla, hvars afkastning utgör
en stor förmån för dem och deras familjer, jämte husrum och ved¬
brand, då går det icke an att ta hänsyn endast till den nakna skol¬
lärarelönen, 1,000 kronor, utan man måste äfven taga med alla dessa
förmåner, som komma till sedan, om man vill tala fullt sanning.
Nu utgår jag ifrån den uppfattningen, att det yrkande, som
innehSlles i herr Billings m. fl. reservation, slutligen skall bli Riks¬
dagens beslut, ty det är ju möjligt, att så kan ske. Då är det klart
som dagen, att när man skall reglera lönen för en kommunal tjänste¬
man — och jag räknar skolläraren som sådan, då han delvis aflönas
af kommunen — så får man väl icke ta bara denna tjänsteman med
i beräkningen, utan äfven den andra faktorn, den betalande kommu¬
nen. Sannerligen, om berrarne i städerna kände till, huru det för¬
håller sig i åtskilliga kommuner och åtskilliga skoldistrikt på landet,
tror jag knappast man skulle få höra ett sådant språk, som att skol-
51
N:o 44,
Onsdagen den 25 April.
lärarne sitta i nöd och elände. Jämför man skollärarnes
roansägarnes förhållanden, tror jag knappast man skulle få
yttranden, som här framkommit både i tal och skrift.
Jag har skaffat mig några statistiska uppgifter, sedan detta ut¬
skottsbetänkande utdelades, för att se, huru det skulle ställa sig i
den valkrets jag tillhör, och jag skall då, för att icke trötta kam¬
maren, endast redogöra för två kommuner där, som tillika äro två
skoldistrikt. Det är icke många siffror alls, men herrarne kunna i
alla fall af dem finna, huru det är ställdt. Det är då klart, att jag
valt sådana skoldistrikt, där skatterna trycka som hårdast, men i
allmänhet är nog förhållandet, att kommunalskatterna äro ganska
höga inom den valkrets, jag representerar.
Inom den ena af kommunerna — jag skall icke namngifva
någondera af dem — äro i skoldistriktet, som sammanfaller med
kommunen, en ordinarie skolläraretjänst, med hvilken är förenad
klockare- och organistbefattning, samt en småskola. Enligt nu
gällande bestämmelser utgår från kommunen;
och hem- Angående
se sådana lönereglering
för folk¬
skollärare.
(Forts.)
för skolläraren
en tredjedel af 1,000 kronor .................. kronor 333: 83
pensionsafgift............................................ » 50: —-
ersättning för undervisning i fortsättnings- »
skolan, hälften af 150 kronor............. » 75: —
för småskolelärarinnan
lön en tredjedel af 450 kronor............... » 150: —
pensionsafgift............................................ » 10: —
alltså summa kronor 618: 38,
som denna kommun nu har att betala.
Hur ställer det sig framdeles, om biskop Billings med fleres reser¬
vation eller något liknande förslag blir Riksdagens beslut? Jo, då
blir ju lönen för denne lärare 1,350 kronor, en tredjedel däraf gör
450 kronor; pensionsafgiften blir kronor 67: so — nu är att märka,
att om denne skollärare har den ålder, att han inom de närmaste åren
måste afgå från skolläraresysslan, hvarigenom detta skoldistrikt, enligt
hvad jag från matematici inhämtat, då får nöjet att betala kronor 67: so
i retroaktivafgifter i 7 k 8 år — hvartill kommer bidraget till fort-
sättningsskolan 75 kronor och till småskolan 150 kronor samt pensions¬
afgiften för småskolelärerinnan 10 kronor: summa 820 kronor. Det
vill alltså säga 201 kronor och 67 öre mera enligt detta förslag än
förut. Nu kan man ju säga: 201 kronor eller, för jämnhetens skull,
200 kronor är väl icke en så stor ökning för ett helt skoldistrikt;
men då skall man se äfven på den andra sidan af saken. Denna
enda kommun har 1,671 beskattningsbara fyrkar och har en kommu¬
nalskatt af 2 kronor 1 öre per fyrk; ökar man nu skatterna med
dessa 200 kronor, får man för hvarje fyrk tillägga omkring 12 öre
eller höja kommunalskatten till 2 kronor 13 öre per fyrk,
I den andra af de åsyftade kommunerna är det nästan samma
förhållande. Där har man 2,017 fyrkar och har 2 kronor och 25 öre
per fyrk i kommunalutskylder. Där verkar ökningen, som man kan
förstå, endast 10 öres förhöjning, alldenstund fyrkantalet är högre.
N:o 44. 52 Onsdagen den 25 April.
Angående Då det finnes så små distrikt och man redan förut har så tunga
lönereglering bördor för kommunala ändamål, så är det alldeles naturligt, att de
skollärare skattskyldige inom sådana distrikt ovillkorligen komma att känna ett
(Forts.) ' tryck. som SIlart blir olidligt, om Riksdagen på detta sätt plockar
på dem den ena förhöjningen efter den andra. Men, svarar man,
det kan väl icke gå an annat än att förbättra lönestaterna, så att kom¬
munernas tjänstemän få det bättre ställdt än hittills. Detta är visser¬
ligen en sanning, men vi hafva redan fått en kungl. proposition, i
hvilken ifrågasättas sådana skattelindringar för inkomsttagare, att de
i många fall skulle blifva fria från skatt; och om den antages, får i
kommuner sådana som dessa äfven därigenom jordinnehafvare ännu
större bördor att bära.
Det kunde framdragas ännu flera exempel. Men då verkningarna
blifva sådana, är det klart, att man icke med tystnad eller stor glädje
kan gå mod på ett sådant förslag som detta, hvarigenom man än
ytterligare skulle beskatta sina valmän, som redan förut dragas med
tunga skattebördor.
Nu borde man också taga hänsyn till den korta tjänstetid, som
skollärarne ha; jag kan icke erinra mig mer än ett enda område, där
det finnes så kort tjänstgöringstid som inom folkskolan, och det är
sjökrigsskolan. I folkskolan pågår arbetet endast under en tid af
341/2 veckor af årets 52. Då är det alldeles naturligt, att en ung
och kraftig man omöjligen kan underlåta att skaffa sig annat arbete,
och, såsom jag nyss nämnde, har han också i regel sådant, såsom
klockare- och organisttjänst och möjligen ännu mera, som han i all¬
mänhet till allmän belåtenhet sköter.
Vidare är att märka den korta arbetstiden per dag, hvilken ju
efter 30 timmar per vecka utgör 5 timmar om dagen, hvarje timme
beräknad till 45 arbetsminuter, efter afdrag af rasterna. Således får
man icke säga, att lärarnes arbete är af så tröttande beskaffenhet,
som på många håll framhäfves.
Jag har sagt, att jag skall rösta för utskottets förslag, och det
kommer jag att göra af den orsak, att det framhållits, att detta skulle
vara till skolans bästa och i förhoppning att så skall ske och att
lärarne äfven härefter skola göra hvad på dem ankommer för att
sköta sin tjänst väl och uppfostra de unga till goda och trogna med¬
borgare. Men jag vill icke instämma häruti, att löneförhöjningen
skall framkalla denna goda verkan; ty skulle så vara, vore det att
kasta en skugga på hela skollärarekåren, att den hittills icke skött
sitt kall väl; och det vill jag ej vara med om. Jag tror, att verkan
blir den nämligen, att skollärarne sättas i stånd att mera än hittills
höja sig öfver allmogeklassen, och det är icke något ondf däri, långt
därifrån. Såsom bevis härför vill jag andraga. Sista gången, då
ålderstillägget beslöts, fick jag bref från ett par skollärare, och i
hvilka de uttalade den förhoppningen, att jag skulle rösta för ålders¬
tillägget, som jag ock gjorde. Såsom orsak framhölls visst icke, att
undervisningen i skolan skulle blifva så mycket bättre, utan do sade,
att de behöfde mera penningar för att kunna uppfostra sina barn
något bättre; och så slutar bref vet med orden: »Vi kunna väl icke
sätta våra barn på folkskolebänken, utan de måste hafva en högre
Onsdagen den 25 April. 53 N:o 44.
undervisning, än hvad folkskolan kan gifva». Detta står i samman- Angående
hang med hvad vi för någon vecka sedan hörde från statsrådsbänken, l<Snjreglering
då åttonde hufvudtiteln var före och en motionär hade väckt förslag Skollärare.
om att staten skulle bidraga med anslag till skolor för kvinnlig (forts.)
ungdom på sådana platser, där det icke funnes några samskolor, eller
hvad det kallas. Då framhölls det: nej, vi skola visst icke inrätta
flera sådana skolor, ty i sådana samhällen finnas väl handlande, handt¬
verkare, järnvägsbetjänte och dylika, och deras barn skola icke
dragas från grofarbetet, hvarför folkskoleundervisning för dem är
tillräcklig. Således: de lägre klassernas barn skola sättas i folkskola,
och man skall akta sig för att de komma i högre skola; folkskol-
lärareklassens och de högre klassernas barn skall man bereda tillfälle
att höja sig öfver allmogeklassens barn, hvilka senare folkskollärarne
äro satta att undervisa. Jag tycker, att sådant är ledsamt att höra;
men det är intet att göra åt den saken. Man får foga sig, och jag
fogar mig också och kommer att rösta i öfverensstämmelse med ut¬
skottets hemställan såväl i den punkt, som nu är föredragen, som
i de öfriga; jag har velat hafva detta sagdt, äfven därför att man
icke må insöfva sig i den föreställningen, att det är slut med krafven
på ökade förmåner därmed att Riksdagen beviljar hvad utskottet
hemställt. Ty herrarna lära nog icke vara i okunnighet om att Riks¬
dagen icke väl hinner fatta beslut i denna fråga, förrän det dyker
upp nya yrkanden. Nu är frågan, om kommunerna och skoldistrik¬
ten hålla tjänlig bostad för läraren och hans familj, redan uppe till
ompröfning bland kåren, och det händer, att sådana skoldistrikt, om
hvilka jag nyss talat, få nöjet att bygga en ny och rymlig bostad
åt läraren, och att den, som hittills användts, befinnes ej hafva varit
lämplig. Och så sluta icke agitationen och ropen på förbättringar,
och de hårdt tyngda kommunerna och skoldistrikten i landet bli
ännu mera nedtryckta än de äro. Jag har intet annat yrkande än
om bifall till den föredragna punkten.
Herr Eriksson i Elgered: Den siste ärade talaren gjorde sig
nog skyldig till en och annan öfverdrift i sitt anförande. Han sade
bland annat, att en skollärare kunde hafva så många bisysslor och
extra inkomster, så att, när man sammanräknar dessa biinkomster,
man kommer till ett helt annat resultat än hvad lönestaterna utvisa,
ett resultat, som man ej varit angelägen att här framdraga i ljuset,
ty då vore kanske kammaren ej så benägen att höja löneförmånerna.
1 kommunerna vore det, sade han, vanligen en folkskolelärare, och
han hade organist- och klockarebefattningen jämte sin skolläraretjänst;
och om flera lärare funnes, så vore de öfriga kvinnliga sådana. Jag
tror, att det härvidlag kan vara mycket olika inom olika kommuner;
men så mycket kan jag säga, att icke känner herr Carl Persson till
ställningen, sådan den är i min ort. Jag skall i detta sammanhang
bara be att få redogöra för förhållandena i en enda socken. Där är
nu, såsom han anmärkte, fallet det, att vi hafva en folkskola med
manlig lärare framme vid kyrkan. Han innehar icke organistbe¬
fattningen, utan vi hafva en särskild organist; sedan hafva vi icke
mindre än fyra folkskolor. Om nu i framtidan skolläraren framme
N:o 44. 54 Onsdagen den 26 April.
Angående vid kyrkan äfven får organistsysslan, så är det väl alldeles säkert,
lönereglering att (]e gfriga fyra eller fem lärarne, eller huru många de blifva,
skollärare. kunna få den förmånen. Jag tror således, att herr Carl Persson
(Ports.) gjorde sig skyldig till någon öfverdrift i detta afseende.
Han sade vidare, att utöfver sin kontanta lön hade en stor del
folkskollärare jordstycken, d. v. s. motsvarande kofodersersättningen ;
men det är åtminstone icke fallet i min kommun. Där är det endast
läraren vid kyrkan, som har sådan jord; de öfriga lärarne hafva icke
denna förmån. På grund af Riksdagens beslut kommer nog i fram¬
tiden, så snart sig göra låter, antalet af dem, som hafva sådan jord,
att förminskas, åtminstone på sådana trakter, där jorden är mycket
dyrbar.
Herr Carl Persson sade vidare, att lärarnes undervisningstid ut¬
gjorde 5 timmar om dagen, hvarje timme — efter afdrag af rasterna
— om 45 minuter. Han ansåg därför icke, att deras undervisning
vore något så styft arbete. Jag tillerkänner visserligen herr Carl
Persson en ovanlig skicklighet att sätta sig in i och bedöma hvarje
fråga, men i detta tager herr Carl Persson, tror jag, miste. Den
lärare, som vill under er. hel dags lopp på ett lefvande och åskåd¬
ligt sätt undervisa i ett ämne — hvilket det nu vara må, — och
som vill göra sina lektioner lefvande och intressanta, han har san¬
nerligen ett af de styfvaste arbeten, som väl någon statens tjänare
kan hafva att utföra och fullgöra. Det påstående, som gjorts om
att lärarekåren icke skulle hafva så synnerligen betungande arbete,
torde icke lärarekåren behöfva taga så hårdt. Deras arbete är san¬
nerligen ett betydligt ansträngande arbete. Men det var icke med anled¬
ning af detta herr Carl Perssons yttrande, som jag begärde ordet,
men jag vill uttala min glädje öfver att herr Carl Persson, trots all
sin kritik, förklarade sig yrka bifall till utskottets förslag och komma
att rösta för detsamma. Däri äro vi således ense.
Anledningen till att jag begärde ordet var ett yttrande af den
andre talaren i ordningen, friherre Hermelin. Han talade så ofant¬
ligt vackert om folkskolans uppgift, och han påvisade, att brister
för närvarande funnes. Huruvida han ville påstå, att det förhållan¬
det, att det inträffar, att man på agitationsmöten uppträder emot
kristendomen, mot samhället och mot samhällets försvar, har sin rot
och grund i folkskoleundervisningen, det var jag lika litet som folk¬
skoleinspektören Johansson mäktig att förstå. Men det förvånade
mig, att han, likasom professor Hjärne, kom till det resultatet, att
det framför allt vore behöfligt, att. herr Billings reservation bifölles,
och att således dessa ålderstillägg, i stället för att, såsom Kung!. Maj:t.
föreslagit och utskottet här tillstyrkt, uteslutande utgå af statsmedel,
skulle komma att utgå, såsom hittills, icke blott från staten, med
2;s, utan också från kommunerna, med 1/3. Jag kan, när jag läser
herr Billings reservation, förstå orsaken, hvarför man kommer till
ett sådant resultat. Herr Billing säger bland annat: »Omsorgen om
folkskoleväsendet är ju i första hand en kommunens uppgift, och
böra kommunerna därför också i samma mån som hittills vara eko¬
nomiskt intresserade i saken». Det vill synas af detta herr Billings
yttrande i hans reservation, som om herr Billing hyllade den upp-
Onsdagen den 25 April. 55 N:o 44.
fattningen, att den dag, kommunerna icke hafva att ekonomiskt bi- Angående
draga till folkskoleväsendet och dess underhåll, utan detta blir utQ JOner eglering
slutanden eu statens sak, skall kommunernas intresse för folkskole- skollärare
väsendet komma att aftaga. Men jag för min de! får säga, att jag (Forts)
har mycket svårt att sätta mig in i en sådan logik och konsekvens. ' '
Jag har aldrig kunnat föreställa mig, att någon, som på en kyrko¬
stämma deltagit i ett beslut, som befordrat skolväsendet, t. ex. ett
beslut att anställa ytterligare en lärare inom kommunen, utgått från
den principen, att ett sådant, beslut borde fattas, därför att det
komme att förorsaka kostnader och utgifter för kommunen, och att
beslutet just därför läge i kommunens intresse. Nej, raka motsatsen
är snarare verkliga förhållandet.
Då friherre Hermelin så varmt talade för att folkskolan måtte
gå ännu mera framåt och starkare kraf ställas på densamma, så frå¬
gar jag honom: huru skall det bli möjligt att realisera sådana pla¬
ner? Och professorn på uppsalabänken vill jag ock fråga, om han
tror, att det är möjligt att åstadkomma sådana reformer, som antyd¬
des. Ja, låtom oss se efter, hvarest orsaken till de nuvarande
bristerna ligger.
Jag tror för min del, i likhet med herr Carl Persson, att den
icke ligger däri, att lärarne ha för låga löner, och jag instämmer
äfven med honom i yttrandet, att det icke är värdigt att påstå, att
om lärarne få högre löner, skall undervisningen bli helt annan. Jag
tror, att våra folkskollärare hafva gjort hvad de kunnat. Den öfver¬
ansträngning, som uppkommit, visar nogsamt, att de uppbjudit alla
sina. krafter för att fullgöra sitt uppdrag, som förvisso är ett af de
viktigaste i samhället. Nej, orsaken till, att det är så underhaltigt
ställdt på landet i afseende å resultatet af undervisningen, ligger i
den halftidsläsning, som där förekommer, och däri att småskollärare
med mindre duglighet och kunskaper innehafva lärareplatserna.
Huru skall man kunna förekomma denna halftidsläsning? Ja, an¬
ledningen till att sådan förekommer är, att kommunerna draga sig
för att skaffa sig flere lärare, emedan de själfva skola bidraga till
deras aflönande. Och hvarför taga kommunerna hellre småskollärare?
Jo, därför att kommunernas bidrag då blir mindre. Alltså, bort
med dessa orsaker, och jag är viss om, att undervisuingen skall höja
sig. Men ett steg att få detta onus och detta otyg att försvinna,
det är just att, såsom Kungl. Maj:t här så skönt föreslår, besluta att
ålderstillägget skall utgå uteslutande af statsmedel. Det är visser¬
ligen sannt, att detta endast är ett steg på den väg, som vi hafva
att gå, men det är dock ett steg i rätt riktning. Och därför, herr
talman, har jag begärt ordet för att i min tur protestera mot ett
annat förfaringssätt och för att uttala min önskan, att hvad utskottet
i detta afseende hemställt måtte bli Riksdagens beslut.
Jag ber, herr talman, att i den föredragna punkten få yrka
bifall till utskottets hemställan, som jag anser vara i allo utmärkt.
Häruti instämde herrar Kvarnzelius, Lundström och Sundin.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Då jag reserverat
N:o 44.
56
Angående
lönereglering
för folk¬
skollärare.
(Forts.)
Onsdagen den 25 April.
mig mot vissa delar af utskottets motivering, anser jag mig böra
angifva, hvari denna min afvikande mening hufvudsakligen be¬
står. Först vill jag då gifva till känna, att jag helt ansluter mig till
den uppfattning, som i herr Vennerstens motion finnes uttryckt i
följande ord: »det synes rättvist och billigt, att staten, då den kraf¬
vel- samma arbete af lärarinnan som af läraren och af båda fordrar
samma kompetens, också skulle gifva samma ersättning åt båda».
Utskottet däremot säger å sid. 46: »Om än skäl kunna anföras för
att jämväl i fråga om begynnelselönen icke fasthålla den grundsats
om lika lön för lärare och lärarinna, som hittills följts, torde å
andra sidan, såsom departementschefen anmärkt, dessa skäl icke
här äga samma betydelse, som då fråga är om ålderstilläggen.»
Det är särskildt mot detta af utskottet gjorda uttalande, som jag
anser mig böra inlägga en gensaga, ty enligt min uppfattning bör
för framtiden ett sådant uttalande icke vara oemoisagdt. Det fram¬
går nämligen däraf, att utskottet skulle vara benäget att bifalla ett
förslag eller åtminstone att gifva ett erkännande åt det förslag, som
innehålles i dessa motioner, som förorda en lägre begynnelselön för
lärarinnor än för lärare. Jag har förgäfves sökt efter något motiv,
hvarför lärarinnorna skulle hafva lägre lön än lärarne, men jag har
icke kunnat upptäcka något sådant åtminstone icke från uppfostrings-
och undervisningssynpunkt, och det är väl egentligen från dessa
synpunkter, som denna fråga bör betraktas. Af folkskoleinspektörer¬
nas berättelse framgår med all önskvärd tydlighet, att lärarinnorna
icke stå lärarne efter i förmåga och skicklighet vare sig att under¬
visa eller att upprätthålla disciplin. Man har visserligen sökt göra
gällande, att lärarinnorna, som hafva något svagare fysik än männen,
icke skulle besitta tillräcklig kraft att upprättahålla disciplinen bland
bångstyriga pojkar, men mot detta påstående talar dock det faktum,
att af Sveriges 1858 folkskolelärarinnor ej mindre än 885 — eller
nära nog hälften — hafva sin verksamhet i städerna, då däremot af
lärarne, som till antalet äro 4,920, endast 683 äro anställda i städerna,
— och ändock lärer väl knappast någon vilja påstå, att skolgossarne
i städerna skulle vara mera välartade än de på landsbygden. För¬
klaringen måste nog ligga däri, att lärarinnorna såsom uppfostrare
besitta egenskaper af oändligt mycket större värde och af helt annan
beskaffenhet och af mycket större betydelse än den fysiska styrkan.
Grundsatsen om lika lön för lika arbete inom folkskolans område
har hittills, såvidt jag kan förstå, varit eu af de lyckliga omständig¬
heter, som gjort, att folkskolan i vårt land förts fram till eu mycket
hedrande ställning, och jag tror, att vi skulle hafva gjort väl, om
vi låtit denna princip fortfarande vara gällande. Nu säger man, att
man icke kan hålla på dessa principer, utan måste rätta sig efter
behofven. Ja, äfven detta är en princip, i hvilken ingen princip
finnes, om jag sä får säga. Ty skulle man rätta sig efter behofven,
så skulle väl också däraf följa, att de förmögnare skollärarne eller
skollärarinnorna skulle hafva en mycket lägre aflöning än de mindre
bemedlade, o. s. v. i oändlighet. Jag vet mycket väl, att inom stats¬
förvaltningens andra grenar, där kvinnan fått en verksamhet, kvin-
57
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
norna hafva en lägre aflöning än männen, men på skolans område Angående
har man lyckligtvis hittills icke genomfört den principen. Jag tror ^reglering
ej heller, att det skulle vara någon lycka att nu genomföra den för folkskol~
principen. ifTTi
Man skulle nu kunna tro, att jag med den uppfattning, jag har ° S'
i denna fråga, icke skulle kunna vara med om utskottets förslag,
och jag skulle icke heller vara detta, om jag vågade att i detta fall
sätta allt på spel. Men då jag anser, att denna lönereglering är af
både. billighet och rättvisa påkallad, och att ett yrkande i motsatt
riktning skulle kunna äfventyra hela frågans fall, så kommer jag att
nödgas ansluta mig till utskottets förslag.
Då jag nu uttalat mig till förmån för kvinnornas eller lärarinnor¬
nas lärareverksamhet, får detta icke uppfattas så, som jag skulle
vilja hafva uttalat något som helst klander mot folkskollärarne. Nej,
jag medgifver mycket villigt, att dessa skött sig på mycket förtjänst¬
fullt sätt, men jag saknar anledning att nu upptaga denna fråga till
debatt, dels af det skälet, att lärarne nu komma att gynnas med högre
aflöning, dels af det skälet, att lärarne fått Kungl. Maj:ts nåd, något,
som lärarinnorna icke fått.
Friherre Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Tiden är så
långt framskriden, att jag verkligen varit betänkt på att afstå från
ordet; men då jag nu fått detta, så skall jag försöka att yttra mig
så kort som möjligt.
Uti motiveringen till den kungl. propositionen i ämnet har herr
statsrådet och. chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet uttalat ett
beklagande af att han icke kunnat framlägga ett förslag om höjning
af lönerna för folkskollärarekåren i högre grad, än som nu blifvit
händelsen. Jag ber att få uttala min anslutning i alla delar till detta
herr statsrådets beklagande. Jag har nämligen den uppfattningen,
att det anslag, hvarom det här gäller, är ett af de allra viktigaste,
som det kan ifrågakomma att bevilja. Jag tror nämligen, att den
uppgift, som våra folkskollärare och folkskollärarinnor hafva, är en
af de viktigaste funktionerna i samhället; de ha att uppfostra våra
barn, och gifvet är, att det måste ligga vikt uppå att de personer,
till hvilka detta viktiga uppdrag lämnas, äro nöjda och belåtna och
att de med glädje och tillfredsställelse kunna uppfylla sitt maktpå¬
liggande arbete. Hur skall man kunna begära, att de på ett lyck¬
ligt och ändamålsenligt sätt skola kunna uppfostra folket, om de
själfva äro missnöjda och känna sig tillbakasätta, något som, efter
hvad jag tror, i regeln eller åtminstone mycket ofta är bland dem
förhållandet. Det är sålunda, synes det mig, en af de viktigaste
anslagsfrågor, som det här galler, och då det är fråga om ett sådant
anslag som detta, böra sparsamhetshänsynen komma i allra sista
rummet. Man kan otvifvelaktigt spara på två olika sätt: dels kan
man spara genom att begränsa och minska utgifterna, dels också på
ett annat sätt, nämligen genom att använda utgifterna väl. Och jag
tror, att de statsmedel, som användas till detta nu ifrågavarande ända¬
mål, skola blifva väl använda pengar; aft anslå medel därtill är så¬
ledes utan tvifvel förenligt med god sparsamhet.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 44.
5
N:o 44. 58 Onsdagen den 25 April.
Angående, Reservanterna, som också de önska, att den ifrågasatta löneför-
lönereglering höjningen skall beviljas, hafva likväl ansett sig böra föreslå, att den-
lärare °l~ samma icke uteslutande skall utgå af statsmedel, utan att kornmu-
CF rt \ uerna, hvilka ju hittills bidragit till lönerna, också skola få bidraga
^ ° S'^ till ålderstillägget. För min del kan jag omöjligt inse, att den prin¬
cip, som reservanterna därmed vilja, som de säga, fasthålla, kan
vara riktig. Vi veta alla, huru ytterligt ojämt den kommunala be¬
skattningen drabbar olika kommuner. Vi veta, huru betungande och
tryckande den verkar på de små kommunerna, och det är helt natur¬
ligt, att ett sådant förhållande måste leda till att dessa kommuner
af sparsamhetshänsyn vilja i möjligaste måtto draga in på utgifterna
till folkskoleundervisningen. Det synes mig då vara rättare, att ut¬
vecklingen får gå i den riktningen, att. sådana anslag, som är o gemen¬
samma för landet i dess helhet, sådana, som kräfvas för alla och som
icke äxo af behofvet endast för enskilda kommuner, mer och mer
öfverföras till att betalas af statsmedel och icke drabba de enskilda
kommunerna, hvarigenom man endast ökar den ojämna beskattning,
som hvilar på dessa. Så långt vill jag sålunda ansluta mig, i alla
delar, till utskottets yrkande.
Men det är i ett fall, som jag skulle önskat, att utskottet gått
längre än det gjort. Jag syftar härmed på de af utskottet föreslagna
olika höga ålderstilläggen för lärare och lärarinnor. Jag kan omöj¬
ligen fatta de skäl, som angifvits för att lärarinnorna skulle ha lägre
ålderstillägg. Det synes mig, som om den principen borde vara
ledande för alla arbetsgivare, att arbetet skall betalas efter arbetets
värde och ersättningen icke vara beroende af hvem som utför det¬
samma. Detta är en princip, som borde strängt följas af alla arbets¬
givare, och jag anser, att staten, som i detta fallet ju är arbetsgivare,
också borde följa denna princip och därmed föregå med godt exempel
i stället för att göra motsatsen, såsom man nu vill. Mig synes det
upprörande, att man, såsom ofta händelsen är, ockrar på kvinnornas
arbete, som på grund af förhållanden ofta är billigare, äfven om det
arbete de utföra är fullt lika godt som männens. Det enda skäl,
som egentligen skulle kunna anföras för den synpunkten, att kvin¬
nornas arbete bör betalas lägre än männens, skulle vara det, att,
som man säger, kvinnorna hafva mindre behof; de kunna lefva på
mindre, och då må de kunna nöja sig med mindre lön. Men jag
tycker, att det ligger en hög grad af orättvisa i detta resonemang.
Om kvinnorna ha mindre behof, så är det icke rätt af arbetsgifvarne
att begagna sig af detta förhållande. Hvad härvidlag särskildt gäller
folkskollärarinnorna, så har ju ett undantag från nyssnämnda regel
hittills ägt rum, så till vida som att de hittills faktiskt haft lika
mycket betaldt för sitt lika goda arbete som folkskollärarne för sitt.
Det skulle vara beklagligt, om Riksdagen fattade ett beslut, hvari¬
genom staten i detta fall frånginge denna riktiga princip, som man
i stället borde införa inom flera andra områden och icke, såsom man
nu vill, söka undandraga från ett område, där den redan faktiskt
tillämpas. Om det i detta fall gällde ett arbetsfält, där man kunde
säga, att kvinnan undantränger mannen, så vore det något skäl. Men
enligt min uppfattning är det arbete, hvarom här är fråga, just ett
N:o 44.
Onsdagen den 25 April.
59
arbete, som ligger inom kvinnans område. Kvinnan är född till att Angående
uppfostra barn, och det ligger då i sakens natur, att hon är lämplig lönereglering
för lärarinnekallet, som ju icke afser annat än barnuppfostran
Erfarenheten har också, enligt min tro, visat, att folkskollärarinnorna ZZ!\
aro fullt uka goda och i många fall bättre än folkskollärarne. Därför ^ '
tycker jag det vara allt skäl i att söka uppmuntra därtill att allt flera
och flera kvinnor må användas såsom lärarinnor i våra folkskolor och
icke i stället gorå motsatsen. Om man såsom hittills låter dem vara
berättigade till lika stora löner som männen, skulle man ju därige¬
nom uppmuntra allt flera och flera kvinnor att slå in på detta yrke
något som säkerligen vore till lycka för vårt folkskoleväsende ’
Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till herr Venner-
stens motion och instämma i det yrkande, som han kan komma att
framställa.
Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men tiden
nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen af ifråga¬
varande utlåtande till kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag delta
sammanträde lomme att fortsättas
§ 8.
Herr talmannen yttrade härefter: Jag anhåller, att kammarens
ledamöter ville stanna ännu eu liten stund. Jag ber nämligen att
få lämna kammaren följande meddelande. På grund af det uppdrag
som kammaren i går behagade tilldela mig, nämligen att till Hans’
Maj:t Konungen och Hennes Majestät Drottningen, Deras Kung!
Högheter Kronprinsen och Kronprinsessan samt Härtigen och Härti-
gmnan af Skåne fram föra kammarens lyckönskningar i anledning af'Hans
Kungl. Höghet Härtigens af A ästerbotten födelse, har jag jämte Första
Kammarens talman, som af sin kammare erhållit enahanda uppdrag
1 uppvaktat Deras Kungl. Högheter Kronprinsen och Härtigen
af Skåne och till dem framfört kammarens lyckönskningar. De an-
höllo båda, att vi ville till kamrarna framföra deras hjärtliga och
varma tack för de uttalade lyckönskningarna och för den vänlighet
som därigenom lagts i dagen. Till Konungen, Drottningen och
Kronprinsessan afsände vi redan i går telegram, på så sätt fram¬
bärande kamrarnas lyckönskningar, och hafva med anledning häraf i
dag ingått följande telegram:
»Sparre, _ Swartling. Riksdagshuset, Stockholm. Mottagen och
framfören mitt hjärtliga, uppriktiga tack för deltagande i min stora
glädje och lycka.
Vidare:
Oscar».
»Kamrarnas talmän, Stockholm. Jag beder Eder mottaga och
framföra till kamrarna min lifligt kända tacksamhet för de lyck¬
önskningar, som genom Eder kommit mig till del med anledning af
min käre sonsonsons födelse. 6
Sophie».
so
Onsdagen den 25 April.
Samt slutligen:
»Talmannen herr Swartling, Stockholm, Beder Eder framföra
min djupt kända tacksamhet till Andra Kammaren för vänliga lyck¬
önskningarna vid sonsons födelse.
Victoria».
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,5 6 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll n:o 42.
Sid, 9, rad. 12 nedifrån står: folkskolebildning och de
läs: folkskolebildning, och af
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, 1906.